agostino ramelli, le diverse et artificiose machine (paris 1588).

3

E ftersom det ska handla om böcker och läsning vill jag inleda med att citera en av de vackraste beskrivningarna av skriften och läsandet jag vet. Den är hämtad ur en text av den mångsi-dige franske forskaren och jesuitpatern Michel de Certeau och lyder så här i Jan Stolpes översättning:

Läsarna är inga författare, inga grundare av egna platser, inga arvta-gare till svunna tiders daglönare fast på språkets område, de är inga brunnsgrävare eller husbyggare; de är resenärer, rör sig på andras marker, är nomader som går på tjuvskytte på fält som de inte skrivit själva, de rövar bort Egyptens skatter för att njuta av dem. Skriften ackumulerar, lagrar, står emot tiden genom att upprätta en plats och mångfaldigar sin produktion genom den expansiva reproduktionen. Läsningen skyddar sig inte mot tidens nötning (man glömmer sig och man glömmer den), den bevarar inte sina förvärv eller bevarar dem illa, och var och en av de platser där läsningen går fram är en upprep-ning av det förlorade paradiset. (ur ”Lire – un braconnage”)

Vad de Certeau etablerar med denna glimrande kedja av metaforer är en distinktion mellan boken och läsningen, mellan skriften och upp-levelsen av den, mellan det fysiska objekt som är litteraturen i konkret mening och vår individuella erfarenhet av detsamma. Det skrivna är beständigt, orörligt samt har en fysisk konkretion och tyngd. Det lästa är tillfälligt, föränderligt, lätt och flyktigt. Uttryckt i en annan termi-nologi kunde man säga att skriften är en del av det realas ordning (den är ett objekt som tar plats i rummet) medan läsningen är en del av det imaginära (den existerar bara i läsarens medvetande eller minne).

Det är inte svårt att finna de Certeaus distinktion träffande – och

thomas götselius

Läsningens lätthet, böckernas tyngd

the georg svensson lecture 2011

4

det beror inte bara på hans retoriska förmåga, utan snarare på att han gestaltar en erfarenhet som tycks närmast allmängiltig. Skriften är all-tid redan där. Att skriva handlar om att bestämma sig, att fixera och att låta stå. Det är ett hårt arbete och det lämnar till synes outplånliga spår efter sig. Läsandet är på omvänt vis öppet. Man kan alltid läsa om, finna nya vägar, finna nya innebörder. Att läsa är att röra sig och att vara rörlig. Läsandet är ”definitionsmässigt upproriskt och går sina egna vä-gar”, skriver den franske läs- och bokhistorikern Roger Chartier rentav i en hyllningsartikel till de Certeau där han framhåller det stycke jag just citerat (i Böckernas ordning, 1995). Och det är inte svårt att hålla med. Tröttnar man kan man ju alltid lägga boken ifrån sig och ta upp en an-nan, en där löftet om paradiset ännu hägrar.

Om boken alltid förutsätter en tyngd, i ordets alla bemärkelser, så tycks läsandet alltså förknippat med lätthet.

Att den här beskrivningen tycks gå vår erfarenhet till mötes är emel-lertid inte detsamma som att den utsäger det självklara. I själva verket har passagen hos de Certeau fungerat som en apell för utforskningen av läsandets historia – en historia som fram tills för 30 år sedan knappt an-sågs existera (eller: som snarare ansågs sammanfalla med den innebörd texterna tillskrevs av författarna, av bruket, av kritiken etc.). Om verken förestavade sina egna läsningar fanns det ju inget behov av en historia om läsning, om läsningens lag alltid redan fanns nedlagd i texten var dess reella utförande bara en fråga om simpel reproduktion. Det som de Certeau gjorde var i korthet att framhålla att verken visserligen må fö-restava sin läsning, men vad hjälper det om läsarna väljer att bortse från den? Vad hjälper det att lagen läses om ingen efterlever den? Det är med andra ord ingen slump att läsandets historia i hans tappning blir en his-toria om tjuvskyttar, nomader och gravplundrare – illegala eller allmänt okontrollerbara element i utkanten av den officiella historieskrivningen. Samtidigt är det slående att den historia om läsning som sedan vuxit fram har haft att kämpa med ett problem som inte bara ligger i feno-menets natur, det vill säga att dokumentera något som sällan lämnat dokument efter sig, att hitta reella spår efter imaginära händelser, utan även ligger blottat i de Certeaus metaforer. Vilka tjuvskyttar skryter öp-pet om sina byten, vilka nomader lämnar varaktiga spår efter sig, vilka gravplundrare tillkännager sig offentligt? Historien om det flyktiga fe-nomen vi kallar läsning blir själv lätt undflyende och vag. Och kan den bli annat, undrar man, då den definieras som själva motsatsen till den bevarade, fixerade och varaktiga skriften?

5

Men här ska det inte handla om läsandets historia och de problem som är förknippade med den, trots att jag helt nyligen brottats med de svårig-heter som man hamnar i om man försöker analysera ett läsarkollektiv i 1500-talets Nordeuropa. Här vill jag i stället uppmärksamma läsandet och boken såsom de ter sig ur ett perspektiv som såväl läs- och bokhisto-riker som litteraturvetare tenderar att glömma, nämligen det perspektiv som är mediets. Böcker är tekniska objekt, trots att humanister har svårt att föreställa sig dem som sådana, och läsandet och skrivandet är tekni-ker, vi har bara införlivat dem så djupt i oss själva att vi knappt uppfattar det. Vad litteraturen än är, så är den alltid redan en teknologi: ett system för att producera, lagra och distribuera information.

Vad är en bok?

Att humanister sällan sett saken så är i och för sig inte så konstigt. Så länge skriften och skrivandet var en fråga om alfabetiska tecken kan-ske det inte var självklart varför ett medialt perspektiv på litteraturhis-torien skulle vara värdefullt. Det västerländska skriftmonopolet, där skriften och endast skriften kunde återge världen som man kände den, bröt visserligen samman redan mot slutet av 1800-talet, då nya visuella medier gjorde sig gällande, men i de litterata samfälligheterna – bok-marknad, bibliotek, universitet – levde monopolet obehindrat vidare. Det var först mot slutet av förra seklet, när de räknemaskiner vi kall-lar datorer så sakteliga övertog både skrivandet och bokproduktionen, man började få klart för sig att de alfabetiska tecknen hade blivit en yteffekt (alltså ett gränssnitt) av ett annat slags skrivande (nämligen i binär kod). Detta kunde man emellertid även fortsättningsvis bortse ifrån, ända till dess att digitaliseringen av skrivandet gick så långt, att många började fråga sig om boken skulle överleva i den fullständigt datoriserade världen. Välrenommerade forskare menade i slutet av 1990-talet att vi hade nått Gutenberg-galaxens ände och uppgivna po-eter publicerade Gutenberg-elegier. Nu, tio år senare, lever vi mitt i den kris som dessa profetior förutspådde, men boken har inte försvunnit och läsandet har knappast upphört. Den kris som boken, eller snarare kodexen, hamnade i för tiotalet år sedan har i stället medfört att boken som sådan genomgått en mutation. I dag, när vi talar om boken och läsandet är detta den närmast självklara utgångspunkten. Boken har muterat, och den har gjort det så till den grad att ingen längre riktigt kan säga vad en bok är.

6

Därmed står det också klart att digitaliseringen och de stora infor-mationsnätverkens uppkomst har gjort litteraturens mediala dimension synlig, men inte bara här och nu utan även i det förflutna. Istället för att på traditionellt humanistiskt vis uppfattas som ett slags nollmedium (det vill säga ett medium vars dominans är så total att det tenderar att bli osynligt såsom medium), har skriften kommit att framträda som ett medium bland andra. Detta medium är förbundet med specifika egen-skaper och ett växlande bruk som låter sig undersökas historiskt. Den mediala revolution vi lever mitt i tvingar oss med andra ord inte bara resa frågor som nyss var banala (som frågan ”vad är en bok?”), utan även uppfatta den historia som vi trodde vi kände så väl på ett annat sätt.

Vad är det då som uppenbarar sig när bokens och läsandets historia betraktas ur ett medialt perspektiv? Vad är det som framträder när vi införlivar litteraturhistorien i en generell mediehistoria? Och vilken be-tydelse har den mediala revolutionen i sammanhanget?

Jag hoppas kunna antyda ett svar på dessa frågor nedan, men jag ska börja i en annan ände, eller snarare med en annan fråga, nämligen den nyss nämnda, inte längre särskilt banala frågan, ”Vad är en bok?”

Vi är inte de första som haft anledning att resa den. ”Vad är en bok?” frågar sig Kant på ett ställe i sin Metaphysik der Sitten 1797. För Kant är detta en filosofisk fråga och han besvarar den mycket klart och mycket tydligt. En bok är å ena sidan en hantverksprodukt i form av en skrift (om denna är framställd av penna eller typer på några eller många blad spelar mindre roll). Denna produkt tillhör också den som införskaffat den. Å andra sidan är en bok en offentlig diskurs riktad till en publik. Kant konstaterar att den tillhör den som formulerat den i sitt eget namn, och att den inte får spridas av den som förlagt eller tryckt den utan medgivande av denne. Boken har alltså en dubbel identitet och en dub-bel tillhörighet: den är både ett materiellt objekt (ett opus mechanicum i Kants terminologi) som kan köpas och säljas, och ett verk vars band till upphovsmannen aldrig kan avskäras. Anledningen till att Kant klargör detta är att man enligt honom inte förstått bokens dubbla natur. Blun-dar man för att boken likt andra varor inte bara tillhör sin ägare utan också alltid förblir upphovsmannens begår man en orätt.

I själva verket var denna ”orätt” satt i system i det tysktalande Europa kring 1800. När volymerna av tryckta böcker på folkspråk ökade dra-matiskt mot slutet av 1700-talet, var det omfattande pirattryckeriet en starkt bidragande orsak. Den filosofiska frågan ”vad är en bok?” är alltså förbunden med ett reproduktionsteknologiskt skred, inte i kvalitativ

7

den medeltida skolbibeln. tryckt av johann froben (basel 1498).

8

mening, för någon ny teknik var det inte fråga om kring 1800, men väl i kvantitativ mening. Här skulle man kunna dra paralleller till vår egen samtid och dess piratdebatter, men det jag istället vill tydliggöra är att frågan om boken historiskt sett uppstår i spänningen mellan de båda nivåerna i Kants definition. Ta till exempel den antika bokrullen (volumen) som fullständigt dominerade de antika skriftnätverken fram till kristendomens definitiva genombrott: i dess fall cirkulerade ett verk normalt i form av flera materiella objekt (varje kapitel svarade mot en rulle). När boken som vi känner den (eller snarare kände den), det vill säga kodexen, slog igenom uppstår det omvända att flera verk som regel cirkulerade i form av ett objekt. Den som på bibliotek beställer fram ”böcker”, i meningen ”verk”, från säg 15- och 1600-talet finner som regel att de är bundna tillsammans med andra ”verk” i en volym eller bok.

Kant ville utreda frågan vad en bok är och lyckades så till vida att han beskrev boken såsom den tedde sig (eller snarare borde te sig) i den europeiska rättsstaten omkring 1800. Samtidigt så visar denna hastiga bokhistoriska återblick att boken i Kants mening, där verk och materi-ellt objekt sammanföll, är en tämligen sen företeelse. Kant utgick från böcker såsom de framställdes i hans egen tid och upphöjde detta till en tidlös filosofisk definition. Men denna definition var i allra högsta grad knuten till en allt annat än tidlös medieutveckling, vars skred ytterst tycks ligga bakom ett intellektuellt begrepp som ”bok”.

När denna utveckling i dag eskalerat så kompliceras Kants definition återigen. Den fråga man rent av kan ställa sig är om de båda nivåerna i definition längre går att upprätthålla. Det kontinuum av elektronisk skrift som låter sig läsas på datorskärmen svarar inte mot något av de materiella objekt vi förknippar med boken: den antika bokrullen, ma-nuskriptkodexen, den tryckta boken efter Gutenberg… Detta har som vi vet även fått upphovsrättsliga konsekvenser: hur upprätthåller man rätten till verket inom ramen för en teknologi som inte längre avgrän-sar verket som materiellt objekt, såsom manuskriptkodexen eller den tryckta boken gjorde? I dag är det enda materiella objektet på skrivbor-det i själva verket datorn eller läsplattan, som förmår koppla samman i princip vilka diskurstyper som helst, diskurstyper som i sin elektroniska form i sin tur kan länkas samman hur som helst och som tekniskt och definitionsmässigt dessutom är kopior utan original. Om verket rent psykologiskt alltjämt är en relevant kategori, så framstår dess samtida materiella tvilling som obestämbar och undflyende. Den digitala skrif-ten saknar en motsvarighet till den tryckta bokens till synes givna form

9

(opus mechanicum), men denna sentida lucka i Kants raster är samtidigt det som utgör skriftens samtida kännetecken. Ingen kan i dag säga vad en bok är, men just detta gör det möjligt eller till och med nödvändigt att resa frågan på nytt.

Med detta i minnet kan vi närma oss bokens och läsandets historia ur ett medialt perspektiv. Jag frågade ovan vad det är som uppenbarar sig om man gör det, och i korthet vill jag svara: man ser inte en skrift som är fast och beständig och en läsning som är rörlig och flyktig. Tvärtom tycks polerna i den distinktion som de Certeau införde kastas om: vad man ser är en bok som är i rörelse och en läsning som ter sig orörlig el-ler snarare trög. Detta kommer som en överraskning eftersom det inte stämmer med vår erfarenhet. Kan det vara så att vår egen erfarenhet av boken och läsandet möjligen inte sammanfaller med sakernas tekniska tillstånd? Vi må erfara skriften som fast och beständig, böckerna som tunga och varaktiga, läsningen som fri och flyktig. Men ur det medie-historiska perspektivet är det tvärtom möjligt att visa att beständigheten hela tiden löses upp, att materialitet omvandlas till transparens och att tyngden ständigt upphävs. I sista hand skulle jag vilja påstå att skriftens vanligaste historiska framträdelseform är förvandling. Man kan rentav tala om en skriftens mobilitet. Jag ska förklara vad jag menar med hjälp av tre exempel som rör olika tekniska aspekter av skriften.

Från likhet till överensstämmelse

I det första exemplet står skriftens produktion och lagring i centrum. Före boktryckets uppkomst var ingen bok den andra lik. Denna latenta an-nanhet, som kännetecknade varje kopierat manuskript, tematiserades indirekt i samtida diskussioner om tradition och traditionsförlust. I den metaforik som aktualiseras i dem blir böcker till levande väsen, vilket i sin tur innebär att man föreställer sig tradition eller varaktighet som en ändlös kedja av dödliga individer som garanterar verkets fortlevnad. Så är fallet i en bok om boken från år 1345:

Ty liksom böckernas kroppar, som är sammanfogade av en blandning av motsatta beståndsdelar, oavlåtligen undergår upplösning, bör ge-nom klerkernas klokhet ett medel finnas, genom vilket en helig bok må kunna, då den betalar naturen sin skuld, få en arvinge insatt och åt den döde brodern må kunna skaffas lika avkomma och därmed må besannas Syraks ord i trettionde kapitlet: Hans fader är död, och det

10

är som om han icke hade dött, ty han har lämnat efter sig en, som är honom lik. Avskrivandet av gamla böcker är därför likt avlandet av nya söner, på vilken faderns plikt vältras över, så att böckernas sam-hälle inte må förminskas.

Att Richard de Burys Philobiblon (1344) liknar reproduktionen av böcker vid något för det medeltida samhället så centralt som familjens patriar-kala reproduktion är förstås talande. Samtidigt vittnar familjemetafo-ren om hur man föreställer sig fenomenet tradition och den materiella reproduktion som är dess förutsättning. Varaktighet eller tradition är inte detsamma som oföränderlighet, allting ändrar sig och ändrar sig ständigt, men att så är fallet betyder inte att substansen – det som är fadern i sonen – nödvändigtvis går förlorad. Familjemetaforen fångar detta till synes paradoxala bevarande genom förvandling. Men att den avskrivna boken liknar sin förlaga som sonen liknar sin far visar att re-produktionen begreppsliggörs som likhet snarare än som överensstäm-melse. En bror kan likna sin bror och en son sin far, men familjelikhet är inte detsamma som identitet.

Vad dessa metaforer ytterst understryker är att textlig avvikelse är ofrånkomlig och därför också normal i ett system som bygger på manu-ell reproduktion: ”den medeltida skriften producerar inte varianter, den är varians”, skriver Bernard Cerquiglini i en studie om kopplingen mel-lan nationalfilologins uppkomst omkring 1800 och boktrycket, Éloge de la variante: Histoire critique de la philologie (1989). En medeltida författare som Bernard av Clairvaux korrekturläste följaktligen inte de skrifter han dikterade; det var meningslöst eftersom de ändå skulle komma att ändras varje gång de kopierades. Hur omsorgsfullt skrivarna än arbe-tade kunde de inte mäta sig med de apparater som skulle komma att ersätta dem i den mekaniska reproduktionens tidsålder. Detta påverkar också begreppsbildningen. Om skriften inte producerar varianter utan är varians, betyder det i realiteten att man saknade Kants verkbegrepp. Om opus mechanicum hela tiden förändras blir det ju svårt att föreställa sig ett fast och beständigt verk, en urskrift, bakom texten.

Allt detta låter sig ju sägas. Men kan man då också påstå att förvand-ling är skriftens vanligaste uppenbarelseform även i den mekaniska re-produktionens tidsålder? Ja, i en specifik mening kan man det. Under boktryckets genombrottstid omkring 1500 fram till 1800-talets början trycktes alla böcker av tekniska skäl i små upplagor (1 000–1 500 exem-plar). En riktigt framgångsrik bok kom därmed automatiskt att bestå i

11

ett antal nytryck av den ursprungliga boken, men dessa nytryck var av samma tekniska skäl en oundviklig ”omtolkning” av den första utgå-van: text, grafisk presentation, bilder, sidbrytningar – allt var underkas-tat förvandlingens lag, även om sättarna självfallet strävade efter text-lig överensstämmelse lika mycket som de medeltida skrivarna en gång gjort det. Nu kan man invända att sådana små skillnader inte spelar nå-gon roll, men det är precis vad de gör. ”Forms effect meanings”, lyder en insikt inom den historiska bibliografin (D. F. McKenzie). Läsarna möter trots allt aldrig ideala texter, befriade från all materialitet, de möter fak-tiska texter vars former och strukturer styr deras läsning och därmed de-ras förståelse. Förändra formen och du förändrar också förståelsen. Ett prakttryck på dyrt papper och ett billighetstryck av samma verk utfört i en helt annan typografi genererar oundvikligen olika läsningar, för att nu ta ett enkelt exempel.

Ändå är detta något som länge förblivit oklart för läsare och fors-kare. Orsaken är att man i boktryckets tidsålder förlorat förståelse för likheten som överordnande princip på skriftens område, och i stället kommit att omfatta den från tryckteknologin avledda epistemologin, där överensstämmelse är det överordnade begreppet. Fram tills i dag har överensstämmelse också varit den kategori som vi betraktar vår lit-teraturhistoria igenom. Vi tänker oss ju i princip att vi läser samma Don Quijote som Cervantes gav ut för fyrahundra år sedan, det vill säga att alla utgåvor i princip reproducerar en urskrift (verket). Att Don Quijo-tes faktiska bokhistoriska omvandlingar, i form av tiotusentals inbördes olika nytryck, alla genererat skilda läsningar är lätt glömt – om man inte råkar vara blind och heta Jorge Luis Borges, vill säga.

Att övervinna trögheten

Det första exemplet på skriftens ständiga förvandling handlade om dess lagring och produktion. Det andra exemplet handlar om dess distribution. I dag är det självklart för läsare att kunna länka samman olika skrifttyper, att snabbt kunna flytta sig mellan dem eller att kunna flytta stycken ur dem mellan varandra. Denna överföringens lätthet ses gärna som utmärk-ande för den digitala skriften och kontrasteras ofta mot den tyngd och tröghet som sägs råda i den tryckta skriftens värld. Men om man i stället för att falla in denna typ av hyllningar av det elektroniska försöker skär-skåda litteraturhistorien utifrån samma principer, så visar det sig snart att man ständigt har försökt övervinna trögheten i de mediala underlagen.

12

glossor införda på ett särtryck av romarbrevet. studentanteckningar från luthersföreläsning över romarbrevet (1515–16). ms palatina latina 132, folio 25.

13

Ett tidigt sätt att länka samman olika texttyper var den så kallade skolbibeln, som skapades på 1100-talet. I den ser man bibeltexten som ett litet fönster i mitten. Mellan dess rader finns en grammatisk kommen-tar inskjuten och kring den, fördelat på fyra fält, löper de stora standard-kommentarerna, Glossa ordinaria, Nicholas Lyras Postilla litteralis, samt Pablo av Burgos och Matthias Dörings rättelser av Lyra. Den bibliska texten omsluts materiellt av sin egen tolkningshistoria: kommentarer av kommentarer av kommentarer. Vad som sker här är att alla relevanta kopplingar kring en auktoritativ text redan integrerats i texten själv. Bi-beln är inte det enda exemplet på detta. Man kan tänka på de medeltida utgåvorna av den romerska rätten eller – långt senare – de skönlitterära verk som upptagits i den nationella kanon.

Ett annat slags försök att övervinna trögheten i de mediala under-lagen är det bokhjul som italienaren Agostino Ramelli lanserade i sin bok Le diverse et artificiose machine (1588). Hjulet innehåller ett antal ho-risontella bord där man kan placera sina böcker, sedan är det bara att snurra hjulet när man vill förflytta sig mellan dem. ”Detta är en vacker och snillrik maskin”, skriver Ramelli, ”mycket användbar och bekväm för alla som tycker om att studera och främst för dem som är opassliga och drabbade av gikt. Ty med denna maskin kan man läsa och bläddra igenom ett stort antal böcker utan att behöva röra sig ur fläcken. Vidare har maskinen den fördelen att den tar litet utrymme ifråga där den pla-ceras, vilket varje tänkande varelse kan sluta sig till av skissen.”

Från Ramellis bokhjul är det inte svårt att associera till Vannevar Bush berömda Memex-maskin – en hypotetisk mikrofilmsläsare med tillgång till all information, och med vilken användaren kunde interagera genom att föra in länkar i det genomrullade materialet. Bush skissade på sin maskin under 1940-talet och den anses idag ofta vara ett slags förebud om webben. Men även om skillnaden mellan bokhjulet och Memex är en gradskillnad snarare än en artskillnad så är poängen inte att Ramellis bokhjul eller Bush Memex är datornätverk avant la lettre – det är i stället att den tekniskt understödda sammankopplingen av och kryssandet mel-lan texter och försöken att sätta texterna i förbindelse med varandra har en mycket längre historia än vi vanligen föreställer oss.

14

Vad tecknen kan förmedla

Det andra exemplet på skriftens rörlighet har alltså att göra med kopp-lingar och överföringar – kort sagt med skriftens distribution. Det tredje och sista exemplet tar i stället sikte på dess mottagande eller konsumtion. Den föreställning som jag tog min utgångspunkt i – de Certeaus fram-ställning av skriften som fast, orörlig och fixerad – har inte bara setts som en förtjänst hos skriften, utan lika ofta varit en källa till oro. Skrif-tens materialitet har upplevts som tung och skrämmande. Man har an-sett dess svartvita teckenuniversum som otillgängligt och svårforcerat, och förtvivlat över möjligheten att få den stora massan att kunna ta sig in i det men också att ta till sig det. För den skull har man gång på gång försökt att kringgå skriftens egen materialitet. Ett exempel på detta fin-ner man i tiden omkring sekelskiftet 1500, då man i ivern att förmedla den heliga skrift till alla människor genom en allmän alfabetisering lan-serade skriften som ren och skär närvaro. Då Kristus lovat oss, skriver humanisten Erasmus i ett företal till sin utgåva av bibeln på grekiska,

att för alltid förbli hos oss intill tidens slut, så håller han framför allt detta löfte genom sina skrifter, i vilka han för oss nu lever, andas, talar, närapå med större verkan, höll jag på att säga, än när han vista-des bland människorna. Judarna hörde honom och såg honom långt mindre än du ser och hör honom i evangeliernas skrifter, se bara till att du har ögon och öron med dig, med vilka du kan se och höra honom.

Skriften förmår här göra den frånvarande närvarande. Denna närva-ro ter sig dessutom omedierad: i sin frånvaro framträder Kristus ”med större verkan [...] än när han vistades bland människorna”. I Erasmus definition blir skriften identisk med Kristus rent fysiska närvaro, i livets, andningens och talets kategorier. Erasmus bibelutgåva är i sista hand identisk med Kristus levande kropp:

Dessa [skrifter] bringar dig den levande bilden av hans heliga ande och den talande, helande, döende, återuppstående Kristus själv, och gör honom slutligen så fullt närvarande att du skulle se mindre om du skådade honom ansikte mot ansikte med dina ögon.

Vad läsaren möter är alltså inte bokstavstecken att avkoda och ljuda, utan en omedelbar verklighet. Skriftens materialitet har upplösts i ren transparens.

15

Intressant nog kallar Erasmus Kristus i samma text för författare: det är alltså skriftens upphovsman som framträder genom den. Vid sam-ma tid lanserar Erasmus egna medarbetare idén att skriften och bara skriften kan göra sin författare närvarande för läsaren. Apropå ett kop-parstick av Hans Holbein d. y., föreställande just Erasmus, skriver en av humanistens sekreterare följande:

Om någon inte har sett ERASMUS i levande livet, kommer denna bild, gjord efter naturen, att visa denne för honom. Om denna talang-fulla hand på liknande sätt hade kunnat återge hans röst, hade du sam-tidigt kunnat betrakta bilden av hans ande. Men vad den lärda handen inte kunde åstadkomma, har Erasmus själv gjort fullkomligare och bättre. Ty se hur porträttet av hans själ framträder för dig i hans böcker, levande och utan konstgrepp, klarare än i en spegel. Och denna form för mannen [Erasmus] förtjänar långt större uppmärksamhet; den som målaren framställt är blott själens hölje. Betänk därför att du ser ett porträtt av Erasmus varje gång du läser alstren av hans geni.

Passagen utgår från den hyperrealistiska porträtteknik som bildmakare som Dürer och Holbein vid denna tid utvecklade med hjälp av perspek-tivmaskiner. Samtidigt som sådana porträtt är ett perfekt virtuellt supp-lement till Erasmus kroppsliga närvaro, förmår de likväl inte reprodu-cera författarens röst. Röstens – det vill säga andens – frånvaro låter sig emellertid supplementeras av författarens skrifter, där anden omvänt, enligt sekreteraren, är omedelbart närvarande. Bildens medium får där-för träda tillbaka för skriftens, genom vilket frånvaron övervinns och anden eller själen görs närvarande. Därmed ter sig skriften som själens eget medium.

Sådana definitioner säger inte bara någonting om hur man upplevde eller ville se skriften vid denna tid. Det som antyds är också ett nytt paradigm för läsning. Att läsa litteratur med författarens bild eller ande för ögonen är en praktik med få eller inga förhumanistiska motsvarig-heter, men som under de århundraden som följt på Erasmus sekel har fått desto fler tillämpningar. När hans sekreterare menar att skriften gör författaren närvarande i anden är det en utsaga med generell räckvidd: Erasmus böcker gör sin författare närvarande, på samma sätt som alla andra böcker gör sina författare närvarande. Vad som därmed antyds är en ny läspraktik, som inte främst gör författaren till herre över sitt verk, utan som gör framkallandet av författarens ”genius” ur skriften till en effekt av läsningen.

16

På detta sätt blir skriften ett medium som genererar liv, närvaro och omedelbarhet för den användare som skolats in i den rätta läspraktiken. Omkring 1500 såg man dessutom till att understödja samma läspraktik genom att alfabetisera barn och vuxna på ett helt nytt sätt. I stället för att lära sig förbinda tecken och ljud genom att rabbla stavelser i form av nonsenssekvenser, vilket man gjort i skolorna ända sedan antiken, fick man från och med denna tid lära sig att läsa genom att länka samman bilder ur naturen som svarade mot ett ljudvärde som i sin tur svarade mot en bokstav. Ta ordet ”mertz” [mars], skriver en tysk ABC-boksför-fattare, ”notera först de fyra ljudändringarna, tänk sedan på ett djur el-ler ting som på ett åskådligt sätt betecknar dessa ljud och rita en ko över muu-ljudet m, en get över getljudet e, en hund över morr-ljudet R, och slutligen en fågel över sparvpipet Tz. Ingenting kan vara lättare eller mer underhållande.” Likheterna mellan denna ”underhållande” alfabetisering, där man tog till sig skriften som ett slags levande och bräkande natur, ett optiskt och akustiskt skådespel, och Erasmus defini-tion av skriften som närvaro och omedelbarhet är ingen slump. Alfabe-tiseringsförfattarna var precis som humanisterna engagerade i att lära alla att läsa och konstruerade därför en metod som skulle garantera att läsarna inte fastnade på bokstaven utan tvärtom fann dess ande.

Läsandets regler

Vad jag har velat visa med dessa olika exempel på hur man försökt reg-lera skriftens produktion, distribution och konsumtion är att skriften historiskt sett inte alls har varit det statiska och fixerade ting man van-ligen föreställer sig. Tvärtom har beständigheten hela tiden lösts upp, tyngden upphävts och materialiteten omvandlats till transparens. Skrif-ten kännetecknas kort sagt av förvandling eller kanske snarare av en mobilitet. Och det gäller inte bara i dessa exempel utan generellt i den litteraturhistoria som är vår. Texternas mobilitet är inte ett sentida fe-nomen, samtida med den elektroniska skriften, utan ett fenomen med en historisk djupdimension. Kanske kan man på samma sätt som den franska Annales-skolans historiker talar om la longue durée, de långa tidsperioderna eller perspektiven inom ett område eller fält, tala om den textuella mobilitetens longue durée.

Det mediala perspektivet på skriftens historia får alltså skriften att framstå som mobil. På omvänt vis får det som jag tidigare antydde lä-sandet att framträda som statiskt eller styrt – eller åtminstone som långt

17

mer reglerat än vi vill föreställa oss det. Nu är detta knappast någon ny-het, inte ens (eller framför allt inte) för läshistorikerna. Vi må alla upp-leva oss som fria och självständiga läsare, men alla som ägnat sig något litet åt läsandets historia vet att sådana individuella erfarenheter histo-riskt sett tenderar att sammanfalla i utpräglat kollektiva mönster. Detta hänger nu inte samman med att läsningarna ligger latenta i texterna, utan snarare med att läsandet är en praktik: det vill säga någonting mitt emellan en omedveten vana och ett regelstyrt förfaringssätt, som kon-strueras i och distribueras av pedagogiska institutioner eller andra, al-ternativa samfälligheter. Att vi läser på olika sätt i olika sammanhang är ett tecken på läspraktikernas existens och genomslagskraft. I någon mån kan vi välja mellan dem, men vi kan inte välja att stå utanför dem. Vi förvärvar dem individuellt men till sin natur är de som alla sociala färdigheter kollektiva. Det finns åtskilliga intressanta exempel på detta, men i stället för att lyfta fram en rad historiska läspraktiker som svarar mot mina skriftexempel skulle jag vilja stanna vid ett enda exempel. Det är samtida, och det rör sig om ett konstverk som i sig utgör en undersök-ning av skriftens mediehistoria, nämligen Lotta Lotass ”Fjärrskrift”.

”Fjärrskrift” är ett verk som har två inkarnationer. Det föreligger dels som teleprinterutskrift i en pappask, dvs. som en 50 meter lång ihoprul-lad textremsa, och dels som en video där själva utskriftsprocessen fil-mats av. Det senare hänger samman med att det i realiteten är närmast omöjligt att veckla ut och läsa remsan. Filmen däremot framställer just en läsning, och alla som har tillgång till nätadressen och lösenordet kan således läsa ”verket”, som i sin elektroniska form är 62 minuter långt. ”Fjärrskrift” vore värd en föreläsning i sig men anledningen till att jag anknyter till den här är inte bara att verket utgör en undersökning av skriftens mediehistoria utan också för att det blottlägger den materia-litet och de rent fysiska begräns-ningar som i en specifik mening kringgärdar all läsning.

Att ”läsa” Fjärrskrift innebär att man ser hur teleprinterremsan matar fram bokstav för bokstav, ord för ord i en 62 minuter lång tagning. Ganska snart blir man obekväm med den enahanda pro-ceduren, och man prövar kanske att variera sig genom att fokusera

lotta lotass, fjärrskrift. foto: drucksache.

18

blicken på den plats till vänster där orden försvinner. Men då man läser snabbare än printern skriver så är blicken snart tillbaka vid utskrifts-punkten, och rörelsen börjar om. Det som uppenbaras redan i denna avgränsning av ögats rörlighet och frihet är en disciplinering av den lä-sande kroppen, som efter hand blir alltmer frustrerande i ”Fjärrskrift”. Men detta är också ett av verket poänger, skulle jag vilja påstå. Det för-tydligar och förstärker något som är en förutsättning för all tillägnelse av skrift, nämligen den kroppsliga anpassning läsaren måste underkasta sig. Därför kan man säga att ”Fjärrskrift”, vad texten än handlar om, också handlar om skriften som medium och läsningen som praktik.

Med nya medier mot en ny historia

Det har blivit dags att dra samman trådarna. Jag har försökt visa att böckerna inte är så fasta eller fixerade som vi tänker oss, men också att läsningen saknar den lätthet eller rörlighet vi tillskriver den, hur den tvärtom vilar på omedvetna regler och rent fysiska begränsningar. En viktig poäng är då att det som vi kunde kalla ”läsningens fenome-nologi” är bedräglig. En sådan fenomenologi bekräftar visserligen vår erfarenhet men den lär oss ingenting om den tekniska värld vi lever i. I det mediala perspektivet på litteraturen framträder böcker och läs-ning i stället som tekniska objekt och tekniker, vars effekter ofta undflyr det mänskliga subjektet, samtidigt som de just därigenom kommer att prägla det på djupet. Och detta är något vi behöver lära oss mer om.

Nu skulle man kunna säga att det jag gjort här bara är att ställa Mi-chel de Certeaus 30 år gamla beskrivning på huvudet. Och dessutom, är detta i själva verket inte bara en projektion av en samtida, digital si-tuation på ett historiskt material? Den som vill se likheter mellan elek-troniska texter och andra, äldre sorters texter kommer säkert att hitta dem, bara man letar tillräckligt länge eller definierar likheten tillräck-ligt snävt. Dessutom är det ju de facto skillnad på handskrivna, tryckta och elektroniska texter. Varför försöka sudda ut sådana skillnader?

Mot dessa möjliga invändningar skulle jag vilja anföra att exemplen inte beskriver texter som är så konkret rörliga och immateriella som de digitala – alltså är det inte fråga om någon projektion. Inte heller är po-ängen att sudda ut några materiella skillnader, utan snarare att ta fasta på dem och försöka förstå vilka effekter de för med sig.

Ändå är det troligt att den skiss jag här gjort av en medial litteratur-historia inte hade sett ut på detta sätt om vi inte hade drabbats av den

19

digitala revolutionen. Innebörden av en medial revolution är trots allt inte bara förändringar av sättet att produ-cera, lagra och distribuera informa-tion, utan också förändringar av de kunskapsteoretiska förutsättningarna i form av nya begreppsramar som de tekniska förändringarna ger upp-hov till. Jag var tidigare inne på att det medeltida handskriftsmediet gav upphov till föreställningar om över-ensstämmelse medan den mediala revolution som var boktrycket i stäl-let medförde ett likhetstänkande. Det som vi plötsligt ser när vi blickar bakåt mitt i dagens mediala revolution är på samma sätt präglat av de begreppsliga ramar som den elektroniska texten för med sig, men som vi själva ännu inte riktigt kan se eller sätta namn på.

Detta är inte nödvändigtvis ett problem. Att fortsätta diskutera böck-er, läsning och litteratur som om dessa vore ett slags kroppslösa ideala objekt framstår idag som helt meningslöst. En litteraturvetare eller kri-tiker som bara diskuterar själva texten i Lotass ”Fjärrskrift” och som inte uppmärksammar att även detta verk ytterst reser frågan vad en bok är, är en person som riskerar att göra sin egen synpunkt helt umbärlig. Men den som tar frågan om mediet på allvar måste på sitt håll samtidigt akta sig för att fastna i de överdrifter som alltid ligger på lur när det handlar om ”nya” medier och som är en del av marknadsföringen av dem. De mediala revolutionerna synliggör historien på nytt och det är bra, men risken för rena projektioner finns där och faran att man förbiser de ma-teriella underlagen är reell.

Vad jag därför slutligen skulle vilja efterlysa är en medial historia om läsandet och boken som samtidigt förmår reflektera över sina egna be-grepp. Man kan till exempel fråga sig om de begreppspar som jag utgått från här (lätthet och tyngd etcetera) verkligen är så lyckade. Skälet till att jag utgått från dem är förstås att de är kulturellt givna, men i sista hand kanske det inte är vår uppgift att ta dem för givna och på sin höjd undersöka dem eller försöka vända på dem, utan snarare att ifrågasätta

lotta lotass, fjärrskrift. foto: drucksache.

20

den dikotomi som själva problemställningen utgår ifrån. Denna diko-tomi, mellan lätthet och tyngd, mellan öppenhet och slutenhet, mellan fast och rörligt, rymmer trots allt avgörande förenklingar. Det är också därför jag hellre talat om skriftens mobilitet och läsningens tröghet än använt andra termer som likt de Certeaus metaforkedjor klingar skö-nare. En ännu mer tekniskt precis terminologi vore i själva verket att föredra.

De mediala revolutionerna skapar historia samtidigt som medierna genererar ramverket för vår förståelse av historien. Detta är en lika avgö-rande som hisnande insikt. Men just därför är det historikernas uppgift att ta det kallt i det ögonblick historien låter sig skrivas om, även om det sker till priset av att vi inte längre kan skriva lika vackert om boken och läsandet som Michel de Certeau.

Referenser

Michel de Certeaus text om läsning heter ”Lire – un braconnage” och återfinns i densammes L’invention de quotiodien (1981). Citat ur den finns även i Roger Chartiers Böckernas ordning: Läsare, författare och bibliotek i Europa mellan 1300-tal och 1700-tal (1995), på svenska av Jan Stolpe. Im-manuel Kant diskuterar boken i andra delen av sin Metaphysik der Sit-ten (1797). Richard de Burys Philobiblon (ca 1344) finns översatt av Axel Nelson som Philobiblon eller Om kärleken till böckerna (1922). Bernard Cerquiglinis studie om nationalfilologins uppkomst heter Éloge de la va-riante: Histoire critique de la philologie (1989). D. F. McKenzies texter om den historiska bibliografin finns samlade i Bibliography and the Sociology of Texts (1986). Agostino Ramellis bokhjul beskrivs i dennes Le diverse et artificiose machine (1588), medan Vannevar Bush diskuterar sin Memex-maskin i artikeln ”As We May Think”, publicerad i julinumret av The Atlantic, 1945. Erasmus förord (”Paraclesis”) till hans egen utgåva av Nya testamentet på grekiska återfinns i Desiderius Erasmus, Ausgewählte Werke, redigerade av Hajo Holborn och Annemarie Holborn (1933). Den innovativa tyska abc-boken är Valentin Ickelsamers Teütsche Grammatica (1534). Lotta Lotass Fjärrskrift (2011) finns utgiven som telexrulle och av-filmad som utprintning; videofilen är för närvarande inte tillgänglig på internet.