UNDERLAG - Tidningsartiklar som angavs som underlag för MUCFs beslut om Sveriges Unga Muslimer

Trött på avstånd Text: Nina Van Den Brink Foto: Angelica Zander Juni 14, 2016 nr 23

Rashid Musa vill att unga muslimer ska höja sina röster (för att höras).

Redan under förberedelserna inför intervjun med Rashid Musa öppnas en avgrund. Är han en islamist med kopplingar till Muslimska brödraskapet, som bland annat forskaren och statsvetaren Magnus Norell hävdar? Eller är han tvärtom en viktig förebild i den demokratiska mittfåran för muslimska ungdomar i Sverige, som till exempel religionshistorikern Mattias Gardell hävdar lika tvärsäkert? Med denna undran kliver jag in på restaurang Amida på Folkungagatan i Stockholm.Rashid Musa visar sig vara en lång och gänglig ung man, slängig rentav, med stickad tröja och skepparkrans. Han bor i Hjulsta med sin fru, sjuksköterskan Amel Said, och har under våren haft ett lärarvikariat i SO på den islamiska grundskolan Framstegsskolan i samma område.Men framför allt har han de senaste två åren befunnit sig i hetluften som ordförande i riksförbundet Sveriges Unga Muslimer, SUM. Det var så jag första gången la märke till honom, i SVT Debatt i juni 2014, då han ansattes hårt av panelen för att han, sur och irriterad, vägrade att uttalat ta avstånd från de unga svenska muslimer som rest för att kriga med IS. Skälet som han gav och ger är att samhällets orättvisor är orsaken till att de åker, snarare än religion.– Jag tar avstånd från IS, det har jag gjort flera gånger. Vad jag försöker belysa är varför kraven alltid ställs på oss att vi ska ta avstånd. Många journalister har goda intentioner och tänker att de ger oss en röst. De förstår inte att folk ringer hela tiden med samma fråga. Men jag blir inte lika arg längre. Jag har blivit mogen, kommenterar Rashid Musa efter att vi har köpt varsin tallrik kolgrillat lamm med bulgur.

Rashid Musa kom till västmanländska Hällefors som fyraåring från Mogadishu i Somalia, tillsammans med sin mamma och sina syskon. Senare flyttade familjen till Skäggetorp i Linköping och efter tio år anslöt pappan. Som 15-åring läste Musa Alex Haleys biografi om Malcolm X och den väckte inom honom en känsla för hur muslimer och svarta ständigt porträtteras som förövare eller offer i västvärlden.– Jag har alltid varit samhällsengagerad och gick runt med en massa tankar när jag växte upp, om islamofobi och hur kriget mot terrorn påverkar alla muslimer, säger han.Han anser att dubbla måttstockar gäller, där muslimer aldrig får göra misstag. Och när bostadsminister Mehmet Kaplan tvingades avgå i våras, följt av miljöpartikollegan Yasri Khan, bestämde han sig för att starta en podd för andra perspektiv i debatten.– Det är klart att man ska kunna kritisera makthavare, men när kritiken övergår till spekulationer om en islamistisk infiltration av svensk politik då handlar det om rasism, säger Rashid Musa som i dag är 28 år.Rashid Musa fick själv stå till svars för kopplingar till extrema åsikter när SUM 2014 bjöd in Mohammad Rateb Al Nabulsi som talare till de årliga Muslimska familjedagarna, trots att Nabulsi tidigare fällt både antisemitiska och homofoba uttalanden. Rashid Musa förklarar sig med att de hade gjort en dålig bakgrundskoll och inte visste att Nabulsi hade fällt sådana kommentarer. Nabulsi avbokades efter kritikstormen och kom aldrig till evenemanget.Rashid Musa är lättpratad och vältalig, har svar på allt. Det är bara när vi kommer in på religion som han blir… på sin vakt kanske, med en tolkning av ordet religionsfrihet, som verkar sprida sig, där ursprungsbetydelsen om allas rätt att tro på vad de vill förvandlas till samhällets skyldighet att stötta religionsutövningen.  Många provoceras just av att han som företrädare för en religiös organisation gör sig till talesperson för alla Sveriges unga muslimer, varav en stor andel är sekulära eller ser religion som en privatsak. Musa, som i maj blev omvald till SUM:s ordförande för ytterligare två år av kongressen i Stockholm, anser att hans medlemmar får sina rättigheter frihetsberövade när de till exempel inte har en lugn plats för bön i skolan.Podden, som han driver med SUM:s förre ordförande Mohammed Amin Kharraki, väckte omedelbart ramaskri genom valet av namn. Efter att fnissande, i första avsnittet, ha valt mellan både Jihadistpodden och Islamistpodden, så blev det till sist namnet »Kalifatet«.Rashid Musa inspireras av ståuppkomiker. En man som skrek Isisjävel efter honom på gatan konfronterade han med att »alla muslimer håller inte på IS. Vissa av oss gillar faktiskt al-Qaida«. I ett Youtubeklipp ringer han till Svensk Pilotförening och frågar om någon krävt att de ska ta avstånd från den tyske pilot som avsiktligt kraschade ett fullt passagerarplan i Alperna förra året.– Satir är bra. Man måste provocera lite. Ibland är det viktigt att reproducera lite fördomar för att få fram sin poäng. Som det är i dag kan muslimer aldrig vara roliga, aldrig provocera. Det är det jag försöker bryta, kommenterar Rashid Musa och säger sig ha tagit intryck av både arbetarrörelsens ABF och feministerna när han uppmuntrar sina runt 4000 medlemmar – enligt SUM:s egen uppgift – att göra sina röster hörda också i andra frågor än bara de som rör muslimer.Hur har det då blivit så här? Hur kan omdömena spreta så? Rashid Musa säger att de som kritiserar honom hårdast ofta inte ens har träffat honom. Och så ger han det svar som blivit hans standardsvar. Det handlar om islamofobi. Om det är en inrepeterad fras som han tar till försvar varje gång han blir ifrågasatt eller om han upprepar det för att det faktiskt är sant – det är vad avgrunden och rädslan handlar om, att vi inte alls känner varandra tillräckligt för att kunna bedöma det

Dagens Arena:Rashid Musa (Sveriges Unga Muslimer): Vi är alltid skyldiga tills motsatsen bevisats

Svenska muslimer tvingas ta avstånd från vad andra muslimer gör. Vi är alltid skyldiga tills motsatsen bevisats, skriver Rashid Musa, ordförande i Sveriges Unga Muslimer.

Den 18 september deltog vi i SVT Debatt för att diskutera de nya förslagen om skärpt lagstiftning mot terrorism. Diskussionen kom i stället att handla om huruvida Sveriges Unga Muslimer tar avstånd ifrån terrorism eller ej. En rasistisk diskussion som har präglat det offentliga samtalet sedan terrorattackerna på World Trade Center och Pentagon den 11 september 2001.

Sedan jag tillträdde som ordförande för Sveriges Unga Muslimer har jag fått samtal från journalister som ber mig att ta avstånd från olika saker. Det kan vara allt ifrån terrorism till hedersrelaterad våld och kvinnoförtryck.

Detta är inte unikt för SUM utan svenska muslimer i allmänhet och muslimska organisationer i synnerhet har alltid tvingats ta avstånd från vad andra muslimer gör, både nationellt och internationellt. I den islamofobiska föreställningsvärlden har muslimer monopol på terrorism och allt annat ont i världen. Om SUM fick en krona för varje gång vi blivit tvungna att ta avstånd från global terrorism hade vi i dag kunnat stå för Greklands underskott.

Det finns ett par orsaker till varför programledaren Kristina Hedberg och Hanna Wigh från SD valde att fråga oss upprepande gånger om vi tar avstånd från terrorism.

För det första kan svenska muslimer, till skillnad från vita personer, enligt de islamofobiska föreställningarna om objektivitet, aldrig vara neutrala eller experter inför sakfrågor som berör oss som samhällsgrupp. Utifrån vithetens eurocentriska lins är vi antingen offer eller förövare beroende på frågan som diskuteras.

I dagens islamofobiska samhällsklimat finns det inget utrymme för svenska muslimer att överhuvudtaget försöka problematisera vissa frågor utan att bli sedda som anlitade försvarsadvokater för olika militanta rebellgrupper. Det vill säga, om man är kritisk till hur kriget mot terrorismen har förts de senaste 13 åren och påpekar att liberala demokratier har åsidosatt grundläggande mänskliga rättigheter, menar vissa att man försöker relativisera terrorism.

Detta förklarar också hur Syrienexperten Yasir Al-Sayed Issa kunde få frågan om han sysslade med terrorism i samband med sina resor till Syrien. Hade han varit en vit man som arbetade för Röda Korset hade Hedberg aldrig ställt honom den frågan.

För det andra så finns det en idé om att muslimer är en samhällsgrupp som tycker och tänker lika i alla frågor. Därför är det inte konstigt att Kristina Hedberg ställer mig en fråga som bygger på att SUM bär ett kollektivt ansvar för vad 1,2 miljarder muslimer gör. I samma andetag menar några av våra meningsmotståndare att vi inte representerar alla muslimer i världen. Något som vi aldrig har hävdat men däremot så fort någonting sker ute i världen är dem väldigt snabba med ett ansvarsutkrävande från oss.

För det tredje visar detta på att svenska muslimer alltid är skyldiga tills motsatsen bevisas. Debatten utgick ifrån att SUM är terrorsympatisörer och denna misstänksamhet grundar sig inte på vår verksamhet, uttalanden eller handlingar. Misstänksamheten mot svenska muslimer i allmänhet och muslimska organisationer i synnerhet grundar sig istället på att man redan har en bestämd förutfattad mening om oss.

Därför kunde Kristina Hedberg, utan någon som helst fakta, påstå att vissa av våra medlemmar deltar i kriget i Syrien. Var Hedberg grundade sina anklagelser mot SUM och dess medlemmar behöver hon inte redogöra för eftersom det anses som en självklar sanning att vi svenska muslimer alltid är skyldiga tills motsatsen bevisats. Dessa islamofobiska föreställningar dominerar tyvärr den offentliga debatten och ska betraktas som ett hot mot det fria ordet.

Rashid Musa, ordförande Sveriges Unga Muslimer

Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning

"Jag utmanar starka krafter" Ur tidningen nr 38, 2014. Hon går i sin farfars spår när hon utmanar vänstern, media och Mehmet Kaplan. Och Nalin Pekgul bryr sig inte om vreden hon väcker. ”Om några år får jag upprättelse.”

Av: Thord Eriksson

Publicerad: 30 oktober 2014 kl 06:35

När hon för några år sedan återvände till staden Besiri i Kurdistan ville hennes dotter att de skulle gå till affären där Nalin Pekgul som barn hade handlat godis tillsammans sin mormor. Men en manlig kusin förklarade snabbt att något sådant inte längre var möjligt. ”Här går inte kvinnor ut i centrum”, sade han.

Exakt samma utveckling ser Nalin Pekgul nu i Tensta, förorten i nordvästra Stockholm, där hon bott sedan hon kom till Sverige i början av 1980-talet. Här är inte den starka islamofobiska strömningen i samhället – tydligast illustrerad av Sverigedemokraternas frammarsch – det allvarligaste hotet mot tryggheten.

Hotet kommer i stället ur spänningen mellan sekulära och fundamentalistiska muslimer.

– När islamisterna flyttar fram sina positioner så ska inte kvinnor finnas i centrum. Hur ska jag kunna acceptera det?, säger Nalin Pekgul.

Nalin Pekgul är själv praktiserande muslim. Hon säger att profeten Muhammed skulle ha varit feminist och socialdemokrat om han hade levt i dag.

– Han var en reformator. Flickebarn mördades på hans tid, och han förbjöd det. I ett samhälle där kvinnor inte hade några rättigheter vågade han ta stegen framåt. Jag vill att muslimska ungdomar ska kunna vår historia. Och vår historia handlar inte om antisemitism och förtryck av kvinnor.

I somras kom hennes och maken Cheko Pekguls bok Jag är ju svensk. Där beskriver de en framväxande islamism i Sverige, där målet är att hänvisa muslimer till en parallell värld styrd av religiösa lagar, där människors – i synnerhet kvinnors – fri- och rättigheter kraftigt inskränks. De pekar ut en rad väletablerade organisationer som centrala för utvecklingen, bland annat Sveriges unga muslimer, studieförbundet Ibn Rushd och organisationen Islamiska förbundet.

I boken riktar de skarp kritik mot Mehmet Kaplan som sedan 2006 är miljöpartistisk riksdagsledamot och som har varit ordförande i Sveriges unga muslimer och presstalesman för Islamiska förbundet. Efter valet i höstas avancerade han till posten som bostads- och stadsutvecklingsminister. 

”Utnämningen av Mehmet Kaplan till minister är förvånande och förfärande. Så sent som i somras jämförde han jihadister som åker till Syrien med svenskar som kämpade i finska vinterkriget”, skrev Nalin Pekgul i en uppmärksammad debattartikel i Dagens Industri för ett par veckor sedan.

– Hur kan man komma på en sådan bild? Det avslöjar ju allt! säger hon och syftar på liknelsen mellan att strida för Finland och att göra det för Isis.

Nalin Pekgul är inte den första som ifrågasätter Mehmet Kaplans relation till politisk extremism. Fler än hon reagerade när han hösten 2011 bjöd in den brittiska journalisten och

aktivisten Yvonne Ridley, uppmärksammad för en lång rad antisemitiska uttalanden, till riksdagen. 

Att hon släpptes in i det svenska parlamentet är en viktig symbolisk framgång för den islamistiska rörelsen, menar Pekgul. Att Kaplan efteråt bad om ursäkt och sade att han inte känt till Ridleys hållning spelade mindre roll; nyheten om hennes framträdande hade betydelse utanför Sveriges gränser medan ursäkten aldrig nådde dit.

Kritiken mot Nalin Pekguls utspel har varit hård. Representanter för bland annat Sveriges unga muslimer och Muslimska kvinnonätverket har i en artikel på SVT Debatt hävdat att hon sprider islamofobiskt tankegods. 

Miljöpartiets ledning har avfärdat hennes ifrågasättande som svammel och trams. Och i en artikel på Dagens Samhälles debattsajt har hon av Muslimska mänskliga rättighetskommittén beskrivits som ”en marginaliserad socialdemokratisk politiker som har avslöjats med att ljuga så många gånger att hon inte har någon trovärdighet kvar att förlora” .

Mehmet Kaplan själv har svarat att han skräms av hur Nalin Pekguls resonemang gick ut på att ”ta ifrån muslimer deras mänsklighet”. 

Vi träffas i en liten lånad lägenhet i Tensta. Hon går med på att bli fotograferad och, efter tvekan, i trappuppgången, men ingen annanstans, absolut inte utomhus. Har hon blivit hotad? Nej, det svarar hon inte på, men det är omöjligt att undgå att läget är pressat.

– Jag är medveten om att jag utmanar starka krafter. Men jag skulle inte kunna leva med att inte säga något när jag ser intoleransen och förtrycket breda ut sig. Jag är beredd att ta riskerna oavsett vad det innebär.

Nalin Pekgul återkommer flera gånger till sin farfar som var imam i Kurdistan och gjorde skandal i mitten av 1950-talet genom att låta sina döttrar gå i skolan. 

– Till och med hans egen far tog avstånd från honom. Och kusinerna sa: ”Titta, där går djävulens barn!” Med den familjetraditionen har jag ett arv att förvalta. Jag står här nu, mer än 50 år senare, och tar samma fajt mot samma mörka krafter.

Samma dag som intervjun är en andra debattartikel publicerad i Dagens Industri. I texten bemöter hon framför allt två av dem som dragit ut till Mehmet Kaplans försvar: MP:s före detta språkrör Maria Wetterstrand och vänsterdebattören Per Wirtén, som båda avfärdat Pekguls kritik som en personlig vendetta. Hon konstaterar att hon lever i ett annat samhälle än de två kritikerna. 

”I det Sverige jag känner står moralpoliserna utanför samlingslokaler och hindrar människor från att gå in när ungdomar försöker ordna fester med musik. När jag försöker berätta detta i Maria Wetterstrands och Per Wirténs Sverige möts jag av härskarteknikens hela arsenal.”

Nu säger hon att hon rycker på axlarna åt kritiker i media och politik, de gör henne ingenting. Det är i hennes omedelbara närhet i Tensta som hoten finns, något som ”den förstående vänster” som av missriktad hänsyn tar konservativa religiösa krafter i försvar, aldrig kommer att få syn på, hävdar hon.

– Det kommer fram människor och berättar hur deras barn har dragits in i extremistiska rörelser, människor som har känt sig ensamma och utelämnade. De litar på mig för att jag har tagit den här diskussionen.

Hon var 27 år gammal när hon 1994 valdes in i riksdagen som parlamentets första muslim. Senare var hon en av ytterst få socialdemokrater som hade modet att öppet kritisera Göran Perssons sätt att leda partiet. Nu säger hon att hon förvisso har många åsikter om honom, men att han åtminstone höll en rak och tydlig linje i förhållande till de islamistiska grupperna. 

– Varken han eller Mona Sahlin ville ha något med dem att göra.

Och nu ingår Mehmet Kaplan i en S-ledd regering – men nej, hon delar inte med sig av några åsikter om vad detta säger om hälsotillståndet i socialdemokratin. 

Hon säger inte heller något om att regeringen har slopat posten som integrationsminister.

– Vet du, när jag lämnade politiken bestämde jag mig för att inte lägga mig i de dagsaktuella frågorna. Det här med islamismen är min hjärtefråga. Det andra får du fråga andra, jag tänker inte bli någon proffstyckare.

Men att ifrågasätta Mehmet Kaplan är samtidigt en attack mot Stefan Löfvens omdöme som regeringsbildare. Är inte det att lägga sig i dagspolitiken?

– Jag önskar verkligen att jag aldrig hade behövt göra det här. Men eftersom jag är hundra på att denna regering inte har fattat vad han är för person och vilka åsikter han står för, så känner jag en skyldighet gentemot de människor som faktiskt känner oro. Om en sådan person sitter i regeringen, vad händer då med oss?

Ett av de etablerade politiska partiernas misstag har varit att se organisationer som Islamiska förbundet och Sveriges unga muslimer som representanter för en hel trosriktning. Trenden hänger ihop med attentaten 11 september 2001 – därefter blev det viktigt för politiska ledare att föra positiv dialog med de muslimska grupper som annars ansågs löpa risk för stigmatisering och misstänkliggörande. Och eftersom de islamistiska krafterna med politiska ambitioner var bäst organiserade gavs de av samhället rollen som trosriktningens representanter. 

– Vi som är troende men inte har känt behov av att organisera oss har gjort ett stort misstag, konstaterar Nalin Pekgul.

Vem är mest representativ för muslimer i Sverige; hon själv eller Mehmet Kaplan? (Svaret kommer utan någon som helst tvekan.)

– Jag skulle säga att 70 procent av alla muslimer i Sverige delar min uppfattning; man har sin tro, man försvarar sin religion och lever efter den, man firar ramadan och man betalar zakat (allmosa). Men man vill inte blanda ihop det med politik. 

När hon och dottern avråddes från att visa sig i stadens centrum i Kurdistan för några år sedan samlade hon ihop så många släktingar och vänner som möjligt. Trotsigt och demonstrativt vandrade de sedan gatan i hela dess längd.

Initiativet blev första steget mot förändring.

– I dag vågar mina kusiner gå där i centrum, säger hon.

Kanske är boken och hennes debattartiklar symboliska motsvarigheter till promenaden. Nalin Pekgul tror det.

– Om några år får jag upprättelse.

EXPRESSEN Patrik Kronqvist

Även här är muslimer offer för fanatikernaPublicerad 12 jan 2015

Svenska muslimer drabbas ofta hårdast av fundamentalister som vill styra över andras liv.

Övningsgranater i östra Paris, skottlossning i Provence, avhuggna grishuvuden på Korsika och misstänkt mordbrand i Aix-les-Bains. Ökningen av islamofobiska attacker mot moskéer i Frankrike efter attentatet mot Charlie Hebdo är oroande.

Men debatten efter dådet ger ändå hopp om att försöken att så split mellan olika grupper inte kommer att lyckas. Visst finns det exempel på dumheter, men överlag framstår diskussionen som betydligt smartare än efter 11 september.

När en imam exempelvis ville ta avstånd från dåden i Frankrike i Studio Ett kom motfrågan snabbt från programledaren: "Varför känner du att du måste göra det?"

De flesta tycks inse att detta inte är en civilisationernas kamp mellan islam och väst, utan att jihadisterna tvärtom är ett hot mot alla. Många har också klokt påpekat att merparten av alla offer för det islamistiska våldet själva är muslimer.

Även i Sverige är det ofta muslimer eller personer med muslimsk bakgrund som drabbas värst när fundamentalister vill styra över hur människor lever sina liv - om än inte med Kalasjnikovs.

I Stockholmsförorten Tensta har mer konservativa och fundamentalistiska muslimska grupper fått större inflytande de senaste 15-20 åren. Därmed har konserterna blivit färre, kjolarna längre och kvinnornas kafébesök mer sällsynta. Det menade Nalin Pekgul, tidigare S-politiker och Tenstabo sedan 1980, när jag intervjuade henne i höstas för ledarredaktionens podcast.

Pekgul berättade upprört om en tolvårig flicka med slöja som fick frågan om varför hon är naken för att hon bär jeans. Om kvinnan som fick glåpord kastade efter sig när hon åt ett äpple under ramadan. Och om den bangladeshiske mannen som går upp i ottan och tvättar för att tvättstugan numera betraktas som kvinnornas område.

En av hennes berättelser etsade sig fast extra tydligt hos mig. Den om den syriske gamle mannen som tog sin döende hustru på en promenad för att hon skulle få frisk luft och som fick höra fundamentalister skrika efter henne: "skäms du inte gamla kärring, gå utan sjal".

Nalin Pekgul är hård i sin kritik av svenska politiker som hon menar bidragit till att friheten minskat för många människor i Tensta och andra förorter. Ibland är hon närmast oförsonlig. Som i sina attacker mot bostadsminister Mehmet Kaplan, MP. Jag förstår att hon väcker känslor.

Men Pekguls röst är viktig i en tid när många svenskar radikaliseras och reser till Syrien och Irak för att strida med jihadistgrupper som IS.

En del tycks dock tycka att hon inte bör uttala sig överhuvudtaget. När det började brinna i en moské i Eskilstuna på juldagen skrev jag en bloggpost om hur staten måste hjälpa till att skydda moskéerna.

Då svarade Rashid Musa, ordförande för Sveriges unga muslimer, snabbt att jag inte var trovärdig i frågan. Genom att jag intervjuat Pekgul hade jag bidragit till att muslimer utsattes för hatbrott och diskriminering, skrev han på organisationens hemsida.

Att både bekämpa islamofobi och samtala med en muslim som kritiserar mer konservativa muslimer är tydligen inte möjligt.

I beg to differ.

I själva verket närs islamofoberna och fundamentalisterna av varandras framgångar. Därför finns ingen motsättning mellan att försvara Nalin Pekguls rätt att inte bära slöja - och att värna hennes mors rättighet att göra just det. Att låta rädslan för islamofobi tysta kritik mot fundamentalisterna vore tvärtom ett svek mot Sveriges muslimer.

Patrik Kronqvistpatrik.kronqvist@expressen.se

22 febr 2016???

Svenska Dagbladet: Per Gudmundsson

Mslimska brödraskapet - udda val av kyrkanAtt svara på terrorhot med upprop till kulturkamp vore ödesdigert, heter det i en artikel på DN Debatt, skriven av en rad religiösa företrädare, bland dem ärkebiskopen. Artikeln lär möta en del kritik, men en detalj förvånar särskilt.

En av undertecknarna är Mahmoud Khalfi, ordförande i Sveriges imamråd. Han är nämligen också enligt uppgift en av de högsta ledarna för Muslimska Brödraskapet i Sverige.

Det har beskrivits av Mahmoud Aldebe – som kallar sig en av grundarna för den svenska grenen av Muslimska Brödraskapet men som har hoppat av. Han har berättat hur Brödraskapet ”är etablerat i Sverige under namnet Islamiska förbundet i Sverige”, som i sin tur dominerar en rad organisationer såsom Förenade islamiska föreningar i Sverige, studieförbundet Ibn Rushd, Sveriges Unga Muslimer (SUM), Stockholms moské och Göteborgs moské.

Aldebe karaktäriserade den svenska grenen av Brödraskapet som en elitstyrd verksamhet med målet att ”skydda Sveriges muslimer från att ’gå vilse’ i det västerländska samhället, som betraktas som både syndigt och ogudaktigt”. Aldebe menade vidare att man har en linje utåt, och en inåt. ”Man driver dialog med kristna och judiska grupper i offentliga forum, men internt sprider man farhågor om dem. Man talar demokrati, men gör motsatsen. Förbundet lyckades lura alla som vill ha dialog med islam i Sverige.”

Aldebe pekade också ut ledarskapet, däribland Khalfi, debattartikelns undertecknare. (Aldebe går att läsa i sin helhet här).

Mahmoud Khalfi förnekar i alla fall inte ett ideologiskt släktskap till Muslimska Brödraskapet. Han har tvärtom i intervjuer bekräftat influenserna. ”Ja, det är ingen hemlighet att vi har kopplingar till Brödraskapet, vi väljer det som riktning. Men det är inte så att vi får direktiv från Marocko eller Egypten vad vi ska göra, vi är en självständig organisation i Sverige”, sade han exempelvis till ETC (14/6-2013).

Kopplingarna framstår lite annorlunda när Khalfi uttalar sig i utländsk press. Religionsforskaren Sameh Egyptson påpekade i april hur Khalfi skrivit i en artikel i Tunisnews 2013, när Khalfi beskrev ett ”genombrott för islamisterna i svensk politik”. Där hette det att Sverige ”har normaliserat relationerna med Islamiska Förbundet som är kända för sin tillhörighet till Muslimska Brödraskapet”. (Egyptsons översättning)

Brödraskapets karaktär av globalt nätverk – som har beskrivits av bland andra terrorismforskaren Lorenzo Vidini – gör förstås att det vid behov alltid går att förneka att en viss organisation är underställd Brödraskapet.

Men som det brukar heta när pressen undersöker saken: ”Alla vet att de är Muslimska brödraskapet i Sverige.”

Den svenske terrorismforskaren Magnus Norell beskrev i en artikel i juli nätverksstrukturen och hur den har kunnat bli så framgångsrik.

”Det är ingen överdrift att säga att muslimska brödraskapet är pappa till de islamistiska nätverk och organisationer som idag dominerar politisk islam i Väst, inklusive Sverige”, summerade Norell.

Varför intresserar sig då så många för Muslimska Brödraskapet?

Brödraskapets aktiviteter här i Europa är fredliga. I Sverige kan man närmast betrakta nämnda organisationer som idealiska samarbetspartners i olika demokratiska sammanhang. De engagerar sig politiskt, är välorganiserade i rena folkrörelsetermer.

Men för den som, likt några av debattartikelns författare, vill förhindra en kulturkamp, borde även Brödraskapets politiska idé vara intressant.

Magnus Norell har beskrivit den som att ”i Sverige och Europa generellt handlar det om leda den muslimska minoriteten och att se till att den ’skyddas’ från att förlora sin religiösa identitet och tillhörighet. I detta ligger också vikten av kollektiva rättigheter och ett särskiljande gentemot majoritetssamhället.”

Den socialdemokratiska politikern Nalin Pekgul beskrev agendan med andra ord: ”Deras mål är att muslimer i Sverige ska leva i ett parallellt samhälle med egna skolor, egna vårdcentraler, egen äktenskapslagstiftning, egen arvsrätt och en total underordning av kvinnan”.

Muslimska Brödraskapet i Mellanöstern har också en historia av politiskt våld. Brödraskapet i Syrien bedriver just nu krig i islams namn. Palestinska Hamas är en avknoppning från Brödraskapet.

För delar av Brödraskapet är organisationens berömda motto således högst konkret: ”Allah är vårt mål; Profeten är vår ledare; Koranen är vår lag; Jihad är vår väg; och Döden för Allahs ära är vår högsta strävan”.

Folk intresserar sig dock också i förhoppningen att Brödraskapet ska ha en demokratisk potential. Dessa förhoppningar grusades dock till viss del när Brödraskapets framgång i Egypten höll på att sluta i teokrati, varefter det demokratiska experimentet föll offer för en militärkupp.

Värt att notera är dock att tunisiska Ennahda, som just nu förvånar världen genom att förespråka en separation mellan politisk och religiös makt, grundades med inspiration från Brödraskapet.

Om man i en debattartikel vill förhindra ”kulturkamp” och ta avstånd från våld i religionens namn, är Muslimska Brödraskapets representant hur som helst ett udda val av medundertecknare.

ⓘ

Så hamnade Miljöpartiet sida vid sida med islamisterDebatt DEBATT: Exemplen på föreningar och organisationer med en islamistisk agenda som fått omfattande föreningsbidrag och vunnit MP-ministrars öra är många. Hur ska man då förklara MP:s engagemang för konservativa islamister? En förklaring är den gemensamma synen på identitetspolitik, normkritik och mångfald i betydelsen etniskt ursprung, vilket har lett till en besvärande blindhet för extremism, skriver författaren Johan Lundberg.

05:00 - 30 apr, 2016

Johan Lundberg, författare och docent i litteraturvetenskap. Utkommer i maj med boken ”Det sista museet. Reflektioner om identitetspolitik, kultur och integration” (Timbro).

Under Alice Bah-Kuhnkes (MP) tid som generalsekreterare för Ungdomsstyrelsen, från september 2013 till valet 2014, erhöll Hussein Hamad från Borlänge bidrag för islamofobi-projektet Under ytan: 576 000 kronor. Vid samma tillfälle beviljades ”Göteborg mot islamofobi” 591 000. Göteborgs rättvisecenter, som drev projektet, poängterade i sin presentation av projektansvarige Amanj Aziz dennes ”normkritiska” arbete.

Aziz och Hamad verkar i den mest konservativa sunnimuslimska miljön: den salafistiska. I kretsen runt Göteborgspredikanten Anas Khalifa tillhör de den radikala undervegetationen i ett nätverk av organisationer som ringlar sig ner via Sveriges Muslimska Råd, Sveriges Unga Muslimer och studieförbundet Ibn Rushd från Islamiska Förbundet i Sverige. Det senare är i sin tur del av Federation of Islamic Organizations in Europe, som brukar beskrivas som Muslimska Brödraskapets europeiska gren. Företrädare för dessa organisationer säger sig tala i svenska muslimers namn. Sanningen är att de representerar salafism och närliggande islamtolkningar.

Bas för terroristrekrytering

Med ekonomiskt stöd från Ungdomsstyrelsen hade Aziz redan 2009 bjudit in Bilal Philips, känd för att ha förespråkat dödsstraff på homosexuella. Aziz ledde därefter den svenska etableringen av brittiska iERA, en salafistisk missionsrörelse. Också iERA har samarbetat med Philips, vars värderingar genomsyrar iERA:s ledarskikt. Det speciella med iERA är annars dess roll som tillhåll för IS-sympatisörer och som bas för terroristrekrytering.

Abdelfatah AbuMaidah – så kallade sig en entusiastisk aktör i iERA:s verksamhet i Borlänge. På en Facebookbild kan han ses dela ut iERA:s broschyrer i Borlänge. På en annan bild poserar han med Hussein Hamad. Den senare har ett pekfinger riktat rakt upp. Båda skrattar. Något år senare fotograferas Abdelfatah AbuMaidah bredvid den efterlyste IS-terroristen och före detta rapparen Denis Cuspert. Fotot tycks taget i Syrien. Båda pekar upp mot den himmel där Cuspert befann sig några månader senare.

Att Abdelfatah AbuMaidah hamnade hos IS var inte förvånande. Under flera år hyllade han al-Qaida och IS på Facebook. Det hindrade honom inte från att ingå i den rätt snäva kretsen runt Hamad och Aziz. Och Abdelfatah AbuMaidah är i detta avseende inte unik. Exemplen är många på svenska IS-krigare sprungna ur miljön runt de organisationer som fick bidrag av Bah-Kuhnke 2013.

Ett inslag i den kamp mot islamofobi som Hamad och Aziz fick statliga bidrag för, är kritik av de terrorlagar som försvårar tillvaron för Syrien-resenärer som Abdelfatah AbuMaidah. Kampen för mildare terrorlagstiftning har även engagerat miljöpartistiska statsråd. Mehmet Kaplan ledde 2008 ett seminarium i ämnet för Charta 2008. Vid seminariet deltog den terrordömde Ali Berzengi samt Yassin Ali, senare grundare av en terroristgrupp i Somalia. Såväl Kaplan som Aziz har ingått i Charta 2008:s styrelse; MP:s språkrör Gustav Fridolin har anlitats som moderator.

Delas av MP, V och F!

Hur ska man förklara MP-ministrarnas engagemang för konservativa islamister? Vid sidan av partiets tradition av Israel-hat, finns ett svar i den identitetspolitik och normkritik som MP tillsammans med F! och V politiskt förvaltar.

Just normkritik kan tyckas svår att kombinera med salafismens rigorösa regelverk. En svensk predikant som ofta framträtt med Aziz och Hamad är Abu Muadh. I dennes videopredikningar ges aldrig utrymme åt individuella avvikelser. Att följa en norm, härrörande från profeten Mohammed, är A och O. Därför bör ”parmiddagar” organiseras så att kvinnorna sitter för sig, männen för sig. Rättrogna män bör handla mat vid stängningsdags för att slippa känna åtrå till obeslöjade kvinnor. Uppenbarligen anses motsvarande åtrå aldrig drabba kvinnor inför män.

För att förstå hur man inom ramen för akademiskt förankrad ”normkritik” kan försvara dylika regelverk, måste kodordet ”maktanalys” beaktas. Maktanalysen utgår från västvärldens och de västliga föreställningarnas historia av förtryck. Det innebär att det uppfattas som ett obehagligt maktuttryck, när kritik formuleras mot någonting som avviker från västliga normer och värderingar. Den muslimska kvinna som revolterar mot salafistiska regelverk kan således klandras dubbelt: dels från konservativt håll, för att hon avviker från en ålderdomlig norm, dels från radikalt (normkritiskt) håll, för att hon ”befäster” en västerländsk norm.

Delar motupplysningens idéer

Problemet är dock att den muslimska kvinna som riktar kritik mot salafistiska regler inte baserar sig på mer västerländska idéer än den normkritiker som anser att det är uttryck för imperialism att kritisera salafistiska dogmer. I stället står här två föreställningar mot varandra. Konflikten mellan dem har pågått i drygt två sekel. Normkritiken i dess identitetspolitiska nutidstappning härrör från det sena 1700-talets motupplysning: föreställningen att ens agerande bestäms av ens kulturella kontext. En tysk kunde således, tänkte man sig, aldrig förstå en fransman. Vad en fransman ansåg om tysk kultur förblev likaså oväsentligt, då åsikten ifråga härrörde inte ur fri reflexion utan ur den yttrandes kulturella tillhörighet.

För identitetspolitikern är inte mångfald fem individer med var sin ideologiska ståndpunkt. Nej, mångfald innebär fem representanter för olika hudfärger och sexuella läggningar, vilka delar den identitetspolitiska ideologin. Det senare anses helt naturligt eftersom de alla kan förutsättas ha förtryckts av västliga normer.

Vad som dock uppenbarar sig när man går tillbaka till identitetspolitikens rötter är motupplysningens kopplingar till tysk nationalism. Om en linje från motupplysningen löper in i nutida normkritik, slutar en annan i protofascismens idé om att hålla den egna, nationella, kulturen ren från främmande inslag.

Det finns en logik i att miljörörelsen är lierad med upplysningens kritiker. Miljöproblem är ju i viss mån orsakade av den instrumentella syn på naturen som romantikerna vände sig mot. Dock är andra aspekter av motupplysningen mer besvärande. Dessa borde diskuteras flitigare, inte bara i fråga om MP. Identitetspolitikens dominans på svenska universitet och allmänna utbredning har lett till blindhet inför extremism och rasism i icke-västerländsk tappning.

Johan Lundbergförfattare och docent i litteraturvetenskap. Utkommer i maj med boken ”Det sista museet. Reflektioner om identitetspolitik, kultur och integration” (Timbro).

Den fråga man kan ställa sig är vad som gör att miljöpartistiska ministrar visat ett sådant engagemang för konservativa islamisters väl och veDebatt: Miljöpartiets kris

Göteborgsposten:

MP behöver ny grön vision – utan islamism och identitetspolitikDebatt Miljöpartiets gröna själ är bortkompromissad och ersatt med identitetspolitik. Partiet har också lämnat dörren vidöppen för islamistisk infiltration. Det som behövs nu är en ny grön vision som både partiets medlemmar och väljare kan anamma, skriver Rebwar Hassan (MP)

Raset bland väljarna vill visst aldrig ta slut trots byte av kvinnligt språkrör och trots Gustav Fridolins gröna omstart. Grön ungdom lämnade i ett massavhopp för en tid sedan nätverket ”grön omstart” och de fyra oppositionella i riksdagsgruppen med Carl Schlyter i spetsen mobbas nu öppet. Miljöpartister är skakade och rädda.

De gröna frågorna borde dominera diskussionen, anses det i partiledningen och kompromisserna gör man bäst i att bara glömma. Men det kanske inte är så enkelt att vandra vidare till nya utmaningar när den gröna själen är bortkompromissad. Vi har alla kunnat följa hur andra europeiska gröna partier haft problem i flera val.

Nu senast ramlade de tyska miljöpartisterna rent av ur delstatsparlamentet i Mecklenburg-Vorpommern. Kanske har hela den gröna rörelsen kulminerat och är på återtåg.

Samtidigt kan man se de nationalistiska partiernas framgångar över hela kontinenten. Deras samlade glädje var tydlig när britterna valde Brexit. Förr om åren var de gröna partierna inte heller så glada över unionens överhöghet, okontrollerad frihandel, lönedumpning och gemensamt försvar. Detta gillas dock numera av de gröna och det straffar sig. EU uppvisar sådana tillkortakommanden att vanligt folk regerar medan de gröna tonat ner sin kritik.

De gröna har emellertid gjort ett annat och mycket större misstag, nämligen att anamma identitetspolitiken som, oavsett om tanken ursprungligen var god, har resulterat i massiv islamistisk, turkisk eller allmänt konservativ islamistisk infiltration i de gröna partierna.

Alla dessa år som jag innehaft uppdrag i Miljöpartiet i kommun, landsting och riksdag har jag mött medlemmar och väljare med gröna värderingar och gröna idéer. Ibland lite utopiska. Dessa gröna idealister upplever i dag en uppgivenhet och sorg över att Miljöpartiet hoppat i galen tunna och nu verkar närma sig Niagarafallet. De förstår inte alls varför MP inte verkar bry sig om dem som får sina bilar uppeldade eller varför hedersmord och sexövergrepp bortförklaras eller varför bara 1,5 procent av inbrotten klaras upp för att ta några exempel. De ser hur myndigheter tillåts misslyckas och de ser problem sopas under värdegrundsmattan. Hur kan sådant vara grönt?, undrar såklart många.

Infiltrerat tack vare identitetspolitiken

Jag är född muslim och har sett islamismen få breda ut sig i Europa med sin eviga konflikt med kvinnor, judar, homosexuella och muslimer med avvikande tro, för att inte tala om synen på avhoppare. Islam kan reformeras och kommer att reformeras eller självdö, kanske efter en större urladdning. Precis som IRA hade två grenar, en politisk och en väpnad, kan islams jihad föras med ord eller med vapen. Trots alla bestialiska dåd världen över ser vi inga massrallyn mot IS organiserade av de muslimska ledarna. I stället används moskéer tyvärr som rekryteringscentraler för IS-resor.

Genom identitetspolitiken, där mörk hudfärg och exotiskt utseende meriterar till förtroendeuppdrag, har islamister lyckats infiltrera ett vidöppet Miljöparti. Att inte skaka hand höll på att bli norm. Språkrören insåg uppenbarligen inte vad som fallerade med Memhet Kaplan och Yasri Khan i våras. Vad som hände före avslöjandena bör utredas ordentligt. Obehagliga uttalanden de senaste åren från olika islamister i MP tyder på en inre värdekollaps.

Hamnat i en svår situation

Nu har inte bara MP och Sverige och Europa hamnat i den svåra situationen att integrationen av migranterna bara kommer att accepteras av vanligt folk så länge man fortfarande tror att projektet är genomförbart och att dagens ”utmaningar” är ett övergående ont. Kanske räcker det med att de påstådda vinsterna uteblir eller att det hela bara tar för lång tid för att även SD och dess systerpartier ska framstå som politiskt lama alternativ inför väljarna.

Jag uppmanar därför Miljöpartiet att ge det svenska folket en ny vision där det gröna bygget inte innehåller parallellsamhällen och där medeltida värderingar inte har någon plats och där meriter och inte kön eller hudfärg avgör en människas möjligheter. Kommer man till Sverige duger det inte att drygt 60 procent hoppar av SFI, det duger inte att bluffa om ålder och det duger inte att kräva sin rätt men inte göra sin plikt.

Rebwar Hassan (MP)

landstingsledamot och gruppledare i Skärholmen