HJALMAR SÖDERBERG SOM KULTURJOURNALISTBJÖRN SAHLIN & NILS O. SJÖSTRAND

Som Nils Sjöstrand nämner i sin inledning till litteraturkritiken i volym 1 av Litteratur och litteratörer

har Hjalmar Söderberg själv berättat om sina första steg på den litterära banan, inte minst som

litteraturkritiker. Han gör det i en novell med just titeln ”De första stegen”, publicerad i Julstämning

1937, senare upprepad i den postumt utgivna Sista boken, 1942. Texten gör ett dokumentärt intryck

men kan naturligtvis av flera skäl vara tillrättalagd – mer eller mindre. Skildringen, som här återges

förkortad med tonvikten lagd på Söderbergs första steg som litteraturkritiker, är som hämtad ur

Strindbergs Röda rummet, men Söderbergs tidning är varken frisinnade Rödluvan eller konservativa

Gråkappan utan verklighetens:

Dagens Nyheter

Hösten 1888 hade jag som nybakad student råkat läsa Strindbergs Fröken Julie. Man skulle tro att

den borde ha gjort ett högst förvirrat intryck på en nittonåring. Men den tände på ett eller annat sätt

en gnista i mig. Jag kände att jag måste skriva något om den.

Vad jag skrev har jag intet minne av. Några och tjugo år senare skrev Carl Laurin en gång om

Fröken Julie, att den är så bra som någon pjäs kan vara, ”där de två högsta livsmakterna, Kärleken

och Visheten, saknas”. Med all säkerhet skrev jag inte något i den vägen: att kritisera Strindberg var

ännu milsvitt från mina tankar. […]

En stor del av Strindbergs böcker hade jag naturligtvis läst redan under de sista gymnasiståren. I

min fars för övrigt ytterst anspråkslösa bokskåp fanns visserligen ingenting annat av honom än Gamla

Stockholm. Men det fanns gudskelov en lokal som hette ”Stockholms Läsesalong”, i hörnet av

Klarabergsgatan och Beridarebansgatan. Där var jag redan som gymnasist fast kund, och där hade

jag slukat hela den nya litteraturen. Och i den tidens nya svenska litteratur räknade jag över huvud

blott med Strindberg. Geijerstam, Oscar Levertin, Tor Hedberg och de andra hade ännu inte kommit

långt över det ”lovande” stadiet, om man bedömde dem välvilligt; men det motsatta var vanligare.

Heidenstam hade nyligen debuterat med Vallfart och vandringsår, och man föreställer sig gärna nu –

ett halvt århundrade efteråt – att den ”gjorde epok”. I verkligheten lade man blott märke till den i de

litterära kretsar, som det ännu skulle dröja länge innan jag hade någon förbindelse med. Jag hade läst

den och tyckte bra om den, utan att den dock riktigt var något för mig. Först senare fick Heidenstam

den stora tonen i sin röst. Strindberg var ännu den ende för mig.

Jag skrev alltså något om Fröken Julie och sände det till Dagens Nyheter, den enda tidning där jag

kunde tänka mig – som en svag möjlighet – att det kanske kunde komma in. Jag hade ännu inte sett ett

enda ord om stycket i någon tidning.

Jag fick intet svar och hade knappt väntat något. Det fanns således ingen annan utväg än att själv

1

våga sig upp till redaktionen. En dag smög jag mig alltså in genom porten till Regeringsgatan 28, gick

upp för en trappa och knackade blygt på en gulbrun tamburdörr. (Jag tryckte visst först på knappen

till en ringklocka, men den gav intet ljud ifrån sig.) Och då ingen öppnade, tog jag i dörrvredet, och

dörren gick upp. Genom en liten tambur – liten och mörk som min pappas och mammas tambur vid

Majorsgatan – kom jag in i ett väntrum, där en vaktmästaryngling med gullgula lockar och ett ansikte

som en fallen ängel stod och hängde över en tidning, utbredd över ett ursprungligen svartmålat bord.

(Jag fick senare veta att ängeln hette Valdemar.)

‒ Träffas redaktörn? frågade jag, medan jag grävde i fickan efter ett visitkort.

‒ Redaktör Wall är sjuk, svarade ängeln utan att se upp från sin tidning.

Gudskelov för det! tänkte jag, men sade det inte.

Jag hade sett redaktör Rudolf Wall på porträtt, och hans ansikte hade något visst bulldoggsaktigt

som skrämde mig. Jag hade inte den ringaste lust att göra hans bekantskap.

‒ Jag vill väl hoppas att det inte är något allvarligt, sade jag i en så uppriktigt deltagande ton, att

ängeln verkligen såg upp från sin tidning, tog emot mitt visitkort och såg på det. På visitkortet stod det

under mitt namn: ”i K. Generaltullstyrelsen”. Jag hade strax efter studentexamen blivit ”extra i

verken” och förlagt min huvudsakliga verksamhet (vi kan ju kalla det så) till tullstyrelsen.

‒ Redaktör Wall har varit ganska skral en tid, sade han. Men jag skall höra efter om herr Vult von

Steijern kan ta emot.

Jag hade aldrig hört talas om någon annan Vult von Steijern än den som var justitieminister ett par

år förut, under Strindbergsåtalet, och undrade ett ögonblick i tysthet om det kunde vara han som hade

kommit på dekis och blivit tidningsmurvel.

Ängeln försvann och kom igen nästan genast.

‒ Var så god, sade han i en ton som om han nyss hade talat med en gentleman och lärt sig tonen –

var så god, den här vägen…

Han förde mig genom en mörk korridor in i ett rum, som föreföll mig halvmörkt, ty det var en mulen

dag, och Regeringsgatan är ingen bred gata. Över skrivbordet lyste en grön lampkupa. Mitt i rummet

stod – vad skall jag säga? – en uppenbarelse. Genom ett moln av cigarrettrök lyste det fram något

som liknade en ljus sky, en rosenfärgad och silverkantad sky, ett ansikte, lätt purprat som av de bästa

château-viner och med silver i hår och skägg. Ett ansikte som vid första ögonkastet kunde påminna om

kung Oscar. Det var herr Fredrik Vult von Steijern.

Jag fick senare veta, att han ännu inte var fyrtio år. Han stod med mitt visitkort i handen.

‒ Nej, sade han, nej – är det herr Söderberg? Som har skrivit om Fröken Julie? Får jag fråga: hur

gammal är ni?

Jag nödgades bekänna att jag var nitton år och nybakad student.

‒ Det må jag säga! Det var verkligen en överraskning… Jag hade tänkt mig er … ja, åtminstone

något äldre… Var så god och tag plats. Jag har läst er artikel med ... ja, jag kan verkligen säga: med

mycket stort intresse. Men säg mig en sak, herr Söderberg: är ni musikalisk?

Jag svarade, att jag tyckte mycket om musik, men inte spelade något instrument.

2

‒ Det är inte heller så nödvändigt, sade han. Men först skulle vi alltså tala om er artikel. Jag kan

tyvärr inte lova att den kommer in, det är inte jag som avgör den saken, och redaktör Wall är sjuk,

som ni vet. Men en penna som er vill jag i alla händelser gärna fästa vid redaktionen…

Jag trodde att jag drömde. Alltsammans föreföll mig så orimligt overkligt. Han talade med en lätt

läspning, som föreföll mig högst elegant, och ingav mig i det hela en känsla av att stå inför en så

fulländad världsman som jag inte trodde fanns till, om inte i någon roman av Paul Bourget. Det var

inte på det viset jag hade tänkt mig en ”murvel”.

‒ Och för att fästa er vid redaktionen, fortsatte han, tillåter ni mig kanske att utanordna ett litet

honorar.

Han satte sig vid skrivbordet, skrev ut en anvisning och räckte mig den. Jag kastade en förstulen

blick på beloppet: tjugo kronor [ca 1 100 kr i dagens penningvärde]. Jag trodde fortfarande att jag

drömde. Tjugo kronor – för en artikel som kanske inte ens skulle komma in!

‒ Och nu kommer vi till musiken, fortfor herr Vult von Steijern. Det är ju inte längre någon hem-

lighet att det är jag som skriver Dagens Nyheters musikrecensioner. (Det var i alla händelser en

hemlighet för mig, men jag röjde naturligtvis ingen överraskning.) Men – nu kommer jag inom den

närmaste framtiden att inta en mera ledande ställning i tidningen, och jag kan inte för framtiden ägna

samma arbete åt musikavdelningen som förut. Men naturligtvis: ledningen tänker jag under alla

omständigheter förbehålla mig också på det området. Vad jag nu närmast har tänkt mig är, om vi

kanske skulle kunna försöka ett samarbete. Vad tycker herr Söderberg mest om för musik? Vilken

opera, till exempel?

‒ ”Mefistofeles”! svarade jag utan betänkande. Det gick liksom skuggan av en något mörkare sky

över den rosenfärgade och silverkantade.

Jag visste inte att ”Mefistofeles” var det värsta jag kunde säga. Jag hade ingen aning om att Fred-

rik Vult von Steijern under märket G-t var Wagners förnämsta eller kanske på den tiden enda profet i

svenska pressen, och jag anade lika litet att Boitos ”Mefistofeles” för alla wagnerianer var den allra

hiskligaste pigmusik. Däremot visste jag händelsevis, att den inte heller stod högt i kurs bland älskare

av klassisk musik. Jag antog därför att man måste vara en riktig gammal stofil för att inte tycka om

den. Den hade trängt till djupet av mitt unga hjärta. Det fanns tongångar och harmonier i den, som

jag lade in en hel mystisk världsförklaring i.

‒ Ursäkta mig ett ögonblick, sade Vult von Steijern och försvann.

(Då jag några år senare berättade denna episod för Per Hallström, sade han:

‒ Han gick väl och ställde sig bakom en dörr för att hämta sig.)

Men han kom strax igen:

‒ Ja, herr Söderberg, jag är tyvärr mycket upptagen… Men ni är alltid välkommen, om ni skriver

något som kan passa för oss.

Artikeln om Fröken Julie återsåg jag aldrig, varken tryckt eller otryckt.

Dagens Nyheter grundades av Rudolf Wall 1864. Denne var sedan tidningens ägare och ”redaktör”,

3

d.v.s. chef- eller huvudredaktör, till 1889. På 1870-talet blev August Strindberg Dagens Nyheters

första kulturskribent. Han hade till och med en tid tillhört tidningens redaktion, där han utförde

traditionella uppgifter som att klippa notiser ur utländska tidningar och skriva riksdagsreferat. Men

han hade varit alltför egensinnig och inte tålt Rudolf Walls kritik. Redan efter ett par månaders

anställning hade han efter en konflikt rest sig upp och gått. Strindberg skrev efteråt – sedan han

hungrat en tid – ett försoningsbrev till Wall som upptogs väl, tidningen stod även i fortsättningen

öppen för Strindberg, men han återanställdes inte.

Strindberg hade även recenserat teater, men efter uppbrottet fortsatte han på frilansbasis med främst

konstkritik. Han var den som gav Dagens Nyheter en kulturell profil. 1879 erbjöd Strindberg tidningen

att få publicera Röda rummet som följetong – detta som kompensation för att Wall förlorat pengar som

han lånat Strindberg, pengar som försvunnit i dennes konkurs. Erbjudandet togs tillbaka men Dagens

Nyheter skulle få publicera vissa kapitel. Wall tackade nej. Röda rummet blev en försäljningssuccé och

trycktes på kort tid i fyra upplagor.

Dagens Nyheter var en radikalt liberal tidning. På programmet stod utvidgad rösträtt och

parlamentarism, statskyrkans avskaffande och civiläktenskap, konfessionslös skolundervisning, mins-

kad byråkrati, nedrustning, politisk neutralitet. Flera av dessa punkter skulle med tiden komma att

modifieras och rentav svikas, men tidningen förblev med viss moderation de ursprungliga idealen

trogen.

När Hjalmar Söderberg nio år senare sände sin recension av Fröken Julie till Dagens Nyheter var

detta den enda tidning som han trodde skulle vilja ta in den. Det betyder nog att recensionen låg på

linje med tidningens program. Kanske kände han även till Strindbergs anknytning till tidningen och till

Rudolf Wall. När han inte fick någon reaktion gick han upp på redaktionen men fick inte träffa Rudolf

Wall som var sjuk. Wall hade på grund av sviktande hälsa länge önskat att få dra sig tillbaka – det

gjorde han också i maj följande år. I stället blev Söderberg införd till Fredrik Vult von Steijern. Vilken

ställning denne hade i Walls frånvaro framgår tyvärr inte av Söderbergs text, men det framgår att Vult

von Steijern redan 1888 var införstådd med att han snart skulle inta en ledande position i tidningen.

Ditintills hade han i flera år skrivit dess musikrecensioner – detta var faktiskt hans enda journalistiska

erfarenhet. Det framgår också att det inte var han utan Rudolf Wall som hade att ta ställning till

Söderbergs recension. Det var alltså denne som senare refuserade den eller lät den drunkna bland sina

papper. Ingen recension av Fröken Julie publicerades över huvud taget i Dagens Nyheter.

Hjalmar Söderberg mindes inte 1911 vad han skrev om Fröken Julie 1888, men han refererade

vännen Carl Laurins välvilliga omdöme, och för övrigt: ”att kritisera Strindberg var ännu milsvitt från

mina tankar”. Hur radikal och avvikande han i så fall var framgår vid en jämförelse med de andra

huvudstadstidningarnas behandling av pjäsen, som av Strindberg fått undertiteln ”Ett naturalistiskt

skådespel”. Att ärkereaktionären Carl David af Wirsén, Svenska akademiens ständige sekreterare, var

negativ är givet, han hävdade i Post- och Inrikes Tidningar (15.12.1888) att Strindberg ”vid

nedskrivandet varit besvärad av någon hjärn-åkomma, som gjort att han för tillfället ej var fullt

normal”. Värre då att tidens i alla läger mest respekterade kritiker, professor Karl Warburg i

4

Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning (3.12) kallade pjäsen för en ”sophög” och – med ord lånade

från Strindberg själv – ”ett fult kadaver”, inte ens ”ett väl målat fult kadaver”. Författaren ”får lov att

taga några hänsyn till att han framträder för en anständig publik. […] Några gränser bör det väl ändock

finnas.” I Aftonbladet (19.12) skrev Georg Nordensvan, som själv räknades till samma skola som

Strindberg, åttiotalisterna, och till det radikala Unga Sverige: ”Det lär väl knappast bli tal om, att

’Fröken Julie’ ej är en misslyckad dikt, ‒ den är till och med så misslyckad, att vi helst skulle gått den

förbi utan ett ord.” Även om skådespelet var fyllt av ”naturalia” så var det inte naturalistiskt, därför att

det var för överdrivet, en tankekonstruktion. ”’Naturalismen’ har åtminstone denna gång knappast fört

författaren närmare naturen.” I Nya Dagligt Allehanda (15.12) skrev signaturen ‒x‒n att pjäsen var av

en sådan karaktär ”att vi ej behöva frukta att få se ’Fröken Julie’ uppförd på en verklig teater” och ”att

åskådarnas anständighetskänsla måste i hög grad känna sig sårad. Stockholms Dagblad (23.12) kallade

pjäsen Strindbergs ”hittills kanske värsta produkt”, ”stycket förtjänar intet bättre namn” än

”vidrighet”, ”ett smutsigt trasbylte, som man knappt vill ta i med tång”. Positivast skrev nog Svenska

Dagbladet (28.12): ”Det är ej rådligt att sätta denna bok i handen på vem som helst, enär behandlingen

av det i och för sig ömtåliga ämnet eftersträvar en objektivitet, som ej tager hänsyn till annat än vad

författaren anser den obevekliga sanningen kräva.” För moderna människor som inte känner till

samtidens bedömning av Fröken Julie kan Hjalmar Söderbergs av allt att döma positiva inställning till

pjäsen framstå som oproblematisk och rentav självklar.

Fredrik Vult von Steijern (1851-1919) var inte identiskt med den Vult von Steijern som tog initiativ

till Giftas-åtalet mot Strindberg 1884. Denne hette Nils von Steijern (han utelämnade Vult då han

tecknade sitt namn) och var vid tillfället statsråd och chef för justitiedepartementet. Fredrik Vult von

Steijern var disponent för Centraltryckeriet när han 1885 började skriva musikrecensioner för Dagens

Nyheter. Han hade stora kulturella intressen och var bland annat en stor Goethe-kännare. När Rudolf

Wall ville dra sig tillbaka gjorde Enskilda Bankens direktör Knut Wallenberg det möjligt för Vult von

Steijern att förvärva tidningen genom att låna honom en miljon. Köpet slutfördes först 1891, men Vult

von Steijern blev chefredaktör redan 1889.

Vult von Steijern var inte någon tidningsman, han skrev t.ex. aldrig en politisk ledare, han var

tidningens ansikte utåt. Precis som Söderberg påstår var han en hängiven wagnerian. Varje år besökte

han festspelen i Bayreuth och skrev därifrån omfångsrika rapporter som redaktionen endast motvilligt

införde i tidningen. Rudolf Wall förblev verkställande direktör efter köpet och redaktionssekreteraren

Albert Seberg blev i praktiken redaktionschef och politisk redaktör. Vult von Steijerns insats skulle

komma att bestå i, att han successivt förstärkte tidningens kulturredaktion. Kulturen hade ditintills

skötts som bisyssla av tidningens nyhetsreportrar eller av frilansare. Hjalmar Söderberg kom att

tillhöra de senare. Det är den situationen som återspeglas i hans text nedan. Det är oklart om Gustaf af

Geijerstam var frilans eller anställd men han bevakade kulturen åren 1891-93. För att förstärka

kulturredaktionen anställdes därefter Per Staff för att bevaka teater, året därpå Edvard Alkman för att

skriva om konst och litteratur och 1896 Wilhelm Peterson-Berger för att bevaka musiken.

Hjalmar Söderbergs oförsiktighet att för Vult von Steijern avslöja sin outvecklade musiksmak

5

berövade honom alltså möjligheten att bli Dagens Nyheters musikrecensent. Han hade dock fått in en

fot – hans nästa bidrag till Dagens Nyheter blev en novellett som Vult von Steijern ögnade igenom och

genast antog. Den följdes av flera.

I ”De första stegen” har Söderberg glömt att berätta, att han i slutet av 1889 recenserade en

epokbildande litterär programskrift, Verner von Heidenstams Renässans, som signalerade uppbrottet

ur 1880-talets realism och upptakten till 90-talets nyromantik. Det var ju annars Söderbergs första

publicerade litteraturrecension i Dagens Nyheter och över huvud taget. Antagligen ville han hellre

berätta hur han blev tidningens teaterrecensent:

Efter ett par år råkade herr Vult von Steijern, som nu var tidningens chefredaktör, erinra sig att mitt

första bidrag till tidningen – det som aldrig kom in – hade röjt vissa förutsättningar för kritisk

verksamhet, och gav mig en stor packe böcker att recensera. Jag hade redan en gång förut – men

tyvärr vid ett tillfälle då Vult von Steijern var borta på sin årliga resa till Bayreuth, där han hade egen

villa – vänt mig till redaktionssekreteraren, Viktor Sjöberg, med en blyg anhållan i den riktningen,

men fått det gemytliga svaret: ‒ Tack, men det gör vi själva, så gott vi kan. Det var nämligen han som

skrev Dagens Nyheters alltid mycket korta och högst neutrala litteraturrecensioner. Mina blevo i

allmänhet inte längre än hans – det önskade man inte heller – men kanske litet mindre neutrala.

Bland de böcker, som jag hösten 1890 – vid nyss uppnådd myndighetsålder – fick i uppdrag att yttra

mig om till allmänhetens väg1edning, var Ibsens Hedda Gabler.

En av mina vänner, några år äldre än jag, sade till mig:

‒ Är det inte i alla fall bra fräckt av dig, som är så ung, att recensera Ibsen?

Jo, nog var det ganska fräckt. Men jag skrev åtminstone ingen sträng kritik. I alla händelser måtte

herr Vult von Steijern ha tyckt att den var ganska skaplig, ty då Hedda Gabler en tid efteråt hade sin

premiär på Nya Teatern, fick jag i uppdrag att recensera den också.

En teaterkritikers verksamhet hade länge stått för mig som något av det mest avundsvärda jag kunde

tänka mig, och jag var inte just ensam om den meningen. I Dagens Nyheter bekläddes denna ställning

av redaktionssekreteraren, men hans hälsotillstånd hade alltid varit något vacklande. Han var en

ytterst sirlig och elegant herre, som jag anslog till mellan fyrtio och femtio. I verkligheten var han

kanske något äldre än han föreföll mig, och man kunde iaktta en lätt darrning av hans be-handskade

hand, då han i teatersalongen mönstrade publiken genom sin kikare. Då jag läste Hedda Gabler, såg

jag honom hela tiden för mig i assessor Bracks roll. Han hade på förhand upplyst mig om att

Strindberg var Ibsens modell till Ejlert Løvborg, och det hade kanske sin riktighet, till en viss grad,

men det tilltalade mig inte, och det var kanske därför jag för mig själv gav Viktor Sjöberg assessor

Bracks roll. För resten var han alltid älskvärd och gemytlig, och jag hade ingenting emot honom. Han

gav mig det vänliga rådet att inte under kvällens lopp ägna en tanke åt att jag var där som recensent,

men att hela tiden känna mig som ”vanlig publik”.

‒ Sedan går det av sig självt för er att skriva er recension, sade han. Tankarna kommer medan man

skriver.

6

Hjalmar Söderberg var nu både litteratur- och teaterkritiker, men ”på försök, på försök”:

Mer än en gång hade jag frågat Vult von Steijern, om jag inte kunde hoppas på en fast anställning i

redaktionen, men alltid fått obestämda svar. Han hade inte hjärta att sätta mig till korrekturet, sade

han en gång. Min tjänstgöring i tullstyrelsen kunde blott betecknas som uppenbar humbug och

inbragte mig naturligtvis ingenting. Under sommarens lopp fick jag inte några böcker att recensera,

och när hösten kom och bokfloden började strömma, fick jag inga alls. På tidningen gav man mig det

beskedet, att redaktör Vult von Steijern var bortrest. Intet vidare. […]

Men Vult von Steijern var alltjämt bortrest. Den årliga resan till Bayreuth måste ha dragit ut längre

än vanligt. Det gick ingen dag utan att jag gjorde några slag på Regeringsgatan vid den tid, då

lamporna började tändas i Dagens Nyheters fönster. Men i Vult von Steijerns fönster tändes ingen

grön lampa. Och det led redan mot slutet av oktober.

Jo, verkligen! En dimmig oktoberdag med tidig skymning tändes den gröna lampan. Jag gick genast

upp.

Han var mycket upptagen, men tog dock emot mig med sin vanliga älskvärdhet. Jag hann inte ens

fråga efter några böcker:

‒ Jo visst, sade han, naturligtvis, men jag är nyss hemkommen och har ännu inte kunnat se på

böckerna och sortera dem… Jag skall sända er några – det dröjer kanske ett par dar, men mot slutet

av veckan…

Och då jag stod på tröskeln, tillade han:

‒ Och nu har vi ju också fått Geijerstam i huset…

Det välkända märket G. af G. hade mycket riktigt nyligen stått under ett par artiklar om böcker.

Veckan gick, och det kom inga böcker.

Jag visste knappt om jag borde gå upp på redaktionen mer. Det var tydligen lönlöst, men jag gjorde

det ändå. Vaktmästaren Valdemar anmälde mig, men kom strax tillbaka:

‒ Redaktörn är upptagen, men böckerna skall komma i slutet av veckan.

Veckan gick. Jag väntade inga böcker, och det kom inga.

Jag hade i min tidiga ungdom – trots mycken respektlöshet i tanke och skrift, och kanske också

någon gång i mitt personliga uppträdande – ett starkt behov av att kunna se upp till någon med något

som liknade vördnad. Det hade fallit sig så, att Vult von Steijern under dessa mina första nybörjarår

hade blivit föremålet för detta behov hos mig. Själv har han säkert aldrig haft den avlägsnaste aning

därom. Nu kom mitt första intryck av honom – intrycket av en rosenfärgad och silverkantad sky – igen,

men på ett annat sätt. Skyar måste ses på ett visst avstånd för att få fasta konturer. På närmare håll ha

de inga.

En dag såg jag en annons om en ledig plats i en landsortstidning, Nyaste Kristianstadsbladet. Jag

sökte platsen och fick den.

Jag ansåg artigheten kräva att jag gjorde en avskedsvisit hos Vult von Steijern på redaktionen. Han

7

visste varför jag kom; Kristianstadsbladets redaktör hade frågat sig för angående mig, och han hade

givit mig de bästa rekommendationer. Han lyckönskade mig till min nya verksamhet och föreföll

nästan litet rörd. Han var en man med hjärta.

När Hjalmar Söderberg 1937 skrev detta hade det gått lite mer än 45 år sedan det hände. Han mindes

fel. Dessutom kunde han kanske inte motstå frestelsen att anpassa verkligheten något för att förbättra

historien. Att Gustaf af Geijerstam, som tidigare skrivit i Aftonbladet (1884-86), fick börja som

litteraturkritiker på Dagens Nyheter 1891 är som sagt helt riktigt. Vult von Steijerns sätt att formulera

sig: ”Nu har vi också fått Geijerstam i huset” kan tyda på att Geijerstam var anställd med säte på

redaktionen, inte bara var frilans, men det är oklart. Att Hjalmar Söderberg på grund av honom blev

utan recensionsuppdrag och för den skull sökte anställning på Nyaste Kristianstadsbladet är inte

alldeles sant. Geijerstam hade framför allt till uppgift att skriva teaterkritik. Söderberg var faktiskt

sysselsatt hela sommaren långt in på hösten 1891 – han recenserade bl.a. verk av Ibsen, Kielland,

Zola, Strindberg, Levertin, Tolstoj, Fröding, Lundegård. Man kan alltså inte ens påstå att han fick ta

hand om böcker av författare som ingen annan ville skriva om. En av hans recensioner var införd 24

oktober och Kristianstadsbladets platsannons i Dagens Nyheter den 19 november, upprepad den 21

november 1891. Det tyder inte på något direkt samband mellan uteblivna recensionsuppdrag och

flykten till Kristianstad. Söderbergs sista recension i Dagens Nyheter publicerades efter att han

påbörjat sin tjänst i Nyaste Kristianstadsbladet – men osignerad. Det var en recension av Jacob

Ahrenbergs Anor och ungdom tillsammans med signaturen Horatios, d.v.s. Sigfrid Wieselgrens

Genom hvirflarne, införd den 9 december. I Söderbergs frånvaro hade någon ”förbättrat” hans text.

Nyaste Kristianstadsbladets annons såg ut så här:

Som synes skulle anställningen påbörjas den 1 december. Och annonsen var som sagt införd den 19

november. Hjalmar Söderberg måste ha bestämt sig mycket hastigt för att söka platsen, kanske var det

ren impuls. Tydligen hade han fått goda rekommendationer av Vult von Steijern då

Kristianstadsbladet förhört sig om honom. Tidningen hade det gemensamt med Dagens Nyheter att

vara liberal. Den man sökte skulle ju vara ”frisinnad”, en vanlig benämning vid den här tiden på

politiskt liberala.

8

Nyaste Kristianstadsbladet

Tack vare Hjalmar Söderbergs brevväxling med vännen Bo Bergman vet vi en hel del om tiden i

Kristianstad. Den har sammanställts, kommenterats och publicerats av Per Wästberg med titeln Kära

Hjalle Kära Bo. Bo Bergmans och Hjalmar Söderbergs brevväxling 1891-1941 (1969).

En första rapport från Kristianstad avlades den 5 december:

Tänk dig att komma till en liten smutsig, dum, rektangulär, förbannad småstad där man inte känner en

katt, presentera sig för tre prissar som göra anspråk på ens intresse för samma saker som uppta dem

själva, installera sig i ett ruggigt näste med flottiga tapeter – jag har inte hittat något bättre, folk med

snygga rum hyra inte ut dem – och täcka över sprickorna med Brandes och Bang och solfjädrar och

Bouguereau.

Porträttet av Georg Brandes röjer Söderbergs litterära hemvist, och porträttet av den beundrade unge

vackre Herman Bang följde Hjalmar Söderberg genom livet. Verk av akademisten och traditionalisten

Bouguereau är mera förvånande, han målade sentimentalt, huvudsakligen söta flickor och unga

kvinnor, påklädda eller nakna, t.o.m. nakna änglar. Oljetryck av hans verk massproducerades och var

mycket populära.

Hjalmar Söderbergs första möte med tidningsredaktionen är naturligtvis av stort intresse. Han

fortsatte i samma brev:

Emellertid befunnos prissarna hyggliga. Den ena, redaktionssekreteraren, lever gift på 1 800 om året;

jag äter hos honom. Han har i rent förfärande grad samma litteratursmak som jag, om jag undantar

att han inte kan Bang och att han påstår sig ha upptäckt en mängd snillrika engelska författare. […]

Jag har med ett ord fått ett nedslående intryck av att jag inte är den enda som begriper litteratur här i

landet; känner mig i det hela litet förenklad. Det behövs. Tänker du. […]

Till råga på eländet blev jag genast grundstukad med den upplysningen att min företrädare i

ämbetet hade bländat med en underbar kännedom av fransk dekadentlitteratur. […]

Jag skall skicka dig några blad i korsband och stryka för min produktion.

Företrädaren var lundapoeten Emil Kléen, den främste eller kanske den enda renodlade representanten

för dekadens och fin-de-siècle i Sverige. Han var numera knuten till tidningen Lund. I ett senare brev

till Bo Bergman (29.12.1891) skrev Söderberg om honom: ”Jag gör mig inga illusioner om att

överglänsa hr Kléen i kamraternas och allmänhetens omdöme; han var mycket uppburen i staden. –

Naturligtvis inte i stadens societet, där slippa vi inte in.”

Redaktionen bestod endast av fyra personer. Redaktionssekreteraren, som Söderberg fann bildad och

sympatisk, hette K. G. Karlsson och kallades följaktligen Kåge. Han i sin tur sade sig känna den

danske författaren och journalisten Peter Nansen, som varit i Kristianstad året innan för att referera en

avrättning för Politiken: ”Han är anställd där för 2 500 och får utföra allt möjligt grovarbete – referera,

9

göra notiser. […] Kåge beskriver honom som en av de vackraste och älskvärdaste män han träffat, och

dandy naturligtvis” (brev till Bo Bergman 13.12). Nansen hade alltså samma uppgifter på Politiken

som Söderberg i ”Bladet”. Söderberg var inte anställd som uteslutande kulturjournalist utan

förväntades utföra allt slags redaktionsarbete. Ifråga om kritik blev det huvudsakligen teater som

Hjalmar Söderberg fick recensera under de fem månader han var anställd vid ”Bladet”: 21

föreställningar. Av böcker recenserade han endast 10.

Chef- eller huvudredaktör för ”Bladet” var Anders Ljunggren (ibland har han i litteraturen fått heta

både Anton och Axel). På tidningen kallades han ”Det”. Han var enligt Hjalmar Söderberg en

”gammal fridfull ravaillac”. Men Söderbergs förhållande till ”Det” skulle långsamt bli alltmer

problematiskt. I ett brev till sin syster Frida den 9 december skrev han:

”Det” är en tokig själ. I dag ville han att jag skulle sätta min signatur under en bokanmälan som han

hade skrivit. Det lyckades naturligtvis inte. Sammanhanget var detta: jag hade skrivit en längre

recension, och under den placerade han en kortare av eget fabrikat, av en annan bok, och så ville han

att min signatur skulle sättas under alltsamman. Han gav efter för mina skäl, det blev ingen konflikt.

I brev till Bo Bergman den 29 december gav Söderberg en bild av Ljunggren, där han själv fortfarande

stod neutral, även om andra inte gjorde det:

”Det” är en besynnerlig människa. […] Han är betydligt hypokondrisk; i sitt sätt hygglig, nästan

undfallande, men utan polityr. Han är en ståtlig och vacker gubbe – det är sant, han är bara 51 år,

men han ser ut som 61 – men utan överklassmärke. Han skriver inte utan stil; […] Han är allmänt

hatad, både i redaktionen och tryckeriet, av orsaker som jag ännu inte lyckats fullt uppfatta.

Allmännast anföres snålhet. Han har inga vänner, inte ens något umgänge.

De tycks inte ha lagt bort titlarna. När Ljunggren vid något tillfälle, ”liksom i distraktion”, utelämnat

titeln ”herr” framför efternamnet när han tilltalat Söderberg blev dennes ”häpenhet oerhörd”, berättar

Bo Bergman i sin minnesteckning Hjalmar Söderberg (1951). Kanske röjer incidenten någonting om

Söderberg själv. Bo Bergman kommenterar händelsen: ”Radikal och konservativ som han var –

radikal i sina åsikter och konservativ i sina vanor – tog han sitt andliga klimat med sig, och det

undergick ingen förändring med förändringen av vistelseort. Det är uppenbart att han känt sig inte bara

landsflyktig utan djupt deklasserad i den främmande miljö dit ödet kastat honom.” Kristianstad var en

stad dominerad av militärer och ämbetsmän, och affärsmännen var burgna. Synen på ”murvlar” var

nedlåtande, framför allt då det gällde sådana på liberala ”Bladet”. Den 17 januari 1892 skrev

Söderberg till Bo Bergman:

Mina medmurvlar äro du med sergeanterna, med polisöverkonstaplarna och med portiéren på

Frimurarhotellet […]. Detta klargör ju tillfyllest vår sociala ställning. Vårt yrke anses löjligt och

10

inbringar oss många kvicka pikar, som naturligtvis alltid upptagas med bonhomie. Mig pikar man

dessutom för att jag är stockholmare, en här i staden mycket löjlig egenskap.

Söderberg trivdes inte, han behövde inte odla sin spleen, hans leda vid livet var äkta. Han kände sig

isolerad, ensam, rentav olycklig. Den 5 februari skrev han: ”Jag kommer gott överens med

medmurvlarna, men det är ingen intimitet.” Hur han själv trodde sig uppfattas av dem hade han

berättat redan året innan: ”Som en ganska beskedlig gosse, möjligen också som en fin och

väluppfostrad dito, med ledig stil och något förstånd, dock utan vidare talang.” Ett omdöme om honom

från Kristianstad-tiden har faktiskt påträffats, i Blå Bandet 23.6.1944 av signaturen P. J-n, som tyvärr

inte kunnat identifieras:

Som notisör till tidningen hade jag under dessa pojkår åtskilligt även med honom att göra. Han var en

försynt man, kanske något sluten och tillbakadragen i sitt sätt att vara. Inbiten stockholmare som han

var trivdes han säkerligen icke vidare väl i denna av militärer och jurister då uppfyllda och helt säkert

också något uppblåsta stad.

Den 14 februari skrev Hjalmar Söderberg till Bo Bergman att han hade tråkigt:

Jag är litet ensam här. Du förstår: man kan ju, möjligen av okynne och tillgjordhet, känna sig ensam

när man är bland vänner, ensam när man går i sina gamla rum mitt i sin familj, ensam när man sitter

vid brasan med sin bäste vän. Men jag försäkrar dig, att man känner sig mera ensam, när man är

ensam.

Men han läste och skrev, bl.a. litteraturkritik. Av hans recensioner för ”Bladet” är hans recension av

Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga av särskilt intresse, eftersom den inte vittnar om någon

förståelse, tvärtom anslår han avslutningsvis en ungdomligt övermodig och överlägsen ton i form av

en tillrättavisning. Han är faktiskt bara 22 år gammal. Redan innan han läst boken tycks han ha

bestämt sig för hur han skulle skriva: ”Hellberg har skickat oss en packe böcker från sitt

humbugförlag, bland dem ’Gösta Berlings saga’ och ’Motvind’ av Vilma Lindhé. Här skall skällas.

Jag skriver vad jag vill i avisan, absolut.” Det var Frithiof Hellberg, redaktören för Idun, en

”Veckotidning för kvinnan och hemmet” som med Lagerlöfs prisbelönta roman också startat

bokförlag.

Söderbergs recension av Strindbergs Himmelrikets nycklar vittnar inte om någon förtjusning men

inte heller om den stora besvikelse över Strindbergs omvändelse och religiösa utveckling som han

senare uttryckte. För ”Bladets” räkning recenserade han även den danske kåsören Gustav Esmanns I

Kjøbenhavn. Den recensionen byggde han ut och fick publicerad i tidningen Veckan. Detta var en helt

färsk tidning, den hade startats året innan, på hösten 1891, av Gottfrid Renholm, som tidigare varit

pariskorrespondent för Nya Dagligt Allehanda i tjugo år men nu återvänt till hemlandet. Söderberg var

11

dock inte helt nöjd med honoraret: ”10 öre raden, vilket är mycket litet med så breda spalter och så fin

stil.” Han anade visserligen att Renholm hade det knapert. Det blev trots allt hela 12 kr (ca 700 kr i

dagens penningvärde).

Bo Bergman hade i brev skrivit översvallande om Arne Garborgs Trætte Mænd och Söderberg hade

i sin tur skrivit till förlaget i Kristiania och utbett sig ett recensionsexemplar, ”men utan effekt”. Till

sist gick han till bokhandeln och köpte boken. I brev till vännen den 5 februari avslöjade han att han

skrivit till Vult von Steijern och bett att få recensera boken men fått till svar att man redan hade en

recension liggande. ”Eljest” var han välkommen med bidrag. Söderbergs recension kom inte i

”Bladet”, som man kunde tycka låg närmast till, utan i Veckan, även den.

Den 29 januari 1892 berättade han för Bo Bergman att han höll på att läsa Huysmans, han hade

redan i början av månaden lagt sig till med både À rebours och Là-bas. Om Huysmans

korresponderade han med både Bo Bergman och andra. Han började med att läsa den förstnämnda:

Är än så länge inte betagen. Det är en iakttagelse jag inte kan underlåta att göra var gång jag börjar

en fransk bok: den franska anden är oss i grunden fördömt främmande. Detta är fransk spleen; den

intresserar naturligtvis, men än så länge har den inte gripit mig.

Den 20 februari avslöjade Hjalmar Söderberg för Bo Bergman att relationen till Ljunggren försämrats:

”Jag har av någon anledning, som jag inte känner, fallit i onåd hos Det. Han hade en bjudning här om

dagen och inviterade Kåge och Lindblad, inte mig.” Han tycks ha tagit det med ro, fast kanske bara

skenbart, men han skämtade bort det: ”Det irriterar mig, därför att en av mina halvflammor, den hos

vilken jag har avancerat längst, bor i hans familj.” Lindblad var den tredje medlemmen av redaktionen

– Malcolm Lindblad. Han nämns inte vidare i korrespondensen.

Den 15 mars kom så de första signalerna om uppbrott:

Jag misstänker att du kan vänta mig till Stockholm igen när som helst. ”Det” är retad på mig av

någon anledning som jag inte känner och trakasserar mig på diverse sätt; han vill tydligen bli av med

mig. Emellertid ämnar jag hålla ut i det längsta. […] Fy fan, kära du här är ledsamt. Jag är mycket

anfäktad av hemsjuka.

Dock, strax därpå: ”Jag kommer inte till Stockholm den här veckan. ’Det’ småler ånyo farbroderligt.

Av okänd anledning.” För Söderbergs del tycks det inte ha varit fråga om uppsägning utan om ledighet

för en stockholmsresa. Men han vågade inte fråga ”Det” om ledighet, och för övrigt hade han inte

penningmedel till en sådan resa.

En uppsägning tycks dock ha kommit till stånd någon dag mellan den 2 och 8 april. Anställningen

skulle upphöra vid månadens slut. Hjalmar Söderberg kommenterade det helt kort den 13 april: ”Det

var ingenting särskilt; det var varken gnistor eller krutdurk. Vi kommo överens helt fredligt ’Det’ och

jag, att vi inte passade för varandra.”

12

Samma dag skrev han om sina framtidsplaner till systern Frida:

Jag reser härifrån den sista april eller första Maj. […] Mina planer är i i huvudsak dessa: så snart jag

kommer till Stockholm, går jag till D.N. och ber hr Vult om ett betyg över mitt medarbetarskap i D.N.;

jag hoppas betyget blir så pass rekommenderande att jag med lätthet bör kunna finna, om icke genast

fast plats i en tidning, så dock välvilligt mottagande för löst medarbetarskap. – I Veckan hoppas jag

komma att skriva åtskilligt.

Några dagar senare skickade han också en recension av Huysmans Là-bas till Veckan. Han tog för

givet att den skulle antagas: ”… väntar nu pengar därifrån”, skrev han till Frida den 18 april. Pengar

behövde han för att retroaktivt kunna betala 40 kr (ca 2 300 kr i dagens penningvärde) för maten innan

han lämnade Kristianstad.

Nästan tjugo år senare – 1911 – publicerade Hjalmar Söderberg en artikel i Ord och Bild nr 12 som

han kallade ”Ett par blad ur en gammal dagbok”. Den ger utan tvekan intryck av autentiska

dagboksblad, men Söderberg hade ju en förmåga att i sina texter framkalla ett sådant intryck.

Anteckningarna säger sig omfatta dagarna 9-13 mars 1892, alltså just sista tiden för anställningen i

Nyaste Kristianstadsbladet.

Artikeln är intressant av flera skäl. Anteckningen från den 9 mars ger t.ex. en inblick i

redaktionsarbetet och Söderbergs relation till ”redaktören”, alltså Anders Ljunggren:

Vad har jag gjort i dag? Refererat rådstun, översatt en artikel från ”Politiken” och klippt följande

notis ur Dagens Nyheter: ”Författaren Verner von Heidenstam, som med sin fru tillbragt vintern i

Norge, har återvänt till Stockholm, där han korrekturläser ett snart utkommande arbete med titeln

Hans Alienus.

Min redaktör är heller inte riktigt nöjd med mig. Han förebrår mig bristande intresse för ”det

lokala”. I dag, när han gick igenom korrekturremsorna, frågade han – likgiltigt, apropå ‒:

Vem är det som har klippt den här notisen om Heidenstam?

Jag erkände mig strax som den skyldige.

Mja, sade han, inte för att den gör någon skada. Men här i bladet måste vi tänka litet mer på det

lokala.

Vad i all världen menade gubben med det? Kan jag hjälpa att herr Heidenstam inte bor i

Kristianstad? Vill han att jag skall gå omkring i stan och snusa opp skvaller och skandaler?

Dagen därpå, den 10 mars, beskrev han sin personliga situation: ”Vid fönstret i samma isiga

blåskymning som i går. Samma spleen. Nej, inte samma, utan mycket värre, mycket otäckare. Ty min

vinbutelj är tom. Och nästan inga pengar. […] Och den där artikeln om Huysmans, som jag sände till

gamle Renholm i Veckan – inte ett ord till svar.”

Men den 13 mars:

13

Dagen är ju en olycksdag sen gammalt – men det tycks inte passa den här gången.

Brev från redaktör Renholm! Han skriver, att han med stort intresse har läst den artikel om J. K.

Huysmans, som jag sänt honom, men att den efter hans mening skulle passa bättre för en mera litterär

tidskrift än ”Veckan”, exempelvis – Ord och Bild! Och han tillägger, att han har tagit sig den friheten

att med de varmaste rekommendationer översända manuskriptet till redaktör Wåhlin!

Så här i enrum med mig själv kan jag ju tillstå det: det nästan svindlade för mina ögon när jag läste

brevet. Ord och Bild!!

– – – Jag känner mig som en drunknande. Jag kvävs här, jag går under.

Skulle detta vara – halmstrået?

Detaljrikedomen och komplexiteten i dessa anteckningar från mitten av mars 1892 talar ju för att de är

autentiska, på sin höjd kan de vara förbättrade. Egendomligt är dock att Hjalmar Söderberg i sitt brev

till Frida den 18 april skrev att han två dagar innan sänt iväg Huysmans-artikeln till Renholm och att

han nu väntade pengar för den från Veckan. I dagboksanteckningarna har han den 13 mars fått besked

från Renholm att artikeln vidarebefordrats till Ord och Bild med en rekommendation. Av någon

outgrundlig anledning har Hjalmar Söderberg i artikeln tidigarelagt händelseförloppet en hel månad.

Ord och Bild

Någon mer medverkan i Veckan blev aldrig aktuell, tidningen lades ner några veckor senare, den 29

april 1892, medan tidskriften Ord och Bild hade startat några månader tidigare samma år, den 1

januari. Hjalmar Söderberg hade recenserat samtliga nummer av den nya tidskriften i takt med att de

utkom och rekommenderat dem varmt. Artikeln ”J.K. Huysmans och hans senaste bok, Là-bas”

publicerades sedan i nr 7, alltså i julinumret. Då hade Hjalmar Söderberg för länge sedan återvänt till

Stockholm. Han gjorde verkligen försök att komma in i andra tidningar – förutom i Dagens Nyheter

medverkade han några gånger i Nya Dagligt Allehanda, men inte med någon litteraturkritik i

någondera utan med noveller. I marsnumret av Ord och Bild 1893 hade han en längre artikel om Arne

Garborg – den enda litteraturkritik han skrivit på nästan ett år.

I juli 1893 företog Hjalmar Söderberg en ”flodfärd” uppför Klarälven för att hälsa på släktingar i

Dalby i norra Värmland. Åter i Stockholm kunde han berätta för Frida att han blivit kontaktad av Karl

Wåhlin på Ord och Bild:

Emellertid händer det ibland att beskedliga människor vilja narra mig att göra någonting. Strax jag

kom hem fick jag en vänlig anmodan från Wåhlin att skriva ett par artiklar, en om grunderna till

Ibsens succès inför utlandet och en om Les Rougons-Maquart. Jag lovade göra mitt bästa.

Les Rougons-Macquart var samlingsnamnet på en romansvit av Émile Zola. Sviten omfattade inte

14

mindre än 20 romaner, det vore följaktligen ett väldigt projekt att skriva en artikel därom – därav blev

heller intet. Men ”Ibsen, sista stadiet” publicerades i Ord och Bild nr 10, 1893.

Initiativtagare till månadsskriften Ord och Bild var skåningen Karl Wåhlin (1861-1937). Han

härstammade från en gammal präst- och lärdomssläkt. Släktnamnet var taget kring sekelskiftet 1700

efter Vårdnäs (dialektalt uttal Vålnäs) socken i Östergötland. Hans omedelbara bakgrund var ett

gammaldags fromt hem; fadern var en ”sträng men rättvis” läroverksrektor i Malmö; modern ansåg

om Karl att han var den ende som utan skada till sin själ kunde besöka teaterns ”dygdeskola” eller

”otuktsgymnasium”. Efter ett par års studier vid universitet i Lund gick Karl Wåhlin över till den

Gleerupska bokhandeln i staden och därifrån till P.A. Norstedts & Söners förlag i Stockholm. Ord och

Bilds första volym (1892) utgavs av Norstedts men efter schism med Norstedts förlagschef gavs de

senare under Wåhlins tid ut av ett självständigt, med tiden statsstött, aktiebolag som anlitade

Wahlström & Widstrand för förlagstjänsterna.

Häftena var påkostade, tryckta på fint, än i dag föga gulnat, papper med förnämliga illustrationer. Ett

par planscher på tjockare glättat papper ingick i varje nummer. Första numrets första plansch återgav

Oskar Björcks då färska paradporträtt på Drottningholm av Oscar II i amiralsuniform och helfigur.

Detta skulle följas av många furstliga porträtt på kommande nummers planschsidor. Kulturartiklarna

sökte tillfredsställa olika preferenser hos den bildade över- och medelklass man vände sig till. Detta

exemplifieras av de två långa minnesartiklarna i första årgångens, sista häfte: Carl David af Wirsén

tecknade Alfred Lord Tennysons lagerbehängda skaldebana och Oscar Levertin hyllade fritänkaren,

språkmannen och religionshistorikern Ernest Renan.

Rojalisten Wåhlin tog själv hand om mycket av konstpresentationerna, Han uppskattade särskilt

Konstnärsförbundets artister och nationalromantiken. Politiskt var han konservativ men ingen

ytterlighetsman. Vad gäller religionen så låg Ord och Bild nyprotestantismen eller, som det senare

skulle heta ”liberalteologin”, nära. I de första årgångarna medarbetade landets då främste präst med

den inriktningen, pastor primarius Fredrik Fehr. Efter dennes död 1895 blev det efterföljarna, teol. dr

Samuel Andreas Fries, storkyrkokomminister och 1906 kyrkoherde i Oscars nyinrättade församling

samt dennes vän och åsiktsfrände, Nathan Söderblom, professor och senare ärkebiskop, som tog vid.

Karl Wåhlin skulle redigera 45 årgångar av Ord och Bild fram till sin död i januari 1937. Hans sista

volym, den från 1936, var ”underdånigt och vördsamt” tillägnad H K H Kronprinsen. Wåhlin skapade

en verklig institution i det svenska bildningslivet, ja, inte bara i detta utan i nordiskt kulturliv över

huvud taget, för Wåhlin byggde snabbt ut redaktionen med ombud i grannländerna. Först i våra dagar

börjar livslågan hos Ord & Bild, som den nu heter, på allvar flämta. Det är en unik livslängd för en

svensk kulturtidskrift.

Dagens Nyheter på nytt?

Senhösten 1893 ser det ut att ha ljusnat. Hjalmar Söderberg hade blivit god vän med Edvard Alkman

som av Vult von Steijern vidtalats för att förbättra Dagens Nyheters kulturbevakning, han skulle från

15

och med våren 1894 ta hand om konst- och litteraturbevakningen. Edvard Alkman (1867-1937) var ett

stjärnskott i Stockholms kulturkretsar. Just 1893 hade hans översättning av Oscar Wildes för kritiken

så betydelsefulla essaysamling Intentions (1891) kommit ut under titeln Lögnens förfall, med namn

efter Wildes första essay i samlingen, ”The Decay of Lying”. Verket passade väl in i 1890-talets

konstnärliga och litterära program. Wilde bröt nämligen med den naturalistiska estetiken och

tendenslitteraturen, han hävdade istället fantasins betydelse och konstens suveränitet både gentemot

verklighet och rådande moral. Konst- och litteraturkritik var dessutom en konstart i sig och kritikern

en konstnär som bygger vidare på det behandlade verket. Man ser ibland tydliga spår av detta program

i Hjalmar Söderbergs recensioner och artiklar.

Nu smiddes stora planer för Dagens Nyheter. Hjalmar Söderberg berättade entusiastiskt om dem för

Frida den 23 november 1893:

Stor nyhet, tills vidare djupt hemlig! Dagens Nyheter ger från och med nästa år ut en litterär

veckoupplaga med höga honorar. Edv. Alkman blir redaktör, naturligtvis. Där skall man schava! –

Jag skall emellertid plundras, som vanligt. Jag har en gammal novell liggande i D.N., mycket lågt

honorerad; då jag fick veta nyheten av Alkman (i djupaste förtroende, naturligtvis) gick jag genast

upp till D.N. och bad hr Sjöberg ställa om att den där historien bleve tryckt snarast möjligt; jag ville

nämligen ha fältet fritt för nya saker till den Alkmanska regimen. (Jag föregav naturligtvis något

annat skäl.) Hr Sjöberg letade i sitt anletes svett igenom alla lådor i hela redaktionen, men kunde inte

finna novellen. Återstod ingen annan möjlighet än att hr v. Steijern, som efter vanligheten var bortrest,

hade lagt undan den i någon av sina privata gömmor. Han ämnar tydligen gömma den till den nya

veckoupplagan! Han kan inte neka sig nöjet att i en publikation, där inga bidrag honoreras efter lägre

tariff än 10 öre raden, kunna trycka en novell, som är betald efter 6 à 7 öre.

Brevet berättar även att Hjalmar var bjuden på vännen Carl Laurins bröllop och att vännerna

dessförinnan skulle ha middag för honom på Café du Nord. Det skulle bli Edvard Alkman, Karl

Wåhlin, Oscar Levertin m.fl. Middagen skulle kosta 10 kr (ca 600 kr idag), pengar som Hjalmar

Söderberg inte hade men på något sätt måste ordna. Hans mål var nämligen att bli närmare bekant med

Levertin och Wåhlin. Ett uttryck för detta skulle vara att de lade bort titlarna med honom.

Tydligen hade Alkman målat upp den där planen på en litterär veckoupplaga som alltför definitivt

beslutad. Den 9 januari 1894 skrev Hjalmar Söderberg till systern på nytt:

Planen med D.N.s veckoupplaga, som jag visst har skvallrat någonting om, är naturligtvis uppskjuten

på obestämd tid. Alkman ser litet snopen ut. Jag är ganska road av historien; jag känner ju en smula

till Steijern. Han är rolig förresten, Steijern; skrev jag något i förra brevet om våra diskurser

angående ordet ”Kristusnatt” i mitt poem? Han ville ha ”julenatt” i stället, därför att ”D.N. erkänner

inte julhögtidens religiösa betydelse!” – ”Verkligheten är stundom underbarare än dikten” utbrast

Carl Laurin när han fick höra det.

16

Men Edvard Alkman anställdes. Hjalmar Söderberg kunde berätta även om det i ett brev till Frida den

25 april 1894:

Världens gång: Geijerstam, för vilken jag blev fockad från Dagens Nyheters litteraturkritik hösten

1891, är nu i sin tur fockad (genom en operation av Steijern som gränsar starkt till kontraktsbrott) och

ersatt av – Alkman. Rask cirkulation!

Ord och Bild, Nordisk Revy och Samtiden

Hjalmar Söderbergs samarbete med Carl Wåhlin och Ord och Bild fortsatte emellertid men bjöd också

på problem. Frida fick följande förtroende den 11 februari: ”Du frågar vad jag skriver. Senast har jag

skrivit en högst gemen kritik över Lundegårds sista bok; den var beställd av Wåhlin men refuserades

med betyget ’kvickt men svinaktigt’. Det sista åtminstone var ovedersägligt.” Boken ifråga var

Prometheus. Söderbergs recension har bevarats i manus och återges i Samlade skrifter 11, Litteratur

och litteratörer 1, ss. 000-000. Den 8 april skrev han på nytt till Frida med anledning av recensionen:

”Det var nog bra att Lundegårdsartikeln inte kom in. Jag har nämligen sedan sett vederbörande ute,

och han ser ut som en artillerist, grov kaliber.”

Den 6 juni svarade han på ett brev från Frida:

Du frågar vad jag skriver. Ja, det är inte mycket att tala om. […] Jag skall nu göra någonting mycket

diplomatiskt. Jag skall nämligen skriva en artikel om Wirséns sista dikter åt Wåhlin. På hans

(Wåhlins) egen begäran, det nötet! Trots den otillfredsställande utgången av affären Lundegård.

Artikeln om Wirsén måste nu skrivas med en så fin ironi, att ingen märker den, allraminst Wåhlin.

Någon recension av Wirséns ”sista dikter” publicerades aldrig i Ord och Bild eller över huvud taget

någonstans. Antingen blev den inte skriven, eller också refuserades även den. Wirséns sista dikter vid

tidpunkten ifråga bör ha varit Toner och sägner eller Sommarkväll på Skansen. Man anar att det lätt

kunde ha blivit elakt.

Två artiklar – författarporträtt – har av allt att döma influtit i Ord och Bild utan problem: ett om

Gustaf Fröding i nr 10, 1894, och ett om Oscar Levertin i nr 1, 1895. Kanske var den senare artikeln

anledning till följande rader till Frida den 7 mars: ”Ja, Levertin… Han påstod för ett par månader

sedan att han skulle komma upp till mig med sitt porträtt. Det kan ju också hända, att han kommer.”

Någon nära vänskap mellan Söderberg och Levertin var tydligen ännu inte etablerad.

Problem med Ord och Bild-redaktionen blev det däremot med nästa artikel, en recension av Henrik

Ibsens Lille Eyolf. Hjalmar Söderberg skrev därom till Frida, även det i brevet den 7 mars:

Wåhlin tog min Ibsenartikel trots energiska protester från Grandinson. Han har t.o.m. sagt till Laurin,

17

att han efter att ha funderat några dar på saken har gått över till min uppfattning av ”Lille Eyolf”,

oaktat den först verkade mycket främmande på honom. Men Grandinson går aldrig över! –

Emil Grandinson (1863-1915) var redaktionssekreterare för Ord och Bild 1892-98. Därpå knöts han

till Dramaten, där han efter något år blev förste regissör, och 1911 fick han samma tjänst vid Intima

teatern. Att han hade synpunkter på Ibsens pjäs är naturligt. Grandinson dyker något senare upp i ett

mindre trevligt sammanhang, sedan Hjalmar Söderbergs debutroman Förvillelser kommit ut och mötts

av nedgörande kritik från Harald Molander. Då kallar Söderberg Grandinson för ”Molanders ende

vän”. Kanske fanns det en animositet mellan Söderberg och honom sedan tidigare.

1896 var det år då Hjalmar Söderberg intensivast medverkade i Ord och Bild. Året innan hade han

haft 3 recensioner införda, men detta år hela 14, bl.a. skrev han om Huysmans’ La route, Jonas Lies

Naar sol gaar ned, Gustaf af Geijerstams Medusas hufvud, ett par verk av Per Hallström, samt en

samlingsrecension om norska och danska böcker. I början av 1897 fick han 3 samlingsrecensioner

införda.

Nordisk Revy

Under tiden hade ännu en tidskrift sett dagens ljus. Där skulle Hjalmar Söderberg snart medverka. Han

kommenterade den i ett brev till Frida den 12 november 1894:

En ny litterär tidskrift, ”Nordisk Revy”, har nyss utsänt sitt första häfte. Den liknar i det yttre närmast

en broschyr i veterinära ämnen. I en artikel av Ola Hansson får man veta att ”Vilsna fåglar” av Per

Hallström (en tämligen tråkig novellsamling, som utkom i våras) är det märkligaste som skrivits i

Sverige sedan Röda rummet (1879).

Vilsna fåglar var Per Hallströms debutbok som återgick på författarens erfarenheter i Amerika i slutet

av 1880-talet. Hjalmar Söderberg kallade den i en samlingsrecension för ”den präktiga novell-

samlingen” – en försiktig formulering som inte röjde vad han egentligen tyckte. Hallström hade blivit

en nära vän – ett brev till Frida den 25 januari 1895 röjer det: ”Hallström sitter i soffan och väntar på

mig, därav det något abrupta slutet.” Förmodligen skulle de gå ut och äta tillsammans.

Nordisk Revys grundare, Erik Thyselius (1854-1924), hade likartad prästerlig släktbakgrund som

Karl Wåhlin. Den bakgrunden var för övrigt ännu vid 1800-talets slut vanlig för personer med mera

bemärkta karriärer inom kultur- och lärdomsväsendet i Sverige – hundra år tidigare dominerade den

helt. Släktnamnet, Thyselius, var taget på tidigt 1700-tal efter Tysslinge socken i Närke. Erik

Thyselius farfar var biskop och fadern var kontraktsprost. För båda var prästkarriären nog delvis vald

som födkrok, de hade startat sina banor som lärda docenter i humanistiska ämnen i Uppsala.

Kontraktsprosten tillhörde den De Geerska representationsreformens få övertygade anhängare inom

prästeståndet. Prostens bror, Eriks farbror, Carl Johan Thyselius, framstående jurist, bl.a. justitieråd,

18

ämbetsman, landshövding och politiker, var Sveriges första ofrälse statsminister.

Erik Thyselius hade en filosofie kandidatexamen från Uppsala och beskrivs ofta som den sista 80-

talisten och han lämnade aldrig den kretsens radikala grundinställning. Hans största insats för

radikalismen var kanske introduktionen av och översättandet av Max Nordaus internationellt mycket

uppmärksammade och till flera språk översatta debattskrifter, Die conventionellen Lügen der

Kulturmenscheit (1883, Konventionella nutidslögner, 1884) och Paradoxe (1885, Paradoxer, samma

år). De, särskilt den första, hade stor betydelse för 80-talets radikalism. Även stilmässigt torde

Nordaus drivna och effektiva stil i verken ha påverkat, t.ex. Bengt Lidforss.

I Nordisk Revy märks Thyselius’ radikalism kanske mest tydligt i valet av utländska medarbetare.

Den inledande första artikeln i första volymens första häfte var sålunda skriven av Georg Brandes och

handlade om Shakespeare och hans diktnings mörka skede. I den första volymen hedrades bl.a. minnet

av den då avlidne skarpe essayisten, läkaren och naturvetaren Thomas Henry Huxley, ”Darwins

Bulldog”, med att en av hans artiklar publicerades översatt. I sista volymen (1899) hedrades på likartat

sätt en annan nyss avliden kämpe från de stora europeiska debatterna vid 1800-talets mitt, Ludvig

(Louis) Büchner, även han läkare och naturvetare, bror till Georg Büchner och författare till en av det

nittonde århundradets mest förargelseväckande böcker, Kraft und Stoff (1855, Kraft och Materia,

1866), kallad ”materialisternas bibel”. Bland övriga medarbetare från Europas radikala garde fanns

juridikprofessorn och politikern Enrico Ferri, psykiatern och sexualupplysaren Auguste Forel,

kritikern och publicisten Maximilian Harden (Isidor Witkowski) och psykiatern och

kriminalantropologen Cesare Lombroso samt Friedrich Nietzsche.

I jämförelse med Ord och Bilds påkostade häften var Nordisk Revys spartanska – de kunde knappast

räkna med mycket stöd från kapital och statsmakt. ”Illustrationerna” inskränktes till enstaka

standardbetonade och okonstnärliga vinjetter. Men goda konstpresentationer fanns i numren, de flesta

skrivna av Klas Fåhreus och en del av Ellen Key. Pappret var tunt, särskilt i de första årgångarna. I dag

stöter det i mahognyton och är skört. Snart skattar det åt förgängelsen, men några av den tidens

verkliga svenska pärlor, som Bengt Lidforss' ”Strindberg som naturforskare” hade sin första

publicering på dessa sidor. Hjalmar Branting hade också viktiga artiklar i Nordisk Revy.

Vad gäller svenska medarbetare är det slående hur många som i likhet med Hjalmar Söderberg

medarbetade med dikter, noveller och andra artiklar både i Nordisk Revy och i Ord och Bild, t.ex.

Edvard Alkman, Karl Erik Forsslund, Gustaf af Geijerstam och hans naturvetenskaplige bror Karl,

Per Hallström, slavisten Alfred Jensen, Ellen Key, statsvetaren Rudolf Kjellén, Emil Kléen och Hellen

Lindgren. Det svenska kulturskapande och kulturdiskuterande skiktet var fortfarande tunt på 1890-

talet. Men det är ofta olika stil på bidragen i de två tidskrifterna. Edvard Alkmans elaka uppgörelse

med C.D. af Wirsén i Nordisk Revy 1895 (se not 00) och Hjalmar Söderbergs polemiska dikt

"Oväderssång" mot densamme skulle knappast ha antagits av Karl Wåhlin. Erik Thyselius, däremot,

hade känsla för vad som i subversiva studenttidningar brukar kallas ”nobelt skämt och personlig

förföljelse”.

Nordisk Revy dog 1899 efter fem årgångar, en ganska normal livslängd för en svensk kulturtidskrift.

19

Erik Thyselius skrev en populär biografi över Karl XV samt skrifter i rösträttsfrågan. Han utsågs till

huvudredaktör för Nordisk Familjeboks tredje upplaga men dog efter första volymens färdigställande.

Samtiden

I ytterligare en tidskrift skulle Söderberg komma att publicera litteraturkritik. I samma brev som ovan

berättade han för Frida:

Jag har (genom frkn Keys förmedling) fått anbud från norska tidskriften Samtiden om att skriva

litteraturbrev från Sverige en gång varannan månad. Jag hoppas att där kunna på ett förståndigt sätt

göra reklam för svensk litteratur, som man i Norge eljest icke bryr sig mycket om.

”Frkn Key” var naturligtvis Ellen Key. Hon hade 1894 ännu inte flyttat till den våning på

Valhallavägen 49 där hon kunde hålla salong om söndagarna, det gjorde hon först året därpå, men

Söderberg träffade henne bevisligen vid en av Birger Mörners mycket besökta och lyckade

mottag¬ningar. Gurli Linder har dokumenterat ögonblicket:

Ellen Key hade i författarinnan Ellen Kuylenstiernas ”skräppbok” inskrivit ett citat från Maupassant

om livet. När Hjalmar Söderberg anmodades att föreviga sig omedelbart efter skrev han, sedan han

läst igenom Maupassant‒Ellen Key: ”Livet är fan så besynnerligt. Högaktningsfullt Hjalmar

Söderberg.”

Det blev inte några litteraturbrev i Samtiden varannan månad. Det blev omfattande, genomarbetade

samlingsrecensioner, och totalt bara två stycken, 1896 respektive 1897. Redaktionen lät översätta dem

till norska.

Även Samtiden var en ganska färsk tidskrift, grundad 1890 av J. Brunchorst och Gerhard Gran. Den

senare blev tidskriftens uppburne redaktör som gjorde den till ett väletablerat organ för norska och

även danska och svenska skribenter med litterära, politiska och sociala intressen. Tidskriften existerar

fortfarande och är Norges största och äldsta kulturtidskrift.

Exkurs om Axel Lundegårds Prometheus

Axel Lundegård slapp läsa Hjalmar Söderbergs recension av Prometheus i Ord och Bild eftersom den

blivit refuserad. Men i Söderbergs samlingsrecensioner i Nordisk Revy och Samtiden blev Lundegård

illa åtgången. I nr 19-20 1895 av Nordisk Revy jämfördes Lundegård med Sigurd, d.v.s. den av

Söderberg avskydde men hos den stora allmänheten ytterst populära författaren, kåsören och

tidningsmannen Alfred Hedenstierna: Lundegård nämndes i förbifarten: ”… i det land, där Sigurd och

Lundegård äro favoritförfattare”. I nr 23-24 samma år beskrevs Lundegårds Fru Hedvigs dagbok i

20

överlägsen ton som ”en icke genomgående talanglös bok”, ”bland många banaliteter innehåller den här

och där iakttagelser, som icke äro värdelösa”. I nr 5 1896 skrev Söderberg apropå Lundegårds Dikter

att denne tillhörde ”de skalder som man skojar med – en liten smula”. Dessa recensioner skrevs under

pseudonymen Mary Ekeblad. Eftersom Söderberg även skrev under sitt eget namn var det naturligtvis

svårt att räkna ut att han även medverkade under pseudonym. Lundegård hörde för övrigt också till

medarbetarna i Nordisk Revy.

I maj månads nummer av Samtiden 1896, där Söderberg skrev under eget namn, nämndes

Lundegård helt utan anledning eftersom han inte är aktuell med någon bok, men Söderberg påstod där

att ”man i alle hans senere bøger finder en central tanke – tanken paa publikum. […] Han har ladet sig

forlede til specielt ligeoverfor [inför] det sentimentale damepublikum at vise en imødekommenhed,

som ikke har havt nogen fordelagtig indflydelse paa hans produktions kunstneriske værd.” Ja,

Lundegård hade verkligen haft stora publikframgångar med en rad böcker allsedan Röde prinsen

(1889): med La mouche (1891), Titania (1892), Stormfåglar (1893) och Prometheus (1893). Även

kritiken hade varit välvillig.

Lundegård gav igen. I slutet av 1896 startade han veckotidningen Vilden och redan i allra första

numret (5.12) tecknade han en dräpande bild – riktig eller fel – av den samtida litteraturkritiken. Till

de betydande författarna i tiden räknade han endast fyra: Verner von Heidenstam, Gustaf Fröding,

Selma Lagerlöf och Per Hallström. Men deras framträdande hade fått fart på ungdomen, i synnerhet

den ungdom som var besjälad av 1880-talets idéer, påstod han:

En massa författareämnen vågade sig fram. Och alla dessa yngste voro jäsande fulla av samma idéer,

som besjälat åttiotalets författare och som på den tiden voro åtminstone relativt nya. Sedan dess hade

de nog förlorat icke så litet av sin ursprungliga fraicheur; utvecklingen hade gått vidare och de gamla

slagorden klingade skäligen tomma då de proklamerades som dogmer av den yngsta ungdomen.

Men då var tiden mogen, tidskrifter och tidningar öppnade straxt sina spalter och den yngsta

generationen, som ännu ingenting uträttat, höll sitt intåg i den svenska pressen under flygande fanor

och klingande spel.

Främst gingo naturligtvis de, som bäst förstodo konsten att hålla sig framme. Och de sitta nu som

litteratur- och konstbedömare i många av våra förnämsta tidningar och tidskrifter. […] Tongivande

äro några pennfäktare, vilkas hela litterära bagage utgöres av några tidskrifts- eller tidningsartiklar,

en översättning, en akademisk avhandling, en lyrisk diktsamling, som för längesedan är glömd, eller

ett häfte litterära förvillelser. […] Är det mödan värt att nämna deras namn? En är litteratur- och

konstbedömare i Dagens Nyheter […] En annan är ordinarie litteraturomnämnare i Ord och Bild;

varjämte också den norska tidskriften Samtiden öppnat sina spalter för hans omogna och tendentiösa

översikt av den nutida svenska litteraturen. En tredje tyckes nyligen ha överflyttat sin litteraturkritiska

verksamhet från Aftonbladet till Stockholms Dagblad. […] Den ene använder pseudonymen E.

Alkman, den andra kallar sig Söderberg och den tredje Söderman.

Utom dessa tre stjärnor finns det en mängd andra, som glimma med ett anspråkslösare ljus i de

21

litterära roddarmadamernas organ Nordisk Revy. Där eljest en förklädd karl vid namn Mary Ekeblad

sköter den kritiska skoborsten med en finhet och en gratie som borde stå oupphunnen till och med i

den tidskriften.

Alla dessa litteratur- och konstbedömare ha sammangaddat sig till en andlig fackförening med en

mycket stark organisation. Hand i hand knäböja de inför vissa, av dem enstämmigt erkända, litterära

idoler. Men se de en annan, dem personligen obekant eller möjligen osympatisk vandrare nalkas den

parnass, vid vars fot de hålla vakt, fara de upp med ett hemskt tjut och börja dansa en krigsdans

omkring sitt offer. Modigast kasta de sig över dem som redan förut ha många fiender i pressen. Alltid

är det personlig sympati eller antipati, vänskap eller fiendskap, som bestämmer tonen i deras

recensioner.

De särskilt utpekade utöver Hjalmar Söderberg var alltså Edvard Alkman (med ”pseudonym” syftade

Lundegård på att namnet Alkman var taget), och Sven Söderman. Lundegård tycks dock inte ha känt

till att det var Hjalmar Söderberg som under pseudonymen ”Mary Ekeblad” stod för elakheterna i

Nordisk Revy. Lundegård var i sin artikel osaklig och orättvis mot kritikerkåren i dess helhet, eftersom

bl.a. Prometheus hade fått goda recensioner överlag, t.o.m. av en så pass sträng kritiker som Karl

Warburg i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning. Söderberg hade ju tvärtom i sin recension

kritiserat kritikerkåren för att den bedömt Prometheus alltför välvilligt.

Med ”ett häfte litterära förvillelser” syftade naturligtvis Lundegård på Hjalmar Söderbergs

debutroman Förvillelser 1895. Det är inte omöjligt att Hjalmar Söderberg där hade lagt in en dold

syftning på Axel Lundegård. Romanens huvudperson Tomas Weber sitter på utomhuskaféet Viktoria i

Kungsträdgården och samtalar med vännerna Karl Hammer och Gabriel Mortimer:

Man hade kommit in på den nyare litteraturen och diskuterade bland annat en romanförfattare, vars

namn för några år sedan hade flutit upp på de ändrade litterära konjunkturer, som blevo en följd av

reaktionen mot landets främste diktare. Han var en av de många bland åttiotalets män, som senare ha

kommit på bättre tankar. (Samlade skrifter 2, Förvillelser, s. 88 f.)

Romanförfattaren ifråga jämförs av Hammer med Jesu lärjunge Petrus, som dröjde ända till tredje

hanegället med att förråda sin mästare. Läsaren av Förvillelser inges nog uppfattningen att ”mästaren”

var identisk med ”landets främste diktare” d.v.s. August Strindberg, den främste representanten för

åttiotalismen, för realism och naturalism. Om Söderberg haft Lundegård i tankarna, så var dennes

Prometheus verkligen en utstuderad uppgörelse med realismen, eller närmare bestämt

skomakarrealismen, men mästaren som förråddes där var inte Strindberg utan Georg Brandes. Men

”landets främste diktare” kan naturligtvis inte ha varit han, utan Strindberg.

En genomgång av recensionerna av Prometheus ger en bild både av mottagandet och av det

idémässiga innehållet. Att idealisten Carl David af Wirsén i Vårt Land (24.11.1893) var positiv är

givet: ”Det är ett behag att läsa en så ädelt skriven bok. För att kunna nå ett sådant resultat måste

22

författaren själv hava genomgått ett inre arbete som motsvarar [huvudpersonen] Gabriel Tollins.”

Professor Warburg i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning (1.12) är över huvud taget nöjd med

Lundegårds produktion – denne har ”under senare åren utvecklat en sund och kraftig alstring, som

trots rikligheten icke tyder på överproduktion”. Och nu finner han Prometheus vara ”en välskriven

bok, behaglig i formen, och även vad huvudinnehållet angår rätt tilltalande”. Svenska Dagbladets

osignerade recension sammanfattar ganska väl verkets innehåll, åtminstone i dess främre del:

Gabriel Tollin, hjälten i berättelsen, är en strävsam svensk skulptör, som fått sin utbildning i

Köpenhamn, där det huvudsakliga av bokens förra del passerar. Han går där en tid i ledband hos den

”unga” skola som proklamerat ”sanning” och ”frihet” [och ”natur”] och vars chef, Sören

Wiegeland, tillika säges i lära och leverne representera en högre moral än den konventionella, ”en

högre moral på den fria erotikens breda basis”. Tollin börjar till slut känna sig skeptisk gentemot

denna ”sanning” i konsten, som ej vet av annat än rätt och slätt naturhärmning. ”Nu när vi hunnit

höjdpunkten av teknisk färdighet” menar han, ”måste vi visa vad var och en av oss bär inom sig av

konstnär. Hittills ha vi blott imiterat; nu måste vi skapa.” Och så bryter han en dag med det forna

laget.

Tollin genomlider en kärlekshistoria med en kokett och beräknande kvinna, bryter med henne och

beger sig till Italien, där han går i lära hos en italiensk mästare och gifter sig med hans dotter. I detta

harmoniska förhållande kan han så skapa sin Prometheus-staty, som naturligtvis blir ett mästerverk.

Hans Emil Larsson ansåg i Sydsvenska Dagbladet (23.12) att Prometheus ”är ett konstverk av hög

rang”, som ”förtjänar den allra största uppmärksamhet. Redan dess fint ciselerade men dock spänstiga

språk är en njutning att följa.” Stockholms Dagblads osignerade recension (26.11) anser detsamma:

”Prometheus är ett arbete som otvivelaktigt förtjänar att sättas högst av vad Axel Lundegård

producerat […]. Det är ett noga genomtänkt verk och gömmer bakom sina jämförelsevis enkla

konturer resultaten av ett ärligt och samvetsgrant studium.” Nöjd är även signaturen –nius i Nya

Daglig Allehanda (13.12.1893): ”En rätt vacker produkt, väl behandlad och vårdad. Det är

märkvärdigt, vad en vårdad stil gör gott i ögon och öron.” Gustaf Bellander, redaktionssekreterare i

Göteborgs-Posten ansåg (13.1.1894) att Prometheus var ”utom allt tvivel ett av de mest betydande

arbeten vår nyaste litteratur frambragt”. Boken var ”förtjusande berättad, fint uppfattad och

konstnärligt utförd” och skriven ”på det vackraste språk. Han tillhörde dem som uppskattade

Lundegårds brytning med åttiotalisterna:

Det skall alltid lända hr Lundegård till beröm, att han var en av de första, som började skriva i en

annan stil än den sorglustigt gråkalla, som hittills varit bruklig. Jag säger ”sorglustigt” emedan den

tragiska tonen och pessimistiska världsåskådningen nästan komiskt bjärt stack av mot de unga

författarnas levnadslust för resten. Så fort de fingo pennan i hand, sågo de icke annat än ve och

klagan, i det levande livet levde de ett gentlemans eller ladys fina liv.

23

Bellander var också den av recensenterna som talade öppet fientligt om Georg Brandes. I romanen

kom ju Gabriel Tollin i Köpenhamn in i de konstnärliga kretsar, vars ledare var Sören Wiegeland:

Man har i denne mans personlighet velat se Georg Brandes, och jag kan inte finna annat än att denne,

vars snillrika formella talang ingen förnekat, setat modell för Sören […] En kritiker har utfarit i

stränga ord mot dem, som söka en likhet mellan Sören och Georg Brandes. I de flestas ögon blir det

dock icke någon majestätsförbrytelse att skildra Georg Brandes. Sören skildras som en mera

”reproduktiv än produktiv” natur; är det inte den dråpligaste kritik över Georg Brandes, vars

plöjning med tyska kalvar är känd och vars reklamsjuka är det likaså? Och hela skildringen av Sörens

stämning, då Gabriel Tollin överger hans konstteorier för att gå sin egen väg, hans hämndlystnad,

hans hot, hur stämmer det icke in på den man, som ansett varje motstånd mot sig som ett högförräderi

[…]

Den kritiker som talat strängt till dem som i Sören Wiegeland velat se Georg Brandes’ gestalt var

Georg Nordensvan i Aftonbladet (25.11.1893). Han låtsades inte om att Lundegård velat karikera

Brandes, utan han önskade helt kvickt att Gabriel Tollin i Köpenhamn i stället för Sören Wiegeland

hade stött ihop med Georg Brandes:

Den levande modellen utesluter alls ej varken konstnärlig frihet eller individualitet, lika litet som

naturavbildandet i den berättande diktningen utesluter lyrik eller subjektivitet. Sören Wigeland är ej

av denna åsikt, men den delas av mera klarsynta intelligenser än han, t.ex. av Georg Brandes, som

måste ha varit en samtida till Sören i Köpenhavn.

Och Nordensvan kunde rentav styrka sitt påstående om Brandes’ egentliga uppfattning med ett citat ur

dennes Essays där denne skriver om Donatellos skulptur av S:t Georg: ”Själen i detta konstverk är

hans egen själ”. Så var ju också fallet med den Prometheus som Tollin slutligen lyckades skapa.

Lundegårds veckotidning blev inte långlivad – bara 6 månader. Sista numret kom ut i maj 1897.

Vilden lades ner, inte främst av ekonomiska skäl utan därför att arbetsbördan för Lundegård blivit för

stor. Vid nedläggningen hade tidningen 250 prenumeranter. Samtidigt med nedläggningen flyttade

Lundegård med sin hustru till Stockholm. Paret upptogs där i kretsen kring Heidenstam, dit även

Söderbergs och Levertins hörde. Av Ebba Levertins brev till väninnan Ulla Piper (bevarade i Kungliga

bibliotekets samlingar) framgår hur intensivt umgänget var.

Hjalmar Söderbergs recension av Lundegårds nästa bok, Asra. En nutidsidyll (1898) var påfallande

positiv: ”På detta motiv har han så byggt en novell, som synes mig stå i en ansenligt högre nivå än det

mesta av vad man eljest har sett av hr Lundegårds penna.” Söderberg och Lundegård tycks av

brevväxlingen att döma några år in på 1900-talet ha kommit i en direkt vänskaplig relation till

varandra. Kanske var det för att slå vakt om denna vänskap som Söderberg på manuskriptet till

24

recensionen av Prometheus skrev med stora bokstäver: ”Aldrig tryckt; får ej tryckas.”

Svenska Dagbladet

1896 hade Hjalmar Söderberg erövrat en självklar plats i Stockholms litterära innekretsar. Då hade han

också debuterat som författare. I ett brev till Frida den 28 februari detta år beskrev han vänkretsen,

frekvensen och formerna för umgänget:

Heidenstam har nu rest till turken; vi hade en avskedszwyck för honom innan han for. Vi började på

Rydberg och slutade på enskilt rum på Grand. Det var stor societet: Levertin, Tigersköld, Alkan,

Mörner, Tor Hedberg, F.U. Wrangel (som du kanske erinrar dig att vi ha observerat en gång på en

Vaxholmsbåt för några år sen), Hallström, dr Raphaël, Klinckowström (Svipdagsklinkan, ”Striden är

liden, leden på heden, blota, Rota, Gunna oss unna alla Valhalla” du minns?) och, för att komplettera

denna lysande samling, den oförbätterlige busen och fylltratten Daniel Fallström –

Strindbergsbohêmens siste mohikan. Han var en överraskande angenäm bekantskap att göra, vida mer

sympatisk som människa än som skald; buskvick i en otrolig grad; lägger bort titlarna med mig och

Per Hallström förmedelst sin stående fras: ”Tillåt en gammal syndare…” och säger i nästa ögonblick

till Per: fy fan, du ser ju ut som en läsarprest!

Förra lördagen hos Mörners. Rätt trefligt, som vanligt. /…/

Om måndag är jag tillika med Wåhlin utbjuden till Geijerstam på St. Frösunda.

Den 23 mars 1897 kunde Hjalmar Söderberg avslöja en ny hemlighet för systern Frida:

Den 15 maj innevarande år kommer att inleda en ny och glänsande epok i vårt älskade fäderneslands

historia. Denna dag börjar nämligen utgivandet av den nya stora dagliga politisk-litterära tidningen

Sverige, vars huvudredaktör blir Helmer Key, vars styrelse kommer att utgöras av, bland andra,

Heidenstam, Raphaël och professor Key (Helmers pappa), vars litteräre chef blir Oscar Levertin, och

som bland sina övriga fasta medarbetare kommer att räkna prissar sådana som Tor Hedberg,

undertecknad m.fl. Den ekonomiske huvudintressenten är naturligtvis Thiel, hos vilken jag för resten

var på en mycket trevlig middag för en tid sedan, dessutom ha en del andra framstående personer

tecknat betydliga belopp. Aktiekapitalet blir 200 000 kronor (= ca 11 miljoner kr idag), fördelade på

40 aktier à 5000 kr pr styck (= ca 276 000 kr idag). /…/ Jag kommer bl.a. att sköta en del av

teaterkritiken. Tor Hedberg blir konstkritiker. Redaktionslokalen är under inredning och ser ut att bli

mycket hemtrevlig; Tor och jag skola ha ett rum ihop.

Ett aktiebolag med namnet ”Sverige” blev också registrerat. Men i övrigt tog saken en annan, oväntad

vändning. Huvuddelägaren i Svenska Dagbladet, uppfinnaren Gustaf de Laval fick ekonomiska

problem sedan ett av hans företag gått i konkurs. Hans aktiepost i tidningen övertogs av bankiren

25

Ernest Thiels företag Stockholms Kredit- och Diskontoförening och Ernest Thiel fann plötsligt att han

hade en tidning på hand. Det var visserligen inte en tidning med samma inriktning som han och hans

vänner hade tänkt sig, Svenska Dagbladet hade varit ett ”agrarblad”, d.v.s. tull- och försvarsvänligt.

Men tidningen kunde göras om. Drivande i tidningsplanerna var Verner von Heidenstam, som ville

skapa ett nationellt ”kulturblad”. Tidningen skulle intaga en ”svensk-liberal” hållning, vilket

förtydligades i en s.k. prenumerationsanmälan, d.v.s. ett slags programförklaring som publicerades i

tidningen inför varje nytt år: ”Då vi fästa den största vikt vid nationalismens idé, har vår strävan alltid

varit strängt nationell, och vi skola därför allt fortfarande söka ägna den största uppmärksamhet åt den

svenska odlingen i alla dess yttringar.” (17.12.1897). En sådan ”svensk-liberal” hållning var alltså

möjlig 1897. Upplösningen av unionen med Norge 1905 skulle splittra liberalerna i en höger- och

vänsterfalang, den förra var försvarsvänlig, den senare var radikal och sökte samarbete med

socialdemokratin.

Svenska Dagbladets gamla redaktion sökte sig till andra tidningar, främst konservativa Nya Dagligt

Allehanda, som också genom annonser i Svenska Dagbladet (!) försökte locka över dess gamla

prenumeranter som förmodades inte dela tidningens nya inriktning.

Svenska Dagbladets nye chefredaktör blev en ung fil.dr i litteraturhistoria från Uppsala, Helmer

Key, för litteratur- och konstavdelningen svarade Oscar Levertin och Tor Hedberg – Hjalmar

Söderberg nämndes till en början inte i de braskande presentationerna av vidtalade medarbetare,

kanske var han ännu inte tillräckligt bemärkt, eller också var hans roll i tidningen alltför obetydlig.

Redaktionslokalerna som Söderberg gladde sig åt i brevet till Frida låg i hörnfastigheten mellan Klara

Södra Kyrkogata och Karduansmakargatan, en trappa upp. Det stora redaktionsrummet kallade man

”ankdammen”, senare ”trälhavet”. I övervåningen bodde Helmer Key och i gatuplanet låg

restaurangen W6. En trappa ledde från redaktionen direkt ner i restaurangen, så att ”det var nära och

bekvämt att kila ner dit – och lätt att hitta reda på bortsprungna medarbetare” (SvD 14.1.1967). De

verkliga förhållandena har stora likheter med Nationalbladets i Den allvarsamma leken.

Tidningen kom med sitt första nummer redan den 2 maj. Och Hjalmar Söderberg medverkade där

med två bidrag, en operarecension och ett kåseri av pseudonymen Tuppy – det var smeknamnet på

lord Augustus i Oscar Wildes pjäs Lady Windermere’s fan (på svenska: Solfjädern). Mot en

månadslön på 150 kr (ca 8 400 kr idag) skulle han enligt en sentida uppgift ”till söndagsnumren

leverera en nyhetsartikel om nyutkommen litteratur, skriva krönikor över något självvalt ämne,

översätta följetongen till söndagsnumret och utföra nödvändigt referentarbete” (SvD 29.11.1974). Här

nämns inte någon teaterkritik, men att den blev en framträdande uppgift framgår av Herbert

Friedländers En Hjalmar Söderberg bibliografi (1944):

Från 2 maj till sista december 1897 publicerade Hjalmar Söderberg inte mindre än 27 kåserier, 3

noveller, 26 teaterrecensioner, varav 6 behandlade 2 eller flera föreställningar, samt 15

litteraturartiklar, varav 14 recensioner och 1 författarporträtt (av Alphonse Daudet), och av

bokrecensionerna behandlade 3 två böcker och 4 fler än så. Till detta kom 3 egna noveller samt

följetongs-översättningarna, klart identifierade som Söderbergs eller ej. Översättarens namn sattes

26

nämligen inte ut, men det är troligt att Söderberg låg bakom översättningarna ur de böcker som han

också recenserade, t.ex. noveller av Anatole France och Henri Lavedan. Utöver allt detta finns

osignerade artiklar och notiser inom Söderbergs särskilda intresseområden som kan ha varit skrivna av

honom.

Man skall komma ihåg att skrivandet av en teater- eller bokrecension är det minst tidskrävande

arbetet, att bevista föreställningen och, i ännu högre grad, att läsa boken tar även det sin tid. Totalt

bevistade Söderberg under dessa åtta månader på Svenska Dagbladet 34 teaterföreställningar och

recenserade 30 böcker. Han hade också ett par recensioner införda i Ord och Bild, varav en

samlingsrecension, samt tre historietter. Utöver allt detta kom under hösten hans översättning av

Anatole Frances Noveller i urval ut på Gernandts förlag, där hans vän Gustaf af Geijerstam var litterär

chef 1897-1902. Sammantaget vittnar detta om en enastående kapacitet och hårt arbete.

Det stora flertalet böcker behandlades i samlingsrecensioner, vilket kanske till en del men knappast

helt röjer hur de av Svenska Dagbladets kulturredaktion värderades. Egna recensioner fick förutom

Comtesse d’Armaillé endast August Strindberg, Hans Magnus Nordlindh, Adolf Paul, Pierre Loti,

K.A, Tavaststjerna, Gustaf Fröding och Albert Engström. Den övervägande mängden böcker som

Hjalmar Söderberg fick i uppdrag att recensera har däremot inte gått till litteraturhistorien.

Svenska Dagbladet gick med förlust – 1899 med 188 000 kr (idag ca 10 miljoner). De årliga

förlusterna dessförinnan är inte kända. Redan i september 1897 inträffade den första likviditetskrisen.

Ernest Thiel tvingades att genom sin bank skjuta till 75.000 kr och personligen troligen 15 000 kr. I

januari 1898 var pengarna åter slut, men nu ville inte Thiel bistå med mer. Troligen inträffade då det

som speglas i Den allvarsamma leken: Helmer Key tvingades vigga pengar på olika håll. I april 1898

såldes tidningen till den förmögne gruvägaren Gustaf Emil Broms. Förhållandena i övrigt bestod, men

Hjalmar Söderbergs anställning upphörde troligen då. Broms förblev huvudägare till sin död 1903.

Under 1898 medverkade Hjalmar Söderberg betydligt mindre: med 4 kåserier, 17 teaterrecensioner,

varav 7 behandlade dubbla föreställningar, 6 bokrecensioner och 1 författarpor¬trätt (Zacharias

Topelius), av bokrecensionerna var 2 samlingsrecensioner. För teaterrecensio¬nerna fick han,

eftersom han nu var s.k. löshäst, d.v.s. frilansskribent, 15 kr styck, dvs ca 900 kr i dagens

penningvärde. Hans nya ställning gentemot tidningen gav honom naturligtvis ökat utrymme för eget

författarskap. På våren 1898 kom hans andra egna bok ut på Bonniers, Historietter.

Den 1 november 1898 skrev Hjalmar Söderbergs far Anders Fredrik Söderberg till dottern Frida:

”Hj. recenserar nu småteatrarna, men kommer visst att börja helt i tidningen med nästa års början.”

Någon sådan anställning 1899 kom inte till stånd. Under det året minskade tvärtom hans medverkan i

tidningen ytterligare, till 1 kåseri, 8 teaterrecensioner, varav 2 av dubbla föreställningar, samt 2

bokrecensioner. I stället kom två stora samlingsrecensioner i Ord och Bild. Man frågar sig varför de

inte publicerades i Svenska Dagbladet. På hösten det året kom hans översättning av Anatole Frances

Drottning Gåsfot ut, även den på Gernandts Förlag.

Året därpå – 1900 – var Söderbergs medverkan i Svenska Dagbladet obetydlig: 2 kåserier (bl.a. ”En

Stockholmskrönika) och 2 bokrecensioner. Man får dock intrycket att han nu endast recenserade det

27

som roade honom eller sådana böcker som han hade särskilda skäl att skriva om. Den ena var den

berömda recensionen med rubriken ”Två ljus” ‒ av Mary Karadjas Mot ljuset och greve Carlo

Landbergs svar till Karadja: Till Ljuset. Den andra recensionen behandlade Gustaf af Geijerstams

Boken om lille-bror.

1901 inskränkte sig Söderbergs medverkan i Svenska Dagbladet ytterligare, till 2 bokrecensioner –

även dessa av böcker som han av allt att döma fann angelägna: Strindbergs Sömngångarnätter och

Henning Bergers Där ute. Det anses att hans recension av den senare bidrog till Henning Bergers

genombrott redan med debutboken.

Hjalmar Söderbergs teaterintresse hade inte på något sätt upphört men kanaliserades inte längre

genom Svenska Dagbladet. I Ord och Bild infördes 1901 två mycket stora samlingsrecensioner av inte

mindre än totalt 32 teaterföreställningar. På hösten kom hans tredje egna bok ut, den som blev

Söderbergs verkliga genombrott: Martin Bircks ungdom.

1902 inskränkte sig Söderbergs medverkan i Svenska Dagbladet till en enda (men i och för sig

viktig) recension – av Gustaf af Geijerstams Nils Tufvesson och hans moder. Därutöver publicerade

tidningen hans föredrag i Frisinnade Klubben med anledning av Émile Zolas plötsliga bortgång. Detta

år kom på Gernandts förlag hans översättning av Anatole Frances Le lys Rouges, på svenska Den röda

liljan.

1903 bjöd han på lite mer: 1 novell och 1 teaterrecension; på boksidan var det mer, men liksom året

innan endast fråga om personligt angelägna bidrag: ett författarporträtt av den beundrade Herman

Bang samt stora recensioner av hans vänners böcker – av Bo Bergmans Marionetterna, Henning von

Melsteds Stormtider och Henning Bergers Ridå. På våren det året kom Hjalmar Söderbergs andra

novellsamling: Främlingarna.

1904 såg oväntat helt annorlunda ut. Då publicerade Svenska Dagbladet 45 teaterrecensioner skrivna

av Hjalmar Söderberg men bara 1 novell och 4 bokrecensioner, varav 1 samlingsrecension av

”versböcker” inför julen. En av bokrecensionerna gällde David Sprengels Det moderna Danmark, och

en annan vännen Per Hallströms Skogslandet. David Sprengel hade blivit något av Hjalmar Söderbergs

efterträdare på Svenska Dagbladet och Oscar Levertins skyddsling, men efter den förödmjukande

kritiken av hans översättningar av Herman Bang (Två hem, 1902) hade han lämnat landet.

Riktigt vad som låg bakom det stora antalet teaterrecensioner 1904 är inte känt men kan till en liten

del förklaras av det s.k. Danska gästspelet i början av juni (1 introducerande artikel samt 8

recensioner). Någon egen bok kom inte Söderberg ut med detta år. Inför julen hade han däremot

skönlitterära bidrag i både Idun, Julhelsning, folkkalendern Svea och Söndags-Nisse – att skriva för

jultidningar var bra betalt, och Hjalmar Söderberg hade alltid ekonomiska problem.

Uppdraget att recensera teater upphörde abrupt i slutet av februari 1905. Söderberg fick i uppdrag att

recensera Tor Hedbergs drama Amor och psyke som haft premiär på Svenska Teatern. En recension

skrevs också, men Hjalmar Söderberg förespeglade en fortsättning som dock aldrig kom, trots

irriterade påminnelser från Oscar Levertin. Söderberg hade hamnat i en personlig kris. Detta blev hans

sista teaterrecension i tidningen.

28

På hösten hade han två bokrecensioner införda, den ena av Richard Vallners Spegeln, den andra av

Gustaf Hellströms När mannen vaknar. Den senare blev Söderbergs sista recension i Svenska

Dagbladet över huvud taget. I tidningens prenumerationsanmälan för 1905 (införd 28.12.1904) hade

han stått upptagen bland tidningens bidragslämnare, likaså stod han nämnd i medarbetarförteckning

inför 1906 (27.12.1905). Men då inkom han som sagt inte med något bidrag, och för 1907 saknades

han slutgiltigt i tidningens prenumerationsanmälan (21.12.1906). Där nämns däremot bland

medarbetarna litteraturkritikerna Johan Mortensen och Anders Österling, men även den för Söderberg

misshaglige Gustaf Stridsberg, för att inte tala om ”kyrkoherden i S:t Oscar” S.A. Fries och

”viljetänkaren”, filosofiprofessorn Vitalis Norström. En klimatförändring tycktes vara på färde.

Mycket riktigt. Oscar Levertin hade hastigt avlidit i september 1906 och nu skulle en efterträdare

utses. Johan Mortensen och John Landquist låg närmast till och skulle ha kunnat föra Levertins linje

vidare. Men troligen genom Per Hallströms och Verner von Heidenstams interventioner lät Helmer

Key platsen gå till Fredrik Böök. Denne ansåg att Levertin varit alltför sympatiskt inställd till

esteticismen och dekadenslitteraturen, i synnerhet den franska och danska, och i detta hade han fått

medhåll av Heidenstam. Efter utdragna förhandlingar kunde Böök tillträda i maj 1907. Han skulle bli

ett gissel för Hjalmar Söderberg.

Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning

Göteborgs Handels- och SjöfartsTidning (GHT) med Torgny Segerstedt som chefredaktör blev under

Hjalmar Söderbergs sista tid det organ som han främst publicerade sig i. Det brukar sägas att han gick

över till att skriva i GHT på grund av missnöje med Dagens Nyheters hållning visavi Hitler och dennes

Tyskland. Men den uppfattningen behöver modifieras. Novellen ”Misstagssonaten” var det första

alster som Söderberg publicerade i GHT och det var redan på julafton 1925. För en betraktare på

avstånd torde då Adolf Hitlers politiska bana synas stäckt efter den misslyckade ölhallskuppen i

München. Och ingenting tyder på att vare sig Hjalmar Söderberg eller Torgny Segerstedt egentligen

uppmärksammade honom vid denna tid, än mindre att de då i honom såg den fara för Västerlandet

som de senare, bättre än de flesta av sina landsmän skulle se. ”Misstagssonaten” kom sedan i

novellsamlingen Resan till Rom 1929. ”En okänd soldat – Några dagboksblad 1793” kom i GHT:s

julnummer 1927 och var Söderbergs andra bidrag i tidningen. Sedan kom ”Den overkliga kakelugnen”

22.9.1931, ”Den nötta slanten” 4.4.1932 och ”Søren Kierkegaards sjukdom”, en recension av Hjalmar

Helwegs bok om Søren Kierkegaard 13.2.1934 (se s. 000-000).

Först med ”En viljetänkare” om Oswald Spengler 11.8 och 13.8 1934 och ”Äkthetsprövning av ett

brev” 2.8.1935 (en recension av Weissbuch über die Erschiessungen des 30:ten Juni 1934) började

Hjalmar Söderbergs egentliga antinazistiska skrivande i GHT och då hade han som sagt medarbetat i

denna tidning i nära tio år med bidrag som knappast var kritiska tidskommentarer. Ett missnöje med

Dagens Nyheters hållning mot Hitlertyskland kan för övrigt inte ha utvecklats före 1933. Det måste

helt enkelt ha funnits andra skäl för övergången än just tidningarnas hållning mot Hitler. Denna kan

dock ha bekräftat och förstärkt ett tidigare ställningstagande. Söderbergs recension, ”Mussolinis

29

ansikte”, av Kaj Munks Sejren kom för övrigt i Dagens Nyheter 26.9.1937, eftersom stycket redan

hade recenserats av en annan författare i GHT. Bo Bergman såg efter anmodan av Söderberg till att

detta alster av Söderbergs hand kom in i DN.

Det fanns andra beröringspunkter mellan Hjalmar Söderberg och Torgny Segerstedt. Den viktigaste

gällde religionen. Båda gav under mellankrigstiden uttryck för en likartad kritisk inställning till

Svenska kyrkan och dess högste ledare, ärkebiskop Nathan Söderblom. Religionskritiken var ju ett

huvudintresse för Söderberg under 1920-talet. Segerstedts kritik av Nathan Söderblom kunde vara

hårdför, t.ex. när det gällde ärkebiskopens stora ekumeniska möte 1925. Segerstedt gav däremot

offentligt uttryck för sin uppskattning av Hjalmar Söderberg när han 1927 ansåg att denne var

självskriven som medlem av Svenska Akademien, där en stol blivit ledig.

Huvuddelen av Hjalmar Söderbergs journalistiska alster i GHT återges och behandlas i volym 14,

Tidskommentarer och polemik, av Samlade skrifter.

TRYCKTA KÄLLOR

Andersson, Ivar, Svenska Dagbladets historia, del 2. Litteratur, konst, teater och musik i SvD 1897-

1940, 1965.

Bergman, Bo & Hjalmar Söderberg, Kära Hjalle Kära Bo. Brevväxling 1891-1941 utgiven med

inledning och kommentar av Per Wästberg, 1969.

Hjelmstedt, Lennart & Hans Holmberg, Hjalmar Söderberg i Kristianstad, 1988.

Larsson, Lisbeth (red.), Mycket min David Sprengel. Anna Brantings brev till David Sprengel, 2015.

Laurin, Carl G., ”Karl Wåhlin – Ord och Bilds grundare”, Ord och Bild 1937, häfte 2, ss. 65-70.

Linder, Gurli, Sällskapsliv i Stockholm under 1880- och 1890-talen, 1918.

Lundqvist, Åke, Kultursidan. Kulturjournalistiken i Dagens Nyheter 1864-2012, 2012.

Nordin, Svante, Fredrik Böök. En levnadsteckning, 1994.

Söderberg, Hjalmar, Sista boken, 1942.

Wilde, Oscar, Lögnens förfall och andra uppsatser. Övers. av Edvard Alkman, 1893.

Zweigbergk, Eva von, Ung på 90-talet. Edvard Alkman som litteraturkritiker, 1979.

Artiklar och annonser ur Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och andra tidningar, daterade i texten.

OTRYCKTA KÄLLOR

Brev ur Hjalmar Söderbergs samling H 58, Göteborgs universitetsbibliotek.

Hjalmar Söderberg, ”Ett par blad ur en gammal dagbok”, manuskript i Mörnersamlingen, Örebro

universitetsbibliotek

30