SPRÅKVÅRD 4/02 1

TIDSKRIFT UTGIVEN AV SVENSKA SPRÅKNÄMNDEN

3 Olle Josephson:Svenskans ställning

4 Ylva Hård af Segerstad:Konsonantskrift och smilisar

10 Anna-Malin Karlsson:Läsa kors och tvärs

16 Frågor och svar22 Inger Lindberg:

Myter om tvåspråkighet29 Bengt Ahlfors:

Svenska, finska och mandinka34 Inger Ahlgren: Teckenspråk40 Insänt43 Nyutkommet47 Noterat

4/2002

52 SPRÅKVÅRD 4/02

Tack till

ExpressenGöteborgs-Posten

ICA-kurirenNorstedts Ordbok AB

Prima Vista – Företagsuniversitetet ABSveriges Television AB

Sydsvenska DagbladetUpsala Nya Tidning

Ångpanneföreningen ABÖstgöta-Correspondenten

som ger generöst ekonomiskt stödtill Språknämndens verksamhet.

POSTTIDNING B Svenska språknämnden, Box 20057, 104 60 STOCKHOLM

SPRÅKVÅRD 4/02 3

LEDARE

Svenskans ställningGenom den parlamentariska utred-

ningen Mål i mun (SOU 2002:27)och höstens valrörelse blev 2002 ett

år av språkpolitisk debatt. Kan vi se någraskiljelinjer?

En första fråga handlar om språk somskyldighet och språk som rättighet. Val-debatten rörde skyldigheten att kunnasvenska. Mål i mun talar om allas rätt tillspråk. Det innebär dock inte att svenskanges en undanskymd ställning. Utredning-en föreslår en lag om svenska som huvud-språk. Varje medborgare är skyldig att föl-ja lagen, och den föreslagna lagstiftningenär därför en kraftfull markering av viktenav att kunna svenska.

En annan, mycket närliggande, frågagäller svenskans ställning i Sverige. Härkan man urskilja tre ståndpunkter.

Den första betonar det nödvändiga iatt alla i Sverige kan svenska. Det behöverinte innebära fientlighet gentemot andramodersmål, men i grunden ses de somtämligen betydelselösa. Kanske tycker un-gefär en tredjedel av alla svenskar ungefärså. I en enkätundersökning med 1 000slumpvis utvalda svenskar tog ca 40 pro-cent helt eller delvis avstånd (män mer änkvinnor) från påståendet ”det är viktigt attbevara invandrarspråken i Sverige” (se bi-laga 2 till Mål i mun). Något under 40procent menade att det vore bäst om alla iSverige hade svenska som modersmål.

Den motsatta ståndpunkten innebäratt svenskan ses som ett språk blandmånga andra i Sverige. Det är praktisktatt kunna svenska, eftersom det råkar varamajoritetsspråket, men egentligen intenödvändigt. Synsättet formulerades t.ex. ien debattartikel av Lennart Lundmark iDagens Nyheter den 4 september: ”Detgår alldeles utmärkt att ordna så att mino-riteter kan utöva sin medborgerliga rättig-het och fullgöra sina medborgerliga skyl-digheter utan att de talar majoritetssprå-ket. Naturligtvis kan de inte komma i frå-ga för vissa arbetsuppgifter, men på en ar-betsmarknad som är mindre inskränkt änden svenska är inte språkfrågan avgöran-de.”

Den tredje ståndpunkten formuleras iMål i mun. Alla måste kunna svenska,och alla ska få tillfälle att utveckla sitt mo-dersmål, vilket det än är. (Dessa mål ärinte svårförenliga, se Inger Lindbergs ar-tikel i detta nummer).

Det måste sägas att detta ställningsta-gande är det enda realistiska och rimliga.De andra ståndpunkterna må i och för sigvara grundade i respektabel omsorg omsamhällsgemenskap på lika villkor ellerom kulturell mångfald. Men som praktiskpolitik i dag leder de fel: det språkligt för-trycket ökar, och stora medborgargrupperstängs ute.

Olle Josephson

4 SPRÅKVÅRD 4/02

SMS

Konsonantskriftoch smilisar

YLVA HÅRD AF SEGERSTAD

Man har totalt 160 tecken på sig för ett sms-

meddelande. Då gäller det att klämma ihop

texten med förkortningar, särskilda symboler

och utelämnade småord. Ofta fungerar det

bra. Ylva Hård af Segerstad, språkforskare vid

Göteborgs universitet, går igenom språkbruket

i sms-meddelanden.

Man oroar sig för är att det ska leda till attspråket förlorar i kärnfullhet och nyansri-kedom, och att folk inte längre ska kunnastava eller uttrycka sig korrekt.

Vad som glöms är att vi ständigt an-vänder vårt språk på många olika sätt ochanpassar det efter en hel rad faktorer. Detär så självklart, och vi är så bra på det attvi inte ens är medvetna om det. Vi formu-lerar en jobbansökan på ett sätt och pratarmed familjen vid middagsbordet på ettannat. Den ena användningen av språketutesluter inte den andra. Det samma gäl-ler språkbruket i sms.

I den här artikeln ska jag gå igenomhur sms-skribenter anpassar sig till sms-meddelandenas speciella villkor. Alla ex-empel är autentiska. Jag har samlat indem genom ett formulär på en webbsidasom konstruerats för sms-studien. Viamin personliga webbsida och artiklar idagstidningar inbjöds folk att anonymtbesvara frågor om hur och varför de an-vänder sms. Samtidigt ombads de attlämna exempel på sms genom att kopieraett meddelande som de själva skickat,tecken för tecken. Ett antal personer fördeunder en tid en sms-dagbok, där de be-

Att skicka sms (sms står för ShortMessage Service), eller textmedde-landen via mobiltelefoner, har blivit

allt populärare de senaste åren. Enligt enundersökning av Temo på uppdrag av Te-lia Mobile skickades bara i Telias nät 389miljoner sms under 2001. Det är en ök-ning med 210 procent på ett år.

Jag har just avslutat en avhandling ombland annat språket i sms-meddelanden.Under mitt avhandlingsarbete har emel-lanåt oroade människor hört av sig tillmig. De fruktar att det ökade bruket avexempelvis mejl, chatt och sms ska utar-ma språket. Man har sett att särskilt ung-domar använder ett förkortat, gramma-tiskt relativt förenklat språk med starkainslag av framför allt engelska lånord.

SPRÅKVÅRD 4/02 5

Stavningen

visar att sändaren

behärskar

e-jargongen

svarade frågor kring sitt sms:ande. Undersamma period vidarebefordrade de sinameddelanden direkt till min mobiltelefon.Dagböcker och vidarebefordrade med-delanden följdes sedan upp med intervju-er. I skrivande stund har jag samlat in un-gefär 800 meddelanden. I exemplen harjag bytt namn mot pseudonymer för attbibehålla informanternas anonymitet.Där endast initialer angetts har dessa er-satts av X. Förkortningar och utelämnadeord har jag skrivit ut inom hakparenteserför att visa vad som uteslutits.

Text till bekanta

Förutsättningarna för textproduktionen isms är mycket speciell: varje sms-med-delande är begränsat till 160 tecken in-klusive mellanslag. Meddelandena skrivsoftast med hjälp av telefonens minimalaknappsats och läses på telefonens lillaskärmfönster. Man kan också skicka smsvia sms-tjänster på webben. Där skriverman meddelandena på ett vanligt dator-tangentbord, vilket går snabbare och lät-tare än på mobiltelefonen. (De allra flestaav mina exempel kommer från mobiltele-fon-sms.)

De flesta sms skickas till en vän (60procent enligt Temo-undersökningen) el-ler familjemedlem (26 procent sms:ar of-tast till partnern). Innehållet bygger oftapå sånt som både sändare och mottagareär bekanta med sedan tidigare, och behö-ver därför inte uttryckligen specificeras.Därför kan ett meddelande mycket väl seut som i exempel 1:

(1) Ja det gör vi

Skriftspråket som används i sms-med-delanden är ofta talspråkshärmande. Ex-empelvis är det vanligt att utelämna verb-

ändelser. Om man stavar som det låtersparar man både tid, ansträngning och ut-rymme. Men den talspråksliknande stav-ningen är inte bara ett sätt att spara ut-rymme. Att skriva sitt meddelande somexempel 2, i stället för att skriva ut alla or-den (”Jag är tillbaka! Ska vi ses? X”), spa-rar in tio teckensamtidigt somdet slår an en fa-miljär och infor-mell ton. Stav-ningen och an-vändningen avoetablerade för-kortningar visarockså att sända-ren behärskar ”e-jargongen” – vilket i ochför sig inte behöver vara ett medvetet val.

(2) JA E TILLBAXS! CS? X

Att förkorta

De sms-meddelanden jag samlat in visarmånga olika sätt att spara utrymme, tidoch ansträngning. Strategierna har likhe-ter med dem som iakttagits i engelska,tyska och finska ungdomars textmedde-landen (Grinter och Eldridge, 2001, Eld-ridge och Grinter, 2001, 2002b, Kases-niemi och Rautianen, 2002). Man anpas-sar sig till det begränsade utrymmet, sam-tidigt som man minskar ansträngningenoch tiden det tar att knappa in på telefo-nen. Här ska ges exempel på ett antal för-kortningsmetoder som är karaktäristiskaför sms.

Etablerade förkortningar

(3) Lust att hålla mig sällskap på encigg så ska du få se ngt ngt ngt ngt ngt [något], förut-om en lerig Fia?

Etablerade, traditionella förkortningar

6 SPRÅKVÅRD 4/02

används i sms av samma anledning som iandra sammanhang: för att spara tid, an-strängning och utrymme.

Nya, oetablerade förkortningar

(4) hallå lina, hur eeeee[är]ddddd[et]? vad hän-der i helgen. ska vi ta en fika? ha ddddd[et]bra! Vi cscscscscs[ses]..... p&k p&k p&k p&k p&k[puss och kram]/sofia

(5) Va QLQLQLQLQL[kul] det ska bli på LÖR!

Nya förkortningar av svenska ord är vanli-ga. Många är gjorda i analogi med för-kortningar man kan se i chattrum där detmest kommuniceras på engelska. Exem-pel 4 och 5 visar bl.a. svenska förkort-ningar som bygger på att uttalet av bok-stavsnamnen låter som hela ord. I exem-pel 4 får symbolen & får stå för och, med-an de initiala bokstäverna p&k förkortarhela frasen puss och kram.

Engelska förkortningar

(6) YES YES, MASTER OF BAR-BECUE RETURNS... BBBBBTTTTTWWWWW[by theway = förresten]: LYCKADES INTEFÅ MED EXPEDITEN PÅ SYS-TEMET…

En del engelska förkortningar som blivitetablerade i chattrum används också isvenska sms. Se även exempel 24. Det ärinte ovanligt att fraser eller hela med-delanden skrivs på engelska.

(7) elelelelello babelo babelo babelo babelo babe.. va görs?? spanar du påkalle eller..? :p *haha* keep rkeep rkeep rkeep rkeep rococococockinkinkinkinkin’’’’’ //m.

Korta ord i stället för långa

(8) japp men det syns ejejejejej[inte] vem detär ifrån. x

(9) KATTEN HAR FÅTTKKKKKIDSIDSIDSIDSIDS[UNGAR]

Långa ord kan bytas ut mot ett kortare,även om det kortare ordet inte är så van-ligt i vardagligare tal eller skrift, som i ex-empel 8. I exempel 9 har det långa svens-ka ordet bytts mot ett något kortare ordpå ett annat språk, som vanligtvis är eng-elska. Så används ju engelska också i var-dagstal.

Talspråkshärmande stavning

(10) Höl Höl Höl Höl Höllö höllö höllö höllö höllö höllölölölölö[hallå hallå]!!!!!BlerBlerBlerBlerBler[blir] det nönnönnönnönnön[någon] beachvolleyelelelelellelelelele[eller]?

(11) Bry dejdejdejdejdej[dig] inte ååååå[och] du ellerdin syrra kan la gö dela gö dela gö dela gö dela gö de[väl göra det]själva. Eller?

Man stavar inte sällan ett ord som det ut-talas, och dialektala ord och uttryck an-vänds ofta i sms. Det beror inte alltid påatt sändaren inte känner till stavningsnor-men, utan snarare på ett medvetet val. Detär heller inte ovanligt med talspråksspeci-fika ord eller ljud, exempelvis hmmm, vil-ka ofta saknar eller har en annan norme-rad stavning (hm i SAOL).

(12) Hmm, Hmm, Hmm, Hmm, Hmm, vad jag inte kommer ihågbra... Jag tror dessutom att jag håller påå bli sjuk! Kanske bättre påtorsda..simma lugnt!

Utelämning av det självklara

(13) [S [S [S [S [Ska vi ses på]ka vi ses på]ka vi ses på]ka vi ses på]ka vi ses på]cafe japan [kl][kl][kl][kl][kl]19?(14) [ [ [ [ [ Jag]Jag]Jag]Jag]Jag]Blir lite sen.

Kunskap om vem som skriver meddelan-det, tillgång till delad gemensam bak-grundskunskap och liknande gör att det

SPRÅKVÅRD 4/02 7

är möjligt att utelämna t.ex. pronomen,hjälpverb, verbändelser, prepositioner ellerinfinitivmärke.

(15) TJO.JA[G] SPSPSPSPSPIKIKIKIKIKAAAAA[DE] TEN-TAN.DET BLEV ETT BRA G

Utelämnad interpunktion

(16) Ge mig ditt nummer har det intelängre så ringer ja ikväll ska spela fot-boll

Genom att utelämna interpunktionensparar man knapptryckningar och tid.

Utelämnade mellanslag

(17) KOMINIAFFÄREN

(18)UtanBaraÖkatOchJagÄlskarDigMer&MerFastänDuÄrSurPåMig.MenVillDuInteHaMigSå..SåBlirJagJätteledsen.DuBehöverInteFlyttaUppHitKäraVän.DuÄrNogBaraRädd

Exempel 18 är skickat via en sms-servicepå webben. Meddelandet är skrivet medhjälp av ett vanligt tangentbord där det ärlättare att ändra skiftläge än när man skri-ver med knappsatsen på telefonen. Ge-nom att markera början på varje ord medversal ökar man läsbarheten.

Konsonantskrift

(19) Har du prgmrprgmrprgmrprgmrprgmrttttt[programmerat]videon?

Om man låter bli att skriva ut alla bokstä-verna i ord, i första hand vokalerna (omän ej konsekvent), sparar man knapp-tryckningar. Vad man menar framgårändå tydligt av sammanhanget.

Icke alfabetiska tecken

(20) Om de[t] e[är] ngn[någon] tröstså känner ja[g] mig som 11111[en] j-la[jävla] förlorare. Snälla, ja[g] vet attja[g] va[r] o[ch] e[äe] 11111[ett] svin, menja[g] pallar ej å[att] bli påmind omde[t] hela tiden. Så känner ja[g] de[t].X

(21) Hej, ska precis iväg &&&&&[och] träna.Ska du med i morgon? X

I exempel 20 står siffran 1 för en och ett. Iövrigt är just detta meddelande extremtväl anpassat efter utrymmesbegränsning-en: det består av exakt 160 tecken inklusi-ve mellanslag. Det ger också exempel påett flertal förkortningsstrategier utan attförlora i expressivitet.

Endast gemener eller versaler

(22) E DE TAEKWANDO DUTRÄNAR?

Genom att inte ändra skiftläge spararskribenten tid och ansträngning. En delmobiltelefoner är inställda att automatisktinleda varje ny mening med versal. Attkonsekvent skriva med endast gemenereller versaler kan naturligtvis också varaett medvetet val från sändarens sida för attsignalera informell ton, och kanske ensorts intimitet med mottagaren.

Smilisar

(23) Yepp, den har jag ! Fixar en kopiapå den :-):-):-):-):-)

(24) Det var ju inte ett kryptisk med-delande... man skulle kunna tro att duhade X. på besök:) :) :) :) :) Lev Väl! Miss U!

Smilisar (jfr engelska smileys), eller emoti-

8 SPRÅKVÅRD 4/02

cons, som de ibland kallas, är kombinatio-ner av tecken i försök att efterlikna an-siktsuttryck. Smilisar visar hur någontingska tolkas, d.v.s. känslor och attityder somi talsituationer förmedlas främst via an-siktsuttryck. Symbolerna är relativt grov-huggna och kan precis som riktiga an-siktsuttryck tolkas på många olika sätt,men sammanhanget ger återigen oftatolkningen. Det kan vara svårt att veta omett meddelande är tänkt att tolkas somironiskt när man inte har några ledtrådarfrån vare sig röst eller ackompanjerandeansiktsuttryck. Smilisar kompletterar in-formationen.

Vill man skriva andra symboler änbokstäver och siffror kräver många mobil-telefonmodeller en särskild procedur.Man måste välja att infoga en symbol frånmenyn på telefonen. En smilis-symbolsom består av tre tecken (exempelvis ettkolon, ett streck och slutparentes) kräveralltså att den proceduren genomförs tregånger. En del telefonmodeller som utfor-mats med ungdomar som målgrupp haren uppsättning färdigprogrammeradesmilisar att välja bland.

Asterisker

(25) Älskar dig *puss o en lååång*puss o en lååång*puss o en lååång*puss o en lååång*puss o en lååångkrkrkrkrkram*am*am*am*am*

(26) *pet i sidan**pet i sidan**pet i sidan**pet i sidan**pet i sidan* Hur vågar du haupptaget när goa pågen ringer..!? *peta*peta*peta*peta*petalite tillite tillite tillite tillite till*l*l*l*l* ;o) Hör av dej när linjenär öp-pen! *Cjamiz**Cjamiz**Cjamiz**Cjamiz**Cjamiz* /X.

Asterisker som omgärdar ett ord eller enfras signalerar ofta en attityd eller känslapå samma sätt som smilisar. Men de kanockså markera en händelse eller en aktivi-tet.

Exemplen ovan har visat på ett urval av

förkortande strategier som används i sms.Många gånger tycks de också fylla flerafunktioner på samma gång, även om detkanske inte alltid varit den uttryckliga av-sikten. Man sparar lite tid och utrymme,och knyter kanske också samtidigt an tillnågot man har gemensamt med mottaga-ren, t.ex. genom att använda dialektala ordeller syfta på något man känner till ge-mensamt. Och kanske tycker man att detär roligt att leka med ord och stavning.

Snabbtext och särskrivning

De flesta moderna mobiltelefoner har enprogramvara som sparar in antaletknapptryckningar. Snabbtext-programva-ran predicerar, eller gissar, vilket ord det ärman vill skriva. Gissningen baseras på detmest frekventa ordet med den aktuellasekvensen av tangenttryckningar. Därförkan det uppstå märkliga fel i meddelan-dena när programvaran gissar på ett annatord än det skribenten avsett. Telefonenslilla skärmfönster kan kanske inte visahela meddelandet samtidigt, och avsända-ren kan glömma eller strunta i att kon-trollera den färdiga texten.

(27) JA E HEMMA KOM HITNMNMNMNMNM[OM] NI VILL

(28) Ok. Jag görgörgörgörgör[hör]av mej på mån-dag för och kollar igen! Vi ses

Ordet för i exempel 28 är gissningsvisingen felpredicering, utan står troligen förförmiddag.

När man använder autotextprogramva-ran kan det bli frestande att skriva isär ettsammansatt ord. Det är enklare än attmanuellt föra in den sammansättningsom är ovanligare än orden som ingår isammansättningen. Resultatet kan bli

SPRÅKVÅRD 4/02 9

som i exemplen nedan, där sändaren troli-gen är medveten om att orden brukar varasammansatta.

(29) Katt mat! Puss. X.

(30) KAFFE GREJEN?

Förändras skriftspråket?

Dessa teknikdrivna effekter kan kommaatt öka särskrivningen av sammansattasvenska ord. Man kan vidare spekuleraöver om de nya förkortningar som an-vänds bl.a. i sms kommer att bli etablera-de och börja användas även i andra sam-manhang. Det beror bland annat på vilkastavningsverktyg som utvecklas för sms.Bättre och mer ändamålsanpassade stav-ningsverktyg kräver mer kunskap om hurskrift används i sms-meddelanden ochvad sms används till. I nuvarande stav-ningsverktyg för sms är orden anpassadeefter normal skriftspråksstandard och til-låter varken situationsanpassade ord ochuttryck, ordlekar eller uppfinningar av nyaord.

Men de som fruktar att skriftspråketradikalt håller på att förändras kan noglugnas. Språkbruket i sms bör snarast sessom en specialanpassning till förutsätt-ningarnas för just denna typ av kommu-nikation. Det är en variant bland mångaandra varianter och användningar. Det vi-sar exempel på kreativa språkliga lösning-ar för att undvika det som är ansträngan-de, tidskrävande, utrymmeskrävande ellersvårt att uttrycka i skrift.

Man kan bara spekulera över om justdetta språkbruk kommer att sprida sig tillandra typer av texter eller om det kommeratt påverka det talade språket. Som allspråkförändring beror det på om typen avskriftbruk upplevs som effektiv av till-

räckligt många. Om barnen i skolan fårlära sig och öva på att använda skrift en-ligt rådande normer, får de en bas att utgåifrån. Sedan kan de anpassa sin egenskriftspråksanvändning efter situation,medium, syfte och mottagare. I takt medatt bruket förändras kommer så småning-om också normerna för skriftspråket attförändras.

LITTERATUR

Döring, N. (2002b), “Kurzm. wird gesendet” -Abkürzungen und Akronyme in der SMS-Kom-munikation. [Abbreviations and Acronyms inText Messaging]. Muttersprache. Vierteljahres-schrift für Deutsche Sprache. Heft 2/2002. ISSN0027-514X. Full Text: <http://www.nicola-doering.de/publications/sms-kurzformen-doering-2002.pdf>

Eldridge, M. och Grinter, B. (2001), Studying TextMessaging In Teenagers. CHI 2001 Workshop:Mobile Communications: Understanding Users,Adoption & Design <http://www.cs.colorado.edu/~palen/chi_workshop/papers/Eld-ridgeGrinter.pdf>

Grinter, R. E. och Eldridge, M. (2001), “y do tngrsluv 2 txt msg.”. European Conference on Computer-Supported Collaborative Work, Germany.

Kasesniemi, E-L. och Rautiainen, P. (2002), Mobileculture of children and teenagers in Finland. I:Katz, James E. och Aakhus, Mark, PerpetualContact. Mobile Communication, Private Talk,Public Performance. Cambridge. Cambridge Uni-versity Press.

Temo på uppdrag av Telia Mobile (februari 2002).SMS-undersökning. Temo Direkt: T-22813.Sammanfattning av undersökningen hittas på:<http://han16ns.telia.se/telia/thk/thkpre52.nsf/vNyhetEfocus/7BB5825D48AD49DA41256-B5F003228F8/$file/SMStabell.doc>.

Ylva Hård af Segerstad lade fram sin avhandling vidInstitutionen för lingvistik, Göteborgs universitet,den 21 december i år.

10 SPRÅKVÅRD 4/02

WEBBPLATSER

Läsa kors och tvärsANNA-MALIN KARLSSON

Vi läser en text från början till slut: uppifrån

och ned, från vänster till höger. Eller gör vi

inte det? Har Internet förändrat läsbeteendet?

Anna-Malin Karlsson, forskare i nordiska

språk vid Stockholms universitet, har under-

sökt hur webbtexter är uppbyggda och hur de

läses.

med en enda försöksperson: en van webb-användare och själv innehavare av en per-sonlig hemsida (Karlsson 2001). Hon fickta sig igenom ett antal personliga hemsi-dor samtidigt som hon fortlöpande kom-menterade sin läsning och spelades in påljudband. I ett annat sammanhang har jagsjälv analyserat samma hemsidor (Karls-son 2002).

I den här artikeln ska jag utifrån de tvåläsarundersökningarna och analysen avhemsidorna ge perspektiv på webbläsan-dets villkor. Artikeln ska inte läsas som enhandledning för skribenter, men syftetkan ändå ytterst beskrivas som språkvår-dande: Vilka typer av textutformningfungerar väl i praktiken, och varför? Ochhandlar det verkligen bara om hur språketär utformat? Vad ska en webbskribenttänka på?

Först dock en liten termutredning.Webbplats används här generellt för sam-manhållna produkter bestående av en el-ler flera sidor (eller webbsidor). Termenhemsida (eller personlig hemsida) användsom en speciell sorts webbplatser, och allt-så inte om en webbplats startsida, som i

Det talas ofta om att Internet, ochframförallt webben, har förändratvår textuppfattning. Vi vet dock

inte så mycket, eftersom det finns ganskafå undersökningar av hur folk egentligenläser webbtext. Redan 1997 intresseradesig dock två kognitionsforskare i Lund,Jana Holšánová och David de Léon(Holšánová & de Léon 1997), för hurmänniskor söker information på Internet.De lät några personer leta informationom ämnen som intresserade dem. För-sökspersonernas hantering av webbsidor-na filmades, och efteråt fick de kommen-tera sitt beteende. Ett liknande läsexperi-ment genomförde jag själv några år senare

SPRÅKVÅRD 4/02 11

En webbplats yttre

gränser är inte

lika tydliga som en

tidnings eller en

boks.

stället benämns indexsida. Med personlighemsida menar jag en webbplats somgjorts av en privatperson som vill presen-tera sig själv för andra. Det är just person-liga hemsidor som mina undersökningarhandlar om och som resonemangen i denhär artikeln utgår ifrån.

Hemsidan som enhet

En viktig skillnad mellan webben ochvåra traditionella pappersmedier är att enwebbplats yttre gränser inte är lika tydligasom en tidnings eller en boks. En vecko-tidning hålls ihop ge-nom att den är häftadoch har ett omslag av litetjockare, blankt papper.På webben är det kon-kreta materialet alltiddetsamma: datorskär-men. Men allt som visaspå den tillhör inte själv-klart en och samma pro-dukt. Att definiera detyttre förpackningsforma-tet är alltså svårt på web-ben, både för producen-ter och konsumenter.Samtidigt behöver vi kunna identifieraformatet för att kunna förstå och användaden text vi läser fullt ut. Ofta är förpack-ningsformatet avgörande för vilken genreen text tillhör. Samma text kan byta genreom den flyttas t.ex. från veckotidning tillen lärobok. Genrebestämningen är viktig,eftersom många av våra tolkningsramarhänger samman med den (Ledin1999:30–32).

Hur gjorde min försöksperson för attöverblicka hemsidan och definiera forma-tet? Jo, när hon ställdes inför en ny hem-sida rullade hon snabbt upp och ner medhjälp av rullisten. Omedelbart letade hon

reda på den meny som ofta finns på denförsta sidan och som hjälper till att defi-niera formatet. Sedan klickade hon sigsnabbt igenom menyn för att se vad somfanns. I det här fallet upptäckte hon attalla delsidor öppnades vid sidan av den såkallade ram som menyn ligger i, och drogdå slutsatsen att hon befann sig inom enoch samma hemsida.

Att använda ramar är alltså ett sätt attavgränsa en hemsida eller annan webb-plats utåt. Ett annat är att utnyttja sammabakgrund, typsnitt o.s.v. på alla olika del-

sidor. I båda fallen spelardet ingen roll om doku-menten ligger på olikaserveradresser. Mångasom använder gratisserv-rar får snart fullt på sinaserverkonton och måsteta flera olika servrar i an-språk för att lagra hemsi-dans alla delar. Att defi-niera en hemsida ellerannan webbplats efterden tekniska serveradres-sen är alltså ingen braidé.

När försökspersonen snabbt klickadesig igenom hemsidans delar var det för attfå en bild av hela hemsidans struktur.Men vilka olika slags sidor består en per-sonlig hemsida av? Rubrikerna i menyer-na var i det här fallet inte helt genomskin-liga. Där stod exempelvis ”Fröken Ur” el-ler ”Me, myself and I”. Efter att ha klickatsig till dessa sidor kunde försökspersonendra slutsatsen att den sistnämnda var enganska vanlig egosida, d.v.s. en sida därförfattaren presenterar sig. ”Fröken Ur”var vad jag kallar en innehållssida, en sidamed extrainformation mer eller mindrelöst kopplad till innehavaren. Förutom

12 SPRÅKVÅRD 4/02

dessa två sidtyper förefaller en personlighemsida kunna bestå av ytterligare ett an-tal delar. Indexsidan är den första sidanbesökaren kommer till och den sida därmenyn ofta finns. Försidan finns iblandföre indexsidan, och man ska bara klickasig förbi. Länksidan rymmer intressantalänkar. På vännersidan presenteras kom-pisar. Det kan också finnas en fotosida, engästbok där besökare kan skriva en rad ochibland även en dagbok där innehavaren re-gelbundet skriver längre eller kortare be-traktelser över tillvaron. Åtminstone sågdet ut så 1998 när mitt undersöknings-material samlades in. Sedan dess förefallerdet ha utvecklats nya genrer, som skivsam-lingen och fotodagboken. (Observera attdessa beteckningar inte är fast etablerade,utan kompromisser av mina informantersolika beteckningar. Överhuvudtaget ärterminologin när det gäller olika typer avwebbsidor i högsta grad under utveck-ling.)

När försökspersonen hade identifieratde olika delarna förstod hon vad det varför webbplats hon hade att göra med. Attvi behöver veta vilket format en sida är in-ordnad i och därmed vilken genre sidantillhör, är inte konstigare än att vi får utmer av en tidningsledare om vi vet att detär just en ledare och att den står i SvenskaDagbladet och inte i Dala-Demokraten.Väldigt sällan stöter vi på ledarartiklarutan att veta att de är just ledarartiklar. Påwebben möter vi däremot hela tiden tex-ter med oklar genretillhörighet. Min för-sökspersons ivriga strävan efter överblickspeglar förmodligen bara ett behov av attsätta in sidan i sitt nödvändiga samman-hang.

Även i Lundaundersökningen (Holšá-nová & de Léon 1997) verkade försöks-personerna ha behov av att identifiera det

jag här kallat förpackningsformatet. Ex-empelvis valde de hellre sidor de redankände till, när de sökte information omolika ämnen. Påfallande ofta klickade desig tillbaka till sidor de besökt alldelesnyss, genom att använda ”back”-knappeni webbläsaren. I en kanadensisk under-sökning (Tauscher & Greenberg 1997)visade sig så mycket som 58 % av de upp-sökta sidorna vara tidigare besökta sidor.Är sidorna kända kan man tänka sig attäven det övergripande formatet, och där-med genren, är bekant – vilket inbegriperäven viktiga faktorer som upphovspersonoch kommunikativt sammanhang.

En webbsidas element

Så långt om webbplatsen som helhet ochom varje webbsidas allmänna karaktär.Men en enskild sida består ju i sin tur avolika element, som kan läsas – och läses –på olika sätt. Till att börja med kan manskilja mellan skriftelement och andra ele-ment.

Om man ser till det rent visuella kanskriftelementen delas in i rader, block ochlistor. Dessutom finns skriftbilder, till ex-empel logotyper och banners, som ärkombinationer av skrift och avbildningar.Enstaka skriftrader är de vanligaste ele-menten på försidor och indexsidor.Skriftblock finns i stora mängder påinnehållsidor och i dagböcker. De flestaskriftbilder finns på försidor (logotyper)och länksidor (banners), medan listor fö-rekommer ganska spritt – dock sällan påförsidor.

Min testläsare konfronterades medskriftelement på flera olika sätt i experi-mentet: dels på de sidor som hon ombadsläsa, dels lösryckta ur sitt sammanhangoch presenterade som enskilda element.Jag bad henne då att så snabbt som möj-

SPRÅKVÅRD 4/02 13

Det hände nästan

aldrig att min

försöksperson

läste skrift på

traditionellt sätt.

ligt säga var hon trodde att elementet hör-de hemma och vilken funktion det hade ien större helhet.

Det hände nästan aldrig att min för-söksperson läste skrift på traditionellt sätt,d.v.s. i en rak följd från början till slut.Oftast började hon med att utvinna infor-mation om sidans innehåll på andra sätt.Hon väntade med att läsa skriften tillshon insåg att den innehöll just den infor-mationen hon sökte.

Skriftens utseende var också avgörandeför benägenheten att läsa. Var den för li-ten, för otydlig gentemot bak-grunden eller för bred, så togdet emot och hon lät helst bli.Graden av tålamod med ”job-big” skrift varierade dock mel-lan sidtyperna. Ju längre hontog sig in i hemsidans format,desto mer skrift förväntadehon sig. Störst var tålamodetmed dagbokssidan. Här hadehon också en teknisk strategiför att manipulera skriften tillen form som passade hennebättre: hon öppnade den aktuella ramen iett nytt fönster och drog ihop detta tilllämplig bredd. Detta knep tog hon till närhon var ute just efter skriftens innehåll.

Motviljan mot liten och svårläst skriftgällde dock inte det hon kallade ”admi-nistrativa spörsmål”. Här verkade deträcka att känna igen skriftelementet föratt förstå innehåll och funktion. Experi-mentets minsta skriftrad identifieradesgenast av försökspersonen som en copy-rightangivelse, som ska stå längst ner:”Det är det som står på insidan av bok-omslaget. Först ska det ju vara en läckerframsida som gör att nån öppnar, men dufår ju inte sno nånting”.

När försökspersonen till slut tog sig an

ett kompakt skriftblock skumläste – eller”skannläste” – hon detta på jakt efter vadman kan kalla nyckelord. Dessa ord re-presenterade kända företeelser som honsjälv kunde relatera till. Man skulle kunnase det som en jakt på bekanta ordformer.Skannläsningen kunde börja var somhelst på en sida – inte nödvändigtvislängst upp. På en sida som handlade omen påhittad aktionsgrupp började hon ex-empelvis läsa på detta sätt efter att ha tit-tat på ett fotografi en bit ner på sidan.Blicken föll då på det skriftblock som var

närmast intill bil-den. Först om honhittade nyckelordsom signalerade atttexten kunde varaintressant börjadehon läsa skriftenfrån början. Underintervjun sägerhon också att honföredrar listor, somju ofta består avjust nyckelord.

Även försökspersonerna i Holšánovás ochde Léons undersökning valde gärna mins-ta motståndets väg. De klickade sig vidarehellre än att stanna och läsa.

Icke-språkliga element

På personliga hemsidor och andra webb-sidor finns förstås också element som inteär skrift. På flertalet av sidorna i mitt ma-terial bestäms det dominerande visuellaintrycket av icke-språkliga element, trotsatt skriftelementen kvantitativt är fler. Iundersökningen delade jag upp de icke-språkliga elementen i tre huvudkategorier:fotografier, avbildningar (icke-fotografiskarepresentationer) och abstrakta visualise-ringar (alla visuella former som inte är fö-

14 SPRÅKVÅRD 4/02

reställande). Också bakgrunden kan räk-nas som ett visuellt element. Fotografierär relativt ovanliga, med undantag för fo-tosidor. Avbildningar finns det gott om påvännersidor och länksidor, men också påindexsidor. Abstrakta visualiseringar an-vänds i allmänhet för att strukturera tex-ten, ofta på skrifttyngda sidor som exem-pelvis i dagböcker.

Försökspersonens kommentarer om deicke-språkliga elementen bäddar för enannan indelning: man kan skilja mellande element som representerar något somsidan handlar om och de som inte har nå-gon innehållslig funktion. Till den förstagruppen hör framförallt fotografier. Ele-ment ur den andra gruppen tolkade mintestläsare som dekoration eller avgränsare.Det rörde sig både om potentiellt före-ställande bilder och om abstrakta former.Det kunde vara rader av blommor, tvåtakfläktar som ramade in rubriken på ensida eller en abstrakt grafisk figur som av-gränsade menyn från sidans huvudsakligainnehåll.

I Lundastudien framgår det än tydli-gare att icke-språkliga visuella elementhar stark attraktionskraft. Försöksperso-nerna tenderade här att klicka på de flestabilder, oavsett om dessa var kopplade tilllänkar eller inte. Min försöksperson klick-ade inte på allt, men använde musmark-ören för att avslöja den tekniska adressentill varje bilddokument. På så sätt kundehon avgöra om de var länkar, och om de iså fall ledde ut från hemsidan eller till enannan sida inom det övergripande forma-tet.

Läsvillkor och skrivråd

Det är inte särskilt troligt att de försöks-personer jag här skrivit om läser dagstid-ningar och böcker på samma till synes

fladdriga och ofokuserade sätt. Lässtrate-gierna bör alltså inte förstås som koppladetill person eller kognitiv förmåga i störstaallmänhet. Inte heller beror de på någotslags allmän tidsbrist, utan hör snarare tillde specifika läsvillkoren. Som läsare avwebbtext förefaller man framför allt ha ettstort behov av att genomskåda den aktu-ella textens och sidans sammanhang –dess övergripande formatstruktur.

Läsvillkoren är givetvis relevanta förden som ska skriva webbtexter: den textfungerar bra som går läsaren till mötes ihans eller hennes situation. En webbskri-bent gör alltså klokt i att vara tydlig medatt på varje enskild sida erbjuda ledtrådarom formatstrukturen, t.ex. med hjälp avinnehållsmenyer, länkar till förstasidan,uppgifter om upphovsman och senasteuppdatering. Eftersom visuella signalervisat sig effektiva kan det också vara braatt låta alla delar av hemsidan ha i principsamma övergripande utformning.

Att långa skriftsjok inte lämpar sig påwebben kan man lära sig av de flestahandledningar för effektivare webbtext.Att döma av de undersökningar som refe-rerats i denna artikel verkar detta stämma– men inte generellt. Vid vissa sidtyperväntar sig besökaren betydligt mer skriventext. Sådana sidor knyter an till en mertraditionell skriftkultur, befolkad av skri-benter, författare och krönikörer, och hitgår man för att läsa. Nätdagboken är dettydligaste exemplet, och dit kommer mannär man redan bekantat sig med formatet.

Bilder drar åt sig uppmärksamhet, vil-ket man som webbskribent kan vilja dranytta av. Till exempel kan man låta bilderfungera som tematiska ankare till kortareskriftavsnitt. Även här kan det dock varaklokt att ta hänsyn till genren: vilken typav webbplats, eller del av webbplats,

SPRÅKVÅRD 4/02 15

handlar det om? I min undersökning avhemsidor förekom texter som i hög gradintegrerade skriftspråk och andra visuellauttrycksmedel främst på ganska internasidor. Det var sidor som vänder sig tillchattkompisar och andra vänner. Textertill en bredare offentlighet tenderade attvara mer traditionellt skriftburna. Sättetatt använda bilder och andra visuella ut-trycksmedel ger alltså läsaren signaler omtextens genre och kulturella sammanhang.

Webbskribenter brukar rådas att skrivakort, att vara konsekventa med länknings-teknik m.m. De råden får stöd av de läsar-och användarundersökningar som refere-rats här. Men ett par saker som hängerihop med mer allmänna kommunikativastrategier och normer förtjänar nog attlyftas fram. Den ena är det yttre formatetsbetydelse. Läsaren behöver genomskådaden materiella inramningen, och det gerspecifika problem på webben. Den andraär genrernas roll och textkonventionersförmåga att vandra över mediegränser. I-

bland tenderar webbtext att behandlassom något enhetligt och entydigt. Så ärdet inte.

LITTERATUR

Holšánova, Jana & de Léon, David (1997), Revealinguser behaviour on the world-wide-web. Lund Uni-versity Cognitive Studies 60, 1997.

Karlsson, Anna-Malin (2001), Svenska chattares hem-sidor. III. Texter och skrift. Visuellt och språkligt.TeFa nr 40. Stockholm: Institutionen för nord-iska språk, Stockholms universitet

Karlsson, Anna-Malin (2002), Skriftbruk i föränd-ring. En semiotisk studie av den personliga hem-sidan. AUS. Stockholm Studies in ScandinavianPhilology, 25. Stockholm: Almqvist & WiksellInternational.

Ledin, Per (1997), Texter och textslag – en teoretiskdiskussion. Rapport nt 27 från projektet Svensksakprosa. Lund. Institutionen för nordiska språk,Lunds universitet.

Tauscher, Linda & Greenberg, Saul (1997), ”Howpeople revisit web pages: empirical findings andimplications for the design of history systems.”I: International Journal of Human-ComputerStudies. 47. S. 97–137.

Om datatermer: http://www.nada.kth.se/dataterm/

16 SPRÅKVÅRD 4/02

F R Å G O R & S V A R

Men ocksåNyköping har sindialekt, skriverLindström.

Renaste svenskan?

Jag har hört att denrenaste/klaraste/tydligaste svenskan talas

i trakten kring Stigtomta iSödermanland. Har ni någrauppgifter om det? Finns deti så fall något mer att läsaom det?

Helmer Broberg

Svar: Svar: Svar: Svar: Svar: Alla idéer om att denbästa eller renaste svenskanskulle talas på en viss ort börtas med en rejäl nypa salt.Det cirkulerar uppgifter omatt man talar rikssvenska it.ex. Uppsala, Östersundeller Nyköping, uppgiftersom implicerar att uttalet är”renare” på orten i fråga.Men ingen empiriskundersökning styrker attsvenskan i t.ex. Stigtomta(som ligger strax utanförNyköping) eller Östersundskulle vara renare än den iVimmerby, Eslöv ellerSollefteå. Ett första problemär att klargöra vad klar, renoch tydlig står för i uttals-sammanhang. (Möjligenkunde man ta utgångspunkti hur språkbrukare från olikaregioner klarar av attuppfatta talare från andraregioner.)

Nyköpingspojken ochUppsalaprofessorn OlofGjerdman (1883-1965)ägnade mycket tid både åt

sörmländska stadsmål och åtuttalsnormering. I slutet avandra delen av sin avhand-ling Studier över de sörmländ-ska stadsmålens kvalitativaljudlära (1927) skriver hanom föreställningen attNyköpingsspråket är bäst.Den kan ledas tillbaka tillhertig Karls Nyköping islutet av 1500-talet, dåstaden var centrum förförvaltning och högreutbildning. Gjerdman prövarfaktiskt de sörmländskastadsmålens lämplighet somuttalsnorm. Han anserNyköping bättre än Sträng-näs, Mariefred, Södertäljeoch Trosa så långt att man iNyköping skiljer mellan eoch ä, t.ex. i rev och räv(uppgifterna gäller alltså ca1920). Å andra sidan ärNyköping sämre än t.ex.Strängnäs, Katrineholm ochSödertälje, i det attNyköpingsbor gärna har s.k.e-diftongering i långavokaler, maet, båeten.Missuppfattningar avGjerdmans diskussion kanmöjligen ha givit spridningåt Nyköping-Stigtomtamy-ten.

Fredrik Lindström tarockså upp Nyköpingsmyteni sin senaste bok, Jordenssmartaste ord (2002). Hanmenar att fördelningenmellan götaländska ochsvealändska dialektdrag i

Nyköping i mycket sam-manfaller med den i vad somförr hölls som riksspråk.Men också Nyköping har sindialekt, skriver Lindström,”det kan vem som helst

intyga som hört en Nykö-pingsbo gå och bjäla lite tillvardags”.

Claes Garlén, Olle Josephson

Hand-outer

Är det rätt att skrivahand-outer som i tillexempel dela ut hand-

outer?Undrande

Svar: Svar: Svar: Svar: Svar: Hand-out kallas denkorta sammanfattande texten föredragshållare iblanddelar ut inför föredraget.Det är bättre att använda sigav ersättningsordet stödpap-per. I jämförelse medhandout är det mer genom-skinligt, vilket gör att en

SPRÅKVÅRD 4/02 17

F R Å G O R & S V A Rspråkbrukare som träffar påde båda orden för förstagången nog har lättare attlista ut vad ett stödpapperär. Stödpapper är dessutomlättare att handskas med omman vill böja ordet.

Men om man använderhandout verkar det rimligasteatt i plural lägga till ändelsen-er (en handout, flerahandouter). På det visetansluter man det till hurandra ord böjs som slutar på-out i obestämd form plural,t.ex. knockout, lockout ochlayout.

Martin Ransgart

Hälsoförebyggande

Jag stöter ibland på ordethälsoförebyggande i mittarbete. Enligt min

mening betyder det ’attförebygga hälsa’, d.v.s.hindra att hälsa uppstår elleravstyra hälsa. Det borde väl istället heta ohälsoförebyggan-de. Eller är det ordet hälsa iannan mening än motsatsentill ohälsa man syftar på närman talar om hälsoförebyg-gande åtgärder?

Ann Gustrin

SvarSvarSvarSvarSvar: Du har alldeles rätt.Förleden till förebyggandeanger vad man vill förebyg-ga, d.v.s. något negativt.Man kan således säga

sjukdomsförebyggande menknappast hälsoförebyggande.Samma fel ses ibland i ordsom fredsförebyggande ochsäkerhetsförebyggande, sombåda är lika olämpligaordbildningar. Antingen fårman byta ut förleden till enbeteckning för det man villförhindra (sjukdom, ohälsa,krig, konflikt) eller får manvälja en annan efterled ocht.ex. tala om hälsofrämjande,fredsskapande o.s.v.

Jan Svanlund

Nakenfis

Vet ni varifrån uttrycketnakenfis, det vill sägaatt vara alldeles naken,

kommer? Jag hade aldrighört det förrän mina barnbörjade på dagis. Kommerdet från någon barnbok, tro?

Catrin Hellmark

Svar: Svar: Svar: Svar: Svar: Detta uttryck är vidaspritt inom dagisvärlden.Det betyder en nakenperson, i synnerhet barn somär nakna om rumpan, menanvänds också adverbiellt,bada nakenfis. Man kan gottmisstänka att det är mycketgammalt, med tanke på attfis kunnat användas omperson, t.ex. om det yngstabarnet i en syskonskara. Justden här sortens ord kan ha

svårt att komma in i våraordböcker, på grund avstilnivå och ämnesområde.Men nu börjar det faktisktsynas i tidningarna. Dettidigaste tidningsbeläggetsom vi sett är från 1990. Tillradioprogrammet Språkethar man dock fått dussinta-let brev från läsare, främstfrån Mellansverige, somberättar att de i sin barndom– från 1930-talet och framåt– använt eller hört nakenfis.

Ola Karlsson

Hög volym

Vid några tillfällen närjag påpekat attvolymen är för hög har

jag sagt ”de spelar för högt”,och då har en väninna tillmig sagt att det heter ”despelar för starkt”. Honmenar att ordet hög har enhelt annan betydelse inommusiken. Vad skall man sägaom volymen?

Reine Svensson

SvarSvarSvarSvarSvar: Det är helt riktigt atthög har en annan betydelseinom det musikaliskafackspråket; det syftar påtonhöjd eller frekvens, omman så vill. Frågan är dockhur mycket fackspråket skallfå spilla över på allmänsprå-ket. Volymbetydelsen hos

18 SPRÅKVÅRD 4/02

F R Å G O R & S V A R

En enkel utvägär ju att i ställetanvända ordetsängbord.

hög tas dessutom upp i fleraordböcker. Den måste alltsåses som etablerad, och det ärfullständigt acceptabelt attanvända hög om det är klartatt det är volymen somavses. I sammanhang där detkan missförstås, t.ex.”trumpeten är för hög”, börman vara försiktigare.

Claes Garlén

sprungligen myntats påengelska. I svenska tidnings-texter hittar vi belägg på detsedan början av 1990-talet.

Ola Karlsson

Nattduksbord

Jag har den senaste tidenläst nattygsbord i ställetför nattduksbord, t.ex. i

Liza Marklunds bok ”Primetime”. Har det skett någonspråklig förändring?

Anna-Greta Lindehag

Svar: Svar: Svar: Svar: Svar: Det är intressant attformen nattygsbord, som intestår med i moderna ord-böcker, lever kvar i språk-bruket även om formennattduksbord är vanligare.Båda orden är svåra attförstå. Det finns inget i dagsom heter vare sig nattdukeller nattyg. I uttalet liggernattduksbord så näranattygsbord att man också avdet skälet kan tveka om hurdet skall återges i skrift.Man kan notera stavningarsom nattucksbord ochnattuksbord.

Den ursprungliga formenär nattduksbord. Den är kändsedan 1600-talet. Den ärbildad till nattduk, som dåavsåg ett stycke tyg,säkerligen vackert broderat,

som förnäma damer ladesina toalettsaker på. Alltdetta placerades på ett bord,som alltså kallades nattduks-bord. När det på 1700-taletblev populärt att ha ett bordvid sidan av sängen, varpåman kunde ha ett ljus ellerlägga sin klocka, fick detöverta benämningennattduksbord. Ordet nattdukfanns inte längre kvar, och

nattduksbord hade blivitogenomskinligt. Därförkallades bordet av många istället nattygsbord, eftersomdet fanns ett ord nattyg, sombetecknade nattmössa ochnattdräkt. Men då det intevar meningen att man skullelägga dessa klädesplagg pådetta bord, har benämning-en länge ansetts felaktig.Med tanke på att det i dagvare sig finns nattdukar ellernattyg är det konstigt attavvisa nattygsbord mengodkänna nattdukbord. Bådaorden borde accepteras.

Skratta hela vägen tillbanken

Går uttrycket skrattahela vägen till bankenatt belägga? När och

var förekommer det förförsta gången? Kan det varaen översättning frånengelska?

Marianne Nilsson, Järfälla folkbibliotek

Svar: Svar: Svar: Svar: Svar: Uttrycket le/skrattahela vägen till banken betyder’göra något för pengarnasskull; vara i en sådanposition att man kan struntai kritik’. Uttrycket lär halanserats av den glitterkos-tymförsedde pianistenLiberace. Efter uslarecensioner ska han hatröstat sina medarbetaremed att de kunde görahonom sällskap då han loghela vägen till banken. Dethar med andra ord ur-

SPRÅKVÅRD 4/02 19

F R Å G O R & S V A REn enkel utväg är ju också

att i stället använda ordetsängbord.

Birgitta Lindgren

Singular eller plural?

Jag undrar om det heter”Vi bär svart uniformallihopa” eller ”svarta

uniformer”. Eller kan mansäga både och?

Annette Lindmark,B. Wahlströms Bokförlag AB

Svar: Svar: Svar: Svar: Svar: I detta fall kan bådaformerna användas. Menprincipiellt är det en knepigfråga. Språket erbjuder härinte någon form som är heltentydig. Singularformen kantolkas som om det barafanns en enda uniform ochinte en till var och en. Ochpluralformen kan tolkas somom var och en hade flerauniformer.

Eftersom vår kunskap omvärlden och sammanhangetbrukar hjälpa oss att tydasådana här fraser, spelar detofta inte någon roll vilkenform vi väljer. Vi vet vadsom är en rimlig tolkning.Och så är det i detta fall. Enliten nyansskillnad kan manurskilja. Med singular blirdet mera till en fast fras ochganska abstrakt; man ärklädd i uniform och inte i

något annat plagg. Medplural blir det hela konkret-are.

Birgitta Lindgren

Kontaktinformation

Kan ordet kontaktinfor-mation rekommende-ras? I finlandssvenskan

ses det tydligen som enfinlandism, och mångamotarbetar det därför. Hurär det i Sverige?

Björn

Svar: Svar: Svar: Svar: Svar: Frågan har knappastdiskuterats i Sverige. Någonrenodlad finlandism rör detsig näppeligen om. Sökerman efter ordet på Internetvia sökmotorn Google ochbegränsar sökningen tillenbart svenska sidor pådomänen se får man träff påöver 15 000 webbsidor. Därfinns bl.a. Regeringskanslietoch biblioteksdatabasenLibris representerade. ÄvenForskningscentralen för deinhemska språken i Finlandanvänder kontaktinformationpå den svenska avdelningenswebbsidor.

Ordet fungerar ofta somrubrik över uppgifter ompostadresser, e-postadresser,telefonnummer, faxnummeroch liknande – inte minst iInternetsammanhang.

Ibland används i ställetrubriker med direkt tilltal,som Kontakta oss, iblandAdresser och telefon, iblandmer allmänna rubriker somPersonal, Organisation ellerÖvrigt. Det viktigaste är attdessa uppgifter är lätta atthitta bland andra uppgifterpå exempelvis en webbsida.

I vilket fall behöver vi ensammanfattande benämningför den här typen avuppgifter, och då ärkontaktinformation ettnaturligt val. (Ett annatvanligt uttryck är detförkortade kontaktinfo, somhar lite vardagligare ton.)

Jan Svanlund

Hummus

En fråga som jag hardiskutera mycket medDN På stans korrektur-

läsare då ordet ofta förekom-mer i tidningen i fråga är:Varför stavar ni kikärtspastahummus? Uttalet av vokaler-na blir då t.ex. som i ordetungtupp. På alla de språk därordet finns uttalas dethommos, ungefär som o iblomma, om man försvenskaruttalet något. Ord som rejv,tejp och smajl får nya svenskastavningar för att behålla detursprungliga engelskauttalet, medan ord från

20 SPRÅKVÅRD 4/02

F R Å G O R & S V A Randra, mindre språkbehandlas styvmoderligt ochfår en pinsam stavning ochdärmed ett felaktigt uttal.Andra arabiska ord behållerofta den franska stavningen,men just detta stackars ordverkar ha hamnat mellanstolarna och har varken fåttden franska eller den svenskastavning som kunde ha gjortatt det blivit rätt uttalat. Jagönskar att ni ser över detolyckliga vokalvalet.

Natasja Mrdjanov(som vet hur sorgligt det är

med felstavningar ochfelaktiga uttal)

Svar: Svar: Svar: Svar: Svar: Det ord – sannolikt avarabiskt ursprung – som nuanvänds i betydelsen’kikärtspuré ’eller ’kikärtsrö-ra’ , har på svenska fått ettflertal olika stavningar. Ensnabbsökning på Internetgav följande varianter:hommos, hoummos, houm-mous, houmous, houmus,hummus, humus.

Av de nämnda skrivsättenär hummus det absolutvanligaste.

När man importerar attord från ett annat språk, ärman ofta tvungen att i någotavseende anpassa ordet tillden svenska språkstrukturen.Anpassningen kräver ofta enöversyn av relationen mellanskrivsätt och uttal. Ibland

kan det vara nödvändigt attlansera ett nytt, försvenskatuttal, ibland en ny anpassadstavning. Ibland krävs det attsåväl uttalet som stavningenmodifieras.

Hummus är faktiskt detnormala sättet att i svenskskrift återge ordet medutgångspunkt i den skrivnaarabiska formen. Dubbel-skrivet m anger här att /m/-ljudet är långt, och boksta-ven u är en av de trevokalbetecknande bokstäversom används vid återgivningav arabiska; de andra två är ioch a. (Bokstavsföljden ou,som används i t.ex. fran-skans återgivning av arabiskanamn, bör inte användas isvenskan, men den slinkernaturligtvis ändå in i vissutsträckning i svenska texter.Framför allt förekommer oui egennamn som är hämtadefrån de arabländer där detfranska språket har endominerande ställning.)

Mot ovanståendebakgrund kan man noghävda att stavningenhummus är fullt acceptabel.Att sedan det svenska uttaletkan komma att ändras (så attordet får vokaler som iungtupp), är knappast någonkatastrof utan snarare en avpraktiska skäl motiveradförändring.

Claes Garlén

W i alfabetet?

Jag undrar om bokstavenw officiellt är med isvenska alfabetet. Jag vet

att man kanske kan betraktadet som det ena eller detandra, men vad jag är uteefter är ett auktoritativt svar.Var skall man söka efter ettsådant svar?

Alex

Svar: Svar: Svar: Svar: Svar: Något vare sigentydigt eller auktoritativtsvar på denna fråga finnsinte. Så här ser vi på den:

Det svenska alfabetetbestår av 28 bokstäver. Denramsa som barnen lär sigutantill i skolan, tar normaltinte med W. Den alfabetiskaraden slutar alltså ... R S T UV X Y Z Å Ä Ö. I alfabetiskaförteckningar i lexikon ochuppslagsböcker har W ingenegen plats utan samsorterasmed V. Om två ord är lika ialla avseenden utom att detena har ett V på den platsdär det andra har ett W,kommer ordet med V först:Vallgren kommer föreWallgren, sving före swing.

Men om man tänker påvilka bokstäver som behövsför att skriva svenska, d.v.s.vilka bokstavstecken somingår i det svenska skriftsys-temet, måste svaret bli att Whör till systemet. Det finnsmassor av namn och en del

SPRÅKVÅRD 4/02 21

F R Å G O R & S V A R

Tecknet & skallinte användas ilöpande text,inte heller inamn på myn-digheter ochliknandeinstitutioner.

vanliga ord som innehållerdenna bokstav (sannolikt flerän de som innehåller Q).Och om nu det svenskaskriftsystemets enheter skallräknas upp i alfabetiskordning, placeras W efter Vi raden.

Claes Garlén

Nämnderoch förvaltningar

Vi håller på att ändraorganisationen i Sjöbokommun, bl.a. genom

att slå samman nämnder ochförvaltningar. Frågan är vadsom är rätt när man slårsamman t.ex. tekniskanämnden och fastighets-nämnden till en nämnd. Jagtycker att det bör bli teknik-och fastighetsnämnden,eftersom jag vill ha ettbindestreck efter teknik föratt det ska höra sammanmed nämnden. Men jag harkolleger som påstår att devarit i kontakt med språk-vårdare och fått klarteckenför att skriva t.ex. Barn ochUtbildningsnämnden.

För att vara modern villman kalla det t.ex. Teknik &Fastighetsförvaltning och ivissa fall helt enkelt Teknik& Fastighet.

Jag tycker det bör hetateknik- och fastighetsförvalt-ningen. I vardagligt tal och i

interna sammanhang kanman kalla sig Teknik &Fastighet om man vill det.

Hur är det med stor ochliten bokstav? I löpande texti t.ex. protokoll vill jaganvända liten bokstav som iteknik- och fastighetsnämn-

den. När man vänder sig utåttill andra myndigheter ochkopplar namnet till kommu-nen vill jag ha stor bokstav,t.ex. Teknik- och fastighets-nämnden i Sjöbo kommun.Det ska väl inte i dessa fallheta Teknik- och Fastighets-nämnden? Jag är ocksåtveksam till att använda & ilöpande text.

Helén Odéen

Svar: Svar: Svar: Svar: Svar: För en nämnd somskall hantera dels tekniska

ärenden, dels fastighetsären-den, är beteckningen teknik-och fastighetsnämnd lämplig.Man bör också skriva teknik-och fastighetsförvaltning.Man bör hålla sig tillgenomgående gemenabokstäver i löpande text,t.ex. ”I detta ärende bör manvända sig till kommunensteknik- och fastighets-nämnd”. I ett officiellt namnbör man däremot ha enversal i början: Teknik- ochfastighetsnämnden i Sjöbokommun.

Ellipsen teknik ochfastighet kan väl gå för sig attanvända i den internajargongen, ”hon jobbar påteknik och fastighet”. Tillallmänheten bör mananvända uttryck som klartsäger vad det rör sig om, ennämnd, en förvaltning ellernågonting annat.

Tecknet & skall inteanvändas i löpande text, inteheller i namn på myndighe-ter och liknande institutio-ner.

Claes Garlén

Se också avdelningen Frågoroch svar vår webbplats<www.spraknamnden.se>.

22 SPRÅKVÅRD 4/02

FLERSPRÅKIGHET

Myter om tvåspråkighetINGER LINDBERG

Sverige som flerspråkigt land blev en valfråga.

Debatten var mer livlig än kunnig. En

långsiktig språkpolitik kräver till en början att

vi gör oss av med vanföreställningar om

mångspråkighet. De 200 modersmålen i

Sverige är en stor tillgång för både individer

och samhälle. Inger Lindberg, professor i

svenska som andraspråk vid Göteborgs

universitet och styrelseledamot i Svenska

språknämnden, avlivar några myter.

Det är inte utan att man blir avundsjukpå naturvetarna som med självklar aukto-ritet och genom exakta och ovedersägligametoder en gång för alla kan ta död pågamla felaktiga föreställningar. Lika lättavlivar man dessvärre inte en del envisamyter om tvåspråkighet. De har fått fästei det allmänna medvetandet genom attständigt upprepas och framställas somsjälvklara sanningar.

Myt 1: Forskarna är oeniga

En sådan myt är den påstådda oenighetenbland forskarna i frågor som gäller barnstvåspråkighet. Ett belysande exempel ärmodersmålets betydelse för flerspråkigabarns språk- och kunskapsutveckling. Imedierna framställer man ofta forskarnasom oeniga och menar att det inte finnsnågra entydiga svar i den ena eller andrariktningen. Men på denna punkt råder idag stor enighet i forskarvärlden. I omfat-tande, långsiktiga och vetenskapligt välgenomförda studier har man jämfört un-dervisningsprogram som i olika gradinbegripit undervisning i och på moders-

För en tid sedan kunde man läsa i tid-ningen att zoologerna genom DNA-tekniken kunnat avslöja en gammal

seglivad myt – fåglar som bor i par är var-andra trogna. En stor del av fågelungarnavisar sig nämligen vara resultatet av sned-språng. Genom att samla in blodprov harman också lyckats visa att honorna hargoda skäl att vara otrogna. Deras ordina-rie hanne är en nära släkting, och otrohe-ten är helt enkelt ett sätt att få friska ung-ar och undvika incest.

SPRÅKVÅRD 4/02 23

Man har kunnat

fastställa många

positiva samband

mellan tvårspråk-

ighet och kognitiv

utveckling.

målet (Thomas & Collier 1997, 2002).Jämförelserna visar att satsningar på mo-dersmålet har en positiv och avgörandebetydelse för tvåspråkiga elevers andra-språksutveckling och allmänna skolfram-gång. Resultaten gäller visserligen USAdär utbildningssystemet i många avseen-den skiljer sig från t.ex. det svenska. Menforskarna i vår del av världen är eniga omdessa resultats allmänna giltighet, efter-som de i hög grad bekräftar det mankommit fram till imånga tidigare mindreundersökningar i skildasammanhang (se vidareHyltenstam & Tuomela1996). I grunden hand-lar det om något så en-kelt som att vi lär bäst påett språk som vi förstår.Så länge de flerspråkigaeleverna inte behärskarundervisningsspråket,kommer de att ha sämreförutsättningar än en-språkiga elever som un-dervisas på det språk de är bäst på, nämli-gen sitt modersmål. De flerspråkigaeleverna bör alltså i skolarbetet parallelltmed svenskan få fortsätta att utveckla ochanvända det språk de kan bäst. Annarskommer de ohjälpligt efter i sin kun-skapsutveckling.

Myt 2: Modersmåletstör andraspråksinlärningen

Här rycks mattan undan också för en an-nan seglivad myt: att modersmålet skulleha en negativ inverkan på minoritets-språkselevers andraspråksinlärning ochhämma den allmänna kognitiva utveck-lingen. En ensidig satsning på andrasprå-ket skulle därför vara att föredra. Till

grund för denna syn ligger föreställningenatt det finns ett begränsat språkutrymme ihjärnan. Tvåspråkighet och en fortsatt ut-veckling av modersmålet skulle vara för-virrande och störa och försena utveckling-en av andraspråket.

Denna myt kan ha sitt ursprung i tidi-ga studier kring tvåspråkighet som visadepå betydande kognitiva nackdelar för-knippade med flerspråkig uppväxt. Men ide undersökningarna hade man inte i till-

räckligt hög grad tagithänsyn till skillnader isocial bakgrund mellanenspråkiga och flersprå-kiga (August & Hakuta1997). Inte heller tänkteman på graden av två-språkighet, utan indivi-der bedömdes som två-språkiga t.ex. utifrån för-äldrarnas födelseort ellerefternamn. Man tog intereda på i vilken utsträck-ning de verkligen be-härskade flera språk.

Men tvåspråkighet är inget entydigtbegrepp. Tvåspråkighetsforskaren Lam-bert (1977) skilde redan på 1970-taletmellan additiv och subtraktiv tvåspråkig-het. Den distinktionen markerar betydel-sen av de sociokulturella villkor som kän-netecknar tvåspråkiga barns uppväxt i oli-ka miljöer. I den mån de får möjlighet attutveckla sitt andraspråk parallellt med enfortsatt utveckling av förstaspråket i enatmosfär där båda språken och kulturernavärderas högt, så kan man tala om en ad-ditiv tvåspråkighet, d.v.s. en tvåspråkighetsom innebär att språken kompletterar ochberikar varandra. När andraspråkstilläg-nandet i stället sker på bekostnad av för-staspråket talar man subtraktiv tvåsprå-

24 SPRÅKVÅRD 4/02

kighet. Det är ofta fallet då minoritets-språksbarn tvingas överge sitt modersmålför det majoritetsspråk som talas av endominerande grupp. Samhällets och sko-lans attityder till och värderingar av två-språkighet, liksom olika minoriteters kul-tur och språk, avgör om minoritetsspråk-seleverna kan utveckla additiv tvåspråkig-het och dra nytta av de positiva effekternaav denna tvåspråkighet.

I senare års forskning har man kunnatfastställa många positiva samband mellantvåspråkighet och kognitiv utveckling (sevidare Lee 1996). Tvåspråkighet har bl.a.visat sig främja metaspråklig medveten-het, d.v.s. insikter om hur språk är kon-struerade och fungerar (Ben-Zeev 1977).Den metalingvistiska medvetenheten är isin tur en viktig faktor för intellektuell ut-veckling, både i fråga om läsfärdighet ochskolframgång mer allmänt. Andra studiervisar också att tvåspråkighet gynnar be-greppsbildning, analogisk slutlednings-förmåga liksom kreativt tänkande i nyariktningar. Det bör dock påpekas att deflesta av dessa studier bygger på resultatfrån balanserat tvåspråkiga. Resultaten äralltså inte generaliserbara till personersom endast har en mer begränsad färdig-het i ett av språken. Mycket talar i ställetför att tvåspråkighetens fördelar hängersamman med additiv tvåspråkighet ochhög färdighet i bägge språken.

Det positiva sambandet mellan två-språkighet och olika kognitiva processerkan ha olika förklaringar. En tänkbar så-dan är att tvåspråkiga får en högre medve-tenhet om språklig form och funktion iallmänhet. De kommer tidigt underfundmed språkets symboliska funktion när deupptäcker att flera olika uttryck kan an-vändas för att beteckna en och sammasak. Den insikten anses gynna symboliskt

och abstrakt tänkande (Genesee 1981,Hakuta 1986). En annan förklaring kanvara att tvåspråkiga blir mer flexibla i sitttänkande genom att de lätt kan växla mel-lan olika språk (Peal & Lambert 1962).Det kan gynna förmågan att se flera alter-nativa lösningar på ett problem och vidbehov överge en hypotes till förmån fören annan. Man kan också tänka sig attflerspråkiga genom tidig kontakt med fle-ra språk i högre grad än enspråkiga ut-vecklar sitt verbala tänkande och sin för-måga att utnyttja språket som ett stöd försitt tänkande. Den förklaringen utgår frånett nära samband mellan språk och tän-kande i enlighet med den ryske psykolo-gen Vygotskijs språksyn. Inlärningen avett andraspråk kan enligt Vygotskij befria”barnets språkliga tänkande ur de konkre-ta språkliga formernas och företeelsernasfångenskap” (Vygotskij 1999: 274).(Även Goethe menade att inlärningen avett andraspråk höjer medvetenheten ommodersmålet, när han sa att den som intekänner ett enda främmande språk inteheller känner sitt modersmål.)

Myt 3: Barn lär sig fort

Att barn lär sig andraspråk och främman-de språk i en rasande fart utan någon somhelst ansträngning är ytterligare en myt.Andraspråksinlärning är faktiskt en mö-dosam och tidskrävande process för såvälbarn som vuxna. Undersökningar visar istället att äldre barn och vuxna lär sig for-tare. De har fördelen att ha kommit läng-re i sin kognitiva utveckling, och därige-nom kan de bättre dra nytta av undervis-ning än små barn som har sämre memo-reringstekniker och inlärningsstrategier.Yngre barn har lättare att tillägna sig ettbrytningsfritt uttal. De kan också framståsom snabbare inlärare genom att de inte

SPRÅKVÅRD 4/02 25

ställs inför lika stora utmaningar som äld-re barn och vuxna. De förväntas inte an-vända språket i lika krävande situationerutan klarar sig med enklare strukturer ochett ganska begränsat ordförråd.

Det är också stor skillnad på yngre ochäldre barn. För barn i skolåldern höjs kra-ven på språkkunskaper i snabb takt. Barnkan relativt fort utveckla kommunikativafärdigheter i samband med en situations-beroende språkanvändning somdominerar den muntliga och ihög grad interaktionellaspråkanvändningen i förskole-åldern. Men det återstårmånga år innan det situation-soberoende, skolrelaterade språ-ket är fullt utvecklat. Dettaspråk kännetecknar denmuntliga och skriftliga språk-bruket särskilt i grundskolanssenare år och i gymnasiet. Föratt kunna ta till sig innehållet iläromedlen och hänga med iundervisningen är denna typav språkkunskaper nödvändiga. Under-sökningar visar att de kan ta fem år ochmer för elever med andra modersmål attutveckla denna typ av andraspråkfärdig-heter. Det gäller även under gynnsammaförhållanden där eleverna erbjuds under-visning i såväl andraspråket som moders-målet. Forskningen visar dock klart att så-dan undervisning påskyndar utvecklingenoch har en avgörande betydelse för engynnsam andraspråksutveckling och förskolframgång mer allmänt. Att språkligtkomma ikapp majoritetsspråkselevernatar naturligtvis olika lång tid för olikaelever. Det beror på en mängd olika fak-torer. Vid vilken ålder kommer man ikontakt med svenskan? I vilken utsträck-ning har man utvecklat skolrelaterade

kunskaper på sitt modersmål? Hur myck-et svenska behärskar man vid skolstarten?Hur mycket svenska möter man och an-vänder man aktivt i det sociala livet utan-för skolan?

Myt 4: Vuxna lär sig bäst på jobbet.

För övrigt kan eventuella skillnader mel-lan barn och vuxna bero på psykologiskaoch sociala faktorer. Barn hamnar ofta i

situationer där detvingas användaandraspråket för attfå kontakt med ochaccepteras av andrabarn. Vuxna kandäremot i mångafall klara sig på ar-betsplatsen med enrelativt begränsadspråkfärdighet ochsedan umgås medlandsmän och talaförstaspråket utan-för arbetet.

Många politiker uttalar så tvärsäkertatt invandrare lär sig svenska bäst på job-bet. Det kan faktiskt vara tvärtom. Denspråkliga nivå man har uppnått genomundervisning kan t.o.m. sjunka när mankommer ut i arbetslivet, om man hamnarpå en arbetsplats där möjligheterna tillspråkanvändning är begränsade. Mångainvandrare erbjuds arbeten som inte stäl-ler särskilt stora krav på kommunikativförmåga under arbetets själva utförande,t.ex. industriarbete och städjobb på ar-betsplatser med stor andel invandrad ar-betskraft (Andersson 1982; Schierup &Paulsson 1994). På så vis kan arbetsför-hållandena snarare bli ett hinder för vida-re språkinlärning. Ofta hämmas möjlig-heterna till kommunikativa kontakter på

Den språkliga nivå

man uppnått

genom undervis-

ning kan sjunka

när man kommer

ut i arbetslivet.

26 SPRÅKVÅRD 4/02

sådana arbetsplatser dessutom av faktorersom buller och stress. Eftersom det socia-la umgänget på rasterna är kopplat till ettstarkt behov av avkoppling och gemen-skap undviker man av naturliga skäl kom-munikativa situationer som kan medföraspråkliga och kulturella komplikationer(Hyltenstam & Kuyumcu 1991). Detinnebär att såväl infödda svenskar som in-vandrare hellre kan välja samtalspartnermed samma bakgrund och språk för enpratstund och att sociala kontakter överspråkgränserna på arbetsplatsen uteblir.

Undersökningar visar också att in-vandrare som går direkt in i arbete utanspråkundervisning ofta utvecklar starktförenklade versioner av målspråket, somkännetecknas av begränsat ordförråd ochen rudimentär grammatik (Klein & Ditt-mar 1979: Clahsen, Meisel & Pienemann1983; Klein & Perdue 1997). De uppnårdå en mycket låg språklig nivå som barakan tillfredsställa de mest basala kommu-nikativa behoven. Det gäller framför alltkortutbildade invandrare som dessutomofta har mycket få sociala kontakter medmålspråkstalare på sin fritid – en faktor avstor betydelse för framgångsrik språkin-lärning. Ett arbete är alltså ingen garantiför gynnsam språkutveckling, även omdet naturligtvis på många andra sätt kanvara av avgörande betydelse för ett bra livi det nya landet. Forskningen visar att un-dervisning underlättar och påskyndarspråkinlärningen (Long 1983). Den lederi allmänhet också till en högre grad avspråkbehärskning än enbart naturlig in-lärning.

Myt 5: Språk ska hållas isär

Det finns också en allmän föreställningom att tvåspråkiga ska behärska vart ochett av sina språk precis som enspråkiga.

Enligt de danska tvåspråkighetsforskarnaJens Normann Jørgensen och Anne Hol-men (1997) bygger den på en dubbel en-språkighetsnorm. Enligt denna norm börflerspråkiga också hålla isär sina språk. Deska använda ett språk i taget på ett sättsom inte avviker från hur enspråkiga an-vänder sina respektive språk. Men två-språkiga är inte enspråkiga, och derasspråkanvändning skiljer sig på viktigapunkter från enspråkigas. De användersina olika språk i olika sammanhang, situ-ationer, funktioner och roller och med oli-ka människor. Därför utvecklas språkensällan helt likartat och parallellt. I ställetkommer de att komplettera varandra. Detman kan göra på ett språk klarar mankanske inte alltid lika bra på ett annat.

Mina, en tvåspråkig svensk flicka somvuxit upp med både norska och svenska ihemmet, blev plötsligt osäker när honblev tillfrågad om namnet på några vanli-ga fåglar och blommor på svenska. ”Såntkan jag bara på norska, för det har jag all-tid pratat om med mamma och hennessläktingar”, förklarade hon. Omvänt finnsdet naturligtvis en hel del som Mina ärbetydligt bättre på att uttrycka på svenska;hon är uppvuxen i Sverige och går isvensk skola.

I stället för att jämföra tvåspråkiga medenspråkiga, bör man enligt Jørgensen ochHolmen se på tvåspråkigas språkliga re-surser utifrån en integrerad tvåspråkighets-norm: hur utnyttjar de hela sin samladespråkliga kompetens? Den inbegriperväxling mellan språken, s.k. kodväxling,brytning, lånord och många andra formerför språklig blandning och påverkan.Kodväxling ses ofta som ett tecken påbristande språkförmåga och något sombör undvikas. I själva verket ger kodväx-ling ofta tvåspråkiga en möjlighet att till

SPRÅKVÅRD 4/02 27

fullo utnyttja sin språkliga potential ochspela på hela sitt språkliga register på ettsätt som enspråkiga saknar möjlighetertill. En del forskare menar t.o.m. att an-vändningen av flera språk samtidigt skabetraktas som ett språk i sig.

I ett mycket omfattande danskt pro-jekt, det s.k. Køgeprojektet, följde manunder en tioårsperiod den tvåspråkiga ut-vecklingen hos en grupp dansk- och tur-kisktalande elever. I en delstudie mätteman tio tvåspråkigaelevers kodväxlingsvanori deras samtal med var-andra ( Jørgensen 2002).Eleverna rangordnadessedan utifrån hur mångaprocent av deras yttran-den som innehöll ele-ment från såväl moders-målet turkiska som an-draspråket danska. Manlät dessutom en under-sökningspanel på 100vuxna danskar bedömasamma elevers talade danska. Resultatenvisar intressant nog en stor överensstäm-melse mellan grad av kodväxling och be-härskning av danska enligt undersök-ningspanelen. Överensstämmelsen varinte total, men de två elever som uppfat-tades som bäst på att tala danska var detvå som kodväxlade mest. Likaså var detvå elever som uppfattades som sämst påatt tala danska de två elever som kodväx-lade minst. Forskarna menar att dettakullkastar föreställningar om att använd-ning av modersmålet skulle ha en negativeffekt på andraspråksinlärningen och atttvåspråkiga elever skulle bli bättre på atttala danska genom att de uppmanas attinte blanda språken.

Kodväxlingen kan användas för många

olika uppgifter. I vissa fall kan kodväxl-ingen förklaras genom yttre faktorer somvid övergången från en aktivitet till en an-nan. I skolan kan man t.ex. växla från mi-noritetsspråk till majoritetsspråk när ras-ten är slut och lektionen börjar. Eller by-ter man språk när en ny samtalspartnerkommer in i bilden. Som sociolingvistenJohn Gumperz (1982) påpekat kan ocksåstatusförhållanden mellan språken ha be-tydelse för språkval. Enligt Gumperz an-

vänds minoritetsspråketofta som en vi-kod för attmarkera närhet och soli-daritet med den egnagruppen. Majoritetssprå-ket används som en de-kod associerad med maktoch status. En växlingfrån vi- till de-kod ellervice versa kan alltså geett yttrande en extra di-mension och därmed enantydan om hur det skaförstås i samtalet. Med

sin språkväxling hänvisar talaren till denauktoritet och tyngd som majoritetssprå-ket signalerar eller till den samhörighetsom minoritetsspråkanvändning symboli-serar.

I Køgeprojektet finns många exempelpå hur minoritetsspråksungdomarna ut-nyttjar sin flerspråkighet i samtal medvarandra. De använder kodväxling för attdemonstrera makt som då de går över frånminoritetsspråket turkiska till majoritets-språket danska. Eller de markerar avståndoch avvikande mening genom att växlafrån det språk som tidigare talare använt,oavsett vilket det är. Den brittiske forska-ren Ben Rampton (1995) har också visathur ungdomar med olika etnisk ochspråklig bakgrund i South Midlands i

Kodväxling ger

tvåspråkliga

möjligheter att

utnyttja hela sitt

språkliga register.

28 SPRÅKVÅRD 4/02

England i sin kommunikation använderengelska såväl som sina olika minoritets-språk i ett interaktivt och kreativt sam-spel. På detta sätt övervinner de potenti-ellt hotfulla sociala, etniska och språkligaskillnader och demonstrerar solidaritetoch samhörighet.

Vid sidan av svenska och de fem in-hemska minoritetsspråken talas i Sverige idag nära 200 språk från världens allahörn. Med över en och en halv miljonspråkbrukare med svenska som andra-språk är tvåspråkigheten i Sverige ett ut-brett fenomen. Det är en värdefull resursför såväl de enskilda individerna som församhället i stort. Trots det förknippasdenna språkrikedom i den allmänna de-batten ofta med negativa attityder ochproblem. Kanske har det med några av deovanstående myterna att göra. Desto stör-re anledning att avliva dem!

Hyltenstam, K. & Kuyumcu, E. (1991), Språk – In-vandrare – Arbetsmarknad. Om språkets roll förinvandrarnas situation på arbetsmarknaden. Stock-holm: Arbetsmarknadsdepartementet

Hyltenstam, K. & Tuomela, V. (1996), Hemspråks-undervisningen. I K. Hyltenstam (red.) Tvåsprå-kighet med förhinder? Invandrar- och minoritets-undervisning i Sverige. Lund: Studentlitteratur

Jørgensen J. & Holmen, A. (1997), Successivebilingualism in school-age children. CopenhagenStudies on Bilingualism. Vol 27. Copenhagen: TheDanish University of Education.

Jørgensen, J, utg. (2002), De unges sprog. Köpenhamn:Akademisk Forlag.

Klein, W. & Dittmar, N. (1979), DevelopmentGrammars. The acquisition of German syntax byforeign workers. Berlin & New York: SpringerVerlag.

Klein, W. & Perdue, C. (1997), The basic variety.Second Language Research 13:4

Lambert, W. (1977), The effects of bilingualism onthe individual: Cognitive and socioculturalconsequences. I P. Hornby (Ed.) Bilingualism:Psychological, social and educational implications.New York: Academic Press

Lee, P. (1996), Cognitive development in bilingualchildren: A case for bilingual instruction in earlychildhood education. The Bilingual Research Jour-nal. Vol 20:3-4.

Long, M. (1983), Does second language instructionmake a difference? A review of the research.TESOL Quarterly 17:359-82.

Peal, E. & Lambert, W. (1962), The relation ofbilingualism to intelligence. PsychologicalMonographs, 76, 1-23.

Rampton, B. (1995), Crossing. Language and ethnicityin adolescents. London: Longman.

Schierup, C-U. & Paulsson, S. (1994), Arbetets et-niska delning. Stockholm: Carlssons förlag.

Thomas, W. & Collier, V. (1997), School Effectivenessfor Language Minority Students. <http://www.ncela.gwu.edu/ncbepubs/resource/effectiveness/index.htm>

Thomas, W. & Collier, V. (2002), A National Studyof School Effectiveness for Language MinorityStudents’ Long-Term Academic Achievement FinalReport: Project1.1 <http://www.crede.ucsc.edu/re-search/llaa/1.1_final.html>

Vygotskij, L. (1999), Tänkande och språk. Göteborg.

LITTERATUR

Andersson, L-G. (1982), Arbete och kommunikationpå Volvo. Arbete och språkmiljö. Rapport nr 3. In-stitutionen för lingvistik, Göteborgs universitet

August, D. & Hakuta, K, utg. (1997), Improvingschooling for language-minority children. A researchagenda. Washington D.C: National AcademyPress

Ben-Zeev, S. (1977), The influence of bilingualismon cognitive strategy and cognitive development.Child Development, 48.

Clahsen, H., Meisel, J. & Pienemann, M. (1983),Deutsch als Zweitsprache. Der Spracherwerbausländischer Arbeiter. Tübingen: Gunter Narr.

Gumperz, J. (1982), Discourse strategies. Cambridge:Cambridge University Press.

Hakuta, K. (1986), Mirror of language. New York:Basic Books.

SPRÅKVÅRD 4/02 29

Svenska, finskaoch mandinka

BENGT AHLFORS

FLERSPRÅKIGHET

I många familjer i Sverige talas både svenska

och finska. I andra talas svenska och ett

afrikanskt språk, och i en del talas tre språk.

Så också i andra länder. Bengt Ahlfors,

finlandssvensk författare och teaterman,

rapporterar lärdomar från den flerspråkiga

familjen.

Jag växte upp i Kronohagen i Helsing-fors. Mitt hem var svenskt, i familjenoch släkten talade alla svenska. Jag

gick i svensk barnträdgård, svensk små-barnsskola, svenskt läroverk. Mina uni-versitetsstudier skedde till övervägandedel på svenska.

När mina föräldrar ville att jag inteskulle förstå, talade de finska. Det språketlärde jag mig småningom i skolan och pågården, där lekarna mestadels lektes på

finska. Då övergick mina föräldrar till attanvända tyska som sitt hemliga språk.

I mitten av 1950-talet var de svensk-språkigas antal i Helsingfors absolut settstörre än någonsin förr eller senare. Detfanns 14 svenska läroverk i staden, detrådde ingen brist på ”svenska rum”, därsvenska pojkar kunde träffa svenska flick-or.

Jag kom dock slutligen att träffa enfinsk flicka. Hon hade växt upp i Kemi inorra Finland, hennes hem var finskt, ifamiljen och släkten talade alla finska.Sverige låg nära, men också med vänner-na där talade man för det mesta finska.Svenska lärde hon sig i skolan, inte pågården. Det fanns två familjer i Kemi somsände sina barn till den närmaste svenskaskolan, som fanns i Uleåborg. Det tycktehon var lustigt och lite fisförnämt. Att detbodde också andra svenskar i Finland var

30 SPRÅKVÅRD 4/02

hon knappast medveten om, innan honflyttade till Helsingfors.

Vi träffades på en teater där vi båda ar-betade. Tycke uppstod och vi började um-gås, till en början mest i telefon. Om jagminns rätt fördes de samtalen till övervä-gande del på finska, men också på svens-ka. Det fanns ingetsystem i vårtspråkval.

Det finns detinte heller nu, närvi har levat till-sammans i 34 år.Ibland talar vi barasvenska eller barafinska med varan-dra i några måna-der, ibland byter vispråk fem gångerunder en frukost.Det beror inte påämnet, inte på vemsom inleder samtalet, inte på omgivning-en. Vi har talat finska på Åland ochsvenska i Savolax. Däremot har vi aldrigsamtalat på var sitt modersmål, utan hål-ler oss alltid till någotdera. Jag vet inte hurdet fungerar, men det fungerar.

Numera är vi båda praktiskt tvåspråki-ga, inte sällan händer det att jag regisserarpå finska samtidigt som min fru regisserarpå svenska. Ändå råder det ingen tvekanom att hon är en mycket finsk kvinna.Och att jag är en mycket finlandssvenskman.

Att språkbyten också kan fungera an-norlunda än i vårt fall har jag sett exempelpå i bekantskapskretsen; tre systrar i enhelfinsk familj som sattes i svensk folk-skola på Degerö utanför Helsingfors. Detalade finska med varandra i hemmet ochsvenska i skolan, och på skolvägen bytte

de språk när de hoppade över ett bestämtdike. Det var inget medvetet beslut, baraen instinktiv känsla för revir.

En människa – ett språk

När vår dotter föddes ställdes vi inför frå-gan: vilket språk skall vi tala med henne? I

teorin fanns det fyra möjlighe-ter:

• att bara tala finska,• att bara tala svenska,• att ibland tala finska, ib-

land svenska, så som vi gjordesinsemellan,

• att tala var sitt modersmål.Vi valde den sistnämnda

möjligheten, därtill uppmunt-rade av böcker i ämnet. Vimåste då bortse från att detockså fanns böcker som varna-de för s.k. dubbel halvspråkig-het, och menade att männis-kan behöver ett entydigt mo-

dersmål innan hon kan lära sig andraspråk. Den teorin har åtminstone i vårtfall inte visat sig hållbar.

Vi ville ge vårt barn två modersmål.Den praktiska nyttan är uppenbar, menockså känslorna spelade in. Vi hade i vissmån olika kulturbakgrund och ville delamed oss av den till vår dotter. För mig vardet viktigt att få läsa sagor och sjunga vi-sor på svenska (Elsa Beskow, Alice Teg-nér!) för mitt barn. För min hustru var detlika viktigt att få gå i svampskogen medsitt barn på finska – även om hon kansoppars, kremlors och riskors namn ocksåpå svenska bättre än jag.

Vi valde alltså att tala var sitt språkmed barnet och vi beflitade oss om attvara konsekventa. Det var inte lätt allagånger, det krävde beslutsamhet och ettvisst moraliskt mod. Att en finskkunnig

Ibland talar vi

bara svenska eller

finska i månader,

ibland byter vi fem

gånger under en

frukost.

SPRÅKVÅRD 4/02 31

far i en helfinsk omgivning envist talarsvenska till sin sex månader gamla, nästanspråklösa dotter, det väckte nog en vissförundran i norra Karelen. Min hustruhar motsvarande erfarenheter från Åland.Vart vi än kom kände vi oss tvungna attförklara vår metod, som på den tidenännu inte var så vanlig. Och jag är inte sä-ker på att man alltid förstod oss, varken påÅland eller i Karelen. Ännu svårare vardet att kräva konsekvens av släkt och vän-ner, men vi påtog oss det obehaget, efter-som vi trodde att det var vik-tigt för barnet att i alla situa-tioner kunna förbinda enmänniska med ett språk.

Vi gick också in för aktivinlärning och benämnde fö-remål på båda språken samti-digt. Vi försökte ge barnetmånga språkliga impulseroch bemödade oss inte omatt tala enkelt, utan användetidigt också mera komplice-rade satser. Däremot avstodvi helt från att tala barnspråk;om man måste lära sig bådemun och suu förefaller detonödigt att ytterligare belastasig med muntu (finl.) och suukko. Det ärmöjligt att dottern lärde sig tala något se-nare än hon hade gjort med endast ettspråk – i så fall en skada som man kan taigen.

Tolkningsproblem

Till en början lärde hon sig svenska ochfinska ord huller om buller. Vi försökte dåge henne parallellformerna. Bad hon migom leipää, så fick hon bröd, men ocksåordet bröd. Bad hon sin mamma ommjölk, fick hon mjölk men också ordetmaito.

Vid två års ålder kom hon underfundmed att hon hade olika kanaler till oss.Insikten kom som en plötslig aha-upple-velse genom ordet saft, ett nog så viktigtbegrepp för en tvååring. Hon märkte allt-så att mamma och pappa använde olikaord för samma sak.

Nu följde en kort men stressig perioddå hon uppfattade oss som enspråkiga.När familjen var samlad började hon upp-repa sina yttranden på båda språken, ochsåg sig rentav tvungen att översätta mellan

oss. Uppenbarligentrodde hon att vilevde ihop utan attkunna kommuniceramed varandra ochhade satt henne tillvärlden för att vi be-hövde en tolk!

Därefter utveck-lades språken bådejämsides och växel-vis. Än gick svensk-an snabbare framåt,än finskan. Heltkunde det inte und-vikas att språken på-verkade varandra,

hon talade ibland finska på svenska, ellersvenska på finska. Direkta sammanbland-ningar förekom dock sällan och uttaletförblev rent i bägge språken. Om hon ta-lade finska och saknade ett ord, kundehon tillgripa motsvarande svenska, mendå gjorde hon det medvetet.

Vid det laget hade hon till sin lättnadmärkt att hennes föräldrar klarade sigockså på varandras modersmål. I den akti-va frågeåldern ville hon inte bara veta vaden sak hette, utan också vad den kalladespå det andra språket. Gränsen förblevdock skarp, och det var otänkbart för hen-

Det låg något

opassande i att jag

talade finska,

ungefär som om

hon sett sin

mormor röka

cigarr.

32 SPRÅKVÅRD 4/02

ne att tala fel språk med någondera av oss.Hon gick så långt att hon mitt i en me-ning bytte från finska till svenska om honvände blicken från mamma till pappa.

När hon var fyra år gjorde jag försöketatt säga någonting på finska till henne.Först förstod hon inte, sedan blev honarg, och efter ett tag började hon skratta.Det låg något både opassande och ko-miskt i situationen, ungefär som om honsett sin mormor röka cigarr. Det var först itonåren hon kunde förmå sig att i ettfinskt sällskap tala finska också med mig.

Långt tidigare kom hon underfundmed nyttan av att äga två språk. Hon kun-de tillgodogöra sig flera barnprogram i tv,och hon kunde suveränt umgås med sinaenspråkiga kusiner, både svenska och fin-ska. Jag föreställer mig att tvåspråkighetenockså påverkade hennes tänkande, gav entidig insikt om tillvarons relativitet. Honkonstaterade lillgammalt och filosofisktatt en del människor kallar snön snö,medan andra kallar samma snö lumi.Tinget och begreppet är inte samma sak.

Ibland blev det problem. Som treåringfordrade hon att omedelbart få lära sigtyska för att kunna umgås med familjensutländska gäster, som skulle komma omen halvtimme. Hon blev mycket förnär-mad när vi inte kunde villfara hennes be-gäran.

När hon var fyra år gammal fick honen lillebror. Han var den första människamed vilken hon inte visste vilket språkhon skulle tala, det var övermäktigt förhenne att göra ett val och hålla sig till det,och därför bytte syskonen ofta språk be-roende på omgivningen.

Nu är de båda vuxna och på tuman-hand talar de alltid svenska, som var derasgemensamma skolspråk. Men de gör ingaobjektsfel i sin finska, något som nog

dessvärre kan undslippa deras far. När enbyråkratisk blankett vill att de skall uppgesitt modersmål (det är vanligt i Finland),kryssar de för både finska och svenska.Med all rätt; för dem har Imse vimse spin-del och Hämä hämähäkki alltid varit likanärstående.

Afrikanska perspektiv

Sedan träffade dottern en man som honville leva med. De möttes i Sverige, menhan kom från Gambia i västra Afrika. Detalade till en början engelska med varan-dra, men övergick senare till svenska.

Gambia är det minsta landet i Afrika,med en befolkning på en dryg miljon. Därtalas många olika språk, men det enda of-ficiella är engelska – som bara de utbilda-de behärskar och bara ett fåtal har sommodersmål. Det här är situationen i allaforna franska och brittiska kolonier, grän-serna har dragits upp enligt européernasekonomiska och politiska intressen, inteenligt etniska realiteter. Så är det ju ocksåi Europa, det har bara skett för så längesedan att vi lätt glömmer bort det. Natio-nalstaten är en idé från 1800-talet, ingen-stans helt förverkligad.

I Afrika har engelskan och franskanbibehållit en mycket stark ställning. Närmin svärson växte upp talade han man-dinka med sina föräldrar och syskon. Närman skulle handla på marknaden var detbra att också kunna wolof. Men i skolakunde man gå bara på engelska, och sådanär situationen ännu i dag, efter nästan 40år av självständighet. Den här mångfaldenskulle naturligtvis vara enbart positiv, ifallde inhemska språkens status skulle varavad t.ex. svenskans är i Sverige. Så är detdessvärre inte.

Bland västafrikanska invandrare i Fin-land är det vanligt att man talar (bristfäl-

SPRÅKVÅRD 4/02 33

lig) finska med sina barn, om det är denandra förälderns språk. Det är sällsynt attfinländska barn med en afrikansk pappa(det är oftast pappor det är frågan om)kan tala dennes modersmål.

Men det här är ju inget speciellt afri-kanskt fenomen utan gäller många emi-granter, åtminstone de som kommer frånsmå språkområden. När min fars kusin på1940-talet flyttade till USA och en pro-fessur vid Harward, bestämde han att fa-miljen med en gång skulle byta språk.Inget av barnen kunde då någon engelskamen de lärde sig snabbt. Och lika snabbtglömde de det mesta av sin svenska. Dethär var ett pragmatiskt och osentimentaltbeslut och jag tror inte att professorn nå-gonsin ångrade det. Det är möjligt att hanhade varit mindre resolut om han hadekommit från ett fransk- eller spansktalan-de land, men vad har man för nytta av attkunna svenska i Cambridge, Massachu-setts?

Tre nästan-modersmål

Vår dotter och hennes man resonerar an-norlunda. För dem känns det viktigt attderas barn skall kunna bejaka både sinnordiska och sin västafrikanska identitet;var de än kommer att leva skall de ha rakakanaler till båda föräldrarnas hemländer.Därför, och för den emotionella kontakt-ens skull, är det viktigt att deras far talarsitt eget språk med dem. Det hade kanskevarit svårt för honom, ifall svenskan hadevarit det enda dominerande språket i fa-miljen. Men eftersom mamma talar fin-ska (som pappa behärskar dåligt) går det

lättare för pappa att tala mandinka (sommamma behärskar dåligt).

De här barnen växer upp med tre näs-tan-modersmål. De talar finska med sinmamma, sin mormor och de flesta lek-kamrater på gården. Mandinka talar demed sin pappa, sin farbror och några avderas vänner. Vid besöken i Gambia kande också mödolöst umgås med släktingar-na där. Svenska talar de med sin morfar(mig) och med sin morbror; jag vet intehur det kommer sig att han har valt ettannat språk med systerbarnen än systernsjälv. De går i daghem och skola på svens-ka, men med varandra talar de nästan all-tid finska, också när de kommenterar desagor jag läser för dem på svenska. Ochsvenskan har som sagt förblivit föräldrar-nas gemensamma språk.

Har de här barnen då förlorat någon-ting på att inte ha ett enda entydigt mo-dersmål? Det är nog möjligt, och det fårfamtiden utvisa. Det som redan nu stårklart är hur mycket de har vunnit. De ärlika säkra och konsekventa i sina språkvalsom deras mamma var när hon var barn,och deras svenska och finska är lika idio-matiska. Deras mandinka kan jag inte be-döma, men jag har haft praktisk nytta avden; under mina besök i Gambia kan desuveränt fungera som tolkar. De har dess-utom en fördel som jag saknade när jagvar barn, de kan välja ett gemensamthemligt språk, när pappa eller mammainte skall förstå vad de pratar om. Ifall deinte var mina barnbarn skulle jag avundasdem.

34 SPRÅKVÅRD 4/02

Teckenspråk

MINORITETSSPRÅK

INGER AHLGREN

Teckenspråket hör konstigt nog inte till

Sveriges fem officiella minoritetsspråk. Det

har minoritetsspråkets alla kännetecken: det

har länge varit modersmål för en grupp

svenskar och bär upp en egen kultur. Därför är

det naturligt att avsluta Språkvårds serie om

minoritetsspråken med en artikel om svenskt

teckenspråk. Inger Ahlgren är docent vid

teckenspråksavdelningen vid Stockholms

universitet.

många vanliga hörande som lärt sig teck-enspråk som andraspråk.

Varje land har sitt eget teckenspråk.Norge har sitt och Polen har sitt, och ef-tersom teckenspråken är självständiga iförhållande till respektive lands talspråkså är skillnaden mellan norskt och svensktteckenspråk lika stor som mellan polsktoch svenskt. Men om man behärskar ettteckenspråk är det lättare att lära sig ettannat. Det beror på att skillnaderna mel-lan teckenspråken huvudsakligen är lexi-kala, medan det finns likheter mellanspråken i grammatisk uppbyggnad.

Språkets ställning

Teckenspråket är inte officiellt ett in-hemskt minoritetsspråk. Det har därmedinte ett juridiskt bindande samhälleligtstöd. Men de döva betraktar sig som enspråklig minoritet med teckenspråk somkulturbärare och identitetsbärare. Det ut-rycks kanske tydligast i att döva inte an-vänder beteckningen DÖV om personer

Det svenska teckenspråket är ettsvenskt språk. Det är alltså inte in-ternationellt. Språket används av

döva och hörande i Sverige. Det finnsinga säkra siffror på antalet användare,men Sveriges Dövas riksförbund räknarmed mellan åtta och tio tusen döva medteckenspråk som primärspråk. Därutöverfinns barn till döva föräldrar som harteckenspråk som förstaspråk, men också

SPRÅKVÅRD 4/02 35

med nedsatt hörsel i allmänhet, utan sna-rare om dem som gått i dövskola och harteckenspråk som primärspråk.

När riksdagen 2000 beslutade om femsvenska minoritetsspråk valde den att intege språket status som minoritetsspråk.Ändå har det svenska teckenspråket ipraktiken ett stöd från samhället som ärunikt jämfört med de flesta inhemskateckenspråk i världen. Språket är under-visningsspråk i dövskolan, hörande för-äldrar har rätt till teck-enspråksutbildning påbetald arbetstid, döva harrätt till teckenspråkstolki arbetsliv, privatliv ochframför allt i högre ut-bildning. Det är sakersom döva i många länderi världen ser som en uto-pi att sträva mot.

Teckenspråket hardock även hos oss för-tryckts under lång tid.Det har i praktiken varit förbjudet i döv-skolan under en stor del av nittonhundra-talet, liksom t.ex. tornedalsfinskan varförbjuden i Tornedalens skolor. Argu-mentet var att det svenska språket ledertill integration i det svenska samhället.Döva barn skulle lära sig att tala och attläsa på läpparna för att lyckas i livet. Omde fick använda det lättillgängliga tecken-språket i klassrummet skulle det måletinte kunna uppnås. Resultatet av dennaskolpolitik blev givetvis än mer katastro-falt för dövas skolframgång är för torne-dalsbarnens. Talad svenska är ju överhu-vudtaget inte tillgänglig för döva elever.

Teckenspråk och svenska

Teckenspråk är ett rent ”muntligt” språkoch har ingen skriftlig form. För den

skriftspråkliga funktionen använder dövasvenska, inte bara för information frånoch till det omgivande svenska samhälletutan också för inbördes kommunikationvia texttelefon, datornätverk och sms.(Mobiltelefonen har inneburit samma re-volution för döva som för hörande.)

Döva ser på sig själva som tvåspråkigamed teckenspråk som medel för direktkommunikation och svenskt skriftspråksom medel för fjärrkomunikation. En

renodlat funktionsupp-delad tvåspråkighet.Men förhållandet tillsvenska har också vissakonsekvenser för tecken-språkets struktur.

Språkets struktur

Att språket producerasmed gester och tas emotmed synen har givetvislångtgående konsekven-ser för strukturen. Ändå

är likheterna i uppbyggnad med taladespråk större än skillnaderna.

Tecknet består precis som ord av min-dre beståndsdelar som i kombination blirbetydelsebärande. Dessa mindre delar,fonemen, utgörs av:

a) hur handen formas, t.ex. flat hand,knuten hand, pekhand o.s.v.

b) var handen hålls, t.ex. på kinden, påbröstet, i utrymmet framför kroppen o.s.v.

c) hur handen hålls, t.ex. uppåtriktadeller framåtriktad, och hur den är vriden,t.ex. handflatan in mot kroppen, mot vän-ster, nedåt o.s.v.

d) vilken rörelse handen utför, t.ex. cir-kelrörelse, slag nedåt, upprepad kontaktmed kroppen o.s.v.

e) hur munnen formas.(Den som vill se tecknen kan gå till

Döva betecknar sig

som en språklig

minoritet med

teckenspråket som

kulturbärare.

36 SPRÅKVÅRD 4/02

Digital version av svenskt teckenspråks-lexikon, adress: www.ling.su.se/tsp)

Skillnaden mellan ett talat ords fonemoch tecknets är att dessa fonem i tecknetutförs samtidigt. Ordets fonem kommermer eller mindre efter varandra.

En annan skillnad är att tecknenmycket oftare än talade ord är ikoniska,d.v.s. avbildande. Vissa av dessa avbild-

ningar är så tydliga att en nybörjare kan sevad som betecknas utan ytterligare förkla-ring (se TELEFON eller BOLL t.ex.).Men de flesta är ikoniska först när manvet vad de betecknar (som KATT ellerHUND). Andra är ikoniska för vuxnamen knappast för barn och unga i dag(som KAFFE eller MJÖLK, se s. 38).Många tecken är dock inte ens ikoniskanär man vet vad de betecknar (AB-STRAKT, DEMOKRATI).

Handalfabetet består av 28 handfor-mer som motsvarar bokstäver i alfabetet.Det utnyttjas framför allt för att återge

egennamn eller svenska ord som är tillfäl-liga lån i språket. Det finns också ett litetantal tecken som kan härledas till svenskaord genom handalfabetet men snarast ärpermanenta lån. Några få tecken har ock-

Telefon. Flyghanden, vänster-riktad och inåtvänd, kontakt

vid örat.

Boll. Vinkelhänderna,framåtriktade och nedåtvända,

förs nedåt från varandra iutåtgående båge samtidigt som

de vrids uppåt, kontakt medvarandra.

SPRÅKVÅRD 4/02 37

så en bokstaverad variant som innebärförstärkning (BRA, NEJ). Dessa lån gäl-ler oftast korta svenska ord.

Mer komplicerat är förhållandet mel-lan svenska och teckenspråk för det sombrukar kallas ”svenska på munnen”. Det

innebär att många tecken tillåter – iblandpåbjuder – en munrörelse som ser ut somnär man säger ett svenskt ord med en be-tydelse besläktad med tecknets. Statusenhos dessa munrörelser är tills vidare oklar,men de används också av barn som ännuinte kan någon svenska.

Grammatik Teckenspråk saknar de kategorier somuttrycks med ordböjning i t.ex. svenska,alltså genus, numerus, bestämdhet ochtempus. Däremot finns det en rik möjlig-het att modifiera verb med olika betydel-seskiftningar som ’skriva-länge’, ’skriva-intensivt ’, ’fråga-en–person’, ’fråga-flera-personer’, ’fråga-en-i-taget’. Det finnsockså en grupp verb som uttrycker befint-lighet och förflyttning som kan inkorpo-rera information om vad som finns res-pektive förflyttar sig, s.k. polysyntetiskakonstruktioner. Teckenspråket har alltsåen rik morfologi men knappast vad manskulle kalla böjning.

Katt. Flata handen, vänster-riktad och nedåtvänd, försinåt ett par gånger under

kontakt med den andra flatahandens ovansida.

Hund. Flata handen,nedåtriktad och inåtvänd,

upprepad kontakt med benet.

38 SPRÅKVÅRD 4/02

Syntaktiskt har teckenspråket precissom svenska den grundläggande ordfölj-den subjekt-verb-objekt. Den är någotstabilare än i svenskan, eftersom den bi-

behålls också i meningar som inleds medett adverbial och i ja/nej-frågor. Fråge-funktionen markeras i stället med höjdaögonbryn och att huvudet och överkrop-pen skjuts litet framåt, alltså med icke-manuella signaler. Icke-manuella signalerfrämst i ansiktet används för att skilja oli-

ka satstyper både för huvudsatser och oli-ka typer av bisatser.

Ett annat karaktäristiskt drag i tecken-språksgrammatiken är att utnyttja posi-tioner och riktningar i utrymmet framförkroppen för att syfta på personer eller fö-reteelser. Om vi tar t.ex. verbet FRÅGAsom i sin grundform har en rörelse raktfram, så kan vi genom att ändra riktningpå rörelsen ange till vem frågan ställs. Omvi låtit en position till höger representerat.ex. banken genom att vi utfört tecknetför bank till höger, så kan vi uttrycka ’frå-ga banken’ bara genom att låta rörelsen itecknet FRÅGA gå fram åt höger i stället

Mjölk. Knutna händerna,framåtriktade och vända mot

varandra, förs upp och nerväxelvis.

Demokrati. V-händerna,framåtriktade och uppåt-

vända, förs åt höger.

Kaffe. Knutna handen,framåtriktad och vänster-

vänd, rör sig i cirklar motursunder kontakt med den andra

knutna handen.

SPRÅKVÅRD 4/02 39

för rakt fram. Denna rumsliga dimensioni teckenspråkets grammatik kanske skiljerspråket mest från den talade svenskan. �

Abstrakt. Pekfingret,uppåtriktad och framåtvänd,

kontakt med pannan.Därefter förs sprethanden,fram och tillbaka i sidled.

Fråga. Stora nyphanden,uppåtriktad och vänstervänd,

kontakt med hakan, försframåt.

LITTERATUR

Bergman, Brita & Nilsson, Anna-Lena (1999),Teckenspråket. . I: Hyltenstam, Kenneth (utg.),Sveriges sju inhemska språk – ett minoritetsspråks-perspektiv. Lund. S. 329-351

Hyltenstam, Kenneth (1999), Inledning: Ideologi,politik och minoritetsspråk. I: Hyltenstam, Ken-neth (utg.), Sveriges sju inhemska språk – ettminoritetsspråksperspektiv. Lund. S. 11-40

Sveriges Dövas Riksförbund (1997), Svensktteckenspråkslexikon. Stockholm

Forskning om det svenska teckenspråket har pågåttsedan början av 1970-talet vid Stockholms univer-sitet, institutionen för lingvistik, avdelningen förteckenspråk. Via avdelningens hemsida kan mansåväl söka i lexikonet som få en förteckning överpublikationer om språket. Adress: <www.ling.su.se/tsp>

Sveriges Dövas Riksförbund (SDR) är i huvud-sak en intressepolitisk organisation för döva menbedriver också visst arbete med att framställa mate-rial på och om teckenspråk. SDR har gett utSvenskt teckenspråkslexikon (1997) i bokform.Webbadress till SDR: <www.sdrf.se>

40 SPRÅKVÅRD 4/02

INSÄNT

Barndoms oböjligtadjektiv

Minns du dina barndoms jular”kunde häpna stockholmare läsa påen reklamaffisch för en del år se-

dan. Formuleringen avhånades vederbör-ligen i medierna och kritiserades avspråkvårdarna. Men uppenbarligen harkonstruktionen slagit rot hos inte så fåspråkbrukare. Den direkta anledningentill den här notisen är ett inslag i radion iaugusti 2002. Där yttrade en akademisktbildad kvinna, 55+, med god kontroll översina uttrycksmedel: ”… hoppade jag allamina barndoms hagar i rutiga knästrum-por” (reservation för minnesfel). Det fickmig att söka efter konstruktionen på web-ben, och mycket riktigt hittade jag inemot100 förekomster av typen possessivt pro-nomen i pluralis + barndoms + substantiv ipluralis. Några kan förklaras som sär-skrivning, t.ex. mina barndoms år, men deflesta kan det inte: mina barndoms höst-träd, mina barndoms hjälteband etc.

Mina är det vanligaste pronomenet,men dina, sina, våra och era förekommerockså. Somrar är det vanligaste huvudor-det, och även de flesta andra återfinnsinom barndomsminnenas typiska ämnes-sfär av tider, platser och aktiviteter: mid-sommaraftnar, kvarter, julgransplundrin-gar.

Jag testade också med ungdoms och ål-derdoms, med väsentligt färre träffar, kan-

ske hälften för ungdoms och noll träffarför ålderdoms.

Den korrekta konstruktionen, minbarndoms, är förstås mycket vanligare,med flera tusen träffar, men den här påta-lade tycks mig ändå tillräckligt frekventför att uppmärksammas av språkvården.Hur ska man förklara dess uppkomst?Konstruktionen kan väl beskrivas som attbarndoms fungerar som ett oböjligt adjek-tiv, ungefär som i en trerums marklägenhet.Kan den konstruktionstypen ha påverkattypen mina barndoms? Och hur ska språk-vården ställa sig? Personligen reagerar jagmed motvilja, och det finns väl inget skälatt nu knäsätta den. Ska man tro att denhar framtiden för sig, att den kommer atttillhöra mina ålderdoms språkvanor?

Peter A. Sjögren

Hur många m? (1)

I Språkvård 2/2002 diskuterades stav-ningarna damning, lamning, ramning.Under 1700-talet fördes en lång debatt

om hur man skulle ange lång vokal isvensk stavning. Till sist blev man enigom de regler som gäller fortfarande, ochCarl Gustaf af Leopold formulerade demi en avhandling om stavning som SvenskaAkademien gav ut år 1801. Det knepigas-te problemet hade varit hur man skulleskriva ord som sylt, fyllt, fyllning, d.v.s. dären kort betonad vokal följs av två olikakonsonanter i uttalet.

Man hade just kommit på skillnadenmellan stavelse och morfem, och Leopoldfastslog att konsonanten efter vokalenskulle dubbeltecknas om en morfemgränsgick mellan de båda konsonanterna: full-t,

”

SPRÅKVÅRD 4/02 41

Allt hade varit frid

och fröjd om inte

Leopold och hans

samtida hade

infört en undan-

tagsregel för andra

ord på kort

betonad vokal +

-m i ordslut och

framför konso-

nantisk ändelse.

full-komlig, fyll-ning på samma sätt somman dubbeltecknade en konsonant i slu-tet av ord efter kort betonad vokal: full,fyll. Om ingen morfemgräns åtskildekonsonanterna skulle man enkeltecknabåda konsonanterna: sylt, pult. Detta ärsom bekant huvudregeln och den innebäralltså att sådana ordstammar som isolera-de stavas med dubbel slutkonsonant skastavas så också om en böjningsändelse, enavledningsändelse eller ett sammansätt-ningsled fogas till ordstammen. Den re-geln borde förstås gälla också om ord-stammen slutar på dubbelt m som är falleti damm, lamm, ramm. Det heter alltså igenitiv damm-s, lamm-s, ramm-s och medavledningsändelsen -ning borde det påsamma sätt heta damm-ning, lamm-ning,ramm-ning.

Allt hade varit frid och fröjd om inteLeopold och hans samtida hade infört enundantagsregel för andra ord på kort be-tonad vokal + -m i ordslut och framförkonsonantisk ändelse. Här påbjöds enkel-teckning: töm, töm-s, töm-t, töm-ning.Varför gjorde man detta undantag? Ja, detberodde på att bokstaven m såg så lång uti sig själv och att man ville bespara denhandskrivande en viss ansträngning. Ettdubbelt m såg dessutom konstigt ut, inteminst framför ett kommande n. Samtidigtgällde den gamla regeln att ensam konso-nant efter betonad kort vokal skulle dubb-leras framför vokal: tömma, tömmer. Varfördrogs då inte lamm, lamm, ramm med iundantaget? Ja, det berodde förstås på attjust dessa ord kontrasterade mot existe-rande ord med lång vokal: dam, lam, ram.

Nu är det som det är: dessa ord tar än-delser. Därför borde vi enligt huvudregelnskriva rammning om att ramma ett skeppmen -ramning om att inrama tavlor. Attvi sedan inte har ord som damning eller

lamning (med långt a) borde inte vara skälatt ändra på huvudregeln. Vi skriver ju tilloch att fastän det inte finns några ordsom til och at. Desto mer beklagligt är detatt Svenska Akademiens ordlista sedanlänge upptar de här orden med bara en-kelt m, ett onödigt skönhetsfel som börändras i nästa upplaga.

På det hela taget är reglerna för dub-belteckning av svenska ord inte helt orim-liga – även om det finns en del andra kon-stigheter som också borde opereras bort.Hit hör stavningen av döma som rimligenborde följa mönstret glömma. En annanunderlighet är att n enkeltecknas framförändelsen -t men inte framför -s. Det heteralltså känt men känns. Det verkligt svåraär emellertid valet av enkel eller dubbelkonsonant i främmande ord som abonne-ra, avisera, addera, kommitté. Vill man

42 SPRÅKVÅRD 4/02

slippa den svårigheten så blir det nognödvändigt att genomföra generell enkel-teckning efter obetonad vokal: abonera,avisera, adera, komité så som nystavarnaville ha det 1886. Men det är en annanoch lite större fråga.

Ulf Teleman

Hur många m? (2)

Stavningen av /m/ är ett undantag isvenskan, eftersom /m/ dubbelteck-nas bara mellan vokaler inom samma

enkla ord. Vi skriver alltså kam, lim, rum,program. Jämför dubbelteckningen av an-dra konsonanter i ordslut: pall, vall, lapp,tapp, attrapp. Nu finns det tre ord som ut-gör undantag från undantaget och dub-beltecknar /m/ på samma sätt som andrakonsonanter: damm, lamm, ramm.

Det där brukar vi klara av. Men ordlis-tan vill att vi ska göra undantag från un-dantaget från undantaget när dessa tre ord(eller morfem, noga räknat) ingår i avled-ningar. Vi ska alltså inte skriva dammning,lammning, rammning – efter huvudregeln,som vi ser i pallning, vallning, lappning,tappning, och efter de enkla damm, lamm,ramm. Utan vi ska följa undantaget för/m/ och skriva damning, lamning, ram-ning – efter mönster från andra ord med/m/, som limning, rymning, simning.

Och det är svårt. Redan i min doktors-avhandling 1974 undrade jag hur mångasvenskar som klarade det. Nu visar Rag-nar Hult (i Språkvård 2/2002) hur oftadessa avledningar dyker upp med två m,alla stavningsprogram till trots. Frågan ärdå hur mycket man måste insistera pådenna finurlighet. Vore det inte en hygg-lig eftergift åt bruket att lista båda stav-

ningsvarianterna: damning el. dammning,lamning el. lammning, ramning el. ramm-ning? Inte behöver man lista stavningarsom limmning och rymmning för det: därfinns inga grundord som stavas limm ellerrymm.

Staffan Hellberg

Juristlingvist

Tjänstebeteckningen juristlingvist an-vänds flitigt inom EU:s institutionermen även allt oftare i Sverige. Jag

undrar om denna föga eleganta direkt-översättning (från franskans juriste-linguiste) med fog kan anses vara enlämplig tjänstebeteckning på svenska. Förtillträde till tjänster av detta slag krävsnämligen juridisk, men inte språkveten-skaplig, utbildning och examen. Inneha-vare av juristlingvisttjänster sysslar över-huvudtaget inte med språkvetenskap i sittarbete. Lingvist betyder emellertid ivedertaget svenskt språkbruk just språk-vetare. En s.k. juristlingvist är dock – trotsatt termen i sig ger sken av att betyda det– inte alls någon lingvist.

Vad anser redaktionen? Vore det intedags att börja verka för användning av denenkla och genomskinliga term som Ken-neth Larsson rekommenderade i sitt be-tänkande ”Hur vi kan främja kvaliteten påde svenska EU-texterna” (SOU1998:114), nämligen språkjurist?

Olaf Önnerfors, Luxemburg

KoKoKoKoKommentar:mmentar:mmentar:mmentar:mmentar: Vi kan bara instämma idessa synpunkter: språkjurist är naturligt-vis bättre.

Redaktionen

SPRÅKVÅRD 4/02 43

NYUTKOMMET

E-posten

I Språkvård 4/2000 fanns en artikel avOlle Bälter, ”Att bli herre över e-posten”. Nu har Bälter återkommit med

en hel liten skrift i ämnet, den 48-sidigaFrån E-pest till E-bäst – konkreta råd förett bättre e-postliv (Today Press AB,2002). Den nästan övervitsiga titeln sägernågot om bokens stil: lite för många roligauppslag och anekdoter som drar åt olikahåll. Men det hindrar inte att Bälter harmycket klokt att säga och kan bygga påegen gedigen forskning – han har bl.a.skrivit en doktorsavhandling om e-post-användning. Skriften kan alltså rekom-menderas till de många som känner att deinte riktigt orkar med sin e-post.

Olle Josephson

Kosmopolitiska Viborg

I det gamla Viborg taltes 4 språk” ärett bevingat uttryck bland gamla vi-borgare. När gränsen mellan Finland

och Ryssland ändrades 1944 hamnadeViborg på den ryska sidan och stadenslånga historia som flerspråkig upphörde.Hur man levde tidigare med de fyra språ-ken – finska, ryska, svenska och tyska –får vi veta i Viborgs fyra språk under sju se-kler, redigerad och också till större delenskriven av Marika Tandefelt (Schildts för-

lag, 2002). Hon är språkvetare och själv avViborgssläkt. Två historiker medverkarockså, Peter Stadius och Lena Huldén.Vittnesmål berättar om att viborgarna varstolta över sin flerspråkighet och stadenskosmopolitiska prägel. Alla kunde givet-vis inte alla fyra språken, och kunde mandem så var det i olika grad. Finska, somnumerärt sett var majoritetsspråket, hadeinte samma status som de övriga språken.Det talades av tjänstefolket i staden ochav lantbefolkningen runt om. Men det vardet språk som hördes mycket och detspråk som alla måste kunna något av. In-vånarna sades veta precis vilket språk somskulle användas i vilken butik och på an-dra offentliga platser. Man blandade gär-na in ord från de andra språken, men nå-got egentligt blandspråk uppstod aldrig,trots att viborgare själva kallade sitt språkför rotvälska. Långt in på 1800-talet ver-kar man i stort sett ha haft en pragmatisksyn på språkanvändning och språktillhö-righet. ”Att språket kunde ses som en et-nisk eller en rentav nationell symbol fickde lära sig senare”, konstateras lakoniskt.

Birgitta Lindgren

Latinet lever!

Om latinets tre roller berättar ToreJanson, f.d. professor i latin, i sinbok Latin. Kulturen, historien, språ-

ket (Wahlström & Widstrand, 2002). Detvar romarnas modersmål i antiken, det varhela Europas internationella språk framtill några hundra år sedan, d.v.s. ett områ-de som vida överstiger den del av det ro-merska väldet där latinet faktiskt en gångvar modersmål, och det är det språk som

”

44 SPRÅKVÅRD 4/02

de allra flesta lånord kommer från i demoderna europeiska språken. I den fylligagenomgången av dessa roller får man ock-så en kulturhistorisk översikt. Man får enuppfattning om hur romarna levde ochfår bl.a. svar på frågan ”Hur förfärliga varromarna?”.

I slutet av boken finns en grundläg-gande genomgång av latinsk grammatikoch ett avsnitt om ordbildning samt enlista över ord och fraser som omnämns iboken. Listan kompletteras med kändalatinska citat och ett urval andra ord av-sett att täcka in ett basordförråd. Bokeninnehåller också ett kapitel med kom-menterade lästips.

Birgitta Lindgren

Parallellskrivning

Internationella storföretag är i dagsjälvklart mångspråkiga. Så ävensvenska storföretag, som exempelvis

Electrolux. Där skrivs en mängd texter påolika språk, både olika nationella språk –som svenska, danska och italienska – ochengelska, som är koncernspråket. Texternavänder sig till mycket skiftande läsargrup-per, både inom och utanför företaget. Hurdet här skrivandet går till har KristinaJämtelid studerat i sin avhandling Texteroch skrivande i en internationaliserad af-färsvärld. Flerspråkig textproduktion vid ettsvenskt storföretag (Stockholms universi-tet, 2002). Med hjälp av enkäter, intervju-er och textanalyser av främst produktbro-schyrer och personaltidningsartiklar visarhon bl.a. att traditionell översättning ärförhållandevis sällsynt i dessa samman-hang. I stället praktiseras vad som här kal-las parallellskrivning. Exempelvis pro-

duktbroschyrer skrivs direkt på de olikanationella språken utifrån ett gemensamtengelskspråkigt råmaterial, som emeller-tid inte fungerar som en källtext utan mersom en idébank.

Jan Svanlund

Ordboksklassiker

Bonniers svenska ordbok har alltsedan1980-talet haft en säker ställningsom en innehållsrik, lättillgänglig

och högst användbar ordbok med uppgif-ter om stavning, böjning, uttal (i tveksam-ma fall), ibland stilvärde och använd-ningsområde, och framför allt utmärktaenkla förklaringar. Positionen befästs medden åttonde upplagan (Bonniers, 2002).Sammanlagt 700 nya ord har lagts till detredan väldiga ordförrådet, som carvingski-da, caffelatte, soggig (’fuktig’; ’nattstån-den’), domänförlust och tifo (’läktararrang-emang där supportrar stöttar o. hyllar sittlag genom att kasta konfetti, visa bande-roller o.d.’).

Olle Josephson

Läsa i grundskolan

Pedagogen Ulf Fredrikssons doktors-avhandling Reading Skills amongStudents of Immigrant Origins in

Stockholm (Institutet för internationell pe-dagogik, Stockholm, 2002) är en statistiskstudie av sammanlagt 12 000 stockholm-ska invandrarelevers läsförmåga i grund-skolans årskurser 3 och 8, jämförd med38 000 infödda elevers. Lästestet är detIEA-test som utarbetats för internatio-

SPRÅKVÅRD 4/02 45

nella jämförelser. Många elever gjordetestet på både svenska och sitt moders-mål.

Som alltid vid kvantitativa studieruppstår en del tolkningsfrågor. Varförlyckas exempelvis elever som fått någonundervisning på sitt modersmål och sär-skild undervisning i svenska som främ-mande språk statistiskt sett sämre än desom inte fått denna undervisning? Jo, na-turligtvis därför att den förra gruppen harsämre språkkunskaper från början, intedärför att undervisningen skulle varamissriktad. Författaren är väl medvetenom komplikationerna, men läsaren måsteockså vara beredd att själv handskas var-samt med de många intressanta siffrorna.

Olle Josephson

Nordiska domäner

Förhållandet mellan engelskan och detinhemska språket är en avgörandespråkpolitisk fråga för Nordens län-

der. Lånorden klarar vi nog, men vad hän-der när gymnasier, arbetsplatser ochforskningslaboratorier helt enkelt bytertill engelska? Och hur vanligt är det?

Nordiska ministerrådet lät förra året enforskare i varje nordiskt land kartläggakonkurrensen mellan engelskt och nord-iskt språk i centrala domäner. Rapporter-na har nu sammanställts och bearbetatstill en lättläst 150-sidig skrift av journalis-ten Renée Höglin, Engelska språket somhot och tillgång i Norden (Temanord2002:561). Den vänder sig inte till språk-vetare i första hand. Andra har kanskemer att hämta: den företagsavdelning somstår inför en övergång till engelska som

koncernspråk, den skolledare som plane-rar ämnesundervisning på engelska ellerden högskola som vill utveckla språkträ-ningsprogram på både svenska och engel-ska. Många erfarenheter rapporteras, ochfaror och förtjänster med olika lösningardiskuteras.

Boken kan beställas från <order.fritzes@liber.se>.

Olle Josephson

Skrivarråd

Vi är många som redigerar en fören-ingstidning, håller i en liten skrift-serie eller någon gång får i uppdrag

att gå in i ett bokprojekt. För oss harChrister Wallentin skrivit en anspråkslösmen nyttig handbok, Jag en ordbehandlare(Lilla Förlaget, 2002). Wallentin diskute-rar lågmält egna erfarenheter som tid-skriftsredaktör, kommittésekreterare,fackboksförfattare m.m. Läsaren får in-blickar i hela processen: planering av re-daktionsmöten, manusgranskning, redi-gering, eget skrivande, tryckerikontakter.Författaren är mångkunnig och ödmjuk.Hurtigt beskäftiga patentlösningar lysermed sin frånvaro, konkreta förnuftiga för-slag med sin närvaro.

Olle Josephson

À la Lindström

Den som med utbyte sett tv-pro-grammet Värsta språket kommer attkänna igen mycket i Fredrik Lind-

ströms nya bok, Jorden smartaste ord (Bon-niers, 2002). Det märks att de tillkommit

46 SPRÅKVÅRD 4/02

samtidigt; här finns t.ex. kapitel om språ-kets uppkomst och om nyordsbildning.Tempot är lugnare, och författaren kan gesig tid att utveckla resonemang som baraflimrar förbi i tv-rutan. När FredrikLindström är väl påläst och t.o.m. kanbygga på egen forskning, blir det riktigtbra populärvetenskap, t.ex. sidorna omrikstalspråk och högreståndsdialekter på1600- och 1700-talet. På andra ställenkan man nog reta sig på pratighet, ytlig-het och svepande påståenden: livet varenklare förr, påstår Lindström, och därförfanns inte ordet strul; svenska svordomarär mesigare än andra språks; det finnsinga damer längre. Enkla faktafel har för-laget inte alltid hunnit rätta till (1700-ta-let är inte religionsfrihetens århundrade iSverige).

Men strunt i det! Vi behöver språk-böcker som inte kräver särskilda förkun-skaper hos läsaren och som bubblar avupptäckarlust.

Olle Josephson

Dokudeckareom hieroglyfer

Kan en bok som skildrar en personsmödosamma arbete med att dechiff-rera den hieroglyfiska skriften vara

spännande? Till och med så läsaren näs-tan biter på naglarna? Ja, det är åtminsto-ne fallet med Egyptens nycklar av Lesley& Roy Adkins (sv. översättning ThomasAndersson, Månpocket , 2002). En doku-deckare kallas den på baksidestexterna.Den handlar om hur fransmannenChampollion till slut, 1822, lyckades de-chiffrera hieroglyferna i kamp med med-

tävlare och trots svåra umbäranden i formav sjukdom och dålig ekonomi. Till följdav Napoleons fälttåg till Egypten blossadedet upp en fullkomlig Egyptenfeber, ochmånga började intressera sig för den gåt-fulla hieroglyfiska skriften. Européer för-de bort mängder med inskriptioner frånEgypten, ibland gick man ganska brutaltfram. Men förmodligen var det ändåbortrövandet av dessa minnesmärken somräddade dem åt eftervärlden. De äldstadokumenten dateras till 4000 f.Kr, deyngsta till 300-talet e.Kr. I 1800-taletsEgypten behandlades dessa historiska do-kument inte alltid med tillbörlig vördnad.Under den resa till Egypten som Cham-pollion till slut fick göra träffade han påarbetare som trodde att det var Napoleonssoldater som hade klottrat på stenarna.

När inskriptioner visade att Egyptenhade en historia som gick längre tillbakaän den tideräkning katolska kyrkan er-kände, kom egyptologin och studiet avhieroglyfer att uppfattas som ett hot.Champollions insatser blev erkända avhans samtid, även om han hade fiender.Han hann dock inte njuta länge av sin be-römmelse. Han uttryckte ofta oro över atthan skulle dö innan han hade löst hiero-glyfernas gåta, och han blev otålig när hanmåste lägga sina vetenskapliga studier åtsidan för att arbeta för brödfödan som lä-rare, bibliotekarie, museiföreståndare.Han avled endast 42 år gammal, troligentill följd av medfödd dålig hälsa men san-nolikt också till följd av ren utmattning.

Birgitta Lindgren

SPRÅKVÅRD 4/02 47

NOTERAT

Rumpdrag ochagremationsexpandyl

I Språkvård 2/2002 skrevvi om himpagimpa ochefterlyste andra nonsens-

ord med avspisningsfunk-tion. Kristina Gunnarsdotterpåminner därför omrumpdraget. Hennes far,uppvuxen på en bondgård iBlekinge, har berättat omhur man i hans barndomlurade bort småbarnen frånslakten genom att be demspringa till granngården ochlåna rompedraget. Närbarnen kom med sin fråga,förstod man hos grannen attdet var slakt på gång, ochskickade dem vidare tillnästa granne ”eftersom manprecis lånat rompedragetdit”, och så vidare. När såbarnen kom hem medoförrättat ärende var arbetetmed slakten avklarat.

Rumpdraget är gammalt.Kristina Gunnarsdotterciterar bland annat ettbelägg från 1730 i SvenskaAkademiens ordbok:”Rumpe-drag kallas thet,ther med Slachtaren, ehwadhan betienar sig vthafyxeskafftet, eller en annanstaka, drager skinnet vthafrumpon på kreaturet när hanthet slachtat. Och effter ther

til icke behöfwes nogotserdeles instrument, plägarman narra poikar, när manwisar them bortt at lånaRumpe-drag.”

Pia Solberg i Göteborgupplyser om agremationsex-pandyl: ”Det används närman inte vet det rätta ordetför en (ofta teknisk) tingest,när man inte vill svara ärligtpå frågor.

– Vad har du där?Agremationsexpandylen tillbilen.

– Vad håller du på med?Lagar agremationsexpandy-len.”

Vi tackar för rumpdragoch agremationsexpandyl, ochuppmanar Språkvårds läsareatt sända in fler belägg påavspisande nonsensord.

Olle Josephson

Ära, rikedom, reda

Vid 1600-talets börjanvar svenskan oprövadsom vetenskapligt

språk, rudimentär somförvaltningsspråk ochpolitiskt språk och hade ettmyller av varierandestavningar och böjningar.Två hundra år senare rådde istort sett ortografisk ochmorfologisk ordning, ochsvenskan var lätt att bruka inästan vilket sammanhangsom helst. Hur kunde dentidens språkvård ochspråkpolitik komma därhän?

Svar står att finna i enalldeles ny bok av Lunda-

professorn Ulf Teleman,Svenska språknämndensordförande under många år islutet av 1900-talet. Ära,rikedom, reda är den ståtligatiteln, som upplyser omforna språkvårdarmål försvenskan. Boken har nukommit som nr 85 i Svenskaspråknämndens skriftserie.Den vänder sig främst till enspråkvetenskaplig publik ochrymmer åtskilligt medtermer och grammatik.Därför säljs den inte ibokhandeln utan sombeställtryck. Det blir likasnyggt som en vanlig bok,men upplagan är mindre. Senärmare information påSpråknämndens webbplats.

Olle Josephson

Nordiskt språkmöte

Varje år håller Nordensspråknämnder ettgemensamt möte. I år

ägde det rum i LøgumKloster i södra Danmark imånadsskiftet augusti/september. Viktigasteöverläggningsämne varspråkvårdens uppgifter iförhållande till nordbor medicke-nordiskt modersmål.Viss oenighet kunde nogskymta i diskussionerna.Alla ansåg det viktigt attinvandrarbarn får mycketskolundervisning också påsitt eget modersmål. Vi vetatt det är snabbaste vägentill skolframgång och tillsnabb inlärning av det nya

48 SPRÅKVÅRD 4/02

majoritetsspråket. Men ärdenna undervisning främstett medel för bättre kunska-per i ett nordiskt språk, ellerär mångspråkigheten ocksåett mål i sig för de nordiskaspråksamhällena? Någrasvarade kraftfullt ja på densenare frågan, andra tvekade.

Olle Josephson

45 föredragen om det mestai dagens svenska, frånbetoningsmönster i frågefor-made påståendesatser (”Gårvi vidare här bland publi-ken”) till byggnadssnicka-rens läsning under enarbetsdag.

Maria Fremer frånHelsingfors universitetbeskrev t.ex. det tilltagandebruket av du i stället förman: ”Du får inte en villaunder miljonen i dag”. Honkunde visa att denna du-användning ökar närintensiteten och engage-manget i samtalet stiger.

Vad som sades i de andraföredragen kan så småning-om läsas när de nästa årkommer i tryck i enkonferensvolym frånInstitutionen för nordiskaspråk i Uppsala.

Olle Josephson

2002 (s. 2930–32) redovisasen undersökning där 114danska, norska och svenskaallmänläkare fick läsa sammaöversiktsartikel i tio minuter,på papper eller på skärm, påmodersmålet eller påengelska. Artikeln hadehämtats från facktidskriftenJournal of Trauma. Omedel-bart efter läsningen fickförsökspersonerna fylla i ettfrågeformulär med sexöppna frågor om artikelnsinnehåll.

Ingen skillnad fannsmellan dem som läste påpapper och dem som läste påskärm. Men de som läste påsitt modersmål fick signifi-kant bättre resultat än desom läste på engelska.

Engelska är medicinensinternationella språk, ochsjälvklart ska alla läkarebehärska det. Lika självklartär – eller borde vara – att detgår fortare och lättare attbegripa saker och ting på sittmodersmål. Svensk sjukvårdblir helt enkelt bättre omsvenskan fortlever sommedicinskt fackspråk.Mycket praktiskt, föganostalgiskt.

Olle Josephson

Remisser

Mål i mun (SOU2002:27) lade framsitt betänkande i

april. Till de viktigasteförslagen hörde lagstiftningom svenska som huvudspråk,en särskild språkmyndighet

Rinkeby-svenska ärflera olikasaker.

Du, man ochRinkebysvenska

Rinkebysvenska är fleraolika saker: inlärarsven-ska, en multietnisk

ungdomsdialekt, eller ensvenska där talaren särskiltanpassar sig till lyssnare sominte har svenska som

moders-mål. Låtoss därförvaraförsiktigamedsnabbakategori-seringar.

Detsade KariFraurud,

tidigare chef för Språkforsk-ningsinstitutet i Rinkeby,när hon höll ett av huvudfö-redragen vid en storkonferens 25–26 oktober iUppsala med det ståtliganamnet ”26:e sammankoms-ten för svenskans beskriv-ning”. Det mångspråkigaSverige var denna gångtemat för de tre huvudföre-dragen. Annars handlade de

Engelska svårt förläkare

Högutbildade svenskarläser engelska så braatt svenskt fackspråk

inte tjänar några praktiskasyften; det är bara provinsiellnostalgi. Det motargumen-tet är inte ovanligt närSpråknämnden och andraspråkpolitiska aktörer hävdaratt svenskan måste utvecklasinom alla samhällsområden.Men invändningen hållerinte.

I Läkartidningen 26–27/

SPRÅKVÅRD 4/02 49

Vardagligt samtalsspråk,liksom, kan inte bedömas påsamma sätt som skriftspråk.

och tre mål för svenskspråkpolitik: svenskan skavara komplett och samhälls-bärande, offentlig svenskaska vara korrekt ochvälfungerande, och allamedborgare har rätt tillspråk på tre sätt: modersmå-let, svenskan och främmandespråk (se vidare Språkvård 2/2002).

Remisstiden gick ut den30 september. De närmare200 remissinstanserna ärövervägande positiva.Uttryckliga invändningarmot de språkpolitiska målenförekommer knappast.

Däremot hävdas i ett parsvar att den föreslagnaspråklagen representerar endiskutabel form av lagstift-ning, eftersom den bara geren allmän ram och intepreciserar vad brott motlagen skulle innebära. Andraanser att lagen bör innefattaockså minoritets- ochinvandrarspråkens rättighe-ter.

Av tyngre remissinstanserprotesterar endast Statskon-toret mot en ny myndighet;Ekonomistyrningsverket ochRiksrevisionsverket påpekardock att finansieringen inteär i hamn. Flertalet tycks sedet som en självklarhet attden ska komma till stånd.

De närmast berörda avutredningens många förslagär ofta positiva. Universitetoch högskolor håller medom att engelskan inte får taöver fullständigt somforskningsspråk och kantänka sig obligatoriska

avhandlingssammanfatt-ningar på svenska. Både LOoch Svenskt Näringsliv villockså ge rejält utrymme försvenskan på arbetsplatserna;LO betonar särskilt viktenav god sfi-undervisning(svenska för invandrare).

Skolverket är i viss månett undantag. Man gillarföreslagna satsningar på sfi,men ogillar nästan alla andraförslag på skolans område.Motiveringen är dels attenskilda skolor ska ha storfrihet att avgöra hur mycketde vill satsa på svenska iförhållande till andra ämnen,dels att ”alla språk är likaviktiga”. I grunden bördärför inte svenskan ha ensärställning i den svenskaskolan – eller i det svenskasamhället.

På Kulturdepartementetbörjar nu arbetet med attutforma en proposition tillriksdagen utifrån utredningoch remissvar. Det kommeratt ta tid. Först 2004 kan detbli riksdagsbeslut, och först2005 kan en ny svenskspråkpolitik se dagen.

Olle Josephson

Värsta språket, ba

Inte oväntat är SVT:s ochFredrik LindströmsVärsta språket en

tittarsuccé. Det har detlättsamma folkbildningspro-grammet väl förtjänat.Språknämnden ser dock somsin plikt att framföra

magisteraktiga synpunkter.Exempelvis redovisade

man i programmet den 7november en tittaromröst-ning om svenskans onödi-gaste ord. Ba, typ och liksomkom etta, tvåa och trea.Liberale Fredrik lät resulta-tet passera utan närmarekommentar.

Det kunde ha varit på sinplats att påpeka att dessa ordalls inte är onödiga i

vardagssamtal vänneremellan. De fungerar someffektiva och snabbasamtalssignaler. Ofta är degränssignaler i repliken, etttalets kommatecken ellerkolon. De ersätter omständ-ligare fraser:

Och då sade hon = hon baI huvudsak står jag för

föregående påstående även omvissa nyanseringar nog kundetillfogas = typ

Detta är den ungefärligautgångspunkten för minutsaga och jag övergår nu tillhuvudpoängen i mittpåstående = liksom

Språknämnden ba:Vardagligt samtalsspråk,liksom, kan inte bedömas påsamma sätt som skriftspråkeller föreläsningsspråk. Typ.

Olle Josephson

50 SPRÅKVÅRD 4/02

38:e årgången ISSN 0038-8440Redaktör och ansvarig utgivare: Olle JosephsonRedaktionssekreterare: Birgitta Lindgren, Jan SvanlundAnnonser i Språkvård: 08-442 42 00Prenumerationspris för år 2002 (4 nummer) vid prenumeration direkt hos nämnden:för privatpersoner 107 kr + porto (125)för företag och övriga 132 kr + porto (150)Prenumeration genom expeditionen eller pg 197475-7, Svenska språknämndenRedaktion och expedition: Svenska språknämnden, Box 20057, 104 60 Stockholmtfn 08-442 42 00, fax 08-442 42 15E-post: expedition@spraknamnden.se (för beställning);info@spraknamnden.se (för språkfrågor och synpunkter på Språkvård)Språknämnden på Internet: http://www.spraknamnden.seTelefonrådgivning (vard. 09.00-12.00): 08-442 42 10Tryck: Berlings Skogs, Trelleborg 2002

SVENSKA SPRÅKNÄMNDEN

Svenska språknämnden är sammansattav representanter för olika organisa-tioner med intresse för svenska språ-

ket och svensk språkvård. Ordförande ärprofessor Mats Thelander och sekreteraredocent Olle Josephson, tillika förestånda-re för sekretariatet.

Nämnden har till uppgift att följa detsvenska språkets utveckling i tal ochskrift, att bedriva språkvård och även attstärka den nordiska språkgemenskapen.Det dagliga arbetet utförs vid nämndenssekretariat av tio personer, varav sju språk-vetare.

Nämndens skriftserie omfattar för när-varande 84 nummer. Senast utgivna är:

84 Margareta Westman: Språkets myl-ler (2001)

83 Namnlängdsboken. Historien bakomnamnen i almanackan (2000)

82 Svenska skrivregler ( 2000)Språknämnden ger också ut ordböcker

och ordlistor såsom Nyordsboken (2000),och Skandinavisk ordbok (2002).

För närmare information om titlar,innehåll, priser och beställningar hänvisastill webbplatsen: http://www.spraknamn-den.se