Svensk smeknamnsfonologi* Tomas Riad, Stockholms universitet

1. Inledning

Namnens fonologi och morfologi speciell i så måtto att de dels innehåller vissa drag

som annars inte förekommer i svenskan, dels tydliggör regelbundna drag som är mindre

synliga på andra håll i grammatiken. Den förra aspekten är välkänd. Namnens semantik

är i stort sett begränsad till ren referens som dessutom är menad att vara unik. Detta i

sin tur begränsar relevansen för flexibel böjning (utom genitiv) och avledning. När man

ändå gör avledningar från egennamn kommer begränsningar vad gäller böjning i dagen

(species, numerus), men också vad gäller själva formen för avledningen (t.ex. vid (i)sk:

kubisk, men Loobsk, Riad 1999). När psykolingvistiska aspekter läggs på ordförrådet

brukar man delvis separera namnen från det mentala lexikon i övrigt, med stöd av

semantiska, syntaktiska och morfologiska argument (Nyström 1996 med där angivna

referenser). Också språkhistoriskt urskiljer sig namn, i det att namnelement ofta

genomgår en snabbare reduktion än motsvarande appellativ. Sammantaget gör detta att

vi inte ska förvånas när namnen uppvisar drag som inte är generella för språket i övrigt,

dvs. markerade egenskaper.

Men namnen är också en källa till information om omarkerade strukturer, dels

inom språket, dvs. strukturer som är generella, men kanske mindre synliga i svensk

fonologi utanför namndomänen, dels universellt. Det är således möjligt att finna

egenskaper i namndomänen som har drag av universalitet som i övrigt inte gäller resten

av språket. Framförallt gäller detta smeknamnen, som är en produktiv bildningstyp som

* Tack till Josefin Bloch, Måns Eriksson, Jan Svanlund samt deltagarna i

namnseminariet i Uppsala den 29 oktober 2001 för givande diskussioner om

smeknamn. Artikeln är skriven inom ramen för det av Riksbankens jubileumsfond

finansierade projektet Prosodi i svenskans morfologi.

1

uppvisar omarkerad prosodisk och segmentell struktur, med giltighet för hela språket

eller ännu vidare. Samma strukturer kan i någon mån studeras i ett språkhistoriskt

perspektiv, där t.ex. stavelsereduktioner efter kvantitetsskiftet tenderar att stanna vid

den kanoniska tvåstaviga struktur som smeknamnen uppvisar synkront (Wessén 1969 s.

80 ff., Lundahl 1929 s. 31 ff.).

I denna artikel diskuteras således morfologiska och fonologiska egenskaper hos

hypokoristiska personnamn. Gränsen mellan morfologi och fonologi är ofta oklar här

som i övrigt och någon strikt åtskillnad eftersträvas heller inte. Ett av de första problem

man stöter på när man ska studera regelbundna drag hos personnamnen är att det finns

gott om avvikelser i enskildheterna, sannolikt fler än i andra morfologiska kategorier.

Enskildheterna bland namnen är många och ibland svåra att skilja från

regelbundenheterna eftersom elementet av medvetenhet och kontroll över materien är

relativt stor bland namnbildarna. Studerar vi till exempel den fonologiska relationen

mellan grundform och smeknamn finner vi snart att referenter som heter t.ex. Gustav

eller Jan, stundom får smeknamnet Putte. Ett hopp om att kunna klarlägga ett

fonologiskt samband mellan grundform och smeknamn tänds inte ens. Här är det ju

fråga om att använda en annan hypokoristisk benämning på en individ än någon av dem

som kan härledas ur grundformen.1 Mer tveksamma fall är kanske smeknamnen Gucke

och Gnutte för Gunnar. Här är det fonologiska avståndet mindre mellan smeknamn och

grundform, men fortfarande alltför stort för att en fonologiskt regelbunden förklaring

ska bli giltig. Lyckligtvis kan vi med intuitionens och konventionens hjälp rätt enkelt

skilja det mest regelbundna från det mest oregelbundna. Emellertid kan konventionens

kraft också spela intuitionen spratt, så att det till slut blir en bedömningsfråga huruvida

en form är regelbunden, stelnad eller tillhörande en annan varietet. Är t.ex. Svente ett

produktivt bildat smeknamn till Sven eller inte?

Ett allmänt metodiskt problem är också svårigheten att göra också de enklaste

statistiska beräkningar. Det finns för många felkällor som mode i namnbruk (dvs. ett

1 Flera exempel på denna typ av smeknamnsgivning ges i Gustavsson (2001).

2

tidsdjup) och regional variation. Smeknamnsgrammatiken i Anundsjö ser således

annorlunda ut än den centralsvenska, men det hindrar inte att det inom det

centralsvenska namnbruket finns heterogena influenser, ibland kanske bara som en

enstaka namnform, som stör det som annars ser ut som ett homogent mönster.

Min strategi blir istället att jag i första hand skjuter in mig på den regelbundna

kärnan i namnbildningstyperna, och då särskilt de som är i bruk i riksspråket.

Argumentationen för olika påståenden förs sedan från ett fonologiskt perspektiv där

hänsyn tas både till svenskans fonologi och typologisk kunskap om markerade och

omarkerade mönster.

1.1 Affektiva uttryck

Affektiva benämningar (eller hypokoristiska uttryck) kan avledas från appellativer lika

väl som från proprier: vaktis, dagis, Ullis, Lövis (Svenska Akademiens Grammatik,

SAG, del 3 s. 127). Den senare undergruppen kallar vi för smeknamn. Det råder

strängare krav på smeknamnen än på andra affektiva benämningar även om många

egenskaper delas. Det är framförallt de segmentella kraven som är strängare, men man

är också beredd att fjärma sig längre från grundordet när det gäller ett smeknamn än när

det gäller ett allmänt hypokoristiskt uttryck. Om vi exempelvis jämför hypokorismerna

för orden vaktmästare och Viktor finner vi va[kt]is respektive Vi[k:]e, med bibehållet

kluster endast i appellativet. Denna skillnad reflekterar villkorens varierande stränghet.

Varför denna skillnad finns har sannolikt med åtminstone två faktorer att göra. Risken

att man inte längre känner igen grundordet är större, när kraven på formen är strängare,

men det gör inte så mycket när man har att göra med personnamn.2 I någon mening

byter man ett refererande uttryck (Urban) mot ett annat (Ubbe), vilket också stöds av

att man ibland använder helt andra benämningar på personer än avledningar av deras

namn, och att flera smeknamn kan anknytas till flera grundnamn. Eliasson (1980 s. 355)

nämner bl.a. Abbe som kan användas för Abraham, Albert och Albin, Manne som kan

2 Om igenkännbarhetens begränsning, se Eliasson (1980 s. 354 ff.).

3

användas för Emanuel, Manfred och Magnus, och Matte, som kan användas för

Mattias, Mats och matematik. Bland appellativen tycks denna flerfaldiga anknytning

mindre vanlig.3 Vid appellativ är det möjligen viktigare att kunna känna igen

grundordet (vaktmästaren ~ vaktis, *vackis, *vacke). Alternativt är orsaken den att

referenterna till appellativ inte uppnår samma närhetsstatus som referenterna till

smeknamnen. Det andra skälet är den frekventare användningen. Namn i allmänhet har

som bekant en tendens att förslitas snabbare över tid än andra ord. Ett tänkbar tredje

faktor skulle vara att smeknamnen är mer förankrade i den s.k. extragrammatiska

morfologin än vad övriga affektiva benämningar är (Dressler 1994). Smeknamnen

skulle i så fall ha tydligare kopplingar till egenskaper i barnspråkets snävare fonologi

och mer begränsade vokabulär, eftersom de till stor del har sitt ursprung där (jfr

Martinet 1937 s. 161). De appellativiska bildningarna är mer produktiva bland

ungdomar. Barns användning av namn har antagligen lättare att tas upp av vuxna och

därmed befästas än vad appellativer har. Dessutom är de inte utsatta för omvärldens

normering i samma grad.

Smeknamnen är fonologiskt intressanta av flera skäl. Dels är de empiriska

frågorna relevanta för beskrivningen av språket. Vad finns det för mönster? Kan

mönstren förstås utifrån den synkrona fonologin och morfologin i övrigt? Dels väcks en

del teoretiska och etymologiska frågor, eftersom namnen uppvisar både likheter och

olikheter gentemot den svenska fonologin och morfologin i övrigt. Kan vi härleda

smeknamnen genom samma modell som för språket i övrigt, eller ska smeknamnen

betraktas som ett separat och mindre genomstrukturerat morfologisk system?

Artikeln är upplagd som följer. I avsnitt 2 diskuteras prosodins inflytande på

svensk morfologi. I avsnitt 3 och 4 behandlas dels villkor på smeknamnens egen form,

dels smeknamnens relation till sina grundformer. Därefter diskuteras de utnyttjade

suffixens roll i smeknamnsbildningen (avsnitt 5). Efter dessa i huvudsak deskriptiva

3 Exempel är dock mellis för både mellanöl och mellanmål och kondis för både

konditori och kondition.

4

avsnitt vänder vi oss i avsnitt 6 till den fonologiska analysen av smeknamnen. I avsnitt

7 diskuteras barnspråksfonologins roll i smeknamnsbildningen.

2. Prosodi i morfologin

Många avledningssuffix har med sig prosodiska villkor på hur stammen ska se ut,

såsom var ordets huvudbetoning ska befinna sig. En del ska själva ta huvudbetoning

(intern-ˈat, teor-ˈi, formid-ˈabel), andra tar bibetoning (ˈvän-ˌskap, ˈliten-ˌhet). En del

avledningssuffix ska ha betoning (huvud eller bibetoning) i föregående stavelse (ˈvän-

lig, ˈoˌvän-lig, ˈblås-ning, ˈträdˌklyv-ning, ˈspel-are, ˈarˌbet-are). Faktum är att inga

avledningssuffix tycks vara okänsliga för var betoningen faller, medan böjningssuffixen

allmänt tycks vara det (t.ex. bestämd artikel: ˈbok-en, ˈskinn-et, ˈdagis-et, ˈblomning-en,

ˈsyfilis-en, ˈblomningar-na). Också tonaccent är en egenskap hos många suffix. Detta

yttrar sig i att när suffixen används så induceras accent 2 (om inget annat hindrar):

1heder – 2heder-lig, 1vård – 2vård-nad, 1bil – 2bil-ar. Andra suffix är neutrala

beträffande tonaccent: 1feg – 1feg-is, 2hälsing – 2hälsing-sk, 1typ – 1typ-isk, 1bil –

1bil-en, 2stege – 2stege-n. En del av dessa prosodiska egenskaper är av lexikal art,

särskilt accent 2-induktion och betoning på suffixet, och representeras bäst i den

lexikala representationen av ett morfem. Sådan information säger oss relativt lite om

vad som är omarkerad prosodi i svenskan. Vi lär oss lite mer av sådana suffix som

tenderar att ha betoningen i stavelsen före sig. Av dessa tycks -(i)sk stå i en klass för

sig, eftersom detta suffix växlar mellan syllabisk (-isk) och icke-syllabisk form (-sk) på

ett regelbundet men inte direkt iögonfallande sätt (Riad 1999). I de kontexter där

suffixets egenskaper (snarare än stammens) har det största inflytandet på strukturen blir

resultatet en tvåstavig domän där betoningen kommer i den första stavelsen och formen

-isk uppträder i den andra: Arisˈtoteles – aristo[ˈtelisk], mekan-ˈik – me[ˈkanisk]. Denna

prosodiska struktur, dvs. två stavelser varav den första är betonad: [ˈσ σ], är en god

5

kandidat för det omarkerade prosodiska ordet i svenskan.4 Smeknamnen bildas med

siktet inställt på denna omarkerade struktur. I så måtto liknar den avledning med -(i)sk.

Det som gör att smeknamnsbildning som avledningstyp ändå ser så exotisk ut är snarast

den ibland stora skillnaden mellan grundformen och smekformen. Mängder av fonem

kan strykas, nya kan komma till (se avsnitt 4).5

I isk-avledningar bildar således den betonade stavelsen och den därpå följande

stavelsen en prosodiskt omarkerad domän, ett prosodiskt ord (PrO). Obetonade

stavelser kan föregå. Samma sak gäller – om än i mindre utsträckning – hypokorismer

till appellativ som ga[ˈlonis] eller varför inte ortocera[ˈtitis]. Smeknamnen tycks

däremot kräva att avledningen inte har några obetonade stavelser för det prosodiska

ordet: *Kata[ˈrinis], *Marga[ˈretan]. Det prosodiska kravet är därmed konstitutivt för

avledningstypen i en mycket strängare bemärkelse än prosodin i annan morfologi.

Smeknamnsavledning har förutom det prosodiska kravet också ett inslag av

suffigering, där man kan välja mellan flera bekanta suffix, som de gamla feminina -a

(Katta) och maskulina -e (Nisse), och vidare de bestämda -an (Maggan) och i mindre

mån -en (Svennen), och slutligen de mer specifikt hypokoristiska -is, -i, -san och kanske

ytterligare något suffix, särskilt om vi breddar den empiriska basen med de övriga

affektiva uttrycken då vi får lov att inkludera -o. I SAG (del 3 s. 127) anförs att suffixet

-is särskilt gärna används vid hypokorismer bildade från efternamn (Lövgren > Lövis,

4 Beroende på vilka andra teoretiska antaganden man gör, kunde man också hävda att

det är den prosodiska foten som har detta utseende. Här kommer jag inte att göra någon

avgörande skillnad mellan dessa begrepp. Det relevanta är att det är en prosodisk

kategori. Om det prosodiska ordet står att läsa i Hall & Kleinhenz (1999).

5 Andra ställen där denna omarkerade tvåstaviga struktur dyker upp är bestämd artikel,

diakronisk reduktion och eventuellt också i tendensen till tvåstavigt uttal av ord som

serie och opium (dvs. [se:rje], [u:pjɵm]) och sekvenser som -elius och -enius (dvs.

[-e:ljɵs], [-e:njɵs]) i efternamn (Hagåsen 2000 s. 93).

6

Eklund > Ekis). Detta är möjligen en följd av en egentligen vidare generalisering,

nämligen den att -is gärna används när grundordet avkortats rejält.6

Dessa suffix kräver alla (som förväntat) att stå intill en betonad stavelse. Det

individuella smeknamnets tonaccent varierar i enlighet med suffixets krav och hör

därmed inte till själva ordbildningstypen som sådan (Eliasson 1980 s. 343 fn. 2).

3. Formvillkor på svenska smeknamn

Beskrivningen av smeknamnen kan göras i två dimensioner. Dels finns vissa villkor på

hur välformade smeknamn ser ut i svenska. Det ovan antydda prosodiska villkoret på

två stavelser är av det slaget (se 3.1). Dels finns det villkor på relationen mellan

grundord och avlett smeknamn, dvs. villkor på vilken information i grundordet som kan

eller måste återvinnas (avsnitt 4).

3.1. Det prosodiska kravet

Listan nedan innehåller namnformer som skiljer sig åt i segmentellt och prosodiskt

avseende. Orden i smeknamnskolumnen har en betydelse gemensam som orden i

kolumnen till höger saknar, och denna betydelse är ungefär ’informell; nära; smek-;

affektiv’.

(1) suffix smeknamn grundform /-e, 2/ 2Svenne Sven 2Bosse Bo 2Klabbe, 2Klasse Klas 2Basse Sebastian

6 Detta skulle förklara varför -is är så dominerande bland hypokoristiska appellativ

liksom varför det är just i efternamnen vi finner denna ändelse bland hypokoristiska

personnamnformer. Efternamnen tenderar helt enkelt att vara relativt långa. Ett och

annat förnamn är långt, såsom Katarina > Kattis. Mindre typiska skulle i så fall

bildningar som Jois till Johan vara.

7

/-en, 2/ 2Lillen 2Svennen Sven /-a, 2/ 2Svempa Sven 2Gurra Gunnar, Gustav 2Tompa Tomas, Tom 2Ja:na Jan /-an, 2/ 2Maggan Margareta 2Robban Robert /-san, 2/ 2Majsan Maj 2Gunsan Gun

/-is/ 1Kattis Katarina

1Ullis Ulrika /-i/7 1Anki Ann-Katrin 1Sussi Susanne 1Annie Anna /-Ø/ 1Carro, 2Lina Carolin, Carolina 2Meta Margareta 2Mina Marina

Det gemensamma är alltså den prosodiska formen.

(2) Det prosodiska villkoret Smeknamn är tvåstaviga med betoningen på första stavelsen

Oavsett utgångsläget blir resultatet alltid en tvåstavig domän, där den första stavelsen är

betonad och den andra obetonad, dvs. en troké. Denna troké används också i t.ex. finsk

allmogeförnamnsbildning av latinska och svenska namnformer (Kepsu 1991) och tyska

smeknamn (Wiese 2001). Man kommer här att tänka på sagan om Askungen i en av de

7 Smeknamnet Kicki har accent 2. Analysen av detta namn är det är bildat på annat sätt

än medelst suffigering av suffixet -i, som ju ger accent 1 i t.ex. Sussi. Kicki är bildat

genom reduplikation (se avsnitt 4.1). Reduplicerade bildningar får alltid accent 2, och

faktum är att Kicki är beviset på att det är fråga om reduplikation, eller åtminstone en

annan bildningstyp än den centrala.

8

mer hjärtlösa editionerna, nämligen den där styvmamman under det kritiska

skoprovningsmomentet tar med sig första styvsystern ut i köket och räcker henne en

kniv att skära av tårna med. Denna avkortning drabbar också Katarina som blir Kattis

(Katarina).8 Den andra styvsystern får genomgå en liknande behandling, men här är det

hälen som är för tjock. Karolina blir på detta sätt Lina (Karolina). Härifrån får vi tänka

oss en korrupt version av sagan, i vilken det finns fler styvsyskon. Den tredje

styvsystern har båda de föregående systrarnas besvär. Så blir Elisabet till Lisa

(Elisabet). Den fjärde styvsystern har en väldig hålfot. Med knivens hjälp blir

Margareta till Meta (Margareta). Näst siste besökaren i köket är styvlillebrodern, som

har på tok för liten fot. På något sätt blir han hjälpt och så blir också Bo till Bosse

(Bosse). Här är det alltså inte bara suffigeringen som ska till utan också ett helt nytt

fonem /s/. Minstingen skär till båda fötterna och försöker få ned dem samtidigt i skon.

Lennart > Lelle (Lennart+Lennart). Vi konstaterar alltså att vägarna är många men

målet är ett. Styvmoderns mål i sagan är att få olika fötter att passa i samma sko, i

smeknamnsfonologin gäller det att få namn med olika stavelseantal att bli tvåstaviga,

med betoningen på den första. Detta faktum att namn av helt olika skepnad alla kan

stöpas i samma form säger oss att vi bäst kan beskriva fenomenet utifrån resultatet.9

(3) Målorientering: utgångspunkterna är olika, men målet är ett. målet: > [ˈσ σ]PrO

Katarina > [Kattis] Karolina > [Lina] Elisabet > [Lisa] Margareta > [Meta] Bo > [Bosse] Lennart > [Lelle] [Anna] ( Askungen)

8 För metaforens skull kan vi betrakta -is som ett plåster.

9 Askungen torde ha hetat Anna, Vera eller något annat tvåstavigt.

9

Målet håller samman fenomenet. Om vi däremot utgår från grundformerna och försöker

beskriva deras väg till smeknamnet får vi en en rad olika procedurer, vilket inte så

tydligt uttrycker intuitionen att det är fråga om ett fenomen (jfr Eliasson 1980). Jag

återkommer helt kort till de fonologiska implikationerna av detta outputorienterade

synsätt i avsnitt 6.1.

Den prosodiska avledningstyp som smeknamnen representerar förekommer i

mer centrala funktioner i en del andra språk. I arabiska är den t.ex. representerad i den

s.k. brutna pluralbildningen, som skapar en initial jamb av singularstammar av olika

skepnad (McCarthy & Prince 1990): nafs ~ [nufuus] ’själ/pl.’, rajul ~ [rijaal] ’man/pl.’,

xaatam ~ [xawaa]tim ’signetring/pl.’, jundub ~ [janaa]dib ’gräshoppa/pl.’. Pluraltypen

är produktiv i lånord (film ~[aflaam]). Samma prosodiska struktur används också i

diminutivbildning, men med fastare vokalism: [nufays], [rujayl], [xuway]tim, osv.

3.2. De segmentella kraven

De segmentella kraven ska vi diskutera utifrån nedanstående tablå som innehåller både

legitima och illegitima smeknamn.

10

(4) Legitima och illegitima smeknamn

grundform ok ok ok * Anders Adde, Aʂ:a Ante *Ande Ann-Katrin A:ko Aŋki *Anni, *Acki Bengt Beŋ:an Beŋke, Bempa *Beŋte, *Beŋse,

*Benne, *Beŋge Henrik He:ne Hennan Heŋke, Heŋka,

Heŋkan, Hempa *Heŋta, *Hentan

Hans Hasse, Hatte Ha:nsa *Hanne, *Haŋkan Jan Ja:na Janne *Jante, *Jaŋke Karolina Li:na Linna Limpan *Lintan, ?Liŋkan Sven Svenne,

Svennis Svempa *Svente, Svemme,

*Sveŋke Tomas Tomme Tompa *Tomta, *Tomba,

*Toŋke, *Tonta Albert Abbe *Albe Lars La:ʂa Lasse *Larre Klas Kla:sa Klabbe, Klasse *Klabse, *Klasbe Katarina Ka:ta Kattis, Katti,

Katta

Margareta Me:ta Maggan *Margan, *Marran

Stränga segmentella krav gäller mediala konsonanter. Den första stora generaliseringen

här är följande:

(5) Homorganitetsvillkoret Det får bara finnas ett artikulationsställe mellan vokalerna i smeknamn.

Vid enkel konsonant (Ja:na) eller geminerad (Janne) är detta trivialt, men det blir

viktigt vid smeknamn som innehåller konsonantkluster. Dessa innehåller för övrigt

alltid en nasal. Beŋke och Heŋkan har dorsalt artikulationsställe, Bempa och Svempa

labialt och Ante och Ha:nsa koronalt. Kombinerar vi olika artikulationsställen

genereras illegitima smeknamn som *Tomta, *Beŋte och *Beŋse. Av samma skäl är

*Margan och *Klabse uteslutna. De tendenser som råder vid reduktion av kluster till

enstaka konsonanter, t.ex. varför Albert blir Abbe och inte *Alle, som också följer av

homorganitetsvillkoret diskuteras vidare i avsnitt 4.2.1.

11

Kravet på endast ett artikulationsställe innebär mer omarkerad struktur, vilket

följer ur två välkända fonologiska villkor. Dels strävar språk efter att varje stavelse ska

ha endast en konsonant i ansatsen, dels undviker man slutna stavelser. Tillsammans gör

dessa villkor att CV.CV är en mer omarkerad form än CVC.CV. Många språk undviker

konsonantkluster på ett fonologiskt tydligt sätt, även om strategierna varierar.

(6) svenska stock.holm äldre finska <s>tuk.hol.ma spanska es.to.col.mo

Äldre finska tenderar att stryka ner konsonantkluster vid ordlån, medan spanska skjuter

in epentetiska vokaler för att fördela konsonanter på olika stavelser. En del svenska

smeknamn uppvisar det finska beteendet och stryker ett segment i ett kluster för att

uppnå en kanonisk struktur (Abbe < Alb-, Maggan < Marg-).

Japansk fonologi uppvisar en situation som är mycket lik de svenska

smeknamnens, men där gäller homorganitetsvillkoret i den allmänna vokabulären.

(7) [koronal] mattaku [-tt-] ’helt’ sentaku [-nt-] ’tvätta’ Huransu [-ns-] ’Frankrike’ ondasu [-nd-] ’kasta ut’ [labial] kippu [-pp-] ’biljett’ sanpo [-mp-] ’gå’ sinbun [-mb-] ’tidning’ [dorsal] gakkoo [-kk-] ’skola’ ginkoo [-ŋk-] ’bank’ sangacu [-ŋg-] ’marsch’

Nästa krav på mediala kluster gäller den andra konsonantens fonation.

12

(8) Tonlöshetsvillkoret Den andra konsonanten i ett medialt kluster ska vara tonlös.

Tompa, Heŋke, Ha:nsa, Ante osv. är legitima, medan *Tomba, *Ande och *Beŋge

bryter mot detta villkor (som f.ö. inte gäller i japanskan). Också detta villkor är ett

uttryck för omarkerad fonologisk struktur, men gäller denna gång den s.k.

stavelsekontakten. I den idealiska stavelsekontakten faller sonoriteten starkt i

övergången från den första till andra stavelsen (Clements 1988, Vennemann 1988, Ham

1998). Om första stavelsens koda består av en sonorant så slutar den stavelsen med

relativt hög sonoritet. Om nästa stavelse börjar med en tonlös obstruent så maximeras

skillnaden i sonoritet och kontakten blir i fonologisk mening god, dvs. relativt

omarkerad.10 Genom att medvetet bryta mot kontaktvillkoret kan vi göra det tydligare

för vår språkkänsla. Ord som har låg sonoritet i första stavelsens kodakonsonant, följt

av hög sonoritet i nästa stavelses ansats bör låta mer marginella för det svenska örat.

Jämför följande mer eller mindre minimala par: femte~fetma, kolten~kottla,

charken~chakra, grymta~rytmen, vante~vattna. Det faktum att sonoritetsavstånd

mellan konsonanter intill varandra är att föredra märks också i barns svårighet att under

en viss period korrekt lära sig ord som har en liten sonoritetsskillnad. Ord som hemlis

och vanlig får då lätt uttal som helmis och valnig.

4. Relation till grundformen

Den andra gruppen av villkor på smeknamn gäller förhållandet till grundordet. Det är

här det blir tydligt att det verkligen är fråga om avledning från grundord till smeknamn,

snarare än smeksamma parallellformer till grundordet.

10 Begreppet stavelsekontakt kan eventuellt reduceras till villkor på stavelsens interna

struktur, dvs. att ansatskonsonanter ska ha låg sonoritet och kodakonsonanter hög (jfr

Clements 1988).

13

4.1. Konstruktion av smeknamnets första stavelse

Vilka segment som kommer att ingå i smeknamnets första stavelse är inte helt

förutsägbart utifrån grundordet. De två viktiga faktorerna är betoning och initial

position. Följande uppställning exemplifierar de vanliga typerna.

(9) grundform initialstavelse betonad stavelse kombination a. Jan Janne, Ja:na Janne, Ja:na Sigvard Sigge Sigge Siv Sivan Sivan Gun Gunsan Gunsan b. Birˈgitta Biggan, Bi:gan Gittan Kataˈrina Kattis Caroˈlina Carro Lina Ceˈcilia Cilla c. Margaˈreta Maggan Meta Krisˈtina Kicki Tina Kina d. Eˈlisaˌbet Lisa, Bettan

Vid enstaviga eller initialbetonade ord blir det enkelt (9a). När betoningen inte faller på

initialstavelsen uppstår viss valmöjlighet mellan första stavelsen och den betonade,

vilket illustreras i (9b). Dessutom finns ibland möjlighet till kombination (9c). (9d)

visar att när det finns fler än en betoning kan båda komma ifråga vid

smeknamnsbildningen.11 Som fonologiska positioner i ordet är initial och betonad

stavelse speciella. Det finns villkor som strävar efter att placera så mycket information

som möjligt i dessa stavelser. Dessa stavelser är också viktiga för tillgängligheten till

ord i minnet (se Golston 1996 och där givna referenser).

11 Att mansnamn och kvinnonamn fördelar sig som de gör i (9) är ingen tillfällighet. De

vanliga mansnamnen är till övervägande delen initialbetonade, medan kvinnonamnen

mycket ofta har betoning senare i ordet. Det blir således sällan läge för mansnamn att

ge prov på relationerna i (9b,c).

14

Sannolikt spelar stavelseansatsens kvalitet viss roll för de bildningar som blir

populära, och återigen tycks sonoritet spela in (eventuellt dock indirekt via

extragrammatiska processer). Man kan t.ex. vilja ha den betonade stavelsen, men inte

dess initiala konsonant (*Reta från Margareta, *Rina från Katarina). Då tittar man i

första hand på ordets initiala konsonant och tar den istället (Meta). Om inte heller den

initiala konsonanten duger finns det ibland möjlighet till kopiering av

ansatskonsonanten från smeknamnets andra stavelse: Nina, Ninna från Kristina (10a).

Denna process går också att applicera åt andra hållet (Fiffan, 10b), men får då gärna

formen av reduplikation av hela stavelsen (Fiffi, Bibbi, osv.).

(10) Kopiering och reduplikation grundform kopiering reduplikation a. Kristina Nina, Ninna Kicki, Titti b. Sofi(a) Fiffan Fiffi c. Cecilia Cissi Laura Lalla Per(-Olof) Peppe Fredrik Feffe Lennart Lelle Bo Bobbo [bub:u] d. Johanna Jojjo [juj:u] Birgitta Bibbi Katarina Kacka Louise Lollo [lul:u]

Om dessa processer kan bygga på en kombination av segmentellt material från en

obetonad initialstavelse och den betonade stavelsen är oklart. Inget av dessa exempel

motiverar det.12 Reduplikationstypen har en egenskap till, nämligen att den mediala

konsonanten alltid gemineras, se avsnitt 6.

Möjligheterna är således rätt många, men i samtliga fall utnyttjas den betonade

och/eller initiala stavelsen. Vad som inte inträffar är att smeknamnet bygger på material

12 Hypotetiska exempel vore Lilli av Louise, eller Jajja av Johanna.

15

från obetonade stavelser: Katarina blir inte *Tara eller *Tina, Lennart blir inte

*Narre.13 Starkast gäller denna regel för konstruktionen av den betonade stavelsen i

smeknamnet, fram till och med vokalen.

4.2. Medial konsonantism

För det segmentella material som följer på första stavelsens vokal i smeknamnet är

villkoren allmänt sett mycket lösare. Av Teodor kan vi bilda Teo av de två första

stavelserna, men vi kan också utnyttja konsonantism från den tredje och obetonade

stavelsen och bilda Tedde. Ett annat exempel är Heŋke för Henrik, där det finala /k/

återanvänds i smeknamnets mediala kluster. Det som motiverar denna typ av

teleskopbildning är sannolikt önskvärda egenskaper hos ett fjärran fonem, såsom t.ex.

klusilitet. I fallet Tedde är det närmast själva förekomsten av en konsonant (liksom

medialt f i Fiffan av Sofia). Det som följer den första vokalen i smeknamnet kan således

avvika från vad som följer den första eller betonade vokalen i grundformen. Graden av

trohet mot grundformen varierar också mellan de germanska språken. Det har hävdats

att engelska och tyska smeknamn sker genom utmätning av en enstavig sekvens från

roten (Wiese 2001 s. 136). Så bildar man i tyskan smekformen Wolfi av Wolfgang,

Gorbi av Gorbatjov och Hansi av Hans.14 Detta är inte alls fallet i svenska (jfr Affe av

Alf och Hasse av Hans) och kan betraktas som en svagare trohetsrelation mellan

13 Enligt Otterbjörk (1973 s. 140) kan Berta användas som kortform till Albertina. Detta

skulle vara ett undantag från regeln om det vore ett produktivt smeknamnsform. Som

tur är finns också en mer direkt forntysk etymologi till denna form (Otterbjörk 1973 s.

145).

14 Av Edmund och Dagmar bildas dock Edi och Daggi, snarare än *Edmi och *Dagmi

eftersom edm och dagm inte är legitima stavelser i tyska.

16

grundord och smeknamn (och affektiva bildningar allmänt, virre, flara, flarra).15 Detta

är lätt att förstå om insättning av konsonant sker när ingen konsonant finns (Bo > Bosse,

ko > kossa), men när befintlig konsonant kan bytas ut (Klas > Klasse, men också

Klabbe, och Bengt > Bempa), betyder det att vi bör leta efter mönster och om vi finner

dem, förklaringar till mönstren. Nedan konstaterar vi först att sonoritetsgrad är

betydelsefullt.

4.2.1. Vilken av två konsonanter?

Kravet att smeknamnet ska innehålla högst ett artikulationsställe mellan vokalerna leder

ofta till att grundformer med kluster måste förenklas. Ibland behålls den första

konsonanten (Siggan av Sigrid), ibland den andra (Abbe av Albert) och i bland ersätts

hela klustret av en ny konsonant (Gurra av Gustav). Det finns principer för hur valet av

konsonant går till (Eliasson 1980 s. 356f.) och vi börjar med att titta på valet mellan två

konsonanter. Jag har använt en del av exemplen ur Eliasson (1980), vilka delvis är

hämtade från Noreen (1904), eftersom de exemplifierar flera segmentella

klusterkombinationer, även om flera av namnen känns lite patinerade. Vi börjar med

kombinationer av obstruent och sonorant.

15 Eliasson (1980 s. 349) nämner några svenska smeknamn som för ett synkront öra

låter främmande, men som tycks följa det i tyskan (fortfarande) giltiga systemet: Alvar

~ Alve, Andreas ~ Ande, Arvid ~ Arve, Bengt ~ Bengta, Valdemar ~Valde.

17

(11) Låg sonoritet är önskvärd a. obs+son legitimt osannolikt

Abraham br b Abbe *Arre Gudrun dr d Gudde *Gurre Sigrid gr g Siggan *Sirran Agne, Agneta gn g Agge16 *Anne Niklas kl k Nicke *Nille

(b) son+obs legitimt osannolikt

Albin, Albert lb b Abbe *Alle Urban, Torbjörn rb b Ubbe, Tobbe *Urre, *Torre Lambert mb b Labbe *Lamme Anders nd d Adde *Anne Rolf, Alf, Ulf lf f Roffe, Affe, Uffe *Ulle, *Rolle, osv.17 Algot lg g Agge *Alle Margareta rg g Maggan *Marran Nils ls s Nisse *Nille Hans, Frans, Jöns ns s Hasse, Frasse, Jösse *Franne osv. Lars rs s Lasse *Larre Arvid rv v Avve l. Arra

Det är tydligt att det är obstruenterna som vinner. Detta stöder tanken att relativt icke-

sonora konsonanter är mer omarkerade konsonanter. Ett möjligt undantag här är den av

Eliasson anförda formen Arra för Arvid (1980 s. 347). Formen kan förstås som att /v/

här uppfattas snarare som sonorant än obstruent.18 I det läget förutsägs nämligen att

likvida ska vinna (se nedan).

16 Bildningar som Agge visar att /gn/ > [ŋn] är en synkron regel i svensk fonologi.

Motsvarande process äger inte rum i namn som <Bengt> som därför sannolikast har

den underliggande formen /bɛŋt/ (och inte /bɛngt/).

17 Rolle är förstås legitimt till Roland, men inte till Rolf.

18 Argument för detta kan hittas i svensk fonotax (och också i isländsk, Kiparsky 1984).

Bland treställiga initialkluster finner vi i tredje positionen /j/, likvida och /v/, jfr.

18

Om vi kombinerar obstruenter finner vi en preferens för den första av de två.

Detta kan antas vara det omarkerade valet. Alla tänkbara kombinationer går dock inte

att belägga. Det verkar också som om /s/ kunde ha en lätt priviligierad status eftersom

det stundom kan ta över också från andra positionen (Masse för Mats). Detta är inte

ägnat att förvåna med tanke på att /s/ skjuts in i former som kossa och Bosse.

(c) obs+obs Viktor kt k Vicke *Vitte Axel, Sixten ks k Acke, Sicke *Asse, *Sisse Gösta st s Gösse *Götte Mats ts t Matte ?Masse (ok enl. Eliasson) Gottfrid tf t Gotte ?Goffe (ok enl. Eliasson) Sigvard gv g Sigge *Sivve Botvid tv t Botte *Bovve

Vi noterar att de två sista namnen kunde förklaras också under gruppen obs+son enligt

ovan, med en annan sonoritetsdefinition av /v/.

När två sonoranter kombineras får vi följande mönster.

(d) son+son Hjalmar lm l Hjalle *Hjamme Karl, Jarl rl l Kalle, Jalle *Karre, *Jarre Gurli rl l Gullan *Gurran Björn rn r Björre *Bjönne

Här ser vi att likvida föredras framför nasaler, alternativt att det är den första som

vinner. Det går inte att avgöra utifrån den lilla datamängden här. När två likvidor

kombineras föredras l.

spjärna, splitter, sprattla och skvätta. Också i norsk och rysk fonologi uppvisar

segmentet /v/ variabel status som än obstruent, än sonorant (Kristoffersen 2000 s. 39).

19

Vi har sett att det segment som har lägst sonoritet föredras vid valet mellan två

konsonanter och när sonoriteten är jämn finns en preferens för det första segmentet,

utom vid likvida. Vad betyder detta i fonologiska termer? I likhet med den prosodiska

formen är det fråga om relativt omarkerad fonologi. Den mest omarkerade

(supralaryngala) konsonanten i mänskliga språk är /t/. Om ett språk bara har några få

konsonanter så är t.ex. /t, k, s/ en mycket mer sannolik uppsättning än t.ex. /d, m, j/ eller

/b, l, r/. Ett konsonantsystem som innehåller relativt markerade konsonanter tenderar att

också innehålla de konsonanter som är mer omarkerade. En grov bild av

märkthetsförhållandena ges nedan, där de markerade särdragen är satta inom

hakparentes, och motsvarande omarkerad typ står till höger.

(12) Markerade och omarkerade drag hos konsonanter typ [sonorant] obstruent typ [kontinuant] klusil fonation [tonande] tonlös nasalitet [nasal] oral artikulationsställe [labial], [dorsal] koronal

Ofta och i stort sett följer konsonantvalen i smeknamnen dessa parametrar. Men det

finns också andra strategier vid smeknamnskonstruktion och vi ska härnäst titta på

några av dem. Det viktiga att notera här är dock att vi nu har sett de första tecknen på en

allmän egenskap hos smeknamnen, nämligen att de uppvisar ovanligt mycket

omarkerad fonologi. Detta diskuteras vidare i avsnitt 6.4 och 7.

4.2.2. Tillägg och ersättning av segment

Preferensen för l över r ser vi också i andra konkurrenser: Pelle bildas till Per (vid

sidan av Perra), medan det omvända knappast inträffar (Pål blir t.ex. inte *Pårra). Här

är det alltså fråga om ersättning av fonem eller särdrag i grundordet med nya i

smeknamnet. Även om l vinner över r så är r inte oävet. Det är t.ex. populärt som

ersättare för komplexa kluster där /s/ ingår (visky > virre, lax > larre, fest > ferre), men

i kluster där /r/ redan ingår går det inte att använda. Margareta blir Maggan i enlighet

20

med lågsonoritetspreferensen, och inte *Marran). Också /s/ tycks som nämnt ha en

liknande inherent prioriterad status (Matte, Masse). Denna typ av egenskap blir

tydligare när vi studerar rena tillägg av segment nedan.

Vi kan urskilja två situationer, dels när ingen konsonant föreligger, dels när en

eller ett par konsonanter stryks. För att expandera databasen något tar vi här med några

allmänna affektiva benämningar. Eliasson nämner fyra exempel (1980 s. 346).

(13) Bo Bosse ko kossa grå (häst) Grålle Sofi(a) Fiffan

Av dessa kan vi låta Fiffan utgå, ty här är det med all sannolikhet fråga om kopiering av

initialkonsonanten. Detta namn är alltså bildat på samma sätt som Nina, Ninna är bildat

till Kristina, men kopieringen av ansatskonsonanten går åt andra hållet (se 4.1 ovan). I

övrigt ser vi insättning av /s/ eller /l/. Båda dessa segment visar särskild styrka också i

valet mellan två konsonanter ovan.

Tillägg av segment är också en möjlig analys av former som de följande.

(14) far farsa mor morsa bror brorsa

Om grundordet är enstavigt och slutar på /r/ kan således ett /s/ skjutas in och assimilera

med det befintliga /r/. Detta är sannolikt ett utslag för preferensen för /s/. Dessa

exempel är intressanta eftersom vi annars är vana vid att saker och ting väljs bort. I det

här fallet kan vi ha kakan (dvs. hela grundordet) och äta den (dvs. få med s), pga.

svenskans retroflekteringsregel.

Vissa konsonanter kan man tydligen låta bli att återanvända.

21

(15) Gustav (ev. Gunnar) Gurra syster syrra fest ferre mask marre visky virre fisk firre vurst vurre flaska flarra, fla:ra bror brolla pris prilla franska fralla frisyr frilla, frille fot fossing bjuda bjussa brud brutta Hans Hatte (Hasse) Klas Klabbe (Klasse, Kla:sa) Fredrik Frippe (Fredde, Frille) Sven Svempa (Svenne)

Det tycks här som om /r/ konventionaliserats som ersättare till /sk/ och /st/-kluster

(Smitterberg 1998). Huruvida det är frågan om ett namn eller ett appellativ spelar

mindre roll.19 Vid former som virre sker visserligen ett utbyte av konsonantism, men

lika viktigt är att bara en konsonant finns med i slutprodukten. Detta ska delvis skyllas

på suffixvalet. Både -e och -a vill ogärna föregås av konsonantkluster, medan -is är mer

flexibelt (se avsnitt 5).

Fonemet /l/ är något mer flexibelt och kan sättas in antingen det är motiverat

(genom den andra likvidan /r/) eller inte i grundformen. Fonemet /s/ sätts in i stället för

19 Detta skulle betyda att Gurra för Gunnar skulle vara oegentlig användning, ur

fonologisk synpunkt.

22

koronal klusil i grundordet, men kan som vi har sett också sättas in när inget fonem

föreligger efter vokalen (kossa, Bosse). En tonande koronal klusil kan avtonas (brud >

brutta). Här rör vi oss bland affektiva benämningar i allmänhet och reglerna är då inte

så fasta som vid namn. Slutligen har vi inskott av labialt segment (Sven > Svempa, Klas

> Klabbe). Detta är ett typisk drag för smeknamn. Den prioriterade statusen för

särdraget [labial] märks tydligast vid nasalkluster, vilket diskuteras härnäst.

4.2.3. Vilket nasalkluster?

Många smeknamn innehåller nasalkluster: Tompa, Svempa, Heŋke, Beŋke, Ante. En del

av arbetet med att skilja legitima från illegitima smeknamn med nasalkluster görs av de

ovan nämnda villkoren på homorganitet respektive tonlöshet hos andra konsonanten (jfr

3.2). Frågan som återstår är hur det bestäms vilka kluster (av de legitima) som används

i vilka smeknamn. Frågan är en del av det större problemkomplexet om

trohetsrelationen mellan grundform och avlett smeknamn som vi nämnt ovan och

återkommer till i avsnitt 6.1. Från svenskans fonologi är vi vana vid en asymmetri

beträffande assimilation av nasaler. /n/ anpassar alltid sitt artikulationsställe till

efterföljande ljud (de[n t]og, de[m p]ep, de[ŋ g]ol). Om inget ljud, eller inget ljud med

artikulationsställe i den relevanta bemärkelsen, följer så får /n/ koronal artikulation

(gra[n], gra[n]ar). De andra två nasalerna, /m/ och /ŋ/, deltar inte i nasalassimilation

(hä/mt/a blir inte *hä[nt]a, lä/ŋt/a blir inte *lä[nt]a, jä/mk/a blir inte *jä[ŋk]a). En

rimlig fonologisk analys av detta förhållande skulle säga att /m/ och /N/ har

specificerade artikulationsställen, [labial] respektive [dorsal], medan /n/ saknar

specifikation för eget artikulationsställe och istället övertar ett följande segments

artikulationsställe, eller får särdraget [koronal] genom default (Riad 1997 s. 21 ff.).

Därav asymmetrin.

Koronal är således det omarkerade (supralaryngala) artikulationsstället. Samma

asymmetri kan vi generalisera till klusilerna, dvs. koronalerna /t/ och /d/ är omarkerade,

medan /p/ och /b/ är specificerade för [labial] och /k/ och /g/ är specificerade för

23

[dorsal]. Denna asymmetri är typologiskt försvarbar, men kan inte utan vidare

generaliseras till smeknamnsfonologin.

Den generella strategin vid smeknamnsbildning med nasalkluster är att

återanvända specificerade artikulationsställen från grundformen. Om det föreligger ett

[labialt] artikulationsställe (någonstans efter första vokalen) så används det (Tomas >

Tompa eller Tomme, men inte *Tonta, *Toŋka), om det finns ett [dorsalt] används det

(Beŋt > Beŋke, men inte *Bente eller *Benne). När grundformen innehåller /n/ är vi

ovilliga att introducera /t/, jfr Jan > Janne, men inte *Jante, medan det går bättre om

det finns en koronal klusil att utgå från: Anders > Ante (jfr Dahlstedt 1978 s. 30). Här

verkar dock intuitionen gå något isär bland talare, vilket möjligen kan ha en

ursprungligen dialektal förklaring (se (17) nedan om Anundsjömålet). SAG (del 3 s.

127) anför Jonte från Jon som acceptabelt, medan mitt intryck är att Jonte hellre

används till Jonas (jfr Dahlstedt 1965 s. 249), som innehåller ett /s/ dvs. ett koronalt

artikulationsställe (jfr Hatte från Hans).20 Det viktiga är dock att vi inte får strunta i ett

specificerat artikulationsställe. Henrik blir Heŋke pga att det finns ett /k/ och för att /n/

saknar specificerat artikulationsställe. Monika blir stundom Moŋka av samma skäl. Ett

appellativ som exemplifierar samma process är plåŋka för plånbok. Henrik > Hennan är

möjligt, medan Be/ŋ/t inte blir *Benne, men gärna Beŋke, liksom appellativet svå/ŋ/rem

inte kan bli svånna men gärna svåŋka. Samma sak gäller som sagt labialer.

Så långt kan vi se en generell överensstämmelse mellan språket i övrigt och

smeknamnens behandling av markerade och omarkerade artikulationsställen. Men det

finns en generell avvikelse, nämligen den att smeknamnens kluster uppvisar en

preferens för labialitet. Även om särdraget [labial] saknas (i relevant position) i

grundformen så är Bempa, Hempa och Svempa lika legitima som Tompa, där [labial] ju

finns med redan i grundformen. Det betyder att [labial] åtnjuter priviligierad status just i

20 Även exempel som Brunte (< brun) och Björnta, Björta (< Björn) tyder på att

koronal konsonant ibland kan (eller har kunnat sättas in).

24

smeknamnsfonologin.21 Processen kan beskrivas som inskott av /p/ med efterföljande

assimilation av nasalen, vilken den än är. Smeknamnsfonologins

nasalassimilationsregel är således generellare på denna punkt än allmänspråkets.22

Beskrivningen av /p/-inskott kan raffineras en del. Ekonomiprincipen säger

egentligen att det räcker med att anta att ett underspecificerat fonem med draget [labial]

sätts in. Resten följer från andra villkor. Om vi sålänge tänker på processen som

insättning av /p/ så ska vi först lägga en alternativ hypotes, -pa-suffigering, åt sidan.

Det som talar för att det är ett mindre element än en hel ändelse är att /p/ förekommer

tillsammans med både -a och -e (Tompa, Pompe) och även den bestämda formen -an

(Limpan), vilka ju redan finns som suffix i smeknamnsbildningen.23 Vi bör därför

utnyttja de befintliga suffixen snarare än att duplicera dem i beskrivningen. Det som

vidare talar för insättning av ännu mindre struktur än ett helt fonem /p/ är den

prioriterade statusen hos [labial] långt utanför nasalklustren. Inom nasalklustren kan

realiseringen av andra fonemet som tonlös klusil förutsägas från strävan mot omarkerad

stavelsestruktur. Och nasalassimilationen förutsägs från homorganitetsvillkoret. Vidare

finner vi en geminerad realisering när ingen nasal föreligger, utan absolut krav på

tonlöshet (Frippe, Joppe, Jeppe, Foppa, Klabbe). Vi sätter dock inte in [labial] enbart

för att ändra en nasals artikulationsställe (Sven > *Svemme), så förekomsten av en

obstruent är en förutsättning för att insättning av [labial] överhuvudtaget ska ske. För

21 Detta privilegium tycks ha rått under lång tid, om den av Dahlstedt (1986) föreslagna

etymologin för smeknamnet Hampus eller ännu hellre appellativet hampus ’narr,

dumsnut’ för Hans/hans står sig.

22 Spanska har en lika generell nasalassimilationsregel i allmänspråket (Hellberg 1975)

23 En fotnot om Karolina. Tydligen kan förutom det förväntade smeknamnet Limpan

också Liŋkan användas av en del talare. Det verkar långsökt att härleda /k/ till den

initiala konsonanten. Ett alternativ är att betrakta det som en (i fonologisk bemärkelse)

oegentlig bildning. Liŋkan är naturligt som bildning till efternamnet Lindkvist och kan

ha överförts analogiskt till en och annan Karolina.

25

att återvända till nasalklustren är också själva preferensen för [labial]

uppseendeväckande. De flesta egenskaper vi redan identifierat hos smeknamnen pekar

mot omarkerade strukturer, och vi kan därför vara benägna att analysera [labial] som

omarkerat inom smeknamnsdomänen. Jag återkommer till detta i samband med likheter

mellan smeknamnsfonologi och barnspråk (avsnitt 7.1).

Man kan sammanfatta nasalernas förändringsmöjligheter i smeknamn såhär.

(16) n ŋ m Henrik > Heŋke, Beŋt > Bempa

n m Sven > Svempa

Artikulationsplats i grundformen ska respekteras i smeknamnet, men [labial] kan alltid

köra över [koronal] och [dorsal], men under förutsättning att /p/ tillförs. Med andra ord,

/n/ kan blir både [ŋ] och [m], /ŋ/ kan bli [m], men inte [n], medan /m/ måste förbli [m].

När detta är sagt, är det intressant att jämföra med mönstren i Anundsjömålet (Dahlstedt

1965, 1978).

(17) Anundsjömålet: priviligierad dorsal Nils > Nikke Stina > Stiŋke Anna > Anke Jan > Jaŋke Danel > Daŋke Sara > Sagge Sara > Sarke Brita > Bögge Is(t)rel > Iske

I dialekten finns också andra mer bekanta smeknamnsbildningar som Nisse, Valle,

Janne, m.fl. Det intressanta här är att det är draget [dorsal] snarare än [labial] som är

priviligierat. Draget kan sättas in utan att det finns någon förebild i grundnamnet som

exemplen tydligt visar. Tonlöshetsvillkoret på andra konsonanten i kluster gäller också

här, men kravet på ett enda artikulationsställe kan ifrågasättas i former som Iske och

26

Sarke. Frånvaron av detta villkor ger intrycket av att smeknamnsformerna antingen är

bildade på traditionell morfologisk väg (t.ex. medelst det gamla germanska k-suffixet,

Krahe 1967 s. 211 ff., Olsson 1916 s. 268 f.) eller att priviligierad dorsal har

morfologiserats i något högre grad, dvs. att ett smeknamnssuffix håller på att utvecklas,

nämligen /-ke/. Många språk inklusive germanska bildar ju också smeknamn med

diminutivsuffix. I tyska finner vi -chen och -lein, i lågtyska och nederländska -ken vilka

ju också förekommer i svenska namnlån som Annika, Jessika och Veronika. Noreen

(1904 s. 393) betraktar de i rikssvenska förekommande k-bildningarna som sannolikt

bildade under tyskt inflytande, medan Dahlstedt (1965 s 255 f.) för Anundsjömålets del

tror att de snarast är inhemskt bildade. Detta leder oss in på konstruktionen av den

andra stavelsen.

5. Konstruktion av smeknamnets andra stavelse

Den andra stavelsen i smeknamnet bildas som nämnt allra oftast med hjälp av ett suffix.

Vanligast bland dessa är -is (Kattis), -e (Nisse), -an (Maggan) och -a (Katta). Den

andra stavelsen kan också vara hämtad direkt från grundordet (Carro, Meta) eller bildas

genom reduplikation, där det strängt taget är osäkert om det är den första eller andra

stavelsen som är reduplicerad. I detta avsnitt ska vi gå igenom några egenskaper som

suffixen har. Först diskuterar vi suffixets status, därefter deras eventuella kvantitativa

krav på stamstavelsen och sist deras genusegenskaper.

5.1 Avledning med stambildande suffix

En tanke är att betrakta några av ändelserna i smeknamn som visserligen härrörande

från språket, men i annat bruk än i språket i övrigt. I språket går dessa suffix tillbaka på

stamtyper, som i sin tur betingas av genus och rotens fonologiska form. I det moderna

språket finns ett visst inslag av semantiskt genus kvar, men annars är de i mer

begränsad omfattning stambildande (deklinationerna). Den övergripande frågan är hur

relationen mellan de suffix som förekommer i smeknamnen och motsvarigheterna i

språket i övrigt ska representeras.

27

(18) gubbe Sune Lasse gumma Greta Meta stubben Lillen summan Maggan

Det faktum att många egennamn redan har suffixen -e och -a gör kopplingen som sådan

naturlig. Man kan möjligen ha synpunkter på det naturliga i att betrakta det i svenskan

nya suffixet -is som ett stamsuffix.

En lösning är att tänka på suffixen som identiska i de olika domänerna. I så fall

sker avkortning respektive utvidgning av grundnamn till smeknamn enligt något

mönster som inte har direkt med suffixet att göra (t.ex. prosodiskt morfem). Suffixen

passar då in i en struktur som härletts på andra grunder. Denna beskrivning missar att

uttrycka generaliseringen att suffixen -e och -a alltid står i tvåstaviga betoningsdomäner

i språket i övrigt.

En annan lösning är att betrakta ändelserna som avledningssuffix. Detta är en

intressant tanke, som Eliasson (1980 s. 343) framför som självklar.24

Avledningssuffixen bär nämligen alla på prosodiska egenskaper som på olika sätt

påverkar deras flexibilitet (se avsnitt 2). Mest prosodiskt stamberoende är de suffix som

inte själva uppbär en betoning (huvud- eller bibetoning), utan som måste antingen

ansluta sig till en betonad stavelse eller själva påverka placeringen av en betoning. Om

vi då betraktar dels de gamla suffixen -a (-sa), -e, deras bestämda former -an (-san), -en

och de nyare affektiva ändelserna -is, -i, -Ø som avledningar, så betyder det att vi kan

24 Vi vill nog helst inte betrakta dem som orelaterade till de gamla stamsuffixen, vilket

lätt kan bli konsekvensen av detta resonemang. I så fall missar vi den trots allt stora

överensstämmelsen mellan gammalt maskulint -e och feminint -a, -an som råder. Om vi

inte relaterar stamsuffixen till eventuella avledningsändelser, förloras denna

generalisering.

28

ladda dem med prosodisk information.25 Som avledningssuffix grupperar de sig med

-ing, -(i)sk, m.fl., dvs. de kräver att föregås av en betonad stavelse. Det ovanliga vid

smeknamnsbildningen är då att suffixen kan stryka stora mängder segmentellt material

för att uppnå den tvåstaviga domänen.

(19) /katarina + -is/ /fredrik + -e/ katarina + -is fredrik + -e kattis fredde

Problemet med denna analys – även om den är tilltalande – är att de i språket i övrigt

förekommande suffixen -e och -a inte är produktiva som avledningssuffix där.

Vi måste förstås också fortfarande förklara varför smeknamnet måste bli precis

tvåstavigt. Varför kan det inte bli *Kata[rinis], där ju ändelsen hamnar efter en betonad

stavelse, jfr kata[tonisk]. Dessutom är det inte uppenbart varför det finns en viss

valmöjlighet mellan att behålla den första stavelsen (Kattis), eller den betonade

stavelsen (Tina från Kristina), eller utnyttja en kombination av de två (Meta från

Margareta). Vi återkommer till en modell för beskrivning av dessa egenskaper i avsnitt

6.

Nästa fråga att diskutera är om det finns några faktorer som påverkar valet av

suffix.

5.2 Suffixens krav på stammens kvantitet

I det här avsnittet ska vi studera kvantitativa korrelationer mellan suffix och stam.

Enskilda suffix tycks spela viss roll för förekomsten av geminerad konsonant, men det

är fråga om tendenser, snarare än absoluta regler.

25 Varianterna med -sa är rätt ålderdomliga. Att Kajsa kommer från Karin är inte längre

uppenbart. Den bestämda formen är vanligare (Majsan, Gunsan).

29

(20) suffix grundnamn geminerad kons. lång vokal el. kluster -e Sven Svenne Bo: Bosse Kla:s Klabbe, Klasse Henrik Heŋke, Hennan He:ne Ha:ns Hasse, Hatte La:ʂ Lasse

Ja:n Janne Da:n Danne Da:g Dagge Agne:ta Agge -a Sven Svempa Gustav, Gunnar Gurra To:mas Tompa Andeʂ Aʂ:a La:ʂ Laʂ:a La:ʂa

Ha:ns Ha:nsa Ja:n Ja:na Da:n Da:na Kla:s Kla:sa Margare:ta Me:ta26 Eli:sabet Li:sa Agne:ta Ne:ta Katari:na Katta Ka:ta, Ki:na -an Margare:ta Maggan Ro:bert Robban Eli:sabet Bettan -en Eli:sabet Li:sen Gustav Gusten -san Maj Majsan Gun Gunsan

26 Detta namn kan analyseras dels som teleskopbildning, dels som suffigerat och listas

därför på två ställen.

30

-is Katari:na Kattis Ulrika Ullis Sven Svennis Lö:vgren Lö:vis Johan Jo:is -i Ann-Katri:n Aŋki A:ko Susanne Sussi -Ø Caroli(:)n, Caroli:na Carro Li:na Margare:ta Me:ta Eli:sabet Li:sa

Om dessa former är representativa ser vi ett par mönster. Suffixet -e korrelerar starkt

med geminerad konsonant (Noreen 1904 s. 397). Det enda undantaget är He:ne som vi

betraktar som just ett undantag.

När suffixet -a läggs till enstaviga mansnamn behålls den långa vokalen från

roten. Former som *Hansa (med kort vokal), *Janna och *Danna tycks omöjliga, men

La[ʂ:]a är möjligt vid sidan av L[a:]ʂa, liksom A[ʂ:]a (< Anders). Möjligen beror det på

att det fonologiskt föreligger ett kluster i grundformen, även om det ju assimileras till

en retroflex. Själva bildningssättet med -a till mansnamn känns lätt ålderdomligt i

former som Ja:na. Man kan här leka med hypotesen att -a inte bara behåller

rotvokalens kvantitet utan fastmer kräver att den ska vara lång. Indikationer på detta är

indirekta för mansnamnen genom att namn med kort rotvokal inte tycks avledas på

detta sätt (?Svenna, ?Kurta). Med de kvinnliga namnen på -a förhåller det sig likadant,

dvs. rotens kvantitet bibehålls i allmänhet, men här blir det ofta fråga om förkortning av

grundordet. Notera dock den något gammalmodiga formen Ka:ta. Här har en kort vokal

(obetonad i grundordet) förlängts. Detta kunde vara en positiv indikation på ett krav på

lång vokal från -a-suffixet. Å andra sidan är Katta ett legitimt smeknamn för Katarina.

Om det finns en princip här så är det att -a väljs till grundformer med lång vokal, om

denna ska behållas. Det finns dock sannolikt andra krafter som inte har med ändelsen

att göra som verkar för geminat konsonant (se avsnitt 7).

När det sker ett inskott av /p/, som i Tompa och Svempa, måste vokalen bli

kort. Det är så att säga inte suffixets förtjänst att det blir på det sättet (om

31

inskottsprocessen, se 4.2.3), utan den allmänna regeln för svenska att vokal i allmänhet

är kort framför tautomorfema konsonantkluster.

Suffixet -is tycks inte ha några kvantitativa preferenser på stammen. Här är det

viktigt att skilja på former där smeknamnet är bildat till en obetonad förstastavelse och

sådana som har -is efter en bibehållen betonad stavelse. Det är de senare som säger oss

något om suffixets inflytande. Lö:vis och Svennis illustrerar de två förhållandena.

Korrelationerna mellan suffix och stamstavelsens kvantitet verkar möjliga att

studera när det gäller just smeknamn. Övriga hypokorismer har som tendens betydligt

fastare trohet mellan grundformens och hypokorismens segmentkvantitet, liksom

beträffande behållande av kluster. Denna tydligen önskvärda trohet kan antas vara en

bidragande faktor till att just suffixet -is blivit så produktivt, eftersom detta suffix, till

skillnad från -e, inte ställer några krav på geminat konsonant i hypokorismen.

5.3 Semantiskt genus hos ändelserna

Ändelserna -e och -a med bestämda former är gamla maskuliner respektive femininer. I

modern svenska har dessa former allmänt övergått till realgenus, dvs. utrum (Davidsson

1990). Man kan ändå undra om de gamla genustillhörigheterna har någon aktualitet i

smeknamnen. Man kan tydligt se en tendens för -e att användas vid mansnamn och -a

vid kvinnonamn, men det är inte ett absolut villkor, vilket illustreras av följande

smeknamn.

(21) Jana, Larsa, Heŋka Robban, Heŋkan,

Mulle, Gulle (Gurli)

Också det faktum att ändelsen -is tycks vara könsneutral (i svenska) är ett tecken på att

genusladdningen hos suffixen är svag eller obefintlig (Svennis, Kattis, Ullis).27

27 De semantiska skillnader vad gäller socialt kön som Brylla (2001) diskuterar och de

med dessa ofta överensstämmande grammatiska genustillhörigheterna (stamtyp och

32

Neutralisering av semantiska och även grammatiska egenskaper förekommer också i

andra språk också i sådana där maskulint och feminint genus spelar en betydligt större

roll än i svenskan. I litauiska kan det kvinnliga personnamnet Ieva ges flera smekformer

däribland Ievuka med feminin ändelse -a och Ievukas med maskulin ändelse -as. I ryska

kan både mansnamnet Alexandr och kvinnonamnet Alexandra ges smekformen Saša

med feminin ändelse -ša (Spencer 1991 s. 197).

Det är intressant att notera att de i svenskan utnyttjade ändelserna har olika starkt

genusinflytande i andra hypokorismer än smeknamnen. De gamla feminina och

maskulina ändelserna ger utrum i nusvenska, oavsett grundformens ursprungliga

genustillhörighet.

(22) lax-en utrum larr-en utrum matsal-en utrum mat-an utrum sjukhus-et28 neutrum sjuk-an utrum

Bildningar av utrala hypokorismer till neutrala grundord verkar vara mycket sällsynta.

Här sker således en styrning av ändelseval, så att hypokorismer på -e och -a

företrädesvis bildas till utrala grundord.

Suffixet -o utnyttjas en del i andra hypokoristiska uttryck än smeknamn. Detta suffix

tycks företrädesvis uppvisa genus neutrum när saken går att avgöra: vulgo, pucko,

miffo, hygglo.

Suffixet -is, däremot, är betydligt flexiblare.

böjningsmönster) hos mans- och kvinnonamn upplöses alltså i viss mån i

smeknamnsbildningen. Detta går kanske att förstå som en funktion av att smeknamn i

stor utsträckning används om och till barn.

28 Eventuellt är utrala sjukstuga den ursprungliga grundformen. Jag har inte hittat några

exempel på genusbyte vid -e-suffigering.

33

(23) vaktmästare utrum vaktis utrum fjortonåring utrum fjortis utrum daghem neutrum dagis neutrum konditori neutrum kondis neutrum kondition utrum kondis utrum

Suffixet -is uppvisar inget eget genus (Inghult 1968 s. 10, Blume 1976), vilket är unikt

bland svenska avledningssuffix. Samma egenskap tillkommer tyska -i.

(24) Universität fem. Uni fem. Kriminalroman mask. Krimi mask. Flugblatt neutrum Flugi neutrum

Med -is verkar det dock vara så att andra faktorer än stammens genus som spelar in.

Lekis har neutralt genus (lekskola, utrum) kanske i analogi med dagis och fritis. Vidare

bildas en hel del hypokorismer till adjektiv, där genus inte kan komma från stammen,

t.ex. fegis till feg, doldis till dold och kändis till känd. Här spelar den

personbetecknande funktionen in och styr mot utrum.

Andra grammatiska egenskaper än just genus ärvs när det gäller

nominalböjning. Hit hör (o)räknebarhet (Hon är en fjortis, Vi drack mellis) och inherent

plural (en amerikan ~ en amris, galonbyxor ~ galonisar). I likhet med o-orden kan

is-orden också bilda adjektiv, t.ex. kajko ’felaktig’, jinko ’dum’, bombis, avis

(avundsjuk), bakis. Däremot ärvs inte adjektivböjning (Vi var bombis/*bombisa på att

han skulle dyka upp).

På den semantiska sidan finner vi att de hypokoristiska formerna kan vara av

både positivt och negativt slag, eller också neutrala. Det som avgör den saken är inte

ändelsen eller bildningstypen i sig, utan stammens semantik, referenten eller talarens

förhållande till referenten i den givna talsituationen. Former som dagis och mellis

(mellanmål) tycks rätt neutrala, och till och med en så övervägande pejorativt laddad

ordgrupp som o-bildningarna (pucko, vulgo, miffo, mongo, m.fl.) innehåller en positivt

värdeladdad medlem, nämligen hygglo. Det bärande semantiska draget hos

34

hypokorismerna är snarast närhet eller informalitet. För en mer detaljerade semantisk

beskrivning, se Blume (1976).

Kontentan av dessa resonemang blir att de hypokoristiska suffixen (särskilt då

-is) tenderar att inte fungera som morfologiska (eller semantiska) huvuden, till skillnad

från övriga avledningssuffix.

6. S.k. expressiv geminering

Smeknamnsformer har till övervägande delen en geminat konsonant mellan vokalerna,

och det sägs ofta att detta är resultatet av s.k. expressiv geminering (Hellquist 1908,

Martinet 1937, Dahlstedt 1978). Som Eliasson (1980) noterar är detta ur fonologisk

synpunkt ett faktum som måste etableras. Om grundformen redan innehåller en lång

konsonant så kan det ju knappast vara tal om en geminering (V[ik:]tor > V[ik:]e).

Däremot är avledningar som S[ig:]e av S[i:g]urd och s[us:]e av s[us]ialdemokrat

möjliga måltavlor för en fonologisk gemineringsregel som då kunde vara specifik för

hypokorismbildningen och eventuellt vara bärare av expressiv semantik. Till den sista

typen kan vi också lägga reduplicerade smeknamn som Bi[b:]i och Le[l:]e av Birgitta

och Lennart. Eliasson finner också att den enda konstanta egenskapen i avledningen av

(de allra flesta) hypokorismer från deras grundord är just skapandet av en geminat

konsonant. I detta innesluter Eliasson också den ovan nämnda typen Viktor, där k

fonetiskt har halvlängd ([k·]). Bedömningen är beroende av fonologisk modell. Om

kvantitet beskrivs med prosodisk terminologi, där skillnaden mellan en lång och en kort

konsonant är närvaron av en mora hos den långa, så innebär inte avledningen V[ik:]e

från V[ik:]tor en fonologisk geminering, eftersom k i båda formerna är bärare av en

mora. Den fonetiska längdskillnaden är inom denna beskrivning inte fonologiskt

relevant.29 Hursomhelst, även om den kategorin faller bort så beskrivs hypokorismerna

29 Argument för att skilja typerna åt fonologiskt saknas, förutom själva den fonetiska

längdskillnaden. Det finns t.ex. ingen regel som på verkar halvlånga konsonanter till

skillnad från långa, som inte är beroende av en annan distinktion. Argument för att hålla

35

bäst som expressiv geminering, snarare än expressiv vokalförkortning. Detta är indirekt

ett argument för att svenskan har distinktiv konsonantlängd, snarare än distinktiv

vokallängd. I ett kvantitetssystem med distinktiv konsonantlängd är insättning av en

mora på en konsonant en mer naturlig fonologisk process än förkortning av en vokal,

eftersom vokallängd i samma system är allofonisk, dvs. uppträder när inte de distinktiva

dragen och de fonologiska reglerna har sett till att en betonad stavelse blivit lång.

Det är dock värt att påminna om att denna regel inte har oinskränkt status. Namn

som J[a:]na, L[a:]ʂa och M[e:]ta är legitima bildningar, och det är rimligt att analysera

dem som smekformer som skiljer sig från den vanligare typen Si[g:]e från S[i:]gurd i

det att de är mer trogna sina grundformer. Om detta är sant betyder det att vi främst

förväntar oss att finna lång vokal i en smekform när det finns en grund för det i

grundformen. Detta tycks vara sant (se 5.2 där suffixets påverkan på kvantiteten

diskuteras). När grundformen däremot innehåller en lång konsonant bör det inom denna

beskrivning inte vara väntat att finna en smekform med lång vokal. Hypotetiskt vore

detta bildningar som *V[i:k]e av V[ik:]tor, *Sv[e:n]e av Sv[ɛn:] och *G[ʉ:l]an av

G[ɵr:]li.30 Dessvärre finns det faktiskt några få exempel som brådis och godis från

brått(om) och gott som bryter mönstret.31 Man är frestad att se denna typ som speciell

inte bara av detta skäl, utan också för att den har egenheten att kunna reducera ett långt

t till d.

Prediktionerna är svagare för smeknamn (och övriga hypokorismer) som baserar

sig på i grundformen obetonade stavelser, där långa segment saknas. Här finner vi

ihop typerna är t.ex. preaspiration i isländska som har samma kvantitetssystem som

svenska (Riad 1995 s. 169 ff.). I isländska preaspireras fonologiskt långa klusiler och

det inkluderar första konsonanten i ett kluster likaväl som intervokaliska geminater:

/kap:i/ > [kahpı] ’hjälte’, /feit+t/ > [feiht] ’fet (neutr.sg.)’, /jøkul+ar/ > [jœhklar]. 30 Detta skulle förklara varför L[a:ʂ]a är acceptabelt till L[a:ʂ] medan *[A:ʂ]a inte är det

till [An:]deʂ.

31 Jag har inte hittat något smeknamn med denna ovanliga egenskap.

36

också variation, även om geminerad konsonant överväger kraftigt. Nedan förtecknas

några exempel av varje typ.

(25) obetonad stavelse lång vokal geminerad konsonant kondom kådis dekadent dekis potatis podis Kata»rina Kata Kattis, Katta Marga»reta Maggan32 Valle Vallander bagatell baggis socialdemokrat sosse jaguar jagga matematik matte etc.

Senare tids upptäckter inom prosodisk forskning ställer en del nya frågor med

implikationer för expressiv geminering som process. Typologiska studier har visat att

processer som reduplikation och ordavkortning och också förekomsten av vissa

versmått nästan alltid innebär att omarkerade strukturer framträder (McCarthy & Prince

1986, 1993). Framförallt är det värt att ställa frågan om den geminerade konsonanten är

orsakad av en speciell semantiskt motiverad fonologisk process, eller om den bara är en

bland flera omarkerade fonologiska egenskaper som kommer till uttryck i smeknamn,

pga. deras speciella bildningssätt.

6.1 Trohet

Vi har redan noterat att den prosodiska formen för svenska smeknamn är det

omarkerade prosodiska ordet, i svenskan en tvåstavig troké. Av samma skäl skriver vi

helst trokéisk vers på julpaketen. Den ligger bäst till för svenskan ur prosodisk

32 Kvinnoförnamnen bör vara fler än mansförnamnen i denna grupp, eftersom de oftare

har betoningen mot slutet.

37

synvinkel (Riad 1999, s. 42, fn. 9). På samma sätt är jamben i bruten plural och

diminutiv en omarkerad och därför prefererad prosodisk struktur i arabiskan. Bland

äldre arabiska versmått dominerar också de jambiska stort (Golston & Riad 1997). Vi

har vidare sett att omarkerade drag av segmentell natur träder fram i smeknamnen

(homorganitetsvillkoret och tonlöshetsvillkoret, liksom preferensen för obstruenter över

sonoranter när valmöjlighet ges). Förutsättningen för att detta ska ske är att inflytandet

från den normalt stränga trohetsrelationen mellan grammatisk input och grammatisk

output försvagas ordentligt. I normalfallet får vi från inputformer (underliggande

former) som /kat:/ och /sten/ outputformer som [kat:] och [ste:n]. I [kat:] motsvarar

outputen inputen på ett direkt sätt, medan det i [ste:n] har tillkommit vokallängd, pga.

ett prosodiskt krav som ställs på betonade stavelser i svenska. Notera att det som här

åstadkommer en avvikelse mellan input och output är ett grammatiskt villkor, nämligen

att betonade stavelser ska vara långa. I svenska implementeras detta krav genom

vokalförlängning, såvida inte de befintliga segmenten redan tillsammans uppfyller detta

kvantitetsvillkor. Ett annat exempel är epentetiska vokaler, som i [vak:er] från /vak:r/

(jfr [vak:r-a]). Epentes är ett brott mot trohetsrelationen men motiveras av villkor på hur

legitima stavelser får se ut i svenska. Det specifika villkor som orsakar

trohetsavvikelsen är att stavelsekärnor måste vara vokaler. Uttalet [vak:r] är inte

acceptabelt i de flesta svenska varieteter (oavsett om r är stavelsebildande eller ej). När

inputformen således inte själv ger tillräckligt välformad stavelsestruktur, så träder

grammatiken in och sätter i det här fallet in en vokal.33 Själva trohetsrelationen

representeras också som grammatiska villkor, och även om en del brott mot

trohetsrelationen mellan input och output förekommer i den vanliga fonologin, så är

dessa brott alltid minimala. Man avviker från inputformen så lite som möjligt (man

sätter bara in 1 epentetisk vokal, man förlänger bara vokalen när det behövs) och bara

om något annat villkor i grammatiken kräver det. Grammatiken ses i denna modell, s.k.

optimalitetsteori (Prince & Smolensky 1993), som ett dialektiskt system, där olika

33 I andra språk kan istället strykning ske, jfr. finska Tukholma i (6).

38

villkor har olika stark ställning och stundom kommer i konflikt med varandra.34 När en

sådan konflikt uppstår, t.ex. när trohetsvillkoret säger att inga nya segment får

tillkomma, och stavelsekärnevillkoret säger att det behövs en vokal, då avgörs

konflikten till förmån för det högre rankade villkoret, i det här fallet

stavelsekärnevillkoret. I OT fastställs den korrekta outputformen genom urval, så att

den output väljs som bryter minst mot de grammatiska villkoren. Man tänker sig

således ett antal (mer eller mindre tänkbara) kandidater varav en är den som språket

använder, och den är därmed definitionsmässigt den optimala.35 Av ett antal möjliga

outputkandidater, säg [sten], [ste:n], [sten:], [stein], [ste:ne] osv. kommer den kandidat

väljas som är mest välformad relativt de relevanta villkoren (grammatisk välformadhet,

trohet) och deras inbördes rangordning, dvs. språkets grammatik. Urvalsproceduren är

samtidig och parallell och ersätter tidigare teoriers seriella derivation. Fokus har flyttats

från den underliggande formen till outputformerna i och med att villkoren utvärderar en

uppsättning outputkandidater. Denna förändring har flera önskvärda konsekvenser.

Bland annat kan det outputorienterade synsättet bättre representera s.k. konspirationer,

där olika typer av fonologiska processer leder till likartade resultat.

Smeknamnsbildning är ett bra exempel på detta, se (3) ovan. Vidare kan modellen

bättre hantera det som i de flesta modeller kallas för undantag, i och med att villkor kan

utöva inflytande i grammatiken utan att för den skull alltid mötas i varje relevant form.

Så långt den vanliga fonologin.

De grammatiska villkoren är i denna modell desamma i alla språk.

Rangordningen mellan de grammatiska villkoren, dvs. styrkeförhållandena mellan olika

grammatiska krav, varierar en del mellan olika språk, men den är fast inom det enskilda

34 En god introduktion till denna modell ges i Kager (1999). En mycket kortfattad

introduktion ges också i samband med en utredning av suffixet -(i)sk i svenska i Riad

(1999).

35 Notera dock att detta inte alls behöver betyda att den är på alla sätt perfekt. Det

räcker med att den är bättre än alla andra kandidater.

39

språket. Typologiska skillnader uttrycks således med hjälp av varierande rangordningar

mellan samma uppsättning villkor. Den normala trohetsrelationen föreligger mellan den

underliggande formen (input) /katarina/ och ytformen (output) [katari:na]. Varje

underliggande segment har en motsvarighet på ytan. Vokallängd har tillkommit. När vi

ska beskriva relationen mellan grundform och smekform, så ser vi snart att det inte kan

vara fråga om den vanliga trohetsrelationen eftersom vi från grundformen /katarina/ får

smekformen [kat:is]. Dels ignoreras här hela fem fonem (/-arina/), dels hamnar

betoningen på en annan stavelse än i grundformen, dels tillkommer en ändelse som inte

finns i grundformen (/-is/). Frågan är alltså hur vi nu ska beskriva relationen mellan

grundform och smekform.36 Låt oss först titta lite närmare på den normala

trohetsrelationen mellan input och output.

(26) Grundmodellen

Input:

Output: Bas

IO-trohet

Stam /katarina/

[katari:na]

exempel

’IO-trohet’ står för troheten mellan input och output. Några exempel som illustrerar

denna relation ges nedan. De illegitima formerna är markerade med en stjärna.

(27) Trohet mellan input (den underliggande formen) och output (ytformen)

a. /kat:/ > *[ma:ʂvin], *[dat:], ok[kat:]

b. /segl/ > *[segl], *[segele], *[segle], ok[segel] men [seg•l-a]

36 Notera att vi är inte hjälpta av att ansätta en ny underliggande form /kat:-is/ till

[kat:is], eftersom det vore att förneka en principiell relation mellan Katarina och Kattis.

För relationen mellan Gustav och Putte är dock detta väl motiverat eftersom det där är

fråga om två olika namn.

40

(27) illustrerar det till synes självklara förhållandet att underliggande form och ytform

ska vara så lika som möjligt. Men vid närmare eftertanke inser man att någon funktion i

grammatiken måste se till att detta nära förhållande råder, ty annars hindrar vi inte att

inputen /kat:/ blir outputen [ma:ßvin] eller något annat tokigt. I opimalitetsteorin är det

trohetsvillkoren som sköter den funktionen.37 I (28) markeras varje trohetsbrott med en

stjärna mellan representationerna medan uppfylld trohet markeras med ett streck mellan

de korresponderande segmenten. Lång segmentell kvantitet markeras för enkelhetens

skull med kolon istället för med moror.

(28) Input: /kat:/ /kat:/ /kat: / |||| *||| *|*****

Output: [kat:] *[dat:] *[ma:ʂvin] Input: /se g l/ /segl/ /se g l / /segl-a/ ||*|*| |||| ||*|*|* |||| | Output: [se:gel] *[segl] *[se:gele] [segl-a]

Vi ser att också den legitima outputformen [se:gel] innebär ett par brott (vokallängd,

epentes), men dessa är som tidigare sagt motiverade av stavelse- och

betoningsstrukturella villkor som är ännu högre rankade i den svenska grammatiken, än

de aktuella trohetsvillkoren.

6.2 Reduplikation

Innan vi går vidare till den grammatiska analysen av smeknamnen ska vi titta på det

nära besläktade fenomenet reduplikation. Exemplet vi ska använda är gotiska där

preteritum implementeras med hjälp av en prefigerad s.k. reduplikant. Detta illustreras i

37 Relationen mellan representationer i OT kallas för korrespondens efter McCarthy &

Prince (1995). Eftersom vi här bara ska doppa foten i floden kommer jag att hänvisa till

de relevanta korrespondensrelationerna med termen ’trohetsrelation’.

41

(29), där former som inte råkar vara belagda i de gotiska texter vi har att tillgå markeras

med plustecken. Epentetiska vokaler markeras också fortsättningsvis med fetstil.

(29) Gotisk reduplikation infinitiv pret.sg. pret.sg. övers. ortografisk fonetisk a. <haitan> <hai-hait> he- he:t ’kalla’ <laikan> <lai-laik> le- le:k ’hoppa’ b. <fraisan> <fai-frais> fe- fre:s ’fresta’ <gretan> <gai-grot> ge- gro:t ’gråta’ <slepan> <sai-slep> se- sle:p ’sova’ c. †<aikan> <ai-aik> e- e:k ’förneka’ †<aukan> <ai-auk> e- o:k ’öka’ d. †<staldan> <stai-stald> ste- stald ’besitta’ <skaidan> <skai-skaiπ> ske- ske:d ’dela’ <hwopan> <hwai-hwop> hwe- hwo:p ’offra’

Reduplikanten i gotiska är en öppen stavelse CV, en s.k. kärnstavelse. Detta är en

omarkerad prosodisk struktur i det universella, typologiska perspektivet. Alla andra

typer av stavelser, CCV, CVC, VC, V, m.fl. är mer markerade eftersom de har komplex

stavelseansats, eller koda, eller saknar stavelseansats, eller har kombinationer av dessa

egenskaper. Vidare har reduplikantens vokal omarkerad kvalitet. Dessa omarkerade

egenskaper följer ur grammatiken, så snart trohetsrelationen är satt ur spel och det är

den, eftersom relationen mellan reduplikant och grundform inte är en relation mellan

input och output (IO-trohet), utan mellan bas och reduplikant (BR-trohet).

42

(30) IO-trohet och BR-trohet

Input:

Output: Reduplikant Bas

/Affix + /RED

IO-trohet

BR-trohet

Ð

Stam /gro:t/

[gro:t]

exempel

Ð[gV-]

Trohetstecknen mellan reduplikant och bas inskränker sig i gotiskan till reduplikantens

konsonant, vilken är identisk med basens första konsonant.38 I andra språk med

liknande reduplikanter framträder omarkerade drag på ett något annorlunda sätt.

(31) Omarkerad struktur hos andra reduplikanter Tagalog, närperfektiv, kärnstavelse (McCarthy & Prince 1986 s. 16 f.): trabaho ka-ta-trabaho ’slutade just arbeta’ bloaut ka-bo-bloaut ’gav just en godbit’ galit ka-ga-galit ’blev just arg’ ipon ka-i-ipon ’räddade just’ Sanskrit, perfekt (stam), kärnstavelse (Steriade 1982 s. 312 ff.): tud tu-tud ’knuffat’ dru du-druv ’sprungit’ stu tu-stu ’prisat’ spr ̣dh pa-spr ̣dh ’tvistat; kämpat’

I tagalog där reduplikanten också är CV kopieras dels första konsonanten, men också

den första vokalen. I sanskrit kopieras den mest omarkerade konsonanten före första

stavelsekärnan även om den inte råkar stå allra först i sekvensen. I jämförelse med

gotiska är alltså skillnaden den att gotiskan insisterar på att få med den första

38 I några exempel är två konsonanter kopierade (29d). Det gäller sekvenser där initialt

s följs av klusil. Sekvensen [hw] kan betraktas som ett kontursegment, dvs. ett h med

labialisering som sekundär artikulation.

43

konsonanten och dessutom den mest omarkerade, medan sanskrit kan göra avkall på

initialitetskravet. Detta är således skälet till att även s kopieras i gotiska (ste-stald, ske-

ske:d), men bara när en mer omarkerad konsonant (dvs. tonlös klusil) följer. När det

gäller reduplikantens stavelsekärna så kopieras den i sanskrit från roten om den är en

vokal. Konsonanten r kan vara stavelsebildande i sanskrit, men vid reduplikation ska

stavelsekärnan ha den omarkerade egenskapen att vara en vokal (spr ̣dh, pa-spr ̣dh).39

Skillnaderna mellan reduplikationsmönstren regleras av de för variationen ansvariga

villkorens inbördes rangordningar i de olika språken.

I indonesiska bildas pluralis genom total reduplikation.

(32) Indonesiska, plural, total reduplikation (Kager 1999 s. 195) wanita wanita-wanita ’kvinnor’ mašarakat mašarakat-mašarakat ’samhällen’

Här är troheten stark mellan bas och reduplikant. Några omarkerade prosodiska drag

framträder inte i reduplikanten, men i diyari är reduplikanten en omarkerad stam, vars i

detta språk omarkerade form är en tvåstavig prosodisk enhet, en s.k. fot.

(33) Diyari, fot (Kager 1999 s. 195): wi.l ̪a wi.l ̪a-wi.l ̪a ’kvinna’ kuɭ.ku.̪ŋa kuɭ.ku.-kuɭ.ku.ŋa ’att hoppa’

tjil.par.ku tjil.pa-tjil.par.ku ’fågelart’

Här framträder åter en omarkerad prosodisk form.

39 Ett par andra förändringar i reduplikanten som indikerar ökad omärkthet är att lång

rotvokal är kort i reduplikanten, aspiration försvinner (bh > b) och att dorsala

konsonanter ersätts med sina koronala motsvarigheter (k > c, g > j). Jag tackar István

Kozma för hjälp med sanskritreferenser.

44

6.3 Grundformen: bas eller stam?

När vi nu går vidare till smeknamnen så tycks relationen mellan grundform och

smekform vara mer lik den mellan bas och reduplikant (BR-trohet), än relationen

mellan stam och bas (IO-trohet). Detta är särskilt tydligt i jämförelsen med diyari.

(34) Möjlig likhet

Diyari (Fot): tjil.pa-tjil.par.ku ’fågelart’

Svenska (PrO): Kattis-Katarina

Den viktiga skillnaden mellan reduplikation och smeknamnsbildning är att själva basen

fortfarande är representerad vid reduplikation (därav namnet), medan den vid

smeknamn är struken. Wiese (2001) föreslår att processerna är helt parallella, men att

det vid smeknamnsbildning finns ett krav på att basen ska strykas.40 Villkoret som

ansvarar för detta kan härledas ur ett ofta observerat fenomen som är mest känt som

obligatory contour principle (OCP) i den fonologiska litteraturen (Leben 1973). OCP är

ansvarigt för processer som haplologi (haplologi > haplogi). Smeknamnen skiljer sig

också från reduplikationer genom att en suffigering tillkommer hos smeknamnen. I

tyska är detta suffix alltid -i (Hans-i, Magg-i, Flug-i, osv.), medan det i svenska ju

varierar.

Låt oss nu grafiskt jämföra reduplikation i diyari och gotiska med

smeknamnsbildning i svenska. Basen (dvs. outputformen i IO-trohetsrelationen) är

uppställd på den övre raden och reduplikanten/smekformen på den nedre.

40 Detta ger den intressanta prediktionen att reduplikation och smeknamnsbildning av

svenskans typ ska befinna sig i komplementär distribution. Antingen stryker

grammatiken basen eller så gör den det inte. Samma grammatik kan inte generera båda

typerna utan att orsaka en kontradiktion.

45

(35) diyari svenska BAS tjil.par.ku BAS katarina | || || ||| RED=FT tjil.pa- SMEK=PRO kat -is (36) gotiska svenska BAS gro:t BAS katarina | ||| RED=σµ g -e SMEK=PRO kat -is

Det finns flera intressanta fonologiska egenskaper att diskutera hos denna modell för

beskrivning av smeknamnsbildning. Bland annat är det inte självklart att det alltid är

basen som är input till smekformen. I tyska kan det nämligen fastställas att vissa

egenskaper förekommer i smeknamnsformerna, som måste komma från den

underliggande formen till stammen och inte basen. Den typ av evidens som motiverar

detta är frånvaron av avtonade konsonanter i smekformen. Wiese (2001 s. 140) anför

bl.a. följande exempel.

(37) Hausaufgabe [haʊs.Ɂaʊfga:bə] Hausi [haʊzi] Erdkunde [Ɂeɐt̯.kʊndə] Erdi [Ɂɛɐd̯i] Handarbeit [hant.Ɂaɐb̯aɪt̯] Handi [hɛndi]

Flugblatt [flu:k.blat] Flugi [flu:gi]

I formerna till vänster har de underliggande tonande konsonanterna avtonats i enlighet

med den mycket generella regel som avtonar stavelsefinala konsonanter. I

smekformerna till höger står de aktuella konsonanterna inte i stavelsefinal position och

har heller inte avtonad kvalitet. Men om de nu vore kopierade från basen så borde de

fortfarande uppvisa tonlös kvalitet, dvs. *[haʊsi], *[flu:ki], osv. Informationen om

stämton hos konsonanterna måste således komma från den underliggande stammen.

Omvänt finns det också exempel på smeknamnsbildning där fonologisk information

måste komma från basen, och inte den underliggande stammen. Benua (1995)

presenterar följande former från en varietet av amerikansk engelska.

46

(38) [ɑ] [ɛ] [æ] car [kɑɹ] *[kæɹ] bar [bɑɹ] *[bæɹ] hair [hɛɹ] *[bæɹ] care [kɛɹ] *[kæɹ] Harry *[hɑɹɪ] *[hɛɹɪ] [hæɹɪ] Larry *[lɑɹɪ] *[lɛɹɪ] [læɹɪ] Har *[hɛɹ] [hæɹ] Lar *[lɛɹ] [læɹ]

I denna varietet finns låga vokaler av tre kvaliteter: [ɑ], [ɛ] och [æ]. I enstaviga ord

förekommer normalt både [ɑ] och [ɛ] i ord som car och hair. Däremot förekommer inte

[æ] annat än i tvåstaviga ord, t.ex. Harry och carry. När då vokalkvaliteten [æ] ändå

dyker upp i de enstaviga smekformerna [læɹ] och [hæɹ] till Larry och Harry (som

förstås själva är ursprungliga smekformer till Lawrence och Harold, jfr Ullis från Ulla i

svenska, ursprungligen från Ulrika), så förstår man att den avvikande kvaliteten är

direkt beroende av outputformerna [læɹɪ] och [hæɹɪ].

Vi ser således att det finns goda argument för att både stamformen och basen kan

vara tillgängliga vid smeknamnsbildningen och modellen bör därför modifieras som

nedan. Som tidigare sagt verkar det rimligt att anta att smeknamn och reduplikant är

samma fonologiska objekt och i diagrammet nedan byter jag ut termen ’reduplikant’

mot ’smekform’.

(39) IO-trohet, BR-trohet och IR-trohet

Input:

Output: Smekform Bas

/Affix + /RED

IO-trohet

BR-trohet

Ð

Stam

[flukblat]

exempel

(Ð)[flugi]

/flugblat/

Ð

hEri/ /

[hQ®I][hQ®]

IR-trohet

47

Relationen mellan input och smekform/reduplikant kan vi kalla för IR-trohet. Det är

viktigt att skilja denna relation från IO-trohet eftersom de fonologiska egenskaperna

hos smekformer och reduplikanter är såpass annorlunda jämfört med deras baser. Den

viktiga generella skillnaden är att omarkerad fonologi alltid kommer till uttryck i

mycket högre grad i smekformer och reduplikanter än i vanliga outputformer. Och detta

beror på de svagare trohetskraven gentemot inputformen, vilket gör att omarkerade

önskemål hos grammatiken kan slå igenom hos smekformerna.

Vad har nu dessa observationer från engelska och tyska för implikationer för

just svenska smeknamn? Kan vi härleda både inputegenskaper (genom IR-trohet) och

outputegenskaper (genom BR-trohet) i svenska smeknamn? Det verkar fullt möjligt. Ett

bra exempel är namnet Lars och dess olika smekformer. Inputformen är /lars/ och

outputformen (basen) är [la:ʂ]. Den retroflexa assimilationskonsonanten är en typisk

outputegenskap, jämförbar med avtoning i tyska. Om vi nu betraktar smekformen

[las:e] så måste den vara bildad från inputformen eftersom konsonanten s har

extraherats (och geminerats), och s finns bara i inputformen. Formen [las:e] är således

ett exempel på IR-trohet. Smekformen [la:ʂa] innehåller retroflexen [ʂ] och detta ljud

skulle kunna komma från antingen outputformen (basen) [la:ʂ] eller från inputformen

/lars/ via retroflektering i grammatiken. Det senare skulle i så fall innebära att

retroflektering vore en relativt omarkerad process, eftersom omarkerade egenskaper är

kännetecknande för smekformer och reduplikanter. Detta verkar inte så sannolikt.

Retroflektering är inte alls särskilt vanligt i världens språk41 och förekomsten av långa

vokaler är inte typiskt för smekformer i övrigt i svenska. Det ligger således närmare till

hands att anta att retroflexen kommer från basen. En tredje smekform till /lars/ finner vi

i [laʂ:a] som innehåller den önskvärda geminata konsonanten, men som hämtar dess

kvalitet från basen.

41 Det är t.ex. vanligare med en kontrast mellan dentala och alveolara klusiler än mellan

dentala/alveolara och retroflexa klusiler (Ladefoged & Maddieson 1996 s. 20).

48

Som vi har sett verkar lång vokal i smekformen nästan alltid motiveras av en

lång vokal i grundformens output. Om antagandet då är att konsonantkvantitet är

distinktiv i svenska så är förekomsten av en lång vokal i smekformen en egenskap hos

basen, dvs. output från den underliggande stammen.

Vidare diskussion av kvantitativa förhållanden skulle leda oss alltför långt in i

den snåriga frågan om svenskans underliggande kvantitet (Elert 1970, Eliasson &

LaPelle 1973, Linell 1978, Árnason 1978, Eliasson 1985). En fråga måste vi dock

återvända till och det är geminatans status.

6.4 Expressiv eller omarkerad?

Traditionen före Eliasson (1980) kopplar ihop förekomsten av geminat konsonant med

en särskild process kallad expressiv geminering. Om nu smeknamn i svenska tenderar

att innehålla geminerade konsonanter (eller kluster) så skulle detta kunna vara ett

uttryck för omarkerad fonologi. Alltså, i likhet med att den tvåstaviga trokéiska formen

är det omarkerade prosodiska ordet i svenska, att antalet artikulationsställen är

begränsat till 1 mellan vokalerna och att den andra av två konsonanter ska vara tonlös,

skulle kort vokal + geminerad konsonant vara en mer omarkerad kvantitetsstruktur än

lång vokal + enkel konsonant. Denna tanke skulle placera gemineringen i ett nytt

perspektiv än det semantiskt expressiva. Gemineringen skulle då inte ses som en

särskild fonologisk process med en viss typ av emotiv innebörd, utan helt enkelt vara

den struktur den svenska grammatiken ger, när den annars så viktiga IO-troheten inte

deltar i ordbildningen.

Det återstår att se om detta resultat kan motiveras fullt ut, men ett par

indikationer på att detta kan vara sant finner vi i det faktum att reduplicerade smeknamn

som Lelle, Jojjo, osv. alltid har geminat konsonant. I dessa namn hämtas det

segmentella materialet från inputformen, vilket vi motiverar på samma sätt som [las:e]

ur /lars/, nämligen med att enstaka konsonanter kan extraheras ur kluster, t.ex. Ki- från

Kristina (Kicki, inte *[Ki:ki]) och Fe- från Fredrik (Feffe, inte *[Fe:fe]). I

reduplikationen dubbleras den kopierade stavelsen, men aldrig med förlängning av

49

vokalen. Lång vokal är omvänt mest typisk i smekform när outputformen (basen) har

den. Istället gemineras konsonanten utan undantag, också när lång vokal finns i basen,

Fr[e:]drik, Sof[i:]a, B[u:].42 Om geminerad konsonant vore orsakad av en specifik

expressiv gemineringsregel, vore det inte oväntat att åtminstone några enstaka

reduplikationer med lång vokal förekom, eftersom den förmenta regeln ju är långt ifrån

undantagslös. Samma argumentation gäller för de hypokorismer som bildas genom att

en ny konsonant sätts in istället för i grundformen befintlig konsonantism, dvs. typerna

Klabbe, frille (< frisyr), virre, Pelle, Bosse, m.fl. Med undantag för fl[a:r]a (alternativt

fl[ar:]a), tycks nämligen dessa alltid få geminat konsonant.43

7. Reduplicerade smeknamn och barnspråksfonologi

De reduplicerade svenska smeknamnen (Cissi, Lelle, Bibbi, Feffe) orsakar vissa

problem i den fonologiska analysen. Om man betraktar dem som synkrona bildningar

kompliceras korrespondensförhållandena ytterligare en grad, nämligen så att man först

skapar en enstavig smekform från stammen eller basen och därefter reduplicerar den.

Om parallellen mellan reduplikant och smekform bibehålls blir det därmed fråga om

reduplikation av reduplikanten. Grafiskt skulle det se ut såhär.

42 Till och med det i språket sällan sedda geminerade [v:] är acceptabelt vid

reduplicerade smeknamn: Vi[v:]i, A[v:]e (Arvid).

43 Möjligen kan också geminering i preteritum och perfekt particip av tredje

konjugationen förklaras på liknande sätt, dvs. i former som tro-dde ~ tro-tt, gny-dde ~

gny-tt.

50

(40) Synkron smeknamnsreduplikation.

Input:

Output: Smekform Bas

/Affix + Affix + /RED

IO-trohet

BR-trohet

Ð

Stam

[kristi:na]

exempel

Ð[ki]

/kristina/

Ð

IR-trohet

ÐRedupl. Smekform

RED

RR-trohet

[ki]

Efter den regelmässiga strykningen av basen återstår Kiki som gemineras till Ki[k:]i.

Som synkron procedur för ordbildning framstår denna analys som alltför komplex. Mig

veterligen saknas också en synkron parallell i andra språk. Det finns sannolikt inget

språk som bildar preteritum (förslagsvis fjärrpreteritum) genom denna typ av dubbel

reduplikation. Om vi bearbetar den tidigare nämnda gotiska preteritumformen skulle

det ge ett hypotetiskt mönster gretan ’gråta’, ge-gro:t ’grät (nyligen)’, +ge-ge-gro:t

’grät (för länge sedan)’.

Istället är vi avgjort hjälpta av att här fundera på den diakrona aspekten, om än i

det relativt korta tidsperspektivet från barndom till vuxen ålder. Det förefaller betydligt

mer sannolikt att just de reduplicerade smeknamnen bildats i barnspråket och att de

sedan lexikaliserats.44 Ett diagram över hur det kan tänkas se ut i barnspråket ges

nedan.

44 Jag tackar Henrik Williams för denna goda synpunkt.

51

(41) Reduplikation i barnspråk

Input:

Output:

IO-trohet

BR-trohet

[ki]

/kristina/

Ð[ki]

IR-trohet

Den viktiga skillnaden är alltså att barnets ofullständiga fonologi genererar en output

som är starkt förenklad och som sedan redupliceras. Det är heller inte fråga om en

särskild smeknamnsbildningstyp utan detta är barnets regelbundna ordproduktion vid

ett visst utvecklingsstadium. Själva motivationen för reduplikation kan vara att barnet

uppfattar att ordet är långt, men att det saknar förmågan att både förlänga det

producerade ordet och återge segment från flera stavelser. Reduplikation kan då ses

som ett sätt att återanvända segment som hämtats från inputen (Vihman 1996 s. 234).

Med smärre variationer kan också t.ex. Nina genereras. Namnet tas sedan upp av

föräldrar och (äldre) syskon som en färdig lexikal enhet.45

7.1 Barnspråksfonologiska aspekter

Barn kan bara producera vad deras fonologi respektive artikulatoriska förmåga tillåter.

En flicka kanske lystrar till Kristina men kan själv bara producera Nina eller Ina. Några

andra näraliggande genuina exempel är Magdalena som blir Nea, docka som blir tito

[ti:tu], cello som blir lello. Appellativen kommer att ersättas av nya varianter tills den

rätta formen, dvs. den som används av vuxna talare av svenska, kan produceras. Men

för de barnfonologiskt producerade namnen finns en möjlighet att leva vidare som

smeknamn. Vuxenspråket innehåller regler för smeknamnsbildning. I en del språk är

45 Notera att vi som vuxna också saknar omedelbara intuitioner om hur vi skulle bilda

reduplicerade smeknamn av namn som Sven och Agneta. Det är först efter en stunds

analytisk eftertanke som vi nog skulle föreslå Sesse och Nenne. Typen Tompa och

Svempa verkar då betydligt lättare att generera. Jan blir Jampa, Gun och Rune blir...

52

det diminutiva ändelser, i andra är det prosodiska morfem, med eller utan ändelse osv.

Därmed är det klart att, om barnspråksformerna uppfyller kraven för hur smeknamn

producerade av vuxenspråket får se ut, så kan barnspråksformerna tas upp och

användas. Vilka former som överlever är situationsbetingat, både i myntandet och

fortsättningsvis. Den docka som först refererades till som tito, blev ögonblickligen Tito

med stort T. Och detta namn lever vidare tills det glöms bort. Men det är bara ytterst få

som använder det, så det har ingen chans att nå en vidare spridning, även om det

sannolikt finns en och annan annan docka som fått detta namn. Vi finner således att det

just för smeknamnens del finns en högst rimlig påverkan från barnspråket.

Däremot tror jag inte att det är sannolikt att denna påverkan är konstitutiv för

hela smeknamnsbildningen. Den generella frågan är om smeknamnsbildning ska

betraktas som regelbunden fonologi/morfologi eller om det är vad Dressler (1994)

kallar för ”extragrammatic morphology”. Klart är att någon form av ur vuxensynpunkt

exceptionell fonologi kommer att behövas. Redan det faktum att

nasalassimilationsregeln är generellare än i språket i övrigt (jfr. 4.2.3 ovan) gör att vi

inte utan vidare kan köra smeknamnen genom den vanliga grammatiken. Också själva

avkortningen (Katarina, Margareta) och stundom förlängningen (Bo-sse) är avvikande.

Möjligen kan detta hanteras av lexikala egenskaper hos suffixen, vilket skulle rädda

själva grammatiken, men det är inte säkert. Vidare talar också den priviligierade

statusen hos [labial] för en delvis annan grammatik än den vuxna (Malmberg 1970 s. 96

ff.). Labialitet är klart överrepresenterat i barnspråket i många olika språk (jfr de tidiga

orden pappa, mamma och lampa), medan det i vuxenspråket är koronalitet som är mest

utnyttjat (MacNeilage & Davis 2000 s. 156). Slutligen har vi just sett att reduplicerade

smeknamn knappast kan genereras av en vuxen grammatik.

Samtidigt är det till exempel så att barn producerar både enstaviga och

tvåstaviga ord, men det är bara tvåstaviga som är omarkerade i vuxenspråket. De

enstaviga potentiella smeknamnen slår inte igenom som smeknamn i vuxenspråket i

nämnvärd grad, eftersom de vuxna som fångar upp barnens ordformer själva utgör ett

grammatikfilter. Detta garanterar viss vuxenpåverkan. Lindstedt (1989 s. 31) noterar

53

t.ex. att den snabba förslitningen av smeknamn kan bero på att de väcker alltför

barnsliga associationer (Per > Pelle, numera hellre Per > Perra). Detta är en typisk

vuxenpåverkan.

Dresslers modell är att placera flera morfologiska processer i den

extragammatiska morfologin. Kopplingen till barnspråk är drivande eftersom tanken är

att denna proto-morfologi utvecklas tidigt och att den regelbundna morfologin sedan

utvecklas genom avskiljning från den extragrammatiska morfologin under tryck från

input från omgivningen, respektive barnets ökade uttrycksbehov (i vid mening). Detta

skulle förklara varför de extragrammatiska processerna i så stor utsträckning är

namngivningsprocesser, eller generellare, referenta. Det varierar mellan språk hurpass

lika eller olika processerna är språkets egen morfologi, vilket inte är ägnat att förvåna.

Det är ju känt att många språk använder reduplikation i grammatiken (tagalog, diyari)

och vid smeknamn, andra bara vid smeknamn och liknande (germanska språk).

Den utmaning som ändå återstår är att förstå dels hur den extragrammatiska

morfologin mognar, eftersom den ju är produktiv också bland vuxna talare. Det var t.ex.

inte barnen som lånade in -is som hypokoristiskt suffix från latin till månsing (Inghult

1968, Ståhle 1980). Kan den t.ex. utveckla för språket i övrigt främmande regler, eller

är korrespondenserna mellan den grammatiska och extragrammatiska morfologin

viktiga/principiella? I så fall är det rimligt att extragrammatiken förstås genom sitt

förhållande till grammatiken i övrigt, ungefär som versmått som utvecklas inom ett

språk kan förstås i relation till det språkets grammatik (Golston & Riad 2000).

Deskriptivt och metodiskt verkar detta vara den mest konservativa vägen att gå.

Ju mer vi kan härleda ur den vuxna grammatiken och språktypologiska mönster, desto

bättre. Därefter kan vi utvärdera om den extragrammatiska morfologin är universellt

omarkerad, eller språkspecifikt omarkerad, så att säga. Om vi skulle utgått från

japanskan, som ju har homorganitetsvillkoret generellt i språket, skulle det t.ex. aldrig

falla oss in att härleda homorganitet i japanska smeknamn från barnspråksfonologin. På

samma sätt kunde vi i svenskan studera hur vanligt det är med homorganitet i

intervokaliska konsonantkluster i den allmänna vokabulären. Om frekvensen för denna

54

universellt omarkerade egenskap är högre än frekvensen för mer markerade strukturer,

så vill vi härleda detta ur de universella tendenserna till omarkerad fonologi, snarare än

specifikt ur barnspråkfonologin, även om barnens språktillägnande spelar en viktig roll

i att hålla kvar omarkerad fonologi i språket.

I vissa avseenden överensstämmer omarkerad fonologi i barn- respektive

vuxenspråk, i andra avviker de. Labialitet är relativt omarkerat i barnspråk men relativt

markerat i vuxenspråket, medan homorganitet i kluster är relativt omarkerat i båda.

Detta gör att frågan om omarkerad fonologi kräver varsam hantering i diskussionen.

Frågan om kvantitet hör antagligen samman med detta. Det går nämligen att

argumentera för att CV:CV är en mer omarkerad struktur i vuxenspråket än CVC:V. I

den senare formen har första stavelsen en koda, dvs. den är sluten, vilket är en markerad

egenskap. Den markerade egenskapen i CV:CV är förekomsten av en lång vokal, vilket

tydligtvis undviks i smeknamnsbildningen. Ändå är det inte en struktur som särskilt

undviks i vuxenspråket. I vissa avledningsmönster, av ursprungligen icke-germansk

typ, där betoningen flyttar på sig, är tendensen att förlänga vokal starkare än tendensen

att förlänga konsonant. Det heter matemat[i:]k ~ matem[a:t]iker, inte *matem[at:]iker,

Aristoteles ~ aristot[e:l]isk, inte *aristot[el:]isk, melod[i:] ~ mel[u:d]isk, inte *

mel[od:]isk.46 I barnfonologin tar det tid innan distinktionen mellan lång och kort vokal

är fullt utbildad i produktionen, och ingen egentlig skillnad görs mellan uttalen [kiki],

[kik·i], [kik:i], [ki·ki] och [ki:ki]. När namnet snappas upp av de vuxna måste den av

barnet producerade formen ges en med de vuxnas fonologi överensstämmande form,

och är vokalen inte tillräckligt lång så kommer de vuxna placera kvantitet på

konsonanten.47 Därmed är konsonanten för evigt geminerad, oavsett vad som är

omarkerat i barnens respektive de vuxnas fonologier. Detta är knappast grund för att

46 Enstaka undantag finns, såsom grammat[i:]k ~ gramm[at:]isk.

47 Vokalens fonetiska kvantitet är den tydligaste perceptuella ledtråden till

kvantitetsfördelningen i betonade stavelser (Linell 1978). Det hindrar i och för sig inte

att konsonantkvantitet är underliggande (Árnason 1978).

55

motivera en särskild emotiv, expressiv geminering.48 Staffan Hellberg upplyser mig om

att inte bara barns, utan också inlånad, kortstavighet tenderar att manifesteras i svenska

som kort vokal + geminerad konsonant. Ett exempel från engelska är city som på

svenska uttalas [sit:y] och från tyska har vi besserwisser med uttalet [bes:ervis(·)er].

Varken tyska eller engelska har geminerade konsonanter, så de har på något sätt

tillkommit i svenskan.

På samma sätt som med vokalkvantitetsdistinktionen är det sannolikt med

nasalassimilation. Generell assimilation av alla nasaler till det påföljande segmentets

artikulationsställe är typiskt för barnspråket, liksom för en del vuxenspråk. Detta

möjliggör bildning av vissa mönster i barnspråket som sedan kan tas upp i vuxenspråket

i begränsade domäner som smeknamn. Snart nog kommer barnen att göra de finare

distinktioner som krävs för att raffinera nasalassimilationsregeln till den grad som råder

i vuxenspråket. Denna utveckling, från generellt till mer specifikt, kan studeras på flera

håll i grammatiken, t.ex. verbböjning (svag böjning till både svag och stark böjning).

8. Avslutning

En sista fråga att kort diskutera innan vi tar helg är den morfologiska statusen hos den

prosodiska formen. Smeknamnsbildning liksom arabisk bruten plural och exemplen på

reduplikation som vi har sett hör hemma under det forskningsområde som brukar kallas

prosodisk morfologi. Frågan bör dock ställas om vi verkligen ska betrakta dessa

prosodiska former som morfem i egentlig mening. Det gjorde man i tidigare arbeten på

området (McCarthy & Prince 1986), men efter att man kommit till insikt om att dessa

ordbildningstyper tenderade att frammana universellt och för det enskilda språket

48 Det vore intressant att på ett statistiskt tillräckligt stort smeknamnsmaterial se om de

s.k. Hesselmanska lagarna (Hesselman 1901, 1902, Riad 1992 s. 270 ff.) slår igenom i

kvantitetsmönstren. Förutsägelsen skulle vara att /a:/ vore överrepresenterat bland de

smeknamn som (trots allt) har lång vokal, medan /p, t, k/ vore överrepresenterat bland

geminerade former utan /a/ som stamvokal.

56

omarkerade egenskaper, har man tenderat att betrakta dem som just resultatet av

omarkerade önskemål i grammatiken (McCarthy & Prince 1994). Det avgörande här är

att den vanliga trohetsrelationen mellan input och output sätts ur spel. De mest

markerade egenskaperna i ett språks fonologi och morfologi är ju motiverade av hög

grad av lexikalisering. Marginella mönster som oregelbunden pluralbildning och

suppletiv verbböjning hålls kvar i språket genom att de morfem som representerar dem

är lexikaliserade och gärna också frekventa. I OT är det trohetsvillkoren som står emot

de andra villkor som strävar mot mer omarkerade strukturer. Så fort man kan komma

ifrån dessa trohetsvillkor, antingen genom att inputformen är vad vi brukar kalla

regelbunden, eller genom att speciella korrespondensrelationer ingås (jfr ovan om

reduplikation), öppnar sig möjligheten för det mer omarkerade att slå igenom. Inom OT

kallas detta för emergence of the unmarked (McCarthy & Prince 1994).

När nu svenska smeknamn har en omarkerad prosodisk form och dessutom flera

andra omarkerade egenskaper, så bör vi analysera dem som resultatet av vanlig

grammatisk interaktion. Och detta blir alltså möjligt genom att de högrankade

trohetsvillkoren inte blir applicerbara på inputformerna. Den prosodiska formen [»σ σ]

uppfylls av mängder av ord i svenska (traska, bota, vete, osv.), men eftersom ord kan

vara både längre och kortare, och ha betoningen på diverse ställen, så reglerar de

grammatiska villkoren uppenbarligen inte storleken. Det omarkerade syns därför bara

som tendenser (både synkront och diakront) i det normala ordförrådet, t.ex. i frekvenser

eller resultatet av historiska reduktionstendenser (biskopen > bispen, lärikkia > lärka,

m.fl.). I vissa formdomäner syns dess tendenser lite tydligare, t.ex. i adjektiv avledda

med -(i)sk och en- och tvåstaviga stammar i bestämd form. Skälen till detta är dels att

de inblandade suffixen kan variera i form (-isk/-sk, -et/-t, -en/-n), så att de villkor som

strävar mot tvåstavig form kan inverka på suffixets form. Dels beror det i fallet med

-(i)sk på att betoningen kan flytta på sig i många svenska ord av främmande ursprung.

Men i likhet med huvuddelen av lexikon genereras alla dessa former via den vanliga

korrespondensrelationen i grammatiken (input/output), under inflytande av

trohetsvillkoren. I smeknamn och reduplikanter utnyttjas en annan

57

korrespondensrelation (bas/reduplikant) och där kan då vissa omarkerade drag slå

igenom fullt ut. De villkor som implementerar de omarkerade strukturerna finns alltså

hela tiden i grammatiken, men deras verkan begränsas av högre rankade trohetsvillkor.

Som vi har sett är också den affektiva ordgruppen skiktad, så att trohetsvillkoren slår

starkare igenom bland de icke-propriella hypokorismerna än bland de egentliga

smeknamnen. Exempelvis tolereras heterorgana kluster (vaktis), liksom obetonade

stavelser före den huvudbetonade stavelsen (galonisar).

I detta perspektiv vore det olyckligt att stipulera ett prosodiskt morfem som mål

för smeknamnsbildningsprocessen. Det vore att gå emot det utbredda synsättet att det

som i första hand ska formuleras i grammatiken är de markerade egenskaperna. De

omarkerade får man utan extra kostnad. Ett reifierat prosodiskt morfem skulle inte utan

vidare kunna kopplas ihop med de tendenser åt samma håll som ändå finns i språket i

övrigt. Dessutom skulle man förutsäga att språk skulle välja särskilt markerade

strukturer för bildning av smeknamn, reduplikanter osv. Detta sker inte.

Litteratur

Árnason, Kristján, 1978: Quantity, stress and the syllable in Icelandic: Formal vs.

functional arguments. I: Nordic prosody. Papers from a symposium. Utg. av Eva

Gårding, Gösta Bruce & Robert Bannert. (Travaux de l’institut de linguistique de

Lund 11.) CWK Gleerup, Lund. 137–142.

Benua, Laura, 1995: Identity effects in morphological truncation. I: Papers in

Optimality Theory. Utg. av Jill Beckman, Laura Walsh Dickey & Suzanne

Urbanczyk. (University of Massachusetts occasional Papers in Linguistics 18.)

Amherst, Massachusetts. 77–136.

Blume, Herbert, 1976: Der Status des schwedischen Suffixes -is (Typ kondis) in einer

semiotischen Typologie lexikalischer Einheiten. I: Skandinavistik 6, 81–109.

Brylla, Eva, 2001: Personnamn och genus. I: SAS 19.

Clements, Nick, 1988: The role of the sonority cycle in core syllabification. I: Working

papers of the Cornell phonetics laboratory, 1–68.

58

Dahlstedt, Karl-Hampus, 1965: ”A Gulje-Segg å n Eljas Langsel”. Hypokorismer och

binamn efter hemvist i Anundsjömålet. I: Personnamnsstudier 1964 tillägnade

minnet av Ivar Modéer. AS 6.

Dahlstedt, Karl-Hampus, 1978: On reduced phonological structures: hypocorisms in the

dialect of Anundsjö. I: Studia Linguistica 32.

Dahlstedt, Karl-Hampus, 1986: Personnamnet Hampus. I: SAS 4.

Davidsson, Herbert, 1990: Han, hon, den. Genusutvecklingen i svenskan under

nysvensk tid. (Lundastudier i nordisk språkvetenskap A 45.) Lund.

Dressler, Wolfgang Ullrich, 1994: Evidence from the first stages of morphology

acquisition for linguistic theory: Extragrammatic morphology and diminutives. I:

Acta Linguistica Hafniensia 27.1, 91–108. (Linguistic studies in honour of Jørgen

Rischel.)

Elert, Claes-Christian, 1970: ljud och ord i svenskan. Almqvist & Wiksell, Stockholm.

Eliasson, Stig & Nancy LaPelle, 1973: Generativa regler för svenskans kvantitet. I:

ANF 88.

Eliasson, Stig, 1980: Expressiv geminering hos svenska hypokorismer och ellipsord. I:

Nysvenska studier 60, 341–361.

Eliasson, Stig, 1985: Is there a morphophonemic process of vowel shortening in

Swedish? I: The Nordic languages and modern linguistics 5. Utg. av Kristian

Ringgaard & Viggo Sørensen. Århus.

Faarlund, Jan Terje, Svein Lie, Kjell Ivar Vannebo, 1997: Norsk referansegrammatikk.

Universitetsforlaget, Oslo.

Golston, Chris, 1996: Direct Optimality Theory: representation as pure markedness. I:

Language 72.4, 713–748.

Golston, Chris & Tomas Riad, 1997: The phonology of Classical Arabic meter. I:

Linguistics 35, 111–132.

Golston, Chris & Tomas Riad, 2000: The phonology of Classical Greek meter. I:

Linguistics 38, 99–167.

59

Gustavsson, Pamela, 2001: Plutten – stor och skäggig eller liten och rar? I: Källan.

Svenska litteratursällskapet informerar 4, 3–12.

Hagåsen, Lennart, 2000: Fonotaktiska restriktioner i svenska efternamn med betonat

suffix. I: SAS 18, 91–119.

Hall, T. Alan & Ursula Kleinhenz (eds.), 1999: Studies on the phonological word.

(Current issues in linguistic theory 174.) John Benjamins,

Amsterdam/Philadelphia.

Ham, William, 1998: A new approach to an old problem: Gemination and constraint

reranking in West Germanic. I: Journal of Comparative Germanic Linguistics 1,

225–262.

Hellberg, Staffan, 1975: Stavning som ett lingvistiskt problem. I: Forskning om

utbildning. Tidskrift för analys och debatt. 1975.2:3, 6–13.

Hellquist, Elof, 1908: Några anmärkningar om de nordiska verben med deiageminata. I:

Göteborgs högskolas årsskrift 14.2.

Hesselman, Bengt, 1901: Skiss öfver nysvensk kvantitetsutveckling. I: Språk och stil 1,

10–25.

Hesselman, Bengt, 1902: Stafvelseförlängning och vokalkvalitet. Undersökningar i

nordisk ljudhistoria 1. Uppsala Nya Tidnings AB, Uppsala.

Inghult, Göran, 1968: Ord med suffixet -is i svenskan. I: Språkvård 4 1968, 9–15.

Kager, René, 1999: Optimality Theory. Cambridge University Press, Cambridge.

Kepsu, Saulo, 1991: Forna finska förnamn. I: SAS 9.

Kiparsky, Paul, 1982: From cyclic phonology to lexical phonology. I: The structure of

phonological representations. Utg. av Harry van der Hulst & Norval Smith. Foris,

Dordrecht.

Kiparsky, Paul, 1984: On the lexical phonology of Icelandic. I: Nordic prosody 3.

Papers from a symposium. Utg. av Claes-Christian Elert, Irène Johansson, Eva

Strangert. (Umeå studies in the humanities 59.). Almqvist & Wiksell

International, Stockholm. 135–164.

60

Krahe, Hans, 1967: Germanische Sprachwissenschaft. Band 3: Wordbildungslehre,

Walter de Gruyter & Co, Berlin.

Kristoffersen, Gjert, 2000: The phonology of Norwegian. Oxford University Press,

Oxford.

Ladefoged, Peter & Ian Maddieson, 1996: The sounds of the world’s languages.

Blackwell, Oxford.

Leben, Will, 1973: Suprasegmental phonology. diss. MIT. distr. Indiana University

Linguistics Club, Bloomington.

Lindstedt, Inger, 1989: Sportspråkets personnamnsbruk. I: NORDRAPP 2. Göteborgs

universitet.

Linell, Per, 1978: Vowel length and consonant length in Swedish word level

phonology. I: Nordic prosody. Papers from a symposium. Utg. av Eva Gårding,

Gösta Bruce & Robert Bannert. (Travaux de l’institut de linguistique de Lund 11.)

CWK Gleerup, Lund. 123–136.

Lundahl, Ivar, 1929: Ett par bidrag till svensk språkutveckling i belysning av ortnamn.

I: NoB 23–38.

MacNeilage, Peter & Barbara Davis, 2000: Evolution of Speech: The relation between

ontogeny and phylogeny. I: The evolutionary emergence of language. Social

function and the origins of linguistic form. Utg. av Chris Knight, Michael

Studdert-Kennedy & James R. Hurford. Cambridge University Press. 146–160.

Malmberg, Bertil, 1970: Språket och människan. 5e uppl. Aldus/Bonniers, Stockholm

Martinet, André, 1937: La gémination consonantique d’origine expressive dans les

langue germaniques. Levin & Munksgaard, Köpenhamn.

McCarthy, John & Alan Prince, 1986: Prosodic morphology. Ms University of

Massachusetts at Amherst and Brandeis University.

McCarthy, John & Alan Prince, 1990: Foot and word in prosodic morphology: The

Arabic broken plural. I: Natural language and linguistic theory 8, 209–283.

61

McCarthy, John & Alan Prince, 1993: Prosodic Morphology I: constraint interaction

and satisfaction. Ms University of Massachusetts at Amherst and Rutgers

University.

McCarthy, John & Alan Prince, 1994: The emergence of the unmarked: optimality in

prosodic morphology. I: Proceedings of the North East Linguistics Society 24.

Utg. av M. Gonzàlez. 333–379.

McCarthy, John & Alan Prince, 1995: Faithfulness and reduplicative identity. I:

University of Massachusetts occasional Papers in Linguistics 18. Utg. av Jill

Beckman, Laura Walsh Dickey & Suzanne Urbanczyk. Amherst, Massachusetts.

249–384.

Noreen, Adolf, 1904: Vårt språk 5. Gleerup, Lund.

Nyström, Staffan, 1996: Namnmönster, namnsystem, onomastikon – något om

namnförrådets art och struktur. I: Norna-rapporter 60. Utg. av Kristoffer Kruken.

133–148.

Olsson, Emil, 1916: De appellativa substantivens bildning i fornsvenskan. CWK

Gleerup, Lund.

Otterbjörk, Roland, 1973: Svenska förnamn. (Skrifter utgivna av Nämnden för svensk

språkvård 29.) Norstedts, Stockholm.

Prince, Alan & Paul Smolensky, 1993: Optimality theory: Constraint interaction in

generative grammar. Ms, Rutgers University and University of Colorado.

Riad, Tomas 1995: The quantity shift in Germanic: a typology. I:

Quantitätsproblematik und Metrik. Utg. av Hans Fix. Amsterdamer Beiträge zur

älteren Germanistik 42, 159–184.

Riad, Tomas 1997: Svenskt fonologikompendium. Institutionen för nordiska språk,

Stockholms universitet.

Riad, Tomas, 1999: Allting ryms i varje frö. Om suffixet -(i)sk. I: Språk och stil 9, 35–

70.

Riad, Tomas,1992: Structures in Germanic prosody. A diachronic study with special

reference to the Nordic languages. diss. Stockholms universitet.

62

Smitterberg, Kristian, 1998: ”Visse, vicke eller virre? Om hypokorismbegreppet och

hypokorismen virre av visky.” Proseminarieuppsats, Institutionen för nordiska

språk, Stockholms universitet.

Spencer, Andrew, 1991: Morphological Theory. Blackwell, Oxford.

Steriade, Donca, 1982: Greek prosodies and the nature of syllabification. diss.

Massachusetts Institute of Technology.

Ståhle, Carl Ivar, 1980: Kungsan, Fiskis och Stegan. Ord på -an och -is i stockholmskan

– och en Bellmansstrof. I: Nysvenska Studier 60, 362–384.

Söderbergh, Ragnhild, 1968: Svensk ordbildning. Norstedt, Stockholm.

SAG = Teleman, Ulf, Staffan Hellberg & Erik Andersson. 1999. Svenska Akademiens

Grammatik. Norstedts, Stockholm.

Thorell, Olof, 1981: Svensk ordbildningslära. Esselte Studium, Stockholm.

Vennemann, Theo, 1988: Preference laws for syllable structure. Mouton de Gruyter,

Berlin.

Vihman, Marilyn May, 1996: Phonological development. The origins of language in the

child. Blackwell, Oxford.

Wessén, Elias, 1969: Svensk språkhistoria 1. Ljudlära och ordböjningslära. 8e uppl.

(Nytryck i nordiska språk 4, 1992.) Lund.

Wiese, Richard, 2001: Regular morphology vs. prosodic morphology? The case of

truncations in German. I: Journal of Germanic Linguistics 13.2, 131–177.

Wilkinson, Karina, 1988: Prosodic structure and Lardil phonology. I: Linguistic inquiry

19, 325–334.

Summary

Swedish nickname phonology

Tomas Riad, Stockholm University

This paper provides a general description of Swedish nickname formation and, to some

extent, other hypocoristic formations. Productive nickname formation invariably results

in an initially stressed disyllabic form [ˈσ σ], which is taken to be the unmarked

63

phonological word of Swedish. This prosodic goal is attained by several routes such as

truncation (Katarina > Kattis), telescoping (Margareta > Maggan), lengthening (Bo >

Bosse) and reduplication (Kristina > Kicki). At the segmental level unmarked

phonology is visible in constraints on the medial consonants and consonant clusters,

such as a constraint on homorganicity of place of articulation (Viktor > Vicke, *Vikte,

Beŋt > Beŋke, *Beŋte) and the voiceless status of the second consonant in clusters

(Anders > Ante, *Ande). Correspondences between basic form and nickname exhibit

further unmarkedness. Reductions of clusters tend to favour the least marked

consonant, obstruents being preferred over sonorants (Albert > Abbe, *Alle). Also,

distant segments may be be reused (Henrik > Heŋke). The nickname is invariably based

on the segments of the stressed or the initial syllable (Krisˈtina > Kicki, Tina, Kataˈrina

> Kattis, Kina, *Tara). The most common suffixes used are -is (Kattis), -e (Nisse), -an

(Maggan) och -a (Katta). Of these, -is is the most flexible, as it appears to lack head-

like properties. The phonological analysis must allow for relatively low faithfulness

with respect to the basic form (cf. truncation) and there are clear parallels to

phonological reduplication, but with concomitant deletion of the base. Towards the end

of the paper the issue of child language influence on nickname formation is discussed

as well as the status of the predominant gemination exhibited in nicknames. It is

proposed that gemination should be seen, not as the result of an expressive rule, but as

emergent unmarkedness.

64