2

till framgång

Från förort

– 26 berättelser ur verkligheten

Förord ................................... 7

Anders Allhage ...................... 8

Lars Andersson ..................... 13

Jeffrey Aubynn ...................... 16

Marcus Birro ......................... 21

Ola Bränholm ........................ 24

Anette Gustafsson ................. 29

Bahare Haghshenas .............. 38

Tanja Hayes ........................... 43

Nanna Huolman .................... 46

Jaqee ..................................... 52

Anna Johansson .................... 56

Janne Josefsson ..................... 65

Vian Karim ............................ 70

Innehåll:Sahra Mahamud .................... 89

Raman Mehrzad .................... 92

Eva och Pia Nyström ............. 99

Teddy Paunkoski ................... 102

Håkan Pers ............................ 113

Hamid Raziullah ................... 118

Annika Rusko Andersson ..... 125

Yannick Tregaro ..................... 136

Tina Trinh .............................. 143

Nabila Vedberg ...................... 146

Ljubomir Vranjes .................. 150

Ann Westin............................ 157

Eleni Ziambaras .................... 163

Ett tack till ............................. 177

6

7

FörordI denna boken hittar du berättelser från kända och okända personer som alla vuxit upp i Göteborgs förorter. De hade drömmar om framtiden som de trodde skulle förbli just drömmar, men någonting fick dem att börja förverkliga dem istället. Vad som drev dem var olika saker, men gemen-samt för alla var att det varken var lätt eller självklart. Många saknade stöd hemma, hade språksvårigheter, hängde med ”fel” gäng och så vidare. Den här boken har blivit till för att inspirera och få dig att tro på att just du kan förverkliga dina drömmar, bara du bestämmer dig för att försöka. De som skrivit och berättat sin historia i boken har gjort det i förhopp-ning om att någon av er kommer att våga ta en ny och okänd väg. Kommer det att bli du? Det finns många människor som ska ha tack för att den här boken blev verklighet. Dessa nämns i slutet av boken. En som förtjänar att särskilt uppmärk sammas är bokens initiativtagare Annika Rusko Andersson. För många år sen fick hon idén till den här boken och började undersöka om det fanns något intresse för den. Hon fick mycket positiv respons och startade därför den ideella föreningen Miljonprogrammet vars syfte är att uppmärksamma situationen i förorterna. Uppdraget var i första hand att samla in pengar för att boken skulle kunna delas ut gratis till dig. Under flera år har Annika kämpat för att ro i hamn det här projektet. Till henne vill jag därför rikta ett särskilt tack. Med den här boken har hon uppfyllt ännu en av sina drömmar. Hon är en sann inspiratör för oss alla.

Det finns redan många människor som tror att den här boken kan förändra ditt framtida liv. Nu är det upp till dig vad du gör med den!

Lycka till!

Johanna EmbretsénStyrelseledamot Miljonprogrammet

16

Jeffrey Aubynn– allsvensk fotbollsspelare

Allsvensk fotbollsspelare, som sista åren spelat i Malmö FF, älskar fortfarande att sparka boll. Säger att man måste brinna för det man gör, men det kräver också en del uppoffringar, ingen går igenom livet på en enkel pro-menad.

Jag växte upp i Angered. Gårdsten. Kanelgatan 16. Jag bodde tillsammans med min pappa. Mina andra syskon bodde hemma hos mamma. Jag var den enda som skulle bo hemma hos pappsen för jag var väldigt vild under mina ungdomsår och farsan han var en sträng jävel.

Jag var väldigt aktiv som ung, hade svårt att sitta stilla. Det skulle hända saker hela tiden annars blev jag fort rastlös och då var det lätt att hamna i trubbel. Men något som var viktigt för mig var fotbollen som jag älskade och mer eller mindre levde för. På fotbollsplanen gjorde jag mig av med all min rastlöshet och energi. När jag var ung utövade jag alla typer av spor-ter; boxades, spelade tennis, pingis, innebandy... Men den roligaste och viktigaste idrotten jag utövade var spontanfotbollen som polarna o jag spelade nere i parken, tennisen vi spelade

under somrarna och när vi snodde nyckeln från vaktmästaren till idrottshallen o spelade inne-fotboll eller basket hela kvällarna o helgerna på Gårdstensskolan. Där har man en fördel som man ska utnyttja när man bor i förorten: Alla gårdarna och parkerna, inomhushallarna och gemenskapen, men sno ingen nyckel utan fråga om ni kan få låna den... Jag började spela fotboll i Marieholms BOIK som 7-åring, som 13-åring flyttade jag till Gunnilse IS och spelade där i många år. Det var i Gunnilse som det hela egentligen började bli väldigt seriöst, för efter ett tag insåg jag att jag var rätt hyfsad och att jag VILLE satsa helhjärtat på fotbollen. När jag kom med i juniorlandslaget fick jag ytterligare en kick av det. Som 18-åring flyttade jag till Bayern München i Tyskland och började spela som proffs. Jag trivdes inte riktigt och efter 1 ½ år bestämde jag mig för att flytta hem till Sverige igen. Idag spelar jag i Malmö FF sedan 2 år tillbaka och jag älskar fortfarande fotbollen lika mycket som när jag var 11 år! Det tror jag man måste göra om man vill lyckas med vilket yrke man än väljer. Att man brinner för det och älskar det!

Det var många kvällar polarna skulle ut och festa, träffa tjejer o gå på sköna fester med

17

18

spännande brudar, som jag fick sitta hemma och säga nej. ”Jag kan inte haka på, har träning imorgon…” Då är det viktigt att kunna vara stark och säga nej, även om man blir kallad tönt eller toffel el-ler vad man nu blir kallad. Det hände att jag sa: ”Okej, jag e tönt. Och du är tuff.” Om man inte har träning eller match så kan man absolut gå ut och ha roligt med grabbarna! Det är inte det att man aldrig kan ha roligt utan allt handlar om att göra rätt saker vid rätt tidpunkt. För man är ju ledig också som fotbollspelare, men man måste välja rätt tillfäl-len som man går ut på.

Någonstans måste man välja, för om man tror man kan göra båda sakerna så tror man fel, det kan jag garantera. Jag kan rabbla upp killar som hade en galen talang i fotboll och som hade kunnat bli hur bra som helst, men som slarvade bort den på sprit, festande och även droger i vissa fall och det tycker jag är sjukt tragiskt. När man har förut-sättningarna till att lyckas inom något så slarva då FÖR HELVETE inte bort det på skit!!! Några av mina vänner som jag fortfarande har idag kan säga att ”Fan jag skulle satsat hårdare på boxningen / fotbollen / fridrotten…” Det är tråkigt att ångra sig när det är för sent! Sen självklart måste man ha lite tur också, men det får man om man går in helhjärtat i saker man tar sig an. Jag tror att tur är något du förtjänar och om man krigar för något tillräck-

ligt hårt då får du också tur. Det är ingen som kommer att tycka synd om dig när du är 30 och inte är nöjd med livet för då är alla är upptagna med o leva sina egna liv.

Låt aldrig förorten vara en anledning till att inte ta tag i ditt liv och i din framtid. För i för-orten finns lätt den skönaste jargongen, sättet man har emot varandra när man hånar o skojar om när man vunnit en match i fotboll / pingis / basket / tv-spel, vad det än kan vara. Skämten, ja, hela livsstilen bland ungdomar är grymt avslappnad o skön. Den finns ingen annanstans förutom i förorterna. Idag är jag stolt när någon frågar var jag är uppvuxen och jag kan säga: Angered. Jag har en kompis idag som gör stora affärer inom fastighetsbranchen, som tog över företaget efter sin pappa, och ibland skryter han om sina affärer han gjort… bla bla. Då säger jag alltid till honom att sluta spela häftig, för han hade det enkelt; han tog över efter sina föräldrar som redan hade ett välfungerande företag. Vad är det svåra med det? Det svåra är att göra det själv och då menar jag att vi som lyckats från förorten är self made och det är inte lätt. Därför är det extra skönt att säga att man är från förorten, om man lyckats inom något.

jeffrey aubynn

19

Några viktiga stödord som kan vara bra att ha på vägen:– Envishet– Målmedvetenhet– Tro på dig själv i alla lägen– Seriös – Ödmjukhet– Lyhördhet– Vilja bli bättre hela tiden bäst– Glädje

jeffrey aubynn

Det skulle hända saker hela tiden annars blev jag fort rastlös o då var det lätt att hamna i trubbel … På fotbollsplanen gjorde jag mig av med all min rastlöshet och energi.

”

”

Vägen till att lyckas kommer inte att vara en enkel promenad och man kommer att stöta på hinder: Misslyckanden, skador, att inte bli ut-tagen i första 11:an, människor som säger att ni ska göra något annat än det ni vill. Men säger eran magkänsla att ni kan lyckas och ni är målmedvetna och lägger vissa saker åt sidan (som festande till exempel) och ni brinner och älskar det, och är beredda att kämpa även när det tar emot, så kommer ni att lyckas! Och sen när någon frågar er vart ni är upp-vuxna så hoppas jag att ni säger FÖRORTEN med stora bokstäver och med ett stort SMILE . . . ø

52

Jaqee– sångerska

Sångerska som släppt 4 skivor och fått Grammynomineringar för sina första två. Säger att vi ska vara stolta över att vi berikar Sverige med mångfald och inte skämmas för att vi kommer från förorten!

Jag som skriver detta går nu för tiden under artistnamnet Jaqee. Född Jaqueline Nakiri-Nalubale i Uganda, kom jag och min familj till Sverige 1990. Mitt första år i Sverige tillbringade jag runt om på olika flyktingförläggningar. När up-pehållstillståndet var klubbat, flyttade vi till Angered, där vi fick en första lägenhet.

Ja ... kul minns jag att jag tyckte det var. Jag skulle börja skolan och få nya vänner … En spännande tid för en tonåring. Mitt andra år i Sverige spenderade jag i För beredelse Klass a.ka. FBK (hette det då). Svenska lärde jag mej snabbt… Efter en termin flyttade jag till en vanlig klass. Nu fick jag mina första bästisar som la en underbar grund för min framtid. Mimmi och Emma.

53

Jag är svartare än många, och är otrolig stolt över mitt ursprung och min del i att bidra till att Sverige fungerar väl som ett land med mångfald. Vi invandrare ska sluta skämmas för att vi inte heter Svensson.

”

”

54

Jag har nog alltid varit lagd åt det kreativa hållet. Så automatiskt hamnade jag där det bjöds musik. Första uppmuntran uppenbarade sig genom musikläraren Annika Johansson. Hon såg något hos mej som jag nog inte riktigt uppfattade själv. Jag kommer nog aldrig att glömma de orden hon sa till mej då, nämligen: ” SLUTA ALD-RIG SJUNGA!”. Vet inte ens om hon minns det själv…

En sak jag vill nämna är att det längs min bana har funnits otroligt många vuxna som har burit mej och stöttat. Jag kommer från en otroligt envis mor som alltid har jobbat hårt och inte ac-cepterat nederlag. Hon är en arbetarkvinna, och sån är även jag. För inte så länge sedan mindes jag en bild från barndomen när vi inte hade mycket i våran familj ... Allt jag hade var ett set finkläder (för kyrka och fest), skoluniform, tre par trosor och säkert något mer plagg som jag inte minns … Så jag är inte född med en silversked i mun-nen, även dom som är det, får jobba hårt för att komma nånvart med sina drömmar. Man kan inte hjälpa i vilket skick man föds, men man kan definitivt påverka sin egen bana. Och det har varit en viktig lärdom för mej. Att arbeta med något som jag tycker om har varit mitt huvudmål. Inte alltid självklart, men jag har alltid återvänt till musik.Skriva av mig, sjunga av mig, reagera och agera gör jag alltid genom musik. That´s Me.

55

En annan sak jag minns, är att jag tidigt vågade mej förbi spärrarna som samhället har satt för min väg. Jag har alltid velat påverka min situation, och det gjorde jag. Inte alltid populärt bland de egna invandrarkompisarna att man stack iväg till andra sidan stan. Vem tror hon att hon är? Kunde jag höra ibland. Men innerst inne, så kände jag att jag gjorde det som fick mej att må bra. Man kan inte vara alla till lags. Kan låta banalt (speciellt när man är under 20), men det är inte att underskatta. Där genuin kärlek fanns, där var Jag. Så är det fortfarande. Det är min regel som jag aktivt lever efter. Och med facit i hand, vågar jag säga att det har fungerat för mig hittills, och det är jag glad för!

Förort är ett så tungt laddat ord. De som bor och jobbar där får uppleva så mycket nedlåtande kommentarer och negativitet. Jag är svartare än många, och är otrolig stolt över mitt ursprung och min del i att bidra till att Sverige fungerar väl som ett land med mångfald. Vi invandrare ska sluta skämmas för att vi inte heter Svensson. Vi ska vara stolta över att ha utvecklat Sveriges matkultur, musik, dansen och så vidare. Vi är en stor tillgång för Sverige. Genom tiderna så har minoriteter kämpat för sina mänskliga rättigheter. Så kom jag till Sverige, för min mamma ville att vi barn skulle få våra röster hörda. Sverige öppnade denna

dörr, så för mej är det svårt att förstå varför man ska kväva samma möjlighet.

Så för att avsluta mina tankar. Så har min väg varit fylld av Glädje, Svett, Tårar, Besvikelser, Kärlek, Enorm Övertygelse på min inre röst, hårt jobb och mer Kärlek … ø

… att det längs min bana har funnits otroligt många vuxna som har burit mej och stöttat. Jag kommer från en otroligt envis mor som alltid har jobbat hårt och inte accepterat nederlag.

”

”

64

Många människor kommer fram och vill hälsa och prata en stund. Många berömmer hans insatser som programledare i Sveriges Television och han över-raskar många med att säga: – Jag är härifrån, jag växte upp här vid torget!

”

”

65

I skolan höll han på att bli avstängd innan han bestämde sig för att skärpa sig. Efter att ha gått KomVux började han läsa ekonomi på universitetet. Sedan fortsatte han till journalist-högskolan. Driv kraften att avslöja människor med makt och framför allt de utan empati, kom under barn-domen efter ett besök med mamma på socialkontoret.

En av Sveriges mest kända journalister petar i färgen på fönsterkarmen. Han grymtar irriterat. Färgen på fönstret lossnar. – Det ska inte behöva vara så här, säger Janne Josefsson och tar ett steg tillbaka. Han sveper med blicken över hela husfasa-den som är sprucken och i dåligt skick. Det är inte första gången Janne är på Blidvädersgatan på Hisingen. – Jag gjorde en film om de här slitna husen redan 1987, säger han. Filmen skakade om många – det avslöjades att folk levde ovärdigt i kvarter som akut be-hövde renoveras. – Hyresgästföreningen lovade att ”aldrig mer ska vi behöva se barn vinka genom flagnade fönster”, berättar Janne.De slitna bostäderna symboliserade det raserade folkhemmet, hur det var på väg att gå illa för Sverige. 20 år senare gjorde Janne Josefsson en uppföljning, en ny film om samma plats, och

Janne josefsson– journalist på svt

66

situationen var fortfarande lika illa. Det var trasiga fönster, rostiga grindar och trappupp-gångar som behövde målas. – Även det är några år sedan och titta här nu. Ser du? Fortfarande har ingenting hänt! Vi har träffats i det nya flotta tv-huset på Lindholmen där Janne arbetar, och besöker Biskopsgården där han växte upp. – Jag blir så arg, säger han när vi satt oss i bilen. Nu åker vi. Kör mot Vårdväderstorget…Det blir en kort resa med bil, men en lång resa bakåt i tiden – över klassgränser. Och det som väntar är lika delar upprörande som det är hoppfullt. Vi ska mötas av både värme och kyla, ska det visa sig. Och det är här han har sina rötter. Jan Christer Ragnar Josefsson föddes på Hisingen och det var inte mycket som talade för att han skulle bli känd tv-stjärna och fram-gångsrik journalist. Han föddes 1952, i en tid då en skakad om-värld lämnat andra världskriget bakom sig. I Sverige fanns en stor känsla av optimism. Det moderna folkhemmet byggdes, de bekväma förorterna ersatte slitna arbetarbostäder i in-nerstäderna.

I Slätta Damm bodde familjen Josefsson i en lägenhet i ett bättre trevåningshus. Far arbetade på Volvo, mor var städerska och Janne hade äldre syskon. Det fanns gott om kamrater och en av grannpojkarna var en fem år äldre kille som hette Clark, men han hade ingen pappa hemma. Det var en bra miljö för de flesta. Det blev ännu bättre när Jannes pappa fick jobb på den nya stora bilfabriken i Torslanda. Familjen flyt-tade till de nya husen som byggts i Biskopsgår-

den, ett område med vacker natur och barnvän-liga bostadsgårdar. Familjen Josefsson flyttade in på Köldgatan 3, med en port rakt ut mot skogen. Inte långt därefter flyttade grannpojken Clark in på Köld-gatan 6, med sin ensamstående mamma. I de nya kvarteren växte Janne Josefsson upp, och han flyttade inte hemifrån förrän han var 21 år. Biskopsgården formade honom till den per-son han är idag. Vi kliver ur bilen vid torget. Plötsligt står han där igen, med en kokt korv med bröd från grill-kiosken som finns under spårvagnsstationen.Janne fotograferas – men det är ingen enkel sak. Många människor kommer fram och vill hälsa och prata en stund. Många berömmer hans in-satser som programledare i Sveriges Television och han överraskar många med att säga: – Jag är härifrån, jag växte upp här vid torget! En äldre man helt utan tänder utmanar Janne på att berätta fräckisar – och vinner. En ung kille i dyrbar täckjacka vill göra en ”high five”. Antalet äldre damer som stannar går inte ens att räkna på två händer… – Minns du mig? undrar en kvinna och backar ett steg så Janne kan ta en extra titt på henne.Janne ler igenkännande. Han gissar fel på namnet men rätt på hur de träffades. Det var ett radioreportage på 1980-talet, när Janne var okänd men älskade livet med mikrofonen ute på stan. – Du intervjuade mig, säger hon. Vi passerar förbi skyltfönster. Flera av dem är nersläckta. Till slut lämnar vi kylan bakom oss och väljer att dricka kaffe på ett fik. Janne köper den största kanelbulle han kan hitta och undrar om caféägaren har samma problem med höjda

Janne josefsson

67

hyror som andra hyresgäster på torget. – Vi får nog också stänga till sommaren, blir svaret. Janne skakar på huvudet och vi sätter oss. Sedan ser vi tillbaka på hans barndom och pratar om framtiden för barn och ungdomar i dagens förorter: – Jag minns min uppväxt här som positiv, säger han. Vi hade skoj. Vi hjälpte polisen att spana efter stulna bilar och lekte detektiver. Vi engagerades på många olika vis och spelade bland annat fotboll med prästerna. Det hände saker.

Nedre Biskopsgården är mer slitet i dag. När Janne levde här var det nybyggt. Papporna job-bade, men mammorna var hemma och barnen var trygga. Det fanns nästan ingen arbetslöshet. – De som bodde här då fick det bättre än de hade haft det tidigare. Det fanns en stolthet på den tiden som jag tror har gått förlorad i dag. – Folkhemmet på 60- och 70-talet hade sina brister, men det fanns varma lägenheter, varmt vatten, de som jobbade hade semester, man hade en bra begagnad Volvo…ett bra liv. Hur var du som barn? Janne tar en tugga på bullen och svarar med ett leende: – På högstadiet busade jag mycket och var nära att bli utkastad från skolan. Men i nian började jag plugga. Jag vaknade till och det blev ordning på mig. Varför? – Jag var duktig i skolan när jag var yngre, men sen gick det åt helvete och jag hamnade fel. Det berodde på mellanölet och hasch och sniffning och sånt. Det gick illa för många. Jag jobbade på Lillhagens sjukhus när jag var 18

år och fick ta emot gamla förstörda kompisar på akutintaget. Varför vände det för just dig? – Jag ville inte svika min morsa. Hon hade haft ett helvete på många sätt men hade starka förväntningar på mig. Jag ville inte svika hen-ne… Var kom journalistiken ifrån? – Jag ville bli journalist när jag var tolv år och vi gjorde en skoltidning. Men när jag valde att plugga på universitetet blev jag ekonom på reklambyrå. Sen bytte jag spår och blev journa-list för att kunna göra en förändring i världen. Nu har jag ägnat hela mitt journaliska liv åt att skilda klyftorna och orättvisor. – Men drivkraften är ju det här med mor-san. Det har påverkat mig. Hon hade det tufft. Hon kunde ha två tior och det skulle räcka i en vecka. Jag minns sånt. Har du någon känsla du vill förmedla till dagens ungdomar som finns i förorterna? – Bara för att man är uppvuxen i ett sånt här område betyder det inte att allt är förutbestämt. Det finns många vägar, det kan gå på många sätt. Jag har träffat många fantastiska människor här. – I ett av tv-programmen jag gjorde träffade jag en tjej som heter Linda. Hon växte upp här och bor fortfarande på Solstrålegatan. Hon har dansat med Doktor Alban men ska bli mäklare. Hon har tagit del av överklassen genom sitt

På högstadiet busade jag mycket och var nära att bli utkastad från skolan. Men i nian började jag plugga. Jag vaknade till och det blev ordning på mig.

”

”

68

Man ska vara försiktig med att dra alla över en kam. Folk lever och bor här och allt är inte nattsvart.

”

”

69

utseende och sin dans och hon kan jämföra. Men hon trivs här ute och blir kvar. Hon har en underbar kraft! – Man ska vara försiktigt med att dra alla över en kam. Här ute finns människor av alla sorter. Folk lever och bor här och allt är inte nattsvart. – Men det finns för få förebilder. Kyrkan har ingen betydelse längre, och inte polisen hel-ler. Istället ser många ungdomar upp till lokala kriminella. Men säger att ”de äger”, de är hjältar. Det snackas om maffia som positivt, där man kan få det bra. Det finns unga killar som har skyddsvästar och skjutvapen, sånt man förr bara såg på tv. – Det där gör mig livrädd. Vänder vi inte den här trenden är det början på slutet till demokra-tin, och det gäller städer över hela Europa. – Men det går att påverka. Vi kan inte ge upp. Till slut drabbas ju alla, annars. Låter som en otroligt negativ bild av förorterna? Janne tänker ett ögonblick innan han svarar, han vill inte låta negativ. – Det handlar inte om att det är fel på folk, säger han sedan. Jag är ju mer hemma här än jag är i Örgryte. Kan ungdomar som har det svårt påverkas? – Absolut. De killar som räddade flest liv vid Backabranden var de som var mest kriminellt belastade. De har en kraft i sig som kan gå antingen destruktivt eller konstruktivt. Man kan använda frustrationen till något positivt, så som jag gjorde när jag blev journalist. – Jag är övertygad om att de allra hårdaste här ute har en begåvning. Använd för fan inte det till att gå med i kriminella gäng för det tar död på dig och hela din omgivning, skulle jag säga till dem. Janne dricker upp det sista ur kaffekoppen

och drömmer sedan lite: – Jag vill starta ett universitet här ute. Försöka använda kraften som finns till något bra. Istället för att bara skildra det som journalist vill jag förändra. Är det kul att besöka Vårdväderstorget? – Jag bor ju inte längre här, men det är klart att det är. Jag gillar att tjata med folk. Jag säger ju till dem att jag bott här, och växt upp här. Det finns mycket bra här. Man pratar på ett mer otvunget sätt. Möten med människor här är underbara. – Men jag gör inte mat- eller trädgårds-program. Jag är ju samhällsreporter och probleminriktad. Därför ser jag många av problemen också. Hur ser det ut här om tio år? – Jag vet inte. Men vårt svenska samhälle har aldrig gått igenom en så stor förändring som vi ser i dag. Nu måste vi bygga broar, inte mu-rar. Möten är viktiga, vi får inte förlora möten mellan människor. – Men det är klart att det finns en framtid! Vi lämnar fiket och tar en ny vända med bilen. Passerar bland annat Köldvädersgatan, där Janne Josefsson växte upp. Vi saktar in. – Där bodde jag, på första våningen. Det fönstret, förklarar han och pekar. Längre fram passerar vi en likadan port. Janne pekar igen. – Här inne bodde Clark… Clark Olofsson blev en av Sveriges genom tiderna största brottslingar och har levt större delen av sitt liv i fängelse. Janne Josefsson blev framgångsrik journalist och har sommarhus i skärgården. øBerättat för Thomas Tynander

Janne josefsson

98

Vi tänkte stort från början, alltså inte en egen affär utan sälja till många affärer istället. Modet kom nog av att vi var två. Ensam-ma är inte säkert att någon av oss vågat!

”

”

99

”

Tvillingsystrar som var mycket intresserade av kläder, mode och smink. Det var dyrt så de började tidigt jobba; sålde gräddmunkar och GT på helgerna och insåg att de var duktiga på det. Det visade sig vara mycket bra erfarenheter när de senare startade egna företag inom inredning och smycken.

Eva och Pia Nyström, egna företagare, Twins-home och MissDee. Växte upp i radhus i Hammarkullen tillsammans med sin 14 måna-der äldre storasyster Carina, mamma och pappa. Vi har alltid älskat kläder. Vi har alltid varit intresserade av mode och allt som har med det att göra. Det stod klart ganska tidigt att peng-arna inte alls räckte till det som vi ville ha! Vi skaffade oss jobb. Det finns inte så mycket att välja på när man går i högstadiet, utan det blev försäljning. Gräddmunkar och GT. Det var gan-ska kul och vi är tävlingsinriktade så det blev en sport att bli den som sålde mest i distriktet. Vi vann oftast! Vi spelade mycket fotboll också. Vi var väl-digt tävlingsinriktade där också, vi avskydde att förlora. De två sakerna, att vi tvingades jobba för det vi ville ha, och disciplinen och träningen inom sporten lärde oss mycket. Vi har egentli-gen aldrig fått något gratis, och har inte förvän-tat oss att få det heller. Det är förstås så att skolarbetet blev lidande.

Vi gjorde det vi skulle, men inte mycket mer. Det blev inte bättre på gymnasiet. Vi jobbade nog ännu mer eftersom utgifterna ökade. Vi hade ändå börjat tänka på framtiden och att det vore bra att kunna söka vidare till hög skolan.

Vi klarade gymnasiet och tog studenten. Det var dags att börja jobba. Det kändes naturligt att sälja. Telefonförsäljning först, men sen blev vi ressugna och åkte till Kanarieöarna och sålde andelslägenheter ett tag. Väl hemma igen bestämde vi oss för att resa jorden runt. Det skulle ta ungefär ett år att spara ihop pengar till det. Alldeles för lång tid, tyckte vi. Vi bestämde oss för att fixa det på ett halvår. Vi frågade några kompisar om de ville hänga på, men de undrade till vår förvåning hur det skulle gå, de hade ju inga pengar. Vi förstod inte vad de menade, det hade ju inte vi heller. Vi tog två jobb var och till och med tre jobb i slutet för att få ihop slantarna. Vi jobbade på Kexfabriken i Kungälv och sålde lexikon och körde telefonförsäljning. Och det är klart att det går om man vill! Och jobbar på det! När vi kom hem igen började vi på allvar fundera över framtiden. Säljjobb i all ära, men det var lite för be gränsat. Vi ville ha ett eget fö-retag någon gång i framtiden, men insåg att det behövdes utbildning. Det blev att läsa in engel-ska på KomVux, sedan gjorde vi högskoleprovet och sökte utbildningar i hela landet som vi fann intressanta.Att plugga vidare var inte något som vi pratade om hemma, det fanns ingen sådan tradition.

EVA & PIA NYSTRÖM– EGNA FÖRETAGARE

100

Mamma blev jätteorolig när vi skulle flytta till Umeå. Hon tyckte inte vi var riktigt kloka som sa upp vår fina lägenhet i Eriksbo. Pappa sa att vi inte skulle oroa oss, vi skulle klara det vi ville. Första tentan var vi så rädda att vi skulle misslyckas så vi pluggade som galningar. Pia fick alla rätt på tentan! Folk i klassen började vända sig till oss när de inte förstod. Det gav självför-troende. Vi började dessutom märka en annan sak, det var ofta folk härmade oss klädmässigt. Någon av oss kunde ha på sig något och efter ett tag kunde man se att andra härmat efter. Vi började förstå att vi hade känsla för det här med mode, kläder och design. Efter högskolan började vi jobba på Telia. Eva med marknadsföring i Stockholm och Pia med ekonomi i Göteborg. Det var första gången vi var åtskilda och det behövdes nog. När vi växte upp så sa man att det var bra för tvillingar att vara tillsammans. Så vi fick gå i samma klass och trivdes med det. Däremot har vi aldrig gillat att man ska klä tvillingar i lika-dana kläder! Eva flyttade tillbaka till Göteborg efter ett år.

Så kom barnen. Vi var förstås mammalediga samtidigt, vi har ju alltid följts åt. Vid den här ti-den började inredningsprogrammen att komma på TV. Intresset växte, men det var mest för folk med pengar. Allting var så dyrt att vanligt folk inte hade råd att styla om som de gjorde på TV. Vi hade inte råd att göra fint hemma med för-äldrapenning. Det fanns helt enkelt inte några snygga fräcka inredningsgrejer till ett vettigt pris. Plötsligt insåg vi att vi hade idén till vårt egna företag! Vi visste att vi hade känsla för design och

mode, samtidigt som vi hade utbildning i hur vi skulle gå till väga rent praktiskt. Nämligen att göra en bra affärsplan! Det finns inget viktigare. Vi tog tänkbara kandidater som skulle kunna vara intresserade av våra produkter i Gula sidorna, gjorde långa listor och började ringa runt. Där kom vår vana som telefonförsäljare till nytta! Det var alltså en basal marknadsunder-sökning. Det fanns definitivt ett intresse. Vi tänkte stort från början, alltså inte en egen affär utan sälja till många affärer istället. Mo-det kom nog av att vi var två. Ensamma är inte säkert att någon av oss vågat! Det var dags att göra en kalkyl och gå till banken för att se om vi hade en affärsidé som höll. Jo, den höll enligt banken. Vi satte oss ner och började rita egna grejer; vaser, ljuslyktor och skålar. Vi fick kontakter i Asien via Pias man och kunde beställa. Så startade Twinshome.

Första året var mycket tufft. Pia levde på sin man och Eva jobbade kvar på Telia men la all fritid på företaget. Vi hade ju inget kapital från början och då får man jobba hårt och vara be-redd på att det är ont om pengar i början. Ganska snabbt började ändå Twinshome att ta sig. Ett bevis på att vi hittat en egen nisch. Då vi på inredningsmässor såg hur intresset för smycken ökade såg vi en ny affärsmöjlighet. Kunde man hitta ett snyggt material som såg elegant ut och hade vår design, till ett vettigt pris? Det tog nästan ett år innan vi hittade rätt material, ett material som såg ut som silver men som var både billigare och tåligare. Silver var uteslutet då marknadspriset på silver skjutit i höjden senaste året. Vi åkte till Khao Lak för att fira jul 2004. På

eva & pia nyström

101

annandagen kom tsunamin och Pias pojkar, Alexander och Philip överlevde inte.Hur går man vidare efter det? Vi tappade gnistan. Evas bebis var 4 månader och hon fick börja jobba för att företaget inte skulle gå under. Pia var hemma och sörjde. Eva försökte pusha Pia att börja designa smycken, men Pia orkade inte. Men hur det nu är så måste man göra något och tanken på att designa smycken började ändå ta form.

Ett halvår efter tsunamin satt vi med Pias man Peter på ett flyg till Kina för att få igång produk-tionen ordentligt på missDee som vi bestämt att företaget skulle heta. Vi var som tre zombies som åkte dit. Satt på planet och stirrade rakt framför oss. Efter första dagen kom Pia på att hon fått inspiration på mässan, och under tio minuter hade hon faktiskt inte tänkt på tsuna-min. Den kvällen skrattade vi alla tre tillsam-mans för första gången på länge, helt oväntat och nästan ovant.

MissDee har gått mycket bra, så bra att vi fick sälja Twinshome för vi hann inte med båda. Vi hade en affärsplan som kändes vattentät, vi hade hittat en nisch igen, trots att det finns så mycket smycken ute på marknaden. Pia jobbar nu mer med designen och Eva säljer. Det har känts naturligt att dela på oss efter att alltid ha gjort allting tillsammans.

Vårt råd till unga idag är att hellre satsa mer på skola än att jobba vid sidan om som vi gjorde. Anledningen är ju att det är svårt att komma någonvart idag utan högskoleutbildning. Det är åtminstone lättare att ta sig fram när man har utbildning! Och var inte alltför kräsen när det gäller de första jobben. Vi har haft mycket nytta av alla jobb vi har haft. Även dåliga jobb ger ju betalt och värdefull erfarenhet. øBerättat för Annika Rusko Andersson

180