Sven-Lennart Skinnar

Krösusstorhet

En dokumentärromanfrån 500-talet före Kristus

Innehåll

Karta 4 Harpagos 361Prolog 6 Kamelstrategin 368Rekognoseringen 8 Klippfängelset 457Magern 23 Ajaxesklippan 462Kiliarken 48 Epilog 532Mötet 54 Krigskonsten 536Darbar 62 Ordförklaringar 538Storkonungen 125 Bibliografi 540Barmhärtigheten 131Sjöfärden 167Mardokai 172Ormuzdtemplet 197Stora Rådet 205Bergsvinet 216Måltiden 223Hotet 246Inställd teater 255Artemistemplet 273Guldraffinaderiet 280Samaritbröderna 294Skuggade 298Förseningen 330Teaterbesöket 342

3

© Sven-Lennart Skinnar

DENNA BOK FINNS ENDAST I LÄS EN BOK

Omslagsbilden visar den berömda amforan i Louvren.Enligt sägnen satt Krösus på bålet, dömd av Cyrusefter segern vid Sardes 546 BC. Cyrus ångrade sigoch beordrade att bålet skulle släckas. Målningen ärdaterad 500-490 BC.

2

4 Mindre Asien på 500-talet f Kr. 5

Prolog

Romanen speglar världshändelser vid mittenav 500-talet f.Kr.

Zarathustras tankar spelade en stor roll un-der tiden för perserrikets uppbyggnad. Zara-thustras lära och dess inflytande på Storko-nung Cyrus kom att bli en faktor i händelseut-vecklingen, icke minst genom den unge stra-tegen Artacerches som intet ont anande komatt hamna i världshändelsernas centrum. Jäm-sides med Cyrus härskade i Lydien den genomtiderna för sin rikedom kände Krösus. Den Lydiske konungen Alyatte hade fram-gång med sin myntprägling, men det var förstunder Krösus, hans sons, regeringstid som depräglade mynten blev ett mer uppskattat betal-ningsmedel. Anledningen var att guldmäs-tarna i Sardes lyckades raffinera elektron-metallen och få fram rent guld Krösus guld-mynt blev därmed ett säkert betalningsmedeloch därtill en enhetlig valuta som i grunden

förändrade handelns villkor. Detta männi-skans första monetära genombrott medfördeen exempellös ekonomisk utveckling. Den nyaekonomin lösgjorde resurser till expansion avvetenskap, teknik och kultur. Under denna tid,närmare bestämt sommaren 547 f. Kr., ham-nade Perserkonungen Cyrus i en finansiell kris.Persernas blickar riktades mot Krösus guld-myntprägling och hans unika guldraffinaderi.

Denna bok är skriven som en roman menbygger på verkliga händelser. De fälttåg, somskildras, är dokumenterade och beskrivningenav t ex guldraffinaderiet och Sardes bygger påarkeologiska utgrävningar.

S-L S

6 7

RekognoseringenArtacerches, strateg:

Först kände jag en berusande glädje över för-troendet, det var något alldeles ovanligt att hablivit utsedd av Darbar. Ryktet om min upp-höjelse hade därför snabbt spridit sig inomhären. Efter hand blev jag mer och mer tveksamtill och orolig över vad det egentligen rörde sigom. Så småningom gick det upp för mig att jaghamnat i en maktkamp mellan rikets tvåhögsta rådsherrar. Insikten om detta komalldeles för sent för att jag skulle ha någonmöjlighet att dra mig ur. Nu insåg jag att jaghade varit både aningslös och dum när jag utanatt tänka efter antagit erbjudandet att ledarekognoseringen. Det naturliga hade varit attnågon av generalerna fått uppdraget och inteen av de yngsta strategerna, det borde jag haförstått, men det tänkte jag inte på då. Undermina år på krigsskolan i Babylon hade jag levtett skyddat liv och efter utbildningen tjänstgjort

i den Mediska hären blott några år innan jagtill min stora överraskning blev befordrad tillstrateg. I den positionen kom jag då och då ikontakt med några av de lägre generalerna menjag hade ringa eller inga kunskaper om vilkavillkor som kunde råda i maktens högre sfärer.Jag förstod att det kunde vara förenat medrisker, särskilt om jag skulle hamna som slagträmellan de mäktiga.

Det första tecknet på att något ovanligt varpå gång visade sig också snart när det stodklart att femhundra man från kavalleriets elittagits ut enbart för denna rekognosering. Jagvisste inte då att hela företaget ogillades avÖverhövitsmannen, min högste befälhavare.Mitt uppdrag hade inte bara beslutats av Dar-bar utan därtill bestämts över huvudet på här-ens högste befälhavare. Det sades att det varKiliarken som fått med sig både Storkonungenoch flera av rådsherrarna på att genomföra enrekognosering och avsikten sades vara att klar-lägga förutsättningarna för hären att vintertidtåga mot Sardes. Jag fick efterhand veta attÖverhövitsmannen i bestämda ordalag avrått

8 9

från att följa efter den Lydiska hären på grundav de stora risker det innebar att korsa deFrygiska bergen vintertid. Kiliarken å andrasidan hade menat att det var rätt tid att handlanu när överraskningen skulle bli som störst.Kiliarken hade visserligen medgivit att det be-hövdes en undersökning av framkomlighetenöver de Frygiska floderna och sankmarkernaoch hade därför föreslagit att en rekognose-ringsstyrka skulle utrustas för att klarlägga deverkliga förhållandena. Det bestämdes slutli-gen att en sådan styrka skulle få i uppdrag attundersöka förutsättningarna. Överhövitsman-nen kände sig förorättad och hade i vredes-mod lämnat Darbar. Då Överhövitsmannen såklart markerat sitt ogillande hade heller ingenav de närvarande generalerna erbjudit sig attleda rekognoseringen. Kiliarken hade då avnågon anledning nämnt mitt namn som hanfått jag vet inte varifrån och Storkonungen hadedärvid nickat instämande. På så sätt blev jagutsedd att leda företaget, föreslagen av den högeKiliarken som jag endast sett på avstånd. Minabedömningar skulle således komma att bli av-

görande för om ett vinterkrig skulle inledas el-ler inte. Hur jag än bar mig åt så skulle jag nu få bådeinflytelserika vänner och mäktiga fiender. Mittdilemma var att jag inte visste hur jag skullehantera någondera på denna för mig ovananivå. De högsta generalerna hade jag aldrigträffat och Storkonungen själv visste jag inteens hur han såg ut på nära håll. På senare tidhade jag visserligen varit med som rådgivare istrategirådet men inte i några av härensoperativa verksamheter. Kanske skulle jagtvingas att bli obekväm för rikets högste befäl-havare eller för rikets högste rådgivare eller,må månguden förbjuda en sådan utgång, förbåda två. Jag insåg att någon slags egen grundatt stå på var av nöden, men var skulle jaghitta en sådan? Skulle kanske sanningen ochinget annat än sanningen vara stark nog attskydda mig, eller kunde det möjligen vara så,att den som har tillräckligt stor makt kan göradet till sanning, som för tillfället lämpar sig?Var kan jag finna den sanning så stark att deninte går att dölja ens bakom maktens tunga

10 11

mantel? Om en sådan finns, så är det nu jagbehöver den, må jag kunna blidka gudarnaatt skänka mig detta stöd.

Mitt första möte med Kiliarken var nog intesärskilt lyckat. Jag trodde att jag skulle mötahonom själv och inte ett rum fullt med högarådgivare och experter. Min stigande nervositethade jag svårt att dölja och jag måste ha gettett smått förvirrat intryck. Under de senaremötena fick jag dock som jag uppfattade deten bra kontakt med Kiliarken själv. De grans-kande men samtidigt varma ögonen gav ettlugnande inflytande och fick mig att skärpaalla mina sinnen. Rösten liksom fyllde rummetutan att han talade högt, det var en röst somvar van vid att bli åtlydd utan invändningar.Det förvånade mig hur litet han försökte styramin planering av rekognoseringen. Jag berät-tade för honom hur jag såg på framkomlig-heten som ett problem och hur man kundetänka sig att lasta trossen och vilka idéer jaghade kring detta. Det verkade som om hanredan kände till mina tankar i dessa frågor och

det förbryllade mig. Han verkade tillfreds medmina planer och försökte heller inte korrigeramig, men jag tror att han påverkade mig medsina frågor och det hade han många. Råd-givarna följde våra samtal med allt färre inläggfrån deras sida. Jag började förstå att jag ham-nat i ett läge där jag inte bara levde farligt utanävenledes hade möjligheter att nå ett betydandeinflytande. Samtidigt insåg jag att jag själv ochingen annan kunde ta vara på den roll gudarnagett mig.

Den 500 man starka rekognoseringsstyrkanöverlämnades snabbt och utan vidare ceremo-nier under mitt befäl. Mitt första operativauppdrag i den Medisk/Persiska hären hadetagit sin början.

Jag erfor något av en lättnad när en av defyra lokerna i rekognoseringsstyrkan visade sigvara min gamle vän Ceraxes, honom kundejag lita på. Stracutus,en av de övriga tre, kändejag till namnet, men inte närmare. För att ökaframkomligheten hade jag bestämt att helatrossen skulle lastas på åsnor och kameler.Jag hade sedan länge nya idéer om hur tros-

12 13

sen skulle kunna undvika att köra fast i regn-tunga sankmarker och hur man på ett smidigtsätt skulle ta sig över fyllda vattendrag. Dessateorier skulle jag nu få tillfälle att pröva i verk-ligheten. Härledningens fientliga inställning tillföretaget gjorde att ingen därifrån la sig i minaförberedelser och ännu mindre brydde sig omhur jag tänkte genomföra operationen. Loker-na Ceraxes och Stracutus var positiva redanfrån början. De två övriga var påtagligt avvak-tande i sin hållning. Jag kände att det var vik-tigt att vinna även deras förtroende. Jag varinte säker men jag kände på mig att de två förmig okända lokerna hade något mer uppdragän att leda två av mina lokager. De följde minaförehavanden något för uppmärksamt för attvara enbart befälhavare för var sitt kompani.

Tidigt på morgonen gick vi över gränsflodenHalys. Vi visste att Krösus lydiska krigshärtågat tillbaka mot Sardes, men kunde inte varasäkra på att alla hunnit ge sig av. Ännu enosäkerhet var de kringströvande styrkor avlegoförband som anlitats av Krösus och som

efter slaget dröjt sig kvar i de Frygiska bergensom rövarband.

Rekognoseringen hade gått bra och utan kon-frontationer med vare sig rövarband eller re-guljära styrkor ända fram till sista övergångenav Sangarios på återvägen. Det visade sig nöd-vändigt att gå över denna flod tre gånger underdess våldsamt slingrande sträckning mellanbergen. De många övergångarna hade försinkatoss, trots att vi lastat trossen på mulor ochkameler och sluppit fastkörda trossvagnar. Entraditionell tross hade ohjälpligt kört fast i deregntunga sanka partierna mellan floddalarna.

Kiliarken hade sagt att Storkonungen villeha rekognoseringsrapporten inom fem dagar.

När fem dagar gått återstod fortfarande ensista övergång av Sangarios och därtill kors-ningen av gränsfloden. På grund av vår förse-ning hade jag bett lokerna föra över sina loka-ger så snabbt som möjligt. För att driva uppfarten hade jag ridit fram till Ceraxes lokag,som för tillfället fungerade som förtrupp.Strömmen var fylld av ryttare, jag befann migsjälv ute i vattnet nästan över på andra sidan

14 15

när jag hörde den tunga dunsen från en pil. Enträff i bogen på min häst. I en snabb reflexkastade jag mig bakom hästens kropp.

- Arimans småjävlar, tänkte jag, ett anfallnär vi är som mest sårbara ute i strömmen.

Pilen måste ut ur hästens bog innan chockensläpper, var nästa tanke.

Med uppbjudande av alla mina krafter lycka-des jag komma runt min häst i den våldsamtvirvlande, sugande strömmen.

- Oförlåtligt av mig att inte säkra övergången,hann jag tänka, när jag upptäckte vattenkruset.

Pilen hade slagit sönder kärlet och stoppatsupp av det tjocka lädret i fästet. Jag drog utden och förvånades över tyngden. Bågen bakomden pilen måsta ha haft minst femtio minor idraget. Några trevande steg genom det fors-ande vattnet och både hästen och jag var överpå andra sidan. Mitt hjärta bultade och detsprängde i tinningen.

- Jag måste snabbt få grepp om situationen,tänkte jag.

Närmast mig kom en trupp i full karriär uppur vattnet. Längre bort kom ännu en. Jag ro-

pade, men ingen kunde uppfatta vad jag sa,bruset från vattnet överröstade allt. Jag gesti-kulerade vilt med armarna och kunde på såsätt göra mig förstådd. Ryttarna samlade sigoch stormade uppför den höjd anfallet kom-mit ifrån. De skyddade härigenom de ryttaresom fanns kvar i strömmen. Jag kände en obe-skrivlig lättnad. Pilregnet upphörde lika snabbtsom det började. De anfallande hade tvingatstill omgruppering, eller också gett sig av när deupptäckt vår huvudstyrka som närmade sigströmmen. Ceraxes hade fått syn på mig ochkom ridande in bakom mitt skydd.

- Vad vill Du vi skall göra med dem ?- Jaga upp de anfallande och ta reda på vilka

de är, men förfölj dem inte någon längre sträcka!

Vi lämnade snabbt Sangarios vadställe. Vi hadenu förlorat ytterligare tid och drabbats av för-luster i både hästar och ryttare, därtill etttjugotal sårade. Ceraxes hade återvänt ochberättat att de kunnat konstatera att det varen kringströvande legotrupp som anfallit ochatt inga av Krösus styrkor hade setts till. Så

16 17

snart jag fick tillfälle att tala ostört med Ceraxestog jag upp frågan om mitt dåligt organiseradeskydd vid övergången. Det kunde ha slutat illa,nu kom vi undan med få förluster. Jag frågaderakt på sak om han trodde att någon av lokernaskulle föra det inträffade på tal. En antydanom försumlighet i rådande kamp mellan Kiliar-ken och Överhövitsmannen skulle kunna an-vändas för att skada min trovärdighet. Sådantkunde vara svårt att hantera.

- Hur har du reagerat själv Ceraxes ? frågadejag.

- Vanligen hade händelsen passerat utan nå-gon uppståndelse, men i en situation som den-na vet man inte riktigt vad som kan hända.Jag är säker på att Stracutus inte vill skadaDig, men hur de två andra tänker, vet jag interiktigt. De har fällt några tvetydiga kommenta-rer, men det behöver ju inte betyda något.

- Tycker du jag skall föra saken på tal medde andra lokerna ?

- Nej, det tycker jag inte, det ökar bara ris-kerna. Jag menar - när de förstår att du ärorolig.

- Hm - tack för dina råd Ceraxes.Jag överdrev säkert riskerna, men min si-

tuation hade blivit så utsatt att jag började seutsända kunskapare och motståndare till reko-gnoseringen överallt. Förmodligen hade Kili-arken sett till att rekognoseringsstyrkan intevar bemannad med fiender till hans planer.Men jag kunde inte komma ifrån att det varÖverhövitsmannen som slutligen disponeradeöver hären och dess folk. Jag kom aldrig riktigttill klarhet över var jag hade de två för migokända lokerna. Obehaget förstärktes av attCeraxes inte heller visste något om dem.

Vi närmade oss Halys ovanför de stora forsarnaoch flodens skarpa krök mot väster, spejarnarapporterade att bron var bortspolad och attendast några stockar fanns kvar ute i ström-men. Jag kallade lokerna till rådslag, LokernStracutus talade först:

- Övergång vid den förstörda bron anser jagvara vådlig. Det höga vattenståndet gör ström-men stark. Vi riskerar att göra förluster ävenom inga fiender syns till.

18 19

Lokern Ceraxes gav härefter tecken att viljatala och sade:

- Vi bör uppsöka närmaste vadställe upp-ströms. Jag delar Stracutus bedömning.

De övriga nickade bifall. Jag beslöt då attstyrkan skulle dra sig mot söder och be väg-visarna ange riktning mot vadstället. Vi be-stämde oss för att runda det höga berget i färd-riktningen. Det skulle försena oss ytterligaremen vi hade inget bra alternativ.

Först vid femte dagväkten hade vi passeratberget. Vi skulle inte hinna nå vadstället föremörkrets inbrott, vi slog därför läger för en väl-behövlig vila och en möjlighet att ta hand omvåra sårade. Mina ideer om att lasta trossenpå våra kameler och mulor hade utfallit bra,men vi behövde förbättra packsadlarna för detunga lasterna. Ceraxes var ívrig inför uppgif-ten att hitta nya sätt att lasta kamelerna ochStracutus blev något av en expert på att hittabättre sätt att packa mulor. Ceraxes ville att viskulle bygga om kamelernas packsadlar så attlastens tyngdpunkt kom lägre, han menade attdetta skulle underlätta för kamelerna att hålla

balansen över de strida strömmarna och överde besvärliga sankmarkerna. Stracutus hadesamma erfarenhet när det gällde mulornas last.Innan nattens sovtimma stundade hade vi trearbetat fram helt nya lastmetoder, som vi varsäkra på skulle öka djurens uthållighet ochminska förlusterna av såväl lastdjur som ut-rustning.

Tidigt följande morgon sände vi iväg våra spe-jare för att leta upp närmaste vadställe upp-ströms och rekognosera terrängen. Strax förehuvudstyrkans uppbrott från lägerplatsen åter-vände de. Spejarna hade hittat vadstället ochbedömde att det var möjligt att gå över tackvare vår lätta tross. De hade inte heller upp-täckt något som såg hotande ut. Det enda avbetydelse som hänt var att förtruppen tagitnågra bonderyttare till fånga, fyra stycken. Debar frygiska dräkter. De verkade ha varitosams, för tre av dem jagade den fjärde ut iströmmen och det såg ut som om de försöktedränka honom. De tre talade en frygisk dia-lekt, medan den fjärde, den som de försöktedränka, talade flytande persiska. Denne påstod

20 21

sig dessutom vara Mager och ingå i konung-ens prästerskap. På spejarnas fråga om hankände strategen Artacerches, hade han svaratatt han inte kände honom personligen men atthan kände honom till namnet.

Jag bad spejarnas ledare be förtruppen tamed fångarna över vadstället och säga dem attjag själv skulle förhöra den som påstod sig varaen Mager. Det var märkligt, tänkte jag, skulleen av Storkonungens Mager befinna sig blandFrygiska bönder.

För säkerhets skull säkrade vi övergångenpå sedvanligt sätt, trots att andra sidan vareget land. Efter överfallet vid Sangarios tog viinte längre några risker. Alla kom över utannågra större svårigheter och vi kunde samlaoss vid vår lägerplats i eget land. Jag gick övertill Ceraxes och tackade honom speciellt, utanhans stöd hade jag inte kunnat genomförarekognoseringen. Vi kände alla spänningen iluften inför vår rapport, oro låg inte för mig,men jag måste ändå tillstå att magen hörde avsig och krävde tätare besök vid gropen än van-ligt.

MagernEtt svagt fladdrande sken var det enda sombröt det kompakta mörkret. Arabecex hadevaknat och blivit medveten om att han lågnerbäddad - på ett mjukt underlag under engrov filt.

- Jag undrar var jag är, tänkte han, i himme-len hos Ahura Mazda, eller på jorden.

Han vågade knappt röra sig. Han mindes atthan grep hårdare om dragstången vid den våld-samma färden utför forsen. Någon måste hahittat mig, någon som lagt mig här i en säng,tänkte han. Han mindes ingenting, men vär-ken sa honom att han hade skadat sig.

Han ville helst inte veta hur, bara ligga alldelesstilla, det värkte mindre då. Efter en stundkunde han inte låta bli att känna efter. Hanprövade först rörelsen i sina fötter, sedanbenen. Det gjorde ont men både fötter och benlöd hans rörelser. Han lyfte försiktigt sina armaröver filten och kände med sina händer runt

22 23

ansiktet. Det hamrade och bultade i huvudet.Det kändes som levrat blod i pannan. Han togansats för att resa sig. Men det skulle han inteha gjort. Det skar som av en kniv inne i huvudet.Värken släppte något när han åter slappnadeav. Han försökte samla sina tankar. Någon hadeplockat upp honom ur forsen och lagt honomhär, tagit av de våta kläderna, lånat honom entorr bomullsrock och därtill gjort upp eld irummets hörnspis. Vid sidan om spisen häng-de något som såg ut att vara hans kläder. Detvar tyst så när som på ett svagt knastrandefrån en snart utbrunnen brasa. Kunde det varaannat än vänligt sinnade människor som gjortsig så stor möda för en främling?

Han hade ett svagt minne av att forsen drivithonom över på vänstra sidan, vid den storakröken där floden vänder norrut. Sedan togminnet slut.

Om han nu är på vänster sida är han iFrygernas land. Om han hamnat på höger sidaär han i Matienernas land. Eftersom Halys ärgränsflod betyder höger sida - eget land - ochvänster sida fiendeland.

Kläderna skulle avslöja att han var en Mager,för en bildad man skulle de säga att han var itjänst hos Storkonungen, för en enkel man baraatt han var en Mager.

Han förtröstade sig på Ormuzd och läste sinbön - Ahuna Vairya- till den högste. Den he-liga bön som Zarathustra själv bad när hanvar i stor nöd.

Han måste ha slumrat, för nu hade brasanbrunnit ut och ett svagt gryningsljus silade in.Rummet verkade rymligt men enkelt inrett medgrovhuggna bänkar utefter sidorna och småfönstergluggar. Brasan i hörnet domineraderummets bortre del och hans egen bädd denandra. Golvet verkade vara av trampad lera.Han hörde viskande röster från rummet intill.Han kunde inte uppfatta vad som sades, ävenom en mansröst var tydligare än två kvinnor-öster. Det lät mer som en Frygisk dialekt än enKappadokisk. I så fall var han på flodensvänstra sida, i fiendeland....

Dörren öppnades försiktigt och en ung kvinnakom in med en famn ved, som hon placerade

24 25

vid spisen. Han låtsades sova men följde i smyghennes förehavanden i det skumma ljuset. Tystoch metodiskt gjorde hon upp ny eld och smögsedan fram till hans sängplats. När han slogupp ögonen och försökte med ett leende,skyndade hon ut ur rummet. Hon kom straxtillbaka i sällskap med en man och en kvinna,ett tjugotal år äldre än henne själv. Av derasutseende förstod han att det var flickansföräldrar. Mannen var ljushårig och hade därtillblå ögon, ett ovanligt utseende bland deFrygiska bergen. Hållningen var rakkryggad ochhan gav ett muskulöst intryck. Utseendet varså annorlunda att det nästan såg ut som omhan skulle vara en kvarleva från Kimmerernassläkte, i så fall hade han tur. Kimmererna varutdrivna från Frygien för länge sedan men dethade sagts att det fanns ättlingar kvar djuptinne i de små bergsbyarna. Dessa ättlingar varinte kända för någon större lojalitet eller respektför överheten. Kvinnan hade svart hår och djuptliggande mörka ögon. Hon hade fortfarandedrag som avslöjade att hon en gång varit enskönhet. Deras klädedräkt var av grov vävnad,

typisk för en avlägsen mindre bergsby.

De bugade sig och kvinnorna föll ner på knämed sina ansikten mot golvet, mannen nöjdesig med en djup bugning. De hade på hanskläder förstått att han var en Mager och hälsadehonom med vördnad. Han talade till dem pålydiska, som de tycktes förstå. Han välsignadedem för deras barmhärtighet och frågade vilketfolk de tillhörde.

- Herre, svarade mannen, vi kallar ossYagrier. Vi har vår egen dialekt, men vi talaräven frygiska och kan förstå lydiska språket.Vi hittade er nere vid floden, Ni var rätt illadäran, svårt nerkyld och med ett stort sår ipannan. Det gick heller inte att få kontakt medEr så vi bar Er upp till oss. Vi är glada över attni vaknat och att ni inte tycks ha skadat eralltför svårt. Om ni är hungrig så kan vi er-bjuda både fisk och bröd och ett moget bergs-vin att dricka.

Arabecex tyckte att mannen gav ett gediget ochpålitligt intryck och det behövde han för nu

26 27

var han i fiendeland och oförmögen att försvarasig.

- Jag tackar er och jag lovar rikligen belönaer för vad ni har gjort för mig.

Mannen böjde på huvudet till tecken på atthan uppfattat.

De båda kvinnorna bugade sig underdånigt.Han tyckte att mannen hade en slags självklarvärdighet och en stolthet i sina åtbörder, hanvar nog en Kimmerer.

- Jag känner att jag behöver vila i dag menkan nog fortsätta min färd i morgon,

sade han i vänlig ton, samtidigt som haniakttog mannens ansiktsuttryck.

- Jag ber er att inte tala om i byn att jag finnshär, i varje fall inte förrän i morgon när jag germig av. Ni skall inte behöva ångra detta. Jag ärinte speciellt hungrig men tackar ja till en bitbröd och litet vin att dricka.

- Herre, vår dotter är bra på sår, hon kantvätta ert sår och behandla er i pannan.

Med en lätt åtbörd med handen gav han sindotter tecken att hämta det som krävdes.Dottern försvann snabbt ut ur rummet och

återvände med en skål för tvagning och någotslags medel för sårbehandling.

Hon hade vackra drag, litet speciella som honuppenbart fått från sin moder. Den stoltaknycken på nacken var nog ett arv från fadern.Hennes lilla väsen gjorde ett behagligt intryck,han kunde inte bli bättre omhändertagen nå-gonstans. Men var den här platsen säker förhonom? Han kunde nog inte annat än lovabelöning och på så vis hoppas att de höll tystom honom. Ännu kände han sig för svag föratt ge sig iväg och skulle ävenledes behöva bådeny utrustning och en häst för att kunna ta sigtillbaka över floden. En flodövergång skulle hanklara bara långt uppströms.

Mannen här och hans familj verkade ändåpålitliga, han fick nöja sig med det så länge.

När hans unga vårdarinna dragit sig tillbakasteg han upp för att klä sig.

Huvudet värkte och det dunkade som avhammarslag. Han var tvungen att sätta sig nervid brasan. Kläderna verkade i stort sett helaså när som på hans mantel som nu var i tvådelar. Han uppskattade mycket att hans läder-

28 29

gördel med den inbyggda börsen var orörd.Dessa välsignade Yagrier, tänkte han, de upp-träder som äkta Zarathustrier, men förmodli-gen har de inte ens hört talas om den storeprofeten.

Magern hade vilat hela dagen och sovit helanatten. Han kände sig nu mycket bättre, densvåra huvudvärken hade släppt och svullna-den i pannan hade gått ner. Dottern hade be-handlat såret två gånger och sagt att det sågfint ut. Han var nu mer stel i lederna än hankände besvär av värk. Egentligen hade hanvelat vila något längre, men han vågade inteutmana ödet. Han var orolig för att värdfolketskulle dra slutsatsen att han tillhörde härenpå andra sidan floden. De skulle då kanske blioroliga för egen del. Att gömma någon från fien-den var inte ofarligt, även om de skulle kunnasäga att de inte visste vem han var.

Lyckligtvis var mannen inte nyfiken, hanhade endast sagt:

- Av Ert tal har jag förstått att Ni ej är frygiereller lydier. Jag har därav förstått att Ni är envandrande Mager.

Arabecex hade bara nickat till svar.

Han räknade med att byn låg tre parasangernedströms övergångsstället, men där fanns välknappast någon bro kvar. Han försökte gåigenom hur olyckan hade gått till och hur detsåg ut vid bron. Han hade suttit i sin täcktavagn mitt på bron när det hände.

Andra härkåren hade nästan helt hunnit överden strida strömmen när en lina brastoch hansvagn med hästar, kusk och livvakt rutschadener i strömmen. Remtyg, dragstång, allt brast.Hästar, kusk och livvakt försvann i ström-virvlarna, vagnen med honom som passage-rare dansade utför strömmen i allt vildare fartoch nådde forsnacken när ett hjul fastnade. Pånågon sekund var hela vagnen sönderslagenav vattentrycket Han fortsatte in i den våld-samma forsen med ett krampaktigt grepp kringresterna av dragstången. Egentligen visste haninte hur långt nerströms han hade följt med,han kunde bara gissa att det var ganska långt.

Han erinrade sig att konungen hade hållit

30 31

Darbar dagen innan. Som konungens andreMager hade han rätt att närvara vid dessarådsmöten.

Han kom ihåg att det bestämdes att härenskulle dra sig tillbaka och ge intryck av åter-tåg. Han kom tydligt ihåg hur Storkonungenuttryckte sin förvåning över att Krösus samlatihop sina styrkor och inlett ett återtåg till Sar-des.

Kunskapare hade meddelat att Krösus sagtatt eftersom bataljen vid Halys slutat oavgjortså fann han för gott att föra sin här till vinter-lägret vid Sardes innan höstregnen skulle göraflodövergångarna svåra.

Magern kunde erinra sig att det även be-stämts att en rekognoseringsstyrka skulleundersöka framkomligheten över floden Sanga-rios. Storkonungen hade planerat att följa ef-ter Krösus och ta honom med överraskning ihans vinterkvarter.

Krösus hade uppenbart inte varit medvetenom att Cyrus endast hunnit sätta in halva sinstyrka vid Halysbataljen. Cyrus lät honom varakvar i den tron.

Magern kom fram till att omständigheternatalade för att bron lämnats oreparerad. Följ-aktligen måste han räkna med att färdas upp-ströms förbi gamla brofästet och nå första rik-tiga vadstället. Det skulle bli en sträcka påminst tio parasanger om han kunde följa flod-stigarna, med omvägar, kanske tolv, trettonparasanger. Han måste skaffa en bra häst föratt klara sträckan på en dagsritt. Lyckligtvishade han sparat två gamla stater i sin börs.

- Dom är vackra de här gamla elektron-mynten,tänkte han. Den gamle lydiske kon-ungen Alyattes emblem, ett gapande lejon somskulle inge respekt. Baksidan hade ett avtrycksom var svårt att tyda.

- Dessa mynt borde vara gångbara även här,tänkte han.

Invånarna har väl någon gång besökt stor-staden Gordion, där dessa mynt är vanliga.

Hans tankar skingrades av ett oväsen vidvärdfolkets port. Han hörde många röster, detlät som Frygiska, han kunde inte uppfatta vadsom sades. Husets dotter kom in i rummetoch stängde dörren snabbt efter sig. Var tyst

32 33

så sköter jag samtalet, det är gränsvakten, vis-kade hon knappt hörbart, sedan försvann honlika snabbt som hon kommit in. Rumlande ochhögljudda soldater kom in i rummet där hanfanns, han höll andan.

- Jag hoppas att dom inte ställer några frå-gor, för frygiska klarar jag inte, tänkte han.

Innan de hunnit fixera honom kom dotternin och sa till honom att han skulle skynda sigmed slakten innan det blev mörkt.

I samma stund hördes någon ropa på solda-terna och de försvann.

Han kunde höra hur de lämnade huset ochallt blev tyst och stilla.

Han sköt försiktigt undan dörren och ryckteofrivilligt till när han hörde steg igen. Det vardottern som kom in i rummet. Hon mötte hansblick med ett leende.

Hon spelade ett farligt spel och var säkertmedveten om detta. Dottern hade tydligen fat-tat sympati för honom och ville skydda honom.Hon hade instinktivt fattat att det kunde varafarligt. Han hade tur.

Arabecex var orolig över hans värds reaktion

på gränspatrullens besök. Han förde händel-sen försiktigt på tal. Det visade sig att byfolketinte hade mycket till övers för de lydiska gräns-vakterna.

- Dom där, sade han, om dom vågar sig hittill byn igen så har dom tur om dom kommerlevande härifrån. Hans förakt för lydiska gräns-vakter verkade helt äkta.

Tidpunkten för avfärd var inne.Värden hjälpte till att skaffa häst och en varm

yllemantel. Det gick inte att uträtta detta, utanatt flera nyfikna i byn följde vad som förhandla-des.

Den risken fick han ta. Han måste kommaöver utrustningen och det gick inte för sig attsmyga omkring och väcka misstankar. Han be-traktades som en vandrande Mager, uppträ-dandet fick han anpassa därefter.

Det var särskilt en av byborna, en svartmus-kig kraftigt byggd man, som han lade märketill. Han iakttog honom både när han valde stoetoch när han var hos mantelhandlaren.

Först tänkte han inte så noga på det, mennär mannen dök upp igen vid mantelboden,

34 35

blev han obehagligt berörd.Arabecex hade fått en bekräftelse på att det

nu var dags att ge sig av från byn och det såfort som möjligt.

Han gjorde upp sina affärer och det visadesig att de gamla elektronstaterna räckte väl ochatt det blev rikligt med växelmynt, flera silver-croisider, över. Dessa lämnade han som tacktill sitt värdfolk och det var mycket uppskat-tat.

Hans värd hjälpte till med packningen ochdottern försåg honom med färdkost. Han togfarväl och kände ett styng i hjärtat av att be-höva lämna dem.

Vid andra dagväkten passerade han brofästetvid olycksplatsen. Mycket riktigt fanns detingen bro kvar. Några stockar i strömfåransmitt skvallrade om att en sådan hade funnits,men det var också allt. Så fanns det då ingetannat val än att fortsätta de återstående åttatill tio parasangerna för att nå vadställetuppströms. Vid tredje dagväkten började bergs-sidorna mot floden bli allt brantare och det blev

stundom trångt mellan vattnet och bergväggen.Här bröts bergformationen av en bred dalgångsom sträckte sig ända ner till floden.Dalgångenhade en bredd av en parasang, härefter vidtogytterligare ett stort berg som gick ända framtill floden. Här fanns det risk för att flodenshöga vatten skulle kunna ha översvämmatstigen. För säkerhets skull vek han därför avoch följde en mindre stig uppför bergsslutt-ningen för att runda de högre partierna motfloden. Stoet skötte sig fint och var tydligenvan vid brant terräng. Efter en halv parasangsklättring nådde han en platå med utsikt överdalgången. Stoet behövde vila efter denansträngande stigningen. Han steg av och togfram sin vattenflaska och en bit bröd ursadelväskan.

Det var en riktigt skön höstdag och siktenvar klar, han kunde se långt. Han satte sig nerpå en sten och lät hästen beta i det magra grä-set. Tankarna vandrade runt i hans huvud,han kunde inte låta bli att le åt sig själv. I allbedrövelse var det något komiskt i situatio-nen. Här satt han på en bergshylla, ensam i

36 37

fiendeland, konungens andre Mager, utan var-ken adjutant eller livvakt, klädd i en bergsbon-des grova yllemantel, och ett illa medfaret kostirunt midjan. Han lossade sitt kosti och be-redde sig för den dagliga bönen. Han upptäckteatt dagens bön sammanföll med den femteYasjten till gudinnan Anahitas ära. Anahita,kärleken och fruktbarhetens ande, var det entillfällighet att hon ville tala till honom nu ?Vad ville Ahura Mazda, den högste, säga ho-nom med detta tecken, eller var det bara ettmärkligt sammanträffande? - Anahita den somger och inte frågar efter sitt, men också densom Arimans demoner fruktar mest, ja somhotar själva Arimans rike!

Han steg upp för avfärd och kastade en sistablick ner i dalgången.Först trodde han att detvar vildåsnor han såg där nere. Men det varinga åsnor. Det var hästar med ryttare - trestycken. En grov ryttare och två tunnare, deverkade bära vapen. Det var inga soldater, sna-rare enkelt klädda bönder, kanske ute på jakt?När de var framme där stigen delade sig, stan-nade de och tvekade på vägen. Den grove satt

av sin häst och undersökte stigarna noga, restesig och pekade mot sluttningen - mot den slutt-ning han själv hade valt.

Den mannen hade han sett förut...Avståndet var långt, men han var säker på

att det var samme man som hade iakttagithonom i byn. Kroppen och hållningen var den-samma.

De andra två kunde han inte påminna sig hasett, men han kunde heller inte urskilja an-siktena så tydligt. Ryttarna valde den stig somledde upp till Arabecex platå.Snabbare än van-ligt packade han sin sadelväska och red i raskttrav därifrån, längs den trånga stigen. Han varkoncentrerad på att snabbt komma vidare.

- Det där sällskapet är inte ute på någon van-lig jakt,tänkte han.

Han hade en bestämd känsla av att det varhonom de var ute efter. Han, Arabecex, andreMager hos Akemeniden Cyrus, Storkonung avMedien och Persien. Om förföljarna varit med-vetna om denna hans ställning, skulle de överhuvud taget inte vågat följa efter honom, änmindre röra honom...

38 39

Han tackade sin skapare Ahura Mazda atthan växt upp i Urartu och var mer eller min-dre uppfödd på hästryggen. Som Mager hadedet inte blivit så mycket ridande men det kän-des att balans och rytm fanns kvar. Någon ynk-lig nybörjare till ryttare var han i varje fall inte.Arabecex manade på stoet, han klarade densvåra terrängen utefter bergssidan med bibe-hållen balans, men han var inte säker på omhan lyckats öka avståndet till sina förföljare.

När han kom fram till en lutande berghäll,som fuktades av en källåder i berget ovanför,tvekade han ett ögonblick att rida över och istället ta en omväg. Han bestämde sig för attta vägen över berghällen för att vinna tid, ävenom han insåg att det innebar en risk.

Han drev stoet ut på hällen, hon tvekade,halkade till och slängde sig över.

Det gick så fort att han i förskräckelsen en-dast kunde konstatera att han fortfarande sattkvar på hästryggen. Det gick ju ändå bra tycktehan och rätade till sadeln. Men nu gick detlångsammare och stoet hade tappat sin finarytm, något hade hänt henne. Han steg av för

att undersöka närmare vad som hänt med häs-tens rörelser, han drev henne framåt - honhaltade. Det kunde bli kritiskt. Han överlademed sig själv om hur han nu skulle handla.Han bestämde sig för att spara hästen och intepressa henne mer.

Det var bättre att leda henne till övergångs-stället så att han kunde rida över vadstället,för nu var vattnet kallt. Han hoppades att hanhade tillräckligt försprång för att gå vidare tillfots och leta efter ett lämpligt gömställe. Ettställe där han kunde se förföljarna passera påstigen utan att själv bli sedd. Kom det ingaförföljare var det desto bättre.

Efter en halv stadier blev terrängen längsbergssluttningen öppnare och sluttningen gicköver i småkullar och dalgångar. Han ledde häs-ten vid sidan av stigen där en bäck korsade.Arabecex var noga med att inte lämna någraspår efter sig, när han gick längs bäcken upp-för den svaga sluttningen.

Uppe på kullen hade han ett bra avstånd tilloch sikt över eventuellt passerande nere påstigen.

40 41

Han väntade länge och med stigande spän-ning på efterföljarna. Men ingenting hände.

Kanske det var lika bra att slå läger och av-vakta morgondagen.

Arabecex var medveten om att han var spändoch att det kunde vara en överdriven känsla avatt vara förföljd. Ryttarna fanns emellertid däri dalgången, frågan var i vilket ärende.

Efter lång och tålmodig väntan utan att någraförföljare uppenbarade sig, beslöt han sig föratt fortsätta. Men plötsligt, på väg ner frånkullen, hörde han ljud som fick honom atttvärstanna. Det var ljud från stigen, ljud frånflera hovar som slog mot stenarna. Han kundeinte se så bra från sitt läge, men han kundeuppfatta rörelser där nere. Det var tre ryttare,varav en storvuxen, som passerade bäcken.Efter en lång stund, med total tystnad, vågadehan röra sig igen. Arabecex vände tillbakauppför höjden där han hade bättre utsikt. Hankunde inte befinna sig så långt från vadstället.Han beslöt sig för att slå läger uppe på höjden,ien svag sluttning åt motsatt håll från stigen.

Där skulle ingen kunna upptäcka honom. Motskymningen blev det kallare, han bestämde sigför att göra upp eld. Röken skulle inte synasoch platsen var helt insynsskyddad.

Tack vare den omtänksamme värden hadeArabecex fått med sig elddon. Trots att hanhöll elden vid liv hela natten blev det kallt.

I sin ungdom, hemma i Urartu, sov Arabecexofta ute i det fria,men det var nu länge sedan.De gamla färdigheterna satt dock kvar. Hangjorde snabbt en bädd av grenar och ettvindskydd. Som han lärt sig, placerade han utnågra kraftiga stockar från träd som legatkullblåsta och torkat. Det gick lätt att hittafnöske och tändved till en brasa med stockarnasom underlag. Det hade samlats tjära i de gamlastockarna, det gav en klar nästan blåaktig låganär de så småningom antändes. Stockarnavärmde gott och skulle vara länge. Arabecexhade hört att det kunde finnas lejon i de frygiskabergen. Risken var nog inte så stor att de skullefinnas så här långt norrut, men det sades attbortdrivna unghannar hade synts till. Det var

42 43

nog ändå säkrast att hålla elden vid liv så längesom möjligt. Mörkret föll snabbt, Arabecexkunde inte se någonting utanför eldske-net.Dessa ljud, mängder av ljud, han hadeglömt hur det kan låta på natten. Han tyckteinte om de där grymtningarna, de var intelängre bort än fem pletron. Det var en flockvildsvin. Oxarna fanns visst inte längre, annarsvar det oxarna jämte vildsvinen han hade mestrespekt för. Arabecex rös till, kroppen börjadestelna, det var kyligt, och så hade han glömthur det kändes att vara ensam i vildmarkenmitt i becksvarta natten och med alla dessaljud.

Arabecex ryckte till - det var någonting bakomhonom ... Han måste ha slumrat till, för brasanhade nästan slocknat.

- Jag måste lägga på mer ved, tänkte han.Arabecex hann knappt röra sin arm förrän

någonting stort rusade upp bakom vindskyd-det och med ett vrål försvann ut i skuggorna.Han kände hur blodet pulserade och andningenövergick i flås.

- Ett lejon.... det måste vara ett lejon, vis-kade han hest, eld... var har jag eld...

- Brasan var nästan svart med några lättaglöder underst.

Arabecex fattade sig snart och försöktekomma underfund med vad det var för djur.Detvar nog inget lejon, förmodligen bara en vild-åsna som blivit skrämd av hans häftiga rörel-ser..

Han fick åter liv i brasan och satte sig attinvänta morgonljuset.

Arabecex kom iväg tidigt, det tog inte lång stundatt sadla och packa väskorna.

Han hoppades att förföljarna gett upp. Närde kom fram till vadstället skulle de nog tro atthan hunnit över. Ändock gick han längs stigenmed alla sinnen på helspänn.

Han kunde ju trots allt möta dem. På allaställen där stigen krökte sig letade han sig frampå sidan om, för säkerhets skull. Efter en para-sang kunde han höra bruset från floden, dettydde på att stigen ledde direkt fram till vad-stället. Vattenbruset tilltog och överröstade

44 45

snart ljudet från hästens hovar. Stoet haltademindre och han kunde åter rida henne.

Nu skymtade han vattnet, det var vadställethans stig lett honom till. Han var tydligen en-sam för han kunde inte se några rörelser nå-gonstans.

Innan han gick fram till strömfåran stannadehan för att lyssna. Ingenting förutom vattnetsbrus kunde han uppfatta. Men plötsligt ochutan förvarning,stod där två ryttare framförhonom och en bakom. Han drog snabbt slut-satsen att det var förföljarna som hade väntatut honom. De här människorna uppträddehotfullt och den ena av dem var utan tvekanden tjocke mörkhyade från byn. Han hann intetänka mer förrän ryttaren bakom honom bör-jade röra sig mot honom. Samtidigt som hanupptäckte en liten sidostig vid sidan om denbreda huvudstigen, satte han hälarna i stoetssidor och tvingade hästen i full fart in på dentrånga passagen. Förföljarna blev överrump-lade av manövern, men ryttaren bakom upp-fattade strax situationen och tog upp jaktenut i strömmen. När han sneglade bakåt såg

han också de två övriga på väg. En bit ut hal-kade hans sto och saktade stegen, två ryttarehann upp honom, en på vardera sidan, derasdragna knivar blixtrade. Han försökte dra sinkniv, men blev nerdragen i strömmen av dentredje som kommit fram bakom honom. Hantrycktes ner under vattnet och när han komupp igen lyckades han befria sig från den an-fallande och därefter fälla en av de övriga två.Båda två blev överrumplade av hans österländ-ska grepp. När han beredde sig för en avgö-rande strid med den tredje hördes röster frånstranden. En grupp ryttare var på väg ut i vatt-net.

46 47

Kiliarken

När Kiliarken tänkte tillbaka på mötet ångradehan att han inte sagt ifrån tydligare. Egentligenvar det självklart att han skulle ha dragit framalla ekonomiska problem som han brottadesmed. Men på något sätt kände han att det skulleha blivit för mycket och att det ändå var hanoch ingen annan som fick stå för rikets finanser.Storkonungen förstod nog att det i längden inteskulle gå att hålla så många krigare utan atttributerna från de nya erövringarna ökade. Medstor inlevelse hade han som Kiliark försöktförklara att just nu fanns det bara en sak attgöra och det var att så fort som möjligt kommaöver Krösus guldraffinaderi i Sardes. Attkomma över raffinaderiet och guldmynt-präglingen skulle i ett slag förändra riketsfinanser. Alternativet var att mycket snartminska härarnas utgifter, ett hot som varkenStorkonungen eller Överhövitsmannen villehöra talas om. Han förstod nu efteråt att han

inte tillräckligt tydligt fått fram denna sanning.Harpagos ansvar begränsade sig förvisso tillhären men han var lika beroende som någonav att riket disponerade över resurser ochtillräckliga resurser hade de nu inte. Han hadeen känsla av att både Harpagos och Storko-nungen räknade med att det ändå på någotsätt skulle ordna sig med rikets kassa. Hanhade vant dem vid detta utan att tala i storaord om problemen, han var inte ens säker påatt de lade märke till skillnaden mellan närhan lyckades och när han misslyckades. Mennu var det allvar, han visste var gränsen gickoch hur mycket riket kunde förmå. Riket tåldehelt enkelt inte fler erövringar utan att det gavsnabbt utbyte tillbaka. Storkonungen anadenog hur allvarlig belägenheten var, men Har-pagos ville inte förstå.

Pactolus strömfåra i Sardes bar i sanning pålösningen av många problem. Han hade för-sökt förklara att det inte bara var guldet iPactolus som de behövde utan dessutom ochframförallt guldraffinaderiet. Han förstod nuatt de inte riktigt förstått värdet av Krösus raf-

48 49

finaderi och innebörden av att det var det endai världen där man kunde konsten att framställarent guld.

Det måste gå, tänkte Kiliarken, att på någotsätt få Harpagos att inse att det är nu somriket har den stora chansen. Det är nu somriket med överrumpling kan slå den lydiskahären. Visserligen förstod Kiliarken mycket välatt Harpagos tvekade inför att vintertid trängafram över de Frygiska bergen och floderna meden här på kanske hundratusen man, men detborde kunna gå och överraskningen skulle blitotal. Kiliarken hade funderat en hel del övervarför Krösus beslutat sig för att så snabbt ef-ter det oavgjorda slaget vid Halys återvända tillSardes. Nu var han lika överraskad överHarpagos ovilja att förfölja den Lydiska härenoch få ett avgörande till stånd. Härförarna hadetydligen stor respekt för den Frygiska vintern.Kiliarken hade bestämt sig för att ta reda påhur det egentligen förhöll sig med framkomlig-heten, han ville veta om farhågorna var befo-gade eller inte. Han nöjde sig som vanligt intemed att tro, han ville veta. Storkonungen hade

slutligen bestämt att eftersom hans närmasterådgivare var oeniga så skulle han låta sam-mankalla till Darbar, där frågorna kunde dryf-tas och avgöras. I sina alltid noggranna förbe-redelser kontaktade därför Kiliarken några avrådets främsta medlemmar för att höra sig förom deras uppfattning kring tvisten mellan ho-nom och Överhövitsmannen. Han kom snartfram till att Harpagos försiktiga linje skullekunna vinna bifall hos kanske mer än halvaDarbar, om han inte vidtog extra åtgärder.Genom sina goda relationer med Storkonungenhade han lyckats få med Darbar på att utrustaen rekognoseringsstyrka, men inte ens Stor-konungen verkade villig att tåga mot Sardesutan att Överhövitsmannen var med på genom-förandet.

- Harpagos är nu på sin vakt efter kuppenmed den unge strategen, tänkte Kiliarken.

Det var nu inte mycket att göra åt saken, närHarpagos blockerat rekognoseringen med attavråda sina generaler från att leda styrkan, såvar han tvungen att sätta in sin reservplan medden unge strategen. Han hoppades nu bara att

50 51

de rekommendationer han inhämtat i all hem-lighet och som pekade ut en ung strateg somlämplig för uppdraget också skulle visa sighålla. Överhövitsmannen hade blivit ursinnigmen kunde inget göra åt beslutet då det varfattat under pågående Darbar. Det var nu heltavgörande för Kiliarken och den fortsatta stra-tegin att rekognoseringen fick framgång ochatt de teorier som det hade sagts att strategenstod för när det gällde trossen skulle hållamåttet. Man hade försäkrat honom om att denunge strategen nog också skulle kunna vinnarådsherrarnas förtroende. Han hade därför för-berett Storkonungen på att särskilt kallastrategen till Darbar om rekognoseringen gickbra.

Mycket kan sägas om Harpagos, tänkte Kili-arken, envis är han, men maken till härledarefinns inte. En lyckad utgång av en kraftmät-ning med den Lydiska hären och dessutom ideras hemmaterräng kräver helt enkelt hansmedverkan. Har en gång Storkonungen be-stämt sig och hären kommit i rörelse, så stäl-ler nog också Harpagos upp med hela sin kun-

nighet. Harpagos skulle aldrig överge hären,det visste Kiliarken. Han funderade en stundöver situationen och hoppades att Ormuzdskulle vara honom nådig, skänka honom enlyckosam utgång av den viktiga rekognoser-ingen och sedan få Överhövitsmannen attmjukna i sitt motstånd.

52 53

MötetArtacerches, strateg:

Mörkret föll snabbt och det hade blivit sentinnan truppen kom till nattro. Vi var nu påegen sida och kunde därför tända värmandeeldar, det var välkommet efter den ansträng-ande rekognoseringen. Under hela operationenhade det rått eldningsförbud, den varma matenblev därför en god belöning.

Vid en sen måltid i mitt tält fick jag en hastiggenomgång med mina loker. När vi var färdigapåminde mig min väpnare om fången som jagskulle förhöra. Egentligen ville jag inget annatän lägga mig ner och sova. Men hur var det nu,den här mannen påstod sig vara en Mager ochinte nog med det, han ingick också i Storko-nungens tjänst och skulle även känna mittnamn. För säkerhets skull borde jag ta itu medfrågan! Om han skulle vara kunskapare ochlyckades fly, så vore det illa om han kunde ta sigtill Sardes och berätta om våra rekognoseringar.

Vad skulle förresten en Mager med rangbland konungens fältpräster ha att göra en-sam ute i fiendeland och klädd i en bondeskläder, det verkade befängt. Det här behövdeklaras ut, jag bestämde därför att fången skulleföras till mig.

Med ett försiktigt harklande försökte väpnarenpåkalla min uppmärksamhet, jag hade somnati sittande ställning. Med svårighet dolde jagmin irritation.

- Herre, fången är här och väntar utanför.- Ja visst ja, för in honom, sade jag. Med

svårighet kunde jag tygla min otålighet.Fången fördes in och våra blickar möttes.

Lampornas sken och min trötthet gjorde sä-kert sitt, men det märkliga hände att när vårablickar möttes uppstod en oemotståndligkänsla av sympati och samförstånd, dettainnan någon av oss ens yttrat ett ord. En märk-lig känsla inför en främling, en förbiilande starkförnimmelse som jag inte ens ville erkänna förmig själv.

Väpnaren avlämnade fången på sitt rutine-

54 55

rade sätt och avvaktade tyst vidare befallning.Jag bad vakten och väpnaren att vänta utan-för. Det var en risk, men jag kände att jag kundelita på mannen framför mig.

Jag bad fången sätta sig mitt emot mig på deframsatta kuddarna och lät servera vin och fi-kon.

- Det har kommit till min kännedom att nipåstår er vara Mager och tillhöra prästerska-pet i Storkonungens tjänst. Kan ni bevisa attså är fallet ?

Fången såg lugnt och granskande på mig ochsade.

- Ja, det kan jag nog. Jag är i tjänst hosStorkonungen och kände bl.a. till er utnäm-ning till det här rekognoseringsuppdragetinnan ni ens själv visste om det.

- Vill ni vara vänlig och förklara er närmare,svarade jag.

- Gärna, jag är Arabecex, andre Mager i ko-nungens fältprästerskap med rätt och plikt attnärvara vid konungens Darbar. Jag var närva-rande när ni herr strateg blev vald att leda dettaspeciella företag.

- Eftersom ni är så väl underrättad får jag dåfråga er vem det var som föreslog mig vid dettaDarbar?

- Det gorde Kiliarken själv.- Jag måste medge att endera är ni en välin-

formerad kunskapare eller också är ni den nisäger er vara. Innan vi har kommit i kontaktmed huvudstyrkan och konungens läger, därdet då skall finnas folk som känner er, får niursäkta att vi betraktar er som vår fånge.Skulleni försöka fly, så ser vi detta som en bekräf-telse på att ni ljuger, och handlar därefter. Sålänge ni är i vårt läger och under mitt beskyddkommer jag att betraka er som en av konung-ens Mager. Jag skulle uppskatta om ni villeacceptera detta som ett avtal oss emellan.

- Jag antar erbjudandet och jag tror inte nikommer att bli besviken.

Får jag fråga er en sak ?- Ja, varsågod.- Jag vet att ni liksom jag är från Urartu. Jag

är Mager hos Storkonungen och följaktligenZarathustrier. Vi är många i Urartu som till-hör hans lära. Är ni också Zarathustrier?

56 57

- Inte mer än alla övriga som har tjänst iCyrus här. Jag är ganska ny som strateg ochföre denna tjänst i andra härkåren har jag intekommit i kontakt med läran. Hemma i Urartutillhörde vi den högste guden Khaldi och såtillbad vi månguden Sin.

Mannens säkra utstrålning hade fångat migså helt att jag inte märkte att han förhörde migistället för att jag förhörde honom. Det kändesnaturligt på något sätt att han ledde samtalet,men det irriterade mig samtidigt.

Jag samlade mig och sade.- Hur kommer det sig att Ni som Mager i

konungens tjänst red omkring ensam på fry-giskt område, klädd i en bondes kläder?

- Det som hände är nästan otroligt, men omni har tålamod, så skall jag berätta hur detgick till.

- Ni har nu väckt min nyfikenhet, så varsnäll och berätta er historia.

När Arabecex var färdig med sin berättelsefrågade jag.

- Varför var ni i slagsmål ute i strömmennär vår förtrupp fann er ?

- Det var ryttarna som följde efter mig. Dekom från bergsbyn, jag kände igen en av demsom åskådare vid mitt hästinköp. De var trestycken som hann upp mig vid vadstället ochsedan jagade mig ut i strömmen - simpla rö-vare och inget annat.

- Det var ett dramatiskt händelseförlopp.Eftersom det är sent får det vara nog för i

dag. Sanningen i er historia får vi tillfälle attpröva i morgon.

Jag erbjöd Magern att sova i mitt angräns-ande stabstält,vilket han uppskattade. Vi toggodnatt ömsesidigt bugande.

*

Arabecex tyckte spontant om strategen Arta-cerches, han var snabbtänkt, lyssnade upp-märksamt och hade ett öppet sinnelag. Arta-cerches verkade ha lätt att ta ställning för detgoda. Han skulle bli en bra Zarathustrier. Detvar ett skickligt drag av strategen att erbjudasovplats i sitt stabstält. Dels visade han artig-het, dels höll han honom under säker bevak-

58 59

ning ifall han skulle visa sig vara en bedragare.Arabecex kände att det fanns ett underför-

stått samförstånd dem emellan. Det var dockriktigt av strategen att vara försiktig.

Arabecex hade sovit gott. På morgonen lågnya kläder framlagda och han bjöds en rikligmåltid. Huvudvärken var borta. De blånaderoch blessyrer han hade fått ute i strömmenhade han inte längre något besvär av. Det varonekligen i sista stund som strategens trupphade dykt upp vid vadstället.

Artacerches adjutant hade informerat honomom att styrkan skulle hålla lägret hela dagenoch fortsätta till huvudkvarteret först dagendärpå. Hästarna behövde både ses över ochvila. Han hade sagt att strategen ville framförasitt beklagande över att han inte kunde träffahonom förrän till en sen kvällsmåltid menhoppades att han skulle finna sig tillrätta undertiden.

Strategen hade tydligen redan haft kontaktmed huvudkvarteret och rapporterat hans när-varo, för redan på kvällen anlände budbärare

från huvudkvarteret medförande hans person-lige betjänt. Betjänten blev mycket glad överatt se honom och föll ner på sitt ansikte pri-sande Ormuzd över, att hans herre levde. Ef-ter detta var det givetvis ingen som bevakadehonom. Det sades att Storkonungen själv hadeengagerat sig och varit mycket bekymrad överhans öde. Många hade varit ute och sökt ho-nom längs Halys dalgångar.

60 61

DarbarArtacerches, strateg:

Till kvällens måltid hade jag inbjudit de fyralokerna jämte Magern. Nu hälsade jag Magernsom en jämlike med en kindkyss som sedenbjuder, han verkade uppskatta gesten.

Jag kände mig både glad och lättad över attMagerns identitet blivit klarlagd. Jag var docklitet förvånad över huvudkvarterets snabba re-aktion. Det var inte normalt med sådan snabb-het annat än för mycket betydande personer.Ställningen som andre mager i Storko-nungensfältprästerskap var förvisso betydande, meninte så betydande att den skulle ha föranlettsådan brådska.

Jag får försöka utröna hur det förhåller sig,tänkte jag. Det gick ju inte bara snabbt, detkom dessutom särskilda budbärare för attidentifiera honom. Budbärarna var från ko-nungens stab och det måste betyda något, menvad?

Under måltiden diskuterade vi det planeradefälttåget in i Lydien och mot Krösus styrkorvid Sardes. Vi ville ha Magerns syn på det klokai att föra en hel här den långa sträckan tillSardes denna tid på året. Jag ville samtidigtförsöka utröna vem denne Mager egentligenvar.

- De tekniska frågorna om framkomlighet fören här, sade Magern, är inte min specialitet.Jag förstår dock konungens inställning tillöverraskningsmomentet. Ingen, inte heller Krö-sus härförare skulle tro, att någon vågade gesig in på ett sådant företag inför vintern. Omdet skulle gå att genomföra så skulle givetvisalla bli tagna med överraskning.

- Ur teknisk synpunkt, sade jag, är det vin-tertid näst intill omöjligt att ta sig fram med entraditionell tross i den här terrängen. Möjligenskulle man klara sankmarkerna och flodöver-gångarna om man lastade trossen på åsnor ochkameler. Kamelerna skulle man sedan kunnaha användning för. Vi upptäckte nämligen, attvid det oavgjorda slaget vid Halys så avskyddede lydiska hästarna såväl åsynen som lukten

62 63

av kameler.Lokerna instämde med nickningar.- Ni får kanske tillfälle framföra dessa syn-

punkter vid nästa Darbar, sade Magern. Detär troligt att Ni kallas till detta Darbar i egen-skap av strateg och chef för rekognoseringen.

Jag blev förvånad över att Magern var så väl-underrättad i de militära frågorna.

Efter måltiden bad jag Magern stanna kvaren stund för överläggningar på tu man hand.När Lokerna lämnat oss sade jag till Magern.

- Jag är överraskad över huvudkvarteretssnabba reaktion på rapporten om Er närvarohos oss. Hur uppfattar Ni själv detta ?

- Jag kan förstå er undran.Det är alldelesrätt att min ställning som andre Mager nor-malt inte hade utlöst denna snabba reaktion.Jag hade inte tänkt nämna det nu, men detförhåller sig så att mina relationer till Stor-konungen har gjort att han har uttryckt be-kymmer över mitt öde.

Bakgrunden är den att jag ingår i en litengrupp som diskuterar religion i allmänhet ochZarathustras lära i synnerhet. I den gruppen

ingår Storkonungen, icke som konung utan iegenskap av filosofiskt intresserad. Det är härvi lärt känna varandra och blivit goda vänner.Storkonungen är speciell, han är till exempelmycket noga med att delta i den här gruppensom diskussionsmedlem och inget annat. Detär givetvis svårt att hålla isär Cyrus som per-son från rollen som Storkonung, han föredraremellertid att hålla dessa möten så hemligasom möjligt. Den kallas därför ibland den hem-liga gruppen.

Storkonungen har mycken visdom och ärmycket kunnig i Zarathustras lära, han ärbland de få utanför Magernas krets som harinsikter i alla 21 nasker. Läran förklaras somNi kanske vet, i den heliga ave’sta.Det är ettomfattande material som bevaras och förs vi-dare av magerna.

- Jag har hört talas om en del av detta, sadejag, men jag vet inte mycket om vad det inne-bär. Jag visste inte att Storkonungen var såinsatt i religiösa och filosofiska frågor. Vad ståregentligen läran för ?

- Det kan enklast sammanfattas med att:

64 65

Ahura Mazda - Den Högste - är vishetensande och hans profet är Zarathustra. Genomsina uppenbarelser har Zarathustra mottagitden Högstes vilja.

Zarathustra förkunnade att människan slitsmellan det onda och det goda, mellan sanningoch lögn och att det i den kampen är männi-skans plikt att verka för det goda och för san-ningen.

- Är Ahura Mazda en mäktig Gud? frågadejag.

- Ahura Mazda tävlar inte med de gamlaGudarna om makten, hans ande finns i ossmänniskor och han överlåter åt var och en avoss att välja mellan det goda och det onda ochmellan sanning och lögn.

- Jag förstår, men inte riktigt.- Jag försäkrar Er, det är inte så svårt.Zarathustra strävade efter att sprida sitt and-

liga budskap i så lättfattliga former som möj-ligt. Han byggde därför in sin förkunnelse i trehuvudgrupper, som var och en samtidigt be-handlade människornas vardagliga villkor. Niskall snart komma underfund om att det inför

Ahura Mazda inte räcker med att blidka Gu-darna för att vinna egna fördelar, utan det krävsnågot mer, det krävs aktiva insatser för detgoda och för sanningen.

Om jag till att börja med förklarar vad de tregrupperna innehåller så kommer Ni att förståbättre, sade Magern ivrigt.

Nu märktes det att han var präst, men intevilken som helst - hans ögon glänste och hansröst lämnade ett djupt intryck av övertygelse.Hans förkunnelse verkade inte att ha mycketmed de gamla gudarna att göra.

Magern förklarade vidare :- Den första gruppen består av hymner -

Mazdahymnerna - de ger riterna innehåll ochbildar deras bakgrund. I hymnerna finns detgodas och sanningens budskap invävda.

Zarathustra strävade efter att göra budska-pet lättillgängligt. Men inte bara det utan ävenvackert framställt. Mazdahymnerna är i san-ning vackra.

Den andra gruppen består av lagböckerna -de innehåller rättesnören för människornasvardag. Lagarna skall bygga på och tillämpas

66 67

efter sanningen och det goda sinnelaget.Den tredje gruppen består av tilläggsord -

de innehåller vetenskap och vetenskapliga prin-ciper. Vetenskaperna skall bygga på sanningoch nyttjas i det godas tjänst. Förstår ni bättrenu Artacerches ?

- Ja, svarade jag, något. Jag är rädd att jagmåste lära mig mer för att riktigt fatta vad detgäller. Jag är van vid att offra till någon av gu-darna, helst till den som för tillfället har mestmakt och så blidka honom, så att det må gåmig väl !

- Offrar Ni fortfarande till månguden Sin ?- Det blir inte så ofta numera, bara när jag

är hemma i Urartu.Magern nickade fundersamt, men frågade

inte mer.

Den speciella ställning som Magern verkadeha, förvånade mig inte. Den säkerhet och krafthan utstrålade var övertygande, han kundebära upp vilken ställning som helst.

Jag var nyfiken på vad man diskuterade iden där gruppen, som konungen skattade så

högt och frågade därför Magern.Den hemliga gruppen som ni och konungen

deltar i, vad diskuterar Ni där?- Vi ägnar oss för det mesta åt analyser av

Zarathustras uppenbarelser och vad den hög-ste, Ahura Mazda, vill säga. Som ni själv påpe-kade, fortsatte Magern, så är ert offer tillmånguden Sin ett försök att blidka guden ochuppnå någon fördel eller undgå en olycka. Omdet är ett djuroffer läser prästerna gudens bud-skap genom att studera inälvornas inbördesförhållande. Allt detta förkastar den högste,Ahura Mazda, genom sin profet Zarathustra.Det är striden mellan det ondas furste Ahrimanoch hans demoner lögnerna, och det godas andeOrmuzd som utgör världsförloppet. Det ärmänniskans plikt att ta del i denna strid somdet godas förkämpe. Zarathustra säger attavgörandet väntar henne vid de dödas broTjinvat, då hon blir vägd på våg - de godagärningarna vägs mot de onda. Om de godaväger tyngst kommer hon över bron till salig-heten, om de onda väger över, störtar hon nertill Ahriman, den ondes rike.

68 69

- Om det nu är så att Storkonungen är an-hängare av denna ädla och människovänligalära, hur kan det då komma sig att han krigaroch med våld lägger under sig nya riken?

- Vi har haft djupa filosofiska betraktelserkring dessa frågor under våra möten i den hem-liga gruppen. Storkonungen har låtit oss dryftafrågorna helt öppet och han har där lagt framsärdeles intressanta synpunkter och förkla-ringar. Även om jag inte alltid håller med ho-nom, så måste jag säga att han tränger djuptin i de mest komplicerade frågor och probleminnan han bestämmer sig för en handlingslinje.När han väl bestämt sig är det få som kan rubbahans föresatser och han verkar övertygad omdet rätta i det han gör. Han förklarar sitt hand-lande på följande sätt :

”Härskarna i de riken vi känner har i allatider bekrigat varandra, de besegrade harplundrats, spetsats på pålar, och deras städerhar bränts och jämnats med marken.

Vid varje krig har spannmålsodlingen,boskapsnäringen och handeln lidit stora av-bräck.

Det är människorna i såväl städer som byarsom lider nöd. Särskilt har brist på mat varitförödande i de stora städerna, skapat farsoteroch framkallat våld.

De viktiga handelslederna har blockerats,överallt har inkomsterna sinat och handelshushar fått stänga. Basarerna med sina köpmän itusental har stått utan arbete och kameldrivar-na har fått slakta sina djur.”

- Allt detta vill han ändra på,sa Magern. Ge-nom att bygga upp en federation av självstän-diga riken, men under Storkonungens överhög-het, menar han att fred kommer att råda ochhandeln kommer att blomstra. Karavanvägar-na blir rensade från banditer, överskott av kop-par kan säljas till områden som har underskott,rökelse, myrra, guld, timmer och hästar vinnernya marknader. Missväxt i ett område kom-penseras med överskott från ett annat. Det ärfreden som bygger upp långsiktiga relationeroch beoenden, kriget river ner.

- Han har inga små visioner år Storkonung,sade jag.

70 71

- Nej sannerligen inte. Storkonungen har för-klarat att de offer som krävs för att föra sam-man alla riken i vår del av världen är ringa iförhållande till fördelarna. Ingen möda skalllämnas oprövad för att med ett minimum avvåld skapa detta rike. Med diplomati kan förövrigt mycket stridande undvikas. Detta harkonungen redan visat genom sitt sätt att beseg-ra Mediens konung .

- Det går så många rykten om hur det gicktill, sade jag, vet Ni vad som verkligen hände?

- Ja , det är händelser som jag kunde följa pånära håll. Det som hände är så otroligt att jagsjälv skulle tvivla på sanningshalten, om jaginte hade varit med.

- Jag skulle vilja veta vad som verkligenhändeS, Ni kan väl berätta.

- Ja , det kan jag kanske göra , men det är enlång historia.

Magern satte sig tillrätta och började sinberättelse.

Medernas konung i Ackmed och lydkonungeni Parsa hade svårt att komma överens. Deras

förhållande blev mer och mer spänt efter handsom Mederkonungen krävde större tributer.Det blev allt svårare att finansiera de växandekrigshärarna.

Mederna hade råkat in i ett dyrbart trefronts-krig . Skyterna i norr tryckte på samtidigt somman fick hålla en styrka vid gränsfloden Halysmot Lydien. Formellt rådde visserligen vapen-stillestånd mellan länderna sedan Krösus ochMederkonungen Astyages blivit svågrar.De varemellertid osäkra på tillförlit-ligheten i dettaarrangemang. Den tredje och mest krävandefronten har ni ju själv upplevt , den i söder motBabylon. Den framgångsrike Nebukadnesar,Nabopalassars son, var inte nådig att räknabland sina fiender.

- Kunde man inte finansiera det hela medpålagor från de erövrade områdena?

- Jo, fortsatte Magern, det gjorde man också,men det räckte inte i längden. Det var inte baralydrikena som drabbades utan även stor-männen i själva Medien. De tyngdes alla avMederkonungens krav på nya skatter. Särskilt

72 73

drabbade kände sig fränderna i det lilla lydriketi söder, Anschan och Parsa.

Förhållandet blev så spänt att Mederko-nungen Astyages såg sig föranlåten att sökaförbättra relationerna genom att gifta bort sindotter Mandane med lydkonungen Kambycesi Parsa . Det var så det gick till att Mandaneblev vår Storkonungs mor. Giftermålet visadesig vara ett lyckat drag inte minst på grund avatt lydkonungen tillhörde Ackemeniderna, denfrämsta ätten i Parsa. När så vår storkonungefterträdde Kambyces som lydkonung blev detslut på friden. Han protesterade mot sinmorfars stora skattekrav. Det uppstod slit-ningar med ömsesidiga hot och tvister somslutade med fullständig brytning.

- Vad hade det lilla lydriket Anschan och Parsaatt sätta emot stormakten Medien?

- Egentligen inte mycket, svarade Magern,inte mycket mer än Cyrus djärvhet och försla-genhet.

- Det har berättats mig, fortsatte Magern, attunder sin uppväxt hade Cyrus regelbundet och

speciellt på somrarna vistats i Ackmed ochkände väl sina kusiner där. Under barnaårenhade de lekt tillsammans och som ynglingartränats tillsammans i ridning och bågskytte. Ihans umgänge hade även många av stor-männens söner i och kring Ackmed funnitsmed . De hade som Cyrus vuxit upp till mänoch fullgjorde sina plikter som officerare i hä-ren. Även flera av deras fäder som hade blivitgeneraler, kände Cyrus från ynglingaåren . Hanskontakter med sina gamla vänner hade avgö-rande betydelse. Han lyckades samla några avdessa till överläggningar. Det visade sig snartatt de hade gemensamma intressen. I de medi-ska stormannasläkterna ingick det som en pliktatt tjänstgöra som officerare i hären. Stor-männens problem blev därför också officerar-nas.

- Var Cyrus en skicklig förhandlare och dip-lomat redan då? undrade jag.

- Ja, Cyrus lyckades förmå några av de mestinflytelserika familjerna att tillsammans medhonom smida planer som gick ut på att tvinga

74 75

Astyages, Mederkonungen, att ändra sin skat-tepolitik. Astyages krav höll inte bara på attruinera perserna utan så även de mediskastormannasläkterna. Flera hade tvingats attsälja ut sina arrendegårdar för att klara detunga pålagorna. Detta hade skapat revoltstäm-ning. Det tog därför inte alltför lång tid att fåmed stormännen i en statskupp. Svårighetenvar att närma sig överhövitsmannen, genera-len Harpagos, ett farligt företag eftersom han irang stod närmast konungen och disponeradeöver större delen av den mediska hären. En avstormännen och nära vän till generalen lycka-des så småningom övertala honom att gå medpå ett kuppliknande arrangemang för att dämpaupprorsstämningen. I utbyte fick han vissagarantier från Cyrus.

- Planerna var, fortsatte Magern, att Cyrus,sedan han kallats till Astyages i Ackmed, skulleanlända till Medien med en persisk styrka.

- Skulle verkligen den mediske konungen gåmed på att släppa in Cyrus med en krigshär?undrade jag.

- Ja, man lyckades övertala konungen attlåta Cyrus tåga ostört fram till huvudstadenmed motiveringen, att det var lättare att beseg-ra hans här ju längre in i Medien man släpptehonom. När väl Cyrus anlände med sina styr-kor skulle general Harpagos låta de reguljärastyrkorna förena sig med den persiska styrkanoch tåga in i staden och ställa Astyages införfullbordat faktum. Dessa otroliga planer ge-nomfördes och tycks ha fungerat.

- Vad kan då Cyrus ha lovat Harpagos? - Vad uppgörelsen kostade Cyrus har aldrigframkommit. Men att det kostade en del garan-tier är klart. Jag kan bara konstatera att Cyrusfortfarande står i beroendeställning till Harpa-gos.

Nåväl, fortsatte Magern, Astyages kapitule-rade och lät sin dotterson utropas till konungöver de förenade konungarikena . - Hur gick det med Cyrus löften till de mediskastormännen? Under min tid i Ackmed verkadederas ställning vara stark. - Ja, det är riktigt. Cyrus som är en sann

-Hur gick det med Cyrus löften till de mediska

76 77

norr om de stora bergen och genom passen iIssidorernas land. Allt varuutbyte med Öster-landet passerade dessa pass. Det var en mycketinkomstbringande handel. Han gjorde sig upp-skattad i riket Elam genom att rensa kara-vanleden mellan Susa och Sardes från rövareoch banditer, ända fram till gränsfloden Halys.Härigenom återfick kungsleden något av sinforna glans.

- Ni måste ha levt nära konungen med destora kunskaper ni har i dessa frågor.

- Ja, jag har av omständigheterna förts näraStorkonungen.

Jag hade många frågor, men eftersom timmanvar sen tog jag farväl av Magern. Jag skullesäkert träffa honom fler gånger, det kände jagpå mig.

Mina tankar kretsade kring alla de stora frå-gor som Magerns berättelse berört. Det varstarka intryck och mycket storpolitik på en förmig ovan nivå. Var han, Storkonungen , verkli-gen så klok som Magern gav intryck av och

anhängare av Zarathustra infriade till fullo sinadelar av avtalet. Detta fick till följd att stor-männen i Medien befäste sin ställning och denkonfiskatoriska beskattningen upphörde. Debehöll sina egendomar och satt kvar på sinahöga poster i riket. Därigenom blev de trognaanhängare av Cyrus.

-Hur gick det för Mederkonungen då? Hanlär ju fortfarande vara i livet.

-Jo , Cyrus behandlade den avsatte konungen, sin morfar , väl och inbjöd honom

till sitt nya residens i Parsargadae . Han ”er-bjöds” att tillbringa en viloperiod där

tillsammans med sin dotter Mandane och därfinns han fortfarande. Nu är han dessutom förgammal för att kunna hota Storkonungen.

- Jag har hört att köpmännen, till och med iAckmed, talar berömmande ord om Cyrus. Hardetta någon speciell grund ?

- Jo, han lyckades få till stånd avtal medhandelshusen i Marakanda , som innebar storafördelar för handelshusen i Ackmed, icke minsttillgången till de österländska varorna. Dessa

79

fraktades över Marakanda på karavanvägen

78

leds han av så höga mål som Magern hade fram-hållit och fullt och helt trodde på? Eller, vardet samma svaghet som vanligen drabbarmaktmänniskor, en strävan att skaffa ädlaursäkter för sitt maktbegär?

Jag måste ändå medge, att Storkonungensidéer om självstyrande områden som var för-hindrade att bekriga varandra , det var nya ochovanliga tankar. Nytt var också att Storko-nungen visat sig mild mot människorna i debesegrade områdena. Han ville samverka i stäl-let för att underkuva.

Ju mer jag gick igenom i mina tankar vadMagern hade berättat desto nyfiknare blev jagpå Storkonungen .

Det var ett faktum att hela världen taladeom det märkliga i, att när Cyrus erövrade Me-d-iens krona, så brändes inga städer, inga kvin-nor och barn slaktades, inga män spetsadespå pålar. De erövrade städerna och byarnablomstrade som aldrig tidigare. I sanning, vil-ken uppfattning man än må ha om Cyrus, såmåste man medge att han var en ovanlig eröv-rare.

Magern hade flera gånger sagt att det varAhura Mazdas ande och Zarathustra, hansprofets kraft, som genomsyrade Storkonungen.

Min stilla reflektion var att det skall bli spän-nande att se om Storkonungens ädla sinnelaghåller i sig även när en bister verklighet trängerpå. Magerns höga tankar om sin Storkonungskulle snart nog komma att bli föremål för pröv-ningar.

Vi bröt vårt läger tidigt på morgonen och anslötoss till huvudstyrkan redan på kvällen sammadag. Jag anmälde min ankomst till härgene-ralen, denne hade dagen innan fått min skrift-liga rapport från rekognoseringen med en kopiadirekt till Kiliarken. Så snart generalen fåttbesked om min ankomst blev jag kallad tillhonom.

- Nu får jag min dom, tänkte jag. Om någonhaft så bråttom att föra min försumlighet vidSangarios på tal så att det redan nått denhögsta ledningen, då kan jag redan ha fått högtuppsatta fiender i ryggen. Men så illa behöverdet ju inte vara, intalade jag mig, det kan ju

80 81

vara naturligt att min närmaste chef vill dryftarekognoseringen särskilt.

Ändock var det inte med några lätta steg somjag närmade mig generalens högkvarter. Jagvar beredd på allt.

Till min lättnad hade generalen endast någrakompletterande frågor att dryfta, men samti-digt meddelade han att Storkonungen ville semig nästa dag vid andra dagväkten. Jag för-sökte få generalen att säga något om orsakentill att Storkonungen ville se mig eftersom detvar ovanligt att han kallade någon av sina stra-teger eller loker till sig. Generalen sade sig emel-lerid inte veta något om detta, men att det sä-kert hade med rekognoseringen att göra.

Generalens besked att jag skulle infinna mighos Storkonungen gjorde mig ännu mer oroligsamtidigt som jag insåg vilket tillfälle detta varatt få komma i närheten av Cyrus person.Skulle verkligen Storkonungen själv engagerasig i rekognoseringens detaljer eller var detmöjligen något annat han ville mig? Vad i såfall?

Storkonungen hade jag bara sett på avståndoch visste knappt hur han såg ut, ännu min-dre hur han var som person. Hur skulle jagklara mig inför honom ? Jag visste att jag inteskulle göra bort mig, men var heller inte säkerpå att jag skulle göra ett gott intryck. Magernhade berättat så mycket att nu var jag intebara nyfiken på Cyrus person utan tyckte sam-tidigt att jag kände honom. Jag bestämde migför att vara försiktig. Överhövitsmannen kan-ske hade synpunkter på min konfrontation medStorkonungen, jag riskerade att redan bli enbricka i det pågående maktspelet.

Storkonungens fältresidens var inhyst i engammal borg, som i all hast rustats upp förändamålet. Jag förvånades över att jag ej blevnoggrannare visiterad före mitt besök.

På utsatt tid ledsagades jag förbi vakternaav Storkonungens livtjänare. Jag kom in i ettstort rum där jag hann uppfatta Storkonungensitta omgiven av några rådgivare och skrivare.Jag kastade mig ner på mitt ansikte och restemig först när Storkonungen tilltalade mig. Kon-ungen såg yngre ut än jag föreställt mig. Han

82 83

utstrålade säkerhet och hade en genomträng-ande men varm blick. Rörelserna avslöjade enmuskulös och vältränad kropp, något satt menändå verkade han reslig.

Storkonungen sade.- Du är alltså strategen Artacerches, jag har

bett dig ägna oss några minuter av två skäl.Det första är att jag hört att Du har genomförtrekognoseringsuppdraget på ett föredömligtsätt. Det andra skälet är att det kommit tillmin kännedom att du och din trupp rådligeningripit och säkerställt återkomsten av min vänMagern Arabecex. Vi vill gärna belöna dig fördessa dina insatser och ber dig därför till Kili-arken och Magern framföra dina önskemål.

- Jag har endast gjort vad som kan förväntasav en strateg. Jag ber dock att få framföra mintacksamhet över Storkonungens uppskattningav mina ringa insatser.

Konungen visade med ett tecken att audien-sen var avslutad och jag fördes ut ur rummet.En sten föll från mitt bröst. Det var alltså förMagerns skull som jag blivit kallad inför Stor-konungen? Efter den våldsamma anspän-

ningen kändes det snopet att det hela var överså snabbt. Hade konungen kallat på mig merför Magerns skull än för rekognoseringen?

I så fall hade jag nog inte riktigt förstått vil-ken ställning Magern intog. Var det en person-lig relation till Storkonungen som gav honomett inflytande långt över hans position somandre Mager?

Följande dag förflöt lugnt och jag kunde ägnamig åt min trupp. Utrustningen behövde sesöver och jag fick tid att gå igenom vad somborde ersättas från trossförrådet innan minatrupper återvände till sina ordinarie lokager.På kvällen fick jag ett nytt ovanligt bud om attinfinna mig hos Kiliarken följande dags morgon.Jag hade tidigare fått kallelse till Kiliarken mendå genom min general och tillsammans medövriga strateger. Men Kiliarken hade kallat migdirekt och personligt. Jag hade uppenbarligenbörjat bli en efterfrågad person i den högstamaktens boningar. Det var för mig ytterligareen ovan roll, lika farlig som eggande.

84 85

Kiliarken hade sitt högkvarter i en annan delav samma borg som konungen. Det såg nästanlikadant ut som konungens väntsal. Jag blevförd förbi vakterna till Kiliarkens rum, det varinte lika stort som konungens men verkadeändå praktfullt men framförallt ändamålsenligtinrett. Kiliarken satt vid ett stort bord, belamratmed handlingar och kartor. Utefter väggarnafanns stora arkiv för skrivtavlor och skriftrullar.Skrivare satt på pallar en bit från det stora bordet.

Alla mina sinnen var på sin vakt. Jag häl-sade Kiliarken med att falla ner på mitt an-sikte, samtidigt hann jag se att det satt ett be-kant ansikte bredvid honom. Det var MagernArabecex!

Hans närvaro förbryllade mig, men gjordemig samtidigt lugn. Jag bjöds att slå mig nerpå de framlagda kuddarna och det serveradesvin,vatten och fikon. Kiliarken hälsade migvälkommen och sade:

- Storkonungen har beviljat er en belöningför att ni och er trupp på ett föredömligt sättgenomfört rekognoseringen och att Ni räddatvår ärade Mager från obehagligheter. Själv vill

jag tacka för Er djärvhet att pröva nya greppför framkomligheten och att Era idéer med attlasta trossen på kamel och hästryggarna visatsig hålla måttet. Vi får säkert anledning att åter-komma till detta senare.

Konungen har nu emellertid bestämt att Nisjälv får framföra önskemål om en belöningnärmast för er insats vid återkomsten av vårvän Arabecex. Jag är närvarande för att un-derteckna protokollet. Ni har nu möjligheteratt framföra Era önskemål. Närvarande i öv-rigt är Magern Arabecex. Dessa namn skallanges i protokollet.

Det senare sade Kiliarken vänd till skrivar-na. De två väntade på att jag nu skulle tala.

- Herre, det har varit mig ett nöje att få göraden högt ärade Magern Arabecex bekantskap,därtill har han bibringat mig mycken kunskap,en kunskap som är belöning nog. Om jag där-till skulle få önska mig något så skulle det varaatt få delta i den grupp som diskuterar Zara-thustras lära.

Min djärva begäran var en stundens ingivelse.Det var visserligen sant att jag ville veta mer

86 87

om den lära som i så hög grad påverkade Stor-konungens tankar och handlingar. I rättvisansnamn skall tilläggas att jag även såg en chansatt lära känna Storkonungen själv.

- Konungen har bestämt att Er önskan skalluppfyllas så långt detta är rimligt och möjligt.Er nu framförda önskan är emellertid så passkomplicerad att det kräver enskild överlägg-ning mellan Magern och mig.

Kiliarken såg sannerligen bekymrad ut ochavlägsnade sig till ett angränsande rum,Magern reste sig och följde efter utan ett ord.

Jag förstod av Kiliarkens kommentar att hanvar besvärad över min begäran. Den kanskeuppfattades som både oförmäten och fräck.Magern, såg snarare road ut.

De kom tillbaka efter en kort stund. Kiliarkengick fram till sitt bord, satte sig ner och vän-tade ett ögonblick på att Magern skulle intasin plats.

- Vanligen begär man belöningar i guldstater,sade Kiliarken, särskilt om det är Storkonung-ens krigskassa som utfärdar belöningen. Dinbegäran är därför något ovanlig. Magern

Arabecex finner emellertid din önskan rimligoch vill att vi beviljar densamma.

Problemet är att medlemmarna i den gruppsom du önskar deltaga i bestäms av Stor-konungen själv. Magern Arabecex har emel-lertid förklarat att han inför Storkonungen gåri god för dig som medlem av gruppen. Magernsförtroende för dig synes stort.

Jag bestämmer därför, å Storkonungens väg-nar och med hänvisning till Magern Arabecexförsäkran, att bevilja dig medlemskap i dengrupp som diskuterar den store profetens lära.

Jag såg på Arabecex, han verkade tillfredsmed resultatet.

Några dagar senare, när jag sammanträffademed Magern, nämnde han, att konungen hadeblivit förvånad över min önskan. Han hadesamtidigt sagt, att mitt val av belöning var ori-ginell och att jag säkert skulle passa in i grup-pen.

Själv hade Magern först tyckt, att min öns-kan var ett uttryck för ungdomligt övermod,men ändrat sig sedan han förstått mitt ärligaintresse av att få veta mer om den lära som i så

99 89

hög grad styrde Storkonungens tankar ochhandlingar.

Magern sade att jag med stor säkerhet skullebli ytterligare uppmärksammad och bli kalladtill nästa Darbar. Han hade nämligen berättatför konungen om mina tankar när det gälldeatt lasta trossen på kameler och åsnor och attutnyttja kamelernas avskräckande effekt på delydiska hästarna. Konungen hade tyckt attdessa idéer verkade synnerligen intressanta ochvärda att begrunda.

Mina samtal med Magern blev alltmerotvungna och jag kunde tydligt märka att hanuppskattade mitt sätt att resonera. När vi komin på rekognoseringsuppdraget och min rap-port passade jag på att vädra min oro för enanmälan mot mig. Magern lugnade mig medatt en anmälan visserligen kunde bli besvärligför min trovärdighet, men att jag nog inte be-hövde bekymra mig alltför mycket.

Jag såg med spänning fram emot att få delta inästa diskussion med den hemliga gruppenoch att få höra mer om Zarathustra. Hans lära

verkade så helt annorlunda än de gudar vi varvana vid. Vår familj hade hållit fast vid attregelbundet offra till månguden Sin, trots attvi under större delen av min uppväxt bodde iBabylon, där alla offrade till guden Marduk. Vivar mycket traditionsbundna i vår släkt.

Marduks prästerskap var mäktiga i Babylonoch det hade säkert varit till fördel för vår fa-milj att smälta in bland de offrandes skara.

Men min far ville inte det. Min far ansåg detvanvördigt och att egentligen var de sumerer-nas gamla gudar allihop. Det fick duga medmånguden Sin. Skulle det vara något annat,så skulle det i så fall vara den nya läran. Hannämnde aldrig vad denna nya lära innebar el-ler hette, men sedan jag hört om Zarathustrakan jag mycket väl tänka mig att det var dennalära han avsåg.

Jag kan inte så mycket om Zarathustras gud,men tillräckligt för att förstå att min far, somvar både vetgirig och nyfiken, funderat överdessa ting. Det är synd att han inte lever längre,vi hade så lätt att diskutera stora frågor medvarandra.

90 91

Min adjutant väckte mig ur mina tankar ochanmälde besök av Magern Arabecex.

Magern ville växla några ord med mig omtiden passade lät han meddela.

Jag bad adjutanten släppa in min besökare.- Var hälsad Artacerches! sade Magern. Jag

skall inte störa dig lång stund. Jag ville barahöra om du har några frågor med anledning avditt inträde i den hemliga gruppen. Ett mötekan komma närhelst Storkonungen behagarbe mig sammankalla ett sådant.

- Det är enbart en ära att få ta emot dig. Jagstår till ditt förfogande, slå dig ner. Önskar dunågot att dricka eller frukt kanske.

- Tack ingenting, svarade Arabecex.Vi satte oss ne