Stiftsliv nr 3 2015 tema själavård

TEMA: SJÄLAVÅRD

För dig som är förtroendevald, anställd eller ideellt engagerad inom Svenska kyrkan, Växjö stift.

3/2015

2

Stiftsliv – nummer 3 2015 SJÄLAVÅRD

När jag tänker på samtal i kyrkan så kommer de samtalsgrupper som jag haft genom åren som samtalsledare för katekumenat-grupperna* i åtanke. Jag har även av katekumenernas** feed-back fått höra vilken själavårdande effekt de andliga samtalen haft för den enskilde katekumenen. Så, ja visst, för mig har samtal i kyrkan absolut en själavårdande möjlighet. Människorna ska inte behöva ringa 1177 (vårdguiden) när de mår själsligt dåligt. För mig handlar själavård om ett jämbördigt möte mellan ett jag och ett du som ett svar på en andlig längtan.

Vi har i starten på katekumenat-tiden varit noga med att tala om och fastställa vilka förhållnings-regler som vi vill ska gälla för våra samtal och vårt delande i gruppen. Min erfarenhet är att det är viktigt att tydliggöra de gemensamma ra-marna. Detta för att skapa trygg-het och gemenskap. Deltagarna har fått ett arbetsblad med ”en karta över samtalstyper”, där vi eftersträvar den genererande dialogen. På det bladet står även ”grundstenen i alla samtal är lyssnandet!” följt av citatet: ”För att ett äkta samtal skall komma till stånd måste var och en som deltar däri bidra med sig själv” (Martin Buber). Vi har också delat ut en kort text av Henri JM Nouwen och här följer citat från sista stycket av texten: ”Att lyssna är en slags själens gästfrihet där du inbjuder främlingar att bli dina vänner, att lära känna sig själv bättre och att till och med våga vara tysta tillsammans med dig.” På det sättet har vi sökt lägga en grund för delandet av våra livsberättelser.

När det gäller delandet av våra livsberättelser så behöver vi människor höra och förstå att den som lyssnar till oss verkligen har hört vad vi har berättat. Vi försöker tyda och tolka vårt liv i ljuset av evangeliet. Katekumenerna är personer som vill tala om tro och tvivel och på det sättet få andlig vägledning. Det handlar om att ge katekumenen mod att våga ge ord åt egna erfaren-heter och en hjälp till att upptäcka mer av en ny inre värld. Jag ser allas vår uppgift att delta i ”Det goda samtalet”, en viktig del

av alla kristnas kallelse. Den kallelse som vi fått genom dopet. Utifrån detta anser jag att själavård är något som också sker i ett större sam-manhang i församlingen. För mig är alltså själavård något mer än ett samtal mellan en präst eller diakon och en konfident.

Så uppmaningen till alla er i stiftets församlingar; ta mod till er och våga starta samtals-grupper där man delar tro och liv. Det i sig ger en själavårdande möjlighet.

Arne Johansson Lekman och samtalsledare för katekumenatet

i Lessebo-Hovmantorps pastorat

*Katekumenatet är ett sätt för församlingen att möta och ta emot vuxna som söker undervisning och som vill finna en tro. Samtalen utgår från deltagarnas egna frågor och livserfarenheter. Dessa får möta Bibelns berättelser, kristen tradition och kyrkans liv.

**Katekumen är en deltagare i katekumenatet.

www.svenskakyrkan.se/växjostift internwww.svenskakyrkan.se/vaxjostift

© Svenska kyrkan, Växjö stift 2015 Box 527, 351 06 Växjö, 0470-77 38 00 vxANSVARIG UTGIVARE Katarina Toll Koril, kanslichef, 0470-77 38 87, [email protected]ÅD Maria Kenstam, Katarina Toll Koril, Erik Sidenvall, Charlotte Granrot Frenberg, Marie-Louise Aspernäs och Eva Meakin. PRENUMERATION Stiftsliv sänds till kostnadsfritt till alla anställda och förtroendevalda som finns registrerade i organisationsregistret Kyrksam. Övriga anmäler intresse till Stiftslivs adressregister, [email protected], 0470-77 38 02GRAFISK FORM OCH TRYCK Löwex Trycksaker AB PAPPER Maxioffset 240/100 g UPPLAGA 6 000 exMILJÖ Stiftsliv är tryckt på svanenmärkt papper av svanenlicensierat tryckeri. Växjö stiftskansli är miljödiplomerat enligt svenska kyrkans miljödiplomering. Stiftets skogsbruk är miljömärkt enligt PEFC- och FSC®-systemen.

”För mig handlar själavård om ett jämbördigt möte mellan

ett jag och ett du som ett svar på en andlig längtan.”

som själavårdande möjlighet LE

DAR

EN

Samtal i kyrkan


3

UR INNEHÅLLET:

”Vi spenderar mycket tid framför skärmarna och nätet

kan vara både befriare och stressfaktor.”

12-13

6-7

14-15

Vad innebär begreppet själavård?

4-5

18-19

8-9

Det är friskvård att få tala om sitt liv.

Kyrkomusiken når bortom orden och berör.

”...när sam- hällets resurser

inte räcker till så kan jourtelefonen

vara det enda som finns kvar.”

4


Vad innebär begreppet själavård? Finns det några regler och får vem som helst ge själa-vårdande samtal? Eva och Marie-Louise på Själavårdscentrum hjälper till att reda ut vad som gäller.

Wikipedia förklarar ordet själavård så här: ”Själavård är kyrkans omsorg om den enskildes andliga välbefinnande. Man brukar skilja mellan vänskapssjälavård och enskild själavård. Den person som ger enskild själavård, själasörja-ren, är oftast präst/pastor eller diakon, men även personer med andra utbildningar kan få förtroende att tjäna i kyrkans själavård. Vid enskild själavård har en präst absolut tystnads-plikt.”

SJÄLAVÅRD KAN ALLTSÅ HANDLA OM lite olika saker, be-roende på hur man ser på det. Ett samtal mellan mor och son vid middagsbordet kan mycket väl vara själavårdan-de. Ett samtal med en kyrkvaktmästare på kyrkogården likaså. Och så finns den lite mer ”formaliserade” formen av själavårdssamtal som sker med en präst eller diakon. – Kan man säga att själavård är samtal om livet? säger Marie-Louise. – Ja, jag tänker att det handlar om tre perspektiv, fyl-ler Eva i. Det första är att det handlar om ett samtal om

livet. Det andra är att det är ett samtal mellan mig själv, den andre och Gud. Det tredje är att det inte finns något område man inte kan prata om. Allt ryms, allt vad livet innebär.

ENKELT FÖRKLARAT kan man alltså säga att vem som helst kan ha ett själavårdande samtal, ett samtal som fokuserar på livet och de glädjeämnen och svårigheter livet bär med sig. Men att det också finns en speciell typ av själavård som kallas enskild själavård som genomförs med präst eller diakon, där vissa regler gäller. – Vid enskild själavård med en präst eller diakon ska samtalet ske i ett avgränsat rum, under en viss bestämd tid och prästen eller diakonen har tystnadsplikt, berättar Eva.

I INLEDNINGSORDEN VID PRÄSTVIGNING står ”En präst skall predika Guds ord och förvalta sakramenten, leda för-samlingens bön och tillbedjan i gudstjänsten, undervisa och utöva själavård och så vara en herde för Guds hjord.” Där kan vi alltså se att prästen har ett speciellt uppdrag att utöva själavård. Prästen har också absolut tystnadsplikt (se sidan 9). För diakoner finns också ett uppdrag som själavårdare specifikt beskrivet. I biskopsbrevet ”Kallad till diakon och präst i Svenska kyrkan” står det ”Ett själavårdande förhållningssätt bör prägla diakonens hela gärning. Genom

”Själavård är samtal om livet”

Foto

: Per

nilla

And

erss

on

5


att i mötet med andra på en gång vara i vigningstjänst och medmänniska ska diakonen skapa det förtroende som banar väg för den enskilde att söka upp honom eller henne för själavård.”

MAN KAN OCKSÅ FUNDERA ÖVER vad själavård inte är. Marie-Louise berättar: – Själavården är inte en flykt från livet. Den är inte ett sätt att undkomma livets smärta, utan kanske ett stöd att kunna hantera livet så som det är. Vi behandlar ju inte sjukdomar. Själavårdens fokus är inte att ställa diagnos och behandla utan hjälpa människor att ta emot det liv som man har på gott och ont. Det kan handla om att våga se smärtan i sitt liv, att bejaka sorgen. Det handlar inte om att bli en lyckad människa. Eva lägger till ytterligare ett perspektiv på vad själa-vården inte bör vara: – Den som söker själavård får inte uppleva att hen ”överöses” med sanningar, att någon annan har tolk-ningsföreträde över ens upplevelser. Det skulle kunna leda till en destruktiv miljö med en väldigt fyrkantig tro, en fundamentalistisk tro. Vi har ett jättestort ansvar att förmedla en tro som är sund.

SÅ FÖRTROENDET ATT HA ETT SJÄLAVÅRDANDE SAMTAL med någon ska naturligtvis tas på allvar. För rätt utövad kan själavården bli livsavgörande. – En person sa en väldigt fin sak till mig en gång, berättar Eva. Hen sa ”Det var bara någon som tog emot min berättelse”. Och precis det tycker jag att själavård handlar om.

Marie-Louise faller in: – Ja, att någon lyssnar utan kommentarer.

Maria Kenstam

”...ett samtal som fokuserar på livet och de glädjeämnen

och svårigheter livet bär med sig.”

Foto

: Per

nilla

And

erss

on

Eva Meakin och Marie-Louise Aspernäs menar att själavård främst handlar om att lyssna.

6


Jourhavande präst- vårt gemensamma ansvar för själavården

I fjol tog Jourhavande präst emot drygt 80 000 samtal, i snitt 215 samtal per natt. Under 2008-2014 har antalet samtal ökat med 69 procent. Det finns flera faktorer som kan ligga bakom ökning-en, tror Monica Eckerdal. Nedrustningen i samhället med minskade resurser till psykvården, hårdare klimat, större utsatthet. Långvariga sjukskrivningar eller arbetslöshet, medan de som har arbete pressas att arbeta allt hårdare, samtidigt som familjelivet ställer krav. Utbrändhet är den vanligaste sjukskrivningsorsaken. Sociala medier kan också vara en stressfaktor, då man där förväntas rappor-tera om hur lyckade liv man lever. – Sammantaget är ensamheten stor. Man har inte alltid det sociala nätverket, och när samhällets resurser inte räcker till så kan jourtelefonen vara det enda som finns kvar. Det finns ett stort behov av att få prata med någon, säger Monica Eckerdal.

YTTERLIGARE EN FÖRKLARING TILL ÖKNINGEN kan vara den förbättrade tillgängligheten. Det är lättare att komma fram sedan det blivit en gemensam jour istället för som tidigare stiften var för sig. Tidigare avvisades många sam-tal för att det var upptaget hos jourprästen. Nu kan man hamna i kö och samtalet kopplas sedan till den som är ledig oavsett var i landet prästen befinner sig. Nio av tio samtal kommer fram, trots att samtalen ökat. Tjänsten har också utökats sedan i fjol, med två nya kanaler för kontakt: chatt och digitalt brev. Chatten är öppen måndagar till torsdagar mellan 20-24, och de digi-tala breven besvaras inom 24 timmar. – Många, och framför allt unga, kommunicerar i dag mer via nätet än via telefon. Därför är det viktigt att det också ska finnas möjlighet att nå Jourhavande präst via Internet, säger Monica Eckerdal.

MÅNGA AV SAMTALEN HANDLAR OM ÅNGEST OCH ORO. Det är vanligt att brottas med sina relationer och det kan handla om alla slags relationer - parrelationer och rela-tionen mellan föräldrar och barn, men också arbets- och grannrelationer. – Många känner också en diffus oro, och kan inte alltid sätta ord på vad det är man oroar sig för. Det kan till exempel handla om att man inte känner kontroll över situationen, berättar Monica Eckerdal. I snitt är 8-9 samtal per natt väldigt akuta kris- och suicidsamtal. Drygt 40 samtal varje natt kommer från människor med så stark ångest och oro, att om man inte får stöd är risken att ångesten utvecklas och blir livsho-tande. – Antalet självmord ökar och det är djupt oroande. Genom att Jourhavande präst varje natt samtalar med människor med självmordstankar kan Svenska kyr-kan hjälpa till att rädda liv och bidra till att samhällets nollvision för självmord kan bli verklighet, säger Monica Eckerdal.

HON ÖNSKAR ATT JOURHAVANDE PRÄST så småningom kommer att hålla öppet dygnet runt. Hon ser gärna ökade resurser även till chatten, som startat blygsamt med fyra kvällar i veckan. Monica Eckerdal ser även ett behov av att lansera ytterligare ett telefonnummer, så att tjänsten går att nå via flera nummer än 112. – Tjänsten bör gå att nå via 112 även fortsättningsvis, men det finns en poäng med att ha ytterligare ett nummer att ringa. Vi vet att människor kan dra sig för att ringa 112 för att man inte tycker att det är tillräckligt akut, men det kan vara precis sådana samtal där vi kan göra skillnad för människor, berättar hon.

Charlotte Granrot Frenberg

Jourhavande präst är församlingarnas sätt att gemensamt ta ansvar för den akuta själavården. Antalet samtal ökar för varje år.

– Tjänsten är som en akutmottagning som plåstrar om och tar hand om det mest akuta så att man klarar natten. Jourhavande präst är ett viktigt komplement till församlingssjälavården, säger Monica Eckerdal, nationell samordnare för Jourhavande präst.

Monica Eckerdal, präst och nationell samordnare för Jourhavande präst.

Foto

: Cha

rlott

e G

ranr

ot F

renb

erg


7

Foto

: Lin

da M

icke

lsso

n/IK

ON

8


I vårt land samlas varje vecka omkring 100 000 körsångare för att sjunga i någon av Svenska kyrkans körer. Det betyder att körerna utgör den största frivilligverksamheten inom kyrkan. Hur kommer det sig? Vad är det som driver människor att vecka efter vecka, år efter år komma till övningar, gudstjänster och konserter av olika slag för att skapa musik tillsammans med andra? Svaren är säkerligen många och

skiftande beroende på vem man frågar, men några huvudspår tror jag vi kan hitta.

Den mest uppenbara orsaken till att en människa sö-ker sig till en kör är ju själva musiken. Sedan är det, utom möjligen i undantagsfall, ingen slump att sångaren väljer en kör inom ramen för Svenska kyrkan. Att tillsammans med andra sjunga sakral musik är alltså lockande. Inte bara lockande, förresten, utan givande eftersom många stannar i kören under lång, lång tid. Någon har beskrivit vårt andliga väsen som ljuset i en ficklampa. Själen skulle i den liknelsen vara kraften i batteriet och resten, det ma-teriella, är då kroppen. Sången och musiken kan, i bästa fall, bidra till en helhet mellan dessa delar. Ge energi och inbjuda till närvaro.

KYRKOMUSIKEN NÅR BORTOM ORDEN och berör, vilket leder till fördjupad livskänsla och förnyat livsmod. Reli-gionspsykologen Owe Wikström talar om kyrkomusikens ”upptrampade och beprövade stigar” fram till det heliga. Sveriges Kyrkosångsförbund beskriver musiken som ”ett heligt språk och som en kanal mellan känsla och intel-lekt”. Det verkar helt enkelt som att musiken är ett av Guds absoluta favoritredskap när det gäller att skapa relation med oss människor.

Peter Alrikson vet att körsång kan vara själavårdande.

...är en själavårdande gemenskap

”Lär och vägled varandra med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan.” (Kol. 3:16)

Kören...

Foto

: Cha

rlott

e G

ranr

ot F

renb

erg

9


Gemenskap är, vid sidan om själva musiken, en stor och viktig byggsten i alla körer, åtminstone på amatörnivå och så länge det inte handlar om rena projektformer. En god gemenskap kan vara väl så viktig som musiken även i riktigt duktiga ensembler, kanske beroende på att en viss ”mättnad” kan infinna sig i jakten på det där per-fekta framförandet? Det byggs relationer och gemenskap vid fikabordet i pausen, i foajén, på parkeringen och på körresan. Ytliga kontakter för den som föredrar det men även djupare kontakt för den som söker efter det. En väl fungerande kyrkokör ska verkligen kunna vara ett manifest för en levande gemenskap - en generös dörr in i kyrkan. Stödjande, kraftfull och dynamisk – en helande och läkande gemenskap.

SOM SÅ OFTA HÄNGER VÅR GUDSRELATION ihop med relationen till våra medmänniskor. Det är som olika sidor på samma mynt. Att tillsammans skapa ett ”heligt rum” med hjälp av körsång binder samman människor på ett djupt plan. Koncentration. Fokus. Förtätning. En gemen-sam inandning och sedan klangen. Sårbarhet. Våga. Jag

är en kugge i maskineriet. En kugge. En röst. Min röst. ”Det händer inget i musik om du stannar på ytan”, påstår Daniel Harding, chefsdirigent för Radiosymfonikerna. Sårbarhet. Våga. Försmak. ”Herre, ge mig av det vattnet”, sa kvinnan vid brunnen. Ja, Herre, ge mig av det vattnet så att jag aldrig mer blir törstig.

ETT FLOW ÄR LÄKANDE. Ett gemensamt flow är det defini-tivt. Men det handlar fortfarande mer om en slags flyktig försmak av något ovärderligt och mer bestående. Till slut kanske det inte ens upplevs lika fantastiskt, lika åtråvärt, lika läkande som det gjorde den där första gången? Det är väl så jordelivet fungerar på det stora hela? Nästan, men inte riktigt ända fram. Underbart är kort. Fast det under-bara finns åtminstone. Gud finns. Bara det, liksom. Det tål att både leva och dö på.

Peter Alrikson Kyrkomusiker i Teleborg, Växjö

”Lär och vägled varandra med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan.” (Kol. 3:16)

Foto

: Mag

nus

Aro

nson

, IKO

N

10


Själavård på sjukhus handlar, som all annan, om att att vårda människans inre. Det som möjligen skiljer sig är att startsträckan ofta är kortare. – Här snackar man sällan väder och vind. Många orkar inte prata länge, så det är viktigt att direkt få sagt det man bär på.

Anna-Karin Treml-Wänehag är sjukhusdiakon på Läns-sjukhuset i Kalmar. Med cirka 350 vårdplatser och snabb genomströmning av patienter, som det är nuförtiden, blir dagarna fulla med uppgifter för alla i sjukhuskyrkan: en präst och en diakon som bekostas av Kalmar pastorat och en pastor som frikyrkorna står för. En gång var Anna-Karin undersköterska med dialys som specialitet. Nu har hon varit diakon här i nio år. – Vården har förändrats mycket bara på dessa år, säger hon. Mycket går snabbare och effektivare. Patienterna ligger inte kvar så länge. En höftoperation ligger normalt inne mindre än en vecka. För inte så länge sen kunde doktorn komma och fråga ’har Andersson kunnat gå ner till kiosken än? Jaså inte. Prova det i morgon så får vi se hur det går. Kanske vi kan ses om ett par, tre dagar och bestämma hur det ska bli’.

– En baksida i det effektivare samhället är att det finns en större ensamhet hos människorna nu, har Anna-Karin märkt. Det har ändrats. Förr kunde den finnas bland stadsmänniskor, men numera finns ensamheten även bland människor på landet.

MÖTEN SKER PÅ MÅNGA SÄTT. Planerat eller akut. Med alla kategorier på sjukhuset, patienter, anhöriga och med personalen. Mobilen och personsökaren är viktiga hjälpmedel när någon tar kontakt och vid akuta händel-ser. Och de ständiga vandringarna till avdelningarna ger kontaktytor i vardagen. – Det är viktigt att ha god kontakt med personalen, att man är ute mycket och syns så att de vet vem det är som de kallar på när det gäller, säger Anna-Karin. ”Nivå 1 larm” är benämningen då det exempelvis hänt en större olycka med flera inblandade. Då piper det i Anna-Karins sökare samtidigt som kirurger och medici-nare kallas in. För sjukhusdiakonen handlar det då bland annat om att vara till hands för de anhöriga som kommer.

– VI HAR EN PERSON som fått ett tufft besked och vi har frågat om han vill ha besök av sjukhuskyrkan. Så kan en kontakt börja. ”Jag har väl inte varit så mycket i kyrkan”, sa mannen.

11


”Vilken tur att jag inte har anteckningarna med när-varon med mig”, svarade Anna-Karin. Sen såg de en stund på varandra och började skratta. ”Det här blir bra”, sa mannen. – Det är härligt med det förlösande skrattet, säger Anna-Karin till Stiftsliv. Humor och tragik ligger så nära varandra. Sen blev det många och långa samtal, för den mannen fick längre tid än någon först trodde.

– JAG FÅR INTE LÄSA JOURNALER, så personalen brukar fråga vad jag vill veta när jag kommer, berättar Anna-Karin. Men jag vill oftast inte veta så mycket, vill komma så blank som möjligt till mötet. – När tillvaron gungar kommer många frågor. Vem ska ta hand om mina grejer? Katten. Och barnen som inte tål varandra? Och bokslutet, blev mitt liv som jag tänkt mig?

ANNA-KARIN BERÄTTAR OM ETT ANNAT av alla sina mö-ten. Efter ett cancerbesked började en man tänka på det bröllop han länge skjutit upp. Man ringde från avdelning-en och bad om hjälp att ordna det. Nu är det inte så enkelt att ordna i all hast. Det var helg och sjukhusprästen var ledig. Och den präst som

alltid finns i beredskap råkade vara upptagen. Så Anna-Karin ringde till kyrkoherden som kunde komma och höll vigseln i Sinnenas park på sjukhusområdet. – Personalen trodde inte han skulle klara natten, men han var inte färdig, säger Anna-Karin. Han ville upp till Dalarna en gång till. Och vara med barnen på fotbollstur-nering. Därefter möttes de igen. Då låg han i sängen och packade olika väskor, symboliskt, med vad livet erbjudit och vad som fullbordats. Senast barnen, Dalarna, bröllopet. – Han berättade om allt, minns Anna-Karin. Och han var tillfreds. Sen följdes de åt till slutet. Men det kan vara så olika, ibland sitter hon kanske bara och pratar med den anhörige. – Så kan den som är sjuk och medtagen bara få lyssna. Vi försöker prata om det som man brukar prata om, det som är vårt liv, det man inte vill stängas ute ifrån.

– DET ÄR VIKTIGT ATT VETA på vems uppdrag vi är här, säger Anna-Karin. Vi är inte socialarbetare utan kommer från kyrkan. ’Du har tystnadsplikt, va?’ hör man ofta. Det är en öppnare för många människor. – Och när jag frågar om vi ska be tackar många ja.

Text och foto: LarsErik Tobiasson

Ur en sjukhus-diakons vardag

SJÄLAVÅRDStiftsliv – nummer 3 2015

12

Skärmtid kan bliSociala medier har blivit en naturlig del av vår vardag. Vi spenderar

mycket tid framför skärmarna och nätet kan vara både befriare och stressfaktor. Diakonerna Charlotte Säll och Karin Ahlqvist från

Jönköping nätvandrar regelbundet och ser stora möjligheter för Svenska kyrkan att erbjuda själavård på digitala forum.

själtid

Foto

: Lin

da M

icke

lsso

n/IK

ON


13

Karin Ahlqvist och Charlotte Säll är diakoner i Jönköping och ägnar en del av sin arbetstid åt nätvandring.

– Om du är 17 år och inte mår toppen, då är kanske inte din första tanke att ta kontakt med en diakon i kyr-kan. Men om kyrkan finns där du är och frågar hur du mår – då kanske det där samtalet faktiskt blir av, säger Charlotte Säll, diakon i Bymarkskyrkan i Jönköping, som tillsammans med kollegan Karin Ahlqvist, diakon i Öster-ängskyrkan i Jönköping, ägnar en del av sin tjänst åt att erbjuda själavård på nätet. Våren 2014 gick de en kurs i nätvandring som anord-nades av Kyrkans jourtjänst och Skolkyrkan i Göteborg. Därefter började de att regelbundet nätvandra. Ett par timmar varannan vecka har de avsatt för att finnas till hands för den som vill prata. Främst verkar de på sajten Kamrat, ett öppet chattforum för ungdomar, som till skillnad från Facebook inte kräver att man är ”vän” med den man pratar med – det går att skriva till vem som helst. På sajten har de skapat varsin profil med en kort presentation där de lagt upp en bild på sig själva där de bär diakonskjorta och -krage, och de har märkt sin profil med en nätvandrarsymbol som alla som gått nätvandrar-utbildningen får lov att använda. På profilsidan finns även kortfattad information om vad nätvandring är.

– VI BRUKAR BÖRJA MED ATT LÄGGA UT EN ”LIVE”, en kort text som är synlig för alla. Vi skriver till exempel ”Karin nätvandrare här, hur är det? Du kan skriva till mig”, berättar Karin Ahlqvist. Ibland är det flera personer som svarar på en gång, andra gånger är det bara någon som vill småprata lite. Oftast är det ungdomar som vill prata. Men det händer också att vuxna hör av sig, som känner oro för sina barn. Eller som berättar om att någon de känner mår dåligt och undrar om diakonerna möjligen kan ta en kontakt. – Det finns ett stort behov av att prata. Kyrkan har ett stort förtroendekapital och vi möter i stort sett bara po-sitiva reaktioner på att kyrkan finns där, säger Charlotte Säll.

DERAS ERFARENHET ÄR ATT INTERNET och sociala medier kan vara både befriare och stressfaktor. Å ena sidan finns det möjlighet att hitta vänner och personer med gemen-samma intressen oavsett var man bor. Å andra sidan kan det upplevas som att det finns krav på ständig tillgänglig-het och på att visa upp ett perfekt och lyckat liv. Det finns också en hård jargong mellan ungdomar på nätet. De tror att det kan vara lättare att blotta sig på nätet, eftersom det ger ett skydd av anonymitet. – Det är ingen som ser dig, ingen som hör din röst vil-ket kan vara en lättnad. Många har också lättare för att skriva än för att prata. Det kan bli en helt annan och mer öppen dialog på nätet, säger Karin Ahlqvist.

NACKDELAR MED SJÄLAVÅRD I SKRIFTLIG FORM kan vara att missförstånd lättare kan uppstå, och att det skrivna ordet kan upplevas som hårdare än avsett. – Det är viktigt att använda mycket förstärkning i språket eftersom man inte ser kroppsspråk och mimik och inte hör tonfallet som hjälper oss att tolka vad den andre säger. Vi använder exempelvis symboler som smileys för att tonen i vårt budskap ska framgå tydligare, berättar Charlotte Säll.

DE ÄR TYDLIGA MED RAMARNA för deras närvaro på nätet, för att inte skapa orealistiska förväntningar för den som vill prata, men även för sin egen skull. Det kan vara lätt att bränna ut sig om man inte gör klart för sig när man ska vara tillgänglig, menar de. – Vi ser nätvandring som ett viktigt första möte med kyrkan för människor. När vi ser att det finns ett behov av en mer kontinuerlig kontakt och ett samtal ansikte mot ansikte hänvisar vi vidare till den lokala församlingen, säger Karin Ahlqvist. Det finns stora möjligheter för Svenska kyrkan att ta större plats i sociala medier, tror Charlotte Säll och Karin Ahlqvist. Det svåra är att avsätta tid och prioritera arbe-tet, och att hitta fungerande former. – Vi ser på de ungdomar vi möter i jobbet, och jag ser det på mina egna barn, att de tillbringar väldigt mycket tid framför datorn. Där måste kyrkan våga ta plats och utrymme, för att finnas där när någon behöver oss, säger Karin Ahlqvist.

Charlotte Granrot Frenberg

Foto

: Cha

rlott

e G

ranr

ot F

renb

erg

14


– Nånting som skaver i livet, men vad är det? – Vårt uppdrag är att hjälpa människor att reflektera över sig själva. – Alla behöver någon att tala med, särskilt när man ständigt jobbar med människor.

Själavård för personal. Ämnet lite svårfångat, nästan som själen är undflyende. Då och då påminner det inre om sin existens och sina, emellanåt, eftersatta behov. – Kanske kan man säga att Själavårdscentrum är en plats för längtan, det kunde kallas ett Längtansrum, säger Eva och Marie-Louise medan vi tar en bild på stentrap-pan framför Kuskens stuga. Tomhet, längtan och slitenhet kan vara orsaker till att man söker sig hit. Men Själavårdscentrum är mycket mer än krishantering. Själavårdscentrum i Växjö stift kom igång 2007, med

två tjänster förlagda till stiftskansliet på Östrabo. Då hade det funnits ensamma personalsjälavårdare under nästan tjugo år och stiftsledningen tog initiativ till en utredning om behoven. Dåvarande stiftsdiakonen Eva Meakin fick uppdraget att fråga alla personalkategorier om önskemål, och det ledde till beslutet att inrätta ett själavårdscentrum med två anställda och mottagningar även i Jönköping och Kalmar. Tre år senare blev Eva en av själavårdarna och några år senare kom Marie-Louise Aspernäs, som då var sjukhuspräst på S:t Sigfrids sjukhus. Båda har kompletterat sina grundutbildningar, Marie-Louise bland annat med gestaltterapeutisk själavård och Eva är legitimerad psykoterapeut.

SJÄLAVÅRDSCENTRUM ÄR TILL för anställda, förtroende-valda och frivilliga medarbetare. Det finns ett stort utbud för olika behov. Livs- och trossamtal i grupp, med samtal om livet, vår tid och kultur i förhållande till kristen tro. Handledning enskilt eller i grupp, för hela arbetslag

– friskvård och krishanteringSjälavårdscentrum

Foto

: Shu

tter

stoc

k

15


eller för homogena yrkesgrupper. Nya präster, diakoner, pedagoger och musiker får handledning gratis under sina första år. – Handledningen i grupp handlar om att hitta sig själv i sin yrkesroll, säger Marie-Louise. Delandet av bekym-mer och glädjeämnen med andra ger perspektiv och livsmod i möten på arbetsplatserna.

ENSKILDA MÖTEN UPPTAR en stor del av arbetstiden för Eva och Marie-Louise. De har fullt upp att göra, men inget kösystem. – När man äntligen tar steget och vågar ringa hit ska man inte behöva vänta länge, säger de. Det är förstås alla slags bekymmer som drabbar alla människor lika. – Men det finns en särskild slitenhet i kyrkan, säger Marie-Louise. För man arbetar med det mest privata och djupaste, sin tro. Och det leder till en utsatthet. – Ofta har man gått in i det kyrkliga med glädje och ambition, men så mycket annat tar energin än det som var den första kärleken, säger Eva. Ibland kan det därför handla om tvivel, gudsbilder som krockar, svårigheter i bönelivet. – Det finns inget förbjudet område att ta upp, här är en fristad, säger de. Det behöver väl knappt skrivas att allt som sägs här stannar mellan de båda som samtalar, tystnadsplikten gäller. Men här sker inte bara krishantering, det är friskvård att få tala om sitt liv.

– Att komma hit är inte ett tecken på svaghet utan ett tecken på att man tar hand om sig själv, tycker Eva. Varje vecka är Eva och Marie-Louise på plats i Kus-kens stuga på Östrabo, i Gamla rådhuset i Jönköping och på domprostgården i Kalmar. För handledning och samtal i olika grupper, och tidsbokade enskilda själavårdande samtal. Därutöver håller Marie-Louise i samordningen av telefonsjälavården i Växjö stift, möjligheten att ringa 112 och få tala med en jourhavande präst mellan kl 21–06. Och Eva är kontaktperson för sjukhuskyrkorna i stiftet.

EFTER DETTA SAMTAL med avslutande fotografering på stentrappan utanför Kuskens stuga begav jag mig till ett café, för att i lugn och ro tyda mina som vanligt delvis oläsliga anteckningar. Alldeles bakom mig satte sig en kvinna och en man i medelåldern, och jag förstod snart att de var två goda vänner som inte sågs så ofta. De talade om sina liv och jag tvangs anstränga mig för att inte lyssna. Men det var svårt och efter ett tag berättade kvinnan: ”Jag tänker ibland på när jag var ung och jobbade på ett ålderdomshem. De gamla fick sitta och trä pärlor på ett snöre. Men när de var klara kom nån personal och lyfte i ena ändan så att alla pärlor rann ut. Och den gamla fick börja om. Sånt tycker jag att livet är. Man önskar att nån kunde hjälpa en att knyta ihop det.” Omskakad gick jag utan att snegla bakåt för att se vilka de var. Medan jag erinrade mig samtalet på sten-trappan till Kuskens stuga. Att få hjälp att förstå och knyta ihop livet.

Text och foto: LarsErik Tobiasson

Eva och Marie-Louise arbetar på Själavårdscentrum.

”Att få hjälp att förstå och knyta

ihop livet.”

16


Telefonen ringde. ”Kristine kyrka. Björn, kyrkvaktmästare”. ”VAKTMÄSTARE – jag vill la inte tala med en vakt-mästare, finns där ingen PRÄST i kyrkan? Jag vill absolut inte tala med en vaktmästare!” Kvinnan i andra änden av linjen lät arg trots sin västgötska – en dialekt som ju går upp, upp på slutet och oftast svårligen kan låta arg. Hon var undantaget som be-kräftar regeln och lät irriterad, ja närmast besviken, lurad. Fanns det verkligen ingen präst där? I KYRKAN? Men det är nog så att det i normalfallet inte, utanför gudstjänsttid, sitter en präst i varje kyrka och väntar på att någon ska ringa. De är ute på förrättningar, på dop- eller vigselsamtal, upptagna med sorgehus eller handläg-ger uppgifter på sina ämbetsrum eller något annat. En som däremot ofta är i kyrkan och donar med sina arbets-uppgifter med ljus, städning, småreparationer, förberedel-ser inför gudstjänster, körövningar och sådant är faktiskt kyrkvaktmästaren.

ÅTMINSTONE I STÄDERNA rör sig människor vardagligen ofta i kyrkan; tänder ljus, sitter ner en stund. Vid sådana tillfällen kan man som kyrkvaktmästare känna att en del av dem vill växla några ord. Det kan ofta börja med vardagligt tal om väder och vind, resor man gjort, kyrkor man besökt, för att komma in på att kyrkan har ”kon-stig” hållning i vissa frågor och att bara nya, moderna psalmer sjungs nuförtiden al-ternativt bara gamla, mossiga. Det senare utifrån besökarens ålder. Kan samtalet ibland glida in på något man kan kalla SJÄLAVÅRD? Ett svårt ord där man oftast tänker sig en präst som samtalspartner. Ja, ibland kan samtalet kanske närma sig det området. Något som en besökare funderar på; ”varför fick inte mitt barnbarn leva. Hennes morfars far är 100 och har upplevt allt.” Varför skulle en 11-åring få dö och 100-åringen leva kvar? Kan man tro på en sådan Gud, som tillåter detta? Någon kan bekänna att de sumpat varje chans med sin

partner, känner sig värdelös för det och ser ingen ljusning i förhållandet. När man delar sådana tankar eller får trösta någon som brister ut i gråt och som just tänt ett ljus för någon närstående med missbruksproblem är det nog dock inte att betrakta som enskild själavård eller bikt. Men, när man känner att man i sitt samtal med en kyrkobesökare närmar sig dessa områden bör man upplysa om att nu är det nog dags att söka upp en präst eller diakon, och föra samtalet vidare med hen. Prästen har ju absolut tystnads-plikt vid bikt och enskild själavård.

JAG TROR ATT DET OFTA ÄR EN LYSSNANDE medmänniska som man i första hand behöver. Man efterfrågar inte SVA-REN, för de kanske inte finns. Men, att prata av sig kan lätta hjärtat. Ofta kommer läkedomen inifrån en själv. Många har nog upplevt att svåra upplevelser bearbetas bra om man får sätta ord på dem.

Samtal man har om per-sonliga saker anser jag faller under en moralisk tystnads-plikt. Människor som kommer till kyrkan ska kunna lita på att personalen inte för saker vidare som har yppats i förtro-ende. Det är en hederssak, men syndernas förlåtelse och svåra

andliga frågor måste man lämna vidare till någon som är utbildad för det, alltså en präst eller diakon. För de går alltid att få tag i på telefon, direkt eller senare, även om de inte alltid befinner sig i kyrkorummet.

Björn Milling Kyrkvaktmästare i Kristine kyrka, Jönköpings pastorat

KRÖNIKAN

Samtal

Många har nog upplevt att svåra upplevelser bearbetas bra om man får sätta ord på dem.

och själavård

17


Andlig vägledning handlar om att ta sig tid att möta andra människor i samtal om deras andliga resa, deras böner och deras sökande – allt som påverkar deras för-hållande med Gud. Många upplever att en sådan reflekte-rande närvaro kan vara till stor hjälp.

DET VIKTIGA ÄR ATT DETTA ÄR ”HELIG MARK”. Dit kan vi ta med oss alla frågor och all vår oro, men vi måste inte ta med oss något. Det finns inga förväntningar och inget fördömande. Det är ett utrymme för lyssnande och accep-tans. Andlig vägledning är alltid den heliga Andens verk. Ibland kan människor uppleva att det pågår något i deras liv som de behöver få en andlig förståelse av: ”Var finns Gud för mig i den här situationen?”. Ibland har en person en fråga som den vill diskutera. Ibland kan det vara något så enkelt som, ”Hur kan jag be?”. Ibland blir någon medveten om att Gud uppmanar till ”något mer” och behöver hjälp att reda ut vad det egentligen betyder. Den som erbjuder den här typen av tjänst måste vara en bedjande människa som åtar sig att acceptera den andra som han eller hon är och där han eller hon befinner sig. Vägledarens roll är att hjälpa den andra att ta reda på hur Gud verkar i hans eller hennes liv.

OFTAST SKER MÖTET I VÄGLEDARENS HEM, men det går även att hitta andra lösningar. Mötenas längd och hur ofta man träffas beror på den enskildes behov. Det vanliga är att man träffas i ungefär en timme en gång

var sjätte vecka. De flesta som besöker mig kommer fyra gånger om året. De är lekmän (och -kvinnor) och präster. Många tillhör Franciskus Tredje Orden. Detta är ett konfidentiellt och mycket personligt förhållande och det är viktigt att närma sig relationen i bön. Man måste ta sig tid och be om råd för att hitta rätt person.

OXFORDS STIFT HAR EN LISTA PERSONER från olika sam-fund och traditioner som är beredda att möta den som söker vägledning. Alla vägledare får handledning, antingen enskilt eller med andra. De ingår i ett nätverk som träffas för utbildning och utveckling.

Tony Dickinson

FRÅN VÄNSTIFTEN

Andlig vägledning i Oxfords stift

Tony Dickinson är kyrkoherde i Terriers, High Wycombe, och är ordförande för den kommitté som samordnar vänrelationen med Växjö stift. Han har också arbetat som andlig vägledare i tjugo år.

SJÄLAVÅRDStiftsliv – nummer 3 2015

18

UTMANING

Foto

: Shu

tter

stoc

k

19


UTMANING

Församlingens

själavårdande uppdrag och ansvarSjälavård är inte bara krisstöd utan mycket mer än så. Ändå vill jag berätta om det som hände midsommarafton i år i Gällaryd. Olyckan hände kl 17.35 på en skogsväg cirka en kilo-meter från Gällaryds kyrka. Midsommardansen vid Hem-bygdsparken var varit, och den efterföljande Helgmålsbö-nen i kyrkan hade precis slutat. Då hände det. Tre unga kvinnor lånade en fyrhjuling. De var på midsommarfest och ville bara ha roligt. Nu hade de kört in i ett träd. Mia dog där på skogsvägen, i dikeskanten. De två andra skadades – en av dem allvarligt. Hela midsommarglädjen förbyttes till den mörkaste sorg. Föräldrar, syskon, vänner och hela församlingen gick in i sorg. Församlingsbor ringde, och vi bestämde att ha kyrkan öppen Midsommardagens kväll och likaså på Johannes döparens dag. På kvällen samlades ett 30-tal personer i kyrkan – mest församlingsbor för att samtala, be, tända ljus; de flesta bestämde att komma även nästa kväll. Bud hade gått ut på Facebook om att klockan 21.30 träffas i kyrkan för minnes- och sorgegudstjänst. SMS:en gick varma, telefonsamtal likaså. När kvällen kom stod det klart att kyrkan skulle fyl-las med ungdomar, vänner, anhöriga och församlingsbor. Under gudstjänsten tändes ljus, sjöngs sånger, skrevs min-neord. Någon kyrkvärd och präst läste poesi och texter ur Bibeln. Långa stunder satt vi i tystnad. Jag avslutade med välsignelsen. Församlingens själavårdande ansvar bestod i mångas delaktighet, initiativtagande och deltagande i smärtan och sorgen. Man slöt upp, man kom och var med.

Vad är själavård?

Om själavård är kyrkans omsorg om den enskildes and-liga välbefinnande, är det inte bara präst och diakon som är involverade. De har sin speciella kallelse och funktion med tystnadsplikt, men alla församlingsmedlemmar är inbegripna i uppdraget och ansvaret. Man vill och kan ta andras tro, tvivel och frågor på allvar.

Gudstjänsterna är viktiga

Gudstjänsterna är viktiga. Behov som rör ”själen” är stora och många. Regelbundet har vi i alla våra kyr-kor förbönsgudstjänster. Det är enkla gudstjänster med förbön. Oftast är de på kvällen med många levande ljus.

Man kan tända ett ljus, skriva bönelappar och få enskilt samtal och personlig förbön, som oftast leds av en diakon i ett angränsande rum eller plats i kyrkorummet. Enkla sånger/psalmer sjungs. Kyrkomusikerns finns framme i koret.

Själavårdens bundsförvanter

Själavårdens bundsförvant är för det första människors inneboende eller ”naturliga” vilja att hjälpa och stödja. Paulus skriver om den i Rom.2:15 att ”de visar, att det lagen kräver är skrivet i deras hjärtan”. Det är sant, att denna inneboende ”lag” behöver justeras och fördjupas genom Kristi Andes verk i hjärtat. ”Jesusmönstret”, som ges genom inlevelse i Evangeliet, gör vår ”naturliga” kärlek till Guds kärleks lag; den sätter till exempel inga gränser mellan människor. Den betraktar ALLA utifrån ljuset av Guds kärlek genom Jesus. ALLA har samma värde och är oändligt älskade. En annan bundsförvant i själavården är det andliga samtalet. Utifrån Evangeliet får vi uttrycka våra tan-kar, tro, tvivel, lära oss att lyssna till varandra och vara uppmärksamma på varandras tro. Det är nödvändigt, om församlingen ska bli medveten om sitt själavårdande uppdrag och ansvar.

Rum för samtal

Präst och diakon har tydliggjort möjligheten av att komma för bikt, samtal och bön i för ändamålet lämpliga tider och rum. Det annonseras på hemsida, kyrkoblad, anslagstavlor etcetera. Men även till exempel bibelstu-diegruppen, sorgegruppen, samtalscirkeln är ”rum” för samtal och bön; idag finns det en betydligt större öppen-het för samtal om tro och tvivel, än för bara 25 år sedan. En av de viktigaste motiven för gruppernas existens är just att få vara ”rum” för samtal om tron. Så får man hjälp till egen andlig utveckling och ”träning” i att möta andra i deras frågor om tro och tvivel.

Magnus Hullfors Kyrkoherde Voxtorps pastorat

20


I våra arbetslag omfattas vi av olika regelsystem kring tyst-nadsplikt och sekretess. Det är en tillgång och kan öppna för samtal mellan oss om hur vi använder denna mångfald som en möjlighet, stöd för varandra och dem vi möter. Men vi behöver känna till vad som gäller för respektive yrkesgrupp. Det vi har gemensamt är att vi i våra församlingar vill skapa förtroende för själavården och bäras av ett etiskt förhållnings-sätt som hör samman med att vi vet, att när någon ger ett förtroende, får och vill vi inte svika. Det förtroendet ska vara skyddat. Men hur mycket vi än vill, är det inte alltid lätt. Där-för behöver vi veta vad vi har att följa. Som skydd och hjälp för oss och för konfidenten, ”den som anförtror sig”.

Enskild själavårdI 2012 års Kyrkoordning, det grundläggande regelsystemet inom Svenska kyrkan, har det tidigare begreppet själa-vårdande samtal ersatts av begreppet ”enskild själavård”. Enskild själavård definieras i Kyrkoordningen som ett ”sjä-lavårdande samtal som sker under avskildhet i ett personligt möte mellan en biskop/präst/diakon och en konfident”. Det är naturligt att de enskilda samtalen främst blir de då en själasörjare och en konfident har kommit överens om tid och plats för samtalet. Den absoluta tystnadsplikten är knuten till prästens vigningslöften och omfattar inte bara vad man talat om, utan även vem man talat med, var man haft sam-talet och när det ägt rum. Allt som sker under den enskilda bikten, både den del då man samtalar tillsammans och den del då konfidenten av prästen får ta emot Guds förlåtelse i sitt eget liv, vilar under den absoluta tystnadsplikten. Om det får man aldrig tala. Konfidenten kan aldrig lösa prästen från denna tystnadsplikt och en präst kan till exempel aldrig kallas in för att vittna i en rättegång. Ritual för bikten finns i den Svenska kyrkohandboken. Diakonens tystnadsplikt gäller också genom vigningen den enskilda själavården. Men här finns vissa undantag när situationen kräver det. Det kan handla om att konfidenten medger att en uppgift lämnas ut eller att diakonen ålagts att uttala sig under ed. Eller om det föreligger anmälningsskyl-dighet enligt Kyrkoordningens bestämmelser.

”Randiga samtal”Men många själavårdande möten under en dag i våra församlingar är ju inte så tydliga som de som omfattas av begreppet enskild själavård. De äger rum, utan att vi tillsam-mans uttalat och vi ska mötas för ett själavårdssamtal. Lars Collmar använder i boken Sekretess inom kyrkan (Verbum 1994) begreppet ”Randiga samtal”. Samtal där vi hela tiden tvingas göra bedömningar. Det viktiga mötet sker just här och nu och det fångades fint i stunden. Det skedde

inte på en avskild plats eller på en bokad tid. Samtalet kan ha inletts med något vardagligt, praktiskt och informativt, men fortsatt i något högst själavårdande, nära och person-ligt. Den typen av samtal blir till därför vi känner oss trygga med varandra och i ett värnande och förtroende för var-andra bevarar vi det som samtalet rymt. Men den typen av samtal lyder inte under den absoluta tystnadsplikten, så som lagen beskriver den. Alla i den församlingsvårdande verksamheten behöver kunna försäkra människor vi möter om sekretess och tyst-nadsplikt, för att skapa förtroende. Enligt kyrkoordningen gäller för kyrkans församlingsvårdande verksamhet ”förbud mot att röja uppgifter om en enskilds personliga förhållan-den”. Det kan gälla hälsa, ekonomi och relationer. Många av oss arbetar inom verksamheter som är kopp-lade till Hälso- och sjukvårdslagen, Socialtjänstlagen eller Skollagen. Då har vi också hjälp utifrån vad som gäller inom sekretessen för just dessa områden. Men det rör sig också om en grundläggande etik och förhållningssätt som är vidare och mer omfattande än alla lagar och paragrafer kan formulera. Kunskapen om hur det kan se ut i arbetsla-get kan vägleda oss när vi vill hjälpa någon till samtal och bearbetning. Ska jag hänvisa till prästen med en absolut tystnadsplikt, eller till diakonen som i yttersta fall kan göra en anmälan eller till familjerådgivningen? För prästerna och diakonerna finns också ett Codex ethicus, som vill vara en hjälp i hur man i sitt liv och sin tjänst har ett etiskt förhåll-ningssätt i förhållande till allmänhet och församlingsbor, kollegor och andra medarbetare. Vad bra om vi i våra olika församlingar, team och arbets-lag regelbundet kan samtala om hur vi hanterar tystnaden kring det vi får dela i själavård. Vad säger lagen oss? Hur kan vi tillvarata den möjlighet som ligger i att vi i arbetsla-get har olika regler kring tystnadsplikten? Hur talar vi om tystnadsplikt och sekretess när vi introducerar nya ideella medarbetare? Kan vi utforma ett skriftligt avtal som varje ny ideell medarbetare skriver på, där det finns beskrivet hur vi i församlingen hanterar frågornar. Hur värnar vi om att våra medarbetare får handledning? Formulera tillsammans vardagliga exempel som kan likna dem ni möter inom era

olika områden i församlingen. Samtala med varandra och dela tankar. Låt oss tala om tystnaden i våra olikas sammanhang. Vårt skyddade och skyddande rum för goda samtal.

Helena Högström Stiftsadjunkt, Psykoterapeut, Föreståndare vid Skara stifts själavårdsinstitut, Lilleskog

Låt oss tala om vårt skyddade och skyddande rum

21

SJÄLAVÅRD Stiftsliv – nummer 3 2015

Boktips SjälavårdSjälavård: en grundbok – Berit Okkenhaug, 2004

Når jeg skjuler mitt ansikt – perspektiver på skam – Berit Okkenhaug, 2009

Att vara där du är – samtal med människor i kris – Bent Falk, 2005

Förluster, Om sorg och livsomställning – Barbro Lennéer Axelson, 2010

Konflikter, Uppkomst dynamik och hantering – Barbro Lennéer Axelson, 2013

Modet att ingenting göra – en bok om det svåra mötet – Lars Björklund, 2003

Med hela ditt hjärta, Livsråd och erfarenheter från en andlig vägledare – Henri Nouwen, med Michael J Christensen och Rebecca J Laird, 2006

Djupt personligt – Henri Nouwen,1996

Det bländande mörkret, Om andlig vägledning och psykologi i vår tid – Owe Wikström,1994

Det sant mänskliga – om att öppna sig själv för andra – Jean Vanier, 2001

Tystnadens gåva – Personligt om andlighet – Lisbeth Gustafsson, 2000

Van Goghs rum – Martin Lönnebo, 2005

Drunkna inte i dina känslor – En överlevnadsbok för sensitivt begåvade – Maggan Hägglund och Doris Dahlin

Upprättelsens rum – om själavård för utnyttjade MiF 2004:5

Walk With Me, Pastoral care for victims of sexual abuse viewed through existential psychology – Lisa Rudolfsson, 2015

Boktips HandledningPastoral Supervision, A handbook – Jane Leach och Michael Paterson, 2010

Reflekterande processer, Samtal och samtal om samtalen – Tom Andersen, 2011

Bokt

ips

Har du egna boktips? Det kommer alltid att finnas en sida med boktips i Stiftsliv. Har du tips på någon bok som du tycker att vi borde rekommendera? Maila ditt tips till [email protected].

Fortbildnings- veckan 2014

Andakt

Kurs

Pilgrimsvandring

Meditation

Café UngdomarKonfirmander Helig Dans

MötesplatsUtställning

FöreläsningBarnSeminarium

Vuxna

Marknad

RetreatGudstjänstWorkshop

MässaStilla rumLiturgi

Lovsjungande Kyrka

Levande Luther

Himlakropp

Predikan

SjälavårdMusik

Diakoni

Försoning

Konflikt

Förändring

Lösning

Omvärld

Samhälle

Barnkonsekvensanalys

Barnkonvention

Delaktighet

SubjektObjekt Idealitet

Inklusion

KontextUnga vuxna

Seniorer

Sista dag för anmälan är 15 septemberLäs mer och anmäl dig på

internwww.svenskakyrkan.se/vaxjostift/fortbildningsveckan

Du missar väl inte att anmäla dig till

23

SJÄLAVÅRD Stiftsliv – nummer 3 2015

Not

iser

Spara resurser genom Återbruket! Växjö stift har skapat en ”köp och sälj”-sida på intranätet som kallas Återbruket. På sidan kan församlingar och pastorat sälja varor till varandra.

– Vi vill värna om skapelsen genom att minska den onödiga förbrukningen av resurser, säger kanslichef Katarina Toll Koril. Det finns säkert mycket saker som ”står och skräpar” hos någon församling eller pastorat som kan komma någon annan till glädje.

Läs mer om Återbruket på internwww.svenskakyrkan.se/vaxjostift/aterbruket

JulkampanjenJulkampanjen 2015 ”Låt fler få fylla fem” börjar på första advent (29 november 2015) och pågår till trettondagen (6 januari 2016).

Du hittar allt material om julkampanjen på internwww.svenskakyrkan.se/internationelltarbete/julkampanjen-2015

Skriv till biskop FredrikVad tycker du att din nye biskop behöver veta? Vad ser du som angeläget för Svenska kyrkan i Växjö stift? Vilka utmaningar respektive möjligheter ser du? Vad längtar du efter? Biskop Fredrik uppmanar alla att dela med sig av sina tankar. Läs mer om ”Vad vill du dela” och skriv till biskopen på intranätet: internwww.svenskakyrkan.se/vaxjostift/vad-vill-du-dela

”Webben för framtiden”Den gemensamma webben byggs om för att kunna möta de förväntningar som besökarna på webbplatsen har – och väntas få framöver. Under våren 2016 kommer alla enheter som är anslutna till den gemensamma webben att flytta över till den nya webben, vilket ger nya möjligheter. Det finns fyra mål för webben för framtiden:

• Designen och layout anpassar sig efter besökarens skärmstorlek – webbplatsen blir alltså responsiv.

• Besökarens behov av service ska styra webbplatsens uppbyggnad och utseende.

• Större plats ges åt sociala flöden som tydliggör närvaron som bärs av medlemmar.

• En ny sökfunktion ska spela en central roll.

Läs mer om webben för framtiden på internwww.svenskakyrkan.se/webbhjalp/webben- for-framtiden

pg 90 01 22-3bg 900-1223

LÅT FLER FÅ FYLLA FEM! fo

to: e

ric

mil

ler/

iko

n

I NÄSTA NUMMER AV

Avsändare:

Box 527, 351 06 Växjö

TEMA: Unik och värdefullTidningen kommer i början av december.

UTSIKT FRÅN ÖSTRABO

Sedan många år har jag en själavårdare. En följeslagare längs livsvägen som lyssnar, utmanar och vägleder. Det sällskapet är viktigt att ha i både ljusa och mörka dagar. Den som delar mitt liv när allt är enkelt finns där också när livet gör ont. Min själavårdare finns utanför vardagssammanhangen. Det är inte en vän, inte en kollega – utan en människa lite på avstånd. För mig är det viktigt. Att arbeta i kyrkan kan vara både inspirerande och tungt. Ibland kan man nästan känna sig upp-äten inifrån, antingen av egna krav och förväntningar eller av andras livsöden. Många av oss längtar efter att kunna dela sin verklighet med någon. Det är viktigt för alla i kyrkan att kunna göra det, oavsett uppgift. Särskilt angeläget är det att präster och diakoner har en själavårdare. Den som har till daglig uppgift att utöva själavård behöver sällskap längs vägen. Det tar energi att bära andras bördor. Också tröstaren behöver tröst. För församlingarna i Växjö stift måste det få kosta både arbetstid och pengar att präster och diakoner får gå i själavård. Kyrkoherden bör uppmuntra till detta och ar-betsgivaren har ett ansvar att investera i hållbara medarbetare. Själavårdscentrum i Växjö stift är en god resurs att tillvarata. Det är till för såväl anställda som förtroendevalda och ideella medarbetare.

Många har erfarenhet av att det är svårt att hitta en själavårdare. Kanske har man prövat, men inte hittat rätt. Samtalen gjorde inte skillnad. Mötet satte inga spår. Till dig vill jag säga: försök en gång till. För det gör skillnad att hitta en god själavårdare. En sådan utmärker sig av förmågan att ta den andres livssituation på allvar. Man känner sig sedd. En god själavårdare väjer inte för det svåra, vet att skilja på egna erfarenheter och andras och förstår att en människas liv är mångfacetterat och kom-plext. Den insiktsfulle själavårdaren vågar också utmana, ser när jag gömmer mig för sanningen och hjälper mig att ta nästa steg. Själavårdens resultat är hjärtats insikt och andens mognad. Sådant leder till förändring. Livet blir mer helt, sant, försonat. Jag leds vid handen närmare mötet med mig själv, Gud och andra.

Som stiftets biskop önskar jag att anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare ska få det stöd som behövs för att uppgiften i Kristi kyrka ska kunna utföras. Jag ber att du ska hitta det du söker. En klok medvandrare i ljusa och mörka dagar. En följeslagare längs livsvägen.

Fredrik Modéus, biskop i Växjö stift

Documents

Stiftsliv nr 3 2015 tema själavård