Sveriges riksbank Finansiell stabilitet Oktober 1999

Sveriges riksbank

Finansiell stabilitetOktober 1999

InnehållFörord 3

Sammanfattning och slutsatser 4

Utvecklingen i banksektorn 4

Den makroekonomiska utvecklingen och kreditrisker i bankerna 5

Motparts- och avvecklingsrisker 6

År 2000 6

Sammanfattande bedömning 7

Inledning 8

Kapitel 1 Utvecklingstendenser i banksektorn 9

Disintermediering av hushållssparande och företagsupplåning 9

Den tekniska utvecklingen 11

Bankernas nordiska expansion 14

Bankernas finansiella utveckling 17

Kapitel 2 Den makroekonomiska utvecklingen och kreditrisken i bankerna 22

Företagssektorn 23

Hushållssektorn 27

Fastighetssektorn 30

Kapitel 3 Motparts- och avvecklingsrisker i banksektorn 36

Storleken på motparts- och avvecklingsriskerna 36

Riskhantering 42

Minskade motparts- och avvecklingsrisker med EMU 47

Kapitel 4 Förberedelserna inför övergången till år 2000 51

Likviditeten i banksystemet under millennieskiftet 51

Millennieskiftet och privatkunderna 53

Finansmarknaderna och millennieskiftet 55

Beredskapsplanering 55

Internationella förberedelser 56

Slutsatser 57

Indikatorbilaga 58

F I N A N S I E L L S T A B I L I T E T 2 / 1 9 9 9


En av Riksbankens huvuduppgifter är att främja ettsäkert och effektivt betalningsväsende. Syftet medrapporten Finansiell stabilitet är att redogöra förRiksbankens syn på utvecklingen inom det finan-siella systemet och vad den innebär för stabiliteten.Avsikten är också att stimulera till diskussion kringfrågor som rör betalningssystemets stabilitet.

Rapporten inleds med en sammanfattning ochRiksbankens slutsatser om stabiliteten i betalnings-systemet. Därefter redovisas den analys som liggertill grund för slutsatserna. I rapportens första kapiteldiskuteras utvecklingstendenser i banksektorn. I detandra kapitlet beskrivs bankernas kreditrisker i för-hållande till den makroekonomiska utvecklingen.Det bör liksom tidigare observeras att de skrivningar

som görs inte innehåller några penningpolitiska sig-naler. Det tredje kapitlet innehåller en diskussionkring motparts- och avvecklingsrisker. I kapitel 4beskrivs Riksbankens syn på riskerna i det finansiellasystemet i samband med millennieskiftet.

Rapporten Finansiell stabilitet återger grund-dragen i de föredragningar och diskussioner ombetalningssystemets stabilitet som hölls i direktionenden 5 och 21 oktober 1999.

Stockholm i oktober 1999

Urban BäckströmRiksbankschef

Förord


Riksbankens analys av stabiliteten i det finansiellasystemet fokuseras på en utvärdering av riskerna ibanksystemet inom tre huvudområden, vilka i prin-cip motsvarar olika tidshorisonter vad gäller analy-sen av riskerna i banksektorn. Det första områdetmotsvarar ett långsiktigt synsätt på risk där bankernasförmåga att skapa lönsamhet under överskådlig tidär i fokus. Det andra området har ett medellångt per-spektiv, där riskerna för kreditförluster utvärderasmed hänsyn till den allmänna ekonomiska utveck-lingen. Det tredje området slutligen fokuserar på deriskexponeringar som uppkommer i den finansiellahandeln och kan medföra mycket plötsliga förluster.Analysen av detta område har således ett mer kort-siktigt perspektiv. I föreliggande rapport utvärderasockså, förutom ovan nämnda riskområden, den sär-skilda risk för den finansiella sektorn som millennie-skiftet medför.

Utvecklingen i banksektornViktiga faktorer som på sikt kan påverka lönsamheteni den svenska banksektorn idag är övergång till mark-nadsfinansiering, så kallad disintermediering, ökadeinvesteringar i Norden och den tekniska utvecklingen.Trenden mot ökad disintermediering av bankernasskuldsida, som diskuterats i tidigare rapporter, fort-sätter. Nytt är däremot att vi börjar se tydligare ten-denser till disintermediering av tillgångssidan. Det ärframför allt den snabba tillväxten i eurodenomine-rade företagsobligationer i Europa som visar på enförändring. Under första halvåret har ökningen varit170 procent. Denna utveckling skulle om den för-stärks kunna pressa bankernas lönsamhet, men ärsamtidigt positiv ur stabilitetssynpunkt eftersom kreditrisker på detta sätt flyttas från bankerna.

Den nordiska och baltiska expansionen blandstorbankerna har medfört att bankernas beroendeav utvecklingen i andra länder kommit att öka. Fort-farande är dock den totala exponeringen både urintjänings- och kreditriskhänseende relativt liten.Undantaget är MeritaNordbanken som naturligenhar en stor exponering både i Sverige och Finland,och eventuellt även i Norge, om budet på Kredit-kassen går igenom.

Den tekniska utvecklingen är en stor strategisk

utmaning för bankerna.

Den tekniska utvecklingen är en stor strategisk utma-ning för bankerna. De svenska bankerna ligger långtframme vad gäller banktjänster via internet. Ännuhar detta dock mest inneburit utvecklingskostnaderoch det återstår att se om bankerna förmår genere-ra de ökade intäkter och de kostnadsbesparingar somförväntas. Teknikutvecklingen medför en ökad expo-nering mot operativa risker, vilket ställer nya krav påsåväl bankledningar som myndigheter.

Bankerna uppvisar en god lönsamhet. Till stordel beror detta på fortsatt låga kreditförluster, vilkasannolikt ökar vid en sämre allmänekonomiskutveckling. En av de största utmaningarna för ban-kerna i nuvarande situation, med pressade priserinom ut- och inlåning, är att upprätthålla tillräckligamarginaler för att täcka eventuella förluster i sämretider. Det finns en allmän tendens till ökade kostna-der i banksektorn, vilket gör att den underliggandelönsamheten utvecklas negativt. Både den nordiskaexpansionen och IT-utvecklingen har bidragit till dennegativa kostnadsutvecklingen medan effekten avdessa investeringar hittills varit mindre på intäkts-sidan.

Sammanfattningoch slutsatser


Den makroekonomiskautvecklingen och kreditrisker

i bankernaDen makroekonomiska utvecklingen påverkar ban-kernas kreditrisker. I en högkonjunktur är kredit-förlusterna normalt låga, för att öka vid en låg-konjunktur. När ekonomin befinner sig i en god konjunktur måste Riksbankens analys inriktas på att finna tecken på riskuppbyggnad och finansiellaobalanser, något som kan resultera i stora kredit-förluster i en senare konjunkturfas.

För närvarande utvecklas den svenska ekonominstarkt. BNP för andra kvartalet 1999 ökade med 3,2procent jämfört med samma period 1998. Den posi-tiva utvecklingen i kombination med positiva prog-noser för de närmaste åren avspeglar sig i både hus-hållens och företagens förväntningar om framtiden.

Företagssektorn låg bakom den största delen avbankernas kreditförluster under bankkrisen i börjanav 1990-talet. Utlåningen till företagssektorn fort-sätter att växa, men i ljuset av den starka tillväxten iekonomin förefaller utlåningsökningen vara balan-serad. Konkursriskerna i företagssektorn är för när-varande låga; den ekonomiska miljön är gynnsamoch stabil. På företagsnivå tyder en ökad räntetäck-ningsgrad och minskad skuldsättningsgrad på attbetalningsförmågan fortsatt att förbättras. Dettabekräftas också av att bankernas kreditförluster fort-sätter att minska och nu ligger på en historiskt lågnivå. Slutsatsen från föregående rapport, att företa-gen kan möta en försämring av den makroekono-miska utvecklingen utan att det leder till omfattandebetalningsinställelser och därmed problem för bank-sektorn, kvarstår därför.

Företagen kan möta en försämring av den makro-

ekonomiska utvecklingen utan att det leder till

omfattande betalningsinställelser och därmed problem

för banksektorn.

Även hushållsutlåningen har ökat sedan föregåenderapport, vilket framförallt förklaras med låga nomi-nella räntor, stigande småhuspriser samt ökande opti-

mism om den ekonomiska utvecklingen. De nomi-nella räntorna är i dagsläget låga, men det är äveninflationen, vilket innebär att de reala räntorna ärrelativt höga. Den ökade skuldsättningen medför atthushållens sårbarhet för höjda nominalräntor ökatnågot. Samtidigt bör det betonas att skuldsättningenär väsentligt lägre än vid slutet av 1980-talet. Ränte-känsligheten förstärks av att allt fler hushåll har valtrörlig ränta på sina lån, något som gör att ränteför-ändringar snabbt slår igenom i hushållens ekonomi.Hushållens betalningsförmåga kan förväntas för-bättras något de närmaste åren, främst som en följdav en mer expansiv finanspolitik. Nysparandet ärdock fortsatt lågt, vilket kan bero på att hushållenkonsumerar mot bakgrund av stigande men oreali-serade tillgångsvärden. Samtidigt som hushållen ärräntekänsliga bör framhållas att risken för att sti-gande räntor sammanfaller med en sämre inkomst-utveckling för hushållen är låg. Om konjunkturenviker bör detta sammanfalla med lägre räntor, såsomdagens penningpolitik är utformad med rörlig växel-kurs och inflationsmål. Hushållen har också histo-riskt endast orsakat jämförelsevis små kreditförlusterför bankerna.

Fastighetssektorn analyseras separat eftersom enstor del av bankernas företagsutlåning går till dennasektor och lönsamhetsutvecklingen därför har storinverkan på bankernas kreditrisker och resultat.Vidare utgör fastighetspanter den viktigaste formenav säkerhet på kreditmarknaden. Fastighetsprisernai storstadsregionerna har ökat under första halvåret1999. En jämförelse mellan direktavkastningen påfastighetsinvesteringar och riskfri ränta ger vid han-den att prisökningstakten på kommersiella fastigheterförefaller vara i balans medan utvecklingen i bostads-sektorn är mer anmärkningsvärd, med en pris-ökningstakt för första halvåret 1999 på 22 procent.Till skillnad från utvecklingen i slutet av 1980-talet ärdock de kraftiga prisökningarna främst koncentre-rade till storstäderna. Förklaringar till de ökade pri-serna är ombildningen till bostadsrätter, samt enökad efterfrågan på lägenheter i storstädernas mind-re attraktiva områden. Även förväntningar om upp-luckring av bruksvärdessystemet och förväntningar


om att fastigheter ska kunna ombildas till bostads-rätter kan bidra till prisuppgångar. Problemet medförväntningsstyrda prisuppgångar är att de kan ledatill större priskorrigeringar om inte förväntningarnainfrias. Samtidigt som prisutvecklingen är dramatiskinnebär koncentrationen till storstäderna att dentotala förlustrisken är mindre för bankerna i händelseav ett prisfall.

Betalningsförmågan i fastighetssektorn har för-bättrats, vilket är naturligt med dagens starka kon-junkturutveckling. Räntetäckningsgraden har fort-satt att förbättras medan skuldsättningsgraden efterflera års nedgång är i stort sett oförändrad jämförtmed föregående år.

Motparts- och avvecklingsrisker

Med motparts- och avvecklingsrisker avses de kredit-risker som uppstår i handeln på finansiella mark-nader, främst mellan finansiella företag. Riksbankensmätning av exponeringar mot dessa risker visar attenskilda exponeringar i de stora bankerna kan varaav sådan storlek att bankerna kan komma att få bety-dande problem även vid enstaka motpartsfallisse-mang. De nivåer som enskilda exponeringar kanuppgå till är enligt Riksbankens uppfattning ett pro-blem utifrån systemskyddssynpunkt. Till viss del ärdetta en följd av det svenska banksystemets högakoncentration till ett fåtal stora aktörer. Ett problemmed reglerna om stora exponeringar, som Riksban-ken tidigare lyft fram, är att flertalet exponeringarmed kort löptid och mot finansiella företag i prakti-ken inte omfattas av reglerna.

De nivåer som enskilda exponeringar kan uppgå till är

enligt Riksbankens uppfattning ett problem utifrån

systemskyddssynpunkt.

Bankerna har i viss utsträckning förbättrat sin risk-hantering inom området motparts- och avvecklings-risker under det senaste året, delvis kopplat till erfa-renheterna från förra hösten. Avvecklingslimiter förvalutahandeln har införts. Limitsystemen innehållerdock inga incitament att bringa ner motpartsexpo-

neringarna, vilket är ett problem. Större krav kanbehöva ställas från myndigheter på bankernas för-hållningssätt i detta avseende.

Positivt är att nettningen på derivatmarknadenförefaller väl utvecklad i bankerna. Nettningsavtalanvänds i stor utsträckning för de största motparternaoch i den mån avtal saknas finns ambitioner om förbättringar. Ett sätt att ytterligare reducera expo-neringarna på derivatmarknaden är att i större ut-sträckning använda säkerheter, något som generelltsett inte förefaller ha fått så stor spridning ännu påden svenska marknaden. Höga kostnader i relationtill storleken på handeln är ett skäl som bankernaanger för detta. Likaså finns en potential för min-skade exponeringar på derivatmarknaden genomanvändning av central clearing, men detta förefalleri första hand användas för börshandlade produkterdär clearing är norm på marknaden. En ökadanvändning av nettningsavtal på depositmarknadenkan vara önskvärd, i de fall motstående positionerfinns på denna marknad.

EMU har i viss utsträckning inneburit en poten-tial för minskade motparts- och avvecklingsrisker förbankerna. Dels behöver inte bankerna använda kor-respondentbanker för betalningar och valutahandelpå samma sätt som tidigare, vilket medför ett min-skat behov av utlåning i form av deposits i utländskabanker. Dels medför Target och andra betalnings-system för eurobetalningar att avvecklingstiden förbetalningar härrörande från valutahandeln kan min-ska. Det är dock svårt att kvantifiera hur stor denriskreducerande effekten varit.

År 2000Svenska finansiella institutioner slutförde före som-maren all testning och anpassning av datasysteminför år 2000. Finansinspektionen har studerat spe-cialrapporter rörande institutionernas beredskaps-planering och drar slutsatsen att samtliga större svenska institutioner har fastlagt planer som möterde rekommendationer som ställts upp av Basel-kommittén för banktillsyn samt ’Joint Year 2000Council’.


Aktörerna på de finansiella marknaderna är välmedvetna om de problem som skulle kunna uppstå isamband med millennieskiftet. De har kommit över-ens om åtgärder för att reducera onödig avvecklingoch minska clearingvolymerna under den kritiskaperioden. Åtgärderna syftar till att minska belast-ningen på vitala delar av den finansiella infrastruk-turen under övergångsperioden, utan att störa mark-nadens funktion.

Svenska banker som har tillgång till RIX-syste-met har rätt att mot säkerhet låna den volym bankenbehöver. I den utsträckning som bankerna har er-forderliga säkerheter som kan pantsättas kommerlikviditet att finnas tillgänglig.

Riksbanken är fullt förberedd inför övergången.RIX-systemet har testats i detalj och visar inga tecken på svagheter relaterade till millennieskiftet.Vidare har Riksbanken ett tillräckligt utbud av kon-tanta medel och välutvecklade distributionsrutinerför att kunna tillfredsställa de individer som väljeratt ta ut extra kontanter.

Riksbanken förväntar sig inte att övergången vid

millennieskiftet ska resultera i några allvarliga

störningar.

Riksbanken förväntar sig inte att övergången vid millennieskiftet ska resultera i några allvarliga stör-ningar. Eftersom anpassningen för att justera för år2000-relaterade problem är mycket komplex ochomfattande, är det rimligt att anta att det kommeratt finnas vissa funktionsproblem. Dessa kan kommaatt leda till mindre störningar med begränsad var-

aktighet. Med de reservrutiner som finns på definansiella marknaderna förväntar Riksbanken attdet finansiella systemets verksamhet kommer att fort-löpa som normalt i Sverige.

Sammanfattandebedömning

Sammanfattningsvis bedöms det svenska finansiellasystemet som stabilt, även om det finns vissa teckenpå att en riskuppbyggnad skett sedan föregåenderapport. De främsta riskerna som Riksbanken villlyfta fram är:

■ Vikande underliggande intjäning i banksektorn,trots god lönsamhet och låga kreditförluster förnärvarande.

■ Viss ökad risk i hushållssektorn beroende på enicke obetydlig utlåningsökning, ökad skuldsättningi relation till disponibel inkomst samt ökandebostadspriser.

■ Kraftig prisutveckling och låg direktavkastningvad gäller flerbostadshus i storstadsregionerna.

■ Storleken på exponeringarna för motparts- ochavvecklingsrisker i den svenska banksektorn ärbetydande, vilket medför risk för spridningseffek-ter om en bank får problem.


Riksbankens analys av stabiliteten i betalningssyste-met koncentreras till tre huvudområden:

■ Den allmänna utvecklingen i banksektorn – hur ban-kernas konkurrenskraft och långsiktiga lönsam-het utvecklas, särskilt med hänsyn till strukturellaförändringar samt hur bankernas strategisktmöter förändringarna. Svag intjäningsförmåga ibankerna minskar motståndskraften mot stör-ningar och riskerar att leda till ökat risktagande.Detta i sin tur kan leda till betydande förlusteroch ökad risk för betalningsinställelser. Även deeffekter som strukturella förändringar har påandra områden, exempelvis kreditrisker, belyseshär.

■ Kreditrisken i bankernas utlåning till hushåll ochicke-finansiella företag. Det är riskerna i ut-låningsportföljen som medfört de största förlus-terna i svenska banker. Riksbanken följer denmakroekonomiska utvecklingen och risken för attdenna medför större kreditförluster för bankerna.

■ Motparts- och avvecklingsrisker som uppstår i ban-kernas handel och positionstagande på finansiellamarknader. Finansiella problem i en bank kanspridas till andra genom de exponeringar somuppstår på interbankmarknaderna och därmedbidra till att hela det finansiella systemet drabbas.

De tre områdena motsvarar i princip olika tidshori-sonter för synen på riskerna i banksektorn. Det för-sta området motsvarar ett långsiktigt synsätt på riskdär bankernas förmåga att skapa lönsamhet underöverskådlig tid är i fokus. Det långsiktiga perspektivetsammanhänger med att strukturella förändringar

vanligtvis inträffar gradvis och därför påverkar ban-kernas långsiktiga lönsamhet.

Analysen av kreditriskerna har ett medellångtperspektiv, där riskerna för kreditförluster utvärde-ras på ett eller ett par års sikt. Det är i första handhur den allmänna konjunkturutvecklingen påverkarrisken för kreditförluster som analyseras. Tidshori-sonten kan därför inte vara längre än vad som äröverblickbart när konjunkturutvecklingen bedöms.

Exponeringar mot motparts- och avvecklingsris-ker slutligen kan medföra mycket plötsliga förlusteroch analysen har således ett mer kortsiktigt perspektiv.Detta beror på att analysen i princip syftar till attutvärdera följderna av att stora enskilda motparterställer in betalningarna och vilka spridningseffektersom kan uppstå med anledning av detta. Ett kortsik-tigt perspektiv finns även för andra typer av risker ibankerna, exempelvis marknadsrisker, likviditetsriskeroch operativa risker. Dessa risker har Riksbankeninte följt på närmare håll hittills, men det kan finnasanledning att fokusera starkare på dem framöver.

I de första stabilitetsrapporterna gjordes grund-liga genomgångar av de tre områdena i Riksbankensanalys av stabiliteten i det finansiella systemet. Syftetvar att förklara varför Riksbanken ser dessa områdensom viktiga och att redogöra för den analysram somanvänds. Från och med våren 1999 innehåller sta-bilitetsrapporten ett kapitel för vart och ett av de treområdena, där det redogörs för hur riskbilden ut-vecklats inom respektive område. I det fjärde kapitletbehandlas Riksbankens syn på den särskilda risk fördet finansiella systemet som millennieskiftet medför.Analysen sammanvägs till en sammanfattandebedömning om stabiliteten i det finansiella systemetsom presenteras först i rapporten.

Inledning


Utvecklingstendenser i banksektorn

De svenska bankerna uppvisar god lönsamhet och låga kreditförluster vilket är naturligt

med hänsyn till den gynnsamma utvecklingen i svensk ekonomi för närvarande. Bankerna uppvisar

dock vikande underliggande intjäning och det krävs att bankerna kan hantera strategiska

utmaningar som disintermediering, teknologisk utveckling och satsningar i Norden för att på sikt

kunna bibehålla en tillfredsställande lönsamhet.

Riksbanken följer utvecklingen i banksektorn i stortför att uppmärksamma förhållanden som kan haåterverkningar på stabiliteten i det finansiella syste-met. I tidigare rapporter har Riksbanken diskuteratett antal faktorer som lett till ett strukturellt omvand-lingstryck inom banknäringen. Till dessa faktorer hörbland annat ökad konkurrens från både inhemskaoch internationella aktörer, en snabb teknisk utveck-ling och ett förändrat sparbeteende hos hushållen.De vägval som bankerna gör för att möta ett ökatomvandlingstryck är förknippade med strategiska ris-ker. Riksbanken har bland annat pekat på hur för-ändrade förutsättningar kan leda till fallande lön-samhet, vilket under vissa omständigheter kan geincitament till ökat risktagande. Men strukturella för-ändringar påverkar inte bara bankernas incitamentoch agerande utan kan även ha mer fundamentalaåterverkningar på det finansiella systemets stabilitet.

I detta kapitel behandlas inledningsvis disinter-mediering av sparande och krediter, sedan redogörsför den tekniska utvecklingen följt av bankernasökade satsningar i Norden. Avslutningsvis redogörsför bankernas finansiella utveckling.

Disintermediering avhushållssparande och företags-

upplåning

Disintermediering innebär att en allt större del avsparandet och kreditgivningen sköts direkt på definansiella marknaderna. I Sverige har denna utveck-ling än så länge mest påverkat bankernas skuldsida iden meningen att sparande i form av inlåning min-skar till förmån för sparande som kanaliseras direkttill de finansiella marknaderna. Detta sparande in-riktas bland annat på aktier, olika typer av fondersamt försäkringar (se figur 1 i bilagan).

Disintermediering av bankernas tillgångssida,dvs. att upplåningen i företag skulle ske direkt påmarknaderna istället för i bankerna, har ännu inteförekommit i någon större utsträckning i Sverige.Införandet av euron har lett till förväntningar omlikvidare och effektivare kapitalmarknader inomEuropa och att förutsättningarna för att emitteraobligationer därmed kommer att förbättras.

Inom euroområdet som helhet har utveckling-en gått relativt fort sedan valutaunionen skapades.Emissionerna av eurodenominerade obligationerutgivna av icke-finansiella företag växte med nära170 procent under första halvåret 1999 jämfört med


motsvarande period 1998. Detta kan jämföras medatt statliga och kommunala emissioner minskademed runt 25 procent under samma period (se figur1:1).1 Därmed ökade de icke-finansiella företagensandel av obligationsemissionerna och utgjorde underandra kvartalet 1999 cirka 19 procent av emissio-nerna, vilket är en ökning med 13 procentenheterjämfört med motsvarande period 1998.2 Undersamma period har statliga obligationsemissionerminskat sin andel av de totala emissionerna med runt3 procentenheter till att utgöra drygt 6 procent.

En välutvecklad företagsobligationsmarknad i Europa

kan, liksom i USA, komma att utgöra ett reellt

alternativ till att låna i bank.

Tillväxten för emissioner av företagsobligationervisar att upplåning direkt på marknaderna börjar bliett konkurrenskraftigt alternativ till att låna i bank iEuropa. En studie baserad på tillväxten i företags-certifikat- och företagsobligationsmarknaderna iUSA under 1980- och 1990-talen har visat att cirkaen tredjedel av de företagslån som idag ligger i deeuropeiska bankerna skulle kunna tas upp direkt påmarknaden.3 Detta ger en indikation på att en väl-utvecklad företagsobligationsmarknad i Europa kan,liksom i USA, komma att utgöra ett reellt alternativtill att låna i bank.

I princip innebär den ökade värdepappers-finansieringen i företag att bankerna går miste omutlåning, men ges möjlighet att generera avgifts-intäkter genom att organisera emissionerna. Det ärinte säkert att intäktsbortfallet från utlåningen ärstörre än de ökade avgiftsintäkterna totalt sett, menbanker kan ha olika förmåga att konkurrera på dessabåda marknader. För de svenska bankerna, som ärsmå i ett europeiskt sammanhang, är det sannoliktsvårt att framstå som ett attraktivt alternativ för emit-tenter av företagsobligationer. För att konkurrera omavgiftsintäkter på en europeisk marknad för företags-obligationer krävs en stor balansräkning som kanabsorbera betydande volymer av de emitteradelånen. Vidare krävs stor kapacitet att distribuera obli-gationer till internationella institutionella investerare,vilket kräver ett brett kontaktnät av kunder. Fram-förallt gäller detta banker som inriktar sin verksam-het mot att erbjuda stora företag finansiella tjänster.För dessa företag är finansiering direkt på de finan-siella marknaderna ett reellt alternativ. En utveck-ling mot en större andel värdepappersfinansieringpressar även marginalerna i bankernas traditionellautlåning till företag, eftersom dessa kunder i störreomfattning kan använda prisförhållanden på definansiella marknaderna som riktmärken i prisför-handlingar med banker.

0

50

100

150

200

250

0

50

100

150

200

250Figur 1:1.

Emissioner per kvartal på

marknaden för garanterade

euro-dominerade obligationer

fördelat på emittentkategorier.

Miljarder euro

Källor: Capital Data Bondware och Salomon Smith Barney.

Icke-finansiella företag Finansiella företag

Stat och kommun Internationella organisationer

2 kv -981 kv -98 1 kv -99 2 kv -99


I den mån utvecklingen medför att det även förmedelstora företag framstår som möjligt att emitteraföretagsobligationer kan sannolikt de svenska ban-kerna framstå som attraktiva förmedlare vid emis-sionerna. I dessa fall är sannolikt kännedomen omföretaget och kontakter med svenska placerare bety-delsefulla.

Svenska företag har varit aktiva och genomförtstora emissioner på euromarknaden 1999. På densvenska marknaden minskade dock den uteståendevolymen av företagsobligationer och -certifikat underdet andra kvartalet 1999, efter en kontinuerlig till-växt sedan 1995 (se figur 2 i bilagan).

Samtidigt som den ökande värdepappersfinan-sieringen kan utgöra ett hot mot svenska bankersintjäning, bör utvecklingen generellt sett bidra tillminskade risker i det finansiella systemet. Skälen fördetta är flera. Diversifieringen av kreditrisk i sam-hället kan öka genom att andra placerare än bankerkan köpa kreditrisk och att banker kan placera i kreditrisk som härrör från andra geografiska områ-den än där de är verksamma. Genom handel medföretagsobligationer uppstår ett marknadspris förkreditrisk, som har ett värdefullt informationsinnehålloch som kan användas bland annat för kreditrisk-modellering. De avgiftsintäkter som härrör från t.ex.värdepapperisering av krediter kan också tänkas varaen stabilare intäktskälla för bankerna än den direktakreditgivningen, eftersom kreditförluster inte drabbarbankerna vid en sämre konjunkturutveckling.4 Enökande värdepappersfinansiering bör därför inte sessom negativt utifrån ett myndighetsperspektiv, ävenom enskilda banker under vissa omständigheter kandrabbas negativt.

En särskild risk, som kan uppmärksammas närbanker erbjuder emissionstjänster, är de kreditlinorsom ofta erbjuds i samband med certifikatsupplå-ning. I dessa fall garanterar banken att det emitte-rande företaget får låna i banken om inte certifikatenkan säljas i tillräcklig omfattning på marknaden föratt täcka företagets finansieringsbehov. Genom attsvårigheter i första hand kan tänkas uppstå närmarknadsoro föreligger, innebär detta att bankensutlåning i sådana tider behöver öka och att det egnafinansieringsbehovet därmed växer.

Den tekniska utvecklingenI Riksbankens föregående stabilitetsrapport5 disku-terades den tekniska utvecklingens inverkan på ban-kers verksamhet. Denna fråga är för närvarande hög-aktuell. I bankernas resultatrapporter för första halv-året 1999 ägnas mycket utrymme åt att framhäva hurutvecklingen av internetbaserade banktjänster fram-skrider. Användningen av internet för att distribuerafinansiella tjänster växer för närvarande mycket snabbti Sverige, vilket gjort att svenska banker internatio-nellt sett ligger i frontlinjen då det gäller andeleninternetbaserade kunder.

Användningen av internet för att distribuera finansiella

tjänster växer för närvarande mycket snabbt i Sverige.

Det finns flera möjliga förklaringar till varför utveck-lingen på den nordiska marknaden varit så snabbvad gäller utvecklandet och användandet av ett brettspektrum av banktjänster via internet. Faktorer sombrukar nämnas är en allmänt positiv inställning tillteknik, vilket bidrar till att nya tekniska lösningarsnabbt accepteras och används, och att en betydandeandel av befolkningen har tillgång till datorer (sefigur 3 i bilagan). I Sverige hade nästan hälften avbefolkningen tillgång till dator i hemmet 1998, vilketmedför goda förutsättningar för användandet avinternet. En viktig förklaring till detta är de vanligtförekommande hyresavtal där anställda erbjuds hyradator av arbetsgivaren på skattemässigt förmånligavillkor.

Avregleringen av telemarknaden är sannolikt enav de viktigaste drivkrafterna bakom internetanvän-dandets snabba utbredning i Sverige. Den hårdare

1 Källa: Capital Data Bondware och Salomon Smith Barney. Siffrorna täckeralla marknader och inkluderar alla eurodenominerade publika- och icke-publikaobligationsemissioner. Siffrorna exkluderar dock all inhemsk statlig skuld som por-tioneras ut via auktionsförfarande.

2 Se fotnot 1.

3 McCauly, R. N. and W. A. White (1997), ”The Euro and European financialmarkets”, i P. R. Masson, T. H. Kreuger and B. G. Turtleboom eds., ”EMU andthe international monetary system”, Washington: International Monetary Fund.

4 För en utförligare diskussion avseende positiva effekter på det finansiella sys-temet av ökad värdepappersfinansiering, se bland annat Finansmarknadsrapport1997:1 och ”Värdepapperisering – en framtida finansieringsform” av Martin Blåvarg och Per Lilja, Penning- & valutapolitik 1998:3.

5 Finansiell stabilitet 1999:1.


konkurrensen bland nätoperatörer har inneburit attdet är relativt billigt för konsumenter att användainternet. Det stora genomslaget på den svenskamarknaden (se figur 1:2) har sannolikt också bidragittill att det finns ett tillräckligt stort kundunderlag föratt banker ska finna det motiverat att genomföra denödvändiga investeringarna.

Utvecklingen har bidragit till att svenska bankeri en internationell jämförelse ligger i frontlinjen vadgäller utvecklingen av internetbaserade tjänster. Enjämförelse mellan de 12 banker i Europa som harflest internetanslutna kunder visade att tre svenskabanker låg i topp. Ytterligare en svensk bank fannsmed bland de sex främsta (se figur 1:3).6

Distributionen av finansiella tjänster har kunnateffektiviseras som ett resultat av tillkomsten av alter-nativa distributionskanaler som t.ex. telefonbankeroch bankomater. En indikation på detta är att antaletbankkontor i relation till antalet invånare i de flestavästeuropeiska länder har minskat under en längreperiod (se figur 4 i bilagan). En annan förklaring tilldetta är att banker kunnat rationalisera i sina kontors-nät genom att konkurrenter köpts upp och slagitsihop.

De nya försäljningskanalerna ökar potentialenför internationell konkurrens utan geografisk när-varo samt möjligheten för nya typer av aktörer att

bryta sig in på delmarknader där banker tidigarekunnat dominera p.g.a. tillgången till sina kontors-nät och etablerade kundkontakter. Internet möjliggören separation av produktion och distribution av finan-siella tjänster. Detta underlättar för nya aktörer påmarknaden att sälja finansiella tjänster som pro-duceras av andra aktörer. Producenterna av dessatjänster kan vara aktörer som inom sina respektiveproduktområden uppnår stordriftsfördelar och kost-nadseffektivitet. I Sverige ser vi exempel på speciali-serade aktörer som erbjuder fondandelar från olikaproducenter via internet. Dessa företag erbjuder sinakunder oberoende rådgivning och förmedling av fond-andelar från flera olika kapitalförvaltare. Tjänstenär kostnadsfri och företaget tjänar pengar genom attdebitera förvaltaren en viss provision.

Internet möjliggör en separation av produktion och

distribution av finansiella tjänster.

Den tekniska utvecklingen innebär såväl hot sommöjligheter för de svenska bankerna. För det förstablir det lättare för nya aktörer att ta sig in på mark-naden genom att internet tillhandahåller en billigdistributionskanal jämfört med de traditionella ban-kernas kontorsnät. Vidare kan oberoende distribu-törer ”köpa in sig” på stordriftsfördelar genom atterbjuda andra producenters finansiella tjänster. Detta

Finl

and

Nor

ge

Sve

rige

Dan

mar

k

Sch

wei

z

Sto

rbri

tann

ien

Hol

land

Tysk

land

Bel

gien

Spa

nien

Fran

krik

e

Ital

ien

0

5

10

15

20

25

30

35

40

45

50

55

0

5

10

15

20

25

30

35

40

45

50

55Figur 1:2.

Andel internetanvändare av

befolkningen.

Procent

Källa: Morgan Stanley Dean Witter, ”The European Internet Report”, juni 1999.

1998 2000 (prognos)


innebär att de stora bankerna kan möta ett ökandespektrum av konkurrenter på de egna marknaderna.De behöver därför en genomtänkt närvaro på inter-net för att möta den allt mer omfattande konkur-rensen från specialiserade internetbaserade nisch-företag som aktiemäklare och fondförmedlare.

Detta innebär att de stora bankerna kan möta ett ökande

spektrum av konkurrenter på de egna marknaderna.

Samtidigt medför utvecklingen bättre möjligheter förbankerna att själva konkurrera på nya marknader.Internet kan innebära ökade möjligheter för svenskabanker att expandera internationellt. Några bankernämner internet som en möjlig väg att på ett billigtsätt sälja sina tjänster utanför den nordiska markna-den vilken, tillsammans med de baltiska ländernaoch Polen, normalt definieras som hemmamarknad.Argument som förts fram mot en sådan utveckling äratt konsumenter utanför Norden saknar kännedomom svenska banker och att det därför skulle varasvårt att attrahera kunder utan att t.ex. förvärva enexisterande bank. Det saknas idag exempel på ban-ker som framgångsrikt lyckats etablera sig på nyamarknader utan fysisk närvaro i form av kontor. Detär osäkert om ett brett spektrum av banktjänster ochhelkundskoncept kan marknadsföras framgångsriktutan fysisk närvaro, eller om utvecklingen i första

hand medför en möjlighet att sälja enstaka produkt-kategorier som är särskilt lämpade för distansförsälj-ning, exempelvis fonder. Det bör dock framhållas attdet är först i och med utvecklingen av internetbankersom det finns reella alternativ till fysisk närvaro iform av kontor.

Det är först i och med utvecklingen av internetbanker

som det finns reella alternativ till fysisk närvaro i form

av kontor.

Om en sådan expansion leder till att bankerna bör-jar öka sin gränsöverskridande utlåning via internettill marknader man har bristande kännedom om,kan detta på sikt innebära ökade risknivåer i ban-kernas utlåning. De svenska storbankernas interna-tionella erfarenheter under 1980-talet vittnar om attdetta kan inträffa. Frånsteget från ”kyrktornsprin-cipen”7 blir stort genom internet. Samtidigt har möjligheterna till god riskhantering avseende vissakrediter, exempelvis till hushållssektorn, förbättratsgenom möjligheterna att använda standardiseradekreditbedömningsmodeller.

6 Undersökningen gjordes under första halvåret 1999 men det ska tilläggas attalla siffror snabbt blir obsoleta på grund av den snabba utvecklingen inom området.Jämförelsen ger dock en indikation på hur nordiska banker ligger till i en interna-tionell jämförelse.

7 Med ”kyrktornsprincipen” menas att kreditbeslut ska fattas lokalt, man ska ”sekunderna från kyrktornet”.

SE

B

Mer

ita

Nor

dban

ken

Han

dels

-ba

nken

Cre

dit

Sui

sse

Uni

bank

Före

ning

s-S

parb

anke

n

Com

mer

zban

k

Den

Dan

ske

Ban

k

Bar

clay

s

Roy

al B

ank

of S

cotl

and

Ban

k of

Ir

elan

d

Deu

tsch

e B

ank

0

2

4

6

8

10

12

14

16

18

0

2

4

6

8

10

12

14

16

18Figur 1:3.

Andel internetanslutna

kunder av det totala antalet

kunder i de tolv europeiska

banker med mest utvecklat

tjänsteutbud på internet,

första kvartalet 1999.

Procent

Källor: Lafferty Business Research och The Banker.


Den tekniska utvecklingen medför en potentialför rationaliseringar och kostnadsbesparingar inombankverksamhet, men medför också att kostnaderför personal och kontor i viss mån ersätts med bety-dande investeringar i IT-projekt. Sambandet mellandessa kostnader och intjäningen i banken kan iblandvara svårbedömd, och det finns en risk att felinves-teringar görs som drabbar bankernas resultat hårt.Den snabba tekniska utvecklingen gör att det idagär svårt att bedöma vilken teknik som kommer attdominera i framtiden. Investeringarna dimensione-ras också ofta för betydligt större marknader än vadbankerna har idag. Exempelvis är det svårt att upp-skatta de långsiktiga effekterna av svenska bankersbetydande närvaro på internet i termer av kostna-der och intäkter. Det är viktigt att inte de nya distri-butionskanalerna enbart medför en ytterligare kost-nad, utan att besparingar även kan göras inom detraditionella distributionskanalerna, så att en positivnettoeffekt uppstår.

Ett ökat teknikinslag kan också medföra enökning av de operativa riskerna i bankverksamheten.Allt mer sofistikerade system för produktion och dis-tribution av finansiella tjänster aktualiserar säker-hetsrisker. Bankerna riskerar inte enbart att göra för-luster direkt i samband med driftstörningar ellergenom kriminella intrång. Skulle exempelvis säker-heten brista i ett enskilt fall i samband med internet-tjänster, skulle förtroendet för sådana banktjänsterkunna skadas på ett sätt som drabbar hela bran-schen.

Den nya tekniken utgör en betydande utmaning för de

traditionella bankerna i form av ökad konkurrens och

större komplexitet.

Sammantaget innebär utvecklingen av den nya tek-niken en betydande utmaning för de traditionellabankerna i form av ökad konkurrens och större kom-plexitet. Stora förändringar innebär normalt attframtiden blir mer svårbedömd och att riskerna förfelaktiga strategiska beslut ökar. Det ökade teknikin-slaget ställer också ökade krav på tillsynsmyndigheteroch centralbanker att kunna överblicka och förstå deförändrade riskerna i det finansiella systemet.

Bankernas nordiska expansion

För att möta förändringstrycket i branschen har de svenska bankerna under senare år utvidgat sinahemmamarknader till att omfatta hela den nordiskamarknaden. De svenska bankerna är inte ensammaom denna strategi. Flertalet nordiska banker av bety-dande storlek i sitt hemland definierar idag hela Nor-den som sin hemmamarknad. Detta har resulterat iatt många större nordiska banker har etablerat verk-samhet på varandras marknader. Ur Riksbankensperspektiv är det viktigt att följa denna utveckling.

Allt eftersom svenska bankers närvaro på utländ-ska marknader ökar förändras också riskerna i detsvenska finansiella systemet. Exempelvis ökar deninverkan som den makroekonomiska utvecklingen iNorge, Danmark och Finland har på de svenskabankernas låneportföljer. Vidare ökar den strategis-ka risken i samband med att banker expanderar påfrämmande marknader på vilka kännedomen omlokala förhållanden kan vara begränsad. Inte minstde svenska bankernas utlandssatsningar under 1980-talet vittnar om detta. Stora förluster gjordes dåbland annat på utlåning till utländska fastighets-investeringar. Expansion på de närliggande nordiskamarknaderna förefaller dock naturlig mot bakgrundav den geografiska närheten samt de relativt storakulturella och ekonomiska likheter som finns inomden nordiska sfären.

Allt eftersom svenska bankers närvaro på utländska

marknader ökar förändras också riskerna i det svenska

finansiella systemet.

De svenska bankernas expansion i Nordikum, detvill säga Norden plus Baltikum och Polen, är annor-lunda jämfört med tidigare utlandssatsningar, varsfrämsta syfte var att stödja svenska kunder på utländ-ska marknader. Idag är syftet att bredda verksamhe-ten till nya geografiska marknader och att breddakundbasen. Detta sker ofta genom att bedriva fullbankverksamhet även mot lokala privat- och före-tagskunder. Verksamheten är således mer offensivoch är ett sätt för bankerna att möta det förän-


ansen verkligen medför ökade intjäningsmöjligheter.Att via organisk tillväxt bygga upp ett kontorsnät ochuppnå volymer i verksamheten tar i regel lång tid.

De fyra svenska storbankernas exponeringar motaktörer i de övriga nordiska länderna, Finland,Norge och Danmark, uppgick vid halvårsskiftet 1999till 217 miljarder kronor,8 vilket är drygt 7 procentav bankernas totala tillgångar.

Svenska bankers utlåning i Norden svarar föromkring 7 procent av bankernas totala utlåning.Räknas endast utlåningen till kategorin ”ej bank”(det vill säga i huvudsak icke-finansiella företag ochhushåll) och därmed den utlåning som medför traditionell kreditrisk, svarar utlåningen i Norden för cirka 4 procent av de svenska bankernas totalautlåning, exklusive utlåning till kreditinstitut (se figur1:4). Både vad gäller Finland och Norge utgör dennakategori den största delen av utlåningen. Undantagetär Danmark där större delen av utlåningen sker tillandra banker.

Den faktiska kreditrisk som utlåningen till övriga

dringstryck som föreligger inom bankverksamhet.Därför kännetecknas de svenska bankernas verk-samhet i Norden även av fysisk närvaro, både i formav hel- eller delägda dotterbolag och filialer.

Tre strategier bland de svenska bankerna kandärmed särskiljas: förvärv av befintliga banker påplats, skapandet av utländska alliansbanker genomatt köpa minoritetsposter i befintliga banker samtöppnandet av filialer. Det sistnämnda brukar gåunder benämningen organisk tillväxt. Förvärv harvisat sig vara det snabbaste sättet att komma in pånya marknader, framförallt om siktet är inställt påprivatmarknaden. Via förvärv erhålls direkt tillgångtill kontorsnät med befintlig kundbas, och därmeden omedelbar position på den nya marknaden. För-värv är emellertid förknippad med vissa risker. Detkan i vissa fall vara svårt för köparen att exakt vetavad man får på köpet, det vill säga om den befintligaverksamheten är i gott skick, exempelvis att dåligalån inte finns i portföljen. Bankverksamhet är i storutsträckning förknippad med risktagande och lång-variga affärsförbindelser. Jämfört med förvärv av helabanker har skapandet av allianser därmed den för-delen att risken är lägre eftersom kapitalinsatsen ärmindre. Nackdelen är att inflytandet över den ut-ländska alliansbanken och dess verksamhet är be-gränsat, och att det därför kan vara osäkert om alli-

8 Svenska bankers exponeringar i Norden och Baltikum, som redovisas brutto,består av utlåning, kassa i utländsk valuta, aktier (inkl. aktier i andra banker) ochräntebärande värdepapper. Exponeringar som härrör från MeritaNordbankensfinska del ingår ej, medan däremot svenska Nordbankens ägande i Merita Bank ärinkluderat. Samtliga fordringar mot utländska motparter ingår, oavsett valuta.Fordringar mot svensk motpart i utländsk valuta ingår. Fordringar gentemot svenskmotpart i SEK ingår ej, även om motparten är placerad utomlands.

0

10

20

30

40

50

60

0

10

20

30

40

50

60Figur 1:4.

Svenska bankers utlåning i

några nordiska länder.

Miljarder kronor

Källa: Riksbanken.

Övrig utlåning Utlåning till banker

30 jun -98 30 jun -99Danmark

30 jun -98 30 jun -99Finland

30 jun -98 30 jun -99Norge


Norden därmed ger upphov till är således begrän-sad i relation till bankernas totala utlåning. I dags-läget ter sig därför den risk som exponeringen gent-emot Norden ger upphov till som mindre betydande.En mycket grov uppskattning av resultatbidraget frånutlåningen till andra än banker i övriga Norden visaratt denna verksamhet svarar för omkring 2–3 pro-cent av de svenska bankernas totala intäkter. Dennordiska verksamhetens direkta inverkan på in-tjäningen är således också begränsad, även om denkan komma att öka framöver.

I dagsläget ter sig därför den risk som exponeringen

gentemot Norden ger upphov till som mindre betydande.

Om den finländska delen av MeritaNordbankensutlåning till icke-finansiella företag och hushåll i Finland inkluderas blir den totala utlåningen i Fin-land naturligtvis betydligt större.9 Även om dennautlåning per definition inte är svensk utgör den ändå en potentiell kreditrisk även för svenska Nord-banken. Risken är stor att betydande förluster förMeritaNordbanken i Finland i förlängningen ävendrabbar svenska Nordbanken genom koncernensinbördes exponeringar.

Svenska bankers exponeringar i Baltikum ochPolen är betydligt lägre, 6,5 miljarder kronor vidhalvårsskiftet 1999, och satt i relation till bankernas

samlade egna kapital är de blygsamma – omkring 5procent. En ökning har dock skett, inte minst i Est-land, och indikationer från de svenska bankernatyder på att denna ökning kommer att fortsätta (sefigur 5 i bilagan). Då ett flertal baltiska banker varit,och i viss mån fortfarande är, involverade i Rysslandsker via de baltiska länderna även en exponeringgentemot Ryssland. Flera banker i Baltikum, av vilkanågra är delägda av svenska banker, har de senasteåren gjort förluster på grund av den ekonomiska kri-sen i Ryssland. Bankmarknaderna i de baltiska län-derna är relativt sett mycket små, och det torde där-för dröja innan svenska bankers exponeringar i Bal-tikum ger upphov till några betydande risker. Sam-tidigt som bankmarknaderna i de baltiska ländernaär små är det värt att poängtera att ett par svenskabanker köpt delar, i vissa fall över hälften, av aktier-na i banker som tillhör de absolut största på sinarespektive hemmamarknader. Svenska banker kansåledes komma att växa sig stora i de baltiska län-derna framöver. Då svenska bankers direktinveste-ringar i banker i Baltikum utgör en mycket liten delav bankernas totala tillgångar är de risker som ärförknippade med ägandet av baltiska banker ocksåatt betrakta som låga. Dock kan svenska bankersrykte drabbas ifall delägda banker i Baltikum gåromkull.10

KreditförlusterResultat före kreditförluster*

dec -90

dec -91

dec -92

dec-93

dec -95

jun -96

jun -97

dec -96

dec -97

dec -98

jun -99

jun -98

dec -94

jun -91

jun -92

jun -93

jun -94

jun -95

Figur 1:5.

De stora bankkoncernernas

resultat före kreditförluster

samt kreditförluster,

fyra kvartals rullande

medelvärde.

Miljarder kronor, 1991 års

priser

*Rensat för jämförelsestörande poster från och med 1997 och framåt.Källor: Kvartals- och årsrapporter samt Riksbanken.

0

10

20

30

40

50

60

70

80

0

10

20

30

40

50

60

70

80


Svenska bankers verksamhet i Polen har ökat de senaste åren, även om de fortfarande befinner sigi startskedet. Hittills kännetecknas verksamhetenfrämst av utlåning till andra banker, medan däremotövrig exponering är ytterst blygsam. Därmed kanverksamheten i Polen ge upphov till vissa motparts-och avvecklingsrisker, medan kreditriskerna är be-gränsade. Då potentialen på bankmarknaden i Polenär relativt stor, betydligt större än i Baltikum, är sven-ska bankers fortsatta expansion i landet av intresse.

Bankernas finansiella utveckling

Vinstutvecklingen i banksektorn har under senare årvarit god, främst beroende på låga kreditförluster,men den underliggande intjäningen har minskat (sefigur 1:5). Avkastningen på bankernas egna kapitalhar också varit tillfredställande. Den samlade avkast-ningen på det justerade egna kapitalet uppgick i juni1999 till 14,5 procent (se figur 1:6). Detta är en godavkastning mot bakgrund av de inflations- och rän-tenivåer som råder för närvarande. Man skall dockha i åtanke att kreditförlusterna11 är på en historisktlåg nivå och bidrog t.o.m. positivt till resultatet under

första halvåret 1999. Vid en internationell jämförelseav lönsamheten för åren 1994 och 1998, framgår attavkastningen på eget kapital i svenska banker är rela-tivt god (se figur 6 i bilagan).12

De strukturella förändringar som diskuterats iföregående avsnitt har bidragit till den minskandeintjäningen. I det följande kommenteras mer direkthur intäkts- och kostnadsutveckling påverkat ban-kernas resultat.

Bankernas huvudsakliga intäktskälla är ränte-nettot, som främst uppstår genom differensen mellanut- och inlåningsräntor. Dessa räntor är bankernashuvudsakliga priser och differensen mellan dem ären god indikator på konkurrenstrycket i branschen.Efter att under sju år ha försämrats ser marginalernaut att ha stabiliserats under första halvåret 1999. Enbidragande orsak till detta är troligtvis den ökadeskillnaden mellan långa och korta räntor som kunnatobserverats under första halvåret 1999. Eftersom

9 Merita Banks utlåning till allmänheten uppgick vid halvårsskiftet till knappt250 mdr kronor.

10 Jämför engelskans reputation risk.

11 Dvs. nettot av reserveringar och återvinningar från tidigare gjorda reserveringar.

12 Det ska dock nämnas att de betydande reavinster som svenska banker gene-rerade i samband med tillgångsutförsäljningar under 1998 påverkar de svenska siff-rorna positivt.

1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 jun -99

Avkastning på eget kapital efter skattAvkastning på eget kapital före skatt

Figur 1:6.


vägda genomsnittliga

avkastning på eget kapital

före och efter skatt.

Procent

Anm. Posterna är rensade för jämförelsestörande poster från och med 1997 och framåt.Källor: Kvartals- och årsrapporter samt Riksbanken.

–60

–50

–40

–30

–20

–10

0

10

20

30

40

–60

–50

–40

–30

–20

–10

0

10

20

30

40

Genomsnittlig avkastning på egetkapital före skatt = rörelseresultatsom andel av genomsnittet av detegna kapitalets in- och utgåendebalans. Genomsnittlig avkastningpå eget kapital efter skatt = net-tovinst som andel av genomsnit-tet av det egna kapitalets in- ochutgående balans.

Sverige ännu inte genomlevt en hel konjunkturcykelmed den låga inflation och de låga räntor som börkänneteckna prisstabilitetspolitiken, är det svårt attbedöma hur stor den likviditetspremie bör vara somrimligen ger en skillnad mellan långa och korta rän-tor, och vilken ränteskillnad som därmed långsiktigtkan förväntas. I vilken utsträckning banker kommeratt kunna tjäna pengar genom att finansiera sig medkort räntebindningstid och låna ut långt är därmedosäkert.

Intäkterna från räntenettot har även minskat iabsoluta tal mellan 1996 och 1998. Denna minsk-ning har dock avstannat under de två första kvartalen1999. Den ökande inlåningen under första halvåret1999 har troligtvis bidragit till att bankernas samladeräntenetto har stabiliserats (se figur 7 i bilagan).Ökningen kan troligtvis också kopplas samman medatt marginalerna på in- och utlåning, enligt Riks-bankens undersökning, ser ut att ha planat ut underdenna period (se figur 8 i bilagan), samtidigt somskillnaden mellan långa och korta räntor som tidiga-re nämnts har ökat (se figur 9 i bilagan).

En jämförelse mellan svenska och internationellabankers placeringsmarginaler indikerar att margina-lerna i Sverige är relativt låga (se figur 10 i bilagan).13

Den höga koncentrationen som präglar den svenskamarknaden skulle kunna leda till bristande konkur-rens, men de låga placeringsmarginalerna indikeraratt så inte är fallet. En positiv tendens är den bety-dande ökningen i bankernas provisionsnetto, vilkendelvis orsakats av en stark värde- och volymutveck-ling på börsen samt stora nettoinflöden till fondspa-rande.

En av de största utmaningarna för bankerna ärförmågan att upprätthålla en tillräcklig marginal ikreditgivningen trots hårt konkurrenstryck. Margi-nalen kan betraktas som en riskpremie, som måstebidra till att täcka de eventuella kreditförluster somkan uppstå då konjunkturen vänder till det sämre.

Prisbilden indikerar att konkurrensen på mark-naderna för in- och utlåning har ökat under störredelen av 1990-talet. Fortfarande är de stora banker-na i Sverige mycket dominerande. De stora tappar dock marknadsandelar på bekostnad av framförallt

mindre och utländska banker. De stora bankerna harexempelvis förlorat närmare 10 procent av markna-den för inlåning från hushåll till huvudsakligenutländska och små banker sedan 1992 (se figur 11 ibilagan). Även på utlåningssidan har de stora ban-kerna tappat marknadsandelar under större delen av1990-talet. Trenden fortsatte under första halvåret1999 och sedan 1992 har de stora förlorat runt 12procent av marknaden för bankutlåning till företagoch hushåll (se figur 12 i bilagan). Utvecklingen harsannolikt bidragit till att bankerna under senare årsatsat allt hårdare på att bredda sitt produktutbud,utöka sina geografiska marknader samt försökt effek-tivisera verksamheten genom konsolidering ochinvesteringar i ny teknologi.

Kostnadsnivån i det svenska banksystemet harstigit under senare år, främst på grund av ökadeinvesteringar i IT (se figur 13 i bilagan) samt stigan-de fusionskostnader orsakade av den omfattandekonsolidering som skett. Även den nordiska och bal-tiska expansionen samt offensiva satsningar inomt.ex. kapitalförvaltning, har bidragit till utveckling-en. Kostnadernas andel av intäkterna (K/I-talet14)steg betydligt under första halvåret 1999, vilket är ilinje med den utveckling som pågått sedan 1993 (sefigur 14 i bilagan). Många bedömare menar dock attde kostnadsökningar som kan relateras till nyare ocheffektivare teknik, kommer att resultera i en mer posi-tiv kostnadsutveckling framöver. Vidare kan positivaeffekter av fusioner och förvärv tänkas slå igenom i enbättre kostnadsutveckling framöver.

De svenska bankernas kostnadsutveckling, mättsom K/I-tal, har jämförts med ett urval av interna-tionella banker (se figur 15 i bilagan). Det framgåratt svenska banker enligt detta mått fortfarande liggerrelativt bra till. De svenska bankerna ligger före fler-talet internationella aktörer vad gäller investeringar iexempelvis internetbaserad verksamhet. Dessa inves-teringar har bidragit till att driva upp kostnaderna ide svenska bankerna under senare år, på ett sätt somkanske inte äger sin motsvarighet för utländska ban-ker. Det är möjligt att detta kan resultera i ökning avde internationella bankernas kostnadsutvecklingframöver, sett i relation till de svenska bankerna.



svenska och utländska banker och upplåning påkapitalmarknaderna. Ett problem med denna ut-veckling är att erfarenheter tyder på att inlåningunder tider av finansiell oro är en relativt stabil formav finansiering, medan exempelvis krediter frånutländska banker tenderar att dras tillbaka relativtsnabbt. Eftersom flera finansiella kriser det senasteårtiondet har kännetecknats av att utländsk inter-bankfinansiering plötsligt dras tillbaka, är det väsent-ligt att närmare analysera dess betydelse för banker-nas likviditetssituation. Under bankkrisen fick sven-ska banker svårt att finansiera sina tillgångar iutländsk valuta i samband med den förtroendekrissom drabbade det svenska banksystemet. Detta ska-pade allvarliga problem eftersom en betydande delav bankernas utlåning till icke-finansiella företag vari utländsk valuta. Som en följd av detta fick Riks-banken bistå det svenska banksystemet med krediteri utländsk valuta.

Finansieringsproblem riskerar i första hand attuppstå om bankerna behöver utländsk upplåning för

Lönsamheten i de svenska bankerna har under en tid

pressats som ett resultat av det omvandlingstryck som

finns i branschen. Lönsamheten är dock god för

närvarande.

Utvecklingen i bankernas låneportföljer är för när-varande mycket positiv (se figur 16 i bilagan), vilketkan hänföras till den gynnsamma ekonomiska ut-vecklingen. För en mera framåtblickande bedöm-ning av hur kreditkvalitén i de svenska bankernautvecklas hänvisas till kapitel 2.

Sammantaget kan sägas att lönsamheten i desvenska bankerna under en tid har pressats som ettresultat av det omvandlingstryck som finns i bran-schen. Lönsamheten är dock för närvarande god ochdet finns tecken som tyder på en förbättring fram-över. Vidare förefaller bankernas kapitaltäcknings-situation vara tillfredsställande i relation till risk-tagandet.

Hushållens förändrade sparbeteende, med en stör-re andel kapital i sparformer utanför bankernasbalansräkningar, får konsekvenser för bankernasfinansiering (se figur 1 i bilagan). Bankerna måstefinna nya, kompletterande finansieringskällor. Exem-pel på sådana finansieringsformer är upplåning från

13 Placeringsmarginalen definieras som räntenettots andel av räntebärande till-gångar. Skälet till att inkludera alla räntebärande tillgångar, och inte bara utlå-ningen, i detta mått är att även de räntebärande värdepapperen genererar intäk-ter som ingår i räntenettot.

14 Kostnader före kreditförluster rensade för jämförelsestörande poster som andel av intäkterna.

Figur 1:7.

Bankernas utlåning till

icke-finansiella företag i

utländsk valuta och

differensen mellan utlåning

till och upplåning från

utländska banker.

Miljarder kronor

Källa: Riksbanken.

Utlåning minus upplåningFöretagsutlåning

–400

–300

–200

–100

0

100

200

300

–400

–300

–200

–100

0

100

200

300

dec-86

jun -87

dec-87

jun -88

dec-88

jun -89

dec-89

jun -90

dec-90

jun -91

dec-91

jun -92

dec-92

jun -93

dec-93

jun -94

dec-94

jun -95

dec-95

jun -96

dec-96

jun -97

dec-97

jun -98

dec-98

jun -99


dec -95 dec -96 dec -97 dec -98 dec -99jun -96 jun -97 jun -98 jun -99

Figur 1:8.

De stora bankernas

utlåning till bostadsinstitut.

Miljarder kronor

Källa: Riksbanken.

0

20

40

60

80

100

120

140

160

180

200

0

20

40

60

80

100

120

140

160

180

200

till rörlig ränta. 1996 gavs 17 procent av nyutlåningentill rörlig ränta (se figur 2:8, sid 30), medan motsva-rande siffra för september 1999 var 66 procent.Detta kan förklaras av låntagarnas vilja att ta tillvaraeffekten av fallande räntor, samtidigt som skillnadenmellan långa och korta räntor ökat, vilket gör attmånga väljer att ligga kvar med rörlig ränta. Föränd-ringarna medför att stocken av lån har förändrats(se figur 23 i bilagan) och därmed bostadsinstitutensfinansieringsbehov.

Under de senaste åren med ökande utlåning tillrörlig ränta har emissionerna av bostadscertifikatminskat. Istället har bankerna i allt högre grad kom-mit att finansiera bostadsinstituten. Ofta finansierarmoderbanken sitt eget bostadsinstitut genom att delsköpa certifikat och obligationer, dels genom att gelån (se figur 20 i bilagan). Denna utveckling har varitmycket påtaglig under de senaste två åren (se figur1:8). Koncerninterna skulder i samtliga bostads-institut, dvs. i huvudsak finansiering från moder-banken, utgjorde mellan 25 och 30 procent avbostadsinstitutens totala upplåning och värdepappers-finansiering.

En konsekvens av detta är att beroendet mellanmoderbank och bostadsinstitut kommit att bli star-kare. Tanken med separata bostadsinstitut har varitatt undvika att bankerna ger långfristiga krediter,

att ge illikvida lån i utländsk valuta. En förtroendekrissom drabbar bankens utländska finansiering kan dåinte mötas genom att lånen realiseras, på grund avderas illikvida karaktär. Om däremot den utländskaupplåningen används för finansiering av likvida till-gångar utsätts inte banken för likviditetsproblem påsamma sätt, eftersom de likvida tillgångarna kan rea-liseras om finansieringen viker. Ett sätt att mäta sår-barheten i den utländska finansieringen är att ställabankernas nettoupplåning i utländsk valuta på inter-bankmarknaden i relation till bankernas utlåning tillicke-finansiella företag i utländsk valuta (se figur 1:7).Den stora nettoupplåningen omkring 1990 motsva-rades i mycket stor utsträckning av lån till företageni utländsk valuta, vilket förklarar att en likviditetskrisuppstod. De senaste åren har nettoupplåningen ökatrelativt kraftigt, men valutautlåningen till företag lig-ger nu på en avsevärt lägre nivå än i början på 1990-talet, varför den ökande upplåningen inte bör med-föra en ökad likviditetsrisk i bankerna. Bankerna ärinte exponerade för vikande utländsk finansiering påsamma sätt som under 1990-talets början.

De senaste årens räntenedgång har medfört att enallt större del av bostadsinstitutens nyutlåning sker


som finansieras av inlåning. Genom att bygga uppbostadsinstitut som finansierar sig själva via emissio-ner på marknaden skulle bostadsfinansiering kunnafungera även i de fall banksektorn utsattes för pro-blem. De ”vattentäta skott” som tidigare funnits mel-lan bankerna och deras bostadsinstitut har undersenare tid försvunnit. Risken för spridning av pro-blem mellan banker och bostadsinstitut har därförökat, och medför att långivare till banker och andraintressenter behöver se koncernerna som en helhetoch inte som separata institut.

Risken för spridning av problem mellan banker och

bostadsinstitut har ökat.

I den händelse att stora mängder lån skrivs om frånrörlig till fast ränta kommer bostadsinstituten behövalång finansiering. Detta är inte något som de kan fåfrån bankerna i någon större utsträckning. Iställetmåste de öka sin obligationsupplåning. Den utestå-ende stocken av bostadsobligationer var vid halvårs-skiftet nästan 600 miljarder kronor. Under antagandeatt den rörliga delen samt en tredjedel av lånen medfast ränta kortare än 5 år15 skulle skrivas om till längrebunden ränta innebär det att ytterligare cirka 300miljarder skulle behöva finansieras via obligations-marknaden, alltså en ökning med 50 procent. I ettmarknadsläge med förväntningar om stigande lång-räntor under en tid är det inte alldeles säkert att detkommer att finnas tillräckligt med likviditet för attsvälja dessa belopp på kort tid. Istället kan bostads-instituten tvingas emittera obligationer som köps avmoderbanken, alternativt fortsätta att ge kort finan-siering som bostadsinstitutet swappar ut mot en långränta. Det är dock inte säkert att swappmarknadenär tillräckligt likvid för att hantera dessa volymer tillrimliga prisnivåer. Genom att bostadsinstituten i ensådan situation blir exponerade för moderbankensupplåning innebär det i princip att de också på ettmer direkt sätt skulle komma att påverkas av finan-

sieringsproblem i moderbanken. I samband medbankkrisen i början av 1990-talet var det i flera fallbostadsinstituten som kunde låna upp på markna-den och på så sätt hjälpa till med finansieringen avmoderbanken.

Oavsett formen för finansiering från moderban-ken finns här en refinansieringsrisk för bankkoncer-nerna. Till viss del kan bostadsinstituten möta even-tuella ökade finansieringskostnader genom att heltenkelt vältra över kostnaderna på kunden. På hus-hållsmarknaden torde inte detta utgöra något nämn-värt problem eftersom det framför allt är en inhemskmarknad. För företagssektorn kan det vara svåraremed hänsyn till den internationella konkurrensen.Det är dock ingen risk som ska överskattas. I en situation då många vill binda räntorna kan de långaräntorna som erbjuds låntagarna komma att stiga,på grund av de beskrivna marknadsmekanismerna.De stigande räntorna kommer i sin tur ha en åter-hållande effekt på viljan att binda räntorna, och för-loppet motverkas därmed. Rimligen kan finansie-ringen lösas utan några större problem, men det ärändå viktigt att observera den beteendeförändringsom här har skett. Den senaste tiden har också vola-tiliteten på swap- och bostadsobligationsmarknader-na ökat. Ökad volatilitet och historiskt höga spreadarpå dessa marknader medför en högre finansierings-kostnad för bostadsinstituten (se figur 19 i bilagan).Detta är sannolikt en följd av millennieskiftet ochinnebär en försvårarande omständighet, som dock ärövergående. Sammanfattningsvis finns det mycketlitet som talar för att de marknadsmekanismer somverkar på bolånemarknaden inte skulle klara att hantera de skiftningar som kan uppstå.

15 Ser man närmare på lånestocken i bostadsinstituten framkommer att en betydande del av lånen med bunden ränta kortare än 5 år tagits under åren 1996och 1997 (se figur 18 i bilagan).


Den makroekonomiskautvecklingen och kredit-

risken i bankernaI dagsläget är risken för kreditförluster liten eftersom Sverige befinner sig i en

konjunkturuppgång. Utlåningen till både hushåll och företag har ökat sedan föregående rapport.

Låga nominella räntor och stigande tillgångspriser i kombination med den allt starkare

konjunkturen bidrar till denna utveckling. Betalningsförmågan i hushålls- och företagssektorerna är

generellt sett god även om sårbarheten för exempelvis stigande räntor ökat.

söka om riskuppbyggnad och finansiella obalanser,t.ex. i form av spekulationsbubblor, håller på att byg-gas upp. Om detta är fallet kan det innebära en ökadsårbarhet för hushåll och företag när konjunkturenvänder.

Sammantaget pekar de flesta indikatorer på en positiv

bild över den framtida ekonomiska utvecklingen.

Tillväxtutsikterna för den svenska ekonomin har för-bättrats markant sedan föregående rapport.17 Siffrorför andra kvartalet 1999 visar att BNP ökat med 3,2procent på årsbasis. Sysselsättningen har fortsatt attöka sedan årsskiftet. Den offentliga sektorns finan-ser har förbättrats och 1998 uppnåddes för förstagången sedan krisen i början av 1990-talet ett över-skott. Tillgångspriserna har stigit men utlåningen irelation till BNP har minskat något, vilket främst för-klaras av de starka tillväxtsiffrorna. Detta gör att manej ser samma spekulationsdrivna obalanser i utlå-ningen som i slutet av 1980-talet (se figur 2:1). Denpositiva utvecklingen i kombination med likaledespositiva prognoser avspeglar sig i både hushållensoch företagens förväntningar som i dagsläget visar

Kreditrisken i bankernas utlåningsportföljer är kopp-lad till den makroekonomiska utvecklingen genomatt kreditförluster tenderar att samvariera med kon-junkturcykler. I en högkonjunktur är kreditförluster-na i regel låga och omvänt vid en lågkonjunktur.Detta är naturligt eftersom en lågkonjunktur inne-bär minskad efterfrågan, vilket gör att företagen fårsvårt att sälja sina produkter, som i sin tur leder tillminskad lönsamhet och i förlängningen kanske äventill ett stigande antal konkurser med kreditförlustersom följd. För hushållssektorn innebär en lågkon-junktur ökad arbetslöshet och försämrade inkoms-ter vilket kan leda till betalningssvårigheter. Även omhushållsutlåningen är stor, är utlåningen till dennasektor mindre riskfylld än företagsutlåningen. Hus-håll kan ej gå i konkurs på samma sätt som företagoch är därför mindre riskbenägna.16 Hög skuldsätt-ning i ekonomin skulle kunna innebära att plötsligamakroekonomiska förändringar bidrar till system-hotande bankproblem, såsom var fallet i Sverige ibörjan av 1990-talet.

I en högkonjunktur är risken för stora kreditför-luster liten och analysen bör då inriktas på att under-


att man ser ljust på framtiden. Sammantaget pekarde flesta indikatorer på en positiv bild av den fram-tida ekonomiska utvecklingen.

Kapitlet inleds med en redogörelse för utveck-lingen i företagssektorn och därefter ett avsnitt omhushållssektorn. En stor del av bankernas utlåninggår till företagssektorn, varav fastighetsföretagen i sintur utgör en betydande del. Fastighetssektorn analy-seras därför separat i kapitlets sista del.

Företagssektorn En stor del av kreditförlusterna som drabbade ban-kerna under bankkrisen i början på 1990-talet här-rörde från företagssektorn som drabbades hårt avlågkonjunkturen med betalningsinställelser och kon-kurser som följd.

Riksbanken följer utvecklingen i företagssektornför att på ett tidigt stadium fånga upp tecken på risk-uppbyggnad som skulle kunna leda till betalnings-svårigheter och därmed orsaka problem för bank-sektorn. Inledningsvis analyseras hur utlåningen till

företag från banker och bostadsinstitut utvecklats.Skälet till detta är att en ökad utlåning kan innebäraökat risktagande för bankerna. Efter det följer engenomgång av konkursrisker och betalningsförmåga i företagssektorn. Risken för konkurser och därmed

kreditförluster analyseras både från en makro- ochmikroekonomisk synvinkel, samt ur ett marknads-perspektiv, där marknadens förväntningar användsför att utläsa risken för betalningsinställelser.

Utlåningen bör inte långsiktigt växa snabbare än eko-nomin i övrigt, eftersom detta innebär en växandeskuldbörda för låntagarna som kan vara svår att bärai tider av sämre ekonomisk utveckling. Genom attsätta utlåningen i relation till något tillväxtmått, t.ex.BNP, kan man få en indikation på om obalanser hål-ler på att byggas upp. Utlåningen till företagssektornsker till helt dominerande del från banker ochbostadsinstitut. Utlåning till företag från banker ökadei augusti 1999 med 10,6 procent18 på årsbasis. Detfinns ingen offentlig statistik som visar till vilka ända-mål bankutlåningen går, men en viss vägledning kanman få genom att studera de säkerheter som lämnasför lånen. Bankernas utlåning mot pant i fastighethar ökat med 5 procent sedan föregående rapport,(se figur 24 i bilagan).

Utlåning (höger skala)Tillgångsprisindex (vänster skala)

1970 1974 1978 1982 1990 1992 1996 1998 2000199419861972 1976 1980 1984 1988

Figur 2:1.

Utlåning som andel av BNP

och reala tillgångspriser.

Andel av BNP samt

index: 1980=100

Anm. Utlåningen avser utlåning till svensk allmänhet (hushåll, företag och kommuner) i relation till BNP. Tillgångsprisindex är ett vägt genomsnitt av aktiepriser, småhuspriser och priser på kommersiella fastigheter. Data till och med 1997 är framtagna av BIS. För 1998 och 1999 har Riksbanken gjort en framskrivning av dessa tidsserier.Källor: BIS och Riksbanken.

50

100

150

200

250

300

0,8

1,0

1,2

1,4

1,6

1,8

16 När ett aktiebolag går i konkurs upphör det och delägarna förlorar endast aktie-kapitalet, medan en privatpersons skulder inte borfaller vid en personlig konkurs.

17 Finansiell stabilitet 1999:1.

18 Avser utlåning exklusive repor.


Sammantaget framstår inte utlåningstillväxten i

företagssektorn som oroväckande hög. Den senaste

tidens starka tillväxt i svensk ekonomi medför en

naturlig ökning av utlåningen.

Utlåningen från bostadsinstitut till företag hade i augustiminskat med drygt 6 procent. Bostadsinstitutensminskade företagsutlåning kan till viss del förklaras avminskad utlåning till flerbostadshus. Nettoutlåningentill flerbostadshus hade i augusti 1999 minskat meddrygt 6 procent på årsbasis. En bidragande orsak tilldetta är att fastighetsbolagen i ökad utsträckning pla-cerar lån i bankerna för att få kortare räntebind-ningstider och därmed lägre räntekostnader. Enannan orsak kan vara att amorteringarna har ökattill följd av de lägre nominella räntekostnaderna

Den totala företagsutlåningen från banker ochbostadsinstitut har ökat med 2,3 procent på årsbasis,men minskat något i relation till BNP (se figur 2:2).Sammantaget framstår inte utlåningstillväxten i före-tagssektorn som oroväckande hög. Den senastetidens starka tillväxt i svensk ekonomi medför ennaturlig ökning av utlåningen, som också är nöd-vändig för investeringar, och ur detta perspektiv före-faller utlåningen för närvarande vara balanserad.

Konkurser i företagssektorn leder i regel till problemför bankerna eftersom de orsakar kreditförluster. Iett historiskt perspektiv har de två variablerna följtvarandra väl (se figur 25 i bilagan).

I dagsläget pekar flertalet indikatorer på fortsatt låga

konkurstal.

Den senaste tidens utveckling visar att konkurstalenfortsätter att falla vilket även gäller kreditförlusterna.I augusti 1999 minskade antalet konkurser med 24procent jämfört med samma period 1998. Dengynnsamma utvecklingen i den svenska ekonominindikerar fortsatt låga konkurstal de närmaste åren.

Den makroekonomiska utvecklingen har stor betydel-se för hur konkurser/kreditförluster kommer attutvecklas. Genom att följa och göra prognoser uti-från de olika indikatorer som nämns i fördjupnings-rutan nedan kan man få en bild av hur konkursernakan tänkas utvecklas i framtiden. Figur 2:3 visar kon-kursprognoser på två års sikt utifrån de olika indika-torerna. Som framgår av figuren pekar flertalet indi-katorer i dagsläget på fortsatt låga konkurstal. Denenda avvikande variabeln är företagsutlåningen.

Bostadsinstitut (vänster skala)Banker (vänster skala)

Banker och bostadsinstituts utlåning till företag som andel av BNP (höger skala)

1987 1989 1991 1993 1997 1998 199919951988 1990 1992 1994 1996

Figur 2:2.

Bankernas respektive

bostadsinstitutens utlåning

till företag och den

sammanlagda utlåningen

som andel av BNP.

Miljarder kronor och

procent

Anm. SCB har ändrat beräkningen av BNP, den nya beräkningsmetoden används från och med 1993.Källor: SCB och Riksbanken.

0

100

200

300

400

500

600

700

0

10

20

30

40

50

60

70


Eftersom utlåningen är stadigt ökande indikerar denen framtida ökning av konkurserna. Emellertid ärutlåningsökningen i förhållande till BNP relativt liten.

Detta tyder på att utlåningsökningen inte är oro-väckande om man tar hänsyn till att den svenskaekonomin för närvarande utvecklas starkt.

Utlåning Förtroende-indikator

Utlåning/BNP KPI Realränta ”Terms of trade”

–30

–20

–10

0

10

20

30

40

–30

–20

–10

0

10

20

30

40Figur 2:3.

Indikatorer på den framtida

konkursutvecklingen

(prognoser på två års sikt).

Procent

Anm. Indikatorerna är rangordnade efter prognosförmåga (prognosförmåga mäts med Root Mean Squared Error (RMSE), dvs. det genomsnittliga prognosfelet). Punktbeskattningen omges av ett osäkerhetsintervall markerat med blå stapel som baseras på det historiska prognosfelet. Ju mindre stapel, desto bättre har variabeln varit på att prognosticera framtida konkurser. Källa: Riksbanken.

I en studie av Riksbanken19 har sambandet mellan kon-kursutveckling och makroekonomin undersökts närma-re. Olika makroekonomiska variabler prövas för att för-klara konkursutvecklingen. Indikatorstudien visar attföretagens förväntningar (som mäts i t.ex. Konjunktur-institutets förtroendeindikator) samvarierar med denframtida utvecklingen av konkurser. Även företagsutlå-ningen har visat sig ha positivt samband med konkur-serna. En ökad utlåning har förr eller senare resulterat ien ökning av konkurserna. Historiskt har också inflatio-nen, mätt som KPI, samvarierat med antalet konkur-ser. Detta samband kommer förmodligen inte vara likastarkt i framtiden eftersom det penningpolitiska målet

är att begränsa inflationen till 2 procent, vilket innebäratt den framtida inflationen kan förväntas vara låg ochrelativt stabil. På längre sikt har också exportprisernasrelation till importpriserna (”terms of trade”) visat sigge goda indikationer på antalet konkurser. En ökadefterfrågan från utlandet är bra för svenska företag ochinnebär normalt ett minskat antal konkurser. Räntanhar som väntat en positiv effekt på konkurstalen; en stigande ränta leder till att det blir dyrare för företagenatt betala sina lån och kan därför leda till betalnings-svårigheter.

KONKURSPROGNOSER MED HJÄLP AV MAKROEKONOMISKA INDIKATORER

19 Se kommande artikel i Penning- och valutapolitik.


För att få en uppfattning om hur betalningsförmå-gan utvecklas på företagsnivå (dvs. ur ett mikroekono-

miskt perspektiv) följer Riksbanken även utvecklingenav företagens räntetäckningsgrad och skuldsätt-ningsgrad.20 Skuldsättningsgraden fortsätter att min-ska, medianvärdet för 1998 var 1,4 (se figur 2:4).Detta betyder att företagen har minskat sin skuld-sättning, vilket till viss del kan förklaras med att lågaräntor och hög lönsamhet gjort det möjligt att amor-tera i större utsträckning. Räntetäckningsgraden harfortsatt att stiga och utfallet för 1998 var 6,3 vilkettyder på att företagen har förbättrat sin förmåga attklara stigande räntekostnader.

Ytterligare en indikator på tillståndet i företags-sektorn ges av den riskklassificering av företag somgörs av Upplysningscentralen AB (UC). Med led-ning av olika variabler som har prognosförmåga förkonkursrisker placeras företagen i en av fem risk-klasser, där klass 1 utgörs av de mest riskfyllda före-tagen (som enligt UC:s prognos har över 25 procentssannolikhet att hamna på obestånd inom 2 år). Klass5 utgör de minst riskfyllda företagen (med högst 1procents sannolikhet att hamna på obestånd inom 2år).21 Det intressanta med denna klassificering är kan-ske inte nivåerna i sig, utan snarare hur antalet före-tag varierar över tiden mellan de olika riskkategori-erna. Statistik finns idag med bokslutsinformation

t.o.m. 1998.22 Under 1998 har andelen företag i detvå högsta riskklasserna ökat något jämfört med 1997och ligger på 7,2 procent. Andelen företag i de risk-klasser med lägst risk (klass 4 och 5) har minskat något,men är fortfarande mycket hög; 71 procent av före-tagen tillhör dessa klasser jämfört med 75 procent1997 (se figur 26 i bilagan).

Om tendensen med ökat antal företag i högrisk-kategorierna och minskat i lågriskkategorierna fort-sätter är det en indikation på högre risk i företags-sektorn. Man bör dock ha i minnet att risknivån historiskt sett är mycket låg och att det i dagsläget ärför tidigt att tala om ett trendbrott.

Även marknadsinformation kan ge indikationer på ett företags konkursrisk. Detta är något som påsenare tid börjat utnyttjas i s.k. kreditriskmodeller föratt riskbedöma kreditportföljer. KMV Corporationhar utvecklat en modell där man bl.a. använderinformation från marknadspriser på företags aktiertill beräkningar av sannolikheten för konkurs, EDF(Expected Default Frequency), på såväl individuellföretagsnivå som branschnivå. Riksbanken har tagitdel av modellresultat för olika sektorer på den svenska och vissa utländska marknader. I en jämfö-relse av EDF för icke-finansiella börsnoterade företagi Sverige och några europeiska länder framgår attsvenska företag sedan 1995 minskat sin risknivå rela-

Skuldsättningsgrad (höger skala)Räntetäckningsgrad (vänster skala)

1989 1990 1991 1992 1994 1996 1997 199819951993

Figur 2:4.

Räntetäckningsgrad och

skuldsättningsgrad för stora

företag.

Kvoter

Källa: Upplysningscentralen AB.

0

1

2

3

4

5

6

7

8

0

1

2

3

4


Företagen kan möta en försämring av den makro-

ekonomiska utvecklingen utan att det leder till

omfattande betalningsinställelser och därmed problem

för banksektorn.

Hushållssektorn

En hög tillväxt i utlåningen till hushåll kan på sammasätt som för företagssektorn innebära att en riskupp-byggnad sker i bankerna. Den sammanlagda utlå-ningen till hushållssektorn ökade i augusti 1999 med7,7 procent jämfört med samma period 1998. Ut-låningen i förhållande till BNP har ökat något, 3,8procent på årsbasis (se figur 2:6).

tivt jämförelseländerna (se figur 2:5). Svenska företaghar uppvisat en nedåtgående trend fram till mittenav 1998, men höstoroligheterna 1998 avspeglades iatt alla länders EDF steg. Nivåerna har bibehållitssedan dess, vilket är något anmärkningsvärt medhänsyn till den gynnsamma ekonomiska utvecklingensom följt under 1999. EDF för fastighetsbolagen visasi avsnittet om fastighetssektorn.

Sammanfattningsvis har utlåningen till företags-sektorn ökat, men med tanke på att svensk ekonomiför närvarande utvecklas starkt pekar utlåningen intepå att några obalanser håller på att byggas upp. Detmakroekonomiska läget är från företagssynpunktgynnsamt och stabilt. Den minskade skuldsättnings-graden och ökade räntetäckningsgraden visar att till-ståndet på företagsnivå fortsatt att förbättras och viden sammanvägning av de andra indikatorerna somRiksbanken följer framstår inte utvecklingen i före-tagssektorn som negativ utifrån ett stabilitetsper-spektiv. Detta bekräftas också av att bankernas kre-ditförluster fortsatt att minska och nu ligger på enhistoriskt låg nivå. Slutsatsen från föregående rap-port, att företagen kan möta en försämring av denmakroekonomiska utvecklingen utan att det leder tillomfattande betalningsinställelser och därmed pro-blem för banksektorn, kvarstår därför.

Norge DanmarkSverige

TysklandHolland

Figur 2:5.

EDF för icke-finansiella

börsnoterade företag.

Procent (logaritmisk skala)

Källa: KMV Corporation.

1995 1996 1997 1998 1999

0,01

0,1

1

0,01

0,1

1

20 Skuldsättningsgraden är företagens skulder satta i relation till eget kapital.Räntetäckningsgraden är företagens rörelseresultat plus finansiella intäkter divide-rat med räntekostnaderna. Ett högt värde på räntetäckningsgraden visar att före-tagets driftsöverskott väl täcker finansieringskostnaden och ett värde under 1 visaratt driftsöverskottet inte räcker till för att betala räntekostnaderna. Här diskuterasendast utvecklingen för stora företag. Den har dock visat sig samvariera väl medmotsvarande indikatorer för små företag, se Finansmarknadsrapport 1998:1.

21 För en närmare genomgång av de olika riskklasserna och metod hänvisas tillFinansiell stabilitet 1999:1.

22 De uppgifter för 1998 som fanns i föregående rapport var preliminära och harreviderats något till denna rapport.


Ökningen är jämnt fördelad mellan banker ochbostadsinstitut, med en liten övervikt för de senare.Fördelningen av hushållsutlåningen mellan bankeroch bostadsinstitut har varit relativt konstant sedanmitten av 1990-talet.

Utlåningen till hushåll är i stor utsträckning rela-terad till bostadsfinansiering. Utlåningen till småhus ibostadsinstituten hade i augusti 1999 ökat med ca 8procent jämfört med samma period 1998. Tillväxtenberor sannolikt i stor utsträckning på att befintligabostäder omsätts eller belånas till ett högre värde äntidigare p.g.a. stigande bostadspriser. En indikation pådetta är att utlåningstillväxten till småhus följer för-ändringstakten i småhuspriser relativt väl (se figur 2:7).

Under första halvåret 1999 ökade utlåningen tillbostadsrätter med cirka 17 procent. Den kraftiga utlå-ningsökningen till bostadsrätter beror sannolikt ocksåden på större omsättning och högre belåningsvär-den av befintliga bostadsrätter till följd av kraftigtökade priser. Utlåningen till bostadsrätter utgör dockbara drygt 7 procent av den totala utlåningsvolymen,och kan därför bara förklara en mindre del av dentotala utlåningstillväxten till hushåll.

Den ökande utlåningen till hushållssektorn harflera förklaringar utöver utvecklingen av bostadspri-serna:

Det låga (nominella) ränteläget gör att räntekostna-

dernas andel av inkomsten har minskat. Samtidigtbidrar detta till att i viss mån driva upp priset påbostäder som står för en stor del av hushållens låne-behov. Man bör dock komma ihåg att de reala rän-torna i dagsläget är höga (se nedan).

Hushållens optimism avseende den egna ekonominhar ökat, vilket gör att man i högre grad vågar skuld-sätta sig. Enligt SCB:s förtroendeindikator23 för sep-tember trodde 23 procent fler att den ekonomiskasituationen skulle förbättras än de som trodde att denskulle försämras. Detta är en historiskt hög nivå.

Efter lågkonjunkturen i början av 1990-taletmed låg konsumtion och högt sparande börjar mannu skymta ljusare tider och vågar konsumera igen.Det finns sannolikt ett uppdämt konsumtionsbehov. Denprivata konsumtionen utvecklas för närvarandemycket starkt och förväntas ligga på fortsatt höganivåer de närmaste åren.

Även om utlåningen till hushållen ökar i dags-läget noteras inte samma ökningstal som i slutet på1980-talet. Då berodde den ökade utlåningen på ettuppdämt lånebehov efter många års reglerad kredit-marknad samt på förmånliga avdragsregler för ränte-kostnader. Den höga inflationen bidrog också till ensnabb ”amortering” av lånen. Tog man hänsyn tillskatteeffekter var den faktiska realräntan ofta till ochmed negativ (se figur 27 i bilagan).

Bostadsinstitut (vänster skala)Banker (vänster skala)

Banker och bostadsinstituts utlåning tillhushåll som andel av BNP (höger skala)

1987 1989 1991 1993 1997 1998 199919951988 1990 1992 1994 1996

Figur 2:6.

Bankernas respektive

bostadsinstitutens utlåning

till hushåll och den

sammanlagda utlåningen

som andel av BNP.

Miljarder kronor och

procent

Anm. SCB har ändrat beräkningen av BNP, den nya beräkningsmetoden används från och med 1993.Källor: SCB och Riksbanken.

0

100

200

300

400

500

600

35

40

45

50


I 1980-talets ekonomiska miljö, med expansivfinanspolitik och en penningpolitik som var inriktadpå att hålla den fasta växelkursen, drevs tillgångs-priserna och kreditgivningen upp till en spekulativbubbla. När så inriktningen på politiken lades omtill låg inflation 1991 samtidigt som skattereformenminskade avdragsmöjligheterna för räntebetalningar,steg realräntan kraftigt, vilket i sin tur ledde till atttillgångspriserna föll (se figur 2:1). I dagsläget ser denekonomiska miljön annorlunda ut. Anpassningspro-cesserna efter valuta- och kreditmarknadsavregle-ringarna samt efter skattereformen är till allra störstadelen avslutade. Låginflationsregimen är etableradoch vi har övergått från en fast växelkurspolitik tillinflationsmål. Både penningpolitiken och finans-politiken är stabilitetsorienterade. Den nya låginfla-tionsmiljön gör att realräntan är positiv, vilket ledertill att lånen ej längre ”amorteras” av inflationen.Det är därför osannolikt att den reala räntechock avdet slag som drabbade hushåll och företag i börjanav 1990-talet skulle kunna upprepas med sammakraft i dagsläget.

Hushållen är i större utsträckning än tidigare

exponerade mot förändringar i den nominella räntan.

Däremot finns det risk för att stigande nominella

räntor skulle drabba hushållsektorn relativt hårt. För

närvarande har allt fler hushåll valt att låta sina lånlöpa till rörlig ränta (se figur 2:8), vilket medför attstigande nominalräntor snabbt skulle slå igenom iform av ökade räntekostnader. Detta tillsammansmed ökad skuldsättning innebär att hushållen i större utsträckning än tidigare är exponerade motförändringar i den nominella räntan.

Om den ökade utlåningen innebär problem eller ejberor naturligtvis på hur hushållens betalningsförmåga

ser ut.Hushållens realinkomster har utvecklats svagt de

senaste åren, men började stiga i fjol och väntas stigaytterligare framöver, huvudsakligen som en följd aven mer expansiv finanspolitik och en förbättrad situ-ation på arbetsmarknaden. Studerar man hushållensskulder som andel av den disponibla inkomsten, inkomst-skuldsättningen, har ökat de senaste åren (se figur2:9). En förklaring till denna utveckling kan vara atthushållen i ökande grad förlitar sig till de finansiella

tillgångarna, som utvecklats mycket starkt de senasteåren. Under första halvåret 1999 ökade de finan-siella tillgångarnas värde med närmare 200 miljarder

19891988 1995 1996 1998 199919971990 1991 1992 1993 1994

Figur 2:7.

Förändringstakt i småhus-

priser respektive utlåning

till småhus från bostads-

institut.

Procent

Källor: SCB och Riksbanken.

–20

–15

–10

–5

0

5

10

15

20

25

–20

–15

–10

–5

0

5

10

15

20

25

SmåhusprisindexUtlåning till småhus

23 Förtroendeindikatorn är medelvärdet av nettotalen (de som tror att det ska blibättre minus de som tror att det ska bli sämre) om vad man tror om den egna eko-nomin samt om Sveriges ekonomi.


kronor (under motsvararande period 1998 ökade definansiella tillgångarna med 65 miljarder). Av dennaökning var 22 miljarder nysparande. Den starkavärdeökningen förklaras främst med stigande aktie-kurser.24 Efter oroligheterna på de finansiella mark-naderna hösten 1998 har börsen återhämtat sig ochbörskurserna ligger idag på samma nivåer som föreraset 1998. Den kraftiga ökningen av tillgångs-priserna gör att hushållens skulder i relation till definansiella tillgångarna är fallande och långt ifrån denivåer som uppmättes på 1980-talet.

Även om inkomstskuldsättningen ökat på senareår bör det betonas att nivån är långt ifrån vad denvar vid slutet av 1980-talet.

Sammanfattningsvis medför den ökade skuld-sättningen i huhshållssektorn en risk för betalnings-problem i en lågkonjunktur. Hushållssektorn är sår-bar för kraftigt stigande nominella räntor, men riskenför en sådan utveckling är liten när växelkursen ärrörlig och penningpolitiken styrs av ett inflationsmål.

FastighetssektornLån till fastighetssektorn utgör en stor del av ban-kernas företagsutlåning. Den relativt stora expone-ringen mot fastighetssektorn gör att lönsamhets-utvecklingen i denna bransch har stor inverkan på

bankernas kreditrisker och resultat. Fastighetspanterutgör vidare den viktigaste formen av säkerhet påkreditmarknaden och det är viktigt att följa hursäkerheternas värde utvecklas.

Finanskriser har ofta föregåtts av stigande till-gångspriser som inte stått i rimlig proportion till till-gångarnas förväntade nettokassaflöden. Innan bank-krisen drabbade Sverige i början av 1990-talet, stegfastighetspriserna betydligt mer än vad som varmotiverat utifrån de intäkter som fastigheterna gene-rerade (”driftnettot”, dvs. hyresintäkter minus drifts-kostnader). I stället drevs prisökningarna på avspekulativa förväntningar om att priserna skulle fort-sätta att stiga. Man brukar i dessa fall tala om att detskapas ”prisbubblor” i ekonomin. För att identifieratendenser till sådana prisbubblor i fastighetssektornföljer Riksbanken utvecklingen av direktavkastningen,dvs. driftnettot i förhållande till fastighetspriset.

Prisbubblor har ofta förstärkts av snabb utlå-ningsökning. Så var också fallet vid den svenskabankkrisen. Prisutvecklingen på fastighetsmarkna-den behöver därför sättas i relation till utlåningensom finansierar fastighetsinvesteringar.

I följande avsnitt diskuteras prisutvecklingen påfastighetsmarknaden, därefter behandlas direkt-avkastningen och slutligen betalningsförmågan i fastighetssektorn.

0

20

40

60

80

100

0

20

40

60

80

100Figur 2:8.

Räntebindningstid för nya

lån till hushåll i bostads-

instituten, tre månaders

rullande medelvärde.

Procentuell fördelning

Källa: Riksbanken.

Rörlig ränta Bunden ränta (< 5 år) Bunden ränta (≥ 5 år)

sep -96mar -96 sep -97mar -97 sep -98mar -98 sep -99mar -99


Den mest anmärkningsvärda prisutvecklingen på fastighetsmarknaden kan noteras för bostäder i stor-stadsregionerna. Priserna på flerbostadshus25 i stor-städer ökade med hela 22 procent bara under detförsta halvåret 1999. Om denna ökningstakt håller isig året ut överträffar den med råge t.o.m. de tvåsenaste årens kraftiga prisökningar, som legat runt20 procent årligen. De största prisökningarna på fler-bostadshus finner man i Stockholmsområdet. Ut-vecklingen beror på en rad samverkande faktorer.Dels har den ekonomiska tillväxten varit relativt sett starkare i storstadsregionerna än i övriga delar avlandet, vilket lett till ett inflyttningstryck i storstäderna.Dels bidrar de historiskt låga nominella räntorna tillökat efterfrågetryck på bostäder. Utbudssidan kän-netecknas alltjämt av få lediga bostäder och ennybyggnation som ligger på en låg nivå.

En bidragande orsak till prisökningen på fler-bostadshus är sannolikt ombildningen av hyresfas-tigheter till bostadsrättsfastigheter. I Stockholmsinnerstad har ombildningarna ökat från att omfattaknappt 40 procent av antalet köp i början av 1998 till runt 70 procent i början av 1999.26 Normalt vär-derar en bostadsrättsförening fastigheter mellan 15och 20 procent högre än en fastighetsägare som hyrut lägenheter. Dessutom bidrar ombildningen till

bostadsrättsfastigheter till att omsättningen på fler-bostadshus ökar, vilket också driver upp priserna.Det kan också vara så att den betydande skillnadsom finns mellan fastigheters värde som hyresfastig-het och bostadsrättsfastighet driver upp prisernagenerellt, eftersom förväntan om framtida ombild-ningar kan finnas även när fastigheter försäljs somhyresfastigheter. Likaså kan förväntningar om enuppluckring av bruksvärdessystemet medföra högrepriser.

Bostadsbyggandet ökar i Sverige, men dennaökning utgår ifrån en mycket låg nivå och ökningeni absoluta tal är låg. Bilden av bostadsbrist och ökandepriser på bostadsfastigheter i storstadsregionerna ståri skarp kontrast mot situationen i många landsorts-regioner, där fortsatt stora vakanser råder till följd avutflyttning. På vissa orter river man bostäder till följdav en ohållbar vakanssituation.

1983198219811980 1985 1987 1989 1993 1994 19961995 1997 Jun -99199819911984 1986 1988 1990 1992

Figur 2:9.

Hushållens skulder i

förhållande till disponibel

inkomst respektive

tillgångar.

Procent


40

50

60

70

80

90

100

110

120

130

140

40

50

60

70

80

90

100

110

120

130

140

Finansiella skulder/disponibel inkomstFinansiella skulder/finansiella tillgångar

24 Aktier utgör i dagsläget cirka 40 procent av hushållens finansiella sparande.Övriga stora komponenter är; bankinlåning, obligationer och försäkringssparande(eftersom försäkringssparande till viss del består av aktier är ”aktieposten” i självaverket något högre än 40 procent). Se även figur 1 i bilagan.

25 Med flerbostadshus avses här hyresfastigheter (dvs. ej fastigheter ägda av bostadsrättsföreningar).

26 Gäller förvärv av bostadsfastigheter i Stockholms innerstad under perioden1997-10-01 till 1999-03-01. Källa: Catella Fastighetsekonomi AB, Prisutvecklingenför lokal- och bostadsfastigheter i Stockholm under 1998, maj 1999.


De stora prisökningarna på flerbostadshus i

storstäderna utgör en varningssignal.

De stora prisökningarna på flerbostadshus i stor-städerna utgör en varningssignal och för tankarnatill 1980-talets fastighetsspekulation. En viktig skill-nad är dock att prisökningarna i dagsläget syns i stor-städerna där efterfrågan är mycket hög och utbudetlågt, vilket naturligen innebär stigande priser. På1980-talet såg man kraftiga prisökningar över helalandet, trots ett relativt högt byggande. Vid en eko-nomisk nedgång eller en kraftig ränteuppgång, finnsdock en risk för prisfall, vilket kan leda till betalnings-svårigheter. Hyror och vakansnivåer för flerbostads-hus har dock en tendens att fluktuera mindre än för kommersiella fastigheter vid förändringar i demakroekonomiska betingelserna. Detta innebär attflerbostadshus normalt sett är förknippade med lägrerisk än kommersiella fastigheter. En annan skillnadjämfört med fastighetskrisen i början av 1990-taletär att utlåningen till bostadsfastigheter inte förefalleröka på ett så dramatiskt sätt att prisutvecklingen drivspå av detta (se det tidigare avsnittet om företags-sektorn).

Prisutvecklingen på kommersiella fastigheter i storstadsregionerna har varit stadigt positiv under senare år. Sedan 1995 har priserna på kommersiella

fastigheter stigit med i genomsnitt 14 procent per år(se figur 2:10). Den gynnsamma ekonomiska utveck-lingen, högre hyresnivåer samt låga räntor har san-nolikt bidragit till denna utveckling. Under det förstahalvåret 1999 steg dock priserna på kommersiellafastigheter med endast 3 procent, vilket innebär enlägre prisökningstakt än under närmast föregåendeperioder. Bristen på kommersiella lokaler (vakans-graden i t.ex. Stockholms innerstad var under detförsta halvåret 2,5 procent, vilket kan jämföras med11 procents vakansgrad 1994) antyder dock att detförsta halvårets dämpning i prisökningstakten förkommersiella fastigheter kan vara av tillfällig naturoch inte nödvändigtvis ett uttryck för en prisstabili-sering.

En fortsatt stark ekonomisk utveckling i kombi-nation med ett lågt byggande innebär att prisernapå såväl flerbostadshus som kommersiella fastigheteri storstäderna kan komma att stiga ytterliggare. Enfortsatt ränteuppgång bör dock ha en dämpandeeffekt på en sådan utveckling.

De senaste årens kraftiga prisuppgångar på fastig-heter i storstäderna medför ett behov av att göra enbedömning av huruvida prisutvecklingen är uthålligeller om det finns obalanser, som kan medföra pro-

19881987 19901989 1991 19931992 1994 1995 19971996 1998 Jun -99

Figur 2:10.

Priser på bostadsfastigheter

och kommersiella fastig-

heter i storstadsområdena.

Index: 1987=100

Källa: Catella Fastighetsinformation.

0

50

100

150

200

250

300

350

0

50

100

150

200

250

300

350

Kommersiella fastigheterBostadsfastigheter


blem för banksektorn. Direktavkastningen anger hurstora hyresintäkter, efter avdrag för driftskostnader,som en fastighet genererar, uttryckt som andel av fas-tighetens värde.27

Direktavkastningen i kommersiella fastigheterför årets sex första månader låg på 6,2 procent, vilketi stort sett är oförändrat jämfört med 1998 (se figur2:11). Detta beror på de relativt små prisförändring-arna på kommersiella fastigheter i kombination medmåttliga förändringar i driftnettot.

För bostadsfastigheter var direktavkastningen 4,8procent, vilket är en minskning med 0,9 procent-enheter från 1998. Den minskade direktavkastningenhänger samman med de kraftiga prisökningarna påbostadsfastigheter samt att hyrorna i flerbostadsfas-tigheter i stort sett varit oförändrade. Sannolikt berorde små hyresförändringarna på en kombination avlåg inflation och låga nominella räntor, samt denföreslagna temporära sänkningen av fastighetsskatten1999.

Genom att jämföra direktavkastningen medavkastningskravet på fastighetsinvesteringar kan manfå en grov indikation på förväntningarna om realavärdeökningar i fastighetsföretag. Det reala avkast-ningskravet kan sägas bestå av räntan på en riskfritillgång plus en riskpremie samt ett avdrag för infla-tionsförväntningarna. Den riskfria räntan, approxi-

merad med räntan på en femårig statsobligation,började stiga från 3,4 procent i början av april till5,5 procent i mitten av oktober. De långsiktiga infla-tionsförväntningarna ligger för närvarande runt 2procent. Under antagandet att riskpremien är unge-fär densamma för fastigheter som för aktier, dvs. runt4 procent, får vi ett realt avkastningskrav på drygt 7procent.28 Jämför vi detta med direktavkastningen påkommersiella fastigheter, får vi att den implicita för-väntade reala tillväxten i fastighetsvärden i grovadrag bör ligga runt 1 procent årligen. Mot bakgrundav den senaste tidens hyreshöjningar på kommersi-ella fastigheter förefaller dessa implicita förvänt-ningar inte överdrivna. Utifrån direktavkastningenverkar prisökningstakten på kommersiella fastigheteri stort vara i balans med branschens kassaflöden.

Utvecklingen i flerbostadssektorn förefaller idetta avseende mer problematisk. Den låga direkt-avkastningen motsvarar, under samma antagandensom ovan, en årlig real tillväxt i branschens kassa-flöden kring 2–3 procent. Det är i dagsläget svårt attse att de reala hyresintäkterna kommer att utvecklasi motsvarande takt mot bakgrund av att hyresnivå-

dec-87 dec-88 dec-89 dec-90 dec-91 dec-92 dec-93 dec-94 dec-95 dec-96 dec-97 dec-98 dec-99

Figur 2:11.

Direktavkastning på

kommersiella och bostads-

fastigheter i storstads-

områdena samt femårig

statsobligationsränta.

Procent

Källor: Catella Information och Riksbanken.

0

2

4

6

8

10

12

14

16

0

2

4

6

8

10

12

14

16

Bostadsfastigheter Femårig statsobligationsräntaKommersiella fastigheter

27 För en mer utförlig diskussion om direktavkastning som indikator för utveck-lingen av fastighetsmarknaden, se Finansiell stabilitet 1999:1.

28 I undersökningar gjorda av Price Waterhouse har man funnit att riskpremienför aktier har legat på mellan 3,5 och 4 procent under de senaste åren.


erna styrs av bruksvärdessystemet. Det ligger därförnära till hands att misstänka ett mått av spekulativaförväntningar i bostadssektorn, om vi med dettamenar att prisökningarna snarare bygger på förvän-tan om fortsatta prisökningar än på förväntningarom real tillväxt i bostadsfastigheternas framtida nettokassaflöden. Ombildningen till bostadsrätteroch de eventuella förväntningar om uppluckring avbruksvärdessystemet som diskuteras i avsnittet omprisutvecklingen innebär dock en strukturell föränd-ring som gör direktavkastningen svårtolkad somindikator. Problemet med förväntansstyrda prisupp-gångar är att de kan leda till större priskorrigeringarom förväntingarna inte infrias.

En förutsättning för att fastighetsrelaterade kredit-förluster skall uppstå i banksektorn är inte bara attfastighetspriserna faller, utan även att fastighetsföre-tagens betalningsförmåga allvarligt brister. Fastig-hetsföretagens räntetäckningsgrad har trendmässigtökat sedan 1992. Detta är framförallt ett resultat avde senaste årens fallande räntor. Vid slutet av 1998låg fastighetsföretagens räntetäckningsgrad på 1,67,mot 1,45 året dessförinnan. Förhållandet mellanskulder och eget kapital, skuldsättningsgraden, upp-

gick vid slutet av 1998 till 3,6, vilket innebär en litenökning jämfört med 1997 (se figur 2:12).29

Den finansiella situationen i fastighetsföretagen har

utvecklats tillfredsställande.

Samtidigt som direktavkastningen minskat i fastighets-investeringarna – framförallt vad avser flerbostads-hus – har följaktligen den finansiella situationen i fastighetsföretagen utvecklats tillfredsställande.

Fastighetsbolagens betalningsförmåga kan ocksåbedömas med ledning av utvecklingen för svenskabörsnoterade fastighetsbolag vad gäller den förvän-tade sannolikheten för betalningsinställelser (EDF, seavsnittet ovan om företagssektorn). Dessa värden kanjämföras med motsvarande värden för några andraländers fastighetsföretag (se figur 2:13).

Liksom för icke-finansiella företag har risken förbetalningsinställelser minskat i fastighetsbolagen. Desvenska fastighetsbolagen har dessutom förbättrat sinställning i en internationell jämförelse.

Den kraftiga prisökningen på flerbostadsfastigheter i

storstadsområdena i kombination med minskad

direktavkastning innebär att prisutvecklingen i denna

sektor inte förefaller balanserad.

Sammanfattningsvis innebär den kraftiga prisök-ningen på flerbostadsfastigheter i storstadsområdena

Räntetäckningsgrad (höger skala)Skuldsättningsgrad (vänster skala)

1992 1994 1996 1997 199819951993

Figur 2:12.

Räntetäckningsgrad och

skuldsättningsgrad, vägt

medelvärde för samtliga

fastighetsföretag.

Kvoter

Anm. För 1998 har inte alla företag lämnat in bokslut än, varför detta års värde bör betraktas som preliminärt. Källa: Upplysningscentralen AB.

0

2

4

6

8

0,0

0,5

1,0

1,5

2,0


betingelser. Detta innebär att flerbostadshus normaltsett är förknippade med lägre risk än kommersiellafastigheter. Mot denna bakgrund behöver inte denanmärkningsvärda prisutvecklingen leda till problemför bankerna.

Det kan vidare konstateras att fastighetsbolagensfinansiella situation kontinuerligt utvecklats positivtde senaste fem åren, med förbättrad räntetäcknings-grad och en i stort sett oförändrad skuldsättnings-grad jämfört med förra året.

i kombination med minskad direktavkastning attprisutvecklingen i denna sektor inte förefaller balan-serad. Till skillnad från utvecklingen i slutet av 1980-talet är dock de kraftiga prisökningarna främst kon-centrerade till storstädernas attraktiva områden. San-nolikt beror prisökningarna till ganska stor del på attmånga försäljningar utgörs av ombildningar tillbostadsrättsföreningar. Utlåningen i bankkoncer-nerna till flerbostadshus ökar inte heller kraftigt.Samtidigt som risken för prisfall i sämre tider finns,vet man av erfarenhet att hyror och vakansnivåer förflerbostadshus tenderar att fluktuera mindre än förkommersiella fastigheter vid försämrade ekonomiska

Norge DanmarkSverige

Tyskland

Figur 2:13.

EDF för börsnoterade

fastighetsföretag.

Procent (logaritmisk skala)

Källa: KMV Corporation.

1995 1996 1997 1998 1999

0,01

0,1

1

10

0,01

0,1

1

10

29 Källa: Upplysningscentralen AB.


detta område belysas. I det andra avsnittet beskrivsanvändningen av de aktuella riskhanteringsmeka-nismerna och hur dessa kan komma att utvecklasframöver.

Införandet av euron har haft effekter på mot-parts- och avvecklingsriskerna i bankerna, exempel-vis genom att betalningar kan genomföras på ettsnabbare och säkrare sätt än tidigare. I ett tredjeavsnitt diskuteras dessa effekter.

Storleken på motparts- ochavvecklingsriskerna

Motparts- och avvecklingsrisker uppstår inom allaområden för finansiell handel där bankerna verkar.När Riksbanken tidigare diskuterat dessa risker harde aktuella områdena beskrivits som valuta-, värde-pappers-, derivat- och repomarknaderna samt vanligutlåning till finansinstitut på depositmarknaden. Ibankernas balansräkningar redovisas motpartsexpo-neringarna på ett sätt som inte svarar mot dessamarknader, vilket gör att Riksbanken måste inhäm-ta denna information på annat sätt.

Posten ”Utlåning till finansinstitut” innehållerbåde utlåning utan säkerhet på depositmarknaden isvensk och utländsk valuta samt utlåning mot säker-het i form av repor. Värdepappersportföljen inne-

Motparts- och avvecklings-risker i banksektorn

Riksbanken har fr.o.m. denna rapport börjat inhämta rapportering från storbankerna om

storleken på enskilda exponeringar. Resultatet av denna undersökning visar att enskilda exponeringar

kan vara så stora att bankerna kan få problem även vid enstaka motpartsfallissemang. Positivt är

att bankerna i viss mån har förbättrat sin riskhantering inom detta område.

Riksbanken har i sitt arbete med finansiell stabilitetbetonat betydelsen av motparts- och avvecklingsris-ker i banksektorn. Hösten 1998 gjordes en grundliggenomgång av dessa i finansmarknadsrapporten,vilken följdes upp med en mer kortfattad rapporte-ring i Finansiell stabilitet 1999:1. Ur Riksbankensperspektiv är det främsta problemet med motparts-och avvecklingsrisker storleken på exponeringar motenskilda motparter. Enskilda fallissemang kan fåbetydande konsekvenser för en bank och medföraatt problem sprider sig från ett institut till andra.

Mot bakgrund av bankernas omfattande expo-neringar mot motparts- och avvecklingsrisker är detav stor vikt att dessa följs löpande. Riksbanken harinfört en kvartalsvis rapportering för de största ban-kerna avseende dessa exponeringar från halvårsskif-tet 1999. Resultaten av denna rapportering kom-menteras i kapitlets första avsnitt.

Eftersom exponeringen mot motparts- och av-vecklingsrisker kan förändras mycket snabbt bero-ende på förändrade positioner i den finansiella han-deln, krävs mer än statistisk rapportering för att engod bild av motparts- och avvecklingsriskerna i ban-kerna ska kunna ges. Daglig rapportering vore i prin-cip det enda sättet att verkligen belysa utvecklingenav dessa exponeringar, men detta vore knappastpraktiskt möjligt. För en bättre bild av bankernasriskprofil behöver därför även riskhanteringen inom


utsträckning väldiversifierad och omfattande kredit-förluster riskerar i första hand att uppstå om ett stortantal låntagare samtidigt drabbas av betalningspro-blem. Vad gäller exponeringar mot finansinstitut ärfallissemang ovanligare, särskilt när det gäller stora,välrenommerade banker. Koncentrationen av risk i form av storleken på enskilda exponeringar tillåtsdärför bli större än vad som gäller för annan ut-låning. Ett annat skäl till detta är att det sätt somhandeln på de finansiella marknaderna bedrivs påställer krav på att det finns möjlighet att gå in i storapositioner gentemot enskilda motparter. Expo-neringarna som uppstår får också fördelaktigarebehandling vad gäller kapitaltäckningskrav ochregler om stora exponeringar än annan utlåning.Följden av detta blir att effekterna även av enskildafallissemang kan vara betydande för banker. Dettagör att det finns anledning för Riksbanken att intres-sera sig för storleken även på enskilda engagemang.Exponeringarna mellan banker kan ge upphov tillspridningseffekter om en bank drabbas av problemoch bidra till att kriser uppstår som hotar det finan-siella systemet i dess helhet.

Exponeringarna mellan banker kan ge upphov till

spridningseffekter om en bank drabbas av problem

och bidra till att kriser uppstår som hotar det

finansiella systemet i dess helhet.

Detta har medfört att Riksbanken sett behov av att inhämta rapportering från de stora bankerna avstorleken på de största enskilda exponeringarna. Enrapportering av stora exponeringar görs redan tillFinansinspektionen, men denna rapportering om-fattar inte flertalet av de kortare exponeringar somuppstår. I rapporteringen har Riksbanken tagit siktepå de exponeringar där en kredit utan säkerhet avmer betydande storlek kan anses föreligga; avveck-lingsrisken i valutahandeln, derivatexponeringar,innehavet av värdepapper som emitterats av privataemittenter samt utlåningen på depositmarknaden.Exponeringarna inom dessa fyra områdena har

håller i redovisningen både värdepapper som ban-ken har faktisk äganderätt till, och värdepapper sombanken har utnyttjat för sin finansiering genom attrepa ut dem och därmed inte förfogar över. Deri-vatinnehavet redovisas i en egen post, men bara iform av det marknadsvärde som ett derivatkontrakthar vid ett givet tillfälle. Det underliggande värdet ikontraktet framgår inte. I princip kan identiska posi-tioner uppnås genom en värdepappersaffär avista ikombination med en derivataffär och genom enrepa.30 Dessa kommer emellertid till helt olika uttrycki redovisningen, eftersom endast ett nettovärde redo-visas för derivaten, medan en repa redovisas till helasitt underliggande belopp. Exponeringar i form avavvecklingsrisker kommer inte till uttryck alls i redo-visningen.

En banks balansräkning ger därmed en ofull-ständig bild av exponeringarna för motparts- ochavvecklingsrisk, men kan ändå ge en indikation påexponeringarnas storlek i förhållande till andra verk-samheter i banken. Under de senaste två åren hardessa exponeringar enligt redovisningen inte för-ändrats trendmässigt (se figur 3:1). Totalt sett harexponeringarna enligt redovisningen pendlat mellan800 och 1000 miljarder kronor och utgjort mellan43 och 48 procent av balansräkningen. Den främstaförändringen under de två senaste åren är att ban-kerna ökat sin utlåning till bostadsinstitut, främst detegna, och till övriga svenska finansinstitut, medanutlåningen till utländska finansinstitut minskat. Driv-kraften bakom ökningen av utlåning till bostadsin-stituten har främst varit att allt fler velat ha rörligränta för sina bostadslån, och när bostadsinstitutenrefinansierar dessa lån gör de normalt detta genomlån i sin moderbank eller i andra svenska banker (se vidare avsnittet om ökad bankfinansiering avbostadsinstituten i kapitel 1). Minskningen av utlå-ningen till utlandet har uppstått som en följd av oro-ligheterna på de internationella finansmarknadernaunder förra hösten, vilket medförde en ökad fokuse-ring på risken i utländska interbanklån.

Risken för kreditförluster till följd av expone-ringar mot banker och andra finansinstitut skiljer sigi flera avseenden från övrig kreditrisk i bankverk-samhet. Utlåningen till hushåll och företag är i stor

30 En repa kan ses som en avistaaffär plus en terminsaffär i samma värdepapper.För ett utförligare resonemang om detta, se artikeln Den svenska repomarknadenav Christian Ragnartz och Johan Östberg, Penning- och valutapolitik 1997:3/4.


summerats till en total bruttoexponering per mot-part, enligt vilken de 15 största motparterna harrangordnats. Exponeringarna inom olika former försäkerställd utlåning, som repor och aktielån, harockså rapporterats för var och en av de 15 störstamotparterna. Dessutom har den totala exponering-en inom respektive område angivits. Utöver dessaexponeringar uppstår även andra avvecklingsrisker,exempelvis för värdepappershandeln. Genom attvärdepappersavveckling sker genom samtidig betal-ning och leverans (DVP, delivery versus payment)uppstår endast så kallad ersättningskostnadsrisk, varsstorlek är så liten att den inte beaktas i detta sam-manhang.31

Rapporteringen skedde första gången per den30 juni 1999 och kommer fortsättningsvis att ske vidslutet av varje kvartal. En brist med mätningen äratt den enbart avser exponeringen vid en given dag,vilket kan vara missvisande, eftersom det rör sig omexponeringar som kan förändras mycket snabbt.Genom att mätningen är ny och i viss utsträckningomfattar exponeringar som kan mätas på olika sätt, finns också en risk för att mätningen har vissakvalitativa brister. Rapporteringen ger ändå en över-gripande bild av hur stora exponeringarna kan vara.

Kunskap om hur stora enskilda exponeringar är mellan banker är betydelsefull för att bedöma

systemrisken i det finansiella systemet. Med system-risk menas risken för att ett fallissemang hos en bankeller annan central aktör i det finansiella systemetmedför att även andra aktörer får finansiella pro-blem och riskerar att fallera. Två typer av systemriskkan urskiljas; dels risken att spridningseffekter upp-står av ren osäkerhet på marknaden om vilka pro-blem som faktiskt finns och vilka motparter som ärdrabbade, dels att spridningseffekter uppstår genomfaktiska interbankexponeringar gentemot motpartersom har problem. Beträffande den senare typen avsystemrisk har i stort sett ingen forskning eller andraempiriska undersökningar kunnat göras, eftersomdata om individuella interbankexponeringar intefinns tillgängliga. De undersökningar som har gjortshar bara kunnat fånga in vissa delar av interbank-exponeringarna, framför allt sådana som kan utläsasur betalningsflöden som registrerats i centralbanker-nas betalningssystem.32 Riksbankens mätning är ettförsök till att inhämta bättre data direkt från källanoch Riksbanken avser att använda informationenfrån mätningen för att kunna göra bättre studierinom området.

Inledningsvis kan en bild av exponeringarnasstorlek totalt sett jämföras med hur dessa framstårinom bankens externa redovisning. Den totala expo-neringen enligt redovisningens poster är 864 miljar-

Figur 3:1.

De fyra stora bankernas

motpartsexponeringar som de

redovisas i balansräkningen.

Miljarder kronor

Källa: Riksbanken.

Utlåning till finansinstitut – bostadsinstitut

Utlåning till finansinstitut – övriga svenska institut

Utlåning till finansinstitut – utländska institut

Privata värdepapper – svenska

feb -98

jan -98

apr -98

mar -98

jun -98

maj -98

aug -98

jul -98

feb -99

jan -99

apr -99

mar -99

jun -99

jul -99

maj -99

aug -99

okt -98

sep -98

nov-98

dec-98

0

200

400

600

800

1 000

1 200

0

200

400

600

800

1 000

1 200

Privata värdepapper – utländska

Derivat


der kronor, att jämföra med 819 miljarder i den nyarapporteringen till Riksbanken (se figur 3:2). Attdessa siffror är någorlunda lika är en ren tillfällighet.Skillnaden mellan de båda är att repor ingår i redo-visningsposterna, men inte i Riksbankens mätningsamtidigt som Riksbankens mätning inkluderarexponeringarna för avvecklingsrisken i valutahan-deln som inte ingår i redovisningen. Att reporna inteinkluderats i Riksbankens mätning beror på att dessaär att betrakta som utlåning mot säkerhet. Vid mät-tillfället råkade reporna och exponeringen för av-vecklingsrisk i valutahandeln vara någorlunda likastora.

Avvecklingsriskerna i valutahandeln ger upphov till destörsta exponeringarna (ca 300 miljarder kronor).Här rör det sig dock om mycket korta exponeringar,de antas i genomsnitt uppstå för en tid om ca tvådagar. Detta är sannolikt i vissa fall en överskattningav tidsperioden, eftersom avvecklingen i vissa fall kangå snabbare, även om det ibland också kan gå lång-sammare. Att exponeringarna är korta gör också attsannolikheten för att kreditförluster uppstår är mind-re. Detta beror på att det är mindre risk att en mot-parts kreditvärdighet försämras över en kort tidspe-riod som två dagar, än över en längre period omexempelvis ett år. Den mindre risken sammanhäng-er med att om information om försämrad kreditvär-

dighet för motparten når banken, kan banken väljaatt dra ned sin exponering om positioner med kortalöptider finns. Denna möjlighet finns inte vid längrelöptider. Motparten kan dock vara på gränsen tillbetalningsinställelse när krediten lämnas och betal-ningsinställelsen kan då inträffa under exponeringenslöptid. Sammantaget är exponeringar i valutahan-deln mindre riskfyllda än längre engagemang, mende bör ändå enligt Riksbankens uppfattning betrak-tas som krediter utan säkerhet. Det finns en risk attmotparten fallerar även utan att detta har föregåttsav några varsel om försämrad kreditvärdighet. Detsätt som bankerna hanterar dessa exponeringar påspeglar i viss utsträckning att exponeringarna föravvecklingsrisk inte betraktas som andra kreditrisk-exponeringar (se vidare avsnittet om riskhantering).

Derivatexponeringarna uppgår till totalt ca 140 mil-jarder kronor. Exponeringarna är stora framför alltför motparter utanför Sverige, men mindre för svenskamotparter. Derivatkontrakten spänner över mångaolika löptider, men är i genomsnitt betydligt längreän inom andra områden för finansiell handel. Detta

Utlåning till finansinstitut – bostadsinstitut 21 %

Utlåning till finansinstitut – övriga svenska 19 %

Utlåning till finansinstitut – utländska 22 %

Privata värdepapper – svenska 17 %

Privata värdepapper – utländska 6 %

Derivat 15 %

Källa: Riksbanken.

Figur 3:2.

Motpartsexponeringarnas

storlek enligt redovisningen

och enligt Riksbankens

mätning (brutto)

Redovisningsposter, 864 mdkr

Avvecklingsrisk i valuta 38 %

Derivatexponering 17 %

Värdepappersinnehav 25 %

Deposit 19 %

Riksbankens mätning, 819 mdkr

31 Begreppet ersättningskostnadsrisk, särskilt i samband med värdepappers-affärer, diskuteras mer utförligt i Finansmarknadsrapport 1998:2.

32 En studie som innehåller en intressant kvantifiering av spridningseffekter ochproblemen med datatillgänglighet är ”Interbank exposures: Quantifying the risk ofcontagion”, Craig H. Furfine, BIS Working Papers no. 70, June 1999.


bostadsinstitutet inom en koncern inte bör analyserassom separata bolag. Innehavet av utländska värde-papper är litet och emittenterna återfinns inte inågon större utsträckning i kretsen av de största mot-parterna.

Exponeringarna på depositmarknaden ligger isamma storleksordning som på derivatmarknaden.Utlåningen har typiskt sett kortare löptid än deri-vatpositionerna och storleken på exponeringarna ärinte lika volatila som dessa. Vid Riksbankens under-sökning avseende motpartsexponeringarna under entvåveckorsperiod i augusti 199834 var 56 procent avutlåningen på depositmarknaden dagslån och endast17 procent hade en löptid som var längre än enmånad.

För att få en uppfattning om enskilda expone-ringars storlek i förhållande till bankens verksamhetkan de ställas i relation till bankens primärkapital.Primärkapitalet är den säkraste delen av det egnakapitalet, definierat enligt kapitaltäckningsreglerna,mot vilket förluster avräknas. Primärkapitalet skautgöra minst 4 procent av de riskvägda tillgångarnaoch ska fungera som en buffert för förluster. Genomatt ställa en exponering i relation till primärkapitaletvisas hur stor del av en banks kapital som riskeraratt gå förlorad om en bank gör en förlust motsva-rande den totala exponeringen. Det räcker dock medatt en viss del av kapitalet ska förbrukas för att pri-

gör att sannolikheterna för motpartsfallissemang alltannat lika är större inom detta område. Samtidigtär effekterna av nettning betydelsefulla här. Nettninginnebär att motstående kreditpositioner som två par-ter har mot varandra kan kvittas om någon av demställer in betalningarna. Om nettning beaktas redu-ceras de största exponeringarna i genomsnitt medungefär hälften. Det är också inom detta område somandra riskreducerande åtgärder, i form av ställandeav säkerheter och central clearing förekommer (sevidare avsnittet om riskhantering). En särskild riskför derivat är att exponeringarna kan förändras kraf-tigt vid marknadsrörelser, eftersom exponeringen ären funktion av den underliggande tillgångens värde,men med en stor hävstång.

Portföljen av privatemitterade värdepapper upp-går till ungefär 200 miljarder kronor. Den är merkoncentrerad till vissa motparter än de andra om-rådena för motpartsexponering. Den dominerandedelen av bankernas värdepappersinnehav utgörs avsvenska bostadspapper (35 procent av bankernastotala innehav av privata värdepapper). Det är alltsåfrågan om exponeringar mot de stora svenska bank-koncernerna. Bankerna innehar också stora volymerav bostadspapper som det egna bostadsinstitutetemitterat, vilket bidrar till att kopplingen mellan ban-ken och bostadsinstitutet i samma koncern blir stor.Detta är en bidragande orsak till att banken och

0

10

20

30

40

50

60

70

0

10

20

30

40

50

60

70Figur 3:3.

De femton största

exponeringarna i

genomsnitt för de fyra

stora bankerna.

Procentandel av

primärkapitalet

Källa: Riksbanken.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15


märkapitalrelationen ska gå under 4 procent, vilket iprincip innebär att banken inte har tillåtelse att fort-sätta att bedriva bankverksamhet. Om en bank har 5procent i primärkapitalrelation räcker det med att20 procent av primärkapitalet går förlorat för attkapitaltäckningskravet ska underskridas.

I genomsnitt uppgick den största enskilda mot-partsexponeringen vid mättillfället för var och en avde stora bankerna till 65 procent av primärkapitalet(se figur 3:3). Det finns en betydande spridning mel-lan bankerna här, varför genomsnittet är något miss-visande.

Hur stor den faktiska förlusten skulle bli för deenskilda bankerna om den största motparten falle-rade beror på hur stor reserveringen för kreditför-luster behöver vara. Det senare beror i sin tur på denförväntade återvinningen från konkursboet och i vil-ken utsträckning det finns nettningsbara positioner.Det är dock inte osannolikt att den största motpar-tens betalningsinställelse skulle innebära att dengenomsnittliga banken inte längre skulle uppfyllakapitalkravet.

Avvecklingsrisken i valutahandeln står i genom-snitt för nästan hälften av exponeringen för de största motparterna. För den största motparten stårdepositexponeringen för en fjärdedel av den totalaexponeringen, medan det är jämnt fördelat mellanvärdepappersinnehav och derivatexponering. Dekortare, mindre riskfyllda exponeringarna motsva-rar således ungefär 75 procent av de enskilt störstaexponeringarna, att jämföras med ungefär hälftenför den totala exponeringen för motparts- ochavvecklingsrisk (jämför figur 3:2).

Storleken på de enskilt största motpartsexpone-ringarna minskar snabbt. Den 15:e största motparts-exponeringen representerar 9 procent av primärka-pitalet.

Sammantaget kan konstateras att enskilda

exponeringar i bankerna kan vara av sådan storlek att

bankerna kan komma att få betydande problem även

vid enstaka motpartsfallissemang.

Sammantaget kan konstateras att enskilda expone-ringar i bankerna kan vara av sådan storlek att ban-

kerna kan komma att få betydande problem ävenvid enstaka motpartsfallissemang. I vissa fall skullesådana sannolikt kunna medföra att kapitaltäck-ningskravet inte uppfylldes. Det framstår dock sommindre sannolikt att ett fallissemang skulle leda tillatt hela kapitalbasen utraderades. Det bör dock beto-nas att även om Riksbankens mätning visar faktiskaexponeringar så utgör de bara en observation vid engiven tidpunkt. Exponeringarna kan givetvis tänkasvara både större och mindre vid andra tidpunkter.När Riksbanken för ett år sedan mätte motpartsex-poneringar över en tvåveckorsperiod var den störstaexponeringen på depositmarknaden ungefär en halvgånger större än den genomsnittliga exponeringen,vilket ger en indikation på hur stor variationen kanvara.

Det resonemang som förs om effekterna avenskilda motpartsfallissemang gäller bara den direk-ta effekten av att enskilda motparter fallerar. En indi-rekt effekt uppstår också av att vissa andra motparterkan komma på obestånd vid en given motparts fal-lissemang. Bankerna kan därmed drabbas av ytterli-gare förluster med anledning av detta, en så kalladandra våg av fallissemang. Dessutom skulle enbart osä-kerheten om vilka aktörer som är drabbade kunnaleda till att det finansiella systemet upphörde att fun-gera, eftersom aktörer skulle tveka att ta negativapositioner på varandra av rädsla för att drabbas avytterligare förluster.

Riksbankens slutsats är att de nivåer som enskil-da exponeringar kan uppgå till är ett problem uti-från systemskyddssynpunkt. Till viss del är detta enföljd av det svenska banksystemets höga koncentra-tion till ett fåtal stora aktörer. Rent allmänt kan detkonstateras att bankerna trots detta förefaller måttligtbekymrade över de risker som stora motpartsexpo-neringar gentemot övriga stora aktörer i det svenskabanksystemet medför. Riksbankens nya kvartals-statistik är ett sätt att tydligare lyfta fram dessa risk-exponeringar och kommer att utgöra ett underlag iden löpande diskussionen med bankerna. Riksban-ken har tidigare lyft fram att det är beklagligt att

33 Finansmarknadsrapport 1998:2.


reglerna om stora exponeringar i praktiken inteomfattar flertalet exponeringar med kort löptid ochmot finansiella företag. Detta är dock inte enbart ettsvenskt fenomen utan koncentrationsriskerna är etteftersatt område även i det internationella arbetetmed utvecklingen av regelverket för finanssektorn.

RiskhanteringMotparts- och avvecklingsrisker är risker som snabbtkan förändras beroende på hur banken väljer atthandla en viss dag eller i vilken utsträckning ban-kerna väljer att ta säkerhet. Det är därmed möjligt

att riskexponeringen kan förändras mycket snabbt.Det är därför som Riksbanken också intresserar sigför bankernas rutiner för att hantera dessa risker. Idetta sammanhang kommer också en del frågorkring kreditriskhantering i allmänhet in.

Inom arbetet med reglering av den finansiellasektorn har bankernas riskhantering alltmer kommiti fokus. I Banklagskommitténs förslag till ny svenskbanklagstiftning och i det förslag till nya kapital-täckningsregler för banker som Baselkommittén förbanktillsyn publicerade i juni i år har riskhanteringentillmätts avsevärt starkare betydelse än i nuvarandebankreglering.34 Baselkommitténs förslag beskrivsöversiktligt i rutan nedan.

Baselkommittén för banktillsyn publicerade i juni i årett förslag till nya kapitaltäckningsregler för banker. För-slaget har nu lämnats på remiss till myndigheter, mark-nadsparter och andra i ett stort antal länder. Synpunkterskall inlämnas till kommittén senast i mars 2000. Kom-mittén kommer sedan före utgången av år 2000 att pre-sentera en slutlig version. Därefter vidtar en övergångs-period för införande av reglerna, som sannolikt sträckersig över flera år.

Det presenterade förslaget till nya kapitaltäck-ningsregler baseras på tre ”pelare”:

1. Kvantitativa regler är traditionella krav på kapital i för-hållande till risker.

2. Kvalitativa regler innebär ökade krav på bankernas risk-hantering och interna kontrollsystem samt att tillsyns-myndigheten kan vidta korrigerande åtgärder när enbanks kapitaltäckning sjunker, även om den alltjämt ligger över miniminivån.

3. Regler om genomlysning som innebär ökade krav påpublicering av bankers kapital och riskexponering.

De nya kapitalreglerna gäller, liksom idag, ”internatio-nellt aktiva banker”. De är dock skrivna så att de natio-

nella myndigheterna kan bestämma att de även skaanvändas för inhemska banker och eventuellt andrafinansiella institut. I Sverige har reglerna hittills till-lämpats för alla banker och även för värdepappersbolag.I denna ruta utvärderas endast innebörden av förslagettill nya kvantitativa regler.

De kvantitativa reglerna

De kvantitativa reglerna omfattar kapitalkrav för kredit-

risker, marknadsrisker och övriga risker.

Kapitalkraven för kreditrisker baseras som tidiga-re på standardiserade riskvikter. En viktig nyhet är emel-lertid att extern ”rating” föreslås få en mer betydelse-full roll som grund för fastställande av olika tillgångarsriskvikter. Utöver en reviderad standardmetod, som ärtänkt att kunna tillämpas av flertalet banker, öppnasprincipiellt möjligheter för mer sofistikerade banker attanvända interna kreditriskgraderingssystem och -model-ler som grund för beräkning av kapitaltäckningskrav.Genom att erbjuda ett alternativ vid sidan av standard-metoden hoppas Baselkommittén kunna uppmuntrabankerna till att fortsätta att utveckla och förbättra deinterna systemen för kreditriskhantering och riskmät-ning. Innan ett sådant alternativ blir praktisk verklighetåterstår emellertid en rad både tekniska och konceptu-ella problem att lösa.

I förlängningen av de mest avancerade kreditrisk-

BASELKOMMITTÉNS FÖRSLAG TILL NYAKAPITALTÄCKNINGSREGLER


graderingssystemen sker en utveckling av portföljbaserade

kreditriskmodeller. I stället för att bara addera individuellakreditrisker tar sådana modeller hänsyn till samvaria-tionen mellan olika ”kredithändelser”. Avsikten medsådana modeller är bland annat att hjälpa bankerna attanalysera den globala risktagningen i banken. En port-följbaserad modell, som är väl underbyggd, torde ihögre grad än icke-portföljbaserade modeller återspe-gla bankens faktiska risker och är därför eftersträvans-värd både för banken och för tillsynsmyndigheten.

Innan någon av de interna metoderna kan använ-das för formella kapitaltäckningskrav, måste dock till-synsmyndigheterna vara övertygade om att modellernaär konceptuellt sunda och empiriskt validerade, samtger jämförbara kapitaltäckningskrav. Baselkommitténhar gjort bedömningen att det i dagsläget återstår fleroch allvarligare problem att lösa för portföljbaseradekreditriskmodeller än för interna riskgraderingssystem,innan dessa krav är uppfyllda. Kommittén har därföruttalat att det i ett första steg främst är de icke-portfölj-baserade interna riskgraderingssystemen som kan bliaktuella för att ligga till grund för nya kapitaltäcknings-krav. Kommittén följer emellertid utvecklingen noga ochhoppas kunna engagera bankbranschen i en konstruktivdialog. Bakom kommitténs förslag ligger en uttrycklig

förhoppning om att förbättrade incitament för att förfi-na de interna kreditriskhanteringssystemen också bere-der vägen för en framtida övergång till mer integreradekreditriskmodeller.

Baselkommittén avser också att utarbeta riktlinjer föratt i högre grad än vad som för närvarande är fallet attlåta kapitaltäckningskraven återspegla förekomsten avgarantier och säkerheter. Även andra metoder för risk-reduktion, exempelvis värdepapperisering, kreditderi-vat och nettning på balansräkningen, kommer i störreutsträckning än tidigare återspeglas i lägre kapitalkrav.

Förslaget innebär inte någon ändring i de gällande be-räkningsmetoderna och kapitalkraven för marknadsrisker.

Förslaget innebär, slutligen, en öppning för att stäl-la kapitalkrav för operativa risker samt för banker somhar mycket stora exponeringar mot ränterisker totaltsett, vilket är en skillnad mot idag när enbart ränteriskeri handelsportföljen är föremål för kapitalkrav.

De slutliga reglerna blir inte bindande för Sverigeförrän förslaget godtagits av riksdagen och resulterat ien ändrad lagstiftning. Sverige kommer även att påver-kas av att reglerna kommer att resultera i nya kapital-täckningsdirektiv från EU, under förutsättning att deantas av Baselkommittén efter remissrundan.

Riksbanken har tidigare kommenterat bankernasriskhantering inom området motparts- och avveck-lingsrisker.35 Eftersom detta är ett område som helatiden utvecklas i bankerna är det viktigt att löpandefölja detta. Det är angeläget att de svenska bankernautnyttjar de möjligheter till riskreducering som finnstillgängliga. I avsnittet beskrivs de viktigaste riskre-ducerande metoderna som används i dagsläget.

Krediter till finansiella företag föregås normalt av attbankerna sätter upp limiter mot enskilda motparter.Limiten sätter en gräns för hur stor den totala expo-neringen mot en motpart kan bli. I normalfallet görsen prövning av limiten vid ett tillfälle varje år. Närväl limiten är satt är det i princip möjligt att göraaffärer och ge enskilda krediter utan att fatta ettenskilt kreditbeslut. Detta är ett effektivt sätt för ban-

kerna att arbeta och den finansiella handeln skulleinte fungera om det var nödvändigt att göra en kredit-bedömning i samband med varje enskild affär.

Bankernas fastställande av limiter är en del avden ordinarie kreditbeviljandeprocessen. Beviljan-det sker i en hierarkisk struktur där limitens storlekblir styrande för i vilken slutinstans beslutet fattas.Det är alltså storlek mer än faktisk risk som är sty-rande för vem som fattar beslutet. Detta innebärnaturligtvis en risk för att de riktigt svåra besluten fårför lite uppmärksamhet eftersom mindre svåra kre-diter tar för stort utrymme av beslutsorganets tid.När det gäller de finansiella motparterna är det inormalfallet ett styrelsebeslut. En limit fördelas sedan

34 För en utförlig diskussion om båda dessa förslag till reformerade bankregler, se”Mot nya nationella och internationella bankregler” av Göran Lind och Johan Molin, Penning- och valutapolitik 1999:3.

35 Se Finansmarknadsrapport 1998:2.


ut i organisationen och i en del banker sker sedanendast limituppföljningen på lokal nivå, medanandra följer den totala limiten dagligen.

Som en följd av beslutsprocessen tenderar limi-terna att bli stora. Man vill helt enkelt täcka in dagarmed extremt hög handel med en enskild motpart ilimiten för att slippa ta separata beslut om att höjalimiten när omsättningen i marknaden är hög, någotsom i praktiken också är ogörligt eftersom besluten idessa fall normalt sker i styrelsen. Eftersom limiternaockså fördelas och sedan följs upp lokalt innebär detockså att det byggs in mer ”luft” i systemet i form avoutnyttjat limitutrymme. Detta gäller särskilt om enmotpart är verksam på flera av de geografiska mark-nader som banken är representerad på, och om denär aktiv på olika delmarknader inom den finansiellahandeln. I praktiken är utnyttjandegraden i mångafall bara en mindre andel av den totala limiten. Dettainnebär att bankernas kreditriskexponering teore-tiskt skulle kunna flerdubblas utan att några auto-matiska spärrar slår till i systemet.

Bankernas kreditriskexponering skulle kunna fler-

dubblas utan att några automatiska spärrar slår till i

systemet.

Att limiterna i praktiken betraktas som en fri resursinternt i bankerna gör att det saknas incitament attbegränsa dem. Det förefaller mot den bakgrundennaturligt att exempelvis handlare vill ha limit på såmånga som möjlig i fall det någon dag skulle behö-vas. En tydligare kapitalallokering, internprissättning

eller någon annan form av åtgärd som kan skapaincitament att hålla nere ”luften” i limiterna skulledärför vara positivt. Denna form av styrmedel saknasdock i huvudsak idag.

Flera banker uppger att de har blivit mer risk-medvetna efter förra höstens turbulens på de finan-siella marknaderna. Detta har i olika omfattningpåverkat landlimiter, analys av tillväxtmarknader ochi vissa fall också resulterat i minskad motpartskrets.

Exponeringarna för avvecklingsrisk i valutahan-deln har tidigare inte betraktats som kredit-exponeringar av de svenska bankerna i den mening-en att de innefattats i limitsystemen. Hur stora såda-na exponeringar har kunnat bli har endast begrän-sats av handelns storlek, inte av överväganden ochmätning av storleken på exponeringar mot enskildamotparter. Flertalet banker har dock infört avveck-lingslimiter under det gångna året. Dessa limiter ärnormalt separerade från den vanliga kreditlimiten ibankerna på så sätt att de beslutas och mäts var försig. Det är dock viktigt att banken kan mäta hela sinexponering mot en motpart, vilket i dagsläget endastkan göras vid behov, genom manuellt arbete.

Avvecklingsriskerna i valutahandeln har fåttmycket uppmärksamhet i det internationella myndig-hetssamarbetet. I rutan härintill beskrivs kortfattatett förslag till riktlinjer för nationella tillsynsmyndig-heters krav på banker som utarbetats av Baselkom-mittén för banktillsyn, i nära samarbeta med G10:skommitté för betalningssystemfrågor.

Baselkommittén för banktillsyn har utarbetat riktlinjerför nationella tillsynsmyndigheters krav på banker närdet gäller hantering och mätning av avvecklingsrisker ivalutahandeln. Riktlinjerna omfattar krav på korrektamätmetoder av exponeringar samt förbättrad hanteringav exponeringar genom exempelvis införandet av limiteroch reservrutiner. Efter en remissrunda bland mark-

nadsaktörer kommer dessa riktlinjer att implementerasav de nationella tillsynsmyndigheterna, i Sverige såledesav Finansinspektionen.

De krav som kommer att ställas på marknadsaktö-rerna vad gäller avvecklingsrisk i valutahandeln är inrik-tade på flera olika typer av riskreducerande åtgärder. Endel krav syftar till att bankerna ska få bättre kontroll över

BASELKOMMITTÉNS RIKTLINJER FÖR AVVECKLINGSRISKER I VALUTAHANDELN


ISDA-avtal för derivat, PSA/ISMA för repor ochOSLA för värdepapperslån.37 I detta avsnitt berörsendast nettning på derivatmarknaden, eftersom mot-partsrisken inte är så stor vad gäller repor och vär-depapperslån, och den riskreducerande effekten där-för är av mindre betydelse.

Samtliga banker har i stor utsträckning tecknatnettningsavtal med sina större motparter. Nettnings-avtalen är normalt ”globala” i den meningen att deomfattar alla olika typer av derivatpositioner somuppstår. Däremot är det ovanligt med avtal som täcker exponeringar inom olika produktområden.Nettningen påverkar i varierande utsträckning mät-ningen av kreditexponeringen på en motpart. I vissafall minskar limitutnyttjandet för en motpart om enmotstående position finns, i andra fall inte, varför detfinns en överskattning av den faktiska kreditrisk-exponeringen i bankerna. Om nettning beaktasreduceras bankernas största derivatexponeringar igenomsnitt med ungefär hälften.

Nettning innebär att en bank vid en motparts fallis-semang får rätt att från sin fordran på motpartenavräkna eventuella skulder som banken har tilldenne. Det innebär att banken endast får en fordranpå konkursboet som uppgår till nettobeloppet av for-dringarna och skulderna. Nettning är därmed i prin-cip detsamma som kvittning. Det finns dock en vissskillnad mellan dessa två begrepp. Den främsta skill-naden är att kvittningsreglerna enbart omfattar mot-stående betalningsskyldigheter (eller identiska leve-ransskyldigheter) medan nettningsreglerna även till-låter avräkning av motstående skyldigheter att leve-rera finansiella instrument av olika slag, eller attavräkna en leveransskyldighet mot en betalnings-skyldighet. Nettning förutsätter enligt svensk rätt attsärskilt avtal upprättas mellan parterna. Nettnings-avtal kan användas även i situationer när kvittningskulle kunna tänkas vara möjlig, om det råder osä-kerhet om kvittningen är legalt hållbar, exempelvisnär flera länders rättssystem är inblandade.

Nettning är i första hand aktuellt för derivat,repor och värdepapperslån, där de största motstå-ende positionerna normalt uppstår. De nettningsav-tal som träffas är normalt standardavtal som tagitsfram av internationella branschorganisationer;

sina respektive exponeringar, andra syftar explicit till attreducera storleken på exponeringen.

I riktlinjerna fastslås att denna form av avveck-lingsrisk är en form av kreditrisk, vilket medför att expo-neringen ska hanteras som all annan form av kreditriski banken.37 Detta medför att en bank ska ha tydliga pro-cedurer för att mäta och hantera sin aggregerade kre-ditrisk mot en motpart. Varje bank ska sätta limiter förhur stor exponering mot denna risk som banken ärberedd att ta mot varje motpart. Bankens mätmetoderska ta hänsyn till den faktiska exponeringstiden, från detatt exponeringen startar till dess att den är avslutad. Detär av stor vikt att bankens mätmetod inte underskattarexponeringen.

Riktlinjerna pekar även på att bankerna aktivt ska söka reducera exponeringen mot avvecklingsrisk i

valutatransaktioner. Detta kan exempelvis ske genomatt reducera exponeringstiden eller genom att användade bilaterala nettningsarrangemang som erbjuds påmarknaden.

Banker ska även ha väl organiserade reserv- ochkrishanteringsrutiner som ska täcka flera möjliga hän-delser som exempelvis operationella problem, fallisse-mang av motpart och marknadsrelaterade händelser.Riktlinjerna betonar även behovet av stresstester pådetta område. Bankerna ska ha adekvata interna gransk-ningsrutiner för att försäkra att bankens exponering motavvecklingsrisk i valutatransaktioner i möjligaste omfatt-ning minimeras.

37 För en närmare beskrivning av de risker som uppkommer vid avvecklingenav valutatransaktioner, se Finansmarknadsrapport 1998:2.

37 International Securities Dealers’ Association, The Bond Market Association,New York (tidigare the Public Securities Association), International Securities Mar-kets Association och Overseas Securities Lending Agreement.


ringen till motparten. Kontantbetalningarna kanockså ske med viss periodicitet, till exempel dagli-gen. I princip medför förfarandet att kontanteranvänds som säkerhet. Effekten på kreditexpone-ringen blir då likvärdig med säkerhetsställande, menkontanter har nackdelen att de ofta är dyrare attanvända som säkerheter än värdepapper.

Istället för att själva ta säkerheter av sina mot-parter kan bankerna använda ett clearinghus somgår in som central motpart. Exempelvis OM till-handahåller clearing även för icke-börshandladederivat. De svenska bankerna visar dock endast svagtintresse för detta alternativ och menar att riskredu-ceringen förvisso är önskvärd, men att kostnadenofta är hög. Så länge det finns limitutrymme mot enkund menar vissa att det enbart är en kostnad atthantera kontrakten genom clearing och att det där-för är naturligt att avstå. Av samma anledning före-kommer det också att man istället för att handla ettbörshandlat derivat, t.ex. FRA-kontrakt, handlarmotsvarande derivat oclearat.

Den osäkrade utlåningen som bankerna ger pådepositmarknaden kan i princip säkerställas genomatt repor används. I bankerna framstår dock intedessa två utlåningsformer i så stor utsträckning somalternativ. I första hand används repor för värde-pappersaffärer och finansiering av dessa, medandepositmarknaden utnyttjas för likviditetshantering-en. Ett undantag från detta är lån i Riksbanken,både under dagen och över natten, där säkerheterkrävs. Mot mindre kreditvärdiga motparter användsdock repor som ett alternativ till annan utlåning.

Bankerna mäter kreditexponeringen för reporpå olika sätt. Det förekommer både att repor baratar limitutrymme i anspråk om värdet av säkerhetenunderstiger värdet av lånet och att hela krediten sessom en kreditexponering.

Bankerna har i viss utsträckning förbättrat sin risk-hantering inom området motparts- och avvecklings-risker under det senaste året, delvis kopplat till erfarenheterna från förra hösten. Beträffande limit-systemet är införandet av avvecklingslimiter för

Avtal om nettning på depositmarknaden finns,men används inte i samma utsträckning som på övrigamarknader. Ett skäl är att det i mindre utsträckninguppstår motstående positioner på depositmarkna-den än på de andra marknaderna. Ett annat är attkvittning anses vara möjlig mellan svenska motparterför positioner på depositmarknaden, även utan attsärskilt avtal upprättas. Ett tredje är att depositnett-ning ej medför att exponeringar kan reduceras i kapi-taltäckningshänseende. Samtidigt finns det egentligenfå skäl att inte upprätta nettningsavtal, om motstå-ende positioner överhuvudtaget uppstår, varför detkan tänkas ske en ökning av depositnettning för sven-ska banker framöver.

Tagande och ställande av säkerheter för positionerpå derivatmarknaden blir allt vanligare internatio-nellt. I Sverige är dock detta betydligt mindre utbrett,vilket delvis förklaras av att bankernas derivatexpo-neringar i vissa fall inte är så stora i relation till övrigverksamhet. I sådana fall anser bankerna att det inteär motiverat med ställande och tagande av säkerhe-ter, eftersom kostnaden anses för stor i förhållandetill den eftersträvade riskreduceringen. En av desvenska bankerna har dock en utvecklad säkerhets-hantering, med systemstöd för dagligt ställande avmarginalsäkerheter, och förefaller ligga väl framme iden internationella utvecklingen.

De banker som idag inte använder säkerhetervisar dock ett principiellt intresse att börja med det,men påpekar att det kräver stora resurser i form avsystemstöd. För att få effektivitet i hanteringen måstebåde tagandet och lämnandet av säkerheter såvälsom nettning mellan produkter kunna genomförasmed hög grad av automatik. Därutöver krävs attman tecknar avtal med sina motparter, något somtar tid eftersom juridiken är komplicerad. En vari-ant på ställande av säkerheter vid långa derivatkon-trakt är att utföra kontantbetalningar för att utjämnapositionerna. Detta innebär att när marknadsvärdetav en derivatposition uppnår viss storlek nollställerparterna i en affär kontraktet genom att den som haren negativ position betalar marknadsvärdesföränd-


valutahandeln mest positivt. Att limiterna är så passmycket större än utnyttjandet är dock ett problem,eftersom det innebär att exponeringar kan öka mycket snabbt och utan att några spärrar slår till. Ikombination med att bankerna i många fall inte harnågon utvecklad prissättning av kapitalanvändningsaknas i stort sett incitament internt för att bringaner motpartsexponeringarna. Eftersom limiterna avflera skäl behöver vara stora i förhållande till det faktiska utnyttjandet kan därmed betydligt störreexponeringar uppstå än vad banken borde eftersträvamed beaktande av den avkastning som genereras avde aktuella transaktionerna. Andra brister i limit-systemen är svårigheterna att genomföra globalauppföljningar av limitutnyttjandet och uppföljningarpå koncernnivå.

En positiv utveckling är att nettningen på deri-vatmarknaden förefaller väl utvecklad i bankerna.Nettningsavtal används i stor utsträckning för destörsta motparterna och i den mån sådana saknasfinns ambitioner om förbättringar. En ökad använd-ning av nettningsavtal på depositmarknaden kanvara önskvärd, i de fall motstående positioner finns.Detta behöver dock inte vara fallet, eftersom mot-stående positioner inte uppstår i samma utsträckningsom på derivatmarknaden. Ett sätt att ytterligarereducera exponeringarna på derivatmarknaden äratt i större utsträckning använda säkerheter, någotsom generellt sett inte förefaller ha fått så stor sprid-ning på den svenska marknaden. Höga kostnader irelation till storleken på handeln är ett skäl som ban-kerna anger för detta. Likaså finns en potential förminskade exponeringar på derivatmarknaden genomanvändning av clearing, men detta förefaller i förstahand användas för börshandlade produkter därclearing är norm på marknaden. I övrigt förefallerbankerna i stor utsträckning se clearing som en renkostnad. Detta synsätt förstärker bilden av att vissamotpartsexponeringar ses som en på gränsen till ”frinyttighet” i den egna verksamheten, och att störrekrav kan behöva ställas från myndigheter på ban-kernas förhållningssätt i detta avseende.

Minskade motparts- ochavvecklingsrisker med EMU

För att belysa hur införandet av euron har påverkatbankernas motparts- och avvecklingsrisker är detlämpligt att börja med att beskriva hur en traditionellkommersiell betalning går till. Bankerna har tidiga-re hanterat betalningar i utländsk valuta genom attanvända korrespondentbanker. De olika momenteni en traditionell betalning med hjälp av korrespon-dentbanker kan illustreras med följande exempel:

1) Svenska företaget ska betala 100 DEM till Tyskaleverantören. Svenska företaget ger Svenska ban-ken i uppdrag att utföra betalningen.

2) Svenska banken tar ut motsvarande 100 DEMfrån Svenska företagets konto. Därefter skickarde en betalningsinstruktion till sin korrespon-dentbank Tyska banken 1 att ta ut 100 DEMfrån Svenska bankens konto där och skicka dessapengar till Tyska leverantörens konto i Tyskabanken 2.

3) Tyska banken 1 genomför betalningen till Tyskabanken 2 via ett inhemskt betalningssystem.

4) Tyska banken 2 bokar pengarna på Tyska leve-rantörens konto hos dem.

En sådan här betalningstransaktion bör normalt taca 3–4 dagar från det att Svenska företaget ger betal-ningsuppdraget till dess att Tyska leverantören harpengarna på sitt konto.38 I praktiken har det visat sigatt betalningen kan ta betydligt längre tid eftersom

38 I exemplet har antagits att Svenska banken har DEM. Alternativet är att banken måste handla upp DEM på marknaden vilket innebär att till betalningenläggs en valutaaffär. Hur valutaaffären går till redovisas i annat exempel nedan.


Alla betalningar i kronor mellan svenska banker går förreller senare via RIX, Riksbankens interbank och clear-ing system. RIX är ett system där betalningar avvecklasbrutto i realtid (RTGS). Det innebär att betalningarnaavvecklas en och en i samma ögonblick som de initierasav deltagaren givet att denne har täckning för dem. Ijanuari 1999 delades RIX-systemet upp i två delar, K-RIX för kronor och E-RIX för euro. För att understöd-ja penningpolitiken länkades de nationella interbank-systemen inom EU samman i ett gemensamt nätverkför gränsöverskridande betalningar, kallat Target (Trans-european Automated Real-time Gross settlementExpress Transfer system). Target bygger på att central-

bankerna agerar som korrespondentbanker för varand-ra. Inom ramen för E-RIX avvecklas både gräns-överskridande betalningar i Target och inhemska eurobetalningar mellan RIX-deltagare. Det är upp till RIXdeltagaren själv att avgöra om han vill delta i både K-RIX och E-RIX eller endast ett av systemen.

Ett alternativt system till Target är EBA:s (EuroBanking Association) clearingsystem Euro-1. I EBA:sdagliga nettoavveckling ingår 65 banker, däribland defyra svenska storbankerna. EBA är det system som desvenska bankerna använder för merparten av sina betalningar i euro. Avvecklingen sker en gång per dag,mellan 16.00 och 17.00, via Target.

RIX, E-RIX, TARGET OCH EBA

både avsändande och mottagande bank ligger någraextra dagar på betalningen för att kunna tjäna s.k.float.39

Den i det här sammanhanget viktigaste delen avtransaktionen, interbankdelen (steg 2 och 3 ovan),tar i normalfallet ungefär 2 dagar. De risker somfinns i denna typ av transaktion hänger sammanmed att Svenska banken måste ha pengar på kontoti Tyska banken 1 och därmed ha en kreditriskexpo-nering mot denna. Alternativet är att Tyska Banken1 ger en intradagskredit till Svenska banken. Dådessa krediter som praxis sker utan säkerhet innebärdet att Tyska banken 1 tar en risk på Svenska Ban-ken. Det bör dock poängteras att banker ofta efter-strävar att nollställa sina korrespondentbankskontonvarje dag, varför det i huvudsak rör sig om intra-dagsexponeringar.

Med införandet av euron har det uppkommitnya sätt att hantera betalningar över gränserna inomEU. De svenska bankerna behöver inte längreanvända korrespondentbanker för att sända eller taemot betalningar i euro. Istället kan de användanågot av de gränsöverskridande betalningssystemenför euro (se ruta ovan). Redan inför introduktionenav den gemensamma valutan började bankerna seöver sitt nät av korrespondentbanker inom euro-området. Successivt har antalet korrespondentban-ker minskat. Processen har fortsatt med accelere-

rande hastighet under 1999, vilket är naturligt efter-som traditionella korrespondentbanksarrangemangi princip inte bör behövas inom euroområdet.

Idag utförs endast mycket få betalningsuppdragi euro via korrespondentbanker och i samtliga ban-ker är det frågan om mycket små kommersiellt rela-terade transaktioner. Istället görs de allra störstabetalningarna via Target, medan flertalet finansiellaoch kommersiella betalningar sker via EBA-clear-ingen (se ruta). I antal betalningar är därför EBA-clearingen avsevärt större än Target, men skillnadenär inte fullt så stor om man ser till värdet av betal-ningarna.

Genom att betalningar i euro hanteras på dettasätt sker avvecklingen redan samma dag – i Target irealtid och i EBA en gång per dag. Den kreditrisksom tidigare var kopplad till korrespondentbankernahar reducerats för betalningar som genomförs viaEBA och Target, där avvecklingen sker via konton icentralbankerna. Det hör också till vanligheten attkorrespondentbanksarrangemang innehåller intra-dagskrediter, för vilka det endast i undantagsfall ställssäkerheter. I Target ställs säkerhet för all intradag-skredit och i EBA finns avvecklingslimiter och säker-hetskrav. Eftersom betalningar idag framför allt gårvia något av dessa system har exponeringen motmotpartsrisker minskat, liksom risken för spridningav likviditetsproblem.


fått besked om att pengarna erhållits på sitt konto iK1. Svenska banken 2 har en motsvarande expone-ring från det att den dag T+1 skickat betalningsin-struktionen till K2 fram till dess att pengarna erhål-lits i RIX under dag T+2.

Genom tillkomsten av snabbare betalningsvägarsom vuxit fram i samband med införandet av euron,och det faktum att svenska banker har tillgång tilldessa betalningskanaler, har denna exponering kun-nat reduceras. I exemplet ovan antar vi att affärenistället sker idag och gäller köp av 100 euro till kurs9,0. I detta fall händer inget förrän dag T+2, dåSvenska banken 1 i RIX betalar 900 kronor till Sven-ska banken 2 som i sin tur betalar 100 euro till Sven-ska banken 1 via E-RIX. Idag finns ingen facilitetsom gör att dessa båda betalningar görs helt bero-ende av varandra, så kallad payment versus payment(PVP), varför en viss intradagsexponering uppkom-mer. Inget hindrar dock bankerna från att avtals-mässigt komma överens om att dessa betalningar skaskickas samtidigt och genom avtalet i praktiken eli-minera avvecklingsrisken i alla transaktioner däravtalet följs.41

Även exponeringen mot avvecklingsrisk i valutaaffä-rer har kunnat reduceras genom att avvecklingstideni vissa fall har förkortats till följd av att svenska ban-ker har tillgång till både RIX och Target. Normaltfinns inte denna tillgång till centralbankssystem iannan valuta, men eftersom Riksbanken också till-handahåller E-RIX med koppling till Target är dettaen nyhet som kommer de svenska bankerna tillgodo.Effekterna på avvecklingsrisken kan illustreras medett exempel på en valutaaffär mellan två svenskabanker från tiden före EMU:

1) Dag T40: Svenska banken 1 köper 200 DEM avSvenska banken 2 till kursen 4,50.

2) Dag T+1: Svenska banken 2 sänder ett betal-ningsuppdrag till sin korrespondentbank i DEM(K2) att betala 200 DEM till Svenska Banken 1:skorrespondentbank i DEM (K1).

3) Dag T+2: K2 betalar 200 DEM till K1 i dettyska betalningssystemet.

4) Dag T+2: Svenska banken 1 betalar 900 kronortill Svenska banken 2 via RIX-systemet.

5) Dag T+3: Svenska banken 1 får av K1 reda påatt pengarna har erhållits.

Exemplet visar hur avveckling av en valutaaffär gårtill i praktiken. I detta exempel utsätts Svenska ban-ken 1 för en avvecklingsrisk från det att den betalatvalutan dag T+2 till dess att banken under dag T+3

Svensk bank handlar med RIX-medlem Target-medlem Annan bank

SEK/euro Intradag (1–2) Intradag (1–2) 1–2

SEK/annan 1–2 1–2 1–2

Euro/annan 1–2 1–2 (2–3) 1–2 (2–3)

Annan/annan 2–3 2–3 2–3

Tabell 3:1.

Kreditriskexponering i antal

dagar vid valutahandel från

en svensk banks perspektiv.

Inom parentes anges vad som

gällde för EMU-valutorna

innan EMU startade i de fall

en minskning ägt rum

39 För en diskussion kring float se Lybeck, Floaten i betalningssystemet, Penning-

och valutapolitik, 1997:3/4.

40 Med dag T menas den dag som handeln initieras (T=trade). Denna termino-logi är vanlig när avvecklingscykler diskuteras.

41 Så länge det inte finns någon funktionalitet som håller inne den ena betal-ningen till dess att den andra genomförts finns alltid risken att den ena banken be-talar, men att den andra inte fullföljer sitt åtagande varför risken kvarstår. I normal-fallet borde dock ett sådant avtal eliminera avvecklingsrisken.


I exemplet ovan har vi antagit att det rör sig omtvå svenska banker. Om en svensk bank istället hand-lar med en tysk bank innebär det i princip sammareducering av avvecklingsrisken för den svenska ban-ken, medan den tyska banken får en exponeringunder 1–2 dagar beroende på att den inte har till-gång till RIX utan måste använda sig av en svenskkorrespondentbank. I tabell 3:1 nedan redogörs förden tid som exponeringen mot avvecklingsrisk i valu-tahandeln utgörs av full kreditrisk. Exponeringsti-den, som påverkas av motparten och vilka valutorsom handlas, ses utifrån en svensk banks perspektiv.Liksom påpekats ovan är det en förutsättning attbankerna använder möjligheten att synkroniserabetalningar mellan två betalningssystem, vilket intealltid är fallet i praktiken.

Eftersom svenska banker endast har en liten delav valutahandeln med svenska banker som motparter,ca 5–10 procent, är effekten av riskreduceringen dememellan begränsad. Av den omsättningsstatistik somRiksbanken idag har går det inte att utläsa hur stor andel av valutahandeln som sker med Target-anslutna motparter eller vilka valutor de handlar

med dem. Det går därför inte att kvantifiera den ris-kreducering som här skett.

Exponeringen mot motpartsrisker härrörande från

korrespondentbanksarrangemang har minskat och kan

förväntas fortsätta minska.

Sammantaget innebär det att exponeringen motmotpartsrisker härrörande från korrespondent-banksarrangemang har minskat och kan förväntasfortsätta minska. Samtidigt har den del av expone-ringen mot avvecklingsrisker i valutahandeln somutgör full kreditrisk kunnat reduceras genom attbetalningar i euro kan utföras mycket snabbare änvad som var möjligt i de tidigare 11 nationella valu-torna, som nu ingår i EMU. Till viss del har dockvolymerna ökat. Flera banker uppger att de sett enökning av antalet kommersiella betalningar till Euro-land och att interbankbetalningarna visserligen min-skat i antal, men att värdet av betalningarna ökat.Detta medför att det i många fall kan vara fråganom ökade volymer, men att riskexponeringen fördessa är under en kortare tidsperiod.


Förberedelserna inför övergången till år 2000

Så gott som alla svenska finansinstitut har uppfyllt kraven på förberedelser och

beredskapsplanering inför år 2000. Även om det ligger på de enskilda institutens ansvar att

förbereda sig inför övergången, har Riksbanken arbetat internt och externt för att betalnings-

systemet och dess beståndsdelar ska fungera utan allvarliga störningar över millennieskiftet.

Under den andra hälften av 1999 har finansinstitut och myndigheter riktat sin uppmärksamhet

mot frågor rörande likviditet och beredskapsplanering. Riksbankens beredskapsplanering syftar

till att säkerställa att tjänster av vital betydelse för betalningssystemet, t.ex.

pantsättning av värdepapper, kommer att fungera.

Likviditeten i banksystemetunder millennieskiftet

Omfattande tester och förberedelser har gjorts föratt en så friktionsfri övergång som möjligt till 2000ska ske. Allt talar för att de finansiella marknadernakommer att fungera som vanligt under övergången.Icke desto mindre förbereder sig institut och myndig-heter i Sverige och utomlands för att hantera de pro-blem som skulle kunna uppstå som resultat av tek-niska problem vid årsskiftet eller av ändrat beteendehos allmänheten eller marknadsaktörerna.

En fråga som diskuterats är om det finns risk föratt bankerna runt årsskiftet kan drabbas av ett likvi-ditetsunderskott och i så fall hur de ska hantera det.Osäkerhet om tillgång till likviditet under millennie-skiftet har inneburit att en del finansiella institut ochföretag i såväl Sverige som utomlands har ökat sittinnehav av likvida tillgångar och har upprättat ter-minskontrakt för att få låna över millennieskiftet.

Ett sätt att kvantifiera likviditetspremien vid mil-lennieskiftet är att beräkna den så kallade butterfly-spreaden över årsskiftet. Utgångspunkten för beräk-ningen är räntan på decembers tremånaders ter-

minskontrakt, med andra ord den förväntade tre-månadersräntan på ett lån som löper över årsskiftet.Eftersom detta kontrakt innebär tillgång till likviditetöver övergångsperioden, bör dess ränta återspeglalikviditetspremien. Genomsnittet av räntan på sep-temberkontraktet 1999 och marskontraktet 2000dras ifrån räntan på decemberkontraktet för attberäkna spreaden. Genomsnittet av räntorna pådessa kontrakt bör avspegla marknadens förvänt-ningar på ränteutvecklingen men eftersom dessakontrakt inte löper över millennieskiftet bör de inteinnehålla risk förknippad med millennieskiftet. Där-med kan butterflyspreaden ge en indikation på stor-leken på den riskpremie som är förknippad med mil-lennieskiftet. Butterflyspreaden i Sverige har följtsamma utveckling som butterflyspreadarna i andraländer. De ökade över sommaren för att falla igen iseptember. I Sverige föll butterflyspreaden till 4 ränte-punkter; att jämföras med genomsnittet under densenaste 12-månaders perioden på 11 räntepunkter.

Spreadarna har minskat i samband med attmarknadsaktörer har fått information om att denfinansiella sektorn har avslutat förberedelserna införmillennieskiftet och fått större förtroende för likvidi-


kronor. Banksektorns kassabehållning plus dess inne-hav av värdepapper som kan pantsättas inom betal-ningssystemet har i genomsnitt legat omkring 200miljarder kronor under de senaste två åren. Vanligt-vis pantsätter bankerna värdepapper värda omkring50 miljarder kronor i Riksbanken som säkerhet förintradagsupplåning i RIX-systemet.

Riksbanken har öppnat kommunikationskana-ler med centralbankerna i de länder där svenskabanker har filialer eller dotterföretag. Detta kommeratt underlätta ett eventuellt tillhandahållande av likviditet för dessa enheter om problem i infrastruk-turen skulle göra det svårt för bankerna att självaklara det.

I sin rapport till regeringen den 30 september 1999gjorde Finansinspektionen bedömningen att förbere-delsearbetet i de finansiella företagen har fortskridit påett tillfredsställande sätt under året och att det därförinte är sannolikt att allvarliga störningar inom den finan-siella sektorn kommer att uppstå i samband med mil-lennieskiftet. Finansinspektionen fick i juni 1998 i upp-drag av regeringen att övervaka förberedelserna inomden finansiella sektorn.

I sitt arbete har Finansinspektionen riktat in sig påtvå grupper av finansinstitut. Den första gruppen bestårav 15 prioriterade institut, varav 6 är försäkringskon-cerner, 5 är bankkoncerner och 4 är institut inom områ-dena börs, clearing och betalningsförmedling. Denandra gruppen består av institut som bedöms ha enmedelstor påverkan på det finansiella systemet i sam-band med millennieskiftet. Finansinspektionens över-vakning har omfattat institut som tillsammans har enmarknadsandel på över 99 procent.

Finansinspektionen kunde i sin rapport bekräfta attde prioriterade instituten hade uppfyllt tillsynskraven påförberedelser inför år 2000. De institut som har enmedelstor inverkan på det finansiella systemet var pågod väg att fullborda sina förberedelser före utgångenav oktober månad.

En stor del av Finansinspektionens arbete under

sommaren och hösten var inriktat på finansinstitutensberedskapsplanering. Instituten ålades att uppfylla detillsynskrav som utarbetats på beredskapsplanering, vilkaföljer de standarder som fastställts av Baselkommitténför banktillsyn (Basel Committee on Banking Supervision) ochJoint Year 2000 Council. Finansinspektionen bekräftar attde prioriterade finansiella instituten har beredskapspla-ner som uppfyller kraven. De institut som har en medel-stor påverkan på det finansiella systemet hade redan till-fredsställande beredskapsplaner eller förväntades hasådana före utgången av oktober månad. Dennabedömning baseras på rapporter från särskilt förordna-de revisorer som granskade befintliga planer per den 30juni. Planerna utgår från en analys av år 2000-relate-rade risker för institutens affärsverksamhet. De inne-håller dessutom beredskapsåtgärder för att hantera funk-tionsstörningar i interna system, hos en motpart eller isamhällets infrastruktur, t.ex. elförsörjningen. Samtligaplaner innehåller slutligen en beredskapsorganisationmed den personal som krävs för både verksamhetsrela-terade och tekniska frågor. En del av utbildningsinsatsenoch tester av beredskapsplaner återstår dock.

Finansinspektionen fortsätter att övervaka institu-ten för att säkerställa att inget händer som kan påverkaderas beredskap inför millennieskiftet.

FÖRBEREDELSERNA INOM DEN SVENSKAFINANSIELLA SEKTORN

tetssituationen i banksystemet. Banksystemet somhelhet kan drabbas av likviditetsunderskott om all-mänheten ökar sin efterfrågan på sedlar i sambandmed millennieskiftet och bankerna inte har tillräck-ligt med säkerheter för att låna motsvarande beloppi Riksbanken. En ökad sedelefterfrågan är den endaorsaken till att banksektorn som helhet kan saknalikviditet och måste finansiera sig i Riksbanken.

Banker som har tillgång till Riksbankens betal-ningssystem, RIX-systemet, har rätt att automatisktlåna så mycket som de behöver mot säkerhet. Andrafinansinstitut kan i sin tur låna från dessa banker.Den totala mängden värdepapper som kan pantsät-tas i Riksbanken är relativt stabil och har under desenaste fyra åren uppgått till ungefär 1700 miljarder


millennierelaterade dataproblem, hur banksektornhar förberett sig för dessa och myndigheternas arbe-te. I Riksbankens broschyr Dina pengar försvinner inte

vid millennieskiftet förklaras vilka åtgärder bankernahar genomfört för att säkerställa kundernas konto-information och att de normala betalningsmetodernaför konsumenter kommer att fungera som vanligt.Denna information har också spridits i tal och artiklar.

Riksbanken och Finansinspektionen har föravsikt att under den kritiska perioden i slutet av årethålla allmänheten underrättad och omedelbartoffentliggöra information om eventuella problem.

Riksbanken och Finansinspektionen har för avsikt att

under den kritiska perioden i slutet av året hålla

allmänheten underrättad och omedelbart offentliggöra

information om eventuella problem.

Riksbanken och bankerna förväntar sig att kontant-uttagen under julhelgen 1999 kommer att vara någotstörre än tidigare år. Kontantuttagen är alltid storaunder denna period och i år kan den stigande kon-

Millennieskiftet och privatkunderna

Allmänhetens efterfrågan på sedlar i samband medmillennieskiftet är betydelsefull för banksystemets likviditet och allmänhetens förtroende för det finan-siella systemet inverkar på beslutet om hur mångasedlar de väljer ta ut. Saklig information om millennie-skiftet och om den finansiella sektorns förberedelserspelar en avgörande roll för att allmänheten skallkänna förtroende för det finansiella systemet.

Styrelsen för psykologiskt försvar har undersöktallmänhetens syn på millennieskiftet under 1999.Den senaste undersökningen gjordes under augusti.42

Andelen undersökta som inte tror att millennieskiftetkommer att medföra några problem alls, vare sig fördem själva eller för samhället, var 41 procent.Undersökningen visar att majoriteten av den svenskaallmänheten, 74 procent, har mycket stort eller gan-ska stort förtroende för att bankväsendet kan klaraav problem kring millennieskiftet. Det är endast 16procent som tror att bankerna eller bankomaternakan drabbas av problem vid millennieskiftet. Förtro-endet har successivt stärkts under året (se figur 4:1).

Både Riksbanken och bankerna har tillhanda-hållit information för att informera kunderna om

42 Styrelsen för psykologiskt försvar, Medborgare, myndigheter och medier om år 2000-

frågan (Y2K), september 1999.

0

10

20

30

40

50

60

70

80

0

10

20

30

40

50

60

70

80Figur 4:1.

Allmänhetens syn på

bankväsendet i samband

med millennieskiftet.

Procentandel

Källa: Styrelsen för psykologiskt försvar, Medborgare, myndigheter och medier om Y2K–September 1999.

Februari -99 Maj -99 Augusti -99

Andel som tror att banken eller bankomat kan drabbas av problem vid 2000-årsskiftet

Andel som har mycket stort eller ganska stort förtroende för att problem inom bankväsendet kan klaras av


sumtionen i kombination med millenniefirandetskapa ett ökat behov av kontanter. Alla institut somär inblandade i tillhandahållandet av kontanter för-bereder sig för en sådan ökning. Huvudansvaret föratt allmänheten ska ha tillgång till de sedlar somefterfrågas ligger hos bankerna.

För att tillgodose ett ökat uttag av kontantermåste Riksbanken tillhandahålla en tillräcklig mängdsedlar och mynt och genom PSAB se till att kontan-terna distribueras dit de behövs. En rimlig bedöm-ning är att varje hushåll kan komma att öka sitt uttagmed ett par extra tusenlappar vilket motsvarar unge-fär 10 miljarder kronor. Som beskrevs i den senastestabilitetsrapporten uppgår värdet på sedlarna, bådede i lager och de i cirkulation, till 170 miljarder kro-nor, vilket är mer än tillräckligt för att täcka eventu-ella ytterligare kontantuttag. Bankernas likviditetuppgår till ungefär 200 miljarder kronor (se föregå-ende avsnitt), vilket innebär att bankerna kan klaraav ökade uttag.

Finansinspektionen har övervakat testerna ochberedskapsplaneringen när det gäller Bankgirot ochPostgirot. Båda dessa system uppfyller kraven påinterna och externa tester samt beredskapsplanering.Detta tillsammans med god tillgång på sedlar gör attdet inte förväntas uppstå några allvarliga problemmed allmänhetens betalningar.

Finansmarknaderna och millennieskiftet

De svenska finansmarknaderna förväntas fungerasom vanligt kring millennieskiftet. Marknadsaktörerhar emellertid länge förväntat att handeln kommeratt vara något mindre än den brukar vara vid ett års-skifte. Samtal som Riksbanken har haft med de vik-tigaste marknadsaktörerna tyder på att de har enrealistisk uppfattning om de typer av problem somkan uppstå i samband med millennieskiftet och attde arbetar för att säkerställa friktionsfria transaktio-ner och god marknadslikviditet. En indikation attmarknaderna har förtroende för den finansiella sek-torns förberedelser för millennieskiftet är nedgången

i den så kallade butterflyspreaden (se figur 4:2).Aktörer både på valutamarknaderna och pen-

ningmarknaderna överväger förändringar i rutineroch avtal för att minska trycket på clearing- ochavvecklingssystem. Några enkla rutiner, som att pap-persarbetet utförs korrekt och i tid så att korrige-ringar eller eftersläpande arbete inte behöver han-teras under den kritiska perioden, kommer att bidratill att minska avvecklingsflödena. Aktörerna på valu-tamarknaden har enats om att minska volymernanär det gäller avistahandeln under veckorna kringårsskiftet. Dessutom har man träffat en överens-kommelse om att terminskontrakt som ingås under1999 och som normalt skulle avvecklas i början avjanuari kommer att avvecklas den 14 januari. Dessaanpassningar kommer inte att påverka marknader-nas övergripande funktion och kunderna kommeratt kunna delta i alla transaktioner som de önskarunder denna period. På penningmarknaden är detav yttersta vikt att upprätthålla marknadslikviditet.Aktörerna kommer att försöka minska avvecklings-volymerna, men samtidigt upprätthålla likviditet ihandeln.

För att marknader ska fungera utan störningarmåste aktörernas datorsystem kunna fungera till-sammans och klara av alla steg i transaktionskedjanfrån handelsavslut till avveckling. Det är särskilt viktigt att de transaktioner som behövs för att bedri-va penningpolitik och justera likviditeten fungerarsmidigt. Riksbanken har tillsammans med en gruppstora marknadsaktörer inventerat de datorsystemsom är nödvändiga för de olika momenten i väsent-liga transaktioner för att bedöma behovet av ytterli-gare tester.43 Inventeringen visade att alla viktigatransaktioner och system redan har testats. Därmedfinns det ingen anledning att tro att störningar upp-kommer i dessa centrala transaktioner.

BeredskapsplaneringDet finns ingen anledning att förvänta sig någrabetydande problem i samband med millennieskiftet.Mindre funktionsstörningar i datorsystem som har


betydelse för det finansiella systemet inträffar emel-lertid då och då, även om allmänheten normalt inteär medveten om dem. Liknande störningar kannaturligtvis även inträffa under millennieskiftet.Finansinstituten utformar och testar rutinmässigtberedskapsplaner för att hantera problem i sinadatorsystem. I samband med millennieskiftet måstedessa planer utvidgas för att kunna hantera problemsom inträffar samtidigt på flera institut eller på fleramarknader, liksom problem inom den allmännainfrastrukturen som elförsörjning och telekommuni-kation.

Finansmarknadernas funktion är naturligtvisberoende av att telefonlinjer och elförsörjning fun-gerar. Enligt oberoende granskningar av dessa sek-torer som 2000-delegationen gjort bör den finan-siella sektorn kunna räkna med en fungerande infra-struktur under övergången.

Finansinspektionen förordnade särskilda reviso-rer som skulle granska beredskapsplanerna hos allaviktiga finansinstitut före den 30 juni 1999. Finans-inspektionen kan bekräfta att alla institut där funk-tionsstörningar skulle få betydande konsekvenser fördet finansiella systemet har beredskapsplaner somkommer att uppfylla tillsynskraven före utgången avoktober månad 1999.

För att allt ska fungera som vanligt under över-gången till år 2000 är det viktigt att Riksbankensbetalningssystem, RIX-systemet, kan avveckla betal-ningar och tillhandahålla likviditet. Målet för Riks-bankens beredskapsplan är att det finansiella syste-met ska kunna tillhandahålla betalningstjänster i till-räcklig omfattning även om det skulle uppstå opera-tiva problem. Detta innebär att Riksbanken måstevara beredd att åtgärda problem i RIX-systemet ochmildra eller begränsa omfattningen av eventuellaproblem i de deltagande bankerna.

Målet för Riksbankens beredskapsplan är att det

finansiella systemet ska kunna tillhandahålla

betalningstjänster i tillräcklig omfattning även om det

skulle uppstå operativa problem.

Beredskapsplanen för RIX-systemet har utformatsför att omfatta alla eventualiteter, från funktionsstör-ningar hos en större aktör till elavbrott hos Riksban-ken. Om problem skulle uppstå, kommer aktörernaatt kunna registrera betalningar på datorer på Riks-banken som drivs med reservkraft. I värsta fall kanclearingen utföras manuellt. Riksbanken har ocksåfått upplysningar om beredskapsplanerna hos de

43 Se vidare Finansiell stabilitet 1999:1.

mar -98 jun -98 sep -98 dec -98 mar -99 jun -99 sep -99

–0,10

–0,05

0,00

0,05

0,10

0,15

0,20

0,25

0,30

–0,10

–0,05

0,00

0,05

0,10

0,15

0,20

0,25

0,30Figur 4:2.

”Butterflyspread” i samband

med millennieskiftet, SEK

tremånaders terminsräntor

(FRA IMM).

Räntedifferens i

procentenheter

Anm. Butterflyspreaden är beräknad som räntan på december 1999-kontraktet minus den genomsnittliga räntan av september 1999 och mars 2000-kontraktet.Källa: Reuters.


leverantörer av infrastrukturtjänster som är nödvän-diga för betalningssystemet. Bankerna har dessutomsagt sig vara villiga att pantsätta en betydande del avsina värdepapper i Riksbanken över årsskiftet. Dettaför att kunna ha tillgång till en likviditetsbuffert även om den tekniska infrastrukturen kring pant-sättningen inte skulle komma att fungera helt frik-tionsfritt i början på det nya året.

Riksbanken har en permanent beredskapsplanför att hantera problem med banker som är med-lemmar i RIX. Denna plan har kompletterats för attomfatta de särskilda problem som kan uppstå i sam-band med millennieskiftet. I den stående planen fast-ställs ansvarsfördelning, kanaler för spridning avinformation och en beslutsprocess för krissituationer.Dessa grundläggande arbetsrutiner kan även tilläm-pas i fråga om problem i samband med millennie-skiftet. Den stående planen har utökats för att täckainformationsrutiner och problem som är specifikaför millennieskiftet.

Under hösten fortsatte Riksbanken och Finans-inspektionen arbetet med att harmonisera sinaberedskapsplaner. Arbetet omfattar de åtgärder somkommer att vidtas om problem uppstår i den finan-siella sektorn i samband med årsskiftet. För att testaberedskapsplanerna kommer en gemensam bered-skapsövning att genomföras i mitten av november.

Riksbanken och Finansinspektionen håller på attsamordna ett informationsutbyte med finansinstitu-ten vid kritiska tidpunkter under millennieskiftet.Resultaten av detta utbyte kommer att spridas till all-mänheten genom pressmeddelande vid varje kritisktidpunkt under övergångsprocessen.

Internationella förberedelser

De internationella förberedelserna inför millennie-skiftet framskrider i tillfredsställande takt. Storafinansinstitut med omfattande internationell verk-samhet har generellt sett kommit långt i anpass-ningen av sina system. Denna slutsats drogs vid ettmöte i Joint Year 2000 Council i juli 1999. Joint Year

2000 Council samordnar och sprider information omfinansmarknadens förberedelser och lämnar råd förår 2000-förberedelser bland medlemmarna inomden internationella kretsen av tillsynsmyndigheteroch centralbanker. Gruppen har lagt fram rekom-mendationer om testverksamhet, information omberedskapsplanering och tillsynsmetoder för anpass-ningen inför millennieskiftet.

Många tillväxtmarknader uppvisar en lägreberedskap inför millennieskiftet. Ekonomier därdatoriseringen av de finansiella tjänsterna är relativtbegränsad kommer emellertid inte att vara lika sår-bara för problem. De länder som har en lägre bered-skap har dessutom i regel inte många förbindelsermed de internationella finansmarknaderna. RogerW. Ferguson Jr., ordförande i Joint Year 2000 Council

och Member of the Board of Governors of theFederal Reserve System, sade i ett tal 29 juli 1999att eventuella internationella störningar kommer attvara begränsade i fråga om antalet institut och län-der som drabbas. De svenska bankerna har vidtagitförsiktighetsåtgärder mot effekterna av eventuella år2000-problem utomlands som kan påverka derasverksamhet i Sverige genom att särskilt granska sinaaffärsförbindelser med länder som enligt uppgift intehar kommit särskilt långt i sina förberedelser.

Både Riksbanken och Finansinspektionen haretablerat nätverk för kontakter med sina kollegor iandra länder. Detta kommer att säkerställa att infor-mation om förhållandena i dessa länder kring mil-lennieskiftet vidarebefordras till de svenska markna-derna och allmänheten.

SlutsatserDe svenska finansinstituten avslutade all testning ochanpassning av datorsystemen inför år 2000 före som-maren 1999. Finansinspektionen har granskat sär-skilda rapporter om institutens beredskapsplaneringoch kommit fram till att alla svenska institut som harstor eller medelstor påverkan på det finansiella sys-temet har upprättat planer som följer rekommenda-tionerna från Joint Year 2000 Council.

Det finns en stor medvetenhet på finansmark-


naderna och bland allmänheten om de typer av pro-blem som kan uppstå i samband med millennie-skiftet. Marknadsaktörerna har enats om åtgärderför att minska onödiga avvecklings- och clearing-volymer under den kritiska perioden. Dessa åtgär-der kommer inte att påverka marknadernas förmågaatt hantera alla de transaktioner som motparternakan komma att efterfråga. Däremot kommer de attminska trycket på vitala delar av den finansiella infra-strukturen under övergången.

Banker i Sverige som har tillgång till Riks-bankens betalningssystem, RIX-systemet, har rättatt automatiskt låna de medel som de behöver, motställande av säkerhet. Eftersom dessa banker harbetydande innehav av värdepapper som kan pant-sättas bör tillgången på likviditet vara tillräcklig.

Riksbanken är väl förberedd inför övergången.RIX-systemet har genomgått fullständiga tester sominte visat på några år 2000-relaterade svagheter.Detta innebär att de grundläggande betalnings-systemen kan förväntas fungera. Riksbanken har

dessutom en tillräcklig tillgång på kontanter och dess dotterbolag PSAB arbetar med bankerna för attsäkerställa att alla som väljer att göra extra kontant-uttag kan göra det.

Riksbanken förutser att det finansiella systemets

verksamhet i Sverige kommer att fortgå som vanligt.

Riksbanken förutser inga betydande problem i sam-band med millennieskiftet. Eftersom anpassningarnaför att korrigera eventuella år 2000-relaterade pro-blem är mycket komplicerade och genomgripandeär det rimligt att anta att mindre tekniska problemkan komma att uppstå. Dessa kan komma att ledatill mindre störningar av begränsad varaktighet.Ansvaret för att transaktioner fortskrider som van-ligt och att kunderna har tillgång till de tjänster somde efterfrågar ligger hos bankerna. Med beaktandeav de reservrutiner som finansmarknadens aktörerhar inrättat bedömer Riksbanken att det finansiellasystemets verksamhet i Sverige kommer att fortgåsom vanligt.


Bankinlåningens andel av hushållens finansiella tillgångar har, trots att en vissuppgång under 1998 kan noteras, minskat med 14 procent sedan 1985 tillförmån för framförallt aktier och försäkringssparande. Ökningen 1998 kansannolikt till viss del förklaras av börsoroligheterna under hösten, som med-förde överflyttning till säkrare banksparande.

Marknaden för företagsobligationer och certifikat har vuxit kraftigt både iSverige och utlandet under senare år. Att tillväxten avstannade i Sverigemedan ökningen fortsatte utomlands kan bero på att företagen valt att läggasina emissioner i utlandet. Denna utveckling samt bankinlåningens minskadeandel av hushållens finansiella tillgångar (se figur 1) är tydliga tecken på dis-intermediering.

Indikatorbilaga

0

10

20

30

40

50

60

70

80

90

100

0

10

20

30

40

50

60

70

80

90

100Figur 1.

Hushållens finansiella

tillgångar.


Källa: SCB.

Bankinlåning Aktier Försäkringssparande

Obligationer Övriga finansiella tillgångar

19921990 19911989198819871986 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999

0

20

40

60

80

100

120

140

160

0

20

40

60

80

100

120

140

160Figur 2.

Företagscertifikat och

obligationer emitterade i

Sverige och utlandet av

svenska, icke-finansiella

företag, utestående belopp.

Miljarder kronor

Källa: Riksbanken.

1999199819971996199519941993

UtlandetSverige


En indikation på att svenska banker kommit relativt långt avseende effektivi-sering och omstrukturering av verksamheten, är det låga antalet bankkontorper tusen invånare.

Sverige är en, i jämförelse med flera europeiska länder, PC-tät nation ochprognosen inför år 2000 tyder på en ökad andel av befolkningen med PC ihemmet. Detta är betydelsefullt för internetbaserade banktjänsters genom-slag.

Hol

land

Nor

ge

Sve

rige

Dan

mar

k

Finl

and

Tysk

land

Sto

rbri

tann

ien

Fran

krik

e

Ital

ien

0

10

20

30

40

50

60

0

10

20

30

40

50

60Figur 3.

Andel av befolkningen med

PC i hemmet.

Procent

Källor: Morgan Stanley Dean Witter och Jupiter, ”The European internet report”.

1998 2000 (prognos)

Spa

nien

Bel

gien

Tysk

land

Ital

ien

Hol

land

Fran

krik

e

Dan

mar

k

Finl

and

Sto

rbri

tann

ien

Sve

rige

0,0

0,2

0,4

0,6

0,8

1,0 1,0

0,0

0,2

0,4

0,6

0,8

Figur 4.

Antal bankkontor per

1 000 invånare

Källa: ECB.

1985 1998


Estland Lettland Litauen Polen

0,0

0,5

1,0

1,5

2,0

2,5

3,0

3,5

4,0

4,5

0,0

0,5

1,0

1,5

2,0

2,5

3,0

3,5

4,0

4,5Figur 5.

Svenska bankers brutto-

exponering mot Baltikum

och Polen. I exponeringen

ingår utlåning, kassa i

utländsk valuta, aktier

(inklusive aktier i andra

banker) och räntebärande

värdepapper.

Miljarder kronor

Källa: Riksbanken.

Dec 1997 Jun 1999Dec 1998

Svenska bankers exponeringar i Baltikum är betydligt lägre än i Norden ävenom en ökning skett, särskilt i Estland. Detsamma gäller svenska bankers sats-ningar i Polen. Det bör nämnas att ett stort antal baltiska banker har omfat-tande exponering i Ryssland.

I en internationell jämförelse av lönsamheten i banker framgår att avkast-ningen på eget kapital är relativt god i Sverige. En bidragande orsak till godlönsamhet, givet rådande inflations- och räntenivåer samt omvandlingstrycki branschen, är historiskt låga kreditförluster.

Sve

rige

US

A

Sto

rbri

tann

ien

Nor

ge

Tysk

land

Dan

mar

k

Hol

land

Fran

krik

e

Gen

omsn

itt

0

5

10

15

20

25

30

35

40

45

50

0

5

10

15

20

25

30

35

40

45

50Figur 6.

Genomsnittlig avkastning

på eget kapital

Källa: Thompson BankWatch, Bankstat.

1994 1998


Räntenettots andel av bankernas intäkter har minskat de senaste åren menfallet förefaller nu ha avstannat. En bidragande orsak till stabiliseringen ärsannolikt ökad inlåning under de första två kvartalen1999.

Differensen mellan in- och utlåningsräntor ger en bild av prisutvecklingen ibankernas kärnverksamheter och är en god indikator på förändringstrycketi branschen. Efter att ha försämrats under de senaste sju åren verkar margi-nalerna på in- och utlåning nu ha stabiliserats.

0

10

20

30

40

50

60

70

80

90

100

0

10

20

30

40

50

60

70

80

90

100

1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999

Figur 7.


intäkter.


Källa: Riksbanken.

Räntenetto Provisioner, netto

Nettoresultat av finansiella transaktioner

Övriga intäkter

0

1

2

3

4

5

6

7

8

9

FöretagHushåll

dec -92 dec -93 dec -94 dec -95 dec -97 jun -98 jun -99dec -98dec -96jun -93 jun -94 jun -95 jun -96 jun -97

Figur 8.

Skillnaden mellan ut- och

inlåningsränta mot hushåll

respektive företag i

bankerna.

Procent

Källa: Riksbanken.

0

1

2

3

4

5

6

7

8

9

Riksbankens ränteanalys: Mät-ningen i bankerna avser enbartutlåning och inlåning i svenskakronor och till rörlig ränta. Pro-blemkrediter, repor samt lån somlöper till icke-normala villkor, somtex lån till koncernföretag ingår ej.In- och utlåningsräntorna mätssom ett vägt genomsnitt den sistadagen i kvartalet, statsskuldväxel-räntan som ett veckosnitt.


Bankkoncernernas räntemarginal har sjunkit kontinuerligt mellan 1996 och1998, delvis beroende på minskad skillnad mellan korta och långa räntorunder perioden. På samma sätt kan den ökade räntemarginalen under förstahalvåret 1999 bero på den ökade differensen mellan korta och långa räntor.

En jämförelse med utländska banker visar att svenska bankers placerings-marginaler är relativt låga, vilket kan vara ett tecken på god konkurrens, trotsatt den svenska marknaden präglas av förhållandevis hög koncentration.

5-årig statsobligation – 3-mån statsskuldväxel(vänster skala)

Räntemarginal(höger skala)

10-årig statsobligation – 3-mån statsskuldväxel (vänster skala)

jun -96 dec -96 jun -97 dec -97 dec -98 mar -99 jun -99jun -98sep -96 mar -97 sep -97 mar -98 sep -98

Figur 9.

Skillnaden mellan långa

och korta räntor samt

bankkoncernernas

räntemarginal.

Procent

Källor: Bankernas års- och kvartalsrapporter samt Riksbanken.

1,1

1,2

1,3

1,4

1,5

1,6

1,7

1,8

0,0

0,5

1,0

1,5

2,0

2,5

3,0

3,5

Sve

rige

US

A

Sto

rbri

tann

ien

Nor

ge

Tysk

land

Dan

mar

k

Finl

and

Hol

land

Fran

krik

e

Gen

omsn

itt

0

1

2

3

4

5

6

7

0

1

2

3

4

5

6

7Figur 10.

Internationell jämförelse av

justerad placeringsmarginal.

Procent


1994 1998

Räntemarginal = ränteintäkter somandel av balansomslutningen medavdrag för räntekostnader somandel av balansomslutningen exklu-sive eget kapital.

Justerad placeringsmarginal =räntenetto som andel av ränte-bärande tillgångar.


Vad gäller inlåning har de stora bankerna tappat marknadsandelar till fram-förallt mindre och utländska banker. De senares sammantagna andel av hus-hållens inlåning har ökat med 9,5 procent sedan 1992.

De fyra största bankernas marknadsandel av bankutlåningen till företag ochhushåll sjönk med cirka 12 procent mellan 1992 och första halvåret 1999,främst till förmån för små- och utländska banker. Utvecklingen har sanno-likt bidragit till bankernas satsning på breddat produktutbud samt försök tilleffektivisering av verksamheten genom konsolidering och investeringar i nyteknologi.

1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999

Figur 11.

Inlåning från hushåll.

Marknadsandelar i procent

Källa: Riksbanken.

50

55

60

65

70

75

80

85

90

95

100

50

55

60

65

70

75

80

85

90

95

100

Fyra stora banker Små banker och utländska banker

Fristående sparbanker

50

55

60

65

70

75

80

85

90

95

100

50

55

60

65

70

75

80

85

90

95

100

1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999

Figur 12.

Utlåning från banker till

företag och hushåll.

Marknadsandelar i procent

Källa: Riksbanken.

Fyra stora banker Små banker och utländska banker

Fristående sparbanker


Investeringar i IT har bidragit till den negativa kostnadsutvecklingen i svenskabanker men kan komma att bidra till effektivitetsvinster och en mer positivkostnadsutveckling på sikt. Vissa IT-investeringar kan troligtvis också kopplastill millennieskiftet.

Kostnaderna före kreditförluster som andel av intäkterna har ökat sedan1993 och steg även under första halvåret 1999. Viktiga faktorer bakom kost-nadsutvecklingen är ökade investeringar i IT samt stigande fusionskostnadersom härrör från omfattande konsolidering under senare år.

Andel av totala intäkterAndel av totala kostnader

1991 1993 1995 19971990 1992 1994 1996 1998

Figur 13.

Bankkoncernernas* IT-

kostnader, andel av totala

kostnader respektive totala

intäkter.

Procent

*Under perioden 1990–1996 ingår tre bankkoncerner i underlaget och under perioden 1997–1998 ingår fyra bankkoncerner.Källa: Riksbanken.

0

5

10

15

20

25

0

5

10

15

20

25

0

10

20

30

40

50

60

70

0

10

20

30

40

50

60

70Figur 14.

Kostnader före kredit-

förluster som andel av

intäkterna i de stora

bankkoncernerna.

Procent


1990 1991 1992 19941993 1995 1996 1997 1998 halvår 1999


De svenska bankernas kostnader har utvecklats negativt under senare år.Sverige ligger trots detta väl till i termer av K/I-tal och sannolikt kommerinvesteringar i IT att i ökad utsträckning driva upp kostnaderna även i utländ-ska banker på sikt.

Utvecklingen i bankernas låneportföljer är för närvarande mycket positivvilket kan hänföras till den gynnsamma ekonomiska utveckling som för när-varande råder.

Sve

rige

US

A

Sto

rbri

tann

ien

Nor

ge

Tysk

land

Dan

mar

k

Finl

and

Hol

land

Fran

krik

e

Gen

omsn

itt

0

10

20

30

40

50

60

70

80

90

0

10

20

30

40

50

60

70

80

90Figur 15.

Internationell jämförelse av

K/I-tal.

Procent


1994 1998

Kreditförluster/utlåning (höger skala)

Osäkra fordringar, netto/utlåning (höger skala)

Reserveringsgrad för osäkra fordringar (vänster skala)

Figur 16.

Reserveringsgrad, kredit-

förluster samt osäkra

fordringar, netto som andel

av utlåning.

Procent


dec -92 jun -93 dec -93 jun -94 dec -94 jun -95 dec -95 jun -96 dec -96 jun -97 dec -97 jun -98 dec -98 jun -99

0

10

20

30

40

50

60

70

–1

0

1

2

3

4

5

6

K/I-tal = totala rörelsekostnaderexklusive skatter och kreditförlustersom andel av totala rörelseintäk-ter.

Reserveringsgrad för osäkra ford-ringar = reservering för befaradekreditförluster i relation till osäkrafordringar brutto.

En osäker fordran är en fordran därförfallen ränta, amortering ellerövertrassering varit oreglerad i merän 60 dagar eller där det finnsandra omständigheter som med-för osäkerhet om fordrans återbe-talning och samtidigt säkerhetensvärde inte med betryggande mar-ginal täcker kapitalbelopp ochupplupen ränta.

Med osäkra fordringar netto menasatt avdrag gjorts för reserveringarför kreditförluster.


90

95

100

105

110

115

120

125

130

90

95

100

105

110

115

120

125

130Figur 17.

Bankaktiebolagens inlåning

som andel av utlåning.

Procent

Källa: Riksbanken.

1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999

Bunden ränta < 5 år Rörlig räntaBunden ränta ≥ 5 år

Figur 18.

Bostadsinstitutens lån

fördelade på ursprunglig

räntebindningstid.

Miljarder kronor

Källa: Riksbanken.

jan-96

mar-96

maj-96

jul-96

sep-96

nov-96

jan-97

mar-97

maj-97

jul-97

sep-97

nov-97

jan-98

mar-98

maj-98

jul-98

jan-99

mar-99

maj-99

jul-99

sep-98

nov-98

0

100

200

300

400

500

600

700

0

100

200

300

400

500

600

700

Det positiva konjunkturläget har medfört betydande kredittillväxt och minskatnysparande. Tillsammans med en omdisponering av sparande till sparfor-mer utanför bankernas balansräkningar har detta medfört att inlåningen ibankernas verksamhet tenderar att minska i betydelse i förhållande till utlå-ningen. Den fallande kvoten mellan inlåning och utlåning indikerar ett stör-re behov av mer flyktiga finansieringsformer än inlåning i det svenska bank-systemet.

De senaste årens räntenedgång har medfört att en allt större del av bostads-institutens nyutlåning sker till rörlig ränta. I händelse av att stora mängder lånskrivs om till fast ränta kommer bostadslåneinstituten att behöva lång finan-siering i en utsträckning som ej kan erhållas från bankerna och därför måsteske genom obligationsupplåning. Även om problemet ej bör överskattas före-ligger här en refinansieringsrisk för bankkoncernerna.


10-årig swapspread5-årig bospread

jan-98

mar-98

maj-98

jul-98

nov-98

dec-98

sep-98

feb-98

apr-98

jun-98

aug-98

jan-99

mar-99

maj-99

jul-99

sep-99

feb-99

apr-99

jun-99

aug-99

okt-99

okt-98

Figur 19.

Skillnad mellan 5-åriga

statsobligationsräntor och

bostadsobligationer

(Stadshypotek) samt

10-årig swapspread.

Procentenheter

Källor: Stadshypotek och Riksbanken.

0,0

0,2

0,4

0,6

0,8

1,0

1,2

1,4

0,0

0,2

0,4

0,6

0,8

1,0

1,2

1,4

0

500

100

150

200

250

300

350

400

450

500

0

50

100

150

200

250

300

350

400

450

500Figur 20.

Exponeringar för de fyra stora

bankerna mot svenska banker

respektive bostadsinstitut.

Miljarder kronor

Källa: Riksbanken.

Banker – derivat Banker – utlåning Banker – värdepapper

Bostadsinstitut– utlåning

Bostadsinstitut – ej egna bostadspapper

Bostadsinstitut – egna bostadspapper

mar -96 jun -96 sep -96 dec -96 mar -97 jun -97 sep -97 dec -97 mar -98 jun -98 sep -98 dec -98 mar -99 jun -99

Under 1999 har likviditeten på swap- och bostadsmarknaden minskat. Dettaåskådliggörs av en större skillnad mellan riskfria räntor och räntorna på dessamarknader. Även om denna skillnad (spreaden) minskat de senaste månadernaär nivåerna historiskt höga. Till stor del beror detta sannolikt på millennie-skiftet.

Positionerna mellan svenska banker består till stor del av krediter med syfte attutjämna skillnader i likviditetsbehov mellan bankerna. Ökningen i expone-ringar mot bostadsinstitut är anmärkningsvärd. De tre senaste åren har utlå-ningen till bostadsinstitut nästan fyrdubblats. Detta kan förklaras av att bostads-institutens finansierar sig där det är billigast, och att det tidvis är billigare attfinansiera sig via reversupplåning istället för att emittera obligationer, särskiltom bankerna har ett överskott av billig finansiering som inlåning. Bankernasstora exponeringar mot andra svenska banker och bostadsinstitut medför attrisken för spridningseffekter är stor i det svenska finansiella systemet.


Figur 21.

De fyra stora bankernas

värdepappersinnehav.

Miljarder kronor

Källa: Riksbanken.

Svenska statspapper Bostadspapper Övriga svenska värdepapper

Utländska värdepapper

jun -91

dec -90

jun -92

dec -91

jun -93

dec -92

jun -94

dec -93

jun -95

dec -94

jun -96

dec -95

jun -97

dec -96

jun -98

dec -97

jun -99

dec -98

0

50

100

150

200

250

300

350

400

0

50

100

150

200

250

300

350

400

Bankernas värdepappersinnehav växte kraftigt under mitten av 1990-talet,sannolikt beroende på inlåningsöverskottet i bankerna och på den fram-växande repomarknaden. På senare år har främst det utländska pappers-innehavet ökat.

0

10

20

30

40

50

60

70

80

90

100

0

10

20

30

40

50

60

70

80

90

100Figur 22.

De stora bankernas skulder.


Källa: Riksbanken.

Inlåning från allmänheten Svenska finansinstitut Utländska banker

Eget kapital Emitterade värdepapper Övrigt

1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999

Övergången till nya sparformer samt ökad konkurrens om inlåningsmedelhar medfört en minskning av den traditionella inlåningens andel av de storabankernas finansiering. Inlåning är en jämförelsevis stabil och billig finansie-ringskälla varför den större andelen marknadsfinansiering kan medföra ökadkänslighet för likviditetsstörningar i det finansiella systemet.


Figur 23.

De stora bankernas tillgångar.

Miljarder kronor

Källa: Riksbanken.

Utlåning till allmänheten Utlåning till svenska finansinstitut Utlåning till utländska banker

Räntebärande värdepapper

1991 19931992 19951994 19971996 199919980

500

1 000

1 500

2 000

2 500

0

500

1 000

1 500

2 000

2 500

Övrigt

Bankernas samlade balansräkning har växt under senare delen av 1990-talet.Det är främst innehavet av värdepapper och utlåningen till finansiella företagsom ökat, vilket medför en ökad exponering för motparts- och avvecklingsrisker.

Finland Norge Danmark Estland Lettland Polen

S E B Gyllenberg Codan Bank, Eesti Uhispank Latvijas Codan Link (50,15 %) Unibanka(49 %) (50,5 %)Amagerbanken (16 %)

Handels- Bergensbank Aktorisbanken Oslobanken

Oslo HandelsbankStavanger Bank

Merita- Estonian Latvian Bank Nordbanken Industrial Industrial Kommunaly

Leasing Leasing (49,9 %)(80 %) * (66 %)

InvestmentBank of Latvia(70 %)

Förenings- Aktia Spare Bank 1 Hansapank Bank Sparbanken (25 %) (25 %) (49,98 %) Handlowy

(6 %)

* Ägs av Merita Finans.Källa: Bankerna.

Tabell 1.

Svenskägda banker i

Nordikum. Helägda banker

om inte annat anges


0

50

100

150

200

250

300

0

50

100

150

200

250

300Figur 24.

Bankernas utlåning mot

pant i fastighet.

Miljarder kronor

Källor: Finansinspektionen och Riksbanken.

Bostadsfastigheter Affärsfastigheter Övriga fastigheter

jun-93

mar-93

sep-93

dec-93

mar-94

jun-94

sep-94

dec-94

mar-95

jun-95

sep-95

dec-95

mar-96

jun-96

sep-96

dec-96

mar-97

jun-97

sep-97

dec-97

mar-98

jun-98

sep-98

dec-98

mar-99

jun-99

Kreditförluster (höger skala)Konkurser (vänster skala)

1984 1986 1988 1992 1993 19951994 1996 1998 1999199719901983 1985 1987 1989 1991

Figur 25.

Kreditförluster i stora

bankkoncerner och

företagskonkurser.

Miljarder kronor respektive

12-månaders glidande

medelvärde av antal


300

700

1100

1500

1900

0

20

40

60

80

I föregående rapport noterades en nedgång i bankutlåningen mot pant i fas-tigheter. Detta verkar dock ha varit en tillfällig effekt och utlåningen mot panti fastigheter ökar nu åter, vilket kan bero på att en del av utlåningen frånbostadsinstituten har flyttat till bankerna.

Konkurser i företagssektorn leder till problem för bankerna genom att deorsakar kreditförluster. Den senaste tidens utveckling visar fallande trend förkonkurser såväl som kreditförluster. Den gynnsamma utvecklingen i svenskekonomi indikerar låga konkurstal även de närmsta åren.


Klass 2

0

10

20

30

40

50

60

70

80

90

100

0

10

20

30

40

50

60

70

80

90

100Figur 26.

Andelen företag i olika

riskklasser.

Procent

Källa: Upplysningscentralen AB.

Klass 5 (lägst risk) Klass 4 Klass 3 Klass 1 (högst risk)

1994 1995 1996 1997 1998

198319821981 1985 1987 1989 1993 1994 19961995 1997 1999199819911984 1986 1988 1990 1992

Figur 27.

Bostadsränta justerad för

skatt och inflation.

Procent

Anm. Den reala bostadsräntan är något förenklat beräknad som räntan på ett femårigt villalån justerad för skatt minus den årliga procentuella förändringen i inflationen (KPI).Källor: SCB och Riksbanken.

–8

–6

–4

–2

0

2

4

6

8

–8

–6

–4

–2

0

2

4

6

8

En viss ökning av andelen företag i de högsta riskklasserna kan noteras. Risk-nivån är emellertid fortfarande mycket låg och det är för tidigt att tala omett trendbrott i riktning mot högre risk i företagssektorn.

Hushållskostnaden för att låna utgörs av realräntan justerad för skatt. I slutetav 1980-talet observerades mycket höga ökningstal i utlåningen till hushållvilket kan jämföras med den långsammare utlåningsökning som för när-varande äger rum. Perioden i slutet av 1980-talet präglades av mycket lågrealränta som, med hänsyn till skatteeffekter, ofta till och med var negativ.För närvarande är den skattejusterade reala bostadsräntan istället relativt hög.


Svenska bankers exponering gentemot utländska banker ökade under mittenav 1990-talet, vilket medförde att det svenska finansiella systemet blev mer sår-bart för internationella finansiella problem. Efter oroligheterna på de inter-nationella finansmarknaderna 1998 har dock exponeringarna mot bankernai mer riskfyllda områden minskat.

Östeuropa

Figur 28.

Bankernas exponeringar mot

utländska banker, fördelat

enligt länderområden.

Miljarder kronor

Asien exkl. Japan Latinamerika Mellanöstern

Övrigt

mar-94

jun-94

sep-94

dec-94

mar-95

jun-95

sep-95

dec-95

mar-96

jun-96

sep-96

dec-96

mar-97

jun-97

sep-97

dec-97

mar-98

jun-98

sep-98

dec-98

mar-99

jun-99

Industriländer (höger skala)

0

10

20

30

40

50

60

70

80

90

0

50

100

150

200

250

300

350

400

450

500

Källa: Riksbanken.

Documents

Sveriges riksbank Finansiell stabilitet Oktober 1999