Nr 1 2011 mars

Tema:Tema:NordisktNordisktförsvars-försvars-samarbetesamarbete

2

vårt

förs

var 1

’11

Ansvarig utgivare:Maria Nyberg Ståhl

Redaktör:Tommy Jeppsson

Redaktion och expedition:allmänna försvarsföreningen,se nedan.

Redaktören personligen:Bodängsvägen 23, 760 10 BergshamraTfn: 070-546 05 68e-post: jeppsson.tommy@hotmail.com

Redaktionskommitté:Redaktör Olof Santesson, ordförandeGeneralsekr. Stefan Ring, affRedaktör Tommy Jeppsson

allmänna försvarsföreningens tidskrift.Debatt om säkerhetspolitik och totalförsvar.Utkommer med fyra nummer per år.

Prenumeration: 200 kr/kalenderår

Lösnummer: (beställs hos expeditionen)

Annonser: Redaktionen

Annonspriser:Helsida: 4.800 kr Halvsida: 3.000 krKvartsida: 2.100 kr Åttondelssida: 1.500 kr

Fyrfärg:Helsida: 9.300 kr Halvsida: 7.500 krKvartsida: 6.500 kr

Layout och sättning:Annette Hofvander, Text å Form AH AB

Tryck:Axel Abrahamsons Tryckeri AB KarlskronaISSN 0042–2800

Tidningens uppfattning framgår av ledarsidan.För åsikter framförda i övrigt redaktionellt material svarar respektive författare.

allmänna försvarsföreningen: aff är en ideell förening, fristående från myndigheter och politiska partier. Föreningens ändamål är att aktivt deltaga i den säkerhets och försvarspolitiska debatten genom föredrag, diskussioner och seminarier för att främja Sveriges förmåga att möta såväl militära som andra former av samhällshot.

Ordförande: Maria Nyberg StåhlVice ordförande: Bengt AxelssonGeneralsekreterare: Stefan Ring

Expedition:Telefon(svarare) 08-678 15 10.Fax: 08-667 22 53Postadress: Teatergatan 3, 5 tr111 48 StockholmBankgiro: 482 8885Plusgiro 127 11-8E-post: aff@aff.a.seHemsida: http://www.aff.a.se

allmänna försvarsföreningen vill verka för en försvarsdebatt med god spridning. Publice-ring av artiklar införda i vårt försvar medges med angivande av källan. Ekonomiska villkor avtalas med respektive författare.

grundad 1890

Kallelse till årsstämmaallmänna försvarsföreningens årsstämma 2011 äger rum på Teatergatan 3, 5 tri Drottning Viktorias Örlogshems lokaler, torsdagen 5 maj kl 18.00.Föredragningslista:1 Mötets öppnade2 Val av ordförande och sekreterare vid stämman3 Frågan om stämman blivit utlyst i stadgeenlig ordning4 Val av två justeringspersoner att justera dagens protokoll samt att tjänstgöra som rösträknare5 Fastställande av föredragningslista6 Styrelsens årsredovisning7 Revisorernas berättelse8 Fastställande av resultat- och balansräkning9 Frågan om ansvarsfrihet för styrelsen och kassaförvaltaren10 Presentation av verksamhetsplan för 201111 Rapport från länskonferensen12 Diskussion om aff framtid och behandling av inkomna motioner. Motioner ska vara aff kansli tillhanda senast 2011-04-15.13 Val av ordförande och övriga styrelseledamöter för tiden t o m nästa årsstämma14 Val av två revisorer för tiden t o m nästa årsstämma15 Val av valberedning16 Fastställande av årsavgift för 201217 Övriga ärenden18 Mötets avslutande

Stämmohandlingar läggs ut på hemsidan (www.aff.a.se) samt kommer att fi nnas tillgängliga på föreningens kansli från den 18 april. Efter stämman kommer riksdagsman Håkan Juholt (s), ordförande i försvarsutskottet, att föreläsa om ett aktuellt ämne.

3

vårt

förs

var 1

’11

Ledare:Svårigheter i det möjliga 4

Tema Nordiskt försvarssamarbete:Stefan Ring: Historien skiljer oss åt 5

Beata Hansson: Gränslöst nordiskt samhällsförsvar 8

Jacob Westberg: Kommer svenskarna 10

Lars Wedin: Nordiskt samarbete– informell allians? 13

Sverre Diesen: Försvarsintegration– option eller imperativ 16

Jan Joel Andersson: Nordiskt försvar– och industri? 19

Litteratur:Olof Santesson: Ekonomi för alla 22

Olof Santesson: Ryssland åt fel håll 23

Debatt:Nils-Ove Jansson: Ny strategi för Sverige 24

Johan Hansson: Offi cersutbildning för framtiden 26

Peter Jeppsson: Armén stryper marinen 28

Olof Santesson: Det som styr fl ygförmågan 29

Hodder Stjernswärd: Se realistiskt på terrorn 31

Referat:Stefan Ring: Rikskonferensen i Sälen 32

Det nordiska försvarssamarbetet omfattar än så länge främst Finland, Norge och Sverige.

Foto: ScandinavianStockPhoto

Nästa nummer, 2/11, utkommer 13/6.Manusstopp 9/5.

i n n e h å l lNr 1 2011 Årgång 122

Läs:General Sverre Diesens artikel ”Försvarsintegration – option eller imperativ” på sid. 16.

Foto: Forsvarets Mediesenter Norge

4

vårt

förs

var 1

’11

led

are

Svårigheter i det möjligaDet nordiska försvarssamarbe-tet har marknadsförts som ett framgångskoncept då det gäller minskade kostnader för bland annat offi cersutbildning, öv-ningar och materielutveckling och -underhåll. Inom materi-elområdet tycks det vara mark-stridskrafterna som erbjuder de största möjligheterna till an-skaffning av gemensamma sys-tem. Vägen verkar lång inn-an de nordiska länderna be-stämmer sig för samma typ av stridsfl ygplan, ubåtar eller yt-stridsfartyg.

Om exempelvis utbildning och materielunderhåll är uppenba-ra samarbetsområdena är för-svarsmakternas kärnresurser, de stridande förbanden, natio-nella angelägenheter. Omedel-bart uppstår då frågan om vil-ken grad av avhängighet mel-lan länderna som detta medför. Kan Sverige lita på att stöd-resurser som fi nns i ett annat nordiskt land är tillgängliga för oss i en krissituation som inte inbegriper det andra landet?

Givetvis resonerar övriga nord-iska länder på samma sätt, vilket väcker frågan om ömsesidiga säkerhetsgarantier. Sannolik-heten för att sådana garantier innebär nationella begräns-ningar avseende politisk hand-lingsfrihet får bedömas som stor, samtidigt som detta realis-tiskt sett är priset för möjlighe-terna att fortsatt behålla militär breddförmåga. I samband med konfl ikter som tidsmässigt inte är längre än att förbandets egna resurser räcker, således konfl ik-ter som är mycket kortvariga, kan det kanske gå bra. Frågan är vad som händer om kon-

fl ikten blir långvarig. Tesen om att det är sannolikt att något osannolikt inträffar har gång på gång påvisat sin giltighet, vil-ket manar till försiktighet med att förutse framtida konfl ikters karaktär.

Gemensam övervakning av luftrummet och havsytan är gott och väl, men det som skul-le göra det nordiska försvars-samarbetet verkligt substanti-ellt – en gemensam säkerhets-strategi som grund för en ge-mensam/samordnad operativ planläggning saknas. Den be-döms vara avlägsen, och ännu mer avlägsen är en gemensam nordisk strategi och operativ planering som samordnats med EU/Nato. Rimligen borde in-te det nordiska försvarssamar-betet ses som en fråga enbart för de nordiska länderna utan något som i en vidare europe-isk kontext bidrar till stärkan-det av EU:s roll inom området säkerhet och försvar.

Det senare är ”kvistigt”. Fin-land och Sverige är EU-med-lemmar med fokusering på Östersjöregionen. Norge sat-sar på Barents hav liksom på den atlantiska dimensionen i form av Natomedlemskap och är inte medlem av EU. Slut-ligen Danmark som betonar Natosamarbetet och de bilate-rala förbindelserna med USA och visar för närvarande ett svalt intresse för det nordiska säkerhetssamarbetet. I Sverige är frågan om ett Natomed-lemskap en politisk icke–fråga mot bakgrund av det folkli-ga motståndet. Även om pro-centandelen Nato-positiva är tämligen identisk i Finland

och Sverige, cirka en fjärdedel av befolkningen stödjer med-lemskap i alliansen, så öppnar ändå den senaste fi nska vitbo-ken för en möjlig framtida an-slutning.

De nordiska länderna har ock-så mycket olika försvarskon-cept. Beroende på historiska erfarenheterna håller Finland fast vid det territoriella inte-gritetsförsvaret. Det bedöms vara fallet också efter den nu-merära reduktion av försvaret som landet står inför. Frågan är inte om denna reduktion är att vänta utan när den sker, och orsaken är att det sak-nas pengar till en modernise-ring av främst den stora ar-mén. Sverige och Norge har under senare år prioriterat den internationella förmågan men har på sistone betonat balan-sen mellan nationellt – inter-nationellt medan Danmark fullt ut har fokus internatio-nellt samtidigt som man på nationell basis byggt upp en totalförsvarsorganisation med fem totalförsvarsregioner där Hemvärnet utgör den militära komponenten.

Föga diskuterat är det säker-hetssamarbete som avser de icke – militära förmågorna där kopplingen till EU är uppen-bar. Inom unionen framhålls betydelsen av såväl de militära som icke–militära kapaciteter-na. Här borde de nordiska län-dernas mångåriga positiva erfa-renheter av civil – militär inte-gration på såväl strategisk och operativ som taktisk nivå, na-tionellt internationellt, kunna ge många impulser i utveck-lingsarbetet.

5

vårt

förs

var 1

’11

Upplösningen av det kalla kri-get innebar inte att det uppstod en situation där militära för-band betraktades som överfl ö-diga. Tolkningen av krigshotet hade dock förändrats. En euro-peisk storkonfl ikt uppfattades av alla de nordiska staterna som mindre trolig. Däremot ute-slöts inte risken för regionala konfl ikter. Den stora skillnaden mellan hur de nordiska länder-na tolkade denna nya situation är synen på hur en sådan kon-fl ikt skulle kunna drabba dem.1

Historiska erfarenheterEn viktig och i vissa fall av-görande skillnad mellan de nordiska ländernas historis-ka erfarenheter är händelse-utvecklingen under det andra världskriget. Den tyska ock-upationen av Danmark och Norge har gett dessa länder erfarenheten att små stater har mycket begränsade möjligheter att hålla sig utanför ett krig, när deras territorium bedöms vik-tigt av andra krigförande stater. Utsikterna att få skydd bakom en folkrättslig neutralitet, upp-fattas därför på ett likartat sätt i den danska och norska ana-lysen, med andra ord, i princip

obefi ntliga. Det fi nns dock en skillnad i själva krigsförloppet. För Danmark innebar det tyska anfallet en fullständig kollaps av försvaret och en full-bordad kapitulation inom nå-got dygn. I Norge pågick dä-remot motståndet i norra delen av landet ända fram till början av juni 1940, med stöd av trup-per från Frankrike och Stor-britannien. I den norska själv-bilden har det skapats en upp-fattning att Norge är möjligt att försvara med militära med-el, även om det kräver bistånd från allierade. Sänkningen av den tyska kryssaren Blücher nat-ten till den 9 april, ger också ett stöd för en historisk berättelse som visar att även enskilda per-soners agerande kan ha en be-tydelse för ett krigsförlopp. Den danska diskursen tar istället utgångspunkt från an-dra historiska erfarenheter. Den danske politikern Viggo Hørup myntade 1883 uttalan-det ”Hvad skall det nytte?”. Vad han avsåg var möjligheterna att försvara det danska territoriet med militära medel. Bakgrun-den var det danska nederla-get mot Preussen 1864. I Dan-mark har detta blivit ett av de

mest citerade politiska yttran-den och kan sägas ha fått ökad betydelse efter utvecklingen 1940. Det fi nns med andra ord få exempel i modern dansk his-toria som visar på möjligheter-na att försvara det danska terri-toriet. Inte heller Finland klarade av att hålla sig utanför krigs-handlingarna. I det fi nska fallet är inte den historiska erfarenhe-ten baserad på en fullföljd ocku-pation. Istället lyckades den fi n-ska försvarsmakten i två krig hålla emot sovjetiska anfall som skulle ha kunnat sluta med att Sovjet tagit kontroll över hela det fi nska territoriet och inrät-tat en sovjettrogen regering. Till skillnad från de norska och danska erfarenheterna bär man i Finland med sig en his-torisk berättelse som utgår från uppfattningen att en liten stat har möjlighet att på egen hand försvara sig, även mot en stor-makt. Inte därför att den stör-re staten saknar tillräcklig kraft för att krossa motståndet, ut-an därför att den ofta påverkas av många andra händelser som kräver resurser och olika prio-riteringar. Genom ett segt och långvarigt försvar kan en liten

Stefan Ring:

Historien skiljer oss åtFör många betraktare utanför Norden, uppfattas de nordiska länderna som en politisk homogen grupp av stater. Ändå fi nns det stora skillnader som inte minst visar sig inom det försvars- och säkerhetspolitiska området. Genom att granska dessa länder utifrån aspekterna ”historiska erfarenheter” och ”geostrategisk analys” kan man förklara en del av orsakerna till skillnaderna. Frågan är om dessa förhållanden också påverkar det nordiska försvarssamarbetet.

tem

aa

rtik

el

6

vårt

förs

var 1

’11

tem

aa

rtik

el

stat, enligt den fi nska uppfatt-ningen, kämpa för sin över-levnad och bevara sin själv-ständighet. Som en viktig ut-gångspunkt för denna uppfatt-ning fi nns också en känsla av att Finland alltid riskerar att bli lämnad ensam med sina fi en-der. Som enda nordiska land som helt undvek att bli indra-get i det andra världskriget är den svenska historiska berät-telsen annorlunda än grann-ländernas. Sverige bär med sig uppfattningen att även ett litet land kan med hjälp av en klok och pragmatisk neutralitetspo-litik, hålla sig utanför ett krig. Detta synsätt blev också ett av de avgörande hindren för för-söken att bilda ett skandina-viskt försvarsförbund i slutet på 1940-talet. Även om den svenska neutralitetspolitiken är utmönstrad sedan några år, le-ver grundtanken vidare genom den militära alliansfriheten. Den svenska solidaritetsförkla-ringen kan tyckas motsäga det-ta påstående, men eftersom den politiska handlingsfriheten är viktigare än försvarsgarantier, kvarstår känslan av att det tra-ditionella svenska förhållnings-sättet fortfarande är styrande.

Geostrategisk analysÄven om Ryssland inte direkt utpekas som ett hot, är närva-ron av ”den stora grannen i ös-ter” ständigt aktuell i den fi n-ska försvarsanalysen. Den långa gränsen mot Ryssland är ett geografi skt faktum som Fin-land aldrig kan bortse från. Sär-skilt om utvecklingen i det öst-ra grannlandet inte anses gå i en positiv riktning. Den ekonomiska utveck-lingen i Norge är i hög grad beroende av de naturresurser som fi nns i den norska ekono-miska zonen i Atlanten och i Ishavet. Norge är världens näst största exportör av fi sk, och den tredje största exportören av energi. I den norska geo-strategiska analysen är därför den ekonomiska komponen-ten en helt central faktor. Men

liksom för Finland spelar Ryss-land en roll. Även Norge har en gräns mot Ryssland som påverkar norsk försvars- och säkerhetspolitik. Under senare år har också fokus för det för-svarspolitiska intresset fl yttats mot nordområdet. För Danmark, som också är en av kuststaterna i Ishavet, är inte den geostrategiska bedöm-ningen lika tydlig. I det danska fallet är det Grönland som ut-gör det territorium som utgör landgräns i Arktis. Det fi nns danska bedömare som hävdar att ju mer naturrikedomar som upptäcks i anslutning till Grön-land, desto mer självständig-het kommer grönländarna att kräva. Den danska ekonomin är inte heller lika beroende av fi ske och energiexport som det norska. Det geografi ska områ-det vid Ishavet är viktigt, men inte lika centralt som för Nor-ge. Istället verkar Danmarks re-lativt lilla geografi ska territo-rium och bristen på ett ”ope-rativt djup”, påverka analysen. I detta fall kan man säga att de danska historiska erfaren-heterna och den geostrategiska analysen sammanfaller och ger slutsatsen att nationell säkerhet inte skapas av ett militärt för-svar av det egna territoriet. I den svenska analysen sak-nas till stor del en geostrategisk dimension. Sverige har inte nå-gon gräns mot Ryssland och den svenska ekonomin är inte heller beroende av ett specifi kt svenskt territorium för att ut-vecklas. Snarare är det den glo-bala marknaden och möjlighe-terna att etablera verksamhet runt om i världen, som är de drivande krafterna bakom den svenska ekonomiska tillväxten.

Olika försvarslösningarMot bakgrund av dessa fakto-rer är det inte så förvånade att de nordiska länderna valt olika försvarspolitiska lösningar ef-ter det kalla krigets slut. I det danska fallet identifi erades ti-digt att det fanns en risk för att USA skulle kunna tappa in-tresset för Europa då Sovjetu-

nionen inte längre existerade. För Danmark är den ameri-kanska politiska närvaron en viktig aspekt i den europeiska maktbalansen. Danskarna litar inte på att Tyskland, Frankri-ke och Storbritannien kom-mer att ta hänsyn till danska sä-kerhetspolitiska intressen utan mycket väl kan komma över-ens om lösningar som enbart gagnar ”de tre stora”. För Dan-mark blev det därför naturligt att satsa på Nato framför EU:s säkerhets- och försvarspolitik (ESFP) samtidigt som de bila-terala kontakterna med USA blev djupare. För att knyta star-ka vänskapsband med USA blev den danska försvarsmak-ten ett viktigt instrument. Det-ta krävde en snabb övergång till en satsning på en expeditio-när förmåga. Det var genom danska för-bands deltagande i interna-tionell konfl ikthantering som Danmark skulle uppmärksam-mas i Washington. Danmark gav därför sitt politiska stöd till USA:s krig mot Irak 2003 och är nu det enda nordiska land som deltar i de hårda striderna i södra Afghanistan. Övergången från ett territoriellt försvar, till en militär organisation som har som främsta uppgift att strida långt från det danska territoriet underlättades av de danska his-toriska erfarenheterna och den geostrategiska analysen. I Norge dröjde det ända fram till i början på 2000-talet innan diskussionen kom igång rörande hur det norska militä-ra försvaret efter det kalla kri-get skulle utformas. De ned-dragningar som gjordes under 1990-talet styrdes mer av eko-nomiska bekymmer än av en förändrad hotbildsanalys. När reformeringen påbörjades var den inriktad mot internationell konfl ikthantering. Det har dock inte alls varit lika enkelt som i Danmark att få både folkopi-nionen och en politisk majori-tet att sluta upp bakom en sådan lösning. Det nationella perspek-tivet har hela tiden funnits med och accentuerades efter stor-

7

vårt

förs

var 1

’11

tingsvalet 2005 då nordområ-det kom att ges hög prioritet. En effekt av detta är att det militära, operativa högkvarteret har fl yttats från Stavanger till Bodö. Även här är det lätt att hitta förklaringar till det norska agerandet i de historiska erfa-renheterna, men kanske ändå mer i den geostrategiska analy-sen. Med tanke på den norska ekonomins beroende av natur-resurserna i Atlanten och Isha-vet är den norska prioriteringen knappast förvånande. Trots de norska avvikelser-na från Danmark fi nns det en faktor som är gemensam, näm-ligen synen på USA. Båda dessa länder menar att stödet från USA är av en grundläggan-de betydelse för den nationella säkerheten. Även om Norge, av skäl som här redovisats, in-te valt en lika utrerad lösning som Danmark, vill Norge inte gärna möta säkerhetspolitiska utmaningar utan ett stöd från USA. Valet av det amerikanska stridsfl ygplanet F-35, framför JAS Gripen, kan ses i detta per-spektiv. I Finland har försvaret av det egna territoriet varit styrande för valet av försvarsmaktens ut-formning. Trots medlemskap i EU och EMU, har det hela ti-den funnits en osäkerhet om det går att lita på omvärlden, samti-digt som det historiska arvet om möjligheterna för det lilla lan-

det att stå emot angrepp även från större stater, inte betraktats som en utopi, utan som en rea-litet. Även om denna situation till varje pris ska undvikas, är Finlands geografi ska belägenhet sådan att den inte går att bortse från. Liksom i Norge har föränd-ringarna av den svenska mili-tära organisationen i hög grad präglats av ekonomiska skäl även om det förändrade säker-hetspolitiska läget använts som en förevändning för de stora neddragningar som gjorts. Av-saknaden av geostrategiska ut-maningar och en historisk er-farenhet som präglas av neu-tralitetens möjligheter att kun-na hålla sig utanför ett krig i regionen har också påverkat det svenska agerandet. När den sovjetiska hotbilden försvann, fanns det inte några minnen från behovet av ett nationellt försvar som kunde ligga till grund för agerandet. Istället avvecklades i snabb takt det svenska territorialförsvaret. I detta avseende går det att hitta paralleller till den danska mo-dellen där försvarsmakten ses som ett instrument för att få ett politiskt infl ytande i omvärl-den. Det svenska deltagandet i internationell konfl ikthante-ring har till del styrts av en så-dan målbild, även om detta inte varit tydligt i den politiska re-toriken.

Nordiskt försvarssamarbeteSom hittills framgått fi nns det således stora skillnader mel-lan de nordiska länderna av-seende historiska erfarenheter och den geostrategiska analy-sen. Ändå görs det både från politisk och militärt håll, för-sök att åstadkomma ett ökat samarbete. En tydlig handling är skapandet av NORDEF-CO2 under 2009, som innebar att fl era olika samarbetsformer kom att föras samman till en organisation. En tydlig inrikt-ning för det nordiska försvars-samarbetet är att detta ska ses som en del av övrigt europiskt samarbete. Frågan är vilka huvudsak-liga drivkrafter som ligger bak-om detta samarbete. För den förre norske försvarschefen, Sverre Diesen, är de ekono-miska faktorerna helt centrala. Kostnaderna för att upprätt-hålla en nationell försvarsmakt med en tillräcklig förmåge-bredd och modern teknologi, kommer inte att kunna täckas av försvarsanslagen. I frånvaron av en tydlig hotbild fi nns det andra behov i de nordiska väl-färdsstaterna som har en högre politisk prioritet, är hans analys. Genom att samarbeta med lo-gistik, utbildning och övning-ar kan man undvika ytterligare nedskärningar. Försvarsekonomiska driv-krafter är antagligen de aspek- te

ma

art

ike

l

För två av Nordens länder, Danmark och Norge, har Nato-medlemskapet och då särskilt banden med USA störst säkerhetsskapande betydelse. I det perspektivet blir det nordiska försvarssamarbetet ett komplement. Bilden visar det amerikanska hangarfartyget Harry S. Truman tillsammans med en Norsk fregatt av Fritjof Nansenklassen.

Foto: US. Navy

8

vårt

förs

var 1

’11

de enhet som kan dra fördel av erfarenhet och kompetens. Men när man delvis överläm-nar skyddet av sin nation till andra behövs ett stort mått av tillit till deras förmåga att i kris och i krig ställa upp. Tittar vi bakåt i vår historia har det in-te varit ett realistiskt önske-mål. Men kartan har ritats om under de senaste tjugo åren. Dessutom har krassa ekono-miska realiteter gjort sig på-minda. Markstridskrafterna har blivit svagare i alla de berörda länderna, samtidigt är de nord-iska fl ygvapnen en tung resurs i det europeiska sammanhanget. Vi inser att vi behöver varan-dra för att maximera effekten av vad vi vill åstadkomma.

Bengt Sundelius är optimis-tisk. Genom samarbeten kan man lära av varandra, dela på och hushålla med knappa re-surser. Bli starkare. Han ser att vi i Norden har så mycket mer som förenar än skiljer oss åt– Det märks mest när man är ute i världen och jobbar. Vi delar allt från samhällspro-fi l, språk, kultur, välstånd, rela-tivt jämt fördelat, miljöoron till synen på kvinnor och barn och våra snapsvisor.

Hur prioritera de viktiga frågorna?Hos våra grannar ser de ”musk-ler” som bär upp samhällets

Hur vi ska bygga ihop vår sä-kerhet i Norden, ge varandra hjälp och i utbyte få trygg-het själva, handlar om att upp-märksamma att vi och våra grannar i nord har såväl olika behov som förhållnings- och arbetssätt. Och om att vi kan se våra olikheter som fördelar, hävdar Bengt Sundelius, pro-fessor i statsvetenskap vid Upp-sala universitet.– Det är självfallet en utma-ning för svenskar att hjälpa till att skydda exempelvis Arktis, en för oss avlägsen plats. Där fi nns olja, gasfyndigheter, mil-jöhänsyn, och territioella dis-pyter att ta ställning till, isen som smälter och skapar nya far-leder. Sist men inte minst, fi nns risken för konfl ikter.

Fem små länder väger lätt i ett globalt sammanhang. Tillsam-mans blir de en kompletteran-

Beata Hansson:

Gränslöst nordiskt samhälls-försvar

Bengt Sundelius, Foto: FHS

ter som blir de mest avgöran-de för det fortsatta samarbe-tet. Detta ska ses i perspektivet att alla nordiska länder brottas med svårigheter att få försvars-budgeten att räcka till. Även om den svenska budgeten just nu är i balans, fi nns det sto-ra utmaningar ”runt hörnet” som skapar problem. Den fi n-ska försvarsmakten står inför den stora uppgiften att inom några år ersätta all den östtyska materiel som inköptes i början av 1990-talet. Ett operativt samarbete som skulle öka förmågan att samar-beta vid en konfl ikt i vårt när-område är just nu inte det vik-tigaste motivet till det nord-iska försvarssamarbetet. Ge-nom att låta ekonomiska frågor stå i centrum, undviker man den svåra diskussionen om den geostrategiska analysen, eller frågan om ömsesidiga försvars-garantier. Frågan är om de eko-nomiska drivkrafterna är till-räckliga för att få det nordiska samarbetet att verkligen för-djupas och att överbrygga de grundläggande skillnader som existerar?

Stefan Ring är generalsekreterare i aff

1 Underlaget för denna arti-kel är hämtad från den rapport som Försvarshögskolan lämna-de till Försvarsmakten 2009 med beteckningen 2009-10-19, FHS 166/2008:40 samt Jacob Westberg: Svensk neutralitetspolitik, Stock-holm, SNS Förlag, 2010.2 Nordic Defence Cooperation. NORDEFCO styrs av de nord-iska försvarsministrarna som träf-fas två gånger per år. De har stöd av Policy Steering Committee, PSC. PSC består av tjänstemän från respektive lands Försvarsde-partement. Samarbetet på depar-tementsnivå är inriktande och po-licyskapande. I PSC hanteras frå-gor som initierats av ministrarna och förslag från den militära ni-vån, Military Coordination Com-mittee, MCC som samordnar och leder arbetet på försvarsmaktsni-vå. MCC är även ansvarig för att verkställa de beslut som fattas av ministrarna eller PSC.

tem

a:

no

rdis

kt

...

9

vårt

förs

var 1

’11

krisberedskap ut som följer. Norrmännen är bra på skred och kriser till följd av hav och kyla, fi nnarna fångar effektivt in näringslivet i frågor rörande landets säkerhet. Finländsk in-dustri är engagerad i olika ar-betsgrupper och överenskom-melser inom det ekonomiska försvaret. Svenskarna är å sin sida duktiga på att hantera le-darskapsfrågor och internatio-nella insatser. Så har vi danskar-na som är bra på internationel-la fredsbevarande operationer. Tillsammans är vi ett möjligt framgångskoncept i gemensam förpackning. Även om alla frå-gor rimligen inte alltid väger lika tungt för alla parter. Alla länder har egna önskemål om vad som bör prioriteras och stå högst på agendan.– Det fi nns fl era tunga frå-getecken på dagordningen. Is-land är exempelvis ett land med enorma havsområden och står för närvarande helt utan eget luftförsvar. Det är dess-utom hårt drabbat av en eko-nomisk kris. Rysslands kärn-vapenarsenal är något att hålla ögonen på och även dess arse-nal av B-vapen. Men även om inte Ryssland har den överlägs-na militära positionen från förr kvar, kan man i påtryckande syfte använda sig av sina ener-gitillgångar och IT-teknologi. Arktis som ligger så strategiskt mellan stormakter, är ännu en plats att bevaka. Ett annat frå-getecken är Danmark som är bäst i klassen inom NATO och inte alls ihop med Norden.

Hagadeklarationen som utgångspunktRegeringen vill fördjupa det nordiska samarbetet inom om-råden där olyckor och kriser är utgångspunkten. Avstamp tar man ur vad som beslutades i den så kallade Hagadeklaratio-nen i april 2009. Ministermö-tet på Haga slott i Stockholm var det första möte där syftet var att tala om civil krishante-ring, samhällsskydd och krisbe-redskap, med förhoppning om ett framtida gemensamt nord-

iskt säkerhetssamarbete. Ett ut-vecklat nordiskt samarbete på den militära sidan har kommit igång väl, men det har saknats en motsvarighet på den civi-la sidan, rörande samhällsskydd, beredskap och krishantering. Här spelar nu Myndigheten för samhällsskydd och beredskap en viktig roll då den fått i uppdrag att lämna förslag på åtgärder i syfte att fördjupa det nordis-ka samarbetet och därmed öka den gemensamma förmågan att hantera olyckor och kriser. Resten av EU, och kanske andra delar av världen följer nu våra strävanden nogsamt. Och Bengt Sundelius är inte ensam om att se detta pilotprojekt för säkerhetsarbete över nations-gränserna, som startskottet på något nytt. Sten Tolgfors skrev i sin blogg efter Hagamötet, att de nordiska länderna som delar allt från värdegrund till geo-grafi sk närhet, också samsas om många av tidens hot och ris-ker. En naturkatastrof känner inga gränser, det gör heller inte klimatförändringarnas effekter. Många hot kräver internatio-nell samverkan och kapacitet från fl era länder för att kunna hanteras, till exempel vid större oljeolyckor på Östersjön. Ef-fekterna skulle kunna drabba fl era länder samtidigt. Han slår med andra ord fast att det fi nns mycket att vinna på fördju-pat nordiskt samarbete inom utbildning, övning, beredskap och insatser för att möta civila hot och risker.

Fördelarna med samarbete tycks vara oändliga, men var fi nns nackdelarna? Blir vi inte som nation väldigt sårbara om vi gör oss beroende exempel-vis av Danmarks militära kun-skaper? Bengt Sundelius hål-ler med om att den möjlighe-ten fi nns.– Men det beror på om det är en ensidig beroenderelation el-ler ömsesidiga beroenden. Kol- och stålunionen från 50-talet mellan Tyskland och Frankri-ke, som för övrigt lade grun-den till EU, byggde på ömsesi-

tem

a:

no

rdis

kt

...

diga beroenden, för att utesluta fl er krig. Sårbarhet blir det om vi hamnar i en sådan asymme-trisk beroendesituation där an-nan part kan öva ”utpressning” mot oss, till exempel genom energifl öde som gas och olja. 1973 års oljeblockad av Opec är ett exempel.

Nordiskt samarbete i backspegelnNär Bengt Sundelius skrev sin avhandling om nordiskt sam-arbete 1976 så ingick inte frå-gor kring säkerhetspolitik och försvar.– Det var först på 90-talet det kom in. Då drevs den nya sä-kerhetssynen fram, fokuserad på civil krishantering och sam-hällets säkerhet.

Men de processer och former för samarbete som han studera-de på 70-talet fi nns kvar inom Norden. Och de är även vardag inom EU-samarbetet, kan han konstatera.– Transnationella och trans-byråkratiska relationer var i Norden redan etablerade, vid sidan av de mindre viktiga mellan-statliga och kanalisera-de genom UD. Nu gäller detta informella och rätt vardagliga samarbete tvärs över det myck-et vidare EU-arbetet. Närings-livet upptäckte detta tidigt in-om Norden.

Sundelius nämner hur banker, elbolag och många företag age-rar samnordiskt och med trans-nordiskt ägarskap och hemma-marknad. Säkerhet handlar in-te bara om statens överlevnad. Det handlar även om männis-kors och samhällens fortbe-stånd. Det blir ett mer kom-plext arbetsfält bortom för-svarsfrågor eller UD-frågor. För att vi ska nå framgång med vårt samarbete efterfrågas nu gemensamma utbildningar, öv-ningar, utbytessystem, scena-riobanker och gemensamma informationsutbyten, samut-nyttjande av resurser, utbyte av kunskap och erfarenheter, ge-mensam forskning. Det här lå-ter som en tuff vision som krä-

10

vårt

förs

var 1

’11

tem

aa

rtik

el

ver mycket energi för att dra vidare. Det håller Bengt Sun-delius med om.– Och behovet kan inte nog understrykas att öva sig till en trygg beredskap. Och det ska vara realistiska övningar, gärna med överraskningsmoment.

Bygger ihop systemenSamverkan handlar mycket om att ha likartade förhållningssätt. Ordet interoperabilitet nämns. Som exempel ges Öresunds-bron som knyter Sverige till Danmark, vars två vatten-slangsuttag mitt på bron passar två olika länders system. Man skulle ha mycket att vinna på om dessa hade samma standard. Ett annat exempel på bristan-de interoperativitet är Ryss-land och terrordramat på tea-tern som löstes relativt snabbt med gas, men med många döda som resultat. Så hade troligen inte upplösningen sett ut om det skett i Sverige. Sundelius talar också om hur vi ska kun-na använda förstärkningsresur-ser vid svåra händelser. Klimat-mötet som nyligen gick av sta-peln i Köpenhamn renderade oro på gatorna. Där fi ck den danska polisen hjälp av övriga nordiska länder. Vilket funge-rade bra, eftersom de nordiska poliserna har ett liknande för-hållningssätt.

Men vad som framförallt har haft en enande effekt på de nordiska länderna, är det fak-tum att de har en begränsad budgetpost till försvarsresurser. Bengt Sundelius menar att vi här hittar en stor poäng, i att gemensamt hitta lösningar som även bekostas gemensamt.– I fyrtio år levde vi i en nordisk balansakt i det kalla krigets skugga. Nu har det gått tjugo år sedan Berlinmuren föll och det är dags att forma nya tankar, som bättre passar da-gens och morgondagens behov av gränsöverskridande säkerhet i Norden.

Beata Hansson är frilansjournalist.

I den danska tidningen Fædre-landet rapporterades den 22 november 1863 om innehål-let i ett telegram från Stock-holm: ”22 000 Mand komme og Han selv”. Danmark hade några dagar tidigare antagit en ny författning som syftade till att integrera hela Slesvig i den danska statsbildningen. Tidiga-re detta år hade den danska re-geringen även vidtagit åtgär-der för att avskilja de tyskta-lande hertigdömena Holstein och Lauenburg från det dans-ka riket. De danska åtgärder-na hade väckt starka motre-aktioner i det Tyska förbundet och hos Preussen som hotade med en militär intervention. Det kom inga svenska trup-per denna gång och även den svenske kungen Karl XV stan-nade hemma. Preussen tog un-der Bismarcks ledning huvud-ansvaret för de tyska insatser-na och Danmark var chanslöst när striderna inleddes i början av februari 1864. I fredsslu-tet i oktober samma år tvinga-des Danmark uppge hela Sles-vig-Holstein och hertigdömet Lauenburg. I juni 2008 fi ck Thorvald Stoltenberg i uppdrag av de nordiska utrikesministrarna att presentera konkreta förslag på hur det nordiska samarbetet in-om utrikes- och säkerhetspo-litiken kan utvecklas på 10-15 års sikt. I Stoltenbergrappor-ten från februari 2009 presen-terades 13 områden som ansågs lämpliga för ett fördjupat och utökat nordiskt säkerhetspoli-tiskt samarbete. Ett av förslagen gällde en nordisk solidaritets-förklaring som innefattar över-enskommelser om på förhand specifi cerade hjälpinsatser. Från den svenska regering-ens sida meddelades, i försvars-propositionen från mars 2009,

att Sverige inte kommer att ”förhålla sig passivt” om ett an-nat EU-land eller nordiskt land drabbas av en katastrof eller ett angrepp. Regeringen framhöll även att man från svensk sida förväntade sig att dessa länder agerar på samma sätt om Sve-rige skulle drabbas. I november 2009 fattades beslutet om att det redan existerande samar-betet mellan de fi nska, norska och svenska försvarsmakter-na skulle ges en politisk di-mension genom upprättandet av ett nordiskt försvarssamar-bete, NORDEFCO, som även innefattar regelbundna möten mellan de nordiska ländernas försvarsministrar. Från politiskt håll betonas dock att NORD-EFCO ska komplettera, in-te ersätta de olika samarbeten som länderna har med EU res-pektive NATO. Det är ännu för tidigt att säga något om hur dessa sam-arbetsprojekt kommer att ut-vecklas de närmaste decennier-na. Men i tider då den svens-ka regeringen både antyder en beredskap att ge militär hjälp till länder i närområdet i hän-delse av ett angrepp och för-väntar sig att andra länder ska agera på samma sätt kan det vara värt att påminna sig om de historiska erfarenheterna av skandinaviskt försvarssamarbe-te: varför misslyckades de tidi-gare försöken och vilken rele-vans har dessa erfarenheter för dagens nordiska försvarssamar-bete? Frågan om ett dansk-svensk försvarsförbund ställdes för-sta gången i anslutning till det första dansk-tyska kriget 1848-1850. Den danske kung-en Kristian VIII:s död i janua-ri 1848 och antagandet av en ny författning i mars samma år hade skapat en politisk oro

Jacob Westberg:

Kommer sven

11

vårt

förs

var 1

’11

i Danmark som tyska nationa-lister i Slesvig-Holstein utnytt-jade och tillsatte en proviso-risk regering med en egen mo-nark. Slesvig-Holsteins separa-tister utlovades stöd från Tyska förbundet och militär hjälp var också på väg från Preus-sen. Danmark skickade i detta läge en förfrågan om militär hjälp till Sverige-Norge och man försökte även få Ryssland och Storbritannien att utöva påtryckningar mot de tyska an-griparna. 2 maj gick preussiska styrkor in i danska Jylland. Denna gång kom svenskar-na. Oscar I hade den 2 maj in-för riksdagens hemliga utskott förklarat att ett tyskt angrepp mot Jylland var att betrakta som ett ”anfall mot Nordens

nskarna?

tem

aa

rtik

el

frihet och självständighet”. Meddelande om den svenska inställningen skickades även till Berlin. Den 11 maj 1848 un-dertecknades, med riksdagens och de norska statsrådens stöd, en överenskommelse om att Sverige-Norge i början av ju-ni skulle översända en hjälpkår om 4000 man till Fyn och hålla ytterligare 11000 man samlade och beredda i Skåne. I slutet av maj fi ck den preussiska arméledningen or-der om att utrymma det dans-ka Jylland. Även Ryssland hade i detta läge engagerat sig för att skydda den danska monarkins intressen och skickat en not till Berlin som krävt att Preus-sen skulle stödja ett vapenstil-lestånd som innefattade dansk

kontroll över danska territori-er. När nya strider mellan de tyska staterna och Danmark utbröt i april 1849 skickades en ny förfrågan om hjälp till Stockholm. Denna gång var man från svensk sida inte be-redd att hjälpa Danmark om man inte på förhand fi ck ga-rantier om att stormakterna också stödde aktionen. De mo-tiv som framfördes från svensk sida för denna mer återhållsam-ma linje var att den hjälp Sve-rige skulle kunna ge Danmark inte betydde särskilt mycket mot de tyska staternas samlade militära förmåga. Danmark räddades även denna gång med hjälp av på-tryckningar från stormakterna.

Sällan i historien har ett enskilt nordiskt land uppvisat en stark försvarsmakt. Givetvis har detta påverkat möjligheterna till samverkan/ samarbete mellan de nordiska länderna. Bilden visar norska offi cerare under provskjutning med en kulspruta av märket Hotchkiss någon gång under tidigt 1900-tal.

Foto

: Nor

ges

Nasj

onal

bibl

iote

k

12

vårt

förs

var 1

’11

Vapenstilleståndet i juli 1849 kom att följas av en överens-kommelse om att Sverige och Preussen skulle skicka fredsbe-varande trupper till norra res-pektive södra Slesvig. Efter att denna överenskommelse fått stormakternas stöd sände Sve-rige-Norge 4000 man till om-rådet som stannade till fredsslu-tet mellan Danmark och Preus-sen i juli 1850. När även Tyska förbundet accepterat fredsavta-let kunde Danmark återta kon-trollen över både Slesvig och Holstein. Vad förklarar att svenskar-na kom 1848, men inte 1863-1864? Karl XV hade i samtalen med Fredrik VII i juli 1863 ut-lovat svenskt stöd i form av 23 000 man som skulle sändas till Slesvigs försvar om Holstein angreps. I augusti samma år ha-de den svenska ambassadören i Köpenhamn i samarbete med den danske statsministern ut-arbetat ett fördragsförslag som begränsade de svenska åta-gandena till försvaret av dansk mark och minskade truppernas antal till 20 000 man. För att Sverige-Norge skul-le kunna ingå ett försvarsför-bund krävdes emellertid med-verkan av både den svenska och den norska regeringen. Den norska statsrådsavdelning-en i Kristiania ville inte gå med på ett skandinaviskt försvars-samarbete utan Storbritanniens stöd. Inte heller den svenska re-geringen var beredd att stödja ens en mer begränsad svensk insats om man inte fi ck aktivt stöd från antingen Frankrike eller Storbritannien. Ingen av dessa stater var beredda att ut-lova något stöd och den svens-ka utrikesledningen var därför ovillig att binda sig vid ett för-drag hösten 1863. Två faktorer framstår med utgångspunkt i detta som av-görande för de svenska beslu-tet om militära hjälpaktioner: stormaktsstöd och inrikespoli-tisk uppslutning. Sverige-Nor-ge ansåg sig redan på 1800-ta-let vara alltför svaga att agera på egen hand till stöd för ett

annat nordiskt land om stor-maktsintressen var inblandade i konfl ikten och beslut om in-sats inte kunde fattas av kungen själv. Sverige återgick efter de-baclet 1863 till att föra en mer principiellt grundad fredstida neutralitetspolitik som med ut-rikesministern Ludvig Man-derströms ord skulle utmärkas av ”absolut passivitet”. Nor-den lyckades hålla sig utan-för det första världskriget och nästa gång frågan om svenska militära insatser till stöd för ett annat nordiskt land väcktes var därför under mellankrigstiden. I augusti 1936 möttes de nordiska ländernas utrikesmi-nistrar i Köpenhamn för att dis-kutera frågor om regionalt sä-kerhetspolitiskt samarbete. Na-tionernas förbund hade vid mitten av 1930-talet visat sig oförmöget att förhindra Italiens och Tysklands uppenbara brott mot förbundets regler och frå-gan var nu om de nordiska län-derna själva skulle kunna upp-rätta ett gemensamt regionalt arrangemang för gemensam sä-kerhet. Den svenska ministern, K.G. Westman, förklarade att man från svensk sida ”i varje enskilt fall” ville ha en beva-rad frihet att själva fatta beslut om insats. Den fi nske minis-tern uttalade sig för ett samar-bete och var särskilt intresserad av ett svenskt-fi nskt samarbe-te kring i Ålands försvar. Den danske ministern konstaterade att han inte trodde att något nordiskt land hade förmåga att ge effektiv hjälp om angrep-pet kom från en stormakt. Den norske ministern förklarade att man från norsk sida var ovillig att ingå ett avtal om regionalt samarbete utan stöd av någon stormakt och därmed saknade frågan om ett samnordiskt för-svarssamarbete aktualitet. Frågan om ett begränsat svensk-fi nskt samarbete i för-svaret av Åland kom dock att leva vidare några år till. Den nye svenske utrikesministern Rickard Sandler engagerade sig starkt i frågan. När Sovjet-unionens anfall mot Finland

inleddes i 30 november 1939 utgick en förfrågan om svens-ka trupper kunde sändas för att hjälpa till med Ålands för-svar. Svaret blev nekande och Sander avgick i protest. Sve-rige valde dock att inte för-klara sig neutrala i det fi nska vinterkriget och stödde Fin-land med omfattande överfö-ringar av krigsmateriel. Cirka 8000 svenska frivilliga deltog också i kriget på fi nsk sida. När Tyskland i april 1940 angrep Danmark och Norge väcktes åter frågan om svenska insat-ser till stöd för ett annat nord-iskt land. Inga svenska trupper kom. Denna gång försökte den svenska regeringen även be-gränsa frivilliginsatser. I maj 1948 befann sig den svenske utrikesministern Öst-en Undén i Oslo för att disku-tera möjligheterna av att upp-rätta ett skandinaviskt försvars-förbund. Bakgrunden till Un-déns initiativ var rykten om att Norge övervägde att ansluta sig till det begynnande Atlant-paktssamarbetet. Undén hop-pades att ett erbjudande om ett skandinaviskt förbund skul-le kunna få norrmännen att av-stå från ett västsamarbete. Från Norges sida krävdes, liksom 1863 och 1936, att det skandinaviska försvarssamarbe-tet skulle innefatta ett samar-bete med västmakterna. Undén var inte villig att kompromissa om neutraliteten. Förhandling-arna fortsatte till början av 1949, men den svenska och norska re-geringens utgångspunkter gick inte att förena. Både Danmark och Norge anslöt sig senare det-ta år till Atlantpakten och i of-fentliga sammanhang var nord-isk försvarssamarbete tabu fram till 1990-talet. 1900-talets erfarenheter av nordiskt försvarssamarbete be-kräftade erfarenheterna från 1800-talet: samarbetet behövde stormaktstöd och fi ck i vart fall inte komma i konfl ikt med den mest närliggande stormaktens önskemål. Det andra världskri-get kom även att befästa de skillnader som länder har i frå-

tem

aa

rtik

el

13

vårt

förs

var 1

’11

tem

aa

rtik

el

ga om historiska erfarenhe-ter av olika säkerhetspolitiska vägval. För Finland visade kri-get att ett nationellt försvar är möjligt även mot en stormakt. För Danmark och Norge visa-de kriget att neutraliteten är ett bräckligt skydd och att den na-tionella säkerheten därför bäst tryggas genom en allianspoli-tik. För Sverige blev kriget en bekräftelse på att det är möjligt att hålla sig utanför konfl ikter med en anpasslig neutralitets-politik. Dagens och morgondagens nordiska försvarssamarbete be-höver ta hänsyn till dessa olik-heter. Det är därför klokt att NORDEFCO öppnat upp för samarbeten som inte omfattar alla fem nordiska stater och att man även kan samarbeta med stater som inte är medlemmar av organisationen. Förutsätt-ningarna för ett fördjupat sam-arbete har dock förbättrats på en viktig punkt: länderna be-höver inte på samma sätt som under det kalla kriget ta hänsyn till Finlands och Sveriges be-hov av att visa upp ett obero-ende i förhållande till västmak-terna. Härigenom blir lösning-ar som innefattar västsamarbe-te en möjlighet som saknades vid tiden för förhandlingarna 1948-1949. Kommer svenskarna att komma 2025 och har man de militära kapaciteter som be-hövs för att hjälpa oss? Osäker-heten i svaret på denna fråga tror jag består i våra nordiska grannländer även ett tag fram-över och det nordiska alterna-tivet kommer därför troligtvis att förbli ett kompletterande samarbete till EU och NATO så länge som dessa organisatio-ner klarar av att fylla sina funk-tioner någotsånär nöjaktigt.

Fil. dr. Jacob Westberg, Institutio-nen för säkerhet och strategi på Försvarshögskolan

Källa: Faktauppgifter har häm-tats huvudsakligen från boken Svensk neutralitetspolitik, SNS Förlag 2010 av Jacob Westberg.

Lars Wedin:

Nordiskt samarbete – informell allians?Nordens strategiska position är under förändring: gasled-ningen Nord Stream, den rys-ka återupprustningen inklusive inköpet av amfi biefartyg typ Mistral, avsmältningen av isen i Arktis och det ökade nord-iska militära samarbetet för in nya faktorer i den strategiska ekvationen. De nordiska län-derna har visserligen sedan lång tid ett mycket nära samarbete, men detta har huvudsakligen inte berört det militärstrategis-ka området. I den mån det har förekommit militärt samarbe-te har detta i huvudsak berört fredsbevarande operationer. År 2008 börjar samarbe-tet ändra karaktär. De fi nska, norska och svenska överbe-fälhavarna föreslog ett närma-re samarbete inom områden som övervakning av havs- och luftrum och gemensamma öv-ningsområden. Försvarsminist-rarna konfi rmerade i huvud-sak överbefälhavarnas idéer vid ett möte i november samma år. Såväl ministrar som överbefäl-havare underströk att initiativet skulle ses som ett komplement till EU resp. Nato. Medan mi-litärerna skrev att samarbetet inte skulle ses som en ersätt-ning för medlemskap i EU/Nato gick ministrarna läng-re och hävdade att samarbetet skulle ge de nordiska länderna

större förmåga att ta sitt regio-nala ansvar. I början av januari 2009 publicerades Stoltenberg- rapporten innehållande bland annat ett förslag till en gemen-sam solidaritetsförklaring syn-barligen modellerad efter den som tagits av den svenska riks-dagen. Nordic Battle Group 2008 och 2011 kan ses som ett kon-kret uttryck för detta kvalitativt nya samarbete. Det är i dagsläget, åtminsto-ne för artikelförfattaren, något oklart vad som blivit av dessa initiativ. I stället för att speku-lera i detta diskuterar förelig-gande artikel några tänkbara strategiska konsekvenser.

Solidaritet och trovärdighetDen svenska solidaritetsförkla-ringen omfattar två delar: en avsiktsförklaring avseende so-lidaritet med EU:s medlems-stater liksom med de nordiska länderna vid ett eventuellt an-grepp på deras territorier lik-som en beredskap att ta emot militär hjälp på svenskt ter-ritorium. Det mest märkliga med denna doktrin är kanske att den över huvudtaget an-ses nödvändig: solidaritet är en grundsten i EU-samarbetet. Men i och med denna går Sve-rige från en politik som avsåg att vara förutsebar – alliansfri-het i fred syftande till neutrali-

14

vårt

förs

var 1

’11

tem

aa

rtik

el

Den högsta politiska och militära ledningen verkar vara mycket samstämmiga vad gäller betydelsen av det nordiska samarbetet inom säkerhets- och försvarsområdet. Bilden visar ÖB general Sverker Göransson och försvarsminister Sten Tolgfors.

Foto

: Nik

las

Ehle

n/Fö

rsva

rets

Bild

byrå

tet vid krig i vårt närområde – till att vara öppen. Den svenska solidaritetens uttryck kommer inte att offentliggöras förrän så är påkallat. Det fi nns ingen au-tomatik avseende exempelvis militärt stöd till det angripna landet. Samtidigt är det klart att den svenska deklarationen, sär-skilt sedd mot bakgrund av Stoltenbergs förslag, för in ett element av underförstådd alli-ans i det nordiska samarbetet. Ett långtgående militärt samar-bete kommer rimligen att för-stärka detta intryck. Men ”al-liansen” – låt oss kalla det ett försvarsförbund – skulle knap-past ha trovärdighet mätt med traditionella måttstockar. För det första skulle det in-te fi nnas någon automatik i ett sådant förbund på samma sätt

som i Nato. Samtidigt får man komma ihåg att inte heller Na-tos medlemsstater automatiskt skulle gå i krig vid ett angrepp mot någon av dem. Ingen mo-dern demokratiskt vald reger-ing går i krig utan att det är tydligt, också för folkopinionen att detta är en strategisk nöd-vändighet. När det gäller EU så är det tydligt utsagt att det är Nato som är ansvarigt för det kollektiva försvaret av allian-sens medlemmar. För det andra är Norden ur säkerhetspolitisk synvinkel fragmenterat där varje land har sin egen lösning. Geopolitiskt är skillnaderna också stora. Fin-land, och i viss mån Sverige, ser över Östersjön mot Ryss-land medan Norge, Danmark och Island prioriterar Atlanten, Arktis och USA-samarbetet.

Även försvarspolitiken uppvi-sar stora skillnader där Finland fortsatt prioriterar territorial-försvaret medan Sverige och Danmark prioriterar interna-tionella insatser. Det norska va-let av F-35 före JAS illustre-rar den nordiska solidaritetens gränser. Å andra sidan fi nns det en verklig intressegemenskap mellan de nordiska folken. Se-dan lång tid står också de nord-iska försvarsmakterna och de-ras chefer varandra nära. I sam-manhanget kan det vara värt att påminna om det hemliga sam-arbetet mellan Sverige och Na-to-medlemmarna Norge och Danmark under det kalla kri-get. Vilken slutsats kan man dra av detta resonemang? En realist skulle peka på de stora skill-

15

vårt

förs

var 1

’11

tem

aa

rtik

el

naderna länderna emellan och bristen på gemensam strategisk kultur. Han/hon skulle också peka på att försvarsmakterna, även sammanlagt, skulle vara för svaga för att spela en mili-tärstrategisk roll. En annan möjlighet är att samarbetet, med starkt politiskt stöd, på sikt skapar en verk-lig känsla av solidaritet kring gemensamma värden och en gemensam strategisk syn. En sådan allians, byggd på en ge-mensam vision i stället för på formella åtaganden, vore något nytt ur strategiteorisk synvin-kel. En tredje möjlighet är att samarbetet hankar sig fram men ändå successivt stärks. En gemensam strategisk kultur ut-vecklas samtidigt som det öm-sesidiga beroendet stärks. Då kommer man med tiden till en omslagspunkt där samarbetet de facto utgör en allians.

Norden – en strategisk aktör?En nödvändig förutsättning för ett aktörskap är en nära politisk samordning av försvars- och utrikespolitiken inom ramen för de olika ländernas olika al-liansförhållanden. Inte minst är en samordning nödvändig när det gäller EU, inklusive den gemensamma försvars- och säkerhetspolitiken, och Nato. Samarbetsproblemen mellan dessa två organisationer riske-rar att kvarstå i den eviga Cy-pernkrisens spår. De nordiska länderna måste göra sitt bästa för att minska konsekvenserna av dessa problem. Erfarenheterna från Nordic Battle Group 2008 tycks visa att de nordiska länderna, utom Danmark och Island, är i stånd att fatta strategiska och opera-tiva beslut. Alla högkvarter ar-betar på basis av Nato-standard så gemensamt stabsarbete torde inte utgöra ett problem. Men för att länderna skall kunna agera gemensamt krävs också planering och samöv-ningar. Det krävs också mili-tär kapacitet. Här fi nns en risk att den sammanlagda försvars-

förmågan reduceras genom en prioritering av möjliga bespa-ringar i stället för att prioritera ökning av gemensam förmåga. Om fem svaga länder resulterar i en än svagare helhet är inget vunnet. Rent praktiskt kan Fin-lands och Sveriges utanförskap relativt Nato skapa problem särskilt när det gäller samband, underrättelsetjänst, stridsled-ning m.m. (C4 ISTAR). För att ett operativt taktiskt sam-arbete skall vara möjligt krävs att Sverige och Finland får till-gång till nödvändig hård- och mjukvara inklusive koder. Det är inte alls säkert att alla Nato-länder, speciellt Turkiet, skulle tycka att detta vore en god idé. Operationer inom ramen för solidaritetsförklaringen är så-ledes beroende av Natos väl-vilja.

Vad tycker de andra aktörerna?USA är sannolikt relativt nega-tivt till ett nordiskt försvarsför-bund, vilket också framgått av Wikileaks. Det atlantiska sin-nelaget hos de nordiska alli-ansmedlemmarna riskerar att försvagas. Nato och försvaret av Nordeuropa riskerar ock-så att försvagas då Danmark och Norge tar alltmer hänsyn till sina ”neutrala”, och där-med misstänkta, nordiska brö-der. Slutligen kan samarbetet ses som ett försök av Finland och Sverige att komma in bak-vägen i Nato – det vill säga i praktiken omfattas av Natos sä-kerhetsgarantier utan att betala medlemskapets kostnader. Ryssland borde mot ovan-stående bakgrund vara posi-tivt till det nordiska samarbetet. Detta gäller särskilt om det-ta leder till minskat infl ytande från USA parat med en sam-manlagd försvagning av län-dernas försvarsförmåga. Ryss-lands handlingsfrihet i det nordiska området skulle öka. Omvänt skulle den ryska handlingsfriheten försvagas om samarbetet faktiskt leder till en sammanlagd förstärkning och att de nordiska länderna lyckas

skapa en strategisk bro mellan EU och Nato. Ur ett europeiskt perspek-tiv skulle de nordiska länderna tillsammans kunna öka det eu-ropeiska intresset för Nordeu-ropa och dess problem. Detta intresse är ganska lågt idag vil-ket bland annat visas av den franska försäljningen av Mistral till Ryssland. Men det fi nns en risk, nämligen att övriga euro-péer ser det nordiska samarbe-tet som ett sätt att slippa enga-gera sig strategiskt i nordiska försvarsproblem. Sådana tankar var vanliga på 1990-talet och kan mycket väl dyka upp igen. I ett vidare perspektiv skulle det nordiska samarbetet också kunna utgöra startskottet till en regionalisering av det europe-iska och transatlantiska samar-betet. En slutsats av dessa resone-mang är att de nordiska län-derna behöver driva en diplo-matisk kampanj för att förklara för amerikaner och européer vad det handlar om. Det gäl-ler, måste man understryka, att stärka den gemensamma mili-tära förmågan och därmed ut-göra ett komplement och inte en ersättning till EU respektive Nato. Principen om den euro-peiska säkerhetens odelbarhet måste understrykas.

SammanfattningDet nordiska samarbetet kan leda till såväl positiva som ne-gativa strategiska konsekven-ser. I ett bästa fall leder det till en förstärkning av den nordis-ka förmågan såväl politiskt som militärt. I ett sämsta fall leder det till en försvagning av län-dernas individuella förmågor samtidigt som den gemensam-ma förmågan inte ökar. Ris-ken är att en sådan försvagning överlagrar en uppfattning i Eu-ropa att Norden inte längre är en del av Europa strategiskt sett samtidigt som den transatlan-tiska länken försvagas.

Lars Wedin är kommendör och se-nior researcher vid IFAS, Institut Francais d’Analyse Stratégique

16

vårt

förs

var 1

’11

Den kombinerte teknologi- og kostnadsutviklingen fører til at forsvarsmaktenes volum – i be-tydningen antall våpenplattfor-mer og andre strukturbærende systemer – vil minske. Teknolo-giutviklingen fører til at større og større effekt eller slagkraft kan konsentreres i hvert en-kelt system – men til en stadig høyere kostnad. Dette innebæ-rer at alle lands forsvar, også stormaktenes, krymper i stør-relse. Denne utviklingen vil li-kevel fortsette så lenge de store aktørene anser den operative gevinst ved å ha ”state of the art” teknologi mer enn oppvei-

Sverre Diesen:

Försvars-integration– option eller imperativ

tem

aa

rtik

el

Foto: Forsvarets Mediesenter Norge

Anskaffning och underhåll av större materielprojekt är områden där gemensamma nordiska lösningar kan ge besparingar. Bilden visar en Norsk stridsvagn av typ Leopard II.

er ulempen ved å måtte aksep-tere færre systemer totalt. Dette er et logisk resonne-ment, så lenge man har en stor og derfor skalerbar forsvars-struktur. De små lands problem er at våre forsvarsmakter krym-per fra et allerede i utgangs-punktet beskjedent nivå. Det enkelte våpensystem vil også hos oss bli mer effektivt enn det materiell det avløser, men det reduserte volumet vil uansett føre til at stadig fl ere systemer og kapasiteter kommer ned på det vi kaller kritisk mengde. Kritisk masse eller mengde er det minste antall enheter av

en gitt kapasitet det er praktisk mulig å ha i forsvarsstrukturen før fagmiljøet blir for lite el-ler enhetskostnadene for høye. Det er for eksempel ikke prak-tisk mulig å ha et kampfl yvå-pen med 10 kampfl y, uansett hvor effektive hvert fl y er. Kri-tisk masse er med andre ord den nedre grense for antall sys-temer eller enheter av et vå-pensystem eller en type avde-ling vi kan ha, før kapasiteten må tas ut av strukturen. Dette antallet vil variere noe fra ka-pasitet til kapasitet, men eksis-terer for alle kapasiteter i in-ventaret.

17

vårt

förs

var 1

’11

tem

aa

rtik

el

Norges förre försvarschef general Sverre Diesen har varit en av de främsta pådrivarna i det nordiska militära samarbetet.

Denne utviklingen akselle-rerer behovet for fl ernasjonalt forsvarssamarbeid med andre land i samme situasjon, for å få ned enhetskostnadene og opp-rettholde tilstrekkelig store fag-miljøer. Flernasjonalt forsvars-samarbeid i en slik hensikt bør vi mer presist kalle fl ernasjo-nal forsvarsintegrasjon, fordi det må baseres på en annen sys-tematikk og et større omfang enn tidligere forsvarssamar-beid med andre land. Den før-ste forutsetningen for å få dette til er at samarbeidslandene er av tilnærmet samme størrelse, og derfor opplever problemene med kritisk masse like sterkt. En slik symmetri i landenes militære situasjon er nødven-dig for å sikre at den politiske vilje til å gjennomføre vanske-lige tiltak også er tilnærmet like sterk. Ellers kan vi ikke regne med at de politiske myndighe-ter vil være villige til å ta noen av de krevende beslutningene som et slikt samarbeid krever. Dette er også årsaken til at det er våre nordiske naboland Sverige og Finland som har vist størst interesse for et slikt sam-arbeid, på tross av at de ikke er medlemmer av NATO. Nære allierte som Storbritannia eller Tyskland er så mye større enn oss at de ikke føler disse pro-blemene like sterkt på krop-pen. Dermed har de også min-dre lyst til å treffe så radikale tiltak som fl ernasjonal forsvars-integrasjon krever. Selv et re-lativt lite land som Nederland har fortsatt en befolkning som er mellom tre og fi re ganger så stor som vår, og et forsvar som er tilsvarende mye større. Vi har et utmerket samarbeid med nederlenderne på mange områder, men vi kan altså ik-ke forvente at de skal ha den samme motivasjonen for å tref-fe like drastiske tiltak med sin forsvarsstruktur. Merk også at fl ernasjonal forsvarsintegrasjon ikke dreier seg om å lage et felles forsvar under en felles politisk og mi-litær ledelse. I denne forbindelse må vi skille mellom felles styrker

Foto

: For

svar

ets

Med

iese

nter

Nor

geog felles styrkeproduksjon. Hensik-ten er med andre ord å beholde de respektive landenes styrker med samme nasjonale ledelse som i dag, men å integrere pro-duksjonen av disse styrkene – hvordan vi anskaffer, organise-rer, trener og vedlikeholder de militære kapasitetene som vi har i hver vår forsvarsstruktur. I en viss utstrekning vil et slikt samarbeid selvsagt skape en avhengighet som ikke er noen fordel i seg selv. Men da må vi samtidig holde fast ved det som er utgangspunk-tet, nemlig at det ikke er noe alternativ å fortsette å gjøre en rekke ting på egen hånd. Stør-relsen på logistikk- og støtte-apparatet i et lands forsvar av-henger først og fremst av bred-den i strukturen – hvor mange ulike våpensystemer og kapasi-teter som inngår i den. Den av-henger ikke like sterkt av dyb-

den, det vil si av hvor mange enheter av hvert system eller hver kapasitet vi har. Det spil-ler med andre ord relativt liten rolle for omfanget av logistik-ken bak for eksempel strids-vognsvåpenet om vi har 100 eller 50 slike vogner, hvis vi først har bestemt oss for å ha stridsvogner i inventaret. Et av våre største proble-mer som et lite land og et lite forsvar oppstår derfor når an-tall enheter av hvert system går ned mot kritisk mengde, men vi fortsatt beholder hele bred-den av kapasiteter i struktu-ren. Da blir forholdet mellom kampkraft og støttefunksjoner – ”the tooth-to-tail ratio” – et-ter hvert meget ugunstig. Det er dette vi ikke kan fortsette med. Valget står mellom å be-vare forsvarskapasitet i samar-beid med andre eller greie oss uten – rett og slett fordi vi er

18

vårt

förs

var 1

’11

for små til å videreføre hele da-gens bredde av våpensystemer og kompetanse på egen hånd. Dernest er det også en forutsetning at det rent praktisk er mulig å få til et samarbeid der vi kan hente ut gevinster i form av mer rasjonell styrkeproduks-jon og dermed lavere kostnader. Det krever i de fl este sammen-henger en viss geografi sk og kulturell nærhet, men først og fremst krever det størst mulig grad av det vi kaller systemlik-het. Land som skal integrere sin styrkeproduksjon må med an-dre ord benytte samme type ma-teriell i så stor utstrekning som mulig, fordi dette er den ster-keste katalysator for samarbeid på en rekke andre områder. Norge, Sverige og Finland har for eksempel besluttet å an-skaffe samme type feltartilleri, den svenske 155 millimeter felt-haubits Archer fra Bofors. Det betyr at vi kan rasjonalisere alle sider av styrkeproduksjonen av feltartilleri, fra vedlikehold av selve skytsene til anskaffelse og drift av simulatoranlegg, utdan-nelse av så vel teknisk vedlike-holdspersonell som de operati-ve brukerne, modernisering av skyts og ildledelse etter hvert som behovet for det melder seg – alt sammen meningsløst kost-bart dersom vi skulle gjøre det hver for oss med en materiell-park på bare 20–30 skyts hver. Men samtidig er det net-topp her den politiske utford-ringen melder seg. En konse-kvens av denne strategien er jo at vi da må kvitte oss med den overkapasiteten vi i realite-ten sitter med på hver vår kant. Vårt fremtidige feltartilleri bør derfor ikke vedlikeholdes på et norsk verksted utover det rela-tivt enkle vedlikehold som fo-retas av brukerne og den en-kelte artilleriavdeling. For alt tyngre vedlikehold, oppgrade-ringer og lignende bør skyt-sene settes på toget og sendes til Bofors i Sverige, mens den tilsvarende verkstedkapasitet her hjemme blir avviklet. Våren 2010 ble det frem-holdt som et eksempel på nord-

isk forsvarssamarbeid at svenske mekanikere vedlikeholdt norske helikoptre i Afghanistan. Der-med fi kk det lille mekaniker-miljøet i Norge en hardt til-trengt pause mellom deploye-ringene. Dette er selvsagt vel og bra, men strengt tatt er slike ordninger bare den rosenrøde og politisk enkle siden av saken. Effektivt – men samtidig politisk krevende – blir det først når samarbeidet utløser en re-duksjon i overkapasitet på både personell, kompetanse og infra-struktur i det enkelte land som virkelig monner. Verksteder, lag-re, treningsanlegg, utdannings-institusjoner og annen virksom-het som landene før hadde hver for seg må altså samles der det gir best ressursutnyttelse. Særlig viktig er det at vi på denne måten greier å redusere bruken av militære etablisse-menter og infrastruktur – det vi med en fellesbetegnelse kal-ler eiendommer, bygg og an-legg (EBA). Det norske forsva-ret har i dag langt mer EBA enn det er mulig å vedlikehol-de og fornye uten å bruke en stadig økende andel av budsjet-tet på det. Slik kan vi selvføl-gelig ikke fortsette, og denne situasjonen vil vi i løpet av me-get få år måtte gjøre noe med. Hvis ikke gjenstår bare to muligheter. Pengene til nød-vendig vedlikehold og forny-else av bygningsmassen kan tas fra materiellbudsjettet, men i så fall krymper styrkestruktu-ren enda raskere og ubalansen mellom styrker og infrastruktur blir enda større. Eller, man kan fryse pengebruken på infra-struktur på et visst nivå og pri-oritere materiellinvesteringene – i så fall oppstår et gradvis for-fall av infrastrukturen som gjør at baser og installasjoner til slutt må stenge uansett. Så lenge vi tvinges til å opp-rettholde virksomhet i et mi-litært etablissement er vi jo nødt til å rette oss etter de standarder som andre myndigheter kre-ver oppfylt – til arbeidsmiljø, til håndtering av næringsmid-ler, til helseforskrifter. Det betyr

tem

aa

rtik

el

ofte enten lapping på de ver-ste svakhetene eller full, kost-bar rehabilitering av anlegg som vi egentlig burde ha lagt ned. Når politikerne så etter noen år tvinges til å avvikle stedet li-kevel, dukker avisoverskriftene opp: ”Forsvaret fl ytter fra nyop-pusset anlegg”. Det er en kost-nad Forsvaret ikke kan bære i lengden, hverken i penger eller svekket omdømme. Dette understreker at fl er-nasjonal forsvarsintegrasjon for det første krever politisk vil-je i det enkelte land til å legge ned arbeidsplasser og militære anlegg der det er nødvendig for å realisere gevinstene. Men nettopp derfor kan ikke denne type samarbeid skje fra sak til sak eller som et utslag av tilfel-dig systemlikhet i enkelttilfel-ler. Samarbeidet må være tilstrek-kelig overgripende til at de negative sidene kan fordeles jevnest mulig mellom partene, som et resultat både av hvor det enkelte land har kom-parative fortrinn og ut fra et bevisst hensyn til å fordele den politiske be-lastningen så jevnt som mulig. El-lers vil det neppe være mulig. Det er denne fordelingen vi antagelig bare vil få til når det er en betydelig grad av sym-metri mellom landenes stør-relse og dermed i behovet for å komme ut av problemene ved at stadig mer av styrkeproduks-jonen blir for kostbar til å opp-rettholde på nasjonal basis. Det er derfor vi neppe vil få den samme økonomiske rasjonali-seringseffekt ut av et mer tra-disjonelt samarbeid med andre land, der samarbeidsmulighe-tene avhenger av en vilkårlig systemlikhet for enkeltsystemer og våpenplattformer fra gang til gang. Flernasjonal forsvars-integrasjon mellom små land er derfor ingen interessant mu-lighet – det er et strategisk im-perativ, hvis vi vil oppretthol-de balanserte forsvarsstrukturer med et mest mulig komplett spektrum av konvensjonelle militære kapasiteter.

Sverre Diesen är general ich tidigare Norsk Försvarschef

19

vårt

förs

var 1

’11

Jan Joel Andersson:

Nordiskt försvar – och industri?

tem

aa

rtik

el

Dagens initiativ till nordiska försvarssamarbete drivs mindre av ökat hot i närområdet än av ekonomiska realiteter. Den mi-litärtekniska utvecklingen med-för ökande krav och kostnader där styckpriset för nya genera-tioner system och förband he-la tiden blir dyrare än det som ersätts. Även om nya system och förband har högre opera-tiv effekt kvarstår problemet att kvantiteten inom fl era områden håller på att sjunka under kri-tiska nivåer som krävs för att de skall kunna utvecklas, underhål-las, utbildas och användas ope-rativt. Ett sätt att hantera detta dilemma är att samarbeta med andra länder med likartad in-riktning och att därigenom till-sammans öka kostnadseffektivi-tet i produktion och utnyttjan-de. Både NORDSUP-rappor-ten och Stoltenbergrapporten ligger i linje med dessa ekono-miska realiteter. Ledande nordiska försvars-politiker och militärer har se-dan ett antal år talat alltmer intensivt om ett ökat försvars- och säkerhetssamarbete som en ”tvingande nödvändighet” ef-tersom pengarna inte längre räcker till för små länder att göra allt på egen hand. I augusti 2007 argumenterade de svens-ka och norska försvarscheferna om behovet av att ställa gamla suveränitetsrefl exer på huvu-det. De menande att Sverige och Norge bör samarbeta vid anskaffning av ubåtar, strids-vagnar och annan försvarsma-teriel. Därutöver borde de två försvarsmakters underhåll, ut-bildning, övning och doktriner samordnas. De två generalerna menade också att ett fördju-

pat svenskt-norskt samarbete ger möjligheter att effektivi-sera den militära styrkeproduk-tionen och därigenom stärka det gemensamma norsk-svens-ka infl ytande i hela det europe-iska och euroatlantiska säker-hetssamarbetet.1

Nordiskt försvarssamarbete är i sig inget nytt. Det fi nns lång erfarenhet av samarbe-te i internationella fredsinsat-ser och inom materielområ-det. Idag handlar det dock om kvalitativt nya steg i samarbetet med fokus på potentialen för systemlikhet, där länderna an-skaffar samma materielsystem (till exempel ubåtar och strids-vagnar), och för samordning av underhåll, utbildning, övning och doktriner. Visserligen skall alla sidor behålla full nationell beslutsrätt över utnyttjandet av respektive lands förmågor, men därutöver skall fältet vara fritt.

Former för samarbeteDet fi nns olika sätt för hur ett nordiskt samarbete inom för-svarsmaterielområdet kan ut-formas. Något förenklat kan man tänka sig fyra olika alter-nativ för nordiskt försvarsmate-rielsamarbete:1) Gemensam kravspecifi ce-ring men separat upphandling2) Gemensam kravspecifi ce-ring och upphandling3) Gemensam kravspecifi ce-ring, upphandling och under-håll samt förvaltning4) Gemensam kravspecifi ce-ring, utveckling, upphandling och underhåll samt förvaltning

I de två första alternativen sam-ordnas de nordiska ländernas behov för att de på så sätt ska

bli en större kund och få bättre pris på marknaden. Samarbetet är på köpar/användarsidan och kräver därför ingen samordning på industri/leveranssidan. För-svarsindustrin i de nordiska län-derna är i dessa två alternativ en av fl era olika leverantörer som konkurrerar på en ”öppen marknad”. I de två sista alterna-tiven fi nns en tydligare kopp-ling mellan nordiskt försvars-samarbete på köparsidan och nordiskt försvarsindustrisamar-bete på tillverkar/leveranssidan. Frågan är därmed om ett ge-mensamt nordiskt försvar inne-bär även en gemensam nordisk försvarsindustri?

NorgeDe nordiska länderna har valt olika vägar för sin försvarsindu-stri. Norge har sedan ett antal år en uttalad försvarsindustripoli-tik som tydligt betonar kopp-lingen mellan försvarets behov och de nationella industriella och näringspolitiska aspekter-na. Enligt den norska Stortinget skall strategin för de närings-politiska aspekterna vid försva-rets inköp av materiel baserat på försvarets behov bidra till ”nasjonal verdiskapning og ut-vikling av et konkurransedyktig næringsliv, samt sikre Forsvaret nødvendig tilgang på kompe-tanse, materiell og tjenester. Vi-dere vil det strategiske samar-beidet mellom Forsvaret, forsk-nings- og utviklingsmiljøene og næringslivet, basert på Forsva-rets behov, styrkes” (St.meld. nr. 38 (2006-2007)). I den norska försvarsindu-stristrategin är det även tydligt inom vilka områden som landet skall satsa på när det gäller egen

20

vårt

förs

var 1

’11

försvarsmaterielutveckling. För Norge är det viktigt att priori-tera områden där norska företag är framstående och kan vara att-raktiva i internationella samar-beten. I samarbete med försva-ret och industrin har därför det norska Försvarsdepartementet pekat ut åtta teknologiska kom-petensområden som är speciellt viktiga för Norge att utveckla på hemmaplan. Bland dessa kan nämnas informations och kom-munikationsteknologi, system-integration, missilteknologi och autonoma vapen- och sensor-system samt maritim teknologi. I Norge är det Försvarsde-partementet som har ansvaret för att utveckla och implemen-tera strategin för de närings-livspolitiska aspekterna när för-svaret köper materiel. Depar-tementet skall också integrera strategin i planeringsprocessen för materielanskaffning. Uti-från både ekonomiska och in-dustriella aspekter är det ett ut-talat norskt strategiskt intresse att delta i internationella mate-rielsamarbeten. Det norska För-svarsdepartementet slår därför fast att Norge måste ha egen försvarsindustriell kompetens för att landet ska kunna bli sett som en intressant internationell samarbetspartner. Försvarsde-partementet arbetar aktivt med att komma med i eller att eta-blera internationellt samarbete primärt knutet till de identifi e-rade teknologiska kompetens-områdena. En metod som norska myn-digheter aktivt använder sig av för att säkra och öka den norska försvarsindustrins till-gång till utländska marknader är motköpskrav (gjenkjøp). Må-len med norska motköpskra-ven är omfattande och täcker både fi nansiella, näringspolitis-ka samt försvarspolitiska aspek-ter. För att kunna implemen-tera strategin för de närings-politiska aspekterna vid köp av försvarsmateriel har det norska Försvarsdepartementet inrättat en stödgrupp för var och ett av de sex program för försvars-investeringar som nu fi nns. I

varje grupp fi nns representanter förutom från Försvarsdeparte-mentet och Försvaret men även från Närings- och handelsde-partementet och försvarsindu-strin. Samarbetet i Norge mel-lan Försvarsdepartementet, Nä-ringsdepartementet, Försvaret och försvarsindustrin är stark. Statens roll som stor ägare av försvarsindustrin i Norge un-derlättar också samarbetet.

FinlandFinland har liksom Norge en uttalad försvarsindustristrategi. Som ett resultat av en begä-ran av riksdagen 2004 om att regeringen skulle utarbeta en ”specifi k strategi för att säk-ra den fi nska försvarsindustrin” tillsatte försvarsminister Seppo Kääriäinen den 29 november 2006 en arbetsgrupp för att ut-arbeta en strategi för att säk-ra försvars- och säkerhetsin-dustrin i Finland. Den fi nska försvars- och säkerhetsindustri-strategin har utarbetats gemen-samt av Industri- och handels-departementet, Försvarsdepar-tementet, Försvarsmakten och den fi nska försvarsindustrin. Värt att notera är att ordfö-randen för arbetsgruppen kom från Industri- och handelsde-partementet. Försvars- och sä-kerhetsindustristrategin utgör en del av Försvarsdepartemen-tets materielpolicystrategi som antogs 2007 och skall utvärde-ras cirka var fjärde år. Försvars- och säkerhetsin-dustristrategin slår fast att den inhemska försvarsindustrin är livsviktig för försvarsmakten ur ett försörjningsperspektiv. Den är även nödvändig för att kun-na garantera inhemsk integra-tion och underhållskapacitet samt expertis för akuta repara-tioner. Då försvarsmakten inte ensam kan underhålla den in-hemska försvarsindustrin krävs speciella insatser och därmed är en ”nationell industristrategi” nödvändig. Genom samarbete skall både statsmakterna och den privata industrin tillsam-mans implementera strategin. En viktig del i strategin är

att försvarsmakten och indu-strin måste förpliktiga sig till gemensam och långsiktig pla-nering för att förbättra indu-strikapaciteten. Istället för att fokusera på produktionssiffror måste både försvarsmakt och industri sträva efter ”kompe-tensbaserad industriexpertis.” Den viktigaste insatsen för att förbättra förhållandena för in-dustrin är dock mer precis in-formation om krav och strate-giska planer från försvarsmak-ten till industrin. I likhet med internationell praktik skall där-för det fi nska försvaret även få tillräckliga resurser för att stödja export, test och demon-stration. Statligt stöd skall ock-så ges till företag som har för-utsättningar för internationella affärer och till företag med in-dustriell kapacitet direkt kopp-lad till Försvarsmaktens nyck-elfunktioner. Individuellt an-passade specialarrangemang skall riktas till kritisk industriell förmåga, speciellt till de med kapacitet för systemintegration. Det fi nska försvarsdeparte-mentet är politiskt ansvarigt för att implementera strategin. För-svars- och säkerhetsindustrin

tem

a:

no

rdis

kt

...

Artillerisystemet Archer är ett exempel på en lyckad norsk-svensk lösning som öppnar upp för gemensam anskaffning och underhåll av andra system. Bilden visar artillerisystemet Archer i norsk miljö.

21

vårt

förs

var 1

’11

skall å sin sida utföra strategin, men den speciella karaktären på försvarsindustrin kräver speciell nationell handling. Försvarsde-partementet måste enligt stra-tegin därför ta på sig ett allt större ansvar för försvars- och säkerhetsindustristrategins im-plementering. Försvarsdepar-tementet skall därför ge rele-vanta direktiv till Försvarsmak-tens ledning för att implemen-tera strategin samt introducera försvars- och säkerhetsindustri-strategin till andra delar av stats-förvaltningen. Målen i strate-gin skall utföras och följas upp i Försvarsdepartementets ope-rationella och fi nansiell plane-ringsprocess. Försvarsledningen skall även den inkludera för-svars- och säkerhetsindustristra-tegins riktlinjer och relevanta direktiv från Försvarsdeparte-mentet i sina egna planerings-processer och rutiner.

SverigeAv de nordiska länderna har Sverige den i särklass största sä-kerhets- och försvarsindustri-sektorn. Samtidigt saknar Sve-rige en försvarsindustristrategi. Som ett av få länder i Europa

har den svenska regeringen valt att inte publicera någon natio-nell strategi för att bibehålla eller utveckla försvarsindustri-sektorn. Visserligen påbörjades ett arbete med att ta fram en försvarsindustristrategi 2007-2008 men den har inte publi-cerats. De riktlinjer som idag fi nns är fokuserade på materielan-skaffningen. Målet med den svenska materielanskaffningen är att minska inhemskt utveck-lad försvarsmateriel samt und-vika svenska speciallösningar. Redan utvecklad och beprö-vad materiel skall prioriteras i inköp. Den nya svenska mate-rielstrategin fokuserar på kost-nadseffektivitet genom hela anskaffningsprocessen och be-tonar hela livscykelkostnaden av ett system.1) Existerande materiel skall användas eller uppgraderas.2) Om ny materiel skall an-skaffas bör redan existerande och beprövade system köpas. Vid behov kan dessa behöva modifi eras.3) Endast om nödvändig ka-pacitet inte kan införskaffas enligt de tidigare principerna

skall nya utvecklingsprojekt in-ledas med industrin.

Försvarsmaktens uppdrag och mål är det som skall styra upp-handlingsprocessen. Hand-lingsfrihet skall behållas i det längsta, och internationellt materielsamarbete måste all-tid vara ett huvudalternativ och utnyttjas maximalt. För-sörjningssäkerhet är något som skall säkerställas genom lång-siktiga bilaterala relationer och avtal. Speciellt länderna inom EDIR/FA community (Euro-pean Defence Industry Res-tructuring, Framework Agre-ement), USA och de nordiska länderna anses vara bra samar-betspartners. Den svenska materielför-sörjningsplanen är skriven ut-ifrån Försvarsmaktens behov och saknar ett industriperspek-tiv. Som tidigare nämnts har den svenska försvarsindustri-strategin inte publicerats, och därmed är det svårt att veta hur den svenska regeringen ser på försvarsindustrins roll och framtid utifrån ett bredare sä-kerhetspolitiskt och samhälls-ekonomiskt perspektiv. Samti-digt förväntas försvarsindustrin spela en allt viktigare roll i un-derhåll och service av försvars-materielsystem över hela syste-mens livscykel. Utan något förtydligande från regeringen hur den ser på den svenska försvarsindu-strins roll och framtida villkor är en stor fråga hur villig indu-strin är att ta på sig långsiktiga och förpliktigande ansvar gen-temot försvarsmakten idag och i framtiden.

Avslutning: En nordisk försvarsindustri?I början av denna artikel ställ-des frågan om en gemensam nordisk syn på den nordis-ka försvarsindustriella basen och förvarsmaterielmarkna-den skulle stärka möjligheterna för framgångsrikt nordiskt för-svarssamarbete och om inte ett nordiskt försvarssamarbete be-höver en industriell och tekno-

tem

aa

rtik

el

Foto

: For

svar

ets

Med

iese

nter

Nor

ge

22

vårt

förs

var 1

’11

logisk komponent för att kun-na nå sin fulla potential. Analysen av NORDSUP-studien och Stoltenbergrappor-ten samt de nationella doku-ment och offi ciella uttalanden som fi nns om den försvarsin-dustriella basen och den nord-iska försvarsmaterielmarknaden visar på en möjlig stor poten-tial men med många hinder på vägen. På ländernivå kan man konstatera att det fi nns olika nivå på prioriteringen av det nordiska samarbetet. Det fi nns även betydande variationer i de politiska och militära banden till USA och Nato å ena sidan, och till EU, EDA och LOI å andra sidan vilket även visar sig i olika syn på strategiskt tänkande och planerande. Inte minst en avgö-rande skillnad mellan de olika länderna är synen på försvars-industrins roll i samhället och relationen stat-företag. I Norge och Finland fi nns stora statli-ga ägarintressen i den inhem-ska försvarsindustrin och syn på försvarsindustrin som en viktig, eller till och med ”livsviktig”, sektor utifrån både ett säker-hetspolitiskt och samhällseko-nomiskt perspektiv. I kontrast till den norska och fi nska synen fi nns det i Sverige från statligt håll varken ägarintressen eller syn på säkerhets- och försvars-industrin som säkerhets- eller samhällspolitiskt central. En avgörande skillnad mel-lan de nordiska försvarsindu-strierna är storleken på före-tagen där svenska Saab är be-tydligt mycket större än något annat försvarsindustriföretag. Förutom varierande storlek gör även olika ägarstrukturer och band till och position i globala koncerner och indu-strinätverk det komplicerat att åstadkomma en nordisk om-strukturering av sektorn. Både ledande politiker och militärer är tydliga med att större nordiskt försvarssam-arbete är nödvändigt. Det är dock svårt att se hur ett sådant samarbete kan uppnå sin fulla potential utan att även omfatta en gemensam nordisk syn på

tem

aa

rtik

el

den nordiska försvarsindustri-ella basen och förvarsmateriel-marknaden. För att man skall uppnå denna potential behöver dock ett antal frågor besvaras på både nordisk och nationell nivå. De deltagande länderna behöver t.ex. svara på vad en prioritering på nordiskt sam-arbete egentligen betyder och omfattar? Innebär det gemen-sam upphandling av försvars-materiel, gemensam försvars-planering eller till och med en gemensam nordisk utrikespo-litik? När det gäller försvarsin-dustrifrågorna behöver de del-tagande länderna svara på om det viktigaste målet är att spara pengar eller behålla viss indu-stri inom landets gränser och om regeringarna är villiga att ge upp ägarskap och nationell kontroll av industrin? Försvarsindustriföretagen

och dess ägare behöver å sin si-da svara på frågor som vad en prioritering av nordiskt samar-bete betyder för dem? Är de t.ex. villiga att inom gemensam-ma nordiska upphandlingar täv-la om färre men större kontrakt och även ge upp marknadsseg-ment? Vad innebär nordisk inte-gration i jämförelse med global integration och hur skall man hantera avvägningen mellan sto-ra och små företagsintressen?

Jan Joel Andersson är fi l.dr i stats-vetenskap och forskningsledare vid Utrikespolitiska Institutet.

1 Syrén, Håkan och Sverre Die-sen. 2007. ”Nytt försvarssamar-bete mellan Sverige och Norge”. Debattartikel, DN debatt 31 aug 2007. http://www.mil.se/uplo-ad/debatt/Nytt%20försvarssam-arbete%20mellan%20Sverige%20och%20Norge.pdf

Olof Santesson:

Ekonomi för alla

Det var Martin Ljung som ställde frågan, vill jag minnas. ”Ett sådant här regemen-te, kan det bära sig?” Ja, hur ska man be-stämma nyttan av ett militärt förband? Spörsmålet hör kan-ske hemma inom na-tionalekonomin, där man kan möta tan-kar om en uppdel-ning mellan närande

23

vårt

förs

var 1

’11

I Stig Fredrikssons an-språkslösa bok Date-rat Moskva möter lä-saren ett Moskva i förändring. Tyvärr i fel riktning, om man ska ta till sig upp-fattningen hos för-fattaren, en av våra mest kända Ryss-landsrapportörer i etervärlden. Be-rättelsen med in-tryck från augus-ti 2009 bär drag av reseskildring, men iakttagel-serna görs av en erfaren bedömare, sedan fyrtio år förtrogen med förhål-landena i den ryska huvudsta-den och litet förälskad i den. Många ryssar har fått det bättre, den personliga friheten är stor, men med ledarparet Putin-Medvedev har den ryska staten byggt vidare på en au-toritär tradition. Makten läg-ger sin tunga hand över vik-tiga sektorer i samhället. De som försvarar mänskliga rät-tigheter känner sig leva i lag-löst land. Bilden framtonar av ledare som inte litar på sitt eget folk. Det ges inga möjligheter för en nödvändig utveckling så länge de vidhåller att demo-krati inte passar ryssarna. Prog-nosen med dagens ledare kvar i styret är helt enkelt dålig.

Sista tredjedelen av boken präglas av att författaren br