Stockholm Superfosfat ochdet engelska kontraktetDet är 1915 , andra året på första världskriget, och de stridande parterna inser att det kommer att bli långvarigt och inte en snabb militär expedition. Storbritannien ligger efter Tyskland i kemisk forskning och industri, något som gör sig märkbart för försörjningen med ammunition. Stockholm Superfosfat är världsledande vad gäller klorater och perklorater och har redan en unik fabrik för sprängämnen samtidigt som man är beroende av import av andra råvaror från England. Det är bakgrunden till det ”engelska kontraktet” som för 100 år sedan bröt den svenska neutraliteten och hjälpte England med tillverkning av det sprängämne som behövdes i de minor som lades ut mot det tyska hotet från ubåtar.

Det fanns ett fåtal föregångare vad gäller industriforskning i Sverige, och Månsbo kloratfabrik under 1890-talet räknas bland de allra första. Kaliumklorat blev ett av de viktigaste ämnena för att förbättra den svenska säkerhetständstickan, som redan var en stor succé när man kunde ersätta den farliga fosforn. Driver man kloratprocessen vidare får man fram perklorater. Ammoniumperklorat är ett ämne som tillför syre vid sprängning och därför med fördel kan användas i sprängminor till havs, men även användes för civilt sprängämne eller senare som raketbränsle.

Men för att tillverka klorater och perklorater industriellt krävs mycket energi. Stockholm Superfosfats grundare Oscar Carlson startade försök i liten skala redan i Gäddviken i Nacka. Den kemiska fabriken hade grundats redan 1871, och här tilllverkades bland annat svavelsyra och superfosfat för gödning i jordbruket. Experiment med sprängämnen ska ha gjorts i ett primitivt skjulpå området.

I Månsbo vid Avesta och Dalälven byggdes ett stort vattenkraftverk och kraften användes till elektrolys. Det var den andra kloratfabriken i hela världen. Ammoniumperklorat kunde framställas om man drev elektrolysen vidare, och det presenterades i en jämförelse för militärt bruk 1896. Oscar Carlson hade fört förhandlingar med Alfred Nobel om en försäljning av patentet, men det hann aldrig diskuteras färdigt innan Nobel hade avlidit.

1905 är carlsoniten färdigt för produktion för både civil och militär användning. Nu användes det i stället för dynamit för Superfosfats egna anläggningsarbeten. Månsbo räckte inte till för Superfosfats behov. I Ljungan i Medelpad fanns en äldre anläggning i Alby som köptes av Superfosfat. Men man bygger 1910-12 en ännu större anläggning i Ljungaverken för framställning

av konstgödsel och andra kemiska produkter som karbid.

1908 görs sprängämnesförsök i ett särskilt laboratorium på en äng mellan Månsbo gård och Strandbacken. Det framställs perkloratsprängämnen som används när man bygger i Ljungaverken.

1911 startar Carlsons tillverkning av sprängämnen i en fabrik på säkert avstånd från bebyggelse. Fem kilometer nordväst om Månsbo och Avesta i en by som heter Sör Nävde, med säkerhetsvallar mot den närbelägen sjön Nävden. Det finns inte mycket av tidig dokumentation om fabriken och vilka som arbetade där, men på 1990-talet gjordes intervjuer med arbetare under en senare epok från 30-talet och andra världskriget. Tillverkningen av sprängämnen i Sör Nävde avslutades slutgiltigt 1945. Under olika perioder används perklorat och under andra perioder tycks trotyl och andra militära sprängämnen ha varit huvudprodukten. Efter den inledande perioden flyttas det mesta av tillverkningen av perklorater 1915 till en nybyggd fabrik i Trollhättan.

Sör Närve, en ammunitionsfabrik mitt i skogen, på behörigt avstånd från annan bebyggelse.

I folkmun kallades Sör Närve för ”Smäll Ååv” och som mest sysselsattes 70 arbetare. Flera svåra olyckor inträffade under de första åren med dödsfall som följd. Det inträffade ofta explosioner av perklorat-dammet. De som arbetade med att packa patroner, handgranater mm. blev gula i hyn och rödhåriga, tänderna lossnade, det var framförallt TNT (trotyl) som orsakade det. Området bevakadesdygnet runt av tre vakter med hundar. Personalen fick aldrig nämna vad de arbetade med, eller vilken tillverkning som fanns på fabriken. Absolut inte med någon utomstående. De flesta anställda var unga kvinnor, speciellt under beredskapstid när männen låg inkallade.

Oscar Carlson

När Oscar Carlson grundade sitt företag Stockholm Superfosfat 1871 hade han en gedigen utbildning och yrkespraktik bakom sig. Han föddes 1844 i Norrköping. Efter bergsexamen i Falun företog han sig resor till Tyskland och Böhmen - Mähren 1867 där han tog del av nya idéer och vetenskapliga studier om konstgödsling. Vid en resa till England 1869-70 fick han tillfälle att sätta sig in i användningen av Superfosfat, speciellt vad gäller sockerbetor. Vid tillverkningen av superfosfatet användes benmjöl och svavelsyra, guano och apatit från olika fyndorter. Handeln med råfosfat skedde från London city, och Oscar Carlson knöt kommersiella kontakter som han sedan fick användning för hela livet.

Lars Johan Hierta var inblandad i många industriprojekt och gav ett lån till Oscar Carlson för att starta en svavelsyrefabrik och en konstgödselfabrik vid Gäddviken i Nacka. Det företag som startades 1871 fick namnet Stockholm Superfosfat. Platsen låg bra till för fartygstransporter, och de följande åren ökade förbrukningen kraftigt av superfosfat. Redan från början var Oscar Carlson intresserad av att tillverka sprängmedel, och en del av de sprängarbeten som gjordes på Kvarnholmen kom från hans egna sprängämnen. I andra änden av staden, vid Vinterviken i Mälaren, hade Alfred Nobel startat sin fabrik för tillverkning av nitroglycerin – som snart skulle bli världsledande i sprängämnestillverkningen. En av anledningarna till att Carlsons idéer och experiment fick bida sin tid innan de slog igenom.

Alfred Nobel hade på 1890-talet uppmärksammat ammoniumperkloratets egenskaper, men misslyckats med att hitta en kommersiellt användbar tillverkningsmetod. När han fick reda på Carlsons lyckade försök föreslog han att de gemensamt skulle utnyttja Carlsons metoder, men samarbetet rann ut i sanden vid Alfred Nobels död.

”Carlsonit” registrerades som ett amerikanskt patent. Oscar Carlson fick en unik position som den andre tillverkaren i världen av klorater och den förste av perklorater. Det finns både civila och militära tillämpningar där sprängämnesblandningen kom till sin fördel, i fuktiga miljöer och i påfrestande transportförhållanden.

Det var Oscar Carlson som för den svenska parten drev fram det engelska kontraktet under första världskriget, vilket innebar att man behövde investera i en fabrik för tillverkning av perklorater i Trollhättan. Men han avled 1916, och det var hans söner som fick uppgiften att fullfölja alla åtagandena mot det engelska rustningsministeriet.

Birger Carlson

Vid Månsbofabriken byggde Birger Carlson upp ett avancerat forskningslaboratorium.

Birger Carlson, född 1873, var den av sönerna som fick ta över det största ansvaret efter sin pappa.Birger fick sin utbildning på KTH och Technische Hochschule i Charlottenburg, nära Berlin, och var även avdelningschef på företaget Degussa under något år. Han kom tillbaka till Sverige 1900

och knöts till Superfosfat för att bygga en karbidfabrik i Månsbo. Han avancerade till ingenjör i Månsbo och disponent från 1911, och bar huvudansvaret för forskningen kring perkloraterna, som började tillverkas 1905. Fabriken och forskningslaboratoriet i Månsbo var på många sätt en märklig anläggning. Tillverkningen var en tillämpning av moderna naturvetenskapliga teorier, exempelvis den svenske vetenskapsmannen Svante Arrhenius, det förebådade en framtid då vetenskapsbaserad teknik skulle ligga till grund för industrin.

Tidigare uppfinnare som Gustaf de Laval och Alfred Nobel sysselsatte en stor personal vid sina experimentverkstäder. Men det var snarare tillfälliga uppfinnarfabriker som bestämdes av deras originella personligheter och rastlösa och tämligen osystematiska sökande efter nya idéer.

Birger fick sköta kontraktsförhandlingarna med det engelska ammunitionsministeriet på sin fars uppdrag. Han fick bära huvudansvaret för avtalet och hur det skulle följas upp . I augusti 1915 hade man kommit fram till ett avgörande. Det var bråttom. Det engelska krigsministeriet ville ha tillgång till all den ammoniumperklorat som tillverkades kommande sex månader, med möjlighet att förlänga.

Beslutet att starta en ny perkloratfabrik i Trollhättan som en avläggare till Månsbo var en direkt följd av det engelska kontraktet, och kontraktet var skrivet så att mottagaren England hade ensamrätt till ammoniumperkloratet.

Birger Carlson efterträdde sin far som verkställande direktör för hela Superfosfat 1916 och innehade den posten fram till 1921.

Fredrik Carlson

Ljungaverk blev ett nav för den kemiska industrins utveckling vilket ruinerna vittnar om.Den andre av Oscar Carlsons söner, Fredrik, var född 1879. Han var ansvarig för att bygga upp Ljungaverken och var disponent där tills han blev vice vd i Superfosfat 1918-21. De två övriga sönerna, Ivar och Oscar fick också framträdande poster inom Superfosfat.

Det skulle inte förbli så någon längre tid. Den svåra efterkrigskonjunkturen drabbade företaget svårt, och därtill kom att man i så hög grad satt sin tillit till produkter som hade lite efterfrågan efterkriget. Så var det med ammoniumperklorat. Fabriken i Trollhättan byggdes med underlaget från det engelska kontraktet som absolut förutsättning. Annars hade bygget knappast blivit av.

I det engelska kontraktet fanns en mellanhand i London, Georg Boors & co på Mincing Lane 21 med vilken viktiga detaljer diskuterades. Oscar Carlson hade av naturliga skäl helst velat ha ett privat kontrakt. Nu blev det en uppgörelse med Ministry of Munitions of War, Explosives department. Det handlade inte bara om en brådskande exportaffär för 400 ton ammoniumperklorat som skulle skeppas över till England från den svenska tillverkaren. Årsproduktionen kom att öka kraftigt, från 11 ton 1905 till 1500 ton 1917 från Månsbo och Trollhättan sammanlagt.

Langwith

Det engelska krigsministeriet ville ha hjälp med att bygga upp en egen fabrik i England, och det svenska tekniska samarbetet var en mycket viktig del. En engelsk ingenjör skulle tillåtas besöka de svenska fabrikerna för att i detalj studera tillverkningsmetoderna, man skulle tillhandahålla detaljerade ritningar och beskrivningar av metoden, samt skicka över en eller flera svenska ingenjörer för att övervaka igångsättningen i England. I kontraktet framgick klart att fabriken skullefungera under krigstid och att England skulle ha ensamrätt och att inga uppgifter om tillverkningsmetoden fick läcka till utomstående. Superfosfat förband sig också att inte sälja metoden till andra länder.

Det fanns inga garantier om att produktionen av ammoniumperklorat skulle fortsätta efter ett krigsslut, men Superfosfat erbjöds förmånliga villkor för att överta vissa delar av fabriken.

Tony Warrener har skrivit historien om den korta tid fabriken i Langwith hade stor betydelse.

Läget var nu sådant 1915 att Månsbo gick in direkt med export till England. I januari 1916 körde tillverkningen i Trollhättan igång, vilket gav möjligheter att ytterligare öka exporten. I England valde man ut en plats i norra Englands koldistrikt. Langwith valdes för sitt avskilda läge, men framför allt för att man hade tillgång till energi från sex skorstenar med gas som bara brändes utan att komma till användning. Den 6:e mars 1916 åkte kemi-ingenjören George C. Scott tillsammans med en fotograf via Norge under största hemlighet för att besöka fabrikerna i Månsbo och Trollhättan. Den 11 april var han tillbaka i Newcastle i norra England efter sitt ”spioneriuppdrag”.

Scott anlände därefter till Langwith och fick lära upp den oskolade personalen att starta de första elektrisk-kemiska processerna. Ammoniumsulfat produceras i en närliggande fabrik och det kom tillanvändning för den fortsatta processen att få fram ammoniumperklorat, som torkades och maldes och sändes vidare med tåg till en sprängämnesfabrik i Wales.

Produktionen i Langwith kunde starta i oktober 1916 men något riktigt resultat blev det inte förrän ijuni 1917. Det var en fabrik med mellan 800 och 1100 anställda och huvudprodukten var avsedd förmarinen. Det skulle användas till sjöminor för att stoppa de tyska ubåtarnas sänkningar av fartyg, I den totala krigföringen slog man till mot alla handelsfartyg för att kunna svälta ut England.

I fabriken inträffade 2 explosionolyckor med sammanlagt 6 döda. Sjöminor mot de tyska ubåtarna behövdes ända fram till krigsslutet 1919. Därefter var ammoniumperklorat inte någon produkt med stor avsättning. 1921 var anläggningen i Langwith ute till försäljning till något privat företag som

ville starta en kemisk fabrik. Men intresset var svagt och 1927 revs hela fabriken. Järnvägen fortsatte att användas av en kolgruva och för uppställning av järnvägsvagnar. Nu är hela industriområdet en kuperad naturpark och bara pumphuset finns kvar från ”His majestys Factory i Langwith”.

Ammoniumperklorat användes också i ett sprängämne kallat blastine som tillverkades i Cornwall.. 30.000 kg militärt Ammonal – ett sprängämne som till största delen bestod av ammoniumnitrat, Blastine 6800 kg och 3175 kg bomullskrut svarade för den största explosionen på västfronten vid Messines Ridge i Belgien den 7 juni 1917. Hela landskapet ändrades och smällen hördes ända till London och Dublin.

Den svenska hjälpen

Lloyd George tillträdde som ammunitionsminister i den brittiska regeringen i maj 1915. Det hade varit en stor debatt om att man snabbt måste göra något åt den bristen på ammunition och hotet från Tyskland på havet. Lord Moulton, direktör för avdelningen för explosiva ämnen, skrev ett brev 15 maj om behovet av ammoniumperklorat. Det går inte att få något från Frankrike som behöver det för egna behov. Det verkar som om kontakt redan är tagen med Stockholm Superfosfat och Oscar Carlson.

I juni 1915 skickar Oscar Carlson sin yngste son Ivar till London för att förhandla. Ett principavtal fattades med den brittiska regeringen att import av råfosfater och andra råvaror från transoceana länder kunde fortgå mot att Fosfatbolaget förband sig att bygga en fabrik för ammoniumperklorat i England. När tre laster med chilesalpeter beställda av den svenska staten genom folkhushållningskommissionen beslagtogs kunde Superfosfat överta lasterna och lösa ut dem.

Sprängämnesfabriken i Månsbo/Sör Nävde hade byggts upp med stöd från den svenska statsmakten,men frågan är om man hade någon insikt om alla Oscar Carlsons kontakter i England. Fanns någon iden svenska regeringen med som stöd när Birger Carlson förhandlade om det engelska kontraktet ? Stockholm Superfosfat var beroende av goda handelsförbindelser för att kunna importera råvaror för tillverkning av handelsgödsel. Ett stopp skulle kunna hota den svenska livsmedelsförsörjningen.

I Trollhättan fanns ett stort överskott av elkraft sedan man byggt ut kraftverken i Göta Älv och det fanns en hamn där man skulle kunna lasta för vidare transport till utförselhamnen i Göteborg. I det nya industriområdet Stallbacka byggdes den fabrik som skulle kunna producera 1000 ton ammoniumperklorat per år - men det uppnådde man aldrig på grund av initiala svårigheter i tillverkningen. När problemen var övervunna och kriget var slut var det dags att lägga ner driften tills vidare när lagren av osåld ammoniumperklorat och natriumklorat hopade sig.

Stockholm Superfosfat hamnade i dubbel kris. Dels var det en allvarlig allmän konjunkturnedgång ibörjan av 20-talet och dels hade man gjort sig för beroende av varuprodukter som inte hade någon stor användning i fredstider. Det var avrustning som gällde i Sverige och i många andra länder.

Thore Rosendahl

För att sätta igång fabriken i Langwith under första världskriget var det nödvändigt att inkalla svenska ingenjörer till hjälp. Det stod tydligt inskrivet i det ”engelska kontraktet”. Det var en svår uppgift att kunna uppfylla. Det rådde brist på kunnig personal i Sverige, och man hade svårt att klara produktion samtidigt både i Månsbo och Trollhättan samtidigt som man lånade ut en eller fleraingenjörer att åka till England.

Thore Rosendahl, som arbetade med perklorat i Månsbo, berättar att han sommaren 1917 mitt underdet att ubåtskriget pågick och även neutrala handelsfartyg riskerade att bli torpederade, åkte till England för att under ett par månader för att rätta upp tillverkningen i Langwith. Redan på vårvintern samma år uppenbarade sig två herrar, Mr Kondo och Mr Nohara, representanter för det japanska företaget Asano Cement AB. De ville ha hjälp att bygga upp en fabrik för ammoniumperklorat, men det skulle av olika skäl dröja ända till 1933 innan de återkom för att förverkliga affären. Under tiden exporterade Superfosfat ammoniumperklorat till Japan, men det varlångt ifrån den exportvolym man hade under första världskriget.

I dag finns bara ett tegelmagasin kvar av fabriken i Trollhättan där Thore Rosendahl var platschef.

Japanerna kom till Trollhättan, det ritades en fabrik med alla detaljer, ”och de fick av mig särskilda instruktioner vad de inte skulle göra – jag hade nämligen en ganska stor erfarenhet hur tokigt det kan gå om man utan kunskap eller förutseende ska göra förbättringar i tillverkningsmetoderna.”

1935 kom ett nödrop om att man kört fast med den japanska fabriken. Thore Rosendahl gav sig ut på en världsomsegling för att komma det japanska företaget till hjälp. Byggnaden var helt felaktigt byggd och apparaturen inte den rätta, men lyckligtvis hade inte japanerna vågat byta ut själva cellkonstruktionen. Och driften var precis som de inte skulle göra. Rosendahl lämnar Japan med en nöjd företagsledning efter att han rättat till alla fel i fabriken. Nog visste han vad Japan skulle använda ammoniumperkloratet till.

Platina

I den första försöksanläggningen som Oscar Carlson hade i Gäddviken gjordes elektrolysen mellan en anod av kolstav och en katod av järnplåt. Det hade man till en början i Månsbo också, men från 1896-98 konstruerades en ny elektrolyscell där anoden var gjord i platina som fungerade mycket bättre. Men det var en dyr och svåråtkomlig metall.

Platina-anoderna blev förslitna och måste förnyas. Det fanns då ingen inhemsk lösning utan man skickade anod-plattorna till Heraeus, ett företag i Tyskland för att få dem omarbetade. Då det blev allt svårare och svårare under första världskriget skaffade man ett valsverk i Månsbo, vilket visade sig vara ett lyckokast. När Månsbo såldes 1925 till Tändsticksbolaget flyttade platinavalsverket medtill Trollhättan. Det blev en stor tillgång under andra världskrigets avspärrning.

För Stockholm Superfosfat var inte platina nödvändig i kloratfabrikerna sedan man kring 1919 ersatte det med magnetit i anoden. Däremot fortsatte man använda platina i elektrolysen för perklorattillverkningen. Tillverkningsprocessen hade blivit omodern. Vid klorat-elektrolysen användes platinaplåtar från flera hundra elektrolysörer. Vikten av platinaplåtarna uppgick till 160

kg. Detta stora innehav av platina lades i bankfack i Stockholm. 1921-23 såldes platina för 2,2 miljoner för att förbättra företagets finanser – och då återstod 55 kg platina. Tillgången till råvaran platina i Sverige bör ha berott på goda handelsförbindelser med Ryssland. Efter bolsjevikernas revolution, när industrin stod stilla, såldes ett större parti platina till Sverige, som var tidigt med att bryta handelsbojkotten.

Svenska minor

Det finns inte någon fullständig förteckning på svenska sjöminor och vilka sprängämnen de innehöll. Immanuel Nobel var först med att tillverka en sjömina med högexplosiv nitroglycerin och krutladdning. Han sålde uppfinningen till den ryska militären som använde den i Krimkriget för att skydda Petersburg från ett anfall från den gemensamma engelsk-franska flottan 1854. Den engelske amiralen Napier berättar några år senare att några av de minor man tog upp utanför Kronstadt var förvånansvärt ändamålsenliga. Amiral Scymour förlorade sitt ena öga när han undersökte en mina alltför närgånget.

När Nobel kom till Stockholm 1863 tog den svenska marinen upp ett projekt upp med att tillverka en förbättrad undervattensmina laddad med nitroglycerin. En olycka inträffade på sommaren 1865, då kungens adjutant kaptenslöjtnant COL Rudbeck avled, och några båtsmän skadades, vid ett artilleriförsök med nitroglycerin. Rudbeck hade framkallat explosionen genom ett slag med en hammare. Han var en av de främsta experterna, och han hade tjänstgjort i den franska flottan 1852 –54 och besökt Frankrike och England 1856 för att inhämta kunskaper om artillerivapnets framsteg. Det är möjligen en förbisedd anledning av militärhistoriker varför den svenska militären valde andra sprängämneslösningar, även när sonen Alfred Nobel hade utvecklat dynamiten vidare.

Det är under första världskriget den första sjöminan med trotylladdning förekommer. Om minan också innehöll en del ammoniumperklorat framgår inte. Det är först efter kriget man börjar tala om hur sjunkbomber ska kunna användas. Men ubåtsbekämpningen och vidareutvecklingen av minor tillhör en senare epok.

Konkurs och reorganisering

Fosfatbolagets försäljningssiffror med kraftiga stegringar under de båda världskrigen.

Efterkrigskonjunkturen drabbade Superfosfat hårt, och det var inte det enda företaget som hade svårt att ställa om till fredsproduktion. Bofors, som tillverkade kanoner och militära sprängämnesartiklar, sökte ett samarbete med Krupps som gynnade båda. Krupps lyckades kringgå Fredsfördraget i Versailles som förbjöd Tyskland att tillverka och exportera krigsmaterial och Bofors fick hjälp med vapenutveckling som de aldrig skulle mäktat med själva. Samarbetet upplöstes 1934 efter påtryckningar från regeringen.

För Superfosfat var läget akut 1921 och familjen Carlson fick lämna sina styrelseposter. Stora delar av företaget såldes ut, i bland annat Månsbo och Trollhättan – men man behöll perklorat-tillverkningen. Den ursprungliga superfosfatfabriken vid Gäddviken i Nacka såldes till KF i slutet av 20-talet. Även om företaget behöll styrelsen och namnanknytningen till Stockholm blev nu Ljungaverk centrum för tillverkning och forskning, och även sprängämnesutveckling flyttade dit. Även om familjen Carlson inte fanns kvar i företaget fortsatte inriktningen med en forskningsintensiv och vetenskapligt baserad kemisk industri.

Superfosfat tillverkade viktiga produkter som karbid och handelsgödsel. Ljungasalpeter var ett populärt gödsel gjort på ammoniumnitrat – som i mer koncentrerad form är ett viktigt sprängmedel. Tillverkningsmetoderna var föråldrade och 1928 byggde man om Ljungaverken med nya elektrolysörer från det tyska företaget Bamag med patent från Fauser. Det innebar i praktiken att Haber-Bosch-metoden infördes, och Superfosfat blev beroende av en kartell som styrdes av IG Farben i Berlin.

Harald Nordenson tog över rollen som samordnande kraft efter familjen Carlson. Andan från Lars Johan Hiertas och Oscar Carlsons tid finns kvar på väggarna.

Harald Nordenson kom in som ordförande i Superfosfats styrelse under 20-talet och han kom att verka som en spindel i nätet för en samordning av de kemiska industrierna i Sverige. Nordenson blev ordförande i styrelsen för Nitroglycerin AB 1938, och han var ordförande i Liljeholmens stearinfabrik och bodde i Lars Johan Hiertas gamla bostad på Danviksgatan 10 på Södermalm i Stockholm. Varken gatan eller fabriken finns kvar idag, däremot Lars Johan Hiertas gamla malmgårdsbyggnad och trädgården.

Med erfarenhet av tidigare världskrig och avspärrning lyckades man organisera och hålla uppe produktionen av konstgödsel och råvaror till bland annat sprängämnesindustrin under andra världskriget. Harald Nordenson samordnade bland annat försörjningen med glycerin och andra bristvaror. ”carlsoniten” skulle åter komma till användning när man även i gruvnäringen använde ammoniumnitrat i stället för nitroglycerin. Ammoniumperklorat lämnar ifrån sig saltsyra och ger upphov till obehagliga gaser. Hur mycket den användes som tillsatsprodukt i civila sprängämnen är osäkert.

Senare får ammoniumperklorat ett nytt stort användningsområde som fast drivmedel i raketuppskjutningar. 1991 hamnade det på listan på förbjudna produkter för export till Iraks förmodade kärnvapenprogram. Ammoniumperklorat används fortfarande och det man diskuterar nuär att hitta ett mera miljövänligt drivmedel.

England var efterblivet...

Många av de svenska kemisterna hade sin utbildning från Tyskland, och en del av dem var utpräglattyskvänliga. Det var en stor del av det svenska etablissemanget också, men vid krigsutbrottet förklarade sig Sverige vara neutralt och att man skulle avhålla sig från att exportera krigsmaterial till de krigförande länderna.

England fick såsom krigförande makt genast känna hela obehaget av sin beroende ställning, i det man där inte ens för sprängämnestillverkningen gjort sig oberoende av utlandet. Engelsmännen insåg snart sin efterblivenhet både vad forskningen industrin och samarbetet mellan båda beträffade, detta alldeles särskilt i återskenet från det glänsande sätt varpå de tyska kemisterna försvarade sitt land mot blockadens faror. Denna kamp borde alla kemister – oberoende av politiska åsikter – vara tyskarna tacksamma för, ty det har varit ett jätteslag för kemin överhuvudtaget som förmått inprägla vikten av den kemiska forskningen och industrin i alla folks medvetanden.Kemin ansågs i England före kriget inte medföra någon karriär liksom juridiken, medicinen, ingenjörsvetenskapen m.fl. och den kemiska teknologin var askungen bland de akademiska läroämnena.( Från ett Föredrag av Otto Cyrén 21 mars 1918 inför Svenska Teknologföreningen, publicerat i Meddelanden från Sveriges kemiska industrikontor.)

Oscar Carlson hade en stark ställning bland de svenska kemisterna. Han var ordförande i Svenska teknologförbundet och vice ordförande i Kemistsamfundet. Bevekelsegrunderna för att han så beredvilligt gick med på det engelska kontraktet kan ha mer än en förklaring.

När lasterna med chilesalpeter beslagtogs i England kan det ha varit en så hård påtryckning levereraammoniumperkolat och tillverkningsmetoden för detta att det var omöjligt utan att sätta företagets verksamhet i fara i brist på råvaror och att detta skulle leda till en kris i folkförsörjningen. Carlson kan också ha sett möjligheten till att göra en god affär under krigskonjunkturen, som skulle ge

Oscar Carlsons familjegrav i anslutning till Nacka kyrka, som han var med och finansierade.

Superfosfat en möjlighet att expandera. Han kan också ha reagerat på att de tyska mineringarna drabbade de svenska handelsfartygen hårt, sammanlagt sänktes 280 svenska fartyg under första världskriget och närmare 800 personer dödades.