VARSEL”Jag säger vi hela tiden! Jag kommer aldrig att komma ifrån det där, vi...”

”Det värsta är nog att se hur familjen påverkas. Min dotter som är sju år har inte rätt att gå på fritids längre. Sånt är svårt att förklara. Det är tungt för henne. Hon kommer ifrån det sociala. Kompisarna.”

”Jag har inget schema uppsatt på kylskåpsdörren längre.”

” Det första varslet skickades ut via sms, före jul och jag klarade mig även vid andra varslet i januari. Vid sista varslet i mars var jag förberedd.”

VARSEL 2

Intervjuer: Hillevi Wadensten (Västerbottens museum), Åsa Stenström (Västerbottens museum), Piamaria Hallberg (Stockholms stadsmuseum), Johanna Övling (Arbetes museum), Anette Kindahl (Norrköpings stadsmuseum), Christine Fredriksen (Bohusläns museum – Källor: Björn Ohlsson “Håfreström 1880 - 2009. Människorna och arbetet på bruket”, Mellerud 2009 och Ewert Arwidsson, “Håfreströms bruk”, tidskrift Föreningen Industrihistoria i Väst, 2010 nr 1.), Birgitta Stribe (Virserums Konsthall), Linda Lundberg (Varbergs museum) och Elisabeth Lundin (Landskrona museum)

Vad betyder det att ha ett arbete? Definierar mitt jobb vem jag är? Vad betyder det att fråntas sitt jobb? Handlar det bara om pengar? Vad skulle jag göra om Postkod-Richard förändrade mitt liv? Skulle jag fortsätta gå till jobbet, eller skulle jag be chefen dra åt skogen, en gång för alla?

Under 2010 och 2011 visas utställningar under namnet VARSEL över hela Sverige. I centrum står ett trettiotal personer som drabbats av varsel och uppsägningar i krisens spår. Det är berättelser om inställda semesterresor och om barn som måste sluta på dagis nu när pappa går hemma. Men även berättelser om framtidshopp, djävlar anamma och förmåga att ta sig stärkt ur en svår situation.

Dessa berättelser väcker frågor kring hur det är att drabbas av varsel och arbetslöshet i tjugo-hundratalets Sverige. Måste alla ha ett snyggt layoutat CV? Måste en sågverksarbetare bätt-ra på sitt personliga varumärke, för att bli attraktiv på arbetsmarknaden? Vad vet egentligen jobbcoachen om IT-branchen?

Idag går över 400 000 personer utan arbete i Sverige. Vad gör detta med oss som har jobbet kvar? Idag är arbetslöshet (som så mycket annat) ditt personliga problem. Det har skett en markant förskjutning från kollektiv till individ.

På www.varsel.net kan du se mer från utställningarna och diskutera på forumet.Mats Aronsson, samordnare

Tack: ABF, LO, Kultur I Arbetslivet, Folkets Hus och Parker, Svenska Pappersindustriarbetareförbundet, GS, Facket för Skogs-, Trä- och Grafisk bransch, Sven-ska Elektrikerförbundet , SEKO, Svenska Transportar-betareförbundet, samt Kommunalarbetarförbundet i Kalmar och Jönköpings län

VARSELHur smakar fredagschipsen, om du inte har ett jobb att komma hem från?

VARSEL 3

Mitt namn är Linda, jag är 30 år, bor i Varberg, har sambo och vi bor i en lägenhet, 2 rum och kök på 70 kvadrat.

Jag har pluggat både på högskola och universitet, först på Kalmar Högskola i 4 år, Kulturarv och samhällsanalys, sedan på Uppsala Universitet i 1,5 år, där läste jag Museologi. Mina arbetslivserfarenheter inkluderar sommar-jobb på Kontrollhudar International, Svenska kyrkan i Malmö, Agura Grönvård, Äskhults by i Kungsbacka och Länsmuseet Varberg. Utöver det har jag haft en kortare projektanställning på Länsmuseet Varberg och en eller ett par tillsvidareanställningar på Kontrollhudar International.

Har nu varit arbetslös sedan början på september, mer eller mindre. Jag tycker att det är tråkigt men hoppas att det blir kortvarigt. Har dock inga illusioner om att jag kommer att få jobb snabbt, inte som det ser ut nu med ekonomiska kriser och annat. Jag håller tummarna och hoppas på det bästa.

Hur min ekonomi ser ut? Ekonomi? Vad är det? Skämt å sido, men det känns inte som att min ekonomi kommer att se vidare bra ut med det lilla man får från alfakassan, jag har visserligen undanlagda pengar men jag har inte lust att lägga dem på hyra och mat.

Angående min framtid så tänker jag bara en månad i taget. Det går inte att planera längre fram när man inte vet vad man kommer att göra längre fram än så.

Den framtidsdröm som jag först av allt vill förverkliga är att få ett jobb med en lön som räcker till hyran, mat och lite nöjen utöver det. Utöver det vill jag så småning-om ha ett jobb inom det område som jag har utbildat mig till.

I min bekantskapskrets är de flesta i samma situation som jag, de hankar sig fram på ströjobb, har studie-skulder och vet inte hur framtiden kommer att se ut. Några har fast jobb eller i alla fall tillsvidareanställning.

Jag följer inte med mediebevakningen aktivt angående arbetsrelaterade frågor.

Foto: Charlotta Sandelin LINDA, VarbergJag håller tummarna och hoppas på det bästa.

VARSEL 4

Varslet las den 21 april. Då var dom så hyggliga, eller vad man ska säga, så jag fick gå hem i maj, med full lön. Så jag har gått hemma hela sommaren till i oktober med full lön. Så det är den bästa sommaren jag haft på många, många år.

Jag trodde det skulle kännas konstigt, men jag vände mig faktiskt inte ens om, när jag gick ut genom grindarna. Jag vet många som, så fort dom fick veta att dom var vars-lade, började ringa runt för att få ett nytt jobb. Det beror väl lite på hur man är som person. Måste jag stämpla ett år, så skäms jag inte för det, för det är inget som jag rår för själv. Det är en annan sak om man gjort något som man hade kunnat påverka, men det kan jag ju inte. Så det är bara att bita i det sura äpplet och se vad som väntar bakom nästa krök.

Innan varslet såg jag på labbet där jag var att det blev mindre och mindre jobb där också. Jag blev inte alls förvånad när chefen kom och sa att ”nu går vi och pratar”.

Vi var nog 30 stycken på tjänstemannasidan som fick gå.

Systerfabriken på Irland har dom fått lägga ned, inte helt, men dom har flyttat mycket av efterbearbetningen till oss, eller till ”dom”, ska man väl säga eftersom jag inte är kvar där längre. Nu har många återanställts, men på tjänstemannasidan är det väl bara ett par tre stycken, som är tillbaka. Det sa VD:n rakt ut när vi fick gå hem, att dom gjorde en omorganisation. Folk tyckte det fortfarande var kvar en massa tjänstemän medan så många på golvet fått gå. Men då sa han att det var för att vi snabbt skulle kunna öka produktionen rejält igen när det blev bättre tider.

Tja, det är som jag sa förut, att det är praktiskt, det är nära och med den utbildning jag har så var det hyfsat betalt, och jag har varit där i hela mitt liv, så man känner ju allt och alla. Så det är klart att fick jag chansen att komma tillbaks, så skulle jag göra det. Och det är väl nackdelen man har av att ha varit troget företaget i alla år, man kan ju som ingenting annat. Så att skriva ihop en CV, det blir väldigt enkelt. Jag menar, allt det jag lärt mig där, hur användbart är det? Hur många andra företag är

OLA, Robertsfors Jag vände mig faktiskt inte ens om, när jag gick ut genom grindarna.

Foto: Petter Engman

VARSEL 5

det som gör diamanter, som jag kan söka jobb hos?

Jag ser många av mina arbetskamrater, hur dom slutar sova, slutar äta, dom blir helt panikslagna. Och det är klart att sitter du med huslån, nyinköpt villa och inser att du tar mig inte härifrån ... Och som det ser ut från Arbetsförmedlingen, så är du skyldig att söka jobb över hela Sverige. Rent teoretiskt funkar det så att får jag jobb i Göteborg måste jag ta det, annars blir jag av med A-kassan. Men det ser likadant ut överallt och jag känner inte nån som blivit tvingad iväg.

Det finns så många konkurrenter runtom i världen och dom som inte orkar kommer att försvinna. Marknaden kommer att hamna någon annanstans. Så därför kan man

hoppas att dom ligger i startgroparna, så att den dagen det vänder... Men det kommer knappast att bli dom 300 anställda det var förut. Dels har vi startat många fabriker i Ryssland och i Kina, där man producerar mycket, myck-et billigare än vad du gör här, dels är det så att får du hit tio nya maskiner kanske det genererar två arbetstillfällen.

I mitten av februari 2010, får Ola veta att han kan kom-ma tillbaka till Element Six. De kör för fullt igen, mycket beroende av att systerfabriken på Irland till viss del lagts ned. Maskiner därifrån har flyttats till Robertsfors. Till att börja med har Ola fått en tremånaders anställning, inte på labbet, utan denna gång ”på golvet” och han job-bar femskift. Ola är mycket nöjd och hoppas få fortsätta efter att de tre månaderna gått.

Mitt namn är Johanna, jag är 32 år, har sambo och hyr ett hus utanför Varberg. Jag har studerat på högsko-lan och har en fil. kand. med konstvetenskap som hu-vudämne.

Eftersom en stor del av mitt liv ägnats åt studier har jag inte så lång arbetslivserfarenhet. Men som student var jag tvungen att jobba på sommaren och då hade jag di-verse jobb. Sedan har jag vikarierat på olika skolor och förskolor. När jag flyttade till Varberg för fem år sedan jobbade jag som guide på museet. Efter det så jobbade jag för Varbergs föreningsråd inom olika föreningar. Jag var kanslist och hade hand om kontorsgöromål men jobbade också med ungdomar på olika sätt. Det var här jag kom i kontakt med att använda datorn för att skapa bilder, bildredigering och göra affischer mm, något som jag verkligen vill göra.

Jag blev deltidsarbetslös 1 juni, men nu är jag helt ar-betslös. Mina känslor angående arbetslösheten? De är både bra och dåliga. Det positiva är att jag gick till ar-betslöshet för att jag inte hade mer lönebidrag, vilket visar på att jag inte har några arbetshinder. Det negativa är att jag blev arbetslös i en tid då det finns väldigt dåligt med jobb. Det är lätt att gräva ner sig och känna hopp-löshet när jag inte får några napp.

Jag började aktivt söka jobb redan för 1 ½ år sedan, då jag visste att jag skulle bli uppsagd för att min lönebi-dragsperiod tog slut. Så all energin jag redan lagt på att söka jobb håller på att ebba ut. Det som också är job-bigt är A-kassans regler som säger att man bara kan få a-kassa i 75 dagar när man har ett deltidsjobb eller tim-anställning. Eftersom jag idag bara jobbar någon dag i veckan som guide så räknas de här dagarna så därför

måste jag hushålla med dem och ibland tacka nej. Det känns jättetråkigt eftersom jag tycker det måste vara bättre att jobba med någonting än ingenting. Eftersom arbetsmarknaden ser ut som den gör skulle de i.a.f. sätta de här dagarna på ett år istället. Vad som händer när de här dagarna är förbrukade är att jag bara får a-kassa för hela arbetslösa veckor. Men för att inte tappa stinget och få hjälp går jag hos en arbetscoach på arbetsför-medlingen.

Min ekonomi är kanske tyvärr den viktigaste frågan. Egentligen vill jag ju inte att min lycka ska mätas i peng-ar. Men när det inte finns tillräckligt så är det lätt att jag gräver ner mig. Nu har jag ju valt att leva ett liv med häst som inte precis är gratis. Den back-up jag har är min fantastiska sambo, men jag är inte den personen som vill leva på någon annan. Så det med att hitta ett jobb är väldigt primärt just med tanke på min ekonomi.

När det gäller jobbfronten så ser den tyvärr mörk ut. Jag kommer att satsa på att hitta någon praktikplats och där förhoppningsvis få ett jobb. Jag tror att när väl en arbets- givare träffar mig och ser mig in action så är det lättare att få ett jobb. Drömmen är att starta eget, att jobba med illustration, bildredigering, foto, göra olika tryck-material, mm. Att ha det egna på deltid och ett annat jobb vid sidan om. Det som hindrar mig är att jag inte kan lyfta a-kassa om jag har ett eget företag och just nu känns inte marknaden het efter den typ av verksamhet jag vill syssla med. Drömmen kan också vara att jobba på ett företag med den typ av arbetsuppgifter jag be-skrivit. Men en konjunktur kan inte vara låg hela tiden, det kommer att ändra sig, snart har alla sparat och hållit i sina pengar så att de behöver göra sig av med dem och då gäller det att jag är framme när jobben utannonseras.

jOhANNA, VarbergDrömmen är att starta eget.

VARSEL 6

Från början var det avsyning och sen har jag till större delen kört truck och packat glas. Varslet kom vid ett stort möte som VD:n höll i, för alla anställda. Det var väntat, för vi märkte direkt efter sommaren 2008 vart det var på väg och vi förstod ju att vi också skulle drab-bas. Jag visste att jag skulle åka. Jag kände det på mig. Jag hade ju dragit på mig belastningsskador. Jag jobbade heltid, förmiddag, eftermiddag, natt och sådant, men jag kunde inte göra så mycket på senare tid. Somliga blev lite fundersamma för att jag fick gå direkt, att jag inte fick jobba till första uppsägningsdagen.Lite förvånad blev jag att jag inte fick jobba hela dan. Jag fick beskedet strax före åtta och så sa jag, ska jag bara gå så där helt tvärt. Ja, ja vi låter dig gå med detsamma. Det tog bara några minuter och så var man plötsligt arbetslös.

Jag följer inte rapporterna om nerläggningar och varsel i radio och TV. Jag blir bara så deprimerad. Varför be-

höva utsätta sig för mera depression än det redan råder. Men i och med att jag var beredd på det så blev inte min depression så djup. Vad jag menar med när depression råder, då menar jag inte bara mig, då menar jag överlag, denna tid.

Jag kände att det kanske inte var det bästa jobbet på Pilkington, men det var det sociala, och att jobbet låg på den här orten. Det hade nog varit lite tråkigare om det hade varit den mörka årstiden. Jag ser det som en se-mester – förtidssemester. Jag försöker ta cykelturer. Det gjorde man ju inte så mycket under vintern. Nu är det ju en härlig tid för just cykel. Jag kan ta en tur till Borsta-husen och Ålabodarna. Där finns ju en cykelväg härifrån ända till Ålabodarna och då cyklar man utmed havet och blir kanske lite solbränd också.

Lite grunnar man väl på framtiden, jag har ju ändå hun-nit bli 40 år. Jag vill bara ha ett jobb och det är klart att jag vet inte när jag kan få ett. Men jag vet vilka bran-scher jag inte vill jobba inom mer, det är bilbranschen (Pilkington tillverkar bilglas). Den är så svajig och så bräcklig. Jag tror ju inte att bilbranschen och Pilkington reser sig direkt när det går uppåt. Jag tror inte att folk rusar iväg och köper bil så fort det reser sig. Folk lägger nog pengar på en semesterresa eller sånt.

Jag hoppas på att få ett jobb inom det snaraste. Även om det bara är visstid, så har man ju ändå en fot inne. Om det går så långt så att jag får pendla, då har jag ju tillgång till bil. Jag har även truckkort och det kan jag ju, det sitter i ryggmärgen. Jag tar en dag i taget. Jag har ju bara mig själv att bry mig om. Det är klart att ens livs-situation har väl blivit lite annorlunda. Jag går inte till jobbet mer. Jag har inget schema uppsatt på kylskåpsdör-ren längre i och med att jag inte behöver det. Men jag tycker att där var dom som var i mycket värre situa-tion än vad jag är. Där var vissa som bara hade två, tre månaders lön. Men jag fick 6 månader, från april.

Björn har sökt en hel del jobb men bara fått svaret ”tack för ditt intresse”. Ekonomin är sämre, men han får 80 % i a-kassa. Att gå någon utbildning är inte hans ”grej”, han gick på svetsutbildning men det gick inte så bra. Dom sa att han inte hade vad som behövdes. Han har just sökt jobb i Danmark. Där vill han jobba även när det vänder här. Det är mycket bättre betalt. Jobbet han sökt i Danmark är på en parkförvaltning. Det passar honom bättre än monotont industriarbete. Han har ännu inte fått besked. Ansökningstiden har inte gått ut. Om han får jobbet tänker han pendla.

BjÖRN, LandskronaJag har inget schema uppsatt på kylskåpsdörren längre.

Foto: Janne Jönsson

VARSEL 7

Måndagen direkt efter studenten fick jag jobb, jag och en klasskamrat. Vi var två stycken som fick på elfirman. Vi hörde av oss jätteofta för arbetsgivaren visste inte om vi kunde få något jobb. Men vi hörde ju av oss hela tiden och låg på och sen gav han med sig.

När vi fick beskedet om varsel var jag sjuk just den da-gen. Vi var ju fyra stycken som skulle få gå. Det hade blivit mindre och mindre jobb så vi misstänkte att det kunde bli något sånt så det var ju inte värsta chocken. Så jävla bedrövligt tyckte jag inte det lät ändå. Jag tror inte jag har fattat riktigt att jag har kommit in i arbetslivet, det är fortfarande ganska lugnt tror jag. Men har man blivit lite äldre så tror jag det slår mycket hårdare på en. De har väl ofta en mer etablerad omgivning med mycket skulder och vad det kan vara… lån, jag vet inte, det kan vara mycket, hyra och allt möjligt.

Jag vill ju egentligen, någonstans inom mig vill jag ju liksom styra och ställa med musik och så som spelas i radio, det är en liten dröm jag har. Jag sökte in till hög-

skolan i Kalmar men jag tänkte att det är bara ett andra-handsval. Om de tar in nya igen, alltså om det kommer in fler jobb då går jag tillbaka dit. Det känns mer tryggt egentligen att man har ett arbete för om man går och pluggar då får man en massa skulder och sen vet jag ju inte hur det blir, om man väl får något jobb.

Jag har inte sökt något nytt jobb alls faktiskt, jag lever på det som jag har sparat in. Jag har ju inte haft så jättemyck-et utgifter, så jag har fortfarande lite så att jag klarar mig över sommaren i alla fall. Sen om jag får tillbaka jobbet då är det ju bara bra, men om inte då pluggar jag, tänker jag. Än så länge har jag inte blivit uttråkad för jag har kunnat sysselsätta mig. Men det kommer väl till slut när jag blir väldigt uttråkad, att man måste göra något. Som tur var är det ju sommar här i Västervik, det är lite flyt.

Jag tror ändå att det att kommer vända och att jag kom-mer klara mig så länge tills det vänder. Jag är grymt op-timistisk, grymt optimistisk. Jag vet inte om jag tar det för lätt egentligen.

Foto: Johanna Övling

CRISTIAN, VästervikDet är ingen big deal.

VARSEL 8

KjELL, MellerudDet kommer att bli svårt att få nå´t ställe där man trivs så bra.Det kommer att bli svårt att hitta något ställe där man har trivts så bra…. Jag trivdes bra på min förra arbets-plats också, där jag jobbade för många år sedan, på Vol-vo Flygmotor i Trollhättan. Men som jag sa så är jag lyckligt lottad om jag hittar en arbetsplats där jag kan trivas lika bra som på Håfreströms bruk, för här har varit fantastiskt.

Jag har mina rötter i Mellerud som ligger ungefär 15 kilometer söder om Åsensbruk. Jag är 45 år och jag har bott i Mellerud egentligen så länge som jag kan komma ihåg. Mor och far var lantbrukare, men det året som jag fyllde sju år sålde de lantbruket och flyttade in till Mel-lerud, så jag har inte så många minnen ifrån tiden före. Jag gick i gymnasiet på maskinteknisk linje i Vänersborg och Trollhättan. Sedan efter lumpen på I 17 i Uddevalla, så jobbade jag under 4 år på Volvo Flygmotor i Troll-hättan. En dag ringde jag till bruket och frågade om det fanns möjligheter att få jobb, för jag pendlade ju, åkte fram och tillbaka till Trollhättan och det är klart att det tog på kroppen. Jag var i den åldern att jag ville jobba mina åtta timmar och sen hinna göra annat. Jag tyckte att det var skönare och bättre att sätta sig i en bil och åka en kvart till Åsensbruk än att pendla längre till Trollhättan. Det var så det gick till när jag började på Håfreströms bruk i oktober 1990.

Beskedet om nedläggning, som jag minns det, kom tidigt på morgonen den 25 september för två år sedan: Det var en kille som jag jobbade tillsammans med som ringde till mig väldigt tidigt en morgon. Jag hade nog gått upp, för vi skulle ju naturligtvis jobba precis som vanligt. Jag tror det var en onsdag eller tisdag som vi fick beskedet. Hans son hade börjat förmiddagsskiftet och då hade han ringt hem till pappan och sagt att - ”Fan det är något kon-stigt, för vi ska stoppa maskinerna, bägge maskinerna ska stoppas för vi ska få information”. Och då ringde pappan till mig och sa –”Har du hört något för att nu är det något jävelskap på gång för bägge mas-kinerna ska stoppa och alla klippar ska stoppas och vi ska få information”. Och då kände man väl egentligen på sig, att vad skulle det finnas för anledning att stoppa hela produktionen och samla alla som arbetar. Det finns inte så många besked, tror jag, som skulle kräva den typen av åtgärd. Så att då fick man en ganska stark känsla för vad det var dom skulle berätta. Men hoppet är ju det sista som överger en, så att man försöker att leta efter andra anledningar ändå.

Den dagen ringde man in de skift som var lediga på för-middagen, så att de kunde komma in till fabriken. Man

satt tidigt uppe och ringde in de som var lediga så att de kunde komma hit till… jag kommer inte ihåg klockslag men om det var till klockan nio som allting stannade av, tror jag att det var. Och så fick vi samlas alla nere i den stora efterbearbetningshallen och här stod då stora de-lar av personalstyrkan. Alla maskinerna var avstängda, det var en spänd stämning och alla undrade förstås vad som stod på. Så kom brukets VD ut på läktaren, ställde sig på halvplanet ovanför vid rummen på andra våning-en. Han berättade om beslutet samtidigt som vi fick ut flygbladen där det stod att koncernen klarar inte av att driva Håfreström längre. Han är en av de människor som kan säga en sådan här sak på ett, ändå, bra sätt. Men det är klart att folk blev ledsna…men han gjorde det bra, tycker jag. Det var en ganska kort stund som han pratade. Och sedan beslutade han att vi ska inte starta upp maskinerna förrän på eftermiddagen, det var flera timmar efter. -”Nu bryr vi oss inte om att starta upp, utan sätt er och diskutera och känn efter”, och alla fick liksom tid att gå igenom informationen som hade kommit och vad det innebar.

Dagen efter sen, när jag vaknade så satte jag mig upp i sängen och liksom gnuggade ur ögonen och funderade på ”Har jag drömt det?”. För det var liksom den käns-lan man hade dagen efter, det här kan ju inte ha hänt!

Foto: Cecilia Ahlsén

VARSEL 9

Sedan tar det ju tid att förstå…. Det blev ju först slut-giltigt den da´n som man gick hem och inte skulle gå hit något mer, så att säga. Ända fram till dess hade det ändå bara varit en känsla. Och lång tid efter så kändes det overkligt, att detta var något som inte kunde hända.

Nu söker jag nytt jobb och jag har varit på fem till tio intervjuer. Jag kan tänka mig ett jobb inom produktion, kundtjänst, försäljning eller marknadsföring. Än så länge har jag inte kommit längre än intervju, men min största förhoppning är att jag ska hitta något inom pap-persindustrin igen. Det finns ju en hel del pappersbruk kvar i Dalsland, bland annat Billingsfors och Skåpafors som gör mjukpapper.

Säffle, Karlstad eller Lilla Edet är sedan det som är när-mast i denna bransch. Annars är det i Norge, i Halden, som är 12 mil upp från Åsensbruk. Men det är dåliga vägar dit upp, det tar lång tid att köra på vägarna genom Dalslandsskogarna. Jag kan tänka mig att jobba i Norge om det går att lösa med bostad, så att jag kan pendla hem till Mellerud. Det är runt tio stycken som arbetade på Håfreström innan, som pendlar till Norge nu. Det är främst i pappersindustrierna i Moss och Glomma som de jobbar. Norge är ju en av de arbetsmarknader som finns och ligger ändå relativt nära.

Som jag sa, så öppnade det sig fantastiska möjligheter för mig på Håfreströms bruk hela tiden och det var kul hela vägen igenom. Jag har fått pröva på, dels varit i produk-tionen, jag började som passare, torkare, bestrykare, maskinförare och jag har arbetat som förman. De sista åren fick jag en tjänst som tekniker eller pappersmästare som det också hette, och 2008 blev jag erbjuden jobbet som driftsingenjör på efterbearbetningen med ansvar för fyra arkmaskiner och risbindningsmaskinen.

Däremellan var jag sju år på marknadsavdelningen – på teknisk kundtjänst där vi höll med support till kunder. Jag fick åka och träffa kunder på olika ställen och åka ut till tryckerierna och förhandla och diskutera med dem. Den tiden var förmodligen den bästa som jag hade på bruket! För det var ju nya frågeställningar och nya män-niskor. Framför allt den här kontakten med andra män-niskor och att få prata med människor i olika situationer och få lite nya infallsvinklar på saker. Det var intressant och det saknar jag!

Det var tal om att andra intressenter skulle ta över delar av papperstillverkningen och det var förhandlingar med en intressent. Det var ju ett chockbesked med nedlägg-ningsbeskedet, även om man visste att företaget hade visat röda siffror. Men perioden efter det här beskedet, närmaste tiden där, så var det mycket prat om vad det fanns för möjligheter, kan det komma in någon ny och köra maskinerna, som kunde ta hand om efterbearbet-ningen…. Så det var mycket sådana funderingar om vad det fanns för möjligheter istället. Man satt och hade dis-

kussioner om hur illa det var eller att det inte skulle gå, men det fanns ändå…. när vi var ute och pratade med killarna och tjejerna här ute på golvet, så fanns det fort-farande en tro och förhoppning att andra intressenter skulle komma in. Och så gjorde de ute på efterbearbet-ningen, vid klippmaskinerna, ett fantastiskt jobb den här sista tiden för de körde för fullt hela tiden. Från det att beskedet kom och bara fortsatt att köra i samma tempo. Och det kan man mycket väl tänka sig att man då istället sätter sig ner och tänker – ”Vad fan, det här går åt sko-gen ändå, så varför ska jag slita häcken av mig”. Och det kändes ju skönt för mig då som nästan nyss hade börjat på den avdelningen som driftsingenjör.

Jag och min familj bor i Mellerud, jag är gift och har en son som fyller 13 år nu i sommar och vi bor i en villa i Melleruds tätort. Som det är nu så får man tänka efter, men det är klart att jag flyttar inte från Mellerud. Jag och resten av min lilla familj är väldigt rotade här och för min del handlar det om veckopendling om jag får ett jobb längre bort. Det är klart att man har haft det bra och allting, men samtidigt får man inte vara rädd för förändringar. För det är trots allt så att de flesta föränd-ringar som sker, i slutändan för något bra med sig och det hoppas jag och tror jag att den här förändringen kommer att göra det i slutändan för de allra flesta. Sedan har man inte valt det här själv. Det är väl inte ett drömläge nu, när konjunkturen blev som den blev och det slog tvärstopp på allting. Man hade väl kunnat önska sig en bättre tid att söka nytt jobb.

Så man kan säga att det går lite upp och ner, speciellt efter en intervju om man inte har nått ända fram, utan fått ”avslag”. När de säger ungefär som att – ”det var inget fel på dig, men den andre var lite bättre så vi går vidare med honom…”. Så det känns när man inte blir erbjuden jobbet man sökt, man satsar ju så mycket på en intervju och vill att den ska bli bra. Men det är ju också så att det är många som söker jobb just nu. Så jag får kanske börja tänka mig att sätta mig på skolbänken igen.

Ett minne från Håfreströms bruk när vi samlades alla, är den fest som facken ordnade efter sista arbetsdagen. Den 6 juni, på nationaldagen och det var dagen efter att stör-sta delen av arbetsstyrkan gjort sista arbetsdagen så på lördagen var det fest och avslutning. Det var en speciell avslutning och fantastiskt roligt och det ska dom ha all heder av de som hade jobbat med detta, för det blev rik-tigt bra. Jag var inte själv här på dagen, det var karuseller och ansiktsmålning och Tobbe Trollkarl, det var mycket barn som kom kan jag tänka mig. Men jag var uppe på kvällen sen på festligheterna här. Det är inte det vanliga sättet att avsluta, men det var väldigt bra och det kom mycket folk.

Företaget ordnade också en avslutning den siste mars, dagarna efter att pappersmaskinerna stoppats, då det var med gravöl och smörgåstårta.

VARSEL 10

Fram till nu har jag alltid kunnat välja själv. Jag har ald-rig förut blivit varslad eller uppsagd så jag befinner mig i ett helt nytt läge. Man vill ju helst inte vara styrd, man vill ha friheten att välja.

Den 8 september gör jag min sista arbetsdag på ett möbelföretag här på orten. Det känns lite konstigt och man tänker att jaha, nu får man börja fundera på vad man vill med sitt liv.

Egentligen trivs jag med det jag håller på med. Jag skulle gärna fortsätta som tapetserare, för färg och form har all-tid intresserat mig. Att klä möbler är kreativt och roligt.

Det här är mitt tredje fasta jobb på tjugonio år. Innan jag började här för två år sen hade jag arbetat sjutton år som elevassistent inom skola och barnomsorg.

Nu har hälften av oss i tapetserarverkstaden sagts upp. Efter semestern får vi gå. Vi hoppas förstås att något ska hinna hända till dess, men det ser inte så ljust ut. Det skulle vara om en stororder ramlade in.

Till och med kvalitetsföretag har det tufft idag. Folk har inte råd med de dyrare och mer exklusiva möblerna. Och de stora företagen ser tiden an. Pratet har gått här i byg-den säkert ett halvår: Snart blir det varsel och uppsäg-ningar. Så man var ju förberedd på att det kunde drabba oss också.

I mars samlade vår vd oss till ett informationsmöte och berättade att orderstocken såg bra ut fram till semestern, men sen sjönk den drastiskt. Jag är fyrtiosju år gammal och det enda jag vet just nu är att jag måste ha ett jobb att försörja mig på. Kanske skulle jag kunna bli elevassistent igen, men kommunen sparar också. Sen har ju vi som sagts upp förtur om det skulle dyka upp en stororder. Men nu har det blivit vanligt att in bemanningsföretag, så vem vet hur intressant man är.

Just idag har jag haft mitt första coachmöte med en kvin-na från Arbetslivsresurs. Jag satt med henne en timme och det kändes lite nytt och spännande, men så mycket

att erbjuda hade hon inte. Hon finns där för att coacha ifall man skulle må dåligt och så ska hon visa hur man skriver ett CV och det kan nog vara bra. Tills vidare läg-ger jag allt sånt åt sidan och tänker att jag ska ta tag i det i augusti. Jag jobbar ju en månad efter semestern. Jag fick en pärm med mig från coachen och där står bland annat hur man ska bete sig när man går på anställningsintervju. Man ska tvätta sig och vara snygg i håret och ha ett fast handslag. Har man en bil som är lite skraltig så parkerar man den avsides. Det där får man ta med en nypa salt, man är ju inte helt borta för att man har blivit arbetslös.

Hemma är det ingen som ojat sig så värst över det som hänt. Det enda är att vi hade tänkt bygga ut köket men det får vi lägga på is. Med ett gammalt hus som vårt finns alltid något som måste göras. Vi behöver verkligen ett rymligare kök. När barnen dyker upp med sina respektive är vi en stor familj.

Än så länge vaknar jag inte om nätterna med oro i bröstet. Jag försöker tänka att det är som det är. Nu är det semes-ter och i augusti känner man kanske allvaret mer. Då är det så nära inpå. Att man ska sluta.

Det är faktiskt svårt att förstå att man är uppsagd. På jobbet är det full rulle och ingen har tid att dra benen efter sig. Allt är som vanligt, alla gör sitt jobb. Den dag vi fick veta att vi skulle sägas upp var det mycket oro i luften. Men sen, när allt flyter på, är det svårt att riktigt tro på det.

Jag har jobbat fackligt och politiskt i många år och det känns bra att veta hur turerna går. Jag sitter i fackklub-bens styrelse och har varit med och förhandlat. Redan från början visste jag att jag hörde till dem som skulle tvingas gå. Vi följer turordningslistan och jag har bara varit anställd i två år.

Många hade säkert förväntat sig att facket skulle åstad-komma mer. Men arbetsgivaren har fattat sitt beslut och vi kan bara försöka göra det hela så lindrigt som möjligt.

Foto: Björn S

tridh

ANNIKA Vaggeryd

… det känns spännande också.

VARSEL 11

Det är med förvåning och sorg jag konstaterar hur liten makt vi har. Förtroendet för facket har blivit naggat i kanten, det kommer man inte ifrån.

Det finns en oro i hela samhället och jag tror att det blir allt svårare att hålla ihop solidariskt på arbetsplatserna. Var och en måste slåss för sig själv. Vi får ett hårdare sam-hälle, mindre generöst. Jag förstår ju att man måste se om sitt eget hus, men det urholkar solidaritetskänslan. Det där att man stöttar varandra, det är lite på glid. Det är lätt att vara solidarisk när alla har sitt på det torra, men när klimatet hårdnar märker man hur illa det är. Många vågar inte säga vad de tycker. Man är rädd om sitt jobb och vill inte vara obekväm. Folk pratar sinsemellan men undviker att säga något rakt ut. Det är obehagligt men begripligt att människor säger något annat än de innerst inne tycker.

Förr min del känns det inte nattsvart, det är lite spän-nande också. Jag har ofrivilligt hamnat i en ny situation och det är jag som måste försöka göra något åt den. Jag kan inte säga att jag att jag är livrädd. Det har nog med personligheten att göra. Jag är öppen för allt som kan hända.

Fast tanken smyger sig på: Hur skulle det kännas att gå hemma? Hittills har jag alltid haft ont om tid. Men att ha för mycket tid … Aktivera sig kan man alltid, men vad ska man göra för att hålla modet uppe. Man får väl ta kontakt med andra arbetslösa. Försöka peppa varandra.

Jag tror det är lätt att hamna helt under isen. De förs-ta månaderna går kanske bra. Men om man ligger i och ändå får nobben överallt, då kan säkert modet sjunka rejält. Man hoppas förstås att det inte ska bli så. Inte när man har jobbat heltid så länge som jag. Jag har många år kvar i arbetslivet. Men vad händer med pensionen? Sånt börjar man tänka på.

Jag har hört från andra hur det tär på självkänslan att bli uppsagd. Hur jag kommer att påverkas vet jag inte. På vår avdelning säger vi till varandra att det inte är oss personligen som företaget vill åt. Det är det att man inte har jobb till alla. Det försöker vi påminna varandra om.

Även om vi skulle få komma tillbaka kan inget bli som förr. Inte när man smakat på vad arbetslöshet vill säga. Då vet man att det kan hända igen. Grundtryggheten har rubbats en gång för alla.

Det är mycket att tänka på när man ska gå hem. Min sista arbetsdag är den 8 september. Dagen därpå måste jag infinna mig på Arbetsförmedlingen för registrering. Det är jättemycket att sätta sig in i. Sen får man börja åka runt och visa upp sig. Hel och ren och med fast handslag, haha! En helt ny roll, en helt ny situation. Och sen får man det där beskedet som så många andra fått: Tyvärr!

Det ska bli intressant att se hur man blir bemött som ar-betslös. Det blir nog på ett annat sätt än när man var fullt yrkesverksam. Jag är rädd att ingen riktigt räknar med en längre.

Jobbet är grunden för ens existens, för alla framtidspla-ner. Man får väl säga såna där käcka saker som att man befinner sig ”mellan två jobb”. Jag har alltid tyckt att det är en floskel, men det är kanske så man får försöka tänka.

Givetvis var jag jätteledsen när jag fick veta det här. När det var definitivt. Men jag kan inte tillåta mig att sjunka. Blir jag erbjuden ett arbete långt härifrån så får jag väl veckopendla. Min man och jag har skojat om det, men det är lite allvar också. Jag tycker om att skapa nya kon-takter.

Jag är uppvuxen i Vaggeryd. Har föräldrar och kusiner här. Min man är också härifrån. Sonen bor i samhället och min dotter med familj bor på en gård i närheten.

Så det är häromkring jag har mitt. Ändå känns det inte skrämmande att pröva något nytt. Går det så går det. Kanske finns det fler möjligheter än man anar.

Det är bara två veckor sen vi fick beskedet att några måste gå. Precis efter det skulle vi ha sommarfest på företaget. Jag gick inte dit. Likadant med det traditionella semes-terkaffet nu på fredag. Det känns inte riktigt… jag vet inte om jag ska gå dit. Vår vd brukar tala om ”nya tag”. Jag undrar vad han ska säga i år. På ett sätt vill jag gå dit och lyssna.

Senast idag pratade vi på jobbet om att vi redan känner oss utanför, vi som tvingas sluta. Som om vi inte är riktigt önskvärda. Trots att vi vet att det inte handlar om det, så är det deprimerande. För lite har man känslan att man inte duger. Fast vi har jobbat så! Övertid och allt. Gett järnet, har vi.

Så gick jag alltså hem från jobbet. Det var en tisdag. Jag letade rätt på vår vd och sa att jag ville säga hej då. Han sa: Jaså, det är idag du slutar. Som om jag inte varit riktigt synlig på företaget. För mig kändes det viktigt att säga adjö, inte bara smyga iväg som en grå liten mus, det hade känts ovärdigt. Personalchefen var inte ens där och det var jag nog rätt besviken över. Jag menar, vi är ju faktiskt människor, vi som tvingades sluta.

Veckan innan jag skulle sluta la de ut jobb på andra företag. Jag vet inte om det är tillåtet att göra så utan MBL-förhandling. Inte när man varslat personal. På min avdelning var vi fem som fick gå, trots att det uppenbar-ligen fanns jobb. Jag tror att företaget fackligt sett gjorde en miss. Jag ringde min ombudsman och berättade och han sa att han skulle ta tag i det, men nu har det gått en tid och jag har inte hört något.

När de börjar ta från bemanning känns det att man inte har mycket att hoppas på. Turordningslistan är ingenting värd när företaget kan kringgå den så där. Tar man från bemanning så kan man snabbt göra sig av med folk. Själv säger jag nej; jag tänker aldrig gå via bemanningsföretag.

Vi var sju som slutade samtidigt och vi brukar ses på ett fik här i Vaggeryd. Fyra av oss träffas mer regelbundet. När man förlorat sitt jobb ställs livet på ända. Det är

VARSEL 12

skönt att ha stöd av några som vet hur det är. Från före-taget har vi inte hört någonting. Varken från ledningen eller från dem som är kvar.

Mellan oss fyra som träffas råder ingen konkurrens. Vi berättar vilka jobb vi har sökt. Uppmuntrar och tipsar varandra. Dessutom är det bra att prata av sig bitterheten.

Man genomgår olika stadier när sånt här händer. Till en början kände jag mig mest arg. Jag hade kontakt med facket och ringde runt och rapporterade till andra. Det tog fruktansvärt mycket energi. Ilskan och frustrationen gjorde att jag blev rätt tömd på krafter. Efter ungefär en månad insåg jag att man inte kan gå omkring och vara arg. Jag sansade mig och tänkte att okej, då får jag väl göra något annat då.

Till min egen förvåning började fundera på utbildning. Jag fick nys om att en syo från gymnasiet fanns på Ar-betsförmedlingen en gång i veckan och jag beställde tid. Syon föreslog att jag skulle söka till gymnasiets vård- och omsorgsprogram. Så jag gick på öppet hus i skolan, pra-tade med en av lärarna på vuxenutbildningen – och fyllde i ansökningsblanketten. Den 11 januari 2010 börjar jag och läser tre terminer på distans.

Jag har ju jobbat många år inom kommunen med barn i olika åldrar, och lite inom äldreomsorgen också. Jag tänkte att en utbildning kan inte vara fel. Det är bättre att plugga än att bara gå och vänta.

Från början hade utbildning inte alls känts aktuellt för mig. Men jag förstod att det skulle bli svårt att komma igen på arbetsmarkanden på det sätt jag ville. Beman-ningsföretag var otänkbart av flera skäl. Jag vill kunna planera min framtid, jag vill ha kontroll. Jag vill inte att någon annan ska bestämma var jag ska hamna och för hur länge.

Ekonomin ska jag klara med studielån. Då kan jag försö-ka få in en fot på arbetsmarknaden samtidigt som jag pluggar. I veckan ska jag träffa den på kommunen som är personalansvarig för timvikarier, och sätta upp mig på listan.

Jag tvekade aldrig att ta studielån. Jag räknade och räknade och kom fram till att det borde fixa sig med åter-betalningen. Det blir inte så mycket per månad. Inte om man har ett jobb. När jag blir färdig har jag fortfarande sexton år kvar i arbetslivet.

Det känns skönt att ha kontroll över vad som ska hända under ett och ett halvt år. För mig är det viktigt att inte vara i händerna på någon. Jag vill ha kontroll över min egen situation. Jag klarar inte att bara gå och vänta, då händer ingenting.

Man måste passa sig för att bli bitter, för bitterheten låser ens energi. Det gäller att vara på alerten om någonting ska hända. Jag visste att om jag inte visar framfötterna nu så rinner månaderna iväg. Jag hamnar ännu mer

utanför och blir mindre och mindre attraktiv på arbets-marknaden.

Nu är jag väldigt nöjd med att ha tagit initiativ och fattat ett beslut. Lugnet jag känner nu är mycket värt. Men jag tror det var bra att tillåta sig en månad när man fick vara arg. Jag behövde bearbeta ilskan och frustrationen innan jag kunde gå vidare.

Vi har pratat om min situation jättemycket i familjen, men vi har faktiskt inte varit så oroliga för hur det ska gå. Det beror inte på att vi har en massa pengar undan-stoppade, för det har vi absolut inte. Det är mer att vi har kommit fram till att vi får klara oss på det vi har ett tag. Så enkelt är det. Min inställning har alltid varit att funkar inte det ena så finns det alltid en annan väg. Jag har ett driv och det har jag haft nytta av.

Jag kommer aldrig att glömma vad jag varit med om un-der senaste året. Jag blev oerhört besviken när jag insåg hur lite vi i facket hade att sätta emot. Och aldrig i livet hade jag kunnat tänka mig att mitt företag skulle säga upp folk och sen anlita bemanningsföretag. Det finns för många kryphål i de arbetsrättsliga reglerna, så här kan jag inte skylla på facket. Men visst kan jag känna: Har vi inga nävar att ta till!

För mig har det varit jätteviktigt att ha ett socialt nätverk där jag vågar vara ärlig med hur jag har det. Men jag saknar ett organiserat forum där man kan träffas. Ar-betsförmedlingen har en pytteliten lokal och där trängs folk hela tiden kring fyra datorer. När man pratar med sin förmedlare kan alla höra vad man säger. Strax bakom sitter försäkringskassan. Jag är förvånad över bristen på integritet, det är lite läskigt.

En rolig grej har förresten hänt på sistone. Jag och en kompis blev nyligen tillfrågade av kommunens arbets-marknadsenhet om vi ville delta i ett projekt där ett gäng ungdomar håller på att utforma en lite speciell turistkar-ta. Vår uppgift är att dela med oss av lokala skrönor och historier som kan användas i sammanhanget. Vi gör det helt ideellt och utan betalning, men det är kul att ha ett engagemang och att bli tillfrågad. När man har något att brinna för, då får man ny energi. Då kan det hända saker.

Uppföljning:

Allt känns bra men det är lite ovant att läsa igen. Det ger sig väl med tiden, för det är faktiskt roligare än jag trodde. Tankarna går ibland till mitt gamla jobb och den nu stundande avtalsrörelsen. Där hade det varit roligt att vara med!

Ekonomin börjar se lite ljusare ut eftersom jag fått in en fot i hemtjänsten som timvikarie. Jag kan rycka in när det finns behov och när det känns ok för mig. Det som oroar en smula är sommaruppehållet då varken lån eller bidragsdel utgår från CSN. Men det löser sig förhoppn-ingsvis.

VARSEL 13

Jag arbetade på ett litet måleriföretag. Han var ensam-företagare så det var bara han och jag. Jag var traditionell målarlärling och var där i knappt två år så jag hade en månads uppsägningstid. Min arbetsgivare pratade redan för ett år sedan om att jag kanske inte kunde vara kvar.

Det är ju så i målarbranschen, det går sämre på vintern. Man borde ju ha lite framförhållning och man borde ha lite sparade pengar. Det har man ju i andra branscher. Det är trist att man inte har det bland målerifirmorna. Det var

lite svårt att få min arbetsgivare att fylla i alla papper men han lyckades med det till slut. Man blir lite uppgiven.

Jag är med i facket men när man varslar p.g.a. arbetsbrist finns det inte så mycket att göra.

Min ekonomi är inte så bra men jag har en del förtroende-uppdrag i facket så jag klarar mig än så länge. Jag försökte tidigare att gå med i A-kassan men min arbetsgivare och jag hade svårt att fylla i alla papper det var så komplicerat Det havererade och det var ju trist. Nu har jag gått med i A-kassan och jag har fått hjälp från facket.

Jag vill fortsätta i måleriyrket. Måleribranschen är ju skap-ligt bra om man jämför med dom som jobbar i vården. Jag tycker att alla människor ska ha samma lön, vi män har ju 20% högre lön än kvinnor, det är ju knäppt.

En viktig sak är just det här runt Vaxholmskonflikten. Det är ju jäkligt surt att vi ska börja tävla mellan länder om de lägsta lönerna. Att man ska kunna importera folk från an-dra länder för att få billig arbetskraft i Sverige. Jag tror inte att någon tjänar på det, inte arbetsgivaren heller. Då måste de sänka priserna och få mindre marginaler jag tror inte att någon kommer att tjäna på det i längden. Jag hoppas att vi kan vända spiralen.

FREDRIK, StockholmJag tycker att alla människor ska ha samma lön.

Foto: Elisabeth Boogh

Jag arbetar som tjänsteman, sammanställer bokslut och sätter ihop prognoser och budget.

Jag trodde att nu kommer det nog att hända något, för jag såg ju att siffrorna inte såg så bra ut. Men jag trodde att det var produktion som skulle drabbas. Jag tänkte inte att det var något som skulle drabba mig, men nu blev ju varslet hälften av varje, produktion och tjänstemän. Det hade jag inte trott.

Jag är yngst, medelåldern ligger kring 40 år. Jag var anställd näst sist. Vi kände allihop att våra anställningar kanske var hotade. Men sedan gick det ganska fort. Innan sommaren fick vi veta vilka som var oplacerade, som företaget kallade det, de som skulle omplaceras eller sluta. Min chef skötte allt väldigt bra.

Jag är med i facket, men jag kände inte så mycket stöd därifrån. De hade ju sina listor på sist in, först ut. Det var inte mycket till tröst för mig. Jag gick med mest för deras inkomstförsäkrings skull.

Överhuvud taget var det inget prat om varslet på fikaraster och så. Jag tror många av dom kände sig väldigt trygga. Dom har jobbat där så länge. Många tycker ju det är job-

bigt med förändringar men jag tycker det kan vara bra att röra om lite, att det inte ska vara som det alltid varit. Men många sa ju att det är så bra här, varför måste det ändras? Men så känner inte jag. Jag har nog inte heller så mycket gemensamt med mina arbetskamrater och jobbet görs själv.

Jag har alltid sagt upp mig själv, det är jag som har styrt, så det var ju en ny känsla att vara varslad, jag kunde inte själv påverka. Sen har väl aldrig jag känt att det skulle vara katastrof om jag skulle bli arbetslös. Jag har provat på gans-ka många jobb och känner mig säker på det jag gör och lär mig hela tiden. Så ett nytt jobb tror jag ändå att jag hade fått och jag är inte rädd för att prova på nytt. Är man arbetslös kan man ju inte välja och vraka utan måste ta det man får, det är skillnad om man söker nytt när man har ett jobb.

Innan semestern fick vi besked att ingen på vår avdelning var berörd av varslet. Vi gick samman med en annan enhet men ännu har det inte påverkat mitt jobb eller någon an-nans här. Men det är konstigt hur mycket ekonomin kan styra och påverka, ibland undrar man… Men för oss med jobb så har allt blivit bättre, räntan är låg, vi har mer i plånboken och jag ändrade inte något i mitt liv eller har tänkt i andra banor.

SOFIA, NorrköpingJag har alltid sagt upp mig själv, det är jag som har styrt.

VARSEL 14

Jag heter Sukanya är 43 år och kommer från Thai-land. Jag har två tonåringar och det är lite jobbigt när man är arbetslös. Man känner sig otrygg. Det är tufft när man inte har jobb.

Jag ångrar mig att jag inte läste på högskolan. Jag har kunskaper men jag har ingen utbildning. Jag är ingen Internettjej men jag tittar på nyheterna och på dokumentärer för dom ger mig kunskap.

Här i Sverige var jag servitris från början. Sen ar-betade jag med catering, med att packa thaimat och att köra ut maten. Sen bytte dom ägare. Dom nya ville inte betala semester eller för övertid. Sen fick alla sparken. Det är ett år sedan jag slutade sen har jag varit vikare två veckor sådär, lite då och då. Det var jättesvårt att få arbetsgivarintyg från min sista arbetsgivare. Jag har fortsatt att ringa henne men jag kan inte nå henne.

Jag vill inte jobba svart för jag har två barn, jag vill ha pension. Jag har krav, jag vill ha papper så att jag visa vad jag gjort. Jobba svart är olagligt också. Jag är ledsen jag vill ha jobb men jag kan inte få jobb. Det är svårt.

Jag är med i facket och det fungerar bra dom hjälper mig. Han på facket sa, du är inte ensam, bara käm-pa. Jag vill ju inte ha svarta pengar. Men jag är ar-betslös, jag skäms. Förut jobbade jag på restaurang och på catering. Man kände sig stolt när man hade ett jobb.

Jag ser ingen framtid. Jag blir inte glad när jag tän-ker på framtiden.

Jag har alltid mitt CV med mig när jag går på stan. Jag lämnar det på ställen jag går förbi. Mest på Thairestauranger och andra restauranger men också på ICA och Vi. Några har hört av sig och sagt att det inte finns något jobb nu men att de behåller mitt CV om det skulle bli något. Så jag försöker vara positiv.

SUKANAYA StockholmJag vill inte jobba svart för jag har två barn, jag vill ha pension. Jobba svart är olagligt också.

.

Jag heter Susanne, är född 1968 och bor i Umeå. Un-der 2009 blev jag varslad och uppsagd från Umeå IK:s kansli där jag jobbat sedan december 1995. Där var jag marknadsansvarig med helhetsansvaret för damlagets marknadsföring, matcharrangemang, sponsorvård och försäljning, utformning av marknadsmaterial samt kom-munikation.

Min bana hos Umeå IK började 1995 med att jag ville komplettera mina språkstudier på universitetet med ett halvårs ALU-jobb för att ta reda på vad jag egentligen ville göra i mitt liv. Jag hade gått en kurs i kvinnligt le-darskap via Västerbottens idrottsförbund och Vindelns folkhögskola så jag var lite inne på idrottsbanan och har alltid tyckt att fotboll är roligt, så jag gick in på Umeå IK:s kansli och frågade om de behövde lite gratis arbetskraft ett halvår – och det tyckte de var en jättebra idé! Så då kom jag in där.

Det var tre stycken på kansliet vid den tiden, varav bara en person var fast anställd av huvudföreningen som kanslichef åt alla Umeå IK:s då fem sektioner (hand-boll, brottning, bowling, konståkning och fotboll). Han bokade resor och planer åt lagen samt skötte ekonomin, bokföringen – ja, den biten. De övriga gick på någon typ av utbildningsbidrag. Så de tyckte det var jättebra att få in någon extra. De såg mig som en form av praktikant som kom dit en stund, tanken var inte att det skulle bli något långvarigt.

Till att börja med fick jag arbetsuppgifter av kanslichefen och det kunde vara att mata in medlemsregister i en dator, skriva kuvert, skriva julkort och liknande. Mycket klipp och klistra och småpyssel! Jag tyckte ju själv att fotbollen var roligast så jag drogs automatiskt till det och fick fler och fler uppgifter där. Våren -96 fick jag prova att sälja annonsplatser. För varje match fick Umeå IK en halvsides-annons i Västerbottens-Kuriren och den skulle då fyllas med annonser från olika företag. Nio rutor rymdes på halvsidan. Umeå IK använde en ruta för matchannonsen och sålde ut resten och kunde då tjäna pengar på dessa annonser. Så en vecka fanns det två eller tre annonsrutor kvar att fylla och jag fick uppgiften att försöka sälja dem: ”Åk ut på stan och sälj ut de här!”. Jag åkte ut en sväng – det tog väl en eller två timmar – och hade dem sålda. Jag visste ju inte att det hade varit så himla svårt för dem att sälja, så de blev superförvånade! ”Vart for du – hur gjorde du – hur gick det där till? Men hoppsan, hon kan-ske kan syssla lite med det där då!” Så då blev det mer och mer annonsförsäljning. Och när de sex månaderna hade

SUSANNE Umeå

VARSEL 15

gått frågade jag om de ville ha mig kvar – och de var ju nöjda och ville gärna ha mig kvar – så då ordnade jag sex månader till på utbildningsbidrag. På den tiden var det mycket herrar som höll på med denna typ av säljuppdrag – kostymmänniskor som bokade in möten och så – och där kom jag och var lite så där ”halvrocker” – hade ran-digt hår och tatueringar och sådant där – och bara knal-lade in på något ställe och sade: ”Tjena, får jag prata med chefen?”. Så jag tog dem kanske lite ”off-guard”.

Då matcherna drog igång – det här var första året i allsvenskan – fick jag också jobba med bitarna runt ar-rangemangen. Inte lika stort och mycket som i dag – utan det handlade om att skriva ut, kopiera och sätta upp affischer och fara runt med fribiljetter för att få upp in-tresset för matcherna. Lite lätt marknadsföring kan man säga. Umeå IK vann publikligan första året, trots att man åkte ur allsvenskan, men jämför man med i dag var det ingen stor publik! Men de andra lagen i allsvenskan hade ännu sämre.

Efter de sex månaderna hade jag ett litet uppehåll hos Umeå IK innan jag blev anställd för att försöka sälja åt dem på provision. Så jag satt hemma på min säng och ringde företag från början och där märkte man att attityden folk hade till damfotboll inte var positiv. Folk vid större före-tag kunde vara rent otrevliga och säga: ”Ska flickor spela fotboll?” eller ”Damfotboll, usch!”. De tyckte jag slösade med deras tid. Så när jag ringde och mötte den där at-tityden gång på gång kände jag att jag måste byta taktik. Jag fick informera ganska tufft om vilka Umeå IK var för att de nästa gång åtminstone skulle veta det – trots att Umeå IK då spelat i allsvenskan. Många gånger bokade jag in möten bara för att berätta vilka Umeå IK var, utan tanken att kanske få in pengar då. Målet var att skapa en

Man göra det bästa möjliga

liksom… borsta av sig och gå

vidare.Foto: P

etter Engman

kontakt. Jag hade med fribiljetter till företagen också och pratade inte alltid med chefen utan det kunde likaväl vara folk i receptionen eller andra anställda vid företaget som fick höra talas om Umeå IK. För då kunde de sätta tryck på chefen att sponsra. Jag märkte upp biljetterna också på baksidan för att se vilka företag som kom på match-erna. Sedan räknade jag biljetterna och kunde sedan visa för chefen att de anställda tyckte Umeå IK var intressant. Många av företagen började senare sponsra tack vare den ”uttjatningstaktiken”!

Jag trivdes så bra på Umeå IK då, att jag var väldigt an-gelägen att komma in där ordentligt!

Jag blev senare anställd på kansliet som sponsoran-svarig och i det ingick både arbetet med sponsringen och marknadsföringen. Så småningom började jag jobba med att dra in pengar för kommande år. Vid arrangemangen fick jag också arbeta hårt och blev så småningom ansvarig även för dem.

2006 tog jag tjänstledigt i sex månader för att skriva bo-ken om Umeå IK. Eftersom jag är intresserad av resor ville jag gärna bo utomlands under perioden. Det blev då USA där jag via kontakter kom att bo tillsammans med nio tjejer som spelade tillsammans i New Jersey Wildcats.

Ja, 2009 blev jag varslad och uppsagd från Umeå IK:s kansli då man beslutat att lägga ner marknadsavdelning-en på grund av pengabrist. Självklart kändes det väldigt tråkigt då jag arbetat så länge inom klubben. Jag blev både arg och ledsen.

Men har man slutat där så har man slutat där. Då får man göra det bästa möjliga liksom… borsta av sig och gå vidare.

VARSEL 16

Jag började som maskinoperatör på Haldex (Haldex Brake Products AB) och sen vart jag teamledare. Jag fick gå den tionde i tredje. Vi fick beskedet före jul. Det var dålig information om varslet och ryktena var ganska många. Men sen kallades vi in en och en och fick beskedet. Det var bara ledningen som var närva-rande. Det var ju förhandlingar, det fanns en lista att gå efter, och dom var facket med i. Det var väntat, för vi hade märkt en stor nergång. Vi hade väldigt mycket att göra september oktober, men i november kommer signalerna från våra kunder att nu är det tvärtom.

Jag trodde inte att jag skulle behöva få gå. De hade ju ändå satsat lite på mig. Men jag hade förhållande-vis kort anställningstid. Jag gick på vikariat fram till 2007, så jag vart inte fast anställd förrän då.

Det här med ekonomin är det värsta. Jag fick lön för januari februari. Sen har man sju dagars karenstid utan någon ersättning. Sen tar det minst tre veckor innan A-kassan kommer igång. Det har varit kämpigt.

Det finns inte så många jobb att söka inom verkstad. Så det är väldigt kärvt för en del. Jag har andra ut-bildningar som jag kan gå tillbaka på. Jag har jobbat 18 år inom vården. Jag började som mentalskötare och sen har jag läst till socialpedagog. Men det är lika tufft där.

2003 hade vi också lågkonjunktur. Då jobbade jag som arbetshandledare på ett vikariat i Helsingborg. När det tog slut fick jag inget jobb. Så började jag på Lernia för att lära mig skärande bearbetning. Därifrån kom jag till Haldex.

Jag har aldrig blivit varslad förut. Jag har bara haft vikariat, som inte har blivit förlängda. Jag mår inte bra av att gå arbetslös. Jag blir håglös och initiativfat-tig. Jag funderar på om jag ska försöka öppna eget, hitta nån butik och köpa eller nåt sånt. Jag har sökt hundra jobb över nästan hela Sverige. Får jag ett jobb drar jag iväg. Hellre det än att gå arbetslös. Vi iden-tifierar oss så mycket med vårt arbete. Där får vi den bekräftelse vi behöver.

Jag läser till produktionstekniker på Ky (Kvalificerad Yrkesutbildning) i Eslöv. Det är en distansutbildning. Och så söker jag jobb. Jag försöker strukturera upp min dag. Dom här två sakerna har jag fokus på. Jag söker inte jobb som timanställd personlig assistent för

då mister jag min A-kassa. För att få högsta möjliga ersättning, så krävs det att du har en månadsinkomst på 18 700. Tar du ett jobb med lägre lön beräknas din din A-kassa på den nästa gång du är arbetslös. Det driver folk i fattighet. Har man hus och bilar så är det bara att sälja. Så länge det är nån i familjen som har ett arbete så hjälper det ju upp ekonomin. På Haldex var det många gifta par som varslades och dom satt i hus och och…. Många av mina yngre kolleger har gått i fällan att söka sms-lån. Dom tänker nog att det ord-nar sig. Det är bara det att dom betalar 32 procents ränta. Dom betalar lånet kanske fem gånger. Har man då otur och hamnar hos kronofogden, då kan man se sig om efter ett förstahandskontrakt när man söker bostad.

Uppföljning:

Per har först flyttat till Stockholm, men där gick det inte så bra. Sedan flyttade han till Kisa, där han trivs mycket bra. Han söker fortfarande jobb och har väl sökt ungefär 70 jobb sedan vi träffades, men inte fått ens ett vikariat. Han har just varit på två intervjuer. Den ena blev det ingenting av, men den andra väntar han på besked om. Det är ett jobb inom vården och han hoppas få det. Då får han flytta till Virserum. Per tror att han har åldern emot sig, men är optimistisk.

PER, LandskronaJag har åldern emot mig, men är optimistisk.

VARSEL 17

Mitt namn är Kerstin, jag är 56 år och bor i Varberg. Jag är gift och har barn. Jag arbetar på Autotube AB, där jag arbetat med att köra en bockningsmaskin i snart 12 år.

Jag har arbetat med många saker innan. Har arbetat på ICA Kvantum samt hjälpt till på Auktionskammaren i Varberg, sen har hem och barn tagit mycket tid.

Egentligen fick jag inget varsel, utan blev uppsagd di-rekt, men hade haft mina aningar om att det skulle gå så. Vi gick ju nästan på varandra så det var väl väntat. Har ett återanställningskydd på 9 månader.

Min första fysiska reaktion när min produktionsledare kom och hämtade mig var att jag blev både varm och kall, pulsen gick nog upp ganska bra också. Men jag hade redan anat och känt det på mig, så det var bara att skriva på och vara glad. Men det drog en kall kår utmed rygg-raden. Annars påverkar det inte livssituationen myck-

et just i nuläget. Känner mig ganska lugn i tanken att det kommer att ordna sig på något vis. Men visst drar det igång en massa grejer med Arbetsförmedlingen och ar-betslivsresurs. Att söka nytt jobb och liknande. Kanske är jag tillbaka om ett år på Autotube eller så har jag fått en “kick” och skaffat ett annat jobb, de sista åren fram till pensionen.

Ingen i min omgivning tycker ju att det är roligt precis. Är nog jag som är mer bekymrad, inte för egen del, men för mina vuxna barns del, då båda dom också är vars-lade. Min man gick dock på tå de första dagarna.

Stämningen på arbetsplatsen blev väldigt dämpad, även om nästan alla anat att det skulle komma ännu ett var-sel. Vi hade ju det första för ett år sen, och ett sent i höstas -08. Det görs inget på arbetsplatsen gemensamt. Folk på arbetsplatsen har undrat hur det här skall sluta. Det är ju mycket folk med specifika kompetenser som

har fått gå. Vem ska göra det och det sen? Dom är kvar har nog mest varit oroade för sin egen situation och hur arbetet skall bli sen.

Facket hade nog en hård kamp mot företaget under sista varslet. Det drog ju ut på tiden, och dom hade tystnadsplikt. Arbetsförmedlingen och Arbetslivsresurs är inkopplade. Dom har varit i kontakt med oss. Vi har registrerat våra CV där. Kommunen bryr sig nog inte, har inte hört nåt i alla fall.

Försöker hålla lite koll, kanske närmast mot våra kunder typ Volvo och Scania. Men det är inte kul att höra att det nu börjar “sprida sig” inom andra branscher.

Framtiden inom arbetslivet handlar ju om ca 10 år till. Kanske kan jag “sadla om” ännu en gång för den sista perioden. Känns som om det skulle vara bra för mig. Kanske behöver jag denna “sparken i ändan” för att fixa det. Det förekommer ju lite tunga grejer inom mitt ar-bete, en del lyft och så, så tankarna om att söka något nytt har funnits ett tag.

Hade jag kunnat så hade jag tagit jobb inom kommunen som hustomte. Jag är ju ganska tekniskt lagd och jag hade tyckt om att få göra lite småsysslor för dom äldre.

Uppföljning:

Jag är kvar på Autotube. Blev återanställd strax före semesterperioden i somras. Ekonomin är densamma nu som före uppsägningen, men med en liten avtalsenlig höjning. Men vad hjälpte det, regeringen tog ju det via arbetslöshetsavgift. Så det blev väl +/- 0 ungefär.

Varslet gjorde att jag kanske tänkte över min situation lite mer, dom åren jag nu har kvar fram till pensionen.

Har faktiskt tänkt mig försöka byta arbete, OM det går, dom sista åren. Det är väl sista chansen…

KERSTIN Varberg … det var bara att skri-va på och vara glad. Men det drog en kall kår utmed ryggraden.

Foto: Charlotta Sandelin

VARSEL 18

Jag heter Olle och är 28 år. Jag är uppvuxen i Gröndal, Stockholm och utbildad vid Kungliga Tekniska Hög-skolan. Jag är civilingenjör i datalogi. Jag arbetar med att programmera dataspel. Jag fick jobb direkt när jag var klar på den firma där jag gjorde mitt examensar-bete. Efter drygt 2 år blev jag varslad pga ett projekt som lades ner. Varslet togs sen tillbaka. Den här branschen är så pass liten i Sverige, det finns egentligen bara en hand-full företag. Det finns ett par till men dom är så små, bara ett par anställda.

Dessutom var det svårt i hela branschen. Jag hörde någon siffra att det har sparkats 5000 personer över hela världen. Och då är det inte lätt att få jobb utomlands heller.

Om det börjar gå uppåt och alla börjar anställa då blir det världens skjuts, eftersom det är en sån liten bransch. Men det lär nog dröja ett tag.

Den här gången kändes det inte så jobbigt att bli varslad. Första gången var det riktigt jobbigt och jag blev ju lite ställd, det var lite som en chock, men den här gången kändes det, jovisst så här är det. Okej det löser sig.

Det är många företag som går omkull och de flesta före-tag som finns här har startats av någon som kommer från ett ställe som gjort konkurs eller så har de blivit arbetslösa.

Det kändes inte helt definitivt. Företaget hade inte lyck-ats gå så bra som vi hoppades på för ett halvår sen. Och även om jag realistiskt inte tror att jag kan stanna, finns det hopp så är det ändå lite så … ja, det kan svänga.

Jag har haft lite kontakt med en rekryteringsfirma som rekryterar mest till England men också till USA och Kanada.

Det finns många spelstudios i England men dom ligger på landsbygden och skulle jag flytta till England så skulle det vara till en stor stad.

Om man får ett bra erbjudande från USA eller Kanada

kunde det vara intressant, där finns många kända stu-dios och man kan utvecklas professionellt.

England är lite för nära men framförallt är det mer spän-nande studios i USA och Kanada.

Den svenska branschen är väldigt beroende av hur kro-nan är jämfört mot dollarn, eller mot euron. Det projekt som vi förlorade förra året blev plötsligt 40 % dyrare och är det då i 100 miljonersklassen blir det mycket pengar.

Men dataspelsförsäljningen går bara upp, den är inte konjunkturkänslig utan det är snarare känsligt åt andra hållet. När folk blir arbetslösa köper dom dataspel.

Det känns inte så farligt om jag skulle bli arbetslös en tid. När man söker jobb ska man gärna ha arbetsprover men nu när jag jobbar 40 timmar i veckan och det blir lite övertid till och från så blir det ingen tid över. Ibland kommer man ju på en idé med något man vill testa och ägna tid åt. Att göra något eget som man sen kan visa upp när man söker jobb. Ja, det skulle jag göra beroende på hur mycket jag måste vara på Arbetsförmedlingen.

Då skulle jag kunna demonstrera en sorts teknik, kanske inte en färdig produkt utan hantverket bakom.

OLLE StockholmDataspelsförsäljningen går bara upp den är inte konjunkturkänslig utan det är snarare känsligt åt an-dra hållet. När folk blir arbetslösa köper dom dataspel.

Foto: Elisabeth Boogh

VARSEL 19

Mitt namn är Bengt. Jag är 54 år och bor på Söderhöjd i Varberg. Jag lever som singel och har två vuxna pojkar som bor och arbetar i Oslo. Jag har arbetat på Autotube som är en underleverantör till bilindustrin sedan augusti 1997. Har där arbetat med lite av varje, dels som maskin-operatör, dels med att montera. Robotar har jag också kört.

Det var ett tag sedan varslet lades, minns inte riktigt när. Från början varslade dom 21 och då låg jag på plats 22. Hade dom hållit sig till det första antalet så hade inte jag blivit varslad. Men under dom centrala förhandlingarna räknade dom om till 22. Jag räknade dock mer eller mind-re med att bli uppsagd. Vi har nämligen haft två uppsäg-ningsperioder tidigare så det var ingen chock. Det är bätt-re att vara inställd på att man åker då blir det positivt om man får stanna kvar.

Min reaktion? Jag gillade det här företaget och mitt jobb. Jag har kunnat byta skift och avdelning när jag velat. Det kändes vemodigt. Jag blev inte jätteledsen eller arg. Det var ingen stark reaktion i och med att jag nästan räknat med att det skulle hända. Men jag har arbetat där 12 år i augusti.

Skulle jag bli arbetslös, du vet väl vilket hus jag bor i? Det är inte jättebilligt att bo där så frågan är om jag har råd att bo kvar. Det finns saker som jag kan dra in på men jag gillar att bo där. Billigare lägenheter kan man ju hitta. Det är det första orosmomentet. Om jag hittar ett annat jobb så kan jag inte ta för givet att jag hittar det i Varberg. Jag måste ändå kanske flytta. Jag har varit i den här situatio-nen förr och det har alltid ordnat sig.

I en lågkonjunktur som vi är inne i nu så är det ingen som blir överraskad. Dom tänker bara att där är en till. Mina arbetskamrater tyckte självklart att det är vemodigt men dom tycker att första varselomgången som vi hade kändes värre. Nu har alla anpassat sig. Om det inte vänder kom-mer det att bli fler uppsägningar. Det har inte varit några jättereaktioner.

Företaget skött varselprocessen ungefär som jag hade vän-tat mig. Dom har inte gjort något exceptionellt åt något håll. Jag upplever inte att dom har gjort något övertramp. Företaget måste överleva på något sätt. Jag utgår ifrån att dom inte har något att välja på.

Facket har gjort så väl som dom har kunnat göra. Folk har spelat sina roller som jag har förväntat mig. Jag kan väl tycka att vissa saker har dragit ut på tiden under den här

perioden. Besked har inte kommit och det går en massa rykten. Det är inget som jag har retat upp mig på men jag har konstaterat det. Viss ryktesspridning hade kunnat undvikas men företagsledningen visste kanske inte själva. Nedgången gick ganska fort och alla blev tagna på sängen.

Jag reagerar inte längre på att dom säger att 500 är vars-lade där eller där. Jag följer inte med mer i nyheterna efter-som jag tror att vi måste ner i botten innan det vänder. Det krävs bara lite tålamod.

Jag kan inte lägga mig ner och dö, det är omöjligt. Varje sådan här situation innebär vissa möjligheter. Jag behöver inte bo här, jag kan lika gärna jobba i Danmark eller Norge. Rent teoretiskt kan jag sova på en soffa hemma hos mina pojkar under en period om det är så, men dom vill kanske inte ha mig där.

Jag önskar dock att Autotube tar tillbaka varslet för då behöver jag inte lägga för mycket energi på andra saker. Ett miljöombyte skulle emellertid ge mer erfarenhet. Om jag får spåna helt fritt så skulle jag vilja ha en liten fiskres-taurang med några få bord nere i Hamnmagasinet. Det hade varit det ultimata. Det hade jag gjort tillsammans med mina båda söner. Det hade jag velat göra om möj-ligheten funnits.

Uppföljning:

Jag blev återanställd strax före semestern så jag har arbetat hela tiden förutom 4 veckors semester. Ekonomin har ju varit svagare under perioden men jag har anpassat mitt liv efter det. Inga jättestora förändringar. Varslet fick mej att tänka till. En nyttig spark i häcken på sätt och vis. En ny situation innebär ju nya möjligheter.

Tanken framöver är ändå att försöka behålla jobbet. Det ser ju trots allt lite ljusare ut framöver. Det känns som om framtiden får bli som den blir. F n är jag inblandad i framti-da projekt på Autotube så jag hänger med så länge jag kan.

Foto

: C

harlot

ta S

ande

lin

BENGT,VarbergOm jag får spåna helt fritt så skulle jag vilja ha en liten fiskrestaurang.

VARSEL 20

Jag heter Anders Öhrling och jag är född och uppvuxen i Åsensbruk i Dalsland

Mina föräldrar arbetade på bruket i samhället här, på Håfreströms pappersbruk, när jag växte upp. Min pappa arbetade på brukets transport och utearbete och min mamma var på laboratoriet.

Åsensbruk är ett litet samhälle, nu bor väl runt 400 – 500 personer här. Det ligger i hjärtat av Dalsland och runt om-kring på andra orter fanns också pappersbruk, i Håverud som är närmast, Skåpafors, i Billingsfors…ja, det var på flera platser. Skogs-, och pappers- och massaindustrin har varit stor i Dalsland. Men många av bruken är nedlagda och flera andra industrier har haft svårt på senare år. När man hörde om en av de stora neddragningarna på Lear i Bengtsfors för tio år sedan, då var det lite omskakande. Man säger att Dalsland är en avfolkningsbygd, men jag vet inte om jag ser det så. Jag gjorde det inte så länge som jag hade arbetet på bruket i alla fall.

Håfreströms pappersbruk har varit navet i Åsensbruk, bruket har varit en jätteviktig arbetsplats. Det blir lite spe-ciellt, många kommer från denna lilla ort och har arbetat på bruket. Ja, den var ju den största arbetsplatsen i kom-munen innan nedläggningen. Det är många från bygderna som har arbetat på bruket, från Mellerud, från Dals Ros-tock och Bäckefors, Håverud och orterna runt omkring. Och det är många som har arbetat länge på bruket, som har haft långa anställningar, upp till 30 – 40 år eller mer för en del.

Bruket startade redan 1880 och har funnits på orten se-dan 1908. Så det är mer än hundra år som papper har tillverkats här och då blir det en del traditioner. Det blir en typ av bruksanda. Så det blev väldigt tråkigt med denna nedläggningen av bruket, för jag hade tänkt att pensio-nera mig i Åsensbruk, det var nog ”grundplanen”, för jag trivs så bra här. Det är väldigt småskaligt och det är fina naturområden runt omkring. Dalsland är känt för sin fina natur och stora skogarna och Kroppefjäll. Och det är ett

litet samhälle och man känner varandra. Man månar om samhället och man har också månat om bruket, om ge-menskapen. Men samtidigt: ska man vara positiv och så finns det möjligheter att göra annat. Det kanske är dags att göra något nytt, för det är några år kvar till pensionen, i alla fall 22 år eller vad det blir… jag fyller 44 i år.

Jag började på Håfreströms bruk som sextonåring då jag sommarjobbade, klippte lite gräs och gjorde lite smågre-jor. Så i augusti, efter att jag hade jobbat på bruket hela sommaren och direkt efter studentexamen 1984, fick jag fast anställning. Fram till den 5 juni 2009 när jag slutade för gott – när pappersproduktionen lades ner – hade jag arbetat 24 år och 352 dagar på Håfreströms.

Jag har trivts bra med gemenskapen på arbetet och min känsla för bruket har vuxit hela tiden. Man kan säga att den stärks när det är sämre tider. När det är bättre tider och man kan få jobb var som helst, då kanske det inte är så jättenoga. Men när jag började här som 18-åring, så tänkte jag att det blir väl ett tag och sen gör jag väl något annat. Men åren går och sen blir man bekväm och du tjä-nar dina pengar och har nära till jobbet, som här i Åsens-bruk. Och du gifter dig och skaffar hus. Jag menar, då kan du inte bättre ha det egentligen.

Det första jobbet som jag hade när jag blev fast anställd var på pappersupplösningen, där vi körde ner kasserat papper och löste upp igen och gjorde om till massa. Från det gick jag över till något som kallades kallander, en glätt på tvåan. 1984 när jag började på bruket, så var det en stor utvidgning av produktionen, man startade upp pap-persmaskin nr 2 igen och då var det stora nyanställningar. Det var 50 – 60 personer som nyanställdes. Och det pas-sade bra, för då gick jag ut gymnasiet i Vänersborg och då kunde jag börja jobba direkt. Efter några år som pappers-upplösare och glättare, så började jag vid pappersmaskin 6, PM 6. Vid pappersmaskin 6 arbetade jag först som pas-sare och senare som torkare och bestrykare. Här arbetade jag väl en 15 år, tror jag, och jag blev också reservförman

ANDERS Åsensbruk

När pappersproduktionen lades ner, hade jag arbetat

24 år och 352 dagar på Håfreströms.

Foto: Cecilia A

hlsén

VARSEL 21

eftersom jag var intresserad av personalfrågor. 2003 gjor-des en omorganisation i produktionen när flera förmän ersattes av skiftledare för 33 man i ett skiftlag. Jag fick en av tjänsterna som skiftledare och detta var det största som har hänt mig på bruket, när jag blev skiftledare det året. Nu fick jag andra arbetsuppgifter med att leda och följa upp arbetet i skiftlaget, rehabansvar och personalplane-ring. Speciellt planering av produktionen under sommaren krävde mycket arbete. Ett sjätte skift skulle sättas samman med folk från de olika skiftlagen och vikarier, för att klara semesterperioden.

Jag har arbetat skift nästan hela tiden och det har krop-pen klarat, men det beror på att jag aldrig har haft prob-lem med sömnen. Det är värre när man blir lite äldre och sliten, då är det svårare med skiftarbete. De sista åren på bruket då arbetade vi sju dagar i sträck och så var vi lediga i fyra eller fem dagar. Sedan var det sjudagar igen i en femveckorscykel. När man började på måndagen, så var förmiddagsskiftet kl 06 – 14 på måndagar och tisdagar, kvällsskiftet var kl 14 – 22 på onsdagar och torsdagar och nattskiftet var på fredag, lördag och söndag kl 22 – 06. På helgen var det alltid samma tre skift som vi arbetade.

2008 hade vi en ny omorganisation på gång, men den blev aldrig helt genomförd. Vi hade en omorganisationsplan som hette APH 2009, som innebar besparingar och att vi gick ner i produktion. Planen skulle vara genomförd till i slutet av 2009. Men den blev aldrig genomförd fullt ut, utan det var vissa av tjänsterna som försvann och produk-tionen minskade. Men jobben som skiftledare togs bort och jag började då på dagtid som koordinator för utlast-ningen. Att arbeta dagtid passade mig bra, det var bättre socialt sett så att säga, man hinner mer på vardagen. Det var ju elpriset och priset för massa och råvaror över hu-vudtaget som var en stor kostnad i produktionen, kont-ra våra papperspriser. Sen på våren någon gång eller på vintern sista året så blev det bättre betalt för pappret… men då var det för sent, för att bruket skulle kunna räddas kvar. Det har ju också varit en stor utländsk konkurrens, så det fanns ju en väldig överkapacitet på just vårat pap-per, den papperskvalitet som tillverkades på bruket.

Jag har under min tid här vid bruket upplevt andra stora rationaliseringar. När jag började 1984 var vi cirka 500 anställda, men i september 2008 så var vi inte fler än cirka 300. Personalreduceringar har skett överallt på bruket. Men det svåraste var den 25 september 2008 när beskedet kom om nedläggning av Håfreströms bruk!

Även om man var beredd, så var det lite chockartat, det får man ju säga. Vi trodde tvärtom egentligen, för i somras så förvärvade koncernen ett bruk i Tyskland och då trodde vi liksom att….. vi frågade oss om det var bra eller dåligt. Men det var ju den typ av papper som de gör i Munkedal, så det var ett komplement, så jag tänkte att det blir ju bra….

Det var mycket frågor då vid beslutet om nedläggning, mycket oro för vad det skulle bli. Om det blev någon form

av ersättningsjobb eller någon annan industri i dessa loka-lerna, men under hösten kom de slag i slag – varslen. Det var ju varsel över hela Sverige och kanske framför allt i Västsverige, så det var en mörk höst. Ju fler varsel desto sämre möjligheter till att få en ny anställning, det förstod man ju. Så när beskedet om att bruket skulle läggas ner kom, så kändes det nästan skönt – ja inte skönt, men det var änna lika bra att få ett avslut, då måste man hitta på något annat. Då måste man finna en ny inriktning. Men jag vet att det varit svårt för många när beskedet kom. Ändå har vi på något vis varit beredda sen många år, i och med att det har gått så dåligt så länge för bruket.

Vi fick uppsägningarna då i december, den 5 december blev vi officiellt uppsagda och sen var det sex månaders uppsägningstid till nu. Men sen så tyckte man att det var så lång tid kvar, det blir inte förrän framåt våren. Men nu är vi ju där….nu kommer vi inte undan! Full produktion har vi haft till den 24 eller 26 mars och efter det så har efterbearbetningen fortsatt, arbetet med det som vi hade i lager.

Eftersom jag var en av dem som varit skiftledare tidigare, så fick jag hoppa in och ta hand om informationen om nedläggningen för mitt gamla skiftlag. Jag fick ta in dem i laget en och en, och de fick skriva på uppsägningspappren. Men alla visste ju om det redan, men alla skulle få besked samtidigt. Och ingen skulle behöva gå hem före den siste mars och så blev det ju också, även för vikarier. Det var ett krav från facken på förhandlingarna. Sen var det olika anställningstider, så uppsägningstiderna har varit olika. Vi räknar att i början av mars, när de första i arbetsstyrkan skulle gå, då var vi runt 260 anställda på bruket. Ett annat krav från facken, förutom att facken motsatte sig nedlägg-ningen förstås, var att ta in en oberoende arbetstagarkon-sult som skulle se på brukets ekonomi och att siffror och sånt stämde. Och att se på framtida möjligheter, men det sista kom kanske inte fram så mycket.

Visst kommer det att bli jobbigt, helt klart. Men jag är ändå rätt lyckligt lottad för jag har en fru som har jobb i Mellerud och sen har jag ju som tjänsteman en inkomst-försäkring. Så paniken kändes inte så akut. Men den kom-mer kanske sen om man inte hittar en ny anställning.

Men jag tror att för mig och min familj är framtiden fort-farande Åsensbruk när det gäller boende, sen är det ju frå-gan om var jag kan få tag i ett arbete. Till en början är det säkert bara att ta ett arbete så man får lön, om sedan kon-junkturen vänder då kommer det att öppnas möjligheter. Då får man kanske göra en avvägning, om du vill tjäna bra och jobba långt borta eller tjäna mindre och jobba närmare. Det får jag ju ta i så fall, för man blir ju inte yng-re heller. Men än så länge ser jag positivt på framtiden. Får se om jag deppar ihop senare.

Vi köpte hus för tretton år sedan, ett fint sextiotalshus uppe i området här. Sonen som är 22 år är utflugen, men vi trivs bra. Ett av mina intressen är att hålla på med huset och trädgården. De allra sista dagarna på bruket tog jag ut

VARSEL 22

mina semesterdagar som jag hade kvar. Då jobbade jag på huset och oljade altanen, och så gick jag en arbetslivskurs om nätverk och kontakter ”att bearbeta sina kontakter och utvidga sina nätverk” och vilken nytta som man har av det i arbetslivet. Den hette Kanaler och Nätverk, det var Trygghetsrådet som hade ordnat kursen. Den gick i Troll-hättan, tre halvdagar var det. Min syster arbetade också på bruket till nu fram till den 5 juni. Min syster och hennes man kommer också att bo kvar i Åsensbruk, de har hus och hon funderar på att söka jobb som personlig assistent. Hennes man jobbade också på Håfreströms´ innan, men han fick ett jobb i Säffle redan året innan nedläggningen, så då klarar dom sig ju bra. Sen startade ett byalag här i Åsensbruk förra våren, det var nog just en reaktion på nedläggningen. Många som jobbade på bruket är med och är aktiva i byalaget. Dom kommer att jobba för bygden,

för att ha kvar skolan och alla årskurser som finns här nu, istället för att detta flyttas in centralt till Mellerud. När en sådan här arbetsplats läggs ner, då drabbas ju affärer, skola och vård och omsorg och alltihop. Det betyder ju rätt mycket att det finns någon form av industri eller ar-betsplats på en ort. Så vi får hoppas för samhällets skull att det dyker upp lite mer företag. Vi har ju inte så myck-et annat, vi har Konsum och vi har någon pizzeria och blomsteraffär och…

Jag kan mycket väl tänka mig att veckopendla till ett jobb, den enda begränsningen är att jag flyttar ju inte. Jag har bott och jobbat här i snart 25 år, så det skulle inte vara fel att prova på lite veckopendling. Det skulle jag inte ha ont av. Huvudsaken är att jag får en anställning som jag trivs med. Jag har sökt en utbildning i hälso- och sjukvårdsad-ministration i Malmö, men det visade sig att jag inte var

Konsultjobben tog slut på grund av finanskrisen, det blev färre order och färre kunder. Det var från den ena dagen till den andra som vi fick gå tillbaka till uthyrningsföretaget. Allt hände så snabbt. Man är inte säker någonstans, det är inte som förr när man gick ut skolan och sedan hade man sitt jobb i 40 år. På uthyrningsföretaget lär man sig vara flexibel. Man kommer till nya ställen hela tiden, måste hela tiden vara tillgänglig. Dom kan ringa och så ska man vara på plats hos en kund timmen därpå.

Det första varslet skickades ut via sms, före jul. Jag klarade mig även vid andra varslet i januari. Lite förberedd var jag förstås eftersom jag antog att de gick efter anställningstid. Jag blev uppsagd den 20 mars (2009) med två månaders uppsägningstid. Den personalansvarige informerade mig muntligt. Han sa att nu hade förhandlingarna avslutats och du är en av dom som blir uppsagd och nu ska vi skriva på ett uppsägningsavtal. Då sa jag att jag ville smälta det och läsa på lite. Så jag läste avtalet och insåg att jag måste meddela min arbetsgivare om man ska ha förtur till återanställning och om man vill överklaga. Jag läste på om A-kassereglerna och dagen därpå skrev jag på uppsägningspappren.

Jag är inte med i något fack, främst för att både bekanta och familj upplevt att de aldrig haft någon nytta av facket när de väl behövt hjälp. Det är ju sånt som påverkar. Och det finns ju inget fackförbund som är politiskt obundet. Jag

kände inte heller att jag platsade i något speciellt förbund, det viktiga var att vara medlem i A-kassan.

Ändå fast man vet logiskt att det inte beror på att jag gjort ett dåligt jobb, att det är arbetsbrist, så är det ändå ett hårt slag att få uppsägningspappret framför sig. Man blir ledsen. Man vet ju inte hur förhandlingarna har skett, om någon blivit undantagen. Kanske blev en facklig medlem kvar istäl-let för mig?

Jag tror att om folk inte läste tidningarna skulle inte krisen vara lika djup. Det blir som ringar på vattnet. Alla påverkar varandra. Det blir självuppfyllande. Jag är lite mer: nä, men det blir nog bättre sen. Det kan inte hålla på hur länge som helst.

Men jag känner mig ändå utanför det där, även om jag också är varslad och uppsagd. Det är väl just för att jag vet vad jag kommer att göra den närmaste perioden, jag ska vara mam-maledig. Jag kan ju inte veta hur det blir efter min ledighet, hur det ser ut då kan jag ju inte gå och oroa mig för. Och jag har hört att dom säger att eftersom det gick fort nedåt kommer det också att gå fort uppåt.

Vi får stöttning av ett omställningsföretag som är betald av en försäkring som arbetsgivaren har. De ska coacha oss till nya jobb eller utbildningar. Hjälper oss skriva CV och ansökning-ar och så vidare. Hjälper oss komma vidare, helt enkelt. Jag har pratat med dom och de ska hjälpa mig till hösten, just nu är det ju inte aktuellt. Man måste påbörja coachningen inom ett år. Det finns ju saker man kan göra även om man är föräldraledig. Jobba med CV och skicka ut ansökningar och så. Det är bra tycker jag att få en personlig plan.

SOFIENorrköpingDet första varslet skickades ut via sms.

Foto: Johanna Övling

VARSEL 23

behörig för jag saknade engelska och svenska B-kursen. Men det är inte värre än att jag sökte in till Komvux på hösten, just för att läsa upp de två. Språk är bra att ha.

Det är inte så många som har flyttat från Åsensbruk, som jag vet om. Det var några stycken som har flyttat till Falkenberg, ett par tre stycken tror jag, för dom fick jobb på ett företag där nere. Och en del har fått jobb i Dalsland på olika arbetsplatser runt om i Mellerud och grannkom-munerna. Många har också fått hjälp med utbildningar, som att ta lastbilskörkort. Det har man blivit erbjuden och det är genom en utbildningsfond till oss, som Artic Paper satte av. Sedan har flera gått på väktarkurs i Boden.

Genom Trygghetsrådet kan man få hjälp i två år efter en uppsägning och genom dom så har jag anmält mig till en projektledarkurs. Det är sex heldagar i januari och febru-ari. Det står ofta ”vana vid projektledning” i arbetsannon-

ser, så jag känner att kursen är bra att gå. Och innan har jag gått UGL-kurs i företagets regi; utveckling, ledare och grupp, så jag är intresserad av att söka jobb som innebär arbetsledning och liknande. Sedan så finns en intressent som nu har skrivit kontrakt om en del av lokalerna här och att utnyttja den gamla gasoltanken öster om bruket också, tror jag. Det är ett återvinningsföretag, av bildäck, för att utvinna olja och gas. De har haft en pilotanläggning i Göteborg som det här företaget äger, men den skulle flyt-tas hit då. Jag har anmält mitt intresse dit. Det var kanske ett trettiotal jobb som det skulle bli här då. Jag ringde ner till en på företaget, som jag letade upp på hemsidan, och sa att jag var intresserad och frågade om jag kunde skicka papper. Ja, det gick ju bra, sa han. För det hade ju varit bra, Åsensbruk kanaväldigt bra, om det hade gått att få jobb här igen. Nära och bra, ett riktigt önskejobb!

MIKAEL, NybroJag blev av med jobbet – och fick det tillbaka. Jag var nära att mista livet – men fick det tillbaka.Så skulle man kunna sammanfatta mitt 2009. Jag har upp-levt två genomgripande händelser och de har satt sina spår. Jag vågar nog säga att jag har fått en ny syn på livet. Jag har förstått vad som är viktigt: hälsan, jobbet och familjen. Inte ny bil, nytt kök och lyxigt badrum.

I början av november ringde de från Kährs och drog till-baka varslet. När min chef ringde hade jag precis kommit hem från lasarettet i Kalmar. Tre veckor tidigare hade jag fått min infarkt. En torsdag på jobbet hade jag fått ont i bröstet och veckan därpå gick jag till läkare. Han prata-de om inflammation i magmunnen och jag fick tabletter som var verkningslösa. Smärtan var outhärdlig. Jag hade kramper och fick panikångest. I ambulansen tog de EKG och såg hur det var fatt. Jag kördes direkt till en ballong-sprängning på operation.

Det jag varit med om sätter sina spår. Jag hetsar inte upp mig för småsaker längre. Det här jagandet för att få det finare och bättre, jag ställer inte upp på det. Jag hör ju hur folk pratar om rot-avdrag hela tiden. Det måste vi utnytt-ja, säger de. Jovisst, men det finns viktigare saker i livet än att gå runt i ett designkök.

Hälsan var inget jag funderade över förut. Att jag skulle vara frisk tog jag bara för givet. Jag hade ju aldrig tidigare varit sjuk. Inte sjukskriven en dag. Och så ligger man där. Det blev ett uppvaknande.

Men Arbetsförmedlingen har ställt upp bra, det får jag säga. De har sina direktiv och går efter sina normer, men tjejen jag pratat med har varit jättetrevlig. Coachen på Aventus har också varit bra. Hjälpt mig med CV och and-

ra papper. Hört av sig och frågat hur jag mår. Hela den biten. Det har absolut varit värdefullt. Jag har haft någon att prata med och jag har alltid känt mig välkommen.

2009 är det värsta år jag upplevt. Jag hoppas att 2010 kan bli ett nytt avstamp. Jag har lärt mig en del. Ödmjukhet till exempel. Att inte ta något för givet. Det gäller att leva i nuet. Det är inte lätt när vardagen rullar på, men man måste påminna sig om det ibland. Jag ska försöka ta vara på vardagens glädjeämnen. Inte irritera mig på småsaker. Inte hetsa upp mig i onödan. Stannar en maskin så får man åtgärda felet. Ge sig tid. Det är inte mer med det.

Det pratas så mycket i medierna om utanförskap. Det är svårt att förstå vad det innebär innan man hamnat där själv. Nu vet jag. Och nu vet jag vad ett arbete betyder. Jag skulle vilja säga till alla: Var glad åt det du har, jaga inte hela tiden efter mer!

Men girigheten genomsyrar hela samhället. Du ska tjäna mer och mer, sko dig själv och skita i andra. Den mentali-teten råder. När en människa tror att han är värd mer än andra, då är det fel. Jag känner mig besviken på alla som vill roffa åt sig. Samtidigt är jag oändligt tacksam över mitt eget liv. Mitt nya liv med hjärttabletter.

Foto: Björn Stridh

VARSEL 24

Jag trodde att jag var rätt säker däruppe på sågen. När jag började fick jag höra att om jag bara skötte mig så skulle jag vara fast anställd efter ett halvår; sen skulle jag ha jobb så länge jag ville. På hundra år hade ingen enda förlorat jobbet på sågen i Långasjö. Inte om han inte misskött sig rejält.

Men nu är jag varslad och nu sitter vi här, min sambo och jag, mitt i den stora osäkerheten. Vi hade köpt hus och så smått börjat tänka på familj – det är ju det man längtar efter – men plötsligt var allt förändrat. Jag hankar mig fram på några månader i stöten och Åsa, min sambo, är arbetslös.

Det har blivit platt fall för oss båda, men man lever ju på hoppet. Man måste rida ut stormen.

Det är exakt två och ett halvt år sen jag började som hyvel-operatör på Södra Timber i Långasjö. Ganska snart dök det här gamla huset i utkanten av samhället upp; vi blev kära i det och slog till. Vi gick igenom ekonomin noga och räknade ut att vi skulle klara oss på min a-kassa, ifall det skulle knipa. Vi kollade igenom alla risker så att vi åtmins-tone skulle vara säkra på att klara lånen. Jag räknade inte med att förlora jobbet, men man kan inte vara säker

någonstans. Sen kan man förstås känna sig säker, men det är en annan sak.

Nu är det helt värdelöst jämfört med innan. Man hade ju hoppats på en framtid här.

Det här varslet beror inte på arbetsbrist. Det är bara så att den nya hyveln har sån kapacitet att två av de gamla kan stängas av, så mycket virke skiter den ut. Den hyvel jag var på förut är redan nedlagd och den jag är på nu ska läggas ner till jul.

Redan när man började prata om varsel förstod jag, att jag med mina två år var i riskzonen.

Det var klart redan före jul vilka som skulle varslas, men företaget ville inte säga något. De ville väl inte förstöra julen för oss, det var väl så de tänkte, men det bästa är förstås att få ett besked så snart det bara går.

Direkt efter jul blev vi kallade till ett utomhusmöte. Vd pratade till oss genom en högtalare och redogjorde för läget. Han sa inte vilka av oss som skulle få gå, bara att det handlade om trettiotre personer; sjutton anställda, resten tillsvidare och inhyrda.

Sen gick det ett par dagar och så kallade min chef in mig.

ANDERS, Virserum

Foto: Björn S

tridh

VARSEL 25

På hundra år hade ingen enda för-lorat jobbet på sågen i Långasjö.

Det var det man hade gått och väntat på. Om han skulle göra det eller inte. Och så gjorde han det.

Det var en konstig stämning när man gick där och avvak-tade. Vi var fyra stycken på min avdelning och vi trivdes med varandra. Vi höll inte på och surade, utan körde på som vanligt. Alla var förstås oroliga men jag försökte hålla min oro för mig själv. Hela tiden surrade det i mitt huvud: Ska han ringa eller inte, ska han ringa eller inte…

Så ringde han och bad mig komma upp på kontoret. Då visste jag.

Han sa att som du vet är det uppsägningar på gång och jag måste tyvärr meddela att du är en av dem som drabbas.Han tyckte det var tråkigt, sa han.

Jag hade försökt fråga ut honom tidigare om vad han trodde och han hade sagt att jag nog inte behövde oroa mig. Han visste inget, kunde inget lova, det var han tyd-lig med. Men det var en trygghet ändå att han sa så där. Att jag nog inte behövde oroa mig. Det är skönt att höra någon säga så, även om han backar upp det med att han ingenting lovar.

Så kom jag hem till Åsa och berättade hur det låg till. Jag var ledsen såklart och hon tyckte också att det var skit-tråkigt.

Vi hade ju räknat lite med det, haft det i bakhuvudet. Vi var beredda på att det kanske kunde bli så här. Nu stod vi där med värsta scenariot. Från att båda hade jobb till att kanske ingen skulle ha det. Vi hade som sagt räknat på om vi skulle få ihop det med huset, eller om vi skulle vara tvungna att sälja. Nu tror vi att det trots allt ska funka.

Enligt första varslet skulle jag få gå den 28 mars. En vecka före det datumet fick jag förlängning med en månad. I slutet av april fick jag veta att jag skulle stanna fram till semestern den 10 juli.

Nu är det mitten av juli och jag har ingen aning om hur det kommer att bli. Det låter kanske oambitiöst, men jag hoppas nästan att de säger upp mig. Jag har ju jobbat in semestern, och om jag bara får ett par månader till så kän-ner jag inte för att ta ut någon ledighet. Jag tar hellre peng-arna. Vi har en brunn som har gått sönder och då kan jag lägga tusenlapparna på den istället.

Facket har överlag agerat bra. De har försökt skynda på processen så att vi skulle få information. Kanske har fack-et varit lite vekt på vissa punkter. Varsellistan kom fram väldigt sent. Jag tycker att de skulle ha tryckt på så in i helvete för att få fram namn. Man behöver få besked så snabbt som möjligt så att man har en ärlig chans att hitta något nytt. Jag har diskuterat det där med fackkillarna. Att man måste få fram namn. Fan, vet ni något så rapa ut det!

Det är för lite stake i facket, jag är för den lite hårdare stilen. Facket ska inte hålla på och mjäka. Man förväntar sig tydlighet och snabb information. Facket måste pressa på som satan för att vi ska få besked. Det hade varit bättre att vi fått åtminstone några namn före jul, men som någon sa: De är väl rädda att man ska bli deprimerad och supa ner sig under julen.

Det är lite löjligt, kan jag tycka. Super gör man väl ändå när det är jul.

Vi har haft folk ute från Lernia. Mentorer eller vad man ska kalla dem. De ska bolla idéer med oss. Lära oss skriva CV och sånt.

Min mentor och jag har inte träffats så mycket än. Vi av-vaktar eftersom jag fått förlängning gång på gång. Men lite utbildning har vi pratat. Rörmokare, murare, elektriker. Det är sånt jag kan tänka mig. Jag inser att det här skulle kunna vara en chans att skaffa sig en yrkesutbildning. Jag började jobba direkt efter gymnasiet och folkhögskolan där jag pluggade musik. Så det är klart man kan se det här som en möjlighet. Man behöver något att falla tillbaka på. Spelar inte så stor roll vad det är. Jag är öppen för alla förslag och kan tycka att det mesta är kul.

Men helst av allt vill jag ha ett jobb. Jag har köpt hus. Jag vill försörja mig.

Jag försöker hålla ögonen öppna och kolla upp gamla kon-takter. Det är på det viset jag hittills har fått jobb. Genom kontakter. Och jag kan tänka mig att pendla. Det är bara sju mil till Karlskrona och där har jag morsan. I värsta fall kan jag slagga hos henne.

De flesta i min omgivning säger att det löser sig. Hittills har jag haft sån jävla tur; fast jag inte har någon yrkesut-bildning har jag alltid haft jobb. Jag har alltid försökt att visa framfötterna och det har funkat.

Jag räknar med att det blir tufft ett tag, men sen löser det sig nog, det gör det alltid. 2012 ska det bli en jädra fart igen, säger de. På jobbet brukar radion stå på och det har varit jävligt negativt ett tag nu allt man hört. Man påver-kas mentalt och tänker att nu är det helt kört; jag blir upp-sagd, jag får sitta hemma och glo, det är ingen idé att jag försöker när det inte finns något… Det är farligt att fastna i såna tankar men det är lätt gjort.

Arbetsförmedlingen kommer jag inte att lägga mycket energi på, hittills har jag aldrig fått jobb genom dem. Det är ju tusen personer som skickar sitt CV på varje ledigt jobb.

Jag hoppas att min mentor ska kunna hålla mig sysselsatt på något sätt. Visa på möjligheter och ge inspiration. När jag tänker efter är nog en utbildning inte så dumt i min situation. Man borde kanske passa på i alla fall.

Innan jag kom till sågen i Långasjö var jag på ett företag där jag blev uppsagd. Jag blev förlängd en vecka i stöten under ett bra tag. Varje fredag kom de och sa att det skulle bli en vecka till. En vecka till, en vecka till…

VARSEL 26

De är väldigt fräcka när det gäller. Personalen är inte myck-et värd. Det finns alldeles för många anställningsformer, de kan göra vad de vill med en. Provanställning är okej, men sen tycker jag att det är fast anställning som ska gälla. Så få anställningsformer som möjligt, då skapar man trygghet.

Det största projektet vi har, Åsa och jag, är vårt hus. Det är från 1890-talet men tillbyggt på 50-talet. Vi har lagt jät-temycket tid på huset. Vi vill göra i ordning det så bra som möjligt och sen skaffa familj. Det är jag väldigt sugen på, men nu får man lugna sig lite. Man vill ha trygghetskäns-lan innan man bildar familj.

Sen behöver man förstås inte bo just här. Jag är anpass-ningsbar och kan trivas var som helst. Men vi har föräls-kat oss i det här läget. Hästar i hagen och inga grannar i närheten som bryr sig om ifall man klipper gräset eller inte. Jag kan spela trummor utan att störa. Ändå är man nära det mesta.

Både Åsa och jag håller på med musik. Vi träffades på folkhögskolan i Tomelilla när vi gick deras folkmusikin-riktning. Jag har planer på att bygga upp en liten studio här hemma. Jag är väldigt intresserad av att skriva egna låtar, både musik och text. Jag har massor av idéer som jag försöker sitta med ibland. På sistone har det varit lite segt; tankarna kretsar kring allt annat. Det är mycket som ska göras med huset och vi har ved som ska klyvas.

Skulle vi vara utan jobb så inte skulle vi sitta och glo. Vi försöker se det som så, att nu har vi tid med det här. Men samtidigt, har man inte jobb så har man inte pengar heller. Annars hade det varit perfekt att ha några månader här hemma innan det vänder.

Nu är verandan klar och uthuset nästan totalrenoverat utvändigt. Vi gör det mesta själva, men det finns struliga grejer. Ackumulatortanken gick åt helvete och brunnen måste bytas till trekammarbrunn. Det är dyra grejer, sä-kert femtio- eller sextiotusen kronor. Men vatten och av-lopp måste ju funka. Köket har vi målat vitt. Egentligen hade vi tänkt oss helt ny köksinredning, men som det är nu får det vänta.

Fick jag välja fritt skulle jag jobba med musik. Men man är ju realist. Fast egentligen håller jag på med låtskriveri hela tiden. Svensk vispop. Melodier, det är min grej. Det kan dyka upp en melodislinga när jag står där och jobbar. Det händer att jag går undan en stund med telefonen och nynnar in melodin. Kommer jag på en text så skriver jag ner den någonstans. Men melodin är själva centrum och jag älskar folkmusik. När jag kommer på en text fastnar jag ofta halvvägs. Det är svårt att skriva på svenska, det blir så lätt löjligt. Jag längtar efter att få sitta ifred ett tag och göra något riktigt bra.

Drömscenariot är att Åsa och jag skaffar familj. Det var så det var tänkt bara för et halvår sen. Nu har man fått en riktig käftsmäll. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är ledsen och besviken. Det är tungt att få det här i ansiktet. Men man bygger upp nytt hopp hela tiden, i alla fall gör

jag det. Jag vill vara kvar på jobbet, det vill jag. Då kan man skaffa en stabil grund innan man prövar något an-nat. Det är inget drömjobb, men det är ett jobb.

Åsa och jag ska fixa till huset. Vi ska skaffa familj. Och så har jag en dröm till: att gå en singersongwriterkurs. Innan jag dör vill jag ha gjort en platta med tolv låtar som jag skrivit och komponerat själv. Det är ett mål. Sen spelar det ingen roll hur lång tid det tar att komma dit.

Uppföljning:

Jag är fortfarande kvar på företaget, men nu närmar sig finalen. Den 18 december är det slut för oss som gång på gång fått förlängt. Det tror både facket och personalarna. De säger att nu ska vi inte hålla på och förlänga mer. Jag håller med om att det här har pågått länge nog. Man kän-ner sig bakbunden när man inte riktigt vet vad som ska hända. Visst är det skönt att ha jobb ett tag till, men man sitter fast i osäkerheten och kan inte gå vidare.

Under hösten har det blivit förlängning ett par gånger. Efter semestern fick vi till slutet av september. I september förlängde de till den 18 december. Företaget har kört två månader i stöten. Jag kan väl säga att man vant sig. Man kommer in i det och tänker: det blir två månader till, två månader till… Man har vant sig vid småportionerna.

Jag har väldigt blandade känslor. Jag vill ha jobbet kvar, men inte att de ska förlänga och förlänga. Det är för jädra drygt att hela tiden ha det så här. Man hamnar i ett vakuum. Det blir ingen ordning på livet när man inte kan planera. Till en början låg jag vaken om nätterna och grubblade, men inte nu längre. Det är som jag säger, man vänjer sig.

Under hösten har jag sökt en del jobb. Det hade känts bra att få ett jobb och sen kunna säga till Södra Timber: Hej då, nu sticker jag till några som vill ha mig.

Samtidigt trivs jag och vill vara kvar. Man känner sig halv, så är det. Motivationen är inte så hög. Man är inte skit-sugen på att gå till jobbet, inte som förut. Ibland tänker jag att det värsta som kan hända för företaget är att de låter mig vara kvar, för då har de jävlats med mig helt i onödan och då har jag inget förtroende för dem utan kommer att söka mig därifrån så fort jag får chansen.

Jag tycker liksom inte att man ska leka med människor.

Min sambo har fortfarande inget jobb, men så länge jag har är det lugnt. Man får rätt bra lön uppe på sågen, så det rullar på. Men vår ekonomiska buffert har gått åt. Vi var tvungna att sätta in ett nytt avlopp och det gick på femtiotusen.

Sånt är läget. Hon är arbetslös och jag kan bli det. Men jag tror fortfarande att det löser sig. Jag är inte kräsen när det gäller jobb. Bara man har hyggliga arbetskam-rater så går det mesta. Någon anställningsintervju har jag inte blivit kallad till än och som det känns är chansen att få ett jobb inte så stor. Ska jag gissa så blir det så att jag

VARSEL 27

får gå hem från sågen den 18 december och så kallar de in mig igen efter ett tag. Det är så det blir, den känslan har man. Jag vet garanterat att de kommer att skicka hem folk, men det är ju inte säkert att jag blir en av dem. Jag har fått såna indikationer. Inte så att någon sagt det rakt ut, men man hör ju hur pratet går.

Ingen har kunnat göra så mycket åt situationen som upp-stått. Det är som det är. Facket har inte så stor makt och enskilda personer har bara att finna sig.

Coachen från Lernia har jag inte snackat med på länge. Vi gjorde ett CV ihop, men sen hördes vi på telefon och sa att vi skulle vänta med kontakten eftersom jag fått för-längt hela tiden.

En yrkesutbildning på ett år är väl vad som skulle passa mig. Kruxet är att jag inte fyller tjugofem förrän i juli. Och betald utbildning kan det inte bli fråga om förrän jag dels gått arbetslös i tre månader, dels hunnit bli tjugofem. Det känns lite motigt, man sitter i kläm och blir rätt less på alltihop.

Några mil härifrån var det ett företag som sa upp fyrtio personer härom veckan. Det innebär fyrtio personer till som slåss om jobben. Jag har knappast en chans att hitta något här i krokarna. Ska de ta in en gubbe så väljer de i första hand någon de känner. Så är det på småorterna. Det handlar om kontakter och vi har ingen släkt här.

Vi har snackat om att dra igång något eget så länge, Åsa och jag. Kanske loppis i uthuset. Man skulle kunna köpa in och renovera gamla möbler. Många gillar möbler som ser snyggt slitna ut. Det är onödigt att sitta och drälla framför teven när man kan göra något kreativt. Det gäller att hålla sina idéer vid liv.

Åsa har varit mitt största stöd under den här tiden. Vi har diskuterat alla möjliga lösningar. Ska vi dra till Norge el-ler? Man skulle kunna sticka medan det är lågkonjunktur i Sverige och komma tillbaka när det är uppåt igen. Huset får vi i så fall hyra ut, men det skulle kännas rätt dumt eftersom det är vår stora satsning. Så var det i alla fall tänkt. Vi blev så kära i det här stället och vi planerade så mycket. Nu ligger allting på is. Vi vågar inte dra igång något och när man är varslad är det svårt att ta lån. Vi hade otur med brunnen, det gick åt mycket pengar där. Pengar som vi skulle lagt på huset. Nästa grej kan hända när som helst och då är det kört. Eller kört är det väl inte. Jag har pratat med vår lokala bank och om något händer får vi låna femtiotusen.

Jag kan inte precis säga att självkänslan är på topp.

Man har gått och känt sig värdefull däruppe på sågen, men nu är man inte värd ett skit. Det är som om man inte räknas längre. Som att bli sist vald till brännbollslaget. Jag jobbar ihop med två killar och två av oss kommer att få gå hem. Vi pratar inte så mycket, konstaterar bara att avgörandet närmar sig.

Beskedet om hur det ska bli brukar komma som ett öppet mejl på intranätet. Sen pratar cheferna med de berörda. Det har hänt att vi blivit inskickade till personalchefen och han har berättat vilka som får stanna. Sist var vi tre stycken som satt där. En av oss fick beskedet att han måste gå hem. Det kändes som att han blev utröstad. Lite fult kan man tycka. Lite slit och släng. De menar det säkert inte, men det är så det känns. Man blir lite småbitter. Re-sultatet blir att man gör sitt jobb men inte mer.

Man kan väl säga att jag lärt mig att inte ta något för givet. Man är inte säker någonstans. Så är det.

Det är mycket kring lärandeprocessen i mitt arbete, hur upplevelser i barnaåren påverkar livet senare. Barnen le-ker mycket, men i leken lär man sig också mycket.

Förskolan är ju inkörsport till den ”riktiga” skolan, Det är ju inte undervisning på förskolan, men personalen be-driver en pedagogisk verksamhet. Och det är detta som jag vill jobba med.

Jag började inom barnomsorgen för 5 – 6 år sedan och sedan fick jag vik efter vik. Jag trivdes med att vikariera och jag är rätt så rastlös av mig så det passade mig bra att arbeta på olika förskolor. Min tanke var från början att

ANNA UddevallaPå sätt och vis var det bra att detta hände.

jag skulle utbilda mig till förskolelärare eller barnskötare. Men tiden gick och det var intensivt hemma med egna barn och jag tänkte inte vidare på att jag kanske skulle skaffa mig en utbildning. Jag var jätteglad då när jag fick fast anställning för ett par år sedan, men sedan blev jag varslad i maj förra året. Det var inte direkt någon överrask-ning, beskedet fick jag i början av april och i början av maj blev jag varslad. Så från i början av augusti upphörde min anställning. Det som jag fick höra var att barnantalet var för litet så de var tvungna att stänga fyra avdelningar. Jag hängde nog löst eftersom jag inte hade någon utbild-ning och bara en kort tid som fast anställd. Det var min chef, som var nytillträdd rektor, som kom och avbröt när jag och en kollega satt och åt frukost med barnen. Hon sa att hon hade något som hon ville prata med mig om och så gick vi in i ett annat rum. –”Vi behöver säga upp flera personer och du är en av dem”, meddelade hon mig. Hon sa också att det var första gången som de var tvungna att säga upp personal, kommunen brottades med dålig ekonomi.

VARSEL 28

En del av dem som blev varslade var tvungna att gå hem efter att de fått veta. En som jag känner, hon var helt förkrossad. Det är klart att man blev ledsen, jag ville ju vara kvar. Men nu vet jag att jag måste utbilda mig. Men att förlora sitt jobb innebär att man förlorar lönen, se-mesterdagar, kontakt med arbetskompisar. Det är just de sista åren som man märkt hur viktigt det är att man har en arbetsplats att gå till, att man mår bra då. Att man är uppskattad av sina kollegor, att man känner att man utför något. Men jag är lyckligt lottad för min man har ett jobb som är bra betalt och vi har ett fint hus. Jag har familj och livet fortsätter ju, man kan ju inte koppla bort allting. Barnen ska i alla fall inte behöva byta skola, så att flytta är det inte tal om. Jag hoppas att det löser sig. Jag har höga krav på mig själv, jag vill ha en inkomst, jag vill känna mig fri.

I Sverige betyder jobbet mycket på ett annat sätt än utom-lands. Vi bodde tre år utomlands, vi fick erbjudande om att flytta till Belgien och jag fick då säga upp min fasta anställning i Göteborg. I Belgien var det helt normalt att man var hemmafru. 2002 när vi flyttade dit, så hade kvin-norna precis börjat gå ut och jobba, innan var det mera vanligt att de var hemma med barnen. Om man har en utbildning som lärare eller ingenjör så tjänar man mycket mer än i Sverige. Inkomsterna blir större så det gick att en i familjen var hemma. I Belgien var alla väldigt stolta över vad de utförde, ingen ställde frågan - ”Ska du vara hemma med barnen?”. I Sverige får jag en känsla av att man klassar folk, det är så viktigt att veta vad man job-

bar med. För att på något sätt stoppa in någon i ett fack. Så därför blir det socialt sett också viktigt att ha ett jobb i Sverige.

När jag blev uppsagd, så undrade jag –”vad ska jag göra istället”. Tanken att gå arbetslös skrämmer mig. Jag har stämplat förut och gått på A-kassa. Men nu ville jag inte gå till Arbetsförmedlingen, utan jag kom på att jag skulle hoppa på den här kursen och när jag är klar i juni så är jag utbildad barnskötare. Och det är en påbyggnadskurs på gymnasiet. När jag fick veta att jag var uppsagd, så hade jag två veckor på mig innan datumet gick ut för att söka kursen. Och då tar det några dagar innan beskedet om uppsägning ”sjunker in”, innan man tar till sig beske-det. Och under den tiden så skulle jag ordna alla papper till ansökan, så jag hade två intensiva veckor i maj innan allt var klart. Och så ska man inte söka till bara en kurs. Jag sökte också en kurs till elevassistent i Mölndal och till friskvårdkonsulent i Nödinge, en ettårig kurs. Och jag kom faktiskt in på samtliga kurser och det blev jag väldigt glad för. Först tänkte jag att jag tackar ja till friskvårds-kursen, men efter att ha funderat lite till så bestämde jag mig för detta med barnskötarutbildningen. För det är vad jag trivs med och den utbildningen är närmare hem. Och jag har flera års arbetslivserfarenhet nu.

På sätt och vis var det bra att detta hände med uppsägning-en, så att jag sökte och kom in på denna kurs. För jag var så uppe i mitt arbete förut, att jag inte hade tagit mig för att utbilda mig som med denna kurs. Och det är tydligen också sista året som kursen ska ges.

Jag är arbetsledare på Peab. Eftersom det är dåligt på den marknaden så håller jag på med våra egen-regijobb för våra egna villor som vi bygger och säljer. Jag sitter med tillval och pratar med kunder och tar fram lite säljunder-lag för kommande områden. Idag var egentligen min sista dag. Jag fick en månads förlängning nu tack vare att jag hållit på mycket med våra egen-regijobb. Jag hoppas väl på en förlängning i det, alltså att det kommer igång lite mer så att det kan bli en tjänst av det istället.

Jag har aldrig blivit uppsagd. Jag har liksom hoppat från det ena till det andra och jag har själv slutat hela tiden och

provat på nytt. Det var första gången i min karriär som jag över huvud taget blev uppsagd så att det var ju lite nytt med den känslan.

Vi fick veta att det finns ett trygghetsråd. De har väldigt mycket som är jädrigt bra. Man kan få mycket utbildning. Jag tänker att om jag nu går hem så ska jag passa på att få ännu mer utbildningar. Man får passa på att utnyttja att man går hemma. Jag är inte så jätteorolig, jag får gå hem, fixa med mitt eget hus istället. Vad fasen det måste ju ordna sig. Det går ju inte bara att sätta sig och tjura. Det är ju ingen som kommer och säger ”jamen det här fixar jag”. Utan jag får ordna det själv. Det är ju tur att man inte är så lastgammal. Det är ju så idag, du ska ju helst vara tret-tio och ha trettio års erfarenhet och tio år på högskola och inte vilja ha barn. Då är du attraktiv för då jobbar du bara.

Mig spelar det ingen roll vad jag gör bara jag har ett jobb. Det skulle va en jädra konstig känsla att inte behöva gå upp vid sex och dra till jobbet. Det är väl den största föränd-ringen också. Man är ju van att alltid jobba eftersom man är uppfödd så, föräldrar med eget företag och man var in-tresserad av det. Då är det bara att resa sig upp vid fem på morgonen och hänga med farsan till jobbet.

MARTINLinköpingDet skulle va en jädra konstig känsla att inte behöva gå upp vid sex och dra till jobbet.

VARSEL 29

Det kan bli så att jag måste komplettera min utbildning och gå fler kurser. Men mycket av kompetensutveckling ges som utbildning genom arbetsgivaren. Det pedagogiska arbetet förändras hela tiden och man måste hänga med. Så som vi bemötte barnen för ett år sedan gör vi inte nu. Det här jobbet är inte som att sitta på kontor, utan man måste vara flexibel. Men det är väldigt roligt och det är en förmån att jobba i en sådan här verksamhet, det förhöjer dig som person.

För många av mina kollegor har det varit en chockartad upplevelse att bli av med jobbet. Inget socialt kontaktnät, minskad inkomst, och tänk för dem som är ensamstående, det kan vara en personlig tragedi. På en förskola tog rek-torn in vikarier den dagen hon skulle meddela uppsäg-ningarna, för att de som fick beskedet skulle kunna gå hem resten av dagen. Och en kvinna här hon var tvungen att gå hem, hon bröt ihop. Hon kunde inte jobba på flera dagar efter beskedet heller, för det var för tungt. En av dem som sades upp hade varit anställd i 20 år, men hade inte rätt kompetens. Det går inte att lita på att det de säger stämmer, att reglerna i anställningstrygghetslagen följs. Det här handlar om människor som har ett liv utanför, det är så viktigt att ha ett jobb att gå till, jätteviktigt är det.

Jag har ingen förhoppning om att få ett nytt jobb i kom-munen här, för de vill först och främst ha förskolelärare. Men i kommunerna runt omkring finns fortfarande många barnskötartjänster och likadant i Göteborg. Och jag kan

tänka mig att pendla en del. Huvudsaken är att jag får ett jobb där jag trivs. Och så är man snart 40 år och då har man lite en press på sig att få jobb. Men kraven är mycket högre för att kunna få ett jobb, än förr. Men då tycker jag också att man ska kunna ha, att det är viktigt att man kan ha en dialog med arbetsgivaren där de säger uppriktigt att det är viktigt att du vidareutbildar dig, både för din löneutveckling och för jobbet. En del som är uppsagda nu säger att erfarenhet inte har någon betydelse. Men en del som kommer ut färdigutbildade har inte bytt en enda blöja. De har varit på praktik, men det är inte samma som att ha lång erfarenhet.

För ett par veckor sedan blev jag erbjuden en återanställ-ning. Det visade sig att de hade ett vikariat till mig, som var ett sjukvikariat på fem månader. Nu går jag på denna kurs, men jag tänkte först att jag kunde arbeta deltid sam-tidigt. Men det gick inte kommunen med på och det hade inte gått för kursen heller. Men jag tackade i alla fall ja till erbjudandet om vikariat, men samtidigt är jag nu tjänst-ledig för studier. Nu fick jag också veta att de har nio för-skolelärartjänster ute, samtidigt som så många har blivit uppsagda. Man undrar ju hur de tänker, det är ganska upprörande. Jag är inte med i facket, bara i arbetslöshets-kassan och det var ganska bra den här gången eftersom de då måste följa lagen. Det visade sig nämligen att kom-munen gjorde fel vid uppsägningarna. Kommunen har blivit tvungen att återanställa samtliga uppsagda, efter-som de fick facket på sig.

Uppföljning:

Förut var jag arbetsledare och då var jag på ett bygge. Nu är jag tillbaka på Peab som projektutvecklare/säljare. En månad var jag hemma och sen blev jag återkallad och det började med femtio procent. Det var ar-betet med våra egen-regijobb som föll väl ut så att det blev en tjänst av det. Så det känns jättebra.

Jag var arbetslös för länge sen en gång och då fick jag inget bra intryck av Ar-betsförmedlingen. Och det ser precis lika-dant ut idag, det funkar lika dåligt, de har ingen koll. Så att man blir bara uppdat-erad på att det inte är lätt att bli arbetslös i det här landet. Allting ska ju styras via Arbetsförmedlingen, alltså obligatoriska möten man måste gå på där du inte får veta någonting. Det enda de gör är att de står och säger att det inte är deras fel.

När jag gick hemma en månad så visste jag ju inte vad jag skulle göra. Det var ju riktigt skönt sen att få komma tillbaka

Foto: Johanna Övling

och ha ett jobb att gå till. Det är nästan så jag tänker nu när jag är ute och går längs med vattnet på helgen att det nästan är för bra. Man vågar inte riktigt njuta av det för då händer det väl något. Så det är riktigt bra.

VARSEL 30

jEANETTE, UmeåTack för stämpeln i arslet!Det var just efter jul, som vi fick veta. Egentligen var det genom tidningen. Vi får alltid veta allting genom tid-ningen före. Det är Volvo lastvagnar i ett nötskal. När man kommer till företaget, då kommer cheferna, men då vet man ju redan om det.

Så ringde dom och sa ”det finns inget jobb den här veck-an, du behöver inte komma”. Och så ringde dom veckan efter det och sa ”du behöver inte komma”. Det här har varit två tre månader nu under våren. Och så plötsligt får vi bara ett brev i brevlådan om att vi är ”hemförlo-vade”, vi behöver inte jobba nå´ mer, vi har full betal-ning, men behöver aldrig mer komma tillbaka. Så ringde min chef och sa att jag skulle komma in och skriva på pappren. Och då sa jag till min chef ”ska man inte ha nåt möte, ska man inte säga hejdå, vad är det här? Så här kan det väl inte gå till?”

Jag är inne på mitt elfte år på Volvo. Det fanns inte så mycket tjejer inom industrin. Först och främst tjänar man mer pengar och så tycker jag det är ett trivsamt arbete och att jobba med killar är bra. När jag var på Arbetsförmedlingen, då ville dom att man skulle bli sjuksköterska eller undersköterska och det ville jag inte, så då valde jag robotutbildning för att söka mig in på Volvo. Tjejer och utlänningar var det just då.

Från början när jag jobbade där, då ville dom att man skulle utvecklas, genom möten bl.a. På så sätt var det mycket bra. Vi var t.ex. gruppsamordnare. Och för att få extra lön skulle vi engagera oss och utbilda oss. Och det gjorde vi. Men sen vart det så att det plockades bort. Där kan man se hur företaget numera värdesätter oss män-niskor, att dom inte vill ha fram dom intelligenta, dom vill ha dom här som bara står och jobbar, som idioter, som dom kan sparka på och behandla hur dom vill. Det är så vi pratar om det. Mest är det ilska mot företaget. Det är en besvikelse. Man trodde ju att man var ganska trygg på sitt arbete. Jag menar så mycket som man ställt upp på det företaget, man har jobbat övertid, det är vår lediga tid som vi gett bort till dom och vi har inte ens fått ett ”tack ska du ha”. Det enda vi fick var stämpeln i arslet. Så det är klart att det är en besvikelse. Alla lögner, dom har lovat så mycket.

Så det som alla misstänker är att dom håller på att ”ta bort oss” nu och sedan skaffa folk genom Man Power-företag. Då betalar dom bara personalen i fyra månader, sen ”rensar dom upp”. Det känns så falskt på något sätt. Man har slitit för det här företaget, har slitit för deras bonusar och allt. Och så blir man arbetslös. Då byggs det en ilska gentemot företaget. Det är inte säkert att vi vill komma tillbaka mer. Vi trivdes jättebra på våra

jobb och vi trivdes med våra arbetskamrater, men vi är fruktansvärt besvikna på vår ledning. När det gick bra för företaget, då var det dom som tog åt sig äran. Då var det dom som skulle ha bonusar, för att dom var så duktiga ...

Vi får inte göra någonting, facket har ju röstat fram för länge sen att vi inte får strejka. Nu skulle företaget göra vad som helst för att vi skulle strejka, för då har dom anledning att skicka iväg oss. Men det är klart att alla är så arga, så alla skulle vilja strejka. Det har varit prat om att vi alla ihop, när alla vi har fått gå, då kanske vi gör nån stor grej av allting, gentemot våra högsta chefer.

Jag har varit stolt över att säga att ”jag jobbar på Volvo lastvagnar i Umeå”. Idag skäms jag. Jag skäms för att folk är så fruktansvärt elaka. Dom är fullständig elaka mot människor. Dom är inte intresserade av att förhand-la med oss, dom är inte intresserade av att lyssna på oss. Dom är inte ens intresserade av att komma ner på golvet och säga hej till oss, för det vågar dom inte. Så vi ser ald-rig våra chefer. Vår nya chef har aldrig ens presenterat sig för oss, som normalt andra chefer gjort förut. Det är väldigt tråkigt.

När jag satt i matsalen igår, efter mötet med arbetsför-medlingen, så kom högsta chefen och satte sig och åt längst in i matsalen med dom andra högdjuren. Jag sa till mina vänner att ”nu när jag liks är varslad, så kan jag säga vad jag vill, nu kan jag gå fram till högsta chefen och säga hej, ursäkta mig, i och för sig har du inte pre-senterat dig, men jag tror att det är du som är min nya chef, tack för stämpeln i arslet!” Jag gjorde det inte, men jag hade god lust. Det är precis så jag känner det. Sen gick han iväg och alla satt bara och tittade, ingen sa hej. Förra chefen, om han kom in i matsalen, sa alla hej och var trevliga.

Vi hade ett möte igår, det var... ledsamt. Facket gick upp och sa att ”det här hade man ju inte velat, stå här idag och säga ...”. Det blir ledsamt, för man träffar sina ar-betskamrater, som man levt ihop med, skrattat och haft så fruktansvärt trevligt ihop med ... det är som en skils-mässa. Jag hade mer tid tillsammans med mina arbets-kamrater än vad jag hade med min sambo.

Det finns en ilska hos ungefär hälften och det är en otro-lig sorg för andra hälften. Vissa människor orkar inte ens prata om det. Vissa människor vill bara stänga in sig, slutar skratta. Dom vill bara därifrån, dom vill inte vara där längre. Det är som två sidor, man reagerar olika. Den som tar det hårdast är den som inte vill prata om det, som bara vill bort från företaget, som bara vill

VARSEL 31

kräkas, bara stänga in sig och gömma sig. Sen finns det dom här som vi, som är arga, som går ut och skriker ”Vi accepterar inte det här, så här får det bara inte vara”. Vi får ju ut vår frustration på något sätt.

Sen vi fick en ny regering, så har dom motarbetat facket, som är människor som står för oss. Regeringen ville väl inte ha någon som kämpar för oss arbetare!? Det är klart att det är facket dom vill göra svagt. Blir dom svaga, då blir vi svaga. Deras djävla ursäkter och deras lögner, som dom står där uppe och säger. Det finns ingenting som dom säger, som är sant. Dom skulle ju ge alla arbete, det har aldrig varit så mycket arbetslöshet. Regeringen som vi har nu, den ska bort. Och dom som röstade in dom, dom har inget arbete idag, dom ville ha en förändring. Men den här förändringen ville dom inte ha, att dom inte får några jobb.

Det är vi på golvet som har pratat om det, vi har inte fått strejka, vi har inte fått göra någonting. Nu efteråt, när vi har fått gå, då kanske vi drar ihop allihopa och ställer oss emot dom, för att visa att vi inte har godtagit det dom håller på med. Dom kan inte behandla människor på det sättet. Jag tycker det är så fult att en del människor ska tyckas vara nåt mer än en annan och gotta sig på andras bekostnad och skratta folk bakom ryggen. Jag förstår inte vilken människosyn vissa människor kan ha.

Min dotter är jättelessen, hon kämpar själv för att få jobb. Hon är 20 år. Det hon gnällt om hela sitt liv det är ”mamma du jobbar jämt”, så är hon uppvuxen. Och så plötsligt kommer hon själv ut i arbetslivet, söker jobb.

Och så blir föräldrarna, som jobbat hela sitt liv, arbets-lösa, samtidigt som dom unga. Så det är klart att deras hopp släcks ju ytterligare. Dom önskar inget annat är att få jobb, att kunna starta sitt liv, skaffa barn och hus. Dom vill ju så gärna starta sitt liv. Deras hopp och deras syn slocknar när dom ser att dom som har kämpat, dom som har slitit, t.o.m. dom blir arbetslösa. Det är oss dom ser upp till.

Jag älskar ju Umeå, det brinner jag för, det är livet för mig. Här är jag uppvuxen och här vill jag tillbringa mitt liv. Men just nu ... jag tror jag hamnat i en dvala, jag vill inte tänka, jag hoppas att det löser sig och att jag får komma tillbaka till mitt jobb. Men jag har tappat hop-pet, jag tror aldrig att det kommer att bli så. Jag har väl hela tiden gått och hoppats, medan tiden har gått. Och

när dom kom med det här varslet efter oss, att 320 styck-en till skulle gå, då kändes det som att det finns ingen chans att man kan få komma tillbaka nå´ mera. Och det är väl då den här ilskan har kommit upp, gentemot före-taget. Men jag vet inte riktigt. Just nu så vill jag absolut inte flytta på mig, men situationen kan ju se annorlunda ut i morgon.

Om man säger så här... jag är ju en väldigt positiv män-niska. Samtidigt kan jag ju säga att det finns trehundra jobb på typ 6000 eller fler arbetslösa. Det är många unga och andra. Att slåss med dom är inte roligt. Det är ju dom som inte ens fått chansen att arbeta, någonsin.

Foto: Petter Engman

VARSEL 32

jERRY LEE, VirserumOch så har vi badet här i Virserum, det är ju gratis att hoppa i vattnet.

När jag kom tillbaka efter semestern 2008 hade något hänt på jobbet. I tio år hade jag arbetat som snickare på W-möbler i Virserum. Jag hade spikat sitsar, klätt in sittde-lar till soffor med skumgummi och gjort det ena med det tredje. Men så efter semestern fanns det plötsligt nästan inget material att jobba med.

Företaget gick sämre och sämre, det blev mindre och mind-re att göra. Man gick där och sopade och fick lite jobb som man gjorde undan på några timmar. Folk avskedades vartefter. Från början hade vi varit tjugofem stycken, på slutet var vi kanske tolv.

En dag kom konkursförvaltaren och sa att nu är det slut. Vi skulle få köra en månad till men det blev några dagar, inte mer. Vi hade väl mer eller mindre gått och väntat på slutet, men chefen hade varit optimistisk och sagt att det nog skulle ordna sig.

Den 2 februari 2009 stod jag utan jobb. Den 2 juli tog lönegarantin slut. Nu är det a-kassa som gäller.

Från företaget sa de just ingenting. Jaha, nu var det slut, inte mer med det. Inte ens tack för tiden som gått. Alla var knäckta, de flesta hade ju barn och alltihop.

Så dök det upp folk från Arbetsförmedlingen och facket, konkursförvaltare och advokat. Arbetsförmedlingen in-formerade om a-kasseregler. Facket pratade om vad som skulle hända, men det är inte mycket som har hänt. Jag vet förresten inte vad facket hade kunnat göra. Men något, det tycker man ju. Jag har betalat till dem i alla år, men när man borde ha nytta av dem då blir man bara besviken, då tappar man förtroendet.

Som arbetslös är det mycket man tvingas lära sig. Regler och papper och krångligheter. Man måste vara på hugget, hålla sig informerad, inte göra fel. Det ställs stora krav. Att jobba är mycket enklare, då flyter livet på.

Jag har varit arbetslös två gånger tidigare, men då var det andra tider och ingen kris i samhället.

Det första man tänkte var ju: Hur ska jag hitta ett nytt jobb? Jag hade redan kollat runt på firmorna häromkring eftersom jag visste att det skulle ta slut på W-möbler. Många svarade att de själva just sagt upp folk. Andra sa att visst, om jag hade specialutbildning, så.

Sen dess har det blivit ännu svårare. Fler firmor har gått i konkurs, det avskedas folk hela tiden. Ska man få ett jobb måste man vara beredd att pendla, sägs det. Jag är beredd, men det har inte hjälpt.

Arbetsförmedlingen kan tvinga en att åka fjorton mil till Linköping och ta jobb där och det tycker jag är för jävligt. Jag skulle inte klara det, jag som är ensamstående med två barn. Men reglerna är hårda. Jag frågade och sa att jag har ju hus och barn. Men de sa att jag kan tvingas sälja huset och flytta dit där jobben finns. Och ungarna får byta skola. Man får några månader på sig att lösa uppgiften, mer är det inte.

Att jag hamnade i Virserum en gång i tiden berodde på att min dåvarande fru hade rötter här. Husen var billigare än i Strängnäs, där vi bodde då, och vi trodde att det skulle vara bra för barnen att växa upp här. När vi väl flyttat hit, köpt hus och allting, visade det sig att det inte blev något med jobbet jag blivit lovad. EU-projektet hade upphört, eller hur det nu var. Men det ordnade sig. Det är över tio år sen och på den tiden var jobb inget problem. Jag är utbildad snickare och har gjort snickeriarbeten både i Globen och på Stockholms stadsteater.

För tre år sen separerade min fru och jag. Barnen bor

Foto: Björn Stridh

VARSEL 33

hos mig. Angélique är sjutton och Vincent är elva. Jag försöker att oroa dem så lite som möjligt. De visste ju att det gick dåligt för W-möbler, för det hade jag berättat. Lite förberedda måste de vara på att saker och ting skulle förändras. Barnen tänkte att jaha, då måste vi flytta. Min dotter vill gå klart medieprogrammet i Hultsfred. Men sonen, som går i femte klass, han måste ju flytta med om det skulle vara så.

Någon ekonomi att tala om har man inte längre. A-kas-san är inte mycket att leva på, men man får klara sig. Jag får ut knappt tiotusen i månaden. Det blir förstås mindre med kläder till barnen. Min dotter sköter sig själv, hon har sitt studiebidrag. Men min son får inte lika mycket som förut; det fattar han själv att det måste bli så. Han får så han klarar sig men ingenting extra.

För egen del har jag kläder så det räcker. Men man kom-mer inte ut lika mycket som förut och det är lite tråkigt. Då kunde man åka iväg till Växjö ibland, det var kul. Nu blir det kanske någon gång i månaden, för det är billigare att storhandla där. Men jag har inte råd som förr att ta bilen och sticka iväg några mil. Och värre lär det bli. Efter tvåhundra dagar sjunker A-kassan till sjuttio procent. Det är nästan så att man får gå till socialen och det drar man sig för. Det skulle inte vara roligt att gå dit och tigga.

Efter konkursen fick jag en coach på Lernia. Vi har haft rätt regelbunden kontakt. På sistone har hon mest sagt att det inte finns några jobb att söka. Hon säger själv att det är kört, så det har bara blivit att man suttit där och fikat och pratat av sig en stund.

Annars består coachningen mest av att de föreslår kurser och sånt. Det är det de kan hjälpa till med. Men jag är ute efter ett jobb och det får man försöka fixa själv.

På sitt sätt är det väl bra med en coach. Att man har någon att vända sig till även om det inte ger så mycket rent konkret. Skulle jag komma på att jag vill gå en kurs och lära mig svetsa så skulle coachen hjälpa mig med det. Men då måste jag veta att kursen leder till ett jobb, an-nars känns det meningslöst. Om jag var garanterad jobb efteråt så skulle jag mycket väl kunna tänka mig en kurs. Inte annars.

Jag har kompisar som fått jobb i Järnforsen en bit häri-från. Det finns en hel del företag där. I Järnforsen. Men rätt många från W-möbler går fortfarande utan arbete. Vi håller kontakten och brukar träffas. Tar en kopp kaffe, pratar lite, åker runt och söker jobb ihop. Så sitter vi framför datorn och kollar om det finns några jobb men det gör det inte, det krävs specialutbildning överallt.

Det bästa är att sätta sig ett gäng i bilen och åka iväg och söka. Vi är två som ofta åker tillsammans. Mellan oss finns ingen konkurrens. Får jag jobb så är det bra, får han jobb så är det bra.

Men det är många som slåss om varje jobb. När vi kom-mer till ett företag så ser vi att de har buntar med an-

sökningar på bordet. De har flera tusen sökande redan. Våra papper hamnar i den stora högen och sen är det rena lotteriet vem de väljer. Det finns firmor där vi varit flera gånger och hört oss för. Men nej, nej, nej. Runt jul tror somliga att de kanske ska anställa fler. Vi får väl se om man blir en av dem.

Jag kollade hur många arbetslösa man får ut varje vecka i Hultsfred och fick svaret att elva stycken. Och hur många nya arbetslösa? Tolv! Och det där med ”få ut” handlar sällan om jobb. Det kan vara en kurs eller någon annan form av sysselsättning.

Varje gång man ser på tv och hör att ännu fler blivit upp-sagda så tänker man att jaha nu ökar konkurrensen ännu mer. Det är inte kul att tänka på hur många familjer som drabbas. När det vänder, när det kommer en nyhet typ nu anställer vi hundra, då kan man orka titta igen.

Man blir rätt skrämd när man ser hur företagen går om-kull, det ena efter det andra.

När W-möbler gick i konkurs skulle alltihop säljas ut på auktion. Det finns en firma som heter Pettersson och Son. Där kunde man registrera sig och följa det hela. Vi köpte lite småsaker, kompisen och jag. Lampor och soffor och sånt.

De har onlineauktioner varje vecka och då kan man se hur många firmor som kursat. Man ser hur illa ställt det är i Sverige.

Jag och kompisen la bud på ett konferenshotell i Jönköping. Han köpte rubbet och jag plockade lite gre-jer. Du kan göra riktiga fynd. Men när man ser hur stora företag rasar, då tänker man att vad fasen. Jättemaskiner säljer de ut, och ingen lägger bud för vad ska man med maskiner till. Det går åt helvete, tänker man när man ser sånt.

Nu är jag inte en person som sitter hemma och deppar. Jag har inga problem att hitta på grejer. Jag har bytt tak på huset, målat om några rum och tapetserat lite. Jag är uppe tidigt och ser till att barnen kommer iväg. Sen har jag hjälpt grannarna att snickra och renovera. De har nyss flyttat hit från Estland och det finns en del att göra på de-ras hus. Killen jag umgås mest med har jag hjälpt att lägga om taket. Man får passa på när man ändå är arbetslös, man får försöka göra något vettigt av det. Sitter man och glor så blir man knäpp. Man blir ju det. Det går bara inte.

Det är klart att jag behöver ett riktigt jobb. Jag tar vad som helst. Jag måste tjäna pengar. Fasen, att gå på bidrag är inte roligt. Som jag sa, någon liten kurs är jag inte in-tresserad av. Och att satsa flera år på utbildning och sen inte få jobb, nej tack. Får man bara ett jobb så kan man lära upp sig där.

Än så länge håller jag humöret uppe, men det är lite till och från. För det mesta är jag positiv, jag är en sån person. Det finns säkert de som tar livet av sig. Som sitter i en lä-

VARSEL 34

genhet och inte har någonting för sig. Det händer nog, det tror jag. Att de föredrar döden.

Skräcken är att tvingas gå till socialen och höra dem säga att jag måste sälja huset och flytta. Jag har pratat med so-cialen och berättat hur det ligger till. Jag har lagt ner både tid och pengar på huset. Renoverat och satt in bergvärme. Jag förlorar mycket om jag måste sälja. Sånt är inte roligt att tänka på.

Men jag har lite grejer på gång, faktiskt. Egna grejer. Två uppfinningar. Tyvärr hittar jag ingen som kan tillverka dem. Jag har pratat med Virserums köping. De har gett mig en del tips, men det har inte lett vidare. Jag har en färdig produkt som jag skulle kunna leva på, bara jag fick någon att tillverka den. Jag har åkt runt och visat proto-typen, men är rädd att någon ska sno idén.

Dessutom gör jag eget godis, en sorts marknadskara-meller. Jag skulle nog kunna sälja lite. Om nu A-kassan tillåter. Jag har i alla fall skaffat hem en bunt påsar. De ligger där borta, under stereon. Bara för skojs skull och för att inte gräva ner mig. Men det är dyrbart material till karameller.

Nu ska jag strax hem till en kompis och hjälpa honom att bygga om trappan. Sen väntar matlagning, tvätt och disk

och allt det vanliga. Jag har att göra, men längtar efter arbetskamrater. Jobb till varje pris, så brukar jag tänka. Men fem mil bort och skift! Det vore inget vidare när man har barn. Ändå skulle jag inte kunna säga nej.

Barnen är viktigast. De ska känna sig trygga, jag vill inte skrämma upp dem. Jag vet att de gärna vill ut och resa, men i somras fick de nöja sig med Öland. Tio mil någon enstaka gång måste man ha råd med. Och så har vi badet här i Virserum, det är ju gratis att hoppa i vattnet.

Vi ska i alla fall åka till Strängnäs på höstmarknad. I Strängnäs har vi folk som vi kan bo hos. Och något roligt behöver man unna sig.

Hela tiden väntar man. Väntar och väntar, ringer och far runt. Sista månaden är det några stycken här i byn som fått jobb. Men de är uppvuxna här, jag är inflyttad och då är det inte lika lätt. Man måste ha kontakter. Arbetsgi-varna väljer i första hand personer som de känner.

Uppföljning:

Just nu känns det lite bättre och det kan jag tacka slumpen för. Tre månaders jobb väntar, det är förstås ett lyft. Lite lustigt är det att jag har min dotter att tacka för det.

Jag vet inte hur många jobb jag sökt under hösten. Jag har åkt runt och visat mig på hur många företag som helst. Överallt häromkring. Åseda, Vetlanda, Hultsfred… Men det har aldrig blivit napp. Här i Virserum har det varit hopplöst och jag vet varför: Jag är inflyttad. Elva år räcker inte för att räknas som virserumsbo. På såna här småorter anställer man personer som man känner. Släkt och bekanta.

Det är lätt att tappa geisten när alla säger nej. Det kostar en del ekonomiskt också att kuska runt så där. Men ge upp, det går inte.

Internet är värdelöst; där handlar det bara om jobb som kräver specialutbildning. Då är det bättre att åka runt med sitt CV. Men det är lite tröstlöst, det också. Att se alla ansökningar som ligger där. Att förstå att man deltar i ett lotteri.Men så slumpen, alltså.

Min dotter som går medieprogrammet i Hultsfred hade femveckorspraktik på konsthallen här borta. Jag gick dit för att se vad hon hade för sig och stötte ihop med konst-hallschefen. Jag frågade förstås om de hade något jobb för en snickare.

Det visade sig att de behövde ett par man som kunde läg-ga golvet i den nya utställningshallen. Så nu ska jag och kompisen sätta igång med det. Från 25 januari och två eller tre månader framåt. Lönen har vi inte gjort upp om än, men den ska väl i alla fall bli högre än a-kasseersätt-ningen.

Det är klart att jag är beredd att ta det arbete jag får, men när Arbetsförmedlingen ville sätta mig på ett vårdjobb i Jönköping, femton mil härifrån, då vägrade jag. Till slut, när jag räknat ut hur mycket bilresorna fram och tillbaka

Foto: Björn Stridh

VARSEL 35

skulle kosta, gav de med sig. De insåg att det inte var rim-ligt. Inte när man är ensam med två barn.

Arbetsförmedlingen har jag inte haft någon hjälp av. Jag ringer regelbundet och redovisar vad jag sökt. Mer är det inte. Man tycker att de kunde höra av sig själva någon gång och tipsa om ett jobb. Men aldrig någonsin. Och när de nu visste att konsthallen behövde folk. När de hade både mig och en rad andra som arbetssökande. Då tycker man att de borde kunna lägga ihop ett och ett. Det sa jag till dem och då blev de sura. Men jag säger alltid vad jag tycker.

Arbetsförmedlingen står för krångel och hot. Det är min upplevelse. Då har coachen på Lernia varit bättre, men hon har slutat nu. Hon kunde tipsa om vilka företag som snart skulle behöva folk. Men vänta ett par veckor med att söka, kunde hon säga. Då hamnar du inte underst i högen.

Jag har varit arbetslös tidigare i livet också, bland annat när jag bodd i Strängnäs. I den vevan råkade jag ut för en trafikolycka, och i samband med det kom jag i kontakt med försäkringskassan. Jag måste säga att de var bra myck-

et effektivare än Arbetsförmedlingen. Efter arbetstränin-gen fick jag ett jobb där kassan betalade en del av lönen. Så småningom fick jag en vanlig anställning, men den tog slut den också.

Humöret har jag lyckats hålla uppe hela tiden, jag är en sån person. Och A-kassan går att leva på även om det inte blir så fett. Men jag vill ha något att göra. Något som ger pengar. Som tur är har jag ett billigt boende. Men skulle det hända något med huset så står man där. Den oron har man.

Nu hoppas jag att månaderna på konsthallen ska bli fler än tre. Om inte annat får jag en ny a-kasseperiod då och klarar mig ett år till. En bit i taget, det är så man får tän-

ka. Tanken på fast heltidsjobb har man nästan gett upp, i och med att man aldrig får något svar. Men lite hoppfullt känns det nu. Det ena kan leda till det andra. När det sprider sig att man är ute och jobbar igen, då kan saker börja hända. Då märks det att man finns. Man är inte bara en sån som går hemma.

Jag längtar efter arbetskamrater, folk att prata med. Nu har ju barnen haft jullov och då har man haft några att umgås med. Jag behöver ha människor omkring mig. Vis-serligen har jag bra grannkontakter, men ett riktigt jobb slår det mesta. Och som jag sagt förut, det värsta som kan hända är att man tvingades iväg till socialen för att tigga. Det har man inte lust med, men det kanske går så långt, det vet man inte.

Jag har funderat en del över vilken nytta man egentligen har av facket. Ingen nytta alls, säger jag. Men man måste ju vara med. Facket är maffian i Sverige.

Det är något fel med hela systemet. Folk borde få a-kassa när de är sextiotre. De som vill, alltså. Många vill sluta jobba när de fyllt sextiotre. Låt dem få a-kassa. Ta in yng-re personer istället, det måste vara vettigare.

Eventuellt kommer jag att starta firma tillsammans med mina nya grannar. De är från Tyskland och ska flytta hit för gott. Det blir i så fall något inom snickeri. Ett spe-cialområde, jag vill inte säga vilket. Vi ska börja med en marknadsundersökning, sen får vi se.

Nu är det snart vår och jag tror att det mesta känns lätta-re då. Ljusare på något sätt. Lite mindre tröstlöst. Något måste hända, det är det man hoppas på.

Men nu har jag några månader med jobb framför mig. Kanske hinner arbetsmarkanden förändras. Jag skjuter i alla fall upp problemen en tid.

När chefen säger vad som ska göras, kan folk fråga är det någon idé, vi kanske måste sluta ändå? Humorn blir ett skydd.

Jag är inte med i facket. Jag tror inte att det skulle hjälpa mig då de kämpar för sist in – först ut och då känns det inte som om de skulle kämpa för mig.

Vi måste konsumera, om vi slutar konsumera får fler

sluta jobba. Det är ju så vi lever idag, men när varslet lades skulle jag köpa ett par nya skor och då kände jag direkt att jag inte kan slösa mina pengar på ett par nya skor om jag får sparken. Men egentligen är det ju lite löjligt att det är det jag tänker på nu.

Vad har jag lärt mig av att vara varslad? Ja, hur jag re-agerar, att jag blev mer orolig än jag trodde jag skulle bli.

ANNA, NorrköpingHumorn blir ett skydd.

VARSEL 36

RONNY, Trollhättandå otur så fick man en bil med mycket fel, och då blev det mycket jobb och lågt ackord. Ackordet mätte de genom att ta ut 100 bilar och så mätte de, att denna veckan är det så mycket fel. Och så tog de ett genomsnitt, ibland var det mer och ibland mindre. När jag började så var vi väl 50 man på efterjusteringen, men sedan utökade de när det blev nya modeller och då har vi varit 100 – 150 man. Senare drog de ner på efterjusteringen, då gjordes justeringen mera på olika stationer på linan. Och då är det lättare att justera felen, för då hade de byggt ihop bilen.

Jag jobbade sedan i spolbox. Jag var täthetsprovare, när bilen var helt klar, då satte de en grön lapp på den – leve-ransklar bil. Då gick jag och tog en bil, valde en slumpar-tat som skulle testas. Då körde jag in den i en spolbox och så satt jag i och kontrollerade och mätte om det var läckor, om vatten läckte in. Vi hade en ”kännare”, en mätapparat, för att mäta läckor i underredet, så att vi slapp att lossa på mattorna. Om man hittade ett litet brännhål från svetsen nere vid fogen, en genombränning från punktsvetsen, så blev det läckage och det kunde vara många bilar med det felet. Det är också många stäl-len som ska tätas för hand. Och då kanske roboten la en tätningssträng några millimeter fel. Likadant när de la ihop kaross och tak, så hade de punktsvetsmedel och sedan användes ett tätningsmedel som inte fick hamna fel. Hittade man fel och läckage, så fick man kontrollera 50 bilar före testbilen och 50 bilar efter för att verkligen justera alla fel. I spolbox har jag jobbat sedan 90-talet.

Jag hade nog aldrig slutat på Saab, men jag var så less på skiftarbetet. Jag jobbade självständigt och hade kontakt med karossen och måleriet och monteringen, den avdel-ningen. Och likadant med dem på tekniska sidan. Så själva jobbet var det inget fel på. Men jag hade tvåskift de sista tio åren. Att jobba förmiddag gick bra, då kom man hem i bra tid. Men eftermiddagsskiftet var katastrof både fysiskt och psykiskt. Många ”gick i väggen” och det var tufft med omställningen varje vecka – vi jobbade förmiddag en vecka och eftermiddag en vecka. Så jag såg till att komma med i personalminskningarna som var då och fick ett erbjudande. Jag hade ju inga småbarn de sista åren, men många hade mindre barn och många var ensamstående och för dem var det svårt med skiftarbe-tet. Den veckan med eftermiddagsskiftet när man sluta-de elva på kvällen, eller tjugo över tolv om de förlängde skiftet - man kunde inte göra något, man träffade inte familjen. Som tur var arbetade min fru på ett jobb med dagtid och det var bra för barnen. Det är ju inte så kul att dra iväg med ungarna i ottan, om man skulle ha ti-digt skift. Det var ett helvete med skiftarbetet och om-ställningen varje vecka, speciellt när man blev lite äldre.

Jag har jobbat 42 år på Saab, som mekaniker och täthets-provare. Jag är från Trollhättan, född på Maria Alberts BB och uppvuxen här.

Jag började 1967 på Saab, när jag var sexton och ett halvt år, och jag körde varje dag med mopeden till fab-riken. Men jag köpte snart en egen bil, jag var redan då intresserad av att meka med bilar och av ”femtitalare”.

Det känns som att Saab alltid har funnits här i Trollhät-tan. 1947 startade Saab och då tillverkades första Saab exemplaret, ”Ur-Saaben”, vagn 001. Förut byggdes en-bart flygplan på fabriken. Jag gick vanlig folkskola och sedan sökte jag jobb på Saab. Jag hade äldre bröder som hade jobbat här förut, en bror började redan 1958, så vår familj har alltid jobbat på Saab kan man säga. Men jag kände ändå inte till så mycket när jag började och inte mina kompisar heller som började samtidigt.

1968 – 69, lite efter att jag hade börjat på fabriken, då hämtade de folk från Finland, hur mycket folk som helst från norra Finland. Det var unga killar, som knappt hade sett en bil. De fick börja på ”linan” – på löpande bandet. Då när jag började så gjorde de den sista tvåtaktaren. En liten sportbil med extra lister och krom och så, Saab Sporten, den som Erik Karlsson körde på tävlingsbanor-na. Sedan startade tillverkningen av Sonetten, men den tillverkningen flyttades rätt snart till Finland.

Hur det var att få jobb på Saab? – Jag tänkte att jag jobbar några år och så slutar jag sedan. Det fanns andra industrier i Trollhättan - Noab, Ferro Legeringar och andra stora industrier. Man gick till Saab och jobbade på ”linan” några år och sökte sedan till andra industrier. Det var vanligt att man gjorde så och det var mest yngre folk som gjorde så, för de äldre ville inte stå på linan på Saab. De andra industrierna hade ingen ”lina”. På linan, där var det pressat och monotont att jobba, och sedan så var det lite mer eftertraktat på andra ställen, för det var lite högre lön där på de andra industrierna i Trollhättan.

Jag började först som ”springpojke” på Saab, men sedan blev jag mekaniker på efterjusteringen. Det är där fel på bilarna justeras efter att de har testats. När bilarna är klara på linan, så testas de på rulltester. Det kunde vara en slang som inte var riktigt monterad eller tjuvgängad, eller bromsen. Eller ett elektriskt fel. Vi var två som job-bade ihop i lag för det mesta på efterjusteringen. Då var det en som hade inredning och mycket elektriskt, och en som hade justering av bagage och dörrar. Och när bi-larna hade justerats, så var det en kontrollant som kon-trollerade. Var det bromsarna som det hade varit fel på, så testade de ute på provbana. Sedan var det kontroll och justering av lacken. Så jag har aldrig jobbat på linan, men det var ackord på efterjusteringen också. Hade man

VARSEL 37

Nu när jag har anmält mig till Arbetsför-

medlingen och har nå-gra år kvar till pensio-nen, så är det inte lätt

att få jobb.

Men annars var det ett fritt och bra jobb som jag hade.

Vi hade också fått ett högre arbetstempo på senare år. En höst så ville de att vi skulle jobba extra tio lördagar i sträck, men jag sa nej. ” Jag har ett femdagarsarbete, det är mitt avtal”. Jag har jakthundar, två dreverhundar som jag tränar mycket och jaktmarker utanför Trollhät-tan där vi bor. Så fritiden är viktig och jag har inte köpt jakthundarna för att inte hinna med dem. Det var också färre då som jobbade på efterjusteringen. Så en dag när jag hade mycket arbete, mycket fel på en bil, jag var så trött på eftermiddagen, så kom min förman farande med frågor och då bad jag honom att ”fara och flyga…..”. Jag kom i ordentligt gräl med honom. Men egentligen så känner vi varandra sedan gammalt och visste var vi hade varandra. Då hade jag innan dess tänkt lite på er-bjudanden som folk fått för personalminskningarna. Så jag frågade honom om han inte kunde ordna ett avtal till mig. Sedan skadade jag knäet och gick hemma i ett halvår, men en dag i oktober så ringde min förman och sa att han hade några papper till mig. Jag fick ett 24 månaders erbjudande om uppsägning, som jag har gått på tills nu den förste januari 2010. I papperen står det ”uppsägning på grund av arbetsbrist”. Men jag sa också ”Kan du inte ordna att jag får ett längre avtal”, för tjäns-temännen hade 36 månader. För jag tyckte att jag hade jobbat där så länge ändå, så att jag hade kunnat få några månader till. Han skulle se om han kunde ordna det, men det var visst inte så lätt. Men jag var nog den då, som hade jobbat längst på Saab.

Personalnedskärningarna på Saab hade varit i flera om-gångar. Först var det när GM, General Motors, tog över för tio år sedan. Sedan var det neddragningar på hösten 2007 och i april 2008 och april 2009. Folk fick erbju-dande om uppsägningstid, som jag då med 24 månader, och de som fyllt 60 eller 61 fick erbjudande om pen-sion med 75% lön fram till 65. Man erbjöd först de som

Foto: Cecilia A

hlsén

inte orkade med arbetstakten eller var mycket sjuka, de som kanske hade ont i leder eller axlar, som hade förslitningsskador eller arbetsskador. Erbjudandet var förhandlat med facket och det var frivilligt, men många tackade ja. Sedan var det yngre också som fick erbju-dande, men med kortare uppsägningstid. Nu har jag precis anmält mig till Arbetsförmedlingen och ska börja söka jobb, men det är svårt, jag är 59 år och har ingen utbildning och det är ont om jobb här. Men jag behöver jobba några år till för ekonomins skull.

Så från den 1 januari är jag nu arbetssökande och jag har en jobbcoach. Jag har haft ”fritid” nu i ett par år, jag har fiskat och jagat och grejat med huset. Jag har kun-nat göra så mycket, men nu ska jag börja söka jobb. Det som jag vet för den närmaste framtiden är att jag ska gå en datakurs genom Arbetsförmedlingen. Det blir bra, för data kan jag inte så mycket om…. Men de jobben som vi har haft i bilindustrin, de finns ingen annanstans. Och nu ska man ha skola och rätt utbildning, för att få ett jobb.

Det är tråkigt med alla besked om Saabs nedläggning, men nu verkar det ha bestämts om en försäljning och att produktionen ska fortsätta. Det är i alla fall två och ett halvt tusen tror jag som nu jobbar på Saab, så det berör många. Men att få ett besked en dag och ett annat besked en annan dag, som det har varit nu och i tidning-ar och TV, det är tufft för dom som jobbar där. Det är många som är beroende av sitt arbete, om båda jobbar på Saab, kan man klara sitt hus och ekonomin? Nu har ju också många underleverantörer till Saab varslat, det är så osäkert. Det är svårt för hela Västsverige. För hur många på Saab är det inte som bor i Uddevalla, Väners-borg, Färgelanda, Dalsland och runt ikring. Så man får hoppas att det kan bli en bra köpare till Saab, jag hop-pas för alla arbetskompisar som jag har kvar på Saab, att produktionen kan fortsätta.

VARSEL 38

AN

GELIC

AR

obe

rtsfors

Dom har bestämt i Sydafrika, att nu skall det omorganiseras och nu får dom här gå.

Det går så mycket snack och så många rykten, men oftast finns det ju någon sanning. Det var någon kombination av att det blev den här extrema lågkonjunkturen och att det kom rykten om hur dom gör på Irland och vad som händer i Sydafrika (där koncernen också finns). Det har varit tre varsel inom loppet av ett och ett halvt år. Först var det 30 som fick gå och då tänkte man “jag klarade mig den här gången, åh vad skönt”. Så gick det ett halvår, så kom det upp ett anslag på anslagstavlan om att nu måste vi skära ner igen. Då fick jag ont i magen, “åker jag nu? Nej jag klarar mig!” Och så kommer nummer tre och det var 60 som fick gå, däribland jag. Just det här att det höll på som en utdragen, smärtsam process, i tre varselvågor det knäckte folk.

Det var väldigt lite att göra på slutet. Man minns hur det var för ett par år sedan när man gick in på industrin. Det var full fart i varenda vrå. Maskinerna gick överallt och det var folk och det var spring och det var fart och fläkt. Nu är större delen av fabriken stängd, pressarna är tysta. Det är alltså stora hallar med diamantpressar. Det har inte hänt någonting det sista året. Lokalerna står tomma, det är släckt. Dom säger det dom som är kvar, att träffar man en människa så studsar man till, för det är så ödsligt.

Facket kan inte göra någonting. Det finns ingenting att göra. Dom har bestämt i Sydafrika, att nu skall det omor-ganiseras och nu får dom här gå och då är det bara att lyda. Det här är ju numera ett dotterföretag.

Det har inte förekommit några demonstrationer, det finns inget att demonstrera mot, vad skulle det vara? Ja, regeringens undfallenhet skulle jag väl kunna tänka mig att ställa mig på barrikaderna och skrika över. Men jag har stått på barrikaderna och skrikit förr och det ledde ingen vart. Nu gräver jag där jag står och visar med mitt

liv vad jag menar. Jag har tidigare varit politiskt aktiv som kvinna här i kommunen men det var ingen höjdare.

Tidigare fanns ju arbetsmarknadsutbildningar på ett an-nat sätt. Man har nedmonterat komvux. Det är så myck-et som har försämrats, samtidigt som man talar om ett livslångt lärande. Det stämmer inte. Det hade verkligen varit på sin plats att t ex dom som har gamla gymnasie-betyg hade kunnat läsa upp dem med A-kassa och sedan få riktade utbildningar. För någon gång vänder det ju och då kommer man att behöva utbildad arbetskraft. Men det är så tyst, och det är provocerande och frustrerande. Så vi tänker “ja men vi har ju fåren och grisarna, vi kan sätta potatis, vi kan elda med ved, vi kan äta gröt, det är bara Skellefte Kraft som måste ha sina pengar”. Det är väl bra för miljön i och för sig, att man tänker så. Men vi är lyckligt lottade som inte har små barn. Våra barn är vuxna, har jobb båda två och så en som pluggar. Det känns skönt, vi klarar oss alltid. Men jag tänker dom som har småbarn, bägge har fått gå, dom har två-tre knoddar och kanske en nybyggd villa. Där är det riktigt, riktigt jobbigt, för där kan du inte dra ner hur mycket som helst.

Företaget har vetat att dom haft en lojal stab, som har kommit och gått efter konjunktursvängningarna. Det är nytt. Jag tror att tidigare var det jättevanligt att man job-bade hela livet, tills pensionen. Trivdes man på sin arbets-plats så ... Man började där när man var ung, bildade familj, jobbade hela sitt liv och så gick man i pension, med guldklocka, som min sambos pappa gjort. För det som hänt nu är eljest, att ingen kan känna sig trygg läng-re. Nu kan du aldrig vara säker. Det är omorganisationer och annat, överallt. Jag har tillhört den här flocken som är konjunkturdämpare. Som åker ut och in. Och innan man fått fast anställning vill man inte vara för opportu-nistisk, för då får man inte komma in igen.

Foto: Petter Engman

Foto: Petter Engman

VARSEL 39

Och nu får jag inte stämpla, det är nästa grej, som gör mig så förbannad. Jag har skadat mig ordentligt i några olyckor, jag har nedsatt arbetsförmåga, så sista åren har jag jobbat 25 %. Och du får inte stämpla när du jobbat 25 %, fastän du betalat till facket hela ditt liv. Så nu är den inkomsten borta. Det jag har kvar är sjukbidraget och det har dom dragit ner nåt fruktansvärt. Och nu ska det dessutom omprövas, nu vet jag inte vad som händer med mig. Det ska ju bli en tidsbegränsning på 18 månader för sjukskrivna, och då ska alla magiskt blivit friska. Det är just den här oron, det är så tvära kast och så mycket nya regler. Nu ska mitt fall omprövas i oktober och jag har ingen aning om vad som händer. Jag vet inte vad dom tror att dom vinner på det här, jag förstår inte syftet. Det är som en kollektiv bestraffning för att dom tror att vi är en stor klunga fuskare.

Det goda är väl att man av tvång blir mer miljömedveten, för man kör mindre bil, man sparar på energin, man drar ner på onödig konsumtion, det är bra! Samtidigt som det då blir mindre jobb. Om man då i andra vågskålen skulle satsa mer på miljöteknikutveckling i det här landet, då hade det känts bra, men det gör man inte det heller.

Fabriken har varit en identitet, i alla fall för den äldre

generationen. Dom har haft en väldig sammanhållning. Säkert umgåtts jättemycket familjerna emellan. Många tillhör IOGT-rörelsen och dom har haft mycket aktiviteter och många har varit engagerade i fackföreningsrörelsen. Så industrin har nog varit ett kitt i samhället. De var ock-så med och byggde “det goda landet”. Det var liksom folkhemsdrömmen. Arbetarna bodde i små trevliga vil-lor, det var så trygg och bra. Dom byggde hela samhället kring industrin.

Men det går inte att älta det som hänt, man måste vända blad. Det som vore riktigt, riktigt bra vore om min sambo kunde få tillbaks nåt jobb där eller nåt annat. För åtminstone en inkomst behöver vi. Jag är mer begränsad, är inte så anställningsbar, om man säger så. Finns det välutbildade människor tar dom inte mig i första hand. Så jag måste göra något eget. Och då tänker jag lite besöks-näring, besöksgård, sommarkafé, turister som kan komma med sina barn och titta på djuren, tova eller vara med och mjölka. Det blir ingen jätteinkomst, det är väl mera det att det skulle vara så himla kul att göra det. Att visa på att så här kan man också leva. Man behöver inte så många statusprylar när man lever på det här sättet. Det är vi inte så intresserade av, utan vi vill visa på ett alternativ.

Jag började arbeta 2005, på sommaren efter studenten. Sen så har det rullat till och från mellan olika arbeten. Jag har jobbat på Haldex och Thorn och på City-mail, varit lite ledsagare och serverat lite på helger på Dannys corner och så där.

Jag har jobbat som operatör på Pilkington i ett och ett halvt år, synade glas och packade. Jag började på femskift och sen gick vi ner till fyrskift och sen så var dom tvungna att gå ner till treskift och då fick jag gå.

Dom kom ut med stor information, informationsmöte, två månader innan, och sa att vi fick gå ner till treskift och så här många kommer att bli varslade. Facket har suttit i förhandlingar med VD:n och nån annan chef om hur dom ska lägga upp den nya skiftgången och vilka dom ska vars-la. Vi fick ingen information under förhandlingstiden. Bara att dom har börjat förhandlingarna, men inte hur långt dom kommit. En dag när vi kom till jobb så kallade dom in en efter en och berättade att man fick gå. Men så fanns facket utanför och tog hand om dom som var jätteledsna, så det var jättebra ändå. Många arbetskamrater blev ledsna men vissa såg det som en chans att ta tag i livet. För det är ju inte allas mål att stå på en industri tills man är pensionär. Många försökte se det positivt ändå.

Jag försöker vända varslet positivt. Men det är ju tradigt. Det hade varit roligt att få stanna med sin andra familj, som

TINA, SaxtorpJag är sugen på lastbilskort, frisör, ja, barn.

vi kallade det på jobbet. Man var ju så mycket där vid skift-gången så man kom ju varandra nära. Vi var ungefär 16 personer i skiftet. Vi brukade hitta på saker för att behålla en bra, god kamratskap. Jag har vissa som jag umgås med privat också, som man blev kompis med. Vissa var ju bara arbetskolleger, men dom var trevliga att prata med dom med.

Jag fick gå samma dag, med betalt hela april och så hela maj nu. Så den förste juni är jag så kallat arbetslös. Jag var en av dom sista in, så det var inte så mycket att göra. Jag har ju bara tre månader kvar tills graviditeten är avklarad, så för min del så … Men det hade ju varit skönt att ha något att komma tillbaka till efter att man varit mammaledig, men…

Jag får betald mammaledighet, det kollade jag upp när dom kom ut med informationen om varslingen. Så jag för-lorar ingenting på den. Om jag inte har jobb efter mam-maledigheten – då får man ta det då.

Jag blir väl mammaledig ett år ungefär. Så får man söka jobb under tiden och hittar man något så får pappan kan-ske vara hemma lite.

Jag söker inte jobb aktivt just nu, men jag ska kolla lite utbildningar och se om jag hittar något jag fastnar för, kan-ske, jag har inte bestämt mig än. Jag har gymnasieutbild-ning, barn och fritid. Kommer jag in på en utbildning och vet vad jag vill bli kommer jag att satsa på det till fullo. Det är en möjlighet för mig nu att hitta en rätt utbildning. Jag är sugen på lastbilskort, frisör, ja, barn, det är väldigt olika. Som ung har man kanske lite fler valmöjligheter. Skulle man hoppa på en utbildning på fem år, ja då är man inte för gammal för att börja arbeta sedan heller.

VARSEL 40

Jag heter Jaana, är född 1970, är gift, har hund och bor sedan 2003 i en villa i Dorotea. Det var då som jag fick jobb på husvagnsfabriken SoliferPolar här i byn. Jag är född i Hudiksvall och har jobbat där, i Sundsvall och i Umeå som arbetsledare för ett städföretag, Sodexo. Ett tag hade jag mitt eget företag inom samma bransch. Men sedan träf-fade jag min man, som är från Dorotea, och när vi såg att de sökte folk upp hit till SoliferPolar var det givet att man skulle söka – och så fick jag jobbet. Jag arbetade med efter-marknaden, på service- och garantiavdelningen. Det var ju mest att vända papper... Och ja, kundkontakt hade man ju i och för sig också en viss del, mycket gentemot den fins-ka marknaden. Jag hjälpte också till i receptionen och med posthantering och lite sånt. Och mina sista fyra veckor var jag nere på husvagnsmuseet utanför husvagnsfabriken och tog emot besökare.

Jag hade jobbat vid SoliferPolar i fem och ett halvt år då jag blev varslad. Det var tredje omgången varsel som gick ut och vi var nio som blev varslade på kontoret och tjugo – tjugofem i fabriken. Vi fick reda på varslet nästan fyra månader innan vi fick sluta. Men man förstod ju redan in-nan att nu är det ju nånting på gång när alla fackrepresen-tanter försvann med ledningen.

Stämningen? Ja, det var liksom inget… De första dagarna kanske det vart lite kallt och folk började tänka och så, men sen var det precis som vanligt. Alla körde på och hoppades att det skulle vända. Det var glada miner ända till sista da-gen. Men då var det ju jobbigt, men man var ju förberedd. Dels hade man jobbat fyra veckor ensam i husvagnsmuseet så då vart det ju som ett lätt… ett lätt avslut. Det var ju inte alls så där jättejobbigt…

Men de som fick gå före, de hade det ju riktigt jobbigt. Då såg man ju hur jobbigt det var. Pratade man med dem så började de ju gråta. Det var där man trodde man själv skulle hamna, men jag tyckte det gick bra.

Det har ju blivit stressigare för dem som är kvar. Nio per-soners arbetsuppgifter har delats ut på dem. Plus arbetsupp-gifterna som de fem som fick sluta före oss hade… Så att det finns ju hopp om att de ska återanställa när det blir bättre tider. Om de återanställer blir det först i fabriken. Där är det riktigt tungt. De måste ju göra jobb för en hel armé. Det

som har gjorts förut ska ju göras i alla fall… och vi får ju inte sänka kvaliteten. Då får vi aldrig tillbaka marknaden. Jag säger vi hela tiden! Jag kommer aldrig att komma ifrån det där, vi...

Om SoliferPolar försvinner? Då försvinner ju hela byn! Då klappar de väl snart igen ICA eller Konsum så det bara blir en butik kvar. Statoil har ju redan plockat bort macken häri-från. Då börjar ju barnfamiljerna försvinna – för de måste ju ha jobb. Och så stänger väl sjukan. Det blir ingenting kvar.

Jag hoppas tidningarna slutar skriva om finanskrisen. När svininfluensan hamnade på löpsedlarna så sade jag: Tack, tack svininfluensan! Nu finns det ingenting i tidningarna om finanskrisen och i och med det börjar ju folk handla! Jag slutade läsa tidningar när det var som värst, jag slutade titta på nyheter, för jag vart så irriterad. För det hände ing-enting annat i hela världen än de här förbannade finanskri-serna, börsen gick nedåt och än det ena… Jag slutade. Jag läser fortfarande inte tidningen. Jag är så irriterad. Det var ju bara negativt. Det var ju bara hemskt, hemskt, hemskt, hemskt. Och hur ska man då kunna hålla sig positiv, om man bara läser hot?

Ekonomin? Ja, det blir ju svårare när man blir arbetslös. Det tar nio veckor innan facket har bestämt vilken ersättnings-nivå du ska ha. Och sen ska det där pappret skickas till Försäkringskassan. Och sen tar det tid innan de betalar ut, för vissa tror jag det tar 26 veckor innan de ger ut besked. Och tänk dig då att vara ensamstående och bli arbetslös. Vilket helvete. Så vi har ju ett bra fack som det bara tar åtta – nio veckor för. Jobbigast är ändå att vänta på besked. 3 000 kr får man under tiden, det är den lägsta nivån.

Att vara arbetslös – det är nånting nytt. Man måste lära sig nya saker. Och det är ju jättespännande. Javisst, det är jät-tetråkigt, men det är spännande. För det är ju nånting som man aldrig har upplevt. Så det är ju som en kunskap man måste bära med sig. Och det är ju inte tungt!

Bitter? Nej, så länge företagen gör det de kan, varför ska jag vara bitter och elak på dem då? Varför ska jag sparka undan mina egna ben? För det är ju det man gör.

Jag fixade en praktikplats på en gång, på Vuxenskolan. Redan innan jag slutade hade jag ordnat praktiken för jag upplever att man har lättare att få jobb om man har ett jobb.

Så gäller det att hålla sig sysselsatt också. För sätter man sig ner då tror jag att man är körd. Då är det nog jobbigt att komma tillbaks.

Om jag vill tillbaks? Ja, men självklart vill man det. Det är ju en trygghet. Det är ju ett stort företag och det är ju en bra arbetsgivare, så att självklart vill man ju tillbaks.

jAANA, DoroteaJag säger vi hela tiden! Jag kommer

aldrig att komma ifrån det där, vi ...

Foto: Petter Engm

an

VARSEL 41

Jag heter Hanna och fyller snart 30 år. Jag är uppvuxen på Mälaröarna. Sen har jag bott på en massa olika ställen här i stan. Jag har en utbildning inom personalområdet och jag har läst pedagogik. Sen har jag läst arbetsrätt, ledar-skap och organisation och dessutom humanistiska ämnen som konstvetenskap och litteraturhistoria. Efter gymna-siet började jag jobba på ett bemanningsföretag som re-ceptionist och blev uthyrd till olika företag. Sen började jag plugga men hade kvar min tjänst. Jag jobbade under lov och när jag gjorde studieuppehåll. När jag var klar fick jag fortsatt anställning på bemanningsföretaget som personalare, kandidatansvarig, sa man.

Då jobbade man med att försöka få tag i rätt folk. Jag var på skolor, universitet, arbetsplatser och hade kontakt med Arbetsförmedlingen. Då var det väldigt mycket högkon-junktur. Sen sökte jag vidare inom företaget och fick den tjänsten jag nu är varslad ifrån. Det var som konsultchef i ett dotterbolag som rekryterar och hyr ut hantverkare. Det var en ny verksamhet och den gick fort framåt. Som mest var vi 200 personer ute och 9 inne på kontoret.

Sen i oktober 2008 sade det bara stopp. Alltså inom bygg-svängen, ingen ville ha våran personal. Det är otroligt konjunkturkänsligt. Och det vet man ju att, det har man lärt sig när man hyr ut personal. Det är den inhyrda per-sonalen som får ryka först. Så det var jätteextremt från att ha varit ca 200 personer 2008 så var det 30 kvar vid årsskiftet och av oss åtta på kontoret blev 7 varslade.Det beror ju på anställningstiden men jag hade fem månaders uppsägning och efter 2 månader blev jag arbetsbefriad.

Jag hade ju anat och vi spekulerade jättemycket eftersom vi höll på att säga upp våra konsulter. Det fanns en väldigt stor medvetenhet där om budget och resultatet hela tiden. Så det var ju bara att räkna ut. Vi visste hur många som måste arbeta ute för att täcka upp för en person inne på kontoret.

Så det var galghumor, vem … vem får gå först men jag hade längst anställningstid och jag trodde inte att dom skulle ta bort hela gruppen. Så jag trodde inte att jag skulle få gå.

Vi fick veta precis innan julveckan. Vi skulle ha ett gemen-samt möte på onsdagen men när vi kom till jobbet fick vi veta att det inte skulle bli något gemensamt möte utan att vi skulle ha enskilda möten med vår chef. Vi gick in en och en och han, chefen, sa egentligen bara, sorry. Så här är situationen så här ser det ut. Jättetråkigt men jag måste ge

dig beskedet att du inte längre får ha din anställning kvar.

Det var väldigt rörigt och det blev ju också väldigt konstigt för vi satt i kontorslandskap och vi fick beskedet att vi inte fick säga något till varandra förrän alla fått beskedet, och det kan man ju förstå. Men det var en kollega som var borta och skulle komma kl 13.00 så alla satt i någon slags spänd stämning.

Och vi skulle själva säga upp 20 personer samma dag som vi blev uppsagda. Jag var väldigt arg, jätteförbannad. Vi skulle jobba 110 % samma dag som vi själva blivit upp-sagda.Vi började prata för vi tyckte … vad är det här ...

Det var stökigt i organisationen. Vi hade många synpunk-ter på ledningen och hur vi blev uppsagda var droppen.

Och jaha nu är jag här på andra sidan, arbetslös, det hade jag inte tänkt mig och jag upplever det verkligen är att vara på andra sidan. När man jobbar är man i den sociala miljön på en arbetsplats och man har sina kollegor varje dag. Nu efter två och en halv månad tycker jag att det bör-jar krypa under huden, man är inte med, man är utanför någonstans. För mig finns det jobb att söka och jag söker allt jag ser inom mitt område.

Annars pendlar det upp och ner, ena dagen känner man sig helt apatisk … och bara jag kommer aldrig att få något jobb. Andra dagar kan jag ringa flera samtal och tycka att det går ju bra, det här kommer att ordna sig. Det värsta är att inte ingå i ett socialt sammanhang. Jag har familj, vän-ner och många intressen utanför jobbet, men när man inte har något jobb inser man hur viktigt det är.

hANNAStockholmAndra dagar kan jag ringa flera samtal och tycka att det går ju bra.

Foto

: El

isab

eth

Boo

gh

VARSEL 42

Min bakgrund är att jag har gått den långa vä-gen. Jag gick på vanlig folkskola och sen därefter ett par år på yrkesskola inom verkstadsteknik. Jag gick två år på fackskola för att bli maskiningenjör och jag har varit ute i arbetslivet sen dess.

Det finns ju knappt några jobb för den som är sex-tiett år. Det är ju lika svårt för dem som är sextiett kanske som för de yngre som inte kan komma in på arbetsmarknaden. Om jag ska ta ut min pen-sion tidigare och gå över och bli privat, alltså egen företagare, där jag kan ta projekt istället kan det vara lättare att få in en fot igen på företaget.

När jag blev arbetslös 2003 och gick till arbets-förmedlingen då fick man gå på information gans-ka tidigt efter att man blev arbetslös. Där talade de om hur man skulle gå till väga och göra sina

BO, VästervikJag måste arbeta fram någon plan för mig själv hur jag ska göra och det tar ju sin lilla tid. Man får gå och slipa på det där.

Foto: Johanna Övling

Jag heter Ulrika. Jag är född och uppvuxen i Stockholm och nu bor jag här igen.

Jag är byggnadsantikvarie och har utbildat mig i Stock-holm och på Gotland.

Efter utbildningen har jag varit projektanställd. Jag har aldrig varit tillsvidareanställd. Jag hoppas att jag blir det någon gång, det vore väldigt trevligt.

Jag har haft varierande arbeten men temat har varit detsamma. Med en projektanställning har man ett slut-datum och då meddelar arbetsgivaren en månad innan det aktuella datumet att tjänsten inte kommer att bli förlängd, det är dom tvungna till. Dom har den ekono-miska pressen på sig och det finns inga pengar. Det är beroende av konjunkturerna och allt möjligt.

Varslen var ju väntade, även om jag alltid gick och hop-

ULRIKA, StockholmJag har aldrig varit tillsvidareanställd. Jag hoppas att jag blir det någon gång, det vore väldigt trevligt.

pades på att skulle kunna bli förlängt. Ja, det var ju ofta så tillfälligt präglat överhuvudtaget, med boende och så där, provisoriskt.

Men man kommer ju in i arbetet. Jag har rotat mig väldigt bra i alla projekt jag hållit på med och man har engagerat sig.

Och så ska man sluta. Även om det inte är oväntat så blir det en stor omställning, alltid. Jag tänkte någon gång att jag varit väldigt naiv och inte tänkt så mycket på att det var tidsbestämt. Jag var ju så uppe i arbetet och det var så mycket att göra och sedan…när det var klart var det ju jättetråkigt.

Det var tråkigt av många anledningar, man blir fäst vid alla, man är bland kollegor och i projektarbete. Man bygger upp kontakter och blir väldigt engagerad i sina arbetsuppgifter. Och det arbetar man ju upp under lång

VARSEL 43

CV:n och sådant, och så har det väl fortsatt till idag. Skillnaden är ju att jag är tvungen att söka i hela Sverige idag. I och med att jag har varit ute och gjort en resa tidigare, pendlat och varit borta veckovis är ju inte det så roligt. Sen har jag ju blivit cirka tre, fyra år äldre sen den tiden och då är det inte så kul att vara borta från familjen om man vet att man har en hustru som går hemma och får ta ansvaret för alltihop.

Samtidigt så är det inte Arbetsförmedlingen som har skaffat fram jobben och den tendensen ser det ju ut att vara nu också. Det är jag själv som får hålla efter det där så att det händer någonting. För att även om jag lämnar in ett CV till dem så har jag inte fått ett enda svar från dem att de har bevakat det. Man kan inte förvänta sig någon större hjälp ifrån Arbetsförmedlingen utan man är ju mer rädd för att det ska bli stjälpt i och med att de kan säga att man inte har skött sin arbetssökning. Jag måste arbeta fram någon plan för mig själv under tiden hur jag ska göra och det tar ju sin lilla tid. Man får gå och slipa på det där.

Läget är ju fortfarande att jag är arbetslös. Huvudsaken är att jag får vara hemma i stan. Sen har jag ju haft funderingar på att starta ett eget företag. Jag får tänka

Foto: Elisabeth Boogh

efter lite till vilket som blir bäst. För det känns ju bättre att få en inkomst än att behöva ta ut pension i förtid för det ger ju inte mycket i pensionväg. Arbetslösheten har väl påverkat att jag inte är ute så mycket utan går mest hemma och stökar. Men man måste ju ut och nu när det blir mörkt på hösten sådär så blir man lite tröttare och vill vara kvar i sängen lite längre. Det är väl det som är nackdelen.

Jag tror att det är såhär att det habegär som man hade när man var yngre det har jag inte nu när jag är äldre. De yngre däremot är lockade av så mycket mer och kräver mer kapital. Och ser de att de inte kan få fram det där kapitalet så slår det mer emot psyket. Och då blir det ju det här att de kanske går ner sig och söker tröst i annat. Vi som har hem och sådant uppbyggt behöver ju inte tänka på så sätt utan vi använder ju det vi har. Så att jag tror att det frestar de yngre mer på det sättet. Förr fanns det ju mycket mer ideella uppgifter, de gick dit för att det var kul, men idag så vill de ju ha betalt för allting de gör. Men det kanske ändrar sig i framtiden, de kanske får en annan syn.

Jag måste vara optimist tycker jag. För på något sätt så tror jag ju att det kan lösa sig. Man får vara alert och ta första halmstrået som kommer.

tid. Men det avslutas plötsligt och väldigt tvärt, vilket är lite….ja det blir en tuff omställning.

Det blir många reaktioner på en gång. Dels är det en ekonomisk faktor, att jag blir arbetslös och inte har något annat på gång. Att jag plötsligt inte har någon tillhörighet, en gemenskap och allt det där som man kommer att stå utanför. Jag har trivts väldigt bra på alla arbetsplatser, jättebra. Och då blir det något man kliver ur, ett sammanhang det är verkligen jätte-tråkigt.

Ett jobb är något som stärker en, att man är behövd och har en uppgift att fylla.

Men jag har valt att utbilda mig till byggnadsantik-varie och det är ju inte en speciellt stor bransch. Det finns få tjänster generellt. Och dessutom befinner vi oss i en be-gynnande finanskris vilket ju inte gör saken bättre.

Men jag är helt övertygad om att det kommer att lösa sig. Jag kommer nog att hitta ett jobb förr eller senare även om det inte blir som antikvarie.

Jag känner mig rätt positiv även om jag tror att det blir tufft.

VARSEL 44

SOFIA UddevallaJag vill ha ett riktigt jobb, där man är uppskattad och gör något nyttigt, och där man har en riktig lön …

Jag gick ut gymnasiet i Uddevalla i våras, i juni 2009. Jag flyttade hemifrån för ett år sedan och bor nu inne i stan. Men mina föräldrar bor ut mot kusten och där har jag vuxit upp.

Jag valde Medialinjen, med inriktning foto, när jag sökte till gymnasiet. Det var en populär linje när jag sökte. Jag hade en tanke när jag var yngre att arbeta med TV produktion, med dokumentärfilmning. Att arbeta med viktiga frågor. Och sista året på gymnasiet gjorde vi någ-ra tjejer ett projekt om kvinnomisshandel. Vi gjorde en utställning, hade kontakt med kvinnojourer och in-tervjuade en kvinna som tidigare blivit misshandlad av sin man. Det kändes viktigt. Men när jag hade gått ut gymnasiet, så kände jag att detta kanske inte var något för mig.

Jag har jobbat extra på McDonalds i fyra år, under hela gymnasietiden. Jag har jobbat både på Torp köpcentrum och inne i stan. Jag jobbar fortfarande på McDonalds när det behövs, det är kvällar och helger och om någon är sjuk eller ledig. Men jag försöker att få mera jobb där. Jag jobbar helst på Torp, för det var där som jag började. Det är mer kunder där på sommaren, det är mycket tu-rister, folk som kommer in efter en dag på badstranden. Då kan vi vara uppåt 50 personer som jobbar under hela dagen och kvällen. Jag tycker att det är en bra erfarenhet att ha arbetat där. Att lära sig att hantera stressen och att möta kunder som inte är nöjda. Sedan jobbade jag på Bauhaus byggvaruhus i somras också. Och när jag var ännu yngre, så sålde jag jordgubbar vid Rotviksbro. Jag stod i ett litet stånd utanför affären där.

Jag tänker när jag söker jobb, att till TV kan jag inte söka. Jag har ingen utbildning. I alla annonser står att man ska ha utbildning. Och filmbranschen är tuff, spe-ciellt för producenter är det hård konkurrens. Som det känns nu så vill jag bli fastighetsmäklare. Jag ska söka till hösten. Det är en 2- eller 3-årig utbildning. Här i Västsverige finns den bland annat i Borås eller Trollhät-tan. Och så ska man ha praktik. Det som lockar med detta är annonserna och broschyrerna på lägenheterna. Det är mitt fotointresse som gör att det är intressant att

kanske göra broschyrerna och foton. Och så vill jag ha ett yrke där man kan träffa människor och inte sitta på kontor hela tiden. Jag är väl ganska social, upplever jag att jag oftast är. Men den utbildningen är väldigt po-pulär så det kan vara svårt att komma in. Jag har också sett att det finns en utbildning till butiksägare, det är med textil och mode. Den är också väldigt populär; den finns i Borås.

Jag kan inte flytta så långt, typ Norrland, eftersom min pojkvän bor i Göteborg och han har en egen firma. Hade man fått ett heltidsjobb i Örebro, Karlstad eller Borås, så hade man kanske haft råd att hyra en liten lägenhet och så pendla till Göteborg. Arbetsförmedlingen säger att det är en fördel om man kan tänka sig att bo någon annanstans för att få ett jobb. Det är ju väldigt hög ar-betslöshet här. Jag tror till exempel att det är svårare för ungdomar att få jobb, eftersom Uddevalla har en av Sveriges största gymnasieskolor. När jag pratade med min handläggare på Arbetsförmedlingen så har jag sagt att jag kan tänka mig att pendla om jag får ett heltids-jobb. Jag skulle känna att det hade varit roligt att flytta på sig och se lite annat, men så är det att han har svårt att flytta på sig, min kille.

Jag har varit arbetslös sedan september. Jag hade så att jag kunde klara mig på McDonalds jobbet till dess och jag hade hoppats att jag skulle få mer, att jag skulle få 75 % i alla fall. Men nu måste jag söka annat jobb, för jag klarar mig inte på det jag har i höst. Det är lite job-bigt att inte få mer, för jag behövde läsa upp matten på Komvux för att kunna söka till Fastighetsmäklarutbild-ningen. Då hade det varit bra att ha mera jobb på Mc-Donalds, så att jag klarat ekonomin.

Om jag inte får ett jobb, så är det lite jobbigt att hålla på så här. Som jag har levt det senaste året, det har varit väldigt mycket snålande. Det har varit alla utgifter i förs-ta hand att betala; hyra, el, värme, internet, mobil-räkningar och att man får spara hela tiden. Man har fått plocka pengar från sparkontot istället.

Jag har fått Jobbgarantin för ungdomar, genom Arbets-

Foto

: Sig

frid

Car

lsso

n

VARSEL 45

förmedlingen. Det är arbetsmarknadsinsatser speciellt för ungdomar. Det är en bra motivation att vara med där, för att man kan få jobb eller praktik. Man ska söka jobb också under tiden, det är mycket på eget ansvar att man söker….jag har varit på två intervjuer, men inte fått något jobb. Sedan har jag ringt på ett jobb i Göteborg, på en pastarestaurang. De sökte servitriser och servitö-rer, en plats fanns det. Då ringde jag och frågade om det, typ, var något för mig. Då frågade han: ” Har du någon utbildning eller erfarenhet av restaurangbranschen?” ”Ja, jag har arbetat på McDonalds”, men han ansåg nog inte att det var ett restaurangjobb för han skrattade mig rakt i ansiktet. ” Hur länge har du jobbat där?”, ”fyra år”, ” Ja, lycka till med livet då”, önskade han.

Många som har gått ut gymnasiet och som inte har job-bat en dag i sitt liv, de har mycket svårare än jag att få jobb. Många av mina kompisar pluggar och många

söker jobb. Några bor i Göteborg, det är lite lättare att få jobb där. Sedan är det några som har flyttat till Strömstad. Nolby köpcentra vid norska gränsen har ju byggt ut och de sökte personal. Och några har fått jobb i Norge.

Dom sa på Arbetsförmedlingen att de kunde erbjuda praktik. Det är bra att de har praktik, men då ska man ha bättre betalt. Att få den ersättningen på 124 kronor om dagen, det tycker jag är jättedåligt. Man kan inte överleva på det, man kan inte betala hyran och annat. Det blir en billig arbetskraft. De tjänar på att ta in prak-tikanter. Men jag vill ha ett riktigt jobb, där man är upp-skattad och där man har en riktig lön. Och så väntar jag på en tid hos en jobbcoach, så jag kan förbättra min CV, jag kan känna att det är därför jag inte får jobb, man måste ha bättre CV och personligt brev.

Från början är jag från ett mindre samhälle utanför Väster-vik och där arbetade jag på ett sågverk. Jag har gjort det i fyrtio år. Jag har bara haft det arbetet och nu är jag upp-sagd. Den tjugosjunde augusti går jag ut i arbetslöshet, det är sista dagen jag arbetar om han inte tar tillbaka folket. Tre ska gå nu om onsdag redan och sen är de fyra, fem stycken som går den tjugosjunde augusti. Det ska vara tre kvar och vi begriper inte hur de kan köra det sågverket på tre man. Jag har inte börjat tänka på det riktigt, men just nu så jobbar jag. Men man har ju tröttnat på det, det är ju halvfart. Så blir det väl när man blir uppsagd, att man skiter i det.

Om jag blir av med jobbet blir det väl att gå till A-kassan och ta dagen som den kommer och söka arbete. Men det finns ju inget, det finns ju inget sommararbete ens. An-nars får jag väl flytta till Norrköping och börja där när det sågverket kommer igång, de ska ju bygga ett där ute vid pappersbruket någonstans. Jag hade tagit pension istället, men det får man ju inte. Man måste arbeta till sextiofem år och det är tio år till. Det hade ju varit bättre att sluta arbeta och släppa in en yngre på en arbetsplats till ex-empel, de har ju inga arbeten heller de här ungdomarna, tjugofemåringarna till exempel.

Vi har fått en coach från Lernia. De har något samarbete med Arbetsförmedlingen, de ska ju hjälpa oss. Då sa de att du måste nog gå en kurs i data. Och det blir väl det första man får göra förstås, men jag har ingen dator. Som det låter på den här coachen då får man ingen semester när man är arbetslös.

Jag tycker att det är ingen kris. Jag tycker att de arbetar

som fasiken folket. Gå till en affär, det är ju fullt med folk. Det är ingen kris tycker jag, de handlar som bara den. Jag förstår inte var krisen är någonstans. De handlar ju, köper hus och bilar och så där, folket. Men det kunde de ju inte göra om det var kris va?

Uppföljning:

Vi fick påbackning två månader i början. Det skulle ha gått ut i morgon men så fick jag det här idag, ett anställ-ningsintyg, heltid. Så nu kan han ju inte säga upp mig, nu behöver jag inte gå hem. Vi frågade chefen i fredags ”vet du om att vi går hem nästa fredag?”, ”gör ni?” sa han bara. ”Får vi vara kvar eller?”, ”jag ska tänka på det” sa han då. Och så kom han idag. Det har alltid varit så, sista minuten, sista timmen. Vi slog vad, han kommer på fredag sa vi, fem i när vi ska gå hem klockan ett och säger att vi får vara kvar. Det var nära att han gjorde det.

Man får hoppas att det går bra nu framöver så att de and-ra kan stanna kvar också. Du vet ifall de får gå så är det ju lite synd om dem för de har ju familj och sånt. Det kanske hade varit bättre att de hade varit kvar kanske för jag är ju ensam.

Nu kan man ju planera bilköp och sånt där och handla, det kunde man ju inte förut. Man visste ju inte hur mycket man fick från A-kassan och sånt där. Det är ju det. Nu har man ju en stadig inkomst hela tiden. Man hade ju det inpräntat att man skulle gå hem imorgon, så då har jag ju väntat på det, så det blev ju en liten glädjechock. Det blir nog att gå ut och äta lite kanske. Men det är ju arbetsdag imorgon, man får ju inte vara hemma för det.

ROLF, Västervik Vi frågade chefen ”Vet du om att vi går hem nästa fredag?”

VARSEL 46

Jag heter Ann-Catrin och är 27 år. Jag kommer från Skåne och har bott i Stockholm tre och ett halvt år.

Jag flyttade hit för att börja plugga. Jag gick en in-riktning mot försäljning och marknadsföring. En himla bra utbildning. När jag höll på med mitt examensarbete såg jag en annons från ett bemanningsföretag och sökte jobb där.

Jag fick komma på intervju och det kändes jättebra. Jag fick jobbet samma dag jag tog min examen. Det är alltså två år sedan och jag har varit arbetslös i ett halvt år.

För ett halvår sedan informerades det om att 90 personer skulle varslas om uppsägning. Efter ett tag återkom led-ningen och berättade vilka tjänster som var berörda och det visade sig att min tjänst var berörd. Det tog väldigt hårt på mig. Jag tog det väldigt personligt. Min chef sa att jag inte skulle ta det personligt, men jag kände att det skulle skita sig för jag hade ju bara varit där i ett och ett

halvt år. Man kollade ju LAS-listan och på kompetensen.

Det blev lugnt och vi jobbade vidare men det var ovan-ligt tyst, inte samma glädje på jobbet. Man märkte av det. Folk var dämpade och väldigt oroliga och så fick vi till slut veta att namnen på dom som skulle få gå skulle meddelas följande måndag. Jag fick veta det samma dag som jag skulle in och operera min axel.

Och så på måndagen var jag tillbaka. Alla kom till job-bet men det var ingen som började jobba utan alla star-tade upp datorerna ... och så satt vi där och bara: jaha.

Så började chefen kalla in personer. Det kom ut en tjej som också hade jobbat en kort tid. Hon hade inte varit där så länge som jag. Hon var inte så där jätteledsen men hon var ändå ganska tagen, jag tror hon var mer förberedd än jag. Så var det min tur, hjärtat slog och jag var helt genomsvettig. Jag tänkte, fan, vad skulle man göra liksom. Jag gick in och min chef sa att tyvärr var jag en av dom som skulle få sluta.

Jag blev nog mer förbannad, eller jag vet inte hur jag reagerade. Hon förklarade en massa och hade argument som förklarade och hon tyckte det var jättetråkigt. Och jag kan förstå henne, det kan inte vara kul att säga upp folk vi var ju ett väldigt tajt gäng inklusive chefen. Så det är klart att det var jobbigt för henne. Men jag började … ja du vet, redan under tiden hon pratade, jag hade slutat lyssna för länge sedan. Jag tänkte bara, vad händer nu vart ska jag ta vägen, vad ska jag göra om dagarna? Var ska jag hitta ett nytt jobb i dessa tider och var ska jag få inkomst ifrån? Och får man ett jobb så är man sist in där, jag hann tänka massor. Men så bröt jag ihop totalt och min chef blev jätteledsen och började gråta.

Sen var det så här hela hösten, alla grät lite då och då. Det var väldigt mycket tårar. Vi sa att det var dags att köpa vattenfast mascara. Det var jättejobbigt. Alla tyck-te det var jättejobbigt och vi blev tröstade av våra kol-legor. Vi tre som blev uppsagda umgicks rätt mycket på fritiden. Vi gick iväg och fikade och satt och snackade, ja kräktes av oss lite och stöttade varandra. Det var tuf-fa dagar, en tuff höst överhuvudtaget. Det var väldigt, väldigt jobbigt.

ANN-CATRIN, StockholmDet var väldigt mycket tårar.

Vi sa att det var dags att köpa vattenfast mascara.

Foto: Elisabeth Boogh

VARSEL 47

Jag hade jobbat ett år som truckförare på Melam AB i Åseda när jag blev uppsagd. Att bli arbetslös var som att se proppen gå ur ens liv. Jag trivdes så in i helsike med job-bet. Jag brukade tänka att här kan jag stanna tills jag blir sextiofem.

Det värsta är nog att se hur familjen påverkas. Min dotter som är sju år har inte rätt att gå på fritids längre. Sånt är svårt att förklara. Det är tungt för henne. Hon kommer ifrån det sociala. Kompisarna.

Det känns som att man får en stämpel av folk runtom-kring. Man är inte lika mycket värd längre. Ingen säger det rakt ut, men jag känner hur de tittar. Personer som vet att man är arbetslös, de vaktar på en hela tiden. Jag kan föreställa mig hur somliga tänker: Där går han hemma, undrar om han söker några jobb. Jag försöker att inte bry mig om vad andra tänker. Men när man går och lägger sig på kvällen, då kommer det tillbaka.

Familjen tycker att jag har förändrats som person och det tycker jag själv också. Jag har blivit grinigare och mer lättirriterad. Det tar på psyket, det här. Både Lotta och barnen brukar sucka: Åh vad skönt att det är fredag! Själv uppskattar jag inte fredagarna längre. Fredag är bara ännu en arbetslös dag, och under helgen som kommer kan man inte söka några jobb.

Coachen på Lernia talar mest om att starta eget. ”Starta eget, starta eget.” Det hör man hela tiden. Och det är klart, att har man en bra affärsidé så. Som man kan leva på!

Av Arbetsförmedlingen har jag inte fått någon hjälp allas. Där handlar det bara om utbildningar. Starta eget-kurser och sånt. Men utbildning, nej tack! Mitt läshuvud tog slut efter åren i skolan.

Uppföljning:

Nu kan jag komma hem och njuta av att vara ledig

Jo, det är så att jag fått jobb. I Järnforsen. Arton kilom-eter från Virserum. Företaget heter Plannja och tillverkar plåttak. Jag kör truck som tidigare och det är jag bra på.

Nu kan jag njuta av fredagarna igen. Komma hem och känna hur skönt det ska bli att vara ledig. Förut betydde fredag bara att jag hade två dagar framför mig när jag inte kunde söka jobb. Nu betyder det fredagsmys med familjen.

Min dotter som ska fylla åtta har fått börja på fritids igen. När jag var arbetslös och hemma hade hon inte rätt att gå dit. Klart att hon var arg på mig. Det var pappas fel att hon måste sluta på fritids, så blev det ju. Det är inte bar-nens fel att en förälder förlorar jobbet, men de blir lid-ande.

Arbetsförmedlingen tycker jag gott att man kan skrota, de åstadkommer ingenting. De sitter som fångvaktare och ser till att man sköter sig. Det är klart att soffliggare som inte anstränger sig kanske mår bra att ha piskan över sig. Men för de nittio procent som bara längtar efter att få arbeta är övervakningen bara påfrestande.

Familjen, huset, jobbet. Sen står inte så mycket mer på min önskelista. Vi har det bra så här. Nu kör vi på. Vi slip-per vrida och vända på varenda krona. I februari ska min fru och jag göra en spa-resa med Birka Paradise över ett veckoslut. Den blir en sorts firande, den där resan.

Får jag fast på Plannja så stannar jag tills jag blir sex-tiofem.

ROBERT, Virserum

Min dotter har inte rätt att gå på fritids längre. Sånt är svårt

att förklara.

Foto: Björn S

tridh

Deltagande institutionerVästerbottens MuseumStockholms Läns MuseumStockholms StadsmuseumArbetets MuseumNorrköpings StadsmuseumVirserums KonsthallBohusläns Museum Länsmuseet i Varberg Landskrona MuseumFolkets Hus och Parker ABFLOSAMDOK

www.varsel.net

VAR

SE

L