1

2 3

Sámi MuitalusatBálggis davvisámi máinnasteapmái Samiska Sagor

En resa i nordsamiska historieberättande

InghIlda TapIo UlrIka TapIo BlInd

EN VARDA BOK

VARDA är en kreativ byrå, självständigt förlag och film-producent baserad i norra Sverige men med rötterna i Toscana, Italien. Den är sammansatt av en blandad grupp yrkeskunniga och artister med många års erfa-renhet av internationella projekt och publikationer om kultur, natur och miljö.http://vardahb.com/

Åsikterna i denna bok är författarens egna och repre-senterar inte nödvändigtvis Vardas.Utgiven i Sverige 2017

Upphovsrätt © 2017 VARDA (HB)

Med ensamrätt

Efter en idé av Veronica BernacchioniKreativ ledare, redaktör, grafisk ledare av Veronica Bernacchioni för VARDA Texter av Márgge Guhtur Ánte Inghilda Valkepää Tapio © 2017 VARDA Inghilda Tapio har tillsammans med Birgitta Östlund Weissglas återdiktat berättelserna till svenska

Översättning och språkkonsultarbeteTextredigering (Samiska): Harald Gaski

Alla målningar är av Ulrika Tapio Blind © 2017 VARDAhttp://www.tapioblind.se

Alla bilder är av Andrea Barghi © 2017 VARDAhttp://www.andreabarghi.com/

Boken är tryckt i Oktober 2017 på papper Fedrigoni av Litograf Editor - Città di Castello, Italien

(LOGO FSC)

VARDA GIRJI

VARDA lea kreatiiva doaimmahat, iešheanalaš lágádus ja filbmadoaimmahat davvi Ruoŧas, muhto man ruoht-tasat leat Toscanas, Italias. Dat lea ovttastat masa gullet máhtolaččat ja artisttat geain oktiibuot lea máŋgga jagi vásáhus riikkaidgaskasaš prošeavttain ja almmuhusain sihke kultuvrra, luonddu ja birrasa hárrái.http://vardahb.com/

Dán girjji guottut gullet čállái eai ge dárbbaš leat Varda oaivilat. Almmuhuvvan Ruoŧas 2017.

Vuoigatvuođariekti © 2017 VARDA (HB)

Oktovuoigatvuohta

Veronica Bernacchioni fuomášumi mieldeKreatiiva jođiheaddji, doaimmaheaddji, gráfalaš ovdda-svástideaddji Veronica Bernacchioni VARDA ovddas

Teavsttat Márgge Guhtur Ánte Inghilda Valkepää Tapio © 2017 VARDA Inghilda Tapio lea ovttas Birgitta Östlund Weissglasain heivehan muitalusaid ruoŧagillii

Jorgaleapmi ja giellabagadallanTeakstaredigeren (sámegillii): Harald Gaski

Visot njuohtamat Ulrika Tapio Blind © 2017 VARDAhttp://www.tapioblind.se

Visot govat Andrea Barghi © 2017 VARDAhttp://www.andreabarghi.com/

Girji lea deaddiluvvan skábmamánus 2017 Fedrigoni báhpárii Litograf Editor - Città di Castello, Italias

ISBN 978-91-979574-6-5

4 5

6 7

Muitalusat leat álo áigeguovdilat

Árbevirolaš muitalanvierru gilvvohallá garrasit buot máilmmi ođđa mediaiguin. Galg-gašii jáhkkit ahte čohkkát ja guldalit nuppi gii máinnasta, lea boaresáigásaš ja bázahall-an gulahallanvuohki, muhto olmmoš dávjá vásiha ahte juste njálmmálaš muitaleapmi doaibmá buoremusat. Aiddo olbmo jietna lea dat mii dahká ahte govat, jurdagat, muittut ja niegut rahpasit. Dat mii álggahuvvo sániiguin ”Oktii lei...” ahtanuššá deaŧalaš ja miel-lagiddevaš áššin vel dálá ođđaáigásaš olbmuide ge. Áiggit rivdet ja dilli lea eará go dalle go muitalusat riegádedje, muhto dattege lea daid sisdoallu árvvolaš dál ge. Dat dáidá leat buoremus duođaštus dasa ahte muitalusat eai boarásmuva, dat eai leat čadnon álgo vuolggasadjái, dat baicce ealligohtet iežaset eallima. Nugo girjjálašvuohta álo lea dahkan.

Sámi girjjálašvuođas leat muitalusat ja luođit guovddážis. Ovdalaš áiggiid lei luđiin ain eambbo sisdoallu go dál. Dat muitaledje sihke myhtalaš ja historjjálaš áššiid, muitalead-dji juigosat gaskkustedje sámi historjjá, oidnon sámi bealis, nugo gullat juigosis “Sámi-eatnama ovddit ja maŋit ássit”.

Lea imašlaš dat mii lea eallán ja ođđasit aht’ ođđasit muitaluvvon, maid ođđa buolvvat leat guldalan, mat lea čatnan oktii ádjáid ja áhkuid mánáidmánáiguin, ja dagahan ahte olbmot leat báhcán jurdagiid sisa imaštit go muitalus nohká. Ii leat duššiid dihtii ahte buoremus filmmat, tv-ráiddut maidda olusat liikojit, dávjá muittuhit myhtaid ja árbevir-olaš muitalanvugiid mat heivehuvvojit ođđa mediaide. Maiddái Stállomuitalusat fertejit ođasmahttojuvvot, muhto daid sisdoallu lea áigeguovdil ja relevánta. Álo leat Stálut mat hálidit rievidit.

Álgoálbmogiidda lea gullevašvuohta eatnamii earenoamáš guovddáš. Hálidan site-ret girjetihttela mii bures govvida eatnamiid ja muitalusaid oktavuođa. Lea J. Edward Chamberlina girji If this is your land, where are your stories? Girjji namma govvida oa-nehaččat ja dárkilit siskkáldas vuostálasvuođa das go kolonisttat gáibidit eaiggáduššat eatnama man leat váldán háldoseaset. Sis eai leat eará referánssat go fápmu ja eaiggá-duššan. Seammá láhkái dadjá Nils-Aslak Valkeapää muhtin divttas: “Dat bohtet mu lusa / ja čájehit girjjiid / Láhkagirjjiid / maid sii leat ieža čállán / Dá lea láhka ja dat guoská dunai”. Sisabahkkejeddjiin ii leat eará muitalus go láhka, muhto álgoálbmoga láhka lea muitalus daid birra geat don doložis leat ássan eatnamis.

Taiaiake Alfred gii gullá Mohawk-čerdii USA ja Canada rádjaguovlluin, dadjá kolonist-taid birra ahte sii eai leat ruohtastuvvan ja šaddan albmaláhkai guovllu olmmožin. Sis váilu gullevašvuohta, ja dan dihtii eai leat oassin eatnamis. Kolonisttat eaiggáduššet eatnama, muhto álgoálbmogat gullet eatnamii. Olusat atnet ruohttasiid dakkárin mat čatnet olbmo dušše ovtta báikái, muhto ruohttasat maid ellet, dat lihkadit, vaikko eai nu johtilit go oarjemáilbmi dáhtošii – sis geain lea fápmu hálidit ahte álgoálbmot vuolggášii eret guovllustis, vai Stállu beassá eaiggádin. Muhto Stálus ii leat čanas eatnamii, son dušše hálida atnit ávkki das mainna sáhttá riggut.

Johan Turi, gii lei sápmelaččaid vuosttas girječálli ja gii čálii Muitalus sámiid birra, áddii árrat ahte jos eanetloguálbmoga galgá fidnet ságaide, de ferte váldit oktavuođa dakkár vugiin ja gielain maid sii áddejit, namalassii čállimiin. Danin lei sutnje nu deaŧalaš almmuhit girjjis, vai ruoŧa álbmot beassá lohkat ja áddet. Turi navddii sokráhtalaš jurd-dašeamistis ahte dat gii diehtá mii lea riekta, maiddá dahká dan mii lea riekta. Dađe bahábut kolonialisma ii doaimma nu, dat dáhtui assimileret vai beassá das mii sin mie-las lea heajut. Muhto Turi muitalus lea eallán viidásabbo fápmun ja inspirašuvdnan ođđa sámi sohkabuolvvaide.

Dán rikkis árbevirrui čállá Inghilda Tapio muitalusaidis. Daid vuođđun leat árbevirol-aš máidnasat, muhto lohkki fuomáša ahte dás lea girječálli gii muitalusain láide lohkki gosa ieš hálida. Ovdasátni ii galgga analyseret ja čilget girjji sisdoalu, muhto baicce hásttuhit olbmo lohkat ja áddet oktavuođaid. Dan dihtii bijan muitalusaid lohkki ovdii, ja mun lean viehka vissis ahte dii – nugo mun ge – gullabehtet muitaleaddji jiena čállosis. Dat lea Inghilda ánsu. Dasa lassin addet Inghilda nieidda, Ulrika, govat ođđa jurdagiid ja dulko-miid muitalusaide, nu ahte dát girji ge šaddá sámi máŋggadáiddalaš buvttan min okta-saš girjjálašvuhtii mii muitala min eatnama, álbmoga ja historjjá birra.

Buorre lohkan!

Harald Gaskisámi girjjálašvuođadutki UiT – Norgga arktálaš universitehtas

8 9

Taiajake Alfred från Mohawkstammen i gränslandet mellan USA och Kanada säger om kolonisatörerna att de inte har slagit rot i, blivit omskapade till landets äkta människor. De saknar tillhörigheten och därför blir de inte en del av landet. Kolonisatörerna äger landet, medan urfolket är en del av landet. Många uppfattar rötter som något som binder en till en plats, men rötter är också levande, de rör sig, sannolikt inte lika snabbt som det västerländska samhället önskar - makthavarna vill att urfolket skall röra sig bort från sina egna marker, så att Stallo kan överta dem. Men Stallo känner ingen samhörighet med landet, han vill endast utvinna dess naturresurser och göra sig rik på dem.

Johan Turi, som var samernas första författare och som skrev Muitalus sámiid birra (Min bok om samerna), förstod tidigt, att för att få majoriteten att lyssta, bör man vända sig till den i en form och i ett språk som den förstår, nämligen i skrift. Det var därför viktigt för honom att ge ut en bok, som svenskar kunde läsa och förstå. Utifrån sin sokratiska tankegång menade Turi att den som vet vad som är rätt, också gör det rätta. Dessvärre uppförde sig kolonialismen inte så, den ville likrikta för att fördriva det som den menade var av andra klass. Men Turis berättelse har levat vidare och förmedlat kraft och inspira-tion till nya samiska släktled.

Det är i denna stolta tradition som Inghilda Tapio skriver sina historier. De grundar sig på traditionella berättelser, men läsaren inser mycket väl att här är det en författare som för ordet, som styr berättelsen och leder läsaren dit hon önskar. Ett förord är inte till för att analysera och förklara innehållet i en bok, tvärtom för att inspirera läsaren till att läsa och förstå sammanhanget. Därför överlämnar jag historierna till läsaren och jag är helt säker på att du - liksom jag - kan höra berätterskans röst i den skrivna texten. Det är Inghildas förtjänst. Därtill ger Inghildas dotter Ulrikas bilder nya perspektiv på och associationer till berättelserna, så att boken också blir ett mångkonst-närligt bidag till vår gemensamma litteratur av berättelser som rör vårt land, vårt folk och vår historia.

God läsning!

Harald Gaskisamisk litteraturvetare vid UiT - Norges arktiska universitet

Att göra de folkliga berättelserna relevanta i dag

Den traditionella berättarstilen för en hård kamp med världens nya medier. Man skulle kunna tro att det att sitta ner och berätta medan någon annan sitter och lyssnar är ett föråldrat sätt att kommunicera på, men ändå upplever vi fortfarande att det muntliga berättandet griper starkt. Det är den personliga rösten, som skapar stämning och öppnar för bilder, associationer, minnen och drömmar. Det som inledes med ”Det var en gång...” växer till något som vi uppfattar som viktigt och relevant också i dag. Tiderna förändras, sammanhanget är nytt och annorlunda än det var för länge sedan, när berättelserna först förmedlades. Det bästa beviset för deras tidlöshet är att de frigör sig från sitt upphov och lever sitt eget liv. Så som dikt alltid gjort.

I den samiska litteraturen är berättelserna och jojken centrala. Jojkarna var förr rikare än de är i dag. De var mediet både för mytiska och historiska berättelser; den samiska historien, sedd från samisk sida, förmedlades genom de episka jojkarna, som den om Samelands tidigaste och senare inbyggare.

Det är något med det som berättats gång på gång, som har blivit lyssnat till av nya gene-rationer, som har knutit samman far- och morföräldrar med barnbarn och fått människor att bli sittande i förundran och eftertänksamhet, sedan berättelsen slutat. Det är inte för inte som som de bästa filmerna och TV-serierna, som fått kultstatus, ofta hämtar inspiration från myter, från traditionella berättarmönster och anpassas till nya medie-former. Även berättelserna om Stallo kan förnyas till formen men innehållet är både aktuellt och relevant. Det kommer alltid att finnas Stallofigurer som vill förgöra och plundra.

För ett urfolk är anknytningen till landet, markerna särskilt framträdande. Jag har lust återge en boktitel som beskriver förhållandet mellan landet och berättelserna. Det är J. Edward Chamberlins bok If this is your land, where are your stories? Titeln uttrycker kort och koncist paradoxen i kolonisatörernas krav på äganderätt till landet de lagt under sig. Deras enda referens är makt och äganderätt. Det är som Nils-Aslak Valkeapää säger i en dikt: ”De kommer till mig / och visar mig böckerna / Lagböcker de själva skrivit / detta är lagen och den gäller också dig”. Inkräktarnas berättelse är lagen, medan urfolkets lag är berättelsen om dem som sedan urminnes tider bott i landet.

10 11

Min mormor har alltid betytt mycket för mig. Inte bara som person utan det hon berätt-ade, delgav och lärde mig. Som barn var jag många somrar hos henne och morfar och jag minns dessa somrar med mycket glädje. Så här efteråt har jag undrat vad det var som gjorde att jag minns dem med så mycket glädje. Jag tror att det beror på att jag fick vara med i det dagliga arbetet. Trots att jag inte var så gammal. Mormor berättade varför jag skulle göra på det specifika sättet, vilka tankar som fanns bakom - hon förde traditionen vidare till mig. Jag var en del av ett sammanhang och fick lära mig via den muntliga traditionen att föra vidare till nästa generation.

I din hand har du en sagobok som dels är en sagobok men också en lärobok. En bok att läsa för barn och äldre för att föra vidare de samiska traditionerna, kulturen och berättelserna. Det är viktigt. Idag behöver vi mer än någonsin våra rötter, vårt ursprung och förstå vad som formar och har format vår identitet. Att berätta en saga är inte bara berättelsen i sig utan det finns så mycket mer i själva sagan - vad kan vi lära oss av sagans tema? Genom att lyssna på sagor får barn nya kunskaper samtidigt som de har roligt. Barn brukar oftast kunna relatera till sagofigurerna och känna igen sig i deras kara-ktärer. Bara genom att lyssna till sagor väcks barnens fantasi. Barn behöver berättelser, sagor och höra det samiska språket läsas för att utveckla språket. Läs sagorna och glöm inte att njuta själv av dem!

Annechatrin Brandéntf skolchef Sameskolstyrelsen

Mu áhkku leamaš álo deaŧalaš olmmoš munnje. Ii dušše olmmožin, muhto das maid muitalii, juogadii ja oahpahii munnje. Mánnán ledjen máŋga geasi su ja ádjá luhtte ja muittašan dáid gesiid stuorra iluin. Maŋŋil lean jurddašan mii dat dagahii ahte muittán daid nu stuorra iluin. Mun jáhkán ahte dat boahtá das ahte mun bessen leat mielde beaivválaš bargguin. Vaikko in lean nu boaris. Áhkku muitalii manin galgen dahkat aiddo nie, makkár jurdagat dan duohken ledje – son juogadii muinna árbevieru. Mun ledjen oassin oktavuođas ja bessen njálmmálaš árbevierus oahppat maid boahtte bulvii ieš galgen juogadit.

Dus lea dál gieđas máinnasgirji mii lea belohahkii máinnasgirji, muhto maiddái oahp-pogirji. Girjji maid sáhttá lohkat mánáide ja rávis olbmuide, mainna juogada sámi árbevieruid, kultuvrra ja muitalusaid. Dat lea deaŧalaš. Dán áigái dárbbašit eanet go goassege min ruohttasiid, min duogáža, ja ipmirdit mii hábme ja mii lea hábmen min identitehta. Máinnasteamis ii leat dušše máinnas, muhto ieš máidnasis lea nu ollu eambbo – maid mii sáhttit oahppat máidnasiin. Máidnasiid guldalettiin ožžot mánát ođđa oahpu seammás go sis lea suohtas. Mánát dávjjimusat dovdet oktavuođa ja buoh-tastahttet iežaset daiguin geaid birra máinnas lea. Dušše dat ahte guldalit máidnasiid bohciidahttá mánáid miellagovahallama. Mánát dárbbašit muitalusaid, máidnasiid, ja gullat sámegiela lohkkojuvvot vai sin giella ovdána. Loga máidnasiid, ale ge vajáldahte ieš ge návddašit daid!

Annechatrin Brandénovdalis sámeskuvlastivrahoavda

12 13

Don dolinDet var då det12-23

MáinnasgiisáSagokiisan24-35

Guhkkin eret ruovttusLångt hemifrån36-45

NiehkuDrömmen46-55

Márjá ja áhkkuMaria och áhkko56-67

Stállu ja fanasStallo och båten

68-79

SeavdnjadasasI mörkret

80-93

NagervárriDrömmens land

94-103

Oainnát go nástti?Ser du stjärnan?

104-115

14 15

Don dolin Det var då det

16 17

Dolin ledje olbmot viššalat máinnastit. Áhkuin ja ádjáin lei álot astu gelddolaš máinnasbottuide ja áhku ja ádjá goađis lei álot muossit čohkkádit árrangáttis ja beassat gullat soames dološ máidnasa.Goađi uksabeallás bearpmeha nalde čohkkáde dávjá mánát ja čuvvo áhku lihkasta-gaid. Go son dassalii dola asttáhagain de mánát dihte ahte dál sii ožžot liegga hilla-gáhkkovajahasa.Unna Márggeža čalmmit čuvvo buot áhku lihkastagaid ja Elle njolostalai baksamiiddis go oinnii vuoja mii suttai ja leabbanii liegga hillagáhkkovajahasas.Go leaigga borralan gáhku, de soai livkkiheigga fas olggos stoahkat. Áhkku bohkosii.- Unna guossážii galgá álot addilit juoidá njálbmái!

Eahketveaiggi ruvgalii mánnáčorá goahtái dego mas livčče ballán ja dainna ballanskivhliin measta snuvtteje dollii.- Gosa nie hoahppu! áhkku huikkihii, ruohttabehtet dego heasttat!Ii lean fal mange eará dihte sii bohte, muhto go geamudisgođii de sii hálidedje goađi lieggasii ja gilvaledje gii ovddemuššii geargá loidui ja árrangáddái ja de vel dan dihte jus sii beasale gullat Áhčešeani ja Njávešeani birra. Ádjá mielas lei diet buorre evttohus. Mánát mojohalle vuordevaččat.

Máidnasis muitaluvvo dan buori dili birra mii Sámis lei don dolin ja mii dan buo-ri dili billistii. Lea guovtti vielja birra geat leigga siidaguimmežat. Sudno siiddas lei ráfálaš orrut ja muossit ealašit. Beaivváš báittii ija beaivvi ja doppe lei álot geassi, ruonas ja buorre ealáhat. Vieljažat eaba diehtán maidege makkar dálvi sáhttá leahkit eaba niegadan ge ahte borga maid gávdno ja ahte guoldu, ruvasbiekkat ja buollašat sáhttet goaridit. Siiddas ii váilon mihkkege, iige sudnos lean dárbu rahčat bearehaga go buot maid dárbbaheigga, gávdnui das dasttánaga.Juohke ádjagis, juohke jogas gávdnui earet čáhci maiddai mielki.- Ádjagiin mielki! Elle moddjii ilus ja Márge árvalii.- Go livččii nu ain dál maid!Biera čohkkádii jaska ja guldalii, muhto Niillas hirpmástuvai go gulai ahte ádjagiin maid gávdnui guolli, son gii liikui guollebivdui. - ...ja juohke soagis heaŋgáje ruovjjit ja ađđama sáhtii šlubistit juohke soahkemáddagis.

- Diet dat buorre livččii leamaš, bohkosii Niillas.- Nu livččii ge! logai áddjá, muhto vieljaguovttos eaba lean duhtivaččat dan buorre-vuhtii mii sudnos lei.

Bođii beaivi go buot álggii nuppástuvvat. Mánnoipmil gii lei dan liekkus Beaiveipmila viellja bođii finadit. Mánnoipmil lei gáđašváimmot ja baháguren, jugii aivve dan iežas birrasii. Son lei gávvil ja fillestii hede Áhčešeani iežas beallái. Mánnoipmil lei bidjan bahávuoiŋŋa su sivvui ja son álggii nuppástuvvat. Son gáđaštii vieljas iige juolludan sutnje šat maidege. Njávešeatni lei guhká gierdavaš vieljas guovdu go son hal ráhkistii su. Muhto viimmat son gallánii vieljas ođđa dábiide ja válljii okto siiddastallat.Áhčešeanis lei ain dat vallji mii sus lei leamaš ovdal nai, muhto maŋŋel go Mánnoipmil lei ožžon su iežas beallái, de fertii son álgit čiehkádallat beaivvi suotnjariin go ii son gierdan daid šat.- Na diet gal lei guhkkin leaikkas eret go ii šat gierdan beaivvi suotnjariid, áhkku logai ja jotkkii.Muhto mun dieđán ahte Njávešeatni ahkidušai vieljas ja gáibidii su olles áiggi. Muhtimin son juoiggai vieljas luođi ja dalle dovdui dego son livččii ain su luhtte. Muhto su viellja ii dihtton iige gullon ja dat gárttai lossadin Njávešeatnái.

Beaivi lei gullan Njávešeani moraslaš luođi ja hálidii diehtit;“Manne juoiggat nu morašlaččat? Mii du váimmu deaddá? Dudnos vieljain han lei buorre dilli. Dudnos lei visot maid olmmoš sáhttá gáibidit ja danin ferten jearrat; in go leat nagodan ligget du albmaládje dahje in go leat leamaš buorrin čuovgan dutnje?” Njávešeatni vástidii ná:- Dus lean ožžon lieggasa ja čuovgga. Ii mus leat mihkkege váilon! Dan maid váillahan dál, lea vielljan gii lea guođđán mu. Su mun moraštan.Lea lossat akto reainnidit ealu ja akto geahččalit návddašit dan gollečoarvvat álddu dorvvolaš váibmočoalkimiid, dan álddu maid ipmil oktii čiegai eatnamii min vallji-vuođa buorrin.Muhto lea maid lossat oaidnit go earáin lea guoibmi ja mus ii leat.

18 19

Beaiveáhčči lei gullan bártnis moráslaš luođi ja moarránii go gulai vel movt Áhče-šeatni lea vieljaš guovdu leamaš:“Ale moraš su! Alege oza su! Du viellja guoddá bahávuoigŋŋa sivustis ja gáđašvuođa dovdduid váimmustis, rávvii Beaiveáhčči bártnis.“Njávešeatni logai moraslaš jienain ahte son dovdá iežas nu oarbbisin vieljas haga! Háliidivččen son boađálii fas ruovttoluotta!Beaiveáhčči moddjii ganjalčalmmiid.Fáhkkestaga dáhpáhuvai juoga. Ipmil dohppii Beaivvi čáppa moji ja čokkii su gatnjaliid čorbmavuđđui ja dain luovai Áhčeseatnái guoimmi.- Movt son dan sáhtii dahkat! Dan gal Niillas hálidii diehtit ja áhkku dajai:- Eai mus, reaŋgan, diesa leat vástádusat! Dien ii dieđe eambbo go Luovvi ieš! Ja áhkku álggii duhppet gáhkkodáiggis ja áddjá jotkkii máinnasteami.

- Nu dat dieinna gal lei! áddjá logai ja maŋŋel dien go ipmil lei luovvan su de son lo-gai Njávešetniin:“Don it dárbbat šat akto leahkit! Ale ge moraš vieljat šat. Mus lea dutnje hui fiinna skeaŋka!”Ipmil lei luovvan fávrros nieidda Beaivvi mojis ja su gatnjaliin, ja gii dál galggai šaddat Njávešeatnái guoibmin.Beaivvi nieidda muođut ledje geasuheaddjit, su vuovttat čuovgadat dego Beaivvi suotnjarat ja baksamat ledje ruoksadat dego láddan eananmuorjjit ja su gavvaris njunni lei dat fiidnámus maid Njávešeatni goassege lei oaidnán. Son lei hirbmat gába guoimmis badjel ja bijai daid čábbámus luđiid sutnje.Áhčešeatni lei soaitán gullat daid fiinna luđiid ja dat bokte gáđašvuođa dovdduid su sivus. Son doamai Njávešeani lusa ja hálidii diehtit manne su luođit ledje nie čábbát ja manne son ii moraštan vieljas. Njávešeatni fátmmastii vieljas ja logai:- Manne galggalin leahkit morašmielain go lean nu lihkolaš! Go guđđet mu, de áhččán luovai munnje guoimmi gii bastá jeđđet mu, addit munnje ráđiid ja geahpidit mu lossa deattuid. Moai juhke buot maid olmmoš juo sáhttá ge juohkit, ja dat buot buoremus lea go son skeŋke munnje maŋisboahttiid.Áhčešeatni dovddai gáđašvuođa bákčasiid rattis ii ge nagodan váldit vuostá vieljas ilu, ja vázzái eret.

Muhto son dovddai juoga lei boastut ja álggii bealljebealástallat, muhto ii gullan maidege dain, maid ovdal lei gullan. Son suorganii go ii šat gullan ge álddoža váibmočoalkimiid. Dan álddoža maid ipmil lei čiehkan eatnamii dalle go luovai eatnama ođđasit ja diet mii lei leamaš buorrevuođa mearkan sudnuide. Fáhkkestaga dovdui buot sutnje hui lossadin. Muhto son lei nággár.Áhčešeani váibmu čáhpodii dego giehpa ja dan oinnii Mánnu ja logai suinna;“Du čalmmiin buollá vašši!” Ja Áhčešeatni vástidii.- Vieljat eai vašut nuppiid, muhto mun ferten jearrat dus; manne viellja oaččui maŋisboahtti, muhto mun in. Ja Mánnu vástidii: ”Visot maid Beaivi addá Njávešeatnái dan attán mun nai dutnje”.Ja nu oaččui Áhčešeatni guoimmi, muhto son lei bahávuođa luovaldat ja ii ge lean seamma fávru dego Njávešeani guoibmi, ii nu smáđáhkes, iige nu liekkus. Su čalmm-iin ii lean seammá čuovga, su baksamat ledje šoavkadat, njunni roaŋkkas, njálbmi botnjut, son skierpmui ja juoiggai fasttiid.

Áhčešeatni eamidiinnis oruiga Njávešeani bearraša lahka, muhto sudno goahti lei lagabu eatnan vuoli.Beaiveipmila eatnama gollečoarvvat bohccot eai mastan goassege Áhčešeani ellui. Muhto Beaiveipmila fiinna eanan nai šattai guorbasit maŋŋel dan go Áhčešeatni oaččui eamidis. Son ii riiban Beaiveipmila eatnamis, iige son liikon dan čuvgii mii doppe lei. Son gii gullui Mánu šovkes eatnamiidda hálidii aivve gilvit bahá-neahkkánisvuođa Beaivvibártniid gaskii ja logai isidiinnis Áhčešeniin:- It gon oainne earu! Du vielja eatnamis golgá mielki juohke jogas ja mii munnos lea, dušše čáhci! Du vieljas lea visot; biergu, šattut, guolli, mielki ádjagiin ja ađa vaikko man ollu. Muhto dus ii leat mihkkege! Dáppe ii šatta mihkege! It go don nai leat Beaiveipmila bárdni? Vai? Manne Beaivi ii atte dutnje dan seammá maid du villjii addá?

Fáhkkestaga, gasku máinnasteami, dáhpáhuvai juoga! Dolla játtai ja buot šattai bihkka seavdnjadin! Suovva leabbanii miehtá goađi ja čuotnamat čuvge seavdnjada-sas dego balddiheaddji násttit ja buot jaskkodii. Ii gullon ii mihkkege, ii vuoiŋŋahat ge. Biegga vel lihkahalai loavdaga ja dat orui roattus. Soggelis gullostii njimiheapmi

20 21

mii bijai álgui nuppiid balu hiŋkimiid. Áhkku huikkii: Ii leat heahti ja doppe seav-dnjadasas gullui ádjá jietna lohkame:- ...lei dušše áhku čáhcegievdni mii gopmánii dollii ja de gal buohkat boagustedje nu njálgát. Áddjá logai ahte ná seavdnjat sáhtálii leahkit beaivvi haga go beaivi han lea dat mii addá midjiide čuovgga ja eallima. Dušše mánohebiin mii eat birgele. Mánát guldaledje dárkilit ja go dolla fas bulii, de áddjá jotkkii máinnastit.

Go soabalašvuohta ii gávdnon šat, de šattai loahppa dan buorrevuhtii mii guhká lei gávdnon Sámis.Olbmot láveje don dolin dadjat mánáidasaset jus nuppiiguin riidaledje.“De dál gal lehpet dego Áhčešeatni ja Njávešeatni!”Unna Elleš lei jođán dadjalit ahte son goit ii láve riidalit .- Ii dat don gal láve, áddjá logai ja áhkku duođaštii, iige galggage, son logai!

Áddjá logai, mun doaivvun ahte Áhčešeanis ja Njávešeanis lei measta ilá buorre dilli ovdal ja amma dat bovttii gáđašvuođa ja riidduid sudno gaskii, ja nu dat de nogai dat buorrevuohta.- Jallat go billisteigga dan buori mii lei, Biehtár logai.- Jus leigga leamaš jierbmábut de mis livččii leamaš ain seamme buorre dál go dalle, Márjá árvalii.- Gii´bat diehtá gal movt livččii leamaš! áddjá logai.- Nu dat dieđusge lea gal, áhkku lasihii.

Förr i tiden var människor goda berättare. En áhkku och en áddjá hade alltid tid att välkomna barnen till spännande sagostunder. Det var så trivsamt att sitta vid árran i deras kåta lyssna på berättelser från förr.Barnen satt ofta alldeles innanför kåtanöppningen och följde Áhkkus rörelser med blicken. När hon rörde i bränderna, visste barnen att det skulle vankas varm glöd-kaka. Lilla Margit betraktade oavbrutet Áhkku och Elle slickade sig om munnen, när hon såg hur smöret smälte på den varma kakan.När de båda flickorna ätit sin glödkakeskiva, försvann de ut igen för att leka. Áhkku log och sade:- Ett barn på besök skall alltid ha en liten godsak.

När skymningen kom, rusade en skock barn in i kåtan som om de blivit skrämda av något, de nästan snubblade in i elden.- Varför denna brådska, ropade Áhkku, ni galopperar ju som hästar! Barnen kom störtande, därför att det hade börjat bli mörkt och de ville in i värmen i kåtan och tävlade om vem som skulle få sitta närmast árran.Men de ville också höra berättelsen om Áhčesaetni och Njavesaetni.Det tyckte Áddjá var en god idé. Barnen var förväntansfulla.

Denna historia handlar om den goda tid, som för länge sedan rådde i Sápmi, och om vad det var som fördärvade allt det goda.Den handlar om två bröder som tillhörde samma siida. Det var lugnt och fridfullt där de levde. Solen sken natt och dag och det var alltid sommar, markerna var gröna och frodiga. Bröderna visste inte vad vinter var. Inte ens i sin vildaste fantasi kunde de drömma om snöstormar som rasade, om köld som bet och om vindar som piskade. Ingenting fattades dem och de behövde inte arbeta, allt de behövde fanns alldeles nära intill dem. I varje kallkälla, i varje bäck fanns, utom vatten förstås, också mjölk.

- Mjölk i kallkällor? Lilla Elle log förtjust och Márge suckade: - Om det ändå vore så också nu för tiden!Piera satt tyst och lyssnade men Niillas, som tyckte om att fiska, hade öronen på spänn, när han hörde att det till och med fanns fisk i kallkällorna.- ...och i alla träd hängde kött och märg kunde man sörpla i sig ur varenda björkrot.

22 23

Beaivveáhcci, Solens far, lyssnade till sin sons sorgsna jojk och blev förgrymmad, när han fick höra hur Áhčesaetni hade betett sig.- Din bror hyser ondska i själen och avundsjuka i hjärtat. Men sörj honom inte!Sök inte efter honom! Det var det råd Solfadern gav sin son.Njaveaetni sade med smärta i rösten, att han utan sin bror kände sig som om han var övergiven och lik en föräldralös.- Jag skulle vilja ha honom tillbaka, klagade han.Då grät Solens far men han log genom sina tårar och något mycket oväntat hände. Gud själv tog sitt leende och Njavesaetnis tårar i handen och av det skapade han en hustru åt Njavesaetni!- Hur kunde han göra det, ville den vetgirige Biera veta men Áhkku svarade: - Jag har inga svar på det. Det har bara Skaparen själv!- Ja, så är det med den saken, sade Áddjá.

Och medan Áhkku knådade sin glödkakedeg, fortsatte Áddjá berättelsen:- Solens far sade: Nu behöver du inte vara ensam längre! Sörj inte längre din bror! Jag skall ge dig en dyrbar gåva.Av sitt eget leende och Navesaetnis tårar hade Beaivveácci skapat den bländande vackra flicka som nu blev Njavesætnis hustru. Det var hon som var Soldottern! Hennes anletsdrag var sköna, hennes hår som solstrålar, läpparna som mognasmultron och den lilla uppnäsan var den sötaste som någonsin funnits, tyckte Njavesaetni. Han var mycket stolt över henne och diktade till henne de vackraste jojkar.Áhčesaetni råkade höra dessa sköna jojkar och det väckte hans avund. Han gav sig av till Njavesaetni och ville veta varför denne jojkade så vackert och varför han inte sörjde sin bror. Njavesaetni slog armarna om honom och sade:- Varför skulle jag sörja när jag är så lycklig? När du lämnade mig, skapade far en vän åt mig som kan trösta mig, ge mig goda råd och lätta mina tunga bördor. Vi delar på allt som människor kan och det allra bästa är att hon skänker mig barn. Jag får efter- kommande.Áhčeseaetni kände avundsjukan slita i sitt bröst men han orkade inte dela sin brors glädje utan begav sig bort.

- Det skulle minsann smaka det, tyckte Niillas.- Ja, det skulle det nog, sade Áddjá och fortsatte:- Men bröderna var inte alls nöjda med allt detta goda.Så plötsligt en dag förändrades allt.Mánnuipmil, Månguden, som var bror till den gode Beaiveipmil, Solguden, kom på besök. Månguden var avundsam och ond och spred elakhet och kyla omkring sig. Han var också listig, lurade snabbt till sig Áhčesaetni och sipprade in ondska i sinnet på honom, så att han blev förändrad och avundsjuk på sin bror. Njaveaetni hade länge tålamod med honom, ty han älskade sin bror. Men till slut fick han nog av sin brors ondsinta sätt och insåg att han måste försöka leva utan honom Áhčesaetni hade det fortfarande lika gott som han tidigare haft men efter det att Månguden hade slagit klorna i honom, blev han tvungen att gömma sig för solstrålarna, han tålde dem inte längre.

- Att inte tåla solstrålarna måste vara det värsta som kan hända, sade Áhkku och fortsatte:- Jag vet att Njavesaetni innerst inne saknade sin bror och hela tiden längtade efter honom. Ibland jojkade han sin brors jojk och då kändes det som om de fortfarande var tillsammans. Men brodern varken syntes till eller hördes av och det kändes tungt för Njavesaetni.

Beaiveipmil lyssnade till Njaveaetnis sorgfyllda jojk och frågade:- Varför jojkar du så sorgligt ? Vad är det som gör ditt hjärta så tungt? Ni hade det ju så bra! Ni hade allt människor kan önska. Har jag inte orkat värma dig nog, har jag inte har varit ett ljus, gott nog, för dig?Njaveseaetni svarade då:- Av dig har jag fått både värme och ljus. Ingenting har fattats mig. Det jag sörjer nu är att min bror har lämnat mig. Åh, vad det är tomt utan honom! Det är svårt för mig att ensam valla renhjorden och att ensam lyssna till den guldhornade vajans trygga hjärtslag. Gud gömde ju henne en gång i jorden som ett tecken på att vi skul-le få behålla allt det goda vi hade. Och det är också så ledsamt att se att andra har en livskamrat, när man själv är utan.

24 25

Men han kände med sig att något inte var som det skulle. Han stannade till och spetsade öronen, då han insåg att han inte längre hörde något av det han tidigare kunnat höra. Han blev förskräckt när han märkte, att han inte längre kunde uppfatta hjärtslagen hos den lilla vajan. Gud hade ju gömt henne i marken när han skapade jorden på nytt och det var det som för bröderna var ett tecken på att det goda fanns till för dem. Med ens kändes allt så svårt. Men han kunde inte ändra sig. Det blev nattsvart i hans själ. Månen såg det och sade:- Jag ser hat i din blick!Áhčesaetni svarade:- Bröder skall inte hata varandra men jag måste fråga dig: Varför kan min bror få barn, få efterkommande, men inte jag? Månen svarade:- Allt som Solen givit till Njavesaetni vill jag också ge till dig.Och så fick också Áhčeseatni en hustru. Men hon skapades av illvilja, var inte lika vacker som Njaveseatnis maka, inte lika vänlig och inte lika varm. I hennes ögon fanns inte samma ljus, hennes läppar var bleka, näsan krokig, munnen sned, hon haltade och hon jojkade styggt.

Áhččesaetni och hans hustru bodde inte långt från Njavesaetnis siida, deras kåta låg dock närmare underjorden.De guldhornade renar, som gick på Solgudens marker, blandade sig därför aldrig med renarna i Áhčesaetnis hjord.Solgudens bördiga marker blev också kargare sedan Áhčesaetni fått sin hustru. Hon trivdes inte i Solgudens land och hon tyckte inte om ljuset där. Hon som ju tillhörde Mångudens bleka rike kunde bara sprida fiendskap mellan solgudens båda söner och hon sade därför till sin man:- Ser du inte skillnaden mellan hur vi har det och hur din bror får leva? Hos honom rinner det mjölk i varje bäck och vad har vi? Bara vatten! Din bror har allt, kött, örter, fisk, mjölk i kallkällorna och märg i mängder, men du har ingenting! Här hos oss växer inte något. Är inte också du en Solgudens son? Varför ger Solen inte samma goda gåvor till dig som han ger till din bror?*

Så plötsligt, mitt i Áddjás berättelse hände något! Elden slocknade och det blev nattsvart. Kåtan fylldes av rök, gnistor lyste i mörkret som skräckinjagande stjärnor,

så blev allt tyst och stilla. Inte ett knyst, inte ett andetag hördes. Vinden fick kåtaduken att prassla, det var otäckt. I mörkret hördes en liten snyftning som följdes av ängslig gråt från flera håll i den mörka kåtan.*- Ingen fara, ropade så Áhkku. Och i mörkret hördes Áddjás lugna stämma:- Det var bara Áhkkus vattengryta som välte över elden.Och alla brast ut i ett lättat skratt.- Så här mörkt skulle det kunna vara om inte solen gav värme och liv åt allt. Vi skulle inte klara oss med bara månskenet, sade Áddjá.

Barnen satt tysta och lyssnade och när elden brann igen, fortsatte han:- Allt det goda som länge hade funnits i Sápmi försvann, när människorna miste förmågan att hålla sams. Förr i världen kunde människor säga till sina barn, om de bråkade med varandra, att de bar sig åt som Áhccesaetni och Njavesaetni.- Lilla Elle påminde lika snabbt som vanligt om att hon minsann inte brukade bråka. - Nej då, inte alls, tyckte Áddjá, och Áhkku höll med. Det skall man inte heller.- Jag tror, sade Áddjá, att Áhčesaetni och Njavesaetni först hade det alldeles för bra och att det kanske var det som skapade avundsjuka och oenighet dem emellan och på så sätt tog allt det goda slut.- Vilka dumbommar de var som förstörde det goda, tyckte Biehtár.- Om de hade varit klokare, så hade vi haft det lika bra nu som de hade då, menade Márjá. Men Áddjá invände:- Hur det skulle ha varit, det vet vi inte.- Nej, det gör vi nog inte, tillade Áhkku.

26 27

MáinnasgiisáSagokiisan

28 29

Elle lei vuolgán máinnastanboddui ádjá ja áhku lusa. Dakkár máidnasa siđai maid son ii lean ovdal gullan. Stuoribut gal ledje juo gallánan stállomáidnasiidda. Sii ledje gullan daid juo vaikko man máŋgii. Ellii gal dohkkeje dat hui bures. Muhto dasa son ii riekta liikon go áddjá lei álgán lasihit ain juoidá daidda ovdalaš máidnasiidda. Áddja gal ieš anii dan hui somán. Muhtumin son ieš boagustii hirbmadit ja lávii dadjat:- Na gal don de dieđát, manne nie geavai! Dahje, ii imášge ahte stálut dáppe johtet go mánat rigerejit ollu. Elle lávii vuostaldit ja dávjá dajai, goas son livčče dan dahkan?- Don dal it gal! Lávii de árvalit. De lei áddjá muhtumin namuhan soameslágán máinnasgiissá. Elle gal jáhkii ahte dat giisá mii lei boaššus, sudno goađis, lei dakkar giisá. Elle mielas orui hui earenoamáš namma dan giissás. Nabe jus dan rabalii, mii doppe boađálii oidnosii? Elle ii diehtán ahte diekkar giissát oba gávdnojitge.Elle bođii juohke beaivvi áhku ja ádjá lusa. Geahčai sudno hearvás giisái. Soai eaba rahpan dan goassege. Oktii jearai Elle áhkus:- Manne dudnos lea diet giisá man eahppi goassege raba? Áhkku vástidii. - Danne go dieppe leat buot munno deháleamoš diŋggat! Ii leat dárbu dan rabadit ovdal go dalle go diŋggaide lea atnu. Eanet son ii dadjan ja Ellii šattai diet giisa vel ipmášeappon. Sudnos ii orron goassege dárbu rahpat dan giissá.Áhkku lei márfume ja danin manai Elle ádjá báldii čohkkedit.- Hálidat go gullat máidnasa? Áddjá jearralii.- Ju, muhto hui oanehačča! Elle logai, ja jearralii. Ii go lean váivi dolin go ledje nie ollu stálut? Áddjá bohkosii.- Eai hal dat buot lean nu duođat! De Elle jearralii:- Dušše máinnasgiissá máidnasat go? Lea go danin giissá ii sáhte rahpat álot? Áddjá geahčai Ellii ja logai, sihke ja!Elle duđai dasa. Muhto manin áddjá lávii lohkat, ii leat eanet go burgilit veaháš giisávuođu, gal dat máidnasat doppe gávdnojit.

Elle lávii mearridit maid hálidii gullat. Ja go ii diehtán lei go juste dat máinnas sudno giissás de lávii jearralit.

- Gávnnat go dan, daid ollut máidnasiid gaskkas!- Dan mun gal lean muitui vurken! Ádjá logai. Gosa muitui, dan ii Elle diehtán. Várra lei dat nai máinnasgiissás. Ollu lei maid Elle ii ipmirdan ádjá ságain muhto ii son beroštan. Son duđai dasa maid gulai.Nuppit eai šat beroštan diein máidnasiin. Somát lei olgun viegadit. Sii ledje juo dolkan daidda. Ja vaikko vel ledjege veaháš earelágánat, gearddis geardá de dat ledje oahppásat juo. Dat vulggii das gii ain muitalii daid. Juoga ođas máidnasis sáhtii dan dahkat gelddolažžan. Áddjá lávii eanemus máinnastit.Áhkus ii lean álot astu gii čulddii vuoddagiid áhkobiidda dahje goarui nuvttohiid. Ádjás lei dilli, maŋŋel go lei geargan beaivválaš bargguid válbmet. Dego muorrá njeaidin, fearkun ja goahtái suohppun. Reahkadivvun ja áisemuora ohcan. Maŋŋel bargguid lávii son goađis dušše asttáhagaid vuoladit.

Loaiddus árrangáttis lei ádjás máinnastanbáiki. Das lei vuogas čohkkádit. Das son lávii biktaladdat gieđaidis buori čoskadola ovddas, mii álot bulii sudno goađis.Ádjá orui dego ohcame juoidáid ozastis. Burggii dego livččii juoga láhppon dohko.Elle vurddii. Su oaivvis jorre jurdagat. Áddjá modjestii ja logai:- Mun gávdnen! Buorre muitu mus leage! Elle jáhkii ádjá ohcan máidnasa iežas ozas. Go giissá son goit ii rahpan ja lihkká gávnnai. Vai láve go son ain coggalit máinnas-muittus ohcii. Ii lean álki diehtit. Elle mielas lei váttis álot ipmirdit ádjá. Áddjá muitala.

- Ovtta fiinna geassebeaivvi lei okta sámibártnaš meahcis váccašeame go fáhkkestaga gulai njurguma mii jađgudahttii su beljiid. Ja go soagit nai moite dan ja ripme sugadit dego bieggan. Dat lei imaš dovdu.

Bártnáš suorganii ja čiehkádii stuora geađgge duohkái. Go lei das čohkkádeame de iđistii fáhkkestaga issoras stuora skuovva geađgegurrii. Bártnáš healkkehii ja bistii jienaid go ii lean goassege ovdal oaidnánge diekkár stuora skuova. Stállu dat lei gii damihii su gurrii ja jearai roaves jienain. - Gii dieppe!- Bie-bie-bie-ieht-ár, gáhkkasattai bártnáš.

30 31

Stállu guggii veaháš geahččan dihte mii divrriid diet jur lei, go ii lean su mielas eanet go Skilličuoikka mahtosaš. Son dohppestii niskái doarggisteaddji bártni, loktii su bajas ja dárkkistii su. Biehtár čierui, huikkii balus ja gišvvardii go lei darvánan stálu gaccaid gaskii. Stállu dušše boagustii nu hirbmadit ja su čoavji sugadahtii bártnáža nu ahte sus moiddedii váibmu. Stálu vuoiŋŋahat bosastii dego garra biegga nu ahte su gahpir girdilii eret oaivvis ja su vuovttat ceakkadedje bajáshahkii ja lei dego daŋas-bohttu. Biehtár riboš čierostuvai ja Stállu jearai:- Gii don leat? Mii du namma lea ja gosa gulat?- Mmm-mu-mu nam-nam-ma lea Bie-biehtár - HA HA HA, boagustii Stállu nu ahte meahcci dávistii ja logai: - Oba guhkes namma dus lea! Mun gohčodan du Biehtárin!

Dieinna ballán skivhliin Biehtár dušše nivkalii stállui gii geahčai sutnje nealge-čalmmiiguin ja njolostalai njálmmi birra nu ahte su guhkes njuovčča olii njunnege-ažis gáibbevuollái. Biehtár logai:- Ale mu fal bora! Mun lean nu unni ja guoirras!- Du mun doalvvun iežan orohahkii. Inge jeara dus maid dagan!

Biehtár jurddahii maid dás galgá dahkat. Mot galggalii beassat sus eret.

- Stá-stál-stállu! Biehtar logai! Ama leat gievra? - HA-HA-Haaa! Lean mearehis gievra! boagustii stállu.- De galggat muinna gilvalit. Mun lean dat buot gievrramus min siiddas, gielistii Biehtár ja doarggistii ieš dego lasta.- HA- ha ho-hooo! Stállu boagustii. Don! Gievra!- Ihttin moai gilvaletne goabbá lea gievrrat. Moai manne ruoktot vuoiŋŋastit dál. Iđđes deaivvadedne dás seamma báikkis.Biehtar beasai luovous stálu gaccain ja manai ruoktot. Iige son muitalan geasage makkár áigumušat sus ledje. Su jurdagat jorre dan birra mot galggalii buoremus málle mielde stálu fillet. Biehtár hutkai duoinna málliin ja dáinna, muhto ii mihkege orron leahkime buorre. Son váccašii go lei olgun ja geahčai eanemus eatnamii go ii diehtán eara maid dahkat. De son fáhkkestaga čievččastii ovtta geadggi mii lihkkasii sajistis eret ja nu son fuobmái juoidá!

- Áhhh! Dien mon dagan! Son bisttii njálgga bohkosiid go lei fuobmán nu earenoa-máš buori goanstta ja manai ruoktot buriin mielain.Goađi luhtte son vieččai gáiccavuosttá luovis, mii ii lean vel geargan goikat albma ládje. Dan son duhppii geađggi mállesažžn ja duolvvidii dan gunain ja vuostá šattai dego geađgi. Biehtár lei hirbmat duhtávaš iežas fuomášumiin.Eahkes go velledii, de son jurddahii nuppi beaivve dáhpáhusa birra. Maid livččii buoremus dahkat? Ja go iežas mielas lei gávdnan čovdosa dasa, de son bisttii nahkáriid. Iđđes árrat nuppi beaivve vázzái Biehtár báikái gos galggaiga deaivvadit. Stállu maid gullui boahtime, boŋk, boŋk nu lávkkui. Dan botta go Biehtár lei vuordán stálu, dohppestii son vuosttá ozastis ja luoitilii dan eatnamii. Stállu bođii ja bisanii Biehtiara gurrii. Dakkaviđe dohppestii Biehtár ovtta geađggi eatnamis ja logai.

- Stállu! Dán geađggi válddán mun! Oza don nai vuogas geađggi alccet vai moai besse álgit.

Biehtár lei balus, muhto fertii dahkaluddat iežas roahkkadin ja mahkáš dan maid ahte su geađgi lea oalle lossat. Biehtar logai stáluin:- Dat goabbá munnos ovttain gieđain nagoda geađggi jikcet moallun, ja dipmadit dan nu ahte meastu golggiida, dat olmmái lea gievrrat! Ja dat lea vuoitán gilvvu!Biehtár ja stállu čuoččuiga oktii njuniid. Stállu issoras stuorat ja Biehtár unni dego dihkki su bálddas. Son lei šaddan roahkkadeappon go diđii makkár geađgi sus lei.- De álgu! Biehtár logai.Stállu civccui geađggis ja binnát laiggade, muhto ii son nagodan cuvket dan nugo Biehtar dagai iežas geđggiin, gii cikcestii geađggis moallun ovttat manu nu ahte meastu golggai eatnamii. De gal Stállu buoridii čalmmiidis ja geahčai sutnje ja logai.- Gal don gusto leat oba gievra! Dan in lean jáhkkitge! Čuoikka mahtosaš olmmái! Son ristii oaivvis ja logai:- In mun birgen!Biehtár bohkosii ja giittii stálu buori gilvvu ovddas. Seavvilii de stállui ja jođáneamos lági mielde doapmalii vuolgit ruoktot. Ilus son guđii báikki gos leaigga gilvalan ja lei ilus go nu bures lei lihkostuvvan stálu doalvvuhemiin.