UPPSALA PAPERS IN ECONOMIC HISTORY

1988

RESEARCH REPORT N0 16

OM MÅTT- OCH VIKTSYSTEMENSUTVECKLING SVERIGE

SEDAN 1500-TALETVikt- och rymdmått fram till

metersystemets införande

Mats Morell

Department of Economic History

Uppsala universitetReprocentralen HSCUppsala 1988

INLEDNING

Den här översikten av de svenska matt- och viktsystemen sedan mitten av l500-talet har kommit

till i samband med forskning rörande livsmedelskonsumtionens utveckling i det förindustriella

Sverige. Den rör därför enbart rymd- och viktitt, i första hand s&iana som utnyttjats för

bestämning av livsmedelsmängder. 1 stort sett behandlas enbart officiella matt och i den mAn

olika matt off%iellt användes i olika landsändar rör framställningen väsentligen Mellansverige.

Inte annat än undantagsvis diskuteras folklig praktik vad beträffar matt, mätning och vägning.

Vi vet sällan exakt hur väpning och mätning ens i officiella sammanhang gick till förr i

tiden, hur noga procedurerna utfördes eller bur pass väl mätnings- och vägningsredskapen var

justerade efter föreskrivna likare. Det kan därför tyckas märkligt att jag redovisar SA pass

“exakta” omvandlingstal för omräkning till kg respektive liter. 1 realiteten gAr det naturligtvis

inte att fastställa t ex den under BO-talet, ph olika orter i praktiken utnyttjade besmans-

marken pA grammet när. Noggraonheten krävs emellertid för att de olika mAtt- och vikt-

enheterna ska kunna identifieras; bestämningar av vilka mAtt som utnyttjades och derasmotsvarigheter i moderna enheter bygger till stor del p& förordningar och p& redogörelser överexakta relationer mellan olika m&ttenheter. Det är f ö orsaken till att vikt- och m&tsystem som

inte alls kom i fråga för mätning eller vägning av livsmedelsråvaror trots allt miste tas med i

framställniigen. Den skenbara exaktheten i omräkningarna atgärdas bäst när omräkningstalen

används av historikern. DA är avrundningar ph sin plats.

Uppsatsen utgör inget försök att ersätta Sam Owen Janssons välkända, men sedan länge

utg&ngna mattordbok. Framställningen har inte alls den bredden. 1 stället är den ganska h&t

probleminritad och i synnerhet tar den sikte pA matt- och viktförändringarnas kronologi. Det

lions en rad mer eller mindre handboksliknande översikter av matt- och viktsystemens utvecklingoch därtill en mängd delvis sv.%rtillgängliga, smärre eller mer omfattande bidrag till bestämningen

av vissa specifika vikt- och mattenheter. Tyvän är inget av översiktsarbetena alldeles in-

vändningsfritt. 1 vissa fall - det gäller speciellt viktenheterna under perioden 1605-33 och

rymdmatten 1605-65 har - forskningen, sa vitt jag kan se frambringat oförenliga, men var för

sig till synes väl underbyggda slutsatser. 1 andra fall, t ex milttsystemens utveckling sedan 1665

eller besmansviktens bestämning vid mitten av 1500~talet, verkar forskningsläget vara entydigt.

Den här skriften bygger huvulsakligen pA denna tidigare forskning. Olika undersökningar ställsmot varandra, resonemangen och beläggen prövas. Mot den bakgrunden är det förklarligt att

framställningen varierar i djup. 1 samma grad som Asiktema gatt i sär blir den mer resonerande

och analytisk. Där forskarna varit eniga g& jag snabbt fram.

2

1 . VIKT

Regionala och lokala variationer i viktenheterna förekom i praktiken länge, men centralmaktens

åtgärder vid början av 16OGtalet ledde till att &tminstone offxiell vikt tenderade att bli lika i

hela landet. Det är i stort sett avseende tiden före 1605 som vi kan ta hänsyn till rumsliga

variationer i viktsystemet.

Vikttitten varierade emellertid även beroende ph vilka varutyper som vägdes samt med det

sammanhang i vilket vägningen ägde rum. In pa 18Wtalet fanns s&mda flera parallella

viktsystem.Eftersom jag huvudsakligen försökt bestämma gram- och kg-uttryck för dc viktenheter

enligt vilka livsmedelsr&uor vägdes och noterades blir det i första hand fraga om att behandla

viktuBlievikten, som sedemera avlöstes av decimalvikten, i sin tur avlöst av den metriska vikfen.l

Ibland tycks det ha förekommit att större partier livsmedel vägdes enligt viktsystemet för järn-och koppar, p& de offentliga vagarna.* Hm som helst ti det nödvändigt att diskutera vdgvikten

eller järn- och kopparvikten (metallvikten). Bestämningarna av olika viktenheter, t ex inom

viktulieviktsystemet m&te nämligen ofta göras utifrti vetskap om relationerna mellan vikt-

enheter inom olika viktsystem. Av samma skäl m&te vi även ta upp mynfvitien, eller silver-

vikten, enligt vilken myntmetall vägdes.

1.1. Viitenbetemas bwtämninear och relationer till och med ?II 1605.

För att börja med myntvikten var dess grundenhet den Zddiga marken. Stundom talas om

“myntviktens supund”, varmed avses 2 lödiga mark. Skålpundet delades i 32 lod och lödiga

marken följaktligen i 16 Idägu lod. Med utg&ngspunkt i myntordningar, vetskap om den kölniska

lödiga markens vikt samt provvägningar av svenska och utländska mynt fr& 1540~talet, kom

Hans Forssell fram till att den svenska lödiga marken vid denna tid vägde 210,616 g. Den lödigamarken hade samma vikt di den avskaffades kring 1830.3

K Runquist har visat att ursprunget till den svenska lödiga marken inte stod att finna i

Medeltidens lödiga stockholmsmark som vägde 204,62 g, utan i 1300~talets skammark, av

Runquist bestämd till 210,47 g. Hur, varför och när Skaramarken blev svensk myntvikt förklarar

inte Runquist, men av Forssells bestämning att döma bör det ju ha skett före 1540-talet.4

V&ikten, enligt vilken järn och koppar och möjligen andra varor ti dc förekom i större

partier vägdes, kände tre enheter. Skeppundet delades i 20 lispund. Lispundet delades i sin tur i

20 markpund eller marker (noga att skilja fr& lödiga marken). Sa vitt gällde vägandet av järn

och koppar hade redan p& medeltiden ett överviktssystem utvecklats, enligt vilket skeppundet VI

tyngst p& produktionsorten, lättare pi uppstädernas vag och lättast p& vågen i Stockholm och i

andra exporthamnstäders vagar. Transporten av ett skeppund järn fr?m bergslag till sjöstad skulle

betalas av bergsskeppundets övervikt gentemot sjöstadsskeppundet. Priset pa skeppundet kunde

teoretiskt bli lika p& alla orterna. 1 princip borde ti varje ort ha ett skeppund anpassat till

avstAndet till järnets produktionsort. SA var inte fallet, men proportionerna mellan de olika

skeppunden var mer varierande och flera under L5Wtalet än de blev senare. Eftersom alla

skeppund delades i 20 lispund ledde det hela till att olika lokala vAglispund och vagmarker @Ag-

markpund) uppkom.5Under medeltiden och ännu under l500-talet fanns enligt S 0 Jansson inte ett, utan tvål

olika viktualieviktsystem. Grundenheten i det ena var skdlpundet. Beteckningen indikerar attenheten tillämpades vid vägning pa vagar med v&sk&iar. Enligt Jansson var det ett köpmans-

viktsystem, som tillämpades för kramvaror, specerier och importerat gods.6

Hemmaproducerade viktualier vägdes däremot vanligen p& besman. De noterades i besmans-

marker. Besmansmarken har ibland kallats markpund, vilket här ska undvikas. Att som Forssell

och i vissa fall Torslow tala om ett sktipund på besman - och därmed tydligen avse besmans-

marken - är förvirrande och formvidrigt; sk&lpund förutsätter skdlvagar. Ännu 13ngt efter attbesmansmarken och skflpundet &r 1655 blivit lika tunga, upprätthölls de skilda benämningarna.

Besmansmarken eller kort och gott marken reserverades för hemmaproducerade varor som smör,

fisk och kött, medan importerade varor och specerier som socker, kaffe m m noterades i

sk&lpund.7

På 1500-talet var &tmiostone i Stockholm besmansmarken och skapundet Ntfe tv& benäm-

ningar på samma viktenhet. Jansson nämner att:

när vi i källorna fr& början av L500-talet fma säkra relationstal mellan sk3lpundetoch lispundet i Stockholm, det pi lispundet räknas 16 skapund, men aldrig 16 utan 20besmansmarker8

Det synes klart att Jansson med lispund inte menar lispundet p& besman, även kallat besmans-

pund om 20 besmansmarker, utan v&viktens @TI- och kopparviktens) lispund.g Vi har i så fallfatt veta dels att besmansmarken i Stockholm vägde 4/5 sk&lpund, dels att 20 besmansmarker

gick pi vagens lispund, varför lispundet pa Stockholmsvågen var lika med besmanspundet ochvågens markpund lika med besmansmarken.

Det senare st& emellertid i strid med en äldre, av Jansson framdragen relation. Ur en

notering av 18/8 1490 i Stockholms stads tänkebok läste Jansson följande:

betaler Staffen Erich Hansson ketzlaner paa waagen, tha skal Erich anname pundit forij march; bethaler han honom efter besmanna wicht, tha anname Erich pundit om xiiijöre.lO

Pundet av en viss vara på vapen kostade stiedes 16 öre (2’8 öre=2 mark), medan pundet på

besman kostade 14 öre. Besmanspundet bör ha vägt 7/8 av v&glispuadet.

1 en handling utvisande “Åtskilnath på Biimarena och Pyndare udi Upsala, Wester& och

Strengnäs stichter och Stockholms Vag, proberet 1557” framdragen av Forssell, kan däremot

utläsas att Stockholms besman var 2 marker ringare p& lispundet än Stockholms vag. Detta

tolkade Forssell och Jansson som att “besmanspundet + 2 besmansmarker = v&gviktens lispund”.

Analogt tolkade de samma källas upp@ om an Örebro besman var 3 marker drygare än

Stockholms våg, som an vagviktens lispund i Stockholm motsvarade Örebro besmanspund minus

3 besmansmarker örebrovihi.ll

Forssell sökte sedan bestämma Stockholms vHgs lispund med utg!mgspunkt i en “Under-visning p& Skippunds, Lispunds och Markepunds-wichten emott L m (lödiga mark-) wicten” frAn

omkring Br 1570. Enligt denna motsvarade 1 skeppund 652 lödiga mark, 1 lispund var lika med

326 lödiga mark och 1 markpund var 1,63 lödiga mark. Wedes var skeppundet 20 lispund eller

400 markpund. Eftersom det enligt Forssell var frAga om vikten av garad koppar levererad fr&

varuhuset i Stockholm, mAste skeppundet, lispundet och markpundet ha avsett järn- ochkopparvikten på Stockholms vag. Med värdet 210,6 g p& lödiga marken blev skeppundet p&

vapen ca 137, 3 kg, lispundet 6,866082 kg och markpundet 343,304 g.12 Med denna utgtigspuaktoch med hjälp av uppgifterna fr& 1557 om skillnaderna mellan Stockholms vågs lispund och

olika besmanspund, kunde besmansvikten i bl a Stockholm och Örebro bestämmas. Stockholms

besmanspund blev 6,242 kg. Örebro besmanspund blev 8,078 kg.13

Relationerna mellan olika besmanspund samt mellan dessa A ena sidan och stockholmsvågens

lispund & den andra, som de tedde sig 1557 enligt Forssells källa, stämmer emellertid illa med

vissa uppgifter fr& 1602 och 1605.9i2 1602 klagade hertig Karl i Åbo en brev över an skilda vikter och besman användes i

olika delar av riket. Han förklarade an han Utit konstruera en besman av järn, som var SA

justerat att det “h&ller uti pundet 20 marker Abovigt och göra 16 s&ma pund 20 lispund pi

v&gen.“14 Troligen menas an besmanspundet i Åbo nu skulle utgöra 20 besmansmark. 16

besmanspund skulle motsvara 20 lispund pA v&gen i Åbo, och möjligen (om vigarna var lika) ph

vagen i Stockholm.

Samma dag utfärdades en fogdeordning för Finland. 1 dess tionde punkt kan man bl a

läsa:

aldenstund Åbo besman, som härtill (vägning av smör, MM) allmänt är brukadt vordet,hAller emot vAgen 24 marker, och det besman, som vi nu hafva Utit göra ochuppsätta, är rättadt in upp& 20 marker Åbovigt, af haen 16 marker göra in p& v&en1 lisp. och 20 lisp. ett skeppund; så upp& det an kronan uti det fallet icke mA ske förnär, SA skola fogdarne göra räkenskap för 4 marker öt%ervigt uppA hvart pund somväges in uppA vagen. Och efter den förra abovigt stiger ända mot v&gen utöfver detbesman, vi nu hafva lAtit göra, 4 marker, Ty Åbo besman hAller emot vAgen 2.4marker, som nu bemäldt är, derföre sa skola de 4 marker läggas in uppa böndernasskatt, och btiet SA vigten med Arboga, Örebro och ‘Nylösa’ (Ny Lödöse) vigt utiSverige lika och kronans ränta blifver deremot intet derigenom förminskad. (Minkursiv, MM).=

Syftet med brevet och fogdeordningen var att göra vikten enhedig över hela riket. Detta

föranledde, för att kronans inkomster inte skulle ändras, detaljerade regler för hur skatte-

uppbörden skulle gA till. Fogdeordningen kan tolkas pi följande sätt: pi Åbo gamla besmans

lispund, (Åbo besmanspund) gick 24 besmansmarker Abovikt. PA Åbo nye besmanspund gick 20

oförändrade besmansmarker abovikt. 16 sadana besmansmarker utgjorde före och @er reformen

av 1602 ett lispund ph v&gen.16 Fogdarna uppbar skatt enligt nAgon form av förteckning där

skatten för varje bonde specificerades i besmanspund. DA denna naturaskatt levererades till

kronan vägdes varorna upp pi vAgen. Fogdarna fick dA inte lura kronan pi de 4 besmansmark

Abovikt som nya Åbo besmanspund översteg v@ispundet med, utan skulle för varje skattat

lispund redovisa en övervikt om 4 besmansmarker. Dvs om fogden uppbar 4 besmanspund i skatt

skulle han till kronan leverera 4 v&glispund+4’4 besmansmarker Abovikt =5 @ispund till kronan.

Men eftersom skatten tidigare uppburits efter ett 4 besmansmarker tyngre besmanspund, skulle

böndernas skatt i och med att det nya besmanet togs i bruk nominellt höjas med 4 besmansmark

abovikt per besmanspund.

Vidare kan det utläsas att besmanspundet i Åbo efter men inte före 1602 var lika med

besmanspundet i Örebro. Om detta senare delades i 20 besmansmarker17, sa var besmansmarken i

Åbo lika med besmansmarken i Örebro s&väl före som efter 1602. Tolkningen av brevet och

fogdeordningen stämmer överens.

Tre Ar senare kom Karl IXzs mandat om aln, vikt och rnn av l3/1 1605. Däri sades bl a att:

Besmannet hafue wij latbe rette efter Örebros besman, och giort eet Besman af Jemefter det är Wissest till at wäge medh, och kan icke sa snart förfalskes s&som theTrä-Besmen, som härtill äre brukade wordne.

UndersAtarna lades rätta sig efter denna besmanslikare, SA vitt vikten anbelangade. För att

förekomma att falska besman skulle komma i omlopp, skulle i varje stad en edsvuren man

tillsättas, som med ensamrätt tillverkade besman enligt likaren. Dessa besman skulle stämplas

med stadens märke.18

7/5 samma &r kom ytterligare ett kungligt mandat i ämnet. Däri upprepades att rikets

besman rättats efter Örebros som var “fem mark drygare än Stockholms besman”. Besman skulle

bara fA tillverkas av edsvurna män och de fick bara göras av järn. Vidare stadgades att:

hwad wichten tilkommer, SA skal w&hen vthi alle siöstäder, vthöfer heele Rijkettware lijke medh Stockholms w&b SA wäl wedh Efzborgb, Wiborgh och Åbo som alleannorstädes Men Opstädernes w&h bahde omkriigh Mälaren, sa och vtbi alleLandstäder östergötlandh, SmAlandh och Westergötlandh skall wara eet lispumlhdrygare än vthi Siöstäderne, Och wed.h Kopper och Jernbergzlagen skall wAghen wareeet lispundh sw&rere än Opstädemes och Landstädernes w&gh, när thet som apköpeswedb Ber et wäges till Siösidhen skall blifua till öfwerwicht tw för än godset kommerhijt neder. 95

Här är det fraga om överviktssystemet för järn och koppar. Med vapens lispund i Stockholm

avses lispundet järn pA vagen. Det ska poängteras att inget sägs om relationen mellan vAgens

lispund för järn 8 ena sidan och Örebro eller Stockholms besman 8 den andra.

1605 Ars mandat har tolkats sa, att Örebro besman, som blev riksbesman räknade 5 stock-

holmska besmansmarker mer än Stockholms besman gjorde pi besmanspundet, dvs att 25

stockholmska besmansmarker utgjorde ett besmanspund i Örebro (20 besmansmarker pi Stock-

halms besmanspund). Om 20 Örebromarker gick p& Örebro besmanspund _ vilket var fallet på

rikslikaren frti 160+ - SA utgjorde 16 besmansmarker i Örebro ett besmanspund i Stockholm.21

Om vi antar att Åbo vag bide 1602 och 1605 var lika med Stockholms våg och vidare att

Örebro besman inte förändrades mellan 1602 och 1605, samt inte heller vagen förändrades mellan

dessa Ar, sa miste Stockholms besmanspund vid denna tid ha varit lika med lispundet på

Stockholms vag (vilket det enligt 1557 års uppgifter infe ~ar)~~. Vidare står det klart att den

besmansmark, som fr o m 1605 skulle gälla i hela riket hade samma relation till vAgens lispund,

som skapundet haft i början av 1500-talet. Relationen var 5:4. På vaglispundet gick nu 16

skapond eller besmansmarker, som alltsA fr o m 1605 var lika.23

Forssell menade att 1557 &rs uppgifter, sa vitt gällde “detta förh&llande mellan besman och

besman” slog “in med 1605 &rs uppgift att Örebro besman var ‘5 marker drygare än Stockholms

besman’“. Örebro besman var ju L557 3 marker drygare än Stockholms vag, som i sin tar (i

motsats till senare) var 2 marker drygare än Stockholms besman. Denna tolkning stämmer inte

med Forssells sätt att tolka differenserna 1557. Vi såg ju att han axAg skillnaden mellan

Örebro besman och Stockholms besman vara uttryckt i Örebromarker, medan skillnaden mellan

Stockholms vag och besman ansAgs vara uttryckt i Stockholms besmansmarker. Om inte bddu

dessa markrar var lika - vilket de definitionsmässigt inte kan ha varit om 2.0 marker räknades på

lispundet i bägge fallen - sd kunde inte 2 f 3 marker bli aakt S marker av ndgondera siagvt.

Forssell kunde inte heller lösa motsättningen att Stockholms besmanspund 1557 synes ha varit 2

marker lättare än våglispundet, men lika tungt som detta Ar X02-05.24

Motsättningarna kan lösas blott om det antas att Örebro (och eventuellt Stockholms)

besman, eller Stockholms vag förändrades mellan 1557 och 1602 eller genom att man räknar med

tv& olika lispund p& Stockholms vag. Vi prövar först den senare möjligheten, som föresprakats av

Erik Torslow. Denne argumenterar för att det pA Stockholms vag dels fanns ett lispund om 20

markpund för vägande av viktualier, dels ett om 22 markpund för vägning av exportjärn.

Utg&ngspunkten är uppgifter meddelade 1561 av den pommerske legaten Norman. Enligt

dessa motsvarade 2 3/4 Lybecks-centner 1 svenskt skeppund. Torslow anför vidare uppgifter från

1650-talet om att en centner dA motsvarade 8 svenska lispund. Han förmodar sa att centnern

även 1561 motsvarade 8 lispund. En centner vägde av allt att döma ca 53,18 kg. Ett skeppund om

275 sadana centrar vägde Aledes ca 146,25 kg. Det bestod tydligen av 2,75*8=22 lispund A ca

6647,52 g. Torslow hade emellertid redan belagt ett annat svenskt skeppund om 20 dylika lispund

eller ca 132,95 kg,25

Torslow sätter det tunga skeppundet i samband med ett mandat friIn 1540, enligt vilket de

skattskyldiga i vissa bergslagsorter hädanefter skulle erlägga skatt i tackjärn i stället för, som

tidigare, i osmundar. 100 osmundar skulle ersättas med 8 (lis-) pund, dvs 1 centner. Med detta

som grund hävdar Torslow att det tunga skeppundet gällde järnvikt. Han hävdar vidare att det

hela överensstämde med det proportionerade övervikstssystemet för järnvikt, såsom detta

manifesterades bl a i 1605 års andra mandat. Där sades ju att bergslagens vag skulle vara 2

lispund drygare p& skeppundet än Stockholms vag. Dvs ett skeppund uppvägt i Bergslagen skulle

väga 1 skeppund+2 lispund=22 lispund pa Stockholms vag. Detta bergsviktsskeppund var enligt

Torslow skeppundet för exportjärn i Stockholm:

Titt 1 skeppund pd vdgen i Stoc!&olm...som utgjorde 20 lispund, hvardera om 20markpund, lades 2 lispund om hvardera 20 markpund. Man tick 1 skeppund för vägningaf järn för export, som vägde...22 lispund, hvardera om 20 markpund. - 1 skeppund varemellertid alltid deladt i 20 lispund, och detta skeppund för vägning af järn för exportpi VE! en i Stockholm delades i 20 lispund, hvardera om 22 markpund.

x 1557 hade man p& vågen i Stockholm 1 lispund viktualievikt om 20 markpundoch 1 lispund jämvikt om 22 markpund. (Torslows kursiv). 26

Resonemanget förefaller bygga p& en feltolkning av överviktssystemet. De tvi extra lispunden på

bergsviktsskeppunden skulle ju betala fraktkostnaden ner till Stockholm för järnet. Skeppundet

järn skulle väga just 20’20 markpund vid mitten av 1500~talet, liksom senare. Dessutom är det

visat att övervikten varierade mellan olika bergslagsorter vid mitten av 1500-talet.27 Det tyngre

lispundet har sa vitt jag kunnat finna Torslow aldrig direkt belagt utifr&n källor. Han har rent

teoretiskt räknat fram att det tynpe skeppundet motsvarade 16 lispund efter Tavastehusvikt,

men det innebär inte att en sadan viktenhet förekom.28

Jag har inte i n&gon källskrift funnit andra belägg för det “tunga” stockholmslispundet. Det

har inte heller, sa vitt jag vet omtalats av n&on annan f&fattare. Av den källa med hjälp av

vilken Forssell räknade fram sin bestämning av lispundet garad koppar i Stockholm kring 1570

framg&r att detta lispund delades i 24l markpund.2g Det synes vidare orimligt att de Yth-

skilnather” som aterges i den av Forssell framdragna källan fr& 1557 skulle avse relationerna

mellan diverse besmanspund (enligt vilka viktualier vägdes) och ett speciellt lispund avsett enbart

för vägning av exportjärn. Om det existerade tv& skilda lispund pa Stockholms vilg, sa borde

“&thskilnather” rimligen avse det lispund som viktualier noterades i.30

För 22-markpundslispundet talar möjligen det faktum att om man räknar med ett sådant för

1557 iirs relationer - men inte för X102-05 - sa g& uppgifterna fr.411 1557 ihop med dem fr&n

1602-05. Örebro besmanspund skulle 1557 ha varit 3 markpund tyngre än 22-markpundslispundet.

Stockholms besmanspund eller 2O-markpundslispund skulle ha varit 2 markpund lättare än 22-

markpundslispundet, dvs just 5 markpund eller besmansmarker (som blir exakt lika) lättare än

Örebro besmanspund. 1602 skulle Örebro besmanspund fortfarande vara 5 markpund tyngre än 20-

markpundslispundet p& Stockholms vag och 1605 Iikaledes 5 besmansmarker tyngre än Stockholms

besmanspund. Trots att den är bekväm, måste enligt min mening denna tolkning som synes bygga

på en ren konstruktion förkastas.

Uppgiften fr& 1605 om att Örebro besman var 5 marker drygare än Stockholms besman kan

i stället tolkas sa att Örebro besmanspund var 5 besmansmarker örebrovikt tyngre än 1 besmans-

pund stockholmsvikt. Den refererade tolkningen av 1602 hs uppgifter bibehus. Då skulle 1602-

05 Stockholms besmanspund vara 15/16 av Stockholms vags lispund. Det är inte exakt samma sak

som att säga - som 1557 &rs “&hskilaath” gör - att 22 besmansmarker gick p& vaglispundet om

20 markpund, men man kommer rätt nära: 21,3 besmansmarker skulle svara mot 20 markpund ph

vågen. Med min tolkning g& det inte att förena relationerna mellan Stockholms våg och Örebro

besman fr&n 1557 respektive 1602 (skilInaderna blir förra &ret 3 Örebromarker eller 3,53stockholmska markpund, men år 1602 5 stockholmska markpund). Behöver d& dessa uppgifter

fixenas? Det är inte otroligt att Örebro besmanspund och/eller besmansvikten i Stockholm

faktiskt förändrades mellan 1557 och 1602 (1605). Det kan även tänkas att 1557 års relationervar ungefärliga. Att anta att vikten enligt diverse träbesman ändrades eUer att deras relationer

mot axman känd vikt kunde bli n&ot osäkra synes mig rimligare än att anta att v&iktens

lispund, definierad av metallvikter ändrades under samma tid och alldeles aviort rimligare än att

räkna med ett konstruerat tyngre lispund pa Stockholms v&.31 Tolkningen stämmer naturligtvis

inte heller exakt med Janssons uppgift friin 1490, om att förmandet mellan besmanspundet och

våglispundet i Stockholm var 7/8. Men med denna stämmer Torslows tolkning, enligt vilken ett

våglispund var lika med besmanspundet och ett annat var ll/lO av besmanspundet ännu sämre.

Det ska poängteras att endast Janssons uppgift fr&n 16:de seklets början talar för att lispundet

på v&g och besmanspundet var lika, att hans källa gör detta p& ett mycket indirekt sätt och attuppgiften inte ens beaktas av Jansson själg2. 1557 ks uppgifter, liksom 1490~taiets tyder på

motsatsen och det tidiga X00-talets uppgifter kan tolkas pa samma sätt.

Kort uttryckt räknar jag med att endast ett lispund fanns p& Stockholms vag, saväl 1557

som X02-05 och att det inte förändrades under tiden däremellan. Jag antar att lispundet pi våg

delades i 20 oföränderliga markpund och att relationerna frti 1557 ska förs& pa det sätt som

Forssell tolkade dem (Stockholms besmanspund + 2 besmansmarker = stockholmsv&gens lispund,

Örebro besmanspund-3 besmansmarker Örebrovikt =v&iktens lispund i Stockholm). Jag räknar med

att Örebro och Åbo besmanspund senast fr o m 1602 delades i 2.0 besmansmarker av vilka 16

gick p?+ abo- och stockholm&gamas lispund, men bara 15 p& Stockholms d&mnde besmans-

pund. Stockholms besmanspund torde aldrig ha varit exakt lika med Stockholms v&s lispund.

Torslow bestämde l500-talets svenska vikhmliesk&lpund till 415,47 g. Utgzlngspunkten var

en relation fr& 1561 mellan svensk och kölnisk bandelsvikt, meddelad av den pommerske legaten

Norman. Eftersom 16 sktipund skulle gfi ph v&gens lispund i Stockholm, bör v@ispundet ha vägt

ca 6647,52 g. Det delades i 24l markpund, som då ska ha vägt 332,38 g. 20 sadana lispund

utgjorde ett skeppund om ca l33 kg.33 Det Torslowska tyngre v&lispundet skulle ha vägt

731527 g. Inget av dessa lispund och inte heller markpundet stämmer med Forssells bestämningar

utifrån jämförelsen frh ca 1570 mellan lödiga marken och v&gvikten i Stockholm. Forssell fick

ju Stockholms vags lispund till 6,866 kg. Det bör nämnas att ett våglispund om 6647,52 gstämmer väl överens med uppgifter frz!n lom-talet, vilket inte Forssells lispundsangivelse gör.

Inget talar heller för att lispundet på vågen förändrades mellan 1557 och 1625. Forssells

bestämning förbittrar inte överensstämmelsen mellan 1557 &s och 1602-05 &rs relationer.

Om man i motsats till ForsseU antar att den lödiga mark, med vilken den garade kopparns

skeppund, lispund och markpund jämfördes kriig 1570 inte var den Skaramark, som vid den tiden

9

redan blivit svensk myntvikt, utan att jämförelsen i stället gällde den gamla medeltida lödiga

stockholmsmarken om 204,62 g, SA fAr man med de relationer Forssell räknade fram ur källan ett

våglispund om 6670,6 g. SkiIlnaden mot den andra be.stänmingen (6647,52 g) är endast dryga

0,3%.34 Jag förkastar Aledes Forssells bestämning av vaglispundet och arbetar vidare medbestämningen 6647,52 g.

Inget talar för att sklpundet eller besmansmarken förändrades mellan 1602 och 1625. Det

senare tiet var dessa vikter uppenbart lika och genom d& angivna relationer mot kölnisk

handelsvikt kan de bada bestämmas tiII 415,47 g, dvs samma bestämning som den tidigare nämndaför 1500~talsskappundet. Bestämningen grundas pA förhållandet mellan samma vikter som Torslows

sktipundsbestämning för 1561, men det finns inget skäl att anta att angivelsen av relationstalet

&r 1625 var beroende av Normans uppgift frAn 1561. Vidare angav Stiernhielm 1644 svenskkramvikts förh&nde till den kölniska lödiga marken. UtifAn denna relation kan kramvikten

bestämmas till 415,47 g. Notera dA att det är f@a om relation mot en annan vikt än i de bada

förra fallen.35 Eftersom det enligt 1602 Ars finska fogdeordning gick 16 besmansmarker Åbo-

eller Örebrovikt pi vaglispundet m&ste det senare även då ha vägt 6647,52 g - &minstone om

man antar att Örebrobesmanets vikt var oförändrad mellan 1602 och 1605 och om man hAller i

Atanke att det var detta besman som blev Ckslikxe 1605. S 0 Jansson hade antagligen rätt när

han menade att valet av Örebrobesmanet tiII rikslikare 1605 motiverades av att skålpundet och

besmansmarken ti kom att väga lika.%

Vi kan nu sammanfatta n&ra av de viktigaste viktrelationerna fr&n 1557 och däromkring,

1602 samt 1605, för att sedan med hjäIp av dessa relationer och de som Forssell angett för 1557

och närligande iir redovisa en rad bestämningar av olika besmanspund, besmansmarker samt

lispund pi olika vAgar vid L5Wtalets mitt och vid 1600-talets början.

Kring1557: 1 skapund (Sthlm) = 5/4 markpund (Sthlm)

16 skapund (Sthlm) = 1 lispund pi vag (Sthlm)

20 besmansmarker (Sthlm) = 1 besmanspund (Sthlm)

20 markpund (Sthlm) = 1 lispund pi vag (Sthlm) =22 besmansmarker (Sthlm)

1 lispund pi vag (Sthlm) + 3 besmansmarker (Örebro) = 1 besmanspund (Örebro)

1602: 1 v@ispund (Åbo) = 1 @lispund (Sthlm) =2O markpund (Sthlm)

1 besmanspund (Åbo/örebro) = 20 besmansmarker (Åbo/Örebro)

16 besmansmarker @bolÖrebro) = 1 v@iapund (Åbo/Sthlm)

4/5 besmansmarker (Åbo/Örebro) = 1 markpund (Sthlm)

1 besmansmark (Åbo/örebro) = 1 skapund (Sthlm)

I10

1605 1 besmansmark (Örebro) = 1 besmansmark (riket)

1 besmansmark (riket)= 1 skålpund (riket)16 besmansmark (riket) = 1 vaglispund för järn och koppar (Sthlm)

3 besmansmark (riket) = 4 gamla besmansmark (Sthlm)20 besmansmark (riket) = 1 besmanspund(riket) = 1 viktualielispond (riket) =20 sktipund(riket)

20 lispund viktulievikt = 1 skeppund viktualiwikt

20 lispund v&ikt (järn & koppar)=1 skeppund järn & koppar (Sthlm)16 lispund viktualiwikt = 320 sk&lpund = 1 skeppund järn & koppar =400 markpund (Sthlm)

1 skeppund järn & koppar (bergsvikt) = 22 lispund järn & koppar (Sthlm)1 skeppund järn & koppar (uppstadsvikt) = 21 lispund järn & koppar (Sthlm)

Tiiäggas kas att skeppundet @vikt i Stockholm s&äl 1557 som 1602 torde ha motsvarat 20

stockholmska v&glispond eller 400 markpund. Övervikten för olika orter (järn- och kopparvikten)

varierade antagligen mer 1557 än den gjorde fr o m 16O2.37

Tabell 1. Viktbestgmningsr vid 1500-talets mitt.38

Viktenhet och ort ICg eller gramuttryck Avrundat dito

1 skålpund Sthlm 415,47 g 415 g1 besmansmark Sthlm 302,16 g 302 g1 besmanspund Sthlm 6043,20 g 6,04 kg1 besmanspund Örebro 7820,61 g 7,82 kg1 besmanspund Sthlms gamla & nya laduglrd 6647,52 g 6,65 kg1 besmanspund Noraskog 7386,13 g 7,39 kg1 besmanspund Uppsala, RIsterås 6997.39 g 7,00 kg1 besmanspund Gripsholm 6817.95 g 6,82 kg1 besmanspund Frgmby (Boms hyttegård) 7186.51 g 7,19 kg1 lispund Sthlms vig 6647.52 g 6,65 kg1 markpund Sthlms våg 332,38 g 332 g1 besmanspund Vadstena 8641,78 g 8,64 kg1 lispund Söderköpings våg (8 Kalmar vdg) 7388.72 g 7.39 k g1 lispund Linköpings våg 7736.88 g 7,74 kg1 besmanspund Jönköping 9938,04

besmanspund Åbog 9,94 kg

1 9064,80 g 9,06 kg1 besmansmark Åbo (24 på pundet) 377.70 g 378 g1 besmanspund Skara 7977,02 g 7,98 kg1 besmansmark Skara (24 på pundet) 299,14 g 299 g

Ann: Där ej annat anges antas 20 besmansmarker resp markpund gå pabesmanspund resp vågviktlispund.

Tabell 2. Viktbesttlmningar 1602.3gKg- eller

Viktenhet och ort gramuttryck Avrundat dito

1 lispund på våg Sthlm, Åbomarkpund på våg Sthlm, Åbo

6647,52 g 6.65 kg1 332,38

besmanspund Åbo, Örebrog 332 g

1 8309.40besmansmark Åbo, Örebro, 1 skålpund Sthlm

g 8.31 kg1 415,47 g 415 g

11

T a b e l l 3 . ViktbesUmniwar fr o m 1605.40Viktenhet och ort Kg- eller gramuttryck Avrundat dito

111111111111

l i spund jlrn & koppar pa vPg S th lmmarkpund jfirn & koppar på våg Sthlmgammalt besmanspund Sthlmgammal besmansmark Sthlmbesmanspund riketbesmansmark riketskålpund riketviktualielispund r i k e t *skeppund viktualievikt riket*skeppund jlrn & koppar Sthlms vågskeppund jlrn bergaviktskeppund jnrn uppstadsvikt

6647,52 g 6,65 kg332,30 g 332 g

6232,05 g 6,23 kg311.60 g 312 g

8309.40 g 8.31 kg415.47 g 415 g415,47 g 415 g

8309.40 g 8.31 kg166,168 kg 166,19 kg132,950 kg 132,95 kg146,245 kg 146.24 kg139,590 kg 139,60 kg

* Att dessa viktenheter existerade framgår ej av 1605 års mandat, men deåterfinns senare som 20- resp 400-multiplar av skålpundet.

Om man ända Mdh&IIer möjligheten av att Torslows tolkning snarare än den ovanstaende är

riktig, sa kan konstateras att toIkningama överensstämmer s&itt gäller samtliga viktenheter som

redovisats i tabellerna för 1602 och 1605, med undantag av Stockholms gamla besmansvikt. Dess

pund vill Torslow ha tilI 6647,X? g och dess besmansmark till 332,s g. Torslows tolkning ger

vidare samma sktipundsvikt för mitten av L500-talet som ovanst&cnde. Enligt Torslow tillkommer

ett tyngre lispund pa Stockholms vag (ca 7X2,27 g). Besmanspundet i Stockholm viII han ha tilI

6647,52 g även vid L500-talets mitt. Besmanspundet i Örebro blir med hans tolkning 83G9,4 g

även kring 1557 och Åbo besmanspund viII han förmodligen ha tiII 9971.28 g. Ötiga besmanspund

och v&ikter, bör om Torslow tolkas strikt framräknas med hjälp av ForsselIs relationer frti

1557 med premissen att skillnaderna hela tiden uttrycks i stockholmska besmansmarker ellermarkpund (332,38 g). Om Torslow har rätt i fraga om det tyngre vaglispundet i Stockholm, men

Forssell i fr&ga om hur viktrelationerna fr& 1557 ska tolkas, sa innebär det att samtliga

viktenheters bestämningar ska höjas med 10% för denna tid. Sammanfattningsvis är stiedes de

betydeIsefuIIa bestämningarna fr8n X02-05 jämförelsevis säkra, liksom bestämningen av 15~

talets sklpund, medan övriga bestämningar n&te bedömas som osäkra.

1.2. Vitenheternas relationer och bestämningar 1605-67.

Frti 1619 och 1620 finns ett par uppgifter som vittnar om svtigheterna och senfärdigheten med

att verkställa och generalisera 1605 års mandat om matt och vikt. Folket i Vartofta härad i

Västergötland hade ännu på v%ren 1619 inte fatt de nya viktema, varför Kungl Maj:t 1 april

detta &r befallde länets st&hNare att skaffa dem “rätt rnti och vigt, efter som det är uti

Örebro”. Pi liknande sätt beklagade Kungl Maj:t i ett memorial till st&hUIaren över Västman-

12

land och Dalarna att vikten och matten 1 Västmanlands städer avvek frti dem som skulle gälla

enligt 1605 ;Irs mandat. St&h&llaren beordrades rätta till detta.41

Men detta var en parentes. Tidigare, 1614 skrev Aurelius i sin räknelära att: “ett markpund

haer 31* lod; 32 lod är ett markpund; ett skalpund hafver 32 lod”. P& liknande sätt uttrycker

sig Gothus i sin räknebok fr& 1621: “32 lod är ett markpund; ett skillpund hafver 32 lod

och Ubleaius 1639: “ett skapund eller markpund 32 lod”.42 Falkman tolkade detta som belägg för

att markpundet, skapundet och dessutom besmansmarken var olika benämningar pi en och s-a

vikt. Han an& att detta gälIt generellt, dvs även under 1500-talet (däremot ins8g han att det

inte var fr&ga om samma markpund som det järn och koppar vägdes enligt pa v&gen).43 Klart är

att markpundet i räkneböckerna är detsamma som en besmansmark. Det synes verkligen ha varit

sa att besmansmarken ibland kallades markpund (kanske mot bakgrund av att besmansmarken i

Stockholm tidigare vägt i det närmaste lika med markpundet p& vagen därstädes).44 Besmans-

marken hade 1605 blivit lika med skappundet, som emellertid alltid var skilt fr& markpundet på

Stockholms v&g (16 skapond svarade mot 20 markpund pi vagen. Att det är det verkliga

skapundet som avses i räkneböckerna framg&r av indelningen i 32 lod. Markpundet p8 v&g

delades inte i lod och p& besman var det säkerligen sv&rt att väga sa lätta tyngder. Notiserna i

räkneböckerna torde ha syftat till att informera om att skslpundet numera var lika med

besmansmarken (som de envist kallade markpund). S& hade det ju inte varit tidigare, d& det t ex

i Stockholm g&tt 16 sktipund pi 20 (möjligen 22) besmansmarker.

Den första viktigare hUpu&ten efter 1605 är en “Ordning och undervisning om Stock-

holms stads v&gs rätta vigt, efter skapundet räknadt, den 2.5 juli iir 1625”. Denna 1625 hs

ordning förtjänar att citeras i sin helhet, med avbrott för kommentarer:

först är vetandes, att 16 skapund svensk vigt räknas upp& 1 lispund eller 28markpund upp& vagen;

Dvs relationen fr&n 1500-talet mellan vaglispundet och skiilpundet gällde fortfarande.

sa löper uppa 1 skeppund eller 20 lispund 320 skapund eller 10240 lod de göra 1skeppund eller 400 markpund uppå vagen;

Inget nytt: u) markpund järn- och kopparvikt p& vagen i Stockholm var ett lispund järn och

koppar och 20 dylika lispund, eller 400 markpund var ett skeppund järn och koppar. Eftersom 16

skalpund gick p?~ v&lispundet mkte 320 sk&lpund g8 pi vagskeppundet järn och koppar i

Stockholm. Av bitintiIls behandlade vikter delades endast skapundet i 32 lod. Därför gick

32’320 = 10240 lod pL skeppundet järn och koppar i Stockholm.

löper derefter uppa 1 markpund 25 lod 2 qvintin 1 3/5 ort.

Ytterligare ett sätt att säga samma sak. Skapundet delades i 32 lod, 128 kvintin eller 512 ort45,

l Falkman antar att “31” i citatet fr Aurelius är ett tryckfel och att det ska stå “32, vilketnaturlii är rimligare.

13

Eftersom 4/5 skapond gick p& markpundet, sa mätte markpundet 4C9,6 ort vilket var det samma

som 25 lod 2 kvintin och 1 3/5 ort.

Derefter bör tillmyntas uppa 1 markpund kopparvigt 12 öre, men uppå 1 sk8lpund eller1 besmansmark löper 15 öre;

Av detta framgår p& ännu ett sätt den omskrivna relationen mellan markpundet och skålpundet.

15X2 är ju samma förh&nde som 5:4. 4 skapund motsvarade 5 markpund koppar (eller för den

delen järn). Vidare f& vi bekräftat att 1 sk&lpund vägde lika med 1 besmansmark, men att bAda

dessa enheter var skilda fr& det egentliga markpundet. Eftersom räkneböckerna före och @er

162.5 är likalydande, st& det klart att 1625 8rs identitet mellan besmansmarkens och sk&lpundets

vikt inte var någon nyhet, och att den bestod ämw några ti till.

och löper upp& 1 skeppund eller 4CO markpund pa v&gen 150 daler, och böra ett öreväga 2 lod U15 ort.

400’12 öre var 4800 öre, med 32 öre på dalern blir det 150 daler46. Om ett öre vägde 2 lod och

l/15 ort, sa vägde 15 öre (utmyntat av 32 lod eller ett skapond) 31 lod.

Och löper på 1 lispund besmansvigt 20 skapond eller 20 markpund. Derföre göra 20lispund efter besmanet 400 markpund eller 400 skapond. Och SS är 20 lispund efterbesmansvigten större, än 20 lispund efter vagevikten, 80 skapond, det är 5 lispund.

Dvs besmansmarken kallas även här markpund och vi fti ater bekräftat att besmansmarken var

lika med skålpundet. Det är ju uppenbart att det nyss nämnda “markpundet” inte var det samma

som det tidigare beskrivna “markpundet upp& vagen”, eftersom lispundet pi besman med 20 s k

markpund ( =besmansmarker) var tyngre än 20 markpund eller ett lispund pa vågen. Relationen

~1% &er fast: 5 lispund pi vagen (iäm- och kopparvikt) gör 4 lispund ph besman eller 4.20

besmansmarker = 4’?Ll skappund. Passussen stödjer min tolkning av räkneböckernas uppgifter.

Item U 7/16 lod kölaisk göra en mark svenskt silfvermynt. Deremot göra 17 3/4 lodsvensk stienigt en lödig mark i kölnisk vigt. Är proberadt och sa alldeles befunnet1625.

En svensk silvermark vägde s!+Iedes 13 7/16 lod kölnisk vikt. Med all sannolikhet var det fr&ga

om lödiga kölnerled, varav 16 på den lödiga kölniska marken. Vi fti vidare veta att 17 3/4 lod

svensk silvervikt (det bör vara lödiga svenska lod varav 16 pa lödiga marken svensk myotikt)

gick p~3 en lödig mark kölnisk vikt. Di bör den svenska silvermarken ha vägt 14,907227 (((173/4)*(13 7/16))/16) lödiga lod svensk myntvikt. Vad som ska haas i minnet är emellertid i första

hand relationen mellan svensk och kölnisk lödig vikt.

Men uti kramvigten göra 14 lod kölnisk en lödig* mark svensk kramvigt, och är så ettskapond kölnisk vigt större, än ett skalpund svensk vigt 4 lod.47

* Av allt att döma en skrivfel. Relationerna gör klart att det inte är lödiga svenska marken somavses (Falkman uppmärksammade detta).

14

Detta betyder att en svensk mark handelsvikt - ett halvt viktualiesk&lptmd - vägde lika med 14

kölniska lod handelsvikt. Då blev skillnaden mellan ett svenskt skAlpund viktoalievikt (handels-

vikt) och ett kölniskt skappund (“pfund”) om 32 lod eller 2 kölniska marker handelsvikt 4 lod

kölnisk handelsvikt. Ett svenskt skålpund vägde s&ledes blott 2*14=2X kölniska lod, medan

pfondet mätte 32 kölniska lod.

Vitenheternas relationer enligt 1625 års ordnig kan nu sammanfattas:

1 skålpund = 1 besmansmark.

20 besmansmarker = 24l skapund = 1 lispund pA besman.

16 besmansmarker = 16 skapund= markpund järn & koppar pi Sthlms Vag.

320 skapond = 320 besmansmarker = 16 lispund p& besman =2O lispund järn & koppar pA Sthlmsvåg=400 markpund pi Stbhns vag= 1 skeppund järn & koppar pA Sthlms vag.

1 svenskt skålpund viktoalievikt = 2Si32 kölniska pfund handelsvikt.

1 svensk lödig mark myntvikt=16/(17 3/4) kölniska lödiga marker.

Dvs relationen mellan besmansvikten och vågvikten (järn- och kopparvikten på Stockholms

vag)var densamma som enligt 1605 AIS mandat, likasA var relationen mellan lispundet på

Stockbohus vag och skAlpundet lika med relationen mellan dessa vikter vid början av 1500-talet.

Om vi känner den kölniska handelsvikten och den kölniska lödiga marken, SA kan vi även

bestämma det svenska viktoalieskIlpundet (= besmansmarken) och den svenska lödiga marken

(myntvikten).

Kölniska lödiga marken har av Torslow m fl angivits till 233,7 g. Det kölniska pfundet

(handelsvikt har av Torslow för denna tid angivits till 474,8 g4S. Jag ser ingen anledning att

tvivla på dessa bestämningar. Det svenska skapundet viktoalievikt blir i SA fall 4l5,47 g och då

inget talar för att det ändrades mellan 1605 och 1625 eller mellan början av 15OWalet och 1605,

antar jag att 15Wtalets skappund oförändrat gällde ännu 1625. Det stöds som nämnts av att

samma relation mot samma pfund angavs 1561. Besmansmarken var 1625 lika tung som skålpundet

och det kan anses säkert att den hade samma vikt alltif& 1605. tidiga marken blir 210,6 g,

vilket stämmer väl med de bestämningar Forssell gjorde avseende 15Wtalets lödiga mark,

liksom med uppgifter fr& senare tider.4g Bestämningarna förefaller Aledes säkra. Med hjälp av

de meddelade relationerna kan markpundet järn och koppar pA Stockholms vag bestämmas till

332,3S g, samma vågs lispund till 6647,52 g och dess skeppund till ca 133 kg. Järn- och

kopparvikten i Stockholm var således liksom skAlpundet oförändrad sedan mitten av 1500-talet.

Vi ser även att dubbla lödiga marken “myntviktens skålpund” var något tyngre än viktulie-

skapundet och besmansmarken.

1627 rådde tydligen i huvwisak de förh&nden som Atergavs i 1625 års ordning. 15 februari

detta år lämnade Kongl Maj:t ett besked i riksdagen i anledning av bondeståndets besvär. Det

här väsentliga partiet av beskedet rörde vikten av kopparmynt samt en del relationer mellan

viktslag:

15

pa det att allmogen emellertid d icke i vigten, som här till dags skedt är, bedragenvarda, skola de veta, att ett halft öre skall väga ett lod, ett öre 2 lod, tv& öre 4 lodoch s.4 fort allt intill ?ttta öre. Åtta rondstycken och hvad derutöfver är kan aUtvägas pa besmanet; ty titta öre göra ett halft markpund och tio daler väga ett heltlispund pa besmanet. Tio lispund göra 100 daler och l5* besmanslispund göra ettskeppund koppar, det är 150 daler.5O

Av den citerade passoasen ser vi att vikten av kopparmynten minskades jämfört med 1625 - di

skulle ju enligt den citerade ordningen öret väga 2 Ul5 lod. Lod m&te här vara l/32 av

viktualiesktippundet. Vi ser dB att besmansmarken som här kallas markpund var lika med

skapundet, ty 8 öre skulle g& p8 16 lod (“ett halft markpund”) vilket är v? sk&lpund. Vidare ser

vi att man ansig det omöjligt att väga mindre tyngder än ett halvt markpund (besmansmark) pa

besman. Eftersom 32 öre gick p& dalern, st& det dessutom klart att 20 markpund (besmans-

marker) gick p& besmanspundet eller som det kallades, besmanslispundet. Vi ser även att 16

s&iana lispund gick p& skeppundet järn- eller kopparvikt. Relationen 5~4 mellan viktualieviktens

skapund eller besmansmarker (här markpund) och metallviktens markpund bestod silledes.

31 mars samma & utfärdades en “ordinans” för kopparbergsmännen i Falun. Denna sade bl a

att “ett bergskeppund skall väga tv& bergslispund mer än Stockholms skeppund efter den vagen,

der i staden ärw51 Stadgandet motsägs av andra förordningar om överviktssystemet, som visar

att skillnaden mellan bergs. och stapelstadsvikt räknades i stapelstadslispund52.

12 oktober 1629 udärdades en kunglig ordning som skulle ligga till grund för in- och

utvägning av proviant i kronomagasinen. Där anges humans underavdelningar samt tumvikten för

spannm?J (r&g) och mjöl. Tumviktema anges sMl i v&&t @ro- och kopparvikt) som

besmans- (viktualievikt). “R!@uman skulle väga 13Yz lispund vagvikt netto eller 10 lispund 16

marker p& besman. S&ledes skulle l3% lispund vkevikt göra 2@? marker eller sk?~lpund”.~~

Återigen fasts& saedes att relationen mellan skålpundevbesmaasmarken och v&iktens

lispund var sidan att 16 skillpundlbesmansmarker gick pa vapens lispund eller 4 sk&lpumMxs-

mansmarker gick pa 5 markpund järn- och kopparvikt. Denna ordning togs av 1737 hs depute-

rade in i bilagoma till dessas yttrande Mende en ny förordning om matt, m&l och vikt. Det

konstaterades att:

Den ofiaa kallade vagevikten är den samma, som nu heter stapelstads metallvigt, ochbesmansvigt är viktualievigt.54

Inget tyder pa att 1737 &rs deputerade missuppfattade saken.

Kring 1630 radde stiedes i huvudsak de förh&nden som redovisats gälla för z%r 1625 eller t o m

för 1605. Förh&ndena skulle emellertid förändras och det hela blev strax betydligt trassligare.

* Att 15 besmanslispund skulle g8 p& ett skeppund var ett rent skrivfel, som rättades senaresamma ar. Det skolle sta “16 besmanslispund”, vilket Falkman noterade.

I16

Senast fr o m 1594 fanns ett ämbete som rikets första justermästare, ‘Wärdin”. Vid 1630-

talets början innehades denna post av en Hans Weiler. Weiler meddelade 1631 att Stockholms

stads vikter var “fast olika efter likaren”, dvs de stämde inte med den likare som tydligen farms

och som bör ha varit den som 1605 baserades p& Örebro besmanspund. Som en följd av detta

avlät kammarkollegium som mottagit meddelandet en skrivelse till landshövdiigen i Örebro.

Denne skickade ett besman och en likare efter skeppundet pi Örebro vag, samt påstod att:

Och bör så skeppundsvigten här i Örebro och Arboga räknas 21 lispund och ibergslagen 22 lispund...Och p?+ 1 skeppundlispund efter besman bör vara 22 marker.55

tackjern bör vara 26 lispund och pi hvart

överviktssystemet är detsamma som stipulerades 1605. Den speciella vikten för tackjärn stämmermed senare utfärdade förordningars föreskrifter om dennas relation till övriga vikter. Att 22

marker skulle räknas p& lispundet pa besman är däremot en avvikelse frti andra uppgifter. 56

1 anledning av adelns besvär vid 1633 års riksdag utfärdades 12 mars 1634 en instruktion

och fullmakt för Weiler. Han skulle justera vagen vid kopparberget sa att den blev nigot drygare

än uppstadsv&gama, och dessa senare vagar, sa att de blev nagot drygare än stockholmsv&gen.

Stockholms vags skeppund (järn och koppar) skulle hUa 320 skapund (viktulievikt) eller likamånga besmansmarker (ty “Besmansvigten bör och skall vara skickad hvarken större eller mindre

än 20 skapund, eller sa mz%nga marker miga göra just ett lispund”) plus ett skapund eller en

besmansmark “för utslaget och annan förslitnings skull” (den s k “slitmarken”). 20 skapond eller

besmansmarker skulle ga ph ett vikhmlielispund och s&ledes skulle 16 skapund ga ph ett lispund

järn- eller kopparvikt (p& Stockholms v&g). Vidare: “Sktipundsvigten skall öfver hela riket, så

hos krämare som guldamedeme, vara lika stor utan &&ilnad efter myntvigten.”

Instruktionen synes innebära nyheten att skappundet viktualievikt sattes lika med mynt-

viktens sk&lpund (den dubbla lödiga marken), vilket m%ste tolkas som att skapundet höjdesnagot. Om detta verkligen var innebörden av instruktionen, sa m&te för att 5:4_relationen mot

järn- och koppanikten skulle kunna upprätth&llas exakt även den senare höjas. Eftersom

besmansmarken tydligen skulle bibehuas lika med skappundet, maste även besmansmarken ha

satts lika med dubbla lödiga marken.58

9 mars utfärdade riksridet en ny instruktion för Weiler, enligt vilken denne skulle justera

vapen vid stora kopparberget s& att 1 skeppund där motsvarade 358% skappund, “men gehrmakare

wederwigt 323Yz sk&lpund”. Väster&vagen skulle h&lla 323 skappund pi skeppundet och “Stock-

holms vagevigt sättas uppå 322 och % skapand” per skeppund. Skappundet skulle “öfver hela

riket, sa hos krämare som guldsmeder vara utan atskilnad lika stor med myntvigten. IN59

Vi kan bortse frb att överviktssystemet synes förändrat. Det centrala är att skeppundet på

Stockholms våg skulle h?Jla 322Yz, inte jämnt 320 skalpund, som den kända 5~4 relationen mellan

metall- och viktualievikt utsagt. Förändringen kan inte direkt hänga samman med att myntviktennu sattes som norm för skapundet, ty myntvikten var ju per skalpund tyngre än det gamla

viktualiesk&lpundet (enligt 1625 hs ordning). Längre fram i instruktionen hette det att besmans-

17

och pyndarevikten skulle hAlla 20 skAlpund pa lispundet “SA att 16 Alana lispund göra ett

skeppund efter Stockholms v5g n6o Sfdedes skulle trots allt 5:4-relationen opprättUllas. Instruk-.tionen är liksom den föregaende motsägelsefull.

Hur ska dessa instruktioner tolkas? Hans Forssell anAg för sin del att tvivlet om örebro-

markens rätta vikt, som tydligen uppstAtt 1631, ledde till att man i 1634 &rs instruktion

likställde skappundet viktualievikt (och besmansmarken) med dubbla lödiga marken. SA-relationen

mot järnvikten bibehölls, trots tillägget av slitmarken till jämskeppundet, men 1636 hade man

enligt Forssell:

kommit underfond med att ett skeppund jemvigt kräfde 322% sk&lpund myntvigt ochen S!I ringa tillökning fann man ej möta n&gon sv&righet, di redan förut 1 slitmarkvar tillagd till det skapundtal, som gaf den exakta proportionen 24, hvilken derförännu 1638 antogs som bibehilllen.ol

Det verkar ju inte otroligt att man ansett stipundet pA Ag, varmed besmansmarken likställts år

1605, som lika med dubbla lödiga marken, varför man pi 1630-talet tillät sig lata denna

bestämma skAlpundets vikt. Forssells tolkning innebär emellertid:

i) an skappundet tidigare än 1634 eller 1631 varit fynye än myntviktens skAlpund, nämligen3ZZW32O g&nger större än dubbla lödigamarken (detta strider mot uppgifterna i 1625 Arsordning) eller

ii) uff jämvikten förändrades i ett eller flera steg mellan 162.5 och 1636, eftersom den 1625sades stA i exakt Wrelation till viktualiesk&lpundet, som di var lättare än myntviktsskapundet, eller

iii) uff förhAllandet 5:4 tidigare varit blott ungefärligt (eftersom viktualielikaren var daligt känd)och först 1636 prövades mot det efter myntvikten rättade skapundet.

Forssell tycks välja det tredje av dessa alternativ. Han hävdar snarast att jämvikten minskats

nAgon gAng mellan 1570 och 163662. Han slilr vidare fast att det viktualiesktipund som sattes

lika med myntvikten var det som kom att vara gällande intill MO-talet. Viitualielikama

justerades s&ledes efter myntvikten. Däri hade Forssell, som vi senare ska se otvivelaktigt rätt.FörhiUlandet 54 mellan viktualie- och jämvikten var emellertid betydligt äldre än Forssell

tänkte sig, Det var ju i princip fastslaget senast i början av 1500~talet, dal6 skappund sades g&

pi vagens @ro-) lispund.63

Forssells tolkning kan motieras pi ett par punkter utan att alldeles överges. Det får

anses bevisat att viktualieskBpundet 1625 var kUfture än dubbla myntviktsmarken. Vi sAg att

båda viktslagen var knutna till den kölniska vikten. Antagligen fanns det praktiska skäl till för

detta; det bör ha varit lämpligt att lata rikets viktenheter ha kända, bestämda och fasta

relationer till internationellt g&gbara handels- och myntvikter. Torslow uppger att handelsvikten

i Lybeck där den kölniska vikten användes, ändrades kring 1634. Tv& nya pfund handelsvikt

förekom därefter, ett om ca 484,63 g, ett om ca 48X,51 g.64 Om man räknar med samma

relationer mellan svensk och kölnisk handelsvikt som radde enligt 1625 Ars ordning och

18

undervisning, sa f&r man ett svenskt viktoalieskålpund om 427,45 resp 424,05 g. Om 320

viktualiesktipund, men 322% myotviktssk5lpund skulle ga p& skeppundet järn och om myntiten

inte ändrats, blir viktualiesk&lpuodet 424,66 g. Är likheten mellan denna siffra och den senare av

de nyss nämnda en tillfällighet? Kanske, men Weiler reste vid 1630-talets början till Tyskland

för att informera sig om förUlandena dC#. Det är plausibelt att han kände till förändringarna

av den Lybeckska handelsvikten, samt att man sökte upprätth5lla den gamla relationen mot den

förändrade Lybeckska vikten, varvid viktualieskzUpundet verkligen borde bli ca 322Yfi20

myntviktsmarker. Ändå synes man ha hidosatt detta förhilllande och Nit viktualiesktipundet

vara lika med myntviktens lödiga mark, kanske därför att man inte ytterligare vagade höja

viktualievikten, som var skattevikt. Den hade ju redan höjts eftersom den tidigare varit lättare

än myntvikten.66 Resonemanget förutsätter att järn- och kopparviktens enbeter höjdes, sH att

markpundet på Stockholms våg blev knappt 340 g. Att sa skedde är ocksa troligt. Det äldre

markpundet mätte ju drygt 332 g. Det markpund (eller mark som det senare kallades), som

förekom di jämvikten under 1800-talet avfördes vägde just ca 340 g, vilket den uppenbarligen

gjort &t&stone alltsedan 1665.67

1638 !us riksdagsbeslut om matt och vikt stadgade att all vikt skulle rättas efter örebro-

vikt. överviktssystemet för järn- och kopparvikten befästes. Besman och pyodare förbjöds

särdeles hos kronan och dess uppbördsmän. V&r med skUar och lösa vikter skulle brukas i

stället.68 Tvärtemot vad senare hävdats6g sades inget om relationen mellan viktualievikten och

metallvikten. Inte heller nämndes n&got om förhtidet mellan viktoalievikt och my&kt. Sa

vitt jag kan se iinns tre möjliga vikmaliesk%lpund 16%

i) Ett viktualiesk&lpond om dubbla lödiga marken (ca 421,3 g)

ii) Ett viktualiesklpund om 2’322YCU lödiga mark (ca 424,6 g)

iii) Ett viktualiesktipund lika med Örebro besmansmark 1605 och lika med skapundet ochbesmansmarken i riket 1625 (4l5,47 g).

Som vi senare ska se är det uppenbart att den officiella viktoalievikten verkligen sattes lika med

myntvikten. Men vad hände med det gamla skapundet och marken pi de nu formellt förbjudna

besmanen? Försvann dessa vikter?

1644 författade Georg Stiernhielm, som da inte officiellt hade n&got med matt- och viktväsendet

att göra “Archimedes Reformatus”. 1 denna bok skrev han aog&ende vikten bl a följande:

Men u& Swendske wicht är hveggiahanda:then Större/ och then Mindre. Ther theKölnsche huller 9 Ther h&ller the Sw. Större wigten 10. Och ther then Kölnsche håller8 ther huller then Sw. Mindre w. 9. Effter thenne haUer 1 Richsdal. 2% lod som görallenest 2 lod effter Köln& wigt. Then Större brukas i Myntväsende/ och rnathtiföre kallas Myntwichten, then Mindre är then Allmene Kram- eller Köpmans-wichten?O

19

Stiemhielm angav även de olika viktemas förhade till den “universiella” viktenheten, det

troiska asset. Kölnermarken (lödig vikt) höll enligt Stiemhielm 4864 ass, den större svenska

marken höll 4377,6 ass och den mindre 4323 51’3 ass.71 Om den kölniska lödiga marken antas

oförändrad fr%n tidigare (233,7 g) kan asset i fraga uträknas tiU O,o4804687 5 g, dvs till bra näradet som senare kom att kallas det “svenska asset” om 0,048042 gn. Det var i vart fall tyngre

äo det “svenska” treiska asset, som Torslow bestämt till OJ!478 gn. Enligt förhallandena mot den

kölniska lödiga marken blev den “mindre” svenska marken 207,73 g och den “större” myntvikts-

marken 210,3 g. Dvs skapundet kramvikt blev 415,46 g och skAlpundet myntvikt 420,6 g.

Bestämningarna gzIr nagorlunda väl in med 1625 ks ordning och undervisning.

Forssell tolkade Stiernhielms uppgifter som belägg för att det vid sidan av den officiella

viktualievikten, vars skAlpund var lika med myntvikten förekom ett lättare kramviktssk&lpund

som användes i minuthandeln74. Sam Owen Jansson tolkade däremot Stiemhielms uppgifter som

historiska; Stiemhiehn beskrev enligt Jansson förhAllandena vid 16GO-talets början och angav

därvid ett riktigt värde pA skapandet tiktoalievikt omkring 160~5.~~ Faktiskt har bada tolk-

tigarna fog för sig. Det är ju möjligt att ett skappund eller en besmansmark om ca 415,47 g

fortfarande var i allmänt bruk 1614, trots att den officiella sk&lpundsvikten var satt som lika

med myntvikten. Men Stiernhielm angav ju även kramvikten till exakt vad den varit 1625 och

säkerligen redan 1605.

Enligt ett kammarkollegii brev av 21 januari 1654 hade fr& silververket i Pite& ankommit

“3% lispund besmansvigt eller 140 lödiga marker“76. Med 20 skalpund eller besmansmarker pa

lispundet innebär det att 70 skAlpund/besmansmarker svarade mot 140 lödiga marker. Viitualie-

vikten, angiven som besmansvikt, var m a o lika med dubbla lödiga marken, precis enligt

instruktionerna för Weiler av 1634 och 1636. Det stöder uppfattningen att man bör räkna dubbla

lödiga marken som lika med den officiella vikhmlieviktens skappund.

Samma sak framg&r av den första upplagan av Agrelius’ räknelära som utgavs 16.55. Enligt

denna var ett skeppund lika med 2% centner, 1 centner var 8 lispund, 1 lispund var 20 marker, 1

mark var lika med ett skapund, vilket delades i 32 lod. 16 lod utgjorde en lödig mark.77

1661 utfärdades en ny instruktion för justermästaren “Rijkz-Gvardien” som då hette Anton

Grill. Det för oss relevanta partiet av dess första punkt lydde som följer:

alla Bissmar och Pyndare-vigter, som för särdeles konsiderationer efterlatne vardainterim.& och till vilr vidare resolution uti privat hushAllen, allenast egarne sjelfvetill någon rättelse i wägande, men icke till in- och utsäljande och köpande att brukas,mage rättas efter den i Örebro riksdag (beslutet om Örebroviktens som rättesnöre av1605 asyftas, MM) upprättade vigt, sa att den hvarken större eller ringare är, än 20skålpund, eller sa m&nga marker m8ge göra ett lispund, derefter 16 skola haa ettskeppund Stockholms jem- och kopparvigt, men den andre Stockholmsvigten, påhvilken fetalie och andre persedlar vägas böre, skall håUa 20 lispund och hvart lispund20 skapund.

Enligt den andra punkten skulle bergslagsv~gama för koppar och järn inrättas sa, att de pi

skeppundet höll 359% skAlpund. UppstadwIgama skulle hAlla 339 skAlpund och Stockholms vågs

20

skeppund järn och koppar skulle väga 322% skBpund, liksom aUa sjöstäders vagar. %väl hos

krämare som guldsmeder över hela riket, skulle viktualievikten (skålpundet) vara lika med

myntvikten, sa att 1 skapund motsvarade 2 lödiga mark silver.78

Motsättningen från 1636 finns kvar. Å ena sidan skulle 16 lispund à u) skålpund, dvs 320

sklpund utgöra ett stockholmskt skeppund. Å andra sidan skulle 322Yz skålpund utgöra ett dylikt

skeppund. En löstig skulle kunna vara att det fanns två skålpund, ett ofticicUt som var lika

med myntvikten och ett “kram”-skapund som var Iika med en besmansmark och som var tyngre

än myntviktsskBpundet. Det förefaller otroligt med tanke pa vad som övrigt sägs i punkt 1 i

instruktionen. 1 stället verkar den speciella bestämningen av besmansmarken, som sade att denna

skulle vara lika med skapandet, ha tiUkommit därför att besmansvägningen inte alIs upphörde i

och med 1638 ilrs riksdagsbeslut. Sannolikt användes därvid änau vid 1660~talets början pa sina

hBI den gamla besmansmarken om 4L5,47 g, dvs samma som omnämndes i 1625 hs ordning och

som kram- eller köpmansvikt av Stiernhiebn 1644. D& myndigheterna s&Iedes nödgades retirera

vad gälIde bruket av besman, som man fortfarande formellt tilIät enbart inom hush&IIen, sa var

det säkrast att stipulera att om besmansvägning förekom, sa skulle besmansmarken vara Iika med

skapandet. Vi har s&Iedes att räkna med tv& möjIiga besmansmark för tiden mellan 1634 och

X60-talet. Dels en som var lika med officiella skapundet (= myntviktssk&lpundet) - detta en@

det refererade källan fr& 1654 - dels en icke officiell, som var lika med 1625 !us besmansmark.

Att relationen mellan viktualievikten och järnvikten angavs p& tv& oförenliga sätt var tydligen

en verklig motsägelse. Relationen 5x4 var troligtvis något som enbart av tider sades gäUa. Den

stämde ju dessutom ungefärligt. Referensen till beslutet vid “Örebro riksdag” visar bara att man

knappast längre hade m%gon verklig uppfattning om den gamla Örebrovikten.

Om skålpundet viktualievikt var lika med dubbla lödiga marken skulle det enligt angivelserna i

“Archimedes Reformatus” av 1644 mäta 8755.2 ass. Om det däremot var lika med den “mindre”

svenska vikten, skulle det mäta 8647 I/9 ass. Pi 1650~talet konstruerade Stiemhielm sin “Liiea

Carolina”, en stav av viss längd, sådan att kuben därav skulle hillla en miljon ass vatten7’. 1

“Mensurae Svethicae..!’ av 1662 redogjorde han för sin uppfattning av indelningen av rymdmåtten

för vita och torra varor. Därvid angavs även nettovikten av i rymdmatten innehaa mängder

friskt vatten. FaIkman har visat att de likarvikter, som därvid konstruerades, torde ha avsetts

väga angivna antal skålpund, enligt de bestämningar som gällde lanpt senare, dvs att Stiernhiehns

1660-talsskålpund var Iika med det skapand som förekom pi 1800-tdet*O. Vidare konstruerade

Stiernhielm kannmatt, av vilka ett, daterat 1663 bär ingraveringen: “haer i vatten 100 uns 55300

ses”. Denna angivelse upprepades i 1664 års “Mensurae Regni Svethiae...” vari Stiernbielm

dessutom förklarade att skalpundet (viktualievikt) mätte 8848 ass och metaIIviktsmarken (tidigare

kallad markpund) 7078 ass.*l Nettovikten av en kanna vatten skulle vara 6 skapund 8 lod

Stiemhiebnsk viktualievikt.

21

Justermästaren Grill var Urig, och till att justera de större vikterna uts&gs i stället, redan

19 december 1663 stockholmsborgaren Jörgen Low. Low synes helt ha följt Stiemhielms anvis-

ainga~.~~ Därmed kom det nya viktulieskalpundet att st8 i exakt 5&relation mot metallvikts-

marken. Annorlunda uttryckt: 320 viktualieskflpund kom att motsvara 1 skeppund järn pA

Stockholms vag. 1 1665 Ars plakat om matt och vikt, utfärdat 10 mars och aviserat redan iinstruktionen till Grill av 81 1661 upprepas denna exakta relation - den tidigare förekomsten av

relationen 322% skapand = 1 skeppund vagvikt omtalas inte. AngAende viktualievikten stadgade

plakatets attonde punkt bl a följande:

Och skola derföre uppA ett svenskt skapand gå 32 lod och derefter alle viktualie-,speceri- och allehanda kramvaror vägas och förhandlas; förblifvandes emellan dennesklpunds- eller viktualievigten och jem- eller kopparvigten den proportioneradeskilnad, som före detta och af &lder varit hafver, nemligen: att 4 sk&lpund viktualie-vigt just göra 5 markpund uti jem- och kopparvigten.

Därför blev lispunds- och skeppundviktema “tveggehanda”: ett lispund järn eller koppar skulle

hAlla 20 mark (metallvikt) eller 16 skAlpund viktulievikt. 20 s&dana lispund gick pA ett skeppund

järn och koppar:

Och kommer således uppA ett skeppund 400 mark (metallvikt), hvilka göra 320skillpund, hvaremot ett lispund viktualievigt bör hAlla ul skAlpund och ett skeppund 20sAdana lispund, SA att upp& ett skeppund i s& mAtto kommer 400 skAlpund och 500markpund, görandes s&mda 4 skeppund viktoalievigt 5 skeppund jem- och kopparvigt.(Punkt 9)

Vi får överse med att metallviktens minsta enhet omväxlande kallas “mark” och “markpund”. 1

tionde punkten sades att viktualievikten skulle vara lika över hela riket, medan såvitt gällde

metallvikten, “bergslageme och uppstädeme” skulle behUa sin proportionerade övervikt, vilken

inte specificerades närmare än sl. 1 elfte punkten stadgades att:

Alle pyadare och betsman, SA i städerna som pA landsbygden, skola afskaffas; ochfördriite sig ingen efter denna dag denna vigtsort, antingen i köp eller salu ellereljest annars, än till sitt eget busbehof att bruka, eftersom ock pyndare- ochbesmansvigten allaredan, förmedelst 1638 Ars riksdagsbeslut, Asom otjenlig, ärafskaffad och förbjuden, utan skall i samma stället härefter vara fat- och skålvigter.

Vidare sades i samma punkt att om köparea och säljaren inte kunde enas om vikten av varan, så

skulle varan vägas p& “stadens eller marknadsplatsens vAgbodsvigt”. 1 tolfte punkten, slutligen

sades att:

Allt smide och gjutet arbete, af koppar och messiag, som säljes ock köpes hemma ihusen, skall vägas efter skålpw&vigten.83

Plakatet säger inget om förhAllandet mellan myntvikten och viktualievikten.

Stiemhielms anvisningar som LQW följde och som lades grund för 1665 ks plakat, kom att

stå i strid med 1661 &rs instruktion för Grill, liksom f ö med de 1634 och 1636 utfärdade

instruktionerna för Hans Weiler. De senare utsade tydligt utsade att viktualieviktens skapund

22

skulle vara lika med myntviktens, SA att 322% skappund skulle g& pi skeppundet järn eller

koppar. Myntvikten ändrades inte av Stiemhielm och Low; det ankom inte heller på Low, utan

p& Grill att hAlla uppsikt över myntviktenE4. Stiernhielm ansig emellertid inte att hans och

Lows uppfattning stred mot de gamla instruktionerna, det var bara justermästarna, särskilt Grill,

som missförstått dessa. Härvid kom Stiernhielm-Low i konflikt med Grill. Mt oss se hur

Stiemhielm argumenterade i en skrivelse till Kungl Maj:t av 23 juni X66!

Han vidhöll där att mynt- och viktualieviktsli!wna i fraktkammaren borde väga olika. Om

så inte var faIlet, SA berodde det pi att “Rijks-Werdinen” inte förstAtt sina instruktioner. Han

framhöll att vikterna nu blivit korrigerade enligt Stiernhielms egna anvisningar, SA att de stämde

med vad “Wärdinernas Instruction intendera och Rijksdagens besluterne biuda”. Dessa instruk-

tioner sammanfattade han i fyra punkter:

1. Stockholms skeppund (metallvikt) skulle hUa 320 skAlpund (viktualievikt) eller 400marker (metallvikt), så att 4 skAlpund=5 marker.

2. Stockholms skeppund (metallvikt) skulle h&lla 322Yz skalpund.

3. 5 skeppund Stockholms metallvikt skulle motsvara 4 skeppund viktulievikt.

4. Kopparbergets, uppstädernas och sjöstädernas v&ikter (metallvikt) skulle propor-tioneras efter Stockholms järn- och koppan@, medan vikhulievikten överallt skullevara lika.

Som Forssell påpekat, hade Stiernhielm tydligen inte sett orginalen av 1634 eller 1636 Ars

instruktioner till Weiler, vari klart sades att vikhmlievikten skulle överensstämma med mynt-

titen85. Den tydliga motsättningen mellan punkterna 1 och 2 löstes enligt Stiernhielm sa, att

den första relationen avsAg viktualiesk&lpundet och den andra ett lättare myntviktsskAlpund

(dubbla lediga marken) som “bes& uthi 8768 eller, som Werdinen will, 8770 as”. 322Yz sådana

myntviktssklpund skulle vara lika med 320 skAlpund viktulievikt. 5%relationen i punkterna 1

och 3 kunde därmed upprätth&s. Ti belägg bifogade Stiernhielm en kopia av “salig Weilers

egenhändiga Sveriges vigters determination” vilken han sade innehöll följande:

att 20 lispund (det är ett skeppund) skall hAlla 322 skålpund och 16 lod, och ettlispund skall h&lla 16 skapond och 4 lod. Item en mark skall h%lla 20 lod 3 qvintin4/5 ort, hvilka, efter myntvigten reducerade till aser göra 7070 aser, äfven SA mAngasom en marklikare bör haa.

Ett skeppund om 400 marker motsvarade verkligen 322% s&dana myntviktsskAlpund (322,5*8770 = 2%

28325 ass; 2828325/4UO=7070,8125 ass). Delades asstalet för skeppundet om 400 mark med 320, så

fick man ett viktuaiieskålpund om 8837,5 ass (eller egentligen 8836,5 om myntvikten var 8768 ass

resp 8838,5 om myntvikten var 9770 ass). Stiernhielm fortsatte:

Sådana markpundslikare fmnas i fraktkammaren af 7072, 7073 etc as, efter hvilkakoppar- och jernvigterna äro inrättade. Och hade sig bort, att viktoalievigtensammaledes vore blefven inrättad efter deremot svarande skålpundsvigt (af 1 skålpund

I23

8837% as), men nu är det förmedelst werdinemes (som vigtema borde inrätta) grofweigaoraatz intet skett.

Viiualievikten hade, menade han, av “werdinen” inrättats minst 3% skapond för lätt per

skeppund.=

1 anledning av denna Stiemhielms skrivelse anordnades ett antal prowägoingar av de

gamla likarvikterna. Vid det första vägaingstillfället, 25 juni 1666 vägdes först 8 skapondviktualie- och myntvikt. De bada viktslagen befanns lika. Sedan vägdes 1 skAlpund av mynt- och

viktualievikten, varvid viktualiesklpundet befanns vara 2 ass tyngre. DärpA vägdes 3 skAlpund av

bada viktslagen, varvid viktoalievikten per skapond befanns vara 1 kvintin tyngre. Även

jämviktsmarkens likare vägdes och befanns hAlla 7072 ass. 5 sadana marker motsvarade 4

skAlpund 1 lod (av viktualie- och myntvikten). Slutligen “proberades 1 skAlpund viktualievigt-

likare mot ass och befanns hAlla 8782 ass.“87

Eoligt 8- och l-skalpumlslikama var sAledes viktualievikten nära nog exakt lika med myat-vikten. Vad gäller den tredje vägningen (3+.k&lpuodslikama) erkäade Stiembiebn att han

“förändrat viktualievigten och gjort honom svArare till ett qvintin pi hvart skAlpund”. Däremot

sade hao sig inte ha ändrat järnvikten. 88

En ny prowägaiog företogs i september samma &r, ytterligare en i mars 1667. Vid den

förra av dessa befanns 1 skapond viktoalievikt väga 8778 ass, myntviktens skappund var 8 ass

lättare. 1 mark jämvikt befanns väga 7071 ass. Vidare vägdes 8-sk~pundslikarna av mynt- och

viktualieviktema, varvid myntvikten befanns 16 ass tyngre per skalpund än viktualievikten. Tii

slut vägdes 5 marker jämvikt mot 4 skålpund viktualievikt, varvid den senare vikten visade sig

vara 288 ass lättare än den för~a.~~ Detta sista innebar att 5 marker jämvikt svarade mot 4

skAlpnod 1 lod viktualievikt, vilket stämmer med relationen 322% sk&lpund pi jämskeppundet. Vid

vägningen i mars 1667 bekräftades den approximativa överensstämmelsen mellan mynt- och

viktualievikten.9°

De mindre av differenserna mellan vikter av samma valör, förklaras möjligen av imperfek-

tioner i vägningsproceduren och av att fysiskt faktiskt skilda vikter vägdes. Den enda pitagliga

awikelsen mellan mynt- och viktualievikten var den som förorsakats av Stiembielms maoipula-

tion med den senare. Det bör pspekas att de vägda likarna - utom den som ändrats av Stiero-

hielm - sannolikt var de som konstruerats i enlighet med Weilers instruktion av 1634.9i

Kontentan av provvägningen blev naturligtvis att de gamla likarviktema visat att sk%

pundet viktualievikt tidigare varit lika med dubbla myntviktsmarken samt att 322% sAdanaskappund gått på 1 skeppund järn eller koppar i Stockholm, Men den förändrig av viktualie-

vikten som Stiemhielm arbetat för var ju redan sedan ett par Ar i full gAag och som vi strax

ska se bekräftade riksrAdets resolution av 1667 att Stierohielms linje var den rätta och skulle

följas. Det AterstAr att reda ut nAgra detaljer.

För det första hade ju Stiemhielm i “Archimedes Reformatus” angett myntviktens lödiga

mark till 4377,6 ass, dvs 16 lod om 273,6 ass, inte till 4384 eller ca 4390 ass, vilket prowäg-

24

ningarna indikerade och han själv angett i skriveken av 23 juni 1666 (där han satte myntviktens

stilpund till 8768-8770 ass). Uppgiften 4377,6 ass härrörde enligt Forsell fr& beräkningar som

Stiembielm grundad pa en kopia av Weilers “determination” frti 1630-talet. Stiernbielm noterade

själv att man jämkat lodet till 274 ass, motsvarande en mark om 4384 ass, eftersom mynt-

mästarna inte kunde hantera 30 ass.92

För det andra: hur kom det sig att Stiemhielm i “Mensurae...” fr& 1664 satte skålpundet

viktulievikt till 8848 ass, ett tal som det f ö enligt 1667 hs resolution skulle h&lIa, medan han

i sina beräkningar i skrivelsen från 1666 kom fram till att skappundet borde väga 8837,s ass?93

Stiernhielm erkände ju att han höjt skapundet med en kvintin. Det betyder en kvintin av det

nya skålpundet. 88375 dividerat med 128 ger asstalet för en sidan kvintin. Det blir drygt 69 ass.

8837,5 ass minus dubbla lödiga marken & 4384 ass blir ock& 69,s ass, dvs verkligen en kvintin.

Men vägningen av de gamla likarna gav ju något varierande resultat. Enligt en av vägningarna

skulle gamla skappundet vara ph 8778 ass. Lägg därtill 69,125 ass (en kvintin av ett skapond om

8848 ass) och vi f& ett nytt skappund om 8847,125 ass, dvs i stort sett Stiemhielms faktiska nya

skapund. WalImark och Forssell har gjort troligt att anledningen till att skapilpundet sattes tilI

8848 ass var att Stiemhielm sökte inordna det i ett system, enligt vilket kannan definierades

som kuben av ett visst längdmatt och sk&lpondet av vikten av inneh&llet vatten i en s&dan

kanna, som skulle vara 55300 ass = 6 skapand 8 lod Stiemhielmsk vikt.94 Sa hade jo Stierohielm

uttryckt saken i 1664 års “Meosurae...”

Det förefaller vara en riktig tolkning. Fr&n 1665 anväodes ju officiellt inte bara det Stiern-

hielmska skalpundet utan även hans kanna fr&n 1664 &rs “Meosurae...“95

Regeringens radslag och resolution i matt- och viktfrigan av 27/4 1667 följde i stort sett

Stiernhielms intentioner. 1 inledningen pspekades att skeppundet viktoalievikt påökats med 2%

skålpund 322% skapund viktualievikt enligt myntvikten, hade blivit 320 tyngre, nya sk&lpond.

Därefter sades bl a följande:

1:o Att sa väl nu som af lång tid, tveggehanda slags vigter förnämligen hafva i vårtkära fädernesland varit i bruk, nemligen metallvigten och viknu&, hvilken eqestka1la.s besmans-vigten, hvilka...bör sig emellan hafva en proportionerad &.&ilnad.Myntvigten hafver ock if& begge i Sverige alltid varit different;, men såsom denallenast ser p& allehanda mynt och intet salu och köp, sd blifler den fuller i sittförra esse, men här icke vidare konsiderad. (Mina kursiv, MM).

Viktigt är här att besmansvikten uttryckligt likställs med viktoalievikten. Att mynt- och

viktulievikten alltid skalle ha varit olika är en uppenbar frisering av verkligheten.

20 Att 4 skapund viktualievigt göra p& metalIvigten 5 markpund och således 1lispund af 16 skålpund göra 20 markpund på jernvigten, och ett Stockholms skeppundaf 320 skålpund gör pi jernvigten 4000 markpund, hvilket så notoriom är, att ingendetta drager uti nagot tvifvelsm&L

Samma relationer upprepas på andra sätt och det hela styrks med “Gustaf Adolfs myntordning,

giften anno 1625”, dvs med 1625 hs ordning och undervisning.

3:o Att &ebro vigten skall...vara ett fundament till viktualievigten, Nu är follersamma vigt i riksdagsbeslutet, pjordt anno 1638, intet definierad eller satt p& n&ravissa pund, mindre ass, icke heller här i Stockholm någon likare af samma vigt är tillatt tiga, som egentligen exprimerar, hvad den hafver varit. Men eftersom &ebro-vigten m&te vara starkare än annan vigt, s& är det klart, att det skeppund, som iRiksguardiemas instruktioner definieras af 322% skappund myntvigt, matte vara sammaörebrovigt,med hvilken alla oförfalskade besman öfverenskomma, eftersom desammaock öfver allt kallas Örebrobesman.

Örebrovikten skulle således fortfarande vara riktlinjen, men det kan knappast tydligare sägas att

detta numera var en tom fras. Skulle utsagan i tredje punkten vara riktig helt igenom, så skulle

viktulieskålpundet före 1634 ha varit tyngre än myntviktens dubbla lödiga mark, vilket det

bevisligen inte var. 1 den @de punkten sades att metall- och viktualieviktlikama i frakt-

kammaren inte hade den överensstämmelse (5~4) som de skulle ha. Däremot framhölls:

5:o Att metallvigten, efter riksdagsbesluten, kungl. ordinantier och instruktioner, medden likare, som p% fraktkammaren här i Stockholm funnen är, till det närmasteackorderar och öfverenskommer. Deremot hafva vikhulievigtens likare aldrig varit lika,i det att hvarken vikhuliev&gbodens likare eller sjelfva vigtema i vagbodarne hHllasin tillbörliga proportion emot hvarandra och sd mycket mindre emot besmansvigten,med hvilken vdgbodwigten bör vara lik och h& ett, sa i stället, att viktualievigtenborde efter instruktionen h&lla 322% apand myntvigt, sa hafver den intet merahut, än 320 skzIlppund. (Mim kursiv, MM).

Bl a tycks man härav kunna sluta att besmansvikten inte varit lika med viktualievikten

(skappundet), men att den ans@, böra vara det. Av dessa 5 punkter skulle sa dömas vilken vikt

som borde förändras för att proportionen 5~4 mellan viktualie- och metallvikt skulle kunna

aterupprättas. Antingen m&ste viktualievikten höjas eller metallvikten sänkas. Valet att höja

viktualievikten med 2% skapund (per skeppund metallvikt) motiverades med att “riksguardieemes

instruktioner” visade att skeppundet skulle hzYla 322% skappund myntvikt, samt med att metall-

vikten “alltid i det närmaste varit rättad efter resolutioner och instruktioner och intet utan

konfusion i handeln hafver kunnat ändras”. Därför “hafver det ock varit bäst att lata den

(metallvikten) blifva bestieode”. Däremot hade viktualievikten varit oriktig och den borde därför

ändras. Det framhålls att om viktulievikten hade inrättats efter myntvikten, sa att 320 skålpund

myntvikt gått pi 1 metallviktsskeppund, sa hade inte endast alla järn- och kopparvikter mast

ändrats, utan även “alla besmans- och sk~pundsvigter, som allt härtill öfver hela riket hafva

varit gängse, bort i lika matto ändras och förminskas”. Lättare då att blott ändra Stockholms

viktualiev&, “pa “hvilken dess 2% skapond fattas”. Detta var en grov förenkling av vad som

skedde: sk8lppundslikama och därmed sk&lppundsvikten förhöjdes ju. Angaende vilka varor som

skulle vägas enligt viktulievikt stadgades att:

icke allenast viktualiepersedlar...utan ock andre kostelige varor, som äro socker ochspecerier, silfver och onseguld samt silke och andra kramvaror...m&te alla vägas medbesmans- och sk%lpundsvigt.

26

Återigen stAr det alltsA klart att besmans- och sk&lpund.svikten numera skulle vara densamma.

Slutligen sades att likare skulle konstrueras, enligt vilka viktualieviktens skAlpund motsvarade

8848 ass trois och metallviktens mark (markpund) 7078 ass trois.96Grill skildes från sitt ämbete. Low skulle genomföra viktjusteringen och i ett memorial för

denne framhölls att eftersom viktema numera “äro satte pA vissa ass” SS var “härefter ingen

ining mera af hvarjehanda likares ändring...att befara!‘97 Den nya ordningen beklagades

emellertid livligt under X60-talets sista år. Bl a framhölls att metallvikten också ändrats, trots

att Stiernhielm förnekat detta.98. Metallvikten förefaller ha höjts nigot: den gamla markpunds-

tikaren hade ju visats väga 7072 ass, men enligt resolutionen som följde Stierabielm skulle den

väga 7078 ass.

En bestämning av gramvikten av X60-talets nya viktualiesktipund kan utga frti dess asstal. Ett

svenskt troyskt ass skulle väga ca 0,0478 g*, men vi kan inte förutsätta att de vikter mot vilka

det nya skAlpundet proberades höll just 8848 sddczna ass. Som vi ska se uppdagades det p& 1730.

talet, att de ass mot vilka de svenska vikterna proberades, avvek frb dA nyligen införskaffade

utländska ass trois-vikter. En säkrare grund för bestämningen av 1660-talets vikter f&r manenligt min mening, genom att undersöka hur dessa förhöll sig mot senare tiders vikt. Först ska

vi emellertid söka lösningen pA en ammo väg.

Inget tyder pi att myntviktens lödiga mark ändrades frAn 1625 till 1638. Vidare står det

klart att dc myntitssk&lpund som provvägdes 1666 visade 1630-talets myntvikt - det var 1630-

talets likare som vägdes. Myntvikten förändrades inte heller ph 1660~talet. Allts& 1625 %s

svenska lödiga mark var lika med 1638 och 1667 &s lödiga mark. Enligt den bestämning som

accepterats ovan vägde lödiga marken ti 162.5 ca 210,66 g. Bestämningar avseende l500-talet och

1830-talet ger som visats nästan exakt samma gramtal. Lat oss precisera bestämningen:. 17,75

lödiga svenska lod skulle gA på en lödig kölnisk mark om ca 233,7 eller noggrannare

233,7046282116 g. Svenska lödiga marken blir di mer exakt 210,66333 g. Olika asstal gavs för

denna lödiga mark. Enligt Stiernhielms uppgift i Archimedes Reformatus höll marken 4755,6 ass.

Assvikten blir dA 0,0481241 g. 1666 angav Stiemhielm däremot lödiga marken till 4384-4385 ass.

Det ger assvikter om 0,0480418-0,0480X8 g. Enligt provvägningarna varierade myntviktens asstal

något. Ett av de högre asstalen för myntviktens skalpund (dubbla lödiga marken) var 8778. Det

ger en assvikt om 0,47998 g. Exaktheten lämnar en del övrigt att önska, men om det var den

från 1625 oförändrade myntviktsmarken som vägdes 1666, SA bör det dAtida asset ha vägt

omkriig 0,048 g, snarast nigot drygt. Det finns knappast n&gon grund att anta att asset var

aviort avvikande från det svenska ass som senare definierades som l/8848 av skapundet och

som vägde 0,048042 gloo. Hade skAlpundet satts till 8837,5 sidana ass SA hade det kommit att

väga 424,6 g. Om det som enligt resolutionen av 1667 sattes till 8848 sAdana ass SA ska det ha

vägt 425,076 g, dvs lika med 1800-talets skappund. En möjlighet kvarstti. Det har visats att det

ass Stiernhielm räknade med p& 16%talet di han sade att kuben pA “Linea Carolina” höll 1

21

miljon ass vatten var lättare än de ovan diskuterade och vägde blott ca 0,04725 g.lol Om asset

i 1667 ilrs resolution var detta ass sa blir Stipundet blott omkring 418 g. Det är emellertid

avpiort mer saxmolikt att sktipundslikaren sattes till 8848 ass efter de assvikter med vilka 1630-

talets likare hade provvägts. Innebörden mAste bli att det skapond som infördes 1665 och ater,enligt 1667 &rs resolution fastslogs gälla, vägde ca 425 g. Metallviktens markpund (mark) synes

ha höjts till 340,04 g.

Vitenheternas relationer under 160%talet kan nu preliminärt sammanfattas pA följande sätt:

1605-34 och efter 16651 besmansmark (w) = 1 skappund (w) = SI4 markpund CjkvS)

20 sk&lpund (w) = 1 lispund eller besmanspund (w)

320 skapond (w) = 16 lispund (w) = 1 skeppund &vS) = 20 lispund @vS) = 400 markpund CjkvS)

1 skAlpund (w) = 32 lod (w)

1 lödig mark (mv) = 16 lödiga lod (mv) = y2 skAlpund (mv)

1 lispund (w) = 1 besmanspund (w) = 20 tipund (w) = 20 besmansmarker (w)

X634-651 besmansmark (w)= 1 skAlpund (w) = 1 skAlpund (mv)=2 lödiga marker (mv)=32 lod (mv & w)

322 ‘/z skapund (mv & w) = 1 skeppund (jkvS) = 20 lispund (ikvS) =4w markpund(jkvS)

20 besmansmark (w) = 20 skappund (w) = 1 lispund (w) = 1 besmanspund (w)

~nm: w = viktulievikt, jkvS = järn-- och kopparvikt (stapelstadsvikt), mv = myntvikt, kv = kramvikt.

1.3. Tiden efter 1665

Återstår att beskriva viktsystemets utveckling efter 1665 samt att mer definitivt bestämma 1600-

talets viktenheter. Det förefaller lämpligast att vända pi kronologin och utg& f& våra kända

metriska viktenheter. DA dessa infördes kunde de gamla enheterna noga bestämmas till gram och

kg. Vi gAr sAledes bak& i tiden och hamnar till slut i 1660~talet. DA kan detta avsnitt koytas

samman med det föregående.Metersystemet infördes enligt ett riksdagsbeslut av 1876. Införandet skedde under tio&-

perioden 1879-89. Under denna tid skulle metrisk vikt (dvs VAI tids ton, kg, hg, g och mg

användas parallellt med den äldre decimalvilden som avskaffades. Decimalsystemet infördes enligt

en förordning 1855. Det var fullt genomfört först 1863. Den centrala enbeten i dess viktsystem

var skAlpundet om 425,076 g delat i 8848 svenska ass om 4048042 g. Asset definierades som

1/8&L8 av skalpundet, inte tvärtom. 100 skapond utgjorde en centner och 100 centner var en

28

nyläst. Skålpundet delades i 100 ort och orten i 100 korn. För praktiska ändamål doger

naturligtvis en bestämning av skålpundet till 425 g.lo2

Decimalviktens skapand övertogs oförändrat från vihalievikfqstemef, som alltsa av-

skaffades enligt förordningen av 1855. Viktoalieviktssystemet hade d& den indelning som framgick

i sammanställningen vid slutet av föregående avsnitt. Skålpundet delades i 32 lod och lodet i 4

kvintin. 20 skAlpund utgjorde 1 lispund och ?Ll lispund gick p& 1 skeppund.lo3 Samtidigt med

viktualievikten avfördes även det gamla metallviktssystemet, som tillämpats för exportjärn ochkoppar. Detta var dA ännu ordnat enligt det “proportionerade ÖveMktssystemet”. Enligt detta

vägde 1 skeppund garkoppar eller järn enligt stapelstadsvikt ca 136 kg (80% av viktualie-

skeppundet) och delades i 20 markpund (tidigare lispund) a 6,8 kg och 400 marker (tidigare

markpund) A 340 g. 1 skeppund uppstadsvikt utgjorde 21 markpund stapelstadsvikt (142,8 kg),

medan 1 skeppund bergsvikt utgjorde 22 markpund stapelstadsvikt (149,6 kg). Både bergsvikten

och uppstadsvikten delades emellertid i 20 markpund och 400 marker (bergs- resp uppstadsvikt).Slutligen fanns skeppundet tackjärnsvikt, som utgjordes av 26 markpund bergsvikt (194,48 kg).

Teorin var att 1 skeppund tackjärn enligt tackjärnsvikt skalle Atg& till produktionen av 1

skeppund stångjärn enligt bergsvikt.104 Relationen 4 skAlpund viktualievikt = 5 marker

stapelstadsvikt ska hAllas i minnet. Det är samma relation som vi fann mellan det tidiga 1500-

talets skAlpund och ditidens stockholmska markpund (motsvarigheten till 1800~talets metallvikts-

mark) och mellan viktoalievikt och stapelstads järn- och kopparvikt 1605, 1625, 1665 och 1667.

Decimalsystemet offentliggjordes redan p& lG!.O-talet och i samband därmed avfördes den

gamla myntvG~en. Fr& detta &r användes för vägning av myntmetall (ädelmetall) viktualie-skålpundet indelat i 100 ort och loo korn, enligt decimalsystemet. Dessförinnan, och i flera

århundraden hade som vi sett myntviktens grundenhet varit 1 lödig mark. 2 lödiga marker hade

ibland kallats myntitens skapond och detta hade delats i 32 lödiga lod. Myntviktens skålpund

var vid tiden för dess avskaffande nigot lättare än viktualiesk?Jpundet. Lödiga marken mätte

210,616 g, lödiga lodet X3,16 g och myntviktens skAlpund ca 421J.3 g. Sambandet med viktualie-

vikten uttrycktes sa, att lödiga marken förhöll sig som 4384/8848 till viktualiesktipundet, dvs

lödiga marken motsvarade 4384 svenska ass om 4048042 glo5

De relationer som gällde strax innan den särskilda myntvikten avfördes var stadfästa redan

genom förordningen om III&, mfl och vikt av 29/5 1739. Inget antyder att skapundet viktuaiie-

vikt förändrades mellan 1739 och 1855. De gamla myntviktslikarna (fr& 1730- eller 1660~talet)

provvägdes p& 1870-talet och lödiga marken befanns motsvara (i medeltal) 210,636 g. Den var

sledes praktiskt taget oförändrad sedan Ung tid di den avskaffades 1830.1°6 1 $8 av 1739 &rs

förordning stadgades att skappundet skulle mäta 8848 ass. 1733 &rs förordning i samma ämneinnehöll samma bestänming~07

Erik Torslow hävdar att skålpundet i 1733 hs förordning höll den vikt det fatt enligt 1667

års resolution, “vari stadgades, att ‘ett skappund titualietit skall väga 8848 ass trois’“.

Eftersom 1 svenskt ass trois enligt Torslow vägde ca 0,0478 g, borde skapandet 1733 och 1667

29

enligt Torslow ha vägt ca 422,9 g.lo8 1737 &s deputerade, som lag bakom det förslag till

förordning om matt, rna och vikt som stadfästes 27/5 1737 framhöll att man:

af de nyligen utrikes it+& genom ministrame inkomna treiska assens jemförande emotdet ass, som finnes i räntekammaren, mö erfarit, att ehmuväl man h&llit före allatreiska ass vara af enahanda tyngd, de samma likväl i tyngden differera.109

Torslows belägg för att det ass som nyttjades pi X60-talet mätte blott 0,0478 g är svaga. Ovanhar visats att asset i “Archimedes Reformatus’ bör ha mätt 0,04804-0,04805 g och det finns

knappast anledning att tro att inte detta ass avs&s saviil 1733 som 1667. Om viktema vid senare

kontrollvägning befunnits lättare, kan det, med de sma marginaler som här är i fYaga bero pa

försUningllO. Skappundet av ilr 1667 eller 1665 skulle di vara lika med skapundet 1855. 425 g

bör vara ett riktigt närmevärde för sk&lpundet alltsedan 1665.

Skålpundet definierades 1855 och 1857 av veteskapsakademin s& att nettovikten av en kubii

nettovikten av en kubikfot (26,17 1) vatten:

i atmosfärisk, med fuktigbet haltI mättad luft af + 15” a Celcii termometer och vid2,50 fot till noll61,522 sktipund. w;

ads temperatur hos qvicksiiet reducerad barometerhöjd... väger

Tiondelen av kubikfoten, kannan, höll s&ledes netto 6,1522 skappund eller 2615J526 g vatten.

Lantmäterichefen Nordencreuz kom 1736 fram till att kannan vattens nettovikt var 6 skålpund 5lod och 29% ass. Med Torslows förmodande om att skapundet d& var deftierat som 8848 ass &

0,0478 g, blir det X05,1 g. Räknar man däremot med det tyngre svenska asset (0,04804 g) sa blir

det 2618,3 g. Med det ass jag bestämde utifrån “Archimedes Reformatus”, liksom med det

holländska asset blir det X18,6 g. De senare bestämningarna ligger betydligt närmare Veten-

skapsakademins resultat fr&n 1850-talet varför det är rimligare att räkna med

ett ass om ca 0,0484-0,0485 än ett ass om 40478 g för 1730~talet (liksom för 1660-talet).112

Stiernhielm hade emellertid satt nettovikten av karman vatten till 6 skapund 8 lod, vilket

med Torslows lätta ass och 1ägTe skypundsvikt gör 264334 g och med ett sklpund om 425,076 g

(grundat pi det senare svenska asset) ger 2656,72 g. Bada bestämningarna ger för hög vikt på

vattnet. 1733 angavs dels skapundet till 8848 svenska ass, dels sa att 6,25 skålpund skulle

motsvara karmans nettoinnehti av vatten. 113 Troligen var detta senare en oprövad definition,

som grundades på Stiemhielms uppgift frti 1664. Asset var säkerligen samma ass som utnyttjades

1667 och vid de omtalade prowägningama bet innan. Hur kunde d& Stiembielm ange nettovikten

av kannan vatten sa pass grovt felaktigt?

Två förklaringar kan tänkas. För det första har senare tiders forskning ansett att det ass

Stiernhielm definierade PLI 1650-talet var lättare än det troiska (holländska) och än det senare

svenska asset och även lättare än Torslows ass om 0,0478 g. Det skulle ha mätt blott 0,04725g.l14 Om detta är riktigt skulle kannan vatten enligt Stiemhielm ha vägt 26112,925 g, vilket

ligger mycket nära vetenskapsakademins sthdpunkt tXn 1850~talet. DB man vid justeringarna

1663-67 uppenbarligen utnyttjade ett tyngre ass kom angivelsen 6,25 skflpund inte att stämma.

30

1733 anfördes den emellertid synbarligen utan prövning. Då uppgiften prövades 1736 fann man att

den inte stämde. För det andra antog Wallmark att Stiemhielm da han konstruerade sitt

n&tsystem enligt tiet längd- och viktm&ten sammanlänkades genom att viktenheterna

definierades av nettoinnehmet vatten i en kub med viss längdenhets sida, utnyttjade andra-

handsuppgifter som inte stämde. Han grundade inte bestämningarna p& egna experiment, varför

vattnets vikt blev för hög. Därtill har anmärkts att Stiemhielm inte väl nog specificerade det

vatten som skulle ha viss vikt.‘15Mii slutsats blir att viktenheterna redan pi 1660~talet fick de bestämningar de hade da

viktsystemen reformerades på 1880-talet. De bestämningar jag räknar med fr o m 1605 till

metriska viktens införande framgår av tabell 4. Utg&gapnnkten i är ett skapund om 425,0758 g

oförändrat fr& 1665 till 1889 samt en lödig mark om 210,616 g oförändrad fr& X05-1830. Efter

tabellen redovisas viktenheternas relationer fr o m 17%talet. Il6

Tabell 4. Viktbestlmningar 1605-1879/89.

Period ViktenhetGram- ellerkg-u t t ryck

1605-34 1 lod (w)1605-34 1 skålpund/besmansmark (w)160.5-34 1 lispund/besmanspund (w)1605-34 1 ladig mark (mv)1605-34 1 markpund ( jkvS)1605-34 1 l ispund (jkvS)1605-34 1 skeppund (jkvS)1634-65 1 lod (w. mv)1634-65 1 skålpund (w, mv)1634-65 1 lödig mark (mv)1634-65 1 besmansmark (kv)1634-65 1 l ispund (w)1634-65 1 markpund ( jkvS)1634-65 1 l ispund (jkvS)1634-65 1 skeppund (jkvS)1665-1830* 1 lod (w)1665-1830* 1 skålpund/besmansmark (w)1665-1830* 1 l ispund (w)1665-1830* 1 skeppund (w)1665-1830* 1 16dig mark (mv)1665-1830* 1 markpund/mark (jkvS)1665-1830* 1 lispund/markpund (jkvS)1665-1830* 1 skeppund (jkvS)

12,9834 g415.47 g

0309,4 g210,616 g332,30 g

6647352 g132,9504 kg

13,1635 g421.23 g210,616 g415.47 g

0424,6 g339,62 g

6792,3338 g135.8467 kg

13,2836 g425,0758 g

8501,516 g170.03032 kg210,616 g340,0606 g

6801,2128 g136.02426 g

1855/63- 1 o r t (dv) 4.2508 g-1079/89 1 skålpund (dv) 425,0758 g

1 centner (dv) 42,50758 kg

Avrundat dito

12.98 g415 g8,31 kg210,6 g332 g6,65 kg133 kg13.16 g421 g210,6 g415 g8943 g340 g6,79 kg136 kg13,28 g425 g8,SO kg170 kg210,6 g340 g6,80 kg136 kg

4.25 g425 g42,51 kg

Anm: * FBr viktualievikt galler d e s s a besttimningar t i l l 1855/63. S e f 0not 116.

Övriga viktenheters bestämningar kan uträknas med hjälp av de redovisade relationerna

I31

1733-1830: 1 skAlpund = 1 besmansmark (w)

1 skappund = 32 lod = 128 kvintin (w)

20 skAlpund = 1 lispund (w)

4CHJ skappund = 20 lispund = 1 skeppund (w)

2 lödiga mark=32 lödiga lod= 1 sktipund (mv)

1 lödig mark (mv) = 4384/8848 skAlpund (w)

400 marker=20 markpund= 1 skeppund (jkvS)

1 mark C’jkvS) =4/5 skapand (w)

22 markpund @vS) = 1 skeppund bergsvikt

21 markpund CjkvS) = 1 skeppund uppstadsvikt

26 markpund bergsvikt = 1 skeppund tackjämsvikt

1830-1855/63: som ovan men särskilda metallvikten och myntvikten avförs. Ädelmetall vägs ivikhmliesk5lpund delade i 100 ort och looM) korn.

1855/63-1879189: 1 skapond = 100 ort = 1OCQO kom

1 nyläst = 100 centner = ltY300 korn.*

Återst&r att säga nAgot om vilka varutyper som skulle vägas enligt respektive viktsystem. 1730-

talets förordningar är samstämmiga pi den punkten. SA heter det t ex att med viktualievikten:

böra vägas och förhandlas alla viktualier, specerier och allehanda kramvaror samt för-arbetade metaller af guld, silfver, koppar och flera, som icke efter särskilda för-ordningar böra med metallvigt vägas.

Metaller “som uti städernas Agar in- och utvägas” vägdes i stället efter “metall-, koppar- och

jernvigten”.117

1733 års förordning bibehöll 1665 Ars förbud av användandet av besman, men det mildrades

nAgot. Besman tick brukas till husbehov, liksom:

landtmannen, när han förer sina varor till torgs i städerne och vid hamnplatserne,likaledes vid pundräntors avbördande, af rätt besman sig fA betjena.ll*

1739 Ars förordning bibehöll detta stadgande och tillade att besman fick användas av hand-

landena i städerna “vid färsk fisks köpande och säljande”, liksom handlande som kom till

marknaderna med pundvaror fick nyttja besman. 1 båda förordniigama stadgades att man på

besman inte fick väga varor som var tyngre än 2 lispund.119 Det är tydligt att lispundet på

besman var lika med lispundet pi skålvåg samt att u20 av besmanslispundet, besmansmarken som

den av tradition kallades, var lika med sk&lpundet på -Ag. Liksom tidigare vägdes hemma-

producerade varor på besman. Följaktligen noterades de vanligen i marker. Importerade varor,

specerier m m, vägdes däremot p& skAlvvåg och noterades i skapund. Tydligen var det sv& att

upprätthålla förbud mot bruket av besman.

32

I I . R&TT

Fram till 1855/63 när decimalsystemet infördes, m&te rymdmåtten för torra varor (spamunl,

rotfrukter, m m) skiljas frz%n rymdmAtten för insaltade varor (lakegods) och flytande varor. 1

neda&Aende framställning behandlas först mdlkär[en och deras rymd. Förekomsten av skilda

mätningssätt, t ex med eller utan raga gjorde att matten de facto kunde variera även fast

mAlkärlen hölls oförändrade. Detta problem diskuteras i ett avslutande avsnitt. För 1500-talets

del, då särskilt de officiella spamm&sm&tten varierade starkt lokalt har mAlsättningen varit att

bestämma de m&lkärl som förekommer i de förtäringsordmantier fr&a olika kuagsgldar m m som

Heckscher och Forssell analyseradel”).

11.1. MAlkärl under l500-talet.

Viktigast är naturligtvis spannm&mAtten. Spannen och skäppan, var och en pA sitt hAll var de

grundmått enligt vilka spannmAl mättes. Här behandlas i stort sett enbart spannens omrade,

vilket omfattar Mellansverige och övre Sverige. 15OO-talets spann varierade från ort till ort. Sa

anses västeråsspannen ha rymt nära 59 1, upplandsspannen 60 1, östgötaspannen 50,5 eller 60 1,

diverse norrlandsspann blott 30 1 och Stockholms spann omkring 47 1. Vid .kronan.s uppbörd

omräknades lokal spann till Stockholms spann, varvid skillnaden kom att utgöra ett med den

lokala spannens rymd varierande ÖvermAl. För Väster& del var t ex överm&t en fjärdedels

Stockholmsspann (en fjä~ding).~~~

Tunnan utvecklades under 1400- och l5OGtalen som en multipel av lokal spann eller skäppa.

1 spannens omrAde kom tunnan att mäta tvi lokala spann. Det har antytts att kronan tog

initiativ till att skapa ett enhetligt tunnmatt; den behövde ett lagom stort matt- och mAlkär för

sin uppbörd, utgift och handel. Kanske var det i den andan som en tunna om 2% stockholmsspann

proklamerades som officiell på BIO-talet. Ursprunget tycks ha varit “Härimgsbandstmman” om ca

118 1, som utnyttjades i den internationella handeln, bl a med fisk pA och kring Östersjön.

Denna “slottstunna”, om 1175 1, som indelades i 48 “slottskarmor” om ca 2,45 I blev i det

närmaste identisk med flera av de mellansvenska tvtiparmstumorna.122

Under andra htien av 1500-talet tenderade överm&Jet att räkoas - i samma proportioner

som tidigare - mot Stockholms 48-kannorstunna, “slottstunnan”. Det innebar att flertalet turmor

kring Mälardalen kom att motsvara 60 “slottskannor” & 2.45 1. Di detta uppenbarligen betraktades

som en opraktisk indelning kom tuman i Mälardalen i stället vanligen att indelas i 56 kannor om

2,617 1. Detta gav en tunna om 146,6 1. Emellertid förändrades också Stockholms “slottstunna”.

Fr& 1582 och 1594 finns uppgifter om att en officiell “utgifts-” eller “stapelstadstunna” skulle

rymma 50 slottskannor, medan en “uppbörds-” eller “uppstadstunna” skulle rymma 52 kannor.123

Forssells och Heckschers utspisningsstater från 1500~talet härrör från seklets mitt. De

tunnor som förekommer där bör ha varit lokala tvåspannstunnor (för Stockholms del 2Yz-spanns-

33

tuman). Litervolymen för flertalet av dessa tunnor har bestämts av Harmerberg och Jansson.

Dessa bestämningar, samt några som jag beräknat framgti av tabellen nedan. Årtalen visar från

vilken tid resp utspisningsstat hos Forssell och Heckscher härrör. 124

Tabel l 5 . Li tervolym av en tunna ft)r torra varor (spannmål m m) v i d1500-talets m i t t .

L o k a l i t e t o c h H rNorsskog 1544Linkt)pings kungsgård 1551Stegeborgs kungsgård 1554Kronobergs Kungsgård 1554Gripsholms kungsglrd 1555Norby kungsgård 1555K o p p a r b e r g e t (Främby) 1 5 5 5Uppsala kungsgård 1557Kalmar kungsgArd 1558Stockholms gamla & nya ladugård 1566

L i t e r v o l y m126.3101,o101,o156.01 3 0 . 0101,o1 2 0 . 0156,O117,5120,o

Fjärdingar räknas som fitidedels lokal spann, dvs som ittondels tunna. Fat, som undantagsvis

forekommer, räknas som fjärdedels fjärding eller li32 av tunnan.l25

Tunnan för saltade varor, lakegodstunnan torde ha varit identisk med Stockholms 2%

spannstunna om 117,5 1. En tjärding sadana varor mätte l/4 av tunnan, dvs 29,375 l.lx

Även tuman för flytande varor (öl etc) kan antas ha mätt ca 117,5 1. En kanna sidana

varor antas således ha mätt 2,45 i.l”

11.2. M&lkärl under oerioden 160.5-1665.

Under 1600-talet giordes ansträngningar att bringa reda i virrvarret av olika spannm&lstunnor.

Det första steget var det kungliga mandatet om aln, vikt och mål av 7 maj 1605, vilket bl a

fastslog att:“Tynne och Span skall öfwer alt Rijke rettes efter Örebro Tymun och Span”.lB

Detta stadgande modifierades 1607, då ett kungligt brev stipulerade att spannmål skulle

uppbäras i lokalt må1.129 Vid 1627 tirs riksdag meddelade konungen att en likare efter vilken

tunnmåtten skulle rättas hade konstruerats. Likare utsändes tydligen vid denna tid.130 1638 års

riksdag beslutade att; “En rätt måltunna skall hålla 2 spänn, 4 halfspti, 8 fjärdingar, 32

Uplands ‘fast eller Finsche kappar’ eller ock 54 Stockholms kannor”. Skäppor skulle omräknas

till rätt tunna.131 1665 Ars plakat slutligen, stadgade att tunnan skulle hALla 56 kannor:

efter det gamla och rätta mAlet, dock väl förståendes, att sjelfva tunnan derigenomicke större göres, utan oförändrad förblifver vid den storlek hon före detta hafthafver, dragandes 2 spänn, en spann 4 tjerdingar och hela turman 8 tjerdingar och 32faat’ eller kappar således att en kappe haller 1 3/4 kanna och en tjerding 4 kappareller 7 kanaor.13i

Hur stora var då dessa tunnor, kappar och kannor? Alla är ense om att 56-karmorsturman från

34

1665 var densamma som nyttjades tills det metriska systemet infördes. Den mätte 1466 1.

Motsvarande kanna höll L617 I och kappen 458 l.U3

För tiden före 1665 gti uppgifterna däremot isär. Det har hävdats att Stiernhielm som

väsentligen lag bakom 1665 &rs plakat falskeligen anfört att 1638 hs tunna inte förändrades

genom plakatet. Det skulle enligt honom bara ha varit kannmAttet som justerades, s& att 56 i

stället för 54 kannor gick p& tunnan. Stöd för denna aSit har hämtats i själva plakatet?

ehuruväl p& riksdagen i Stockholm ti 1638 är för godt befunnet, att en spannerna-tunna skulle hala 54 Stockholms kannor; likväl, emedan sedemera, efter nogaundersökning och ögonskenlig erfarenhet, bepröfvadt är, att ~urnnta fördelning ickeha@ sin behötiga likhet emot homans rätta mål och storhet, utan att en spanne-målstunna d& sin rätta proportionerade ‘stycken’ hafver, när hon uti 56 kannor deladblifver; eftersom ock utaf det rätta gamla kaanemattet, som sedemera här uti v&r stadStockholm är bliiet funnet, klarligen är att se, at! utaf dlder en riktig mdlhrnna 56kannor hållit hafver och att den sednare fardelningen uti 54 kannor allenast utaf enmissräkning, som genom tidens förlopp icke så noga sedan är aktadt, sitt urspunghafver, ty skall det härefter grarmeligen iakttagas att upp& bemälte spannem&lstmmajust 56 kannor mfles,...U5

Av citatet synes framgki) Att 1638 hs beslut inte avs&s ändra m&mnan, men att denna ända blev felaktig p g a“missräkningen”.

ii) Att man 1665 ansig sig aterställa tunnan och kannan till de storlekar de haft före 1638och f ö tunnan till den storlek som 1638 &rs lagstiftare trodde att deras beslutåsatte tunnan.

Citatet tyder pi att osäkerhet ratt mellan 1638 och 1665 - skulle man använda en gammal tunna

eller skulle man använda den tunna som blev resultatet av 54_kannorsräkning? 1638 tis beslut

uppfattades tydligen som tvetydigt: dels skulle turman vara oförändrad, dels ledde 54-kaxmors-

räkningen i praktiken till att den ändrades.

Andra ledtradar finns: landshövdingen i Örebro meddelade i oktober 1640 till kammar-

kollegium att “det nya m&let var 1/8 tunna mindre än det gamlanU Vidare uppgavs i december

1635 att “differensen emellan Örebro och Stockholms tunna var 7 kannor”. Ti detta anmärkte

Falkman att det inte framgick tieo tunna som var störst, om det gällde en skillnad mellan

målturmorna eller mellan n&gon av dessa och öltmman.U7 Tidigare samma ti hade Bureus

föreslagit att en matunna skulle hålla 54 kannor, men en öltunna 48. Samtidigt befalldes Bureus

och Weiler att “taga Örebrotunnan och derefter lämpa kannan.” 138 Vi är nu mogna att redogöra

för och diskutera tre tolkningar av utvecklingen: Wallmark-Forssells, Harmerbergs och Torslows

L J Wallmark lät mäta upp sidorna p& två kuber föreställande svensk kanna och svensk

kappe avritade av Stiernbielm &r 1651, dvs under den period di 1638 &s tunna skulle gälla. Han

tick kubsidorna till 4,685 resp 5547 decimaltum och motsvarande kuber till 2,6911 resp 4,4667 1.

Kannan blev således enligt kannkuben 2,6911 1, men med relationen 54 karmor = 32 kappar enligt

kappkuben 2,6469 1. Wallmark räknade fram ett medeltal för kannan om ca 102 decimaltum

(2,669O 1). Turman om 54 sådana kannor kom att motsvara 55,07 moderna kannor om 2,617 1 eller

35

144,12 1. Detta gäller alltsa kann- och tunnmålen fr o m 1638, men Wallmark ansåg tydligen att

det var den rätta bestämningen av Stockholmstunnan redan 1635. Örebrotunnan “som efter allaanledningar var större än Stockholmstunnan /torde/ 1635 hafva utgjort 54+7=61 Stockholms-

kannor”. Således borde den ha mätt 1,02*61= 62,2 moderna kannor, eller ca 162,8 1.13g

Under hänvisning till Wallmark hävdade Forssell att 1638 ks tunna & 1665 förökades med

ca 1 2/3%. Han ansåg det vidare adagalagt att Örebrotunnan var 13% större än Stockholms-

tunnan. Att tvärtom Stockholmstunnan skulle ha varit den större höll han med hänsyn till

uppgiften fr&n 1640 för otroligt. Forssell ansag att 1638 års tunna motsvarade de likare som

sändes ut som följd av 1627 &rs kungliga besked till riksdagen, varför Örebromålet skulle hatillämpats i riket endast under perioden X05-27.140 Han menade slutligen att 1627/38 Lrs

stockholmstuma n&gorlunda väl motsvarade “den dubbla Stockholmsspan som & 1500~talet allt mer

och mer blef känd under namnet Stockholmstunna‘141. 1 denna Forssells-Wallmarks tolkning

synes Heckscher ha instämt142.

Harmerberg kom utifrån studier av Närkes tiondelängder fram till att 1605 &rs mandat gavdetia landskap ‘Yva nya konkurrerande spannm!&m&t”. Ett mindre om 6 fjärdingar eller 48

kannor - den egentliga Örebrotunnan - och ett större om 8 tjärdingar eller 32 fat. Det förra

fick ingen större spridning ens i Närke. Däremot fick genom 1605 års mandat tunnan om 8

fjärdingar eller 32 fat vidgad användning. Tiondelängderna gav vidare vid handen att det pi det

större modet gick 56 karmor. Harmerberg sluter sig till att den tunna, som blev spridd i och

med 1605 iirs mandat, var den tidigare omtalade “gamla Stockholmstunnan” om 56 kannor,

utvecklad i Mälarbygden under 1500~talet genom överm&r&ning mot “slottstunnan” om 2%stockholmsspalm.143

Hatmerberg kom vidare fram till att Örebrotunnan som avs&gs i 1605 %rs mandat var lika

med uppstadstunnan, dvs med Harmerbergs angivelse av slotts- eller rostockkannan till 2,443 1 ca

127 1. Enär han med hjälp av tiondelängderna visat att denna tunna i Närke delades i 48 kannor,

kunde han beräkna Örebrokannan till 2,646 1. Det var denna kanna Bureus och Weiler borde ha

utnyttjat när de uppmanades att lämpa kannan (officiella kannan) efter Örebrotunnan. Det var

denna kanna som enligt Harmerberg blev stockholmskarma 1638. Den stämde också nästan exakt

med kammn som kan framräknas enligt Wallmarks uppmätning av Stiernhielms kappe från16511”. Däremot var uppenbarligen Stiemhielms kanna frti samma ti för stor, liksom givetvis

Wallmarks medeltal, vilket Harmerberg felaktigt satte till 2,672 1. Harmerberg gör det sedan

sannolikt att Bureus’ kanna verkligen mätte ca 2,672 1. När sa Burem mätte upp den gamla

tunnan (146,6 1) med vad han ansig vara rätt Örebrokanna blev resultatet att 54,9 sådana kannor

gick pi tunnan. Därav uttalandet att skillnaden mellan Örebroturman, som mätte 48 kannor och

stockholmstuman var 7 kannor. Enligt Harmerbergs tolkning var det emellertid Örebrotunnan somvar den mindre.145

Riksdagsbeslutet av 1638 stadfäste Bureus’ förslag att 54 kannor skulle g& på tunnan. Det

innebar att om rätt Örebrotunna (enligt Hannerberg) utnyttjades vid bestämningen av kannm&ttet,

36

sa blev tunnan pA 142,9 1. Hannuberg förmodar vidare att 1638 Ars beslut syftade till att

stadfästa den gamla stockholmsturman om 146,6 1 som rikstunnan, men detta misslyckades till

följd av “de tämligen omotiverade manipulationerna med kammAttet” samt förvärrades genom att

Bureus inte rätt känt Örebrohuman, varvid fel kanna utsändes som likare.146

Uppgiften fr& 1640 om att “det nya målet var l/8 tunna mindre än det gamla” satte

Harmerberg i samband med en uppgift fr&n Västergötland 1650 om att skäpporna i enlighet med

1638 Ars beslut skulle justeras sa skedde detta mot “Stockholms krögarekannor” som var mindre

än det rätta “gamla StockholmsmAttet”. Därför blev även landsortens tunnor för sm& Saken

rättades till 1652. Harmerberg håller för troligt att det rätta mattet var gamla stockholmstunnan

resp -kannan (146,6 resp 2,617 1) samt att krögarkarman motsvarade rostock- eller slottskannan,

om (entigt Harmerberg) 2,443 1. Da stämmer relationen nAgotsAnär krögarkannetmman (Harmer-

bergs “falska Stockholmstunna”, som tydligen användes i rikets västliga delar 1638-52) blev 131,9

1 vilket är något knappt l/8 mindre än tuman om 146,6 1, om l/8 uppfattas som räknat pA det

mindre måttet.147

Sammanfattningsvis skulle, enligt Harmerbergs tolkning en 146,6-liters tunna om 56 kannor

& 2,617 1 (i något fall 60 kannor om 2,443 1) under senare delen av 15CGtalet ha utvecklats i

Mälardalen genom övem&räkning mot “slottshuman” om 2% stockholmsspann. Denna tunna vann

ytterligare spridning genom 1605 hs mandat, medan den egentliga örebrotmman som motsvarade

1590~talets uppstadstunna fick ringa betydelse. Ett försök att ytterligare sprida 56-kannorstunnan

tiordes 1627 då likare av dess dimensioner sändes ut. 1638 &s beslut syftade till att stadfästa

denna tunna som officiell stockholms- och rikstunna, vilket misslyckades eftersom man rättade

kannmåttet efter ett Örebromått som var illa känt, varvid 54 kannor kom att räknas pA tunnan,

som därigenom blev nigot förminskad. Dessutom justerades tuman i vissa landsdelar efter en

helt felaktig kanna, sa att den där blev kraftigt mycket för liten (omkrii 130 1) fram till 1652.

Allt detta ändrades 1665 di human sattes till 56 kannor om 2,617 1. Innebörden av 1665 års

plakat var bl a att tunnan och kannan dferguvs matt och relationer de haft tidigare. Den ovan

citerade delen av 1665 &rs plakat tolkades allts5 ab notam.

Erik Torslow (1949) återger först “Vetenskapens ståndpunkt”, enligt hans uppfattning ut-

görandes av Forssells-Wallmarks tolkning, till vilken enligt Torslow även S 0 Jansson anslöt sig.

Harmerbergs tolkning observeras inte. Torslow tar för givet att 1638 Ars tunna var 7 kannor

mindre än 1605 års Örebrotunna och att uttalandet frAn 1640 innebar att 1638 Ls tunna var l/8

tunna mindre än 1605 års Örebrotunna. Forssells-Wallmarks tolkning stämmer inte exakt med bdda

dessa relationer. Det gör däremot de h& tunnor som Torslow hittade. Det var dela en tunna om

137,3925 1 utgörande 56 karmor om 2,453475 1 (den stockholmska 2?&spa~stmmans kanna enligt

Torslow), dels en tunna om l54,5665625 1, utgörande 63 dylika kannor. Den mindre av dessa

tumor utgjorde 32 kappar om ca 4,29 1 eller 30 kappar om ca 4,58 1. Läggs 2 sidana större

kappar till 137,~literstomun, sa f&r man tunnan om ca 146,6 1 - 1665 &rs tunna. Härav drar

Torslow slutsatsen att 1605 !ars Örebrotunna mätte ca 154,6 1, medan 1638 hs tunna mätte ca

31

137,4 1. Skillnaden mot “Vetenskapens st&ndpunkt” förklarar Torslow med att föreg&ngarna

räknat in rågan i tunnornas rymd. Han nämner att 1638 hirs beslut stadgade att mättigen

skulle ske struken, men med tvi kappars tillägg för rågan, medan 1605 %rs mandat inget sade om

ragan, som Torslow menade utgick enligt landssed. Ett parallellfall nämns. l5OO-talets “SvartsjÖ.

tunna” utgjordes av “Stockholmstunnan” om 137,4 1 + “raga” om 2 kappar a 4,29 1. Torslow

räknar även med en tredje kappe, teoretiskt bestämd till 3,68 l, motsvarande 1,.5 kannor om

2,45 1. Om tv% sådana kappax läggs till 137,4- resp l54,6-litersturmorna f&r man “Vetenskapens”

tumor om drygt 144 resp knappt 163 1. Torslow visar dessutom att skäpporna i Götaland lätt

kunde omräknas till s&äl 137,4- som 154,6-literstmman.148

Följande tabli sammanfattar de tre tolkningarna av m?&mnomas volym 1605-1665.

TOlkUiIlg Uallmark/Porssell Harmerberg Tors lowT-1605 års Örebro 162,8-162.9 1 127 1 154,6 11605 å r s allm s p r i d d a 1 6 2 . 8 - 1 6 2 . 9 1 146.6 1 154,6 11627 års 144,l L 146,6 1 (154,6 1)1638 års 144,l 1 142,9 1 137,4 11638 å r s “ f a l s k a ” 130-132 1

Skillnaderna är betydande och på välgrundat sätt m&ste. nagon av tolkningarna väljas.

Mot ForsseLl-Wallmark kan hävdas att deras stöd för att det verkligen var Örebrotunnan

som var större än stockholmstunnan och inte h+irtom är svagt. Det utgörs väsentligen av

utsagan om att nya mulet var l/8 tunna mindre än det gamla. Om detta verkligen gällde 1638 tis

tunna resp 1605 års Örebrotunna, så bör framh&s att relationen inte stämmer med utsagan om

7 kannors skillnad mellan twmorna.149 Om ‘“nya m&t”, som Harmerberg förmodar gäller en falsk

tunna om ca 130 1 faller naturligtvis argumentet alldeles. Ett visst stöd f& möjligen uppfatt-

ningen att Örebrotunnan mätte 163 1, av Örebrospannens relation till stockbolmsspannen ti 1558:

om denna relation bibeha mot “slottstunnan” om 2Yz stockholmsspann, fti man med 47 1 för

stockholmsspannen en Örebrotunna om drygt 165 1.15’ Det verkar emellertid osaxmo!ikt att den

år 1605 stadfästa tunnan höll detta matt, eftersom de & matt som tillämpades i Närke under

1600~talets första decennium båda var mindrefil. När nu uppenbarligen Närkes tiondelängder

visar att bl a en tunna som synes ha varit ca 7 kannor mindre än 1638 &rs tunna, dvs omkriig

125 1 användes i Närke under 1600-talets första decennier, så förefaller det plausibelt att detta

var den s k uppstads- eller uppbördstunnan, som omtalades Pi% 15%talet. Det verkar ju synner-

ligen logiskt att man försökte göra denna allmän. Även om inte uppstadstunnan direkt belagts

för Örebro, kan den mycket väl ha gäJlt även där.

Torslows tv& turmor är såvitt jag kan se blott bestämda rent teoretiskt utifrån relationerna

7 kannor resp l/8 tunna mindre. Med en kanna om 2,45 1 tinns det naturligtvis bara &g tunnor

som passar exakt på relationen. Att svartsjötunnan skulle motsvara en stockholmstorma om

137,4 1 + 2 kappar à 4,29 1, synes på samma sätt vara blott en teoretiskt grundad bestämning.

I38

Ingen av tumorna om L54,6 eller l37,4 1 synes belagd direkt i källorna. Att den mindre av dem

med tillägg om 2 kappar om 4,58 1 blir 1665 hirs tunna är knappast nagot stöd - ingen källuppgift

säger att 1665 &rs tunna var 2 kappar större än 1638 &rs. Torslows mindre tunna utgjordes av 56

2,45-literskannor, den större av 63 s&dana kannor (detta är f 0 relationen

mellan 1739 &s strukna och fasta m&l). Enligt 1638 &rs riksdagsbeslut skulle ju turman delas i

54 kannor. Det skalle med Torslows 1638~tistmma ge en kanna om 2,54 l, vilken jag inte funnit

belagd eller omtalad nfigonstans. Torslow nämner f 0 inget om 54-kannorsindelningen. Torslows

tolkning rimmar i motsats till Harmerbergs illa med det ovan citerade “historiska ” stycket av

1665 hs plakat.152 Slutligen är Torslows förklaring av avvikelsen mellan hans och “vetenskapens

sttidpunkt” märklig: “vetenskapen” kände mycket väl till existensen av kappmalet till 1638 Ars

tmma153. Dess bestämning av detta m&Zk&ls volym grundas vidare på uppmätning av mdlk&l som

de antog svara mot 1638 &s riksdagsbeslut (Stiemhielms kappe och kanna fr&n 1651). För att

“vetenskapen” skulle ha räknat in raga in m&let di$ den bestämde 1638 &rs turmas volym, m&ste

s&ledes Stiernhielms avritade mMkär1, ha varit “mtiärl” vars matt innefattade ragan om 2/32 av

de strukna eller 2134 av det rågade m&iet och detta vid en tid di man enligt riksdagsbeslutet ej

mätte med råga utan i stället lade tv& strukna kappar till den strukna human. Detta förefaller

alldeles osannolikt och om inte “Vetenskapen” räknade in ragan i mtiet 1638 sa kan den inte ha

gjort sa för 1605 heller, speciellt som ragan då var obestämd. Till yttermera visso är ju

Forssells-WaLlmarks bestämning av 1638 tis tunna i det närmaste förenlig med Harmerbergs

bestämning som faktiskt har en av Forssells-Wallmark oberoende, for att inte säga kontlik-

terande härledning154. Jag finner att Torslows tolkning bör avfärdas.

Även om Harmerbergs tolkning inte är alldeles invändaingsfri, bör den enligt min mening

följas.155 Vad gäller 1638 hs tunna är skillnaden gentemot Forssells-Walhnarks tunna som

nämnts obetydlig. Likaså är det ganska likgiltigt om gängse tunna 1627-38 mätte 146,6, 144,3

eller 142,9 1. Valet mellan tunnorna om 146,6, 163 eller kanske 127 1 för perioden 1605-27 är

däremot viktigt. Harmerbergs tolkning öppnar möjligen bide för 127- och 146,6-literstuman, även

om han höll den senare för klart rimligast. Dessutom: om Örebrotunnan fr& 1605 trots allt mätte

163 1 och om detta förklaras genom gammal överm&räkning mot Stockholms 2% spannstanna sa

är det knappast orimligt att anta att andra överm&tunaor - som tydligen vanligen mätte just ca

146,6 1 - användes i andra omraden även efter 1605 års mandat. Di skulle i praktiken Hanner-

bergs tolkning h%la streck, även om han haft fel om just Örebrotunnan - vilket han knappast

hade.

1 Harmerbergs efterföljd räknar jag således gällande spannmålstunna 1605-38 som 146,6 1

och motsvarande kanna som 2,617 1. Gällande tunna för perioden 1639-65 räknas som 142,9 1 och

motsvarande kanna som 2,646 1. Hela tiden räknas spann som halv gällande tunna, tjärding som

åttondels gällande tunna och kappe eller fat som l/32 av gällande tunna.lM*

39

När det gäller de rymdmAtt som utnyttjades för flytande varor kan vi vara mer kortfattade.

Forskningen visar entydigt att sådana varor mättes, förvarades och sades i stop, dubbla stop

eller kannor, åttingar om 6 kannor, fjärdingar om 12 kannor, ankare om 15 kannor, tunnor om

48 kannor och Amer om 60 kasmor, samt att kannan och tunnan liksom de övriga matten hade

samma literrymd som de haft under 1500~talet. 1 den mån mindre enheter förekom, så mätte

kvartern l/4 stop och orten (jumfrun) l/4 kvarter. Den nättaste bestämningen av det aktuella

kamnittet, som jag p&räffat anger tunnan till 2,443 1 och tunnan till 117,26 1. Störst volym ger

några av Falkmans bestämningar, som anger (den medeltida) karman till ca 98% av den moderna

kannans rymd, dvs ca 2,56 1. Dessa bestämningar förefaller dock osäkra och Falkman gav även

exempel p& smärre kannor, om ner emot 2,41 1. Det Eons stöd för att ölm&ttet - v&varutmman

- motsvarade de tidigare berörda häringsbandstmman. Hmmerberg citerar en uppgift från 1637

om att 48 rostockkannor gick på en tunna som i sammanhanget kallas “ölträ”. Häringsbands-

tuman motsvarade också, som visats 48 rostockkarmor. Jag antar att vAtvarutunnan och våt-

varukannan senast fr o m 1500-talets mitt och fram till 1665 mätte 117,s 1 resp 2,45 1. Skälen

för detta är följande: L57

i) Det kan visas att samtiden (1550-talet) uppfattade bäringsbandsturman och Stockholms 2%.spamlstmlna för spannmu som lika.158

ii) 2!&spannstmman har approximativt bestämts till 117,5 1 och motsv kanna till 2,45 1.

iii) Inget tyder pi att human för flytande varor förändrades mellan 1550-talet och 1665.

Det maximala felet blir, om FaIkmans största bestämning ska medräknas en underskattning

om drygt 4%. Om Torslows 2.47~literskanna antas vara den största som kommer i fraga blir

underskattningen maximalt 1%. Största möjliga överskattning blir ca 3 promille.15g

Vad beträffar matten för insaltade varor (lakegods) visar forskningen entydigt att tunnan

för dylika vax den samma som v&wuutmman samt att den härleddes UT häringsbandet.160 Mått

med direkt relation till denna tunna har naturligtvis i den mAn de förekom bestämts till samma

volymer som gällde motsvarande matt för vita varor.

För vita varm och lakegods räknas stiedes i förekommande fall, utgående från en tunna

om 117,5 1 med följande bestämningar avseende tiden 1605-65:

T a b e l l 6 . tilkärlsvolvmer för rvmdmått a v s e e n d e v å t a v a r o r och/ellerlakenods 1605-65.

EnhetIAm

Ityrad i l i t e r146,9

1 t u n n a 117,51 a n k a r e 36,?1 fj8rding 2 9 . 41 åtting 14,7

Enhet Rymd i l i t e r1 kanna 2 . 4 51 s t o p 1,2241 k v a r t a r 0 ,3061 o r t (jumfru 0,076s

40

11.3. M%lkärl under uerioden X65-1855/63.

Plakatet av 10 mars 1665 stadgade att blott ett kammAtt fick utnyttjas. Detta skulle gälla s&äl

spannmAlsmätning som mätning av vAta varor. De större mAlkärlen för de olika varutyperna

fortfor däremot att vara olika. SpammAlstunnan skulle utgöras av 56 kannor samt delas i 2

spana, 4 halvspann, 8 fjärdingar eller 32 kappar. Tunnan för v&ta varor och lakegods skulle

däremot utgöras av 48 lika stora kannor samt delas i 4 fjärdingar eller 8 ittingar. 60 kannor

utgjorde 1 Am, fjärdedelen därav var ett ankare. Kannan delades i tv& stop, 8 kvarter och 32

ort. Dessa relationer mellan mAlkärlen hölls oförändrade ända tills decimalsystemet infördes

1855/63.161

Mannen bakom de nya bestämningarna var Georg Stiernhiehn och även om kannans kubik-

inneha inte fixerades i plakatet kan det förutsättas att den kom att mäta 100 kubiidecimaltun,

dvs 2,617 l, vilket Stiemhielm föreslagit 1662 och 1664. Detta så mycket mer som mAlkärlen

med visshet hölls oförändrade Ar 1739 (liksom därefter). 1 1739 Ars förordning angavs kannans

kubikinnehåll till 100 kubikdecimaltnm.162

För tiden X65-1855/63 räknas således med följande maU<ärlsvolymer:163

T a b e l l 7 . Målklrlens volvmbestämnin~ar 1665-1855/63.

Aua v a r u s l a g Torra varor (sp&l m m)Enhet litervolym e n h e t litervolym1 kanna 2 , 6 1 7 1 tunna (56 kannor) 146.6 11 s t o p 1,308 1 spann (28 kannor ) 73,3 11 h a l v s t o p 0,654 1 halvspann (14 kannor) 36,64 11 k v a r t e r 0,3271 1 fjllrding ( 7 k a n n o r 18.32 11 o r t 0 .1636 2 kappe (1,75 kannor ) 4,50 1

F l y t a n d e v a r o r o c h i n s a l t a d e v a r o r ( l a k e g o d s ) i f&Wekonrmande fallEnhet l i t e r v o l y m e n h e t l i t e r v o l y m

1 åm (60 kannor) 157 1 fjtlrding ( 1 2 k a n n o r ) 31,41 tunna (48 k a n n o r ) 125.6 1 åtting ( 6 k a n n o r ) 15,71 ankare (15 kannor) 39,2

ÅterstAr så att mer exakt avgöra vilka varuslag som av&s mätas i stora (56-kannors) resp små

(48-kannors) tunnor med dess respektive underavdelningar. 1665 Ars plakat stadgade att för

spannmål, inkl malt och ärter skulle 56-kannorstuman utnyttjas. Även tunnan opackat salt skulle

hAlla 56 kannor. Däremot skulle packat salt, packat mjöl, allt kött, all fisk, sz%l torr som salt,

liksom beck och tjära säljas i spilträ om 48 kannor. Öltunnan skulle uttryckligt h&lla 48 kannor

och ett åm eller tranfat 60 kannor. Dessa stadganden upprepades 1733 och 1739.l@ Den stora

tunna synes även ha utnyttjats för krita, kalk, kol m fl “grofva” varor och man kan förutsätta

att den utnyttjades för rotfrukter. Om potatis talas ej i dessa förordningar.165 1 och med att

lagstiftning saknades kan det förmodas att de lokala variationerna - som säkert förekom även

vad betrtiar de tunnor som användes för spannmAlsmätning - blev stora. Flera olika tunnor för

41

potatis finns belagda, men rimligast torde vara att räkna med en tunna om 146,6 1 indelad pzI

samma sätt som spannm&twman, för de fall det ej framg&r av sammanhanget vilket mU&l som

utnyttjades.lo6

11.4. M&lkärlsvolvmer fr o m 1855163.

1855 beslutades i riksdagen att det redan på 18ZQ-talet offentliggjorda decimalsystemet skulle

börja tillämpas. Detta var helt genomfört 1863 och innebar att följande rymdmått skulle

användas:167

Tabel l 8 . Rymdmåt tens volymbestllmniwzar 1855/63-1879/88.

Enhet v o l y m i l i t e r1 Kubiktum (kubikdecimaltum) 0,0x171 kanna (100 kubiktum) 2,6171 kubikfot (10 kannor) 26.171 kubikstång (1000 kubikfot) 26170,O

1876 beslutade riksdagen om metersystemets införande.. Detta skulle ske under en tio&rig

övergtigstid 1879-89. Det senare bet skulle den metriska reformen vara helt genomför,

innebärande att litern med dess underavdelningar och tiotalsmultiplar skulle användas.168

Il.5 Mättiassätten.

Ovan har egentligen inte rymdmåttens utan m&Wens volym behandlats. Vad beträffar flytande

varor kan det antas att mtiärlets rymd var lika med mattets 170. Samma gäller lakegods - kött,

tisk, m m - som packades i “spilträ”. För dessa senare varor stipulerades ibland hur mycket den

givna volymen skulle väga. Alternativt s.%ldes varorna i fråga efter nettovikt.171 Torra varor, i

första hand oförmald spanmnti, men även mak, mjöl, ärter, potatis och andra rotfrukter har

däremot ofta uppmätts i ragat mill, eller i struket mål, men med specificerad ersättning för

ragan. Spannmillen har ibland mätts i löst, oskakat m&l, i andra fall har säden packats i

mXGärlet genom skakning, stoppning eller skyffling. Mätningssättet och därmed mattenheterna

har alltsa förändrats flera gånger utan att matkärlen ändrats. Enligt lagstiftningen gällde vid

mätningen av spannmål inkl malt och ärter fr o m 1638 i huvudsak följande:172

i 1638 hs riksdagsbeslut stadgade att allt skulle mätas oskakat, ostoppat och struket, menmed ett tillägg av 2 fat eller kappar (3 kpr för malt).

ii 1665 %rs plakat stadgade att tunnan (som nu som mtiärl blivit större) skulle strykas avvid mätningen. Målet skulle vara ostoppat och oskakat. Ragan skulle ersättas med 2 kappar pertunna (för malt 3 tilläggskappar).

.III Ersättningen för rågan, “kappmålet” togs bort 1733 och fram till 1736 skulle spannmålenmätas i skyftlat, skakat och struket m&l. Malt som inte lät sig skakas samman skulle dessutom“stoppas” för hand. Avseende avrads- och tiondespannmti som enligt 1733 års förordninguppburits i rågat mål skulle ett kappmål om 2 kpr per ta läggas.

iv ZI/lZ 1736 och 27/5 1737 stadgades om &terg?mg till löst mätningssätt. Tiiäggskappamasantal skulle vara 2 (för malt 3).

v 1 1739 &rs förordning dubblerades kappm%et till 4 kpr (6 för malt). Tunnorna komsåledes att rymma 36 resp 38 strukna kappar - tilläggen räknades alltid i struket mfl. Spannmålmätt med kappma sades vara mätt i “fast mfl”. 36-kapparstunnan blev en “fast tunna”.

vi 1 samband med att decimalsystemet infördes 1855-63 avskaffades alla tillägg i form avråga, kappmål etc. Struket rna skulle tillämpas.

Andra regler kunde gälla för andra varor och för andra orter173. Metodiken vid spannm&-

mätning kunde växla med omständigheterna. Hakan Lindgren har visat att avradsspannma vid

Uppsala akademi, såväl före som efter 1733 mättes i skakade och skyfflade tunnor med kappmti.

Samma gällde tiondespannmål från Hälsingland, medan tiondespannmål från Västmanland före 1733

mättes i löst, r&gat m?il.174

Ett studium av lagtexterna gör det möjligt att utröna i vilka sammanbang det amags mest

väsentligt att bestämmelserna om mätningssättet följdes. 1638 hs riksdagsbeslut stadgade:

Och skall efter denna dag allt ‘säll’ och köp ske icke med ragadt, utan med struketmål, oskakadt, ostoppadt, eftersom ock all uppbördsspannmål oskakad och ostoppadskaIl levereras och uppbäras; men i stället för råga sa och afgtigen skall giftas pihvar tunna 2 Uplands fat eller 2 linska kappar, men af maltet 3.175 (Min kursiv,MM).

Bestämmelsen om mätningssättet av&s s&ledcs gälla spam&l i allmänhet, men det var s a s

“mer” självklart att kronans uppbördsspannmål skalle mätas pa det föreskrivna sättet. Av citatet

framgår implicit att raga tidigare förekommitl’lo. 1665 års plakat stadgade:

Och skall för den skuld först och främst efer denna dag all tionde-, afrad.~ ochränighefsspmnm& levereras och uppbäras med sparmm&human af 56 kannor, ickemed rågadt, utan med struket mU, oskakadt och ostop adt; dock i stället för ragan, såock afgången, skall tillmålas pi hvar tunna...2 kappar. P77 (Min kursiv, MM).

Stadgorna om mätningssättet i B 5 av 1733 &rs förordning föreskrev hur “all tionde-, afrads-

och rättighets- samt all annan spannerna skall levereras och uppbäras”.178 Föreskriierna om

mätningssättet i 1739 års förordning inleds med orden:“alItså pröfve vi skäligt, att all afrads-,

tionde- och rättighetsspannemål i uppbörd och leverering bör...” Efter beskrivningen av påbjudet

mätningssätt tilläggs emellertid att:

Hwad mätningen ang&r i handel och vandel samt köp och salu...pröfve vi och skäligtatt mätningssättet äfven bör vara detid enahanda och lika med afradsmalet, ochförordne för den skuld samt bjude och befalle, att ej heller i köp och salu någotannat, utan alldeles lika mätningssätt, med lika m&aga kappar a hvarje tunna, som nuhär förut om afradsmål stadgat är, brokas skall både i städer och a landet, siväl sompå skepp och fartyg ehvad de komma fr& in- eller utrikes orter.17g

Det är naturligt att lagstiftaren sökte åstadkomma att mätningssättet blev lika i alla samman-

hang. Ändå är det tydligt att intresset primärt riktades mot mätning av kronans uppbörds-

spannmfl. Flera stadgor, tillkomna mellan 1665 och 1733 stödjer den synpunkten. Somliga

stadganden föreskrev mätning med hjälp av skruv, utan att nämna n&got om kappm!J. 1 för-

43

arbetena till 1737 hs förordning sades att vanligen sAväl skakning och stoppning som raga före-

kom i allmogens handel. Detta sades öka tunnmattet med 8 kappar (jfrt med löst, struket

mil) .l80

Förändringarna av det officiella mätningssättet ska sAledes ses i ljuset av kronans omsorg

om sina spannm%lsiiomster. KappmAlet infördes 1638 för att kronan inte skulle förlora på en

deftitiv ÖvergAng fr& rågat till struket m&l (förutsatt att de nominella skattesatserna hölls

oförändrade). Det fördubblades 1739, då det lösa mätningssättet definitivt slog igenom. Mättigs-

sätt och kappmAl utgiorde tvistefrön för dem som uppbar eller levererade spannmAl. 1 1739 års

förordning sades f 0 att tvi av de fyra tilläggskapparna skulle tillfalla “oss och kronan” och de

övriga tvA “indelningshafvaren eller n 181tiondetagaren

Kronans intresse av att reglera spannm&lsmätningen vid den egna uppbörden går igen även

i historien om mtiärlen. Fr o m 15CGtalets slut omtalas som visats skilda utgifts- respektive

uppbördstunnor. Uppgifterna har tolkats som belägg för att kronan sökte utge spannmål i turmor

som rymde två kannor mindre än de tunnor enligt vilka uppbörden skulle ske. Det förefaJler

osäkert om verkligen olika mAlkär användes, eller om de W& kannor som skiljde tonnorna var

en raga eller ett tillägg av kappmAlets typ. Hans Forssell menade rent av att en starkare part

allmänt kunde utge sparmmfl i struket ma! och uppbära i r&gat. Om detta är det emellertid inte

frAga, när det i 1500-talsräkenskaper talas om “övermål” vid leveranser till kronan. Detta hängde

i stället samman med att de lokala spannen ofta rymde mer än den Stockholmsspann till vilken

uppbörden räknades om. övermålet krediterades i detta sammanhang leverantören.182

Den rika floran av stadganden som antingen förändrade det p&bjudna mätningssättet eller

upprepade äldre regler, indikerar att de faktiska förfaringssätten växlade, eller åtminstone inte

alkid följde de huvudsakliga reglerna från 1638, 1665 och 1730-talet. Helst bör, för varje enskilt

fall klargöras, om spannmillen mättes i rågat (fast) eller struket m&l. 1 tabell 9 visas tmmmbfrefs

ungefärliga rymd enligt förordningarna.

Det skulle kmma tänkas att det antal kappar som räknades på tuman i de. räkenskaper där

tunnans kapptal framgti, utgör belägg för om tuman var struken eller fast. Om en räkenskap

summerade 32 kappar till 1 tunna, borde detta visa att tunnan i fraga var struken. Fr o m 1739

borde det i rakeoskapet gA 36 kappar på tunnan (38 för malt) om fast m&l avsågs.

1 C L Jöranssons tabeller som utvisar olika länders spamm&m&ts rymd i svenska matt,

räknas hela tiden de utländska enheternas motsvarigbet ut i kappar. Jöransson ansig kappen vara

fix medan tunnans volym varierade med mätningssättet. Vanligen mätte den 32 kappar, men

“mätarmålstunnan” höll 36 kappar för spaanmz?l, 38 för malt, 34 för salt och kalk. Ambros%och Forner godtog Jöranssons uppfattning om den fixa kappen. L Jörberg och C-J Gadd talar om

tunnan som mätande 32 kappar, men nämner att tunnan i markegtig mätte 36 kappar. Även S 0

Jansson talar om den fasta tunnan som mätande 36 strukna kappar - “en kvantitet som det

fordras minst Nå moment för att enligt 1739 ars förordning mäta upp”: först fylldes och

avströks en m&ltwma, därtill lades 4 strukna kap~ar.l~~

I44

fordras minst tv& moment för att enligt 1739 &rs förordning mäta upp”: först fylldes och

avströks en mHtunna, därtill lades 4 strukna kappar.183

Tabell 9 . Volymbestlmning av suannm&lsmåttet m e d h&nsvn tillvarierande titninzssätt.

!Jnl f o rordn ing , motsv uiw.ningssntt Tunnm&ttetsv o l y m . l i t e r

Fare 1638, rågat rågat > skakat, stoppat ca 183FBre 1638 last, struket 146,61638 struket t 2 kpr 151,81638 struket t 3 kpr (malt) 156,31665 struket t 2 kpr 155,81665 struket t 3 kpr (malt) 160,31733 struket , skakat , skyf f lat ca 151-1571733 dito t 2 kpr ca 160-1661737 struket t 2 kpr 155,81737 struket t 3 kpr (malt) 160.31739 struket t 4 kpr 164.91739 struket t 6 kpr (malt) 174,l

Käl lor : Se Morell. M, 1987, s 266. Tillagget i form av raga, skakning ochstoppning före 1638 räknat som 8 kappar enligt forarbetena till1737 års forordning (Falkman, L B, 1885, II, s 157). Tillagget iform av skakning och skyffling en1 1733 års forordning rlknat som5-10 1, en1 Jansson, S 0, 1950 A, s 95.

1 spannm&räkningarna frti de fyra hospital som undersöktes i min avhandling räknades i de fall

kapptalet framgick, med ett enda undantag alltid 32 kappar pi tunnan. Innebörden av Jöranssons

uppfattning om den “fixa” kappen skulle vara, att turman i samtliga dessa fall var struken. lg4 En

möjlig inv&&ning mot att se kapptalet 32 som belägg för att strukna tunnan avsågs, skulle

kunna vara, att ett tilläpp proportionellt mot kappm&t (fr o m 1739 l2,5%) lades även tillkapparna. T ex i 1739 års förordning sades att 4 kappar skulle läggas till tunnan, “till en spann

2 kappar, till en halfsspann 1 kappe och sd hvarf effer ut~nat”~~~. (Min kursiv, MM). Dettam&e tolkas som att ett proportionellt tillägg lades åtminstone till närmast mindre enhet efter

halvspannen, dvs till tjärdingen. Rimligast synes vara att räkna med att ett tiI1äg.g förutsattes

även till kappen. 1 så fall skulle 8 “fasta” fjärdingar om 4,5 strukna kappar eller 32 “fasta”

kappar à 1,125 strukna kappar ga pi en fast tunna om 36 strukna kappar. Kapptalet 32 skulle

således inte kunna belägga att tunnan i fråga var struken. S 0 Jansson skriver:

1 äldre uppslagsböcker förklaras det också mycket riktigt, att en kappe fast mAl är 13l/32 kanna, en kappe salt 1 55164 kanna och en kappe malt 2 5/64 karma...Men dettaär ren teori.186

Förekomsten av en fast kappe som mAlkär förefaller emellertid inte vara blott teoretisk. Bland

de mAlkär som Salander ansåg oundgängliga pi en herrgård nämns bl a “1 kappa hvaraf gA 32 pi

en Agad Tunna”187. Även om ett sådant mAlkär inte var spritt, hindrar det inte att den fasta

tunnan i räkenskaper indelades i 32 “teoretiska” räknekappar eller fasta kappar. Det var

praktiskt t ex vid handel, eftersom dalern delades i 32 öre. Visserligen skulle ett sadant bruk

45

mAIkär om l/8 struken kappe, men antagligen kan man nog med Jansson förutsätta att kapparna

enIigt “gammal god sed” Agades, di enskilda kappar uppmättes t ex i minuthandeln.lB

Undersökningen av redovisningen av uppbörd och utmätning av spanm&l vid hospitalen

visade att struken tunna utnyttjades för s&%I uppbörd som utminutering av spannmti i Falun

senast fr o m 1740 och fram t o m 1774. Utspisningen redovisades ännu fram t o m 1785 i

struket mAl. Därefter redovisades spannn&en konsekvent i rapat m%l vid detta hospitai. För

Västerås hospital mättes spannmAlen alltsedan 1713 i rapat m&l, dessförinnan av aIIt att döma i

struket mål. 1 Veckholms hospital (Uppland) mättes spannmålen åtminstone if& 1740 i rågat

(fast) mAI.189

Åter ska inskärpas att man vid hospitalen vanligen räknade 32 kappar p& turman även då

rågad eller fast tunna avs&gs.19o Det innebär att man inte genom att i en räkenskap räkna fram

antalet kappar pA tunnan kan avgöra om fast (rågad) eller struken tuman avses.

46

S-ATTNING

SAväl viktmAtten som rymdmotten varierade kraftigt frAn ort till ort fram till första decenniet

av 1600~talet. 1 de fall kronans uppbörd skedde enligt lokala vikter eller matt omräknades dessa

till stockholmsmått. Ansträngningar att göra vikt- och m%ttsystemen enhetliga för hela riketgjordes 1602 och 1605. Först fr o m 1605 är det rimligt att tala om rikets matt och vikt.

Vad vikten beträffar existerade under l5Ml-talet flera parallella system. Metall (järn och

koppar) vägdes pi olika justerade vAgar pi olika orter. På skeppundet p& Stockholms vag gick 20

lispund om 6,65 kg. Våglispundet delades i 20 marker eller markpund om 332 g. Ett propor-

tionerat överviktssystem hade sedan länge utvecklats varvid enheterna - skeppundet och

lispundet v&ikt - var tyngst p& produktionsorten, nigot lättare pA uppstädemas vagar och

lättast pi stapelstädernas (Stockholms) vågar. överviktsystemet kvarstod i huvudsak oförändrat

fram till 1830-talet, även om dess grundenheter justerades nigot Åtminstone vid mitten av X60-

talet. Lispundet järn- och kopparvikt kallades fr o m 1733 markpund, den mindre enheten

benämndes fortsättningsvis alltid marker.Importerade livsmedel och “köpmansvaror” vägdes pA skavag. Grundenheten för vad som

sedan blev viktualieviktsystemet var skålpundet. 16 skAlpund gick p& 1 lispund på järn- och

kopparvågen i Stockholm. Denna relation till jämvikten bibehöll skAlpundet SA länge den

speciella järnvikten bestod. SkAlpundet mätte ca 415 g. Hemmaproducerade livsmedel m m vägdes

- om kvantiteterna ej var för stora - vanligen p& besman. Grundenheten var marken (besmans-

marken) som i Stockholm mätte ca 302 g. 20 besmansmark blev i Stockholm ett besmanspund

(lispund på besman) om ca 6,04 kg. PA andra orter var besmanspundet oftast tyngre. P& sina h&ll

räknades 24 lokala mark pi besmanspundet.

Fr o m 1605 skulle besmansmarken i hela riket vara lika med det gamla skålpundet, dvs 415

g. 20 skålpund eller besmansmarker gav ett lispund eller besmanspund om 8,31 kg. Järnviktenändrades ej.

Vid sidan av nämnda viktslag fanns lödig- eller myntvikten, varmed silver för mynttig

vägdes. Grundenheten var lödiga marken som senast fr o m mitten av 1500~talet mätte 210,6 g.

Dubbla lödiga marken kallades myntviktens skapund. Fr o m 1634 sattes skappundet viktualievikt

lika med myntviktens skålpund, dvs till ca 421 g. Samma gällde besmansmarken. Det förefalleremellertid som om besmansmarker och eventuellt viktoalieskålpund fortfarande kunde räknas som

motsvarande 415 g. Förändringen 1634 skapade viss förvirring, bla avseende relationen mellan

viktualievikten och järnvikten. Ungefärligt bibehölls emellertid relationen 45 mellan viktualie-

viktens och järnviktens lispund.

Omkring 1665 justerades såväl vikt- som längd- och rymdnAttsystemen enligt Georg Stiern-

hielms intentioner. Längd-, rymd- och viktenheterna förbands med varandra. Skålpundet

(fortfarande liia med besmansmarken) blev grundenheten i viktualieviktsystemet och höjdes till

47

ca 425 g. Lispundet kom att mäta 8,5 kg. Järn- och kopparviktens mark (f d markpund) höjdes

till 340 g och markpundet (f d lispundet järn- och kopparvikt) kom att mäta 6,8 kg. Relationen

mot viktoalievikten blev oförändrad, 5 lispund jämvikt (markpund) gick fortfarande på 4 lipsund

viktualiwikt. Ett skeppund utgjordes fortfarande av 20 lispund (viktualiwikt) resp 20 markpund

(järn- och kopparvikt). Myntiten ändrades ej.

Vitsystemen bestod oförändrade till l830-talet di järn- och kopparvikten och den särskilda

myntvikten avskaffades. Ädelmetall vägdes fortsättningsvis i viktualieskapund (425 g) delade i

IW ort och 10.000 korn. Decimalsystemet infördes med början 1855; skapandet bestod oför-

ändrat, det delades som nyss nämnts i ort och kom. 100 skapund blev en centner och 10.000

skappund en nyläst. Slutligen infördes metrisk vikt under en över&ngsperiod frti 1879 till 1889.

Att spamun&lstunnao är ett yngre matt än skäppan som användes i Syd- och Västsverige,

och spannen, som nyttjades i Östsverige, Mellansverige och längre norrut framg&r t ex av att

spannm&lsfjärdingen inte avser tjärdedels tunna utan fjärdedels spann. Eftersom vanli& 2

spann gatt p& tunnan, betecknade tjärdingen en ittondels tunna. Olika lokala spann och skäppor

förekom och under tidigt 1500-tal utvecklades en rad lokala h%pannstmmor. Stockholmsspannen

mätte ca 47 1. 1 övriga Mellansverige var spannen större, ofta kring 60 1. Skillnaden kom vid

leveranser till Stockholm att betecknas som överm&l. Troligen p g a att kronan behövde ett

lagom stort, enhetligt mUär1 för sin sparmm&lsuppbörd inrättades vid mitten av seklet en

Stockholmstunna om 2!4 Stockholmsspann (117,5 1). Förebiiden var den s k Häringsbandstmmao

som höll ungefär denna volym och som delades i 48 kannor om ca 2,45 1. Sedan Stockholms-

tunnan inrättats kom övermaet mellan landsbygden och Stockholm att räknas mot denna tunna

och det förefaller som om en huma om 146,6 1 (60 2,45 literskannor eller 56 kannor om 2,617 1)

kom att spridas i Mälardalen. Myndigheterna försökte sprida andra humor, bl a 1605, men det

förefaller som om 146,6 1-human vann terräng. Ett försök att officiellt göra denna till rikstunna

1638 stupade pi felräkningar och pi att felaktiga m&lkärl kom att utsändas. Tunnan kom fr o m

riksdagsbeslutet 1638 att mäta 54 kannor om ca 2,65 1 dvs totalt ca 143 1. Fr o m 1638 fastslogs

vidare den tydligen gamla regeln att 32 kappar räknades p% tunnan. Denna regel gälide så länge

turmm&ttet tillämpades och kappens rymd kom s&ledes att variera med tunnans. 1 och med 1665

års plakat om mått och vikt Qerinfördes tunnan om 56 kannor & 2,617 1. Dessa m&lkärl, som f ö

var kubiska utnyttjades som spannmUsmått fram tills dess decimalsystemet infördes med början

1855. Decimalsystemets grundenhet vax samma kanna om 2,617 1. Den delades i 100 kubiitum. 10

kannor blev en kubikfot och 1000 kubikfot blev en kubiittig. Metriska rymdm&tt började

införas fr o m 1879.

När decimalsystemet infördes kom %tminstone officiellt, dess enheter att gälla oavsett vilka

varor som mättes. Fram tills dess hade spammxUsm&ttet gället torra varor, medan andra

mattenheter och makär gällde för flytande varor och insaltat gods. Allt tyder på att tunnan för

saltvaror och flytande varor alltifrån 1500~talets mitt (möjLigen redan &gt tidigare) utgjordes

av motsvarigheten till Häringsbandstunnan (117,5 1). Vad saltvarorna beträffade delades denna i

I48

fjärdingar (V4 tunna) och Attingar. Beträffande flytande varor delades den i 48 kannor om 2

stop. Stopet, som lär ha mätt drygt 1,2 1 var ett ursprungligare m&tt än kannan, vilket visas av

att kvartern är ett fjärdedels stop, inte en fjärdedels kanna. Större rymdm&tt för flytande varorfanns givetvis; ankaret mätte 15 kannor, åmet 60.

Grundenheten kannan hölls oförändrad fram till 1665. Kannmattet var silledes som detta &rs

plakat uttryckte det ditt& “hveggehanda” i det attskilda kannor utnyttjades för vita resp torra

varor. Enligt plakatet skulle numera torrvarukannan om 2,617 1 användaa även för vita varor.

övriga relationer inom mAttsystemet för vAta och insaltade varor bibehölls. Tunnan kom s&ledesatt mäta 48 kannor om 2,617 1 eller l25,6 1. Dessa enheter och mzUkär1 bibehölls till 1850-talet.

Vad torra varor, särskilt spanmn&len beträffar motsvarade m&lkärlen vanligen inte exakt

mAttenheterna. Stundom mättes med raga, stundom avströks tunnan. SpammxIlen kunde antingen

hällas löst i mtiärlet eller med olika metoder packas hArt däri. Det gAr knappast att fullt

tillfredsställande utreda vilka metoder som användes i alla olika sammanhang. Det är t ex möjligt

att kronan tillämpade Agat mål i sin uppbörd, men struket d& den utgav spanmn&l. Mätnings-

sättet kan ha berott pi kontrahenternas inbördes styrka. Sa är t ex skilda uppbörds- (52 kannor)

och utgiftstunnor (50 kannor) belagda från l5CWalet. Fr o m 1633 blev huvudregeln att tunnanskulle strykas av och i stället för rågan skulle ett kappmål om 2 kappar (tre för malt) läggas

till tunna, varvid fullt, Agat eller senare s k “fast” mAl uppnaddes. Denna regel fastslogs 1665,

men modifierades flera gAnger under 1730-talet, tills kappmzIlet fördubblades 1739, så att 36

strukna kappar gick pA “fasta” tunnan fr o m detta &r. Det bör emellertid uppmärksammas att i

spaomn&lsräkningar och dylikt även den fasta human delades i 32 kappar (således “fasta” eller

Agade kappar). Angivelser av antalet kappar som räknades pi tunnan avslöjar Aledes inte om

fast eller struket mAl tillämpades. Det har visats att struket mAl i vissa sammanhang fortfarande

utnyttjades. Fr o m att decimalsystemet infördes fr o m 1850~talet avfördes alla regler om

kappmål och Aga. Struket mål skulle fortsättningsvis tillämpas.

49

1. "Viktualier" betyder närmast livsmedel. Om termens etymologi, se Falkman, L B.1884, 1. s 376.

2. Se Jansson. S 0, 1950 A, s 104 samt Forssell, H. 1875. 1I:Z. ss 107-108. Forssellskriver att det "af varuhusräkenskaperna framga. att Stockholms vagevigt vid detta tid(1550-talet. MM) i allmänhet anvandes vid vagning icke blott af jern och koppar utanäfven af talg, smör, lin. hampa m. fl. sddana varor, som 1 Sttlrre partier skulleuppvägas". Jfr ibid, s 112. Erik Torslow (1951 C, s 8) anser dNremot att det vid sidanav järn- och kopparvikten pd vagen i Stockholm fanns ett viktoalieviktsystem. Son viska se senare menar han dessutom tydligen att inte bara livsmedel m m , utan även jamoch koppar som inte var avsett för export vägdes enligt viktualievikt ph vagen.

3. Se Forssell, H. 1875, II:Z. ss 4 ff. Jfr Jansson, S 0, 1950 A, ss 47-48. Torslow(1951 8, ss 3-4) anger i stallet en lodig svensk mark silver ar 1561 till ca 207.7 g.Jansson angav f 6 den medeltida Stockholmsuwken till 207,2 g, en uppgift som hansedan, under inflytelse av K Ronqvists forskning Nndrade (jfr Jansson, S 0. 1936 A. s16 och dens 1950 A. ss 47-48). Torslow grundade sin uppfattning pi tva uppgifter franden pommerske legaten Norman, enligt vilka dels "Zwij vnnd dreijsig lot KölnishSilbergewicht machet jnn Schweden XXXVJ lat" och dels "Inn kauffmans handlung kannmann XXVIIJ lat, jnn Schweden var XXXIJ lot ausbringen". Oa den kUlniska lödiga markenmatte ca 233.7 g och motsvarande lod ca 14.6 g torde det första citatet visa att detsvenska lödiga lodet var pA ca 12.98 g och den lödiga marken saledes pa 207.7 g. Detandra citatet visade att 32 svenska lod kflpmansvikt (1 skalpund) matte 28 kölniska lodköpmansvikt a ca 14,84 g. Oet kan da visas att de bada svenska loden (köpmansvikt ochlödiga) var lika, varfOr 2 lödiga mark i Sverige skulle motsvara 1 skalpund viktualie-eller köpmansvikt (citaten av Norman efter Torslow. E. 1951 B, s 3). Denna tolkningar emellertid osaker, ty i det ftlrsta fallet sägs inte att vad den kölniska silver-vikten jamfördes med var svensk silver- eller myntvikt. Oet kan saledes ha varit fragaora svensk viktoalievikt i bida citaten. Pa samma senare satt tolkade f 6 Forssell enuppgift fran ett "Register p& Wlfskatten 6r 1569 af Finland" enligt vilken 16kölniska lod motsvarade 18 lod Stockholmsvikt. Han menade att da det i detta fall varfraga om invägning av sttirre silverposter inte behäver ha varit svensk myntvikt, utanväl kan ha varit svensk viktoalievikt som asyftades. Som han framhdller stämmer ensadan relation mellan svenskt viktualiesk&lpund och k6lnisk myntvikt med den relationsom Stiernhielm 1644 angav galla mellan svensk kupmansvikt och kölnisk lödigvikt.Likasa stammer den med relationen nellan svenska viktoalieskalpundet och kölniskalödigvikten &r 1625, men inte med relationen mellan svensk och k61nisk mynt-. silvereller lödigvikt samma ar. Se Forssell, H. 1075. II:Z, s 18 samt avsnitt 1:2 nedan. Tv&forskare anger med utgangspunkt i oberoende källor den svenska Itidiga marken vid 1500-talets mitt till ca 210,6 g (Runquist - se not 4 - samt Forssell). Jag godtar dennauppgift. En lödig mark guld vagde d%remot 222,B g.

4. Runquist. K. 1950, ss 103 ff. Jfr Jansson, S 0, 1950 A. ss 47-48.

5. Ang det proportionerade överviktssystemet f6r jam och koppar. se Falkman, L 8.1884, 1, ss 404 ff, Forssell. H. 1875. 1I:Z. ss 96 ff. Jansson, S 0. 1936 A, ss 24-25,dens, 1950 A. ss 62-64. Wderberg, T. 1932, ss 60 ff. Ett skeppund tackjärnsvikt mätte26 lispund bergsvikt och meningen var att sa mycket skulle gd at till att smida ut 20lispund bergsvikt - 1 skeppund stangjärn. Analogt ägde skeppundet rakappar 22 lispund,men skeppundet garad koppar 20 lispund.

6. Jansson, 5 0. 1936 A. s 17.

7. Ibid. ss 20-22, Jansson, S 0. 1950 A. s 14. Ang olika namn pa besmansmarken, seFalkman, L 8. 1884, 1, s 391. Falkman kallar inte besmansmarken skalpund. men hanantar att bada beteckningarna alltid anvants for enheter av samma vikt. Forsselldäremot uppfattade tydligen skalpundet som en enhet pa besman, som 1120 av besmans-oundet. Han kallade helt enkelt besmansmarken "skalound". Tvdliaast fram& detta av& kommentar till 1602 ars finska fogdeordning: "(t) med maFker_menas häF tydligenbismansmarker -skalpund)". (Forssell, H, 1875. 1I:Z. s 98). Torslow talar i sinkommentar av 1625 ars ordning och undervisning (varom mer i nästa avsnitt) om"skalpund besmansvikt" (Torslow E. 1951 8. s 6). Oetta är principiellt felaktigt avenom besmansmarken och skalpundet viktoalievikt vid denna tid var bestamda sa att devagde lika. Ang besman, se Falkman, L 8. 1884. 1. ss 440. ff, Jansson, S 0. 1936 A,ss 18-20 samt dens 1936 B.

8. Jansson, S 0, 1936 A, s 20.

9. Jansson bestammer nämligen pa s 24 i ibid. utifran en uppgjft (s 17) om attskalpundet mätte 415.4 g lispundet pa vagen till 6 2/3 kg (16 1 skalpund).

10. Cit efter ibid s 20

11. Cit efter ibid, s 21. Jfr Forssell, H. 1875, 11:2, ss 106-107.

I50

12. Forssell, H, 1875. 1I:Z. s 108.

13. Ibid. s 109. Jansson accepterade dessa bestamningar. Jfr Jansson, S 0. 1936, s 21.

14. Hertig Karls öppna frihetsbrev till M. Hans Black att göra besman, cit efterFalkman, L 8, 1884 1. s 74.

15. Cit efter Falkman, L 8. 1884. 1. s 73.

16. S& l&ngt stammer min tolkning med Torslow E. 1952 A, ss 4-5.

17. Sa bör ha varit fallet, aven om landshövdingen i Örebro 27111 1632 i ett svar paen skrivelse fran kammarkollegium skrev att pa ett lispund p& besman "bur vara 22marker" (Falkman, L B. 1885. II, s 11). Om skillnaden mellan Örebro besmanspund ochStockholms vaglispund (eller för den delen Stockholms besmanspund) uttrycktes iStockholmska markpund eller besmansmarker, sa miste besmanspundet i Orebro anda blirätt bestämt. Vidare ar det klart att när Örebro besmanspund blev norm fllr riketsbesmanspund, sa kom det senare att delas i 20 besmansmarker. Det enda felet som kanuppsta i mina bestämningar gäller i sa fall besmansmarken just i (irebro, som enligtnotisen frAn 1632 möjligen ska utgiira 1122, inte 1/20 av besmanspundet.

18. Cit och ref efter Falkman, L 8, 1884 1, s 76.

19. Cit efter Falkman, L 8, 1884. 1, ss 77-70.

20. Se avsnitt 1.2. nedan.

21. Detta är t ex Torslows tolkning (Torslow, E, 1952 A. särsk s 3).

22. Jfr ibid, s 4. Torslow, E, 1955, s 6 samt Forssell. H. 1875. II:Z. ss 98, 102.

23. Jfr avsnitt 1.2. nedan.

24. Forssell, H. 1875. II:Z, ss 102-103. Forssell synes föresl.4 att besmansviktenfärändrades mellan 1557 och 1605.

25. Torslow, E, 1955, ss 8-11. Torslow anförde uppgifter som tydde pa att centnern iLybeck motsvara 8 k(Jlniska lispund av samma vikt som det svenska lispundet om 6647.52g. Att 2.5 - inte 2,75 - centner enligt Agrelius' uppgifter fran 1655 motsvarade ettsvenskt skeppund nämner inte Torslow. Den centnervikt Torslow kom fram till var ocksdexakt 0,4 svenska skeppund om 20 lispund 8 6647,52 g. F 6 stämmer inte den centnerviktTorslow räknat med den som kan framraknas av Falkmans uppgifter om att Lybeckscentnernskulle ha motsvarat 1.27660 svenska centner enligt 1855 Ars furordning (42.5076 kg),Med Falkmans uppgifter blir Lybeckscentnern i stället 54265,202 g indikerande ettsvenskt lispund om ca 6783.1 g eller, om 2 314 centner gick p6 skeppundet ett skeppundom ca 149.2 kg eller, slutligen om 2.5 centner gick p6 skeppundet, ett skeppund om135.7 kg, vilket stammer rätt väl med det skeppund som av allt att döma nyttjades förjam och koppar i Stockholm pd 1650-talet (jfr avsnitt 1.2.). Se Falkman, L B. 1885.II, s 26.

26 . Tors l ow . E. 1955. s 12 (cit). ss 11-13 (det övriga).

27. Se hanv t not 5 ovan.

28. Torslow. E, 1955, s 6. Med "rent teoretiskt" menas att han inte belagt att dettaskeppund räknades med i Tavastehus. Han har blott konstaterat att 16 Tavastehus-lispund gör ett sadant aktuellt skeppund, vid sidan av att 20 Tavastehuslispund gerett annat skeppund och 14 dylika lispund ater ett annat skeppund.

29. Forssell, H. 1875. II:Z,' s 108.

30. Da skulle snarare viktoalielispundet pa vag motsvara 22 markpund, men aven det arosannolikt eftersom det ger en okand relation sadan att 17,6 skAlpund - som jubestamts till 415.47 g oberoende härav - skulle motsvara ett viktualielispund p& vagen.

31. Jfr not 24 ovan. Av 1605 ars farsta mandat framgar indirekt att trabesman, varsvikt knappast kan ha varit speciellt exakt justerad anGInts tidigare.

32. Se Jansson, S 0. 1936 A, ss 20-21, 23.

33. Se Torslow, E, 1951 8. ss 3-4, dens, 1955, ss 6-10, Jansson, S 0, 1936 A, s 20. Pg a mina avrundningar avviker siffrorna nagot frAn Torslows men det 0 betydelselöst isammanhanget.

34. Lispundet mätte enligt Forssells relation 32.6 lödiga mark. se Forssell, H. 1875.II:Z, s 108.

35. Dessa senare bestämningar kommer att granskas i n8sta avsnitt.

51

36. Jansson, 5 0. 1936, s 21. Jansson angav ar 1936 skalpundet under 1500-tal ochtidigt 1600-tal till drygt 415 g, vilket han ansag motsvara den dubbla lodiga marken.Grunden för hans bestämning var en berakning av grammotsvarigheten av det ass-talStiernhielm asatte den svenska kramviktens mark ar 1644. Senare reviderade Jansson sinuppfattning, av anledning att det uppdagats att Stiernhielm raknat med en lattareassvikt än vad som tidigare antagits. Skalpundet vid 1600-talets början skulle da havägt 409 g vilket f 6 ganska val motsvarar dubbla medeltida lödiga marken i Stockholm.Besmansmarken enligt 1605 ars mandat ansag han motsvara den besmansmark som kundeframräknas av 1557 .&rs relation mot det av Forssell bestämda Stockholmslispundet pavag, dvs ca 404 g. Vi ska senare visa att Stiernhielms ass-tal ftlrmodligen inte avsagnagot lättare ass. Hans uppgifter grundades av allt att döma inte pa mätningar utan phandrahandsuppgifter. Siffran 415.47 g förefaller i själva verket stämma. Se ibid. ss17. 21 samt Jansson, S 0, 1950, s 75. Jfr avsnitt 1.2. nedan, särsk not 75.

37. Jfr not 5 ovan.

38. Grunden fbr bestämningarna tir ett skalpund om 415,47 g och ett vaglispund iStockholm om 16 sadana skalpund. (ivriga viktenheter har sedan utraknats med hjälp avde relationer som Forssell angett galla enligt proberingar 1557 och närliggande 6r(Forssell, H, 1875. II:Z, ss 106-110). För S6derköping och indirekt för Kalmar gerForssells kallor tva alternativ. Enligt det andra var Vadstena vig. som var lika medÖrebro vag, vars lispund i sin tur motsvarade 23.4 lispund pa Stockholms vag (ibid, s100) 1 lispund drygare pa skeppundet än SUderköpings vag. Jag har tolkat detta sa, attVadstenalispundet var 1 Vadstenamarkpund drygare än Söderköpings vag. De tva Söder-köpingsuppgifterna blir da i stort sett liktydiga.

Uppgifterna om Abo besmans vikt sttider m6jligen Torslows tolkning. Grunden förbestamningen i tabellen är en av Forssell framdragen handling om den finska vikten ar1583 (ibid s 110). Enligt denna gjorde 1 besmanspund i Abo 1 112 besmanspund iStockholm och 1 lispund 7 3111 markpund pd Stockholms vag. Enligt 1602 ars finskafogdeordning hade ju Abo besman tidigare varit rattat pa 24 marker, men sedan ändratstill 20 marker, som av allt att d6ma var lika tunga som förr och som synes ha varitlika med 1120 av besmanspundet i Örebro som 1605 blev rikslikare. Abomarken börsdledes ha vagt 415.47 g. 24 sadana marker gör ett besmanspund om ca 9971.3 g. Medrelationen mot Stockholms besman fr& 1583 skulle Stockholms besmanspund mata just6647,52 g medan lispundet p& vagen skulle mata 7312.3 g. Det är bestickande, men detbör noteras att Torslow sjalv raknade övervikt pa lavastehus besmanspund (som var likamed Abo besmanspund) mot ett Stockholmskt vagviktslispund mot ett sadant om 6647.52inte mot ett tyngre Stockholmslispund. (Tarslow, E. 1955, ss 5-6). Vidare förefaller

g.

det inte osannolikt att Abo besmansmark först sent rättades sa att den svarade motÖrebromarken och den senare rikslikaren. hter ndgra andra relationer dementerar,enligt min mening vissa av Torslows antaganden. Torslow haller för mlljligt (ibid, s 7)att 24 markerpundet i Wartofta ar 1573 var lika med 24 markerpundet i Abo (9971.3 g).16 sidana besmansmarker (a 415.47 g) skulle enligt en av Torslow given relation göra 1lispund pa LOsens (Nya Lödöse) pyndare (vag). Lösens pyndares ltspund skulle saledesvara lika med "latta" lispundet pa Stockholms vag (6647.52 g). Nu torde väl Vartofta-pundet vara lika med besmanspundet om 24 Vilstgötamarker i Skara. Enligt en relationfran omkrin

å1560 var detta besmanspund_2 västgiltamarker 16ttare än Vadstena besmans-

pund, som s ledes skulle ha vagt 9971.3 26124 g. Enligt samma kalla skulle 18besmansmarker 1 Vadstena ga p& Vadstena vags lispund, som var lika med Örebro vagslispund. Detta lispund skulle saledes ha vägt le/20(För de senare relationerna, se Forssell. H. 1875. II:?‘:4109jg7k3a~ger Forssell

- ca 9722 g.

(ibid, s 100) att skeppundet pa örebrovagen motsvarade i3.4 lispund p& Stockholms vag.Det bör innebära att lispundet pa vagarna i Örebro och Vadstena motsvarade 23.4markpund p& Stockholms vag. Med 20 markpund p& Stockholmsvagens lispund skulleStockholmsvagens lispund i sa fall ha vägt 8309 g. dvs lika med besmanspundet i lirebroenligt Torslows bestämning och enligt min bestämning avseende 1602-05. Men lispundet iStockholm, pa vagen var ju enligt Torslow antingen 6648 eller 7312 g (ungefar). Dethela gir saledes inte ihop. Det kan även anmarkas att Vartoftsilvervikten av Torslowräknas mot ett Stockholms- (eller Nya Löd&e-) lispund om 6648 g, inte mot ettlispund om ca 7312 g, mot vilket övervikten p8 brebro besman och undervikten paStockholms besman ar 1557 enligt Torslow ska räknas. Aterigen: det var ju mot dettatyngre vaglispund som Aboövervikten fran 1583 gav en Abomark om 415.47 g.

39. Grunden är bestämningen av besmansmarken i Orebro. som senare blev rikslikare.Rikslikaren har som nämnts bestämts till 415.47 g, dvs till liks med det gamlaskalpundet enligt Torslows bestämning. De tlvriga enheterna har bestämts utifranrelationerna i 1602 ars finska fogdeordning och pa basis av antagandet av att Abo vagoch Stockholms vag vid denna tid var lika.

40. Bestämningarna grundas pi den ovan omtalade skalpundsbest6mningen och p8 bestäm-ningen av rikets besmansmark till 415.47 g. Stockholms järn- och kopparvikt (vagvikt)är bestämd enligt angivelsen i not 39 ovan. Stockholms gamla besmansvikt är bestämdutifran relationen mot Orebro besmansvikt i 1605 ars andra mandat, tolkad sd att 15örebromarker gick pa Stockholms besmanspund. Relationerna mellan Stockholms $irn- ochkopparvikt och motsvarande vikt i bergslagen och uppstäderna följer 1605 ars andra mandat.

52

41. Ref och cit efter Falkman. L 8. 1885 II, ss 2-3. Det innebar att man bör rakna medde besmansvikter som bestämdes för Skara resp Väster& i enlighet med proberingarnafran 1557-60 anda fram t o m 1619 resp 1620.

42. Cit efter Falkman, L 8, 1884, 1, s 391.

43. Ibid, s 391. Jfr dens, 1885. II. s 5.

44. Enligt Torslow var ju som vi sett markpundet järn pa Stockholmsvagen lika medStockholms besmansmark under 1500-talet.

45. Jansson. 5 0, 1950. ss 6. 57-58. Indelningen av 1 kvintin i 4 ort var inofficiell. Efter1855 betydde 1 ort l/lOO av decimalviktssk&lpundet.

46. Att 32 öre gick p& dalern är välkänt. Se t ex Heckscher, E F. 1942, ss 8 ff.

47. 1625 Ars ordning och undervisning cit efter Falkman, L B, 1885, II, ss 5-6.Falkmans parenteskommentarer har utelämnats.

48. Se ex" Torslow, E, 1951 8. s 3 samt Forssell, H, 1875. II:Z, ss 8-9. not 1(kölniska 16diga marken). Se aven Torslow. E, 1954 A. s 10. Ang kölniska handels-viktens pfund eller pund. se Torslow, E. 1951 8, s 4. Se f ö Falkman, L 8, 1884, 1, s45.

49. Se ovan, not 3.

50. Cit efter Falkman, L B. 1884. II, s 7.

51. Cit efter ibid. s 9.

52. Se Jansson, S 0, 1950, s 63.

53. Cit efter Falkman. L B, 1885, II. s 9.

54. Cit efter ibid. s 9.

55. Ref och cit efter ibid, ss 10-11. Justermästarämbetets titlar växlade.

56. Jfr t ex avsnitt 1.1. ovan. Ang tackjärnsvikten, se s 28 nedan.

57. Ref och cit efter Falkman, L 6. 1885, 11, ss 12.13.

58. Eland forskare som t o m som menat att viktualieskdlpundet alltid (fransett efter1665) varit lika med dubbla lödiga marken märks Jansson, 5 0. (1936. s 17) och Falkman,L 6, (1885, II. s 13). Oen senare är dock tveksam. Pa den anförda sidan framför han sorostöd för synpunkten ett citat fr&n 1667 ars resolution (om vilken mer senare) sägandesatt "myntvigten i Sverige alltid varit different fran viktualie- och besmansvigten" (7).1625 Ars ordning motsäger asikten om det identiteten mellan viktualie- och myntvikten.

Även Torslow synes vara av uppfattningen att myntvikten före 1660-talets reformervar lika med viktualievikten. Han tolkar 1625 Ars ordningen pa ett annat satt än jag_gör. Han antar att det fanns ett skalpund vagvikt om 415 skalpund besmansvikt ((4/5) 41-5.47 g) som saledes var lika med markpundet pa vag. Marken silvermynt vagde ca 19 6.27g och utgjorde 15 lod av en svensk mark om ca 209.36 g. Vad jag kallat svensk lödigmark kallar han 1 mark svensk silvervikt (ca 210,6 g). Skalpundet pA vag (332 g) varviktualievikt, markpundet pA vag var jamvikt. Han stipulerar dessutom att myntviktensskalpund var lika med skalpundet besmansvikt varfor det avvek fr.4n silvervikten. Tv&saker ar märkliga i Torslows tolkning: i) att silvermarken skulle avvika fran lödig-marken, den senare användes ju för vägning just av myntsilver och inte fär vägning avnlgot annat. ii) "uppfinnandet" av ett vag-skalpund om 332.30 g. Detta skalpund är somTorslow sj%lv medger inte belagt i källan. (Torslow, E, 1951 8. ss 6-7. dens, 1951 C. ss3.9).

59. Cit och ref efter Falkman, L E, 1885. II, s 15.

60. Cit efter ibid, s 15.

61. Forssell, H, 1875, 1I:Z. s 104.

62. Ibid, s 97.

63. Se avsnitt 1.1. för den gamla relationen mellan skalpund och vaglispund. Vad somorsakade Forssells misstag var av allt att döma hans sammanblandning av skalpund ochbesmansmarker. Som vi sett ansag han ju 1500-talets skalpund definierat som besmans-vikt, Tvärtom var dessa vikter tydligen oberoende av varandra fram till 1605.

64. Tarslow, E. 1954 A. s 6.

65. Ibid. s 6.

53

66. Liknande resonemang f&lrs av Torslow i ibid. s 10, samt dens 1951 6. s 11. Torslowstolkning ar dock ph flera punkter olik min.

67. Se ang den senare metallvikten avsnitt 1.3. nedan.

68. Se Falkman, L 6. 1885. II. ss 20 f.

69. Jfr ibid ss 20-21 med Forssell, H. 1875, 11:2, s 104.

70. Stiernhielm, 1644. kap VI. (Sidnr saknas.)

71. Ibid, samma kapitel.

72. Ang det svenska asset, se Torslow. E, 1953. s 8.

73. Torslow. E. 1950 A. s 4.

74. Forssell, H, 1875, II:Z, ss 102, 105.

75. Jansson. S 0, 1936, s 17, dens, 1950. s 75. 1 det äldre arbetet anger Janssonsalunda skalpundet till 415.4 g. Han avrundar Stiernhielms asstal för kramvikts-skalpundet (dubbla kramviktsmarken) till 8647 ess och raknar tydligen med ett ass om0,048 g. 1 det senare arbete säger han däremot att det uppdagats att Stiernhielm "vidsina tidigare beräkningar använt sig av en assvikt som var ungefär 314 mg Itlttare ändet ass. som i slutet BY 1660-talet lades till grund, när man definierade skalpundetsom 8848 ass". 1644 ars Stiernhielmska ess ska saledes ha vägt ca 0.0473 g ochkramviktssk?ilpundet omkring 409Stiernhielm an räknade med, sa m Ste samma ess ha räknats med b&de för kölnisk ochå.

Jag tror detta resonemang kan avfärdas. Vilket ass

svensk vikt eftersom relationerna stänmw överens med dem som redovisades för 1625. Dmhan vidare inte provvägde vikterna mot ess sa är det bättre att bestamma den svenskavikte" utifran relationen mot den klnda klilniska vikten 8" utifran relationen mot ettdaligt känt ass. Jfr not 36 ovan.

76. Cit efter Falkman, L B, 1885. II. s 25.

77. Ref efter ibid. s 26.

78. Cit och ref efter ibid. ss 30-31.

79. Ibid. ss 44-45.

BO. Ibid. ss 47-49. (Hela titeln p& 1662 ars "Nensurae..." aterges av Falkman.)

81. Ibid. s 47-49. Fullstandig titel pa 1664 ars verk var "Mensurae Svethiae Authori-tete Regie, Ordinatae per Georg Stiernhielm 5: R M _ Consil: Milit: Anno 1664."

82. Ibid, ss 47-48.

83. Cit och ref efter Falkman. L B. 1885. II. ss 56-57.

8 4 . Ibid. 5 4 8 .

85. "Proport. 1 skepp:d=322.+ skalp. kände han blott af Hans Weilers handskrifne'vigternas determination'. som han fatt av dennes mig". (Forsell, H, 1875, 11:2, s95). Stiernhielm m&te emellertid rimlige" ha sett instruktionen för Grill av 1661 somi det avgörande stycket var likalydande med 1636 ars instruktion fär Weiler.

86. Cit och ref efter Falkman, L 8, 1885, II, ss 62-64.

87. Cit och ref efter ibid. ss 64-65.

88. Cit och ref efter ibid, s 65.

89. Ibid. s 65.

90. Ibid, s 66.

91. Vid den första provvagninge" hade salunda riksskattem&taren “dels begärt. att delikare matte framhafvas, som alltid sedan ar 1638 varit brukade i och för justering afviktualievigten. Samt dels fragat. om samma likare blifvit sedan nämnda Ar i nagonmatto förändrade.../vilket/ ma gistratspersonerne bestämdt f6rnekat". (Ibid. s 64.Falkmans kursiv). Forskningen synes enig om att det verkligen var 1638 ars likare somvägdes. Jfr Forssell, H. 1875, 11:2. s 97 samt Torslow. E. 1951 A, ss 3-4.

92. Forssell, H. 1875, II:Z, s 7.

93. Ang 1667 ars resolution, se texten nedan.

94. Hallmark. L J. 1854. ss 99-103. Forssell, H. 1875, 11:2. ss 93-96, not 1.

95. Jfr avsnitt Il om rymdmatten1

96. Cit och ref efter Falkman, L 6. 1885, II, 5s 67-72.

97. Cit efter ibid. s 73. Ang Grill, se ibld, s 74.

98. Forssell, H. 1875, 11:2, ss 95 (not).

99. Jfr not 73 ovan.

100. Jansson, 5 0. 1950 A, s 12. Naturligtvis kan det tankas att likarna under 1660-taletvar tyngre än de var p& 1730-talet i och med att de slets. Se Torslow. E. 1953, s 8.

101. Torslow. E. 1950 8. s 6.

102. Jansson, S 0, 1950, ss 53. 17-18. 74-75, 7. Forssell, H. 1875, 11:2. s 18.Forssell satte skAlpundet till 425.0758 g. Denna angivelse av skalpundet liksom hansangivelse av lödiga marken till 210,616 g utg6r grunden för mina besttimningar nedan.

103. Jansson, S 0, 1950, ss 74-75, 6-7, 17-18.

104. Ibid. ss 6. 49-51. Ang jam- och kopparvikten samt &erviktsystemet, se ävenavsnitt 1.1. och 1.2. ovan. särskilt hänv i not 5.

105. Ibid. ss 7, 55, 47-48, 11-12. Forssell, H. 1875, 11:2, ss 4. 18.

106. Bade i 1667 ars resoultion och i 1733 ars förordning om matt och vikt sades attmyntvikten holls oförandrad mot tidigare. dvs de gamla likarna frAn 1630-talet - som isin tur torde ha motsvwat betydligt äldre bestämningar av Itidiga marken - bibehälls.Se Falkman, L 8. 1885. II, ss 69, 124.

107. Ibid, ss 123, 169.

108. Torslow, E, 1950, A, s 4. dens, 1953, ss 3-6.

109. Cit efter Falkman, L 6, 1885, II, ss 158-159.

110. Ang förslitning. jfr Torslow. E. 1953. s 8.

111. Cit efter Falkman, L 8, 1885. II. 5 146.

112. Se ibid, s 146. Jfr Torslow. E, 1950 A. s 4.

113. Falkman, L 6, 1884, Il, 11 119, 123.

114 . Tors l ow . E. 1950 8. s 6.

115. Nallmark. L J, 1854, ss 101-102. Enligt Forssell blir skalpundsvikten obestämd pA% lod nar p g a att vattnets beskaffenhet och temperatur ej angetts.

116. FUr sammanstallningen och tabellen nedan galler: vv-viktualievikt, jkvS-jarn-och kopparvikt (stapelstadsvikt), mv-myntvikt, kv-kramvikt, dv-decimalvikt

117. Citaten är fran 1739 ars fOrordning 058-9, efter Falkman, L 8, 1885, II, s 169.Jfr med 1733 Ars förordning. 006-7 (ibid. s 123).

118. Cit efter Falkman, L B, 1885, II, s 125.

119. Ibid. ss 171, 125.

120. Skälet till detta ar att jag i ett tidigare skede avsig att utfara en ombearbetningav detta material och att en s8d.w ombearbetning skulle inga i min avhandling om densvenska livsmedelskonsumtionens historia (Morell. M, 1987). Detta projekt har jagtvingats skjuta pA framtiden.

121. Harmerberg. 0, 1946, ss 416-417, Jansson, S 0. 1936 A. ss 26-31. Jfr aven Falkman,L 8. 1884, 1, ss 293 ff. Skäppans omrade var i huvudsak Syd- och Västsverige. medanspannen förekom i rikets ävriga delar. 1 Smaland förekom bade spann och skapps. denfärra främst i norr samt i Kalmar (liksom pd öland) vid sidan av skäppan. Utgangs-punkten vid bestämningen av de olika lokala spannens litervolym är tva nagorlundasamstämmiga bestamningar av Stockholmsspannen. Jansson (1936 A. ss 28-29) utgick franen kand relation mellan Lybecks och Stockholms kornmatt och beräknade Stockholms-spannen till 47 1. Harmerberg (1946, s 217). utgick fran "~8 ytmatten grundadeberakningar" och fick spannen till 46.9 1. Se aven Torslow. E. (1969, ss 3-4) sommatematiskt harleder Stockholmsspannen till 47.1 1. Jag räknar har och fortsättnings-vis med en Stockholmsspann om 47 1. Ang begreppet övermal. se även Jansson, S 0. 1939.

55

122. Harmerberg, 0, 1946, ss 417-419. J a n s s o n . S 0. 1936 A, ss 31-32. Jfr Bven Falkman,L 6, 1884, 1, ss 303 ff. Flera äldre multiplar av spannen och skäppan förekom, menbehOver inte beröras har. Se t ex ibtd. ss 293 ff. Med en stockholmsk spann om 47 1blir Lf-spannstunnan 117.5 1. Harmerberg far den till 117.3 1, Torslow (1969, s 3)till knappt 117.8 1. Analogt blir kannan enligt Harmerberg pA 2.443 1, men enligtTorslow drygt 2,453 1. "Häringsbandstunnan" (av heringsbant - silltunna) rymd harenligt Jansson, 5 0 (1950 A, s 91) utifrdn en bevarad bronslikare bestlmts till 118 1.Denna tunnas ursprungsort var Rostock. Torslow (1969. s 5) harleder teoretiskt dessrymd till 118.7 1. En Rostockkanna om 1148 av häringsbandstunnan blir s&ledes antingen2,458 eller 2,473 1. Enligt en av det ovanst&ande oberoende bestamning utförd avHannerberg (1946. s 427). matte den 2,446 1. Benämningarna "slottstunna" och "slotts-kanna" är Harmerbergs. Klart är att t ex Torslow uppfattar slottstunna rasp härings-bandstunnan som skilda tunnor. Lika klart verkar vara att samtiden inte gjorde det. Seexv ordinantian för svenneöl 1556 dar det sB s att:

9'“en haringh bondh tunne upprokat

maltt. thet ar 24 Stockholms span uprokat". Cit efter Jansson, S 0. 1936 A, s 32). Avsamma innebörd Nr en passus i en fogdeordning för Finland av 17 januari 1556 (Gustav1:s Reg, val XXVI, s 24).

123. Hannerberg, D. 1946, ss 419-420, 423-424. 60-kannorstunnor färekom verkligen. MedHarmerbergs 2.443-literskanna blir en sadan tunna 146,6 1. Utgiftstunnan blir 122.2 1och uppbördstunnan 127 1. Med "min" 2.4%literskanna stammer inte relationernariktigt. De tre tunnorna blir pa 147. 122.5 resp 127.4 1. Skilda utgifts- ochuppbbrdstunnor finns namnda 1530 samt 1582 med kanntalen 50 och 52. Prefixen "upp-stads-" resp "stapelstads-" härrör uppenbarligen fran 1590-talet, da 52-kannorstunnaninftirdes för Uppsala, Enkilping och Väster&. Skilda utgifts- och uppbördstunnor synesha förekommit senast i Ingermanland 1628. dA de avskaffades genom Gustaf II Adolfsbrev till guvern6ren. Ang detta, sa Jansson, 1936 a: s 32, Janss0n.S 0, 1950. ss 99-100. Forssell. H, 1875, Il:2. ss 120, 126. Falkman, L 6, 1884. 1. ss 72, 305. dens,1885, II. 5 8.

124. Se Forssell, H, 1884. ss 119-120, Heckscher. E F, 1935 I:l. bil III, ss 8-13. FörLinköpings. Stegeborgs och Norbys del har jag räknat med en tunna om tva östgötaspann.t)stgötaspannen bestämdes av Jansson till 50.5 1. För Kronoberg och Kalmar räknar jagmed en skäppa om knappa 20 1 eller en spann (varav tva pi tunnan) om ca 78 1. ävendetta enligt Jansson. FUr Uppsala räknar jag med an tunna om tva upplandsspann ti 60 1(Jansson). För Stockholm räknas med en tunna om 2!s stockholmsspann. Norsskogs tunnadirekt enligt Forssell. Kopparbergets spann enligt genomsnitt av relation mellan dennaoch spannen i Väster& resp Stockholm. Gripsholms tunna har räknats som tva grips-holmsspann. Gripsholmsspannens volym har bestämts till ca 65 1. Detta har gatt till paföljande sätt: i en tabla över .%tskillnaden mellan spann och tunnor i riket Ar 1558atergiven av Forssell anges hur manga aprakade eller strukna ("prakade") fat som gickpA olika orters aprakade eller strukna tunnor och spann, Det framg&r t ex att Västerasspann var f större Bn Stockholms (58.75 l), medan Nyköpings stads spann med denrelation som kan utläsas bör ha mätt 55.8 1. Relationen mellan strukna spann iStockholm och Gripsholm ger en gripsholmsspann om ca 71.5 1. Relationen mellanGripsholms och Nyköpings spann ger en gripsholmsspann om 65.1 1 om nyköpingsspannenvar 55.8 1. Om nyköpingsspannen som Harmerberg skriver mätte 52.8 1 blir gripsholms-spannen 61.6 1. Dm man slutligen jämför fattalen p& strukna tunnan 1 Gripsholm ochStockholm (det ar uppenbart fraga ton en tv&spannstunna även i Stockholm) uppst&r enrelation som med en stockholmsspann om 47 1 ger en gripsholmsspann om ca 64,5 1. Tvarelationer ger saledes en gripsholmsspann OB ca 65 1. medan en relation ger en mindreoch en annan en större spann, Det synes rimlfgast att räkna med en spann om 65 1 ochen tunna om 130 1. Se Jansson, S 0. 1936 A, ss 28-31, Harmerberg, D, 1946, s 417.Forssell, H, 1875, 11:2, ss 115-123. Andra relationstal mellan spann, skäppor ochtunnor Aterges i Falkman, L 6, 1884. 1, ss 304-306 samt i Torslow, E, 1949, ss 14-15.

125. Harmerberg. D. 1946, s 417, Jansson, S 0. 1950 A, ss 22-23, 34-35, Falkman, L 8.1884, I. Ss 296-298. Sdvitt gäller faten ar detta möjligen osäkert. Enligt 1638 drsriksdagsbeslut indelades tunnan i 32 fat eller kappar. Fatet utgjorde allts8 da 1132av tunnan. 1500-talets och det tidigare 1600-talets fat bär ha varit av sammastorleksordning som senare tiders kappa. Falkman anför flera uppgifter om att 1500-talets tunnor delades i 32 fat (lokala fat) eller i 32 delar med annan beteckning änfat. Enligt Harmerberg delades alla Mälaromr&dets halvtunnor/spann) i 16 fat. Jagraknar darför fatet som 1/32 av lokal tunna.

126. Strikt talat torde lakeandstunnan ha utaiorts av hZ.rinasbandstunnan om 118 1. DAsamtiden uppfattade denna tuAna son- lika sl&s- eller Sto&holmstunnan (117.5 1)räknar jag med denna. Se Jansson, S 0, 1936 A, s 32, dens, 1950 A. s 91. Torslow, E.1969, s 5. Lakegodstunnan skulle halla 48 kannor, rltteligen om 2,46 eller 2,47 1.raknar som tidigare med en kanna om 2,45 1.

JagSe nlrmare avsnitt 11.2. s8rsk not 158.

127. Se narmare avsnitt 11.2. nedan, sarsk not 158.

128. Clt efter Falkman, L 6, 1884. 1, s 78.

129. Falkman, L 8. 1885, II, s 1.

130. Ibid. s 7. Jfr Forssell, H, 1875. II:Z, s 114 samt Hannerberg, 0. 1946, s 424.

I

131. Cit efter Falkman, L B, 1885, II, s 19. Jfr Forssell, H. 1875. II:Z, s 114 samtHarmerberg. 0. 1946. s 425.

132. Cit efter Falkman, L B. 1885. II, s 55.

133. Se exv Wallmark. L J, ss 94, 104. Forssell, ti. 1875. 1I:Z. ss 113-114, Torslow, E1949, ss 1. 16, Jansson, 5 0, 1950 A. ss 6-7. Saval i Stiernhielms bada "Mensurae.."(1662. 1664) som i tabellerna över mdlktlrlens kubikmatt enligt 1739 Ars förordning(sannolikt bilagda 1737 Ars förordning) mätte tunnan 5600 kubikdecimaltum och kannan100 kubikdecimaltum eller l/lO kubikfot. (Se Falkman, L 8. 1885. II, ss 45. 48-49. s176-178 samt anq "Mensurae..." not 35 nedan. En kubikdecimaltum motsvarade 0.02617 1(eller enligt Torslow, E. 1969 s 4 0.026169999984 1, varftir denne anger tunnan till146.55199104 1).

134. Forssell, H. 1875, X1:2. s 113.

135. Cit efter Falkman, L 8, 1885. 11, s 55.

136. Cit efter Falkman, L B. 1885 , II. 5 21.

137. Falkman, L 8. 1885. II, s 15.

138. Ibid. ss 14-15.

139. Wallmark. L J, 1854, ss 92-93. cit fr s 93. Det var saledes klart enligt Wallmarkatt tunnans volym tikades 1665, medan kannans minskades. Jfr ibid. s 94. Ang Stiern-hielm och de kubiska malkarlen. se även Jansson, S 0, 1950 B.

140. Forssell, H. 1875, 11:2. ss 113-115. Strikt rkiknat avviker Forssell nAgot frAnHallmark. 1638 Ars tunna blir 144.20 1, medan Örebrotunnan blir 162.9 1.

141. Ibid. s 20.

142. Heckscher. E F, 1942, s 31. Heckscher avrundar korrekt Forssells Drebrotunna till1.63 hl, men anger 1638 Ars tunna till 1,443 hl och motsvarande kanna till 2,672 1.Harmerberg tillskriver felaktigt Wallmark dessa siffror (Hannarberg. D, 1946, ss 422,425).

143. Harmerberg. 0, 1946. ss 419-424. Jfr dens. 1941, ss 134-136. Det avg&rande bevisetför att en 146.6-literstunna om 56 kannor a 2,617 1 anv5ndes före 1638 skulle kunna havarit Hannerberqs citat fran Bureus' räkning av 27 januari 1637: "SAsom Rostockerkannaär här 100 in tubo. SA är Stockholms gamla kanna 102 In tubo". Harmerberg tolkar dettasom att om Bostockkannans tant var 100. sa var Stockholmskannans kant 102. förutsattatt malen Var kuber. Kubvolymerna skulle dd förhalla sig som 1:1.06121. vilket med enstockholmskanna om 2,617 1 ger en rostockkanna om 2,466 1. Harmerberg anför detta somhelagg för att slottskannan, av honom bestamd till 2,443 1 var identisk med rostock-kannan. Men kanske 5r det rimligare att tolka "in tubo" som kubiskt bestämda volym-angivelser. Volymerna skulle dA förhalla sig som 100:102. Om dA rostockkannan var (somenligt Torslow) 2.47 1 sd blir Stockholmskannan 2,519 1. Det skulle ge en stock-holmstunna om 136.0 1 med 54 kannor pA tunnan och en tunna om 141 1 med 56 kannor pdtunnan. Mark dessutom att relationen är den samma som den Wallmark framraknade mellan1665 och 1638 Ars kanna. Se Harmerberg. 0. 1946, ss 426-427 för dennes tolkning.

144. Dvs enligt Harmerberg gjorde den det.

145. Harmerberg, 0, 1946, ss 421-422, 425-426.

146. Harmerberg. D. 1946. ss 425, 427. Ytterst bygger bestamningen till 142,9 1naturligtvis p& att slottskannan och Rostockkannan verkligen som Hannerberq vidhöllmatte 2,443 1. En dylik kanna om 2.45 1 ger en 1638 ars tunna om 143.3 1. en kanna om2.47 1 ger en tunna om 144.5 1. Vidare kan anf6ras. att om Bureus inte rätt kKndeörebrokannan. utan satte den till 2,672 eller 2,669 1, s.5 borde 1638 Ars tunnamotsvara 54 sldana kannor snarare an 54 rBtta örebrokannor. dvs Wallmark snarare anHarmerberg skulle ha ratt. Hannerberg omtalar (ibid. s 427) att kammarkollegium i enskrivelse av 21 april 1640 noterade att de nya kopparmatt som upprattats. sa vittgallde de stilrre matten stämde med dem som Bureus tidigare sant ut, men att kannmattenskönjbart avvek frAn de äldre. Detta kan tolkas pa tv.4 satt: antingen Var tunnan likastor som förr (146.6 1). medan kannmattet givetvis avvek fr& 2.617 1, eller SA stamdeinte de utsända kannmatten med 1638 ars tunna, Harmerberg synes följa den senare linjen.

147. Ibid. ss 427-428.

148. Torslow. E. 1949, ss 3-8.

149. Skillnaden mellan tunnorna Var enligt Wallmarks bestämningar 18,7 1, dvs 7 kannorom 2,67 1. Raknat pa den mindre tunnan blir skillnaden 12.92 dvs mer an 118. rlknat p6större tunnan blir skillnaden 11.4%. dvs mindre än 118.

I57

150. Se Forssell, H. 1875, 11:Z. s 122.

151. Se Harmerberg, 0, 1946, ss 421-423. Jfr Hamerberg, D, 1941. ss 134-136.

152. Med Harmerbergs tolkning skulle ju stycket innebara att tunnan före 1638 var likamed den nya tunnan 1665 och att även 1638 ars tunna avsAgs sa vara. fastan den iverkligheten inte blev det p g a andrat kannmatt och andrat kanntal pi tunnan. MedForssells tolkning skulle stycket vara ett fOrsök att skyla över att 1638 Ars tunna ioch med 1665 ars plakat faktiskt andrades. Nu uppger Torslow att en kanna om 2,617 1redan fanns pA Stiernhielms tid (1952 A. s 4). Indirekt omtalas en sadan kanna och endäremot svarande tunna om 56 kannor av Stiernhielm 1663 och 1664, da Stiernhieleuppgav det mot tunnan svarande ytmattet till 56000 kvadratfot och det mot kannan till1000 kvadratfot, vilket indikerar en kanna om 1110 kubikfot (100 kubikdecimaltum) ochen tunna om 56 sadana kannor. Detta skulle kunna tolkas som om kannan enligt TorslowWen 1638-65 matte 2.617 1. Oa skulle emellertid ett ojämnt kanntal g& pA hans 1638-Arstunna om 137.4 1. 1 stallet kan Stiernhielms yttranden "Bjligen tolkas som att enratt kannas rymd uppfattades som han beskrev den, men att kannans rymd enligt 1638 Arsbeslut inte stämde darmed. Mest sannolikt är kanske att Stiernhielms uttalande syftadeframat. dvs att han ftirberedde den förandring av kannmattet som sedan blev faktum. Detva senare tolkningarna gar att förena och de stöder i sa fall Harmerberg. Se f 6Jansson, S 0, 1950 8.

153. Se Forssell, H, 1875, 11:2, s 123.

154. Harmerbergs Brebrokanna, med hjalp av vilken han bestamde 1638 Ars tunna YBP junastan exakt lika stor som kannan enligt uppmatningen av Stiernhtelms kappe fran 1651.Om rostockkannan satts st&rre än Harmerbergs 2,443 1 (t ex 2.45 eller 2.47 1) s& blirskillnaden mellan Harmerbergs örebrokanna och hans 1638 ars tunna a ena sidan ochHallmarks 1638 Ars kanna och tunna 6 den andra rent obetydlig.

155. Den stads av Sahlgrens uppmätningar av gamla malkarl och utnyttjas även avHegardt. Se Sahlgren. N, 1968, ss 27 ff. särsk s 33 samt Hegardt. A, 1975, ss 200-201.Bland invandningarna marks att tolkningen möjligen vilade pA en f6r natt bestamning avrostockkannan. Dessutom verkar Inte Hannerberg kunna prestera tvärs8kra bevis för att6rebrotunnan motsvarade uppstadstunnan eller ftir att den gangse tunnan före 1638verkligen mätte 146.6 1.

156. Den uppmärksamme läsaren minns att en "falsk" tunna pi omkring 130 1 enligtHarmerberg var spridd pd vissa hall fr o m 1638 t o m 1652. Sa vitt jag kan tolkadessa uppgifter gallde det Vastergötland. Dalsland, Wirmland. Halland samt västraNUke. (Falkman, L 8. 1885, II, s 24, Harmerberg. D, 1941, s 137 - Hannerberg hadeemellertid 1941 en annan uppfattning än senare om s%&il falska som ratta tunnans rymdfrdn 1638 och framat, liksom om uppstadstunnans rymd dessförinnan, se ibid, ss 137-140.)

157. Varken i 1605 ars mandat eller 1638 drs riksdagsbeslut sägs nigot om matt- ellerförv?.ringskXr1 för uata eller insaltade ~.Iw. (Falkman, L B. 1884. 1. ss 76-78, dens,1885. II, ss 1. 20). 1 1665 Ars plakat talas om att tidigare tva olika kannor använts(ibid, ss 54-55). Torslow (1949, s 8) antar att det var kannorna om 2,617 1 resp 2.451 som avsags, men vi kan nw allmänt anta att det rärde sig om en större kanna förspannmal och andra torra varor och en mindre för vatvaror. Flera notiser anger att(Rostocker-)ö1 mättes och förvarades i tunnor (Falkman, L B, 1884. I. s 315. dens1884, II, s 3). Det b&r ha varit fraga om tunnan i Rostock, dvs häringsbandstunnan(Torslow. E. 1969, s 5). Ang relationerna mellan matten. Ir det fran medeltiden ochframat belagt att kannan matte tva stop, liksom att 4 kvarter gick pa stopet, som varett ursprungligare matt än kannan (Falkman, L 8. 1884. 1. ss 281-286). Att tunnan föröl (ellerloch lakegods) delades t 48 kannor amtalas i ett "hamnskri" fr&n 1450 (ibid.s 317). Fran 1636 finns dels uttalandet om att 48 rostockkannor gick pa ett 6ltra samtatt om rostockkannan var 100 in tubo sa var stockholmskannan (spannmalskannanl) 102,dels Bureus' förslag enligt vilket likaledes 48 kannor borde ga pB Bitunnan (Falkman,L 8. 1885, II, ss 14-15). Ankaret men ej dess kanninnehAl1 finns belagt fran senmedel-tiden (Falkman, L 6. 1884. 1, s 312). 1 f8rsta upplagan av Agrelius raknebok fran 1655anges bl a att lf tunna gick pa 1 am, att tunnan delades i 4 fjärdingar eller 8&ttingar. att en atting motsvarade 6 kannor och 1 kanna 2 stop (ibid.. s 26).Stiernhielm angav samma relationer i sina "Mensurae.." (1662, 1664) och tillade attstopet delades i fyra kvarter, 15 quartula. 24 sextula och 32 octula (Falkman, L 8.1885. II, ss 45, 49). De i texten angivna relationerna fastställdes i 1665 ars plakat,där det aven uttrycktes att öltunnan var lika med ett "spiltra". Fran 1665 skullefinnas tva tunnor, av vilka den större (56 kannor) avsag spannmal. medan den mindre(48 kannor) förutom f6r vata varor gällde för packat salt, salt eller torkat kött.dito fisk samt packat mjöl (ibid. ss 54-56). #ven Jansson aterger uppgifter om attöltunnan mätte 40 kannor och amen 60 kannor under 1500-talet. Han haller ock&4 förtroligt att dessa matt hulls oförändrade under langa tider. Lakegodstunnan (spiltrat)anser han ha motsvarat häringsbandstunnan, som han sätter till 118 1 (Jansson, S 0.1936 A, s 32. 35. dens 1950 A, ss 82. 91. 95). Harmerberg (1946. ss 419-420) anför enuppgift fr&" ca 1600 om att en tunna öl matte 52 kannor, men tolkar detta som nagotmycket tillfhlligt. Vad gäller bestämningarna sa anförde Falkman (1884. 1. ss 283-286)möjliga varden pa det medeltida svenska stopet till 0,461-0,494 moderna svenska kannorom 2,617 1. Bestämningarna ar emellertid indirekta: de galler mer sentida stop fran

56

Ostersjöomr~det, som enligt Falkman kan anses ha motsvarat Äldre svenska stop.Bestlmningarna av kannan utifrtin Harmerbergs "slottstunna" Stockholms 2.$-spannstunnaresp h?.ringsbandstunnan ger ca 2.43-2.47 1. (Hannerberg, 0, 1946, ss 418, 419. 427-428, Torslow. E. 1949, s 8. dens 1969.)

158. se not 122 wan.

159. Jfr not 122 ovan. Torslow talar visserligen om en kanna pA ca 2.1 1. men av dennaräknades 56 kannor p& Stockholms P+spannstunna. 48 sadana kannor ger an orimligtliten tunna (100 1) som knappast kan vara aktuell. Se Torslow. E, 1949, s 14. Vidaretalar Torslow om en kanna om 2,9 1 (1969, s 4). men den är knappast heller rimlig.

160. Se not 126 och 158 ovan.

161. 1665 ars plakat om matt och vikt, atergivet i Falkman, L 6. 1885, II, pkt 2-5. s54-55. Jfr 1744 Ars förordning om matt och vikt 553-5. (ibid. ss 119-123), samt 1739Ars förordning om matt och vikt, 953-6 (ibid, ss 164-167). Se vidare ibid, s 192 samtJansson, 5 0. 1950, ss 6-8.

162. Ang Stiernhielm och 1665 ars plakat, sa Falkman, L B. 1885. II, ss 37 ff. Jfr not12 och 33 ovan. Till de redovisade uppgifterna ifran Stiernhielms bada "Mensurae..."kan läggas att en uppmittning av det mAlkärl "Catharus..." som Stiernhielm fär-färdigade 1664 gatt vid handen att det mätte 103.1 i stallet fär tydli t avsedda 100decimaltum - som det kan ha hallit dA det lämnade Stiernhielms hand - qibid, ss 51-52). Tabellen äver rymdmattens kublkinnehall enligt 1739 ars fUrordning, som angerkannan till 100 kubikdecimaltum aterges i ibid, s 168. 1 1733 Ars förordning. 53(ibid. s 119) angavs sidan pa en kubisk kannas malkärl till "4 13/20 decimal-'tall' aven svensk fot." Eftersom "tall" var det samma som tum. blev kannans rymd i sa fall100.5446 kubikdecimaltum, dvs lite fUr stor (ca 2.63 1). Angivelsen synes ungefarlig.4 12/20 tum ger en mycket f&r liten kanna. Se f 6 Forssell. H. 1875. 11:2, ss 113-114.Jansson. S 0, 1950 A, ss 5-7. 34. Torslow. E. 1949, s 16. dens. 1969, SS 4-5. Torslowanger kubikfoten till 26,1699984 1. kannan till tiondelen därav och spannm&lstunnanfrAn 1665 och framit till 56 sadana kannor. Jag raknar hela tiden med en kanna om2,617 1. Detta förrycks knappast av stadgandet i 1733 ars förordning. Det förefallerorimligt att kannmattet i praktiken f&rändrades genom detta beslut, fllr att sedan atersattas till 100 kubikdecimaltum. Tabellerna tiver malkärlens kubikinneha11 enligt 1739ars förordning var med största sannolikhet bilagda redan 1737 Ars förordning. SeFalkman, L 6. 1885, II, ss 176-177.

163. Man kan rakna med att de nya malkarlen började tillämpas redan 1665. Tunnorkonstruerade i enlighat med plakatet hade redan utsänts 11 november 1664. Dettaföranleddes tydligen av Stiernhielms ansträngningar. Se Falkman, L 6. 1885. II, s 52,Forssell. H. 1875, II:Z, s 113.

164. Se resp förordning. Atergivna i Falkman, L 8, 1885, II, ss 55-56, 119-120, 122samt 165.168.

165. Ang grova varor, sa exv förordningen fran 1739, $7 (ibid. ss 168-169) där det avredogörelsen för mätningssättet framgar att stora tunnan användes i dessa fall. Förstastycket av 86 av samma förordning inleds med orden: "Men tunnan hvarmed spannerna iall uppbörd, leverering, köp och salu, jamval andra torra varor, mätas skola, bärutgöra 56 kannor..." (min kursiv, cit efter ibid, s 166). Detta kan tas som intäkt f6ratt t ex rotfrukter mättes i sadana tunnor, aven om detta ingalunda är sakert.

166. S 0 Jansson hävdar att spiltratunna är belagd som potatistunna frdn Stockholm,medan spannmalstunnan är belagd fran ett stort antal lan. Vad galler Sydsverigeragades denna mer än spannmalstunnan vid mätningen. Spannmalstunnan avses ocks&tydligen i A F Cronstedts redogllrelse f6r odlingsf6rsök med potatis i Dalarnasbergslagsbygd. liksom i räkenskaperna fran exv Falu hospital. Se Jansson, S 0, 1950 A.ss 91-92, Cronstedt, A F. 1764, ss 278, 286 samt Norell. M, 1987. s 271.

167. Jansson, S 0, 1950 A. ss 7-8.

168. Ibid, s 53.

169. Fäljande avsnitt utgärs av en lätt omarbetning av ss 264-271 i min avhandling(Norell, M. 1987).

170. Enligt god sed lamnades emellertid en spillm&~ - motsvarigheten till ragan - viduppmätning av flytande varor. (Jansson. S 0. 1950 A. s 81.).

171. Se exv Falkman, L 8, 1884. 1, s 319 samt dens, 1885, II. s 123.

172. 1638 Ars riksdagsbeslut om matt och vikt, 1665 ars plakat och förordningarna av1733, 1737 och 1739 i samma amne, allt atergivet och kommenterat i Falkman, L 8. 1685.II, här relevanta ss 19. 56, 120. 156, 161, 167-168. Jfr Jansson, S 0, 1950 A. ss 21.35-36. 48, 58, 70-71. 84, 95 samt Heckscher. E F, 1942, ss 32-33. Ang 1855 ochdärefter. se Jansson, S 0. 1950 A. s 7. Se även dens. 1939.

59

173. 1739 ars förordnin stadgade att salt, om sadant saldes i m&ltunna, skulle mätas istruket mal, men med tv% kappars ti118gg per tunna, Grova varor. "som ej tillatatunnans jemna afstrykning" skulle mätas i r6gat mal, utan till6ggskappar. Se Falkman.L 8, 1885, II. 5 168. Ang mätningssattet i delar av Sydsverige samt ang det ytterstvarierande sättet att mata potatis, se exv Jansson, S 0, 1950 A, ss 91-92.

174. Lindgren, H, 1971, ss 301-303. Jfr Hegardt. A. 1975, ss 203-204.

175. 1638 ars riksdagsbeslut om matt. mal och vikt, cit efter Falkman, L 8, 1885, II, s19.

176. Jfr Jansson. S 0. 1950 A, fs 21-22. 34-35, 70. Jansson gör troligt att mätningentidigare skett i skakat och stoppat mal med raga. samt att "fast mdl" i folkligasammanhang även efter 1739 uppfattades som stoppad, skakad och r6gad mätning. AvenForssell menade att raga förekom f6re 1638 (1875, 11:2. s 124). Han var emellertidinte konsekvent pA den punkten, vilket strax ska visas. En tilläggskappe som ersätt-ning för ragan omtalades i Finland redan 1602 (Falkman. L 8, 1884. 1, ss 73-74. dens,1885. II, 5 1 5 4 ) .

177. 1665 ars plakat, pkt 6, cit efter Falkman, L 8, 1885. II, s 56.

178. Cit efter ibid. s 119.

179. Cit efter ibid. ss 167-168.

180. Se genomg8ngen i Falkman, L 8. 1885. II, ss 75, 80-81. 84-87, 89. 93-95, 100, 103-105. 115. 147. 156-157.

181. Cit fran 1739 Ars förordning efter Falkman, L B. 1885. II, ss 167-168. FW det(ivriga. jfr Jansson. S 0. 1950 A. ss 34-36 samt Lindgren. H. 1971. s 305.

182. Forssells uppfattning om mätningssättets beroende av parternas styrkeförhallande iForssell. H. 1875. 11:2, s 125. Ang utgifts- och uppbördstunnor. se not 123 ovan. Ang"Overmalet" under 1500-talet, som alltsa inte ska tolkas som ett frivilligt ellerPatVingat tillagg. som en mOttagare, eventuellt i kraft av nagot privilegium kundepdrlkna, utäver den mangd som en leverantör nominellt gav honom. se hänv i not 121ovan. sänk Jansson. S 0. 1939, ss 187 ff. Det "verkliga" övermalet däremot, om-vandlades enligt Jansson fran ett slags frivilligt extrabidrag till ett fast tillägg,som skulle halla den redovisande uppbördsmannen skadelus f6r spannmalens volym-minskning genom intorkning, musfrat, etc.

163. Ambrosiani, S. 1937. ss 216-218 (med referat av JWanssons tabell fran 1613)~Forner. L. 1945, ss 66-67. Jörberg. L. 1972 A. 1, ss 86, 94, Gadd, C-J, 1963, s 346,Jansson. s 0. 1950 A. ss 21. 92. Jfr Forssell, H, 1875, II:2, s 123.

184. Morell, H, 1987. s 267. Undantaget avsAg malttunnan i Falu hospital pA vilken aren1805-15 markligt nog räknades 36 kappar.

165. 1739 ars förordning om matt, mal och vikt 5 7. cit efter Falkman, L 8, 1885, II, s167.

186. Jansson , S 0. 1950 A, s 35.

187. Salander, E, 1731. 1, s 274.

188. Cit fr Jansson, S 0. 1950 A, s 35.

189. Horell. M, 1987, ss 268-271.

;;W; Särskilt tydligt framgar det av tabell 12.13. och beräkningarna p& s 270 i Morell, M.

60

LITTERATUR

Ambrosiani, S. 1937. "Till diskussionen om gldre tiders mått och mål". 1Rig, 22, 1937.

Cronstedt, A F, 1764. "Bergttelse om Jord-pirons eller Potatogs Planteringi Dalarne och Bergslagen", 1 Kong1 Vetenskaps Academiens Handlingar valXXV, 1764.

Fallanan, L B, 1884-85, I-II. Gm miltt och vigt i Sverige. Stockholm

Forner. L, 1945. De svenska spannmllls~tten. En ordhistorisk och dialekt-geografisk undersokning. Uppsala.

Forssell, H. 1875. 11:2. "Anteckningar om mynt, vigt, mått och varupris iSverige under de första femtio åren af Vasahusets regering". 1 dens,Sveriges inre historia fr8n Gustaf den forste. med silrskildt afseende pHforvaltning och ekonomi. Andra delen. Stockholm.

Forssell, H, 1884. Anteckningar om Sveriges jordbruksnllring i sextondeseklet. Stockholm

Gadd, C-J, 1983. Jam och potatis. Jordbruk, teknik och social omvandlingi Skaraborgs lge 1750-1860. Guteborg.

Gustav Vasas registratur, val XXVI. Stockholm 1911.

Harmerberg D, 1941. Nllrkes landsbygd 1620-1820. Polkmgngd och befolknings-rorelse. Hkerbruk och spanmnlllsproduktion. Göteborg.

Harmerberg, D, 1946. "Centrala och officiella svenska spannaålsmått frånX00-talets mitt i'till 1665". 1 Kungliga Lantbruksakademiens tidskrift,1946.

Heckscher, E F, 1942. De svenska penning-, vikt- och mllttsystemen. Enhistorisk (Iversikt. Stockholm.

Hegardt, A, 1975. Akademiens spanmnlll. Uppb8rd. handel och priser vidUppsala universitet 1635-1719. Uppsala.

Jansson, S 0, 1936 A. "titt. mål och vikt i Sverige till 1500-taletsmitt". 1 Nordisk kultur XXX.

Jansson, S 0, 1936 B. "Rlltt våg och rgtt sk8ppa. Ur besmanets ochspannmålsm&ttens svenska historia". 1 Fataburen, 1936.

Jansson, S 0, 1939. "övermål och (Ivervikt. Nya bidrag till diskussionen omLldre tiders mått och vikt". 1 Rig, 1939.

Jansson, S 0 1950 A. tittordbok. Svenska m&ttstermer före metersystemet.Stockholm.

61

Jansson. S 0, 1950 B . "Georg Stiernhielm och de kubiska målkarlen". 1Fataburen. 1950.Jorberg, L, 1972. A bistory of Prices in Sweden 1732-1914. 1-2. Lund.

Lindgren, H, 1971. Spann~&lshandel och priser vid Uppsala akademi 1720-1789. En prllvning av markeg&ngstaxornas kallvllrde. Uppsala.

Morell, M, 1987. Studier i den svenska livsmedelskonsumtionens historia.Hospitalshjonens livsmedelskonsumtion 1621-1872. Uppsala.

Runquist, K. 1950. "Måtts- och viktenheternas proportionslitet". 1Kymdm&tt vikter och kronovIlrderingsvErde i kung Valdemars jordebok.(Hallands hembygdsfOrbunds skriftserie 3). Halmstad.

Sahlgren. N, 1968.&dre svenska spannm&lsmlltt. En metrologisk studie.(Nordiska museets handlingar 66). Lund.

Salander, E, 1731. UtfOrlig glrdsfogdeinstruction... Stockholm.

Stiernhielm, G, 1644. Archimedes Beformatus. Stockholm.

SLlderberg, T 1932. Stora Kopparberget under medeltiden och Gustav Vasa.Stockholm

Torslow. E, 1949. Lagstiftningen angllende de svenska sparnsdilsmlltten frilnborjan av X00-talett fram till metersystemets inforande. Trelleborg.

Torslow, E, 1950 A. Den svenska myntvikten enligt Stiernhielm i ArchimedesReformatus 1644. Trelleborg.

Torslow, E. 1950 B, Stiemhielms ass 1657-1664. Trelleborg.

Torslow, E, 1951 A. Vikten enligt riksdagsbelsutet angllende vikt och mH1den 22 februari 1638. Trelleborg.

Torslow, E, 1951 B. Den svenska vikten 1625-1638. Trelleborg.

Torslow, E, 1951 C. Besmansvikt och Stockholms vllgevikt enligt 'Ordningoch undervisning om Stockholms stads vags rfltta vigt efter skàlpundetrllknadt den 27 juli Br 1625'. Trelleborg.

Torslow, E. 1952 A. Stockholms besmansvikt och vfigevikt 1605. Trelleborg.

Torslow, E. 1953. Det svenska asset om 0.04804204 gr. Trelleborg.

Torslow. E, 1954 A. 'Riks Guardianen' Hans Weilers 'Sveriges vigtersdetermination'. Trelleborg.

Torslow, E, 1955. Sambandet mellan vikten i Sverige, Finland och Lybeckomkring 1560. Trelleborg.

Torslow, E, 1969 A. Stockholmstunnorna om 117.7649928 liter och 118.70711-27424 liter. Trelleborg.

Wallmark, L J, 1854. "Bidrag till svenska fotens, kannans och skålpundetshistoria". 1 Kungl veneskapsakademiens färhandlingar 1854-55.

RESEARCH REPORTS

1. Bo Gustafsson:

2. Mats Essemyr

3. GUran Rydén:

4. Alf Johansson:

5. Lena Sommestad:

6. Li Bennich-Bjorkman:

7. Håkan Lindgren

8. Alice Teichova:

9. Lynn Karlsson &Ulla Wikander:

10. Bo Gustafsson:

11. Mats Morell:

12. Ragnhild LundstrUm &Kersti Ullenhag:

13. Kersti Ullenhag(editor)

The Causes of the Expansion of thePublit Sector in Sweden during the20th Century. 1983.

Pood Consumption and Standard ofLiving: Studies on Food Consumptionamong Different Strata of theSwedish Population 1686-1933. 1983.

Gammelstilla stångjlrnssmedja - enmanufakturindustri. 1984.

Mark&, Nature and Work: The basicsof work organization in a nineteenth-century export sawmill. 1984.

Strukturomvandling och yrkessamman-sRttning: Ala sågverk under mellan-krigstiden. 1985.

Nationalekonomi och ekonomisk historia.Instlllningen hos nationalekonomer tillIlmnet ekonomisk historia 1929-1947. 1985.

International Pirras and the Need forHistorital Perspective. 1985.

Economic Policies in Interwar EastEurope: Freedom and Constraints ofAction. 1985.

Kvinnoarbete och konssegregering isvensk industri 1870-1950: Treuppsatser. 1985.

Det antika slaveriets nedglng:En ekonomisk teori. 1985.

Eli F. Heckscher, utspisnings-staterna och den svenska livsmedels-konsumtionen från 1500-talet tilllEOO-talet. Sammanfattning ochkompletering av en lbng debatt. 1986.

Methodological Problems in BusinessHistory: Two Papers. 1986.

Books and Articles from the Departmentof Economic History at Uppsala University.1986.

14. Geogr Peteri:

15. Håkan Lindgren:

16. Mats Morell:

The Role of State and Market in theRegulation of Capita1 Imports: Hungary1924-1931. 1987.

Banking Group Investments in SwedishIndustry: On the emergence of banks andassociated holding companies exercisingshareholder influence on Swedish industryin the first half of the 20th century.1987.

Om mått- och viktsystemens utveckling iSverige sedan 1500-talet. Vikt- och rymd-mått fram till metersystemets inf6rande.1988.