Sockendal: kapitel nr 1

Som förord: Väderstad är min kära bygd, här har jag velat leva och här vill jag dö. Ingen plats på jorden är mig så kär som denna bygd. Därför har jag sökt, i mån av förmåga, skogarnas son, hedning, att författa denna bok, Väderstads historia kallad, ett uppslag i naturens stora bok, natur och kultur. Och vad jag menar med Väderstads sockens gräns, är att jag den 12 juni 1932, fick uppslaget i att gå runt socknen, med början vid Sockendal, söder till, landsvägsbron, stordiket, och kom norrifrån åter till landsvägsbron den 23 september 1932, i tusende tack till ödets makter,för denna stora glädje, sedan dess har jag bara skrivet, skrivet och får det ännu göra i många år, om Herren låter mig nådenom leva.Vad jag skrivet är i naturen från 12 till 15 000 år, i kulturen 6000 år, till dag i dag är. Vilket uppdelas i kapitel. Blev då Sockendal kapitel nr 1, därför att jag där började 1932, färdigt 1944, så underligt har mitt arbete varit.Nu är våren kommen och med hjälp av den, ser jag slutet an med glädje och förhoppning, i kapitel 1. Jag Tackar på förhand, frid och fröjd, Herranom, amen. Villa Brunnsvik den 10 april 1944, Carl Johan Stark

( nytt titelblad, kap. 1, påbörjat den 10 april 1944...)Kära allmoge, bondestånd, Sockendal, kap nr 1, Carl Johan Stark, fornminnesvårdare.

Min glädje är obeskrivlig, i tack för denna nya dag. Skrev jag i kapitel nr 2, Black- stad, Huru mycket mer här Sockendal, kapitel nr 1 , min höga ålder, i tusende tack till den högste för denna nåd. Orsaken härför, min stora glädje är att jag för mer än 10år sedan började med detta kapitel nr 1, men ej kommit i tillfälle att få det färdigt

förrän nu i dag jag här skriver. den 23 april 1944. I känslan tänk om jag dör ifrån det. 0 nej, vänner nu lyckas vi, läs, läs.

Sockendal, som gammalt skrevs med Sockendal, Sockna dall och Sockendahl.Om vi då liksom obegripligt frågar: Vad i grundmeningen menas med Socken i namn(et)och 'dal som i eft entryck varande, befintliga by, plats, bliver det närapå obegripligt, gammaldags syn på saken, ett förr och ett nu, ett naturnamn som för 1000 år sedan helt givet namnet sin mening, socken, från det där befintliga lågläge : Såket= Såcket=socken,=hålan, naturens formning, alldeles intill väster om gamla byn, som i

än Idag kallas för bydammen, bymarkerna, svinvallen, vatten, vatten blott är så gott. Vilket Blackstad mitt emot har enahanda. Härifrån kommer även dal, i dalsänkan, menati betydande , flera hundra år senare, sådär år 1300, medeltidens verkningar i Sockendal. Jag skall här framtaga i avskrift vad Anton Ridderstad i sin Östergötlands

beskrivning, tryckt 1917; Sockendal 2 3/4 mantal, 205 hektar. Peter Håkansson,sålde 3 kattungar i Socknadall år 1345 . År 1374 skänkte Sigrid Bosdotter sin gård här till Vadstena kloster, och år 1402 sålde Bo Jönssons änka Katarina

till riddaren Bengt Nilsson bland andra sin del i Socknadall, som hon fått i morgongåva. År 1414 partsatte Inge Ingesson( Bååt) en gård här till Vadstena kloster i Stället för den till klostret fråndömda gården; Utterstad, och år 1414 gav Knut Stensson sin hustru Kristina Knutsdotter bland andra 3 tunnor korngäld i pantgodset sockendal. Gårdens frälse tillhörde 1687 A. Lewenhaupt, Axel Lillie och fru Kr. Soop. 1726 de förstnämna och fru Elsa Cruus. Storgården och Södergården 3/4 mantal tillhörde 1870 A M Petersson, hade 1884 5 ägare och senare 8 ägare. Tack Ridderstad, vad har du fått tag i detta?

Vad vi ser härav är Vadstena klosters salighet, det fråndömda, en gård Utterstad och herremännens väldige. Även vi ser på 1600-talet Sockendal i frälse med mycket, mycket mer, var äro nu alla dessa människor. I graven, döde,

fåfänglighet, födas leva och dö. I nästföljande blad skall jag visa den vackra byn Sockendal från denna tid och senare Bydammen och brunn inne i byn, bebyggelse, vägar, gränsen mot Blackstad från en karta 1766-1815. Vad sägs, i förtjusande, Sockendal, i ansikte mot väster, utvägen och sökte. (Här följer ”karta över Sockendahl uti Väderstad socken och Göstrings härad af Östergötland, till hagar, ängar och yttre råskillnader, avkopierad efter Friedrich Vadmans Carta år 1766. Till åkergärden av de flesta täppor afmätt år 1815 C G Zetterstedt”.) ( Kopierad den 16 april 1944 av Carl Johan Stark).

(Kartan utvisar bygatan med en gård väster om den vid brunnen, de övriga öster därom. Et ställe vid ”Diket” vägen till ryttartorpen i norr och två gärdesgårdar från bygatan mot öster, samt avtagsvägar från dessa.)Som föregående blad, Sockendal i by, bebyggelse gammalt, skall jag även i följande blad visa vad roligt var: bymarken, bydammen, svinvallen, Söket, vatten, vatten blott så gott. Ett hela byns, orört, urgammalt, som för några år sedan nära på fallet i kult, glömska, men återupplivades, i råmärken, rör nedsatt i cement, från blyertsteckningen jag tagit. Det var inget nordstreck, varför jag ej med visshet kan säga, sitt rätta läge här på pappret. Det ligger i varje fall här mitt för gamla byn emellan utvägen och gränsen mot Blackstad, grundspråket, grundmeningen i namnet, tackar mjukast, hej på dig blötöga.

Stenåldern Sockendal säger, spår av människor inte så mycket. Tiden här i Väderstad västra Östergötland beräknas för 2500 å 1800 år före Kristus. Själva Sockendal den tiden, stötte ej ögat för de få människor som här strövade fram. Annorlunda är det med grannsocken Appuna Kyrkby, ägor mot Sockendal, sin höjd där, där flera sorters stenyxor hittats, däribland en båtformig stridsyxa, vilken jag tidigare haft i min ägo, dock beklagligt, hammaren avslagen i förgörlig hård strid i Apppuna. Blackstad hade ej heller någon ting i denna kult att komma med. Vid Lundby har jag hittat en kvarnsten vid Stakegårdens berg, knacksten vid norrgården, i flera storlekar, vilka vi förärats vårt hembygdsmuseum. Dessa knack eller härdstenar? Härstammar från det storslagna Vistadberget mitt emot lundby norrgårds ägor, där knackstenarna funnits. Här å Sockendal skall jag å ett foto visa vad Vistad äger i stenålderskulturen. ( Foto på området vid Vistad: I ett berg gårdsidan, södergården, en stenyxeverkstad, och skälgropar som är hällristning, som först ritat av mig och sedan fotograferats av Ture Björkman.) Senare inhämtat: En halv stenyxa upphittad i norrgårdens trädgården av Fru Johansson, alltså stenålderskult även här. den 29 april 1944, Stark. (Det var stenyxans egg som upphittats.

I följd efter stenåldern kommer bronsåldern den äldre 1800 å 1000 före Kristus. Från denna tid har i uphhittats i Lundby gamla grustag ett högst märkligt bronsspjut oförståeligt och vad som har sagts bortkommit. Tidens gång efter den äldre bronsåldern, den yngre delen som räknas 1000 till 600 år före Kristus. Härmed är bronsåldern i sin räkning slut. Och järnåldern, den äldre, vidtager till 400 till 600 efter Kristus, kommer så perioden folkvandringstiden 400 till 600 efter Kristus. Då Sockendal, kan vi vara med!, och särskilt år 500 efter Kristus, var här Sockendal en stor glans tid i by, innevånare, men då förlagt vad naturen vackert är, ängorna på söder och där särskilt nämnt söder om stora landsvägen mitt för den utbyggda södergården, Einar Andersson och före detta knekttorpet Nordells.

Var alldeles mot landsvägen i närheten en brunn, där ser vi ett gatsystem, som med sin stengrund uppburit ett försvarsverk i grovt rundtimmer, långstock och kortstock, bygd liksom timrad knut, utterknut, väggarna i denna gata varit 3 till 4 alnar hög, en borg. Det var Göterna som här timrat sin befästning mot de

påträngande Svearna, som dock efter 300 års oavbruten strid Göterna gick åt och uppgick i Svear. Här ängen, är det även enradiga stenrevlar, vilka det även varir byggd timmervägg på, alldeles som i miniatyr nu våra gärdesgårdar. Stenrevelbyggnaden är längre mot söder kopplat i fortsättningen in i Mörby och Lillgårdens äng in i Blackstad, upp mot Särstad bort i det oändliga och myckenhet.

Med ett ord sagt, är detta sitt kollossalla jätteverk med vad vi ännu grundläggning stenrevlar ser, ett enda nät, från östersjön genom Vikbolandet via Östergötland-Väderstad till Vättern. Dock mest och tätast i Väderstad, centrala Vallsberg. I och med göternas fall upphörde den götiska bebyggelsen i den vackra ängen söder till och tog förskjutning norr till , förhöjningen, slänten, vad som senare blev kallat Sockendals by, som dock före detta i enstaka var bebott. Vad som givit mig envist att se, det vackra likt 500-talets blåögda tvåfotingar, var tidigare före dem, då och senare allmännerligt stort stråk, gångstig, ridväg, en Uppsala konungars väg kallad Eriksgata, som med in armbågekrök, följde byarna efter: Blackstad, Lundby, Vistad, Väderstad gamla kyrby och kyrka, Vallsberg, Bosgård och som då, det vill säga tidigare hette Harstad gård och kyrka, till utgående spets Skänningevägen väster om Östad, det var sträckningen by från by, Eriksgatan, konungarnas väg genom landet förhistoriskt. Kom så senare tiders väg kallad Stockholmsvägen, odugligt denna armbågskrök. Då rackstreck gjordes över vad som en gång varit sankmarker, Sockendal, Blackstad, där egentligen kopplingen är, till väster om Östad. Det var på 1700-talets mitt färdigt, i milstolpar, finhuggna i kalksten, uppsatta i höga fyrkantssten socklar 1755 i milantal 1 mil, ¼ mil, ½ mil, ¾ mil. Lika med en fjärdingsväg mellan varje sten. Vad hände? Jo, så pass turligt att just denna Stockholmsväg prydnad ¾ milstolpe dominerande uppsattes norr om landsvägen just här på en åkersnipp denna vackra plats, senare har både stolpen sten ¾ mil med sockel borttagits, och jag tror att jag sett den omplåstrad i ett trädgårdsrör i gården Sockendals storgård. Det har sagts mig att före vistelsen i trädgården fick han tjänstgöra som vägtavla.

Stackars ärevördiga gamla vän. Mera god tur: Före tiden 1897 uppsattes därstädes, söder sida om vägen, en å själva urbergets granit, en ny milstolpe, i dåtidens lagenliga längdmått, 4 nymil, 1897. Nya tiden, som vi alla vet i längdmått landsvägar, nymil och kilometer. Det gamla är förgånget, se allting är nytt vordet. Som föregående platsen där allting skall fram, för det är så naturen menat. Är det slut nu? Å nej, för några år sedan kom en stor elektrisk kraft ledning här i luften fram, från någonstans i kraft från Norrland via Motala till Malmö och kanske längre, Danmark: Det besynnerliga nog, skulle den bredbent precis här fram. Härmed stannar det i förväntan på något nytt, i ett honnör för natur och kultur, vi träffas åter. Skall jag gå och prata vid bönderna i gamla byn, norrgården och vad mera i gårdar därinmed äges. Som i sin helhet börjar på Storgården nr1, i sambruk med norrgården, Johanssöner.

Sockendal? Vad mantalslängden 1936 säger som är här nedan i avskrift. Som förhållandet är har jag funnit lämpligt börja på norrgården. Sockendals norrgård, i jordboksnummer är det 3. I hela hemman är det ¾ mantal. Ägare hemmansägare Karl Otto Johansson född 1865, äger 3/16 mantal. Ogift. Hemmansägare Paulina Mathilda Johansson född 1867. Äger 3/16 mantal. Ogift. Hemmansägare Ernst Gideon Johansson född 1876 den 3/2 Västra Harg. Äger 3/16. Ogift. Hemmansägare Hilma Alida Johansson. Ogift. Äger 3/16 mantal, född 1871 den 12/12 Västra Harg.

Det är norrgården ¾ mantal. Men så kommer obebyggt ½ mantal i Storgården, här intill i sambruk till ett, som en Norrgård, dock följande blad, arrendatorn, Paulinas son (tillsammans blir det 1 ¼ mantal). Brukare arrendatorn Karl Edvin Johansson född 1902 den 16/4 i Högby, gift. Hustrun Margaretha född Holm 1901 den

19/9 i Hogstad. Hembiträdet Inga Maria Viola Svejd, född 1917 den 16/12 i Mjölby, ogift. Drängen Karl Edvin Skön f 1896 den 31/10 i Svanshals, ogift. Statsdräng Ivar Karl Emanuel Svärd född 1904 den 18/7 i Nykil. Hustrun Eva Viktoria född Viss 1910 den 10/4 i Nykil.Detta är arrendators och arbetsfolk, arrendatorn Karl Edvin är Paulinas son, efterträdare och arvtagare. De fyra syskonen, de äldre har häri bevarat sin släkt ,underligt.

(Renskrivarens anmärkning. Fadern till Karl Edvin var Gustaf Törnqvist, f 1877, då dräng hos dem när de bodde i Högby. Han var senare gift och bodde i Hov och i Vadstena. Avled troligen i Motala på 1950-talet. Edvin avled 1969. Margaretha lever än 1994, Greta lever än 1994, de har två döttrar, Ylva Johansson som bor på Sockendal norrgård och den andra dottern, gift med Olle Andersson i Åsby, död för en tid sedan. Av de fyra syskonen i norrgården avled Pauline 1951, Hilma 1956, Otto 1956 och sist Gideon 1967. Tackar ödmjukast).

Norrgårdens arrendatorbyggning, den sittande mannen är Gideon Johansson, damerna hans systrar Paulina och Hilma. Brodern äldst, Otto Johansson är ej med här. Den ärevördiga allmoge Sockendals norrgårds gamla byggning med sin stil är mer än 100 år. Har senare tillkommit en veranda..Ladugården yngre, något under 100 år, påbyggd och förbättrad. I yngre dato ett stort nytt magasin, med övriga hus för gårdens behov.Nästa blad kommer något om nya villan.

Norrgården de 4 syskonen Otto, Paulina , Gideon och Hilma Johansson som ogifta dock i andanom såg sin efterträdare vuxit upp , Karl Edvin Johansson. Liten bliver stor. Omtänksamt uppbyggde år 1929 åt sig en tidsenlig vacker villa i trädgården öster om den gamla, nu varande arrendatorsbyggnaden. Vid mitt besök därstädes den 18 april 1944 i och för detta fann jag den vita villan, en fridens boning väl förtjänt i ett helt livs hårt jordbruksarbeten på flera platser. Som syskon har de varit 5 stycken, härav en broder till, Anders Johan Johansson, bosatt i Roxlösa nu död och vilar i Roxlösa kyrkogård. Saliga äro de som i Herranom dö, de gå bort för att vila sig. ( renskrivarens anm: Han var född 1862, reste 1903 till Amerika.) Föräldrarna: På Väderstads nya kyrkogård är en Sockendals norrgårds äktahage, med välklippt ligusterhäck och gravsten: där läses:'lantbrukaren Johan Johansson f 6/7 1832, död 11/10 1916, hustrun Johanna Matilda f 21/4 1838, död 28/9 1918, från Sockendal, Joh. 3:16.*Vad säger Johannes kap. 3 16 vers då: Jo så här: Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son, på det att var och en som tror på Honom skall icke förgås utan hava evigt liv. Det är sant, var och en.I graven här vilar de, och barnen komma efter.

Fadern Johan Johansson var från Östra Tollstad och modern Johanna Matilda från Björkeberg. de började som lantbrukare först i Sätrarp i Västra Harg i 22 år, Vistad mellangård i Väderstad 2 år, Norrby i Högby 5 år, och Skrukeby i Högby i 15 år. 1914 kom de med söner och döttrar till Sockendal här i Väderstad där de inköpte norrgården 3/4 mantal och obebyggda 1/2 mantal storgården i sambruk,liksom varande en byns stora gård, norrgård. Där föräldrarna förflyttades till Väderstads griftegård, och barnen , de 4 helt övertog gården. Som skrives för: i areal och det hela 84 hektar därav 54 hektar åker, 22 hektar skogsmark och 7 hektar betesmark, tomt och trädgård. Taxerat till 79 000 kronor, i sanning Sockendal storslaget.För tiden 1914 och fram till år i år 1944 har norrgården i broderskap del från storgården, i Johanssöner genomgått en förändring 'förbättring och kulturellt stigande i en ny huvudbyggnad, mangårdsvilla, nytt magsjn, reparation på ladugården, en ny statbyggnad, annan förbättring m m, elektrisk kraft, lyse,

telefon. Radio, och för jordbruket alla tidsenliga maskineri, ett förr och ett nu, teknik, ny tid. gärdena vad jag kunde se låg närmast intill öster och på norr. Skogen längst på norr och väster sida gräns mot Appuna kyrkbys ägor. Här längst på norr motValla ägor skall jag komma med en karta, om ett stycke utjord, som kommit i urtidfrån Mörby i Hogstad socken, vilket här som räknas till storgården. De får skatta till Hogstad för. Gamla tokigheter. 0

Här följer karta över Mörby urfjäll från 1862 av A H Lindeberg kop. av Stark, )På gärdet har det mig sagts,norrgården,har det stått en gammal stuga, kallad Rättar-stugan, borta, blott några tegelstenar kvar. Någon annan stans intill stodsedan länge en låg stuga kallad Beatas stuga.

( Renskrivarens anm. Här avses troligen det s k Fallet, där änkan Anna Beata Johans-dotter bodde. Hennes föräldrar tidigare. Mannen dog ung, de hade två söner. Hon skall dels ha komponerat en spets, s k Sockendals-stjärnan, dels sägs hon varit hushållerska åt Anders Magnus Pettersson i Sockendal, hon flyttade 1891 till Rök där hon var hushållerska åt en förpanttningsägare. Hon var, född 1835.)

En motsvarighet till vad som nu modernt kallas för statbyggning. Vilken var mest nöjd, gamla Beata, eller en fin stat-drängsfru? På söder om stora landsvägen ända bort till Mörby i Hogstad närmast sagt, Sockendals ägor där, har norrgården den mångprisade vackra ängen, som tidigast varit både åker och slotteräng, men nu beten. Sockendal från norr till söder dess yttersta kant spelar Mörby tokrolig i små jord¬bitar, får jag köpa det? Å det'fick de, dumheter. I Mantalslängden 1936 står det: Sock endals norrgård, ängen, avsöndrad 3:4, taxerad ägare hemmansägare K A T Augustsson i Mörby, Hagstad socken. En smal rämsa emellan Mjölby, Hästholmens järnväg och gränsen. mot Mörby, som är det stora diket som här går mitt i gränsen, blev av järnvägens raksträckning denna rämsa tilldelad, som kom i köp till Augustssons sterbhus gård, för ett pris kronor 300 kr vilket då stora diket kom till för torrläggning, blev ytterligare kronor 300 och en stor bro i kostnad. Denna affär var före 1914 av en dåvarande ägare till Sockendals norrgård, jag tror han hette Axel Johansson. I näst följande blad skall jag å en karta visa upp var denna remsa är. Vid mitt besök därstäd den 17 april 1944 såg jag lite vedskog liksom vuxit upp efter stora dikets upptagande , så nog alltid är det värt 600, och träbron.

( Här följer kartskiss över området ifråga)Sockendals norrgård, i ägo som anno 1944, det vill säga med 1/2 del storgård.Då här storgård, i utbrytning broderskap, ärvarätt 2 bröder, är så pass länge sedan att vi knappast kan säga när. Ett är säkert, att en gång i tiderna har storgården varit stora gården, huvudgården, då sist huru länge det vill, 2 söner i delning hälften var: säga: Den äldre enligt byalag har stannat hemma, den yngre tagit utbrytningen, det kan vi gott tro på. Nästa led som var yngste sonen, en son och döttrar, tog sonen gifte i granngården norrgården, tackar så mycket. Här han vi norrgården 3/4 mantal och storgården tidigare utbrytningen 1/2 mantal, vad i dag 1944 är.Döttrarna i gammal lag var eller fick, inget eller lite i arv. Den gamla byggnaden revs ner och var stod den? Av Ridderstads östgötabeskrivning framgår det att 1414 pantförskrevs Inge Ingesson ( Bååt) en gård till Vadstena kloster i stället fören gård i Utterstad, Appuna, klostret fråndömt Ingesson i Sockendal. Härigenom fick han ju igen sin Utterstads gård. Vidare ser vi att gården var frälse 1687 och ägdes av en Lewenhaupt och en Axel Lillie och en fru Kristina Soop. Huru det än räknas rör det sig här om Norrgården och storgården. I en gammal fyrktalslängd år 1876 för Socken dals norrgård som var frälse nr 3 3/4 mantal och storgården

1/2 mantal att där år 1876 var en ägare som hette Anders Johan Anderssons arvingar, som redan 1862 vid laga skiftesdelning var död. Så har det sagts att den då och senare vida kände Kapplöpar¬Pelle i Appuna var förmyndare för Anders Johan Anderssons barn, arvingar. Sannorligt här Kapplöpar-Pelle kallad i närmast släkt med Anderssons i Sockendals norrgård. Kapp-löpar-Pelle var känd i Danmark , Tyskland med flera land och skrevs rätt för ryttmästare Carl Pettersson. Och det hemmansägare Anders Johan Andersson i Socken¬dals norrgård var sin tid bemärkt bybo och sockenbo, välbärgad, vilket bevisar i en på Väderstads gamla kyrkogård, öster sida i en där donations äktahage med en i kalksten gravsten som säger A J Andersson från Sockendal, familjegrav.Och skall jag i nästa blad visa äktahagen på en kartlapp som årligen sköts av Kyrkovaktmästaren i minnena, vackert.Sockendals norrgård, för tiden 1892-1912 är det mig sagt , var där hemmansägare, från Västerlösa Socken, som åter kom hem till fädernesgården. i Socknens historia tidigare nämns även en Axel Lillie som ägare till en gård i Spärringe. Alltid går igen.Efter Axel Johansson var en Birger Dahlin i Vallsbergs nygård ägare i 2 år. Därmed är vi framme till 14 mars 1914 då Johanssöner med döttrar och föräldrar in köpte gården, som föregående jag utförligt beskriviet. Och skall jag nu i nästföljand blad omnämna en karta ensamt på gården i årtal 1871 som uppvisades vid mitt besök därstädes den 27 april 1944.En karta 1871 till norrgården och del från storgården, i ägo och sambruk till vad som kallas norrgården i Sockendal, uppvisades vid mitt besök därstädes den 18 april 1944 upprättad den år 1871 av J F Schött. Den är privat, ensamt på ägor norrgården och därinmed ägor, del från storgården. Kartan var mycket vacker och väl bibehållen glädjande att se i omtänksamhet av då varande ägare, emot blekheten och mattheten å hela byns karta 1862, otillfredställande.Som föregående Sockendals norrgård i ägo och sambruk med 1/2 storgården, obebyggt, skall jag här i avskrift nämna vad mantalslängden 1936 om storgården säger del till norrgården. Sockendals Storgården, i jordeboksnummer nr 1, 1/2 mantal: 1/8 äger Karl Otto Johansson i norrg, 1/8 Pauline Matilda J i norrg, 1/8 Ernst Gidoeon J i norrg, 1/8 Hilma Alida J i norrg. 1/2 arr Karl Edvin Joahnsson. Och går jag nu i tur och ordning vad senare i ägo och sambruk inmed norrgården blivit. År 1939 inköptes Sockendals lillgård som är gårdsnummer 4 jordeboksnummer. Därifrån avsöndrad,jorderegister nr 4:3. Hela gården lillgården är 1/2 mantal. Därifrån nämnt 4:3 avsöndrat 1/4 mantal,av arrendator Karl Edvin Johanssonför en köpesumma stor säger 17 500kr med sommaren växande gröda att tillträda genast, och enligt uppgift skall denna del lillgården innehålla 20 tunnland öppen åker, ängar och annat. Men i ynkligt tillstånd, byggnader, varför gården omedelbart kom i sambruk med norrgården. Den som nu försålde denna Sockendals lillg. var en ägare och då brukare hemmansägaren Karl Albert Karlsson i Hogstad östergård som om jag fått rätt kommit i släktskap med en viss gammalmodig Jakob som där levat och dött, efterbliven med ett par gamla oxar.( Renskrivarens anm. Carl Jakob Andersson f 1844, bodde i Hogstad östergård medfru och en son, sannolikt Karl Albert ovan, f 1873? och en dotter Maria. Han var måg hos förra ägaren av Sockendals lillg. Troligen kom Carl-Jakob någon gång vid sekelskiftet att bosätta sig i lillgården, men hade då antagligen kvar Hogstad östergård också. Omkring 1930 eller kanske i slutet av 1920-t fanns de kvar iSockendals lillgård, han och barnen , frun var död.)Denna gård lillgård 4:3 utbruten i sin helhet från gård nr 4 tidigast kallad Lillgård Ingammal by, är begripligt lokalt här på plats uppbyggt efter laga skifte. År 1862 mycket primitivt och fortsatte därmed liksom inte velat gå, kallat Jakobagårn han med oxarna, sannorligt de sista inom socknen. Nu äro de sedan länge borta och väl är det. geografiskt gården i ägor hava de vackraste gärna Vår Herre själv kunnat gjort, allt aga skifte Lillgård söder om stora

landsvägen, närmast dess mitt, med andra lill¬gården 1/4 på väster mot Blackstad och på öster norrgårdens äng och ägor utom den närmast Hogstad gränsen , ägor till en utbyggd södergård. På söder grannbyn Mörby i Hogstad, . Visserligen har blötögat sankmarken inte här varit fåfäng, men genom åderlåtningen stordiket gick de obönhörligt, ett slå till reträtt i torrmarker. Om vi nu återgår till ägaren Karl Edvin Johansson, i en funderare: hela byn Sockendal i jordmätare säger 2 3/4 hela mantal satt jord, bliver dragkampen till norrgårdens Johanssöner som Karl Otto Johansson med en glimt i ögat sade till mig vid mitt besök därstädes: vi har mer än halva byn. Det är sant, norrgården 3/4 sto/ gården 1/2 och lillgården 1/4,det går tillsammans 1 1/2 mantal, mer än halva byn i vågskålen. räknat. På denna halva byn centra benämnt norrgården i brukande åkerkraft puttar en järnhäst traktor, 3 par fyrbenta vanliga hästar, 15 kor och 15 ungnöt,svin, höns, och en vov hund som skäller. Vad mer? Jo, på magasinet mullrar en i elektrisk kraft malande kvarn. Storslaget.

Lillgården Förhistorisk hävd och kult i byn Sockendal, var lillgården oriktigt kallad,ingalunda den lilla kallad, frälse, och halft hemman. med den största byggnaden i gammal by. Vad är då frälse. Jo det är och var att vara frälst frånkronans skatt, som det troddes för evinnerligt. Som dock denna frälsning, latin, likt den andliga, snart behövdes göras om. Bevisligen var Lillgården i medeltid som är Iliolska tiden eller påvetiden i högt stånd bemärkt. I en fyrktalslängd år1876 står det Lillgården 1/4 mantal Anders Jonssons arvingar ( = Carl-Jakobs

svärfar, ren skrivarens anm.) och Lillgård 1/4 mantal Anders Persson Vem av dessa Jonssons arvingar eller Anders Persson som Lillgård jag menar omskrivet i dragkampen, nu kommet till norrgården kan jag ej avgöra. De voro i alla fall ( båda) efter laga skifte utflyttade. Det har talats om en Måns, eller Månsson, vilket jag ej vet, men en Jakob eller Jakobsson både jag vet och kände. Varefter vi sist åter kommer till Karl Albert Karlsson i Hosgstads östergård och därmed slut i sammanhanget Lillgård till drag¬kampen norrgården. Tack och farväl, vi träffas åter i vallsen runt Sockendal. I mellanstick norrgården slut och före storgården i huvudgården skall jag här komma med 12 blad i gammal Sockendals karta 1766 - 1815 i sin mening en och samma , högst märklig och mycket intressant. "Cahrta öfver Sockendal uti Väderstads socken och Göstrings härad af Östergötland, till hagar, ängar och yttre råskillnader, afcopie xad efter herr Friedr. Vadmans karta af år 1766. Till åkergärden, och de flera täppor afmätt år 1815 av C G Zetterstedt. I avskrift som ovan enligt kartan av Carl Johan Stark, villa Brunnsvik, Väderstad den 12 april 1944.

" Sockendalskartan år 1766 avmätt år 1815 inskrivet, på kartan uppgjort med enskiftet i Blackstad den 12 sept. 1825, tjänst. Carl. Falk" Det vill säga Sockendal irågångsrätning med Blackstad som så tidigt som 1825 gick i laga skifte vad som nuär.

Å Sockendals kartan 1766/1815 står även inskrivet: År 1816 den 29 mars vid Göstrings 1 härads tingsrätt paragraf 11 blev denna charta doms inlämnad förevist af på sätt protokollet innehåller, föreställd. Ut supra på häradsrättens vägnar Nils Bethen.På annat ställe skrivet står: Hörer till chartan öfver Sockendal af år 1815, 5 schilling. Och på annat ställe skrivet står: 12 skilling.Och Sockendalskartan 1766/1815 som i sin mening ett och detsamma, säges: Vid häftad sjutio skillingar stämplat papper, betygar å ämbetets vägnar C G Zetterstedt.Med denna gamla karta skall jag framtaga det otroliga. Jag tackar uppriktigt de bönder i Sockendals storgård som så väl bevarat den, och nu sist den 11 april 1944 lät mig i och för detta min Sockendals beskrivning kapitel nr 1 Väderstads

historia-bok låna den. Tack, tack, kära ni för er egen bys fromma.Å Sockendals kartan år 1766 och år 1815 som i sin mening är en och den samma står även nederst ditskrivet: § 11. År 1817 den 31 maj vid Laga sommartinget med Göstrings härad i Hogstad är denna karta å nyo för domstolen uppvist oss på de grunder protokollet under denna paragraf utvisar, evad den rörer norrgården uti Sockendals by, gillad av försåld, betygar på häradsrättens vägnar Nils Bethen.Obs. här ser vi ett gårdsköp, då sannorligt inte nu tidens fasta och lagfart ej fanns.

( Här kartskiss på nordstrecket å kartan 1766/1815.) &samt kartskiss å skalan i alnar på kartan.)

( Därefter följer kartskiss från samma karta, utvisande ägorna i norr kring ryttar¬torpen, 2 st, gränsen mot Källeryd , Valla och Appuna kyrkby. Området längst i norr är Sockendals skog, söder därom ryttartorpen med sin tomt/och ryttarängen och dess åker strax öster därom. Mera skogsmark strax SO om knekttorpen och V om Källe¬ryds gård.Den nordligaste spetsen på Sockendals ägor markeras av "Biresten"

( Nästa kartskiss visar på samma karta området söder om föregående: gränsen mot Källeryd och Hogstad kyrkby, skogsmarker SO om knekttorpen och mot Källeryds gräns, 2 gärdsvägar med avgreningar, varav den ena tar av från vägen mot ryttartorpen och åter mot NO och skogsmarken där.)

( Nästa kartskiss samma karta: visar själva byn med bygatan, där alla hus markerats öster om bygatan i en rad, en byggnad strax i öster om dessa, samt en byggnad väster sida om bygatan vid brunnen. Ett torpställe vid stora landsvägen mot Hogstad, ska antagligen vara "Diket* Olika gärdsvägar i området mellan byn, Stocholmsvägen och Hogstad-gränsen. Söket= Sankmarker sydväst om brunnen.)

( Nästa kartskiss samma karta: visar området söder om Stockholmsvägen.vilka består av åker längst i nordväst och mot gränsen till Blackstad och övrigt sankmarker i nordost och längst i söder och i mitten ängsmarker. Området gränsar all så mot Blackstad, Mörby, Kolleryd och Sjötunahumpen.)

Sockendals storgårdVar från ursprunglighet centra, huvudgården. Storgårdens nuvarandemangårdsbyggnad som dominerande med sina närmare 200 år ligger kvar i gamla byn, ej utflyttat. Jag fick fotot av nuvarande ägaren Lars Gunnar Martin Andersson den 21' maj 1944. ( Foto på mangårdsbyggnaden, taget på ganska långt håll)( foto av Gunnar Andersson.). Foto jag fick av honom själv vid mitt besök därstädes den 2 maj 1944.

Nuvarande ägaren, född 1893, ogift. Storgården, som är byneller som mantalslängden för 1936 säger jordeboksnummer 1, Och i hela hemmanetsin ursprunglighet å hela mantalet 1 mantal, men råkat mycket tidigt i 2 bröder, drag kampen bliva av med hälften till granngården norrgården. Varför här centra den en gång stolta storgården i sig själv endast äger och brukar vad hemmabrodern i arv fick behålla som blev andra hälften. eller som mantalslängden säger brukningsdelen 1/2 mantal år 1936, brukare arrendatorn son Lars Gunnar Martin Andersson. Enligt mantalslängden 1936:1/2 mantal ägare hemmansägare Albert Teodor Anderssons sterbhus.Sålunda1/4 äger änkan Alma Josefina Anderssons sterbhus. och 1/24 hushållerskan dottern

Anny Britta Viola Andersson f 1895 den 1/6 i Väderstad. Ogift.1/24 äger Nils Rune Bertil Andersson i Kumla.1/24 äger Olov Evert Andersson i Lämminge.1/24 jur. kand. John Harry Harelius i Uppsala.1/24 äger hemmansägaren Karl Erik Einar Andersson i Sockendals södergård.1/24 äger gårdens arrendator Lars Gunnar Martin Andersson, som jag i föregående både nämnt och visat i foto. Dottern är numera gift och bor i Lillgården, Sockendal.

(renskrivarens anm. Harry Harelius f 1898. Evert f 1903, Rune f 1906?)Gunnar Andersson gifte sig senare. Han avled i början av 1980-t.

f. 1893.

Jaha kära du, stora,hur har det gått för dig, har du blivit liten? Obönhörligt då halv gården långt tidigare gick till norrgården, vilket kan beräknas ända ned till 1687 under en Lewenhaupts tid med flera. Kom vad som var kvar av storgården nämligen hälften 1/2 mantal finurligt på samma ide, i giftorätt eller annan rätt,att få igen vad förlorat var, och vände sig mot södergården i Sockendal, som motsträvigt ej gick att komma åt hälften, lika med 1/4 mantal. Gott för det, nu var storgården 3/4 mantal, i ägo och brukning gemensam storgård och södergård.Vilket torde ha skett 1726 i en viss beräkning , i en då nämnt Soop och Cruus, höga män. Under 1800-talets första hälft torde där storgården och del södergård ägts av en Johansson, som se nästa blad, köpt sig en gravplats äktahage å Väderstads kyrkogård, som på ett eller annat sätt kanske medföljt gårdsköpet, ty efter denna måste kommit en A M Petersson, varifrån Anders barn, 3 söner, Anderssöner kommit.På äktahagens 2 höga gravstenar läses: hemmansägare A M Petersson f 29/4 1829, död 26/6 1916. hans hustru Brita Carin f 1832 12/10 , död 14/11 1884. Sv Ps. 215. Gravplats som inköpt då hustrun dog så tidigt.

( renskrivarens anm. sannolikt var södergården släktens ursprungliga gård, där släkten funnits sedan minst Anders Magnus Peterssons farföräldrars tid. storgården torde ha köpts eller förvärvats genom gifte, c:a 1820-t.) Sedan dess ägdes båda gårdarna av släkten och beboddes ofta så att den äldre generationen bodde på den ena , den yngre generationen som skulle ta vid på den andra.)

( Här kartskiss av gravplats nr 17, A P Johansson, Sockendal, mellan gravplats 16 och 18) ( renskrivarens anm: A P Johansson kan vara en tidigare ägare av den storgård som senare förenades med norrgården.)Och i samma grav, äktahage Sockendals står även en lika hög gravsten norr till med namn och ord, "Alfred Anderssons,Lemminge familjegrav. Joh. ev. 3:16"i vad jag här uppfattat skulle denna Alfred Andersson i Lemminge vara A M Peterssons son, jämväl en Andersson son i Tranås, spannmålshandlare, ogift och där dött. Tog sitt liv. Andersson i Lemminge var gift men barnlös, där nu en brökson är, Olov Evert Andersson. Så en tredje son,Albert Teodor Andersson i hemmagården Sockendals stor-gård med del södergård. Som på nya Väderstads kyrkogård öster sida har sin grav, äktahage i en ram sockel med hög sten i inskription:" Alb. Andersson, Sockendal. f 15/1 1861, död 23/5 1918, hans maka Alma Josefina f 27/5 1865, död 4/12 1935. Familjegrav."Här äro föräldrarna till vad som skrivit s 5 söner och en dotter i nya puppor, Andersson lever. I en gammal fyrktalslängd 1876 står det skrivet Sockendals storgård ett så kallat rusthåll nr,1 1/2 mantal och södergård nr 2, 1/4 mantal,Anders Magnus Petersson. Farfadern till i dag och år 1944 Andersssöner.I och med föräldrarnas död , sist modern 1935 kom östergården del 1/4 i sonen Karl Erik Einar Anderssons ägo . Oaktat det, och att det var sonen, gick den

ohjälpligt från storgården, han i förening haft så många år. Här ser vi att allt går igen.

Vad vi mer ser i samlivet med storgården är den år 1895 stora ladugården som då 3/4 mantal ansågs välbehövlig, nu stor i underhåll. Vi ser även ladugården lagd i beräkning för en gång i ny byggnad å annan plats. I gammal by är här en eller två byggnader här utslagna, varför förhållandet i gammalt och nytt kommer i denna form. Svårigheten är även geografiskt i urberget, som långt före detta uppskutande lagt sig här, oemotståndligt vållad i skrap med en sänka på öster.Den omfattande gården närmast, har all åker förutom en utjord kallad på norr.Hela arealen upplystes det mig var 73 tunnland, därav 50 tunnland åker, övriga skogs och betesmarker. Taxeringsvärdet är 35 300 kronor. Jordmånen är på kalstenbotten med svartmylla på ler. Sänkan på norrvattnets väg och gång. Enahanda är förhållandet i jordmånen med granngården som kallas norrgården. Skogsmarken, storgårdens menat är längst på norr öster sida , där även här storgård mot gränsen Appuna, Valla har en Mörby urfjäl en gammal dumheters jordbit om kanske 21,7 kappland, vilken jag återkommertill i Sockendal vallsen runt. Storgården från gammalt med sin stora byggning haräven omfattande en stor trädgård, och det från gammalt,i bygata en utväg till byggning Och det i nytt en utväg till ladugården. Och det mittpartiet centra gamla byns plan, husgrunder till kobete, tiderna förändras och vi människor med dem. Storgården har sedan något år arrendator, en Folke Rudolf Vahlin, f 1912 den 31/5,från Vistad östergård Väderstad socken.( Renskrivarens anm—senare arrenderades gården i många år av Gustaf och Elsa Andersson, från Svanshals, de var kanske kvar där till slutet av 1960-t)

Som nutidens fordran har gården en nyuppbyggd byggning som arrendatorsbostad2 rum och kök, ligger öster om urberget och passar bra, i väg till ladugården.Men var arbetsfolket skall bo begriper jag ej. Senare, en drängstuga är i flygelbygg¬naden. Vid mitt besök där hos ägaren Gunnar Andersson 1944, den 2 maj,blev jag mycket väl bemött, mer än vad jag tänkt mig, bjöds på extra gott kaffe, för ståelsen och en vänlig hushållerska som var från Hårdaholmen i Blåvik socken, varför jag uppriktigt och varmt tackar. Tack, tack, vänner, eder förutan hade det ej gått. Storgården slut, vi träffas åter . Går jag i sammanhang till södergården,den 1/4 mantal som tidigare hört till storgården.

Sockendals södergård Den del 1/4 mantal som tidigare ägts inmed storgården. Jordeboksnumret som är nr 2, och jorderegister nr 2:2. Å hela södergården som är 1/2 mantal, här södergård nämnt i brukningsdel 1/4, ägare och brukare Karl Erik Einar Andersson född 1891 den14/3 i Väderstad, gift.Hustrun Emilia Mathilda f Gustafsson 1897 den 8/7 i Väderstad, gift.Hon är bördig från Vistad, gården Trädgården kallad, Gustaf Adolfs dotter . De har flera ej växta barn, gifta som något komna till åren, beroende på sammanhållningen vid fädernegården. Vilket vid moderns död kom i ändringen till vad nu är.

( Renskrivarens anm. Einar Andersson död 1959, Emilie omkring 1990, de hade en son som på 1960-talet omkom, tror det var i samband med skogsarbete, en dotter tror jag bor i Örebrotrakten. Gården är nu i annan ägo.)

Då självständig, en given sak uppbyggdes 1935 en ny ladugård, senare ettmagasin. Byggningen som omtänksamt i tanke på ett kommande uppbyggdes efter laga skifte och domen utflyttning, av farfadern Anders Magnus Petersson, jämväl flygelbyggnaden. Härmed då byggnaderna funnit varandra , självständig, en mycket vacker gård vid stora landsvägen, vackett, vackert, alldeles utmärkt. Visserligen

såg jag ju vid mitt besök därstädes att ett och annat vid nybyggnaderna, ladugården och magasinet, ännu i ordning fattas, en hel del, vi1ket ursäktas i och med att det ej gott att hinna med allt. Gården som utbyggt och förlagd på öster, har även här, emot gränsen till Hogstad, sina ägor norr och söder om stora landsvägen, med gärden på norr , skogen på norr och övrig mark på ösder, där även ett stycke låggärde närmast stordiket blygsamt stöter fram. Skogen som vid ladugårdsbygget fick släppa kronan till nu tyst, säger ingenting. Det är härgärdet norr om landsvägen,som den stora elektriska kraftledningenbredbent passerar förbi, och det var här, gärdet på norr landsvägsdiket som den gaml ärevördiga fjärdingsmilstolpen upprakt stod från år 1755,se där god dag du.Som efter uttjänt gammal mil levat livet ut, hemtogs till storgården där ovandelen villigt uppsates i ett trädgårdens prydnadsrör, och nerdelen som händigt gjordes för storgården som vägtavla, God dag du, står du där?Då inga mera vägtavlor behövdes togs neddelen hem till storgården där den blev lagd närheten av ladugården å en plan där. Här sin tids värdefulla vägmärke, lagenligt skulle stått kvar, okunnighetens tider.Å vägens södra sida mittemot står vägmärket, nymilen, se. I slutord till ägaren av den vackra södergården i Sockendal får jag hjärtevarmt tacka för vänligheten i kartl et gamla kartan som medföljt farfars byrå. Tusende tack, den kom mig väl till pass, i kopiering, om jag ej fått fatt i den hade min Sockendals beskrivning ej mycket blivet. I stor tur och vänligt folk, min stora vördnad. Denna södergård slut. Följande andra södergården, Engmarks kallad

Kära Sockendal, andra södergården Engmarks. Resan är gjord, men först den 24 maj 1944 onsdag förmiddag. Stilleståndet från den 5 maj 1944 till dag i dag, har för mig vari trädgårdsarbeten på Väderstads kyrkogård, plantering i gravar med ligustrumshäck, ett arbete jag haft i mer än 10 år, det vill säga uppläggningen i gravar äktahagar på den gamla och nya kyrkogården är mitt arbete.Så har jag haft bestyr med hembygdsgården. En resa till min födelsebygd, Åsby mader. m m bestyr för mig själv. Skrivning till Finland, skrivning till Stockholm.Så nog har Carl Johan Stark det hett om öronen alltid.

Alltnog, resan till Sockendal var kommen, God dag, god dag. Jag var välkommen, i bevis, rykande gott kaffe. Tack, tack.Sockendals södergården var från ursprunglighet är centra huvudgården, där gamla byggningen räknat år 1944 sina 160 år. Det vill säga uppbyggd 1784, inristat i takåsens stock. Omtänksamt gjort, tack därför ni som nu snusar evigheten.Nu varande ägare är Anders Johan Engmark och skall jag gå till mantalslängden för år 1936 och se vad den säger: Sockendals södergård nr 2 jordeboksnummer 2:3 i i jordereg. nr. 1/4 i denna brukningsdel, det vill säga ursprungligen gammalt hela södergården 1/2 mantal , som i händelsernas gång obönhörligt hälften 1/4 mantal södergården i sambruk tillkommit storgården. Vilket allting går igen nu åter blivet självständigt den uppbyggda gården vid landsvägen. Vad säger mantalslängden 1936 mera , jo så här: Södergården 1/4 mantal ägare brukare hemmansägare Anders Johan Engmark f 1864 Hustrun Augusta f 1869. Sonenjordbruksarbetaren Elmer Einar Arthur Engmark f 1899 den 15/3 i Skeppsås, ogift. dottern Gunni Viola Sofia Engmark f 1914 den 11/6 i Skeppsås, ogiftjordbruksarbetare son Joel Arnold Ivar Engmark f 1907 den 9/12 Skeppsås,ogift. Vid mitt besök därstädes var en av sönerna arrendator på gården, gift,där två mindre barn sprang omkring. Engmark själv, vit i håret och skägg, 80 år, hustrun 75 år, sjuk och låg till sängs. Båda hade nyligen haft sin födelsedag, därom en mängd födelse¬dagspresenter och blommor talade. Vid mitt besök därstädes och med min påträngande intervju med gamle Engmark, 80-åringen,fick jag det korrekta svaret, jag är född Pettersson men taget Engmark. Gift och har 7 barn. Min far hade 7 barn, min farfar 7 barn. Skriven i Skeppsås men gått som

skogsuppsyningsman i 30 år inom Fornåsa socken Bobergs häradsallmänning. Inköpte Sockendals södergård i tillträde den 14 mar 1935 för ett pris jag glömt bort, men taxeringsvärdet var 24 300 kronor. Och får året 1944 i ny brandförsäkring som gått i höjden. Gårdes kreatursesättning sades det var 2 hästar, 8 kor, 6 kvigor, och 2 tjurar med svin och höns. Jorden var tillfred-ställande god i hög uppdriven kult, i bevis med 2 stora halmdösar söder om ladugården stor vacker trädgård, där en före detta i vid omfattningen gammal bykällå låg I trädgårdens kant norr till stod en ek, satt av Nilssöner, 80 år.

Eken efter mitt bestämmande var minst 150 år och då satt av en Nils Vilhelm, söner fader. Ladugården stor och rymlig, uppbyggd av Nils söner Carl och Emil, förlagd söder till, där tidigare i gammal by alla ladugårdarna prydnadsfullt då menat låg väst till bygatan, där emellan bodflyglarna. Här södergården ligger norra flygelbyggnade ännu kvar, uppbyggd 1767, men södra annammat, som var var en lofta- revs ner av en John eller Johan Gustafsson , ogift ungkarl, som då bodde där och ägde gården. Det var emellan flyglarna, ett så kallat portskäle. Tänk, portarna slogs ej sönder utan togs som mellanväggar i en vagnsbod som i stället för loftsboden uppsattes österom byggningen, där de gråtande fastspikade satt, i ord Stark, fornminnesvårdare, hjä oss. Handlingssättet är oförlåtligt och bär sitt hårda straff. Loftahus byggnad, det vill säga, hade ej sitt hemland i Sockendal utan hit inflyttad från annan ort. Visserligen för att lugna min vredes skålar på loftbodens nedrivning har alla husen alltid vid gården väl bibehållits, vilket i rättvisans namn jag mer än väl såg, vilket nuvarande ägaren Engmark inte ger efter på.

Gårdens ägor i gärden ligger mycket väl till, i ett stort stycke, från gränsen mot Storgården, i söder, mot den stora landsvägen, i väster mot Blackstad,där Svarten mosse mörkhyad lyser fram. I öster mot andra södergården, som tidigare hört till storgården, nu en storgårdens son Einar Andersson. I ost till söder om gårdens byggnader har har förargligt urbergets vårta i dagen lagt sig, på en 3 tunnland, som här och var med något jord på gå som bete, urberget uppbär naturligv hela Sockendal som stomma, det synliga är uppskjutande vårtor, och vad som inte syn är berg i alla fall, gående djupare. Urberget är 3 miljarder år som kalt, men äldre i evighet som en glödande massa, himlakropp. Tack vare urberget ar den bärande själstommen Sockendal säkert. Södergården har även skogsmarker. De äro på norr, öster sida mot Källeryd, där tidigare en 3 tunnland gått som åker, nu betesmark i betydandE sitt läge inte mer värt. Vid gamla byggningens kökskvist stod en från 1700-talet gjuten spiselhell med årtal jämnårig med byggnaden, som i moderniseringen påträffats och ställts där. Fel upplyste jag, det här är museisaker och skall till hembygdsmuseet i Väderstad. Huru med den saken går ställs i ett stort frågetecken? Nu härmed Engmark den äldre , 80 år, tack i förståelsen. Till Engmark den yngre, arrendatorn, tack för ett välskött jordbruk, och skall jag skvallra vad grannarna sade, så var det ej värre än: Ja se den Engmarks son han plöjer så väl. Vilket jag själv såg. Adjö, adjö, vi träffas åter i ägorna Sockendal vallsen runt,skogen o nordaost, gärde i väster, förflyttar vi oss till vad som tidigare varit. Från gamla papper sades det att här Södergård skall en löjtnant Stenklier, engång varit ägare. Tack för det, som herreman, det duger. Kommer jag så till en gammal gravplats äktahage på Väderstads kyrkogård som i kyrkogårdskarta säger: Vistad halle gård, komminister Halls barn. Och på gravplasten är en mindre sten, liggande mednamn, N W Pettersson, familjegrav.

( Kartskiss utvisande gravplatsen , nr 11)Vem är då denne N W Pettersson i familjegrav? Jo av kartskissen att döma komminister Halls son. eller dotter, nämnt barn från hallegården i Vistad, Väderstads socken, sannolikt son, i släktskapet nedstigande, där Petterssöner som

på sin tid, fyrktalllängden för år 1876 Sockendals södergård skrives som ägare en Nils Wilhelm Petersson och hans hustru Maja ( el. Maria) Karin, i 6 eller 7 barn, därav 2 söner Emil och Carl, de övriga döttrar. Som föddes och skrevs för Nilsson.Därför har vi det, ättlingar från en komminister Hall i grav nr 11, vilket även förrådes antagandet i samhörigheten med graven nr 12, Vistad östergård, födas leva och dö, gömmas och glömmas, i nya puppor tvåfotingar, inte vet vi det.I en gammal dagbok skriven 1876 av en Olsson i Blackstad kallad herrgården stod det; den 29 aug. begravdes Nils i Sockendal, som var Nils Wilhelm Pettersson, antagligen kallad och känd under namn Nils i Sockendal. Här har vi nu sterbhus, änkan och de många barnen.

( Renskrivarens anm. Nils Wilhelm Pettersson f 1824 i Herrberga g m Maja Cajsa Johansdotter f 1824 i Högby, barn:bl a Emma f 1862, Emil f 1864 och Karl f 1857. Nils Wilhelm död 1876. De kom dit omkring 1870 och änkan och några av barnen borkvar 1895. Tidigare har gården ägts en kort tid av Magnus Andersson i Lundby i Mjölby och en löjtnant Sterky.( se ovan). Innan dess, till omkring 1860 av Axel Starksi Väderstad herrgårds föräldrar. I denna släkt hade den varit, på hans mors sida,i flera generationer och det är säkert dessa som bygt mangårdsbyggnaden 1784.)

Då gården inköptes av sönerna Emil och Carl Nilsson varefter gården helt gick i benämningen Nilssonna-gården. Varefter i sinom tid även änkan saligen avsomnade,död och begravd på samma gravplats som hennes salige man Nils Wilhelm Pettersson. Varefter gravstenen av barnen kostades och ditlades och sköts ända till för ett tio¬tal år sedan, då den helt övergivits likt tidens gång, dödligheten.Södergården i ny tid, söner Nilsson och döttrar, arbete och åter arbeta, vilket gick, tack ungdom och krafter kom både de själva och gården i vad som kallas välstånd. Men i utbyte för detta kom vad de försummat, hem i hustru och barn, medelåldern, närmast därefter en grinande ålderdom, halt som är låt stanna, i ett försummat liv, amen, slut. Då de försålde sin vackra och upparbetade gård till en annan ungkarl Johan Gustafsson, och inköpte sig en fastighet i Skänninge stad, där de som gubbar levde och dog, jämväl de systrar som voro ogifta. Har det mig sagts att en av systrarna ännu lever,om jag fått rätt kallad Ida. Vilken som sist i livet underhållt föräldrarnas grav å Väderstads kyrkogård. Här Skeninge mull blev deras grav, vila i frid står det på de givna kransarna eller lika gott, sov i ro.

Det har även mig sagts att en av döttrarna Nilsson gift sig, varåt vet jag ej. Men vad jag vet, känner och särskilt vill framhålla är en av döttrarna EmmaNilsson. ( Här foto på Emma Nilsson, "Post-Emma").Se foto. Vad sägs. Jag har fått fotot av gamla lärarinnan Hedda Petersson här i Väder- stad. För denna tid, kallad Post-Emma, i Väderstad, en är hon innehade posten i post¬huset här i Väderstad. Emma Nilsson kom i unga år som hembiträde till en i Väderstad klockare och folkskollärare C A Andersson, där hon skötte sig väl, blev omtyckt och kvarstannade. Lärde sig att sköta posten, en syssla hon övertog efter klockare Anderssons död. Klockare Andersson som även på sin gravsten står för organist.Var född 1829, död 1895, 66 år. och hans hustru Clara Albertina född 1830, död 1897, 67 år. Emma Nilsson, Post-Emma kallad var en storbegåvad människa, livlig bildadoch tillmötesgående mot alla. Sångare och med i svängen, Kom det sig så, att ehuru något till åren gifte sig med en Hedlund, som någon tid vari arrendator i Vallsbergs storgård, son från Uckleby i Västra Tollstad, bror tillen bemärkt doktor Hedlund och kusin( om jag fått rätt?) till Hedlund i LillaValby. Före detta Post-Emma, nu fru Hedlund, kom stort sett , där de inköpte Pil¬torp i Orlunda, senare Näsby i Rystad, sist i Vadstena en villa, där de som

sin tids sista ingick i den eviga vilan, Vadstena kyrkogård. Om hör några bröstarvingar, kallade barn fanns, är mig obekant.Härmed slutar Nils i Sockendals barn, Nilssons. Och som föregående nämnt, då söner Nilsson frånsålde södergården kom som efterträdare John eller Johan Gustafsson, han som såg riva bort, vad vackert var loft(boden). Har det mig sagts, var även han ungkarl ogift, och försålde. gården till Petrus Alfred Öberg i Lilla Blackstad. Där en Öbergs son blev arrendator. Gustafsson flyttade till Fivelstad eller Mjölby. Han var visst frireligiös? Efter 5 års tid, hur: gick det då. Jo då försålde Öberg södergården till nu varande ägare Engmark, 80-åringen, nu äro vi där, god dag Engmark, jag kan hälsa från kusinerna i Mörby, Hogstad socken. Om nu någon mer längre eller kortare tid ägt södergården efter Nilssöner till Engmarks har jag ej lyckats få fram. Jag är storbelåten, och tackar en var i sitt olika människoliv. Tack, tack. Födas leva och dö.Följande bliver andra lillgården väster till, en Carlsson.

Men först en resa dit. I år 1944 kom sommaren först i pingst, sent mycket sent, men ändå visar gott.Sockendal lillgården Ingalunda den minsta bland gårdar i Sockendal. Ligger vackert, välskött, snyggt, rent och i ordning. Det är lillgården, den vackra väster till. Söder om landsvägen, närmast gränsen mot Blackstad. Där mantalslängd år 1936 säger jordeboksnummer nr 4 i jordreg. 4:2. Brukningsdel 1/4 mantal. Nu varande ägare, och räknat från 1937 är en Carl Rudolf Carlsson, född 1907, från Sandstorp, någonstans vid Gullstigen, Hogstad socken. Gift med Anny Brita Viola Andersson från Sockendals storgård. född 1895. 12 år äldre än sin man. Vid mitt besök därstädes den 1 juni 1944 var det fru Carlssons födelsedag, 49 år. Det säger var är barnen? Jag såg inga. Jag bjöds på kaffe, stämningen var god, jag träffade människor. Fru Carlsson, bördig från stor¬gården, var hon enda dottern, hade därför i arv från mormodern tillfallit henne i släktens antika värdefulla möblemang, såsom speglar,: stolar och byråer m m. Vilket glädjande, här vårdades. Släkten, Sockerdals storgård,går i ras, något kortväxta, dock groft byggda, i bred mellanplan i ögonen, inget framträda i ras, german, sannorlikt ursprungligen från Mindre Asien, Orienten. Människor som människor, vi äro alla bröder, från allas vår moder mull. Lillgården 1/4 mantal, med den andra, jämnt fula öster därom, har tidigast varit en gård, då 1/2 mantal fick vid laga skifte 962 sig domen, utflyttar, förlagd i ägor , sådär en 31 eller 32 tunnland. Därav 22 tunnland åker. Vilket torde medräknas vad som i svarten kallas mossjord, uppodlad i sänkorna. Ägorna ligger i en enda klunga, indelad i åker, äng,lill beten ända bort i söder mot Mörby i Hogstad. Väster mot Blackstad, öster andra lill¬ården, norr stora landsvägen. I en egen ägoväg mot söder, där i blicken ett se, blommande körsbärsträd, i mellantinget kallat Lårdängen, där en i Sockendaltidigare uttjänst knekt Lård fått sig nådeligen tillstånd att bygga sig en stuga, och där leva bo och dö. Vad som nu i syno är kvar är det talande körsbärsträdet, spisel- och stugugrunder. Lårdängen är naturligt vacker, och allt, var jag går i heder till nu varande ägare Carl Carlsson, kulturellt vackert, tack, det vore väl om alla bönder i Sockendal vore sådana, förlåt.

( Renskrivarens anm. I Lårdängen bodde avskedade lifgrenadjären i Sockendal, Anders Skarp ( död 1879), sedan var hans änka omgift med Carl Johan Lord, f 1836, tidigare liggrenadjär i Kummelsby.)Lillgården i gammal kult och hävd, allmoge bönder,har lillgården som jag i början skrev, ingalunda varit den minsta bland bönder i gammal by. De har likt norrgården varit frälse gård; mantal, i penningar ett rikt folk. Frälse var att i förskott för all framtid betala skatt till kronan, som dock i senare tider frälst varande gård, i andra mans ägo, förklarades förfallet och kom i skatte.Förtiden 1873 och 1876 fyrktalslängden står det : Sockendals lillgård frälse, ägare Anders Jonssons arvingar. Är sannolikt vad man kan antaga vid denna gård

helt nybyggd efter skiftesdelningen 1862, i sanning då en Anders, som gjort mycket för sina arvingar med andra ord är det barnen som närmast en son, Alfred Andersson som blev efterträdare och hemmansägare, om nu detta antagande är rätt? Läses på dennes gravsten äktahagen och grav på Väderstads nya kyrkogård; längst på öster vid syrenhäcken och lindarna, däss mitt. Hemmansägaren Alfred Andersson, f. 1/12 1844, död 16/9 1917. Någon hans maka nämnes ej. gravsten som jag tror mig hört, kom till genom en, eller kanske två döttrar, som gott om pengar ville så ha't.Har jag även hört genom en hans son, att Alfred Andersson i livet sagt: Hälst ingen sten, bäst glömd. Vilket som helst, för den döde betyder inget, sten eller ingen. Alfred Andersson i barn, söner och döttrar känner jag ej, men vad jag känner är en son Karl August Alfred Andersson, född 1883, hemmansägare i Lundby skattegård, och hans hustru Olga Mathilda f Pettersson 1887. Barnlösa

( Renskrivarens anm: Sockendals lillgård 1/2 mantal torde först på 1860-t

ha blivit två gårdar. Då kom Anders Jonsson och Lena Stina Utterberg, Carl-Jakobs svärföräldrar till den andra lillgården, "Carl-Jakobs". Omkring 1870 kom till den här skildrade 1/4 lillgården Anders Persson, f 1804 i Rinna, död 1882 och hans hustru Gustafva Svensdotter, död 1888. De var föräldrar till Alfred Andersson ovan, de hade även en ogift son som bodde hemma, Anders Peter, f 1837. En dotter var gift med Karl Otto Jonsson i Göleryd, Stora Åby, men hon dog tidigt, varför hennes man och barn under en period hade del i gården då hennes föräldrar dött. Alfred Andersson var gift med Mathilda Amalia Persdotter ( 1849-1890), de hade 5 barn. Varav sonen Karl. August Alfred ovan. Alfred Andersson torde ha ägt en del av gården strax efter föräldrarnas död men brukat hela.)efter fadern död 1917 försåldes lillgården som kom i annan släkt, jag tror det var en Carlsson från Stora Åby, som lagom efter förra krigsåren, i bakslag räknat fel. Då gården återigen försåldes till som mantalslängden 1936 säger:Karl Hugo Svensson f 1890 13/10 i Högby.Hans hustru Betty Ottilia f Karlsson 1892 den 25/2 i Hogstad Här var något i svensk¬amerikanare som spelade in. Efter några år kom så Lillgården i försäljning då nuvara¬nde ägare Carl Carlsson med hustru inköpte den. Nu äro vi hemma igen och därmed lillgården som föregående beskriven slut. Jag tackar uppriktigt för all vänlighet, förståelse och i ordet människor, tack tack, kära ni. Villa Brunnsvik den 3 juni 1944 Carl Johan Stark.

( Här kartskiss: "Charta öfver Sockendal,Väderstad socken och Göstrings hd,

år 1766 och 1815. kopierad den 13 april 1944. Visar ryttartorpens läge, vägen till dem går i gränsen mot Blackstad, från byn mot norr och ungefär där Blackstad, Sockendals och Appuna bys gränser sammanstöter ligger de ett på vänster och ett på höger om ditfartsvägen, det förstnämnda något längre åt söder. Öster om den ligger så åker och ryttaräng, den sistnämnda mot Källeryds gräns. Norr om dessa vidtager Sockendals skog.)Märk kartan, hade ena ryttartorpet på den tiden inte så värst noga, närapå kommit p Blackstads sidan, vilket före 1766 ingen markerad gräns varit.Vilket senare ombyggd stuga, intockats på Sockendals område. Stugan var oroligoch kom i tur efter laga skiftet att bortflyttas till plats, stora landsvägen i nedrivning, återuppsatt därstädes, vilket än idag synes på stugan att så gjordes.

I ett blad något senare kommer jag med ett kartblad därpå.Ryttartorpet som var nr 86, Skenningen kompani, Kungl. Andra lifgr.reg.Det vill säga att det blev rote livgrenadjärer fotfolk senare i ombildning.Hade jag, Carl Johan Stark, ras och blod knekt nr 66 Valla, Svanshals, i ett honnör rakryggad skakad labb med siste knekten för nr 86 vid detta torp, som ännu levde och bodde, likt jag ensam, i ett f d Utterstads knekttorp i Appuna, nu eget hem. I namn Arab, bra, är du från Orienten? Nej, det är mitt knektnamn.

Arab som var född 1866, inskriven knekt 1887, avsked i uppgörande 1915. Då torpet gick i eget hem i namn Skogslund. Före knekten Arab gick det en hel rad med knektar i namn Dahl, vilkas ättlingar man här och där påträffar. Knekttorpet med sitt läge till Väderstads folkskola, gick barnen alltid som alldeles inpå, i Appuna folkskola, ett förhållande som gick tämmerligen bra för sig. För övrigt gick, och blev det hela bra mycket, som Appuna vänligt. ( renskrivarens anm. Axel Wilhelm Arab, f 1866 i Bredestad, g m Hilda Maria Fredriksson. Företrädaren Frans Wilhelm Dahl f 1858, bodde senare i en stuga på vägen från Skogslund mot Appuna-Skänningevägen, i Appuna socken. Där sedan bodde en dotter till honom, Eda Dahl. Dahl dog omkring 1927(?). Före honom var en August Dahl. Under en tid på 1880-talet då F W Dahl var i tjänst torde han ha bott på annan plats och huset därför använts för arbetare vid storgården som bostad Det gamla knekttorpet nr 86, gick under Sockendals storgård, i sin nya miljö eget hem. Skogslund. i grundmeningen Skogen på norr. och skrives i mantalslängden 1936 av. söndrad 1:6. Ägare och brukare läg.äg. Ernst August Karlsson f 1879 den 26/2 i Hov. hustrun Anna Charlotta f Carlsson 1880 den 8/5 i Väderstad. dottern Signe Viola Karlsson f 1915 den 23/8 i Svanshals. ogift.Här kan tilläggas att enligt uppgifter är hustrun Karlsson inhemsk, född i Socken dal, en forares dotter i storgården, där forarehustrun i sitt slag mycke väl berömd. Vilket jag i uppfattning såg gå igen här på Anna Charlotta. Dottern Signe är sömmer¬ska och vacktmästarinna i kapellet vid Bosgård. Senare gift, liten och nätt. Fadern lu en broder här i samhället fiskhandlare Axel Julius Karlsson.

( Renskrivarens anm. här skildrar Stark mina, Freddie Hallbergs morföräldrar. De kom till Skogslund från Kyleberg i Svanshals 1926 och var kvar till 1944, då de sålde till en Karl Otto Karlsson i Kumla. Senare ägdes det av en annan Karlsson, var sedan sommarställe och beboddes på 1980-t av en Josef Balacz. Nu 1994, ska det vara utbjudet till försäljning. Ladugården som fanns här på mina morföräldrars tid är nu borta( brann), huset har ersatts med ett nytt, på 1980-t. Mina morföräldrar hade ett eget hem med litet jordbruk, men mormor sydde också, och morfar gick och arbetade på olika gårdar. Han hjälpte också folk att hugga ved. Före dem bodde där in mormors bror, Karl August Karlsson ( 1882-1941) med familj. Han var senare bosatt i Stora Fridhem strax utanför Vadstena. Det var från 1916 då Arab slutat till 1926 de bodde i Skogslund.)Vid Sockendal Det andra knekttorpet, det oroliga utflyttat till stora landsvägen nr 94 Ombergs kompani, första reg.Räknat i rote till södergården, där sist tjänande var en Karl August Nordell, som först i namn efter en föregångare antog namnet Spets, och ångrat sig och tog namnet Nordell. Livgrenadjär Karl August Nordell inskrevs knekt vid Sockendal har det sagts mig av en hans dotter Anna Nordell, 1883. och slutade 1907, då han senare inköpte stugan med övriga hus och en del av jorden, norr om landsvägen. I följande blad skall jag komma med en kartskiss över knektjorden till detta torp nr 94 och därefter 2 andra blad till nya kartan.

( Här kartskiss, kartan laga skifte 1862. Knektjorden vid landsvägen, nu eget hem, Nordells . Karta av 0 A H Lindeberg. Kop. 19 april 1944.)Tämmerligt säkert kan antagas att knekttorpet nr 94 här i Sockendal i omplantering denna plats vid landsvägen kom till 1863 eller 1864, då lifgrenadjär Spets fick utstå med omflyttningen, i nedrivningen på norr och återuppbyggnaden här, en svårighet all¬deles som för bönderna själva, i laga skifte utflyttning. Lifgrenadjär Spets var härå nya torpet alltså den förste, efter denne, Nordell, sist, slut. Nordell som nöjd pensionär fick leva och dö i stugan.(Renskrivarens anm. Spets var Johan Peter Spets, f 1815 i Heda, lever 1895. Han tjänade från 1830-t till omkring 1870. Före denne var det en som hette Blomdahl, han bodde senare i stugan Berget, på Sockendals ägor, den stugan låg nära Nordells, och hade alltså tydligen funnits där före flyttningen av knekttorpet,

för Blomdahl dog på 1840-t. Stugan Berget ska ha rivits omkring 1910.)Skriver mantalslängden 1936: Sockendals södergården Berga nr 1. avsöndrad 2:5, äg. och brukare f d lifgr. Karl August Nordell f 1859.Hustrun Klara f 1854. jordbruksarbetare son Adolf Herman Nordell f 1893 13/7 i Väderstad, ogift. Sorgligt,sannolikt är det denna som är blind, och sitter vårdad av sin syster Anna Nordell.

Lifgrenadjär Nordell har det sagts mig, hade 3 söner och 2 döttrar, vidare mantalslängden säger : på och från tomten avsöndrat om 0,1046 ha 2:6, ägare sömmerska Anna Elisabeth Nordell f 1889 den 6/5 i Väderstad, ogift.Det vill säga, Anna som sömmerska självförsörjande, byggde i utbrytningfrån fädernetorpet sig själv en egen stuga. Då möjligheten att bliva gift var hopplöst. Förlåt, vän som medmänniska, men så mycket känner jag Anna att det hadeinte varit värst hälsosamt för en hygglig man att råka bliva gift med Anna. Ehuruhon är både begåvad och baptist. Det var klokt att hon byggde sig själv en egen stuga. En dotter Elin Nordell vilar i Väderstad gamla kyrkogård öster sida, all¬männa linjen med en mindre gravsten, liggare i orden: Elin Nordell f 1884, död 1914 ( 30 år) Sov i ro. Sönerna de två gifta och slagit sig väl ut. ! ( Renskrivarens anm! Anna Nordell bodde också en tid i Väderstad samhälle. Hon avled 1962. Det var brodern Axel f 1887 som bodde i Boxholm( far till konstnären Eskil Nordell). Nordell, deras farhette ursprungligen Drotts, han var från Högby.en yngre bror Aron Fredrik Drotts f 1877 var lifgrenadjär i Blackstad. Han bodde senare i Ekebyborna(?), samlade gamla föremål. )På lifgrenadjär Nordells sten läses: C A Nordell f 1859. Hustrun Clara f 1854, död 1936. från Berga. I köpt gravplats å gammko,kyrkogården väster sida, gravplatsen inköptes då hustrun dött 1936, Nordell själv dog för något år sedan, så dödsåret har på sten ej hunnit inhuggas. Stället Berga med allt det övriga är och skall försäljas och delas i arv. Nordell tror jag, var från Östra Tollstadtrakten. Hustrun Clara var knektdotter från Östad i Väderstad socken. Där en Skarin var gift med en syster i första giftet, och en spånspingare Carlsson i Lilla Harstad med en annan syster.Nordell själv hade en broder Drotts, knekt i Blackstad. Härmed Nordells slut.

Sockendals lillgård i utrote, knektar. Vilket var en lifgrenadjär Jarl i Skeby,Väderstad socken. Där åkerlapparna i slutad knekt, söder om landsvägen, i åter¬gång till gårdarna ännu i utrote, i smålapparna svallrar, väster intill knekttorpets jord, Nordells. Vilken svårighet för en stackars knekt, med sina jordbitar här och där Sockendal slut, i knektar. Kulturellt från minnenas tid, honnär. Villa Brunnsvik Väderstad den 15 juni år 1944.

På Sockendals södergård Engmarks, lägenheten kallad KarlsbergJordreg 2, avsöndrad 2:4r Är vad mantalslängden 1936 säger: ägaren före tjänarin an Anna. Fredriksson 1872 den 7/9 i Rinna, ogift. Och där förra tjänarinnan mathilda Fredrikadottern). Anna Maria Fredriksson, född 1899 den 11/12 i Rinna, ogift.Som det säges är den förras dotter, nu hushållerska i Mörby, Hogstad socken.( Renskrivarens anm. Anna Fredriksson, syster till Anders Fredriksson i Östra Torpa död 1955. Dottern Anna, alltid kallad Lill-Anna, kanske ursprungligen för att skilja henne från modern med samma namn, hon var hushållerska i Mörby, tror det var hös bröderna Emil och Alfred ( och en till) sedan tror jag att hon bodde kvar där när de var döda, hon dog i början av 1970-t. Hon hade många katter kanske var det ett 20-tal. Så blev hon sjuk och någon måste anlitas när hon var där £rån att "steka strömmimg åt alla katterna")Anna Fredriksson den äldre född 1872, inköpte Karlsberg 1925, av då en snickare David Johansson, som tidigare köpt det av en Karlsson. Huru långt nedstigande sin ursprung i tillkomst det gått kunde jag ej få fram. Stället synes rätt så i ålder

blivit. Hade norr om stora landsvägen ett vackert läge. För några år sedan bodde här en halt snickare, Gustaf Alfred Gustafsson, född 1883 den 25/12 i Kimstad, ogift, vilken där snickarverkstaden gjorde möjligheten att få ihop det. Vilket dock senare gav möjligheten i ett bättre i ett stuguköp i Lundby Väderstad, kallat Karlsberg( även där). Anna Fredriksson hade min ålder, tillmötesgående och pratför . Hade en broder Anders Fredriksson i Östra Torpa, Rinna socken, en syster i Ekeby och kanske flera. I fridens namn härmed hit till i ord centra tjärnan inuti Socken dal överstökad. Jag tackar eder alla varmt för all vänlig hjälp, jag i särskild god ton beundrandsvärt rönt,vänner medmänniskor. Tack tack. Villa Brunnsvik den 5 juni 1944, Carl Johan Stark.

Sockendal i vägväsendet Som beundransvärt har en möcke mjuk karaktär, i inhemsk väg var som behövs, all¬männerligt, en säger en, övergående stora landsvägen, i ett annat namn Stock holmsvägen, tidigare Eriksgatan, före denna ridväg, först fotgängarstig,eller stenålders fotgängarna, gå över allt. Med Eriksgatan menas kulturellt den Erik Uppsala konungarna som här Göta kant, i väg från by till by,dras genom landet.I noga studier på marken i Sockendal kan eller har ingen annan stans den så kallad Eriksgatan gått fram än närmast som nu varande landsvägen Stockholmsvägen. Det gives ingentänkbar möjlighet än vad som är från grannbyn Blackstad och fortsättningen in i Hogstad socken, allas vårt land, som kallas humpa, nu Sjötunahumpen, ett stycketidigast ratat markområde, vanligen blötmarker, varåt alltfartsvägen fortsatte genom Hogstad är begripligt, jag lämnat det. För övrigt, Eriksgata= Stockholmsvägen hänvisar jag i Sockendal till kartbladet 3866 och 3867 och genom Blackstad, där kartor och beskrivningar, kap.nr 2. Det var väg öster och väster. Från stora landsvägen mitt för gamla byn Sockendal, kan sägas är ett vägkors, norr till bemärkt, är först utvägen till gamla byn, därifrån, intill Blackstadgränsen i utsläppande gärdsvägar i mångfald, området öster till. Då första vägen nämnt oavbrutet fortsätter intill Blackstadgränsen till ryttaretorpen, skogen och vad man gott kan säga väg rätt så allmänn in i Appuna socken, både på väster och på norr. Från landsvägen vägkorset kan sägas, går och har gått en väg så långt ägorna påkallar, därefter påtagligt över Mörby-gränsen in i Hogstad socken, Rinna socken och så vidare. Övriga vägar emellan östra bygatan och stora landsvägen gick mot öster och mot landsvägen, beroende på byns läge från landsvägen och ägoområdet på öster. Hela vägväsendet gammalt, har varit ett tillfredställande gott, mycket gott, beroende på lokalt, sin mjuka natur, utan större kuperingar. Vad vägar i nuet säger är vad behovet påkallar detsamma. Skrives här, bra, bra Sockendal.Vägar slut. Villa Brunnsvik, Väderstad den 6 juni 1944, svenska flaggans dag.

Här kartskiss utvisande järnvägens sträckning över Mörby och Sockendals ägor) , Sockendal i järnväg. Som föregående kartblad för Sockendal inte värst stor glädje, knapt inte syns, hörs. Ja den går där borta, längst på söder på gränsen mot Mörby. Station är Väderstad och Hogstads, å långt dit. Det kom i rullande gång fullt färdig år 1910, den gick och den gick, men hur den gick kom den i statens ägo till sist.Nu är den uppryckt till ett nya tidens statens bästa och finastejärnväg. Glädjande, se Väderstads finaste station. Villa Brunnsvik, Väderstad den 8 juni 1944. C J Stark.

Sockendal i vattenvägar Sockendal. Vad skall man säga? I sin natur och art närapå platt som en pannkaka, stort sett, en mycket liten sluttning i sänka, kallat dalsänka, där vår- och regn flödevatten det blå, sin art måste ovillkorligen om än mycket sakta i fall, lägsta botten rinnade gå. Det är ju alla oss människor uppenbart att intet vatten i sig självt kan gå uppåt utan nedåt.

Någonting som varit från evighet till evighet och lika dag som idag är. Intet hjälper i vilt eller tamt tillstånd.Det vatten som i Sockendal är, kallas inte för en bäck, utan som vild för en rännel som tam för ett dike, någonstans för ett stordike, i högre framför. Sockendal, låt oss då i förföljelsen, i elementet, blå vattnet börja: I hedenhös och gammal by, mitt därför, väster till, mot Blackstad-gränsen och mitt för Blackstad i by, är en mindre sluttning till mot gränsen, där i jordytan formats en grop, håla kallad. I denna hålas mitt, blev stillastående vatten, som med lite hjälp, kultur för det mänskliga behovet, byn, kallades för dammen. Enahanda var kulturellt även på Blackstadsidan som egentligen lågmark lägre. I gammal tid, före all sänkning var dammarna bottenlösa, i åder från underjordiska makter, i präss på större vatten¬lager. Detta är ett i Sockendal upphovet till vatten, som vi nu ska förfölja som i vidare befordran, ränniling, vart går du.? Först ska jag ännu en gång trycka på att det är här, blötmarker , som är grundmeningen i byns namn Sockne-dal, vilket jag i början på detta kapitel sökt att förklara. Även vill jag mycket hårt trycka på de begreppet, att det är här, vatten i hålan, som av växternas rike, födas leva och dö, som tillskapat vatten, dy, mossen här, som i naturen menat fyll i hålan. Se här markens låghet, hålan både i Sockendal och i Blackstad. Då dena håla, vatten till lägsta bredd blivit full rann det över ett i Blackstad liggande berg,vilket i naturen själv var dämmbordet, givet till denna stannation, vatten och dess skapelse mosse, fyll. Detta såg människorna som blivit klokare än naturen själv, Vår Herre. Vänta du, männskkohand, spett och borr och sprängämne, gjordes till ett dike i bergets kam, dammfäste, som därmed bleve en åderlåtning för vattenståndet i hålan, vad nu då menade dammen. De skjuter, vad är det? ej nog med detta, större odlingssyfte kom i täckdiken, mossens uppodling, med ännu djupare dike i dammfästet berget, men nu med dynamit, det var närmast omkring 1910, av en Carl Johansson i Lundby, Väderstad, kallad Kalle Lund, och hans arbetare. Några avskedade järnvägs¬rallare-busar vid Mjölby-Hästholmens järnvägsbygge som då pågick. I Sockendal, de som mest fick kosta bergssprängningen, var då södergård, Nilssöner. Härigenom kom de underjordiska makterna i en ofrivillig retrett i torrläggning efter bergsprängsbotten, vattnet, här är vägen, var så god. villigt så gick det in i Blackstad i en armbågekrök under bron, då en Blackstad gärdesväg ned till syltorna, som krök först närmast väster till, sedan norr, här en 1 bit i åkergärde, täckdike, sedan i gräns mot Utterstad i Appuna, socken i stordike, vilket i stöt mot Appuna kyrkby går i vinkel mot öster in i Sockendal igen,varifrån den kommen är. I en lätt dalsänka söder om f d knekttorpet, Arabs.Över Sockendals väg till skogen, där stora stenbron fortfarande i stordike, ansenligt djup. Ty i Blackstad svartmarkssyltor, är och har varit från tidigast en håla.Här bron, och till synes mot öster en bit i lindrig lågsänka, till och emot ägor vad som heter Källeryd, går vattenvägen om än i funderingar , i fall av vad som erfordras, tack ska du ha, emot norr. Dock först i avsked, storgårds utjord och stor gårds skog traskar gränsen mot Källeryd, stordiket till slut Sockendal på norr skogen, in i vad som kallas Valla ägor, skogsmarker. Här stod jag nu den 8 juni 1944 våt om fötterna, trött, hungrig och smått förgrymmad på blåögat, vatten, i frågan vart går du nu din krokodil? Gav jag Grönköping i förföljandet, ty det var kväller, varför jag här nu gör ett antagande, att: geografiska anvisandet kan bliva Valla i Appuna, Vallaslätten, Sjuntorp i Bjälbo, Brestorp och till stora landsvägen, där den, likt söker likt/träffar en kollega, Skenaån. Som även på öster och i söder, vidrör Sockendal, vilket jag hädanefter kommer till. Ett är ju begripligt, att var ett rinnande vatten i krokodil krökar, går framtager det från båda sidor, sluttningarna, ett sug, och i sig självt bliver större och större ju längre den kommer. Här väster sida Sockendal, vatten, slut.Villa Brunnsvik, Väderstad den 11 juni 1944. Carl Johan Stark

Sockendal, vattenväg, söder och öster Söder i 2 meningar, det så kallade

upprinnelsen är dels Sockendal självt i låglandet, Sockendals lillgårdar, i regn och vårflöde, vattnet, och dels låglandet Mörby i Hogstad socken. och från en där centra gamla byn,örje- vattenhål,kallat bybrunn, i vattenbord för hela byn vilkens - underjordiska makter förhistoriskt var enahanda eftersökt vid alla bybebyggelser. Vatten för både människor och djur. Låt oss nu göra oss förstådda, i låg¬landet Sockendals lillgårdar som är i yta, mark, vad i dagen är, nära på platt som en pannkaka, med här och var små varbildningar, håligheter, där regnvattnet blivitstående. som i sumpighet sin art växtriket bildat fyll, i svarten mosse. Som okuperat lågland blev våretid och regntider även den övriga marken ända bort till Hogstads gränsen på öster ett blöthetens vattensjuka marker, vilket med åren, i tidens fordran, kulturens stigande förvärrades. För ett antal år sedan, jag tänker mig så där 20 år sedan kanske 25, upptogs här Lillgårdarna ett större utloppdike, däss mitt i riktning grävt fall från väster mot öster, till vad i vinkel senare säger mat söder, till Mörbys gräns, ställt där mittemot, samtidigt grävt stordike från Mörby vattensjuka marker och dödsstöten i åderlåtningen från brunnen vattenbordet.

Här gränsen ser man alltså ex stordikesknut, i 3 riktningar, där lillgårdarnas vatten möter Mörbys vatten för vidare befordran mot öster närmast gränsen. Här lillgårdarna och närmast ängsmarken därintill på öster som är norrgårdens,är det ju uppenbart att stordiket tar sug, i vattendrag/till sig. Genom denna märkliga torrläggning kom lillgårdarna i en helt annan kult, mossplättarna uppodladesoch övrig åker och mark kom i annan behövlig form. Ehuru hög kostnad, ett bättre välstånd, det är kulturen stiger. Härmed lillgårdarna i vatten slut, går vi nu till Mörby mötes vattnet, som redan nämnts har sin upprinnelse från gamla byns brunn, vattenbord. Visst har Mörby på väster ett fulhetens kärr, men detta går varifrån det kommit är, som bakvatten, in i Blackstad. Det är uteslutande bybrunnen som både kultur och natur, fått sig givet att möta upp mot Sockendal och dess därem liksidiga vattensjuka marker.

Som det innevarande år 1944 är hela våren, och fortfarande än, är ett enastående vätår, regnar och regnar närapå jämt. Kom jag i och för detta Mörbys vattenväg,hit till låglandet mot Sockendal den 7 juni 1944. Du milde vilka blötmarker här var,vatten, vatten,skvätte över allt, jag gick bedrövad hem, i begreppet huru- dant det varit före, förr, före sista utställda utfall stordike?Så långt sig göra gick förföljde jag stordiket, som ömsom i åkergärden, ömsom ängsmarker stötte kant med det samma, som rakt gränsen mot Sockendal,utmynnar mot Sockendals lillgårdars utmynnande vattendike, se däri god dag du dikevatten. vart skall du gå? Svaret blir samma väg som du blåöga, vatten, vilken väg anvisats tidigare av naturen själv som lägst, en bit mot öster, sedan i böj mot norr, varåt geografiskt marksänkan i gränsen Sockendal mot Hogstad fortsätter ansenligt ett gott stycke norr om stora landsvägen. Strax där Mörby vatten utmynnar, i en vinkel biten mot öster, har från evighet naturens givna fördämning för gamla Mörby bys underjordisk makters givna vattentillgångar i bybrunn, vattenbrunn varit i ett förhöjt berg som vattnet, både Mörbys och Sockendals måste överpassera. Vilket gjorde att den vattensjukdom tidigare. Detta berg, dammfäste, sprängdes bort då stordiket senast upp grävdes för 20 eller 25 år sedan. Härmed var nu Mörby bys brunn med de underjordiska makterna i tro avslöjad, och de marker för torrläggningen lika så. Å vad pängar och människohand kan göra. Vattnet i väg, stordiket, både Sockendals lillgårdar och Mörby i sig självt i namn säger inte mycket, i förening de två till ett stordikes biten mot öster inget heller, Armbågekröken mot norr i uppsugning å ömse sidor i vad som kan givas, bliver fortfarande blott som ett stordike. Med ett visst undantag är det närmast möjligen grävt i gränsen,så som minst åstadkommande mark-spillan, gående ännu på söder om stora landsvägsbron. Räknas här Sockendalssidan först där

järnvägen går fram, norrgården, sedan södergården. På Hogstad sidan där där Mörby i Hogstad tager ett slut, en Källeryds gamla utjord, Humpäng, inköpt till Mörby. Senare vid stora landsvägen en Sjötuna hump med småställen i åker. Norr om landsvägsbron,stordiket följer gränsen, vattnet sakta men säkert följer dess botten, där Södergården i Sockendal och Källeryd i en annan hump utjord stöter kant, vidare mot norr, sänkan tager ändring, gränsen lika så, stordiket med sitt innehåll, vatten, finner bäst helt hålla sig innom södergårdens markområde. Där den längre mot norr finner det omöjligt och går helt över gränsen, liksom givet i bättre tag fall, delvis mot öster, jag antar ägorna. Källeryd, Finketorp, Salfvetorp, där den i fortsättningen längre fram mot landsvägen och järnvägen träffar Skenaån, tack för det efter alla vedermödor, vägen lång, tvingad och kuvad över¬allt. Härmed vatten och vattenvägar slut i Sockendal.Så i fridens namn, villa Brunnsvik, Väderstad den 12 juni 1944, Carl Johan Stark.

Sockendal geografiskt Vad geografiskt är i Sockendal, är redan berört i vattenvägarna, med ordet ytan som en pannkaka. Förhöjningen är det lilla smul, landsvägen väster till, förhöjningen i bebyggelsen ( i) gamla byn och bergen öster därom, samt något i stigande i norr, skogen väster sida. Liksom mittenförhöjningen från stora landsvägen gamla byn och där ifrån en bit norr om gärdet, går all övrig mark sedan i lätt sluttning ned mot vatten, vägarnas gång. Det är allt. Är jag förstådd? Härmed centra Sockendal, mitttjärnan slut. Och kommer följande runt valsen, i 2 sockenknutar med övrigt i gräns beskrivas, med början knut mot Appuna. Villa Brunnsvik Väderstad den 13 juni 1944.

(Sockendal ,"valsen runt " ) Kära Sockendal, nåd och frid herranom, gubben Carl Johan Stark ser ut att lyckas med kapitel nr 1. tramp, tramp, valsen runt, gå runt Sockendal i ägor, med början vid 2 socknars knut Appuna kyrkby i Appuna socken, och inhemsk Väderstad själv, i sin mening Sockendal. I förståelsen se nästa blad, som är ett kartblad på knutenfrån Sockendals gamla karta 1766 , förnyad 1815, gräns nya kartan sett 1862, i nuvarande ägor kan se annorlunda ut här och var. . Här följer nämnda kartskiss kopierad 1944, utvisande gräns mot Appuna kyrkby från Blackstads gräns och upp till "Biresten" längst i norr, sedan gränsen i norr mot Valla ägor, med Mörbys utjord, urfjäll även där uppe, och i öster gränsen mot Källeryd.) Då jag sommaren 1932 företog mig att gå Väderstads socken runt, kom jag hit, Socken¬dal i 2 socknars knut, Väderstads och Appunas, den 17 sept. lördag. Det kom regn,usch så otrevligt, kröp jag under härvarande stenbro, i hopp om skydd för regnet. vilket misslyckades i brodropp. I år 1944 den 8 juni då jag i och för fullbordan kom det( också) regn. Då stod jag i en ladugård, sökandes skydd för motigheten,regnet vilket lyckades. Tur, kära vän knut, nu börjar vi vallsen rättsols, det vill säga att alltid gå runt Sockendal i gräns ägor, så att gränsen är på vänster hand. Gå på ägorna men tjuvskriva över gränsen så långt ögat kan se. Det är villkoret och då marsch. Carl Johan, höj tramporna, villigt den 27 aug. detta år 72 år.Halvvåt, stel i benen, vad nu då. Är det reumatist kanske? Tänk om jag kunde få engod kopp kaffe? Visserligen kom där lägenhetsägaren Ernst August Karlsson i Skogslund, f d knekttorpet Arabs, och blinkade illmarigt. God dag Stark, mor hustru min vill bjuda på kaffe. Tro hopp och kärlek, finns det så snälla människor här? Så gjordde det, och stämningen blev god. Jag såg min knut något söder till gick stordiket, vattnets väg, där vattnets väg kom en Sockendals väg över vattnet, var en stenbro, där jag för snart 12 år sen sökte skydd för regnet, och där norr om bron, den mjuka slänten låg det förtjusande vackra och välskötta eganhemmet, som före detta varit knekttorpet. Nu Skogslund, med 2 1/2 tunnland välskött bästa mylla, gassan¬de i solen, då solen skiner förstås, i lätt sluttning mot söder. Vilket i åldersskäl var nu 1944 utbjudet till salu. Det är ju beklämmande att ett så vackert ställe skall ligga så obekvämt från all

närbelägen väg. För välskött hem hade Karlsson av hushållningssällskapet fått både pris i penningar och i ram ett mycket vackert diplom, som han var mycket glad åt. Jämväl 50 kronor till en i cement gödselplan. Glädjande då man träffar ett sådant ställe i trevnad. Karlson hade i barn, 2 döttrar små till växten, i gott huvud, gifta, en bosatt i Mjölby och en i Väderstad. Fridsamt, i denna miljö, jag tackade och gick. Solen tittade fram. Där var en grind, ledig att öppna, där gick betande får. Bra bete i år. Skogen om 14 tunnland väster till mot Appuna kyrkby var kallat storgårdens till norrgården, syskonen Johanssons, skogen ung, betydligt ung, tidigare uthuggen, senare planterad, gallrad välskött och mycket vacker, och vad jag kunde se så där i ungdom räknat 30 – 40 men ej över 50 år. Gran och tall, övervägande gran. Barrträdet granen har tyskt ur sprung, och har i Sverige kommit hit, för sådär 7000 år sedan. Tallen eller som denen kallas furan, har sitt ursprung från urtallen, Nordens stolta barrträd, vars liv, som urtall uppgick till minst 1000 år. I rak jättestam med en grenkrona i dess topp och räknas strax efter istiden, då marken torkat av. Markytan i skogen är jämn som en pannkaka, inte en sten, inte en tuva, slättbygdens mark. På väster sida, intill gränsen i skogen går en väg, så slät så bilarna skulle se sin ånger, på norr gärdesgården är ett igensatt gap vilket bevisar vinterväg in i Appuna socken och tidigare kanske en allfarsväg. På väster någon stans finnes någon sorts trampväg, jämväl för cyklar till Appuna kyrkbys sida, Utterstadvägen.

Längst på norr där Appuna kyrkby i gräns och ägor mot Sockendal sägerhalt, lika med håll, stanna, vinkeln, även sagt hörnet står dominerande i högbemärkt e en av människohand uppsatt råsten, som kartan Sockendal givit namnet Biresten. Vad är då Bire. Ingenting annat än där en sådan råsten är uppsatt har betydande där platsen stället, först grävts ett hål, däri och över eldas, till en hop träkol varpå råstenen sattes, i bröstning runt om med sten, som ett vanligt råstenssrör. Det är betydelsen, kolen i botten som är Bire, i säkerhetsåtgärd, om sten kommer bort, säger kolen som ej ruttnar, här stod den. I okunnighetens tider var det vanligt att onda människor nidingsdåd, flyttade en råsten, vilket här i träkolen inte gick.

Huru denna säkerhetsåtgärd beaktats i Sockendals nya karta 1862 och plan, marken därstädes kom vid mitt besök därstädes den 8 juni 1944 ej att undersökas, enär jag förgrymmad, Bireplatsen blivet, åt skogen mä't, förvandlad till en avskjälpningsplats i skräp, plåtskrälle. Vem som här, nutid, ser platsen ringaktad för skräp, plåtskrälle i hög, drog jag mina vredens slutsatser i vrångbild. Då jag här 1932 uppgick gränsen för första gången tog jag mig en funderare på Appunas vackra kyrka, som mindre än en kilometer från gamla Biresten lyste vit. Alldrig hade jag med min fot stått här förr. För andra gången står jag här åter, i ord, nu kommer jag aldrig hit mer , adjö för alltid, får jag leva träffar jag Appuna i ett annat kapitel. ock ännu, Sockendal mot Valla några ord som lyder: från Biresten vinkel, näsan mot öster traskar jag gränsen i Sockendals skogen. Vad nu då, och värr och värr, se nästa blad, karta.

( Här kartskiss enligt kartan från 1862 utvisande gränsen mot Appuna, Valla och Källeryd med Mörby urfjäll delat på 2 gränsande områden på 18,9 och 21,7kapp-1nd.)I en gammal synd. Jo det var trevligt. Urfjäll i Sockendals skogen. På gränsen mot Valla i Appuna socken. En jordlapp som förr hört till Mörby i Hogstad socken. sen¬are försåld till storgården i Sockendal, Väderstads socken, vilken än idag och 1944 räknas till Hogstad socken och skattlagd dit. Dumheter. Äter man sig inte mätt, slickar sig mätt går inte. Var jag träffar sådana föråldrade utjordar till annan socken kan jag inte annat se än att nutid, oreda och dumheter, och både kan och bör göras slut på. Därför adjö med dig fjälltyg. Från första storskogen som räknas in med norrgården i ägo, kommer vi emmellan gärdesgård vid urfjällets väta och uppgrävt vatten till den verkiliga storgårdens

skog, Gunnar Andersson. Här kommmer vi in i ett helt annat skogsbestånd, däribland urtallens släktingar, både 200 och 300 år gamla. raka som ljus i blandning ( med) yngre 50-75 åringar och granen från större ned till smågran. Med buskar i sankmarken mot Vallagränsen, och kanske något på öster, varåt marken något faller där gränsen mot Källeryd i Hogstad, stordiket går. Då jag gick härden 8 juni 1944 hade det regnat hela våren, så inte underligt att vattnet skvätte vart jag gick. I skogsbeståndet skvallrade en hel del stubbar som av nuvarande ägare i att göra sig pengar, försålts till virkeshandlare Sköld och Fors i Ryckelsby, vilket var förståndigt, rikedomen storskogen räcker för gården ändå. På öster sida gick den så kallade skogsvägen, vilken markens släta yta, obehindrad gick utan väg. Det var storgårdens skog. På norr, ett se över gränsen, Valla ägor i Appuna sockens skogsmarker. Därför dess sanna fromma och välbestånd, ett dike närmast gränsen var uppgrävt, skogsmarken gick här Vallaskogen, i nivå likt Sockendal mot öster till stordiket. Härmed Sockendal i ägor, skog på norr slut. Gräns mot Valla i ägor, skog, slut. Appuna socken slut. Min vördnad, Appuna i tack, tack, Kommer nu den omtalade 3 socknars knut, sällskapet med Hogstad socken. Tack för senast 1932 och idag år den 8 juni 1944, vad säger det? 12 år i återseende, säger jag nu: God dag kära Hogstad. Vid omfamnandet av den nu-tid 3 socknars knut. I möte Väderstads/Appuna och Hogstad ägor socknar, får jag gammaldags upplysa om att knuten tidigare gick i vass spets längre mot öster, gränsen följde då vattendraget, vilket det än idag gör. Se nästföljande blad, gränskartalsom är en kopiering i vad gräns nu är, tillfredställande, gott. k Här kartskiss från rågångskarta emellan Sockendal och Källeryd. utvisar den tidigare nämnda gränsjusteringen där den nya blivit något längre åt väster, detta gäller endast en kort sträcka längst i norr av gränsen mellan Källeryd och Sockendal.) Min värdighet, gränsknuten, då jag både tidigare och nu, stod där och trampade mark, fick jag mig givet att det var Finketorp som här stötte ägor mot Sockendal. Detta var fel. Gränskartan säger att det är Källeryd, jaså, då följer denna gård i Hogstad bra envist Sockendals by med sina ägor. Men ändå, då Finketorp från gränsen stöter ögat, här några ord: Namnet i sin grundmening torde tämmerligen säkert vara finskt menat, med flera gårdar uppdelat. I mantal ett hemman 93 hektar. Tillhörande i slutet av 1880-talet och senare häradsdomare F 0 Olsson iKälleryd som med sitt namn käller vill i natur ha fram, inte allenast en utan flera källor. Då jag 1932 och nu 1944 gick där gränsen fram fann jag det roligt fråga mig själv: var är källan? Kanske där uppe. i pump, en vindmotor högrest stod en gammal brunn, garnerad med odlingssten. Huruvida här, brunn, förhistoriskt har med käller att göra kan ha varit. Traskade jag lika klok tillbaka till gränsen i ordet: Källeryd tilltalar mig ej, härifrån sett. Sockendal i karta 1766 och 1825 visar Källeryd i blott en byggning. Men Ridderstad skriver i sin östgötabok att Källeryd är ett mantal 98 hektar, tillhörde omkring 1870 Ad. Johanssons arvingar, hade 1884 två ägare, men tillhörde på 1890-t och ( 1917) J A Karlsson, Axstad. Det är ju uppenbart att ägorna som är gärden, sluttar mot väster, gränsen och stordiket, vilket vars svarta mull förråder här tidigare likt Sockendal och Blackstad, blötmarken kärr och därav stillastående vatten, men efter stordikets djupa sänkning och uppodling se vi svartheten i denna mull, på annan botten, vilket i år, vätår, visade sjuk och gul vårsäd, andra år, en Ukrajnas bästa svartmylla, det byter om. På Källeryds sidan kan vi här mitt för byggnaderna stanna ett tag för återseende senare. Skall vi nu, samma sträcka, hålla oss hemma, dit vi hör, Sockendalssidan, från 3 socknars knut. Här öster sida, gränsen mot Källeryd är som redan tidigare nämnt storgårdens skog, där i gränsens mitt stordiket går, vilket förhistoriskt alltid av människorna uppfattades som en given sak att följa vattendragens gång.Efter skogen kommer en betesglänta och den namngivna storgårdens utjord, vilket var ett gärde och gick i årets nyslagna klöverskift, vilket gårdens arrendator Vahlin till och en häst, ivrigt drog i smalkrokar. Vad jag här, utjorden/inte

gillade var att sedan länge stordikesbankarna låg kvar, i upptagande en myckenhet bördig åkerjord, visst är det maktpåliggande att plana ut, men här bleve ju vunnet både åkerjord och utseende. Här bank, ligger stordiket på öster om gränsen stordiket på söder, Längre mot väster går ett gärde till norrgården och därom före detta ryttartorpe då,nu gärden, var hästabetet. Utjorden i gärde gick även söder om stordiket mot där befintliga granskogen. Här gärdet var vårsäd, som av årets för mycket vete och kyla var tämligen dålig, gul i färgen. Det var en resa i vallsen runt Sockendal. Göres ett uppehåll i annan skrivning och midsommars mångahanda bestyr. Villa Brunnsvik, Väderstad den 20 juni 1944, Carl Johan Stark.Kära vän, Sockendal, uppehållet är gjort, midsommar är över, regnigt och kallt, hög arstämningen avtrubbad, vätår. I dag är det den 26 juni 1944/då min penna , i flisa 61 blå, åter skriver meningar, i ord från ord, från dag den 20 juni 1944 Carl Johan gick vallsen Sockendal mot Hogstad. Se då kartan i gränsen nästa blad, det egentliga Källeryd, centra menat, hittills ska du gå och inte längre, vad därutöver är,längre mot söder kliver humpar eller utjordar, vilket jag senare kommer till, Sockendal, vi tar då Källerydssidan först. Åter ordet, se kartan, som visar både nya och gamla gränsen. Ett för ögonen se mycke tacksamt begrepp i vad nu tid är. I vad häl Källeryd menat, är vad jag i föregående slutade mitt för gårdens byggnader, där gränsen för Sockendals skog, Källeryd gjort eftergift, de får gärna tat,vilket då tidigare i ordet allas frihet ta, Sockendals skogsmarker,ingen skillnad mot Källeryds var. ( Här kartskiss, rågångskarta emellan Sockendal och Källeryd utvisande skillnaden mellan gamla och nya gränsstreckningen)

Inte var här nämnvärt någon skillnadsgräns häller, inga kyrkor och ingen socken¬indelning, utan märk, rena rama hedenhös. Vad jag här såg var ett mindre öppet dike, vilket i vad sluttningen är, samma vatten , eller mer kunde det ej få bliva här efter. Först gärdet, svarthyat, vall, betades, sedan årets skift vintervete, ända upp till statstugorna, vilka stötte kant mot gränsen, den ena stugan var tom, vid den andra träffade jag arbetarehustrun och 2 barn. Inte värst tilltalande. Längre utåt gärdet sades det mig, i ett betland,gick hemmansägaren själv och hans döttrar. Längre upp mot söder närmast gränsen gick en såmaskin. Ja det var den 20 juni förstås, bra, det kanske var avsett för foderskörd?Träffade jag vad jag i föregående förföljt, det var vattendraget, som här i sänkan fann sin väg utvisad. Att märka, att detta rinnande vatten inget har att göra med stordiket i gränsen på norr. De äro var för sig om än slutmålet är detsamma.jag såg mer. Källeryds utväg, som likt mig hade kärlek till Sockendalsgränsen. Eller kanske vägen var rädd för vad som närmast mot gränsen kom. Vilket var Hog¬stad kyrkby. Glädjande, det var rätt åt Källeryd. Glad över vad jag nu i kyrkby träffat, får jag säga, Källeryd tills vidare tack för sällskapet, vi träffas åter i utjorden. Skall jag nu mittemot sträckan vi passerat mot Källeryd orda något om Sockendals hemmaskog. I vilken jag ej mer än vid gränsen satt min fot, dock såg jag att marken var slät, utan sten och kuperingar, beväxt med gran, vilket för markens botten har sitt rätta element, trives gott och växer fort. Vad jag liksom vill minnas att det sades mig, att skogsbeståndet på norr tillhörde södergården Engmarks, och på söder södergården Einar Anderssons. Om någon mer gård nämns, kanske norrgården? I ägor skog där har, har inte blivit i mitt huvud inslaget, skogsbeståndet är kort sagt Sockendals i alla fall, varför jag lämnar det, skogen slut. Där ett omfattande centra Sockendals gärde möter gräns mot Hogstad kyrkby.Lämnar vi här det vidöppna Sockendals gärde på en stund och skall liksom lite roligt prata med Hogstad byn ett tag. Men först vill jag säga, se på nästa blad kartbladet, noga, bliver jag bättre förstådd.Här kartskiss,rågångskarta mellan Sockendal och Hogstad by/ Källeryd/

Sjötunahumpen. Utvisar Sockendals östra gräns som alltså först går mot Källeryd sedanmot Hogstad by, till vilka hör två ställen som ligger på Källerydsvägen, dess östra sida. sedan går gränsen mot Källeryd igen och sedan på ömse sidor om stora lands¬vägen mot Sjötunahumpen.)

På Hogstad sidan Hogstad kyrkby I denna benämning kyrkby blev som först då kyrkan kom till, sannolikt på 1200-talet. Och vet då sägnen härom att berätta : för kyrkans uppbyggnad på rätt plats var en så stor ovisshet att ingen enighet därom kunde nås. Varförsaken hänsköts till ödets makter, gick så till: att ett par tvillingoxar, kopplades samman i ett ok, däri dragande som släp en timmerstock, utan styre och människohand lössläppta för att gå, släpande timmerstocken efter sig gå vart de ville. I stor beundran : vart gick de då frågas. Jo till en då alesåk, låglänt sänka, där de, tvillingoxarna med sin släpande timmerstock snärjde in sig och stannade. Jaså, amen, där de stannade var tron ödets makters vilja att Hogstad kyrka skulle Herranom uppbyggas. Vilket också skedde, med något senare planer på att uppbygga också ett kloster. Därintill vattensjuka marker skall även funnits en mindre sjöhåla, kallad Hogstadsjöm. Ordet Hog är nutidens högt, eftertrycket stad är bebyggelsen på denna högd. Tillägas kan att kyrkan kan vara från 1100-talet. Restauerad 1876,Längden är 25 meter, bredden 7 1/2 meter. Rymmer 300 personer. Ringklockorna hängde tidigare i en trästapel, år 1787 uppfördes nuvarande tornbyggnad, där klockorna nu hänger. Grund till en ny kyrka lades 1862 men därmed avstannde.Tänk så väl, 10 gånger välsignat väl. Hogstad stora kyrkby räknar i mantal 6hela hemmanstal, 411 hektar. År 1687 funnos här 3 frälsegårdar, och av Hogstad. har 1 och 1/2 mantal varit militieboställe, nu indragen till staten, för 20 eller 25 år sedan. tänker jag mig, var det väl minst 15 ägare, hur många det är nu 1944 vet jag ej. Och det, den mark som gränskartan säger ska vara Hogstad kyrkby stöter kant mot Sockendal, se kartan blad nr 3962,torde inte vara annat än till kyrkbyn hörande humpar, utjordar eller vad man vill kalla dem. Där hugneliga efter laga rätt byns knektar och andra smågårdar blivit lämpligen placerade. Vid min gång gränsen därstädes såg jag i ögonkast huru de än räknas, som svenskt, trevligt välbergat. Tiderna för¬ändras och vi människor med dem. Som föregående karta och besök på platsen den 20 juni 1944 , glädjande fisk jag mig ett mycket gott mål skratt åt gamla tidens ägor och vägar. Se här Sockendals påträngande gärde ända till vägen, i möte liksom storslaget med Hogstad kyrkby i eftergift, det är alldeles det samma som i intrång till väg av Blackstad mot Sockendal. Vad här uppenbart Sockendal förlorat mot Blackstad i väster, det har de lika uppenbart tagit igen på öster och kanske redan då i gradering vida bättre. Här väg som alldeles går intill Sockendalgränsen och gärdet är i krök för att komma dit Källeryds utfartsväg, med småbebyggarnas mindre utvägar på dem med sina mjölkbord. Efter det goda målet skratt kom söder till , och om sot i glädjen mota Olle i grind. Källeryd: det här tar vi, i en stor präktig utjord. Då Sockendal snopet med sitt gärde i gräns vinkel mot väster går i eftergift. vilket tidigare gamla kartan gått ända till vattendraget , nu stordike. förargligt, det här för Sockendal som oupphörligt ända till Mörby gräns bliver motad i ord: håll eder till vattendragets visade gräns. Ägor emellan. Efter sådana omständigheter lämnar jag Hogstad sidan tills senare och skall nu väl behövligt hjälpa Sockendal med det när gångna gärdet mot vägen. På Sockendals sidan slutade jag senast med hemmaskogen i slut, Lilla Bäcken med näsan äver gränsen,och Källeryds utväg i sällskap med gränsen. Ja här en bit på Sockendalssidan mot stora grannen Hogstad kyrkby, längst på väster mot omtalade gräns, mötte mig ett , vajande rågfält, ett vetefält och ett omfattande större fält av gärdet i linsådd och sist kanske inte linfröet räckt till? en remsa vårsäd. Där gränsen gick i vinkel mot väster, mota 0lle i grind . Vens detta i årets vackra skörd, i ägo är, har jag nu ej förmågan att klara upp. Men jag antar att det tillhör södergården, Einar Andersson. Gärdet

i sin öppna famn vinkar lysande i byns ägare ända mot Blackstad, i gräns vänster sikt. Har jag ofrivilligt ingenting annat att göra än att gå och Källeryd igen. Det vill säga Hogstad-sidan. Ja god dag, god dag, kära vän medmänniska. Här utjorden ni har vacker klöver ser jag, sa den blinde, så var det , ty i år 1944 kan det växa vilket har det med sig att som vätår, våren och försommaren att det även nästa år bliver ett gott klöverår. Inberäknat bete och grönfoder. Betryggande, mig synes en god bit, har gården här utjorden, om det är en sådan. Förlagt sin kronans man G T vilket sedan länge verkade fult, dystert och öde. Dock får jag upplysa om att de sin tid de kulturbärande livgrenadjärerna som i vardagslag kallades för knektar stod betydligt i sitt stånd mycket högt. Då ingen fattig krake , torpare eller backstugusittare fick eller tordes säga ett ord, så tordes knekten göra det. Här är ordet kultur och människovärde, vilket gå tillbaka i vad som kallas Hogstad socken ett till tvåhundra år var mycket lite känt, förlåt men förtida, gammal god tid torde sanningsenligt inte mycket bättre varit för underlydande och fattigt folk kallade.

Vad såg jag mer? Jo en stuga i eget hem, öster om vägen där en byggnadssnikare Vales(?) Andersson bodde. Där var jag inne och var igenkänd. Därför som om¬planterad hit. Det nu egna hemmet torde tidigare varit ett torpställe till Källeryd av det vill jag förstå att utjorden av mig kallad även har mark öster om vägen. Källeryd även här , vi träffas åter, vid vad gammalt kallas för Källeryds ängshump vilket Mörby nu äger. Skall jag åter igen kärleksfullt besöka Sockendalssidan, räknat mitt emot Källeryds utjord till stora landsvägen, kommer jag sedan på Hogstad¬sidan med en Sjötunahump eller humpar på båda sidor om stora landsvägen. Sockendalssidan. Här kommer bredbent, i 45 graders vinkel nordstrecket den stora elektriska ledningen i 3-fas från kraftverkens land, Norrland, via Motala till söderns land, Skåne och kanske längre. Storlaget, vita kolens kraft. Vidare på Socke dals sidan mot gränsen är ägor till den utbyggda södergården vid storalandsvägen, Einar Andersson som både gård och ägare tidigare får räkna sig från storgården. Här närmast gränsen , mellantinget mellan gamla och nya gränserna, är en upphöjande markförhöjning förorsakat av urberget självt. Varför inte här uppodlats utan går i beten. Närmast landsvägen som hyggligare natur, kulturellt,är uppodlad åker, även söder om landsvägen som har mycket lågt läge. Men tack vare pengar och människohänder har här mitt i gränsen upptagetsett i betydande även för Hogstadsidan, ett djupt stordike, att stordiket skulle be¬hövas så djupt bevisar ju att här mark varit fellagd i en viss förhöjning, lik¬som ett dämmbord för blötmarkerna. Härav vållat längre mot söder. Därav kanske mäst lidande Mörby, vilket i gamla urkunder skrives Myreby. Vilket Myr ärmosse eller dyjord, som det nu stavs Mör, skulle det vara ett mört och gott stycke jord. Stora landsvägen i Sockendal gräns mot Hogstad socken som i allfartsväg genom landet kallas för Stockholmsvägen. Tidigare för Uppsala konungars väg för Eriksgatan, är i betydande här sänkan, gränsen tämligen högt upplagd, efter landsvägens höjd även en hög bro, vilken av vägkassan för några år sedan storslaget byggdes om. Det är en mycket fin stenbro, med låg vattentrumma, bevisligen vad jaguttalade mig mot Sockendalsbönderna, då de kallade denna skvätt rinnande vatten för en bäck, sade jag en rännil. Men vet det, att då en rännil med sitt lilla vatten inte kommer över en förhöjning, måste hålan, gropen eller om vi vill kalla den sänkan, måste den först fyllas, då det rinner över, men sänkan står sin nivå och bildar ett kärr. Jag står nu på bron, stockholmsvägen och belåtet ser upp mot Sjötunahumpen, vänta du din Tunis, jag skall nog taga reda på vad du är för en svartmusking från Tunis i Medelhavet. Det vill säga att själva ordet Tun eller Tuna som rätt så ofta påträffas i västra östergötland, är min mening/kommit därnedifrån på vikingstiden, medeltiden och kanske senare.

Sockendals gränskarta säger Sjötunahump Det är ju begripligt att Sjötuna herremänsStora gård i Kumla socken vid sjön Tåkern i en tid, allas frihet, tag, anammat denna blötmarkens utjord som efter deras egen gårds namn Sjötuna blevkallat Sjötunahumpen. I sin mening som hump är det det samma som utjord. Sjötuna vid sjön är namngivet: Sjö - vid sjön, Tuna från en gård som historisktette Tuna, 2 hela mantal, och dito en gård som hette Baggetuna, 1 helt mantal. I sammanslagningen borttogs Bagge och insattes Sjö. I ett mycket vackert namn, Sjötuna. Tuna är ett inslag från Tunis vid Medelhavet, Afrikasidan. Är jag förstådd nu. Sjötuna-humpen. Vid mitt besök där gick jag in till en gammal man född 1872, innevarande år 1944, 72 år, byggnadssnickare Milberg, där fadern även varit snickare och kanske även farfadern? Där bodde i en stuga norr om landsvägen med lute jord , se kartbladet 3962. Millberg hade en broder, den snickare, söner, de snickare. döttrar. högt stående.

( Renskrivarens anm. Albert Millberg var en tid lifgrenadjär, Hogstad skg,hans föräldrar bodde i ett ställe under herrgården. Fadern var kommen från Vadet under Blackstad. Där hans farfar i sin tur var en av Blackstads lifgrenadjäre9, även med namnet Millberg. Senare bodde i Sjötunahumpen Henry Millberg, snickare.Nu 1994 står stället tomt, varit utbjudet till försäljning och i ett bedrövligtskick. x/ Alberts son.)

Söder om landsvägen även där ett ställe eller kanske två. Det är även här Sjötunahump ända till före detta en Källeryds gårdshump, som senare försålts till en i Mörby gård Augustssons. Där söder om landsvägen, ett vackert ställe, som bebos och ägs om jag fått rätt.? av Karl Johansson, tidigare livförsäkringsagent. Och långt tidigare en fårskinnsberedare, ett inslag jag där fått från min fars yrke, som även var skinnberedare, vilket även jag som yrke lärt. Jag minns livligt, för snart 50 år sedan, jag såg här Sjötunahumpen, den gamle gubben skinnrearn, där stod vid sin skinnbänk och hackade. Kära gamla hemmayrke, glömt, gömt och sedan länge borta. I sammanhang där¬med, skinnberedaryrket, vill jag ännu en gång vara lite elak vid stora gården Sjötuna, att på Åsby mader mitt födelsehem, hade Sjötuna ett stycke mosse, blötmarker, annammat som utjord, där var en skinnberedare Stark i släkt. I Haddestadskogen norr o Kammarberget vid stora kärret där var ett ställe som kallades Tunahumpen, bevisligen allt av Tuna, senare Sjötuna i Kumla socken, med övriga Kumlabönder att riva till sig vilket de i längden aldrig kunde behålla, utan att det rättsenligt gick ifrån dem. Härmed Sjötunahumpen slut. Men dagsresa för den 20 juni 1944 i ord Sockendal runt slut. Varför här i följande bliver en ny stannation, i företaget av en ny resa, som därmed gjort säger Sockendal slut. Glädjande skall jag här nu härsluta mina första 10 blad, skrivna på detta kapitel den 12 juni 1932, då jag här landsvägen började trampa socknen runt. Bladens mening slutar vid Blackstadknuten. Denna del Sockendal runt kommer nu i slutresan att åter 1944 ombeskrivas. Min djupaste vördnad för i möjligheten, se att kunna få kapitel nr 1 färdigttackar jag all makts Gud. I dag den 28 juni 1944, Villa Brunnsvik, Väderstad, Carl Johan Stark.

( Här följer nu 10 sidor skrivna 1932): De är menade som början på hans socken¬beskrivning varav de inledande orden, renskrivarens anm.)Kap. nr 1. Väderstad. Harstad socknar, författat av fornminnesvårdaren Carl Johan Stark, villa Andersborg, Väderstad. Ett uppslag i naturens stora tok.År 1932 den 12 juni påbörjade Väderstads fornminnesvårdare C J Stark en högst ena¬stående och i sitt slag märklig forskningsfärd, kallad uppgående Väderstads sockens gräns . Gott folk, det vill säga att gå socknen runt, i alla vinklar och vrår. Raka linjer, trubb och spetsvinklar. Svenske män, det bliver inte till att åka automobil, cykla eller gammalmodiga järnvägar. Ånej, vi tar apostlahästarna, som kallas fotgängare. Ty märk, sockengränsen är inte noga med var den går fram,

på högsta krön eller lägsta djup. Över ett fly gungande starrkärr, eller en typisk försumpningsmosse, över slättens kultiverade bästa mylla och skogsbygdens sämsta stenmoras. För att inte säga, större och mindre sjöar. Färden kallar vi sport, somHär ger både brännande törst och skrikande hungrig mage. Gott. Är kompassen med och ans följeslagare, generalstabens kartblad. Förutom dessa två som är högsta bemärkelsen, skall ingen var så dum och försöka.Behöver inget mera? Jo för alla del, det dagliga brödet, doppat i en tår kaffeGoda skor, och lagom klädd. ränsel, kallad ryggsäck med bredvid över axeln hängande ,svarta rit- skriv- och för ändamålet tjänliga materialväskan. Som sagt dagen var klar, Stark var ensam, förmiddagen, start till fots, från hemmet bostad villa Andersborg vid Väderstads järnvägsstation. Stora kungs landsvägen, förhistoriskt E riksgatan. I riktning mot öster, till sockengrannen Hogstad, till nygrävda dikeskanalen, och däröver nysatta landsvägsbron, till stora byn, Sockendal, vi tar alltså Sockendal i två omgångar, början och slut, med början från landsvägs¬bron i söder riktning. Marsch. Här sockengräns, det nygrävda stordiket, på renen allt jämt gående på Väderstads sockens sida. Med en vink då och då, vad som synes, och finnas på motsatta sidan över sockengränsen. Jag menar allt det kär Väderstads sockengräns som jag uppgår ( ej grannsocknen) Jag tillåter mig själv ej att gå på grannsocknens sida, jag skall uppgå Väderstads sockengräns. Vidare framåt söder, stordiket går i gränsen, och är här gränsskillnaden emellan Väderstad och Hogstad till första vinkelen, här tar gränsen en riktning mot väster eller närmast där åt och stordiket följer efter. Först från landsvägsbron, Hogstadsidan är ett jorda-område som kallas Sjötunahumpen. På denna del söder om landsvägen bor en Oskar Mörling, närmast m f lägenhetsägare? Därefter vid första vinkel nämnt kommer Mörby i Hogstad socken) som här å denna sida som först går ett slut vid Rinna gränsen, 3 socknars knut. Vi håller oss så till Sockendal igen. Till andra vinkelen, stordiket följer efter. Åter igen en riktning mot söder. Likt den förra, dock längre ända fr mot järnvägen. Och över järnvägen en kort bit, till vinkel nr 3. Härifrån tager gräns och stordiket en riktning i sydväst Järnvägen går några meter härom, i samma riktning. Järnvägen har härigenom tilldelat Sockendalgårdens ägare bröderna Johansson, en förarglig och oåtkomlig jordremsa emellan storadiket och järnvägen. Denna jordremsa har därför försålts till en gård i Mörby som tillagt densamma remsa till sitt jordområde. För denna jordremsa erlägger skatt naturligtvis i Väderstad, dit den egentligen hör. Så var det. Från vinkel nr 3 till vinkel nr 4, som här bildar en knut i stordikessystem. Diken i 3 riktningar, i 2 vinkel och gräns i en. Med ensamt stordikesutfall. För Sockendals mossar med övrigt sankmark. Kan då hit till stordikesknuten som är lika med vinkeln nr 4, nämna något om Sockendal, som närmast härintill mitt öga skönjt. Är en större betesäng, med vacker ungbjörkskog och andra växande träd, En äng, enplats med urgammal kult, med flera tusenåriga anor, Bevisligen av de här funna och synliga stenrevelsbyggnaderna, som är en grundläggning från 500-talet, i högsta kult, dominerande befästningsverk. I bland annan, förkopplat i gatsystem, sträckande sig i nordost över gränsen samt inom Väderstads socken upp mot Blackstads sydliga delJämväl med en ny förkoppling över gränsen i Mörby. Vid en gård där, väster om landsvägen , i en äng, strax intill ladugården. Uti ett tresidigt gatusystem, som ytterligare utbreder sig i riktning mot öster. Här uti just denna av naturen givna ungbjörksskog harurgamla Sockendals by legat. Här intill på ömse sidor om stora lands vägen finnes även yngre kulturminnesmärken, däribland en år 1755 milstolpe, en huggen kalksten, uppsatt i hög kullerstensockel, å landsvägen nordliga sida, nu borta, men glädjande sägs det att själva milstolpen är tillvaratagen och uppsatti trädgården, å Sockendals storgård. På vars jordområde milstolpen tidigast en gång storstilat var uppsatt. Den nya milstolpen i nymil och km står även där, å

andra sidan vägen. Söder om sidan, uppsatt i slutet av 1800-talet. Den omtalade ängen tillhör jag vill minnas norrgården, vars lyckliga ägare är herrar bröderna Johansson, en av bröderna var mig beredvilligt här till tjänst vid besöket härstädes. Stordikesknuten och gränsvinkeln nr 4, har åtskilligt mer om Sockendal att förtälja Stordiket som avser endast byn Sockendal går närmast i väster riktning med ett slut då fall ej längre erfordras. Vid vinkeln tager bröderna Johanssons ägor och mark¬område slut, en jordbit i försvårad kult, för järnvägens skull, är lagd i syfte av gärdesgårds inhängnaden inmed en Lillgård, ägare Jakobssons sterbhus. Jordbiten som ligger på andra sidan järnvägen öster sida, inom Jakobssons, tillhör bröderna Johansson. Lillgården, Carl Jakobssons sterbhus har här stora och omfattande markområden, en stor uppodlad mosse på lerbotten. Betesängar och gärden ända upp mot gränsgärdesgården mot Mörby. Denna gård har i många år, jorden räknat, lidet av sy syravatten, men genom stordikets grävning kommer den uti ett helt annat skede, och uti en helt ny kult. Denna gård om jag fått rätt uppgift, får utbetala en c:a 6000 kronor uti den omtalade stordikes kostnaden. Gården har försvarliga byggnader och som dragare ett par oxar, för övrigt finns en hel del onämnt för en fornminnesforskare att titta på. Det är ju bevarelsen i vördnad för det gamla som gläder mig att se. Dock icke alltid. Vi äro ännu vid knuten och vinkeln nr 4, allt för långt uppehåll duger ej. Fortsätt. Skall så ske. Från denna gränsvinkel med eftersläp av stordikeskanalen, som tager kurs och riktning mot öster, rakt på Mörby centrum gamla by. Denna sträcka är ganska lång och rak som ett ljus, ända bort till en där varande rudebrunn, som sannolikt genom den storslagna dikesgrävningen för all framtid försvinner. I räkningen hela denna långa sträcka, är Jakobssons sterbhus område, ( gräns och dikeskanalen korsar här å ett ställe en grov sten-revelsbyggnad. Här vid rudebrunnen kommer gränsvineln nr 5, vi kommer ej att räkna gränsvinklarna mera. Åtminstone i tur och ordning. Här taga vi farväl av stordikeskanalen som härifrån, vinkel nr 5, och rude brunn går sig anvisad väg, vidare mot Mörby och för dess torrläggning. Hela stordikeskanalen är i och för sig i nutidens mäst vackraste kulturella arbete.Ett hjärtligt tack, vi träffas åter. Vid knuten kallad, vinkel nr 5 och rudebrunn börjar som först en så kallad gränsgärdesgård., som uti flera fall även går under benämningen skillnadsgärdesgården. ( Och i gammal folkdialekt ger Skernadsgäskol) Gränsriktningen går nu åter igen emot söder, den kära middagolen i rakt stråk fram mot Blackstads ägor och knut,vid en där uppodlad mosse sammanhörande längre upp med ett större gärde, tillhörande Blackstads herrgård. Vi har nu passerat Sockendal, med sist här i räkningen, av en annan lillgård nr 2, däss ägare en svenskamerikan, herr Svensson. Som här i hög kultur har åker och äng.Denna äng finnes förhistoriska stenrevlar sammanhängande med de tidigare nämnda, vilka korsade gränsen i stordikeskanalen. Fortsättningen härifrån har säkerligen gått över Blackstads gärde. Eller i uti Mörby gärde med ytterligare en förkoppling mot söder, över Rinnagränsen, jordfällan och Särstad. Glädjande att se: denna lillgård mäter sig oklanderligt uti högkultiverat uti både åker och äng. Tillerkännas all heder. Så skall det se ut. Då jag lånande kastar mitt öga över gränsen får mitt öga se: på nästan hela denna sträcka : ett det majestätiska vetefält man i Hogstad någonsin skådat. Vid Blackstadknuten anhalten och trubbvinkeln vid mossen och storskogen lämnar jag så i ödmjuk vördnad Sockendal . Jag säger även här som åt skiljsmässan stordikeskanalen , om Herren vill och jag får leva träffas vi åter i norr någon gång. När vete Herranom. Oemotståndligt. Kära gamla Sockendal. Carl Johan Stark lever. I dag är det den 6 juli 1944, i går den 5 juli 1944, onsdag eftermiddag gjorde jag mig per cykel en extra nöjesresa till grannbyn Mörby. En halt gammal ungkarl Karl Emil Andersson och hans broder , 70 år, med deras hushållerska Anna Maria, 45 år. Emil Andersson, före detta snickare, var en både klok och förståndig man, varför jag varmt tackar får all vänlig¬het mot mig som påträngande fornforskare, Mörby mot Sockendal. Den 1 juli 1944 företog jag mig den egentliga omtalde resan vallsen runt Sockendal på söder, mot Mörby, från

Sjötunahumpen, från stora landsvägen gränsen, stordiket, till Blacketads knut/till där landsvägen. Varav följande kommer, men nu först kommer ett kartblad gränsen mot Blackstad knuten, se.( Här kartskiss enligt rågångskarta mellan Sockendal och Källeryds änghump och Mörby. Visar bland annat att gränsen i söder mot Mörby genomgått en viss ändring och blivit rakare än förut. Denna rågångskarta saknade namnunderskrift och årtal och fanns i Södergården, Einar Anderssons)

Sockendalssidan. Se kartan och föregående karta Sjötunahumpen, nu söder om landsvägen mot stordiket som är gränsen. Är åker till södergården Einar Anderssons, en låglänt sådan och har liksom efterbliven, vållad av vattendraget förbisetts, dock upp¬ryckningen stordiket kristnats om. Då jag här gick och fick se den höga dikeskanten ligga kvar förstod jag vems åkerjorden var, från minnena på norr. Vad som av dikes¬banken är borttaget har vägkassan behändigt till vägen tagit. Ja det är inte gott för en bonde att medhinna allt. Väster om den låglända åkern är en mycket värdefull äng, även den till södergården. Gårdens stolthet, gammal bebyggelse, se gatsystemet, brunn, milstolpen, nymil, gamla milen och allt vad jag i föregående skrivit. väster om södergårdens är en norrgårdens äng, lika förtjusande vacker och märkligt värdefull med sin lövskog i rikligt bete, vilket tidigare närmast vägen varit åker, då en mycket god sådan, denna äng går söder till ända bort till järnvägen, och över den till Mörbys gräns. Där obetänksamt mellantinget blivit sålt till Mörby. Dumt, Mycket dumt. Så ytterligare väster om norrgårdens äng, kommer ägovidden till de 2 liillgårdarna i Sockendal, gamla knektjorden m m. Knektjorden ja. Då jag senast här landsvägen gick, sades det mig, att här vid landsvägen, gamla knekttorpet, Nordells, nu som eget hem, var i stuga med jordbiten försåld till en Arvid Birger Engström född 1901 boende här i Vallsbergsgatan i en stuga kallad Sten, som är socknens.

Jo jag tackar jag, det låter. Men det sades även att Engström stod ej skriven för stället. Sockendal, vi återgår till kartan, och där stordikesvinklarna 1-2-3-4 Det är vattenvägen som tam och omkristnad, var så god, går här i botten på diket. Röda strecket, det är också nya kartan i gräns. Men se också blyertsstrecket med sina tokinbuktningars krökar, det är gamla gränsen, anvisad av vattenränneln,i vilt tillstånd, det tog människorna och det var bra.Hela vattenvägen har blivit ett påträngande eftergift för Sockendal och det på¬trängande för andra. Det här tar vi. Försmädligt, då jag gick där och traskade på dikes- banken, såg jag över gränsdiket med påföljd , att där grinade en Källeryds gamla ängshump. vilket försåtligt är ju Hogstads socken, men sedan länge sålt till Mörby, vilket sedan Hump-Källeryd slut, och tusende tack för det, säger kartan Hogstad socken, vilket inget annat kan vara än Mörby. Därmed stordiket kommer vi lilljärnvägen, som i bro då järnvägen byggdes har en stabil stenbro, i dåvarande vattenvägsnivå botten. Men för tiden stordikets tillkomst, i djupare botten låg intill en grov cementring med flera som senaste järnvägsbro. Det hela var ju begripligt, i förfall med den gamla stenbron. Varför även här , någonstans sades mig att stordiket gått in något på Sockendalssidan vilket som laga rätt skäligen betalades till norrgården, bröderna Johansson. Därmed är vi även straxt vid trubbvinkeln, då långsida är slut mot Mörby och kortsidan, gaveln tar vid, vilket fortfarande en rak bit är stord dike i gräns Mörby. Sockendal här på söder är mångahanda, därav ett, järnvägen.

Ja den går här fram, det är allt. Jag hänvisar till kartbladet nr 3924se och läs där. Genom järnvägen, söder därom mot gränsdiket, norrgårdens äng, kom däremellan en förargelsens smal remsa, se kartan. som av då varande ägare, för¬såldes till en jordhungrig gammal ungkarl i Mörby, K A T Augustsson, som detpassade honom bra, en förargele för efterkommande. Från stora landsvägen genom ängen över järnvägen, över förargelseremsan, och i en stor bro över stordiket in

i Mörby ägor, till gamla byn, går en väg, behövlig för Sockendalsägorna menat.Som fotgängare rättsöversväg kallat. Härmed i ägor norrgården slut, skogsbeståndet i lövskog allting gott, slutet gott, tack för sällskapet, nu träffas vi aldrig mer, på söder , dock i återseende mot Blackstad. Sydväst går jag en bit på järnvägen. Tåget kommer, Carl Johan viker in mot taggtråden. Aj, rasp, nu gick byxorna. Tack för det, billigt,slapp undan böterna och adjö med 3 stordikesknut, uppsöker jag gränsgärdesgården, innanför Mörby i Gärde, där jag går, Sockendals lillgård, ny ägare arrendatorn i norrgården (dvin Johansson. Där närmast gränsen tidigare varit åker, inhängnat, nu betas. Gärdesgården nedriven, trinnstumparna i högar, ny kult, 1i11gården i sambruk med norrgården, åker ändå, mindre arbete. Vad djuren glodde på mig, därav ett par oblyga fölungar. Hela området här söder om järnvägen var en mycket vacker äng, det vackraste gården har i ägor, förtjusande. Där järnvägen går fram, och norr därom, en Sankte Pers felriktade skapelse, i svart fläckarna, dymosse, kärrhålor, som genom urdikningen kultiverats om till något bättre Mittenpartiet är ett skraphåla, och förbliver det, dock, vad göras kan är gjort, och tack för det. Förflyttar jag mig, till andra lillgårdens , den vackra vita, sedan länge välskötta gården, roligt att se. Nu varande hemmansägare, Carl Carlsson, med hans hustru född Andersson. Som med sina ägor söder om järnvägen kommit ända borttill Blackstadsknuten och gräns mot Mörby, att man undrande kan fråga: Vad säger Mörby om det här? Gammalt godbiten, ville Sockendal ha, och den tog de, med gott förstånd,lämnade mossskräpet åt Blackstad i gräns och knut. Adjö med er, vi träffas åter hemma i byn, dammarna.

Denna gård, lillgård, som i brukningsandel endast har vad den äger, behöver sinåker och brukas i skift, i vad omgången är tilldelat. Alltså här, längst på söder, mot Mörby gränsen, ett mycket vackert åkerskift, sådant, i vad jag tror mig såg, i rekord, årets klövervall, så vida pass att här var skörd för 2 år. Visserligen är inte lillgården ensam i år 1944 i en så rik klöverskörd, ånej, vallarna allmänt är så givmilda i år och det med ett så gynnsamt torkväder som nu efter hela för sommmmarens regnande efter midsommar blivit. Ett så Herrans välsignat god gräsväxt har inte varit mer än ett tidigare på 25 år. Har vi haft 2 till 3 torkår i följd före detta 1944 goda år, så har vi människokryp fått nu, tack tack. Allt vad Herran gör är gott. Nu är det så att lillgårdens ägor är ett långsträckt område hemåt byggnaderna till med en väg däss mitt, självständigt och allenast rådande,bekvämt. Med östra långsidan mot andra lillgården, Edvin Johanssons och västra långsidan mot gräns Blackstad, uppgående jag senare kommer. Efter den omskrivnaklövervallen längst på söder kommer hemåt norr till en betesäng, så en till, gärden i skiften efter skift, träda. Rotfrukter, vårsäd, och vintervete, järnvägen, den elektriska storledningen m m. Slutar jag här nu, i att återkomma vid Blackstads -knuten på Sockendalssidan. För att återgå på samma sträcka på Mörby sidan, se över gränsen. Då jag snällt den sidan återkommer till Blackstads knuten.Villa Brunnsvik, Väderstad den 7 juli 1944. Carl Johan Stark.

På Mörbysidan Som är i Hogstad socken. Går vi åter till kartbladet 3979, som säger: Källeryds änghump, vilket som ägare passar lika bra och ligger inom socknen. Det har mig sagts att den lycklige i humpa ombytes ägare i Mörby var K A T Augustsson. Om så var är ensak jag inte vet, men vad som förefaller mig som troligt är att denne Augustsson varit inhemsk, bördig i byn Mörby? År 1936 skrives hans gård för sterbhus. Därefter hump och blyertsstreck säger kartan: Hogstad socken. Ja det förstås, Mörby är ju sin del uti Hogstad socken. Men området där/ som går inmot stordikesgränsen Sockendal måste ju vara Mörby ägor, jag kan inget annat se. Och härmed äro vi inne på stora dikesgränsens

trubbvinkeln, östra långsidan slut, där vårsäden lyste gul i åkerkål. Och kommer nu stordikesgränsen på söder, i gammalt gick gränsen helt annorlunda. Det vill säga, vattenrännelns gång. Vad jag inte här kan begripa är: att kartan ut pekar, öster om gränsvinkeln i Mörby, en 6 rutig figur, såsom vara något. Det måtte väl inte var likt Sockendal på norr, en gammal synd, urfjäll? heller. Är det fritt är det väl. Skall jag här komma med något annat i ägorna till Mörby söder om gränsen,betesmarken där, som sannolikt tillhör Augustssons gården. Det är anhopningen av den myckenhet gamla skyttegravar, som har påträffas i förstörelsen av den jämna marken, i riktning norr och söder, vilket närapå säkert är från det blodiga inbördeskrig som i historien fått namnet Dackefejden 1543, slaget vid kungshögarna vid Mjölby. Ingenting annat kan gärna uppvisas. Vi veta även att Dacke med sina upproriska smålänningar, som var innerst inne finnar, här mot kung Gustaf gick åt. Ett talande bevis i det krig finnarna nu för 1943-1944 . Här inblandat vid skyttegravarna har även påträffats äldre forngravar. Bevisligen då en tidig bebyggelse. Vid gården som kallas Ekeberg öster härom, i ängen, är ännu bevarade en myckenhet forngravar, en fornkult, då begravning, platsen var här allena råda Visserligen har här en och annan utgrävts, vari där då gravarna påträffats järnföremål, alltså från järnåldern, före vid och efter Kristus. Vid gården som kallas Skönagården i gamla byn Mörby har för åtskilliga år sedan upphittats en stenyxa och 2 flintdolkar. Flintdolkarna finns ännu kvar vid gården men yxan har kommit på annan plats. Vad säger nu dessa fynd. Jo min vän Mörby, människor, stenålderskultur 2500-1800 år före kristus och det ät Mörby. Men vet och kom ihåg att både stenyxan och flintdolkarna har medföljt den döde i hans grav. Då ni säger att ni har hittat dem i en åker, har ni först bortodlat forngravarna och sedan hittat föremålen där. Det är åkern. Jag kan även omtala en annan händelse, ( som) i Mörby hänt. Att mitt på blanka landsvägen i nyutbrett lass grus, upphittade en murare en sländtrissa av bränd lera, vilket bevisligen varit med gruset, taget i närmaste grustag. Ett militärboställe , indraget. År 1379 nämnes en Bo Jonsson som ägt ett gods i Mörby. Denne Bo torde varit den samme ägare till Bosgård i Väderstad socken. I senare tider nämnas en gård för Skönagården, efter en sin tid bemärkt auktionsman A F Skön född 1836, död 1916. Denne Skön kom senare till Väderstad där hans måg Personnne var garvare. Där han, Skön, med sin hustru som död vilar. Skön hade även varit skomakare, och bodde i en stuga på Skönagården, borta. En utbygder gård kallas Berget, en annan Ekeberg, med övrigt. Slut.Och skall jag här som minnesord bilägga vad jag tidigare om Mörby skrivit, en torn grund och en hälsobrunnskälla, villa Brunnsvik, Väderstad den 9 juli 1944. Karl Johan Stark. Från Hogstad socken, vid Mörbytpå en gård tillhörande herr Per Gustafsson, påträffade fornlämningar från en torngrund. I söder riktning från gården på ett gärde å en kulle befinnes en grov stensättning av grov sten , lagd sten vid sten uti cirkelform, ca 13 meter i diameter eller 39 meter i cirkel. Denne cirkelformiga stensättning har från långliga tider gått under namnet domarring. Mig synes då vid besök på stället Hösten 1929 den funna fornlämningen vara en torngrund. En tornhusbyggnad på denna plats var i historiska tider en synnerligen lämplig plats, med utsikt åt alla häll. Villa Andersborg , Väderstad den 16 jan. 1930. C J Stark.

( Renskriv. anm. enligt randanteckningar meddelat Vitterhets-akademin,Stookholm,och Bengt Cnattingius, Östergötlands museum, 1930)Från Hogstad socken, Mörby, forntida Hälsobrunnskälla

( Renskriv. anm: börjar med kartskiss där brunnen är utsatt väster om vägen mittemo grenadjärtorpetz: Selims och stället Lugnet + skyttepaviljongen som alla ligger nära varandra öster om vägen, detta är meddelat Bengt Cnattingius samt

Nordiska museet 1930)

Hälsobrunnsskällan är en så kallad värmsel, 1 m djup, med träkar och källlämm. Ovanligt stark åder, mycket järnhaltigt, bläckligt och rostigt vatten, smakar somhögbrunn i Medevi, från uråldriga tider har allmogen ansett källans vatten för hälsobringande för gikt och andra sjukdomar, till stor fördel , även under högsommaren flitigt använt ända in på 1890-talet. Vid midsommarstid var det en besökelsetid vid källan av traktens ungdom, som drack ur källan, lekte och dansade.

År 1911 nedsattes en 80 cm cementholk, Har både i forn-och nu-tid använtssom drickvatten, svåra torkår har körts vatten från vida kringliggande gårdar. Villa Andersborg, Väderstad den 18 jan. 1930, C J Stark.( Ligger på Johan August Gustafssons gård, en avsöndring från tyskegården.)Förr i tiden var allmogenstro och bruk allmänn gängsen på offer och hälsobrunnkällor , i varje socken fanns en och två sådana källor. Så fort en upprinna,så kalla värmsel, visade bläckligtjrostigt järnhaltigt vatten, strax blev den underbara funna källan dyrkad som en offer- eller hälsobrunnskälla. Folk strömmade då dit, vid källan dracks vatten, lektes och dansades. Vid Mörby hälsobrunnskälla var brunnsbesökelsetiden under högsommaren ganska allmänn till 1890/95. Senare blev källan endast besökt av traktens ungdom som blott för nöjes skull drack ur källan, lekte och dansade. År 1911 övergick det i en tredje form, då rensades källan med någon fördjupning, blev även nedsatt en 80 cm cementholk, användes nu mera vi förekommande vattenbehov för gården, med flera närliggande lägenhetsägare. Av allt att döma är Mörby gamla hälsobrunnskällas vatten mycket järnhaltigt eller som det förr kallades bläckligt, rostigt med ovanligt stark åder, är till bredden full jämt djupet är en meter, med bygt träkar och lock. På ömse sidor om nedvägen till källan finnes forngravar från brännetiden. Vid lägenheten Lunden är en större cirkelformig kummelgrav. Även vid skyttepaviljongen flera brandgravar. För övrigt är hel trakten rik på fornlämningar av alla slag. Villa Andersborg , Väderstad den 19 jan. 1930. I sammanhang härmed, källar,skall jag komma med en vid Mjerdevi pilgård i Hogstad. Och sedan med alla mina övriga papper i fornforskningen i Hogstad socken. Detta därför att jag kom att vidröra Mörby från Sockendal, även Blackstad tidigare. Ej heller har jag någon tanke på. därmed i Hogstad arbeta mera. Slå vakt om vad ni har. Socknen är full därav. Villa Brunnsvik Väderstad den 10 juli 1944.

Från Hogstad socken, vid Mjerdevi pilgård i ett berg norr om lägenheten Klint, Carlslund. En gammal offerkälla. Obs källan är en bergskreva, en så kallad regn-vattenhåla. Mäter 2,10 meter lång i bottnen, 3 m lång upptill i över kant, 40 å 50 cm vattenstånd, och kan knappt aldrig uttorka. Har tidigare varit en hednisk dopkälla. ( Renskrivarens anm. Ev. har detta stått i Östgöta corresponten.)Besöket på platsen ifråga var den 26 juni 1930, i uppdrag av smidesmästare A. Johansson , Ljungstorp, Rinna.

Från Hogstad socken Vid Mjerdevi pilgård, i ett berg, en gammal offerkälla, tidigare dopkälla. Berghålan i sin helhet är en naturligt formad skreva på bergets högsta krön, den tillgodoses helt och hållet uti sitt givna vattenstånd, ovan ifrån genom nederbörd, i form av snö och regn uppgående i vatten. Naturens nyck, förgivna form blev av mänskligheten däromkring tidigt uppmärksammad, och antagen för en i allo övernaturlig och helig plats. Där dopkällor kom till i hedenhös, där vatten då stänktes på barnen vid namngivningen. Då även övergångsformen till ett sant kristligt bruk, dopkällorna kommo väl till pass. Därefter uppgick de helt och hållet, som hälbrädgagörelsens heliga och övernaturliga offerkällor. Där offer efter råd och lägenhet var brukligt. Som sådan högt aktad och ansedd av ortsbefolkningen. Får denna bergshåla här räkna en

i allo storhetstid från 1600- och 1700-talen,då han som en verkligt sann undergörande helig offerkälla nämnda tid stod högt i kult. Därom vittna de från dessa årtalen silver- och kopparmynten,i mängd funna i denna förhistoriska offerkälla vid rensning något av åren 1875-80. De funna offermynten försåldes några år senare till den energiska fornsamlaren Nordenman i Vadstena. Källan mäter i storleksbotten 2,10 i längd, nertill med spetsig botten, samt 3 m upptill i bergets yta. Vattenståndet 40 å 50cm då det därefter i lägsta kant på norr bildar en överrinningsställe. Det egendomliga är att bergshålan behåller sitt givna regnvatten nästan hur torrt det är. Däruti ligger hemligheten att den från hedenhös , medeltid och reformationstid och senare av befolkningen tillvunnit sig en fast tro på övernaturligheten och dess förmåga. Från lägenheten Carlslund som ligger söder om berget och källan är ca 80 m, från vägen i väster över gärdet torde vara ungefär 50 m. Och från gården Mjerdevi Pilgård göres en beräkning över gärdet till berget på en 300 m. I söder närmast lägenheten Carlslund ligger å väster sida om vägen en Kummelby norrgård, och senare där körvägen utgår vid Björlings på Stora landsvägen. Offerkällan som ett vördnadsvärt förhistoriskt gammalt minne torde aldrig av eftervärlden kunna kultiveras bort, och väl är det. Villa Andersborg, Väderstad den 19 april 1931.

Besöket på platsen var dan 26 juni 1929 i uppdrag av smidesmästaren A Johansson, Ljungstorp, Rinna. ( nästa sida) Från Hogstad socken.., i Beletorp, St Ljuna och Tibbeshöga fler stora gravfält huvudsakligen från brännetiden, och senare. Brännetidens högtid, yngre bronsåldern , brännetiden helt slut år 610 e kr. ( Här skiss över området, från Beletorp till Tibbeshöga.) I väster om vägen är minst 59 gravar, i öster ängen mittemot är 79 gravar. I den lilla ängen i öster Tibbeshöga, 10 gravar.Då platsen besöktes senast var den 21 sept. 1930. Gravar finnes från stenåldern 2500 - 1800 f Kr. Bronsåldern äldre 1 800-1000 f Kr. också, som äro skelett samt ?-gravar, efter 610 e kr till kyrkornas tid samt brännetiden fler ? och mäst. ( Detta har varit inne i Mjölby Nyheter, skickad till 1 eller 2 tidningar men ej intagen.)

Från Hogstad socken, Stora Ljuna, Beletorp och Tibbeshöga. Flera större gravfält. Huv sakligen vid gården Tibbeshöga, gravfälten äro från, 1100 år f Kr och till600 år e Kr. Hela det nu väl bevarade gravfältet som är kvar är ängs- eller betes¬marker, ett ytinnehåll på cirka 700 x 500 meter, nord och nordväst om gården Tibbes¬höga strax intill gårdens byggnader. På ängen efter beräkning tillhörande Tibbes¬höga och även efter en annan benämning öster om Tibbeshögas utfartsväg, innan för gärdesgården finnes minst 79 stycken gravanordningar,samt 10 st i en liten uppodlad gräsbit i gärdet alltså sammanlagt 89 st gravar där. Så på ängen väster om den förra här nämnda, där körvägen går fram/är sammanräknat till 59 forngravar. Hela området ifråga kan utpekas 148 st synliga forngravar alla från brännetiden. Här är att märka, att nästan hela uppodlade åkerområdet vid Tibbeshöga en gång före uppodlaingen varit enahanda och liksidigt uti gravar från samma tid. Alltså lika många eller flera gravar borta än vad som ännu är kvar. En riktig storhet uti detta slag, som man även kan kalla rikedom, Gravar uti en sådan mångd, samlade så tätt på en så liten kvadratyta, är att räkna för en uti förhistorisk tid, som en allmänn begravningsplats, för trakter vida omkring.De döda hava förts hit, och dels bränts på en bränneplats, där intill askan och benflisorna sedan hopsamlats, i urna eller ingen urna, och så en och en uti markera de gravar nedsatts och dels även bränts på stället. Skillnaden där emellan synes vid företagen undersökning, de gravkullar som inget bränt visar äro brända på annan plats, och de gravar som visar kol, sot, aska och små benflisor äro brända på stället. Dessa äro i regel talrikast. Här ett annat. I samband med här den stora begravningsplatsen, har gården Tibbeshöga, som är ett kultnamn och

ligger i be¬gravningsplatsen, fått samma namn som begravningsplatsen. Ordet Tibb är det samma som Tibba av. Vem tibbade av, en död eller de döda. Efter avtappningen gjordes en hög, flera högar, hög vid hög, alltså Tibbeshöga , ett namn som i klar och öppen dag talar för sig självt.Nå väl, då har vi det klart för oss. Frågas, vad menas med namnet Beletorp. det är också ett kultnamn. Ordet Bele är även en samhörighet från samma tid. Och ligger vid samma plats, dock ej så kallades i gravfältet, som Tibbeshöga gör, Bele blir därför en hednisk helig andeplats. Böneplats för den dödes ande, under eldbegängelsen eller med andra ord, porten till Tibbeshöga, vi kan även kalla det mera förståeligt för platsen bedja. Ljuna är också ett kultnamn som sannolikt även har en viss samhörighet med det i Tibbe, och Bele uti förestående nämnt. Man kan gott säga att den hedniska Tibbe och Bele , ceremoniet för de döda ' hördes ända till Ljuna. Det blir Lju,Na är det samma som by, stad, by, gård osv. Där alltså samma mening är i

efterberäkning förekommer uti namne t torp. Den i hög grad märkliga förhistoriska stora begravningsplatsen med sina ännu 100 tals välbevarade gravar, förtjänar att för all framtid bevaras. Det medför också enligt gamla traditioner och sägner en mycket envis otur och olycka långt i kommande släkter ja ända in i 3de och 4de led för de människor som vetande eller ovetande borttagit en forngrav eller ättehög. Ett vite, ve över den skyldige . Synden straffar sig själv. Villa Andersborg Väderstad den 2 april 10 1932, Carl Johan Stark.Platsen besökt 2 gånger tidigare i sept. 1930.Artikeln här först är tillställd Tibbeshöga egentligen en avskrift som jag till¬ställt Mjölby, en tidning, men( den) kom tillbaka. Jag närsluter brevet här följande. En brandgrav, Kummelby gamla grusgrop. Med skiss, med ritning m m och beskrivning. Villa Andersborg Väderstad den 17 april 1936, Carl Johan Stark. fornminnesvårdare.

( Här följer en skiss på ett större papper, från 1930 över ett större område av Hogstad, där gravfältet vid Tibbeshöga utmärkt, det ligger alltså norr om gården Tibbeshöga och söder om Beletorp, samt även nordväst om Tibbeshöga,)Från Hogstad socken, Kummelby gamla byalags grusgrop, Brandgrav, halvskuren, den enda synliga kvar. På östra sidan i grustaget. ( platsen besöktes 21 sept. 1930) Träd, rönnar, småstenar bland jorden, gravkullen. Stenhäll. Sten, sotig, jord,sotig. urnan tillplattad, sotig. Med sönderbrända ben, sotiga. ( här skiss på brandgraven). Brandgraven är en av trycket tillplattad urna, med synliga benstumpar som undan för undan ramlar ner i grusgropen. Några äro tillvaratagna av C J Stark , vilka finnas för närvarande i hans fornsamling. Graven ligger på ett djup av 65 cm, den tillplattade urnan mäter 18 cm i diameter, med 3 cm på tjockleken. Alldeles som en plattkaka. Innehållande rikligt med benstumpar och sot samt kol. Därpå en mindre mycket svart och sotig sten, över den ett lager med jord, kol och sotblandat. Över jorden är en större flat sten, över den överst en jord- och sten-blandad kulle med sist några växande rönnträd ca 25 år gamla. Graven i sin helhet har varit mycket omsorgsfullt lagd, som torde få beräknas från år 4-500 e Kr.Villa Andersborg, Väderstad den 14 maj 1931.( Ny skiss) Från Hogstad socken, Å Kummelby byalags gamla grusgrop, en halvskuren brandgrav öster sida, den enda synliga kvar. Grustaget nu ej mera i bruk.Brandgrav med tillplattad urna... ( samma uppgifter som i föregående)( ny skiss) ( som visar gravens läge i ett lite större visat område något över 100 meter från Hadelöfsvägen och nära f d grenadjärtorp.På andra sidan Hadelöfsvägen ligger illa Ljuna.)Från Hogstad socken i Kummelby byalags grusgrop. Å öster sida har påträffats en halvskuren brandgrav från tiden 4-500 e Kr räknat. Graven är den enda på platsen synligakvar och är även den till hälften raserad, genom tidigare grustäkt. Platsen ifråga har i förhistoriska tider varit en större gravplats från hela brännetiden som sluträk nas år 600 e Kr. eller 610 e Kr. Jämväl även senare till

1100 e Kr. Därom vittnar den myckenhet skelätt och skelettdelar, järndolkar och krokiga järnknivar som där vid grustäkten blivit funna. Bland de järnföremålen som blivit funna kan särskilt framhållas en större krokig vikingakniv ( som den kallades) som därstädes i slutet av 1800-talet blivit funnen, såld till en antikvitetshandlare i trakten, nu mera förkommen. Även framhålles av ortsbefolkningen de synnerligen väl bibehållana skeletten och särskilt huvudskallarna. vilka utvisade en mer än vanlig stor typ på storväxta människor som där levat och bott och blivit begravda efter brännetiden eller med andra ord på den första tusentalets sista hälft på vår tideräkning.Ja ända till griftegårdens tillkomst i Hogstad. Förstörelsen av gravfältet skeddesom mest i slutet av 1800-talet och några år in på detta århundrade. Senare har grus¬taget varit nedlagt , varför är mig obekant. Under sommaren 1930 gjorde under¬tecknad tvenne resor dit i och för uppläggandet av den enda grav från förhistorisk tid som nu synligt är kvar, från hela det i allo storslagna gravfältet från de olika tidsperioderna. Vad som kunnat gjöras är gjort. Villa Andersborg den 14 maj 1931.

Tilägg senare inhämtar: Under gravfältets största förstörelsetid, nämligen i slutet 1800-talet är mig trovärdigt berättat: En Albert Pettersson i Vistad, Väderstad numera död, som ung tjänat dräng i Kummelby, då grustäckten var högt i allmänt bruk och särskilt för byn som ägare till den samma. Blev där då funnet stenyxor, sten¬mejslar, och allehanda stenverktygsföremål, jämväl flintdolkar, flintknivar m m. Även vad som trots har bronsföremål blivit funna, så järnåldern bevisligt, vilket föregående är omnämnt, samt tiden då begravning ssättet var enligt funna skelett. Vill endast härmed hava fram att gravfältet som nu genom grustäkt är borta är av ålder ända från den grå stenåldern i första tidevarv.Villa Andersborg, Väderstad den 17 maj 1931.Mannasses kulle är på Lilla Ljuna i Hogstad besökt eftersommaren 1935Kullen är likt de andra naturbildad. På kullen är en brandgrav. Manasse grav, ålder lika med brandgravarna i Tibbeshöga. Eller möjligen cirka 2000 år.Så följer blad, en torngrund i Mörby, en hälsobrunn källa i Mörby, en offerkälla Mjerdevi, och 8 st tidningsklipp, Östgötabladet och Östgöta Correspondenten. Villa Andersborg, Väderstad den 17 april 1936.( Här följer tidningsklipp Ö.C. 3/4 1929 och Ostgötabladet 1/10 1929, om "Hogstad¬profeten" en ej namngiven väderspåman.)Kära Hogstad, byar och bygd, glädjande att jag här i något får bevisa mitt arbete för eder inte fåfäng. För ett par år sedan, då jag skrev om Lundby i Väderstad träffade jag bönder där, från Hogstad som var tyskvänliga. Hå, tänkte jag, det kommer en dag då det kommer att låta annat. Så har nu skett. Och i bevis skall jag efter detta närsluta 10 tidningsklipp. Döden åt Satan, Hitlerismen, världens förbannelse. Som medmänniska frågar jag, var är vettet, i att vara tyskvänlig? Villa Brunnsvik Väderstad den 9 juli 1944. Obs nu skall bliva ett uppehåll i och för häckklippning, jag även i år skall försöka hinna med. Så kommer tidningsbladen.( Renskriv. anm. Här fattas tydligen 10-11 sidor, trol. tidningsklipp, trol. fattas även någon sida före nr 4024.)Så kära Sockendal, vallsen runt, och knut mot Blackstad. Farväl mot Mörby i Hogstad. Och ett Sockendal på väster. Inhemskt som socken, Väderstad, gräns motBlackstad. Då jag sist stod här med min penna i ord vallsen runt, var den 9 juli 1944. Jaha tack för sist i uppehåll. idag är det den 6 aug. 1944, söndag, låt mig tänka. Kära knut, i sydväst där Sockendal en ände har. I näst följande blad skall jag visa knuten och gränsen till stora landsvägen varefter gränssträckan på väster mot Blackstad ytterligare kommer kartblad senare. 2 stycken/till knut Appuna. Kartbladen är kopiering från Sockendals gamla karta, men kan så gott som lika med nya kartan eller lokalt marken nu, lätt förstås. Vänder vi bladet för att se knuten.

( Här kartskiss enl. kartan 1766/1815. Gränsen Blackstad-Sockendal söder om stora landsvägen)

I vad som menas hela sträckan från åberopade knut till stora landsvägen är Sockendal lillgård, den vackra gården, den vita gården. Gården i ägor på väster, ägare Carlsson gift med Anny född Andersson dotter från storgården. Från söder till norr mot gränsen ägorna i lillgård är en långsträckt skugga, om vart annat, bättre och sämre, åker och ängar, beten och klövervallar, vårsäd och höstsäd, rotfrukter och träda. Berg, järnväg, stor elektrisk ledning och en gårdens väg.Sitt vackraste ansikte sade mig, var längst på söder mot Mörby, och plan i gårdens byggnader från landsvägen sett, där även årets vackraste skift vintervete med sin kant stötte landsvägen där även urberget stötte kant ett sällskap från Blackstad som lillgården fått med av.

Längre mot södet , vetegärdet,i slut alldeles intil] gränsen i en undanjömd bergsvrå påträffades en stugu- och spiselgrund. Där tidigast på Blackstadsidan påträffats forngravar, lokalt förhöjningen,i mycket tidig bebyggelse. Och det se kartan. Närapå i gränsen på Blackstads sidan , ett gammalt torpställe Diket kallat. I ett själens öga, se. Finner man kultur, spår av våra föregångare , människor över allt. Kan då som fornminnesvårdare och vän medmänniska ännu en gång framhålla från år 500 e Kr vår tideräkning,se här lillgårdens vackra äng. De stenrevelsbyggnader i genomgående längre från norr med koppling in i Mörby och Blackstads marker samma riktning, för vidare befordran. Inte häller att förtiga lillgården ej långt från gränsen, en gammal sockendalsknekt Lård fått bygga sig en ålders stuga, Lårdens kallat. Där ännu platsen körsbärsträden skvallrar. Lillgården gräns mot Blackstad visar tämmerligen som gammal, rak. Nu mera som gräns finnes en stengärdesgårdoch sammastans(?) ett dike eller inget, frea den som beta vill. Första delen från söder räknat,Blackstadsidan är herrgårdens kallat, Knut Anderssons gamla Falkenbergs-gärdet, klövervall,var år 1944 rekordår. Glädjande dubbel skörd, avslaget och inslaget, inbergat. Gott, gott, tack, tack. Andra delen södergårdens Gunnar Petterssons vårsådd, rotfrukter och kalvabetet. Därmed Blackstadsidan ett se över gränsen, säger jag även lillgården i vallsen runt slut. Tack ni har bemött mig förståeligt väl. Beklämmande har nu i dagarna kommit lite sot i släkten. Rune Andersson som varit i Kumla socken, nu Härnösand, kom i svartabörsaffärer, tråkigt, tråkigt.

Villa Brunnsvik, Väderstad den 6 aug. 1944, Carl Johan Stark. färdigt till stora landsvägen. ( Renskrivarens anm. Rune Andersson är Britt Erikssons i Lämminge far, Evert i Lämminge tog henne som fosterbarn. Carl Carlsson i lillgården avled 1972?, Annie 1989. Omkring 1970 köptes gården av en Karlsson från Källeryd. Kan själv intyga den vackra gårdsplanen i fin ordning, vilket även fortsatt med nya ägarna.) Sockendal från söder, färdigt till stora landsvägen, som var den 6 aug. 1944.

Är det idag den 12 aug. 1944, åtta dagar senare. Slut, vallsen gick sakta, det är arbetet med häckklippningen som hindrar mig. Norr om stora landsvägenvar det den 20 juni 1944 som jag gick upp här, varför mångahanda ter sig nu annorlunda. Får dock det ej hindra min penna, i näst kommande blad kommer ettkartblad, i gräns väster mot Blackstad, se inbuktningen i vad kärt var, gammal tid centra där byn låg. Det är här nu blott själva gränsen och några ord som kommer, kallat vallsen runt. Det övriga är i föregående beskrivet.Så ser vi först på kartblad, nästa blad.( Här kartskiss enligt 1766/1815 års karta. Visar gränsen Blackstad- Sockendal norr om landsvägen och upp till början av vägen mot ryttartorpen. Där Blackstad gräns går inmot denna väg. Brygghuset ses vid bybrunnen, dammen.

torpstället Diket utsatt vid stora landsvägen men mer eller mindre in på Blackstads ägor.?)Ja, visst ja, kartan ja. Gräns 1766 och 1815. Kan man fråga? Vad säger nu gräns inya kartan? Se själv, min vän medmänniska.Carl Johan Stark, i vad gammalt är,jag erkänner att jag ej tramporna gick gränsen, utan Sockendals utväg, för tänkte jag , går jag här nu gränsen igen ehuru näsan vänd mot norr, kan Blackstad få i huvudet, vad går han och driver nu efter igen? Månne han vill dränka sig idammen? Håhå jaja det visste jag. Men förstå, kära Blackstad att då jag föregående år gick för Blackstad, kom jag från norr mot söder, nu tvärtom, på och för Socken¬dal. Väl. De ägor som här mot gränsen stöter kant, från stora landsvägen i söder och till och med dammen på norr, i riktning mot öster i skillnadsgräns mot granngården storgården, är i gammal god tur Sockendals södergård , att ligga kvar i gamla byn, nuvarande ägare Anders Johan Engmark, vit i hår och skägg, född 1864 , inhemsk Skeppsås. Där sonen i nu puppa som arrendator plöjer gårdens torvor, och denne i nya telningar, små barnafötter, Engmark lever. Ägorna i ömse sidor om utvägen ligger lokalt gården behändigt, för året 1944 först då mot landsvägen, emellan gränsen och utvägen var ett tidsenligt linfält, vårsäd och en bit träda.Närmast gränsen som är svarten dy, mossåker var timotej grönfoder, i betryggande mer än god skörd, det är här gränsen som den lede svarten med sina härjningar vänt till den vackra markytan i tron på något vackert i fyllnadsmaterial, jämväl Blackstadsidan lyser svart. Öster om utvägen var höstsäden, vintervetevårsäd och allting annat, till slut i ägor mot andra södergården på öster, den ut¬byggda. Gården går mot väster med sin utväg i mjölkbord till byns utväg. I vad blötögat dammen bymarken, har gården väl sin del. Häremot Sockendals södergårdi ett se över gränsen, har Blackstad södergårds ägor emot, och varder härom inget mer skrivet? Och får jag härmed Engmark, den äldre, i slutord säga tack, adjö,med själens öga, se, förlåt, även här i släkten lite sot i mjölken, i att där en son (med) något fel gick. Det sades mig att Engmark var släkt, kusin, med Anderssons i Mörby, i Hogstad, där jag även gjorde ett besök. Håhå, tänkte jag, det ligger i släkten. Denna gård slut. Villa Brunnsvik, Väderstad den 12 aug. 1944. Carl Johan Stark.

Sockendal, ny dag ny nåd. I dag är det den 13 aug. 1944, söndag. Storgården, gränsen vallsen runt. Huruvida denna gård med sina ägor, i något stöter kant med gränsen mot Blackstad är knapt jag vet. Det är ju förståeligt att som mantal satt jord 1/2 hemman , även denna gård har del i bymarken, blåögat dammen kallad, som tidigare var här menat, i ägor mitt för öster om utvägen, ett lite hur som helst, vilket för några år sedan kom i rätt uppklarande, se föregående skiss, bilagd. Därför mot själva gränsen i tramp, finner min penna inga ord. Men som ägor, i gamla byns mittenparti, centra mot utvägen fick gården i laga skiftet där befintliga slotteräng eller kanske nutids betesäng, i vad en gång varit husgrunder, ladugårdsplaner m m. Mark som i en i en mångfald av år efter laga skiftet i alla husens borttagande , utflyttning blev en mycket fet ängsmark och går som sådan än idag 1944. Från byns utväg vilket ängsmarken stöter kant mot väster, utgår gårdens verkliga utväg, från gamla man¬gårdsbyggnaden, mitt emot nord tiLl, sidan mot norrgården. Och utväg som senare blivit till ladugård, andra hus och ägorna på öster, säger utväg söder till sidan mot Södergårdens Engmarks. Vilket i ofullbordad mening gårdens utseende i förlagd ladu¬gård var en utväg tillkommit senare, en självklar sak. Härigenom i vad byggnadsstil är, säger inget, det passar för en arrendator, vilket det också är.Som gårdens centra läge är från gränsen, har jag inga ord mer, utan återkommer i slut¬ordet, kanske med lite sot.

Gränsen i sin mening mitt för storgården går fornnordiskt med sin inbuktning i intaga på Blackstad, mitt för Blackstads herrgård. Där enahanda gammal by

fornnordiskt, de har sitt vatten, damm, svarten mosse. Där senare kulturen, människan i odlingssyfte, förintat detta åtrådda härliga vatten, i ett där dammarna , lett utfallsbergsprängningsdike i armbågekrök genom Blackstads syltorna och så Sockendal hem igen. Bevisligen här vad jag i föregående skrivit, Sockendal i sin ur sprunglighet, namngivning Sök, och Dal. Det märkliga är att strax härom norrtill mot gården norrgården Sockendal i gräns, gärna ger efter för Blackstad i att ta för sig på höglandet, vilket även i ägor herrgården har, i nutid förefallande mycket dumt. Sockendals storgård, i vad i gammalt varit har. Till eder som nu lever, Anderssons samtliga ni får jag ärligt säga att härför mina besök har ni alla bemött mig berömligt väl, Jag tackar varmt, tack , tack, min vördnad härför. Vad som senare tillkommit genom eder broder Nils Rune Bertil Andersson, tidigare Kumla socken, nu Härnösand, inkallad, svartabörsen, och kanske mera i kärlek till penningen, det får ni alla samtliga mer eller mindre lida för. Inget därav visste jag tidigare, aldrig kunde jag tro något sådant. Månne inte skriftens ord, beklämmande säger: På barnen i tredje eller fjärde led. Vem rår för det då? Jag säger, den som står , se till att han ej faller.Ett vill jag även säga, att kunskap är bättre än penningar. Detta är vad jag menade, sot i släkten, och må det mig förlåtas, ofrivilligt, ej min penna partisk. Uti sådana här oförtänkta händelser, Svarta-börsaffärer, med vad som sägs varit, kommer från folkets läppar en hel del, gammalt som varit glömt. Jag kan även nämna ett från tidigare i släkten Andersson, var en Andersson, jag vill minnas att han hette Oskar, och var spannmålshandlare, i Tranås, ogift och hade en hushållerska.

Inte gick affären bättre än vad han hade kom i tid till en släkting. Gjorde av med sig, gick slut i cession, konkurs, där ett par i Väderstads by i borgen för god hjälp kom illa ut. Vad ont är spörjes alltid. Jag kunde upprepa mycket mer, men gör det ej. Förlåt. Storgården slut. Villa Brunnsvik Väderstad, den 13 aug. 1944. C J Stark. Sockendals norrgård, med i ägo och sambruk halva storgården, för att inte säga även halva lillgården. Frågas, vad säger det. Svar mer än halva byn. Som norrgård och storgå äges av Johanssöner med systrar, och brukas det av systersonen Karl Edvin Johansson, som jämväl själv äger ena gården, lillgården i Sockendal. Norrgården ägarna,som välbergade gubbar med systrar gummor , lika med 4 stycken bor i en för några år sedan nyuppbyggd, vitrappad villa öster till i trädgården. Edvin kallad, arrendatorn bor i gamla mangårdsbyggnaden, se föregående foto, vilket storstilat visar byggning med ladugard precis vad gammalt varit i gamla byn, gården norrgården och på norr. Se kopian kart¬bladet från gamla kartan, vilken finnes i föregående. Intressant.Om vi då ser på kartbladet i gamla byns uppraddade byggnader till och med södergården längst på söder, med ladugårdarna först mot gatan, nu utvägen, och på norrgården vad än idag är, får vi bilden, Sockendal i gammal by, intressant. Norrgården såsom vara något, räknar då, i ägor, byamarken, dammens område, vad nära på glömt var, sin laga rätt, vilka voro även de Johanssöner som i byarätt även visade det, se lokalt platsen, i cement järnrören där nedsatta. Kan vi då gott räkna gårdens ägor, som stöter kant mot gränsen, Blackstadsidan, här ifrån blåögat dammen.Då ser vi på kartbladet 4042, området där, emellan gränsen och utvägen, berget, det bördiga gräsväxten, slåttervall, beten och vad man vill. Det är norrgårdens.

Längre mot utvägen halmdösar, upplag i vad man vill, och sist mot gränsen det ny-uppförda magasinet som av vännen, gräns mot Blackstad kalt säger: Här efter och inte längre får du gå, utanför är Blackstads mark, ägor. Då jag första gången i gräns uppgång gick trodde jag inte mina ögon, utan försmädligt ställde frågan, Vet inte Blackstad hut? Ämnar de till att gå in i förstugan på norrgården? Ingen klok människa kan gilla detta i nutid. Här ser vi gammal lag och rätt, obegripligt. vid mitt besök därstädes den 20 juni 1944 , gick Blackstad herrgård

och sladdade där. träda. Håhå, tänkte jag, Blackatstad herrgård finns det ingen, men träda finns det. I all sin gräns konstighet i eftergift av Sockendal går här på norr, som sällskap en Sockendals väg intill gränsen, det passar bra, som utväg/före detta ryttartorpen, knektar förelagda. Vilket i laga skiftet fick hedern, en av dem att bo vid stora landsvägen, men den andre att bo kvar. Se föregående kartan med beskrivning.I fridens namn, medan jag ännu fundersam står här vid norrgårdens , skall jag passa på att säga några ord: Glädjande , från och med midsommar år 1944 vajar här en högrest flaggstång, svenskt trevligt, det hade jag ej sett förr. Tack. Och vad jag nämnt tidigare, att från denna gård, norrgården, utgår Sockendals mjölkskjuts till Väderstads mejeri, dageligen. Edvinds hund som inte förstår mitt arbete, utan bara är en hund, skäller grymt. Usch med dig. Alla gårdens hus äro nämnde,men öster till på gärdet, står en gammal gårdens smedja, gårdssmedja. Norr till närmast vägen, öster sida står en ny tidsenlig statbyggnad, det är gårdens forare som där fint bor nytillkommen för året 1944. Jag står på vägen, mina ögon späjar ner mot norr, målet Sockenknuten. Se nästa blad, sista kartlappen.Snart är jag där. Jag lyckas.( Här kartskiss, Charta öfver Sockendal år 1766 och 1815... Utvisar gränsen mellan Sockendal och Blackstad längs vägen mot ryttartorpen, upp till Appunagränsen.) Sockendal, se sista kartbladet, nr 4055. Kära ni min glädje är obegriplig. Knut, knut, mina ögon se dig. I vallsen runt, början och slut. Står jag ännu påvägen kartbladet utvisar, kommer ännu några ord, å ömse sidor. Då först Socken¬dalssidan, som i storgärde är norrgårdens. Först ett årets rikaklöverskörd, senare ner till ett efter gårdens storlek rotfrukter, linland och sist vårsäd, vilket sitt läge, sluttning mot norr, lidet av årets väta, vattenstånd, för surt och kanske sedan länge gjord täckdikning? Blackstadsidan, vårsäd. vintervete, södergårdens , så vackert hösten 1943, nu sommaren 1944 ej så lovande. Sist Syltorna, östergördens, säger enahanda. Det är angripet av sjukan rost. Sista bladet. Nåd och frid herranom. Jag står på stora stenbron, en blick upp till norrgården, här kommer inget sot i mjölken, utan vishetens ord, den som skrattar sist skrattar bäst. Är jag förstådd. Och sen sockenknuten. Tack för sist. Början och nu slut. Militäriskt, ett honnör. I minnena, kronans män, 400 år. Kriget rasar än. Så till all nåds Gud, mitt både först och sist stora tack.för Sockendal kapitel nr 1, färdigskrivet, amen.

Villa Brunnsvik Väderstad den 19 aug. 1944, Carl Johan Stark.