UPPLYSNINGTIDENS KULTUR

Andrzej Ferber - Kulturhistoriska stenciler

EPOKENS PERIODISERING DEN TIDIGA UPPLYSNINGSTIDENS KULTUR - C:A 1710 - 1750

DEN SENA UPPLYSNINGSTIDENS KULTUR - C:A 1750 - 1800 UPPLYSNINGSTIDENS "EFTERKLANG" - C:A 1800 - 1830

VIKTIGASTE STILAR SOM FÖREKOM UNDER UPPLYSNINGSTIDEN

I DE OLIKA KONSTARTERNA

LITTERATUR, FILOSOFI, DRAMA

UPPLYSNING/tyska=AUFKLÄRUNG/franska=LE SIÈCLE DES LUMIÈRES/ engelska=THE ENLIGHTMENT/

C:A 1710 - 1800

ARKITEKTUR, MÅLERI, SKULPTUR & KONSTHANTVERK

ROKOKO - C:A 1710 - 1780

NYKLASSICISM - C:A 1750 - 1825

DANS

DANS UNDER UPPLYSNINGSTIDEN - C:A 1740 - 1790

OPERA

1700-TALETS NEAPOLITANSKA OPERA SKOLA , FRANSK OPÉRA COMIQUE,

GLUCK'S OPERA REFORM, KLASSISK SKRÄCK-& RÄDDNINGS OPERA OCH FRIHETSDRAMA;

DEN KLASSISKA OPERAN, 1700-TALS SÅNGSPELSTRADITION

C:A - 1710 - 1830

MUSIK

PRE-KLASSICISM - C:A 1700 - 1750

WIENKLASSICISM - C:A 1750 - 1830

KULTURHISTORISK

ÖVERSIKT

Benämningen "UPPLYSNING" skapades av den tyska filosofen Immanuel Kant(1724-1804) i hans skrift "Vad

är Upplysningen, för någonting?"(1784) i vilken han försökte att beskriva de viktigaste filosofiska grunderna för

1700-talets kultur och tanke. Just i denna skrift, använde han benämningen

"upplysning"("Aufklärung") för första gången. En benämning, som väl överensstämde med epokens viktigaste

politiska, samhälleliga, filosofiska och kulturella ambitioner.

Upplysningstidens kultur omfattade de flesta stilar, som förekom inom de olika konstarterna under 1700-talet.

De första två decennierna präglades forfarande, väldigt starkt, av barockens konstuttryck och inte minst av den

franska barock klassicismen. Likaså, slutet av 1700-talet innebar en väldig turbulens i konstvärlden. Så gott

som inom alla konstarterna, påbörjades ett febrilt sökande efter nya konstuttryck, vilket snabbt ledde till

upplysningskulturens försvagning och uppkomst av helt nya stilar, bl a. natursvärmeri, Sturm und Drang och

förromantik i litteraturen, dramat, måleriet och konsthantverket, empire- och regency stilarnas uppkomst vid

sekelskiftet i arkitekturen, skulpturen och konsthantverket, den italienska belcanto operan, klassiska

romantiken i musiken,m fl., m fl.,

Dessa stilar förekom sida vid sida med upplysningskulturens konstuttryck, under de tre sista decennierna av

1700-talet. Dessa förromantiska konststilar skall behandlas i nästa kapitel - "Förromantikens-och Romantikens

Kultur".

Till upplysningskulturens slutliga upplösning, i slutet av 1700-talet, bidrog också den socialt och politiskt

instabila situation i dåtidens Europa. Hovkulturens tid led mot sitt definitiva slut och likaså aristokratins sociala

och kulturella diktatur. Oroligheter bröt ut runt om i Europa, och den största av de alla mynnade ut i den

franska revolutionen(1789-1799), som för all framtid skulle förändra Europas socialt-politiska skelett och

kulturens villkor och ansikte. Det europeiska samhället skulle genomgå den mest radikala förändringen i sin

långa historia hittintills. Hela samhällsstrukturer och det sociala mönstret, och med dem även konstens värld,

förändrades i ett slag. Nationella stater föddes och med dem även nationella kulturer, med alla sina särprägel och

karaktärsdrag. Den höviska kulturen, som dikterade konstens villkor ända sedan medeltiden, förlorade sin

absoluta makt. Kulturen skulle numera rikta sig till helt nya sociala målgrupper än aristokratin, dess funktion

förändrades och med det även dess uttryck.

Först när man har det perspektivet framför sig, förstår man hur betydelsefull upplysningskulturen, och alla de

filosofiska och sociala tankarna, som underbyggde den, var. Det var just dem, som slutligen ledde till den franska

revolutionen och all samhälls-och kulturell förändring i slutet av århundradet.

Upplysningstiden var forfarande en kultur för eliten - aristokratin och det högre borgarskapet. Kulturens främsta

skapare var samtidigt socialt medvetna filosofer och det var dem som myntade upplysningens tre viktigaste

slagord - "förnuft, frihet och tolerans". Den rationalistiska filosofin, tron på erfarenhet, arbetets nödvändighet i

skapandet av "det goda livet", sökandet efter nya rationalistiska lösningar inom vetenskapen och tekniken,

spredde sig snabbt till alla konstarterna. Skolväsendet började utvecklas och krav på en bättre bildning,

åtminstone för borgerligheten, restes. Den stora europeiska bildningskampanjen var igång.

På grund av den franska kulturens enorma spridning, redan från början fick upplysningen en internationell prägel

och karaktär. Upplysningens Europa dominerades av det franska språkets-, tankens- och den franska kulturens

dominans. Franskan blev det högre ståndets officiella och gängse språk, och den franska kulturen spredde sig

snabbt i hela Europa. Den franska rokoko- och nyklassiska konsten blev till inspiration för kulturens skapare i

andra europeiska länder. De franska kungliga anläggningarna, palatserna, slott, den franska inredningskonsten,

måleriet, teatern, litteraturen och den filosofiska tanken inspirerade till liknande skapelser i andra länder.

Denna kultur spreddes inte bara genom de upplysta despoternas tydliga franska orientering och andra europeiska

monarkernas "franska komplex", utan även genom nationella och provinciella akademier, frimurarloger och de,

så oerhört populära under 1700-talet, "fina salonger". Paris blev konstens, filosofins, modets, den goda smakens

och bildningens huvudstad, och franska vetenskapsmän, skådespelare, dansare, arkitekter, målare och lärare blev

oerhört eftertraktade vid alla europeiska hov med självaktning, och i alla aristokratiska och högborgerliga kretsar

runt om i Europa. Den tidigare italienska dominansen var som bortblåst. Möjligen med undantag för opera, då

den neapolitanska opera skolan fortfarande satte en stark prägel över den allmänna operautvecklingen. Först i

slutet av 1700-talet, matades "den franska vågen" av och engelsk och tysk kultur började långsamt framstå, som

det kommande 1800-talets "visa".

Upplysningens viktigaste tanke var övertygelsen om bildningens och utbildningens avgörande roll i människans

utveckling, och i skapandet av ett modernt och rättvist samhälle. Man kan påstå, med all bestämdhet, att dagens

moderna vetenskap och skolsystem, föddes just under 1700-talet, med upplysningens bildningsidéer, värderingar

och ambitioner av vetenskaplig, moralisk, etisk , kulturell , civilisations-och samhällsutveckling.

I samband med alla stora upplysnings kampanjer rådde en stor framtidstro och optismism - en stark övertygelse

om att det inte fanns någon gräns för det mänskliga förnuftets förmåga och möjligeter. Man behövde inte längre

betrakta antiken, som den mänskliga civilisationens höjdpunkt. Samtiden, betraktades numera som överlägsen

alla andra epoker och förväntningarna på framtiden var stora.

Alla tekniska och vetenskapliga nyheter och upptäckter, omvandlades snabbt till praktiskt användbara

nyttoprodukter och nyttiga förbättringar inom t ex. jordbruket, medicinen och den snabbt växande industriella

produktionen. Utilismen - nyttotänkandet var ett faktum. Ett annat begrepp, som spredde sig snabbt i det nya

1700-tals samhället var deismen - en religionsteori, som förkastade kyrkans och kristendomens läror, samtidigt

som den inte förnekade Guds existens, vars roll såg man dock enbart i skapelsestunden, medan efter skapelsen

var det uteslutande människan som var helt ansvarig över sitt eget liv och världens gång. Några av upplysningens

representanter gick längre än så, då de påstod att något annat än materia existerar inte. Denna upplysningens

materialism blev dock inte lika utbredd, som deismen.

Upplysningstidens kultur var starkt dominerad av två konststilar - rokoko och nyklassicism.

ROKOKOKULTUREN

Rokokokulturen föddes i Frankrike under den s.k. regencen, c:a 1710-1725 och pågick i Frankrike fram till c:a

1755, medan i övriga Europa fortsatte den fram till c:a 1780. Själva benämningen, övertogs ifrån det franska

språket, där ordet "rocaille" beskrev ett inredningsarkitektoniskt ornament, utformat som en öppen mussla.

Rokoko hade sina rötter i barocken, men var mer rörlig, lätt, elegant, funktionell och dekorativ. Komplicerade

asymmetriska , kurviga mönster var typiska för rokokoarkitekturen, inredningskonsten och skulpturen. I de andra

konstarterna försökte man överföra rokokos graciösa och eleganta dekor och den funktionalistiska prägeln, bl a.

genom större vikt lagd på dansens, musikens och litteraturens funktionella form, samtidigt som det eleganta,

dekorativa, graciösa, luftiga och spirituella fick en framträdande plats. Den galanta- och känslosamma

musikstilen var, på sitt sätt, ett uttryck för rokokos ideal. Inom operans värld, blev det framför allt opera buffa,

som på ett genialiskt sätt "tolkade" rokokos konstnärliga värderingar.

Arkitekturens rokoko kom bäst till sitt uttryck i interiörkonsten och i konsthantverket, där det dekorativa, sirliga

och lätta fördes fram, förre det tunga och pompösa. I måleriet intresserade man sig för miniatyrmålning, ljusa och

behagliga färger, samt stämningsfulla motiver, ofta i naturen. Även stadsutsiktsmåleri ( veduta ) och ljuvliga

mytologiska- och herdescener blev omåttligt populära motiver i rokokos måleri. Denna konst blev också påtagligt

påverkad av kinesiska och orientala influenser. Nya möbler skapades, liksom elegant porslin och ett spännande

och dekorativt mode. Små, vackra föremål skulle glädja åskådarens öga. Rokokokulturen hyllade elegansen,

sirligheten, funktionalismen och livsglädjen. Det var en kultur, som ville tjäna den bildade, smakfulla och

eleganta människan. Allt det tungsynta, alltför enkla eller vulgära, tog denna kultur ett bestämd avstånd ifrån.

NYKLASSICISMENS KULTUR

Nyklassicismen var antikens plötsliga, och lite oväntade återkomst i 1700-talets kultur. Denna nyväckta intresse

för den antika kulturen stimulerades mycket kraftigt av 1700-tals stora arkeologiska utgrävningar i

Herculaneum(1738) och Pompeji(1748). Påföljande vetenskapliga och allmänt kulturella skrifter, som bl a.

Joachim Winckelmann's lyssande traktat om den antika kulturen, orsakade att intresset för antiken ökade

lavinartat. Detta kom lägligt för alla de kulturskapare, som började tröttna på rokokons "prålighet" och "snälla",

graciösa och överdådigt dekorativa yta. Den välpolerade och eleganta rokokokonsten, började gradvist tappa sin

attraktionskraft och vid mitten av århundradet blev nyklassicismen den helt dominerande konststilen.

Nyklassicismen blev en all-kulturellrörelse och förekom så-väl inom måleriet, arkitekturen och skulpturen, som

inom litteraturen, teatern, operan, dansen, konsthantverket, modet, m m., m m., Nyklassicismen levde långt in på

1800-talet( fast i smärre variationer, t ex. empire ), men i sin renaste och mest fulländade form förekom den c:a

mellan 1750 och fram till den franska revolutionen(1789).

Nyklassicismen pläderade för större enkelhet och naturlighet, samt för återkomsten till naturen och det

ursprungliga. Nyklassicismens spirituelle fader var Jean-Jacques Rousseau(1712-1778), som med

nyklassicismen försökte skapa den s.k. sanna stilen, fri från civilisationens förkonstling. Med den nya stilen

återkom även de klassiska proportionernas dyrkan, och de klassiska grekiska ordningarna togs åter till heders och

bruk i arkitekturen, inredningskonsten och t.o.m. införlivades i hantverket.

Nyklassicismen var också den första konststilen, som spredde sig långt utanför Europas gränser, bl a. till

Amerika.

I arkitekturen skulle man försöka återskapa den klassiska antika byggnadskonsten och efterhärma dess modernare

företrädare, under den italienska renässansen, Andrea Palladio.

I måleriet och i skulpturen, skulle återigen de mytologiska och alegoriska motiverna dominera, framförda på ett

enkelt och klassiskt värdigt sätt.

Formen skulle dominera över färgen, och teckningens perfektion var av högsta betydelse för konstnärerna.

Liknande värderingar gällde inom musiken, operan, dansen, litteraturen, teatern, modet, m m., m m., Sparsamhet,

enkelhet, ädel uttrycksfullhet, inom ramen för en perfekt konstruktion, balans och form, som undvek allt som

skulle kunna betraktas som ett onödigt ornament, dekor eller pryddnad, utan någon egentlig och väsentlig

funktion.

Nyklassicismens idéer återfanns hos de flesta av 1700-talets stora kulturskapare; i musiken av Mozart och

Beethoven, i Rousseau's skrifter, i Lessing's och Gottsched's teater, i Boullée's märkliga arkitektoniska

skapelser( på papperet ), i David's heroiserande måleri, i Noverre's balettreform, i Gluck's och klassiska

operans skapelser, m m., m m.,

UPPLYSNINGSTIDENS LEDANDE FILOSOFER OCH DERAS FILOSOFISKA TANKEVÄRLD

Många filosofiska tankar, som präglade upplysningens kulturella, vetenskapliga och samhälleliga utveckling

skapades redan under 1600-talet av filosofer, som föregrepp den kommande utvecklingen. Bland dessa var John

Locke(1632-1704) och hans empiriska filosofi, som byggde på ett direkt samband mellan filosofin, vetenskapen

och teknikens utveckling, av avgörande betydelse för upplysningens utveckling. Enligt Locke, och alla viktigaste

upplysningsfilosofer, utgick allt vetande ifrån erfarenheten - empirismen. Hans förnekande av metafysikens roll i

filosofiska tankens värld ledde samhällsutvecklingen på helt nya spår och ökade filosofernas och

vetenskapsmännens auktoritet och inflyttande på den allmänna samhälls- och kulturutvecklingen. Lockes

påstående, att kungamakten inte alls var given av Gud och att religionen skulle bygga på förnuft, hade en enorm

betydelse för de revolutionära tankarna, som skulle slutligen leda till den franska revolutionen och de väldiga

samhällsförändringarna i slutet av 1700-talet. Hans statsteorier användes bl a. i Förenta Staternas första

demokratiska författning.

Även Isaac Newton(1642-1727), som för övrigt inte ville ansluta sig till den allmänna upplysningens ideologi,

bidrog till upplysningstankens snabba utveckling. Hans naturvetenskapliga upptäckter, bl a. tyngdlagen, ljusets

brytning i olika självständiga färger, m fl., bevisade att spekulativ filosofi hade väsentligt mindre betydelse för

människans utvecklig och hennes levnadsvillkor, än filosofin som grundade sig på vetenskapliga kalkyler och

experiment.

Isaac Newton

I motsats till Newton, påstod David Hume(1711-1776), att naturens lagar inte hade någon gudomlig härkomst.

Naturvetenskapen var för Hume grunden till all mänsklig tanke av betydelse för samhällsutvecklingen.

De engelska filosofiska tankarna påverkade filosofins utveckling i alla andra europeiska länderna. Hela den

franska upplysningsfilosofin byggde just på Lockes och Humes tankegångar.

Men det fanns redan tidigare, franska filosofer som företrädde samma empiriska grund, bl a. René

Descartes(1596-1650) och Pierre Bayle(1647-1706), som kämpade för toleransens och förnuftets plats i

filosofin.

CHARLES LOUIS SECONDAT DE MONTESQUIEU

Av mycket stor betydelse för den politiska och samhällsvetenskapliga tanken var Charles Louis De Secondat

Montesquieu/1689-1755), vars teorier om den rättvisa konstitutionella monarkin ledde till "de upplysta

despoternas" ökade makt. Staten, enligt Montesquieu, skapades som ett sammhällsfördrag för att värna om

människans trygghet, frihet och välstånd. Hans idéer vände sig mot det feudaliska och absolutistiska systemet.

Makten i staten, skulle enligt honom fördelas mellan tre viktiga instanser: den lagstiftande, den styrande och den

rättsliga, som genom att vara åtskillda och oberoende, garanterade sammhällsrättvisan. Hans filosofi låg till

grunden för den s.k. borgerliga konstitutionalismen.

FRANCOIS-MARIE AROUET VOLTAIRE

En av de främsta av upplysningstidens filosofer och samhällsdebatörer var Francois-Marie Arouet de

Voltaire(1694-1778), skaparen av den s.k. rationalistiska historiska utvecklingsteorin. Hans idéer förespråkade

samhällsrättvisa, rationalism, politisk förnuft och inte minst bildningens betydelse i människans och samhällets

utveckling. Hans kontakter med tidens främsta kulturpersonligheter och europeiska monarker gav honom ett stort

inflyttande på den kulturella och politiska tankens utveckling.

JEAN-JACQUES ROSSEAU – PASTELL AV M.Q. DE LA TOUR

De mest radikala filosofiskt-politiska tankar stod dock Jean-Jacques Rousseau(1712-1778) för. Rousseau

påstod att alla samhällssystem och äganderätten har förstört naturmänniskan och orsakade bara ett elände - krig

och människoexploatering. Han var negativt inställd till allt, som civilisationens utveckling innebar och

betraktade den som en väg mot fördärvet. Vetenskap och konst hade enligt Rousseau inget inflyttande över

människan och på intet sätt förädlade hennes seder. Äganderätten och lagarna, som upprätthöll det orättvisa

samhället betraktade han som människans största fiender. Hans radikala politiska, kulturella och samhälleliga

tankar ledde till att han betraktades, som den främsta av upplysningstidens filosofer och tänkare, under den

franska revolutionens dagar.

SAMHÄLLSHISTORIA/ VETENSKAP, POLITIK, DEN ALLMÄNNA SAMHÄLLSUTVECKLING, M M.,/

Den politiska scenen i Europa förändrades radikalt, efter fredsfördragen i Utrecht-1713 och Nystad-1721. Två

nya stormakter växte fram - England och Preussen. Sveriges och Frankrikes stormaktstid var nu förbi. En ny

maktbalans uppstod i Europa och de europeiska makthavarna försökte upprätthålla den med hjälp av hemlig

kabinettspolitik och ett system av invecklade allianser och motallianser.

I mitten av århundradet, ägde ett par väpnade konflikter rum både i, och utanförr Europa. Dessa konflikter

uttryckte den nya expansiva stormaktspolitiken. Rivaliteten mellan Frankrike och England, om herraväldet i

Indien och i Nordamerika, samt en maktkamp om inflyttande i Centraleuropa, mellan de nya stormakterna

Preussen och Ryssland, samt Österrike(Det Habsburgska Imperiet) tog ibland högst oväntade uttryck... Av

särskild stor betydelse var Preussens erövring av Schlesien, vars rika järn-och kolgruvor hade en avgörande

betydelse för Tysklands industrialisering under 1800-talet.

FREDRIK II AV PREUSSEN’S MUSIKRUM PÅ SANSSOUCI SLOTTET – POTSDAM

Preussens, Österrikes och Rysslands makt ökade snabbt, under 1700-talet. Jordbruket och staternas infrastruktur

moderniserades - vägar, broar och industrier byggdes på löpande band, men allt detta skapades inte bara på ett

fridfullt och socialt rättvist sätt. Adeln i Preussen, Ryssland och Det Habsburgska Imperiet fick sina privilegier på

bekostnad av av bönder och lägre borgarskapet och stora landserövringar skede på andra staters bekostnad.

Bland annat Polen annekterades av de tre stormakterna och försvann från Europas karta för över 150 år. Detta

genom dem s.k. delningar av Polen stormakterna emellan: första Polens delning - 1772, andra Polens delning -

1793 och tredje Polens delning - 1795.

KEJSARINNAN MARIA TERESIA

Av stor betydelse för kulturens spridning var den berömda "upplysta despotismen" - ett styrelseskick, som

innebar att vissa monarker fick en nästan oinskränkt politisk och ekonomisk makt, vilket de använde inte enbart

till nyerövringar och en hänsynslös stormaktspolitik, utan även till kulturens utveckling, samt till stora

bildningskampanjer och sociala insatser i sina respektive länder. Tre stormakter dominerade den politiska scenen

i Europa - Preussen under Fredrik II , det habsburgska imperiet (Österrike) under Maria Teresia och Josef II ,

samt Ryssland under Katarina II's starka regering. Deras makt var nästan obegränsad, men deras reformer,

byggda på upplysningsidéer inte uteslutande av ondo. Dessa monarker omorganiserade statsadministrationen,

införde allmänna rättsreformer, reformerade undervisningssystemet vid gymnasier och universitet, och stödde

kulturens utveckling, som skulle "förhärliga" staten, och därmed deras egen makt och storhet."De upplysta

despoternas makt" byggde inte enbart på väldiga arméer och effektiv statsadministration, utan även på en

sofistikerad skatte- och tullpolitik.

Kampen om utomeuropeiska kolonier var av oerhörd stor betydelse för de europeiska stormakternas järn, guld,

silver och allmän varoförsörjning - socker, tobak, te, kaffe, kakao, siden, kryddor, bomull, m m., m m., Därför

blev det många väpnade konflikter stormakterna emellan, bl a. Frankrike och England emellan, holländare och

portugiser emellan, m m., m m., Samtidigt, skulle dessa kolonier utgöra en stor och tacksam marknad för de allt

mer expansiva europeiska industrierna. För att detta skulle lyckas, begränsade man koloniernas roll till

produktion av råvaror. Någon industri och utveckling skulle inte få ske där. Detta skulle innebära en möjlig och

högst ovälkommen konkurans för den europeiska industrin. Intimt samband, mellan den koloniala

varoproduktionen och slavhandels skamfulla utveckling, uppstod. Under de knappt 400 år av slavhandeln, då c:a

10 miljoner slavar fördes från Västafrika till Amerika, avfolkades stora delar av Afrika, vilket fick katastrofala

följder för Afrikas framtida utveckling.

Vid århundradets slut, var det England som, tack vare sin överlägsna flotta, framstod som den enda och ohotade

koloniala stormakten. Frankrike, Portugal och Holland fick behålla enbart mindre strategiskt viktiga kolonier.

I.o.m. fredsfördraget i Nystad-1721 hade Sverige slutligen förlorat sin stormaktsställning. Efter Karl XII's död

avskaffades det kungliga enväldet, vilket bidrog till en ökad politisk frihet. Perioden mellan 1719-1772 fick

därför benämningen den svenska frihetstiden. Det s.k. rådet och riksdagen fick mycket större maktbefogenheter

och kungens makt balanserades nu på ett jämlikare sätt än någonsin tidigare. Rådets och riksdagens arbete gav

Sverige en ny, effektivare och modernare lagstiftning och politiska partier kunde, för första gången i landets

historia, träda in på maktens scen.

Frihetstiden innebar också att Sverige började långsamt att återhämta sig efter de långa och uppslitande krigen

från slutet av 1600-talet. Olika industrier, bl a. textil, järn, porslin- och möbelindustrier, på ett hantverksmässig

nivå förstås, började utvecklas, och flera jordbruksreformer drevs genom. Adelns privilegier antigen avskaffades

eller blev kraftigt beskurna. Först med Gustav III's regering återupprättades en del av dem.

Gustav III's regeringstid var för övrigt en period av snabb och lyssande kulturutveckling i landet, inte minst på

måleriets, operans och talteaterns område.

ARKITEKTUR, SKULPTUR, MÅLERI & KONSTHANTVERK

1700-talets arkiterktur, skulptur, måleri och konsthantverk dominerades nästan fullständigt av två konststilar -

rokoko och nyklassicism. Egendomligt nog, var dessa två stilar varandras motsatser, så väl när det gällde

estetiska-, som konstruktionsprinciper.

ROKOKO

Den första av de två stilarna - rokoko, föddes i Frankrike, under den s.k. Regencen, c:a 1710 och pågick i

Frankrike fram till c.a 1755, medan i övriga Europa fortsatte stilens spridning ända fram till 1780. Rokoko, som

dominerades kraftigast av den arkitektoniska inredningskonsten, fick sin benämning från ett dekorationselement,

den s.k. rocaillen, en pryddnad utformad som en oregelbunden mussla.

I början, var rokokon starkt påverkad av barockens franskklassiska stilistik, men ganska snart utvecklades den i

sin egen, högst dekorativ inriktning, då barockens pompösa, mäktiga, officiella, tunga och symmetriska karaktär,

bytes ut mot det funtionella, högst privata, lätta, graciösa, dekorativa och det asymmetriskt komplicerade - en

konststil i vilken själva dekorationen blev viktigare än en tydlig form och konstruktionsskelett. Rokoko

karaktäriserades av en sofistikerad elegans, lekfullhet och sensualitet, som invävdes i komplicerade labyrinter av

kurviga linjer. De, för stilen avgörande ornamenten, var främst, konstnärliga stilisationer av musslor,

akantusslingor, samt blad- och blomstermönster.

Rokokons sanna anda, kom bäst till sitt uttryck i inredningskonsten och i konsthantverket.

ROKOKO INREDNINGSKONST, KONSTHANTVERK & AKITEKTUR

Som inrednings- och konsthantverksstil präglades rokokon av mycket höga krav på bekvämlighet, stämning av

intimitet och behagfull mjukhet. Väggarna i rummen delades i små rutor med infällda speglar eller sidentyg.

Dörrspeglarna fick reliefdekor och fönstren ramades ofta i ett dekorativt skulpturmönster. Interiörernas färger

präglades av luftighet, ljus och rymd. Väggarna målades oftast i himmelsblått, ljusgrönt, pärlgrått, ljusrosa,

ljusgult eller i olika nyanser av vit. Ofta förekommande var de s.k. väggpannåer - rektangulära väggfält,

inramade av ett mjukt ornament, träpaneler - s.k. boiserier, praktfulla ljusa parquettgolv och franska fönster -

stora dubbelfönster utan mittpost, som nådde ner till golvet. Takfresker gjordes i små och lätta färgfält och

målningar koncentrerades till rummens dörröverstycken, pannåer och eventuella lunetter, som stod för

förbindelse mellan väggarna och taket.

Möbelkonsten utvecklade nya mönster och nya modeller, som gjordes bekvämmare, relativt små och låga.

Typiska var låga bronsbeslagna commodes(byråar), konsolbord, skretärer (skrivklaffar), och eleganta, kurviga

stolar och fåtöljer. En särskild möbelstil utvecklades i England - den s.k. Chippendale, vars kurviga konturer och

stora bekvämlighet skulle få en bred och långvarig spridning i världen.

Rokoko skapade också en enorm mängd av små pryddnads- och bruksföremål, som utformades på ett dekorativt

sätt, bl a. dekorativa porslinsfigurer, små bronsstatyer, sockerskålar, gräddsnipor, kaffekannor i fajans, porslin

eller i silver, porslins tallrikar och koppar, som man skulle dricka de nya innedryckar i - kaffe, te och chocklad,

samt en helt ny "flora" av textilier, som ofta hade kinesiskt- eller orientaliskt inspirerade mönster. Rummen

belystes med hjälp av vaxljus instoppade i små dekorativa lampetter på väggarna, stora takkronor, eller

venetianska ljuskronor med facettslippat glas.

En mängd pryddnads- och ljusföremål skulle prydda rummen - dekorativa pendyler, stafflimålningar, små byster

och halvskulpturer (ofta i brons, eller i stuck).

FRANCO ANTONIO BUSTELLI’ PORSLINSFIGUR – SCARAMOUCHE TILVERKAD I NYMPHENBURG

Även trädgårdarna förenklades. De skulle, numera, helt underställas naturen och alla arkitektoniska element, som

trappor, broar, ramper och statyer fick "döljas" i grönskan.

En särskild viktig konsthantverkstil under rokoko, som inspirerades av den kinesiska porslinskonsten, blev

porslinsfigur- och porslinsbruksföremåltillverkning (tallrikar, koppar, m m.,). De främsta porslinsmanufakturer

var de i Meissen (nära Dresden), Sêvres (utanför Paris) och Numphenburg (utanför Munchen).

VALLFARTSKYRKAN ”DE WIES” AV DOMINICUS ZIMMERMANN

Rokokoarkitektur var av långt mindre betydelse än inredningskonsten. Ändamålsenligheten ("convenance") och

funktionella krav var av stor betydelse. Den nya stilen satte sitt starkaste prägel på bostadsbyggandet, och i

mycket mindre utsträckning på den sakrala arkitekturen ( med undantag för Bayern, där den bayernska sakrala

arkitekturen utvecklade en mycket stilenlig och vacker sakral rokokoarkitektur). Husens exteriörer förenklades,

de stela arkitektoniska ordningarna försvann och fasaderna delades in med små finurliga räfflingar. Byggnadernas

proportioner förändrades - låga tak och våningar, oftast av samma höjd blev det gällande mönstret. Rundformer

och mjuka profiler framhävdes. Monumentalskulpturen försvann och istället infördes dekorativa och eleganta

ornamenter med snäckor, blad-och blomsterrankor, akantusblad, m m., inkomponerade i böljande asymmetriska

helheter. De mest typiska rokoko-byggnader var den parisiska aristokratins bostäder - de s.k. hôtels particuliers.

GERMAIN BOFFRAND’S INREDNING AV SALON DE LA PRINCESSEN I HOTÊL DE SOUBISE I

PARIS

ZWINGERS WALLPAVILLON RITAD AV PÖPPELMANN MED SKULPTURER AV BALTHASAR

PERMOSER

ROKOKO SKULPTUR

I.o.m. att monumentaliteten var någonting, som rokoko försökte undvika till varje pris, försvann

monumentalskulpturen ur de privata miljöer. Enbart i trädgårdarna och i centrala platser, som torg, etc., tilläts

den typen av skulptur. Den monumentala skulpturen gjordes oftast i bly eller i brons. Det var dock skulpturen i

det lilla formatet, som motsvaradetidens anda bäst. Små skulpturer, fulla av lekfullhet, sofistikerad dekoration

och lättsinnighet, föreställde inte de viktigaste mytologiska gudarna, utan de perifiera, tidigare mindre

uppmärksammade gudar och mytologiska gestalter - herdeguden Pan, skönhetsgudinnan Venus, samt lekfulla,

sensuella och ibland erotiska scener med badande flickor, etc.. Dessa småskulpturer gjordes oftast i marmor,

lera, stuck eller porslin ( miniatyrer av monumentalskulpturer gjordes oftast i en ny skulpturmaterial - en biskvi-

version, som var ett porslin, som genomgick två bränningar och saknade glasyr).

De främsta rokokoskulptörer var: Étienne Falconet(1716-1791) och Edme Bouchardon(1698-1762)

NICOLA SALVI – FONTANA DI TREVI (1732 – 1762) I ROM

ETINENNE MAURICE FALCONET – RYTTARMONUMENT ÖVER PETER DEN STORE

CLODION (ALAUDE MICHEL) – LA GIMBLETTE

ROKOKO MÅLERI

Rokokomåleriet åsidosatte barockens dynamik och monumentalitet. Istället koncentrerade sig konstnärerna på

tidens ljusa färger, graciösa, luftiga konturer och linjer och lätta spännande former. Nya motiver och tekniker

trädde fram: la fête galante - den glada aristokratiska herdeidyllen, vedutta - utsiktsmåleri och bozetto - teckning

och utkastmåleri, samt det kanske mest populära - porträttmåleriet, som förekom i alla möjliga varianter -

historiska-, borgerliga-, alegoriska-, och psykologiska porträtt, m fl.,

En ny målarteknik, som blev alltmer populär var pastell - måleri med små stänger av fet lera i olika färger, som

man tecknade linjer med och sedan bredde ut dem med fingertopparna, på ett pappersunderlag.

Även i måleriet var de betydelselösa, ytligare och gladare motiverna, med herdar, satyrer, nymfer och bakanter

och naturskildringar, de populäraste.

ANTOINE WATTEAU – GILLES

FRANCOIS BOUCHER – VENUS’ TRIUMF

De främsta rokoko målarna var:

FRANKRIKE: Jean Antoine Watteau(1684-1721), Jean Honoré Fragonard(1732-1806), Jean-Baptiste

Chardin(1699-1779), Maurice Quentin de la Tour(1704-1788) och Francois Boucher(1703-1770)

ENGLAND: William Hogath(1697-1764), Thomas Gainsborough(1727-1788)

och Joshua Reynolds(1723-1792)

ITALIEN & TYSKLAND: Giovanni Battista Tiepolo(1696-1770), Giovanni Antonio Canal/Canaletto/

(1697-1768), Francesco Guardi(1712-1793) och Rosalba Carriera(1675-1757)

CANALETTO (ANTONIO CANAL)- KAJEN VID SAN MARCO

NYKLASSICIM

Nyklassicismen efterträdde rokokon, som den populäraste stilen, efter 1750 och förekom i sin renaste form fram

till c:a 1800. Nyklassicismen ville förenkla, återvända till antikens renhet, till ursprunget och naturen. Stilen kom

dels som en reaktion mot rokokons förkonstling, dels som en förtjust reaktion över nyutgrävningar i antika

Herculaneum(1738) och Pompeji(1748). De klassiska antika värderingar och kunskap om antiken spreds genom

otaliga skrifter, ut av vilka Joachim Winckelmann's verk fick det största inflyttande i de vetenskapliga och

konstnärliga kretsarna. Enkelheten, skönheten, friheten, sanningen och rättvisan blev den nya stilen huvudparoler.

Naturlighet i konstens värld skulle bli en hederssak. Det absolut grundläggande var de klassiska proportionernas

dyrkan. Inte överraskande, fick den nyklassiska stilen största genomslagskraft inom arkitekturen och skulpturen.

ARKITEKTUR & KONSTHANTVERK

Den nyklassicistiska arkitekturen, inredningskonsten och konsthantverket dominerade dessa konstarter i nära 100

år, från c:a 1760 . Stilen behöll sin renaste utformning fram till c:a 1800. En viktig källa av inspiration för

nyklassicistiska konstnärer var Giovanni Battista Piranesi's kopparstick, föreställande rekonstruktioner av

romerska ruiner.

Den nyklassicistiska arkitekturen strävade efter raka linjer,, arkitektonisk stramhet och stränghet förenade med en

sparsam elegans. Den nyklassicistiska arkitekturen hade två viktigaste källor för sitt skapande: antiken och den

arkitektoniska tanken av renässansmästaren - Andrea Palladio. Symmetrin återkom till heders och kolonnen,

samt de klassiska grekiska ordningarna utgjorde grunden för allt arkitektoniskt skapande. Det senare stadiet av

nyklassicistiska arkitekturen präglades av mer spekulativa och teoretiska skapelser, som ofta stannade på

projekteringsstadiet. De två främsta av arkitekter, som företrädde den stränga, visionära, fantasibetonade och

djärva stilen var Étienne-Louis Boullée och Claude-Nicolas Ledoux, vars verk byggde på tre viktigaste element

- klot, pyramid och kub.

Bland de främsta nyklassicistiska byggnadsverken finns: Madeleinekyrkan, Panthéon, Odéon-teater,

St.Sulpicekyrkan och Place de la Concorde i Paris.

Inredningskonsten och konsthantverket präglades av den s.k. goût grec - den grekiska smaken, som stod för

sparsamhet, elegans och antikens imitationer. Interiörerna dominerades av raka linjer utan onödiga

utsmyckningar. Enbart små diskreta och enkla mönster med antika förebilder tilläts. Möblernas konturer blev

raka och bronsbeslagen fick karaktäristiska kransar, akantusrankor eller lejonhuvuden. Pryddnadsföremålen hade

alltid grekiska, romerska eller etruskiska förebilder.

De främsta nyklassicistiska arkitekter var:

ENGLAND: Robert Adams(1728-1792), William Chambers(1723-1796) och John Soane(1753-1837)

FRANKRIKE: Jacques-Ange Gabriel(1698-1782), Jaques-Germain Soufllot(1713-1780),

Étienne-Louis Boullée(1728-1782) och Claude-Nicolas Ledoux(1736-1806)

TYSKLAND: Karl Schinkel(1781-1841)

CLAUDE-NICOLAS LEDOUX – PROJEKT AV TEATERN I BESANCON

MADELEINEKYRKAN I PARIS

SKULPTUR

Den nyklassicistiska skulpturen hade starkt mytologiserande och alegoriserande karaktär. Fristående

monumentala skulpturer, som fristående statyer eller gruppstatyer, med ämnen tagna ur den klassiska mytologin

skildrades med en djup inlevelse och psykologisk insikt, och efterhärmade den rika grekiska och romerska

skulpturtraditionen. Skulpturen frigjordes från den arkitektoniska inramningen och skulpturer blev till fristående

konstuttryck.

De främsta nyklassicistiska skulptörerna var.

Antonio Canova(1757-1822) och Jean-Antoine Houdon(1741-1828)

JACQUES-LOUIS DAVID – HORATIERNAS ED

MÅLERI

Nyklassicistiskt måleri innebar redan en försiktig övergång till en ny epok - förromantiken. Förromantikens mest

typiska målerityp - porträttmåleri, utvecklades nämligen av nyklassicistiska konstnärer.

Nyklassicismen skalade bort allt det onödigt dekorativa i måleriet och istället införde en värld av idéer, baserad

på antikens humanism och formella renhet. Konsten skulle tjänna enbart höga etiska och estetiska värden.

Det nyklassicistiska måleriet präglades av stor psykologisk uttrycksfullhet, teckninges renhet och budskapets

starka och tydliga framförande.

Främsta nyklassicistiska målare var:

FRANKRIKE: Jacques-Louis David(1748-1825)

ENGLAND: Thomas Gainsborough(1727-1788) och Joshua Reynolds(1723-1792)

SPANIEN: Francisco Goya y Lucientes(1746-1770)

THOMAS GAINSBOROUGH – MRS. SIDDONS

SIR JOSHUA REYNOLDS – MRS. SIDDONS SOM DEN TRAGISKA MUSAN

JOSEPH WRIGHT OF DERBY – PLANETARIET

FRANCISCO GOYA DE LUCIENTES – DEN 3 MAJ 1808

ROKOKO & NYKLASSICISMEN I NORDEN

Den nordiska rokokoskulpturen var av marginellt intresse, däremot fick Canova mycket framstående efterföljare

i den svenska skulptören Johan Tobias Sergel's(1740-1814) och i dansken Bertel Thorvaldsen's

(1768-1854) verk.

Även det nordiska måleriet framstod som en högklassig konst. Framför allt tack vare de stora 1700-tals svenska

mästarna, som: Alexander Roslin(1718-1793), Per Kraft(1695-1786), Carl Gustav Pilo(1711-1793)

och Per Hilleström(1733-1816).

ALEXANDER ROSLIN – DAMEN MED SLÖJAN (KONSTNÄRENS HUSTRU)(1768)

Tidens främsta rokokoinspirerade arkitekter var i Sverige bl a. Jean-Eric Rhen, Louis Masreliez och Jean-

Louis Desprez, Carl Hårlemans, och Carl Fredrik Adelcrantz. Den nyklassicistiska arkitekturen företräddes i

landet av bl a.: Erik Palmstedt, Fredrik Blom och C.W.Carlberg. Nyklassicismen kallades i Sverige -den

gustavianska stilen ( och efter 1800 - Karl Johans-stil).

Bland de främsta rokokoinspirerade byggnadsverk i Norden finns: det lilla lustslottet i Drottningholm,

Övedskloster,och Christiansborg i Köpenhamn.

Nyklassicistisk arkitektur framträder i nordiska byggnadsverk, som: Skeppsholmskyrkan i Stockholm,

Domkyrkan i Göteborg och Vor Frue Kirke i Köpenhamn.

MUSIK

1700-tals musik hade två tydliga utvecklingsfaser - en period av experimerande och frigörelse från barockens

mäktiga arv, och en mogen stilperiod, vars musik framträdde i hela sin klassiska prakt och vars tonspråk blev till

ett välfungerande och färdigt tonsättarredskap.

Den första utvecklingsfasen kallades därför - pre-klassicism (förklassicism) (c:a 1700-1750) och den andra -

Wienklassicismen (c:a 1750-1830), mest p.g.a att de tre allt överskuggande musikaliska genier, som blev

synonyma med stilen - Joseph Haydn, Wolfgang Amadeus Mozart och Ludvig van Beethoven - alla tre,

verksamma till största delen av sitt liv just i Wien.

PRE-KLASSISK MUSIK

Den pre-klassiska musiken påverkades i mycket hög grad av utommusikaliska faktorer - upplysningens

rationalistiska tänkande och rokokos dekorativa och samtidigt lätta och graciösa prakt, m fl.,

Den instrumentala musiken utgjorde det viktigaste intresseområdet för de pre-klassiska tonsättarna.

Musikspråket gjordes universalt, kosmopolitiskt och fritt från nationella förtecken. Det skulle vara underhållande,

elegant och uttrycksfullt, inom ramen för det dekorativa. Det naturliga musikflödet baserades på melodins totala

dominans, och kontrasterande korta motiver framhävdes på bekostnad av evolution (=utvecklingsarbetet).

Periodisering i 4-takts fraser och 8-takts perioder, ersatte helt barockens oregelbundna "spinnteknik".

Homofonin (melodin + underordnade ackompanjemangstämmor) ersatte helt barockens polyfoni. Taktstrecket

började kraftigt påverka betoningarnas utplacering på de starka taktdelarna och tonförrådet blev ett stabilt system

av rena dur & moll tonarter. Det tonala centret utgjordes av tre grundfunktioner - Tonika - en treklang byggd på

tonartens första ton, Subdominant - en treklang byggd på tonartens fjärde ton, och Dominant - en treklang byggd

på tonartens femte ton. Klavermusik fick en central plats i musikskapandet och klaverspelets teknik utvecklades

väldigt snabbt. Orkestermusiken frigjordes från basso continuo-dominansen och som effekt av detta, försvann

cembalon som ett orkesterinstrument.

Två olika musikstilar utvecklades, redan under ett tidigt skede av pre-klassicismen - den galanta och den

känslosamma stilen.

DEN GALANTA STILEN

Den galanta stilen var det yttersta uttrycket för musikalisk rokoko. Stilen präglades av lätta, graciösa, korta och

lekfulla melodier. Den diatoniska utbyggnaden (stamtonerna) utgjorde det huvudsakliga tonförrådet, som pryddes

med otaliga ornamenter - drillar, mordenter, snabba skalgångar upp-och ner och ett starkt virtuost utspel. Dur-

tonarterna var de dominerande och tydlig harmonisk-och formell konstruktion var framträdande. Den galanta

stilen var en aristokratisk, glansfull och glädjefylld musik.

Stilens främsta representanter var:

Johann Christian Bach(1735-1782) - också kallad "London-Bach";den yngsta av J.S.Bach's söner

Domenico Scarlatti(1685-1757) och Francois Couperin Le Grand(1668-1733) - båda två framstående

klavermusiktonsättare,som bidrog till

klaverteknikens snabba utveckling.

JOHANN CHRISTIAN BACH

DEN KÄNSLOSAMMA STILEN

Den känslosamma, var en typisk borgerlig musikstil, som blandade elegansen med sentimentaliteten,

känslosamheten och en återhållsam uttrycksfullhet. Liksom den galanta stilen, var det en homofonisk musik, men

i skillnad med den galanta stilen, kromatiserades (sänkningar och höjningar av stamtonerna) de korta melodierna

kraftigt. Plötsliga och ibland helt oväntade modulationer (övergångar till andra tonarter) infördes ofta för att öka

den harmoniska spänningen och därmed det känslosamma uttrycket. Recitativiska inslag infördes för att öka den

improvisatoriska känslan och moll-tonarter var de populäraste. Små "suckar"-fallande sekundgångar, var också

karaktäristiska för stilen. Det populäraste instrumentet var, det allt mer utbredda i städernas borgerliga salonger -

klavikord och dess senare variant - hammarklaver. Stilen hade stor betydelse för klassiska romantikens tonsättare

- F.Schubert, F.Mendelssohn-Bartholdy, m fl.,

Stilens huvudrepresentanter var:

Carl Philipp Emanuel Bach(1714-1788) - också kallad "Berlin-Bach"; den näst äldste av J.S.Bach's söner.

Wilhelm Friedemann Bach(1710-1784) och Johann Schobert(1720-1767)

Den känslosamma och galantastilen förekom under den pre-klassiska epoken i många olika varianter,

blandningar och i de s.k. pre-klassiska skolor, ut av vilka följande var av särskild betydelse för utvecklingen av

den mogna klassiska stilen i musiken av de Wienklassiska mästarna:

MANNHEIM SKOLAN

Mannheimskolans betydelse låg främst på det symfoniska musikens område. Skolans ledande kompositörer, bl a.

Johann (Jan Václav Antonin) Stamitz(1717-1757) och Franz Xaver Richter(1709-1789) tog slutligen basso

continuo och cembalo bort från den symfoniska orkestern; utökade orkestern med nya instrument; utvecklade

formen av cycklisk symfoni och sonatform, samt införde dynamiska anvisningar i orkesterpartituret.

Mannheimskolans symfoni var oftast 3-satsig (med undantag för J.Stamitz, vars symfonier var redan 4-satsiga)

och bestod av 1-sonatform, 2-enkel eller sammansatt visform (ABA) och 3-menuett.

BERLIN SKOLAN

Berlinskolans tonsättare, bl a. Carl Philipp Emanuel Bach(1714-1788) och Johann Joachim Quantz(1697-

1773), brött inte helt med barockmusikens arv och deras former var långt mer konservativa än mannheim skolans,

men de bidrog till instrumentala musikens utveckling och ökad instrumental spelskicklighet i sina metodiska

läroböcker i bl a. klaverspel och flöjtspel.

WIEN SKOLAN

Wienskolans kompositörer utvecklade sonat-och symfoniformen vidare, och kan påstås vara de direkta

föregångarna till de Wienklassiska tonsättarna. Deras musik var glad och underhållande och en populär

musikform var divertimento. De främsta av skolans kompositörer var: Georg Matthias Monn(1717-1750),

Florian Leopold Gassmann(1729-1774) och Michael Haydn(1737-1706).

WIENKLASSISK MUSIK

Fram till idag framstår den Wienklassiska musiken, som den mest fulländade och "rena" av alla musikstilar.

Namnet "klassisk" är därför särskilt lämpligt, som benämning av denna musikperiod. Wienklassisk musik är en

perfekt konstnärlig abstrakt, fri från andra konstarternas inblandning.

Wienklassicismen fulländade alla de mest lyckade pre-klassiska experimenterna i förening med Wienklassiska

tonsättarnas genialitet, vilket resulterade i den mogna klassiska musikstilen. Formerna blev färre, men istället

genomtänkta, logiska och tydliga. De i särklass populäraste var:

CYKLISKA FORMER:

cyklisk sonat -4 satser (1-sonatform,2-ABA eller tema med variationer,3-menuett och 4-rondo eller sonatform)

/samma form användes i symfoni, instrumental sonat, stråkkvartett, pianotrio, m fl.,/

cyklisk konsert - 3 satser (1-sonatform, 2-ABA eller tema med variationer och 3-rondo eller sonatform);

konserten var ett stort symfoniskt verk för ett- eller flera soloinstrument och orkester.

EN-SATSIGA FORMER:

sonatform, tema med variationer, menuett och rondo.

Av särskild stor betydelse var sonatformens Wienklassiska utformning, som blev till en klar, tydlig och mycket

ändamålsenlig och verkningsfull helhet, bestående av: Exposition (Utställning av det musikaliska materialet) i

vilken två kontrasterande (även tonartsmässigt) temata presenterades tillsammans med överledningar och ett

slutstycke (Epilog); Genomföringsdel i vilken hela, eller delar av expositionen bearbetades med hjälp av

variationsteknik, modulationer, figurationer, m m.,; och Repris (Repetitionsdel) i vilken materialet från

expositionen upprepades, dock utan tonartskonfliktet från expositionen( båda temagrupper visades i

huvudtonartens tonika). /En Coda (musikaliskt sluttanke) kunde avsluta/.

Wienklassisk musik präglades av en perfekt formell och uttrycksmässig balans. Musiken var övervägande

homofonisk och fullständigt underordnad dur-och-moll systemets funktionella uttbyggnad ( tonika, subdominant

och dominant). Periodiseringen (4-takts fraser och 8-takts perioder) dominerade musikflödet. Barockens

instrumentala textur, som hade sitt ursprung i korala strukturer och i concertatotekniken, ersattes nu helt av en

högtutvecklad motiviskt arbete, variationsteknik och mästerlig orkestreringsteknik.

Den Wienklassiska orkestern utökades antalmässigt i orkesterns viktigaste grupp - stråkkvintetten( violin-1,

violin-2, altviolin, cello och kontrabas), och flera blåsinstrument infördes. Musiken var alltid välkonstruerad,

välbalanserad och etiskt-och estetiskt högtstående.Wienklassiska musikens tre främsta gestalter var:

JOSEPH HAYDN

Joseph Haydn(1732-1809) - en kompositör som skapade den mest fulländade syntesen ut av alla pre-klassiska

experiment och musikaliska idéer. En stor opera tonsättare (24 operor),

pianotonsättare (20 pianokonserter, 52 pianosonater, m fl.,), oratorietonsättare (bl a.

"Skapelsen", "Årstiderna", 14 mässor), men framför allt en gigant på symfonins- och

kammarmusikens område (108 symfonier, 83 stråkkvartetter, m fl.,).

Wolfgang Amadeus Mozart(1756-1791) - en av de största musikaliska genier genom tiderna. Bejubblat, som

underbarn, men utfattig vid tiden för sin död. Melodikens största

mästare, vars musik präglades av blandningen av det italienska och

tyska musikarvet. Under sitt korta liv åstadkom han en

imponerande stor musikproduktion, som omfattade de flesta av

musikformer, som förekom på 1700-talet. Mozart var en

gudabenådad kompositör vars lätthet att komponera gick hand i

hand med den höga musikaliska kvalitén av hans verk. En särskild

viktig plats i hans musik har framför allt:

13operor(SE OPERADELEN), 49 symfonier, 6 violin konserter,

28 pianokonserter, 22 pianosonater , 24 stråkkvartetter och

18 mässor, bl a. Requiem K.V.626).

En detaljerad katalog av Mozarts verk sakapades av L.A.F.Köchel,

s.k.Köchel Verzeichnis i vilken varje komposition har sitt eget K.V.

nummer.

WOLFGANG AMADEUS MOZART

Mozart’s manuscript

Ludvig van Beethoven(1770-1827) - den sista stora Wienklassiker. Den största mästaren av musikalisk

bearbetning och variationsteknik. Hans verk är musik-arkitektoniska

mästerverk, trots att melodiskt är de inte lika begåvade, som Mozarts

kompositioner. Beethoven skapade en ny instrumental textur, särskilt

på piano-, kammar- och symfoniska musikens område. Han

vidareutvecklade sonatformen och fulländade variationsformer. Beethoven

införde många nyheter i musiken, bl a. konsertuvertyrformen, programatisk

symfoni (nr. 6"Pastoral"), införde kören och solisterna i den cykliska

symfoniformen (sats-4, kantat "An die Freude" till Schillers text - symfoni

nr.9), introducerade en ny form av pianominiatyr - bagatell, utvidgade den

symfoniska orkestern med nya instrument, vidgade de harmoniska

strukturerna (framför allt i sina sena pianosonater och i 9:e symfonin),

introducerade olika utförande betäckningar, som ett formgivande och

primärt element av musikverket, m m., m m., Han var också den första

borgerliga tonsättaren, som kunde livnära sig på sitt komponerande, utan

aristokratins stöd.

Till hans viktigaste verk hör: 1 opera ("Fidelio"), 9 symfonier, 2 mässor,

bl a. Missa solemnis, 5 pianokonserter, 1 trippelkonsert för piano, violin,

cello och orkester, 1 violinkonsert, konsertuvertyrer "Coriolanus" och

"Egmont", 32 Pianosonater, 22 variationscyklar för piano, stråkkvartetter

och andra kammarmusikaliska verk, m m., m m.

Ludvig van Beethoven

Bland andra framstående Wienklassiska tonsattare fanns bl a.: Luigi Boccherini(1743-1805) och Muzio

Clementi(1752-1832)

1700-TALS MUSIK I NORDEN

Under andra delen av 1700-talet utvecklades det offentliga musiklivet i Norden ganska snabbt, bl a. genom

amatörmusicerandet, som ökade kraftigt och genom olika privata musiksällskap, ut av vilka det stockholmska

sällskapet "Utile Dulci"(lat.=nytta och nöje) spelade avgörande roll i utveckling av den svenska sällskapsvisan. I

denna musikaliskt-litterära genre fick Sverige sin största nationella skald - Carl Michael Bellman (1740-1795).

Även bildandet av flera viktiga musikinstitutioner, bl a. Musikaliska Akademien (1771), Drottningholsteatern

(1766) och Kungliga Teatern (1773) på ett avgörande sätt påverkade musikens utveckling i Sverige.

Det officiella musiklivet dominerades annars av inkallade utländska musiker och kompositörer, bl a.

J.G.Naumann(1741-1801), Abbé Vogler(1749-1814) och J.M.Kraus(1756-1792)

OPERA

Operakonstens utveckling under 1700-talet var intimt knuten till allmänna upplysningstidens idéer och till

sammhällets politiska- och sociala utveckling. Precis, som i konstmusiken, åstadkoms de viktigaste

experimenterna inom de sceniska musikgenren, under perioden c:a 1710 - 1760. Det var då, som 1700-talets

neapolitanska operaskola utvecklade en ny typ av klassisk opera seria, och i samband med den, en komisk

operatyp - opera buffa. Som resultat av italienska opera buffans "inplantering" på den franska scenen, föddes

opéra comique. Förutom dessa tre operatyper, utkristalliserades även olika sceniska underhållningsformer, som

hade folkligare ursprung, och som långt senare skulle ge upphov till sådana underhållningsformer av teater, som

operett, lustspel och musical. Dessa var: engelsk - the ballad opera, spansk - zarzuela, fransk - vaudeville, tysk -

Sigspiel och nordiska - sångspel.

På 1750-och 1760-talet genomförde Christoph Willibald Gluck sin omfattande operareform, som i rationalistisk

anda "uniformerade" operans formella, librettomässiga, sceniska, musikaliska och estetiska principer. Slutligen,

under 1700-talets tre sista decennier, blev den mogna klassiska operan ett faktum. Operakonstens mästerverk,som

Mozart's - "Figaros bröllop", "Don Giovanni", "Cosi fan' tutte" och "Trollflöjten", Cimarosa's - "Il matrimonio

segreto" och "L'italiana in Londra", Piccini's och Paisiello's klassiska operor, krönte den klassiska

operakonstens utveckling, under 1700-talet. Det skulle bli en epilog till den klassiska operans utveckling i form

av Beethoven's frihetsdrama "Fidelio" och den franska sen-klassiska skräck-och räddningsoperan av bl a.

Cherubini, Grétry och Méhul.

Med dessa operatyper överbryggades 1700-och 1800-talets operautveckling, samtidigt som den första romantiska

operatypen var sedan många år tillbaka redan i full blom - Rossini's, Donizetti's och Bellini's italienska belcanto

operan (BEHANDLAS I NÄSTA STORA KAPITEL - FÖRRROMANTISK OCH ROMANTISK KULTUR).

1700-TALS NEAPOLITANSK OPERA

Den neapolitanska operaskolan under 1700-talet, fortsatte traditionen, som påbörjades i Neapel under barocken i

den första neapolitanska operaskolan. Men med Metastasio's och Zena's operareform, fick den neapolitanska

opera seria (en allvarlig opera) en annorlunda skepnad. Libretto stramades åt, stilistisk renhet blev av största

vikt, operalibretti begränsades uteslutande till heroiska antika ämnen, recitativo accompagnato (ett recitativ

ackompanjerat av orkester, började gradvist ersätta recitativo secco (med cembalo ackompanjemang) arior skrevs

på vers och episodiska personer, oviktiga för handlingen togs bort för att göra handlingen tydligare och klarare.

Ifrån korta intermezzi (pausunderhållning mellan opera serias 3 akter) utvecklades självständiga 2-aktare, som

ganska fort började leva sitt eget liv, som självständiga operor - opera buffa (komisk opera).

GIOVANNI BATTISTA PERGOLESI

Domenico Cimarosa Luuigi Cherubini

Med den första opera buffa - Pergolesi's "La serva padrona"(1733) påbörjades en lång och lysande utveckling

av komiska operan. I den neapolitanska operans tappning var det ett verk med komisk handling, där

huvudpersonerna var vanliga människor med alla sina dygder och laster - kammarpiggor, brevbärare, soldater,

tjänare, m fl., Commedia dell'arte's inflyttande var påtagligt.

Många av den neapolitanska skolans kompositörer vidareutvecklade den neapolitanska "idiomet" och skrev

mogna klassiska operaverk, bl a. Cimarosa, Piccini och Paisiello. Bland de främsta neapolitanska 1700-tals

tonsättare fanns: Giovanni Pergolesi(1710-1736), Tomaso Traëtta(1717-1774), Niccólo Piccini(1728-1800),

Giovanni Paisiello(1740-1816) och Domenico Cimarosa(1749-1801).

FRANSK 1700-TALS OPERA

Jean-Philippe Rameau's operor, som blandade barock-och rokokoelement verkade förlegade och inaktuella för

den parisiska intellektuella eliten, som i en progresiv anda "hungrade" efter förändringar i mitten på århundradet.

De progressiva krafterna var påtaglig trötta på dem aristokratiska fêtes galantes , så när man för första gången

presenterade den borgerliga, nya, fräscha och underhållande opera buffa, snabbt försökte de s.k. buffonisterna (

italienska opera buffa's anhängare) "kopiera den" och anpassa den till det franska språket och den franska

folklustspelstraditionen, från de parisiska förorterna - vaudeville. Redan 1752 hade den första franska opera

comique sin premiär -J-J.Rousseau's "Byspåmannen". Enkla visor, arietter, chansons, romancer, enkla danser

blandades friskt med opéra comique's viktigaste ingrediens, som skulle få leva i den franska opéra comique långt

in på nästa århundrade - den talade dialogen. Egidio Duni(1709-1775) och Francois André Philidor(1726-

1795) var de två främsta opéra comique's kompositörer.

Under den franska revolutionens dagar, blev en annan typ av opera oerhört populär, den s.k. skräck och

räddnings opera, med stora körer, många statister, fantasifull scenografi, dramatisk sång och uttrycksfull musik.

Operorna skildrade olyckor, katastrofer och mirakulösa räddningar. Denna typ av opera gav upphov till de

sceniskt imponerande 1800-tals franska grand opera föreställningar . Skräck-och räddnings operas främsta

representanter var: Luigi Cherubini(1760-1827), André Grétry(1741-1813) och Étienne Nicolas Méhul(1763-

1817).

GLUCK'S OPERAREFORM

Av stor betydelse for den mogna klassiska operans utveckling var Christoph Willibald Gluck's (1714-1787)

operareform, som blev resultatet av hans nära sammarbete med librettisten och poeten - Ranieri Calzabigi. Enligt

reformens "föreskrifter" skulle en opera försöka eftersträva den grekiska tragedins enkla, men konstnärligt- och

etiskt höga ideal. Operas ämnen skulle hämtas från den antika mytologin och librettot (operans text) skulle utgöra

det viktigaste elementet i verket. Sången, scenografin och musiken, på ett ytterst diskret sätt,skulle framhäva

textens känslomässiga innehåll och underordnas texten helt. Arior skulle vara enkla och koloratur fick inte

förekomma. Musiken som förekom i samband med sång skulle alltid vara homofon och ackordiskt uppbyggd, för

att framhäva texten på bästa sätt. Polyfonin fick användas enbart, då orkestern spelade ensam. Opera skulle

efterlikna talteater, därför fick skillnader mellan recitativ och aria minimeras. Kören och baletten skulle organiskt

växa in i det musikdramatiska förloppet och fylla en central roll i dramat.

Gluck genomförde sina idéer, bl a. "Orfeus et Euridice"(1762) och "Alceste"(1767)

Christoph Willibald Gluck

DEN KLASSISKA OPERAN

1700-talets fulländning inom operagenren kom under de tre sista decennierna, med 24 operor av Joseph

Haydn(1732-1809), bl a. hans bästa opera "L'infedeltà delusa"(1773)(buffa), med Antonio Salieri's(1750-1825)

39 operor, som idag är så gott som bortglömda och, framför allt, med Wolfgang Amadeus Mozart's(1756-1791)

13 mästerliga operor, skrivna i alla operaformer

/opera seria, opera buffa(=drama giocoso=drama per musica), opera-balett(=serenata di teatro), och Singspiel/.

Mozart's "Figaro's bröllop"(1786)(drama per musica), "Cosi fan tutte"(1790)(drama per musica),

Idomeneo"(1781)(seria), "Don Giovanni"(1787)(drama giocoso) och "Trollflöjten"(1791)(Singspiel) tillhör hela

opera repertoarens populäraste och oftast spelade operaverk, även idag.

Även neapolitanska tonsättarna: Domenico Cimarosa(1749-1801), Niccoló Piccini(1728-1800), och Giovanni

Paisiello(1740-1816) tillhörde de främsta kompositörer av den mogna klassiska operan.

Ludvig van Beethoven's(1770-1827) enda opera "Fidelio"(1805-1814) tillhör en separat operatyp, som är

närmare besläktad med den franska skräck-och räddnings operan än med den klassiska operan. Den fick därför

benämningen - frihetsdrama, då budskapet om frihet, människorättigheter och samhällsrättvisa var i själva verket

viktigare än både sången, musiken och det sceniska.

1700-TALS SCENISK UNDERHÅLLNINGSMUSIK

I de olika europeiska länderna utvecklades, under 1700-talet, en folklig och högst borgerlig tradition av scenisk

musikunderhållning, som skulle vara lättsmällt, underhållande, rolig och sceniskt och musikaliskt angenäm.

Denna form av lättsmällt scenisk musikunderhållning fick sin förlängning i dagens operett, musical, buskis och

lustspel. Dessa 1700-tals former, som var deras föregångare var : engelska - the ballad opera, franska -

vaudeville, spanska - zarzuela, tyska - Singspiel och nordiska - sångspel.

OPERA I NORDEN

Det var under Gustav III's regeringstid, som den svenska operatraditionen föddes. 1773 invigdes "Den Kongliga

Swenska Theatern" med Francesco Uttilni's "Thetis et Pelée". Gustav III's ambition att skapa den svenska

nationella operascenen och en varaktig svensk opera tradition lyckades mycket tack vare hans äkta och brinnande

intresse för konstarten och tack vare de utländska operakompositörer, som kunde påbörja detta arbete, och med

sina verk inspirera de inhemska svenska operakrafterna. Av särskild stor betydelse var tysken Johann Gottlieb

Naumann, skaparen av den största gustavianska operan, som utropades till Sveriges national opera - "Gustaf

Wasa"(1786). En mängd andra operor skapades för den nya stockholmska operascenen, bl a. av Joseph Martin

Kraus, Arvid Niclas von Höpken, Georg Joseph (Abbé) Vogler och Olof Åhlström.

Även komisk opera och sångspel sattes upp på de stockholmska teatrarna. De främsta av tonsättarna som

sysselsatte sig med denna operagenre var: Joseph Martin Kraus och Gustaf Ericsson.

Sångspelstraditionen blev särskild uppskattad i Danmark, då de utländska kompositörer som anställdes vid Det

Kongeliga Teater i Köpenhamn, ägnade nästan hela sin energi åt skapande av den danska sångspelstraditionen, bl

a. Johann Ernst Hartman, Paolo Scalabrini, J.P.A.Schulz och Aemilius Kunzen.

DANS

Fram till c:a 1740 var danskonsten, så-gott-som fullständigt påverkad av Ludvig XIV's franskklassiska

balettradition. Barockens estetik var den helt dominerande och enbart i de eleganta och graciösa fêtes galantes

hade rokokokänslan infunnits. Dansen tillhörde de konstarterna, som utvecklades långsammast under 1700-talets

fem första decennier, bl a. på grund av den stora makten som Ludvig XIV's koreografer och balettdansare besatt,

tills långt efter kungens död / Louis Pécour, Pierre Beauchamp, Jean Balon, La Fontaine och Marie Subligny/.

Upplysningstidens danskonst, fri från barockens arv kan man först tala om efter c:a 1750. De nya kraven som

restes, uttryckte upplysningstidens rationalistiska anda: förenkling av kostym och dekor, naturligare sceniskt

utspel, förankring av dansen i det dramaturgiska danslibrettot, mera högkvalitativ musik och bortrensning av

hovkulturens "nedsmutsning" av dansen.

Den viktigaste reformatörsgestalten inom danskonsten under hela 1700-talet, var en dansare och koreograf, som

förändrade balettens ansikte och upphöjde den till en konst med ett högt konstnärligt status - Jean-Georges

Noverre(1727-1810).

Dansdramat (ballet d'action) var Noverres viktigaste skapelse, och inom ramen för denna balettform genomförde

han en radikal balettreform. Noverre ville att balett skulle bli en form av teater i vilken den dramaturgiska

handlingen återskapas med hjälp av dans, istället för ord. Därför skulle pantomimiska element förenas

tillsammans med rena dansrörelser. Sånginslag och recitation, så typiska för fêtes galantes, skulle ersättas helt av

dansen och pantomimen. Danskonsten skulle efterlikna talteaterns formella utbyggnad och helaftonsbaletter,

skulle efterhärma dramaförebilder. Den mest fulländade formen av pantomimbalett var, enligt Noverre, tragisk

balett, med anor från den grekiska antiken och med starka psykologiska konflikter, klart tecknade känslor och

den viktiga, s.k. emotionella gesten - dansarens/skådespelarens sceniska utspel, baserade på den själsliga

upplevelsen.

Varje rörelse och danssteg skulle vara motiverad av den rätta känslan och den psykologiska sanningen. För

Noverre var baletten en konst av imitation (härmning), då dansaren i otaliga "dansdialoger" och

"dansmonologer", skulle imitera människor, naturen och olika själstillstånd. Mimiken var ett oersättligt redskap i

denna form av danskonst. För Noverre var ansiktets och händernas "skådespel" viktigare än tekniskt svåra steg.

Musiken var av särskild stor betydelse, då den skulle "musikaliskt måla" och karaktärisera hjältarnas känslor,

samt illustrera olika situationer. Kostymer och dekor fick aldrig hindra dansens naturlighet och tydlighet och

maskerna, krinolinerna och perukerna skulle banlysas helt. Inga onödiga sceniska utsmyckningar skulle tillåtas,

så länge dem inte hade med handlingen att göra.

Noverres balettreform lade grunder till en självständig modern balettföreställning och dess betydelse för den

fortsatta balettkonstens utveckling går inte att överskatta. Noverre's idéer utvecklades vidare av hans elever, bl a.

Charle le Picq(1749-1816) och Jean Bercher (Dauberval)(1742-1806). I England var det John Weaver, som

stod för dansens förnyelse, bl a. i sina teoretiska skrifter och egna koreografier. Hans åsikter låg nära Noverre's

och även Weaver strävade efter dansens och pantomimens närmande. Ännu större betydelse för balettkonstens

utveckling hade italienaren Gasparo Angiolini(1723-1796).

Gravyr med en scen ur Jean-Georges Noverre’s balett – Jason & Medea (föreställning från London 1782)

Han utgick ifrån Noverre's balettdrama, men gick ännu längre i balett-pantomimens dramaturgiska uppyggnad än

Noverre. För Angiolini var ett logiskt och tydligt balettlibretto ett absolut måste, liksom koreografens nära

sammarbete med musikens skapare - kompositören. Angiolini sammarbetade med många tonsättare och

librettister, bl a. Ch.W.Gluck och R.Calzabigi. Den italienska balettskolan, kom att ha långt större betydelse

under de två sista decennierna av 1700-talet, främst tack vare den genialiske dansaren och koreografen Salvatore

Vigano's(1769-1821) nya idéer på dansens område (SE NÄSTA KAPITEL - FÖRROMANTIKEN OCH

ROMANTIKEN).

Ryssland, under Katarina den stora, började på allvar träda in på dansens scen. Stora balettföreställningar

skapades för St.Petersburgs Stora Teaters scen, koreograferade av Europas största koreografer och teaterskolor

grundades i både St.Petersburg och Moskva, där man utbildade sångare, skådespelare, musiker och dansare.

Intresse för danskonsten ökade påtagligt och de första böcker om dans trycktes.

NORDEN

I början av 1700-talet, dominerades den danska balettscenen av en fransk koreograf, verksam i Köpenhamn -

Jean-Baptiste Landé. 1748, vid den nyöppnade Kongeliga Teatern, installerade man även Den Danska

Kongeliga Baletten. Den främsta av balettens koreografer vid den tidpunkten var italienaren Vincenzo

Galeotti(1733-1816), Angiolini's elev och en stor beundrare av Noverres balettdrama.

Även Den Svenska Kungliga Baletten upplevde, i mitten av 1700-talet en blomstrande utvecklingsperiod.

Den klarast lysande dansstjärnan i Stockholm, på den gustavianska tiden, var Antoine Bournonville, som framför

allt var en begåvad komisk dansare.

DRAMA

Även efter Ludvig XIV's död förblev det franska dramat tongivande i hela Europa. De franska teatertruppernas

långa europeiska turnéer spred det franska teateridiomet kors och tvärs över hela kontinenten. Teatern under

upplysningstiden började spela en aktiv roll i den allmänna samhällsdebatten, och moral, etik, samhällsansvar

och rättvisefrågor diskuterades på, och spreds ifrån teaterscenen.

I de stora och välutrustade teatrar, som öppnades runt om i hela Europa föddes det borgerliga dramat, som

präglades av stor rationalism, kosmopolitism, men också av påtaglig sentimentalitet. Tidens främste teaterskapare

och teaterkritiker var Dennis Diderot(1713-1784), som anses vara det borgerliga dramats egentliga skapare (bl

a."Familjefadern","Den oäkta sonen"). Hans teoretiska skrifter om teaterkonsten betydde oerhört mycket för

teaterns framtida utveckling. Enligt Diderot var inlevelsen och känslorna minst lika viktiga som

skådespelarhantverk. Diderots teater byggde i första hand på skådespelarna och deras förmåga att blåsa liv i de

olika rollerna som de skulle gestalta. Diderots egna dramer var alltid skrivna på prosa.

En scen ur Diderot’s – Den religiösa

Francois-Marie Arouet de Voltaire(1694-1778), som var sin tids störste samhälls- och kulturdebatör var också

en framstående dramaturg. I sina Racine's och Shakespeare's inspirerade tragedier eftersträvade han större

realism i spelstilen och större historisk trohet i kostym- och dekorkonsten.

En speciell typ av drama utvecklades av Pierre Marivaux(1688-1763) - den s.k. comédie larmoyant, besläktad

med den engelska sentimental comedy, som var graciösa och finurliga komedier om kärlekens blyghet och eld i

en sann rokokoanda. Den främsta och mest framgångsrika 1700-tals dramaturgen var Pierre-Augustin Caron de

Beaumarchais(1732-1799). Hans teater var en typisk borgerlig drama, som med sin naturliga dialog, kvicka

repliker och en fast social förankring togs direkt till publikens hjärta.

Hans mästerliga komedier, bl a. "Barberaren i Sevilla"(1772) och "Figaros bröllop"(1784) visade vanliga

människor på ett sätt, som jämställde dem med adeln, därför blev hans verk till ett politisk slagträ i den heta

samhällsdebatten som rådde på 1700-talet.

I mitten av 1700-talet påbörjade Comédie Francaise en stor teaterreform, som slutligen befriade teaterkonsten

från all onödig överdåd av barockkostym och dekor.

Det engelska dramat utvecklade en ny typ av engelsk känslosam dramat - the sentimental comedy, som

företräddes av William Congrave(1670-1729) och Richard Steele(1672-1729) och the sentimental tragedy, som

skapades på grundval av den shakespeareanska traditionen, av George Lilo(1693-1739).

Först i slutet av 1700-talet föddes en ny "renare" engelsk komeditradition, som präglades av en god smak och

elegans. Dess främsta representanter var irländarna Oliver Goldsmith(1730-1774) och Richard Brinsley

Sheridon(1751-1814). Av mycket stor betydelse för den engelska teaterns utveckling under 1700-talet var den

nya naturliga skådespelarstilen, skapad av en av de största skådespelarna genom tiderna, David Garrick(1717-

1779), som dessutom förnyade teaterkonsten med sina dramauppsättningar på Drury Lane Theatre i London.

David Garrick i rollen som Richard III i Shakespeares – Richard III

Tysklands främsta insats på teaterområdet, under 1700-talet, låg på det teoretiska planet, som skulle bära de

finaste frukterna på teaterscenen först under förromantiken och romantiken. Den första teoretiska teaterreformen

stod Johann Christoph Gottsched(1700-1766) för.

Gottsched propagerade för en tysk dramatik, främst på tragediområdet, som skulle utgå ifrån de tyska

traditionerna, men baseras på det franskklassiska dramat, som var för honom den stora förebilden. Tillsammans

med en kvinlig teatertruppledare Caroline Neuber omsatte Gottsched sina viktigaste idéer i teaterverklighet, i

Leipzig.

I motsats till Gottsched, vände sig den andra stora tyska dramaturgen och teaterteoretikern, under

upplysningstiden - Gotthold Ephraim Lessing(1729-1781) - mot den franskklassiska dramatraditionen (Corneille

& Voltaire). Lessing betraktade Shakespeare, som den största dramaturgen och, enligt Lessing skulle den

shakespeareanska dramaturgin ligga till grund för det nya tyska teaterskapandet. Deklamationskonsten skulle

banlysas och karaktärsframställning framhävas. Lessings egen dramaturgi förebådade det förromantiska tyska

borgerliga dramat.

Commedia dell'arte traditionen var fortfarande oerhört dominerande i den italienska teatern, under 1700-talet.

Den dramaturgen, som försökte frigöra den italienska dramaturgin från fri skådespelarimprovisation och annat

commedia dell'arte's inflyttande var Carlo Goldoni(1707-1793). Hans produktion var enorm, över 250 dramer,

som alla hade utskrivna roller. Särskilt, komedierna på venetiansk dialekt har behållit sin charm och ett högt

konstnärligt värde. Goldonis motståndare - Carlo Gozzi(1720-1806), som till varje pris försökte förankra den nya

italienska dramaturgin i commedia dell'arte arvet, lät istället det gamla commedia dell'arte persongalleriet,

improvisera över gamla sagomotiv, vilket påverkade de första romantiska tyska dramaturger.

DRAMA I NORDEN

1737 öppnades en ny teater i Stockholm, i Det Stora Bollhuset - Den Kongliga Swenska Skådeplatsen. Den första

skådespelartruppen, som spelade på denna teater var Petter Stenborgs trupp, som dock bytes snart ut mot en

fransk skådespelartrupp. Stenborg's insatser var dock av stor betydelse för den svenska teaterutveckling under

1700-talet. Under den gustavianska tiden fick den svenska teatern en mera nationell inriktning. Det Stora

Bollhuset gjordes om till en talteaterscen och operor sattes numera upp i det nyöppnade operahuset. Det var just

Gustav III, som lade grunderna för den svenska yrkesteatern och först under hans tid blev skådespelaryrket ett

respekterat och lovligt yrke. Samtidigt blev det svenska språket gällande, som teaterspråk.

Dansk teater upplevde en stor blomstringstid under 1700-talet, efter invigningen av den första publikteatern i

Köpenhamn vid Lille Grönnegade - 1722, där Molière's komedier spelades omväxlande med den stora danska

komediskaparens verk - Ludvig Holberg(1684-1754). Holberg framstår, som en av de riktigt stora dramaturger i

Norden. Hans samlade produktion omfattar 32 komedier, som tydligt påverkades av Molière, italienska

commedia dell'arte, antika förebilder (Plautus och Terentius) och Gherardi's Théâtre Italienne. Holbergs

komedier betonade det komiska och skildrade det danska samhället på ett genialiskt sätt. Hans pjäser utspelade

sig oftast på danska gästgiverier, bondgårdar, etc., Bland hans bästa verk finns: "Den politiske kannstöparen",

"Jeppe på berget", "Maskerad" och "Henrik och Pernilla".

Skådespelare efter föreställning av Ludvig Holberg’s – Jeppe från Berget

LITTERATUR

Barockens ideal levde kvar, långt in på 1700-talet, samtidigt som upplysningstidens idéer slog genom, på

litteraturens område, snabbare än på andra kulturområden. Bilden av 1700-tals litteratur är inte lättare att skåda,

p.g.a.alla de tidigaste förromantiska tendeserna, bl a. natursvärmeri och Sturm-und Drang, som började göra sig

gällande redan strax efter 1750, och det framför allt i Tyskland och i England. Den nyklassicistiska fasen av

litteraturens utveckling, som dominerades av dessa två litterära riktningar markerade redan en ny kulturepok -

Förromantiken ( BEHANDLAS I KAPITEL - FÖRROMANTIK OCH ROMANTIK).

1700-talet innebar den största omvälvningen i Frankrikes historia - Den Franska Revolutionen 1789. Denna

enorma sociala uppbrott, skulle aldrig ha ägt rum utan att det hade förebådats av filosofin och litteraturen, som

påverkade fransmännens tankesätt och dears syn på tillvaron. Minst lika viktiga var, i det avseendet, de engelska

idéerna om samhällsfördraget, som framhävde tron på människors lika rätt och mistron mot alla auktoriteter,

värdsliga så-vål-som kyrkliga. I källvatten för dessa politiska tankar fanns upplysningens tro på förnuft,

erfarenhet och tolerans.

Denna attitydförändring, som innebar den sociala-, och moraliska tankens revolution, utspelade sig långt innan

den franska revolutionen blev ett faktum. Det allt starkare borgarskapet, som numera utgjorde en stor och kunnig

läsarskara, påverkades i sitt politiska - och sociala medvetande, av alla dem nya idéerna, framförda av tidens

främsta filosofer, samhällsdebatörer och författare. Bland de främsta av dessa stora kulturprofiler, vars verk

skulle förändra Europas samhälleliga strukturer för all tid framöver fanns bl a. Charles-Louis de Secondat De

Montesquieu (1689-1755) - en av de första kritiker av det orättvisa franska 1700-tals samhället, vars verk -

"Persiska brev" och "Om lagarnas anda" skakade om det franska etablissemanget.

Upplysningstidens främste och mest inflyttelserike samhällsdebatör Francois-Marie Arouet de Voltaire(1694-

1778) var kanske den mest typiska upplysningsgestalten. Hans främsta filosofiska tanke var - toleransen.

Voltaires litteratur hade framför allt ett stort samhällsdebatvärde.

I sina otaliga filosofiska brev, eposar, essäer, dikter och berättelser (contes), som ofta hade sagoliknande,

fantastisk eller satirisk karaktär, framförde han radikala samhällsåsikter. Bland Voltaire's viktigaste litterära verk

finns: "Filosofiska brev"- franska upplysningens manifest och "Candide"- Voltaire's bästa berättelse (conte).

Att samla kunskap på alla viktigaste samhällsområden, som -vetenskap, politik, kultur, medicin, hantverk,

jordbruk, historia, filosofi, m m., m m., var Den Stora Franska Encyklopedins främsta mål. Utgivning av detta

enorma verk skulle ytterligare förstärka upplysningens viktigaste budskap - "kunskap ger makt, och makt förenad

med kunskap leder till toleransen, som är självaste grunden för ett modernt samhälle". Bland encyklopedins över

180 författare, från olika ämnesgrupper, fanns bl a. Voltaire, och Denis Diderot(1713-1784) - en stor

teaterkritiker, teaterreformatör, dramaturg, essäist och en av de två projektansvariga för encyklopedins utgivning.

Den författaren, som på ett mest radikalt sätt förebådade den franska revolutionen var Jean-Jacques

Rousseau(1712-1778). Rousseau vände sig i sina skrifter mot all människoexploatering, ägganderätten, ett liv i

lyx, som enligt honom fördärvade människan och bara ledde till ökade samhällsklyftor, krig, omoral och fördärv

och mot lagar som upprätthöll det orättvisa samhället. Rousseau's radikala idéer fick en lysande utformning i hans

filosofiska och teoretiska skrifter, bl a. i "Samhällsfördraget", "Emile, eller om uppfostran" och "Tal om

vetenskaperna och konsten". Rousseau's främsta skönlitterära verk var hans roman "Julia, eller Den Nya

Heloise".

Jonathan Swift

1700-talet var också den engelska litteraturens storhetstid. I synnerhet på prosans område. Den engelska

essäkonsten, den realistiska-, idylliska-, äventyrs-, psykologiska och sentimentala romanen renodlades av många

framstående författare som Daniel Defoe(1660-1731) /bl a. "Robinson Crusoe"/, Jonathan Swift(1667-1745) /bl

a."Gullivers resor"/, Samuel Richardson(1689-1761) /den sentimentala romanens skapare/, Henry

Fielding(1707-1754) /den psykologiska romanens store mästare/, m fl., Vid sidan om prosan, som dominerade

den engelska 1700-tals litteraturen, utvecklades den engelska nyklassicistiska poesin, med bl a. dikter av

Alexander Pope(1688-1744) / bl a."Essä om människan"/, James Thompson(1700-1748) /bl a."Årstiderna")

och Edward Young(1683-1765) /bl a."Night thoughts"/. Även förromantikens första stadium i den engelska

lyriken -natursvärmeriet, började göra sig gällande, efter 1700-talets mitt, med dikter av bl a. Thomas Gray,

James macPerson och Robert Burns.

Daniel Defoe – Robinson Crusoe, tidigt utgåva

Alexander Pope

Gotthold Ephraim Lessing

Tysklands litteratur var påtagligt dominerad av nyklassicistiska idéer. Det franskklassiska arvet förkastades helt.

Den pådrivande kraften i den "antikiserande" nyklassicistiska vågen var Johann Winckelmann(1729-1781), vars

litterära skrifter påverkade generationer av 1700-tals konstnärer och författare runt om i hela Europa. Hans

viktigaste verk "Antikens historia", fick avgörande betydelse för hela den europeiska kulturutvecklingen långt in

på 1800-talet.

De sista tre decennierna i tysk litteratur, markerade redan en ny epok i den europeiska litteraturen - Sturm-und

Drang och den weimarska klassicismen, med Goethes och Schillers litterära storverk i spetsen. Denna litteratur

tillhörde redan en ny period - förromantik och romantik /BEHANDLAS I NÄSTA KAPITEL/.

Inom det litterära skapandet i Norden var det främst det vetenskapliga traktatet, som fick det största

allmäneuropeiska betydelse. En av de främsta europeiska 1700-tals vetenskapsmän var Carl von Linné(1707-

1778) vars "Berättelsen om Lapplandsresan", "Öländska resan", "Gotlänska resan", "Västgötaresan" och

"Skåneresan" förenade både en stor vetenskaplig gärning med ett fantasifullt, kort och koncist, men samtidigt

humoristiskt och begåvat litterärt språk.

Även Emanuel Swedenborg's(1688-1772) vetenskapligt realistiska- och mysicistiskt visionära texter på latin,

skulle få en stor betydelse för litteraturens vidareutveckling i Norden.

Den största svenska skalden Carl Michael Bellman(1740-1795) var, även han, en typisk upplysningstidsgestalt.

Allsidigt begåvad verkade han som poet, musiker, sångare och underhållare i den gustavianska tidens Stockholm.

Bellmans viktigaste gärning var skapandet av den svenska sällskapsvisetraditionen och hans främsta verk var de

s.k. "Fredmans epistlar"(82 stycken).