Straff- och offentligrättsliga legalitetsprincipenoru.diva-portal.org/smash/get/diva2:137113/FULLTEXT01.pdf · 8.AVSLUTANDE SAMMANFATTNING OCH DISKUSSION 31 KÄLLOR 41. Straff- och

Straff- och offentligrättsliga legalitetsprincipen

© Christian Andersson

Örebro UniversitetInstitutionen för BSRRättsvetenskap CC-uppsats, 10 p.Handledare: Catharina Sitte DurlingVT 2005

SSttrraaffff--oocchh

ooffffeennttlliiggrräättttsslliiggaalleeggaalliitteettsspprriinncciippeenn

Författare: Christian Andersson


© Christian Andersson

"The beginning is the most important partof any work, especially in the case of a young man;

for that is the time at which his character is being formed and the desired impression

most readily taken."

- Platon, "Staten"


© Christian Andersson I

SAMMANFATTNING

Regler är befallningar från normgivningsmakten som uttrycker hur den/de som regeln riktar

sig mot skall och får handla. Regler kan därför sägas vara handlingsmönster. Principer är

däremot regler med ”bör-sats”, d.v.s. hur rättstillämparen bör handla i ett specifikt mål. När en

princip anses viktig kan den helt eller delvis bli lagfäst. Legalitetsprincipen är ett exempel.

Den tillkännagavs skriftligt som princip år 1789 i Frankrike i och med revolutionen. Den

förvaltningsrättsliga legalitetsprincipen i Sverige blev inte lagstadgad förrän i 1974 års

regeringsform och innebär krav på lagstöd; all offentlig makt skall utövas under lagarna.

Beslut tagna av myndigheter skall ha författningsstöd och betungande beslut skall därutöver

ha särskilt stöd i lag.

Den straffrättsliga legalitetsprincipen lagstadgades år 1964 i brottsbalken. Principen inom

straffrätten har fyra förbud som tillsammans utgör legalitetsprincipen. Dessa är praeter

legem-, analogi-, retroaktivitets- och obestämdhetsförbudet. De tre förstnämnda är

lagstadgade och innebär krav på lagstöd, förbud till analogitolkning av bestämmelser samt

förbud att låta lag ge en tillbakaverkande kraft. Obestämdhetsförbudet är fortfarande en

princip i egentlig mening och innebär att lagstiftaren bör stifta begripliga och preciserade

straffbestämmelser.

Inom förvaltningsrätten är analogi- och retroaktivitetsförbudet inte lagfästa vilket kan

innebära att den enskildes rättsgaranti försvagas; förutsebarheten av hur och när den enskilde

kan bli ansvarig för sitt förfaringssätt enligt lag begränsas.

Legalitetsprincipen finns också uttryckt i Europeiska konventionen för mänskliga

rättigheter där bestämmelser och rättspraxis stödjer detta. De europeiska stater som ingått i

konventionen har förbundit sig till legalitetsprincipen och innefattas därmed i deras

rättssystem.


© Christian Andersson II

FÖRKORTNINGAR

• BrB - Brottsbalken

• BrP - Brottsbalkens promulgationslag

• EDMR - Europadomstolen för mänskliga rättigheter

• EKMR - Europeiska konventionen för mänskliga rättigheter

• HD - Högsta domstolen

• HovR - Hovrätten

• KR - Kammarrätten

• LR - Länsrätten

• RF - Regeringsformen

• RR - Regeringsrätten

• TR - Tingsrätten


© Christian Andersson III

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. INLEDNING 1

1.1 BAKGRUND 1

1.2 SYFTE OCH FRÅGEFORMULERING 1

1.3 DISPOSITION 1

1.4 AVGRÄNSNING 2

1.5 METOD OCH MATERIAL 2

2. RÄTTSPRINCIPER OCH RÄTTSREGLER 3

2.1 REGLER 3

2.2 PRINCIPER 4

3. LEGALITETSPRINCIPEN 6

3.1 INNEBÖRD 6

3.2 UTVECKLING 7

4. OFFENTLIGRÄTTSLIGA LEGALITETSPRINCIPEN 10

4.1 REGERINGSFORMEN 10

4.1.1 RÄTTSFALL RÅ 2004 REF 54 11


4.1.2.1 ANALYS 13


4.1.3.1 ANALYS 14

5. STRAFFRÄTTSLIGA LEGALITETSPRINCIPEN 15

5.1 PRAETER LEGEM-FÖRBUDET 15

5.1.1 RÄTTSFALL NJA 1996 S 370 17

5.2 ANALOGIFÖRBUDET 18

5.2.1 RÄTTSFALL NJA 2000 S 490 20

5.2.2 RÄTTSFALL RH 2003:67 20

5.3 RETROAKTIVITETSFÖRBUDET 21

5.4 OBESTÄMDHETSFÖRBUDET 24

6. RÄTTSSÄKERHET 25

7. LEGALITETSPRINCIPENS STÄLLNING I EUROPA 27

7.1 BAKGRUND 27

7.2 SVERIGE OCH EKMR 27

8. AVSLUTANDE SAMMANFATTNING OCH DISKUSSION 31

KÄLLOR 41


© Christian Andersson 1

1 Inledning

1.1 BakgrundSom författare av en uppsats måste man, enligt min mening, ha klart för sig den egentliga

bakgrunden till sitt ämnesval. Valet av ämne präglas ofta av författarens intresse och

nyfikenhet, vilket är orsaken till detta arbete.

Titeln på uppsatsen säger ganska mycket; denna ”skapelse” skall handla om legalitets-

principen inom straff- och förvaltningsrätten. Anledningen härav är just mitt intresse inom

dessa rättsområden, men varför skriva om legalitetsprincipen? Under mina studier i straffrätt

uppmärksammades den viktiga principen men jag visste också att den hade en betydelse inom

förvaltningsrätten. Mitt intresse- och nyfikenhetsmaskineri kom igång och jag ville veta mer

om den till synes (”livs-”) viktiga principen.

1.2 Syfte och frågeformuleringDenna uppsats har som syfte att undersöka och lösa problem som rör legalitetsprincipen inom

den offentliga förvaltningen och inom straffrätten. Även Europadomstolen och dess syn på

principen skall undersökas och diskuteras. Vad betyder principen inom straff- respektive

förvaltningsrätten? Vad har den för syfte och mening? Var uppkom grundtankarna om

principen och hur har den utvecklats? Varför har principen fått så stark genomslagskraft i

svensk lagstiftning? Gäller legalitetsprincipen även i Europeiska konventionen för de

mänskliga rättigheterna (EKMR)?

1.3 DispositionUppsatsens disposition är upplagd på följande sätt. Inledningsvis är syftet att läsaren skall få

klarhet i skillnaden mellan princip och regel. Detta följs av innebörden av legalitetsprincipen

och ett historiskt perspektiv av denna.. Därefter skall principen inom den offentliga för-

valtningen undersökas. Avsnittet kommer främst att utgöras av stödet för principen i

grundlagen. Sedan skall legalitetsprincipen inom straffrätten presenteras. Detta leder därefter

till rättssäkerheten. Som följs av en europeisk aspekt av principen. Slutligen kommer

författaren med egna, fria ord att sammanfatta, argumentera och diskutera arbetet med

bakgrund av syftet och frågeformuleringen.



Av dispositionen i övrigt kan sägas att de rättsfall som är av ”viktigare art” har fått

underrubriken ”Analys” där författarens egna kommentarer och slutsatser av rättsfallet

redovisas.

1.4 AvgränsningDenna uppsats tar sikte på legalitetsprincipen inom den offentliga rätten samt straffrätten.

Legalitetsprincipen inom skatterätten kommer inte att behandlas. Principens framväxt och

utveckling från och med upplysningstiden skall endast redovisas utifrån ett europeiskt och

svenskt perspektiv. Inom den offentligrättsliga delen skall principen enbart behandlas ur ett

makroperspektiv i grundlagen medan det skall vara mer ingående i straffrätten. Begreppet

rättssäkerhet som kommer att beröras ligger nära effektivitet men detta kommer inte att

behandlas. Avsnittet om den europeiska aspekten på legalitetsprincipen avses endast omfatta

EKMR. Emellertid kommer vissa begrepp rörande EU och förhållandet mellan unionen och

EKMR beröras men inte mer än absolut nödvändigt för förståelsen av konventionen och

Europadomstolen för mänskliga rättigheter (EDMR).

1.5 Metod och materialGenom deskriptiv litteraturstudie och rättsdogmatisk metod kommer författaren så klart som

möjligt att försöka redogöra för legalitetsprincipen och frågeställningen runt denna. För en

pedagogisk utformning av uppsatsen kommer författaren, då det krävs, upprita figurer; främst

i det avslutande kapitlet med egna diskussioner. Författaren kommer att argumentera för den

egna diskussionen och ställningstaganden.

För skrivandet av uppsatsen har författaren samlat in litteratur, offentligt tryck och

rättsfall; svenska brott- och förvaltningsmål samt mål från EDMR. Relevansen i rättsfallen är

uppenbar då samtliga handlar om legalitetsprincipen (och undantagen från denna). Avsnitt

från vissa domslut kommer att citeras och läggas in i uppsatsen då läsaren i det enskilda

rättsfallet direkt (utan ”mellanhänder”) skall se hur rätten resonerar. Viktigt att betona är

också att citerade avsnitt från Europadomstolens domar är på engelska men kommer också att

översättas till svenska av författaren, dels för enkelhetens skull för läsaren, dels för

tydligheten i författarens redovisning.

Litteraturen och offentligt tryck som har samlats in utgörs bl. a. av förklaringar till

författningstext, avhandlingar och studentlitteratur. Viss litteratur kommer att användas i

större utsträckning än annan p.g.a. dess olika grad av relevans.



Lex malla, lex nulla.

En dålig lag är ingen lag.-St. Thomas Aquinas

2 Rättsprinciper och rättsreglerSkillnaden mellan principer och regler är oklar då författare anses ha olika definitioner på

dessa termer. Vanligen ses dock en ”rättslig norm” vara ett gemensamt överbegrepp till

principer och regler.1

2.1 ReglerBeståndsdelarna i ett rättsystem är regler som står i en bestämd ordning till förhållande med

varandra. Generellt sett är en regel en ”om-så”-sats där ”om”-satsen kallas rättsfaktum och

”så”-satsen kallas rättsföljd. Uttrycksmässigt nämns oftast inte regeln i denna form. I

lagspråket uttrycks ”om”-satsen istället genom omvänd ordföljd eller bl. a. ”var och en” och

”den som”: 2

Den som olovligen tager vad annan tillhör med uppsåt att tillägna sig det, dömes, om tillgreppet innebär skada,

för stöld till fängelse i högst två år.3

En allmän definition av en regel är svår att formulera. Många författare anger olika

förklaringar till vad en regel är. En vanlig definition av en rättsregel är dock att dess

efterlevnad säkras genom statlig tvångsmakt, från stat mot medborgare, d.v.s. att rättsreglerna

ibland betraktas som statens vilja eller befallningar.4 Genom denna definition är det dock

svårt att få definitionen att passa in på de regelsystem som gäller mellan stater. De regler som

bestämmer de högsta statsorganens verksamhet, t.ex. kompetensfördelningen mellan regering

och riksdag, utgörs inte av någon statlig tvångsmakt. Definitionen på rättsregel passar därmed

inte heller in i detta avseende.5

1 Hellner, J, Rättsteori, 2:a uppl., 2004, s. 41.2 A a, s. 10 f.3 BrB 8:1.4 Hellner, Rättsteori, s. 38.5 Strömholm, S, Allmän rättslära, 6:e uppl., 1988, s. 39 f.



Teorin om statens ”befallning” avvisades av Karl Olivecrona6 men karaktäriserade

rättsreglerna ändå som fristående imperativ (fristående befallningar) fast ifrån en

oidentifierbar befallare. Den befallande personen är oftast lagstiftaren (vilket inte är en

enskild person). Rättsreglerna föreskriver därmed, utifrån de fristående imperativen, hur

individen skall handla vilket innebär att reglerna är handlingsmönster. 7

Regler kan i snäv mening anses vara preciserade och kunna tillämpas strikt när fakta, som

regeln avser, föreligger.8 Antingen gäller regeln och ett avgörande i rätten skall gå därefter

eller så gäller den inte. Det finns alltså inget mellanting.9

Regler kan inte heller vara mindre viktiga än andra. Strider två regler mot varandra kan

alltså inte den ena väga över den andra. Istället är den ena felaktig.10

2.2 PrinciperEn (rättslig) princip utmärks av att den är överordnad eller grundläggande men framför allt av

att det är en ”böra-regel”. Det är möjligt att göra undantag från denna regel utan att den måste

ändras då det t ex. vid ett rättsligt övervägande i ett enskilt fall finns särskilda

omständigheter.11 Principer kan alltså sägas vara regler formulerade med bör.12

Grundsatser, principer, anger enbart hur en bedömning skall ske i allmänhet och lämnar

ett stort utrymme för att ta hänsyn till olika omständigheter.13 En princip pekar alltså enbart

mot ett avgörande i en viss riktning och kan vara användbar i ett specifikt fall även utan att

bestämma utgången. Det är inte nödvändigt att låta principerna vara beslutande men de måste

tas i beaktande.14

Det kan finnas principer som mer eller mindre är stridande mot varandra. I sådant fall

måste rättstillämparen välja vilken av de stridande principerna som väger tyngst i det

specifika fallet. 15

6 Karl Olivecrona (1897-1980), Lundakademiker och professor i processrätt.7 Peczenik, A, Juridikens metodproblem, 2:a uppl., 1980, s. 31.8 Hellner, s. 41.9 Dworkin, Taking rights seriously, 16:e uppl., 1997, s 24.10A a, s. 27.11 Marcusson, L, Offentligrättsliga principer, 2005, s. 10.12 Asp, P, EU & Straffrätten, 2002, s. 271. Framöver kommer alltså legalitetsprincipens krav formuleras som”bör-sats”.13 Hellner, s. 41.14 Dworkin, s. 26.15 Marcusson, s. 10.



En princip är alltså en allmängiltig rättslig riktlinje som antingen är en skriven eller

oskriven norm som måste beaktas av beslutsfattaren.16 När en princip anses viktig kan den

helt eller delvis bli lagfäst, vilket är fallet med legalitetsprincipen.17

Som ovan nämnts kan en princip sägas sammanfatta skäl som normalt talar i en viss

riktning. Av legalitetsprincipen kan det följaktligen uttryckas att rättssäkerhetsskäl normalt

talar i den riktning som legalitetsprincipen anger. Finns det goda skäl kan legalitetsprincipen

frångås då det enligt ovan nämnts att principer uttrycks i ”bör” och om något annat skäl än

rättssäkerhetsskäl väger tyngre.18

16 Marcusson, s. 10.17 A s. Se även: Lernestedt, C, Kriminalisering, 2003, s. 105.18 Asp, s. 271. I uppsatsen kommer det senare att framgå att teorin om att frångå legalitetsprincipen (främst inomstraffrätten) inte är möjligt p.g.a. att den delvis är lagstadgad; se närmare om legalitetsprincipens ”princip-”respektive ”regelkaraktär” i kap. 5.4.



Summa jus, summa injuria.

Den högsta rätt kan vara den högsta orätt.-Cicero

3 Legalitetsprincipen

3.1 InnebördI regeringsformen (RF) 1:1 st. 3 stadgas att all offentlig makt utövas under lagarna. Denna

lagbundenhet för maktutövningen är grunden i legalitetsprincipen och avses att uttrycka att

Sverige är en rättstat.19 Inom förvaltningsrätten brukar detta preciseras genom två punkter: (1)

Författningsstöd måste alltid finnas för beslut tagna av myndigheter. (2) Myndigheternas rätt

att fatta betungande beslut för medborgarna kräver därutöver särskilt stöd i lag.20

Legalitetsprincipen gäller alltså för alla statliga och kommunala organ samt även för

riksdagen trots att det är där lagarna stiftas. Riksdagen kan dock ändra på lagar men den är

bunden av lagen så länge den är gällande. Detsamma gäller för regeringen och dess

förordningar.21

De preciserande punkterna (1) och (2) går alltså ut på att föreskriftskrav gäller inom

legalitetsprincipen. Kravet på lagstöd innebär att riksdagen skall besluta. Det räcker inte med

föreskrifter från regering eller förvaltningsmyndighet. Inte heller får domstolar och

myndigheter avgöra mål utan stöd i föreskrifter.22

Då föreskriftskrav är ett centralt led inom legalitetsprincipen kan man se

gränsdragningen mellan normgivning och rättstillämpning som en annan utgångspunkt.

Föreskriftskravet säger att lagstiftaren eller annan normgivare skall bestämma hur lagen skall

se ut. Ingen domstol eller annan rättstillämpare skall ha det som uppgift. Den skall endast

tillämpa lagen och de som förespråkar en strängare tillämpning av principen ser då helst att

domstolen gör detta med restriktiv lagtolkning, till och med så pass restriktivt att det övergår

19 Gustafsson, E, Missbrukare i rättstaten, 1:a uppl., 2001, s. 70.20 Marcusson, s. 44.21 Strömberg, H, Sveriges författning, 19:e uppl., 2004, s. 19.22 Marcusson, s. 44.



till förbud mot analogisk tolkning, så att lagstiftarens mening och syfte med lagen inte

rubbas.23 Därmed kan föreskriftskravet bevaras i praktiken.24

En annan utgångspunkt med föreskriftskravet som ett centralt led inom legalitetsprincipen

är att den enskildes rättssäkerhet25 garanteras genom att maktutövningens lagbundenhet

uppfyller kravet på förutsebarhet.26

Inom straffrättens legalitetsprincip gäller fyra förbud, (I) praeter legem-förbudet

(lagstödskrav), (II) analogiförbudet (förbud att tolka bestämmelser analogt) och (III) retro-

aktivitetsförbudet (förbud att låta lag ge en tillbakaverkande kraft) samt (IV) obestämdhets-

förbudet (förbud att stifta obegripliga och opreciserade lagar).27 Samtliga förbud kommer att

behandlas senare i arbetet.28

Till skillnad från straffrätten finns inget lagfäst analogi- eller retroaktivitetsförbud inom

förvaltningsrätten vilket innebär en brist i rättsäkerhetsgarantin för den enskilde.29

3.2 UtvecklingUnder det första skedet av upplysningstiden var den franske författaren Voltaire en aktuell

representant. Som ”upplysningsman” kritiserade han bl. a. de dåvarande rättsliga

institutionerna och förde en ivrig kamp mot den franska rättskipningen. Voltaire kämpade för

allas likhet inför lagen och för en noggrann lag av hur domstolarna bör döma.30

Voltaires och andra upplysningsmäns kritik ledde till den franska revolutionen som gav

upphov till den franska rättighetsförklaringen år 1789. Grundtankarna om lagbundenheten kan

spåras ännu längre tillbaka i tiden men som princip tillkännagavs dessa tankar genom den

franska rättighetsförklaringen.31 I denna ”Déclaration des droits de l’homme et du citoyen”

som antogs av den inkallade nationalförsamlingen finns i artikel 3 ett uttalande om att all

23 Rättsfall pekar på att analogiförbud inte erkänns inom förvaltningsrätten. Se rättsfall i kap. 4.1.3 Se även kap.5.2 om innebörden av analogiförbudet.24 Marcusson, s. 44.25 Redan här kan sägas att rättssäkerheten, i form av förutsebarhet genom legalitetsprincipen, innebär att denskall motverka missbruk av statens tvångsmakt gentemot den enskilde. Rättssäkerhet innebär alltså inte attsamhället skall skydda medborgaren från brott. Detta bör istället införas under begreppet rättskydd ellerrättstrygghet. Se Leijonhufvud, M, Wennberg, S, Straffansvar, 7:e uppl., 2005, s. 29. Se även kap. 6.26 Marcusson, s 44 f. Se även Jareborg, N, Allmän kriminalrätt, 2001, s. 57 f.27 Leijonhufvud, M, Wennberg, S, Straffansvar, 7:e uppl., 2005, s 22. Se även Jareborg, N, Straffrättsideologiskafragment,1992, s. 93.28 Se kap. 5.29 Marcusson, s. 53.30 Strahl, I, Makt och rätt, 2003, s. 68 f.31 Marcusson , s. 45.



makt härrör från folket.32 Rättssäkerheten värnas i den franska rättighetsförklaringen bl. a.

genom artikel 7 där häktning och annat frihetsberövande utan stöd av lag förbjuds samt i

artikel 8 där grundsatsen ”att ingen må dömas till straff utan stöd av lag” är fastslagen:33

Ingen må straffas utan stöd av lag, som stiftas och utfärdas före brottet och som tillämpas lagenligt.

Tidigare ansågs domstolarna ha möjlighet att i vid utsträckning döma till straff för en gärning

som de ansåg vara straffvärd även om det inte fanns någon tillämplig straffbestämmelse i

lagen. Upplysningsfilosoferna, som nämnts ovan, kritiserade detta tillvägagångssätt och deras

uppfattning kom till uttryck i artikel 8. Den tyske straffrättsprofessorn Anselm von Feuerbach

som anses vara legalitetsprincipens upphovsman nämnde grundsatsen i början av 1800-talet

med de latinska orden ”Nullum crimen, nulla poena sine lege”. 34 I artikel 9 uttrycks att envar

skall anses oskyldig intill dess han förklarats ansvarig till brott. Med dessa artiklar, 7, 8 och 9,

i den franska rättighetsförklaringen är det särskilt straffrättens legalitetsprincip som träder

fram och det var just denna som först blev erkänd som ”straffrättens formalprincip”. Genom

artikel 4 som föreskriver att ”för utövning av människans naturliga rättigheter finns inga andra

gränser än de som är nödvändiga för att tillförsäkra samhällets övriga medlemmar samma

rättigheter, och dessa gränser kunde endast fastställas genom lag”, samt genom artikel 5 som

uttrycker att ”handlingar som var till men för samhället fick endast förbjudas genom lag och

vad som inte var förbjudet i lag fick inte förhindras och inte heller fick någon tvingas göra vad

lag inte påbjöd”, så kan legalitetsprincipen innefatta hela den offentliga rätten.35 Grundsatsen

är idag lagfäst i många länders regelsystem och i de västerländska kulturländer där principen

inte är inskriven i lagen anses den ändå gälla.36

RF från år 1809 (som gällde fram till år 1974) innehöll inte någon straffrättslig

legalitetsprincip men grundlagens dåvarande formuleringar gjorde det möjligt att åberopa

principen som stöd. Dessa formuleringar gjorde det också naturligt att hävda en

förvaltningsrättslig legalitetsprincip långt senare. På 1940-talet uttrycktes en sådan princip

och innebar att förvaltningsmyndigheterna hade rätt att använda alla maktmedel som de

behövde för att fullgöra sina uppgifter utan att åberopa annat stöd än ändamålsenligheten. För

att få ingripa i de fri- och rättigheter som skyddades av 16 § i 1809 års RF var de dock

32 Art. 3 ordagrant: ”Le principe de toute souveraineté réside essentiellement dans la Nation. Nul corps, nulindividu ne peut exercer d’autorité qui n’en émanie expressément.”33 Strahl, I, Makt och rätt, s. 82 ff.34 A a, s 84. Se även: Marcusson, s. 46.35 Marcusson, s. 45 f.36 Strahl, I, Makt och rätt, s. 84.



tvungna att ha stöd av lag eller ”laga stadga”, d.v.s. en författning som tillkommit av kungen

och riksdagen eller enbart kungen:

Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa och orätt hindra och förbjuda, ingen förderfva

eller förderfva låta till lif, ära, personlig frihet och välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömd är, och ingen

afhända eller afhända låta något gods, löst eller fast, utan ransakning och dom, i den ordning Sveriges lag och

laga stadgar föreskrifva; ingens fred i dess hus störa eller störa låta; ingen ifrån ort till annan förvisa; ingens

samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin religion, så vidt han

derigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer. Konungen låte en hvar blifva dömd

af den domstol, hvarunder han rätteligen hörer och lyder.

Ändamålsenlighetskravet räckte alltså inte i dessa fall. Denna legalitetsprincip skyddade alltså

den enskilde från att utsättas för fysiskt eller psykiskt tvång eller tvingas göra något som

angrep hans fri- och rättigheter utan stöd av författning.37

Det var inte förrän långt in i välfärdsstatens period som legalitetsprincipen slog igenom i

den förvaltningsrättsliga doktrinen i Sverige. Bakgrunden till detta var rent praktiskt att

författningsvolymen och dess komplexitet hade ökat markant samt att en friare lagtolkning

hade börjat användas. Krav på författningsstöd i enlighet med legalitetsprincipen fastslogs i

svensk offentlig rätt efter tillkomsten av 1974 års RF. Principen har stärkts efter senare

ändringar i RF som förbättrat individens skydd för grundläggande fri- och rättigheter.38

Den straffrättsliga legalitetsprincipen föreslogs bli lagfäst första gången i 1832 års förslag

till allmän kriminallag. Det visades dock under diskussionen kring förslaget att meningarna

var delade då bl. a. Högsta domstolen, Svea hovrätt och Göta hovrätt avstyrkte förslaget.

Legalitetsprincipen anses dock vid tiden för 1864 års strafflag ha blivit erkänd som en del av

gällande rätt men blev inte formellt lagfäst i brottsbalken (BrB) förrän 1964.39

37 Marcusson, s. 47.38 A a, s. 48 f.39 A a, s. 46.



Legum servi sumus ut liberi esse possimus.

Vi är lagarnas slavar så att vi

kan vara fria.-Cicero

4 Offentligrättsliga legalitetsprincipen

4.1 RegeringsformenNågot generellt uttryck för en förvaltningsrättslig legalitetsprincip finns inte utanför RF.

Uttrycket enligt RF 1:1 st. 3 att den offentliga makten utövas under lagarna tillkom i

grundlagspropositionen år 1973.40

Med ”lag” avser RF författningar som riksdagen har beslutat. Orden ”under lagarna” i RF

1:1 st. 3 avser dock inte bara lagar i form av riksdagsbeslut utan även andra generella

rättsnormer. Därmed kan det konstateras att RF 1:1 st. 3 slår fast den första preciserade

punkten av två i legalitetsprincipen: (1) Författningsstöd måste alltid finnas för beslut tagna av

myndigheter.41 Det sägs dock ingenting i lagrummet om den andra punkten: (2)

Myndigheternas rätt att fatta betungande beslut för medborgarna kräver därutöver särskilt stöd

i lag. För att hitta stöd i RF som bevisar (2) får man alltså gå till andra grundlagsstadganden.42

Lagrummen om grundläggande fri- och rättigheter i 2 kap. RF blir den första anhalten i

grundlagen för att söka stöd till (2). 6 § i detta kapitel skyddar mot påtvingat kroppsligt

ingrepp och 8 § mot frihetsberövande. Förutsättningar för att begränsa fri- och rättigheter

stadgas i 12 § där vissa av rättigheterna, bl. a. enligt 6 och 8 §§, får begränsas men enbart

genom lag. Nästa anhalt i RF blir i 8 kap. om lagar och andra föreskrifter. RF 8:1 hänvisar till

lagkravet i 2 kap:43

Av bestämmelserna i 2 kap. om grundläggande fri- och rättigheter följer att föreskrifter av visst innehåll ej får

meddelas eller får meddelas endast genom lag samt att förslag till lag i vissa fall skall behandlas i särskild

ordning.

40 Marcusson, s. 49. Se även: Prop. 1993/94:90 s. 228.41 Se kap. 3.1.42 Marcusson, s. 50.43 Strömberg, H, Allmän förvaltningsrätt, 22:a uppl., 2003, s. 64. Se även: Gustafsson, s. 71.



I lagrummen RF 8:2-5 anges att vissa föreskrifter i övrigt skall meddelas genom lag. 3 §

omfattar föreskrifter om åligganden för enskilda eller som i övrigt avser ingrepp i enskildas

personliga eller ekonomiska förhållanden. Enligt 7 § kan riksdagen bemyndiga regeringen att

utfärda föreskrifter om (och endast om) föreskrifterna enligt 3 § går utanför området i 2 kap.

Kravet på lagstöd för vissa betungande förvaltningsbeslut, enligt RF, gäller alltså sådana

beslut som ingriper i fri- och rättigheter enligt 2 kap. eller som i övrigt faller utanför 8:7. Den

offentligrättsliga legalitetsprincipens två led, (1) och (2) har därmed fått sitt stöd i

grundlagen.44

Den förvaltningsrättsliga legalitetsprincipen ligger nära kompetensregler. Riksdagen kan

fatta beslut genom lag och med stöd av RF 2:12 kan beslutsfattaren inskränka fri- och

rättigheterna. RF anger inte andra gränser för riksdagens befogenheter än tre regler i 2:12 st. 2

där (a) begränsningar måste tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt

samhälle, (b) normgivningsmakten får aldrig genom beslutet gå längre än vad som är

nödvändigt med hänsyn till ändamålet och (c) den fria åsiktsbildningen får aldrig hotas genom

beslutet.45 Även om lagstiftaren har möjlighet att stifta lag som inskränker fri- och

rättigheterna får lagen inte strida mot EKMR enligt RF 2:23. 46 Bryter lagstiftaren mot

sistnämnda lagrum kan rättstillämparen enligt RF 11:14 genom sin lagprövningsrätt underlåta

tillämpning av den ”felande lagen”.47

Ett av den straffrättsliga legalitetsprincipens förbud, retroaktivitetsförbudet, har fått sitt

stöd i RF 2:10 st. 1.48 Som ovan nämnts finns inte någon motsvarighet inom

förvaltningsrätten. Denna avsaknad till retroaktivitetsförbud inom den offentligrättsliga

legalitetsprincipen innebär att enskildas rättssäkerhet kan riskeras.49 Inte heller finns något

klart och tydligt analogiförbud inom förvaltningsrätten. Praxis pekar mot att förbud mot

analogisk lagtolkning inte erkänns inom den offentliga rätten.50

4.1.1 Rättsfall - RÅ 2004 ref 54I detta fall aktualiserade den högsta instansen lagstödskravet enligt legalitetsprincipen.

Klaganden blev uppsagd från sin arbetsplats med sex månaders uppsägningstid och fick

44 Marcusson, s. 50 f. Se även: Strömberg, Allmän förvaltningsrätt, s. 64.45 Marcusson, s. 52.46 Se kap. 7.2.47 Petrén, G, Ragnemalm, H, Sveriges grundlagar och tillhörande författningar med förklaringar, 1980, s. 304 ff.Se närmare om lagtillämpningsunderlåtelse i kap. 5.1.48 Se kap. 5.3 om innebörden av retroaktivitetsförbudet.49 Marcusson, s. 53. Se rättsfall i kap. 4.1.2. Angående rättssäkerheten: se kap. 6.50 A a, s. 63. Se rättsfall i kap. 4.1.3.



därmed av försäkringskassan en delpension utbetald dessa månader. Delpensionen fortsatte

dock ytterligare fyra månader. Den allmänna försäkringskassan beslutade att klaganden var

återbetalningsskyldig för felaktig utbetalning samt påförde honom ränta på beloppet.

Klaganden var ostridigt skyldig att betala tillbaka det felaktiga beloppet men däremot

hävdade han att han inte skulle betala någon ränta på den felaktiga delpensionen. Även om

räntan genom hundraårig tillämpning i civilrättsliga förhållanden kan sägas vara vedertagen,

kan detta inte vara fallet i förhållanden inom förvaltningsrätten, som rör statens ensidiga

maktutövning mot medborgarna. Räntan borde anses som en form av tvångs- eller

sanktionsavgift som krävde lagstöd enligt RF 8:3.

Länsrätten (LR) och kammarrätten (KR) konstaterade att föreskrifter om debitering av

ränta är ett betungande åliggande för den enskilde, vilket kräver lagform. I RF 8:3 anges att

föreskrifter skall meddelas genom lag om förhållandet mellan enskilda och det allmänna som

gäller åliggande för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller

ekonomiska förhållanden. Enligt RF 8:9 st. 2 kan regering eller kommun efter bemyndigande

av riksdagen meddela sådana föreskrifter om avgifter som genom RF 8:3 annars skall

meddelas av riksdagen. Instanserna konstaterade dock vidare att genom 20:16 lagen

(1962:381) om allmän försäkring, (AFL), har riksdagen uppdragit åt regeringen att meddela

de närmare föreskrifter som är nödvändiga för bl. a. tillämpningen av återkravsbestämmelser.

Ränta borde också enligt instanserna betraktas som en så pass naturlig biförpliktelse att

bestämmelser om ränta i en förordning inte kan anses falla utanför riksdagens ovan nämnda

bemyndigande i AFL. Inte heller stod räntebestämmelserna i strid med grundlag eller annan

överordnad författning. Klaganden blev alltså skyldig att betala ränta på det felaktigt utgivna

beloppet.

Regeringsrätten (RR) framhöll att rätten för en myndighet att ta ut ränta på ett belopp

(fordran) baseras på en offentligrättslig lagstiftning och förutsätter ett uttryckligt författnings-

stöd. Försäkringskassornas verksamhetsområde enligt AFL ger kassorna särskilda rättigheter

vid enskildas återbetalningsskyldighet. Högsta instansen ansåg därmed att återbetalnings-

bestämmelsernas tillämpningsområde borde begränsas till vad ordalydelsen verkligen anger.

Denna ordalydelse säger att kassornas återkravsrätt avser endast det belopp som betalats ut för

mycket. Krav på ränta kunde alltså inte anses ha något lagstöd. Regeringsrätten konstaterade

vidare att utan uttryckligt lagstöd saknar försäkringskassorna rätt att ta ut ränta för sina

återbetalningskrav. Klaganden fick därmed bifall och undgick ränta.



4.1.2 Rättsfall - RÅ 1988 ref 132Legalitetsprincipens retroaktivitetsförbud är oklar på det förvaltningsrättsliga området. Detta

kan konstateras bl. a. i detta rättsfall.

Regeringen hade gett vägverket i uppdrag att upprätta en arbetsplan för utbyggnad av

väg. Efter upprättandet av arbetsplanen beslutade verket att fastställa planen, d. v. s. börja

vägbyggandet. Besvär (överklagan) över vägverkets fastställelse med åberopandet av miljö-

och naturvårdsskäl anfördes hos regeringen men avslogs. Hos RR ansöktes resning i regerings

beslut. Lagändringar med bl. a. krav på miljökonsekvensbeskrivning hade trätt i kraft efter

verkets beslut på arbetsplanen men före regeringens beslut att avslå besvär. RR beviljade

resning och anförde bl. a.:51

Av allmänna förvaltningsrättsliga grundsatser har ansetts följa att bestämmande för vilka förvaltningsrättsliga

föreskrifter – avseende både förfarandet och prövningen i sak – som skall tillämpas i ett mål eller ärende som

regel är vilka föreskrifter som är i kraft när prövningen sker. Det anförda har ansetts gälla även vid prövning av

besvär över beslut som fattats före ikraftträdandet av de föreskrifter som gällde vid besvärsprövningen.

Undantag från dessa grundsatser kan dock vara uttryckligen föreskrivna i övergångsbestämmelser eller följa av

uttalanden i motiven till lagstiftningen. Fall kan också tänkas där av omständigheterna framgår att lagstiftaren

inte avsett att de nya bestämmelserna skall tillämpas helt enligt de angivna grundsatserna i ett övergångsskede.

4.1.2.1 Analys

Utifrån citatet ovan kan man, utan tvekan, se att det handlar om tillämplig föreskrift vid

prövningstillfället. RR uttrycker inte detta med ordet retroaktivitet och inte heller finns något

uttryck för vad som är till nackdel och fördel för den enskilda parten. Ärenden hos

myndigheter och högre instanser skall behandlas med regler som finns vid tidpunkten för

prövningen och att det finns undantag till detta har RR förutsatt (se kursivering ovan). Den

följande frågan som uppkommer då är hur rätten ställer sig till nya lagar i prövningen som

försämrar enskildas rättsläge. Rättsfall RÅ 1996 ref 57 belyser detta. Ett klargörande citat av

domen, strax efter en hänvisning till RÅ 1988 ref 132, uttrycker: ”Det framstår emellertid inte

som rimligt att till den enskildes nackdel tillämpa en lagstiftning av det i målet aktuella slaget

retroaktivt, i vart fall inte om detta är föreskrivet i särskilda övergångsbestämmelser eller det

av regelsystemet i övrigt tydligt kan utläsas att en sådan tillämpning är åsyftad.” Alltså bör en

retroaktiv tillämpning endast utdömas om det är föreskrivet i särskilda övergångs-

51 Författarens kursivering.



bestämmelser eller tydligt kan utläsas av regelsystemet. I annat fall skall rättstillämpning ske

till den enskildes fördel.

4.1.3 Rättsfall - RÅ 1996 ref 11Detta rättsfall pekar på att analogiförbud inom förvaltningsrätten inte erkänns. Klaganden

hade dömts för medhjälp till rattfylleri och därefter fått sitt körkort indraget genom LR:s

beslut. Klaganden yrkade bl. a. på att påföljden istället skulle sättas ned till varning. KR

gjorde samma bedömning som länsrätten.

RR konstaterade att körkortslagens bestämmelser om varning enligt ordalydelsen inte

gick att tillämpa på fall av medhjälp till rattfylleri eftersom kravet var att körkortsinnehavaren

varit gärningsman. Körkortsåterkallelse till följd av en brottslig handling innebär enligt RR

”ett ingripande av sådan karaktär att prövningen av frågan om körkortsingripande kan anses

stå straffrättsskipningen nära”. Rätten tog hänsyn till BrB och hävdade att det skulle ”anses

vanskligt att beträffande mål av ifrågavarande typ […] införa analogitolkningar av gällande

författningsbestämmelser”. Det gick alltså inte, enligt analogiförbudet, att tillämpa

”varningsbestämmelsen” på fall av medhjälp till rattfylleri. Den högsta instansen ansåg dock

vidare att det var mindre tillfredsställande att inte kunna tillämpa de sedvanliga reglerna om

varning istället för körkortsåterkallelse (som en analogi tillät) för någon som dömts till

medhjälp till rattfylleri (om klaganden dömts för rattfylleri hade de sedvanliga reglerna

kunnat tillämpas utan hinder). RR uppfattning var att ett yrkande om varning ändå kunde

prövas materiellt med utgångspunkt i den lagtext som berörde fallet. Yrkandet om varning

istället för körkortsåterkallelse prövades alltså men ogillades.

4.1.3.1 Analys

Rätten ansåg att det var mindre tillfredsställande att inte kunna pröva ”körkortsfrågan” och

tillät därför en analogi av bestämmelserna. Det som är intressant här är att rätten tillät en

analogi och att instansen inte uttrycker att denna analogi innebar en fördel för den enskilde.

Analogiförbud erkänns alltså inte inom förvaltningsrätten.



Nullum crimen, nulla poena sine praevia lege poenali.

Inget brott och inget straff utan då existerande strafflag"-Paul Johann Anselm Ritter von Feuerbach

5 Straffrättsliga legalitetsprincipenInom straffrätten är legalitetsprincipen en samlingsterm för flera ”delprinciper” uttryckta i

förbud. Dessa anses vara praeter legem-förbudet, analogiförbudet, retroaktivitetsförbudet och

obestämdhetsförbudet.52

Förbuden innebär att den enskildes rättsäkerhet garanteras genom att ställa krav på

lagstiftningen av det slag som innebär att den enskilde kan förutse straffrättsliga ingripanden.

Medborgaren skall kunna förutse ingripanden genom straffbestämmelsens utformning (genom

praeter legem-förbudet), tolkning (genom analogiförbudet) och tillämplighet i tid (genom

retroaktivitetsförbudet). En annan förutsättning för förutsebarheten är lagtextens begriplighet

och precision (genom obestämdhetsförbudet).53 Nedan kommer respektive förbud att

behandlas.

5.1 Praeter legem-förbudetDet första förbudet inom legalitetsprincipen som skall behandlas är praeter legem-förbudet54

som innebär krav på skriven lag och kan uttryckas i satsen ”Nullum crimen sine lege scripta”,

inget brott utan skriven lag.55

I straffrätten (och även förvaltningsrätten) finns det i RF 8:3 st. 1 och 2 ett stadgande om

krav på skriven lag:

Föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna, som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt

avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden, meddelas genom lag.

Sådana föreskrifter är bland andra föreskrifter om brott och rättsverkan av brott […].

Även BrB:s inledningsparagraf stadgar om krav på lagstöd. BrB 1:1:56

52 Jareborg, Straffrättsideologiska fragment, s. 93 f. Se även: Frände, Dan, Den straffrättsliga legalitetsprincipen,1989, s. 1 ff.53 Jareborg, N, Allmän kriminalrätt, 2001, s. 57 f. Se även: Jareborg, Straffrättsideologiska fragment, s. 94.54 Uttrycks även som lex scripta-kravet. Se Jareborg, Straffrättsideologiska fragment, s. 93.55 Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 58.56 Prop. 1993/94:130 s. 17 ff.



Brott är en gärning som är beskriven i denna balk eller i annan lag eller författning och för vilken straff som sägs

nedan är föreskrivet.

Praeter legem-förbudet riktar sig både till lagstiftaren och till rättstillämparen. Lagstiftaren

bör inte tillåta att brottspåföljd ådöms utan stöd i lag och rättstillämparen bör inte ådöma

brottspåföljd utan stöd i lag.57 Då rättstillämparen bör följa skriven lag förutsätts lagtolkning

och med detta förstås tolkning av given text; att bestämma textens mening.58

Rättstillämpningen inom straffrätten bör alltså ske med lagstöd enligt legalitetsprincipen,

men dock inte för vägrad rättstillämpning trots stöd av lag. Denna tillämpning i strid mot

strafflagen kan vara motiverad, trots praeter legem-förbudet; p.g.a. att (i) strafflagstiftning kan

komma till stånd utan att den är giltig, (ii) föreskrift inom straffrätt strider mot en överordnad

författning samt (iii) straffbestämmelser inte är gällande.59

Då situationen (i) uppstår kan rättstillämparen vägra lagstödstillämpning. Det finns två

typer av ogiltighet; formell och materiell. Den formellt ogiltiga författningen har tillkommit i

strid mot gällande bestämmelser om hur lag skall stiftas och vem som har rätt att stifta lag

(formell lagstiftningskompetens). Exempel på en formellt ogiltig lagstiftning är den ändring

som regeringen gör i BrB. Agerandet bryter mot RF 1:4, 8:3 och 8:7. Att lagstifta om en

föreskrift, eller att ge den ett innehåll (materiell lagstiftningskompetens), på ett sätt som är

förbjudet innebär att en materiellt ogiltig författning har kommit till stånd. Exempel på detta

är att riksdagen beslutar att en ny straffbestämmelse skall tillämpas retroaktivt.60 Detta bryter

mot RF 2:10, 2:12 samt 8:1. Gränsen mellan formellt och materiellt ogiltig författning är inte

helt klar men oavsett vilket, skall rättstillämparen inte använda sig av ogiltig lagstiftning trots

det strikta preater legem-förbudet.61

Trots att lagstiftaren kan ha haft formell och materiell kompetens och giltighet att stifta

lag kan föreskriften strida mot överordnad författning (ii). Exempelvis ansågs lagen

(1947:164) om förbud mot politiska uniformer i ett rättsfall62 strida mot RF:s regler om skydd

för yttrandefriheten.63

57 Jareborg, Straffrättsideologiska fragment, s. 94.58 Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 106. Praeter legem-förbudet (krav på lagstöd) innebär lagtolkning som gårnära till hands med legalitetsprincipens analogiförbud. Se kap. 5.2 Uppsatsförfattaren har i detta arbete ingenavsikt att redovisa rättstillämparens lagtolkningsmetoder.59 A a, s. 106 och s. 119 ff.60 Se retroaktivitetsförbudet i kap. 5.3.61 Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 119 f.62 RH 1997:47.63 Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 120.



EKMR har samma rang som svensk lagstiftning och är därmed inte överordnad straff-

bestämmelserna. EKMR blir dock den överordnande författningen om riksdagen skulle bryta

mot RF 2:23:64

Lag eller annan föreskrift får ej meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av den europeiska

konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Strafflagstiftning kan vara giltig men inte gällande. Trots stöd i giltig lag bör rättstillämparen

inte använda sig av den lagen om denna inte är gällande (iii) på det sätt att den kungjorts och

trätt i kraft.65 Lagens ikraftträdande och dess tidpunkt måste kompletteras med kungörelse

enlig lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar.

RF 11:14, om lagprövningsrätt, stadgar stödet för rättstillämparens vägran att tillämpa

ogiltig lag enligt (i), (ii) och (iii):66

Finner domstol eller annat offentligt organ att en föreskrift står i strid med bestämmelse i grundlag eller annan

överordnad författning eller att stadgad ordning i något väsentligt hänseende har åsidosatts vid dess tillkomst, får

föreskriften icke tillämpas. Har riksdagen eller regeringen beslutat föreskriften, skall tillämpning dock underlåtas

endast om felet är uppenbart.

5.1.1 Rättsfall – NJA 1996 s 370Kravet att följa skriven lag gäller som sagt inte då (i) till och med (iii) kan åberopas. Detta

rättsfall illustrerar instansernas klargöranden om en formell ogiltig bestämmelse föreligger

och om denna strider mot grundlagen.

Regeringen hade enligt en kungörelse överlåtit till den så kallade gränsälvskommissionen

rätten att utfärda ett förbud för fiske. Den åtalade mannen bröt mot förbudet då han enligt

bestämmelsen bedrivit olaga fiske i norra Sverige. Han medgav att han satt ut fiskeredskapen

men att de inte var fiskande. TR fann att mannen var skyldig. HovR gick på TR:s linje och

fastställde domslutet.

Mannen överklagade till HD och yrkade ogillande av åtalet med stöd för åberopandet av

att gränsälvskommissionens kungörelse innebar ett grundlagsstridigt intrång i den enskilda

fiskerätten. Han ifrågasatte om kommissionen ”verkligen tillerkänts sådana utomordentliga

64 A a, s. 120. Se kap. 7.2.65 Gällande lagstiftning är inte detsamma som gällande rätt. Gällande rätt är i grunden en strukturellsammansättning (en konstruktion) av gällande lagstiftning. Se Hellner, s. 29 f. och Jareborg, Allmänkriminalrätt, s. 118.66 Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 120.



befogenheter att utan ekonomisk kompensation till de drabbade kunna förvandla en enskild

fiskerätt till en nullitet och genomföra en smygexpropiering av denna”. Riksåklagaren

hävdade att rätten till ersättning vid expropriation67 och andra inskränkningar är tillförsäkrad

enligt RF 2:18 men att bestämmelsen inte omfattar de inskränkningar som målet gällde.

HD anförde att regeringens förordning, som överlät rätten till gränsälvskommissionen att

föreskriva förbud och begränsningar av fisket, inte har grundats på ett sådant beslut av

riksdagen som är föreskrivet i RF 10:5. Denna typ av överlåtelse från regeringen till

kommissionen ansåg falla under bestämmelsen, men att det inte har gått till på rätt sätt enligt

föreskriften. Enligt RF 11:14 hade instansen rätt att underlåta tillämpningen av just den

straffbestämmelse som fanns i gränsälvskommissionens stadgande.

Av det anförda följer att i regeringsformen stadgad ordning [RF 10:5 st. 4] för överlåtelse av befogenhet till

mellanfolklig organisation [gränsälvskommissionen] får anses ha blivit i väsentligt hänseende åsidosatt när

regeringen i 1987 års förordning till gränsälvskommissionen överlät rätten att besluta om en sådan föreskrift […]

Felet framstår som uppenbart.

5.2 AnalogiförbudetRättspraxis visar att analogiförbudet inte erkänns inom förvaltningsrätten. Däremot är det

inom straffrätten ett förbud som tillämpas strikt.68

Straffbestämmelsens ordalydelse skapar den gräns där tolkning som sträcker sig mot att

förverkliga straffstadgandets ändamål inte får överskridas. Lagen skall tolkas men inte genom

analogi. Skillnaden ligger i att tolkningen av en bestämmelses tillämpning håller sig inom

gränsen för ordalydelsen medan en analogi av en bestämmelse ger möjlighet att tillämpning

sker utanför dess ordalydelse.69 Detta analogiförbud innebär att lagtexten är den tyngsta och

mest relevanta rättskällan. Stöd för tillämpning, i strid mot stadgandets ordalydelse, från en

annan rättskälla bör inte godtas. Hjälp att tolka straffbestämmelser finns dock i lagförarbetena

men så länge rättstillämparen håller sig inom bestämmelsens ordalydelse bryter inte denne

mot analogiförbudet. Plikt att följa förarbeten som tolkningsmaterial finns inte och är de

motsägelsefulla beaktas de vanligtvis inte. Strider förarbetena mot lagtexten, har lagen

företräde. 70

67 Expropriation: rättsligt förfarande som innebär att någon, vanligtvis staten eller en kommun, tvångsvis löser inegendom, i huvudsak mark för olika allmännyttiga ändamål. Den som har nyttjanderätt till marken har rätt tillersättning.68 Marcusson, s. 63. Jämför rättsfall kap. 4.1.3.69 SOU 1988:7 s. 46.70 Leijonhufvud, Wennberg, Straffansvar, s. 22 ff.



Lagstiftaren bör inte tillåta analogitolkningar av straffbestämmelse till den tilltalades

nackdel och rättstillämparen bör inte tillämpa straffbestämmelser analogt till den tilltalades

nackdel.71

Den åtalade, för vilken gärning denne ansvarar för som inte kan innefattas under

ordalydelsen för en straffbestämmelse, bör alltså frikännas.

Inom straffrätten har ändå analogisk lagtillämpning skett. Som exempel kan nämnas ett

rättsfall72 i vilket HD avslog en begäran om prövningstillstånd efter att HovR dömde en man

för rån. I gärningen hade en helt ofarlig leksakspistol använts av mannen i syfte att hota med.

Straffbestämmelsen för rån vid den tiden föreskrev om hot ”som innebär trängande fara”, som

hotet inte gjort i detta fall. En lagändring år 1975 gjordes och i rånbestämmelsen, BrB 8:5,

omfattas även hot som ”för den hotade framstår som trängande fara”. Ett annat exempel på

analogisk lagtillämpning är då BrB:s regler om anstiftan och medhjälp till brott tillämpades på

specialstraffrätten.73 Bestämmelsen i BrB 23:4 avsåg endast ”ansvar som i denna balk är

stadgat för viss gärning”. Analogiförbudet överträddes men efter ändring i BrB år 1994 har

regeln i BrB 23:4 omformulerats så att anstiftan och medhjälp är straffbart även vid

specialstraffrättsliga brott.74 Dessa analoga tolkningar av straffbestämmelser från rätts-

tillämparens sida gav upphov till lagändringar med avsikt att eliminera överträdelserna av

analogiförbudet. Innan år 1994 hade BrB inledningen:

Brott är gärning, för vilken i denna balk eller i annan lag eller författning är stadgat straff som nedan sägs.

År 1994 ändrades inledningen i syfte att införa ett förbud mot analogisk tillämpning av

straffbestämmelser.75 BrB 1:1:

Brott är en gärning som är beskriven i denna balk eller i annan lag eller författning och för vilken straff som

sägs nedan är föreskrivet.

I detta sammanhang kan nämnas att RF 2:10, som i första hand innebär ett förbud mot

retroaktiv lagstiftning, även är föremål för förbud mot analog strafflagstillämpning.

71 Jareborg, Straffrättsideologiska fragment, s. 94.72 NJA 1956 C 187.73 Specialstraffrätt: De brottsbestämmelser i andra författningar än BrB, t ex. narkotikastrafflagen.74 Leijonhufvud, Wennberg, s. 23 f.75 Prop. 1993/94:130 s. 17 ff. BrB 1:1, efter ändringen år 1994, styrker också praeter legem-förbudet; krav påskriven lag. Se kap. 5.1.



Det svenska analogiförbudet gäller även om ett stöd i analogisk tillämpning finns i en

internationell konvention eller ett EG-direktiv. I EKMR art. 7 förbjuds analogisk

rättstillämpning. 76

5.2.1 Rättsfall – NJA 2000 s 490Detta fall belyser straffrättens analogiförbud. Den åtalade drev en restaurang och hade, med

tillstånd av vägverket, satt upp lokaliseringsmärken för restaurangen. Dessutom hade hon på

dessa lokaliseringsmärken satt upp tilläggstavlor med matpriser och dylikt utan tillstånd.

Kvinnan blev åtalad för brott mot väglagen men friades av TR. Frågan var om den åtalades

tilläggsskyltar utgjort ”andra anläggningar” enligt bestämmelserna i väglagen, som var

straffbart om inget tillstånd att sätta upp dessa skyltar hade getts.77 Enligt språkbruket bör en

anläggning ha en viss omfattning, stabilitet, markanknytning och varaktighet. Den åtalades

tilläggskyltar var förhållandevis små och saknade särskilda stolpar och andra fundament. TR

konstaterade vidare att vid åberopandet av väglagen i ett brottmål krävs att vad som är otillåtet

tydligt anges i lagen.

HovR koncentrerade sig istället däremot på propositionen till den aktuella väglagen. I

denna uttalade departementschefen att tillståndsplikten skall omfatta byggnader och andra

anläggningar där anläggningar avsåg samtliga skyltar, tavlor och därmed jämförliga

anordningar för exempelvis reklam. HovR ansåg därmed att den åtalade hade utfört en

anläggning, mot bakgrund av förarbetena till väglagen, och ändrade TR:s friande dom mot en

fällande.

Högsta domstolen fastslog HovR:s påstående att skyltarna enligt förarbetena skulle anses

som anläggningar, som straffbestämmelsen i väglagen stadgade, men högsta instansen gick på

TR:s linje om att det enligt vanligt språkbruk var uteslutet att beteckna dem så eftersom

”…det strider mot legalitetsprincipen att tillämpa ett straffbud analogiskt. För en tillämpning

av ett straffstadgande krävs att lagtexten är tillräckligt klar och tydlig”.

5.2.2 Rättsfall – RH 2003:67Även detta fall belyser straffrättens analogiförbud. Den

åtalade körde sitt motorfordon i Stockholm på Hornstull Slussen

Hornsgatan i riktning vänster ut mot Hornstull och

som vid Mariatorget vände genom en U-sväng på

76 Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 123. Se även kap. 7.2.77 Väglagen är en del av specialstraffrätten.



Hornsgatan och fortsatte köra i motsatt riktning, österut, mot Slussen. På platsen där mannen

gjorde U-svängen, rådde, enligt en lokal trafikföreskrift, förbud för trafik som kom på

Hornsgatan österifrån att svänga till vänster in på Mariatorgets västra körbana i riktning

söderut.

Mannen blev åtalad för att ha brutit mot gällande lokal trafikföreskrift som meddelats

genom vägmärke eller vägmarkering, enligt trafikförordningen,78 genom att föra en personbil

västerut på Hornsgatan och därvid göra en U-sväng vid Mariatorget, trots att vänstersväng

inte var tillåten där.

TR gick på åklagaren linje fullt ut och dömde till den åtalades nackdel.

Mannen överklagade till HovR där det ansågs att ett förbud att svänga vänster in på en

gata i allmänhet motiverades av att den mötande trafiken inte skall hindras av korsande

fordon. På liknande sätt kan ett förbud mot U-sväng motiveras, då vändning på väg kan verka

störande för mötande trafik.

Enligt HovR ansågs dock en U-sväng och en vänstersväng vara två skilda manövrar med

anledning av att dessa förbjuds med två helt olika förbudsmärken.

Vidare hävdades att även om U-sväng och vänstersväng har vissa likheter bör

legalitetsprincipen i straffrätten, som inte tillåter en analogisk tillämpning av straff-

bestämmelser, leda till att vänstersvängsförbud inte innebär U-svängsförbud. Åtalet ogillades.

5.3 RetroaktivitetsförbudetLegalitetsprincipen innehåller även regler om strafflagens tillämplighet i ”tidsrymden”.

Principen innebär förbud mot retroaktiv strafflagsstiftning och kan uttryckas i satsen ”Nullum

crimen sine lege praevia”.79 Detta förbud är klart starkare inom straffrätten än i förvaltnings-

rätten då det saknas skrivna regler om detta inom den offentliga rätten.80 Grundregeln står

stadgat i RF 2:10 st. 1 och gäller enbart straffrätten:

Straff eller annan brottspåföljd får icke åläggas för gärning som icke var belagd med brottspåföljd, när den

förövades. Ej heller får svårare brottspåföljd åläggas för gärningen än den som var förskriven då. Vad nu sagts

om brottspåföljd gäller även förverkande och annan särskild rättsverkan av brott.

78 Trafikförordningen är en del av specialstraffrätten.79 Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 58.80 Marcusson, s. 57. Jämför rättsfall kap. 4.1.2.



Denna bestämmelse i grundlagen riktar sig först och främst till lagstiftaren som innebär att

denne inte bör stifta retroaktiv strafflag till den tilltalades nackdel. Bestämmelsen måste också

ses som ett stadgande för rättstillämparen; att denne inte bör döma utifrån en retroaktiv

strafflagstillämpning till den tilltalades nackdel.81

Denna grundregel som stadgar att strafflagen inte bör ge en tillbakaverkande kraft innebär

alltså att rättstillämparen inom straffrätten bör använda sig av den lag som gällde vid

tidpunkten för gärningens företagande. Denna regel finns även i BrB:s promulgationslag

(BrP) 5 §:82

Ingen må dömas för gärning, för vilken ej var stadgat i straff när den begicks.

Straff skall bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. Gäller annan lag när dom meddelas,

skall den lagen tillämpas, om den leder till frihet från straff eller till lindrigare straff; vad nu är sagt skall dock ej

gälla, när fråga är om gärning som under viss tid varit straffbelagd på grund av då rådande särskilda

förhållanden.

Retroaktivitetsförbudets grundregel (a) har ett undantag (b), som i sin tur har ett undantag (c).

I (b) föreskrivs i början av BrP 5 § 2 st. att en ny mildare strafflag vid domstillfället skall

tillämpas även fast den inte gällde vid tiden för gärningens handling. Retroaktiv verkan av

straffbestämmelser till den åtalades nackdel bör inte tillämpas.83 Rättstillämparen bör alltså ta

hänsyn till varje slag av lagändring som för den åtalade är till fördel, även om rättsprocessen

sker i en eller flera instanser och domen ännu inte har vunnit laga kraft. Om straff-

bestämmelsen, som gav upphov till att åtal väckts, upphävs, skall åtalet läggas ner och till sist

om brottsrekvisiten84 i ett straffstadgande för ansvar ändras, skall gärningen (som företogs

innan lagändringen) prövas enligt den nya strafflydelsen. För att gärningen skall medföra

ansvar måste den alltså uppfylla det nya straffstadgandet.85

Ett fall86 som gällde olovlig körning är ett exempel på tillämpandet av undantaget (b). En

bilist hade ett utländskt körkort men saknade ett äkthetsintyg som var ett krav enligt en

kungörelse som gällde vid tiden för körningen. Efter TR:s dom som dömde henne till olovlig

körning ersattes kungörelsen av en förordning som inte uppställde krav på äkthetsintyg. HovR

81 SOU 1988:7 s. 44. Se även: Jareborg, Straffrättsideologiska fragment, s. 94.82 Leijonhufvud, Wennberg, s. 26.83 Jareborg, Straffrättsideologiska fragment, s. 94.84 Brottsrekvisit – förutsättningar i en straffbestämmelse som måste vara uppfyllda för att brott skall anses haskett.85 Leijonhufvud, Wennberg, s. 27.86 NJA 1983 s 593.



uppmärksammade inte detta utan fastställde domen. HD ogillade dock åtalet eftersom

kungörelsen inte längre gällde. (författarens egen figur nedan)

Överklagande

Brott Dom Dom

dömd Lagändring fri

Från detta undantag (b) finns alltså ett undantag (c). (c) nämns i slutet av BrP 5 § 2 st. vilket

anger att en gärning, som under viss tid varit straffbelagd p.g.a. då rådande särskilda

förhållanden, inte skall dömas efter den nya lagen. Den lag som gällde, p.g.a. då rådande

särskilda omständigheter, vid gärningen skall alltså gälla även om lagen ändrats till följd av

ändrade särskilda förhållanden.87

Att lagen ändrats p.g.a. yttre omständigheter får inte någon betydelse för bedömningen av

brott begångna innan lagändringen. I och med dessa yttre omständigheter så är det inte fråga

om förändrade värderingar av den specifika gärningen. Inte heller är brottet som skett under

tiden förbudet gällde mindre straffvärt för att något åtal inte gjorts före lagändringen.88

Tidsbegränsade straffbestämmelser och straffbestämmelser som får sitt innehåll genom

reglering utanför straffrätten är två typfall som möjliggör ett undantag från undantaget till

retroaktivitetsförbudet. Det förstnämnda är sådana stadganden som införs under ovanliga

förhållanden och som ges begränsad tillämplighet redan från början. Det sistnämnda är sådana

lagar som beskriver exempelvis smugglingsbrott. Om en gärning enligt tullreglerna anses vara

ett brott men vid domstolsprövningen inte är det p.g.a. en lagändring mellan brott och

rättsprocess, skall inte den nya, mildare, lagen tillämpas eftersom de reglerna som gällde vi

gärningstillfället var en konsekvens av de yttre förhållanden som då rådde.89 (författarens

egen figur nedan)

Förbud enl. lag pga. Nytt förbud enl. lag pga.

rådande omständigheter ändrade rådande omständigheter

Brott Dom = lagen innan lagändring

Lagändring skall gälla

87 Leijonhufvud, Wennberg, s. 27.88 A s.89 A s.



Sverige har förbundit sig till principen om retroaktivitetsförbud genom anslutningen till

EKMR där detta stadgas i art. 7.90

5.4 ObestämdhetsförbudetDet fjärde förbudet inom straffrättens legalitetsprincip; obestämdhetsförbudet, kan uttryckas i

satsen ”Nullum crimen sine lege certa”, krav på begriplighet och precision.91

Obestämdhetsförbudet innebär att lagstiftaren ensam har en skyldighet att upprätthålla

förutsebarheten92. Förbudet riktar sig alltså endast till lagstiftaren som i egenskap av

normgivningsmakt inte bör utfärda obestämda bestämmelser rörande det straffrättsliga

ansvaret.93

Obestämda bestämmelser är alltså förbjudet och istället krävs tydlighet i lagen.

Brottsbeskrivningar utformade som ”generalklausuler” är därför oacceptabelt.94

I svensk rätt finns dock inget direkt stöd i lag för obestämdhetsförbudet vilket innebär att

obestämda strafföreskrifter ändå måste anses tillåtna i vissa fall. Det beror på att legalitets-

principen i grunden är en princip och ingen absolut regel.95

Då delprinciperna praeter legem-, analogi- och retroaktivitetsförbudet är lagfästa kan det

sägas att dessa antar en regelkaraktär medan obestämdhetsförbudet fortfarande anses vara en

princip fullt ut.96 Finner lagstiftaren att en obestämd föreskrift är nödvändig kan det anses

tillåtet i viss utsträckning att låta obestämdhetsförbudet ge vika p.g.a. dess principkaraktär. 97

Vad obestämdhetsförbudet innebär finns dock formulerat av EDMR i ett uppkommet fall

år 1979:98

[A] norm cannot be regarded as a ’law’ unless it is formulated with sufficient precision to enable the citizen to

regulate his conduct: he must be able – if need be with appropriate advice – to foresee, to a degree that is

reasonable in the circumstances, the consequences which a given action may entail.99

90 Leijonhufvud, Wennberg, s. 26. Se även kap. 7.2.91 Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 58.92 Se närmare om förutsebarhet och rättssäkerhet i kap. 6.93 Jareborg, Straffrättsideologiska fragment, s. 94.94 Leijonhufvud, Wennberg, s. 29. Se även: Gustafsson, s. 71.95 Asp, s. 271. Se även kap. 2.2.96 A s.97 Asp, P, Bokföringsbrott och legalitet, SvJT 1999 s 29.98 Sunday Times v. the United Kingdom. Ser. A, vol. 30. Dom den 26 april 1979. Se kap. 7.2.99 Översättning till svenska finns i kap. 7.2.



6 RättssäkerhetRättssäkerheten innebär säkerhet mot och i rättsordningen. Medborgaren skall alltså ha ett

skydd som motverkar missbruk av statens tvångsmakt gentemot den enskilde. Vid

rättsosäkerhet utgörs hot mot enskilda intressen såsom liv, hälsa och frihet.100

För att detta hot skall undanröjas är det viktigt att medborgaren får möjlighet att förutse

beslut av rättsliga karaktärer och detta bör vara det begreppet som RF 8:18 st. 3 talar om;

rättssäkerhetens krav.101

Legalitetsprincipen i RF 1:1 st. 3 förutsätter att den offentliga makten utövas inom en

rättslig ram så att utövningen av makten är förutsebar med stöd av rättsreglerna. I formell

mening följer maktutövningen rättsstadganden i hög grad, vilket medför en hög grad av

förutsebarhetsmöjligheter av medborgaren, d. v. s. en hög grad av formell rättssäkerhet.102

Legalitetsprincipens alla fyra förbud inom straffrätten finns inte regelfäst inom

förvaltningsrätten (inte heller är obestämdhetsförbudet lagstadgat inom straffrätten). Det enda

är lagstödskravet enligt portalparagrafen i RF. Rättsfall visar att retroaktivitets- och

analogiförbudet som principer är mycket svaga och därmed anses rättssäkerheten svag.103

Legalitetsprincipen har alltså som syfte att fungera som en garanti för medborgarens

rättssäkerhet genom att ställa sådana krav på bestämmelserna att den enskilde kan förutse när

och hur han kan bli ansvarig för sitt förfaringssätt. Till skillnad från förvaltningsrätten är

principen mycket starkare inom straffrätten.104 Av detta kan det konstateras att praeter legem-

förbudet innebär att alltså att den enskilde kan genom bestämmelsen utformning (att lagen är

skriven) förutse vad hans agerande, i bestämmelsen föreskriven gärning, ger för

konsekvenser. Analogiförbudet leder till att den enskilde kan, utifrån bestämmelsens

ordalydelse, förutse vilken handling som leder till ansvar. Rättstillämparens analogitolkning

av en bestämmelse skulle minska denna förutsebarhet och därmed även medborgarens

rättsäkerhet. Den enskilde måste också kunna förutse vilket straffstadgande som är tillämplig i

tid för att därefter ändra sitt förfaringssätt och därmed ha möjlighet att undgå ansvar. Till sist

är kravet på tydlighet, begriplighet och precision i en bestämmelse, obestämdhetsförbudet, en

100 Jareborg, Straffrättsideologiska fragment, s. 81. Se även Leijonhufvud, Wennberg, s. 29. Rättssäkerhetinnebär alltså inte att samhället skall skydda medborgaren från brott. Detta bör istället införas under begreppeträttskydd eller rättstrygghet.101 Jareborg, Straffrättsideologiska fragment, s. 81. Se även Petrén, G, Ragnemalm, H, Sveriges grundlagar ochtillhörande författningar med förklaringar, s. 206.102 Peczenic, A, Juridikens teori och metod, 1:a uppl., 1995, s. 11 f. Se även Gustafsson, s. 121 f.103 Se bl.a. kap. 4 och kap. 5 och dess underrubriker.104 Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 57 f. Se även: Asp, Bokföringsbrott och legalitet, SvJT 1999 s. 25.



förutsättning för att den enskilde kan förstå vad stadgandet säger. Individens förståelse av vad

lagen säger innebär att han kan förutse vad en viss handling kan leda till för ansvar.

Förutsebarhet upprätthålls endast genom att lagstiftaren och rättstillämparen tillsammans

utför deras legalitetsprincipiella skyldigheter.105

105 Jareborg, Straffrättsideologiska fragment, s. 93 f.



7 Legalitetsprincipens ställning inom Europa

7.1 BakgrundEuroparådet skapades år 1949 som ett resultat av de västeuropeiska samarbetena under

efterkrigstiden. Rådet har en större medlemskrets än EU då organisationen nästan omfattar

alla europeiska länder. Rådets roll har minskats på senare genom EU:s utvidgning men på det

juridiska området har det gjort viktiga insatser genom sammanställningar av konventioner i

mänskliga rättigheter. Den viktigaste av dem är EKMR. För rättstillämpningen av

konventionen finns EDMR vars domar innebär att länder som varit part i ett mål har

skyldighet att följa utslaget. Denna domstol är helt fristående från EG-domstolen, vars

rättstillämpning endast sker utifrån EG-rätten.106

Skyddet för de mänskliga rättigheterna är dock en del av EG-rätten då Maastricht-

fördragets107 art. 6 p. 2 stadgar att unionen skall respektera de mänskliga rättigheterna såsom

de garanteras i EKMR.108

Konventionen är bara öppen för stater att tillträda vilket innebär att EU och dess

institutioner (EG-domstol, Kommissionen, Europaparlamentet, Revisionsrätten m. fl.) inte

direkt är bundna av EKMR (men skall respektera EKMR). Det är domar och beslut inom

varje stat som kan överprövas i EDMR. Domar och beslut inom någon av EU:s institutioner

kan endast överprövas av EG-domstolen (vars dom i sin tur alltså inte kan överprövas i

EDMR). EG-domstolen är inte bunden av de ställningstaganden som gjorts i

Europadomstolen i rättsliga frågor och därmed föreligger risker att de båda olika domstolarna

kan hamna i olika ståndpunkter vad gäller tolkning av EKMR.109

7.2 Sverige och EKMRI samtliga demokratier är tanken att den statliga maktutövningen skall regleras i lag. Det

svenska samhällsskickets lagbundenhet stadgas som sagt i RF 1:1 st. 3. Syftet med kravet på

lagbundenheten är att skydda medborgarna mot statens egenmäktighet och att makten måste

regleras. Lagstöd mot ingrepp i mänskliga fri- och rättigheter anses därför naturligt. 110

106 Bernitz, U, Kjellgren, A, Europarättens grunder, 1:a uppl., 1999, s. 7, 114 f och 66 ff.107 Maastrichtfördraget nämns även som Fördraget om Europeiska unionen och Unionsfördraget.108 Bernitz, Kjellgren, Europarättens grunder, s. 114.109 A a, s. 117. Problemet med de olika domstolarnas eventuella tolkningsskillnader av EKMR skall inte vidarebehandlas i uppsatsen. Syftet här är främst att visa att domstolarna är oberoende av varandra.110 Se kap. 4.1 Se även Marcusson, s. 25.



Kravet på lagstöd, som bekant är legalitetsprincipen inom förvaltningsrätten och en

delprincip inom straffrätten, sätter prägel på hela EKMR. I denna gäller att ett ingrepp i

någons fri- och rättighet endast kan tillåtas med stöd av lag vilket uttryckligen framgår av de

artiklar där inskränkning tillåts.111 Exempelvis kan EKMR art. 8 nämnas där rätten till skydd

för privat- och familjeliv stadgas. I dess 2:a punkt uttrycks:

Offentlig myndighet får inte inskränka åtnjutande av denna rättighet annat än med stöd av lag […]

Europadomstolen kräver inte av staterna att det skall röra sig om en stiftad lag av parlamentet

(riksdagen). Däremot skall den lag som ligger till grund för ett beslut ha sitt stöd i

parlamentets lagstiftningsmakt.112

Efter Sveriges inträde i EU år 1995 införlivades EKMR med svensk intern rätt och har

fått en viss grundlagsförankring genom RF 2:23. EKMR ses som lag i Sverige och skall

tillämpas direkt av svenska rättstillämpare.113 Konventionen har därmed samma rang som

svensk lagstiftning och är alltså inte överordnad svenska bestämmelser. 114

Skulle den svenska lagstiftaren stifta en lag som bryter mot EKMR, d. v. s. en föreskrift i

konventionen där ingen inskränkning tillåts, bryter lagen även mot RF 2:23:

Lag eller annan föreskrift får ej meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av den europeiska

konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Den stiftade lagen strider mot EKMR och RF 2:23 vilket innebär att rättstillämparen inte skall

tillämpa den lagen enligt bestämmelsen om lagprövningsrätt, RF 11:14 (då den strider mot

grundlagen). I och med den grundlagsstridiga (och därmed EKMR-stridiga) lagen blir

konventionen den överordnade bestämmelsen.115

Då EDMR tar upp ett fall, där den enskilde anser sig ha blivit kränkt av den nationella

föreskriften, skall en bedömning göras av hur beslutet i sin tillämpning strider mot EKMR.

Domstolen granskar också hur lagstiftningen som grundar sig på det nationella beslutet ser

ut.116

111 Marcusson, s. 25.112 Jämför med RF 2:12. Lagkravet i Sverige innebär en stiftad lag av riksdagen. Se Marcusson, s. 25.113 Bernitz, Kjellgren, s. 119. Viktigt att betona igen är att EKMR är Europarådets konvention, inte något av EUskriven konvention.114 Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 120. EG-rätten är däremot, till skillnad från EKMR, överordnad svensk rätt(men skall i denna uppsats inte behandlas längre än så). Se även Asp, EU & Straffrätten, s. 80 ff.115 Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 120. Se kap. 5.1 om lagtillämpningsunderlåtelse.116 Danelius, H, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 2:a uppl., 2002, s. 25 ff. Se även Marcusson, s. 25.



Det ovan nämnda kan alltså sägas ge stöd åt det svenska förvaltningsrättsliga

lagstödskravet och det straffrättsliga praeter legem-förbudet.117 Inom straffrätten får de övriga

tre delprinciperna i legalitetsprincipen också stöd: i rättspraxis från EDMR och EKMR enligt

art. 7:

Artikel 7 - Inget straff utan lag

1. Ingen får fällas till ansvar för någon gärning eller underlåtenhet som vid den tidpunkt då den begicks inte

utgjorde ett brott enligt nationell eller internationell rätt. Inte heller får ett strängare straff utmätas än som var

tillämpligt vid den tidpunkt då brottet begicks.

2. Denna artikel skall inte hindra lagföring och bestraffning av den som gjort sig skyldig till en handling eller

underlåtenhet som då den begicks var brottslig enligt de allmänna rättsprinciper som erkänns av civiliserade

stater.

I artikeln stadgas retroaktivitets- och praeter legem-förbudet klart och tydligt.118 Rättspraxis

visar dock i ett viktigt fall119 i vars dom inledningsvis framhöll att EKMR art. 7 inte enbart

innefattar dessa förbud utan artikeln ger också uttryck för ”hela” legalitetsprincipen (alltså de

fyra förbuden):120

[I]t follows from this that an offence must be clearly defined in law. This condition is satisfied where the

individual can know from the wording of the relevant provision and, if need be, with the assistance of the courts

interpretation of it, what acts and omissions will make him liable.

Översatt blir detta:

[A]v detta kan sägas att ett brott måste tydligt vara definierad i lag. Detta villkor är tillfredsställt då den enskilde

kan förstå den relevanta bestämmelsens formulering och, om behov föreligger, med hjälp av rättens tolkning av

denna, vilka gärningar och underlåtelser som kommer att göra den enskilde ansvarig.121

Enligt domstolens ovan uttalade inledning av domen omfattas legalitetsprincipens fyra förbud

av EKMR art. 7. Praeter legem-förbudet kan anses stödjas av den första meningen av citaten

då brott måste vara definierad i lag. Analogiförbudet stöds genom att ”[…] brott måste tydligt

vara definierad […]” och att ”[…] den enskilde kan förstå […] vilka gärningar och

underlåtelser som kommer att göra den enskilde ansvarig”. En av rätten analogitolkad

117 Se texten efter fotnot 105 och före fotnot 107.118 Leijonhufvud, Wennberg, s. 26.119 Kokkinakis v. Greece, Ser. A, No. 260, 1993.120 Asp, Bokföringsbrott och legalitet, SvJT 1999 s. 35.121 Uppsatsförfattarens egen översättning.



straffbestämmelse uppfyller inte kravet att den enskilde måste veta om en handling är laglig

eller inte. Obestämdhetsförbudet stöds av ”[…] den enskilde kan förstå […] bestämmelsens

formulering […]”. Ett annat viktigt fall122 från Europadomstolen tydliggör det oskrivna

förbudet om obestämdhet. I domen framgick bl. a.:

[A] norm cannot be regarded as a ’law’ unless it is formulated with sufficient precision to enable the citizen to

regulate his conduct: he must be able – if need be with appropriate advice – to foresee, to a degree that is

reasonable in the circumstances, the consequences which a given action may entail.

Översatt blir detta:

[E]n norm kan inte anses som “lag” om den inte är formulerad med tillräcklig precision för att möjliggöra

medborgaren att styra sitt uppträdande: han måste – om behov föreligger med tillämpligt yttrande – kunna

förutse, till en grad som är skälig med hänsyn till omständigheterna, konsekvenserna som [i lag] uttryckt

handlande kan medföra.123

Med stöd av ”[…] till en grad som är skälig med hänsyn till omständigheterna […]” anser

domstolen att obestämdhetsförbudet har en principkaraktär. Ett absolut förbud mot obestämda

regler kan alltså inte ske praktiken. 124

122 Sunday Times v. the United Kingdom. Ser. A, vol. 30. Dom den 26 april 1979. Se kap. 5.4.123 Uppsatsförfattarens egen översättning.124 Asp, Bokföringsbrott och legalitet, SvJT 1999 s. 36.



8 Avslutande sammanfattning och diskussionI detta avslutande kapitel skall jag, som författare av uppsatsen, kommentera och diskutera

materialet och föra en argumentation för mina egna åsikter.

För en så pedagogisk och underlättande förståelse som möjligt för läsaren har jag, i detta

avslutande kapitel, utformat en figur över arbetets disposition och innehåll i samband med

sammanfattningen och diskussionen nedan.

Först vill jag återknyta till den sista meningen i kap. 1.1 där jag skrev ”(’livs-’) viktiga

principen”. Anledningen var att jag ville skapa en hos läsaren fundersam tanke och späda på

Rättsregler

Straffrättsliga legalitetsprincipen

Utveckling

Legalitetsprincipen

Rättsprinciper

Innebörd

Offentligrättsligalegalitetsprincipen

Obestämdhets-förbudet

Praeter legem-förbudet

Retroaktivitets-förbudet

Föreskriftskrav

Analogi-förbudet

Legalitetsprincipensställning inom EuropaEKMR

Rättssäkerhet



intresset (som vanligtvis först skall väckas av sammanfattningen på sid. I). Hur skulle den

enskilde individen känna och agera utan förutsebarhet av ett stadgandes innehåll? I ett sådant

samhälle där förutsebarhet inte är ett krav känner sig medborgarna osäkra och otrygga.

Individen kan knappast sägas vara fri då statens maktutövning utan lagbundenhet i stort sett

kan innebära beslut om vad som helst som rör den enskildes fri- och rättigheter. Med detta i

åtanken skulle jag vilja säga att legalitetsprincipen är en ”livs-” viktig princip.

Vad är då en princip? I arbetet har det beskrivits att författare ser olika på vad det

egentligen är. Inte heller är definitionen av regler enhetlig. En sak som då är gemensam är att

regler och principer faller under begreppet ”rättslig norm”.

Regler, som står i en bestämd ordning med varandra, är beståndsdelarna i ett rättssystem. I

Sverige är det vanligtvis riksdagen som stiftar regler. En vanlig definition är dock att regler

utgörs av statens vilja eller befallningar. Enligt min mening bör den definitionen förkastas, i

alla fall i Sverige som är ett demokratiskt land. I en diktatur kan jag tänka mig att det passar

bra med en sådan syn på vad regler är. Jag håller med Karl Olivecrona om att regler är

befallningar men ifrån en oidentifierbar befallare; riksdagen, som lagstiftare. Dessa

befallningar från lagstiftaren är regler som styr oss som individer hur vi skall och får handla

och är därmed, som Olivecrona uttryckte det, handlingsmönster. Om då två handlingsmönster

strider mot varandra så måste den ena vara felaktig. Det förefaller mig ganska logiskt

eftersom två eller fler ”budskap”, om hur medborgaren skall och får handla, skapar förvirring

och rättsosäkerhet när denne inte kan förutse hur man skall agera i ett specifikt fall.

Åter till frågan om definitionen på en princip. Nils Jareborg m.fl. framhäver att en princip

är en så kallad ”böra-regel” på så sätt att rättstillämparen kan göra undantag från denna typ av

regel utan att den behöver ändras. Jag kan absolut hålla med Jareborg om denna syn men inte

när det gäller legalitetsprincipen. Legalitetsprincipen är ju delvis lagstadgad, i större

utsträckning inom straffrätten än inom förvaltningsrätten. Hur kan man då använda sig av

principsdefinitionen ”böra-regler”? Inte alls, enligt mig. Legalitetsprincipen inom straffrätten

innehåller fyra förbud, varav tre av dem är lagstadgade. Detta innebär t.ex. inte att

rättstillämparen inte bör ådöma brottspåföljd utan stöd av lag. Istället anser jag att det är mer

Rättslig norm

Regel Princip



korrekt att säga: rättstillämparen skall inte ådöma brottspåföljd utan stöd av lag. Man kan säga

att handlingsmönstret är ”inte skall ådöma…”. Inom förvaltningsrätten finns inget lagstadgat

analogi- eller retroaktivitetsförbud och det innebär däremot t.ex. att rättstillämparen inte bör

tillämpa straffbestämmelser analogt.

Orsaken till att en delvis lagstadgad princip kallas för en princip är, enligt mig, att den

inte alltid har varit lagfäst. Den infördes inte i BrB förrän år 1964 och innan det var legalitets-

principen en princip i sin rätta mening men den ansågs så viktig att den till slut lagfästes. Vad

jag försöker få fram är alltså att jag håller med Jareborg m.fl. om hans teori att principer är

”böra-regler” men inte när det handlar om legalitetsprincipen idag. Innan år 1964 skulle jag

inte ha några invändningar. Om jag fortsätter min teori så skulle jag vilja införa en ny term för

lagstadgade principer; principiella regler, och därmed den ”legalitetsprincipiella regeln”. Min

definition på detta begrepp är alltså: ”princip som innan lagfästning uppfyllde kravet på ’böra-

regel’ men som efter lagfästning uppfyllde kravet på handlingsmönster”. Framöver i detta

kapitel kommer jag dock att använda mig av termen ”legalitetsprincipen”.

Legalitetsprincipen inom förvaltningsrätten innebär klart och tydligt föreskriftskrav;

d.v.s. (1) Författningsstöd måste alltid finnas för beslut tagna av myndigheter. (2)

Myndigheternas rätt att fatta betungande beslut för medborgarna kräver därutöver särskilt stöd

i lag. Min figur nedan visar mitt uppfattade förhållande mellan föreskriftskravet, norm-

givningsmakten (lagstiftaren), rättstillämparen och rättssäkerheten.

Legalitetsprincipens föreskriftskrav innebär att lagstiftaren skall stifta lag. Rättstillämparen

agerar och tillämpar efter just den lagen och skapar på så sätt en rättssäkerhet. Föreskrifts-

kravet ger då för medborgarna en direkt rättssäkerhet. Begreppet för straffrättens motsvarighet

till föreskriftskrav, praeter legem-förbudet (eller lex scripta-kravet) tycker jag även kan

användas inom förvaltningsrätten. Syftet med de båda kraven är ju att det skall finnas krav på

Legalitetsprincipen (OFF.R.)

Föreskriftskravenligt (1) och (2)

Rättssäkerhet

Rättstillämparen agerarefter lag (restrikt. lagtolk.)

Normgivningsmaktstiftar lag



lagstöd i betungande beslut och i beslut som gäller åligganden för den enskilde. Nedan har jag

gjort en figur över förvaltningsrättens lex scripta-krav där jag visar var stöden för kravet finns

i grundlagen.

Stödet för lex scripta-kravet enligt (1) Författningsstöd måste alltid finnas för beslut tagna av

myndigheter, finns i RF 1:1 st. 3 där det stadgas att all offentlig makt utövas under lagarna.

Myndigheter inkluderas under ”offentlig makt” och dess utövande måste enligt lagrummet ha

stöd i lag. Detta förefaller ju stämma in med (1), men för att lex scripta kravet skall få fullt

stöd i grundlagen så måste även (2) stödjas: myndigheternas rätt att fatta betungande beslut

för medborgarna kräver därutöver särskilt stöd i lag. Beslut som innebär inskränkning i

grundläggande fri- och rättigheter är ju betungande beslut. Rätten för myndigheterna att

lagstadga om inskränkning i dessa rättigheter kräver lagstöd. I RF 8:1 föreskrivs att

bestämmelser av visst innehåll som rör 2 kap. RF (grundläggande fri- och rättigheter) måste

meddelas genom lag. Även enligt RF 8:2-6 krävs lagstöd. RF 8:7 föreskriver däremot att

regeringen kan, efter bemyndigande från riksdagen, meddela lag inom ämnena som följer av

lagrummet. Av detta kan det konstateras att alla beslut som faller utanför RF 8:7 (t.ex. RF 8:3)

som är betungande (d.v.s. sådana beslut som regeringen inte alls, under några förutsättningar,

kan meddela) och sådana betungande beslut som rör 2 kap. RF enligt RF 8:1, faller in under

(2). Lex scripta-kravet har alltså fått sitt stöd.

Här passar det bra att nu gå igenom straffrättens legalitetsprincip och därefter diskutera

principen inom respektive rättsområde. Figuren nedan visar de fyra förbud som straffrättens

legalitetsprincip uttrycker. Var och ett av förbuden har en rättssäkerhetsaspekt.

Föreskriftskravenligt (1) och (2)

(2) = RF 2 kap. enligt RF8:1, eller som i övrigtfaller utanför RF 8:7

(1) = RF 1:1 st. 3

RF8:7

RF 8:1à RF 2 kap.



Vilka förbud det handlar om framgår av figuren. Praeter legem-förbudet (eller lex scripta-

kravet) är, som jag nämnde ovan, krav på lagstöd, och har enligt min mening, tre undantag.

Analogiförbudet innebär ju såklart ett förbud att göra analogitolkningar av straff-

bestämmelser. Retroaktivitetsförbudet uttrycker förbudet att ge ett straffstadgande en

tillbakaverkande kraft, vilket också har undantag. Till sist så innehåller legalitetsprincipen ett

obestämdhetsförbud som innebär krav på tydlighet och precision i ett straffstadgande.

Rättssäkerhetsgarantin som detta förbud ger anser jag vara en förutsättning för de tre andra

förbuden. Var och ett av förbuden med tillhörande rättssäkerhetsgaranti kommer diskuteras

nedan.

Straffrättens krav på lagstöd är en förutsättning då den enskilde måste veta vad som

straffbart och inte. Rättstillämparen skall följa skriven lag och alltså inte ”hitta på” egna regler

bakom bordet (för att överdriva!). Även fast rätten anser att ett visst förfaringssätt är

avskyvärt men ingen skriven lag finns som stöd för agerandet så skall åtalet ogillas.

Även om det finns skriven lag så innebär inte detta att rättstillämparen måste använda sig

av det stadgandet. Det är nämligen så att jag anser att det finns tre undantag från

lagstödskravet. I källorna som jag refererat till i arbetet nämns inte dessa som undantag (så

vitt jag kan se). Kravet på lagstöd gäller inte om det specifika straffstadgandet

(i) har kommit till stånd utan att den är giltig,

(ii) strider mot en överordnad författning samt

(iii) inte är gällande.

Redan här vill jag betona att dessa tre undantag även gäller inom förvaltningsrättens

lagstödskrav.

Legalitetsprincipen (STRAFF.R.)


Analogi-förbudet



Rättssäkerhet -förutsebarhet



Stöd för dessa tre undantag hittas i RF 11:14. Trots att rättstillämparen har ett lagstöd för

ett specifikt fall skall inte denne använda sig av lagen då undantagen faller in. Detta kallas,

som tidigare konstaterats i arbetet, lagprövningsrätt och innebär att rättstillämparen har en

plikt att inte följa den felande lagen. Faller något av undantagen in så skall den felaktiga lagen

inte tillämpas. Emellertid ser jag inte detta som ett undantag från själva legalitetsprincipen.

Det huvudsakliga stödet för att undantagen överhuvudtaget finns är ju att den enskilde skall

garanteras rättssäkerhet. Om ett stadgande har tillkommit av regeringen som strider mot 2

kap. RF om mänskliga fri- och rättigheter så är den inte giltig. Dessutom strider den mot

överordnad befattning. För att då den enskilde skall garanteras rättssäkerhet är de tre

undantagen från lagstödskravet nödvändiga.

Praeter legem-förbudet har ett syfte, precis som de övriga tre förbud, att garantera

rättssäkerhet för medborgaren. Detta förbud ger upphov till en förutsebarhet av lagens

utformning. I och med att lagen finns skriven så kan den enskilde se vilka handlingar som är

straffbara.

Analogiförbudet förbjuder analogisk lagtolkning av en bestämmelse. Ett analogiförbud

innebär att rättstillämparen skall hålla sig inom gränsen för ordalydelsen. I arbetet då jag

behandlade analogiförbudet så nämndes ett rättsfall där analogisk strafflagstillämpning ändå,

trots principen, tillämpades. Fallet var från år 1956 och det bör i läsarens kvicka hjärna

framgå att det egentligen inte var så konstigt att en analogitolkning ändå skedde. Som jag sagt

tidigare så blev legalitetsprincipen lagfäst år 1964. År 1956 var alltså legalitetsprincipen en

ren och klar princip (inte en legalitetsprincipiell regel som jag uttryckte det) i form av ”böra-

regel”. Detta innebär alltså att rättstillämparen i det specifika fallet år 1956 inte hade någon

skyldighet att följa principen då den inte var lagstadgad.

Analogiförbudets rättssäkerhetsgaranti ligger i att medborgaren skall utifrån den skrivna

lagen veta hur rättstillämparen kommer att tolka den. Den skrivna lagtexten skall tolkas så

som ordalydelsen anger, alltså med ”vanligt språkbruk” så att ”vanligt folk” förstår regeln.

Det tredje förbudet är retroaktivitetsförbudet och innebär att rättstillämparen skall (med

tanke på att det är lagstadgat i bl. a. RF 2:10 st. 1) använda sig av den lag som gällde vi

tidpunkten för gärningens företagande. Förbudet har ett undantag, som i sin tur har ett

undantag. I BrP 5 § 2 st. stadgas att en ny mildare strafflag vid rättsprövningen skall tillämpas

även om den inte gällde vid tiden för gärningens företagande. Detta är alltså undantaget från

grundregeln. Undantaget från undantaget uttrycker att om en gärning var straffbelagd p.g.a. då

rådande särskilda förhållanden så skall den gärningen inte dömas efter den nya lagen.

Nyckelordet är alltså ”särskilda förhållanden” och för att enklast förstå vad det egentligen



innebär så kan man säga att tidsbegränsade straffbestämmelser och straffbestämmelser som

får sitt innehåll genom reglering utanför straffrätten utgör särskilda förhållanden. Exempelvis

kan tullreglerna påverkas av yttre förhållanden (ändringar av införselkvoter o.s.v.). Om en

gärning anses som brott enligt tullreglerna och vid rätts-prövningen ny lag har tillkommit så

skall den nytillkommande lagen inte tillämpas, oavsett om den är mildare eller strängare.

Angående undantaget från undantaget så anser jag att min figur som jag använde i arbetet

ovan förtjänas att återigen uppritas.

Förbud enl. lag pga. Nytt förbud enl. lag pga.

rådande omständigheter ändrade rådande omständigheter

Brott Dom = lagen innan lagändring

Lagändring skall gälla

Angående rättssäkerheten så måste den enskilde också kunna förutse vilket straffstadgande

som är tillämplig i tid för att därefter ändra sitt agerande och därmed ha möjlighet att undgå

ansvar.

Sista (men absolut inte det minsta) förbudet inom legalitetsprincipen att diskutera är

obestämdhetsförbudet. Detta innebär ett krav på begriplighet och precision i ett

straffstadgande. Det är endast lagstiftaren som har skyldigheten i egenskap av

normgivningmakt att inte utfärda obestämda bestämmelser. Viktigt att konstatera är att

förbudet inte har något lagstöd i svensk rätt. Detta innebär att obestämdhetsförbudet är en

princip inom legalitetsprincipen (som till skillnad från de andra förbuden som har lagstöd och

som därmed är, enligt mig, regler inom legalitetsprincipen). I och med att kravet på

begriplighet och precision är en princip så bör lagstiftaren upprätta bestämmelser med

begriplighet och precision. Detta är alltså inte ett krav. Påföljdsbestämningen av ett straff är ju

inte preciserad. Det tror jag delvis beror på att det inte är någon skyldighet för lagstiftaren att

precisera sådana bestämmelser (p.g.a. principkaraktären) samt att enligt rättssäkerheten så

måste den enskildes brottspåföljd kunna mildras p.g.a. förmildrande omständigheter enligt de

lagrum som reglerar detta.

I ett fall från EDMR definierade rätten obestämdhetsförbudet samt konstaterade att krav

på begriplighet och precision bör ske med hänsyn till omständigheterna. Exempel på sådana

omständigheter torde möjligtvis vara då det finns regler för hur man skall förstå sig på den



opreciserade och obegripliga lagen. En lag behöver alltså inte vara begriplig och preciserad

om det finns regler för hur man skall begripa lagen.

Som de tre förstnämnda förbuden så är syftet att stärka den enskildes rättssäkerhet genom

att ge möjlighet för medborgaren att förutse en straffbestämmelse på olika sätt. Obestämdhets-

förbudet är inget undantag. Emellertid ser jag detta förbuds rättssäkerhetsgaranti som en

överordnad rättssäkerhet. Begripligheten och precisionen i ett stadgande är ju en förutsättning

för att den enskilde kan förstå bestämmelsens utformning, tolkning och tillämplighet i tid.

Minskas begripligheten och precisionen i en regel så minskas även möjligheterna att förutse

stadgandets innebörd enligt de tre första förbuden. Jag har visat detta med figuren nedan.

Med detta kan man alltså konstatera att ju större begriplighet och precision, desto större

möjligheter för den enskilde att förutse utformning, tolkning och tillämplighet i tid.

Legalitetsprincipen har alltså ett syfte och det är ju självklart att upprätthålla den

enskildes rättssäkerhet genom att individen skall kunna förutse vilket ansvar dennes agerande

kan medföra. Inom straffrätten är principen starkare medan den är svagare i förvaltnings-

rätten. Legalitetsprincipen med sina förbud reglerar den direkt offentliga maktutövningen mot

Legalitetsprincipen


Analogi-förbudet



Rättssäkerhet förutsebarhet.Förutsättningför enskild attförutse lagensutformning,tolkning ochtillämplighet itid (de treövrigaförbudensförutsebarhet)är lagensbegriplighetoch precision

Rättssäkerhet förutsebarhet.Utformning Rättssäkerhet

förutsebarhet.Tolkning

Rättssäkerhet förutsebarhet.Tillämpligheti tid



enskilda i straffrättssammanhang. Den offentliga makten får inte ställa någon till svars för en

gärning som inte var stadgad i lag, för en gärning som endast kan inrymmas under en

analogitolkning och för en gärning som inte var förbjudet vid tidpunkten för gärningen. Utan

legalitetsprincipen kan rättstillämparen döma ”hur som helst” och i ett demokratiskt samhälle

som Sverige så verkar det otänkbart.

Den förvaltningsrättsliga legalitetsprincipen innebär krav på lagstöd. Analogi- och

retroaktivitetsförbudet finns inte stadgat i lag (notera väl att obestämdhetsförbudet inte finns

lagstadgat i något utav rättsområdena) och det innebär ju genast att den enskildes rättssäkerhet

försämras. Rättstillämparen i förvaltningsrättsliga mål bör inte utföra analogitolkningar och

bör inte utföra retroaktivitet (”bör” är här alltså rätt att säga, enligt mig, då det inte är

lagstadgat). Analogi- och retroaktivitetsförbudet är alltså klara principer (som skall tas i

beaktande men som inte behöver vara avgörande) och då styr även ”andra omständigheter”

(som beror på vilket förbud det handlar om). Exempel på sådana omständigheter inom

retroaktivitets-förbudet kan vara de som rättsfallet RÅ 1988 ref 132 uttrycker:

Undantag från dessa grundsatser kan dock vara uttryckligen föreskrivna i övergångsbestämmelser eller följa av

uttalanden i motiven till lagstiftningen. Fall kan också tänkas där av omständigheterna framgår att lagstiftaren

inte avsett att de nya bestämmelserna skall tillämpas helt enligt de angivna grundsatserna i ett övergångsskede.

Rätten talar om undantag från förbudet av olika anledningar. Rättstillämparen nämner av

citatet ovan om lagstiftarens syften o.s.v. Min tanke är att det kan ligga på lagstiftarens bord

om en specifik lag skall tillämpas retroaktivt eller inte. Retroaktivitetsförbudet skulle således

bli striktare om normgivningsmakten reglerade förbudet i t.ex. övergångsbestämmelser redan

på lagstiftningsnivå.

Analogiförbudet är lika svagt som retroaktivitetsförbudet. I rättsfallet om ”körkorts-

frågan” RÅ 1996 ref 11 tilläts en analogitolkning p.g.a. att det var ”mindre tillfredsställande”

än att inte göra det. En analogitolkning innebar ju till slut en fördel för den enskilde men det

nämnde rätten ingenting om. ”Andra omständigheter” som var anledningen till att

rättstillämparen inte följde principen kan eventuellt ha varit fördelen för den enskilde

(eftersom att han verkligen behövde sitt körkort med tanke på att hans nattliga arbete befann

sig långt ifrån bostaden).

Jag anser dock att det strikta retroaktivitetsförbudet inom straffrätten borde kunna

tillämpas även inom förvaltningsrätten genom en analogitolkning av RF 2:10 (nu när ändå

analogitolkningar är acceptabla inom förvaltningsrätten t.ex. enligt RÅ 1996 ref 11).



Legalitetsprincipen har alltså en stark genomslagskraft i svensk lagstiftning, trots att tre

av fyra förbud är principer (rättstillämparen bör agera efter förbuden med hänsyn till

omständigheterna) inom förvaltningsrätten och tre av fyra förbud är regler (rättstillämparen

skall agera efter förbuden) inom straffrätten. I grund och botten handlar det om den enskildes

rättssäkerhet. Rättssäkerhet är en av de viktiga komponenterna i en demokrati.

Rättssäkerhet kan knappast ha existerat i Frankrike innan år 1789 då revolutionen

började. Den främsta orsaken till revolutionen var förtryck då den tidens rättstillämpare kunde

döma enskilda utan stöd i lag. Upplysningsfilosoferna kritiserade de rättsliga institutionerna,

kämpade för allas likhet inför lagen och hur rättstillämparen bör döma. Vid tiden för

revolutionen tillkännagavs dessa tankar genom den franska rättighetsförklaringen.

Legalitetsprincipen då och idag handlar alltså om lagbundenhet som ökar rättssäkerheten.

Inom straffrätten har den emellertid utvecklats till tre ytterligare förbud. Jag tror att anledning

var att öka rättssäkerheten ytterligare. Speciellt inom straffrätten där individen genom

förutsebarhet i lag kan ändra sitt förfaringssätt och veta vad beteendet kan leda till för ansvar.

Hur utvecklingen gått till måste ha berott på vilken typ av förutsebarhet som krävdes för att

den enskilda skulle kunna veta hur denne skall handla och därmed undgå ansvar. Resultatet

blev de ovannämnda förbuden.

”Uppfinningen” av legalitetsprincipen i Frankrike har spritt sig till hela Europa. Främst

genom EKMR där alla ingående stater har förbundit sig till principen. Det enda uttryckliga

stödet i EKMR för legalitetsprincipen stadgas i art. 7. Ett par viktiga fall från EDMR visar

också att ”hela” principen rymmer under artikeln.

Jag vill avslutningsvis påstå att legalitetsprincipen är essentiell i det avseendet att

medborgarens rättigheter till liv, frihet och hälsa är skyddade. Principen innebär demokrati då

den folkvalda församlingen stiftar lagar som staten måste handla efter och principen innebär

rättssäkerhet för den enskilde då denne kan förutse vilka ansvar beteenden medför.



Källor

Offentligt tryck- Prop. 1993/94:130, Ändringar i brottsbalken m.m.

- Prop. 1993/94:90, Översyn av tjänsteinkomstbeskattningen m.m.

- SOU 1988:7, Om legalitetsprincipen och allmänna grunder för ansvarsfrihet

Litteratur- Asp, P, Bokföringsbrott och legalitet, SvJT, 1999

- Asp, Petter, EU & Straffrätten, Iustus Förlag, 2002, Uppsala

- Bernitz, Ulf, m. fl., Europarättens grunder, 1:a uppl., Norstedts Juridik, 1999,

Stockholm

- Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 2:a uppl., Norstedts Juridik,

2002, Stockholm

- Dworkin, Ronald, Taking rights seriously, 16:e uppl., Harvard University Press, 1997,

Belmont, California

- Frände, Dan, Den straffrättsliga legalitetsprincipen, 1989, Ekenäs

- Gustafsson, Ewa, Missbrukare i rättstaten, 1:a uppl., Norstedts Juridik, 2001,

Stockholm

- Hellner, Jan, Rättsteori, 2:a uppl., Norstedts Juridik, 2004, Stockholm

- Jareborg, Nils, Allmän kriminalrätt, Iustus Förlag, 2001, Uppsala

- Jareborg, Nils, Straffrättsideologiska fragment, Iustus Förlag, 1992, Uppsala

- Leijonhufvud, Madeleine, m. fl., Straffansvar, 7:e uppl., Norstedts Juridik, 2005,

Stockholm

- Lernestedt, Claes, Kriminalisering, Iustus Förlag, 2003, Uppsala

- Marcusson, Lena , Offentligrättsliga principer, Iustus Förlag, 2005, Uppsala

- Peczenik, Aleksander, Juridikens metodproblem, 2:a uppl., Almqvist & Wiksell

Förlag, 1980, Stockholm

- Peczenic, Aleksander, Juridikens teori och metod, 1:a uppl., Fritzes Förlag, 1995,

Stockholm

- Petrén, G, m.fl., Sveriges grundlagar och tillhörande författningar med förklaringar,

Liber Förlag, 1980, Stockholm



- Strahl, Ivar, Makt och rätt, Iustus Förlag, 2003, Uppsala

- Strömberg, Håkan, Allmän förvaltningsrätt, 22:a uppl., Liber, 2003, Malmö

- Strömberg, Håkan, Sveriges författning, 19:e uppl., Studentlitteratur, 2004, Lund

- Strömholm, Stig, Allmän rättslära, 6:e uppl., Norstedts Förlag, 1988, Stockholm

RättsfallRegeringsrätten

- RÅ 1988 ref 132 (retroaktivitetsförbud)

- RÅ 1996 ref 11 (analogiförbud)

- RÅ 1996 ref 57 (retroaktivitetsförbud)

- RÅ 2004 ref 54 (lagstödskrav)

Högsta domstolen

- NJA 1956 C 187 (analogiförbud)

- NJA 1983 s 593 (retroaktivitetsförbud)

- NJA 1996 s 370 (praeter legem-förbudet. Grundlagsstridig bestämmelse)

- NJA 2000 s 490 (analogiförbud)

Underrätter

- RH 1997:47 (grundlagsstridig bestämmelse)

- RH 2003:67 (analogiförbud)

Europadomstolen

- Kokkinakis v. Greece, Ser. A, No. 260 (legalitetsprincipen i EKMR)

- Sunday Times v. the United Kingdom. Ser. A, vol. 30 (obestämdhetsförbudet)

Documents

Straff- och offentligrättsliga legalitetsprincipenoru.diva-portal.org/smash/get/diva2:137113/FULLTEXT01.pdf · 8.AVSLUTANDE SAMMANFATTNING OCH DISKUSSION 31 KÄLLOR 41. Straff- och