Ungdomar utvecklar det offentliga rummetEXEMPLET STAPELBÄDDSPARKEN

Sten Göransson, Mats Lieberg & Titti Olsson Lieberg

MOVIUM RAPPORT 1:2006

Ungdomar utvecklar det offentliga rummet EXEMPLET STAPELBÄDDSPARKEN Sten Göransson, Mats Lieberg & Titti Olsson Lieberg

2

Förord Gator, torg och parker tillhör oss alla. De genomgår idag en betydelse-förskjutning. Innehåll och sättet att använda dem håller på att förändras. Även sättet att planera och förvalta de offentliga rummen utvecklas. Stadsrummet förknippas ofta med ungdom och ett intensivt folkliv. Att skapa bestående värden i till exempel en park underlättas om de som ska använda den är med från början.

Regeringen har från och med år 2006 ålagt SLU genom Movium att inneha det nationella samordningsansvaret för kunskapsutveckling och kunskapsspridning beträffande barns och ungas utemiljöer. Uppgiften handlar inte minst om att fokusera barns och ungas möjlighet att göra sin röst hörd i samhällsplaneringen. Projektet Stapelbäddsparken i Malmö sätter fingret just på detta, eftersom det bygger på demokrati och delaktighet. Här har en grupp ungdomar knutna till Föreningen Bryggeriet varit involverade i planeringen från allra första början.

Men hur har man då gått tillväga för att engagera och involvera ungdomarna? Vilken kompetens hos de inblandade aktörerna behövs och vilken organisation krävs för att tillmötesgå medborgarnas, i det här fallet ungdomars, behov av delaktighet och inflytande i den fysiska planeringen.

Den här rapporten försöker ge svar på dessa frågor. Med utgångspunkt i en beskrivning av planeringen och tillkomstprocessen av Stapelbäddsparken i Malmö diskuteras frågor kring ett nytt sätt att se på planering och förvaltning av de offentliga rummen.

Rapporten vänder sig till beslutsfattare, planerare och tjänstemän inom den kommunala förvaltningen samt till bostadsföretag, ideella föreningar och intresseorganisationer.

Rapporten ger en detaljerad beskrivning av planerings- och tillkomst-processen av Stapelbäddsparken. Avsikten är att ge läsaren en inblick i hur man kan gå tillväga för att engagera ungdomar i en konkret planerings-situation. Dessutom diskuteras nya sätt att planera och förvalta offentlig miljö. Rapporten avslutas med en diskussion kring vilka lärdomar och slutsatser som kan dras av projektet samt vilka tankar kring framtida planering och förvaltning projektet väcker.

Det är många som varit involverade i och stöttat projektet. Ett särskilt tack vill vi rikta till Ronny Hallberg, Håkan Larsson och Gunnar Ericson i styrgruppen, samt till projektledarna John Magnusson och Ewa Sundström. Utan er hade vi inte haft något att skriva om.

Alnarp och Malmö november 2006 Sten Göransson Mats Lieberg Titti Olsson Lieberg

3

Innehåll Skate är ett sätt att leva…………………………. 4 Titti Olsson Lieberg

Från idé till verklighet……………………………. 6 Mats Lieberg

Ett nytt sätt att planera…………………….…… 21 Mats Lieberg

Ett nytt sätt att förvalta……………………..…... 29 Sten Göransson Avslutande diskussion och slutsatser………... 37 Mats Lieberg & Sten Göransson.

4

Skate är ett sätt att leva Titti Olsson Lieberg

Foto: Nils Svensson Att åka skateboard är ett sätt att leva. Det kräver skicklighet, precision. Det är att vara fysiskt aktiv hela tiden, utmana sig själv gång på gång, känna och behärska sin kropp.

Skateboardåkaren utforskar staden, söker och finner sina egna vägar och använder det offentliga rummet efter eget huvud. Åkningen utvecklas i ett intimt samspel med platsen. Stadens gator och torg är golvet på skejtarens scen. Skejtaren ger tingen sin egen innebörd och omskapar staden och platsen och laddar den med möjligheter som är osynliga för den som inte är invigd i kulturen.

5

Gatstenar och bänkar blir till utmaningar. En ledstång längs en trappa – säkert placerad där för att skapa trygghet – är i skejtarens värld till för att åka på. Av samma anledning vänder sig skejtaren instinktivt om och läser av trappan han just gått uppför – hur är den att åka i?

– Så kollar man miljön hela tiden, säger John Magnusson, man blir liksom programmerad.

Det där går nog aldrig över, säger han sedan. Det har blivit så att han hellre rullar än går. När han skejtar kopplar han bort allt annat. Det är lite av en verklighetsflykt, om så bara för stunden.

John, som hösten 2004 passerade 30-årsstrecket, försöker sätta fingret på vad det är som är skejtens innersta kärna.

– Det har med ungdomlighet att göra. Jag vill inte ha något sju-till-fyra-jobb, säger han, men kommer samtidigt på att det ju precis är det han har på Bryggeriet i Malmö, så det kan ju inte riktigt handla om det.

Han vill känna sig fri från ansvar, säger han sedan – fast det kan han ju knappast heller mena. Han har som projektledare i ett mångmiljonprojekt burit ett stort ansvar.

– Som liten gjorde man precis vad som föll en in, man gjorde det som kändes kul. Det är samma sak med skejt. Man tänker inte på det som är surt och tråkigt, säger han så.

Ungdomlighet. Men vad betyder det? Vad är det att vara ung, vad är det att vara vuxen? John kommer slutligen fram till att han inte har någonting emot att bli vuxen. Det kanske handlar om en inre känsla, det där med att vara vuxen eller inte.

Bara jag får fortsätta att göra det som jag tycker är kul, säger han. Om tjugo år hoppas jag att jag fortfarande gör det.

6

Från idé till verklighet Mats Lieberg

Foto: Mats Lieberg I kvarteret Bilen i Västra Hamnen i Malmö finns idag den enda bevarade stapelbädden sedan varvsepoken på Kockums industri. I planeringsarbetet för Västra Hamnen har bevarandet av stapelbädden utgjort en viktig utgångspunkt. Det har resulterat i förslaget att göra om hela stapelbädds-området till en aktivitetspark. Parken ska byggas i två etapper. Etapp ett omfattar en skateboardanläggning. Etapp två utgör resten av parken.

Enligt kommunens planer ska parken vara en aktivitetspark som lockar alla åldrar med ett innehåll som har tonvikt på målgruppen ungdomar. Parkens huvudattraktion ska utgöras av en skatepark. För att parkens ska kännas tillgänglig för alla generationer ska den dock inte vara skejtbar överallt. Hela ytan norr om stapelbädden kan användas till aktiviteter, det är dock inte säkert att hela stapelbäddens tak kan utnyttjas då det finns elektriska installationer i södra delen av stapelbädden som eventuellt kräver skyddsavstånd. Parken ska ha utrymme för konstnärliga installationer och utsmyckning. En möjlighet är också utvecklandet av en urban naturpark där en möjlig plats kan vara stapelbäddens tak.

7

Stort utbud av aktiviteter Parken ska erbjuda ett varierat utbud av aktiviteter som lockar besökare i alla åldrar, dock finns inget behov av en traditionell lekplats i parken eftersom det finns på annan plats i Västra Hamnen.

Stapelbäddsparken ska utveckla och förnya Malmös offentliga rum utifrån följande inriktningsmål: • Framtida brukare ska aktivt delta i utvecklingen av parken • Parkens ska erbjuda ett brett spektrum av aktiviteter och upplevelser

som främjar hälsa och livskvalitet • Parken ska utgöra såväl en mötesplats som en plats för olika typer av

arrangemang • Gestaltningen av parken ska förena historisk miljö med ny urban design • En form för drift-och underhåll mellan förening och kommun ska

utvecklas • Under parkens tillblivelse ska en aktiv dialog föras kring skapandet av

ett intressebaserat boende i parkens närhet Gestaltningen av parken ska utgå från det historiska läget vid stapelbädden med dess varvshistoria. I gestaltandet är det också viktigt att se möjliga kopplingar till företeelser i övriga Västra Hamnen. Ny form av förvaltning En ny lämplig form för drift och underhåll av parken ska diskuteras mellan kommun och inblandade föreningar. Förslaget ska tas fram i ett gemensamt arbete. Samarbete är ett nyckelord för detta arbete.

På projektets hemsida www.stapelbaddsparken.se presenteras visionen om aktivitetsparken, som alltså så småningom får namnet Stapelbädds-parken, så här: Att med brukarna som aktiva medaktörer skapa en ny ungdomspark i Västra Hamnen med gatukulturen i centrum. Parken ska vara en mötesplats över generationsgränser med ett stort utbud av aktiviteter som främjar människors hälsa och livskvalitet och som attraherar besökare från hela Öresundsregionen och Europa. Om ungdomars delaktighet står det specifikt att i skapandet av aktivitetsparken utgör ett aktivt deltagande av framtida brukare, både som idégivare och i genomförandet, en viktig del. Utgångspunkten är en aktivitetspark med en naturlig grund både i gatukulturen och i det mer organiserade föreningslivet. Bryggeriet bildas Skateboardåkarna i Malmö bildade 1990 förening Aggrokult i syfte att få en egen skateboardhall. Tillsammans med föreningarna Unga Örnar och KFUM Malmö och med hjälp av Fritid Malmö lyckades skateboardåkarna sju år senare få en egen lokal på Pripps gamla fabriksområde på

8

Lantmannagatan i Malmö. De tre föreningarna bildade då tillsammans föreningen Bryggeriet.

År 1998 invigdes norra Europas största sammanhängande inomhus-anläggningar för skateboardåkning i Bryggeriet, ett resultat av nästan tio års drömmar och arbete. Kvällsverksamheten i skateboardanläggningen lockar runt 1 200 besökare varje vecka. Bland dem finns många föräldrar som besöker Bryggeriets kafé.

När fritidsnämnden beslutade att upplåta det gamla bryggeriet till ungdomsföreningen insåg man samtidigt att här fanns möjlighet att samla fler föreningar. Så kom Föreningarnas Hus till, förvaltat av Malmö Fritid. Ett tjugotal föreningar, med skejtföreningen som den största, huserar numera under samma tak. Föreningen Bryggeriet har idag drygt tjugo anställda och bedriver flera utbildningar. Lång process Att starta Bryggeriet var enligt verksamhetschef Ronny Hallberg en lång och arbetskrävande process på ungefär åtta år och för alla inblandade en nyttig och lärorik process. Bryggeriet ville dela med sig av alla sina erfarenheter och startade därför 2001 en studiemedelberättigad projekt-utbildning i samarbete med Malmö Högskola och Österlens folkhögskola.

Tanken med utbildningen är att hjälpa unga människor att förverkliga sina drömprojekt. Under utbildningen arbetar därför studenter med egna projektidéer och kopplar samman praktik och teori.

Det var tack vare Bryggeriet – och kontakterna med ishockeyvärlden – som skateboardåkaren John Magnusson valde att flytta från Skara till Malmö i slutet av 1990-talet. John började på den nystartade projekt-utbildningen och såg där en möjlighet att kunna jobba med sin och skate-boardåkarnas dröm och vision – en skateboardpark utomhus, på bästa plats i staden.

De första veckorna i projektutbildningen var ägnade åt att göra film på TV Malmö. Studenterna blev sporadiskt indelade i olika grupper och fick i uppdrag att producera en valfri film. John hamnade i en grupp med två studenter som snabbt föll bort på grund av studier och annat, vilket ledde till att John gjorde filmen själv. Han gjorde en dokumentär om sin kompis Andreas Adamiec, en skateboardåkare som var nyinflyttad från Småland.

Under dessa tre veckor fick studenterna tillgång till redigerings- utrustning, kamera och lite hjälp med att sätta ihop resultatet. John hade länge gått och drömt om att få jobba med film och efter de tre veckorna var han helt fast. Drömmar tar tid Efter TV-utbildningen började projektutbildningen på allvar. John Magnusson bildade tillsammans med två andra skejtare gruppen Bowl 02. Namnet var inspirerat av bostadsmässan Bo01 och när gruppen började arbeta var tanken att projektet skulle vara klart 2002, en tidplan som man snart fick revidera. Det första gruppen insåg var att bara för att man går en projektutbildning så betyder inte det att man automatiskt kan genomföra sina projekt. Att förverkliga drömmar tar tid. Det krävs tålamod, tid,

9

noggrannhet, tur och vissa personliga egenskaper som gör att projektet utvecklas.

Bowl 02 började med att boka ett möte med Skanska. John hade besökt många olika skateparker i Europa och visste att åkytan är helt avgörande för en skatepark och ville därför undersöka om svenska byggföretag hade någon möjlighet att bygga enligt Bowl 02s krav.

Skanska förklarade att man aldrig tidigare gjort något liknande, men det skulle nog inte utgöra några problem. Bowl 02 var efter det mötet fortfarande mycket tveksam till om ett vanligt byggföretag skulle klara av en sådan konstruktion. Skanska byggde 2003 en skatepark i Linköping och de fel som medlemmarna i Bowl 02 var rädda för uppstod i just den konstruktionen.

Alla bra skateparker är designade och byggda av skateboardåkare, så varför skulle Bowl 02 göra ett undantag? John hade hört om en ny skatepark i Österrike, The Cradle, som ett gäng amerikanska killar från Oregon byggt. Skateparken hade silkeslen betong formad precis som en skateboardåkares dröm. Kontakt med kommunen nödvändig John och Bowl 02 beslutade sig för att kontakta killarna på Dreamland Skateparks i Oregon som även byggt en rad andra skateparker i USA. Det visade sig att de var intresserade av att komma över till Sverige och bygga en skatepark i Malmö. Bowl 02 fortsatte sitt arbete med att kontakta folk och boka möten. En nödvändighet var att på något sätt komma i kontakt med Malmö Stad, utan en sådan kontakt skulle det inte gå att genomföra projektet.

Gruppen bokade möten med olika personer inom Malmö Stad, allt från projekterande arkitekter till företrädare för olika kommunala förvaltningar. Att få politiker och tjänstemän att lyssna tar tid och det är just här som det kan vara lätt att ge upp. Alla möten är bra, även om det ibland inte känns så, menar dock John Magnuson. Det är ett hårt jobb att lobba in projekt och att få folk att nappa på idén.

Strax före jul 2001 slutade en av medlemmarna i gruppen utbildningen och för John Magnusson var det dags att skriva första tentan. Han kände en viss oro inför detta eftersom projektböckerna mestadels stått i bokhyllan, men hårt arbete resulterade i en bra tenta och Bowl 02 tilldelades högsta betyg.

Under våren 2002 fortsatte projektet med sin lobbying för att hitta rätt personer att samarbeta med. Besök hos byggföretaget PNB varvades med nya kontakter på gatukontoret. Enligt John Magnusson gillade de flesta idén men ville inte lova för mycket. Fortfarande saknades dock den riktiga kontakten inom Malmö Stad. Projektutbildningen viktig Våren gick och examenstentan gick av bara farten och även här tilldelades Bowl 02 högsta betyg. John var mycket nöjd med sina studieresultat. Han hade inte studerat på flera år och att han nästan skulle kunna den danska boken om projektledning utantill när han slutade var inget han själv trott.

10

Detta bevisar hur viktigt det kan vara att kombinera studier med praktik och att Bryggeriets projektutbildning var ett viktigt och för projektet avgörande initiativ.

I slutet av projektutbildningen ansökte Bowl 02 tillsammans med Bryggeriet om medel från svenska ESF-rådet. Ansökan gick igenom och 70 000 kronor fanns nu att arbeta vidare med. Efter sommaren fick John Magnusson en projektanställning på Bryggeriet, finansierad av ESF-pengarna.

I slutet av sommaren hade John ett möte med Gunnar Ericson, stads-trädgårdsmästare i Malmö. Han hade via olika personer inom kommunen hört om skateboardåkarnas drömprojekt och ville nu få lite mer kött på benen. Gunnar Ericson förklarade att Malmö hade tankar på en aktivitets-park ute i Västra Hamnen, en park som stimulerar till rörelse och aktivitet.

Hur det skulle se ut eller vad den skulle innehålla fanns det vid den här tidpunkten inga tankar på, men Gunnar gillade idén med skateparken och tyckte att den skulle passa in perfekt just här.

Platsen som Gunnar Ericson hade i tankarna var en gammal stapelbädd i Västra Hamnen, 300 meter lång och 75 meter bred, som använts till fartygs-bygge under den gamla Kockumstiden.

Efterlängtad kontakt Nu hade John fått den så länge efterlängtade kontakten med Malmö stad, nu fanns det någon som var intresserad. John kunde nu konstatera att allt lobbyingarbete hade gett resultat. Han hade fått gehör!

Gunnar Ericson hade nu genom Bryggeriet fått den föreningskontakt han sökt efter och John Magnussons skateparksprojekt förvandlades till en hel aktivitetspark. John och Gunnar började ha möten, först ganska sporadiskt senare mer organiserat, och diskuterade hur man skulle arbeta vidare. Gunnar Ericson ville se en modell av en tänkbar skatepark. Hur skulle en anläggning kunna se ut just i Malmö?

John och hans kompisar hade en vision om en skatepark mitt i staden, med parkbänkar, grillplatser och inslag av vatten. De ville skapa en trevlig familjemiljö där alla skulle känna sig välkomna. John började fundera på en modell och han ringde till landskapsarkitekter för att få tips om bra material att jobba med. Problemet var att numera så jobbar alla i 3D och en bra lera var svår att hitta. John tog saken i egna händer och blandade till lite trolldeg till att börja med. Han tog delar ur berömda skateparker som placerades i modellen för att få en bra mix av allt.

Att jobba med trolldeg är inte lätt. Man får degen precis överallt och det John inte tänkte på var att den måste torka när arbetet var klart. Hur får man in en modell på en gånger en meter i ugnen? John övervägde att kontakta olika pizzerior, men hittade till slut en lösning med hårtorkar och värme-fläktar. Det tog ungefär två veckor för modellen att torka och efter det fick John tips av en kompis att lägga på spackel för att sen kunna polera upp en fin yta.

11

Skapa känsla av park För att kunna förmedla en fin parkkänsla köpte John gräs, träd och gatlampor i en modellaffär. Att bygga en modell av denna kaliber kräver, som med allt annat inom projektarbete, noggrannhet och tålamod. Resultatet blev John mycket nöjd med och modellen fotograferades med speciell ljussättning och levererades till Malmö Stad. Nu hade Gunnar Ericson fantastiska bilder att visa tekniska nämnden, som är den politiska instans som fattar beslut i frågor kring utveckling och projektering av parker i Malmö.

Under våren 2003 hade John Magnusson ett samarbete med K3, konst, kultur och kommunikation, vid Malmö Högskola. John behövde hjälp med att utveckla ett parkkoncept, han visste hur han ville ha skateparken, men vad kunde resten av aktivitetsparken innehålla?

John blev inbjuden på en projektpresentation tillsammans med nitton andra projekt. Alla projekt fick fem minuter på sig att presentera sin idé. John gjorde en presentationsfilm, allt för att få studenternas intresse. Han ville fånga allas uppmärksamhet och locka de bästa studenterna till just sitt projekt för att få ut så mycket som möjligt av samarbetet. Nästan hälften av alla studenter valde Stapelbäddsparken i sitt förstaval, vilket resulterade i en projektgrupp på tio personer.

John och studenterna enades om att arbeta efter följande punkter:

• En enkätundersökning av ungdomars fritidsaktiviteter, och få information om vilka övriga aktiviteter som kunde passa in i aktivitetsparken

• Ljussättning. Några av studenterna gick scen och teater teknologi och jobbade mycket med ljus

• Tillverka en hemsida • Sammanställa allt i ett kompendium att överlämna till Malmö Stad

Kartlagda fritidsvanor En enkätundersökning gjordes under våren 2003 för att kartlägga Malmö-ungdomarnas fritidsvanor. Eftersom Stapelbäddsparken skulle innehålla mer än en skatepark ville man hitta andra aktiviteter för att göra parken intressant för alla. Undersökningen vände sig till ungdomar som inte åker skateboard och gjordes i samarbete med Malmö Högskola. K3-eleverna intervjuade barn och ungdomar om hur de skulle vilja att en ungdomspark i Västra Hamnen såg ut, vad de skulle vilja uppleva och göra på en sådan plats.

12

Grad av intresse % Aktivitet

Mycket intresserad

Ganska intresserad

Varken intresserad eller ej

Lite intresserad

Inte alls intresserad

Antal svar Total

Hänga med kompisar 59 29 6 5 2 154 100%

Vattenlek/bad 47 33 11 3 6 151 100%

Grilla 32 32 19 13 5 152 100%

Utomhusbio 37 24 17 13 9 153 100%

Vintertid, möjlighet att åka skridsko 33 25 17 17 8

151 100%

Sola 26 31 12 20 11 153 100%

Åka rullskridskor 21 33 12 16 18 151 100%

Fika 23 31 18 17 11 153 100%

Spela basket 20 28 24 12 17 153 100%

Klättervägg 24 23 15 15 23 153 100%

Volleyboll 15 27 25 18 15 152 100%

Spela kubbspel 19 20 19 15 27 151 100%

Konserter 18 19 19 13 32 151 100%

Ha picknick 11 21 23 20 27 151 100%

Utomhus sällskapsspel 12 13 17 14 44 152 100%

Åka skateboard 9 11 17 12 52 151 100%

Svaren visar att det barn och unga i Malmö helst önskar är en plats att mötas på. Ett ställe där man kan träffas och umgås med sina kamrater helt enkelt. Där vill de kunna grilla, bada och se utomhusbio. Även speciella aktiviteter som basket, volleyboll och andra spel fanns med på önskelistan. Däremot var det ganska få, cirka tio procent, som önskade en plats där de kunde åka skateboard.

Studenterna presenterade en spännande ljussättning av parken och tog upp detaljer från den gamla varvstiden i sin design. Allt i parken skulle skapas av betong, eftersom det är tyst och hållbart, och allt skulle vara mångfunktionellt. En bänk, till exempel, skulle både gå att sitta och åka på, precis som trappor och bassänger.

Samarbetet med studenterna blev mycket givande och studenterna gjorde även en liten film där tankarna på projektet presenterades.

13

Ny skatepark i Österrike Efter samarbetet med studenterna kom sommaren 2003. John Magnusson och hans kompisar åkte på sin årliga husbilssemester. Denna gång landade de i Österrike, utanför Innsbruck. Där fann de den fantastiska nya skate-parken i betong, The Cradle i Rattenberg, som John hade hört talas om eftersom det var den som första europeiska skatepark byggd av skateboard-åkare från USA.

Skillnaden är kanske svår att se för det otränade ögat, men allt ligger i finishen på ytan. Det får inte finnas ojämnheter, skateboarden är för känslig. John pratade med killarna som jobbade på anläggningen och fick ett visit-kort med kontakten PTR skateparks. John blev lite fundersam eftersom han hade hört att parken var byggd av ett annat företag vid namn Dreamland Skateparks, men sparade kortet och tänkte inte mer på det. Projektet tar fart Efter sommaren blev John Magnusson inbjuden till en stadsträdgårds-mästarkonferens i Halmstad. Här träffades folk från hela Sverige för att diskutera parkmiljöer och lyssna på föreläsningar om hur man kan förbättra staden. John blev inbjuden för att berätta om planerna på en skateboardpark utomhus.

Med facit i hand så kan man nog säga att det var här som projektet tog ordentlig fart. Detta var även Johns första riktiga föreläsning kring projektet. Han fick god respons från människor som tyckte det var ett fantastiskt projekt. Det var till och med folk på konferensen som diskuterade om huruvida deras stad skulle bygga en skatepark först.

John Magnusson blev också intervjuad av tidningen Utemiljö. Artikeln handlade om ungdomars deltagande i stadsplaneringen och blev väl mottagen.

Vid denna tidpunkt kom Movium, centrum för stadens utemiljö vid SLU, med i projektet. Movium hade under en längre tid letat efter ett projekt där man kunde vara med och studera och dokumentera ungdomars medverkan och inflytande i planeringsprocessen. Representanter från Malmö Högskola, Malmö Stad, Bryggeriet och Movium hade 2002 till-sammans bildat en arbetsgrupp. I arbetsgruppen fanns både Gunnar Ericson och John Magnusson. Flera tjänstemän och beslutsfattare inom Malmö stad visade nu också ett stort engagemang och intresse för projektet. Metod för brukarmedverkan Men hur skulle Malmö Stad komma vidare med projektet om en ungdoms-park i Västra Hamnen? Det finns alltid en risk att de som kommit med en idé ”tappas bort" när ett projekt väl blivit godkänt och börjar planeras. Frågan var om man kunde hitta ett sätt att arbeta, en slags metod som gick att använda även i framtiden för att garantera att brukarna kunde fortsätta att vara med.

14

På Movium fanns det projektledare som var vana vid att både driva och forska om projekt där det handlar om att skapa och utveckla utemiljöer som ger människor bättre livskvalitet. Movium hade sedan tidigare även erfarenheter av att driva framtidsverkstäder, och föreslog att arbetet skulle gå vidare med en framtidsverkstad.

En framtidsverkstad är ett arbetssätt som går ut på att släppa fram idéer och på ett lustfyllt, demokratiskt och kreativt sätt arbeta med dem. Den slutar med att alla tillsammans bestämmer vad som behöver göras för att driva utvecklingen vidare. Efter en överenskommen tid träffas alla igen och berättar hur det gått. Man kan säga att framtidsverkstaden ska hjälpa människor att gå från ord till handling så att en förändring verkligen sker.

Tre olika framtidsverkstäder Sammanlagt tre framtidsverkstäder har genomförts under första etappen av projektet, alla dokumenterade (de finns att hämta på www.stapelbaddsparken.se). Den första hölls på Bryggeriet den 19 september 2003. Runt trettio personer deltog, däribland skejtare och personal från Bryggeriet, studenterna från Malmö Högskola och representanter från Malmö Stad plus några personer till från andra verksamheter. Under denna dag diskuterades sådant som rörde idén med skate och aktivitetsparken, till exempel parkens gestaltning, organisation, inflytande och förvaltning. Frågorna mynnade ut i bildandet av en styrgrupp. Följande personer blev invalda i styrgruppen:

Ewa Sundström, projektledare – Gatukontoret John Magnusson, vice projektledare – Bryggeriet Ronny Hallberg – Bryggeriet Gunnar Ericson – Gatukontoret Håkan Larsson – Iruc Sten Göransson – Movium Ulf Larsson – Gatukontoret Mats Lieberg – Movium (adjungerad) Titti Olsson - Movium (adjungerad)

Styrgruppen beslutade sig för att ha regelbundna möten var tredje vecka och projektet delades in i fem mindre projekt.

1. Projektering och byggskede 2. Information 3. Idékoncept aktivitetspark 4. Extern finansiering 5. Drift och underhåll

Styrgruppen har sammanlagt haft ett trettiotal möten och har varit den

viktigaste beslutsinstansen när det gäller projektets löpande frågor. Den har också varit den instans där de viktigaste operativa besluten kring projektet tagits. Styrgruppen har även ägnat sig åt övergripande policyfrågor.

15

Designtävling utlyses En uppföljning av den första framtidsverkstaden hölls den 13 februari 2004. Till det tillfället hade styrgruppen gett fem olika konsulter – tre etablerade och två ännu studerande – i uppdrag att skissa på idéer som baserade sig på tankar som kommit fram under den första framtidsverkstaden. Konsulterna fick K3-studenternas arbete och dokumentationen från första framtids-verkstaden som bakgrund och olika inriktningar i sitt uppdrag. Följande konsulter bjöds in att delta i designtävlingen:

• Sydväst arkitektur och landskap. Motto: Ungdomskultur • Wallberg landskapsarkitektur. Motto: Blandade åldrar • Scandiaconsult Ramböll. Motto: Spontana aktiviteter • Patrik Sundberg, skejtare och student vid Danmarks designskole i

Köpenhamn • Amanda Wickman, Linda Nilsson och Johanna Lindborg, studenter

vid K3, konst, kultur och kommunikation, Malmö Högskola – en vidareutveckling av ett tidigare förslag

Återigen var alla från den tidigare framtidsverkstaden samlade för att lyssna och bedöma förslagen. Dagen inleddes med att projektledarna John Magnusson och Ewa Sundström berättade vad som hänt och att det nu fanns en styrgrupp som jobbade aktivt i projektet. Efter att konsulterna hållit sina presentationer delades deltagarna in i fem olika grupper som fick var sitt förslag att diskutera.

Grupperna fick sedan presentera tre bra och tre dåliga saker med just sitt förslag och på så vis så fick alla tycka och tänka om allt som presenterades denna dag. Skisspresentationen och resultatet sammanställdes i ett program som kom att gälla för Stapelbäddsparken. Tema Arkitekter får uppdraget Tanken med skisspresentationen var också att en av konsulterna skulle få ett vidare uppdrag att jobba med Stapelbäddsparken. John Magnusson diskuterade med folk som närvarat på presentationerna och alla var ense om att Scandiaconsult Ramböll och landskapsarkitekt Agneta Persson hade de bästa idéerna. Ärendet behandlades i styrgruppen och Agneta Person fick uppdraget att rita vidare och skissa på idéer kring hela aktivitetsparken, nu med sin nya arbetsgivare Tema Arkitekter.

Patrik Sundberg, Köpenhamns designskola bestämde sig för att göra sitt examensarbete kring Stapelbäddsparken och fick av styrgruppen ett pendelkort för att kunna jobba med John Magnusson i projektet. John och Patrik började jobba med Agneta för att hamna på samma våglängd i tankarna kring gestaltningen av hela parken.

Agneta Persson fick skateboardtidningar och visades hur man kunde ta tillvara på arkitekturen så att den passade skateboardåkarna samtidigt som det fungerade för ögat. Tema Arkitekter arbetade fram ett förslag med aktiviteter och gestaltning av hela aktivitetsparken.

Hur skulle då skejtdelen av parken se ut? Vem skulle stå för design och utformning av själva skejtanläggningen? John Magnusson hade inrett ett

16

speciellt rum på Bryggeriet, där han och andra skateboardåkare samlat tidningar, bilder och allt som kunde vara till hjälp för att hitta en bra design. Mängder av lera hade inhandlats för att kunna gestalta idéerna som dök upp i huvudet. Stefan Hauser till Sverige John diskuterade i styrgruppen möjligheten att plocka in någon som kunde hjälpa till med designen av skateparken, men framförallt att klara av att bygga den slutliga produkten. Han hade tänkt på visitkortet som han fick vid besöket i Österrike och tog kontakt med Stefan Hauser och PTR. Stefan, som precis kommit hem från en semester i Japan, blev glad över kontakten med John. Stefan förklarade att han tillsammans med Dreamland Skateparks byggt skateparken i Österrike, men strax efter det hade startat en egen firma vid namn Placed to Ride. Styrgruppen bjöd in Stefan Hauser till Sverige och han anlände den 6 april 2004.

Tidigare under två år hade John och de andra skateboardåkarna börjat bygga en underground-skejtanläggning i oljehamnen i Malmö. Inspirerade av sina semesterresor ville de åka skateboard på betong och att vänta på Stapelbäddsparken blev för svårt. Skateboardåkarna i Malmö hade i och med detta fått en liten utomhuspark som de döpte till Savannen. Finishen på ytan var ju inte direkt sidenmjuk, men det fungerade att åka på.

När Stefan Hauser kom till Malmö var det påsk och alla var lediga. Det året var vädret fantastiskt och alla skateboardåkarna hade samlats i olje-hamnen för att bygga vidare på sin hemmagjorda skatepark. Denna gång var det lite speciellt. Till sin hjälp hade man en av världens bästa skate-parksbyggare, Stefan Hauser. När skejtarna byggt tidigare hade de blandat all betong i hinkar, ett påfrestande och tidskrävande arbete. Eftersom resurserna var små och man saknade elektricitet fanns det ingen annan metod att tillgå, trodde de.

Stefan Hauser visade en blandningsteknik som gick tjugo gånger fortare än hinkmetoden och alla var imponerade. Under hela påsken arbetade man med bygget och fick mer gjort än någonsin. En stor grund till samarbetet med Stefan Hauser lades under just påsken 2004. Stefan fick bra kontakt med Malmös skateboardåkare och alla var överens om att försöka få honom som ansvarig för bygget av Stapelbäddsparken var det bästa som kunde hända.

Drömmen tar form Veckan efter påsk var det dags att sätta igång med designen av det stora drömprojektet. Stefan Hauser fick ta del av alla modeller, tidningsurklipp som fanns på Bryggeriet och tillsammans med de lokala skateboardåkarna började arbetet.

Att designa en skatepark är svårt. Det är mängder av vinklar, mått och andra viktiga detaljer som måste fungera tillsammans. Designen av skate-parken kom att ändras flera gånger ända fram till byggstart. Nya idéer och infallsvinklar dök ständigt upp. Skateboardåkarna i Malmö hade fått en unik möjlighet att förverkliga sin dröm och det fick inte bli misslyckat.

17

För att presentera skateboardanläggningen på ett bra sätt kontaktade John Magnusson sin barndomsvän och skateboardkompis Kalle Helgesson från Lidköping. Kalle jobbar med att göra tv-spel och har stora kunskaper i att jobba med 3D. Kalle jobbade tillsammans med Stefan Hauser för att ta fram en 3D-modell av skateboardanläggningen som imponerat på alla som sett den. Allmänna Arvsfondens medel Projekt Stapelbäddsparken bygger på demokrati och delaktighet. För att visa att det går att påverka samhället man lever i och att man till och med kan vara med att skapa en helt ny park ansökte Bryggeriet 2003 om ekonomiskt projektstöd hos Allmänna arvsfonden.

Projektet beviljades och fick namnet Malmö blir vad vi gör det till. Syftet med projektet var att låta Stapelbäddsparken bli ett levande och gott exempel för beslutsfattare på att man har mycket att vinna på att involvera ungdomar i planeringsprocessen. Bryggeriet ville med sitt projekt också vara ett levande och gott exempel för ungdomar och visa att det går att vara med och påverka utformningen av sin stad. Dessutom ville Bryggeriet involvera och inspirera andra ungdomar att starta nya processer genom att sprida information om Stapelbäddsprojektet i Malmö grundskolor.

Nytt parkkoncept i Malmö Hur kommer det sig att Malmö Stad satsar på en skateboardanläggning som huvudinslag i ett av sina senaste parkprojekt? Varför just ungdoms-perspektiv och skateboard?

Enligt Gunnar Ericson hade man inom Malmö Stad och gatukontoret redan börjat fundera på ett nytt parkkoncept för Västra Hamnen. Det skulle handla om att ge det specifika ett uttryck snarare än att satsa på det generella som man tidigare hade gjort. Enligt Gunnar Ericson genomgår torg och parker idag en betydelseförskjutning där innehåll och aktivitet blir ett allt viktigare inslag. Täta, intensiva urbana platser kräver ett innehåll och här måste planeringen våga mer. Stadsliv förknippas idag gärna med ungdom och ett intensivt folkliv.

Stadsdelen Västra Hamnen hade redan ett tydligt ungdomsinslag inte minst i form av den nya högskolans etablering i området. Här fanns också ett ungt företagande på väg att utvecklas och inlinesåkare och andra ungdomar från hela Malmö sökte sig gärna hit särskilt under sommar-månaderna. Havet och de möjligheter till bad och andra utomhusaktiviteter som omgivningarna erbjöd lockade många unga besökare och visade att bad inte nödvändigtvis behöver vara liktydigt med sandstrand.

Inlines och skate ingår som viktiga element i den nya urbana stads-kulturen och här såg man från kommunens sida en möjlighet att fånga upp ett känslomässigt uttryck i tiden och omsätta det till en fysisk plats. En park som genom sitt innehåll skulle fånga en helt ny generation ungdomar. Kommunen hade under en längre period tidigare satsat på de mindre barnen, bland annat genom utvecklingen av temalekplatser på olika ställen i staden. Nu var siktet inställt på ungdomarna.

18

Brukarna med från början Ett viktigt inslag i detta är enligt Gunnar Ericson delaktighetsaspekten. Enligt honom är det lättare att skapa bestående värden i en park om de som ska använda den är med från början i planeringen. Men hur skulle man komma i kontakt med ungdomarna?

Här spelade föreningen Bryggeriet en viktig roll. Föreningen hade mångårig erfarenhet och kunskap i frågor som gäller samarbete/samverkan samhälle – kommun – föreningsliv. Några av föreningens nyckelpersoner hade särskild kompetens i generella beslutsprocesser. Man hade god erfarenhet av att arbeta tillsammans med ungdomar, inte minst skejtare och man hade respekt och erfarenhet av att vara underordnad kommunala beslut.

Det var således via föreningen Bryggeriet och dess kompetens och kunskap om skejtkulturen som en av de viktigaste förutsättningarna för att projektet skulle bli framgångsrikt säkrades, nämligen ett nära och förtroendefullt samarbete mellan gatukontorets planerare och ungdomarna. Kommunens planerare och särskilt dess projektledare Ewa Sundström fick tidigt ett gott förtroende för skejtkulturen och man undvek konflikter och ett vi-och-dom -tänkande redan från början. Gemensamma värderingar utvecklades successivt och en samsyn på hur projektet skulle drivas växte snart fram.

Samarbetet med John Magnusson, projektets eldsjäl och initiativtagare var enligt Gunnar Ericson en annan viktig faktor. Eldsjälens uppgift är ju först och främst att förvalta och utveckla själva idén. Men det räcker vanligtvis inte med en eldsjäl. Det måste också finnas ett större system eller organisation/nätverk bakom som kan backa upp idén och driva frågan gentemot kommunen. Bryggeriets roll avgörande Bryggeriet kom här att fungera som en brygga och tredje part mellan kommunen och skejtkulturen. Bryggeriets sociala engagemang och kunnighet i processer där ungdomar är involverade kom således att spela en avgörande roll också för kommunens agerande och ställningstagande i frågor som till exempel entrepenadförfarandet i själva bygg-processen.

Under hela processen har projektet haft ett delat projektledarskap. Malmö Stad har projektledaren Ewa Sundström och Bryggeriet vice projekt-ledare John Magnusson. Det här är ett intressant upplägg som under hela tiden fungerat bra. Det har vuxit fram ett förtroende mellan staden och föreningen som varit mycket viktigt för hela processen. Det är också intressant som modell för olika förvaltningsformer och för samverkan mellan privata, offentliga och ideella organisationer. Kanske kan vi här se en framtida modell för skapandet av nya platser och verksamheter som planeras för ungdomar?

I Sverige finns lagen om offentlig upphandling som säger att alla bygg-företag ska ha chansen att erbjuda sina tjänster på alla byggprojekt. Att låta skateboardåkare stå för konstruktionen av Stapelbäddsparken skulle därför bli mycket svårt. Bryggeriet var dock helt övertygat om att ett svenskt byggföretag inte skulle klara av att bygga Stefan Hausers tidlösa design och gav inte upp.

19

Övertygade med dokument Bryggeriet framställde ett dokument på tjugofem sidor som talade om vilka fel som vanligtvis uppstår i samband med anläggningen av skateparker. Man pekade bland annat på de brister som uppstått i samband med anläggningen av en ny skatepark i Linköping något år tidigare. Till dessa exempel hade man även kommentarer från lokala skejtare som uttalade sig om vad som kunnat bli bättre. Dokumentet innehöll även en lång presentation om hur Bryggeriet tillsammans med Stefan Hauser erbjöd sig att bygga Stapelbäddsparken åt Malmö stad.

Malmö Stad accepterade efter en viss tvekan idén och med dokumentets hjälp hade man nu bevis på att kompetensen inte fanns i Sverige. Bryggeriet fick förtroende att bygga den del som innehöll alla mjuka former, medan alla trappor, gångar, rabatter lades ut på upphandling. Slutligen blev det Vägverket Produktion som fick den andra entreprenaden.

Byggprocessen startar Byggandet av Stapelbäddsparken började i maj 2005, men innan dess var det flera månader av förberedelser. Bryggeriet lät Stefan Hauser handplocka sina medarbetare för att få den bästa kompetensen och slutligen blev det folk från USA, Australien och Österrike. För att få tillstånd att ta in special-kompetens till Sverige var Föreningen Bryggeriet tvungen att söka tillstånd hos arbetsförmedlingen och skriva ett avtal med Byggnadsarbetarnas fackförbund. Man ordnade även arbetstillstånd och bostäder till arbetarna.

Under byggprocessen var det alltså två olika entreprenader på plats. Bryggeriet i samarbete med Stefan Hauser tog hand om alla mjuka delar i parken, medan Vägverket gjorde alla trappor och själva grundläggningen av parken. Under hela byggprocessen har Bryggeriet även deltagit på alla byggmöten tillsammans med konstruktörer, byggledare från Vägverket och visat att man klarar detta.

Sett ur ett stadsbyggnadsperspektiv är utbyggnaden av Västra Hamnen den största satsningen som kommunen gjort sedan miljonprogrammet. Utbyggnaden av Västra Hamnen innebär därför en stor utmaning där man ska skapa något nytt, samtidigt som man vill bevara den historiska strukturen. Enligt Gunnar Ericson arbetar man efter mottot att det i första hand inte går ut på att lyckas i stadsdelen, utan snarare att stadsdelen blir lyckad för hela staden. Invigning med tävling Stapelbäddsparken var klar i december 2005. Styrgruppen valde dock att vänta med invigningen till den 13-21 maj 2006. Invigningen kom att erbjuda två stora internationella skateboardtävlingar, flertalet konserter och film-visningar, men även en rad andra arrangemang för att locka även icke skateboardintresserade. Målet med Stapelbäddsparken är ju att skapa en park där alla känner sig välkomna.

Under 2006 – 2007 kommer flera barn- och ungdomsföreningar och även icke-föreningsaktiva att ges möjlighet att vara med i processen kring utvecklingen av etapp två av Stapelbäddsparken. Startskottet gick den 8 mars 2006 med ännu en framtidsverkstad där ett femtiotal deltagare hade

20

anmält sig. Medverkande var tjänstemän/politiker från Malmö Stad, lärare/elever från Malmö Högskola, representanter för Movium samt anställda/ideellt aktiva från föreningslivet och ett tiotal icke föreningsaktiva.

Under en heldag arbetade gruppen ihop konkreta förslag på fort-sättningen av parken och nya grupper har bildats eller är under bildande för att ta fram de idéer som utvecklades under framtidsverkstaden.

Arbetet med att utveckla Stapelbäddsparken till en mötesplats inte bara för invånarna i Malmö utan även för besökare från hela regionen fortsätter således.

21

Ett nytt sätt att planera Mats Lieberg

Foto: Mats Lieberg I detta och påföljande avsnitt diskuteras tillkomsten av Stapelbäddsparken ur ett planerings- och förvaltningsperspektiv. De viktigaste arenorna har i sammanhanget varit styrgruppen, framtidsverkstäderna, hemsidan samt designgruppen. Diskussionen fokuserar huvudsakligen på dessa arenor. Den första och mest centrala frågan är om det överhuvudtaget förekommit brukarmedverkan i projektet och i så fall hur denna sett ut?

John Magnussons personliga engagemang och vilja har naturligtvis spelat en stor roll för projektet. Hans stora förhoppning har hela tiden varit att projektet ska visa att ungdomar och vuxna kan arbeta tillsammans på samma villkor. Bryggeriet är ju i sig just ett exempel på ett sådant sam-arbete, och med Stapelbäddsprojektet skulle det som Bryggeriet står för få ännu större genomslagskraft, enligt John.

22

Bryggeriet en garant Brukarmedverkan kan konstateras främst genom att Föreningen Bryggeriet gjorts delaktig såväl i planerings- som i genomförandeprocessen och därmed fått ett reellt inflytande i projektet. Föreningen Bryggeriet, som i detta sammanhang får ses som en del av civilsamhället, har därmed fungerat som garant för ungdomars deltagande i den kommunala planerings- och besluts-processen.

Ungdomars deltagande/inflytande har skett främst genom John Magnussons roll som biträdande projektledare och medlem av styrgruppen. John Magnusson har i projektet främst kommit att representerat Malmös skejtungdomar. Som tidigare påpekats utgör dessa en klar minoritet av alla ungdomar i Malmö. Att John Magnusson, genom sina kontakter inom skejtkulturen, har lyckats fånga in skejtarnas åsikter och synpunkter och därmed kan sägas representera hela målgruppen, råder det däremot inget tvivel om.

Även framtidsverkstäderna, designgruppen och hemsidan har lyft fram ungdomars möjligheter till inflytande och påverkan även om inflytandet via dessa arenor främst varit indirekt och därmed kan sägas vara exempel på legitimering snarare än reellt medbestämmande. Mer om detta längre fram. Ingen bredare medverkan Någon bredare medverkan i projektet, i den meningen att en stor del av Malmös alla ungdomar skulle ha varit involverade i projektet, kan inte konstateras. Försöken att nå ut med information om projektet till skolor, fritidsorganisationer och övrigt föreningsliv i staden har inte varit särskilt framgångsrikt. Visserligen ägnades en hel framtidsverkstad åt denna fråga men uppföljningen och handlingsplanen uteblev. Enligt Magnusson beror detta i första hand på tidsbrist och att fokus hela tiden legat på att få anläggningen färdig. Någon egentlig plan för brukarmedverkan och hur man skulle nå ut till en bredare målgrupp har således inte funnits. Däremot har föreningen Bryggeriets breda kontakter med skejtungdomar i Malmö varit av stort värde och inneburit att denna målgrupp måste anses väl representerad i projektet.

Samtidigt kan konstateras att skejtungdomarna representerar en stark och välorganiserad ungdomsgrupp i Malmö. Mindre starka grupper och ungdomar som inte har samma starka organisationstillhörighet (till exempel BMX:are och klättrare) har hittills inte på samma sätt kunnat göra sig hörda. Representerar sig själva En viktig fråga att ta ställning till är hur själva beslutsprocessen i projektet har gått till. Vilka mötes- och beslutsformer har tillämpats? I vilken utsträckning och på vilket sätt har ungdomarna haft inflytande i planerings- och beslutsprocessen?

Urval av deltagare till styrgruppen gjordes mer eller mindre utifrån Malmö Stads definition av nödvändig kompetens i projektet. Personerna i styrgruppen representerar främst sig själva och den verksamhet de kommer ifrån. Genom styrgruppen har det funnits en formaliserad mötesform. Så här i efterhand framstår det som om det som sagts har varit viktigare än vem

23

som deltagit i processen. Besluten i sig verkar ha varit viktigare än själva beslutsprocessen (rättvist beslutsfattandet har varit underordnat rättvisa beslut). Därmed kan man säga att beslutsprocessen har handlat om legitimering snarare än reellt medbestämmande. Utvärderingen visar att medlemmarna i styrgruppen har lyssnat på varandra och har diskuterat på ett sätt som har drivit projektet framåt.

Samråd (deliberation) har förekommit innan beslut har fattats, men i styrgruppen har även samråd använts för att fatta beslut. Sammanfattnings-vis kan konstateras att kommunikation och samråd har förekommit och också fungerat bra i tre av arenorna (styrgruppen, framtidsverkstaden och designgruppen), medan den fjärde arenan (hemsidan) mer fungerat som en kanal för information och insyn i planerings- och beslutsprocessen. Hinder för delaktighet Det svåraste hindret för insyn och delaktighet är vanligtvis att hitta de rätta vägarna in i systemet. De flesta ungdomar ger upp redan på tidigt stadium på grund av att de inte har tillräcklig kännedom och kunskap om hur samhällets planeringsapparat fungerar. Flertalet är heller inte organiserade eller har någon stark organisation eller nätverk i ryggen.

I detta projekt har skejtarnas förankring i föreningen Bryggeriet med dess kännedom om den kommunala planeringsapparaten och vana att förhandla och samarbeta med kommunala tjänstemän betytt oerhört mycket. Ett annat hinder för medinflytande som ofta nämns är planerarnas bristande kunskap om olika ungdomskulturer och ungdomars sätt att fungera. Ofta märks också en tydlig oförmåga eller svårighet att kommunicera med ungdomarna.

I Stapelbäddsprojektet har man från början tagit ungdomarna på allvar och tidigt försökt sätta sig in i skateboardkulturens sätt att fungera. Efter en inledande tveksamhet och viss skepsis drog man in dem direkt i planerings-arbetet. Efterhand utvecklades ett nära och förtroendefullt samarbete som fortsatt genom hela projektet. Hemsida skapas För att skapa en hemsida för projektet hölls i december 2003 en särskild framtidsverkstad för att så många idéer som möjligt skulle kunna komma fram. Resultatet dokumenterades och därefter skapade John tillsammans med Karolina Rybak och Martin Ottosson en hemsida för Stapelbädds-parken. Hemsidan www.stapelbaddsparken.se är konstruerad så att besökarna kunnat följa projektet genom Johns dagbok och även delta i en namnförslagstävling för parken.

Många besökare, daglig uppdatering och flera intervjuer har gett projektet möjlighet att nå ut med information till andra ungdomar och till allmänheten under hela processen. En strävan har varit att blanda intervjuer med skejtare med information från styrgruppsmöten eller möten med olika entreprenörer. Intresserade har kunnat följa alla delar i processen också för att se hur mycket arbete som ligger bakom.

24

Via hemsidan har man också kunnat följa projektet i media. Hemsidan har varit välbesökt och fungerade bland annat som arena för namnförslags-tävlingen för parken. Som mest noterade hemsidan cirka 2 000 träffar per dygn. På grund av tekniska orsaker har det inte varit möjligt att följa vilka som varit inne på hemsidan samt hur stor geografisk spridning informationen haft. Effektiv förmedling Det förefaller dock, så här i efterhand, som om informationen kring projektet har nått ut på ett effektivt sätt. Som exempel kan nämnas att en av de stora internationella tävlingar som genomfördes i samband med invigningen kom till tack vare information på hemsidan och de kontakter via nätet som detta medförde. John Magnusson har medverkat vid ett tiotal större seminarier, arbetat aktivt med arrangemang och under processens gång varit inspiratör för många andra skateparksprojekt.

Så långt själva processen och projektets visioner och mål. Men hur ser då samhällets planeringsapparat ut idag? I vilken utsträckning är den rustad för att ta sig an ett projekt av det här slaget? Går det att leva upp till de ambitioner och mål om ungdomars medverkan och inflytande som uttrycks i måldokumenten? Samhällsplanering i omvandling De flesta forskare inom planering och stadsutveckling är idag överens om att den sociala ingenjörskonstens tid är förbi. Tidsandan präglas av ett uppbrott från folkhemsbyggets planeringsideal, där några få planerar för andra till en planering för långsiktigt hållbar utveckling där ansvaret för framtiden läggs i händerna på allt fler personer. De kunskaper som ligger till grund för planeringen utgår från lokala erfarenheter. Medborgarnas delaktighet förväntas ske såväl i problembeskrivningar, målformuleringar och konsekvensanalyser.

Planering är därmed att betrakta som ett forum för dialog och diskussion snarare än ett styrinstrument som politiker och tjänstemän har ensamrätt till. Detta innebär för samhällsplaneringen en övergång från ett rationellt planeringsideal, med ett ganska ytligt och instrumentellt förhållningssätt till sociala och kulturella aspekter av fysisk planering, till ett kommunikativt planeringsideal där samtalet och dialogen mellan olika brukargrupper kommer i fokus.

Delaktighet i planerings- och beslutsprocesser ses alltmera som en förutsättning för långsiktigt hållbar stadsutveckling. Idag är detta en fråga som inte bara berör den politiska och akademiska sfären, utan även allmänheten visar ett ökat intresse och engagemang i olika typer av lokalt förändringsarbete. Den hittillsvarande rationella planeringsdoktrinen håller således redan på att ersättas av en dialogbaserad och kommunikativt inriktad planeringsmodell, där de offentliga myndigheterna endast är en av flera aktörer på planeringsarenan.

25

Så långt teorin. Men hur ser det ut i verkligheten? Har samhällets planeringsapparat och den kommunala organisationen hunnit ställa om sig till det nya sättet att planera? Erfarenheterna från Malmö och Stapelbädds-parken visar att det pågår intressanta projekt och försök, men att det fortfarande återstår en hel del när det gäller arbetsformerna och rutinerna inom och mellan berörda förvaltningar och organisationer. Det handlar om att våga möta brukarna och ställa krav på pedagogisk kompetens och argumentationsteknik bland de egna medarbetarna. Nya metoder växer fram Nya metoder för att öka allmänhetens engagemang och förbättra planeringens legitimitet, genom till exempel ”participatorisk”, ”dialog-orinetrad” eller ”interaktiv” planering, håller således sakta på att växa fram. Det gemensamma för denna nyorientering är att man försöker engagera och påverka planeringens subjekt, det vill säga de involverade aktörerna.

Även om det i Malmö Stad saknades en strategi eller uttalad plan för hur en sådan medverkan skulle kunna gå till, kan dock konstateras att Stapelbäddsprojektet utgör ett bra exempel på en sådan planeringsinriktning. Genom John Magnussons centrala position som biträdande projektledare och genom hans medverkan i styrgruppen har skejtarna kunnat utöva direkt inflytande i projektet. Genom framtidsverkstäderna och dess uppföljningar har en dialogorienterad och interaktiv planering kunnat genomföras. Denna har kännetecknats av ett kunskaps- och erfarenhetsorienterat inflytande baserat på både deliberativa och deltagardemokratiska principer. Huvud-tanken i den deliberativa teoribildningen är att politiken skall grunda sig på medborgarnas överväganden med sig själva och deras kvalificerade diskussioner med varandra. Processen ska ge utrymme för olika parter att inte bara förbättra sitt faktaunderlag utan även ändra sina värderingar och preferenser som följd av diskussionen.

Kanske beror framgångarna i Malmö mer på de involverade personerna än på att man hittat den rätta organisationen. Samtidigt kan konstateras att man lyckats få igång en kvalificerad diskussion mellan brukarna (skejtarna) och kommunens planerare. Experterna har öppnat sig för en dialog med brukarna. Det som förmodligen har underlättat dialogen är att det har rört sig om ett för planerarna helt nytt område. Expertrollen har därmed inte varit så given. Barns och ungdomars rätt Såväl Barnkonventionen som Plan- och bygglagen ger barn och ungdomar rättigheter att påverka sin omgivning. I Barnkonventionen, artikel 12, står att varje barn har rätt att fritt uttrycka sin åsikt i alla frågor som berör det. Plan- och bygglagen vilar på principen om medborgarinflytande och medborgarnas delaktighet i samhällsutvecklingen. Även i Agenda 21 tas barn och ungdomars inflytande upp. Kapitel 25 handlar om deras roll för hållbar utveckling. Medborgare avser alla invånare, även de som är under 18 år.

26

Formellt finns således inget som hindrar barns och ungdomars inflytande. Trots detta ger undersökningar och statistik en annan bild, nämligen att det finns en klyfta mellan barns och ungas faktiska inflytande och det stöd som olika lagar ger. Det finns med andra ord ett stort outnyttjat utrymme för barns och ungdomars inflytande inom det befintliga regelverket.

I Malmö saknas som tidigare nämnts en uttalad strategi eller plan för barn- och ungdomars medverkan i planeringen. Malmö kommun skiljer sig i detta avseende inte från de flesta andra kommuner i landet. Det som dock utmärker Malmö är att man här under många år har arbetat med en rad projekt där barn och ungdomar medverkat utan att tänka på kunskaps-återföringen. Den kunskap och erfarenhet kring barns och ungas medverkan som man har skaffat sig genom åren borde sammanställas och kunna ligga till grund för mer genomtänkta insatser framöver. Ny slags kunskap Kunskapsutveckling samt nya former för samverkan bland de involverade aktörerna är centrala faktorer när man diskuterar planering i ett kommunikativt underifrånperspektiv. Den kunskap som efterfrågas är av nytt slag och något annat än ”mer av” traditionell yrkesutbildning och specialkompetens. Det är inte främst kunskapen som sådan utan snarare förståelsen som eftersträvas. Ur förståelsen av komplicerade samband och skeenden i den lokala kontexten utvecklas en fördjupad kunskap som vi kan kalla handlingskunskap eller Community Capacity. I Stapelbäddsprojektet utvecklades denna handlingskunskap främst genom det nära och förtroende-fulla samarbete mellan gatukontoret och Föreningen Bryggeriet som successivt utvecklades i projektet.

Denna kunskap kan inte tillhandahållas enbart genom överföring av traditionell expertkunskap. Sådan kunskap har självklart också sitt berättigande, men är inte avgörande. Det handlar snarare om att i samverkan och dialog med andra kunna hantera situationer och sammanhang som kännetecknas av osäkerhet och oförutsägbarhet. Det handlar om att ”ordna tänkandet” kring breda problemområden och verksamheter där tidigare expertroll och gamla modeller för problemlösning inte längre fungerar. Det handlar om att sprida erfarenheter från en mångfald av lokala strategier som nu håller på att växa fram.

Lärdom av misstag I Stapelbäddsprojektet kunde man tack vare skejtarnas och en professionell designers medverkan tidigt dra lärdom av de misstag som gjorts i andra liknande projekt. Ett exempel på detta är erfarenheterna från en nyligen anlagd skatepark i Linköping där man också anlitat designexpertis från utlandet. Men här överlät man själva byggprocessen åt svenska byggentreprenörer som saknade kunskap om just den här typen av anläggningar. Resultatet blev att man i Linköping fick nöja sig med en åkyta med något sämre kvalitet.

27

Allt detta kräver nya former för kunskap och kunskapsutveckling där kunskapens kontextuella aspekt och processerna – kunskapandet – snarare än målet sätts i fokus. Erfarenheter visar att om inte kunskap upplevs som relaterad till en praktisk verksamhet för de inblandade blir det lätt förkastad. För att bli meningsfull måste kunskapen vara socialt accepterad, lämplig i den aktuella kontexten och praktisk användbar. Det ömsesidiga och kontinuerliga kunskapsutbytet mellan planerarna och skejtungdomarna i Stapelbäddsprojektet lade grunden för det engagemang och arbete som båda parter lagt ner i projektet.

Sökandet efter nya och fungerande planerings- och förvaltningsformer utifrån ett underifrånperspektiv handlar om att hitta nya aktörer och fånga lokala behov och förutsättningar. Erfarenheter visar att bäst resultat uppnås om offentliga, privata och ideella organisationer och intressen kan fås att samverka och där insatser och arbetsformer anpassas efter lokala intressen och behov. Exempel på sådana planeringsmodeller finns sedan tidigare inom skolgårdsforskning och skolgårdsutveckling. Helhetsupplevelsen viktigast Andra exempel med anknytning till stadsutveckling återfinns inom centrum-förnyelse där nya och alternativa samarbetsformer kring drift och underhåll mellan kommunen och näringsliv växer fram. Erfarenheterna från Stapelbäddsprojektet visar att för enskilda brukare på det lokala planet är det helhetsupplevelsen som är det viktigaste, inte de enskilda verksamhets-sektorerna i sig.

Att förändra stadens grönområden i aktivitets- och hälsofrämjande syfte handlar i hög grad om förändrade yrkesuppgifter och yrkesroller för dem som är verksamma inom de olika områdena. Det är viktigt att tillvarata och utveckla den yrkeserfarenhet och ”tysta” kunskap som redan finns såväl inom park- och trädgårdsnäringsyrket som inom vård, skola och omsorgssektorn. Men inte i första hand genom ökad renodling och professionalisering av gamla expertroller, utan snarare genom att utveckla nya kunskapskulturer och förvaltningsformer med lokal anknytning. Referenser och lästips Bengtsson, Beatrice. 2005. Deliberativa utmaningar i ett stadsförnyelse-

projekt. En utvärdering av Stapelbäddsparken i Malmö. Examensarbete vid Teknik och samhälle, Malmö Högskola.

Boverket, 2000. Unga är också medborgare. Om barns och ungas inflytande i planeringen. Boverket: Stadsmiljöavdelningen.

Innes, Judith & Booher, David E. 1999. Consensus Building and Complex Adaptive Systems. A Framework for Evaluating Collaborative Planning. Journal of American Planning Association, Vol.65, No 4, 412-423.

Lenninger, Anna; Olsson, Titti; Reiter, Ole och Åkerblom, Petter. 2006. Rätten till det offentliga rummet. Movium, Gröna Fakta nr 4/2006.

28

Lieberg, Mats. 1992. Att ta staden i besittning. Om ungas rum och rörelser i offentlig miljö. Lunds universitet: Arkitektur/Byggnadsfunktion.

Lieberg, Mats. 2006. The Right to Public Space. Teenagers in a Changing Urban Landscape. Paper presented at the IAPS 19th International Conference on Environment, Health and Sustainable Development, Alexandria, 12-17 September 2006.

Olsson, Titti. 2003. Dokumentationer av framtidsverkstäder på Bryggeriet 19 september 2003, 9 december 2003, 12 februari 2004. SLU:Movium.

Paget, Susan. 2006. Creating Sustainable Places for Children. Paper presented at the IAPS 19th International Conference on Environment, Health and Sustainable Development, Alexandria, 12-17 September 2006.

Premfors, Rune & Roth, Klas. 2004. Deliberativ demokrati. Lund: Studentlitteratur.

Reiter, Ole. 2004. Stad och land, i Synvändor – en antologi om landskaps-planeringens teori och praktik. SLU: Institutionen för landskaps-planering.

SOU 2001:48. Att vara med på riktigt – demokratiutveckling i kommuner och landsting. Huvudbetänkande från Kommundemokratikommittén.

29

Ett nytt sätt att förvalta Sten Göransson

Foto: John Magnusson Stapelbäddsparken är ett exempel på en ny anläggning som tillför det offentliga stadsrummet nya aktiviteter och upplevelser. Det är också ett exempel på en anläggning där det utvecklas och används arbetsmetoder som skiljer sig från dem som traditionellt tillämpas i planering, byggande och förvaltning av offentliga uterum.

En av de metoder som nyttjades för att få med aktörer, intressenter och brukare i projektet var att arbeta med framtidsverkstäder. Redan i den första framtidsverkstaden lyftes frågor om anläggningens framtida förvaltning upp. Vad händer när Stapelbäddsparken är klar och tas i bruk? Hur ska den skötas? Det ansågs viktigt att ge de framtida brukarna, i första hand ungdomar, möjlighet att påverka och utveckla anläggningen inte bara under planering och byggande utan även på sikt.

I Malmö Stad är det gatukontoret som ansvarar för planering och förvaltning av offentliga uterum. Gatukontorets stadsmiljöavdelning ansvarar för planering, drift- och underhållsavdelningen för förvaltning och skötsel. Drift- och underhållsavdelningen har två olika former att arbeta med drift och underhåll.

30

Det ena är att driva verksamheten i egen regi, vilket innebär att kommunen själv sköter anläggningar och offentlig platsmark med egen anställd personal. Det andra sättet är att kommunen handlar upp drift och underhåll av privata entreprenörer. Stapelbäddsparken kommer inte att förvaltas i egen regi. Den kommer inte heller att skötas av en privat entreprenör. Malmö Stad (offentlig sektor) och Bryggeriet (civil/ideell sektor) ska i ett partnerskapsavtal istället skapa en förvaltningsform där man gemensamt tar ansvar och samverkar om parkens framtida drift och underhåll. Ungdomar ska vara med Den bärande idén bakom byggandet av Stapelbäddsparken har varit att skapa en ungdomsaktivitetspark där ungdomars delaktighet både som idégivare och brukare tas tillvara. En central fråga har varit hur verksam-heten ska organiseras så att det överordnade målet om delaktighet tillvaratas även i det fortsatta förvaltandet av anläggningen.

Det traditionella förfarandet hade varit att gatukontorets drift- och underhållsavdelning hade tagit över förvaltningen av anläggningen helt. Själva skötselutförandet hade antingen kommunens egen regiverksamhet tagit hand om eller också hade skötseln lagts ut på en entreprenör.

Idag finns en rad olika organisationslösningar där offentlig och privat sektor samsas om att utföra samhällstjänster. Det blir allt vanligare med public private partnership lösningar. Gränserna mellan offentlig och privat sektor håller på att luckras upp.

Ett exempel på en samverkansform mellan offentlig och privat sektor som blivit allt vanligare i våra städer är så kallade cityföreningar. Det är en organisationsform där tre parter – kommunen, fastighetsägare och handeln – samarbetar för att på olika sätt utveckla stadskärnan. I dessa samarbets-avtal ingår att man gemensamt investerar i nya anläggningar, upprustning av befintliga miljöer samt skötsel och underhåll av stadsmiljön.

Exempel på en annan form av samverkan är den mellan offentlig och civil/ideell sektor. Den är vanligt förekommande inom fritidsverksamhet. Många idrottsanläggningar och andra arenor för sport och fritidsaktiviteter ägs av den offentliga sektorn men förvaltas och sköts av föreningar. Olika former av samverkan och överlåtelse av offentliga tjänster till den ideella sektorn blir allt vanligare – inte bara inom fritidsverksamhet utan även inom områden som vård och omsorg. Inom parkverksamhet är det ännu ovanligt. Avtal reglerar Mellan Bryggeriet och gatukontoret har det skrivits ett avtal som reglerar vilka skötsel- och underhållsåtgärder som åvilar de olika parterna. I stort sett går det ut på att Bryggeriet står för huvudparten av den löpande skötseln och tillsynen av parken. Större underhållsåtgärder och reparationer är gatu-kontorets ansvar. I avtalet ingår också överenskommelse om hyra av lokaler för caféverksamhet och förråd där Bryggeriet förbinder sig att driva café och att ansvara för utveckling av aktiviteter och program i och runt parken.

31

I samverkan med Malmö Fritid har Bryggeriet utarbetat ett program för säsongen 2006 med ett flertal tävlingar, uppträdanden och musik-evenemang. Erfarenheter från Stapelbäddsparkens första år kommer att ligga till grund för utveckling av program och aktiviteter för kommande år.

Idag finns flera exempel på offentliga anläggningar i Malmö stad där man utvecklat organisationsformer som är särskilt anpassade efter anläggningens inriktning och verksamhet. Exempel på sådana anläggningar som gatukontoret ansvarar för är Folkets Park och Slottsträdgården. I båda dessa anläggningar samverkar gatukontoret med olika föreningar. I Slotts-trädgården samverkar gatukontoret med Slottsträdgårdens samhällighets-förening och i Folkets Park är ett flertal olika kultur föreningar involverade. Inte bara spara pengar Samverkan mellan den offentliga och civila sektorn har i huvudsak vuxit fram som ett sätt att tackla problemet med bristen på offentliga medel och inte som en konsekvens av en diskussion om verksamhetens mål.

Intressant att notera här är att diskussionen om förvaltningsform för Stapelbäddsparken har i initierats utifrån önskan att skapa delaktighet och inte i första hand som ett medel att hitta ett ”kostnadseffektivt” sätt att sköta anläggningen.

I projektet Stapelbäddsparken har föreningen Bryggeriet varit med från början och hela tiden varit en av de drivande parterna. I och runt Bryggeriets verksamhet har skejtande ungdomar fått en hemvist för utveckling av sitt intresse. Det är en rörelse – en ”ny” livsstil och kultur – som bär med sig sitt eget mode och musik.

Eftersom det redan finns en organisation som förmår samla skate ungdomar har det i styrgruppen för projektet rått stor enighet om att fortsatt samverkan mellan gatukontoret och Bryggeriet är önskvärd. Ett formaliserat avtal kring anläggningens drift både vad gäller skötsel, service och program-verksamhet är bästa sättet att garantera ungdomars fortsatta inflytande och delaktighet i anläggningen.

Samhället förändras Ett samhälle är under ständig förändring, så även offentlig parkverksamhet. Det finns de som menar att de förändringar som sker nu är mer dramatiska och omvälvande än på länge. Vi lever i övergången från industrisamhället till informationssamhället. De strukturer och system som byggdes upp för industrisamhället håller inte längre, de håller i allt snabbare takt på att brytas ned. På alla nivåer i samhället söker vi efter nya strukturer och system, bättre anpassade till dagens och morgondagens behov.

Under 1950 – 1970-talen expanderade den offentliga sektorn kraftigt. Kommuner slogs samman för att på ett rationellt och effektivt sätt tillhanda-hålla en rad tjänster som man med dåtidens dominerande ideologi menade att samhället skulle stå för. I detta ingick också att kommunerna skulle se till att hålla medborgarna med allmänna platser, parker och grönområden.

32

Under kort tid skulle bostadsbristen i Sverige byggas bort. All kraft och tid gick åt till att bygga upp en organisation som kunde planera, projektera och anlägga alla torg, platser, parker och grönområden som följde i det så kallade miljonprogrammets spår. Det fanns gott om pengar och det gick väldigt fort. Den kommunala parkverksamheten liksom all annan kommunal verksamhet växte så det knakade. Det mesta skulle kommunerna själva arbeta med. Det byggdes upp stora professionella serviceorganisationer, som skulle sköta grönytor så rationellt och kostandseffektivt som möjligt. Svårt klara ekonomin I mitten på 1980-talet började kommunerna att få allt svårare att klara ekonomin. Man började ifrågasätta om kommunerna skulle ägna sig åt så många uppgifter och om inte åtminstone delar av verksamheten lika väl kunde skötas av den privata sektorn. Många hävdade att den offentliga sektorn hade vuxit sig allt för stor och att den dessutom var ineffektiv – det talades om tjänstemannavälde. Förvaltningar hade vuxit sig så starka, att politiker och den vanlige medborgaren saknade inflytande och insyn. Kommunal verksamhet skulle utsättas för konkurrens. Det var inte längre självklart att parkverksamhet skulle drivas i egen regi.

Det började experimenteras med nya organisationsformer. Införandet av kommundelsnämnder var en strategi som prövades för att ge ”gräsrötterna” mer inflytande, men också som en strategi att spara pengar. Öppnar för konkurrens I mitten av 1980-talet började man också på allvar att pröva organisations-former där man på olika sätt öppnade den offentliga sektorn för konkurrens och privatisering. En organisationsmodell, med tydliga förebilder ifrån privata näringslivet och som fick stort genomslag, var beställarutförar-modellen. Tanken med modellen är att renodla ansvar och roller och att upprätta ett tydligare köp- och sälj förfarande mellan beställande och utförande part.

Under åren har en rad varianter utvecklats som i högre eller mindre grad följer modellens grundidé. Det finns parkverksamhet som enbart fungerar som beställare och där allt utförande är utsatt för konkurrens. Andra har både beställande och utförande enheter. Det finns kommuner som har delat upp verksamheten i beställare- utförare inom kommunen enbart för att tydliggöra rollerna och för att få ett ökat kostnadsmedvetande inom organisationen. Och det finns kommuner som även upphandlar beställarkompetensen på den privata marknaden.

Från 1980-talet och framåt blir park- och grönområdesorganisation föremål för ett mer systematiskt forsknings- och utvecklingsarbete. De första mer strukturerade studierna kring park- och grönområdenas organisation i Sverige startade i mitten på 1980-talet med projektet Grönsektorns skötselorganisation, som bedrevs vid institutionen för landskapsplanering Alnarp, SLU.

33

Alternativa utvecklingslinjer Utifrån kartläggningen av dåvarande park- och grönområdesorganisation började man att diskutera, studera och utveckla alternativa utvecklings-inriktningar. Bland olika tänkbara organisationsprinciper som studerades fanns följande: – entreprenad som ett alternativ till egen regi – storskalighet som alternativ till småskalighet – specialisering som ett alternativ till generalistprincip I rapporten Grönsektorns organisation från 1990 förs en diskussion om två möjliga utvecklingsinriktningar för parkverksamhet: en mot ökad grad av ”självhushållning” och en mot ökad grad av ”specialisering”.

Med självhushållning menas att brukarna blir ansvariga och delaktiga i skötseln av en park eller grönområde. Brukarna är således inte bara konsumenter utan medverkar i produktionen och förvaltandet av grön-områden.

Genom ökad självhushållning kan man se fördelar i form av ökad gemenskap och inflytande sett ur ett brukarperspektiv. Det kan också vara ett sätt för den offentliga sektorn att spara pengar. Nackdelarna ansågs vara att man riskerade utarmning på kompetens samt att det kunde bli problem med att upprätthålla kontinuitet i skötseln av parker och grönområden.

Vad gäller specialisering skiljer man mellan vertikal och horisontell specialisering. Med vertikal specialisering menas att planeringsdelen respektive utförardelen tilldelas olika personer och enheter. Med horisontell specialisering menas att planerandet av och/eller utförandet av arbets-uppgifter fördelas på olika personer. Ett exempel på detta är uppdelningen i beställar- och utförarenheter.

Dokumenterad brukarmedverkan Erfarenheter fån 1990-talets förvaltande visar att båda utvecklings-inriktningar diskuterats och att det även konkret lett till större eller mindre organisationsförändringar. Exempel på självhushållning (brukarmedverkan) finns dokumenterade i ett flertal forskningsarbeten. Olika exempel på ökad specialisering finns också dokumenterade i en rad studier från bland annat institutionen för företagsekonomi vid Lunds Universitet.

Vad är då erfarenheterna och resultaten från den forskning som bedrevs under denna period? Resultaten och svaren är långt ifrån entydiga. I några av dessa studier har man kunnat påvisa kostnadsbesparande effekter. Det har däremot inte varit lika lätt att värdera i vilken grad olika utvecklings-inriktningar och organisationsformer påverkat parkernas och grönområdenas kvalitet, nytta och utbyte. Just här ligger en av de riktigt stora svårigheterna med parkverksamhet, nämligen att värdera nyttan/utbytet av offentliga uterum. Mycket talar för att metoder och argument måste sökas bortom kalkylmodeller och mätmetoder som utgår från kronor och ören.

Man måste konstatera att det inte finns en enda riktig organisationsform för hur vi ska hantera offentliga uterum. I grunden handlar även denna diskussion om nödvändigheten att precisera parkverksamhetens uppgift och

34

mål. Lika svårt som det blir att diskutera lämplig organisationsform, lika svårt är det att diskutera och värdera/mäta en verksamhets effektivitet (det vill säga måluppfyllelse) om inte målet med verksamheten är väldefinierat. En fråga om mål Idag vet vi att parker och grönområden är viktiga för oss. De har stor betydelse för människors fysiska och psykiska hälsa. Skötsel av parker och grönområden är ett medel, inte ett mål i sig. Frågan om till vem och för vad måste hållas levande. Målet med parkverksamhet kan och kommer att ändras över tid. Målet kan till exempel vara att skapa upplevelser, att attrahera människor att vistas utomhus, att skapa mötesplatser, att bidra till biologisk mångfald, att skapa möjligheter för rekreation eller finna redskap för rehabilitering och vård.

Om målet med parkverksamheten verkligen skulle fokusera exempelvis hälsa och välbefinnande borde det sätta sina spår i sättet att organisera förvaltandet. Om dialog och brukarmedverkan ses som ett viktigt mål i planering och förvaltning av offentliga platser borde det på samma vis synas både i arbetsmetoder och i sättet att organisera verksamheten.

Beroende på de mål som ställs upp kommer nya organisationsformer, nya roller, nya professioner och andra typer av specialisering att växa fram. Denna förändring och utveckling pågår. Å ena sidan ser vi förhållanden där gränserna mellan brukare och förvaltare suddas ut. Å andra sidan ser vi tendenser till ökad specialisering och professionalisering inom områden som trädvård. Arborister, trädgårdsterapeuter, utomhuspedagoger är några exempel på nya professioner som är på frammarsch. Allt detta är en anpassning till förändrade krav och behov och ett annat sätt att se på vad parker och grönområden kan fylla för funktion.

Mer än teknik Idag ingår de flesta parkenheter i en teknisk förvaltning. Före 1950 var det vanligt att parkverksamheten svarade för en rad funktioner som utomhus-teater, lek och fritid, det vill säga många av de funktioner som idag handhas av kulturförvaltningar och fritidsförvaltningar.

Fokuseringen på utemiljöns betydelse för spontan idrott, för rehabilite-ring och vård kan i framtiden innebära att man ser fördelar i att koppla samman parkverksamhet med andra förvaltningar. I Norge är till exempel parkverksamhet oftast knuten till fritidsverksamhet. För att inspireras, att tänka om och tänka nytt är det viktigt att göra internationella studier på området.

Offentliga parker och grönområden vara eller icke vara i våra städer inte i första hand är en ekonomisk fråga – det är en politisk fråga. I grunden så handlar det om att vi som individer och samhällsmedborgare delar uppfattningen att alla människor ska ha rätt till parker och grönområden. Ambitionen och formerna för hur detta ska tillgodoses kan däremot variera högst väsentligt. En ytterlighet är att parker och grönområden till hundra procent ägs och förvaltas av den offentliga sektorn. En annan är att det både

35

ägs och förvaltas av den privata sektorn men att det genom avtal med den offentliga regleras så att allmänheten har tillträde. Däremellan finns alla tänkbara mellanformer. Framtida offentliga rum Stapelbäddsparken är ett exempel på hur framtidens offentliga uterum kan gestaltas ur flera olika aspekter. I Stapelbäddsparken testas nya arbets-former, det experimenteras med organisationsformer, roller förändras, gränser mellan offentlig, privat och ideell verksamhet överbryggas och suddas ut. Mycket talar för att vi kommer att se mycket mer av detta de närmaste åren. Vi kommer att få se ett brett spektra av nya offentliga rum med alternativa organisationsformer som är situationsanpassade och i den meningen unika.

Idag fokuseras inte i längre lika hög grad på enbart kostnadsjakt. Det pratas mindre om den offentliga sektorns ineffektivitet, mindre om fortsatt privatisering. Det pratas däremot mer om olika samverkansformer mellan offentlig, privat och ideell verksamhet. Det pratas mer om parkers och grönområdenas betydelse, om barns och ungdomars inflytande, om trygghet och säkerhet, om ohälsa, om segregation och integration.

På olika håll pågår aktiviteter och projekt där man försöker effektivisera och utveckla nya idéer som kan tillföra det offentliga rummet nya aktiviteter och upplevelser.

Stapelbäddsparken är ett exempel på samverkan mellan den offentliga och civila sektorn. Ett offentligt rum med en unik utformning, med nya aktiviteter och upplevelser och en förvaltningsform som är skapad för de mål som anläggningen förväntas uppfylla.

Stapelbäddsparken är också ett levande bevis på att vi håller på att lämna industrisamhällets organisationsstrukturer bakom oss. Kunskaps-samhällets organisationsstrukturer är mindre storskaliga, de är unika och situationsanpassade, och det är just vad som kännetecknar Stapelbädds-parken.

Stapelbäddsparken är en mötesplats som har framtiden för sig.

36

Referenser och lästips Denvall, Verner & Salonen, Tapio. 2000. Att bryta vanans makt,

Studentlitteratur i Lund. Delshammar, Tim. 1997. Skötsel med delat ansvar, Movium, Gröna Fakta

nr 8/1997. Ewerman, Anders. 1966. Marknaden 1000 år – fem eror i Europa, Ewerman Business Intelligence AB, Stockholm. Göransson, Sten. 1994. Parkverksamhet och konkurrens, Movium, Gröna Fakta nr 3/1994. Hansson, Lennart. 1990. Grönsektorns organisation – en spekulativ analys

av olika utvecklingsinriktningar, Movium, Stad & Land nr 82, Hansson, Lennart. 1997. Den nya beställarrollen, Movium, Gröna Fakta

nr 8/1997. Ingelstam, Lars. 1995. Ekonomi för en ny tid, Carlsson Bokförlag,

Stockholm. Knutsson, Håkan. 2003, Effektiv parkverksamhet – inte bara en fråga om

pengar, Movium, Gröna Fakta nr 3/2003. Putnam, D., Robert. 2004. Better together – Restoring the American

Community, Simon & Schuster Paperbacks, New York.

37

Avslutande diskussion och slutsatser Är Stapelbäddsprojektet ett lyckat projekt?

Utgår man från projektets mål och visioner om att skapa en ungdoms-park med gatukulturen i centrum, måste man säga att projektet varit framgångsrikt. Projektet resulterade i en anläggning av hög kvalitet som lovprisas av de många unga besökare som använder den idag. Parken är känd över hela landet och har redan fått internationell uppmärksamhet – inte minst tack vare de två stora internationella tävlingar som redan ägt rum i parken. Anläggningens design/utformning, banans kvalitet och variation, samt det faktum att den ligger i en offentlig park tillgänglig för alla, hör till det som skattas högst.

Planeringsprocessen har också varit framgångsrik i den mening att den gav plats för ett aktivt medverkande av de framtida brukarna, både som idégivare och i själva genomförandet. Visserligen är det, som vi tidigare påpekat, en smal och specifik grupp ungdomar, som med en stark organisation i ryggen, varit involverade i processen. Men stapelbädds-projektet bör ändå ses som ett exempel på en intressant och framgångsrik samverkan mellan offentlig kommunal verksamhet och civilsamhällets organisationer.

Ungdomarnas medverkan i stapelbäddsprojektet har inte enbart handlat om att vara med och påverka sin egen miljö och utveckla de delar av det offentliga rummet som de sedan ska använda. I ett större perspektiv handlar tillkomsten av Stapelbäddsparken också om att ge ungdomarna i Malmö ökad tilltro till det kommunalpolitiska systemet. Genom att flera aktörer på det här sättet ges möjlighet att samverka, både i planeringsprocessen och senare i förvaltning och daglig skötsel av platsen, skapas förutsättningar för en socialt hållbar stadsutveckling i det ”lilla” formatet. Här har politikerna i Malmö en viktig framtida roll, nämligen att skapa stödjande strukturer kring och bevara de ungas initiativ.

Men då måste ungdomarna få vara med och ha inflytande över vilka normer som ska gälla. Det är först när de unga själva får vara med och formulera sina egna regler som nödvändiga och varaktiga normförändringar i samhället kan komma till stånd. En park för alla Stapelbäddsparken är en offentlig plats. En viktig princip för en offentlig plats är att den ska vara tillgänglig för alla. En fråga som av och till har varit uppe för diskussion är i vilken mån Stapelbäddsparken verkligen kan betraktas som en park för alla. Den första etappen i parken har mycket medvetet planerats för en speciell aktivitet och målgrupp – ungdomar och skejtare. Hur kan Malmö Stad försvara denna satsning?

38

För att svara på frågan måste vi först klargöra vad vi kan tänkas mena med en park för alla. Menar vi att en park ska tillgodose alla aktiviteter som en parkbesökare kan tänkas utöva? Sådana parker finns inte. Det närmaste man kan tänkas komma är väl i så fall Tivoli eller Disneyland men där är det inte gratis inträde.

Nej, snarare menar vi att parken ska vara tillgänglig och öppen för alla att besöka. I det avseendet erbjuder Stapelbäddsparken en rad aktiviteter och upplevelser i likheter med många andra offentliga uterum. Det intressanta är att Stapelbäddsparken inte enbart vänder sig till skejtare. Det är en mötesplats, det vill säga en plats där man träffas och umgås med kompisar. Parken är alltså i lika hög grad en mötesplats – ett torg och ett konstverk – som en plats för skejtare. I etapp två av projektet Stapelbädds-parken kommer dessutom utbudet av aktiviteter att utökas, vilket med all sannolikhet kommer att locka ännu fler att besöka parken. Lärdomar att dra av projektet En av de viktigaste lärdomarna från det här projektet är att om man som grupp eller enskild medborgare ska förverkliga en dröm och vision av det här slaget krävs inte bara hårt och envist arbete utan också att man har en stark organisation i ryggen. Inom skejtkulturen finns sedan länge en vana att fixa saker själv. Men utan hårt och envist arbete samt föreningen Bryggeriets breda kontakter i skejtvärlden och kompetens att samverka med kommunen, hade projektet förmodligen inte kunnat förverkligas.

En annan viktig erfarenhet, sett ur det kommunala perspektivet, är att man för att nå hög kvalitet ibland måste kunna göra undantag och gå utanför de gängse rutinerna för till exempel upphandling av entreprenader, konsult- tjänster och liknande. Visserligen gjordes inga exceptionella avsteg från de gängse rutinerna i detta projekt, men det fanns ändå, från såväl kommunens sida som övriga aktörer, en vilja och strävan att söka nya alternativa lösningar som var till gagn för projektet.

Att vara flexibel och våga söka tillfälliga/temporära lösningar är således en kompetens som behövs i den framtida kommunala organisationen. Frågan