Dnr: 2013:749

Män i förskollärarutbildningenEn intervjustudie med 19 män som

studerar till förskollärare

2

Skolverket genomförde under 2013-2014 en samlad insats vars syfte var att öka antalet och andelen män som arbetar som förskollärare och barnskötare i förskolan. I uppdragsbeskrivningen till Skolverket framkommer att regeringens motiv för insatsen är att det är viktigt att i förskolan synliggöra för flickor och pojkar att kön inte ska vara avgörande i val av yrke. Därför är det av betydelse att både kvinnor och män arbetar i förskolan. Att män med intresse för pedagogik och lärande ser förskollärarutbildningen och arbete i förskolan som ett självklart alternativ är viktigt för den framtida kompetensförsörjningen.

En del av Skolverkets uppdrag var att presentera lärande exempel för att öka mäns intresse för förskollärarutbildning och arbete som förskollärare och barnskötare i förskolan. Eftersom det fanns väldigt lite kunskap om de män som idag studerar till förskollärare och arbetar i förskolan valde Skolverket att ge Stockholms universitet, Mälardalens högskola och Göteborgs universitet ett uppdrag att genomföra intervjustudier med män som studerar till förskollärare och män som arbetar som förskollärare och barnskötare. Studien skulle belysa faktorer som var väsentliga för männens val av utbildning och arbete och om man kunde se hur dessa faktorer kunde påverka arbetet med att öka andelen män som arbetar i förskolan.

Den här intervjustudien med män som arbetar eller har arbetat i förskolan är skriven av Christian Eidelvald vid Stockholms Universitet. Författaren som har skrivit översikten svarar för innehållet och de slutsatser som dras.

I den här intervjustudien med män som studerar till förskollärare är skriven av Mia Heikkilä vid Mälardalens Högskola. Författaren som har skrivit texten svarar för innehållet och de slutsatser som dras.

3

4

”Det man får av barnen, det går inte att ersätta med nånting”

-en intervjustudie med män som studerar till förskollärare

Mia HeikkiläMälardalens högskola

2014-09-30

5

Innehållsförteckning

Inledning.........................................................................................................................7Bakgrund........................................................................................................................8Hur kan man förstå (bristen på) män i förskolan och på förskollärarutbildningen?.......11

Teoretiska utgångspunkter.......................................................................................13Metod............................................................................................................................14

Tillvägagångssätt......................................................................................................15Resultatpresentation.................................................................................................16Etiska överväganden.................................................................................................16

Om studier till förskollärare..........................................................................................18Att bli och vara ”brytare”..........................................................................................18Alla har erfarenhet av pedagogiskt arbete med barn................................................22Utbildningen upplevs som intressant........................................................................23Sammanfattning.......................................................................................................24

Möjligheter och hinder i det kommande arbetet som förskollärare – tankar och erfarenheter..................................................................................................................26

Att uppleva lärande...................................................................................................26Gör kvinnor och män samma saker?.........................................................................27Det ständigt närvarande pedofilihotet......................................................................29Att stå ut med att vara synlig....................................................................................31Sammanfattning.......................................................................................................32

Hur kan man förstå dessa mönster?.............................................................................33Slutord..........................................................................................................................34Referenser....................................................................................................................36

6

Inledning Titeln på den här rapporten är ett citat från en av intervjuerna som ligger till grund för den här rapporten. Det är Patric som säger så här en bit in i intervjun när vi samtalar om varför han valt att studera till förskollärare. Han berättar att han var lite reserverad inför att välja just yrket förskollärare, men att han gärna ville börja plugga efter att ha arbetat ett par år. Han berättar också att han arbetat med många olika saker och att han studerat några andra ämnen innan han sökte in på förskollärarutbildningen. Han upptäckte glädjen i lärandet och stärktes i sin tanke att börja studera till förskollärare.

Patric är en av de 19 män som ligger till grund för den här intervjustudien. Han är i sin berättelse både typisk och unik, vilket alla de intervjuade visar exempel på genom sitt sätt att berätta om sig själva och sina vägar. Det finns ett stort spann i bakgrunder, erfarenheter och framtidsvisioner bland de 19 männen, men det finns också gemensamma mönster som visar sig i deras berättelser. I den här rapporten kommer båda dessa delar att lyftas fram – både det gemensamma mellan dessa 19 och det som är unikt för var och en av dem.

Ett av resultaten av den här studien är att de män som studerar till förskollärare både är olika och lika. Det är ett viktigt resultat, eftersom gruppen ”män i förskolan” kan bli omtalade som en homogen grupp med särskilda egenskaper, istället för den heterogena grupp de är. Det kan vara så att en mycket liten minoritet i en stor yrkesgrupp, som män som är förskollärare, blir särskilt utsatta för att vara synliga och att det i den synligheten också finns en implicit önskan om att gruppen därtill ska vara homogen för att lättare kunna förstås (jfr Wahl et al 2001). Att vara synlig och att hantera det är ett genomgående resultat i den här studien.

Ett annat tydligt resultat av den här studien, som är ett gemensamt mönster för de intervjuade männen, är att 90 procent av männen i den här studien har prövat på att arbeta i förskolan innan studierna och att den erfarenheten har påverkat dem i en positiv riktning till att söka till förskollärarutbildningen. De berättar att erfarenheten har hjälpt dem omvärdera yrkets innehåll till att handla om mer än att ge omsorg till små barn och om glädjen i att lära barn saker och se barnen lära sig.

Ytterligare ett resultat av den här studien är att samtliga behöver förhålla sig till risken att föräldrar tror att de är pedofiler. Flera av männen berättar om konkreta händelser under den verksamhetsförlagda utbildningen (även kallad praktik) där de explicit eller implicit behövt hantera ”pedofilihotet”. Männen

7

berättar i intervjuerna om olika strategier de väljer, och också om att inte riktigt ha någon strategi och att bli lämnad ensam i att hitta en strategi.

Den här rapporten kommer att lyfta fram männens röster genom citat från de genomförda intervjuerna. Inledningsvis kommer en bakgrund till intervjustudien att presenteras. Eftersom det finns en hel del forskning om frågan om män i förskolan (se bland annat King, 1998; Havung, 2000; Barnard, et al. 2000; Stroud, Smith, Ealy & Hurst, 2000; Cooney & Bittner, 2001; Cushman, 2005; Sumsion, 2005; Peeters, 2007, Blomqvist et al 2008; Johnson, 2011), dock inte lika stor mängd om män i förskollärarutbildningen. Den här forskningen kommer att översiktligt presenteras och i den delen av rapporten kommer också den här studiens teoretiska ramar att presenteras. Därefter kommer studiens metod att diskuteras och reflekteras kring. Studiens resultat redovisas i olika avsnitt med en inledning av mer deskriptiv karaktär och sedan en tematisk presentation av resultaten. Rapporten avslutas med en sammanfattande analys och diskussion.

Bakgrund I den här delen av rapporten kommer bakgrunden till studien att presenteras och diskuteras genom de uppdrag som regeringen gett Skolverket avseende frågan om män i förskolan. Frågan är ju väldigt bred och kan ta avstamp från olika utgångspunkter. Regeringen har gett Skolverket flera uppdrag som relaterat till frågan om män i förskolan. 2012 fick Skolverket i uppdrag att göra en kartläggning och analys av vilka åtgärder som har genomförts sedan 1970 för att öka andelen män som arbetar som förskollärare och barnskötare inom såväl kommunala som fristående förskolor (U2011/7067/S U2011/263/S (delvis)). Detta rapporterade i december 2012. 2013 fick Skolverket ytterligare uppdrag att anordna konferenser och presentera lärande exempel på arbete med att öka mäns intresse för utbildning inom förskolesektorn (U2013/5044/S, U2012/7365/S). Den här rapporten är en del av detta senare uppdrag.

Bakgrunden till dessa uppdrag menar regeringen är tudelat. En bakgrundsfaktor är att rekryteringsbehovet inom förskolan är stort de kommande åren. Sveriges kommuner och landsting har gjort uträkningar som visar att ca 50 000 arbetstillfällen kommer att finnas inom förskolan under de närmaste fem åren, vilket gör att det finns ett stort behov av personal. Det antas då att det inte kommer att räcka med att man som hittills enbart ser till den grupp kvinnor som traditionellt väljer förskolläraryrket och barnskötaryrket, utan arbetsgivare kan behöva tänka nytt och strategiskt för att hitta andra grupper av anställda och täcka de personalbehov som finns. Och då kan ett

8

sådant strategiskt och nytt sätt att tänka vara att tydligare och mer noggrant försöka hitta nya grupper som skulle kunna arbeta i förskolan. Män är en sådan grupp av flera andra tänkbara. Idag är andelen män i alla yrkesgrupper som arbetar i förskolan ca 3-4 procent.

Den här logiken innebär också att fler män behöver utbilda sig till bland annat förskollärare. Fler män som är barnskötare behövs också. I den här rapporten är förskollärare dock i fokus. För att kunna hitta nya och strategiska sätt att tänka kring rekrytering av män både hos skolhuvudmän, men också lärosäten som utbildar förskollärare, är det viktigt att veta något om den gruppen män som idag finns i utbildningen. Det är viktigt för att man ska försöka hitta fler sådana män - förutsatt att det finns en typisk manlig förskollärarstudent -, eller framför allt för att hitta nycklar i de mönster som dessa män uppvisar.

En annan bakgrundsfaktor är att förskolans läroplan ger ett mångfacetterat jämställdhetsuppdrag till förskolan där ett av förskolans uppdrag är att bryta könsstereotypa föreställningar på vad flickor och pojkar gör, hur och när. Där behöver förskolan själv också kunna visa upp att män kan arbeta med förskola och därigenom stimulera pojkar att tänka sig en yrkesbana inom utbildningssektorn i stort. Männen i förskolan är förebilder för en läroplanssanktionerad jämställdhet, även om de är anställda som medarbetare med de kompetenskrav som finns. I regeringens uppdrag till Skolverket (U2013/5044/S, U2012/7365/S) skriver man att det är ”viktigt att redan i förskolan synliggöra för flickor och pojkar att kön inte ska vara avgörande i val av yrke”.

Forskning visar att dessa skäl att satsa på att fler män ska arbeta i förskolan inte alltid varit de som varit verksamma i samhällsdebatten om män i förskolan. Debatt och diskussion om frågan om män i förskolan har pågått under drygt 40 års tid (Wernersson och Lander, 1979) och under den här tiden har flertalet argument framhållits för att både stärka frågan men också för att försvaga dess kraft (Granbom och Wernersson, 2011). I Granbom och Wernersson (2011) presenterar forskarna en modell och analys av de argument som funnits och som stundtals både varit motsägelsefulla och kanske felaktiga enligt vissa, men också tidsenliga och uppfattats som adekvata. Det skulle vara möjligt att hävda att frågan om män i förskolan och de argument som förekommit under 40 års tid också speglar den kunskapsutveckling som funnits inom både förskolan och inom genusforskningen. Frågan om män i förskolan blir en slags hybrid mellan två samhällsfält som genomgått stor utveckling och förändring under de senaste 40 åren. Det är som om frågan om män i förskolan härbärgerar spänningar som finns både inom dessa fält men också mellan dem. Förskolan har genomgått en

9

kraftig utveckling med avseende på innehåll, form och organisation och genusforskningen har genomgått en kraftig utveckling med avseende på forskningsområden, frågor och teoretisk bas. Båda dessa fält innehar erfarenheter och kunskap som behövs för att frågan om män i förskolan ska komma framåt. De frågor som Wernersson och Lander (1979) presenterar som centrala är de samma frågorna som är aktuella idag, även om lösningarna kan se annorlunda ut idag än då.

En av de mest närliggande frågorna till frågan om män i förskolan är ju frågan om män som studerar till förskollärare. Idag är det cirka sju procent av alla som studerar till förskollärare som är män (Universitetskanslersämbetet, 2014). På några lärosäten är andelen högre, men de lärosäten som har fler män än rikssnittet kan inte förklara varför det är så (Granbom och Wernersson, 2011). Det går i linje med de resultat som Granbom och Wernersson kunde visa i sin kartläggning av vilka insatser som gjorts för att öka andelen män i förskolan – att det är ett icke-systematiskt arbete baserat på individuella medarbetares övertygelse eller tolkning av policydokument som gjorts för att öka andelen män i förskolan.

Detta verkar även gälla arbetet när det gäller att rekrytera studenter till förskollärarutbildningen. Heikkilä och Häyrén Weinestål (2009) kunde visa att frågan om män på förskollärarutbildningen (eller på vårdutbildningar) inte ingick bland de rekryteringsinsatser som gjorts under en tioårsperiod på lärosätena och som lärosätena själva betraktade som större insatser för att öka jämställdheten. Däremot fanns flera exempel på satsningar som gjorts för att öka andelen kvinnor på teknikutbildningar. Det är nödvändigtvis inte så att särskilda rekryteringsinsatser för vissa grupper är de mest effektiva sätten att arbeta, men det har varit ett arbetssätt som använts.

Skollagen (SFS 2010:800, 2 kap.) ställer krav på skolhuvudmän att tillse att legitimerade förskollärare leder och ansvarar för undervisningen i förskolan. Skolhuvudmän kan därutöver anställa personer ”med sådan utbildning eller erfarenhet att elevernas eller barnens utveckling och lärande främjas”, vilket innebär att skolhuvudmän måste anställa personer med relevant utbildning eller erfarenhet. Det konstaterar även delegationen för jämställdhet i förskolan (SOU 2006:56) och menar att frågan om män i förskolan kan betraktas som en del av en kvalitetsfråga för förskolan. Delegationen för jämställdhet i skolan ägnar ingen analys åt frågan om lärarnas kön utan konstaterar att lärarens kön verkar ha mindre betydelse för elevers lärande än lärarnas kompetens (SOU 2010:99). Utredningen om män och jämställdhet konstaterar bland annat att endast tre av de 30 största yrkeskategorierna har jämna könsfördelning och att kvinnor i

10

större utsträckning än män har börjar arbeta i yrken med ”det motsatta könets genuskodning” (SOU 2014:6, bilaga 15). Sammantaget kan dessa reflektioner och den kunskap som tidigare forskning ger visa på en komplex fråga. Män i förskolan-området är komplext eftersom den ur könsteoretiskt perspektiv bär frågan om vem som är bäst lämpad att ta hand om barn generellt och yrkesmässigt, och den bär frågan om hur riktiga män konstrueras och hur det gestaltas i vardagen.

11

Hur kan man förstå (bristen på) män i förskolan och på förskollärarutbildningen? Det finns många perspektiv man kan anlägga på frågan om (bristen på) män i förskollärarutbildningen. Det finns en hel del forskningsstudier att tillgå när det gäller frågan om män i förskolan, men relativt få av dessa är förankrade i någon specifik teoretisk förståelsemodell utan relativt empiridrivna. En del studier lyfter förklaringar från genusteorier och dessa studier används även här. Den näraliggande frågan om bristen på män i förskollärarutbildningen har problematiserats i några studier som visar på intressanta samband, och denna studie visar på liknande samband.

Frågan om orsaker till att så få män arbetar i förskolan eller studerar på förskollärarutbildningar lämnas i en del studier därhän, och stannar vid att vara deskriptiva och beskrivande. Det är möjligtvis ett scenario som är att räkna med i ett fält som detta som saknar en övergripande förklaringsmodeller som många ser som givna och där det varken finns en enhetlig problembeskrivning avseende vad det är för ett problem som ska åtgärdas genom att fler män skulle börjar arbeta i förskolan eller en tanke om vad män som arbetar i förskolan ska åtgärda. Jag vill ta fasta på den frågan innan en fördjupning i förskollärarutbildningen eftersom den visar sig få långt gående konsekvenser för både lösningar och strategier för hela området.

I många anglosaxiska länder har man formulerat problemet om för få män i förskolan (eller ofta i skolan över huvud taget) på policynivå och menat att fler män i förskolan skulle lösa pojkarnas sjunkande skolresultat genom att männen skulle vara goda förebilder (Skelton, 2002, 2003; Mills, Martino & Lingard, 2004). Det finns väldigt lite stöd i forskning att det skulle vara så (Helbig, 2011), tvärtemot visar Lahelma (2000) att eleverna inte ser lärarnas kön som viktigt utan de betraktar lärarens kompetens som viktigt för sitt lärande. Lahelma (2000) för resonemang kring vem det är som uppfattar bristen på män som ett problem – de andra lärarna eller eleverna? Hon visar exempel på hur lärarna skulle föredra att fler män skulle arbeta som lärare eftersom det skulle påverka löneutvecklingen och samtalen i lärarrummet/personalrummet. Lahelmas etnografiska studie visar dock att samtalen i lärarrummet/personalrummet cirklar kring de ämnen som de kvinnliga lärarna de facto vill ha, trots att männen inte bidrar med dessa samtalsämnen.

Att utgå ifrån att män som kommer in i förskolan ska fungera som maskulina förebilder specifikt för pojkar gör också att det skapas en diskurs av att bara vissa män kan leva upp till att vara dessa specifikt maskulina förebilder. Med en sådan utgångspunkt är risken stor att en del män exkluderar sig själva och

12

exkluderas av andra för att man inte tror att man passar in. Det finns också flera i exempel där män ibland överdriver ett gemensamt maskulint beteende för att leva upp till en sådan manlig norm i förskolan (Williams, 1993) – en norm som dessutom påtagligt sällan inte är artikulerad utan något männen subtilt ska förstå innehållet av.

Det som är intressant i det här sammanhanget är, att de argument som förekommer starkast just nu i Sverige inte alls har denna utgångspunkt. (Dessa argument presenterades tidigare i den här texten.) Det kan möjligen vara en av orsakerna till att de män som är intervjuade i den här studien inte heller visar upp ett särskilt manligt kodat beteende eller manligt kodade önskemål om sitt kommande arbetsliv utifrån de teoretiska ramar som används som förståelsemodell i den här studien (Kimmel, 2008 och Connell, 2008). Det här resultatet går därmed emot en del av den internationella forskningen om män i förskolan. Detta menar Cushman (2010) också har ett samband med att dessa män lever i Sverige och inte i England eller Nya Zeeland som hon studerat gemensamt i en studie och sett nationella skillnader mellan. Hennes resultat pekar på att det finns nationella skillnader mellan hur män ser på sig själva i förskolan utifrån att det finns skillnader i vad hon kallar ”nationell medvetenhet”. Hon skriver: ”In Sweden, each teacher reflected on the country’s strong societal push for gender equity, and their beliefs and practices reflected high levels of knowledge and awareness of gender issues.” (Cushman, 2010, s. 1217-1218). Markus reflektion kan få exemplifiera detta:

Jag har märkt att jag kanske, ja men, jag behandlar inte flickor som det är det traditionella utam man är mer rädd om dom liksom så där och säger mer ”Det där ser farligt ut” som det rent traditionella bemötandet har varit genom tiderna. Och det är sånt som vi ska arbeta mot, vi ska ju ja, det har jag märkt många gånger, att där har jag mycket att jobba på. (skratt).

Markus visar i sin kommentar att han har kunskap om hur kön konstrueras och att det spelar roll vad han gör och säger för barnen och deras förståelse av kön. Detta säger han och verkar se det som en del av sin professionalitet att hantera på ett relevant sätt. Detta kan jämföras med Anliak och Beyazkurk (2008) studie som visar på helt andra resultat om hur män i förskolan resonerar om sitt arbete än till exempel denna studie eller Sumsions (2000a) studie. Deras resultat pekar mera mot en riktning där männen ser att de ska komplettera kvinnorna och ge barnen och särskilt pojkarna verktyg för framtiden. Dessa resultat sammantaget pekar på att både argumenten för en nationell diskurs om varför män ska arbeta i förskolan samt den nationella/lokala kontextens öppenhet och kunnighet om jämställdhetsrelaterade frågor där män i förskolan utgör en del, får betydelse för hur frågan uppfattas, drivs och får fäste.

13

Margareta Havung (2000) har studerat fjorton män som arbetar som förskollärare på tio olika förskolor i Kalmar län. Hennes studie är den största svenska studie som gjorts om män i förskolan. Havung har genomfört sin studie både med hjälp av videoinspelningar och hon har också gjort intervjuer. Hennes resultat visar att männen anpassar sig till kulturen och underordnar sig de mönster som råder. Det stämmer inte överens med de resultat som presenterades i Heikkilä (2013) som visar hur flera män som arbetar tillsammans på en förskola gång på gång motsätter sig den rådande ordningen i förskolan, men där kvinnor och män i förskolan, enligt Havung, kan mötas i ”icke könsrelaterade aktiviteter” som till exempel ”skapande verksamhet, naturupplevelser och samlingar”. Havungs (2000) studie pekar på en förståelse av kvinnor och män som dikotomier med tydliga positioner i relation till varandra och där männen kan tolkas placera sig i en underordnad position som närmar sig offrets position. Den här föreliggande studiens resultat visar en grupp blivande förskollärare med en riktning och ett aktörskap i relation till sitt kommande yrke. Hellman (2010) och Eidevald (2009) för också resonemang i sina studier kring frågan om män i förskolan och hur den kan förstås och exemplifieras. Nordbergs (2005) studie lyfter också tydligt frågan om män i omsorgsyrken. Blomqvist med flera (2008) tittar i sin studie närmare på frågan om varför män väljer bort läraryrket efter genomgången utbildning, en intressant aspekt som inte fördjupas i denna studie.

Sumsions (2000a) studie visar på olika aspekter av hur män som studerar till förskollärare ser på sig själva och sina egna kommande yrkessammanhang. Sumsion (2000a) visar att männen i hennes studie har en önskan om att göra skillnad genom att visa på andra sätt att vara man på än en stereotyp bild av män, de vill ha personlig utveckling i sitt arbete som förskollärare och de vill känna sig behövda. De studerande i hennes studie reflekterade också över att de befinner sig i en så kallad feminin sfär och de behövde också förhålla sig till att inte bli litad på, och att bli misstänkliggjord utifrån sitt val.

Teoretiska utgångspunkterI den här studien har jag tagit avstamp i kritisk maskulinitetsteori för att förstå det männen vid intervjutillfället säger och uttalar. Det innebär att jag förstår männens utsagor både som något individuellt och något kollektivt samtidigt.

Kritiska maskulinitetsstudier är ett forskningsfält som vuxit fram ur feministiska studier men där fokus placeras på att förstå mäns sociala kön och hur mäns sociala handlingsmönster påverkas av att vara just män. Inom kritiska

14

maskulinitetsstudier förstås samhället på liknande sätt som inom feministisk forskning, bestående av en strukturellt ordnande maktobalans som ger kvinnor och män olika privilegier och motstånd på olika sätt i olika kontexter (Kimmel, Hearn & Connell, 2005).

Michael Kimmel (1995, 2008) har i sin forskning tagit fram en ”lista” på tio aspekter av vad det innebär att vara man och som på ett sätt kan fungera som en slags utgångspunkt för en manlig norm. Kimmel (2008) menar att varje man på ett eller annat sätt, medvetet eller omedvetet, förhåller sig till denna norm och även om varje man inte håller med eller själv agerar utifrån dessa punkter så gör man val gentemot dessa punkter. Antingen rakt i dem, eller i relation till dem, enligt Kimmel (2008).

Dessa punkter är:1. ”Pojkar gråter inte”2. ”Det är bättre att vara arg än ledsen”3. ”Var inte arg – ge igen!”4. ”Ta det som en man”5. ”Den som har flest leksaker när han dör, vinner”6. ”Gör det bara!”7. ”Storleken har betydelse”8. ”Jag stannar inte för att fråga om vägen”9. ”Trevliga killar blir sist”10.”Allt är bra”

Kimmel (2008) menar att de undertexter som finns kopplat till varje punkt innehåller aspekter av att det viktiga är att inte visa känslor eller erkänna svaghet, och att ”vinna är liksom viktigast”.

Connell (2008) skriver i sin bok Maskuliniteter om tanken på en hegemonisk maskulinitet, alltså hon rör sig kring frågan om man kan påstå eller säga att det finns en slags normativ manlighet eller om man inte kan påstå sådant. Connell landar i att sådan så kallad hegemonisk maskulinitet är historiskt och tidsmässigt föränderlig, och det inte finns en universell förklaringsmodell för maskulinitet utan lämnar det öppet för att se innebörden i manlighet som något empiriskt. Connell menar att vi behöver börja se män som också bärare av ett social kön som både begränsar och ger privilegier, något som den tidiga kvinnoforskningen gjort när det gällt kvinnor. Connell menar att alla män inte har makt över alla kvinnor, och att en sådan förklaringsmodell om att alla män har makt över alla kvinnor kan utmanas. Jag betraktar Kimmels punkter som ett empiriskt exempel på en slags hegemonisk maskulinitet i Connells anda och

15

försöker förstå de mönster som uppkommer i den här analysen som både del av eller förhållningssätt till en hegemonisk maskulinitet samtidigt som de är delar av skapandet av en ”egen” maskulinitetsnorm.

Jag ser att båda dessa forskares sätt att betrakta maskulinitet och manlighet är relevanta och rimliga för att förstå de sociala mönster som gestaltar sig i mäns berättelser i den här studien. Utifrån att kön idag är en ordnande faktor för vårt sociala varande, så är det rimligtvis också så att det är ordnande både för kvinnor och män. Både kvinnor och män bär på mönster som vi kanske inser att vi själva inte valt, samtidigt som vi utmanar dessa mönster och skapar nya handlingsalternativ för att skapa ett liv som är maximalt mycket vårt eget. Männen i den här studien visar på samma mönster, och visar både på både det Kimmel menar att alla män förhåller sig till, och också det Connell pekar på - att en hegemonisk maskulinitet inte alltid är en relevant förklaringsmodell, utan att maskulinitetskonstruktioner är kontextuella historiskt och tidsmässigt. Det gör att förklaringar för att förstå män som studerar till förskollärare och bristen på att andra män inte gör det finner vi både i det allmängiltiga och det individuella. Det finns hos de män som ingår i den här intervjustudien individuella faktorer som gjort att de kunnat gå emot en starkt könskodad praktik, och starkt könskodade handlingsalternativ. På något sätt kan man säga att de fått välja själv och inte valt utifrån vad en förväntad bild av vad en man bör göra givit dem.

Metod Den här studien är en intervjustudie med kvalitativ ansats. Intervjuerna är genomförda med 19 män som studerar på förskollärarutbildningarna vid Mälardalens högskola (MDH) och vid Umeå universitet (UmU). Av dessa män studerar 11 män vid Mälardalens högskola och 8 vid Umeå universitet. Dessa två lärosäten är valda utifrån att Granbom & Wernersson (2012) visade att Umeå universitet hösten 2011 hade 21,1 procent antagna män på förskollärarutbildningen, vilket var påtagligt många fler än andra lärosäten. Mälardalens högskola var ett av de lärosäten med minst andel män på sju procent män som studerade hösten 2011. Det har dock visat sig under arbetet med den här studien att Umeå universitets höga andel inte riktigt visar sig i praktiken i antal studerande och verkar felaktig. Dessa siffror finns fortfarande på Universitetskanslersämbetets statistikwebb, men sticker ut även där. ”Normal” andel vid Umeå universitet ligger på ca 13 procent enligt Universitetskanslersämbetet, vilket också är rätt så högt, men som ändå är markant mindre än 21 procent. Det som möjligen kan förklara denna höga andel

16

är att den nya lärarutbildningen startade hösten 2011 och kan ha fört med sig felaktigheter i hur studenter fördelades statistiskt på de olika lärarutbildningarna. Vid Mälardalens högskola är andelen män som studerar till förskollärare idag lägre än 6 procent, vilket enligt Granbom och Wernersson (2012) skulle vara lägre än rikssnittet.

En hypotes när den här studien designades var då att den geografiska platsen möjligen skulle bidra till att bringa ordning i frågan om vilka män som studerar till förskollärare, varför och vad de har för tankar om sin framtid som förskollärare. Denna hypotes har dock inte visat sig i analysen vara särskilt verkningsfull.

De tre övergripande forskningsfrågan i den här studien har varit: Vilka mönster finns mellan män som studerar till förskollärare? Hur visar sig dessa mönster? Vad kan sådana mönster ge för implikationer på arbetet för att öka

andelen män som arbetar i förskolan?

TillvägagångssättJag har sökt samtliga män som studerar till förskollärare vid Mälardalens högskola och Umeå universitet via lärosätena. Studievägledare, programsamordnare och deras befintliga nätverk har varit avgörande för att komma i kontakt med männen. Utifrån listor med telefonnummer och mailadress på samtliga manliga studerande har jag inledningsvis sökt kontakt via mail. Jag inledde med ett mail till samtliga, och skickade en påminnelse en vecka senare. Vid MDH fick jag kontakt med ett antal via mail eftersom många av männen också har varit mina studenter och vi redan hade en form av relation. De flesta intervjupersoner fick jag dock tag i via telefonsamtal. Jag har ringt samtliga på de listor jag haft till mitt förfogande och de 19 män som jag sedan intervjuat utgör 48 procent av de män som studerar vid dessa lärosäten. Utgångspunkten var att hitta fler att intervjua, men det har varit svårare än jag trodde att på kort varsel hitta män som ville och kunde ställa upp för intervju. Det är inte möjligt utifrån den information som jag har att tolka varför inte fler ville delta.

Intervjuerna är mellan 30 och 60 minuter långa. Männen fick mina tre huvudfrågor innan intervjun genom att jag mailat dem till dem. Frågorna som intervjuerna cirklade kring var:

Hur ser din väg till förskollärutbildningen ut? Hur upplever du din utbildning?

17

Hur ser du på din framtid som förskollärare?

Därtill ställde jag kompletterande frågor och följdfrågor som handlade om att antingen förtydliga eller fördjupa vissa resonemang.

Männen var mellan 25 och 38 år gamla vid intervjutillfället, och intervjuerna gjordes i maj och juni 2014 på en neutral plats i lärosätets lokaler i Västerås, Eskilstuna, Nacka eller Umeå. Tre intervjuer gjordes via telefon.

Alla intervjuer är inspelade och transkriberade, det vill säga ordagrant utskrivna. Dessa intervjuutskrifter utgör det huvudsakliga materialet. Jag har gått tillbaka till inspelningen enbart om jag upplevt att något i utskriften varit oklart.

Utskrifterna är ett sätt att validera analyserna. Att utgå från minnet är inte tillräckligt tillförlitligt eftersom minnet har en tendens att omformas ju längre tiden går efter exempelvis en intervju. Att i första hand använda utskrifterna har varit ett sätt för mig att distansera mig från de personliga tankar och känslor som väckts när jag gjorde intervjuerna. Att få en viss distans till ett material är i vissa situationer nödvändigt för att analysen ska bli så bra som möjligt och inte riskera att bli inriktad på något visst som hänt i intervjusituationerna.

Intervjuutskrifterna har jag sedan läst igenom noga flera gånger för att upptäcka mönster. Läsningen är gjord utifrån att syftet med studien och de teoretiska modeller som jag använt fått fungera som raster för läsningen i syfte att ge läsningen fler dimensioner. Jag har därefter markerat och kodat uttalanden som varit lika eller liknande och därefter lyft dessa uttalanden till teman och gemensamma mönster.

Resultatpresentation Eftersom den här studien tillsammans med en annan studie (Eidevald, 2014) som genomförs parallellt ska bidra med lärande exempel har stort utrymme lämnats för männens röster. I anslutning till citat från intervjuerna gör jag analyser och kopplingar så att materialet förhoppningsvis blir gripbart och ge utvecklad kunskap om hur det här området kan förstås. Intervjucitaten har språkligt redigerats.

18

Etiska övervägandenVetenskapsrådets (2011) resonemang och riktlinjer om god forskningssed har följts i detta projekt. Gruppen intervjupersoner består av få individer vilket gör att det kan riskera att vara möjligt att identifiera någon individ. Grundprincipen när det gäller att presentera detta resultat har varit att intervjupersonerna ska och förbli vara så anonyma som möjligt, vilket bland annat tillgodosetts genom att alla intervjupersoner getts fiktiva namn. För att upprätthålla en anonymitet i resultatpresentationen har jag bytt ut detaljer som inte är avgörande för resultatet men som gjort att sammanhanget där dessa individer befinner sig dagligen blir svårare att se. Det kan vara om förskolan ligger vid en sjö eller ett vattendrag, eller om en förälders yrke är sjuksköterska eller lärare. Om det inte är nödvändigt för att förstå sammanhanget har jag också så gott som alltid utelämnat vilket lärosäte mannen studerar vid. Analysen av materialet har visat att den geografiska platsen inte har betydelse för vilka männen är eller deras tankar om yrket eller förskolan.

Orsaken till de här övervägandena är för att personerna som ställt upp på intervju måste få behålla sin personliga integritet i alla lägen. De har berättat om sina bevekelsegrunder och tankar i ett förtroende och då behövs inte alla detaljer för att sammanhanget ska bli tydligt. Samtidigt bidrar deras berättelser till att förstå ett område på ett delvis nytt sätt. Då är det också viktigt att deras berättelser synliggörs. Denna dubbelhet har jag försökt hantera på ett relevant och rimligt sätt i presentationen av materialet. I resultatpresentationen kommer inte exakt antal att anges när det gäller hur många som svarat på ett visst sätt i en fråga förutom när antalet är väldigt högt och samtliga verkar eniga. ”Många har svarat”, ”Flera menar” etcetera är uttryckssätt som flitigt används i texten. Det är ett etiskt övervägande som jag gjort för att inte utröna exakta antalet för vissa uttalanden eftersom antalet intervjupersoner är begränsat i den här studien. Vissa intervjucitat är säkert möjliga för de som står personen nära att identifiera. Dessa har jag låtit stå kvar på grund av att de belyser en fråga på ett väldigt tydligt sätt, och för att jag bedömt att det är möjligt att ha med citatet och behålla en integritet för intervjupersonen i en större grupp. Dessa bedömningar är självfallet bedömningar som andra kan ha gjort på andra sätt.

Till etiska överväganden, som även hör till frågan om reliabilitet och validitet av studiens resultat, hör att jag varit lärare till flera av de som jag intervjuat i denna studie. Jag var inte lärare för tillfället och skulle heller inte vara det i närtiden och bedömer därför att det inte påverkat intervjupersonernas

19

benägenhet att svara på frågorna. Frågorna i den här studien är av helt annan karaktär än innehållet i någon av de kurser jag själv undervisar i.

Intervjuerna och intervjuutskrifterna kommer att bevaras på högskolans låsta del av server för eventuell framtida forskning.

20

Om studier till förskollärare Inledningsvis i texten har jag pekat ut att det både finns tydliga gemensamma mönster mellan dessa män men att det självfallet också finns olikheter dem emellan. Resultatredovisningen kommer att fokusera på de delar som är gemensamma mönster mellan männen som intervjuats och som berör deras väg in till förskollärarstudier och deras tankar om att vara förskollärarstudent. Med hjälp av männens röster från intervjuerna exemplifieras de teman som mejslats ut.

Teman som förekommit i intervjuerna när det gäller processen att fatta beslut om att bli förskollärare och börja studera till förskollärare är: hur det är att vara ”brytare”, att ha erfarenhet av att arbeta med barn och att vara nöjd med sin utbildning. Det som inledningsvis är ett tydligt resultat är att alla män är något äldre och har tidigare erfarenheter från andra arbeten eller andra studier. De som intervjuats är mellan 25 och 38 år gamla. Detta resultat stöds också av andra studier av män som studerar till förskollärare eller lärare (Blank & Palmqvist, 1998; Cushman, 2010).

Att bli och vara ”brytare”Det verkar vara en tendens att individer som gör könsostereotypa val, och som i viss litteratur kallas ”brytare”, är något äldre och har ”brutit” också från en annan yrkesbana (Cushman, 2010). Det stämmer överens även med resultaten i den här studien. De flesta av männen har antingen arbetat med ett helt annat yrke, eller studerat något helt annat innan de inlett sina studier till förskollärare. De yrken som männen i den här studien haft är säkerhetsvakt, trollkarl, personlig assistent, butiksbiträde, lastbilschaufför, kemist och banktjänsteman. Orsaken till brytningen beskrivs på delvis olika sätt, och kan vara allt ifrån flykt från tidigare hemland till sjukdom, men påtagligt ofta beskriver intervjupersonerna en känsla av en form av saknad av mening som gjort att de börjat reflektera över sitt yrkesval.

Så här säger Markus som arbetat som lastbilschaufför:

Nej men alltså... när jag började köra lastbil, då tyckte jag nog att det var ganska kul men jag insåg ganska snabbt - att ja det bara kom, känslan kom efterhand. Jag började vantrivas mer och mer och ... Ja, man bara gick och tänkte ”ja men det löser sig kanske längre fram”. Sen så kom det till en vändpunkt i och med den där gubben som jag jobbade hos då. Ja det går inte. Och det kom så lägligt när jag blev arbetslös att jag blev erbjuden den här praktikplatsen och det var sån kontrast där emellan så att ja .. från gubben och sen det (skratt)

21

Markus beskriver en känsla som han fått medan han arbetat som lastbilschaufför, och han beskriver också i intervjun att hans chef varit pressande och aggressiv, något som han upplevt otrevligt. Den känslan tillsammans med en uppsägning och praktikplats ledde honom till beslutet om förskollärarstudier. En liknande, men ändå annorlunda brytning beskriver Olof:

Mia: När du gick gymnasiet fanns det nån tanke då när du gick den utbildningen att du skulle kunna välja nånting annat än just liksom naturvetarområdet?

Olof: Nej.

Mia: Utan du var helt inriktad på den.

Olof: Det var liksom otänkbart att välja nånting annat, det var liksom, man skulle väl kunna säga att det var min plikt att gå vidare på nåt sätt, och just då kändes allting förutom typ en ingenjörsutbildning som att byta ner sig.

Mia: Ja just ja, precis ja.

Olof: Ja… det var liksom helt otänkbart.

Mia: Var det så också att alla andra i din klass då på gymnasiet, att alla var inriktade på det eller fanns det nån som tänkte nåt annat?

Olof: Vi hade en väldigt unik klass för att det var en hybridutbildning där halva klassen var såna som gick ren natur, andra halvan gick hälften natur, hälften musik, så att vi hade en del musiker i klassen. Så ja dom försvann ju iväg ut, dom hade ju egna planer och så. Men dom som gick den rena natur det var ju mycket snackande om vad man skulle göra senare, det var, ja vad ska man säga, datanördar och liksom plugghästar och alla dom grupperingarna eller vad man ska säga.

Olof beskriver en omöjlighet att välja något annat än det gymnasieutbildningen var inriktad mot. Han lyfter också fram betydelsen av kamratgruppen för det val han då gjorde, och berättar om hur de andras val också indirekt påverkat hans val. Han säger dock i intervjun att den civilingenjörsutbildning som han sedan valde och slutförde inte är någonting han egentligen velat syssla med utan att det varit en sån sak som varit förväntad. Olof beskriver också en pappa som varit väldigt pushande på att han skulle gå ingenjörsutbildningen på samma sätt som hans syskon gjort och att kraven hemifrån varit höga.

Läsningen av listan på yrken som några av männen haft innan studierna till förskollärare ger också en lista på manligt könskodade yrken. Det kan tolkas som att brytningen till förskollärarstudier sker från en rätt så manligt könskodad yrkesgrupp. Den tolkningen förstärks av att brytningen för de män

22

som jag intervjuat inte enbart skett från arbetsmarknaden, utan de flesta beskriver att de även bytt studieinriktning, även det från manligt könskodade områden. De studieområden som många av männen gått på är varianter av: ingenjör, ekonomi, data och juridik. Det kan ha varit den första tanken på studieområde som gjort att de inledningsvis valt det de valt, men att studiernas innehåll gjort att de börjat reflektera över sitt val som felaktigt.

Anders berättar om sina tankar när han börjat ingenjörsutbildningen så här:

Mia: Kommer du ihåg vad det var på ingenjörsutbildningen, om det var något speciellt som gjorde att ”Det här gillar inte jag”? Var det nåt särskilt?

Anders: Det var väl nån föreläsning där nån sa att, nämen ”Man måste verkligen brinna för det här” och när man verkligen vill komma ut i arbetslivet sen och göra det man tycker om allra bäst, ungefär så, nåt sånt. Sen tänkte jag, bara, vill jag verkligen jobba som ingenjör? Visst, jag klarade utbildningen hyfsat, så som alla andra, men sen när jag tänkte efter bara… Neej, så ville jag nog inte jobba med det här, näe.

Amir beskriver hur han tänkte när han läste på ekonomprogrammet:

Det var ju så här i början, jag läste ekonomprogrammet. För två år sedan slutade jag med det och jag var, det var lite svårt att tänka på att framtiden arbeta med det. Det är inte mitt ämne, jag tycker inte om det. Tänk om jag kommer jobba i flera år, då blir det tråkigt kanske.---Sen blev det bara så här att jag ville inte. Men sen tänkte jag, jag tänkte bara byta hela tiden, jag hade det här i minne, i mina tankar att jag skulle byta till lärare. Men det gjorde jag inte, jag ville fortsätta att utmana mig på ekonomiprogrammet. Men tillslut tog jag ett beslut att jag måste byta. Sen det blev lite förslag som jag fick, jag fick det av en gymnasielärare som jag kan säga är min brors tjej- hon är svensk- hon tyckte att jag ska läsa det här förskollärarprogrammet istället för att börja direkt på lärarprogrammet.

Det Amir beskriver är också att det fanns en samtalspart som kunde reflektera hans tankar och kanalisera dessa till ett annat val. Hans brors flickvän fungerade som hjälp för Amir att hitta förskollärarstudierna.

Tommy beskriver också en process av byte, från att ha gått gymnasieekonomprogrammet till att genom sin mamma komma in på förskoleområdet. Tommy är på det sättet också typisk i det här materialet genom att inte ha gått barn- och fritidsprogrammet på gymnasiet – ett program som kanske betraktas som det mest vanliga om man studerar till förskollärare. När det gäller dessa 19 män i den här studien är det enbart mycket få som gått

23

just det programmet. Andra gymnasieprogram är betydligt vanligare, men det finns inte något mönster i vilka program som de andra gått, utan det varierar stort. De gymnasieutbildningar som nämns av männen är samhällsprogram, ekonomprogram, hotell- och restaurang, naturvetarprogram eller olika former av estetiska program. Det är ju heller ingen av dessa män som inlett sina studier till förskollärare direkt efter gymnasiet, utan de har gjort annat direkt efter gymnasiet. Många berättar också att de läst upp betyg på Komvux för att nå behörighetskraven. Den stora majoriteten i den här studien har inte haft någon hjälp av studie- och yrkesvägledningen i sitt yrkesval utan den beskrivs påtagligt ofta som bristfällig och inriktad på ett förväntat beteendet utifrån kön.

Flera andra av männen, dock inte alla, beskriver i likhet med Amir och Tommy att kvinnor i deras omgivning fungerat som en form av stöd i bytet till eller i valet av förskolläraryrket. Endast några av männen beskriver också sina pappor som stödjande, och de som gör det har i några fall pappor som själva är lärare. Bröder beskrivs som stödpersoner, men inga manliga vänner beskrivs som stödande. Flera av männen beskriver dessutom papporna som någon som motsatt sig deras beslut på ett indirekt sätt och därmed någon som de tagit avstånd till. Tommy beskriver att pappan idag inte säger nånting, utan ”han är lite så här ja du gör som du vill”.

Tommy utvecklar ett resonemang om sitt val efter gymnasiet:Tommy: Jag vet inte, jag fick bara en känsla av att det är inte det här jag vill jobba med när jag blir äldre, när jag är klar. Jag har verkligen reflekterat över det här att jag känner att jag vill jobba med människor och allt sånt där. Och sen när jag hoppade av den här nationalekonomikursen fick jag två jobb vid sidan om varandra. Det ena jobbet var som ekonomiassistent på en kommun där jag bodde och det andra var som vikarie för en förskollärare, alltså vikarierade=

---Mia: Ja vad hände då då, vad fick du för kommentarer, är det nån som har blivit kvar i minnet så där=

Tommy: Ja särskilt från mina farföräldrar, dom var, dom är extremt på mig fortfarande.

Mia: Jaså?

Tommy: Ja, dom säger, dom är väldigt i det här med, för att jag är äldsta barnbarnet och dom ser ju i mig att det är jag som ska kunna lyckas, det är jag som har hjärnan så att säga av barnbarnen. Så att dom är väldigt kritiska till detta, dock är min farmor förskollärare.

Mia: Jaså?

24

Tommy: Men min farfar är så kritisk till det, han säger att ”men du tjänar ju så mycket mer på att vara ekonom eller revisor eller nåt sånt där.”

Mia: Just det så det blir pengarna liksom.

Tommy: Mm precis och det är bara det han egentligen tänker=

Mia: Vad jobbade din farfar med när han jobbade?

Tommy: Han var, han var chef på också nåt byggföretag, nåt sånt där stort över hela Sverige.

Mia: Vad jobbar din pappa med då?

Tommy: Också i samma bransch.

Det kan tolkas som att Tommy genom sitt val till förskollärare tagit avstånd från byggtraditionen i familjen och från en (manlig) norm i familjen.

Förutom att de själva i ett ”felaktigt” yrke eller ”felaktiga” studier reflekterat över sitt val har även, som redan påpekats, kvinnor i deras närhet haft en betydande betydelse. Dessa kvinnor har oftast också själv haft en koppling till förskolan eller läraryrket. Därtill är det många som beskriver att de fått höra kommentarer under lång tid att de är ”bra med barn” eller att ”barn trivs med dem”.

Dessa brott som männen i den här studien gjort ser alla på sina sätt olika ut. De bär dock mönstret av att vara ett brott från ett väldigt manskodat område till ett väldigt kvinnligt kodat område. Det är alltså ingen i det här materialet berättar om ett brott som skulle vara från ett mindre könskodat område till förskolans område. Några berättar dock om att de tänkt sig läraryrket först, men det visar också tidigare forskning att är typiskt, att lärare för äldre åldrar känns mindre könsstereotypt än just förskollärare (Francis & Skelton, 2001).

Alla har erfarenhet av pedagogiskt arbete med barnDet som också påverkat intervjupersonerna i den här studien till att välja att studera till förskollärare, och våga vara brytare, är möjligheten som de fått att antingen arbeta eller praktisera på en förskola. Det är två individer som inte gjort detta, men som arbetat pedagogiskt med barn på andra sätt innan studierna. I övrigt är erfarenheten att få arbeta eller praktisera en stark erfarenhet som intervjupersonerna berättar om med eftertryck. En av intervjupersonerna beskriver sin erfarenhet så här:

25

Så då flyttade jag till Norge och där började jag jobba på förskola som vikarie och fick fast vik och jobbade i ett år. Och det var typ det roligaste jobbet jag nånsin har haft.. och jag var jätteuppskattad där, jag var enda mannen där och märkte väl att jag hade.. ja, men att det påverkade, att det var många pojkar som tydde sig till mig, liksom att vi hade väldigt kul, att jag kunde vara som en bra förebild för dom. Och… ja, när jag slutade jobbet så grät jag som ett barn liksom.. såhär ((skratt)).. och då kände jag bara att om jag reagerar såhär på att sluta - för att jag har slutat andra jobb och gråtit av lycka liksom, men.. såhär- reagerar jag såhär när jag slutar det här jobbet, då ska jag göra det, liksom. Så då bestämde jag mig för det, att när jag rest klart så ska jag plugga till förskollärare.

Det som Tim beskriver här handlar om att gå in på i detta fall ett vikariat som förskolepedagog med rätt så ospecificerade förväntningar och komma ut därifrån med en erfarenhet och en riktning om ett kommande yrke.

Johan beskriver en liknande erfarenhet av att arbeta som au pair och senare efter hemkomst som så kallad springvikarie.

Det började väl egentligen att jag åkte till USA som au pair. Då jobbade jag med en kille som var, han var två och ett halvt, tre och ett halvt, under den tiden. Sen kom jag hem och så fanns det inga jobb, så då gick jag in och började springvicka på förskolor och kommunen och så var det väl där nånstans, så bara ”Det här är ju riktigt kul, alltså!”, hålla på och leka med barnen. Man lekte med barnen hela dagarna och ja, hade ansvar för dom. Så det var väl typ så det började då jag insåg att det här är nånting jag skulle kunna tänka mig att göra resten av livet.

Flera av männen beskriver en mamma, syster, mormor eller farmor som arbetat eller arbetar inom barnomsorg eller som lärare, och som har ordnat med praktik eller vikariat eller uppmanat männen till att söka sig till sådana arbeten. Så här beskriver Oscar sin erfarenhet av att arbeta på förskolan:

Min mamma jobbade på en förskola och hela min uppväxt har hon varit dagmamma, men sen sista åren så jobbade hon på förskola. Där behövde dom en vikarie bara två veckor eller nåt sånt där, så då fick hon in mig där så jag fick vikariera i två veckor. Och då tyckte jag det var väldigt kul för jag vet inte om det var just det att det passade så bra in just då, för jag hade innan precis jobbat på bensinmack och då känner man sig ganska så här, allting kändes meningslöst. Sen när man kommer till nånting där, först så möts man alltid av nästan glada människor och så känner man att man behövs och man känner att det finns nån mening med att man är där.

Männen beskriver en positiv känsla när de talar om sina första möten med förskolan. I några fall menar de att det också handlar om att de inte alls tänkt sig ett sådant yrke och att förvåningen i deras egen trivsel därför blir så stor. Anton säger så här om sitt möte med förskolan, när han redan börjat tänka på att bli lärare:

26

Men sen så hamnade jag som vikarie, för jag sökte in på vikariepoolen på en förskola och då hade jag jättekul på den här förskolan. Det är så mycket roligare med dom här jättesmå barnen, alltså inte jättejättesmå, utan dom här tre till fem eller så där. Jag hade jättekul med dom och då tänkte jag men jag kan väl lika gärna bli förskollärare, spelar väl ingen roll.

Utbildningen upplevs som intressantDe allra flesta män som jag intervjuat upplever utbildningen som intressant och meningsfull. Det finns kommentarer om att det ibland är för mycket att göra och ibland för lite att göra, men en övergripande uppfattning är att utbildningen är bra. Några beskriver att varje lektionstillfälle är väldigt intressant, och att böckerna som de läser ger ny kunskap som de uppfattar som relevant för sitt kommande yrke.

I utbildningen finns det inga skillnader mellan kvinnor och män, men några av männen beskriver ändå en slags skillnad i att våga höras och bli lyssnad på som man. Så här beskriver Anton det, när vi har talat om att det är få killar och att han inte ser just det som något stort problem för egen del:

Nej men det är ganska skönt att det finns killar ändå, man blir ju inte själv, för att jag vet inte, dom flesta killarna vågar ju prata. Det finns ju några av tjejerna som också vågar att ta för sig under klasserna och föreläsningarna för att ställa frågor, men det är väldigt ofta killarna som hörs, för att vi är dom här som bara ”ja men varför är det så?” eller ”varför är det så, hur tänker dom då?”

Här framkommer, vad jag med teoriers och forskningens hjälp skulle vilja kalla en manlighetsnorm enligt Kimmel (2008). Här visar Anton exempel på en norm som säger att män ska/kan höras och ”vinna” och veta mest och kanske bäst. Det är inte det samma som att tro det varje gång chansen ges, utan en mental inställning att det är möjligt att tänka så som man. Det här är ett av rätt få sådana manlighetsnormer som visar sig i det här materialet och rent analytiskt blir det ett exempel och tecken på att både Kimmels och Connells förklaringsmodeller är relevanta i den här studien. Låt oss gå tillbaka till resultatet.

Ett fåtal beskriver läsandet som mycket arbetsamt, och att det tillsammans med skrivandet är tungt, men att den verksamhetsförlagda utbildningen (VFU) ger både ett avbrott i de läs- och skrivcentrerade studierna och också en daglig rutin som några upplever mycket positiv. Så här säger Pelle om sin VFU-period:

Det var fantastiskt. Det var absolut fantastiskt.

En annan av de intervjuade säger:

27

Min VFU har varit helt underbar.

Det finns också de som uttrycker sin uppskattning något mildare, men än dock en uppskattning till VFU-tiden, och som säger att de tyckt om praktiken eller VFU och att de blivit mer säkra på sitt yrkesval genom VFU:n.

De omgivande delarna av studierna – det sociala livet kring studierna – upplever också de flesta som givande. Många berättar om långa flyttar från olika delar av landet till den studieort där de nu befinner sig, och studieortens betydelse varierar bland männen. En del vill bo i Umeå på grund av musiklivet och närheten till vintersporter, medan några valt Eskilstuna som studieort tack vare bostadsgarantin. För andra verkar inte studieorten betyda så mycket. Några bor kvar på den ort där de är födda och uppvuxna. Det finns inget tydligt mönster kring val av studieort.

En av följdfrågorna under intervjun berör männens sociala liv med vänner och hobbyn, och berör också om de är vänner med de andra få män som tillhör deras antagningsomgång (en del kallar det sin ”klass”). Det verkar vara olika varianter som intervjupersonerna berättar om – det finns inget tydligt mönster mellan om man söker sig till de få andra män som finns i sin antagningsomgång eller om man inte gör det. Någon berättar att de ”hellre hänger med tjejerna” medan en annan säger att de umgås mycket och mest med de andra killarna i gruppen. Det här verkar inte vara något särskilt viktigt, utan det är ett samtalsämne som under intervjuns gång passerar utan särskild styrka eller emfas. Val av vänner verkar för dessa intervjuade män inte vara sammankopplat med kön. Det förstärker på ett plan bilden av dessa män som brytare mot en maskulinitetsnorm så som Kimmel (2008) beskriver den, där så kallad ”male bonding”, eller manlig samhörighet, är en central del skapandet och upprätthållandet av en form av hegemonisk maskulinitet, inom vilken män kan bekräfta varandra som så kallat ”riktiga män”.

Utbildningen upplevs som intressant och några vill också utöka sin kunskap med vidare studier. De vidare studier som nämns är studier till specialpedagog eftersom de vill hjälpa de som behöver lite extra hjälp, något som några beskriver att de sett att behövs när de varit nära barnen i leken.

SammanfattningTeman som förekommit i intervjuerna och som berör antingen vägen in i förskollärarstudier, eller att studera berör: att vara ”brytare”, att ha erfarenhet av att arbeta med barn och att vara nöjd med sin utbildning. Med hjälp av intervjucitat har dessa teman utvecklats i den här delen av

28

resultatredovisningen. Det som är särskilt intressant med att vara ”brytare” är att det ofta sker från ett rätt så manligt kodat yrke/studieinriktning till en väldigt kvinnligt kodad yrkesinriktning. Brytningen som dessa män gör är rätt så drastisk och kan möjligen relateras till det Williams (1993) sett i sina studier där män som finns inom förskolläraryrket förstärker stereotypa maskulinitetsnormer, men att just dessa män kanske gjort det innan sitt nya yrkesval. Det resultat som är väldigt tydligt i den här studien är att männen har erfarenhet av att på något sätt arbeta med barn innan de väljer att söka till förskollärarutbildningen. Detta har koppling till ”brytningen”. Det är möjligt att se erfarenheten som männen skaffat sig/fått som en katalysator eller språngbräda till ett nytt beslut, något som kanske inte hade varit möjligt utan denna katalysator eller språngbräda. Att alla beskriver sin utbildning i positiva ordalag är också ett mönster, även om det finns de som också kritiserar delar av utbildningen eller mer detaljerade aspekter av den.

29

Möjligheter och hinder i det kommande arbetet som förskollärare – tankar och erfarenheterI den här delen av resultatredovisningen kommer jag att fördjupa de delar av intervjuerna som fokuserar på arbetet som förskollärare och vilka erfarenheter och tankar som männen berättar om som viktiga eller betydande inför arbetet som förskollärare. I dessa tankar och erfarenheter framkommer både möjligheter och hinder. Till möjligheterna som uttrycks starkt och tydligt av många - något som jag här tolkar till ”att uppleva lärandet”, men också hinder så som det ständigt överhängande pedofilihotet. Här kommer intervjupersonernas tankar om strategier som de har, eller inte har, för att hantera den risk om att ses som pedofil som de alla förhåller sig till att lyftas fram och presenteras. Avslutningsvis i avsnittet kommer andra aspekter som framkommit i intervjuerna att presenteras.

Att uppleva lärandeDet här avsnittet pekar tillbaka till titeln på hela den här rapporten. Där är det Patric som berättar om det stora i att uppleva lärandet och kunna dela den glädjen från olika sidor, med barnen. Patric berättar om en känsla av glädje över att ha kunnat skapa lärande för någon, och för barnet för att hen har upptäckt något nytt i livet. Patric berättar konkret om en situation då han kom på ett sätt att lära ett barn, Felix, uttala f.

Och då sitter jag och funderar som ”Men Felix, kan du säga Felix?”. ”Schtelix”. ”Kan du säga kaffe?”. ”Kaffe”. ”Säg kafelix”. ”Kafeli-” och så ser man när det går upp för honom. Och det är just den där, jag insåg att det spelar ingen roll, men när jag på nåt sätt fick bilden av att ja, jag får ägna mig jättemycket åt utlärning och pedagogik, varenda dag vid vartenda tillfälle om jag tar tillfället i flykten liksom. Det var inte undervisning på samma sätt och jag insåg- och jag tror att det var på första praktiken jag insåg att det inte är undervisningen jag vill åt, men jag tror att det var därför jag var lite mer inne på förskolelärare till tredje klass, just för att ja, det är bilden av lärare. Förskollärare dom tar hand om barn, medans lärare, dom lär ut. Sen har jag ju insett att jag har ju fått omvärdera det, det stämmer ju inte.

I den här händelsen hittade Patric flera aspekter att reflektera över. Han fick förutom att uppleva lärandet hos Felix också en väldigt konkret händelse att reflektera kring gällande förskolläraryrket innehåll. Han insåg att han lagt in felaktiga värderingar och felaktig information i vad förskolläraryrket bestod av genom denna konkreta händelse.

Påtagligt många av männen berättar att de vill arbeta med de äldre barnen när de sedan börjar arbeta. Det tolkar jag som en del av detta tema, eftersom många

30

också beskriver det pedagogiska arbetet som den mest givande delen av yrket. Att uppleva lärandet är måhända lättare med de äldre barnen där även gemensamt utforskande av olika saker är en del av vad man gör i förskolan. Många beskriver interaktionen och kommunikationen med barnen som central för sin egen trivsel.

Även Tommy säger en del om detta med lärandets glädje, men utökar det till att också innehålla känslan av att vara uppskattad och behövd inför exempelvis föräldrar. Så här säger han:

Ja, jag fastnade på ett ställe ganska länge.. på en avdelning, alltså typ, jag var där.. nästan.. jag skulle säga nästan fem dagar i veckan, för att det var två av personalen som var sjukskrivna och så var det en ordinarie, så att föräldrarna började se mig som ordinarie. För jag hade bara blivit kvar, jag hade ju ingen kunskap med att kolla på barn, eller- alltså, hur dom utvecklas och sånt, utan man sa ju saker som man tänkte och märkte till föräldrarna bara och dom sa ”Men vad bra att du säger sånt.” Så att, man känner sig väldigt uppskattad när man – alltså även som vikarie – när man gör ett bra jobb. Så att.. det, ja.. jag vet inte, känner väldigt mycket såhär.. positiv energi, när man är den bra vikarien och man får vara på ett ställe länge och dom vill ha en igen och igen och igen.

Anders uttrycker också detta på ett något annorlunda sätt, men jag väljer ändå att tolka in det i som en del av glädjen i att vara förskollärare och få möjlighet att se barnens processer.

Anders: Men sen tänkte jag att själva förskol- jag skul- jag tror jag får mest ut av att jobba med små barn, eller det är mest intressant att se hur dom.. dom är, jag vet inte, jag inspireras av små människor.

Mia: Är det nånting särskilt som du inspireras av, vad dom gör eller hur dom är eller?

Anders: Nej, det är nog, det är väl hur dom ser på livet. Alltså, sen att dom, dom har alltid väldigt roligt och då får man själv väldigt roligt när man umgås med dom.

Johan säger så här om att även på personlig utveckling genom yrket är en viktig del.

Så det gav mig väldigt mycket då just att känna att jag gör nåt som inte bara är för mig själv också. Mycket det här kreativa, då man jobbar mycket för sin egen skull och liksom man utvecklas för sin egen skull, så, och jag hade aldrig jobbat med människor på det sättet. Sen tillslut gör man nånting på förskolan för andra och det kändes väldigt bra.

I detta med att uppleva lärandet beskriver de intervjuade männen också en stor uppskattning till de kvinnor som arbetar inom förskolan, den erfarenhet de

31

besitter och deras sätt att vara med barnen. Det finns ingen av dessa män som på något vis skulle säga någon kommentar om kvinnor som förskollärare eller kvinnor i allmänhet som skulle kunna tolkas på något icke-gillande sätt. Det förekommer heller inga andra kommentarer som skulle vara nedsättande till andra grupper utan den människosyn som verkar prägla dessa män är en öppen och nyfiken syn på omgivningen.

Gör kvinnor och män samma saker?När frågan om kvinnor och män gör samma saker i förskolan eller vilka deras erfarenheter av det är kom i intervjun diskuterades det av männen på olika sätt och på olika sätt i relation till just gruppen kvinnliga förskollärare. Ingen var öppet negativ, men kanske något undrande om en del kvinnors handlade. Ingen av de intervjuade verkade se det som en specifik möjlighet att få göra bara vissa saker, snarare tvärt om.

Svaren som kunde tydas negativt om kvinnliga förskollärare är också givna av intervjupersonerna på ett mer konstaterande sätt, men det är också en av de aspekter av processen av att bli förskollärare som flera av de intervjuade männen skulle vilja förändra i ett kommande yrke. Många uttrycker att det finns skillnader i vad kvinnor och män gör på förskolan, men de ser inte orsaken till det som biologiskt given, utan beroende på könsrollstänkande. Så här säger Amir:

Det är olika faktiskt, ibland så sitter dom och planerar. Men det är ju sant alltså, det är inte alla som har tid, för ibland så sitter dom och planerar i många timmar och så där, dom har ju annat att göra faktiskt, duka måste dom också göra. ---Dom brukar vara så här tre-fyra stycken tillsammans på en plats, prata med varandra, så dom har inte någon kontakt eller så där med barnen och det är ju det som är fel, för dom jobbar ju. Dom kan ju sitta på rasten och prata, men jag när jag jobbar är jag alltid med barnen hela tiden alltså, för jag vet att man ska vara med barnen. Man får ju betalt för dom timmarna man jobbar, så man måste ju vara med barnen hela tiden och uppmuntra dom. Jag ser mer än vad dom pedagogerna som har jobbat i 20 år eller 15 år ser för att jag är med barnen. När man är med barnen då kan man se så mycket och det är det som jag vill ändra på också när jag jobbar i framtiden, jag ska uppmuntra mina kollegor att vara uppmärksamma och att vara med barnen hela tiden.

Med något olika formuleringar är det många av männen som uttrycker att de iakttagit samma skillnad. Ibland på sin VFU där de själva hamnat i skillnadsgörande och ibland som vikarie.

32

De ser skillnaderna i att pedagogerna som är kvinnor inte leker med barnen utan står bredvid, eller att de planerar och pysslar mest. Detta mönster finns också i en studie av Sandberg och Pramling Samuelsson (2005) där forskarna intervjuat 20 förskollärare, både kvinnor och män. Kvinnorna i den studien tenderar att både värdera lugna lekar och betona social utveckling medan de manliga förskollärarna tycker den fysiska utvecklingen är viktig. Det gör också att deras deltagande i lek verkar vara olika. De manliga förskollärarna menar att deltagande är en förutsättning för att se barnen och ta tillvara deras kompetens, medan kvinnorna såg deltagande som att de störde och styrde leken för mycket och att det alltid fanns en risk att de var tvungna att avbryta deltagandet för att ta hand om något annat i verksamheten. Båda perspektiven är rimliga, men landar ytterst i vikten av att arbetsfördelningen och arbetsinnehållet i arbetslag diskuterats, och också hur man ser på deltagande, så att det inte blir en könsaspekt. Att barnen i större utsträckning ser män som leker och kvinnor som planerar och pysslar kan ju också riskera att cementera vissa föreställningar om kön hon barnen.

Några män uttrycker här en tydlig strategi, eller en egen linje, när det gäller att just hantera ifall de ser skillnader där de själva är del.

Mia: Tycker du - när du har varit ute i förskolan och jobbat – tycker du att kvinnor och män gör samma saker, eller gör man olika saker?

Anton: Man gör lite olika saker. Det är fortfarande lite såhär vaktmästare… Det där hänger kvar liksom. Och det är ju… det är ju mycket kvinnorna som liksom håller i det, självt, alltså såhär som fortsätter med det. Och då är det ju också bra att verkligen ifrågasätta kollegors tänkande också liksom. Vadå ska jag byta ut glödlampan bara för att jag har, liksom, vadå, va? ((skratt)) Va, hur tänkte du nu? ((skratt)) Såhär, om du inte kan byta ut en glödlampa, då är det väl dags att du lär dig det liksom, såhär, kom igen! Så jag tänker att vi, kommande generationen förskollärare, har en annan medvetenhet, en högre medvetenhet och mer kunskap om det (genus). Men också föräldrar liksom, som frågar grejer, såhär.. att liksom kunna vidareförmedla den kunskapen liksom och ifrågasätta dom frågorna. Bara, men varför är det här manligt liksom, vad är det som är.. vad är det liksom? Ja, sen är det ju fortfarande att alla vi är ju fortfarande en produkt av ett samhälle där vi har ju vuxit upp med normer liksom och stereotypa beteenden liksom, så det är klart att det skiljer sig i vilka erfarenheter man har, eftersom vi har vuxit upp med det. Det är ju därför vi måste, aktivt, försöka bryta det liksom. Och så att kanske – om några generationer – dom barnen som växer upp då kanske- då kanske det är en större spridning på intressen och.. och förkunskaper, liksom oberoende av kön. Men det är ju klart man spelar mer fotboll och sånt där, så.

Tidigare forskning som också handlar om frågan om vad man ska göra i förskolan, det vill säga som diskuterar argumentationen kring män i förskolan

33

relaterade till den allmänna kunskapsnivån i ett samhälle (Cushman, 2010). Det som är möjligt att se i männens svar en genomgående linje att orsakerna till att männen och kvinnorna gör olika saker inte i första hand handlar om biologiska förklaringar utan om hur man har lärt sig att göra olika. Detta visar också på en relativt hög kunskap om att se kön som en social konstruktion i kommunikation och interaktion och inte som något av naturen givet. Det är dock inte alla män som ger tänkbara förklaringar till vad skillnaderna beror på, men de som gör det menar på socialt förankrade förklaringsmodeller.

Några av intervjupersonerna vill i sitt framtida yrke vara med och förändra förskolan genom entusiasm och engagemang – något som några säger att de ibland saknar i förskolan. Fler beskriver irritation över att barnen får så många nej och hålls tillbaka så mycket av de kvinnliga förskollärarna, men som Tarek säger:

Det kan lika gärna ha att göra med generation som med kön.

Det ständigt närvarande pedofilihotetSom en del av processen att bli förskollärare och vara man verkar också vara att hantera risken och hotet om att betraktas som pedofil, och det ses av intervjupersonerna mest som ett hinder i den processen. Samtliga intervjupersoner berättar om detta på olika sätt, men alla förhåller sig till pedofilifrågan. Jag valde att under intervjun inte ställa någon explicit fråga om detta, inte ens en följdfråga, eftersom jag inte såg det som avgörande för att kunna svara på den här studiens forskningsfrågor. Så samtliga har kommit in på frågan via att jag har bett dem reflektera över hur det är att vara man i förskolan. En del kan ha tolkat det som ett ”rätt svar på frågan” att nämna pedofili där, vilket inte alls var någon implicit avsikt från min sida.

Det är föräldrarna som i första hand, utifrån intervjusvaren, ges makten att definiera männen som presumtiva pedofiler. Men även annan personal nämns, men inte i lika stor utsträckning som föräldrarna. Så här beskriver Oscar en subtil känsloöverföring som många beskriver när det gäller just att vara man i förskolan.

Oscar: Nu precis när vi gick ut i praktiken så var det här, nån pedofil, en praktikant som hade våldfört sig på massa barn. Även om inte, för mig så var det inte… Jag pratade lite med rektorn om det och med förskolechefen och så här, men det.. det=

Mia: Vad sa hon eller han då om det?

Oscar: Nej vi bara, vi pratade om hur föräldrar ser på det, att dom kan vara lite extra försiktiga om det är en kille som jobbar. Men jag vet att andra killar eller i alla fall en som jag pratade med sen som hade fått gå in i samtal och typ så här ja dom ville prata om den här händelsen

34

---

Oscar: Ja, men som.. ja. Men och sånt kan jag tycka också är så här, det blir, jag vet inte om man kan säga, det är ju inte diskriminerande så, men det blir ändå det, även om det ju är jättestor överrepresentation på pedofiler som är killar. Det är klart folk blir ju mer försiktiga och just föräldrar kan bli överbeskyddande av sina barn även om det… ja…. Sånt har jag inte tänkt på riktigt alls innan den händelsen faktiskt.

Det som Oscar refererar till är ett stort pedofilifall i Högsby kommun i Kalmar län där det i april 2014 uppdagades ett stort antal misstänkta övergrepp som begåtts på en förskola. Så här berättar Staffan om en situation han var med om i samband med att den händelsen blev medial:

Staffan: Det var ju under VFU:n som det hände och då när jag tog upp det sen, då visade det sig att då kom den gamla chefen, den chefen har gått i pension nu, men då kom hon direkt till mig och så sa hon ”kan vi gå in och prata lite?”

Mia: Och den gamla chefen var där då eller på VFU:n eller?

Staffan: Ja precis, hon var där sista veckorna typ, så att hon ville, dels så ville hon lära känna mig och sen så antar jag att hon var lite rädd för det här som hade hänt och liksom ville se så att allt stod rätt till med mig.

Mia: Men vad sa hon?

Staffan: Det var mer att jag tog ju illa upp och sa liksom ”det behöver inte vara en kille som kan råka ut för det här, det kan lika väl vara en tjej, det är vi killar som brukar bli ertappade med det så att säga och vi är snäppet värre ja, men det är lika stor risk för att det kan vara nån annan.” Så att jag sa nåt sånt

Mia: Men sa hon rent ut då nånting eller?

Staffan: Nej, men det var verkligen att man kunde tolka det så, på dom frågorna hon ställde mig.

Mia: Vad ställde hon för frågor, kommer du ihåg nånting?

Staffan: Till exempel ”har du nån diagnos som vi bör känna till?”

Det som Staffan beskriver är ett anmärkningsvärt sätt att bemöta en manlig student i förskolan. I den här situationen blir Staffan helt lämnad ensam till att förstå samband som inte har med honom att göra, utan som finns på ett strukturellt plan och som handlar om en chef som inte själv rett ut frågan för sig själv. Det är mycket problematiskt, men verkar vara förekommande och för att använda Mills, Martinos och Lingards ord så menar de att det inte behövs mera beskydd för män som riskerar att bli anklagade, utan snarare ”more thoughtful response” från exempelvis chefer gentemot föräldrar och annan personal (2004, s. 360). Under intervjun diskuterade jag och Staffan hans möjligheter att anmäla det skedda som kränkande behandling utifrån diskrimineringsgrunden kön, och lyfta frågan till annan insats på den berörda högskolan. Johan berättar om hur han begränsas i sin yrkesutövning på grund av pedofilihotet:

Mia: Mm, vad tänker du då? Hur påverkar det dig, eller, liksom?

35

Johan: Det påverkar mig att jag inte känner mig trygg i att vara nära barnen på samma sätt som kvinnliga kollegor. Att inte ha samma fysiska närhet, krama, pussa på kinden, sitta i knät, såna grejer.. alltså, jag har känt osäkerhet inför det på ett sätt som jag märker kommer helt naturligt för kvinnliga kollegor liksom. Så det är klart att det är ju bull alltså, det är trist, det är jätte- jättetråkigt. Jag har själv blivit ifrågasatt när det har gällt blöjbyten, till exempel, eller på nattis, där jag jobbar nu, alltså där jag jobbar extra, den nattöppna förskolan, så är det nån förälder som inte vill att jag ska sova där, till exempel. Så är det.

De strategier som männen beskriver för att hantera situationer de hamnar i eller när tankar och funderingar väcks hos dem själva av ett subtilt konstigt bemötande av en förälder, handlar om att ignorera bemötandet, vara överdrivet tydliga till föräldrarna om deras kompetens/få föräldrars förtroende, inte vara ensamma med särskilt flickor i toaletten eller inte trösta eller visa omsorg så mycket som de skulle vilja/kunna till flickor/barn eller inrikta sig på arbete med äldre barn. Det är ett fåtal av männen i den här studien som fått tydligt stöd av sin chef/VFU-handledare i att hantera denna fråga. De flesta lämnas ensamma att hantera det och gör det genom att tänka själva vad de tycker eller möjligen samtala med de andra männen som studerar till förskollärare och som råkar finnas i närheten.

Det finns några män som i intervjun också gör detta till ett dilemma kring etnicitet. De menar att det är de invandrade papporna som har störst problem med att män arbetar på förskolan med deras barn. Detta kan i någon mån jämföras med en studie av grekiska föräldrars syn på män i förskolan där resultaten pekar på att trots en initial positiv inställning till män i förskolan, förändras den till att landa i nationella fördomar och stereotypa bilder av vad män ”egentligen” arbetar med och att det därför finns en skepsis gentemot de män som arbetar på förskolan grundat i risken för övergrepp (Rentzou, 2011). Här kan återigen de olika nationella kunskaper som finns om genusrelationer spela roll i mötet mellan manlig personal och föräldrar, men landar troligen inte i att detta skulle vara en fråga om etnicitet per se, utan om en fråga om individuella rädslor och funderingar snarare.

Att stå ut med att vara synligNån del av mig gillar att vara lite annorlunda också, tror jag, alltså att jag vill hålla på med nånting som kanske inte alla håller på med, vill vara nån – även om man inte ska tänka så – som syns. Så här säger Johan om att arbeta som man i förskolan, och vara synlig, något som är ett återkommande tema i intervjuerna. Att vara och bli synlig menar många är något som man måste klara av och kunna hantera och stå ut med. Det är inte alla som menar detta, men flera nämner detta som en del av en process

36

att bli förskollärare. Det är ju i mångt och mycket omöjligt att inte vara synlig som man i en samhällsinstitution som i störst utsträckning består av kvinnor som anställda. Där kommer alla ihåg ens namn, i studierna ”får man vara ensam med en massa brudar” och alla lärare på utbildningen minns en – även de dåliga sidorna visserligen. Ingen nämner dock att de skulle behöva göra bättre ifrån sig i studierna för att de är just ”brytare” förutom när det gäller frågan om pedofili. Det är ju ett vanligt förekommande tema när det gäller kvinnliga ”brytare” i mansdominerade yrkeskategorier – att de behöver göra extremt bra ifrån sig för att bli accepterade och inkluderade. Det verkar inte vara fallet för de här männen. Det kan då diskuteras i termer av att de kan använda sina manliga privilegier för att använda Mills, Martina och Lingards (2004, s. 365) ord.

En del av att vara synlig är också att bli synlig när man söker arbete. Många av männen nämnde hur lätt det kommer att vara att få arbete för dem eftersom ”alla vill ju ha oss” och då blir synligheten något positivt, en möjlighet. En del spekulerade också i att de kommer att få högre lön för att de är just män.

Att bli synlig kan också vara att göra genusrelaterade saker som gör att männen blir synliga som andra slags män. Johan berättar om mansnorm och hur han ser på hur han kan fungera som jämställd förebild för barnen, genom att vara synlig på ett annat sätt än män i vanliga fall är.

Mia: Tänker du på nåt- nu var du redan inne på det, men just mansnormer, är det nånting särskilt i mansnormer som du tänker att det här får jag möjlighet att gå emot väldigt tydligt?

Johan: Ja, mansnormen är ju väldigt bufflig liksom, sådär, eller har varit, eller är fortfarande=

Mia: Och maktutövningen och att trycka ner och sånt.

Johan: Ja, trycka ner varandra, hela tiden, hoppa på svagheter. Ja, så där tänker jag, ja, mycket det- alltså bara det att prata med femåringar om makt liksom, det skulle vara fett, det vill jag göra, lätt liksom… Men också att, ja, men såhär, verkligen… försöka ifrågasätta, för barnen har ju ofta, ja, men där i fyraårsåldern ungefär så får som ju med sig, liksom utifrån, det här är tjej, det här är kille, att- att ifrågasätta det, att sätta igång en tankeprocess i deras egna huvuden, vad är det här egentligen, varför är det så? Som- ja, men ett barn jag pratade väldigt mycket med på praktik. Så hade jag.. ja, mm, lite.. nagellack.. och det var en liten pojke då, eller fem år, som sa ”Nämen, har du färg på fingrarna, har du nagellack? Det har ju bara tjejer.” och så sa jag ”Men jag är ju kille.. och jag har nagellack. Då kan ju killar också ha det, eller hur?”, ”Ja, jo, okej, killar kan också ha nagellack.”. Alltså, såhär, det är ganska enkelt om man gör det själv liksom, såhär för att jag är man och om jag gör det då måste ju män kunna göra det, eftersom jag är man och gör det, alltså det här logiska.. det går inte att liksom komma undan den.. ja, kedjan liksom, mm. Så att använda

37

min manlighet, eller min egenskap av man, att använda.. min biologiska liksom form, att.. att.. ja, göra typiskt kvinnliga saker, tänker jag, är ett såhär, en bra grej.

Att vara eller bli synlig handlar också om att se sina egna specifika kompetenser och vara beredd att använda och synliggöra dessa. Bland intervjupersonerna finns flera män som är multispråkliga. Dessa män lyfter själva fram hur de vill använda sig av sin språkkunskap i sitt kommande arbete som förskollärare och en av männen vill efter att ha arbetat några år tillsammans med några av sina studiekamrater öppna en förskola med språkinriktning för att lyfta den positiva betydelsen av att kunna flera språk.

SammanfattningI den här delen av rapporten har processen i att bli förskollärare och vilka möjligheter och hinder som intervjupersonerna gett uttryck för varit i fokus. Inledningsvis fokuserades på lärandet som något som intervjupersonerna uttryckte som en stor möjlighet i yrket. Att sedan se skillnader i vad kvinnor och män gör såg ingen som en specifik möjlighet utan snarare något att förhålla sig till, ett fack som man riskerar att placeras i. Pedofilihotet såg alla som något negativt och som en form av hinder även om termen hinder inte användes av männen i samtalet om pedofilihotet. Snarare en irritation över dess existens. Slutligen diskuterades kort ”att vara synlig”, och där sågs det oftast som en möjlighet och som något positivt.

38

Hur kan man förstå dessa mönster? Sumsion (2000b) menar att män i förskolan ständigt behöver förhandla om att vara annorlunda (”negotiate otherness”) utifrån att inte riktigt vara en ”riktig man” enligt någon slags norm, och att detta gör att männen som är synliga, men annorlunda löper olika slags risker på grund av det. Ser man på Kimmels och Connells modeller är de sätt som manlighet gestaltas av männen i den här studien en hybrid av just Kimmel och Connell, där det verkar finnas en manlig norm som dess män förhåller sig till, samtidigt som de är ”en annan slags man” själva. Denna förhandling och växelspel som de här männen arbetar med och förhåller sig till syns i materialet. Sumison (2000b) menar också att dessa män inte bara själva gör denna förhandling, utan även andra förhandlar i mötet med männen. I den här studien är synligheten, annorlundaskapet och samtidigt att göra samma arbetsuppgifter som andra i förskolan sådant som männen återkommer till på olika sätt i intervjuerna. De är olika men vill göra lika. Häri ligger också utmaningen – att låta männen, och alla andra individer i förskolan, få vara olika men ändå hitta ett sätt att organisera arbetet i förskolan så att det blir och är likvärdigt mellan alla anställda.

I den här resultatsammanställningen har jag presenterat det genom två huvudsakliga spår: vägen in i förskollärarstudierna och att vara i det, samt tankar och erfarenheter att vara förskollärare. I dessa huvudsakliga spår har flera teman fått lyfta fram gemensamma mönster som männen som intervjuats berättat om. I det första spåret har Att vara ”brytare”, Att ha erfarenhet av att arbeta med barn och att vara nöjd med utbildningen varit teman som förekommit i intervjuerna. I det andra som berört det kommande arbetet som förskollärare har spåret handlat om att se lärandet, gör kvinnor och män olika saker, pedofilihotet och att vara synlig varit teman i intervjuerna. Även om att vara synlig var ett eget tema i det andra resultatspåret ser jag det som en aspekt av hela resultatet på samma sätt som temat att vara ”brytare”. Dessa två teman blir aspekter av varandra.

Utifrån Kimmels (2008) och Connells (2008) teorier om maskulinitet kan man säga att dessa män i intervjuerna inte gestaltar den slags maskulinitet som Kimmel beskriver genom sina tio punkter, men de förhåller sig till dessa. Några av citaten i resultatet visar exempel på det och hur det görs indirekt och i relation till dessa punkter – inte rakt i dem. Tim kommer in på maskulinitetsideal när han talar om isolering och tävling och visar på sin egen analys i linje med Kimmel. Connells (2008) teorier om hegemonisk maskulinitet kan man tolka in i att de mönster dessa män visar sinsemellan kan ses som en annan slags maskulinitet som dominerar jämfört med de punkter Kimmel lyfter

39

fram. Den förhandling som männen gör mellan dessa ideal, normer eller maskuliniteter – kärt barn har många namn – är en del av att vara man och förskollärarstuderande och blivande förskollärare. Det finns en svag tendens i materialet till att de män som har språket för att tala om maskulinitetsnormer och de som har kunskap om maskulinitetsanalys får det lättare att hantera den förhandlingen och processen att vara synlig i alla dess meningar. Den här studiens resultat stärker de teorier som menar att det rimligen finns flera maskulinitetsideal verksamma parallellt, och där män som arbetar i förskolan förhandlar och skapar en slags norm.

Den här studiens resultat går i linje med internationella studier som tidigare genomförts (se exempelvis Cushman, 2011, Cameron, Moss & Owen, 1999). Det handlar om att män som studerar till förskollärare ofta är något äldre när de studerar, att de har arbetserfarenhet, de gör något andra saker i förskolan än vad kvinnor gör, att de vill vara behövda och få personlig utveckling. Därtill har jag i texten pekat på flera generella aspekter av frågan om män i förskolan/förskollärarutbildningen som stämmer överens med det som framkommer här och i en svensk kontext generellt. Det som dock inte verkar gå i linje med tidigare forskning är behovet av att behöva göra sig ”mer manlig” när kontexten kan sägas vara kvinnligt kodad. Cushman (2010) pekar på hur en nationell kontext som innebär en allmän hög kunskapsnivå om genusrelationer och om hur genus spelar roll kan verka positivt på hur män ser på sig själva och på sin roll i förskolan. De många genusreflekterande och genusmedvetna svar som männen i den här studien gav uttryck för pekar på att den nationella kontexten spelar roll. I en studie av män vid lärarutbildningen vid Linköpings universitet pekar också de männens svar på en genusmedveten reflektionsnivå om sin roll (Pernrud & Lykke, 2013). Här kan man också diskutera hur mycket diskussioner om genus och jämställdhet på den egna, kommande förskolan kommer att spela roll för trivsel. Genusmedvetenheten kan möjligen ses som ett slags skydd för den enskilda individen i de situationer mannens val ifrågasätts eller där dennes yrkeskompetens ifrågasätt eller blir föremål för osaklig misstanke.

Forskningsfrågorna i den här studien var: Vilka mönster finns mellan män som studerar till förskollärare? Hur visar sig dessa mönster? Vad kan sådana mönster ge för implikationer på arbetet för att öka

andelen män som arbetar i förskolan?

I resultatredovisningen har de två första forskningsfrågorna besvarats genom de teman och intervjucitat som presenterats. Den sista forskningsfrågan kan

40

besvaras på många olika sätt, men för att öka andelen män som arbetar i förskolan utifrån den här studiens resultat skulle ökat antal praktikplatser för män på förskolan, utbildning till dem som fördelar praktikplatser om genus och kön, fortsatt samtal och diskussion om jämställdhet och genus i skolan och samhälle och ett tydligare förhållningssätt från samtliga skolhuvudmän i pedofilifrågan. Det sistnämnda kunde ge en trygghet för män som arbetar i förskolan och en vetskap om att inte bli lämnad ensam den dag frågan aktualiseras. Det som också verkar vara viktigt att arbeta med är att förändra synen på förskolläraryrkets innehåll där den pedagogiska biten tydliggörs och förstärks.

Slutord Överlag tycker jag att det behövs flera män i förskolan. Jag tror det har bra effekter. Men samtidigt finns olika aspekter t.ex. att så här .. ur liksom ur ett genusperspektiv kanske det kan vara bra för kvinnor att män jobbar ensamma utan mäns inflytande just på grund av, vad ska man säga mäns dominans i samhället och att man då kan ta över verksamheten och att det här är en oas där dom kan göra som dom vill utan att känna sig nedtryckta på så sätt. Så på sätt och vis kan man kränka det men samtidigt kommer män in med förståelse för det här så ska inte det alls vara nåt problem samtidigt som man visar barnen liksom att män kan också göra det här, att vi är jämställda här så det ska kunna bli jämställt sen.

De här 19 männen i den här studien har på olika sätt berättat om sin vägval och sina liv, och däri finns valet att bli förskollärare. I en sådan här resultatredovisning ryms aldrig alla aspekter av detta utan ett urval aspekter som blir tydliga kommer fram.

Det som jag hoppas kommit fram i den här rapporten är männens likhet och olikhet, något som existerar på samma gång. De är människor som av olika skäl och med olika drömmar vill arbeta i förskolan men som bär på vissa likheter med varandra. De är alla på ett plan modiga män som går emot vissa maskulinitetsnormer och är med och skapar andra normer för sig själva och för de barn de kommer att möta.

Det är viktigt att barn ser män i förskolan av de skäl som inledningsvis presenterades. Det är viktigt för att förskolans uppdrag är att gestalta jämställdhet, och det kan göras bland annat genom att personalstyrkan är kvantitativt jämställd. Det behöver dock förstärkas genom att den kvalitativa jämställdheten, det vill säga verksamhetens innehåll, ger flickor och pojkar möjligheter att vidga sina perspektiv om vad flickor och pojkar gör. Män är också viktiga i förskolan för att alla behövs i förskolan för att förskolan som

41

samhällsinstitution ska kunna leva upp till de höga krav som läroplanen ställer. Personalomsättningen i förskolan är hög och många kommer att behövas under de kommande åren. Då behövs nya innovativa rekryteringsstrategier för att alla tänkbara grupper ska få reellt tillträde. Då kan inte längre stereotypa föreställningar stå i vägen.

Tim får avsluta den här rapporten genom att ge sitt förslag, sin tanke om hur man ska få fler män att arbeta i förskolan. Det han talar om är hur män ska få veta vad yrket innehåller. Och hur rädslan om att ge omsorg kan stå i vägen för tanken att arbeta i förskolan. Och då är vi nästan tillbaka på Kimmels tio punkter, gällande att riktiga män inte visa sig svaga och därmed i behov, och som givare, av omsorg och kärlek. Men dessa 19 män i den här studien visar hoppfullt att det är möjligt att omförhandla innebörden av maskulinitetsnormer och deras betydelse i det egna livet.

Tim: Jag tänker på nånting, såhär om jag har nån idé om hur man skulle kunna få in mer män i förskolan.

Mia: Ja, det får du jättegärna berätta.

Tim: Jag tror verkligen att väldigt många män växer upp med en rädsla för barn, alltså att dom tror att dom inte kan ta hand om dom, att dom tror att de inte passar mig, eller att barn bara är jobbiga eller skriker typ och sånt. Jag tror att om man lyckas få in mer män som prövar att jobba i förskolan, så tror jag att man kommer få fler förskollärare. Det är jag helt säker på. Men bara att få testa och se hur det är liksom, faktiskt, pröva vik:a, pröva praktik, nånting, då tror jag att det.. ja, det tror jag skulle vara det mest effektiva sättet faktiskt.

ReferenserAnliak, S. & Beyazkurk, D.S. (2008). Career perspectives of male students

in early in childhood education. Educational Studies. Vol 34, No 4, s. 309-317.

Barnard, C., et.al (2000). Recommencations for Improving the Recruitment of Male Early Childhood Education Professionals: The female viewpoint. Faculty of th School of Educaiton, Grand Valley State University.

Blank, Anders & Palmqvist, Hans (1998). Vilken man vill bli lärare?! Stockholm: HLS

42

Blomvist, B., Keihäs, P., Hansén, S-E. & Wikman, T. (2008). Att välja eller välja bort läraryrket. Manliga klasslärares karriärval. Publikation 15/2008. Vasa: Pedagogiska fakulteten, Åbo Akademi.

Cameron, C., Moss, P. & Owen, C. (1999). Men in the nursery: gender and caring work. London: Paul Chapman.

Connell, R. (2008). Maskuliniteter. (2. uppl). Göteborg: Daidalos.Connell, R., Hearn, J. & Kimmel, M.S (2005). Introduction. S. 1-12. Finns i

Kimmel, Michael S., Hearn, Jeff & Connell, Raewyn (red.) (2005). Handbook of studies on men and masculinities. Thousand Oaks, CA: Sage Publications

Cooney, M. H. & Bittner, M. T. (2001). Men in Early Childhood Education: Their Emergent issues. Early Childhood Education Journal. Vol 29, No 2, pp. 77-82.

Cushman, P. (2005). Let’s hear it from the males: Issues facing male primary school teachers. Teaching and Teacher education, 21, 2005, 227-240.

Cushman, p. (2010). Male primary school teachers: Helping or hindering a move to gender equity? Teaching and Teacher Education. Vol 26, pp. 1211.1218.

Eidevald, C. (2009). Det finns inga tjejbestämmare: att förstå kön som position i förskolans vardagsrutiner och lek. Diss.. Jönköping.

Havung, M. (2000). Anpassning till rådande ordning: en studie av manliga förskollärare i förskoleverksamhet. Diss. Lund : Univ.

Heikkilä, M. & Häyrén Weinestål, A. (2009). Kartläggning och analys av jämställdhetsinsatser vid svenska universitet och högskolor 2000-2009. Delegationen för jämställdhet i högskolan (DJ), Stockholm: Fritzes.

Helbig, M. (2011) Boys do not benefit from male teachers in their reading and mathematics skills: empirical evidence from 21 European Union and OECD countries, BJSE, Vol. 33, No. 5, 2012, pp.661 – 677.

Hellman, A. (2010). Kan batman vara rosa? Förhandlingar om pojkighet i förskolan. Göteborg: Acta Gothoburgiensis Universitatis.

Johnson, S. (2011). Men in Education: Refraiming the gender issue. S. 247-270 i Jacobson, T (ed.) Perspectives on Gender in Early Childhood. St Paul, Minnesota: Redleaf Press.

Kimmel, Michael S. (2008). Guyland: On the perilous world where boys become men. 1. ed. New York: Harper

King, J. R. (1998). Uncommon Caring: Learning from Men Who Teach Young Children. Early Childhood Education Series. New York: Teachers College Press.

Lahelma, E. (2000). Lack of Male Teachers: a problem for students or teachers?. Pedagogy, Culture and Society ,Vol 8, no 2.

Mills, M., Martino, W. & Lingard, B. (2004). Attracting, recruting and retaining male teachers: policy issues in the male teacher debate. British Journal of Sociology of Education, Vol. 25, No 3.

43

Nordberg, M. (2005). Jämställdhetens spjutspets?: manliga arbetstagare i kvinnoyrken, jämställdhet, maskulinitet, femininitet och heteronormativitet. Diss. Göteborg : Göteborgs universitet.

Peeters, J. (2007). Including Men in Early Childhood Education: Insights from the European Experience. NZ Research in Early Childhood Education, Vol 10, 2007.

Pernrud, B. & Lykke, N. (2013). Rapport från projektet Lärarutbildningen - för män med engagemang för jämställdhet. Rapport från projekt finansierat av Delegationen för jämställdhet i högskolan. Tema Genus, Linköpings universitet.

Rentzou, K. (2011). Greek parents’ perceptions of male early childhood educators. Early Years, vol 31, no 2, pp 135-147.

Sandberg, A. & Pramling Samuelsson, I. (2005). An interview Study of Gender Differences in Preschool Teachers’ Attitudes Toward Children’s Play. Early Childhood Education Journal, Vol 32, No 5, pp 297-305.

Skelton, C. (2002). The ’Feminisation of Schooling’ or ’Re-masculinising’ Primary Education? International Studies in Sociology of Education. Vol 12, No 1.

Skelton, C. (2003). Male Primary Teachers and Perceptions of Masculinity. Educational Review, Vol 55, No 2.

SOU 2006:75, Delegationen för jämställdhet i förskolan. (2006). Jämställdhet i förskolan: om betydelsen av jämställdhet och genus i förskolans pedagogiska arbete : slutbetänkande. Stockholm: Fritzes offentliga publikationer.

SOU 2010:99, Delegationen för jämställdhet i skolan (2010). Flickor, pojkar, individer – om betydelse av jämställdhet för kunskap och utveckling i skolan: slutbetänkande. Stockholm: Fritzes offentliga publikationer.

SOU 2014:6. Män och jämställdhet: slutbetänkande. Stockholm: Fritzes offentliga publikationer.

Stroud, J.C., Smith, L.L., Ealy, L.T. & Hurst, R. (2000). Choosing to Teach: Perceptions of Male Preservice Teachers in Early Childhood and Elementary Education. Early Child Development and Care, Vol 163, pp. 49-60.

Sumsion, J. (2000a). Rewards, Risks and Tensions: perceptions of males enrolled in an early childhood teacher education programme. Asia-Pacific Journal of Teacher Education. Vol, 28, no 1.

Sumsion, J. (2000b). Negotiating Otherness : A male early childhood educator's gender positioning. International Journal of Early Years Education. Vol 8, No 2., s. 129-140.

Sumsion, J. (2005). Male teachers in early childhood education: issues and case study. Early Childhood Reserach Quarterly. Vol 20, 2005, 109-123.

Vetenskapsrådet (2011). God forskningssed. Stockholm: Vetenskapsrådet.

44

Wernersson, I & Granbom, I. (2012). Män i förskolan - kartläggning och analys av insatser. Opubl.rapport, Skolverket.

Wernersson, I. & Lander, R. (1979). Män och kvinnor i barnomsorgen: en analys av könskvotering, yrkesval och arbetstrivsel. Stockholm: Jämställdhetskommittén.

Williams, C. L. (red.) (1993). Doing "women's work": men in nontraditional occupations. Newbury Park, Calif.: Sage

45