Marx och Finland

Marx och Finland – Finland och Marx 133HLS 88

Ve sa O it t inen

Marx och Finland – Finland och MarxSpeglingar från 1800-talet

1839

Ägnade Marx aldrig uppmärksamhet åt Finland? Och ifall ja, så när och på vilket sätt? I den här artikeln försöker jag besvara bägge frågorna. För mången kan det vara en överraskning att den första noteringen kan dateras så tidigt som till år 1839, då Marx till sin förlovade Jenny von Westphalen sammanställde en handskriven diktantologi, ett urval av folkpoesi. I samlingen ingick även tre Fin-nische Runen. Vid den här tiden var det vanligt att man kopierade dikter i häften, och under sina ungdomsår hann Marx producera ett par andra liknande antologier. Men det är ändå häpnadsväckande hur välkänd finsk folkpoesi var ute i Europa redan på den här tiden. Lönnrots Kalevala (”Ur-Kalevalan”) hade utkommit bara några få år tidigare, 1835, och tycks inte ha fått särskilt stor spridning. Marx kände antagligen inte till Kalevala, utan hade plockat sina finska runor ur H. R. von Schröters antologi Finnische Runen, som utkom första gången i Uppsala 1819. Marx använde sig av bokens nyupplaga, tryckt 1834 i Stuttgart och redigerad av författarens yngre bror G. H. von Schröter.

I samlingen till Jenny fanns bara tre finska runor, alla så kallade upprinnelsedikter: Karhun synty, Ähkyn synty ja Kanteleen synty, av vilka den sistnämnda behandlade Väinämöinens spel.1 Marx hade till den fogat förklaringen att ”Wäinämöinen är finnarnas högsta gud

1. Se MEGA I/1; s. 851 ff. Hänvisningar till Marx texter ges här till Marx-Engels-Gesamtausgabe (MEGA), Berlin 1975 ff. Alla hänvisningar till MEGA anger först avdelningen i romerska siffror, sedan bandet i arabiska siffror.

134 Vesa Oittinen

[der oberste Finnengott]”. Dessa tre dikter kan te sig som ett tämligen beskedligt inslag bland häftets inalles 80 folkdikter, men det är att märka att de bildar en tydlig avvikelse från samlingens allmänna linje. För det första är nästan alla de andra dikterna i häftet – tyska, spanska, grekiska, estniska o.s.v. – kärleksdikter, genom vilka Marx ville förmedla sina innersta känslor till Jenny, medan de finska dik-terna är magiska besvärjelser. Det är också ganska egendomligt att beskrivningen av en så prosaisk sjukdom som kolik (finskans ähky) har funnit sin plats i en diktsamling ämnad som en kärleksbekän-nelse till en ung dam. Kanske för att motivera kolikdiktens närvaro i samlingen påpekar Marx att han bara plockat ut några rader, ”i vilka den finska folkåskådningens naivitet så tydligt yppar sig”.2

Marx ”finska dikter” väckte redan tidigt forskarnas uppmärksamhet. Erich Kunze, som specialiserat sig på de tysk-finska kulturrelationerna och deras historia, publicerade redan 1948 i Kalevala-sällskapets årsbok en analys av dikterna.3 Enligt Kunze skulle de ha hamnat i samlingen tillägnad Marx hjärtas utvalda som en följd av att Marx under samma tid i de unghegelianska kretsarnas ”doktorsklubb” – så kallades de in-formella sammanträdena för den radikala intelligentian på en krog vid Französische Strasse i Berlin – hade bekantat sig med Karl Friedrich Köppen, som vid den tiden var en ganska känd skriftställare. Köppen (1808–1863) var särskilt intresserad av nordisk mytologi och hade 1837 publicerat en introduktion till ämnet.4 Marx och Köppens vänskap blev synnerligen djup. Något senare, 1840, tillägnade Köppen t.o.m. en av sina böcker ”sin trierske vän Karl Heinrich Marx” – detta var för övrigt den första gången då Marx namn dök upp i tryck.5 Kunze förmodar att Köppen hade gett Marx sitt eget exemplar av Schröters

2. MEGA I/1, s. 852: ”Ich setze blos Stellen weis das Gedicht her, in dem sich recht die Naivetät der finnischen Volksanschauung bekundet”. ”Naivitet” bör väl här förstås i den betydelse den har i Schillers estetik, d.v.s. som motsats till sentimentalitet.

3. Erich Kunze, Kolmen suomalaisen runon esiintymisestä nuoren Marxin kansanlau-lukokoelmassa, Kalevalaseuran vuosikirja 27–28/1947–49, Porvoo–Helsinki: WSOY 1948, s. 95–102.

4. Karl Friedrich Köppen, Literarische Einleitung in die nordische Mythologie, 1837.5. K. F. Köppen, Friedrich der Grosse und seine Widersacher, 1840. ”Det står utom tvivel,

att Marx accepterade de åsikter som framfördes i den här skriften riktad mot den romantiska reaktionen och hegelska högern”, anmärker Kunze (s. 98 f.: ”Ei ole epäilty, etteikö nuori ylioppilas olisi hyväksynyt tämän romanttista taantumusta ja hegeliläistä oikeistoa vastaan suunnatun kirjoitelman mielipiteitä.” Övers. V. O.).

Marx och Finland – Finland och Marx 135

Finnische Runen och uppmanat sin unge vän att bekanta sig med innehållet. Kunze kan mycket väl ha rätt, åtminstone skulle hans teori förklara det lite udda sätt på vilket de finska runorna förekommer i Marx dikturval.

Men vad var orsaken till Köppens och även Marx intresse för my-tologi och folkpoesi? Enligt Kunze var det den radikala unghegelska estetiken som utgjorde bakgrunden till de båda vännernas agerande:

Liksom Köppen och de andra unghegelianerna hade Marx anammat den uppfattningen, att konsten ohjälpligen skall degenereras i den ”kristna staten”, i det moderna borgerliga samhället. Unghegelianerna såg en parallell till den här företeelsen i de andliga strömningarna under den antika världens förfallsperioder, Köppen för sin del även i hur Nordens rena mytdiktning gick tillbaka till följd av kristendomens framfart. Marx idkade ännu en lång tid framöver grundliga religi-ons- och konsthistoriska studier. Liksom den nordiska diktningens blomstring för Köppen grundade sig på en ”ursprunglig, fri stats-form av stammar”, så ansåg den yngre av vännerna att den grekiska konstens fägring stödde sig på den politiska friheten under antikens demokrati. Båda var även ense om att de förstod hela den moderna tidens konst som romantisk konst. Den sammanlänkning av konst och samhällsform, liksom av estetisk och social kritik med tydliga eller förtäckta anspelningar på samtiden, som vi finner i Köppens bok Nordische Mythologie, finner vi senare även hos hans vän, visserligen i en mer vidsträckt och djupare begrundad form.6

6. ”Köppenin ja toisten nuorhegeliläisten tavoin Marx oli tuohon aikaan omaksu-nut käsityksen taiteen vastustamattomasta rappeutumisesta ’kristillisessä valtios-sa’, uudenajan porvarillisessa yhteiskunnassa. Yhtäläisyyttä tämän ilmiön kanssa nuorhegeliläiset näkivät antiikin maailman rappiokauden henkisissä suuntauk-sissa, Köppen puolestaan myös Pohjolan puhtaan myyttirunouden taantumisessa kristinuskon ja maaorjuuden valtaanpääsyn johdosta. Vielä pitkähkön ajan Marx harjoitti perinpohjaisia uskonnon- ja taidehistoriallisia opintoja. Kuten Köppenin mielestä pohjoismaisen runouden kukoistus perustui ’alkuperäiseen, vapaaseen heimovaltiomuotoon’, siten ystävyksistä nuoremman mielestä kreikkalaisen taiteen kukoistus antiikin demokratian poliittiseen vapauteen. Molemmat olivat myös siinä suhteessa yksimielisiä, että he käsittivät uuden ajan kaiken taiteen romantiikaksi. Taiteen ja yhteiskuntamuodon, samoin kuin esteettisen ja sosiaalisen kritiikinkin toisiinsa sitomista selvine tai peitettyine viittauksineen nykyaikaan, jota esiintyy Köppenin ’Nordische Mythologie’-teoksessa, tapaamme myöhemmin hänen ys-tävällänsäkin, tosin laajemmassa ja syvemmin perustellussa muodossa.” Kunze, Kolmen suomalaisen runon esiintymisestä nuoren Marxin kansanlaulukokoelmassa,

136 Vesa Oittinen

Särskilt intressanta är Kunzes överläggningar om de finska dik-ternas plats i Marx andliga utveckling, i synnerhet om deras tänkta roll i Marx plan att skriva en bok om romantisk konst:

Ur den här synpunkten finns det ett logiskt samband mellan Köppens ”Nordische Mythologie” samt Schröters bok och den unge Marx stu-dier i sin helhet. Om det finns skäl att anta att Marx ämnade bevisa i sitt planerade arbete om den romantiska konst som Fredrik Wilhelm IV och hans krets vurmade för, att denna så kallade kristna konst var full av okristliga, hedniska motiv, så var de finska sångerna, framför allt de magiska dikterna, lämpade för att förstärka denna hans uppfatt-ning. De har således inte bara […] ett biografiskt värde, utan även en viss betydelse i den unge revolutionärens andliga utvecklingshistoria – dessa dikter har således en helt annan funktion i samlingen än de övriga folkdikter Marx plockade ihop ur olika antologier.7

Här börjar Kunzes tankegångar redan få en bismak av spekulation, och mig veterligen har ingen kommenterat dem i detalj sedan de fram-fördes i slutet av 1940-talet. Redaktionen för den nya kritiska utgåvan av Marx och Engels arbeten (MEGA) nöjer sig i sina kommentarer (publicerade 1975) med att säga att de finska dikternas förekomst i folksångssamlingen skänkt till Jenny troligen är en följd av att Köppen fick ”Marx att välja just de finska magiska runor, som på ett speciellt sätt återspeglade den finska folkpoesins originalitet och fascination”.8

Marx intresse vände sig snart från poesi, estetik och konsthistoria till en kritik av det medborgerliga samhället (bürgerliche Gesellschaft

s. 101 (övers. V. O).7. ”Tässä mielessä liittyy ei ainoastaan Köppenin teos ’Nordische Mythologie’, vaan

myös Schröterin kirja loogillisesti nuoren Marxin laajojen opintojen suureen ko-konaisuuteen. Jos on perusteltua olettaa Marxin aikoneen suunnittelemassaan teoksessa Fredrik Wilhelm IV:n ja hänen romanttisen piirinsä suosimasta kristil-lisestä taiteesta todistaa, että tämä ns. kristillinen taide oli täynnä epäkristillisiä, pakanallisia aineksia, olivat suomalaiset laulut, erityisesti loitsurunot, omiansa jo aikaisin vahvistamaan tätä hänen käsitystään. Niillä ei näin ollen ole vain […] elämäkerrallista arvoa, vaan myöskin tietty merkitys nuoren vallankumouksellisen henkisen kehityksen historiassa – aivan päinvastoin kuin kaikilla muilla kansan-lauluilla, jotka tämä 1839 valitsi eri kokoelmista.” Kunze, Kolmen suomalaisen runon esiintymisestä nuoren Marxin kansanlaulukokoelmassa, s. 101 f. (övers. V. O.).

8. MEGA I/1, s. 1262.


– det finns som bekant en tvetydighet i det tyska uttrycket som kan översättas både ”medborgerligt” eller ”borgerligt” samhälle). Av planen – ifall Marx nu någonsin hade en seriös plan – på att skriva en studie över kristen konst blev ingenting. Men glimtar av det här tidiga poesi- och konstintresset finner man även senare i Marx produktion. Särskilt tydligt framträder det i den s.k. metodiska inledningen till Grundrisse från åren 1857–1858, där Marx skriver om den grekiska konsten och dess allmänmänskliga betydelse, som överskrider horisonten för det samhälle i vilket den producerades.

1844

Om Marx fäste uppmärksamhet vid finnarna så tidigt som 1839, så blev finnarna medvetna om Marx först några år senare. Det första tydliga omnämnandet av Marx som jag har lyckats hitta ingår i ett brev från Johan Jakob Tengström, då professor i filosofi vid Kejserliga Alexanders-universitetet i Helsingfors, till Johan Vilhelm Snellman, som nyss hade flyttat till Kuopio. I brevet, daterat den 20 juni 1844, berättar Tengström om utländska boknyheter han planerar att beställa till universitetets bibliotek, och tillägger sedan:

Men de i Paris utkommande Französisch-deutsche Jahrbücher, hvilka Ruge i Paris skulle utge, med biträde af ”Froebel, Hess och Marx”, för mig främmande namn, har jag icke velat föreslå till requisition, innan det visat sig, att den är litterär; ty ingen prospect har jag sett.9

Man följde i Finland tämligen noga de tyska hegelianernas publi-kationer, men samtidigt var man naturligtvis tvungen att p.g.a. cen-surförhållandena vara försiktig. Inte heller Tengström ville beställa Deutsch-Französische Jahrbücher (vars namn han i brevet till Snellman citerar lite fel), ifall den skulle visa sig vara för politisk. Publikatio-nen finns inte i Nationalbibliotekets kataloger, så man skaffade den tydligen inte till samlingarna.

9. J. J. Tengström–J. V. Snellman 20/6 1844, J. V. Snellman, Samlade arbeten IV, Hel-singfors: Statsrådets kansli 1994, s. 600 f.

138 Vesa Oittinen

I själva verket hade Snellman redan före brevet från Tengström hört obestämda rykten om en ny ”Ruges tidning”, ty några veckor tidigare, i slutet av maj, hade han skrivit till Tengström: ”Deremot har jag af Intelligensbl[adet] hört att Ruges tidning i Paris med god debit börjat sin bana. Må han blott icke taga munnen alltför full och sätta Tyska entusiasmen för och mot i rörelse, ty då stadnar det dervid.”10 Snellmans föraningar slog in, ty det uppstod ett våldsamt gräl mel-lan Marx och Ruge, och det första häftet av Deutsch-Französische Jahrbücher blev också det sista.

J. V. Snellman var säkerligen den företrädare för den finländska

10. Snellman–Tengström 28/5 & 30/5 1844, Samlade arbeten IV, s. 587.

Unghegelianernas ”doktorsklubb” i Berlin, karikatyr av Friedrich Engels från år 1842. Ytterst till vänster Arnold Ruge, i öppen strid med Bruno Bauer (i mitten); ytterst till höger, sittande vid bordet Friedrich Köppen.


1800-talsintelligentian som skulle ha haft de bästa möjligheterna och tillfällena att knyta något slags kontakt med Marx. Man kan t.o.m. spekulera kring möjligheten att de skulle ha mötts t.ex. under Snell-mans långa Tysklandsvistelse åren 1841 och 1842 – Snellman besökte ju även unghegelianernas berömda ”doktorsklubb” i Berlin där också Marx varit stamgäst en tid. Men intressantare än dylika spekulationer är ändå att flera av Snellmans ställningstaganden på ett t.o.m. över-raskande sätt liksom speglar sig mot Marx motsvarande yttranden. Snellman, liksom de flesta andra av det s.k. finsknationella uppvak-nandets män, tillhörde samma generation av ”1840-talister” som de tyska unghegelianerna (Snellman var född 1806, unghegelianernas ledande namn Arnold Ruge 1802 och Bruno Bauer 1809, medan Marx var född först 1818). De tyska hegelianerna bildade även den närmsta filosofiska referensgruppen för Snellman och hans vänner.

Men här måste man genast göra vissa preciseringar och reser-vationer. För det första täcker uttrycken ”unghegelianer” eller ”den vänstra flygeln av Hegels skola” (så benämnde Heinrich Heine den här riktningen redan på 1830-talet) egentligen ganska dåligt det som det verkligen handlade om. I strikt filosofiskt hänseende var Hegel för vänsterflygeln bara en genomgångsstation på vägen mot helt an-norlunda tankesystem. Flera av de mest inflytelserika protagonisterna inom den s.k. ”vänsterhegelianismen” frångick hegelianismen redan i ett tidigt skede. Feuerbachs programmatiska artikel ”Zur Kritik der Hegelschen Philosophie” utkom exempelvis redan 1839, och efter den bredsidan mot den hegelska spekulationen övergick han till att utveckla sin egen ”framtidens filosofi” grundad på sensualism. En bättre gemensam nämnare för denna riktning finner man i själva verket om man ansluter sig till den tyska historieskrivningens mera politiskt motiverade term ”Vormärz-filosofin”, som alltså betecknar de radikala tankeriktningar i början av 1840-talet som förberedde 1848 års ”marsrevolution” i Tyskland och i Europa.

Fastän de makthavande i storfurstendömet t.o.m. misstänkte Snellman för ”kommunism”, räknade han sig likväl inte till den mest radikala flygeln bland hegelianerna. Av hela den finska ”1840-talist-generationen” var det endast Robert Tengström, son till Snellmans mentor och lärofader Johan Jakob Tengström, som närmade sig de här positionerna tack vare de radikala inflytelser han fick under sin

140 Vesa Oittinen

utlandsresa. Men Robert insjuknade plötsligt i feber och dog i Paris 1847, bara 24 år gammal. Jag återkommer senare till honom.

Snellmans egen position har beskrivits av hans tyske vän Karl Ludwig Michelet, som positionerade både sig själv och Snellman inom Hegel-skolans ”vänstra centrum”, linke Mitte. Michelets karak-terisering är onekligen riktig. Snellmans målsättningar var från början andra än de europeiska radikalernas. Han eftertraktade inte en revolu-tion, än mindre socialism, utan ville skapa ett modernt medborgerligt samhälle i Finland. Just detta var det viktigaste målet för Snellmans filosofiska och politiska aktivitet, och de flesta av hans andra ställ-ningstaganden kan förklaras utgående från det. T.ex. i språkfrågan var Snellmans motiv till att främja det finska språkets ställning, ja rent av hans smått utopiska krav ”ett folk, ett språk” (varmed han avsåg finskan), inte dikterade av något slags finskhetsivrande, såsom man fortfarande ganska allmänt tycks föreställa sig. Det handlade helt en-kelt om att det medborgerliga samhället och den offentlighetsprincip det förutsätter inte skulle ha någon chans att förverkligas i ett läge där de bildade och den härskande eliten talade ett annat språk än folkets stora majoritet. Snellman medgav en gång i en svag stund att det kanske hade varit bättre om det finska folket under den svenska tiden helt hade hunnit byta språk till svenska – då hade det varit lät-tare att utveckla samhället.

Snellmans position som en man av ”den gyllene medelvägen” fram-går även av det faktum att nästan samtidigt som Marx fördjupade sig i kritiken av Hegels rättsfilosofi (manuskriptet Zur Kritik der Hegelschen Rechtsphilosophie färdigställdes under 1843), publicerade även Snellman sitt huvudverk i den politiska teorin, Läran om staten, som Zacharias Haeggström gav ut i Stockholm 1842 och där han tog avstånd från den allra mest ortodoxa hegelianismen. Men där Marx förkunnade en radikal brytning med Hegel och summerade sin analys i den berömda satsen ”Den tyska emancipationens […] huvud är filosofin, dess hjärta är proletariatet”11, så kritiserade Snellman Hegel utgående från helt andra positioner, fast även han hade emottagit starka intryck av den

11. MEGA I/1, s. 183. Satsen avslutar ”Inledningen” till kritiken av Hegels rättsfilosofi, den enda del av detta arbete som trycktes under Marx livstid. Den publicerades just i det enda häftet av Deutsch-Französische Jahrbücher som utkom och som p.g.a. J. J. Tengströms tvekan inte beställdes till Helsingfors universitetsbibliotek.


unghegelska diskussionen. Såsom Jouni Alavuotunki konstaterar i sin kommentar till denna text, är Snellmans bok intressant genom att den ”representerar det första och i själva verket enda försöket att på liberalistisk-unghegeliansk bas skapa en statsteori”.12 Men samtidigt poängterade Snellman, i motsats till andra hegelianer, nationalandan och särskilt dess bärande grund, nationens bildningsnivå, som den främsta kraften bakom all historisk förändring. För Snellman stod nationalandan (bildningen) i själva verket högre än staten. Hegel hade ansett att individerna anammar den objektiva anden förkroppsligad i statens institutioner, men Snellman underströk att individerna även skapar dessa institutioner.13

Man kan således kalla både Marx och Snellmans tolkningar av Hegels statslära för anti-institutionalistiska, men i övrigt går de starkt isär. Vid den här tidpunkten var Marx redan på väg att bli en kom-munist (i ordets dåtida mening), och följaktligen kritiserade han det medborgerliga/borgerliga samhället över huvud taget utifrån en väns-terposition som avsåg att avskaffa och ersätta det med en annorlunda gemenskap, medan Snellmans mål var att främja förvandlingen av det byråkratiskt styrda finska ståndssamhället till ett modernt medborger-ligt samhälle. När man jämför dessa unga mäns statsteoretiska idéer är det viktigt att minnas att båda projekten vid den här tidpunkten hade ett utopiskt inslag och att det inte var säkert hur framtiden skulle gestalta sig. Den tidiga kommunismen som samhällsprojekt led ett avgörande nederlag först i samband med 1848 års revolution, efter vilken den definitivt ansågs vara omöjlig att realisera.

12. Jouni Alavuotunki, Kommentar till Läran om staten, J. V. Snellman, Samlade arbeten III, Helsingfors: Statsrådets kansli 1993, s. 765.

13. Framför allt följande konstaterande av Alavuotunki on bakgrunden till Snellmans statsteoretiska arbete förtjänar att uppmärksammas: ”Efter att [Eduard] Gans hade avlidit i förtid 1839 och Ruges journalistiska verksamhet förhindrats av censuren, fanns det ingen hegelian i Tyskland som hade haft förutsättningar att skriva ett motsvarande verk. K. H. Marx författade visserligen en kritik av Hegels rättsfi-losofi 1843, men kom dock, även om han en tid samarbetade med Ruge, slutligen att fjärma sig från hela statsteorin och istället söka lösningen på den historiska utvecklingens dynamik i ekonomin. Mot denna bakgrund är L[äran om]S[taten] ett unikt och internationellt sett betydelsefullt dokument över de möjligheter och svårigheter den hegelianska statsteorin erbjuder.” (Alavuotunki. s. 765) Det vore intressant att närmare jämföra Snellmans och Marx kritik av Hegels statslära i deras gemensamma unghegelianska kontext.

142 Vesa Oittinen

1847

Den enda personen i ”Snellmans krets” som kan anses ha radikali-serats i samma riktning som Marx, Engels och många andra tyska vänsterhegelianer, var Robert Tengström, son till filosofiprofessorn J. J. Tengström. Robert reste tillsammans med sin vän Johan Kellgren (som förresten var Snellmans rival om Sofi Tengströms hand och som lyckades dra det längre strået) först till Berlin 1846 för att följande år, i maj 1847, fortsätta till Paris. Redan i Berlin började han förhålla sig mera kritiskt gentemot den hegelianism han tillägnat sig av sin far. Han fann att dess ortodoxa version förlorade sig i abstrakta spekulationer och ”gaf stenar i stället för bröd”.14 Under ett besök hos Michelet, en ”mellanvägens” hegelian liksom Snellman, hade Robert träffat unga filosofer som resonerat om odödligheten, om människans väsen m.m. Under det att ”man förtär en äppeltårta, expediera dessa herrar med den mest ståtliga dialektik hvilken filosofisk fråga som helst utan att låta sig däraf bekomma”.15

Ett botemedel mot det abstrakta såg Robert Tengström i att man återvände till Hegels levande dialektiska metod, vars revolutionära konsekvenser läromästaren i Berlin själv flytt undan. Genom att yrka på att filosofin – efter den kritik som D. F. Strauss och framför allt Feuerbach hade framfört – inte längre hade någon särskild uppgift att fylla, sällade Robert Tengström sig de facto till den hegelska vänstern. Enligt det vänsterhegelianska slagordet stod det nu på dagordningen att förkasta filosofin (åtminstone den spekulativa filosofin) och övergå till praktik – en konsekvens som Marx drev till sin spets, särskilt i den sista av hans kända Teser över Feuerbach, där han säger att ”filosofer har hittills bara tolkat världen, men det gäller att förändra den”.

Den radikalaste vänstern krävde för Tysklands del en demokrati av en sådan art att den gick rejält utöver det liberala medborgerliga samhälle som Snellman och hans meningsfränder hemma i Finland strävade efter att skapa. Men först i Paris upplevde Robert Teng-

14. Så beskriver Gunnar Castrén hans attityd i sin biografiska skrift om Robert Teng-ström i Förhandlingar och uppsatser 17, Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland 1907, s. 69.

15. Utdrag ur Robert Tengströms resejournal, Castrén, ”Robert Tengström”, Förhand-lingar och uppsatser 17, s. 69.


ström på riktigt den laddade atmosfär som förebådade den stora revolutionen. Från Paris skrev den finske ynglingen om sina känslor till fadern, filosofiprofessorn: ”Min plötsliga omvändelse till förmån för den kritiska hegelianismen bör Pappa ej finna underlig. […] Jag var i Helsingfors ännu för mycket ’befangen’ i systemet för att ha rätt intresse för de praktiska frågorna. Nu tror jag mig ha tagit ett steg framom denna ståndpunkt – det steg som filosofin själf i närvarande stund är i begrepp att taga.”16 Redan tidigare i samma brev hade han skrivit:

Hela den nyare tyska spekulationen, såvida den rör sig på det rent filosofiska gebitet, har i mina ögon fullkomligt utseendet af en sko-lastik, en styf och pedantisk formalism. […] Den kritiska riktningen däremot inom den hegelska filosofin, både i religion och politik, kan man ej frånkänna en stor betydelse och det är all sannolikhet att förmoda att denna riktning måste genomföras ännu mycket djupare och mera omfattande än som hittills skett, förrän atmosfären åter blifvit nog rensad att ett nytt filosofiskt system skall kunna bilda sig.

Därefter övergår Robert Tengström till det aktuella dagspolitiska läget sådant det tedde sig sett från Paris:

Voltaires, Rousseaus och Diderots andar gå igen och bebåda storm. Jag tror ej att den nu bestående verkligheten äger kraft att alstra en ny spekulation, och om man betraktar det stora svalg, som alltmera öppnar sig emellan det förnuftiga och det verkliga, finner man att detta först måste fyllas. […] Återstår ännu för filosofin att bli patos, att stiga ner från hufvudet till hjärtat.17

Om man vill tala om finsk vänsterhegelianism, så torde detta brev från juli 1847 vara den enda källa – vid sidan av Robert Tengströms resejournaler – där den är dokumenterad. Egentligen kan man i brevet skönja även sådana accentueringar som redan går utöver den egentliga

16. Robert Tengström–Johan Jakob Tengström 6/7 1847, Castrén, ”Robert Tengström”, s. 78.

17. Castrén, ”Robert Tengström”, s. 77.

144 Vesa Oittinen

vänsterhegelianismens program (”denna riktning måste genomföras ännu mycket djupare och omfattande”) och närmar sig Marx posi-tion. T.o.m. uttrycket om hur man nu bör ”stiga ner från hufvudet till hjärtat”, påminner om Marx slutkläm om filosofin som emancipatio-nens huvud och proletariatet som dess hjärta – i den inledning till kritiken av Hegels rättsfilosofi som publicerats i Deutsch-Französische Jahrbücher ett par år tidigare.

Å andra sidan talar Robert Tengström i samma brev också om hur ”[f ]ilosofin måste bli religion”, och fastän han skyndar sig att tillägga att han med religion inte menar en tro på dogmer, utan hellre det fak-tum att les grandes pensées viennent du coeur, är brevets inkonsekvenser framför allt ett bevis på att den unge filosofens åskådning inte ännu hunnit utkristallisera sig. Det hann heller inte ske, eftersom Robert Tengström plötsligt insjuknade i nervfeber och dog i Paris den 13 no-vember 1847. Han begravdes i Montmartre, och Snellman publicerade redan före årsskiftet en nekrolog över sin unge vän i Litteraturbladet, vars huvudredaktör han var.18

Trots sina unga år hade Robert Tengström redan hunnit profilera sig särskilt som en kännare av Hegels estetik och de finska folkdikterna. Han publicerade två dissertationer på latin om Hegels ”metafysik av det sköna” (Doctrina philosophiae Hegelianae de essentia artis pulchrae och De metaphysica pulchri indole, båda 1846), samt analyser av finsk folkdiktning. Den första av dem, ”Finska Folket såsom det skildras i Kalevala”, utkom i albumet Joukahainen 1844 och kritiserades hårt av Snellman i Litteraturbladet. Snellman ville inte acceptera Tengströms idé om att den finska folkdiktningen ursprungligen skulle ha varit ett uttryck för en dyrkan av naturens krafter. Men den andra uppsatsen (i Fosterländskt Album 1845) var enligt Snellman redan bättre.19 Här är det inte möjligt att gå in på detaljerna i diskussionen. Det kan kanske löna sig att notera att den unge Tengströms utveckling genomgick liknande faser som den unge Marx: först ett intresse för folkpoesin och Hegel, sedan en intresseförskjutning mot samhället och politi-ken. Man kan bara spekulera om vad det kunde ha blivit av Robert

18. J. V. Snellman, ”Nekrolog – Johan Robert Tengström”, Samlade Arbeten VI, s. 94 ff. (ursprungligen i Litteraturbladet nr 14, december 1847).

19. J. V. Snellman, ”Inhemsk litteratur”, Samlade Arbeten V, Helsingfors: Statsrådets kansli 1995, s. 104 ff. (ursprungligen i Kallavesi nr 5, 24/12 1845).


Tengström om han hade fått leva; kanske hade han skrivit just ett sådant estetisk-kritiskt verk om mytologi som Marx under Köppens och de finska folkdikternas inflytande en gång planerade.

1854–1856

Följande gång Finland dyker upp vid Marx (och Engels) horisont sker det i helt andra, nämligen internationellt politiska, sammanhang. Krimkriget bröt ut 1854 när England och Frankrike beslutade att hindra Ryssland från att utvidga sitt territorium på Turkiets bekost-nad. Krigets tyngdpunkt låg naturligtvis i söder, men engelsmännen skickade även en eskader till Östersjön för att hota S:t Petersburg, och Finland drogs sålunda in i det europeiska storkriget. Kriget var en mediehändelse och följdes av ett stort antal korrespondenter, även i Finland.20 Marx och Engels skrev under den här tiden till flera mer eller mindre liberala eller vänstersinnade tidningar, av vilka New-York Daily Tribune var den viktigaste, och kommenterade i flera repriser krigshändelser på Östersjön och i Finland. De flesta av deras kom-mentarer fokuserade på en beskrivning av själva sammandrabbning-arna, och de tycks inte ha varit medvetna om – eller intresserade av – Finlands särställning inom det ryska riket. Om den visste man för övrigt inte mycket i världen, till stor del av den orsaken att de makthavande i Finland inte ville skryta med landets autonomi, som hängde på en skör tråd genom att den bara garanterades genom den ryska självhärskarens personliga regeringsförsäkran. Det var bäst att följa de gamla romarnas maxim bene vixit qui late vixit, tänkte man.

Redan i februari 1854, lite före västmakternas slutgiltiga krigsför-klaring till Ryssland, hann Engels kommentera Östersjöns politiska läge och västmakternas strategi i New-York Daily Tribune:

The measures to be taken in the Baltic are as self-evident as those in

20. Under det österländska kriget nämndes Finland ganska ofta i europeisk och ame-rikansk press, men man har hittills forskat tämligen litet i den dåtida Finlands-bilden. Det viktigaste arbetet torde ännu i dag vara Marta Hirns Oolannin sota (Porvoo–Helsinki: WSOY 1956, oförändrat faksimiltryck 2004), men även Juhani Paasivirta har granskat epoken i sin bok Suomi ja Eurooppa. Autonomiakausi ja kansainväliset kriisit (1808–1914), Helsinki: Kirjayhtymä 1978.

146 Vesa Oittinen

the Black Sea. They consist in an alliance, at any price, with Sweden; an act of intimidation against Denmark, if necessary; an insurrection in Finland, which would break out upon landing a sufficient number of troops and a guarantee that no peace would be concluded except upon the condition of this province being reünited [sic] to Sweden. The troops landed in Finland would menace Petersburg, while the fleets would bombard Cronstadt.21

En månad senare skrev Marx i tidningen The Zuid Africaan om krigets möjliga politiska följder för Östersjöområdet i nästan samma ordalag.22 Han och Engels skrev i allmänhet sina tidningsartiklar i samarbete och kopierade fritt från varandra. Marx publicerade t.o.m. då och då texter skrivna av Engels under sitt eget namn för att kunna kvittera ut honoraret; detta var ett av de många sätt på vilka Engels hjälpte sin vän, som var i ständig penningknipa. I varje fall hade båda redan från början av kriget en klar uppfattning om hur västmakterna skulle gå till väga för att försvaga Ryssland. Marx och Engels hade naturligtvis inga illusioner om Englands eller Frankrikes politik, men de menade ändå att Ryssland var den europeiska reaktionens främsta stöttepelare, och i det hänseendet tyckte de att ju större Rysslands nederlag, desto bättre. Finland hade här en strategiskt inte helt oviktig position: om man i Finland kunde antända ett uppror för landets återförening med Sverige, skulle ryssarna sättas under tryck och huvudstaden Petersburg bli allvarligt hotad. Det verkar som om Marx och Engels här stödde sig på den information de hade fått från pro-västliga källor. De fäste ingen uppmärksamhet vid Finlands inrikespolitiska situation och i synnerhet inte vid det faktum att Sverige med stor säkerhet, trots påtryckningar från de kretsar som vittrade ett tillfälle för revansch, skulle hålla fast vid ”1812 års politik”, som gick ut på att acceptera legitimiteten av att Finland blivit ryskt.

Det dröjde inte länge förrän Marx och Engels fann att de i någon mån hade fått ensidig information om Östersjöområdets politiska

21. Friedrich Engels, ”The European War”, MEGA I/13, s. 5 (först i New-York Daily Tribune 2/2 1854).

22. Karl Marx, ”The War in the East”, MEGA I/13, s. 19 (först i The Zuid Africaan 6/3 1854). Marx bidrag är daterat ”London, January 14, 1854”, så det är kanske skrivet tidigare än Engels artikel – eller så är hela texten ursprungligen skriven av Engels.


realiteter. Redan i en artikel publicerad i maj 1854 i The People’s Paper hade Engels börjat betvivla att västmakternas politiska manövrar skulle kunna lyckas:

Then, there cannot now be brought up any effective land-force in the Baltic before the end of June […]. This shows clear enough, that all serious and decisive attacks upon Baltic Russia are out of the question for the present year; it is too late. Only when Sweden joins Western Powers, have they a base of operations in the Baltic which will admit of their carrying on a winter campaign in Finland. But here again we have a vicious circle, though vicious only […] for the pusillanimous. How can you expect the Swedes to join you, unless you show them by sending a land-force, and taking part of Finland, that you are in earnest? And, on the other side, how can you send that force thither without having made sure of Sweden as a base of operations?23

Den ”onda cirkel för de klenmodiga” som Engels här förargat noterar, handlade i verkligheten om att Sverige inte var redo att överge sin neutralitet och kasta sig in i ett äventyrligt krig mot Ryssland. Även om konjunkturen för stunden såg gynnsam ut och västmakterna hade segrat och Sverige hade återfått Finland, skulle det ha uppstått en geopolitisk situation som hade varit helt olidlig för Ryssland. Förr eller senare skulle Ryssland åter ha vidtagit åtgärder för att få tillbaka Finland.

När Marx i september 1854 i sin artikel i New-York Daily Tribune beskriver följderna av erövringen av Bomarsund, är han redan mycket skeptisk och avvisar västpressens optimistiska spekulationer om att man kunde dra Sverige med i kriget mot Ryssland och tända ett uppror i Finland:

The French Siècle has announced, and its announcement was echoed by many journals, that Sweden would presently join the western powers against Russia in active measures. The probabilities of this announcement may be measured by the fact that Sweden concluded

23. Friedrich Engels, ”The War”, MEGA I/13, s. 250 (först i The People’s Paper 27/5 1854).

148 Vesa Oittinen

a treaty of armed neutrality at the very time it might have operated with success against the swamps and woods of Finland.24

Även Engels skrev om samma ämne i samma tidning och konstaterade att Sverige knappast ville ta Åland trots att västmakterna hade jagat bort ryssarna från ön:

Bomarsund being taken, the question next arises, what is to be done with it? According to the latest dispatches from Hamburg, at a council of war held by the Admirals, the General-in-Chief of the expeditio-nary troops and the principal commanders resolved upon destroying all the fortifications and abandoning the island, if Sweden should not be inclined to occupy it and buy it at the price of a declaration of war against Russia. […] The Swedish Court hesitates, the Swedish press warns the people against the Danaos et dona ferentes, but the Swedish peasants have already passed a motion that the Chamber should petition the King to take steps that Aland never again become Russian. There is little probability that the petition of the peasants will be listened to, and we may expect soon that the fortress has been blown up.25

Engels gissade rätt: fästningen i Bomarsund, byggd av ryssarna som ett lås till Östersjön, sprängdes snart efter erövringen då Sverige inte ville ta över den.

När engelsmännen därefter bytte taktik till terror mot civilbefolk-ningen och brände ner flera finländska hamnstäder i Österbotten, vilket ledde till en abrupt svängning i opinionen mot västmakterna, ogillade Marx detta skarpt. I en omfattande artikel som han pub-licerade på tyska sommaren 1855 och där han koncentrerade sig på en nagelfarning av den engelske premiärministern lord Palmerston, listade Marx bland dennes nidingsdåd även det att ”vid Östersjön [har man] tack vare onyttiga och resultatlösa mordbränder knutit Finland bättre till Ryssland”.26

24. Karl Marx, ”Revolution in Spain – Bomarsund”, MEGA I/13, s. 407 (först i New-York Daily Tribune 4/9 1854).

25. Friedrich Engels, ”The Capture of Bomarsund (Second Article)”, MEGA I/13, s. 414 f. (först i New-York Daily Tribune, 13/9 1854).

26. Karl Marx, ”Palmerston – Physiologie der herrschenden Klassen Grossbritanniens”,


Efter fredsslutet publicerade New-York Daily Tribune en osignerad artikel som MEGA:s redaktion medtagit bland Marx och Engels texter, trots att det råder osäkerhet om vem som skrivit den. I varje fall har texten tydligen redigerats av Daily Tribunes redaktion. Hur som helst är artikelns sista avsnitt intressant, emedan man i det erkän-ner de geopolitiska realiteterna kring Östersjön och konstaterar att Sveriges tidigare krig mot Ryssland i sista hand hade blivit ödesdigra för Sverige:

Moreover, the course formerly taken by Sweden at the instigation of England, proved fatal to the Vasas and to the country itself. In 1809 England allured Gustavus IV, by a subsidy of $ 7,000,000, to declare war against Russia. England then abandoned her ally, or at least did not succor her. Russia, then an ally of Napoleon, being provoked by the Anglo-Swedish alliance, invaded and conquered Finland, and Gustavus was obliged by the nation to descend from the throne. […] Not that under present circumstances we would forebode a like calamity for Sweden, but the actual war does not yet menace the fall of Russia, and such a neighbor can in the long run render Sweden very uncomfortable.27

MEGA I/14, s. 15 (först i Neue Oder-Zeitung 26/7 1855): ”In der Ostsee durch nutzlose und resultatslose Mordbrennereien Finnland besser an Russland ketten”.

27. ”The treaty with Sweden”, MEGA I/14, s. 816 (först i New-York Daily Tribune 14/1 1856). Vid den här tiden verkar Marx över huvud taget ha varit av den åsikten, att England i all hemlighet bakom de diplomatiska kulisserna hade lierat sig med Ryssland och att denna oheliga allians hade uppstått redan under det förra århundradet. Kort efter Krimkriget publicerade han i The Free Press 1856–1857 en serie artiklar med titeln ”Revelations of the Diplomatic History of the Eighteenth Century”, där han försökte påvisa hur England av egoistiska handelspolitiska skäl medverkat till att Sverige led nederlag i det stora nordiska kriget och var tvunget att avträda Östersjöprovinserna till Ryssland. I sin bevisföring stödde Marx sig på ett par pamfletter från tidigt 1700-tal vilka han hade råkat finna i British Museums bibliotek. Redan David Rjazanov förmodade att det i verkligheten handlade om pamfletter skrivna eller åtminstone initierade av greve Carl Gyllenborg, en av hattpartiets ledande män, för att påverka opinionen i England (se D. B. Riazanov, Marx and Anglo-Russian Relations and Other Writings, London: Francis Boutle Publishers 2003, s. 117). Rjazanov är en av de få forskare som över huvud taget studerat Marx ”diplomatihistoria”. Den har hittills helt hamnat i skymundan även därför att Marx Revelations inte togs med i den ryska utgåvan av Marx och Engels samlade verk, eftersom den innehöll ytterst nedsättande omdömen om Ryssland och dess civilisatoriska nivå (bl. a. skrev Marx att Ryssland inte var något annat än ”a bloody marass of Mongol servitude”, ”det mongoliska slavsystemets blodiga

150 Vesa Oittinen

I citatet finns det en del oprecisa påståenden – det förra kriget mot Ryssland började redan 1808 och inte 1809, och det var Ryssland som tog initiativet, inte Sverige – men förmodandet att artikelns grund-text skrivits av Marx stöds av det faktum att England betraktas som huvudskurken i dramat. Enligt Marx hade England sedan 1700-talets början tillämpat alla möjliga både krigets och diplomatins ränker för att garantera sitt världsherravälde.

Genom erfarenheterna från Krimkriget kommer Snellman åter in i bilden, även den här gången med annorlunda slutsatser än de Marx (och Engels) drog. Försöken att återförena Finland med Sverige upphörde inte med fredsfördraget, utan framför allt de finländska emigrantkretsarna i Sverige sörjde för att frågan förblev aktuell även under de följande åren. Dessutom besöktes Sverige av den kände ryske revolutionären Michail Bakunin som togs väl emot – t.ex. i maj 1863 hölls en stor fest till Bakunins ära på Hotel Phoenix i Stockholm, med August Blanche som huvudtalare – och som oupphörligt arbetade för att vända den allmänna opinionen mot Ryssland. Bakunin hade givetvis tsarismens försvagande i sinnet, och han försökte skapa en liknande separatism även i Polen. Upproret i Polen 1863–1864, vid vars början Bakunin spelade en framträdande om än teatralisk roll, slutade med en katastrof och ledde till att tusentals människor miste livet. Även de makthavande i Finland var mycket medvetna om Bakunins agerande, och exempelvis ministerstatssekreteraren Alexander Armfelt kommenterade från S:t Petersburg senhösten 1863 i sitt på franska skrivna brev till Snellman, som då redan var utnämnd till senator, de utländska tidningarnas skriverier: ”On sait fort heureusement que ces soidisantes correspondances de Finlande sont forgées à Stockholm par les gens de la troupe Bakounine et C:o”.28

Dessa frågor, som lyftes upp genom de finländska emigranternas aktivitet och Bakunins agitation, utgjorde bakgrunden då Snellman publicerade sin kanske mest berömda utrikespolitiska artikel ”Krig eller fred för Finland” i Litteraturbladet i maj 1863. I den fördömer

sump”). Man har inte ännu hunnit utge Revelations i den nya MEGA, men den kan läsas i en internet-version på adressen http://www.marxists.org/archive/marx/works/1857/russia/index.htm.

28. Alexander Armfelt–J. V. Snellman 18/11 1863, J. V. Snellman, Samlade arbeten XI.1, Helsingfors: Statsrådets kansli 1998, s. 676.


Snellman ”det förfärliga lättsinne” som fanns inom de kretsar som längtade efter geopolitiska äventyr och understryker att Finlands fram-tid är beroende av att man lyckas upprätthålla fredliga och förtroliga förbindelser med Ryssland. Det blodigt kuvade upproret i Polen (som även Bakunin för sin del hade varit med om att sätta i gång) erbjöd här ett varnande exempel för finländarna. Vidare hävdade Snellman att den realpolitiska linje han pläderade för inte skulle tolkas som kryperi inför reaktionära krafter i Ryssland, utan uttryckligen som ett sätt att säkerställa de framtida möjligheterna:

Det är det oförnuftiga och våldsama reformbegäret [hänvisning till Polen, V. O.], som […] lemnat folkens öde till pris åt godtycket. Detta nämnes, för att visa, i hvilken mening äfven ett ringa folk har sina öden i sin makt. Reformerna, utvecklingen måste vara underkastad vexlande, mer eller mindre gynnsama tidsskiften. Att bestämma dessa, kan ofta stå utom ett sådant folks förmåga. Men att bevara, hvad som redan förefinnes, att derföre höja sig för det oundvikliga och manligt bära det, att afvakta den tidpunkt, då reformen är möjlig, och att äfven då icke eftersträfva annat, än det som under kommande skiften kan med egen makt försvaras och bibehållas – detta förmår äfven ett ringa folk.29

Snellman tillämpade här Hegels dialektik i en analys av Finlands politiska läge åtminstone lika mästerligt som Marx i sina vidlyftigare betraktelser. I det här fallet, måste man säga, insåg Snellman också bättre vilka politiska realiteter som gällde i Östersjöområdet än Marx och Engels, vilka under Krimkriget steg för steg tvingades avstå från sin ursprungliga förenklade modell, där man såg uppror i Rysslands randstater som ett medel för att fälla tsarismen och främja den all-mäneuropeiska revolutionsprocessen. Det dröjde inte länge förrän också Marx och Engels hade fått nog av Bakunins äventyrspolitik och själva inledde en tidskrävande och utmattande kamp mot dennes ultrarevolutionära anarkism – en kamp, som senare ledde till Inter-nationalens splittring. Vid det här laget återvände de visserligen inte längre till erfarenheterna från Krimkriget och Östersjöns geopolitik,

29. J. V. Snellman, ”Krig eller fred för Finland”, Samlade arbeten XI.1, s. 147 (ursprung-ligen i Litteraturbladet nr 5, maj 1863).

152 Vesa Oittinen

men det tycks vara ställt utom tvivel att Bakunin och de finländska emigranterna i Stockholm på 1850- och 1860-talen (Emil von Qvanten, August Wetterhoff m.fl.) var, åtminstone när det gäller utrikespolitisk naivitet, barn av samma anda.

187 1 och framåt

Efter mitten av 1800-talet började kännedomen om Marx öka inom det bildade skiktet i Finland. Marx växande internationella anseende började alltså bli känt också hos oss. P.g.a. censurförhållandena var de flesta omnämnandena förmodligen av privat karaktär och har inte lämnat några spår i källmaterialet. Något verkligt anammande av marxistiska idéer var det ännu inte fråga om, knappast heller någon kritik grundad på verklig sakkännedom. Utan att här gå in på detaljer kan jag dock nämna ett par viktigare namn.

Wilhelm Bolin (1835–1920), internationellt känd framför allt som Feuerbachs vän och utgivare av dennes postuma samlade verk, var medveten om Marx skriftställeri. Troligen just på Bolins initiativ – han var ju överbibliotekarie – beställdes Kapitalets första del till univer-sitetsbiblioteket strax efter att boken hade utkommit, och i Bolins efterlämnade papper finns en kort gillande notis om bokens höga vetenskapliga kvalitet. Men trots att Bolin var en radikal fritänkare som i sitt arbete Familjen (1864; för övrigt en dissertation godkänd av Snellman) citerade den franska utopistsocialisten Fourier, hyste han långt ifrån några socialistiska eller marxistiska idéer.30

Bolin förlorade på 1860-talet kampen om professuren i filosofi till Thiodolf Rein. Den sistnämnde var det fennomanska partiets förtroendeman och man ville att han skulle få den politiskt och ideo-logiskt viktiga posten. Förmodligen genomskådade Bolin inte helt det här maktspelet, men i varje fall blev han så förbittrad att han demonstrativt vägrade att någonsin lära sig finska. Även på den fen-nomanska rörelsens vänstra flygel (i någon mån påminde den om de ryska narodnikerna, med vilka Marx fr.o.m. 1870-talets början knöt

30. Om Bolin, se Vesa Oittinen, ”Wilhelm Bolin – Freidenker und Spinozist”, Vesa Oittinen (ed.), Spinoza in Nordic Countries/Spinoza im Norden, Philosophical Studies from the University of Helsinki 5 (Vantaa 2004), s. 71–96 och den litteratur som nämns där.


kontakter) fanns det en beredskap att anamma radikala europeiska idéer. Bland de radikala fennomanerna bör man särskilt nämna J. J. Perander (1838–1885, professor i filosofi fr.o.m. 1879), som till skillnad från Yrjö-Koskinens och Meurmans s.k. gammalfinska riktning avstod från att idealisera den finska landsbefolkningen och talade rakt ut om den kommande proletariseringen av Finlands befolkning. I sina före-läsningar om europeisk samhällsfilosofi vid universitetet behandlade

Ur J. J. Peranders föreläsningsmanuskript De sociala idéerna i det 19:e århundradet (1875) i Nationalbibliotekets samlingar. Marx namn nämns i manuskriptet.

154 Vesa Oittinen

han även Marx. Föreläsningsmanuskripten förvaras i Nationalbiblio-teket, men mig veterligen har ingen ännu gjort någon mer ingående studie av dem.31

En tämligen tydlig vändpunkt i den internationella Marx-recep-tionen skedde i början av 1870-talet. Tidigare hade man även inom den borgerligt sinnade intelligentian förhållit sig gentemot Marx och hans idéer med viss tolerans, ja t.o.m. nyfikenhet, men nu blev det annat ljud i skällan. Den händelse som orsakade omsvängningen var Pariskommunen 1871, som man allmänt tog för (den redan 1864 grun-dade) Internationalens verk. För borgerskapet blev det nu tydligt att Marx kapitalismkritik kunde ha mycket konkreta följder. Regeringen Thiers slog ner kommunardernas uppror på ett oerhört blodigt sätt, och ”den röda faran” var strax på allas läppar i Europa. Kommunen blev en Urerlebnis för många, och det förefaller troligt att det exem-pelvis hos den unge Nietzsche tändes ett livstida hat mot ”pöbeln” och ”undermänniskan” just tack vare ryktena om kommunardernas påstådda vandalism på museerna i Paris.32 Eftersom Marx satt i In-ternationalens generalråd började man kalla honom ”den röda terrorns doktor”, fastän hans verkliga inflytande på Kommunens uppkomst och dess politik var närmast minimalt.

I Finland utgjorde industriarbetarna ännu i början av 1870-talet en tämligen obetydlig befolkningsgrupp, men landets elit var väl med-veten om att det var bara en tidsfråga innan de sociala problem till följd av industrialiseringen som redan var kända i Västeuropa skulle uppstå även i Finland. Gammalfinnarnas Uusi Suometar publicerade 1871 en artikelserie med titeln ”Sosialistien valtiotaloudelliset tuumat” (Socialisternas statsekonomiska idéer) och 1873 gav liberalernas Hel-singfors Dagblad en av sina artiklar rubriken ”Kamp mellan arbete och

31. Mikko Lahtinen har publicerat ett urval av Peranders viktigaste skrifter och för-sett dem med en mycket informativ inledning. J. J. F. Perander, Yhteiskunta uutena aikana ja muita kirjoituksia., toim. Mikko Lahtinen, Tampere: Eurooppalaisen filosofian seura 2004. Den text där Peranders radikalism framträder som tydligast torde vara Valtiolainojen vaikutuksesta (Om statslånens inverkan, 1869). Uppgiften om Peranders föreläsningar baserar sig på muntlig kommunikation med Mikko Lahtinen.

32. Den här iakttagelsen gör Domenico Losurdo i sin nya Nietzsche-biografi, tysk utgåva: Nietzsche, der aristokratische Rebell, Bd. I–II, Hamburg: Argument Verlag 2009.


kapital”. Och kanske den enda gången som den nu redan ålderstigne Snellman nämner Marx vid namn var i en tvådelad artikel i Morgon-bladet år 1878, med den korta titeln ”Socialismen”.

Den som bekantat sig med Snellmans ofta lysande journalistik under tidigare år, kan inte låta bli att häpnas över hur osammanhäng-ande och t.o.m. slarvigt skriven den här artikeln är. Det kan inte bara bero på ålder, utan det är tydligt att Snellman här har ställts inför ett politiskt problem som han inte kunde bemästra med något slags dialektik. Han inleder artikeln med konstaterandet att en ”social olik-het alltid måste finnas. Denna vexer med civilisationen. Ju mera hos ett folk nationalförmögenheten ökar, desto större rikedom hopas på enskilda händer.”33 I socialismens lära ser Snellman ingen djupare teoretisk eller kulturell insikt, bara ett materialistiskt krav på att stora egendomar måste delas jämnt bland hela folket – ett krav som han försöker förlöjliga genom anekdoten om bankiren Rothschild, som lär ha sagt att om hans förmögenhet skulle socialiseras, så skulle varje man och kvinna av det tyska folket få en taler var.34 Det värsta är dock att folket lyssnar på socialisternas agitatorer och är oemottagliga för förnuftsskäl. Snellmans analys av framtiden är därför resignerad:

Om nu förhållandena äro sådana, som de i korthet här skildrats […], så är det väl en ren narraktighet att tro, att någon motbevisning av lärorna skall kunna motverka den socialistiska rörelsen […]. Socia-lismen, som förkastar familjebandet och den privata eganderätten, kasserar härigenom mensklighetens hittillsvarande historiska ut-veckling, och vill i dess ställe sätta en splitterny af Lasalle’s, Marx’s, Bebel’s & Co. uppfinning.35

Med andra ord passar socialismen inte längre in i Snellmans his-toriska schema som gick ut på att det är bildningens framsteg som

33. J. V. Snellman, ”Socialismen”, Samlade Arbeten XII, s. 542, Helsingfors: Statsrådets kansli 1998.

34. Ibid., s. 544.35. Ibid., s. 544. Det är kanske inte helt obefogat att nämna att socialisten och agitatorn

Ferdinand Lassalle (vars namn Snellman felskriver) även han var en hegelian i stil med Snellman. Lassalle t.o.m. befryndade sig med Snellmans gamla vän Michelet, och Snellman kommenterade några av Lassalles idéer i en artikel skriven för (men inte skickad till) Michelets tidskrift Der Gedanke.

156 Vesa Oittinen

för mänskligheten vidare mot allt högre kultur. Socialismen tycktes predika en krass materialism i stället för bildning och trampa allt det andliga under sina fötter. Det enda Snellman vid det här laget ännu kunde rekommendera var ”kraftigt handhafda lagar”, vilka ”hindra massornas öfverlemnande i första bästa agitators hand”, ifall ”man icke vill lemna slutuppgörelsen åt vapenmakten”.36

Om Snellman alltså slutgiltigt resignerade inför socialismen och Marx, så var Yrjö Sakari Yrjö-Koskinen, Snellmans arvtagare och leda-ren för den följande generationen inom det fennomanska partiet, mera analytisk. I sin artikel ”Työväenseikka” (Arbetarfrågan), som utkom i tre delar i tidskriften Kirjallinen Kuukauslehti under 1874, medgav han att ”arbetarfrågan ej ännu har uppkommit hos oss i samma form som i det övriga Europa. Socialismen har inte kunnat så sitt ogräs i vårt land och Internationalen utbreda hit sina organisationer”. Men, fortsatte han, finländarna hade inget skäl att skryta med detta, ty ”synbarligen är orsaken till detta bara vårt lands försenade ekonomiska utveckling”.37

Efter detta levererar Yrjö-Koskinen en kort framställning av det kapitalistiska ekonomiska systemets principer. En modern läsare kan bli överraskad då han eller hon finner att fastän Yrjö-Koskinen na-turligtvis står på de bildades och välbärgades sida, är hans bild av kapitalismen betydligt mindre apologetisk än hos nutidens nylibe-rala mainstream-ekonomer och tidningskolumnister. Han medger att den fria konkurrensen i kapitalismen ”är bara en rå naturlag”, som återskapar naturtillståndet bland människorna, det bellum omnium inter omnium (allas krig mot alla) som redan Hobbes beskrev. Denna ”vargens frihet” är enligt Yrjö-Koskinen inget man borde sträva efter. ”Samhällets uppgift över huvud taget är att bevaka, att på inget om-råde av det samhälleliga livet, inte ens på det ekonomiska, egoistiska intressen får verka på sådant sätt att de svagares lycka i denna kamp

36. Ibid., s. 548.37. ”työväenseikka ei ole meillä vielä ilmaantunut samassa muodossa kuin muualla

Euroopassa. Socialismi ei ole meidän maahan voinut rikkaruohojansa kylvää, eikä Internationali ole tänne voinut liittokuntiansa levittää”; ”sillä silminnähtävästi siihen on syynä ainoastaan maamme myöhästynyt taloudellinen kanta” (övers. V. O.). Yrjö Sakari Yrjö-Koskinen, ”Työväenseikka”, nytryck i: Risto Eräsaari & Keijo Rahkonen (toim.), Työväenkysymyksestä sosiaalipolitiikkaan, Helsinki: Gaudeamus 1975, s. 56 f.


går under eller själva samhällets framåtskridande skulle gå till spillo”.38 Enligt den gammalfinska politikern bör staten se till att egoismen och klasskampen inte kommer att söndra samhället utan strävar efter ”hela folkets sunda framåtskridande”.39

Socialism? Knappast, fast Yrjö-Koskinen i sin artikel ger en täm-ligen sansad och rättvis översikt – jämfört med Snellman – över de socialistiska idéernas historia fr.o.m. Saint-Simon. Man kan notera att den viktigaste socialistiska teoretikern för honom inte är Marx (han nämner ”Kaarlo Marx” bara som Internationalens grundare40) utan Ferdinand Lassalle. I den här värderingen torde återspegla sig den tyska socialdemokratins aktuella läge omedelbart efter att ”eisenachianerna” och ”lassalleanerna” hade förenats till ett parti. Lassalle eftersträvade en kompromiss med den tyska regeringen och Bismarck, en strävan som Marx på det skarpaste fördömde men som gjorde Lassalle mera acceptabel i de borgerligas ögon. I Yrjö-Koskinen kan man, som de nutida finska sociologerna Risto Eräsaari och Keijo Rahkonen menar, se en finsk representant för den tyska s.k. katedersocialismen. Med ”katedersocialism” förstår man borgerlig-akademiska forskare som ägnade sig åt ”arbetarfrågan” i slutet av 1800-talet, och som föresprå-kade ett samarbete mellan arbetet och kapitalet. Lite senare grundade man i den här riktningens anda den kända föreningen Verein für Sozialpolitik.41 Bland de gammalfinska kretsarna tycks deras idéer ha vunnit tämligen stort gehör fr.o.m. 1870-talet.

Marx själv, i den mån han över huvud taget noterade kateder-socialismen som en särskild riktning, värdesatte den inte högt. Marx gjorde t.ex. i Kapitalet flera nedsättande anmärkningar om Wilhelm Roscher, en central företrädare för den här strömningen. Men ka-tedersocialismens betydelse för finländarna låg ju annorstädes än i lärans intellektuella skärpa: den förespråkade ett samarbete mellan arbetet och kapitalet, samma tanke som till våra dagar har varit en

38. ”Yhteiskunnan virka on ylipäänsä valvoa, että kaikilla yhteiselämän aloilla, niin myöskin taloudellisella, itsekkäät edut eivät saa semmoisella vapaudella vaikuttaa, että heikompien onni siinä taistelussa hukkuu tai itse yhteiskunnan edistys pilalle joutuu” (övers. V. O.). Ibid., s. 60.

39. ”koko kansan tervettä edistystä” (övers. V. O.). Ibid., s. 61.40. Ibid., s. 80.41. Risto Eräsaari & Keijo Rahkonen (toim.), ”Johdanto”, Työväenkysymyksestä

sosia ali politiikkaan, Helsinki: Gaudeamus 1975, s. 17 f.

158 Vesa Oittinen

ledstjärna för den finska bourgeoisin – dess senaste manifestation är reklambyrån Taivas slogan under Sauli Niinistös presidentvalskampanj om att ”motsättningarnas tid är förbi”.

Bildkällors. 138 Karl Marx-Friedrich Engels Werke. Band 27, Berlin: Dietz Verlag 1963s. 153 Nationalbiblioteket, Helsingfors, foto Mikko Lahtinen

Documents

Marx och Finland