EARTH SCIENCES CENTRE GÖTEBORG UNIVERSITY B375 2003

STRUKTURENS OCH VITTRINGENS INFLYTANDE PÅ GRANITFORMER I ETT LANDSKAP – WILSONS PROMONTORY,

VICTORIA, AUSTRALIEN

Eveliina Kakkinen

Department of Physical Geography GÖTEBORG 2003

GÖTEBORGS UNIVERSITET Institutionen för geovetenskaper Naturgeografi Geovetarcentrum

STRUKTURRENS OCH VITTRINGENS INFLYTANDE PÅ GRANITFORMER I ETT LANDSKAP – WILSONS PROMONTORY,

VICTORIA, AUSTRALIEN

Eveliina Kakkinen

ISSN 1400-3821 B375

Projektarbete Göteborg 2003 Postadress Besöksadress Telefo Telfax Earth Sciences Centre Geovetarcentrum Geovetarcentrum 031-773 19 51 031-773 19 86 Göteborg University S-405 30 Göteborg Guldhedsgatan 5A S-405 30 Göteborg

SWEDEN

Abstract The influence by structure and weathering on granite forms in a landscape – Wilsons Promontory, Victoria, Australia Granite is very resistant to weathering as long as it does not contain any fissures. Fissures in granite originate from the cooling of the magma during the orogenesis, from tectonics or volcanism, which influences the structure of the granite. The study of the batholith in Wilsons Promontory, Victoria, Australia shows that a structure of fissures in the area has a great influence on the genesis of landforms. Deep weathering during the Mesozoic and tectonics during late Cretaceous are the major causes to fissures, lineaments and faults, which controls the topography in the area. The small fissures have shaped the boulders and results of the deep weathering can be seen in the torformations. These are the most common weathering forms found in a granite landscape. With the study of aerial photos of the selected area, faults and lineaments can be seen. In this study these have been mapped and interpreted. A system of fissures is of great importance for the genesis of landforms in granite. Lineaments and faults control the topography and fissures control boulders and rocks, as the case at the beaches in Wilsons Promontory. Deep weathering shapes the bedrock, which leads to the fact that it has a form before stripping. Weathering in granite does also result in weathering forms like banking and weathering pits. A study of the system of the fissures and weathering has been made in Wilsons Promontory, Victoria, Australia. An inventory of granite forms in the area was made and the most common landforms were core stones and torformations. A description of the genesis, occurrence and weathering has been put together in this paper. A Schmidt hammer has been used to get a measurement of the extent of weathering in the granite. The results of the measurements show that a higher content of hard minerals, such as quartz results in a higher shear strength in the granite. Influence of wind and salt erosion results in lower R-values, which indicates a weathered surface. The cliffs at the beaches are polished by the tide, as can be seen in higher R-values. Interpretations of aerial photos have been made to study a large scaled structure of faults and lineaments. Interpretations have also been made of the fissures in boulders and rocks at the beaches at the south western coast and at the summit of Mt Oberon.

i

Sammanfattning Granit är mycket motståndskraftigt mot vittring, så länge som den inte innehåller några sprickor. Sprickor i granit uppstår bl.a. genom magmans avkylning vid bildningen av berg, samt genom tektonik eller vulkanism. Detta resulterar i att granitens struktur redan vid bildningen styrts av dessa processer. En undersökning av batoliten i Wilsons Promontory, Victoria, Australien visar att en sprickstruktur i området har stor påverkan på utformningen av landformerna. Djupvittring under mesozoikum och tektonik under sen krita ligger som grund till områdets topografi och har orsakat sprickor, lineament och förkastningar. De mindre sprickorna har utformat block och spår av djupvittring i området kan ses i form av torformationer. Dessa är de vanligaste djupvittringsformerna funna i ett granitlandskap. Genom studier av flygbilder kan förkastningar och lineament i marken urskiljas och i detta arbete har dessa, i det utvalda undersökningsområdet, karterats och tolkats. Spricksystem sägs vara av stor vikt vid bildningen av landformer i granit. Stora spricksystem styr topografin och små spricksystem formar block och klippor, som vid stränderna i Wilsons Promontory. Djupvittring formar berggrunden, vilken då redan innan strippning formats och block bildats. I övrigt kan resultat av vittring orsaka former i granit uppstå som t.ex. bankning eller vittringsgropar. Undersökningar av spricksystem och vittring har genomförts i Wilsons Promontory, Victoria, Australien. En inventering av granitformer och vittring i dessa gjordes, där kärnblock och torformationer var de vanligast förekommande. En beskrivning av bildningssätt, förekomst och vittringsgrad har sedan sammanställts i detta arbete. För att få ett mått på vittringen har mätningar på graniten gjorts med hjälp av en Schmidthammare. Resultaten av mätningarna visar på högre hållfasthet i granit med högre innehåll av hårda mineral, som t.ex. kvarts. Yttre påverkan, som vind och saltvittring ses i form av lägre R-värden vid Schmidtmätningar, vilket tyder på en mer vittrad yta. Klipporna vid stränderna var tidvattenslipade, vilket resulterade i högre R-värden. Studier av flygbilder har gjorts för att kartera storskaliga spricksystem, vidare har tolkningar av ett småskaligt spricksystem utifrån block och klippor utförts vid stränderna på sydvästkusten och på toppen av Mt Oberon.

ii

Förord Detta geomorfologiska arbete utgör en uppsats på 10 poäng i fördjupningskursen 41-60 poäng i Geografi, höstterminen 2002 vid Institutionen för Naturvetenskaper, Göteborgs Universitet. Fältundersökningarna till uppsatsen har genomförts i granitlandskapet Wilsons Promontory, Victoria, Australien. Jag vill tacka min handledare lektor Mats Olvmo för diskussioner och hjälp med att sammanställa uppsatsen. Jag riktar även stor uppskattning till doktorand Kerstin Ericson som gav mig handledning i fält i Australien. Vidare har hon varit till mycket stor hjälp vid framställandet av uppsatsen. Jag vill även rikta min uppskattning till Graeme Baxter, parkvakt vid Wilsons Promontory National Park som arrangerade mitt uppehälle i parken, gav mig den information jag behövde samt såg till att mitt arbete där skulle bli det bästa möjliga. Tack även till geolog Tamara Karner vid Wilsons Promontory National Park som tog sig tid för diskussion om geologin i parken.

iii

Innehållsförteckning 1. Inledning 1 1.1 Granit – definition och egenskaper 1 1.2 Sprickor i granit – uppkomst 2 1.3 Sprickor i granit – betydelse för vittring och landskapsutveckling 3 1.4 Vittringens klimatberoende 3 1.5 Faktorer att beakta vid tolkning av granitlandskap 3 1.6 Syfte 4 1.7 Frågeställning 4 2. Områdesbeskrivning 5 2.1 Graniten i Wilsons Promontory 6 2.2 Geologi och utvecklingshistoria 7 2.3 Trappstegtopografi 9 2.4 Erosionsproblem 9 3. Metodik 10 3.1 Schmidthammaren 10 3.2 Felkällor 11 4. Resultat 12 4.1 Vittringsformer 12 4.1.1 Kärnblock 12 4.1.2 Torformationer och nubbins 13 4.1.3 Grusvittring 14 4.1.4 Tafoni och vindslipning 15 4.1.5 Vittringsgropar och saltvittring 17 4.1.6 Större vittringsformer 17 4.2 Schmidtmätningarna 17 4.2.1 Whisky Bay och Squeeky Beach 17 4.2.2 Picnic Bay 18 4.2.3 Mt Oberon 18 4.2.4 Sammanfattning av Schmidtmätningarna 19 4.3 Egna tolkningar av lineament och förkastningar 19 4.3.1 Topografi 20 4.3.2 Mindre spricksystem 21 5. Diskussion 24 5.1 Vittring 24 5.2 Djupvittring i Wilsons Promontory 24 5.3 Grusvittring 25 5.4 Sprickor 25 5.5 Lineament och förkastningar 25 5.6 Topografiska steg 26 6. Slutsatser 27 7. Referenser 28

iv

1 Inledning 1.1 Granit – definition och egenskaper Ordet granit kommer från italienskans granulo, vilket står för en partikel eller ett korn. Granit är en magmatisk djupbergart med en sammansättning som kan variera mycket, men utgörs alltid av minst 10-40 % kvarts tillsammans med fältspat och glimmer. Enligt Twidale (1982) består ca 15 % av berggrunden i världens kontinenter av granit och utgör en huvudsaklig komponent i landmassornas sköldområden. Granitens hårdhet är kopplad till dess sammansättning och särskilt till dess kvartsinnehåll. Innehåller graniten höga andelar kalifältspat, plagioklas och biotit leder detta till en högre vittringsbenägenhet. Undersökningar har visat att plagioklas och biotit är de mineral som först påverkas av kemisk vittring (Twidale 1982). Vittingsbenägenheten styrs dock i hög grad även av andra faktorer som inte är direkt kopplade till mineralogin eller den kemiska sammansättningen. Texturella skillnader har ibland avgörande betydelse för vittringens hastighet och förlopp. Små skillnader i permeabilitet blir avgörande för vittringen. I en grovkornig granit är det mycket lättare för vatten att tränga in i håligheter som uppstår mellan kristallerna. Vittring av granit med mycket stora kristaller leder därför i många fall till att hela kristaller lossnar, vilket medför att nya angreppsytor bildas och vittringen får ökad kraft (fig. 1). Är en granit istället fin- medelkornig har vatten svårt att tränga in och orsaka vittring.

Figur 1. Till vänster ses grovkornig Xenolith Biotite Adamellite, norra Darby Saddle och till höger medelkornig Leucogranite, Leonard Point, Wilsons Promontory (Wallis 1981). Figure 1. To the left coarse grained Xenolith Biotite Adamellite, northern part of Darby Saddle and to the right fine grained Leucogranite, Wilsons Promontory (Wallis 1981).

1.2 Sprickor i granit – uppkomst Sprickorna i en granitkropp härstammar från magmans avkylning, från tryckavlastning, tektonik eller vulkanism. När magman kyls av för att bilda granitmassan sker en volymminskning, vilket leder till att spänningar uppstår. Dessa spänningar kan leda till att det bildas sprickor i den nybildade graniten. Det är därmed sannolikt att det finns sprickor anlagda i graniten redan vid bildningen. Sprickbildningen kan ske i olika skalor från mikrosprickor mellan eller inom mineralkorn till stora regionala system. Tektonisk aktivitet orsakad av de litosfäriska plattornas rörelse i förhållande till varandra leder vanligen till att olika typer av spänningstillstånd uppstår i jordskorpan. Detta kan leda till förkastningsrörelser och sprickbildning av olika typ. Eftersom granit är en bergart som bildas på ett relativt stort djup i jordskorpan har en granitmassa ett visst spänningstillstånd som beror på den tektoniska historien. Tektoniskt anlagda sprickor och spricksystem i

1

prekambrisk granitterräng har ofta anlagts i samband med granitens intrusion och därefter återanvänts vid senare tektoniska händelse (Zheng 1999). Sprickmönstret i graniter är ofta regelbundet beroende på granitens isotropiska egenskaper. Vanligt är rombiska, stegliknande eller linsformade mönster (fig. 2). När en granit genom vittring och erosion exponeras vid jordytan finns det således ett medärvt mönster av spänningar i graniten. Den tryckavlastning som sker kan medföra att nya sprickor bildas i graniten. Den mest kända typen av sådana sprickor är parallella med granitens yttopografi och kallas bankningssprickor.

Figur 2. H. Cloos diagram visar de huvudsakliga spricksystemen funna i en batolit: c: tvärspricka; l: longitudinella sprickor; f: planliggande sprickor, varav några är dragplan; apl-c och apl-p, aplitiska diken; linjär flytstruktur; r: klyfta; h: hardway (Twidale 1982). Figure 2. Cloo’s diagram showing the main structures in a batholit: cross joints; l: longitudinal joints; f: flat-lying faults some of which are planes of stretching; apl-c and apl-p, aplitic dikes; dashes, linear flow structure; r: rift; h: hardway (Twidale 1982).

1.3 Sprickor i granit – betydelse för vittring och landskapsutveckling Genom granitens låga porositet och permeabilitet kontrolleras vittringen av granitmassiv i hög grad av sprickigheten (Campbell & Twidale 1995). Vidare beskriver de sprickor som vittringsavenyer i berg. Partier av granitområden som är kompakta och sprickfattiga står i stark kontrast till sprickrika delar där vatten lätt kan tränga in och olika vittringsprocesser kan bryta ner berget. Därmed är alla sprickor från mycket små sprickor, på mikronivå, till storskaliga regionala sprickmönster av stor betydelse vad gäller granitens vittring och granitlandskapets utveckling. Studier av sambandet mellan berggrundens strukturer och landformer har en lång tradition i Sverige (Ljungner 1927-30, Björnsson 1937, Rudberg 1973). Tidiga studier fokuserades i huvudsak till att förklara vilka strukturer som är av betydelse för landformerna. I senare arbeten har strukturernas betydelse för styrning av olika processer, framförallt djupvittring, varit ett centralt tema (t.ex. Lidmar-Bergström 1995, Johansson 2000). Arbetena visar att strukturstyrd djupvittring under olika geologiska skeden haft stor betydelse för landformsutvecklingen inom den Baltiska skölden. Vidare pekar de på många landformer och landskapstyper som är relaterade till djupvittring längs svaghetszoner i berggrunden. Exempel på sådana landformer är block, branter och bergkullar (Lidmar-Bergström et al. 1997, Olvmo 1999, Olvmo & Johansson 2001), men även negativa former som dalgångar och berggrundssänkor (Johansson et al. 2001). Strukturer spelar således stor roll för landformer i granit. Hänsyn måste dock tas till det förhållande att granit i viss utsträckning vittrar olika beroende på dess sammansättning. Är innehållet av t.ex. biotit och plagioklas högt tenderar berget att vittra kraftigt. Denna typ av

2

berg uppvisar vanligen negativ relief och är ofta täckt av regolit. Är graniten däremot motståndskraftig mot vittring bildar denna positiva relief (Hill 1996). 1.4 Vittringens klimatberoende Förutom bergartsammansättningen och berggrundens struktur har vittringshastigheten och vittringstypen betydelse för landformsutvecklingen. Båda dessa parametrar är klimatberoende och latitudberoende förändringar i vittringsregim är känt inom jordmånslära (Strakow 1967). Tillgång på markvatten liksom markvattenlösningarnas karaktär och temperatur styr hastigheten och riktningen på vittringsreaktioner i marken. Det kan räknas med att kemisk vittring i fukttropiska områden är ca fyra gånger så effektiv som i tempererade områden. Tropisk vittring leder till omfattande urlakning med omvandling av lermineral som följd. Torrområden utgör den andra extremen där den kemiska vittringen p.g.a. vattenbrist är närmast obefintlig och mekanisk vittring genom insolationsvittring eller saltvittring är de dominerande processerna (Thomas 1994). Tempererade områden befinner sig i ett intermediärt läge mellan dessa extremer.

1.5 Faktorer att beakta vid tolkning av granitlandskap För att förstå granitlandskapet måste hänsyn även tas till andra faktorer förutom de strukturella, texturella och mineralogiska egenskaper som nämnts. Eftersom de flesta exponerade granitområden är av mesozoisk ålder eller äldre är den geologiska historien central för förståelsen av hur formerna utvecklats. De långa geologiska tidsrymder som inbegrips i landformsutvecklingen i granitterräng innebär att hänsyn måste tas till bl.a. isostatiska och eustatiska förändringar, plattektoniska rörelser och förändringar i klimatet. Detta är avgörande för att få en uppfattning om när graniten exponerats, vilket klimat som rått under exponeringstiden etc.

3

1.6 Syfte Hill & Joyce (1995) har studerat djupvittringsprofiler och granitformer i Wilsons Promontory, sydöstra Australien. Deras slutsats är att landformerna utvecklats genom djupvittring under mesozoikum och senare erosion av vittringstäcket under tertiär. Genom att visa på ett tydligt samband mellan storlek och kantighet på torbildningar och höjd över havet drar de slutsatsen att en ca 300 m djup djupvittringsprofil existerat innan vittringstäcket slutligen eroderats bort. De har även funnit att graniten genomskärs av ett antal stora förkastningar och lineament som är avgörande för utsträckningen av de bergskedjor och dalgångar i NS och VNV-OSO riktning som karaktäriserar topografin i Wilsons Promontory. Syftet med detta arbete är att vidareutveckla Hills och Joyces undersökning genom att dels beskriva olika granitformer och dels studera spricksystemets inverkan på uppkomsten av granitformer i olika skalor inom detta område. Undersökningen av Wilsons Promontory utgörs av två delar, där den första delen utgörs av en inventering av vittringsformerna och lineamenten i graniten. Den andra delen utgörs av en studie av vittring av graniten i området, vilket bl.a. studerats med hjälp av en Schmidthammare, vilken använts för att få ett mått på vittringen i graniten. 1.7 Frågeställning • Vilka landformer hittas vid en inventering av det utvalda undersökningsområdet och vad

spelar granitens mineralogiska sammansättning för roll vid bildningen av dessa? • Kan granitens olika sammansättning speglas i undersökningar med t.ex. en

Schmidthammare? Vilka faktorer har inverkan på vittringen i graniten? • Hur är sprickmönstret i undersökningsområdet relaterat till stora och mellanstora

landformer, t.ex. dalgångar, dräneringsmönster, bergkullar och block samt hur är det relaterat till småformer av olika slag?

4

2 Områdesbeskrivning Undersökningarna till arbetet har genomförts i Wilsons Promontory National Park, belägen i Victoria på Australiens östkust, ca 230 km sydöst om Melbourne (fig. 3). Udden sträcker sig ca 40 km från nord- till sydspets och är som bredast ca 25 km. Området utgörs av ett granitlandskap som fläckvis är övertäckt med sedimentära bergarter. Graniten i Wilsons Promontory tillhör den stora granitpluton som bildades för ca 380 miljoner år sedan och vilken sträcker sig från norra delen av Wilsons Promontory ut till den nordöstra delen av Tasmanien (Hill & Joyce 1995).

Glennie Group

Figur 3. Karta över Wilsons Promontory med utvalda undersökningsområden utpekade i den sydvästra delen av udden. TP (Tongue Point), LP (Leonard Point), PP (Pillar Point), NP (Norman Point) och OP (Oberon Point), (omarbetning av Hill & Joyce 1995). Figure 3. Map of Wilsons Promontory and the selected areas of interest in the south western part of the promontory. TP (Tongue Point), LP (Leonard Point), PP (Pillar Point), NP (Norman Point) and (Oberon Point), (after Hill & Joyce 1995).

Reliefen i Wilsons Promontory varierar kraftigt från nivå med havet upp till Mt Latrobe, som med sina 754 m.ö.h. utgör uddens högsta punkt. I NS riktning sträcker sig bergskedjor, vilka i mellersta och sydligaste delarna av udden avskärs av bergskedjor i VO riktning. Längs med västkusten sträcker sig en bergrygg under vatten, vilken i vissa lägen framträder som inselberg i form av Glennie Group. Som undersökningsområde har den sydvästliga delen av udden valts ut (fig. 3). De undersökta områdena utgörs av Tongue Point, Whisky Bay, Picnic Bay, Leonard Point, Squeeky Beach, Pillar Point, Norman Bay, Norman Point, Oberon Bay samt Oberon Point. Österut mot land studerades området till och med området strax öst om Mount Oberon. I undersökningsområdet ligger granituddarna Leonard Point, Pillar Point, Norman Point samt Oberon Point, i SV – NO riktning och skärmar av sandstränderna från varandra. De små granituddarna är av relativt låg höjd, med Little Oberon på 200 m.ö.h. på Norman Point som

5

högsta punkt. På stränderna hittas stora granitblock och vidare hittas även torformationer, intrusion av olika granitsorter, samt vittring i form av t.ex. tafoni, exfoliation och saltvittring. I Wilsons Promontory ligger stora delar av granitmassan i dagen, men är på sina ställen, förutom av vegetation, övertäckt med t.ex. sand eller annan bergart (fig. 4). Den nordvästra delen av udden består av en sandackumulation, tombolo, kallad Yanakie Isthmus vilken bildats och sammanlänkar udden med fastlandet.

Yanakie Isthmus

Figur 4. Översiktskarta över Wilsons Promontory som bl. a visar granit i dagen (efter Meagher & Kohout 2001). Figure 4. Principal map of Wilsons Promontory showing exposed granite (after Meagher & Kohout 2001).

2.1 Graniten i Wilsons Promontory I Wilsons Promontory har Wallis (1981) sorterat in graniten i sju olika delar; Promontory Leucogranite, Xenolith Biotite Adamellite, Porphyric Biotite Adamellite, Glennie Cordierite Adamellite, Biotite Adamellite, Sealers Cove Adamellite samt Singapore Granites. Graniterna har delats in i olika grupper beroende på deras modala mineralogi, textur samt geokemi i det massiva berget. Skillnaden i de olika graniterna ses i andelen procent av kalifältspat, biotit och plagioklas. Granitens sammansättning och därmed även deras vittringsbenägenhet i Wilsons Promontory är orsaken till topografin i området. Av de olika graniterna i området är Leucogranite, Biotite Adamellite (B.A.) och Xenolith Biotite Adamellite (X.B.A.) de vanligast förekommande. Sammansättningen i dessa skiljer sig något från s.k. vanlig granit (tab. 1).

Tabell 1. Olika graniters sammansättning samt deras utbredning (Jackson 1970 & Hill 1996). Table 1. The composition of different types of granite and their spread (Jackson 1970 & Hill 1996).

Kvarts Kalifältspat

Plagioklas Biotit % av W.P´s yta

Granit (vanlig) <40 % 5-25 % Promontory Leucogranite <42 % >38 % <17 % < 5 % 7 % Biotite Adamellite <45 % <40 % >16 % 4-10 % 35 % Xenolith Biotite Adamellite <40 % 34 % >25 % >10 % 13 %

6

Graniten i Wilsons Promontory består i huvudsak av en blekgrå, relativt grovkornig sort. Av de ovannämnda är B.A. den mest utspridda och utgör 35 % av ytan på Wilsons Promontory. Undersökningar till denna uppsats har i huvudsak gjorts på X.B.A., då den är den vanligast förekommande graniten i det utvalda undersökningsområdet. X.B.A. är en ljusgrå grovkornig granit som innehåller stora kristaller av kalifältspat och plagioklas, samt xenoliter. Xenoliter beskrivs som fragment av främmande bergart och syns i graniten som mörka rundade inslag (fig. 5). Wallis (1981) beskriver att graniten i Wilsons Promontory ser ut som ”plum pudding”. Vid uppkomsten av graniten blev en basaltrik magmablandning kvar i graniten och bildade xenoliterna. I en granit består dessa alltid av liknande storlek och form. En granit kan utgöras av upp till 70 % av xenoliter.

Figur 5. Fotografi över Xenolith Biotite Adamellite på Squeeky Beach, Wilsons Promontory. Figure 5. Photograph of Xenolith Biotite Adamellite at Squeeky Beach, Wilsons Promontory.

Anledningen till att graniten är grovkornig beror på att magman vid bildningen kylts av under lång tid. Detta orsakar att magman kristalliseras långsamt, vilket resulterar i stora kristaller. Särskilt kalifältspat- och plagioklaskristallerna är mycket stora, upp till ca 5 cm. I undersökningsområdet finns även en fin- till medelkornig granitintrusion, som inte innehåller xenoliter. Sammansättningen i graniten är densamma som för X.B.A., men magman till denna granit har vid uppkomsten troligtvis istället kommit i kontakt med havet eller helt enkelt av annan orsak kylts av mycket snabbt. På grund av den chockartade nedkylningen resulterade det i en fin- medelkornig granit. 2.2 Geologi och utvecklingshistoria Australien är en gammal kontinent där de äldsta bergarterna är prekambriska och framförallt förekommer i de västra delarna av Australien. De delas in i tre huvudsakliga grupper; Yilgarn-Kalgoorlie, Mosquito och Nullagine av vilken Mosquito huvudsakligen består av sedimentära bergarter (King 1962). I den östra delen dominerar paleozoiska sediment- och intrusivbergarter till vilka undersökningsområdets bergarter hör. Australien har varit nedisat fyra gånger under de senaste miljoner åren. Forskare har kommit fram till att isarna smälte av för ca 15 000 år sedan, vilket orsakade i havsnivåns höjning. Havsnivån är beräknad att ha legat på samma nivå den gör idag under de senaste ca 6000 åren. Graniten i Wilsons Promontory är en del av ett granitbälte som sträcker sig ca 500 km i längd och 50 km i bredd från nordöstra delen av Tasmanien upp till norra delen av Wilsons Promontory. Plutonen bildades i samband med bergskedjebildande processer under devon för ca 400 miljoner år sedan (Wallis 1981). Vid magmans stelnande bildades en granitpluton, vilken bildade landbryggan mellan Wilsons Promontory och Tasmanien. Bevis för denna

7

landbrygga visas bland annat i likheter i graniterna från nordöstra delarna av Tasmanien och Wilsons Promontory. Batoliten lutar svagt åt öst och vid sidan av den ligger mesozoiska och kenozoiska sediment från områdena Gippsland i nordost och Bass Basin i söder. Batoliten avtäcktes under perm, bl.a. genom att området förkastades och höjdes upp (Hill et al. 1995). Tektonisk stabilitet i Wilsons Promontory rådde under större delen av perm fram till mellersta krita, vilket resulterade i ett paleoplan som utvecklades under trias och jura. Rester av detta paleoplan hittas i de södra delarna av Wilsons Promontory. Det finns även rester i de centrala delarna av inlandet och i områden vilka skyddats från vittring av höga toppar (Hill & Joyce 1995). Undersökningsområdets morfologi idag är till stor del präglad av den djupvittring som ägde rum under tidig krita, men även av de tektoniska rörelser som skett sedan mellersta krita (fig. 6b). Under äldre delen av krita utgjordes delar av Wilsons Promontory av ett mesozoiskt peneplan (etch plain enligt Thomas 1994), med ett mäktigt vittringstäcke. Emellertid ledde de tektoniska rörelserna med början i mellersta krita till erosion av vittringstäcket i upphöjda delar av jordskorpan och resulterade i en mer varierande och dramatisk topografi. Alltsedan krita har denudationen varit mer effektiv än vittringen, vilket orsakat fortsatt erosion av vittringstäcket. De tektoniska rörelserna i Wilsons Promontory har varit aktiva från krita fram till nutid (Etheridge 1988).

a. b.

Figur 6. a. tidsskalan för de geologiska tidsperioderna samt b. en principskiss över landskapsutveckling från sen mesozoikum och kenozoikum av Wilsons Promontory och de associerade händelserna i de sedimentära lagren (efter Hill 1999). Figure 6. a. timescale of the geological time periods and b. a sketch over the land evolution since late Mesozoic and Cenozoic in Wilsons Promontory and the associated events in the sediments (after Hill 1999).

8

2.3 Trappstegstopografi Wilsons Promontory domineras av en stegliknande topografi och Hill (1996) har studerat detta och funnit exempel vid Mt Oberon, Pillar Point, vid västra sidan av toppen av Mt Bishop samt vid sluttningarna vid Mt Ramsay och Mt Latrobe. Beroende på granitens mineralsammansättning orsakar denna olika mängd innehåll av biotit och plagioklas i graniten. Granit som innehåller stora mängder av lättvittrade mineraler tenderar att formas mer än en mer motståndskraftig granit. Ett bergsområde med olika innehåll av granitsorter vittrar därmed i olika grad. Granit med mycket biotit och plagioklas eroderar och återstoden blir ovittrad, motståndskraftig granit vilket uppvisar den stegliknande topografin. Detta är fallet vid Mt Bishop där en mer vittringsbenägen Enclave Biotite Adamellite innehåller en intrusion av Promontory Leucogranite, vilket visas i den stegliknande topografin. Vid Mt Ramsay och Mt Latrobe är stegen uppkomna genom att där finns finkornigt felsiskt berg inom en grovkornig granit, vilket är mer motståndskraftigt mot vittring. Då den grovkorniga graniten vittrar och eroderar prepareras den finkorniga graniten fram, vilket resulterar i steg (fig. 7). Vidare har även mikrosprickor i graniten en betydelse för uppkomsten av steg, då sprickor i granit orsakar kraftigare vittring (Hill 1996). Han förklarar även den stegliknande topografins uppkomst som ett resultat av bergets uppsprickning, som vid Mt Oberon. I vittringszonerna vittrar berget kraftigt, vittringstäcket eroderar, vilket slutligen uppvisar en stegliknande form. Stegen är mellan 30-100 m höga, har vanligtvis en lutning på 35˚ och överskrider sällan längder på 500 m. Stegen vid Mt Oberon kan beskrivas som små domformationer, bornhardts, vilka separerats av hög uppsprickning (fig. 8) (Hill 1996).

Figur 7. De topografiska stegen på den södra ryggen Figur 8. En skiss over de topografiska stegen på den av Mt Ramsay (Hill 1996). Västra ryggen av Mt Oberon (efter Wallis 1988). Figure 7. The topographic steps on the southern Figure 8. A sketch of the topographical steps on the ridge of Mt Ramsay (Hill 1996). western ridge of Mt Oberon (after Wallis 1988).

2.4 Erosionsproblem Wilsons Promontory är utsatt för kraftig erosion, vilket parkvakterna försökt förhindra genom att sätta upp plank som hinder för ytavrinningen och materialtransporten. Små diken har grävts tvärs över gångstigarna i området för att leda bort regnvatten så snabbt som möjligt. Lyckas man få vattnet att rinna i fårorna är därmed risken för erosion mindre. Försök till förhindrandet av erosion görs även med hjälp av nät som läggs över bergväggarna. Försök har även gjorts genom plantage av buskar och träd, vilkas rötter förhoppningsvis ska binda marken. I Wilsons Promontory finns sanddyner och spridning av dessa förhindras genom återplantage av jordbindande växter. Vissa områden är starkt påverkade av vandringsdyner, vilka dränker stora områden med sand.

9

3 Metodik Fältstudier och observationer har gjorts i Wilsons Promontory för att beskriva och tolka vittringsformer i granitlandskapet. Områdena kring Tongue Point, Whisky Bay, Picnic Bay, Leonard Point, Squeeky Beach, Pillar Point, Norman Bay, Norman Point, Oberon Bay samt Oberon Point studerades och observationer av vittringsformer samt övriga former i graniten gjordes. Vid Whisky Bay och Squeeky Beach sammanställdes klipporna och sprickorna i dem i enkla kompasskartor. Avstånden beräknades på steglängden 0,8 m. För färdigställandet av kompasskartorna användes ritprogrammet OCAD 7. I detta program har de handritade kartorna skannats in och ritats rent. En Schmidthammare har använts för att få ett mått på vittringen i området. Mätningar gjordes på klipporna på stränderna Whisky Bay, Squeeky Beach och Picnic Bay samt på toppen av Mt Oberon. Vid varje mätpunkt gjordes 10 mätningar, både i markhöjd och på ca 1-1, 5 m höjd. Jordens dragningskraft leder till att icke horisontella mätningar får ett visst felvärde. Beroende på i vilken vinkel instrumentet hölls i och för att få fram ett korrekt R-värde har vissa korrigeringsvärden därmed fått dras ifrån eller läggas till det uppmätta R-värdet (tab. 2).

Tabell 2. Omvandligstabell för korrigering för mätvärdena då mätningarna inte utförts horisontellt (Ericson 2003). Table 2. Table of correction of the Schmidt hammer R-values for non-horizontal measurements (Ericson 2003).

R-värde Korrigering av lutningsvinkel +90º Uppifrån +45º

Korrigering av lutningsvinkel -45º Nedifrån -90º

10 +2,4 +3,2 20 -5,4 -3,5 +2,5 +3,4 30 -4,7 -3,1 +2,3 +3,1 40 -3,9 -2,6 +2,0 +2,7 50 -3,1 -2,1 +1,6 +2,2 60 -2,3 -1,6 +1,3 +1,7

>70 -1,5 -1,1 +1,1 +0,9 Stereoskop och flygfotografier har använts för att studera sprickor, lineament och förkastningar i det utvalda området. Under studien ritades förkastningslinjerna ut och sammanställdes i en karta. Flygfotografierna till studien, från år 1941 samt 1972, lånades ut av personalen på Information Centre i Tidal River, Wilsons Promontory National Park.

3.1 Schmidthammaren Instrumentet konstruerades av Ernst Schmidt år 1948 och tillverkades för att undersöka hållfastheten i betongkonstruktioner. Under de senaste 30 åren har även geologer påbörjat en användning av hammaren bl.a. för att kunna få ett mått på vittring i berg. Vid användandet mäter instrumentet storleken av återstudsen från en kontrollerad stöt mot bergväggen. Hur stor återstudsen är vittnar om bergets hårdhet och struktur (Sjöberg & Broadbent 1991). Under mätningarna fås ett R-värde på mellan 10-100 fram och dessa resultat måste bearbetas, eftersom icke horisontella mätningar ger vissa felvärden. Då mätningen inte tas horisontellt påverkar jordens dragningskraft resultaten, vilket då leder till att man måste antingen lägga till eller dra ifrån ett visst korrigeringsvärde (tab. 2). Vanligtvis erhålls för låga R-värden vid mätningarna, vilket beror på att hammaren slår sönder lösmaterial som legat på mätpunkten. Eftersom lösmaterial orsakar en dämpning av hammarslaget, blir R-värdet för den mätpunkten felaktigt. Utförs mätningen direkt på t.ex. kvartskorn eller kalifältspatkorn kan medelvärdena för R-värdena för mätpunkterna istället bli för höga. Under mätningarna finns det därmed ett antal felkällor som man måste ta hänsyn till. För att få så korrekta mätningar som möjligt måste man se till att mätningarna inte tas

10

närmare än 6 cm från bergskant eller spricka. Görs detta ökar risken för allt för låga R-värden. Bergytan som mätningarna ska utföras på måste rengöras från löst material och eventuella lavar, eftersom för låga R-värden fås ifall mätningarna utförs på lav eller grus. För att ett trovärdigt resultat ska kunnas fås fram, måste mellan 10-15 mätningar göras på samma mätpunkt. Därefter dras ett medelvärde av R-värdena. Mätningarna bör genomföras inom en yta på ca 2-3 dm², för att ett så representativt värde som möjligt ska kunna fås för varje utvald mätpunkt. Det är även viktigt att notera i vilken vinkel hammaren hålls i under mätningarna, för att eventuella korrigeringar av R-värdena ska kunna genomföras (Day & Goudie 1977). 3.2 Felkällor Graniten i undersökningsområdet är relativt grovkornig. Vissa kristaller av t.ex. kalifältspat eller plagioklas är i jämförelse mycket stora. Under mätningarna med Schmidthammaren kan därmed mätningar rakt på en sådan kristall ha gjorts. Försök till att undvika detta har till största möjliga mån gjorts, men det krävs ändå att detta has i åtanke vid en tolkning av resultaten. I och med att mätningar kan ha utförts på kristaller, har detta orsakat en höjning av medelvärdet för R-värdet för just den mätpunkten. Mätningar med Schmidthammare har även vidare försvårats genom att det vuxit lav och musslor på block och klippor, vilket resulterar i en dämpning av hammarslaget och orsakar ett lägre R-värde. Det kan även diskuteras ifall lösmaterial bör tas bort från mätpunkten eller ej. Allteftersom berg vittrar bildas lösmaterial, därmed är gruset en del av den mätpunktens karakteristika. Då lösmaterial ses som en felkälla vid mätningar med Schmidthammare bör ytan ändå rengöras, eftersom hammaren på felaktigt vis studsar vid mätningar på lösmaterial i och med att isättningsytan inte är plan. En kompass anpassad för användning på norra halvklotet användes vid tillverkandet av kompasskartorna vid Whisky Bay och Squeeky Beach. Då kompassen inte var tillämpad för södra halvklotet, hade kompassnålen en tendens att stegra sig. Detta berodde på att kompassen var tvungen att kompensera för det mycket långa avståndet till den magnetiska nordpolen. För att inte kompassnålen skulle fastna i kompasshuset var kompassen tvungen att hållas i en viss vinkel. Därmed måste detta räknas med som en eventuell felkälla. För att felkällan skulle bli så liten som möjligt, gjordes mätningarna av samma person och på liknande sätt vid samtliga tillfällen.

11

4. Resultat En inventering av vittringsformer, mätningar med Schmidthammare tagits för att få ett mått på bergets hårdhet, samt en studie av sprickor, lineament och förkastningar har gjorts. Resultatet av detta har därmed delats in i tre delar; beskrivning, placering och utseende av vittringsformerna i Wilsons Promontory, mätningarna med Schmidthammaren samt egna tolkningar av lineament och förkastningar. Syftet till den ovannämnda ordningen är att det ansågs lämpligt att gå från relativt små former i och med vittringsformerna, vidare till mätningar på vittringen av dessa för att slutligen ta upp stora landformer orsakat av lineament och förkastningar. 4.1 Vittringsformer Under mellersta krita har vittringstäcket denuderat, vilket resulterat i en början av vittringsprocesserna. I och med frameroderandet av berg exponeras det för vittring som resulterat i t.ex. tafoni eller saltvittring. Denna typ av vittring hittas främst vid kustnära lokaler och har i undersökningsområdet Wilsons Promontory troligtvis format klipporna sedan holocen. I Wilsons Promontory täcks stora delar av graniten av vegetation, vilket försvårar tolkningen av granitlandskapet. Dock kan klippor, torer och spricksystem studeras vid kusterna samt på vissa lokaler på bergen. Utbildandet av granitformer påverkas av en rad samverkande faktorer. Granitens sammansättning och därmed även deras vittringsbenägenhet i området är orsak till topografin samt vittringsformerna i Wilsons Promontory. Vittringsformerna har delats upp i strukturstyrda vittringsformer och de som bildats av vanlig fysisk vittring. De vittringformer i Wilsons Promontory som inte är strukturstyrda har uppkommit bl.a. genom vindslipning eller kemisk vittring. Dessa vittringsformer är relativt små och hittas endast på vissa block och klippor i området. 4.1.1 Kärnblock Kärnblock är den mest utbredda och vanligast förekommande vittringsformen hittad i granitlandskap (fig. 9). Dessa block finns ofta nära under eller på landytan. Formen av blocken bildas under mark, då graniten är uppsprucken och vatten kan tränga in i sprickorna. Ju längre ner i marken de finns desto mer kantiga och större är blocken (Twidale 1982). Detta beror bl.a. på frånvaron av havets inverkan till slipning. Kärnblock har efter frameroderandet utsatts för fysisk vittring såsom påverkan av vind och regn. De har även kunnat utsättas för kemisk vittring, vilken kunnat forma klipporna bl.a. genom att bilda tafoni. Block av varierande storlek observerades i undersökningsområdet. På stränderna låg många tillsammans och på slätterna kunde man hitta enstaka mycket stora block. Block och stenar på en högre altitud i landskapet har inte samma utseende som de kustnära. De kustnära blocken är mer slipade, av bl.a. havsvindar och tidvatten, medan block på högre altitud har en råare yta.

12

Figur 9. Fotografi över X.B.A. block på Whisky Bay, Wilsons Promontory. Figure 9. Photograph of X.B.A. rocks at Whisky Bay, Wilsons Promontory.

4.1.2 Torformationer och nubbins Torer är ett resultat av djupvittring. Området Wilsons Promontory har djupvittrat sedan mesozoikum och många spår av detta kan hittas. Djupvittring äger främst rum längs förkastningar eller sprickor i berget. Detta beror i granitberg huvudsakligen på den stora kontrasten i permeabilitet i berget beroende på ifall den är uppsprucken eller ej (Twidale 1982). I en djupvittringsprofil bildas sprickor, i vilka vatten kan tränga ner. När det vittrade materialet sedan eroderar kvarstår kärnblock, vilka efter strippning av djupvittringsprofilen framstår som torer. Torer utvecklas som bäst där sprickorna i graniten bildar små fickor och mellanrum, utan att vara för breda så att vatten kommer in och vittrar all granit (Hill 1994). Därmed är torbildningar starkt påverkade av strukturen i graniten. Ju djupare ner i den gamla djupvittringsprofilen blocken legat, desto större och kantigare är de. Ju högre upp de ligger i profilen, desto längre tid har de varit utsatta för exponering (fig. 10). Torerna är därmed med ökad altitud mindre i storlek och kantighet. I sin undersökning av torer kom Hill och Joyce (1995) fram till att dessa minskade i storlek och kantighet ju högre upp i landskapet de låg. På ca 100 m höjd över havet var torerna relativt kantiga och stora, men med ökad altitud minskade alltså deras storlek och bestod på ca 400 meters höjd endast av små runda kärnblock (fig. 11). Hill, Ollier och Joyce (1995) har studerat torer och eventuell förändring i storlek med ökad altitud. Resultatet blev en generell minskning av storlek och kantighet med ökad höjd. Detta kunde tydligt ses i det utvalda undersökningsområdet, torerna högt upp på ett berg är små och med runda block medan de strandnära torerna är stora och kantiga. Torerna i Wilsons Promontory vittnar om att där funnits en djupvittringsprofil som varit ca 300 m djup.

13

Figur 10. Karakteristika och struktur i en typisk Figur 11. Torstorlek och kantighet i relation till skillnader djupvittringprofil i granit (efter Ollier 1984). i altitud (Hill & Joyce 1996). Figure 10. Characteristics of a deep weathering Figure 11. Differences in tor size and angularity due to profile in granite (after Ollier 1984). changes in altitude (Hill & Joyce 1996).

Väl utvecklade torformer kunde studeras bl.a. vid Whisky Bay. Dessa fanns i varierande storlek med de största bestående av stora kantiga block ca 3-4 m breda och 5 meter höga och de minsta torerna var knappt en och en halv meter höga. Nubbins har sitt ursprung i gamla domer, vilka spruckit upp, vittrat och slutligen resulterat i små block (Twidale 1982), vilka även kan förekomma som utlöpare av stora torbildningar. I Wilsons Promontory ligger välrundade nubbins, 0,5-1,5 m Ø, utspridda på bergstoppar och på bergsryggarna. Anledningen till att nubbins är mindre och rundare än torer resulteras av högre altitud, högre placering i djupvittringsprofilen och har därmed hunnit vittra under mycket längre tid än torer vilka hittas på stränderna. 4.1.3 Grusvittring I Wilsons Promontory kan exempel på kaolinvittring ses. Detta uppstår då vissa mineral urlakas ur berget. För denna process krävs varmt och fuktigt klimat och därför har kaolinvittring i huvudsak bildats under paleozoikum. Då en kemisk reaktion mellan vatten och salter sker, kallas denna hydrolys, under vilken t.ex. fältspat utgör salter och svaga syror. Dessa reagerar med vatten och löser upp silikatsyror samt sekundära mineraler som leror. I brottet i Wilsons Promontory har troligtvis plagioklas och kalifältspat reagerat med vatten vilket bildat en kaolin samt vissa lösningar (Chamley 1989).

14

Figur 12. Fotografi över grusvittring intill vägen upp till Mt Oberon, Wilsons Promontory. Figure 12. Photograph of gravel weathering by the road to Mt Oberon, Wilsons Promontory.

En grusvittrad bergvägg (fig. 12) ligger längs den SV flanken på Mt Oberon. Den exponerade djupvittrade delen är ca 15 m hög och sträcker sig i en halvcirkel på ca 100 m. Högst upp på bergväggen hittas spår av leromvandling, eventuell kaolinvittring. Bergssidan är ljusgul i färgen med färgvariation från vit till orange, beroende på mineralinnehåll. Då den djupvittrade profilen exponerades för fluvial erosion bildades regnfåror som har fördjupat vittringsvägarna. Nät har lagts ut på delar av bergväggarna för att hindra ytterligare bakåtskridande erosion. Där regnfårorna på bergssidan är som störst är det vittrade materialet helt vitt, små fraktioner av kalifältspat och kvarts kan urskiljas. På andra delar av bergkullen är bergssidan mer orange vilket vittnar om en vittrad granit. På sina ställen kan kärnblock av granit med mindre vittringshud ses. Dessa block är ca 1,5-2 m breda och hittas både i bergväggen samt uppe på bergkullen. Grusvittringsprofiler förekommer rikligt i vägskärningarna längs landsvägen i Wilsons Promontory samt längs vägen upp till Mt Oberon. Graniten har störts i och med framsprängandet av vägen, vilket därmed resulterat i en onaturligt kraftig vittring. När man har sprängt har en mängd sprickor i marken uppstått, berget har blivit exponerat och en ovanligt kraftig vittring kunnat ta vid. 4.1.4 Tafoni och vindslipning Tafonivittring förekommer ofta i kustnära områden med hög luftfuktighet. Då fukt kommer in i berget påbörjas en vittringsprocess som kan bilda håligheter, kallat tafoni. Studier har gjorts på tafoni och resultaten visar att det finns ett mikroklimat i tafoni, vilket är mer stabilt än det utanför. Luften är konstant fuktig i berget, vilket leder till att berget luckras upp, spricker och exfolierar (Twidale 1982). I Wilsons Promontory förekommer tafoni i alla storlekar från små håligheter, 0,5-5 cm Ø till flera meter stora kaviteter. Denna vittring hittas bland annat på Whisky Bay, där tafoni på ca 1 m bred och 0,5 m hög klippa hittades. Tecken på vindslipning kunde urskiljas på klipporna, särskilt då på xenoliterna (fig. 13).

15

Figur 13. Fotografi på tafoniFigure 13. Photograph of taPromontory.

Många av xenoliterna är urgröpta orsakat 1982). Alveolerna på klipporna vid t.ex. Wutseendemässigt åt från de gropar, vid ksaltvittring med högre ytråhet. Den mest utmärkande och största formenIsland, även kallad the Skull Rock (fig. 1460 m hög och uppemot 100 m bred.

Figur 14. Fotografi av Cleft Isla60x100 m. Figure 14. Photograph of Cleft60x100 m.

Överytorna på Mt Oberon är utsatta för kmycket stark och den dominerande vindrexponeringen för vind har små håligheter Tolkningen att de uppkommit genom vind ett antal vittringsgropar kunde hittas. Därigområdet 4.1.5 Vittringsgropar och saltvittring

Xenoliter

på xenolit, Whisky Bay, Wilsons Promontory. fone on xenolith, Whisky Bay, Wilsons

av en mängd småtafoni kallade alveoler (Twidale hisky Bay har en oregelbunden form och skiljer sig lipporna i Squeeky Beach, som är orsakade av

av tafoni i Wilsons Promontory hittas på Cleft ). Öns nordsida utgörs av en urgröpning som är ca

Tafoni

nd, Wilsons Promontory. Tafoni på ön är ca

Island, Wilsons Promontory. Tafone is about

raftig vinderosion. Vinden på toppen av berget är iktningen SO. Som ett resultat av den konstanta i tunnelform bildats i riktning mot vindriktningen. gjordes. På toppen fanns inget lösmaterial, trots att enom finns ytterligare bevis för att vinden påverkat

16

I undersökningsområdet finns ett antal vittringsgropar på berghällarna och på blocken. På Mt Oberon finns inget lösmaterial i vittringsgroparna, vilket troligtvis transporterats bort av den starka vinden. På ett antal block vid Whisky Bay hittas saltvittring. Beroende på hur blocken står i förhållande till havet och vindarna är de mer eller mindre angripna. Salt fräter sönder de kemiska bindningarna i mineralerna, vilket slutligen orsakar att berget eller klippan vittrar. På klipporna på stränderna kunde resultat av saltvittring skådas. Beroende på hur klipporna låg i relation till havet samt vindriktning var framfarten av vittringen olika. Vid Whisky Bay hittades några klippväggar vilka var angripna av salt, samtidigt som många klippor inte visade några som helst tecken på saltvittring. 4.1.6 Större vittringsformer Då vittringstäcket denuderat har bankning genom tryckavlastning uppstått. Detta kan bland annat studeras vid sluttningen vid Norman Point där bra exempel på storskalig exfoliation kan ses (fig. 15). Inget spricksystem kan urskiljas på Little Oberon, då bergkullen är väldigt jämn, vilket just är orsakat av bankningen.

Figur15. Fotoindikerar exfoFigure 15. Pindicates exfo

4.2 SchmidtmätningFör att ett mått på vundersökningen. MäBeach, Picnic Bay saBeach slipas dagligen 4.2.1 Whisky Bay ocGraniten vid klippormarkhöjd vid Whisksteg inte tidvattnet lstark som vid Whiskfrån lav. De var ävenav mätningarna visaupp. Detta bevisar dblivit lägre långt nertidvattenerosion. Vidresulterar i att R-värd

Exfoliation

grafi på nedrasat bankningsplan vid Norman Bay, Wilsons Promontory. Pilen liation.

hotograph of a collapsed sheet plain at Norman Bay, Wilsons Promontory. The arrow liation.

arna ittringen i området ska kunna fås har en Schmidthammare använts vid tningarna genomfördes på granitklippor vid Whisky Bay, Squeeky mt på toppen av Mt Oberon. Klipporna vid Whisky Bay samt Squeeky av tidvattnet, vilket även kan ses i resultaten av mätningarna.

h Squeeky Beach na och blocken är relativt grov och utgörs av X.B.A. Mätpunkterna i y Bay och Squeeky Beach är tydligt påverkade av tidvattnet. Visserligen ika högt vid Squeeky Beach så påverkan på klipporna idag är inte lika y Bay. Mätpunkterna lågt ner på klipporna var p.g.a. vattnet renspolade genom slipning släta, vilket resulterade i högre R-värden. Vid ca 70 %

r resultaten på högre R-värden lågt ner på en klippa jämfört med högre en slipande påverkan tidvattnet har på klipporna (fig. 16). Då R-värdet på klippan, beror detta på att klippan utsatts för annan vittring än endast ett antal mätpunkter kunde t.ex. exfoliation av bergytan ses, vilket et p.g.a. vittringen blir lågt.

17

Högt upp på klipporna är ytan grov, kraftigt vittrad och övervuxen av bl.a. lav och musslor. Vidare var även vissa klippor saltangripna. Graniten vid de undersökta stränderna består av stora kristaller av bl.a. kalifältspat och kvart. Då R-värdena vid dessa mätpunkter blivit höga är detta förmodligen ett resultat av att vissa mätningar genomförts på kristaller, vilket höjt medelvärdet på R-värdet.

0

10

20

30

40

50

60

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17

Mätpunkter

R-v

ärde Låg nivå

Hög nivå

Figur 16. Diagram över R-värden vid Whisky Bay (mätpunkt 1-9) och Squeeky Beach (mätpunkt 10-17). Figure 16. Diagram of the R-values at Whisky Bay (measures 1-9) and Squeeky Beach (measures 10-17).

4.2.2 Picnic Bay Graniten vid Picnic Bay består av Leucogranite med intrusioner av granatförande granit. Denna var till skillnad från den grovkorniga X.B.A. ganska fin- till medelkornig. Mätningarna vid Picnic Bay genomfördes på klippor en bit in på land, närmare havet, på klippor av granatförande granit samt på klippor intill vattenbrynet. Ingen direkt skillnad på vittringen i graniten ses beroende på vart mätningarna utfördes. Den enda större skillnaden i R-värdena ses i den granatförande graniten (tab. 3).

Tabell 3. R-värden från mätningar med Schmidthammare vid Picnic Bay. Table 3. R-values from measurements with the Schmidt hammer at Picnic Bay. Klippor på land Närmare havet Granatförande granit Vid vattenbrynet 35,92 36,51 31,19 36,46

4.2.3 Mt Oberon Toppen av Mt Oberon består av en medelkornig porfyrisk Leucogranit. Ytan där är relativt jämn, orsakat av vindslipning. Ett spricksystem finns i området, vilket lättast ses från flygbilder. Spricksystemet syns därmed inte morfologiskt. Mätningar gjordes på toppen av Mt Oberon, för att se ifall där fanns några skillnader på R-värdena jämfört med de mätningar utförda på stränderna. Mätningar på Mt Oberon gjordes på en bergssida vid toppen. Orsakat av kraftig vind på toppen av berget var ytan väldigt jämn och fin. Mätningar vid två olika mätpunkter uppe på toppen gjordes. Den ena fick ett högre värde och den andra lite lägre, orsakat av olika vittringsgrad (tab. 4).

18

Tabell 4. R-värden från mätningar med Schmidthammare vid Mt Oberon. Table 4. R-values from measurements with the Schmidt hammer at Mt Oberon. På bergssida innan höjden

Mätpunkt på höjden Mätpunkt på höjden

51,7 53,3 44,74

4.2.4 Sammanfattning av Schmidtmätningarna Schmidtmätningarna vid de fyra olika mätplatserna resulterade bl.a. i stora likheter mellan mätningarna vid Whisky Bay och Squeeky Beach, skillnader i R-värde mellan tidvattenslipade klippor på stränderna och höjden på Mt Oberon, samt skillnader i vilken sorts granit mätningarna utfördes på. Whisky Bay och Squeeky Beach består av X.B.A. granit, Picnic Bay, liksom Mt Oberon, består av Leucogranit med skillnad att det vid Picnic Bay finns en del granatförande granit. 4.3 Egna tolkningar av lineament och förkastningar Under studien av Wilsons Promontory gjordes egna tolkningar av förkastningar och lineament i det utvalda undersökningsområdet (fig. 17) (Wallis 1981). Förkastningarna gick i riktningarna VNV-OSO, NS samt VSV-ONO och lineamenten sträckte sig i VO samt VSV-ONO riktning. Dräneringsmönstret följer till stor del förkastningslinjerna i undersökningsområdet. Sänkan vid Oberon Bay har bildats av en stor vittringszon, vilken är ett resultat av Oberon–Waterloo Bays Lineament. Förkastningen strax norr om Oberon–Waterloo Bays Lineament har förskjutits något. Detta beror troligtvis på att tektonik efter bildningen av förkastningen orsakat rörelser och instabilitet i marken, vilket resulterat i förkastningens förskjutning.

Figur 17. Karta gjord efter flygbilder över lineament och förkastningar i undersökningsområdet (markerat), Wilsons Promontory. Figure 17. Map made from aerial photos showing lineaments and faults in the area of interest (marked) for the survey, Wilsons Promontory.

19

4.3.1 Topografi Topografin i området är relativt varierande och karakteriseras av bergskedjor, kullar, branter och dalgångar, samt ett välutbildat dräneringssystem som kan kopplas ihop med förkastningslinjerna. Förkastningarna och lineamenten i området hittas i sänkor och dalgångar. Topografiskt kan detta ses i och med att Oberon-Waterloo Bays Lineament ligger i en sänka som huvudsakligen består av sand och sumpmark (fig. 17). Förkastningen i NO riktning strax norr om Oberon-Waterloo Bays Lineament är förskjuten och följer ett lågområde utgjort av sumpmark. Förkastningen som ligger mellan Mt Latrobe och Mt Oberon har bildat ett dalstråk i vilket ett dräneringssystem hittas. Här kan det tydligt urskiljas vissa riktningar av bergskedjor, kullar och enstaka höjder (fig. 17). Wilsons Promontory består av ett antal bergsryggar av granit vilka står som en kontrast till lågområdena, vilka består av kenozoiska sediment. I mellersta delen av Wilsons Promontory går en stor granitrygg i NS riktning. Denna rygg består av ett antal toppar, t.ex. Mt Vereker, Mt Ramsay och Mt Boulder (fig. 18). Bergskedjan bryts dock av, mellan Mt Wilson och Mt Boulder, genom Oberon–Waterloo Bays Lineament. I denna bergskedja ligger topparna på över 500 m.ö.h., varav Mt Latrobe utgör uddens högsta punkt, 754 m.ö.h. Mellan topparna går ett antal sadelryggar med toppar som Mt Bishop och Mt Leonard. I den NO delen av udden sträcker sig en mindre rygg i N-S riktning. I denna höjer sig toppar som Mt Singapore och Mt Roundback. Reliefen i området är därmed ganska varierande, med områden över 700 m.ö.h. till områden som ligger i havsnivå. Längs med den västra delen av udden, ca 5 km ut från kusten, sträcker sig en bergskedja under vatten i NS riktning. Delar av denna sticker ovan havsytan och ses i form av Glennie Group (fig. 18).

Figur 18. Karta över bergstopparna i Wilsons Promontory samt en skiss över de största lineamenten och förkastningarna (efter Wallis 1981) Figure 18. Map over the peaks in Wilsons Promontory and the major lineaments and faults (after Wallis 1981).

20

4.3.2 Mindre spricksystem Utifrån flygbilderna tolkades även mindre spricksystem. Vid undersökningen studerades särskilt graniten i dagen vid Mt Oberon (fig. 19). Resultatet visar ett spricksystem som sträcker sig i ungefärlig NS riktning, samt i ONO-VSV riktning. Sprickstukturen i graniten på Mt Oberon har sammanställts i rosdiagram (fig. 20). Sprickorna har delats in i 10º intervall. Huvuddelen av sprickorna på Mt Oberon sträcker sig i NS riktning med ett litet antal småsprickor i svag VO riktning.

Figur 19. Karta över Mt Oberon och sprickriktningen i graniten. Figure 19. Map of Mt Oberon and the structures in the granite.

N

S

W E

10 %

20 %

30 %

N=28

Figur 20. Diagram över sprickor på Mt Oberon. Sprickorna indelade enligt en 10º intervall. Figure 20. Diagram of the fractures on the summit of Mt Oberon. Fractures divided by a 10º interval.

21

Efter en underökning av blocken vid stränderna Squeeky Beach och Whisky Bay hittades ett system i sprickorna. Liknande riktningar togs ut vid samtliga undersökningar (fig. 21 & 22), vilket förmodligen är ett resultat av att de bildats på samma sätt. Blocken har legat i en djupvittringsprofil, strippats och under senare tid formats av vågor, vind och salt. Med hjälp av en kompass togs riktningar ut under undersökningen av sprickor vid fem olika lokaler, vilket gav ungefär samma resultat. Spricksystemet i området går i VNV-OSO samt ONO-VSV riktning. Samma nordliga kompassriktning på ett spricksystem kunde tas utifrån granitblocken längs med vägen upp till Mt Oberon, Mt Oberons topp, vid Squeeky Beach, Picnic Bay samt vid Whisky Bays norra och södra strand.

Figur 21. Kompasskarta över klipporna i Squeeky Beach med sprickriktningen utritad. Figure 21. A compass map of the rocks at Squeeky Beach with the direction of the structures.

Figur 22. Kompasskarta över klipporna i Whisky Bay med sprickriktning utritad.

22

Figure 22. A compass map of the rocks at Whisky Bay with the direction of the structure.

N=23

N

20 %

S

EW

30 %

10 %

Figur 23. Diagram över sprickor i de kustnära blocken. Sprickorna indelade enligt 10º intervall. Figure 23. Diagram of the fractures in the rocks by the coast. Fractures divided by a 10 º interval.

Gällande samtliga undersökta sprickor ses ett samband med sprickor i riktningarna ONO-VSV och OSO-VNV (fig. 23). Sprickorna kustnära samt vid Mt Oberon går huvudsakligen i VNV-OSO riktning. Vissa samband mellan sprickor kustnära och de stora lineamenten och förkastningarna ses i riktningen ONO-VSV och samband mellan de senare och de på Mt Oberon ses i svag VO riktning (tab. 5).

Tabell 5. Tabell över sprickorna och dess riktningar, kustnära, vid Mt Oberon samt riktningar över lineamenten och förkastningarna. Table 5. Table of the fractures and their directions, near the coast, at Mt Oberon and the orientation of the lineaments and faults. Kustnära klippor Mt Oberon Förkastningar Väderstreck Riktning, grader N % N % N % N-S 0-10 4 17 - - 1 14 NNO-SSV 11-20 5 21 - - - - NNO-SSV 21-30 5 21 - - 1 14 NNO-SSV 31-40 - - - - - - NO-SV 41-50 3 12 - - - - NO-SV 51-60 1 4 3 11 3 43 NO-SV 61-70 - - 1 3,5 - - NO-SV 71-80 - - 1 3,5 - - O-V 81-90 - - 1 3,5 1 14 O-V 91-100 - - 2 7 1 14 OSO-VNV 101-110 - - - - - - OSO-VNV 111-120 - - 2 7 - - NV-SO 121-130 2 8 2 7 - - NV-SO 131-140 1 4 10 36 - - NV-SO 141-150 2 8 1 3,5 - - NNV-SSO 151-160 1 4 2 7 - - NNV-SSO 161-170 - - 2 7 - - N-S 171-180 - - 1 3,5 - -

23

5 Diskussion 5.1 Vittring På klipporna och blocken vid stränderna Whisky Bay samt Squeeky Beach kan tydliga spår av tidvattenerosion ses. Bergytan upp till ca 30 cm från marken är relativt ren och slipad medan den övriga klippan är täckt av lav, musslor eller fastsittande kräftdjur. Mätningarna utförda med Schmidthammare visade vid 70 % av mätningarna att klippor är utsatta för fluvial slipning. Anledningen till lägre R-värden högt upp på klipporna och blocken är att dessa exponerats för väder och vind under längre tid. Detta orsakar i en rå yta, jämfört med de fluvialt slipade ytorna i markhöjd vid havet. Skillnaden på mätningarna med Schmidthammare vid Picnic Bay och Mt Oberon blev alltså att klipporna vid stranden vittrat kraftigare, bl.a. beroende på olika granitintrusioner. Berget på Mt Oberon är mer kompakt och har slipats av vinden och visar därmed på högre R-värden. Undersökningarna på Mt Oberon tyder på att ytorna där till viss del är vindpåverkad. Ytorna är jämna och slipade och inget vittringsgrus hittas, vilket troligtvis är ett resultat av att där ständigt blåser en kraftig vind. Därmed är bergytan påverkad av vindslipning, vilket stöds av de relativt höga R-värdena. De varierande R-värdena på Schmidtmätningarna högre upp på klipporna beror troligtvis på granitens kornstorlek. Eftersom kristallerna är så stora, orsakat av långsam avkylning av magman, finns risk för att mätningar med Schmidthammaren tas på enskilda mineraler. Detta är, liksom lav och grus, en relativt stor felkälla, vilket man måste ha i åtanke vid tolkandet av resultatet. Ser man på R-värdena högre upp på klipporna på stränderna Whisky Bay och Squeeky Beach skiljer sig dessa något från varandra. Detta beror på olikartad vittring. En del ytor var kraftigt vittrade, en del hade exfolierat, dessutom är graniten mycket grovkornig, vilket kan orsaka felmätningar. Mycket skilda resultat ges ifall mätningarna utförs enbart på kalifältspat eller kvarts. Squeeky Beach är inte lika påverkat av tidvatten som Whisky Bay. Tidvattnet kom inte lika högt på Squeeky Beach som vid den förra. Däremot måste Squeeky Beach ha varit påverkat av högre tidvatten under tidigare tidsperiod, eftersom slipningen vid dessa klippor har samma utseende som de vid Whisky Bay. Högre upp på stränderna är klipporna vittrade och formade av vind, salt och regn, men även av biologisk vittring i och med utbredningen av lav och musslor på klipporna. 5.2 Djupvittring i Wilsons Promontory I Wilsons Promontory har djupvittring ägt rum sedan mesozoikum. Spår av detta kan bland annat ses i torbildningarna i området. Djupvittringen är den huvudsakliga orsaken till utvecklingen av topografin i Wilsons Promontory. Vittringen har bildat en regolit och när denna eroderar bort och blottlägger friskt berg utvecklas en ny relief. Studier av Hill och Joyce (1995) visar på ett vittringstäcke upp till 300 meter tjockt funnits över området, vilket bevisats av en studie av torformationer i en gammal djupvittringsprofil. Området karakteriseras av den kraftiga relief som finns där, med variation från havsnivå och upp till Mt Latrobe, Wilsons Promontorys högsta punkt, på 754 m. Djupvittring kan studeras på olika platser i världen. Undersökning av bland annat djupvittring har gjorts i Hunnebostrand, Bohuslän, Sverige (Olvmo et al. 1999, Kakkinen 2002). Där har djupvittringen, liksom i Wilsons Promontory, ägt rum sedan mesozoikum och varit effektiv

24

längs sprickzonerna. I Hunnebostrand är berget uppsprucket vilket resulterat i vittring medan kompakt berg kvarstått. Sprickorna där är tensionssprickor vilka uppkommit genom att området varit nedisat, berget utsatts för stort tryck och slutligen när isarna smält bort, avlastats. Torer brukar ses som ett bra bevis på att berg djupvittrat, dessa hittas i de uppkomna klåvorna. Klåvorna har uppkommit genom att det uppspruckna berget djupvittrat och genom smältvatten från isarna har sprickorna spolats rent från vittringsresterna. En kontinuerlig renspolning resulterar slutligen i ca 10-15 m djupa klåvor, vilka kan vara någon meter breda. 5.3 Grusvittring Den grusvittrade djupvittrade granitväggen vid Mt Oberon är troligtvis framgrävd då man utvecklat vägnätet i nationalparken Wilsons Promontory. Detta har resulterat i exponering och kraftig erosion av berget. Intill vägen upp till Mt Oberon hittas området vilket påminner lite om kaolinbrottet på Ivöklack, Skåne i Sydsverige. Liknande kaolinvittring kan ses högst upp på berget, vidare består bergssidan av mycket kraftiga regnfåror och tydliga spår av att området är kraftigt eroderat kan ses. Vid foten av bergkullen hittar man fläckvis till synes friskt berg. Dock består dessa fläckar enbart av mineralet biotit, övriga mineral, som kvarts, kalifältspat och plagioklas, i graniten är totalvittrat. 5.4 Sprickor Utseendet av blocken och klipporna vid stränderna Whisky Bay samt Squeeky Beach härstammar till en början från att det under magmans avkylning bildats en mängd sprickor och sedan efter frameroderandet ligger vid havet och på grund av vattnet blivit formade. Genom vågslipningen har det vittrade materialet blivit bortspolat. När sprickor uppstått i graniten har vittringsprocesser arbetat under lång tid. Vidare har sedan tidvattnet kommit in och spolat rent sprickorna från lösmaterial. Därmed uppvisas relativt rundade former på blocken. 5.5 Lineament och förkastningar I Wilsons Promontory kan ett större spricksystem urskiljas. Detta system kan kopplas ihop med det dräneringssystem som finns i området. Vattenströmmarna följer ofta de lineament och förkastningar som finns, ett fenomen vilket är vanligt förekommande i granitlandskap. Då vattnet tränger in i sprickorna uppstår en förstärkt vittring, vilket slutligen leder till att ytterligare sprickor uppkommer. Wilsons Promontory är inget undantag för denna företeelse. Floderna följer till stor del förkastningarnas spår, vilket genom tiderna vidare utformat sänkan som följer den. Detta kunde enkelt studeras via flygfotografier. Längre ifrån sprickorna har flödessystemet en tendens att sedan över till ett dendritiskt mönster. Förkastningen som utgår från Oberon Bays norra del har vid ett läge ändrat riktning. Detta är orsakat av att den gamla förkastningslinjen blivit rubbad av tektonisk aktivitet. På grund av denna har vissa delar av landet förskjutits och detta kunde tydligt ses i flygfotografier över undersökningsområdet. Öarna utanför kusten består av fina inselberg. En del öar var mer långsträckta, bestod av toppar och dalar och såg i vissa lägen ut att vara helt avdelade av vattnet. En parallell till denna relief kunde dras till lineamenten och förkastningslinjerna belägna i land. Drog man en tänkt linje från förkastningen vid Oberon Bay och ut till The Great Glennie Islands, vilka ligger en liten bit utanför strandlinjen, såg man att sänkan på ön förmodligen var orsakad av förkastningen. Tolkningar av flygfotografier resulterade i ungefär samma resultat av lineamenten och förkastningarna Wallis och Hill kom fram till under deras undersökningar.

25

5.6 Topografiska steg De topografiska steg, vilka bl.a. kan ses vid Mt Oberon är enligt Hill (1996) uppkomna genom olikartad vittring orsakad av bergets sammansättning. Dessa steg skulle även kunna uppkomma genom intrusion av olika bergarter. Stegen skulle därmed kunna orsakas av att de tidigare bestått av en mindre motståndskraftig bergart och vittrat. De steg som senare ses består därmed av ett mer motståndskraftigt berg. Ser man på en bergartskarta över undersökningsområdet, består granituddarna huvudsakligen mest av samma sorts granit. Inga intrusioner och t.ex. kalksten, sandsten eller dylikt hittas. Norman Point, som exempel, består av X.B.A. och Leucogranit. Därmed kan inte de steg som hittas i undersökningsområdet vara uppkommet av det beskrivna sättet ovan.

26

6 Slutsatser

• Djupvittringen och senare tids mekaniska vittring i undersökningsområdet har resulterat i ett antal vittringsformer. Exempel på dessa är t.ex. kärnblock, torer, saltvittring och tafoni. Efter att vittringstäcket denuderat träder berg fram i dagen, vilket resulterar i att vittringsprocesserna kan ta vid. Kärnblock är den vanligaste förekommande vittringsformen i granitlandskap, vilka bildas av att graniten spricker upp under marken. I övrigt hittades vittringsformer som grusvittring, vinderosion och exfoliation i undersökningsområdet i Wilsons Promontory. Dessa vittringsformer hittades relativt frekvent vid Whisky Bay, Picnic Bay, Squeeky Beach, Norman Bay, Norman Point, Oberon Bay, samt på Mt Oberon. I området hittas olika sorters granit med olika sammansättning, där de vanligaste är Promontory Leucogranit, Biotit Adamellite och Xenolith Adamellite. Skillnaden i dessa ses i andelen procent kalifältspat, biotit och plagioklas. Den sistnämnda innehåller basaltrika xenoliter, vilka jämfört med den granit de sitter i är motståndskraftigt mot vittring. Högre innehåll av kvarts leder till högre resistens mot vittring, jämfört med en granit med ett högre innehåll av plagioklas. Mineralinnehållet styr därmed granitens hårdhet.

• I granit med högre halter av kvarts resulterade mätningarna med Schmidthammare i

höga R-värden, vilket tyder på högre hållfasthet. Vid Picnic Bay hittas granit med granatinnehåll, vilket resulterade i lägre hållfasthet. Vidare styrs R-värdena av effekten av t.ex. tidvatten, vind och salt. Mätningarna med Schmidt hammaren vid Whisky Bay och Squeeky Beach visar en tydlig påverkan av tidvattnet. Mätningar lågt ner på klipporna vid stränderna resulterade i relativt höga R-värden, vilket visades vid ca 70 % av mätningarna. Detta styrker den visuella tolkningen att klippan var polerad. Högre upp på klipporna är ytorna utsatta för väder och vind, spår av saltvittring kan ses och klipporna var även övervuxna av lav och musslor. Detta visas i något lägre R-värden, vilket betyder att ytan är mer vittrad. Toppen av Mt Oberon är utsatt för vindslipning, vilket även kunde ses av relativt höga R-värden.

• Undersökningar av spricksystemet och landformerna i Wilsons Promontory visar att

dessa kopplas ihop till varandra. Många av landformerna och vittringsformerna är starkt anknutna och spår av att spricksystemet styr landskapet kan ses på många platser i Wilsons Promontory. Topografin i Wilsons Promontory är ett resultat av omfattande djupvittring, ytvittring och denudation. Reliefen i området är ganska varierande, bestående av höga toppar och landområden precis intill havet. Bergets olika struktur och textur resulterar i en stegliknande topografi, där den sprickfria berggrunden bildar inselberg och trappsteg samtidigt som den sprickrika berggrunden bildar en negativ relief. Granit är motståndskraftigt mot vittring så länge som den inte innehåller några sprickor. Uppkommer sprickor, påbörjas vittringen i vittringszonerna i graniten. Beroende på sprickornas struktur bildas olika landformer. Stora landformer styrs i huvudsak av förkastningar och små vittringsformer, t.ex. kärnblock uppkommer genom sprickor som bildats vid magmans avkylning.

27

7 Referenser BJÖRNSSON S. 1937: Sommen – Åsundenområdet: en geomorfologisk studie. Meddelanden från Lunds Universitets geologiska institution. Avhandlingar, LV. 234 sidor. CAMPBELL E.M. & TWIDALE C.R. 1995: Lithologic and climatic convergence in granite morphology. Caderno Lab. Xeolóxico de Laxe. Coruña 20, 381-403.

CAMPBELL E.M. & TWIDALE C.R. 1995: The Various origins of minor granite Landforms. Caderno Lab. Xeolóxico de Laxe. Coruña 20, 281-306. CHAMLEY H. 1989: Clay Sedimentology. Springer-Verlag Berlin Heidelberg, Tyskland, 620 sidor. DAY M.J. & GOUDIE A.S. 1977: Field assessment of rock hardness using the Schmidt hammer. British Geomorphological Research Group, Technical Bulletin 18, 19-29 ETHERIDGE M.A. 1988: Bassian Zone. Geology of Victoria. Douglas J.G. & Ferguson J.A., eds. Geological Society of Australia, Victorian Division volym 26-28. HILL S.M. 1996: The differential weathering of granitic rocks in Victoria, Australia. AGSO Journal of Australian Geology & Geophysics 16, 271-276. HILL S.M. 1999: Mesozoic regolith and palaeolandscape features in southeastern Australia: significance for interpretations of denudation and highland evolution. Australian Journal of Earth Sciences 46, 217-232. HILL S.M. & JOYCE E.B. 1995: Granitic regolith and landscape evolution of Wilsons Promontory, Victoria. Proceedings of the Royal Society of Victoria 107, 1-10. HILL S.M., OLLIER C.D. & JOYCE E.B. 1995: Mesozoic deep weathering and erosion: an example from Wilsons Promontory, Australia. Zeitung für Geomorphologie 39, 331-339. JACKSON K.C. 1970: Textbook of Lithology. Mc Graw-Hill Book Company, Arkansas, 552 sidor. JOHANSSON M. 2000: The role of tectonics, structures and etch processes for the present relief in glaciated Precambrian basement rocks of SW Sweden. Gothenburg University, Earth Sciences Centre JOHANSSON M., MIGON P. & OLVMO M. 2001: Development of joint-controlled rock basins in Bohus granite, SW Sweden. Geomorphology 40: 145-161.

KAKKINEN E. 2002: Differentiering av bergytor av olika genes och ålder – undersökningar genomförda med Schmidt hammare. Göteborgs Universitet, Naturgeografiska Institutionen, 26 sidor.

28

KARNER T.: University of Melbourne, School of Earth Sciences. Excursion to Cape Liptrap and Wilsons Promontory, Field Notes 1999. Course Lecturer: Chris Wilson

KING L.C. 1962: The morphology of the Earth. A study and synthesis of world scenery. Edinburgh, Oliver and Boyd. 699 sidor.

LIDMAR-BERGSTRÖM K. 1995: Relief and saprolites through time on the Baltic shield. Geomorphology 12, 45-61. LIDMAR-BERGSTRÖM K., OLSSON S. & OLVMO M. 1997: Paleosurfaces and associated saprolites in southern Sweden. Geological Society Special Publication 120, 95-124 LJUNGNER E. 1930: Spaltentektonik und Morphologie der Schwedishen Skagerrak-Küste. Bulletin of the Geological Institution of the University of Uppsala XXI. MEAGHER D. & KOHOUT M. 2001: A field guide to Wilsons Promontory. Oxford, South Melbourne, 352 sidor. OLLIER C.D. 1960: The inselbergs of Uganda. Zeitschrift für Geomorphologie. 4: 43-52. OLLIER C.D. 1984: Weathering. Longman Inc. New York, 270 sidor. OLVMO M., LIDMAR-BERGSTRÖM K. & LINDBERG G. 1999: The glacial impact on an exhumed sub-Mesozoic etch surface in south-western Sweden. Annals of Glaciology 28, 153-160. OLVMO M. & JOHANSSON M. 2002: The significance of rock structure, lithology and pre-glacial deep weathering for the shape of intermediate-scale glacial erosional landforms. Earth Surface Processes and Landforms 27, 251-268. PLAYFAR J. 1802: Illustrations of the Huttonian Theory of the Earth. Creech, Edinburgh. PROCEQ 1977: Concrete Test Hammer – Types L and R, Operating Instructions. Proceq SA Zürich, Schwiez. RUDBERG S. 1973: Glacial erosion forms of medium size – a discussion based on four Swedish case studies. Zeitshrift für Geomorphologie 17, 33-48 SJÖBERG R. & BROADBENT N. 1991: Measurement and calibration of weathering using the Schmidt hammer, on wave washed moraines on the upper Norrland coast, Sweden. Earth Surface Processes and Landforms 16, 57-64 STRAKHOW N.M. 1970: Principles of lithogenesis. New York: Plinum Publishing Corporation. THOMAS M.F. 1994: Geomorphology in the tropics – a study of weathering and denudation in low latitudes. Wiley, Chichester, England, 460 sidor. TWIDALE C.R. 1982: Granite landforms. Elsevier, Amsterdam, 372 sidor.

29

30

WALLIS G.L. 1981: A study of the petrology, structure and emplacement of an S-type granitoid. Department of Earth Sciences, Monash University, 396 sidor. ZHENG Z. 1996: Tectonic development of the Bohus granite (SW Sweden) and its adjoining areas. Stockholm contributions in geology 44.

Kartor:

LAND INFORMATION GROUP 2000: Wilsons Promontory National Park. Land Victoria, Department of Natural Resources and Enviroment.