M I L J Ö M A G A S I N E T N r8

Foto

: Rica

rdo

Sepú

lveda

”Skydda Sveriges huvudstad mot rivningsraseriet””Skydda Sveriges huvudstad m

Efter den ekonomiska krisen har byggföretagen fått ny vind i seglen. Sofi e Björck skriver här om arkitektur och stadsplanering och om de gamla miljöer som offras i ombyggnadens namn.

En historiskt sett extrem ekono-misk nedgång med medföljande börsras har passerat. Börsen är nu skakigt och osäkert på väg uppåt. Likt en haj som just gått miste om saftiga byten i form av stora byggprojekt i Dubai och på andra platser står nu stora internationella byggbolag med en blodglödgad hunger rivande i magen redo att tugga i sig och sönderslita betydande delar av vår svenska huvudstad.

Små lokala sammanslutningar av ansvarsfulla medborgare kämpar en modig men ojämn kamp för sina lokala kvarter och sin stad, medan största delen av politikerkåren hittills mot-ståndslöst vikit undan.

Vilka värden är det som hotas? Stockholms historia och själva identitet. Betydande kulturhis-toriska och rekreationsmässiga värden. Samt icke att förglöm-ma: turistnäringens möjligheter att i framtiden, på ett ännu mera fokuserat sätt slå mynt av de kulturhistoriska tillgångar som allra mest lockar internationella turister till vårt land.

Inga bakåtsträvareBjörn Sylvin, utredare, menade i sitt spontana anförande på manifestation för Slussen den 24/4 att det är felaktigt att påstå att stockholmarna är bakåtsträ-vande nejsägare och generellt lyckats motsätta sig all föränd-

ring. Tvärtom, påminde han, är Stockholm en av de europeiska städer som mer än någon annan stad uthärdat omfattande och återkommande rivningar.

Jag vill här framföra uppfatt-ningen att fl era av de traumatis-ka förändringar och omänskligt planerade och icke-historiskt förankrade miljöerna vi fått i Stockholm genom tidigare rivningsräder ligger bakom det negativa samhällsklimat vi till viss del har i Stockholm i dag. Den på senare år, både i låttexter, i folkmun och av of-fentliga skriftställare så begråtna stockholmska hårdheten, kylan, och ogästvänligheten har en praktisk orsak i den konkreta stadsplaneringen. Det mentala klimat som på så vis skapats på-verkar också genom Stockholms mediala företräde stämningen i hela Sverige.

En tyst påverkanArkitektur och urban planering har en starkt påverkan på hur vi alla känner oss och mår. Det är en påverkan som kan vara tyst och helt begreppslös. Miljöerna i sig sätter stopp för möjlighe-ten att minnas eller längta efter någonting annat än det man som medborgare serverats i det o! entliga rummet, och sätter agendan för de medvetna tankar som är möjliga för individen att själv hysa.

Utan länk till vår historia eller åtminstone fl äckvis tillgång till små oaser av fria okommersi-ella rekreationsområden blir vi alla som indianer i ett reservat: spillror av våra forna jag, som tar vår tillfl ykt till droger eller andra bedövningsmedel.

Ett bedövningsmedel kan vara arrogans och ironi, som kan vara ett sätt att känslomässigt skydda sig genom att till synes inte ta något på allvar eller att komplicera det man säger med så många fl erbottnade dubbelty-digheter att man helt döljer sin kärna. Ett förhållningssätt vars härjningar kan spåras hos alla stadsinnevånare under 60 års ålder och som till stor del blivit ett förhärskande förhållningssätt i den yngre och numera medialt dominerande populärkulturen.

Detta i sin tur påverkar vilken musik som skapas, vilka of-fentligt tillgängliga texter som skrivs, vilka produkter och idéer som erbjuds på den kulturella storstadens smörgåsbord. Jag vill inte ha detta negativa icke-kreativa klimat och jag vill inte att människor runt omkring mig inklusive jag själv skall må dåligt. Därav mitt aktiva engagemang i stadsrumsplaneringsfrågor den senaste tiden.

Förståelse och respektJag hyser förståelse och till och med respekt för de marknadsli-

berala och socialdemokratiska politiker som i Stockholms his-toria gett grönt ljus till tidigare rivningsräder. Den äldre tidens socialdemokrater, många med dyrköpta erfarenheter inpå bara skinnet från sina egna uppväxtår såg de gamla miljöerna som fattiga, något de med omfat-tande reformer ville utplåna. De marknadsliberala politikerna å sin sida gjorde det de blivit valda att göra: ge grönt ljus till de fria marknadskrafterna, en politisk idé de själva var övertygade om skulle leda till något gott.

Även om jag till fullo ser de omfattande förluster de tidigare rivningsräderna kostat vår stad kan jag respektera dessa politikers beslut, för de grundade sig, tror jag, på intellektuell hederlighet.

Marknadens krafterMen när de kommersiella kraf-ternas förväntade härjningar i Stockholms stadsrum på senare tid börjat ta absurda proportio-ner så skulle jag vilja fråga de marknadsliberala politikerna: Var börjar din personliga sfär? Var sätter du gränsen för dessa krafters invasion? Var anser du, börjar omsorgen om din privata mänsklighet? När upphör du vara idealistisk politiker och var börjar ditt privatliv? Och fram-för allt: Till vilken absurditetens gräns är det korrekt enligt din egen ideologi och dina egna

politiska värderingar att dra det hela?

Om marknadens krafter skulle förorda att du sålde eller mör-dade dina egna barn, skulle du göra det då?

Om samma krafter förordade att du för egen hand skulle för-störa en unik och internationellt ryktbar äkta konstmålning i överhängande behov av restau-rering du hade hängande i ditt eget vardagsrum, och istället på dess plats hänga en medioker men svindyr plansch som helt saknade ryktbarhet inom konst-världen och som aldrig någonsin skulle kunna ernå ryktbarhet, skulle du göra det? (planschen skulle givetvis inte heller gå att sälja till någon annan än dig, eftersom den saknade riktiga konsthistoriska värden).

Politiker! Jag menar att er håll-ningslöshet har börjat bli självde-struktiv. När de kommersiella krafternas planerade verkningar börjar likna krigshandlingar eller sabotage mot vår huvudstad vill jag att ni skall visa den ryggrad jag tror att ni innerst inne besitter.

Laglöst monopolNär de kommersiella krafterna inte längre är fria, utan består av laglöst skapade monopol som hemligstämplar och mörkläg-ger fria upphandlingar och det hela börjar likna kommunistisk diktatur, kan det då verkligen

Slussen är bara en av de platser i Stockholm som ska förnyas.

r 2 0 • 2 1 M A J 2 0 1 0 9

”Skydda Sveriges huvudstad mot rivningsraseriet”mot rivningsraseriet”

vara förenligt med en mark-nadsliberal politikers hållning att motståndslöst ge grönt ljus till detta?

Jag syftar här på den historiska mörkläggningen av den ekono-miska helhetsbilden i upphand-lingen av ombyggnationen av Karolinska Institutets universi-tetssjukhus, där politiker av alla schatteringar nyligen tvingats skriva på dokument vars helhet de inte själva hade tillgång till, med textpartier och hela stycken överstrukna med svart färg.

I en hänvisning till vissa lag-paragrafer om offentlig upp-handling, menade att skydda kommersiella uppdragstagares affärshemligheter gentemot konkurrenter för att inte även-tyra dessas a! ärsintressen hotar man inblandade politiker med stämning och belägger dem med offentlig munkavle angående de inblandade parternas avkast-ningskrav och andra detaljer i a! ären.

Fri konkurrensEtt barn kan se att kejsaren är naken, att dessa paragrafer miss-brukas till någonting utanför dess befogenheter och de rättig-heter de var avsedda att skydda. Paragrafen åberopas inte, i det här fallet, för att skydda upp-handlarens affärshemligheter mot dess konkurrenter, utan för att mörklägga vad upphandling-

ens detaljer innebär politiskt för skattebetalarna.

Fri konkurrens skulle nämligen sänka notan för bygget snarare än höja den, och det är en grav underdrift att hävda att den här upphandlingen inte kan sägas vara billig. (Si! ror som nämnts är många gånger högre än de o" ciel-la 14,5 miljarderna. Samtidigt får sjukhuset inte ens fl er vårdplatser, och upphandlaren har inte rykte om sig om att ha lyckats väl med tidigare vårdprojekt).

Jag skulle inte tro att våra lag-böcker hyser paragrafer avsedda att på ett totalitaristiskt och diktatoriskt sätt skydda mono-pol. De är författade av en fri demokratisk stat.

Om de åberopade paragrafer-na verkligen skulle visa sig vara skrivna på ett sätt som gör att de med korrekt användning kan användas för att mörklägga de-mokratiska processer och skapa totalitära ekonomiska monopol så har de sannolikt inte författats med åtanke på den nuvarande si-tuationens tillspetsning, och bör då troligen omformuleras eller specifi ceras. Jag hyser förtroende för att den svenska rättsstaten inte skulle undgå eller försumma att ta hänsyn till dessa faktorer i en eventuell rättstvist.

Dags att sätta stoppEtt barn, ett politiskt och juri-diskt blåbär, eller kanske en lek-

man som lutar sig mot insikter vunna ur en viss grad av idéhis-toriska studier kan se att dessa politiker inte kan hotas av en stämning. En korrekt rättstvist skulle inte ge paragrafmissbru-karna rätt.

Våra domstolar är inte korrup-ta, så vi har ingenting att frukta. Det är dags att sätta stopp.

Vad det gäller den estetiska frågan må vi alla ha skilda upp-fattningar om vad som är vackert eller inte. Jag anser dock att de röster som ges mest tyngd när det gäller den estetiska utform-ningen i vår stad bör besitta for-mellt dokumenterade konsthis-toriska och arkitekturhistoriska kunskaper. Utan deras hjälp är man helt tydligt inte mogen att fatta insiktsfulla beslut till gagn för hela staden.

Erkänn Kungliga Akademien av de fria konsternas status som den främsta experten på estetiska ting i vårt land och anpassa politiken när det gäller historiskt särskilt intressanta byggnader och miljöer efter de-ras omdömen. Ökad tyngd och respekt bör också ögonblickligen i dessa farotider ges åt instanser som skönhetsrådet och Stads-museet.

Traditionell skönhetStockholms traditionella skönhet måste respekteras och få blomst-ra mer, och sluta misshandlas av

de profi thungriga krafter vars skördade frukter troligen inte tillfaller politikerna eller ens en-staka svenska medborgare själva. Anvisa nya platser att bygga på, låt Stockholm växa på bredden.

Slutligen vill jag äska en tyst minut för Aspuddsbadet. Det unika, i komplett skick beva-rade originalbadet från 1919 var en liten kulturell skatt för alla Stockholms medborgare, även om alla inte hann upptäcka det. Kampen för dess bevarande kom kanske att uppfattas som ett vänsterprojekt. Men alla stockholmare, oavsett livsstil eller politisk schattering, lider förluster av att dess charmfulla

existens för evigt är utraderat. En rivning utan mening. Hur mycket av politisk vilja kunde det egentligen ha kostat att bevara något med så pass högt kulturhistoriskt värde?

Aspuddsbadet är ett konkret exempel på att sådant som vi i dag tar för givet i morgon plötsligt kan vara utplånat för evigt. Och vi kan komma att i framtiden få ångra oss dyrt om vi inte sansar oss nu.

Den som vill hålla Aspuddsba-dets minne i åtanke kan ansluta sig till Facebookgruppen ”Bad-husspöket”.

Sofi e Björck Foto: Lars Aronsson (comm

ons.wikimedia.org/wiki/User:LA2) / CC-BY-SA

Aspuddens badhus i oktober 2009. På banderollen står ”Rädda Aspuddens badhus”.