Embed Size (px)
Citation preview
Örebro universitet
Akademin för juridik, psykologi och socialt arbete
Rättsvetenskap avancerad nivå 30 poäng
Examensarbete
Ht 2012
Handledare: Sven-Axel Bergstrand
Författare: Sol-Britt Fontander
REGELVERKET KRING FRANCHISEAVTAL
- SKYDD FÖR ETT AFFÄRSKONCEPT?
2
SAMMANFATTNING Första gången som EU-domstolen hade att ta ställning till franchiseavtal var i mål 161/84
Pronuptia de Paris. Kommissionen har därefter i några beslut fastställt riktlinjerna för hur
franchiseavtal ska betraktas utifrån EU:s konkurrensrättsliga perspektiv. Frågeställningarna i
uppsatsen behandlar franchisegivarens möjligheter att utveckla och skydda sitt affärskoncept;
en enskild företagare och presumtiv franchisetagares risker och möjligheter med att ingå ett
franchiseavtal samt på vilket sätt konsumenten gynnas av distributionssättet franchising.
Franchiseavtal utgör undantag från förbudet mot konkurrenshinder. Franchiseavtal är verti-
kala avtal som innehåller bestämmelser om överlåtelse och användning av immateriella rät-
tigheter. Vertikala avtal sluts mellan inte konkurrerande företag i vertikala produktionsled.
Centralt för ett franchiseavtal är överföringen av know-how från franchisegivare till franchise-
tagare. Inom marknadsrätten utgör civilrättsliga regler ramen för företagens ekonomiska verk-
samhet på marknaden. Franchiseavtalen regleras av EU:s konkurrensrätt medan det civilrätts-
liga nationella regelverket har till uppgift att skydda konsumenter och näringsidkare för otill-
börlig marknadsföring. Regelverket innehåller även de regler om avtalsvillkor och skyddsreg-
ler för närings- och varukännetecken, sekretess och skydd för företagshemligheter som till-
sammans med konkurrensförbudsklausuler skyddar franchisegivarens affärskoncept och
know-how från att spridas till konkurrenter. Tvister mellan franchisegivare och franchiseta-
gare avgörs ofta genom ett skiljeförfarande. Skiljeförfarandet är inte offentligt vilket möjlig-
gör att uppgifter och förhållanden som berör själva affärskonceptet inte avslöjas. Franchiseav-
tal innehåller vanligtvis därför en skiljeklausul. Ett bra avtal skyddar franchisenätverkets ge-
mensamma profil och tillgångar och värden i know-how. Avtalet innehåller heller inte kon-
kurrensklausuler som utestänger eller har en märkbart konkurrensbegränsande effekt. Ett då-
ligt franchiseavtal saknar den information som en tillämnad franchisetagare behöver ha för att
i framtiden bli en framgångsrik franchisetagare i ett framgångsrikt franchisenätverk. Konkur-
rensen mellan franchisenätverk om franchisetagare gynnar franchisetagarna och slutligen kon-
sumenterna.
3
STORT TACK!
OCH VARFÖR JAG VALDE ATT UNDERSÖKA FRANCHISEAVTAL
I början av 1990-talet var jag i Stockholm på ett seminarium om franchising. Jag hade då till-
fälle till att byta några ord med Svenska Franchiseföreningens dåvarande ordförande och
grundare advokaten Stig Sohlberg. Några dagar efter seminariet var jag uppe på Stig Sohl-
bergs kontor på Östermalm i Stockholm och köpte första utgåvan av ”Franchisejuridik.”
Några år senare medverkade Curt Axberg senior partner i Effectum Franchise Management i
seminariet ”Näringsliv i utveckling” som min förening anordnade i Flen.
I dag som student på Örebro universitet väljer jag att sammanfatta mina studier i rättsve-
tenskap med att undersöka regelverket kring franchiseavtal och som hängiven entreprenör
inom välfärdssektorn är jag intresserad av att ta reda på hur ett affärskoncept kan skyddas mot
insyn från konkurrenter.
Sven-Axel Bergstrand universitetslektor emeritus i affärsjuridik och arbitrator i skiljedo-
mar har varit sakkunnig och inspirerande handledare i mitt uppsatsarbete. Ett stort tack Sven-
Axel för ditt engagemang!
Jag tackar också tidigare lärare och handledare på akademin för juridik, psykologi och socialt
arbete för en lärorik och inspirerande studietid.
Örebro januari 2013
Sol-Britt Fontander
4
Innehållsförteckning SAMMANFATTNING ................................................................................................................................ 2
STORT TACK! ............................................................................................................................................ 3
FÖRKORTNINGAR .................................................................................................................................... 7
1 INLEDNING ....................................................................................................................................... 8
1.1 Syfte ............................................................................................................................................. 8
1.2 Frågeställningar ........................................................................................................................... 8
1.3 Avgränsning ................................................................................................................................. 9
1.4 Material och metod ..................................................................................................................... 9
1.5 Disposition ................................................................................................................................. 10
2 UTREDNING AV RÄTTSLÄGET ........................................................................................................ 11
2.1 Definition av franchising ............................................................................................................ 11
2.2 Regelverket ................................................................................................................................ 12
2.3 Avtal ........................................................................................................................................... 13
2.4 Den relevanta marknaden ......................................................................................................... 14
2.5 Franchiseavtalet ........................................................................................................................ 15
2.5.1 Tjänstefranchising ................................................................................................................. 16
2.5.2 Industriell franchising ............................................................................................................ 16
2.5.3 Distributionsfranchising ........................................................................................................ 17
2.6 Immateriella rättigheter ............................................................................................................ 17
2.6.1 Skyddet för franchisegivarens know-how och affärskoncept ............................................... 18
2.6.2 Franchisegivarens rätt att välja franchisetagare ................................................................... 19
2.7 Svensk rätt och rättstillämpning ............................................................................................... 20
2.7.1 Konkurrenslagstiftningen och franchising ............................................................................. 20
2.7.2 Avtalsvillkor i avtalslagen, AvtL ............................................................................................. 21
2.7.3 Avtalsvillkor i lagen om avtalsvillkor mellan näringsidkare, AvLN ........................................ 22
2.7.4 Immaterialrättsligt skydd ...................................................................................................... 23
2.7.5 Sekretess och skydd för företagshemligheter ....................................................................... 23
2.7.6 Franchisegivarens informationsplikt ..................................................................................... 24
2.7.7 Skiljeklausuler i franchiseavtal - jämkning mellan näringsidkare .......................................... 24
2.8 Internationella riktlinjer ............................................................................................................ 26
3 Rättspraxis ..................................................................................................................................... 26
3.1 EU-domstolen ............................................................................................................................ 26
Mål 161/84 Pronuptia de Paris ...................................................................................................... 26
5
3.2 EU kommissionen ...................................................................................................................... 26
89/94/EEC Commission Decision of 2 December 1988 Charles Jourdan ...................................... 26
88/604/EEC Commission Decision of 14 November 1988 ServiceMaster .................................... 27
87/14/EEC Commission Decision of 17 December 1986 Yves Rocher .......................................... 27
87/407/EEC Commission Decision of 13 July 1987 Computerland ............................................... 27
3.3 Högsta domstolen ..................................................................................................................... 28
NJA 2007 s. 1018 Dalbo Bensin AB ................................................................................................ 28
NJA 1992 s. 290 Acard Sverige AB ................................................................................................. 28
3.4 Marknadsdomstolen ................................................................................................................. 29
Beslut 2001:3 Dnr A 15/99 Interflora AB ....................................................................................... 29
3.5 U.S. Supreme Court ................................................................................................................... 29
GTE Sylvania, Inc. 433 U.S. 36 (1977). Argued February 28 1977, decided June 23 1977. ........... 29
4 ANALYS .......................................................................................................................................... 29
4.1 Skyddet för affärskonceptet ...................................................................................................... 29
4.1.1 Konkurrensklausuler .............................................................................................................. 30
Under avtalstiden .......................................................................................................................... 31
Under och efter avtalstiden .......................................................................................................... 31
Efter avtalstiden ............................................................................................................................ 32
4.1.2 Immaterialrättsligt skydd ...................................................................................................... 34
4.1.3 Avtalsvillkor och skiljeklausuler ............................................................................................. 35
4.2 Franchisetagarens möjligheter och risker ................................................................................. 37
4.2.1 Franchisetagarens möjligheter .............................................................................................. 37
4.2.2 Franchisetagarens risker ....................................................................................................... 39
4.3 Fördelar för konsumenten ........................................................................................................ 40
5 AVSLUTANDE KOMMENTARER ...................................................................................................... 41
KÄLLFÖRTECKNING ................................................................................................................................ 43
EU-fördrag ............................................................................................................................................. 43
EU-direktiv ............................................................................................................................................. 43
EU-kommissionen förordningar och andra dokument av vikt .............................................................. 43
Lagar ...................................................................................................................................................... 44
Propositioner ......................................................................................................................................... 44
Departementspromemoria ................................................................................................................... 44
Statens offentliga utredningar .............................................................................................................. 44
Internationella riktlinjer ........................................................................................................................ 44
6
RÄTTSPRAXIS ......................................................................................................................................... 44
EU-domstolen ........................................................................................................................................ 44
EU-kommissionen .................................................................................................................................. 45
Högsta domstolen ................................................................................................................................. 45
Marknadsdomstolen ............................................................................................................................. 45
U.S. Supreme Court ............................................................................................................................... 45
LITTERATUR ........................................................................................................................................... 45
RAPPORTER OCH ARTIKLAR ................................................................................................................... 45
BILAGOR FRANCHISEAVTAL ................................................................................................................... 46
7
FÖRKORTNINGAR AvLN Lag (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare.
AvtL Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens om-
råde.
BFF Business Format Franchising.
FEUF Fördraget om den Europeiska unionens funktionssätt.
FHL Lag (1990:409) om skydd för företagshemligheter.
FL Firmalag (1974:156).
HD Högsta domstolen
LFI Lag (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet.
MFL Marknadsföringslag (2008:486).
ML Mönsterskyddslag (1970:485).
OSL Offentlighets- och sekretesslag (2009:400).
UMFDL Unidroits Model Franchise Disclosure Law.
VML Varumärkeslag (2010:1877).
VGUF Vertikala gruppundantagsförordningen. Kommissionens förordning 330/2010
om tillämpningen av artikel 101.3 FEUF på grupper av vertikala avtal och sam-
ordnade förfaranden.
8
1 INLEDNING Första gången som EU-domstolen hade att ta ställning till franchiseavtal var i mål 161/84
Pronuptia de Paris. I förslag till avgörande som föredrogs 19 juni 1985 där hänvisar genera-
ladvokaten i punkt 2.4 Slutsatser till från USA nyligen publicerad definition på franchiseavtal.
De viktigaste särskiljande kännetecknen för franchiseavtal för försäljning av produkter är
att avtal tecknas mellan självständiga företagare, det förekommer en licens för rätten att an-
vända ett företagsnamn, varunamn eller ett annat kännetecken och för know-how i en bred
bemärkelse, tillsammans med en enhetlig marknadsföring, där den vanliga motprestationen är
att franchisetagaren betalar en avgift för den överlåtna licensen.
Företagens marknadsandelar och skillnaden mellan vertikala avtal mellan franchisegivare
och franchisetagare, och det horisontella förhållandet mellan varje franchisetagare och deras
konkurrenter är av särskild vikt i värderingen av avtalen ur ett konkurrensrättsligt perspektiv.
Med undantag för vissa förutsättningar på marknaden, där det har visat sig att mellanmärkes-
konkurrensen är viktigare för upprätthållandet av en verkningsfull konkurrens än inommär-
keskonkurensen. I detta sammanhang hänvisar generaladvokaten till målet GTE Sylvania, Inc.
33 U.S. 36 (1977). Rättspraxis i USA och i några större EU- länder har visat att varje avtal
värderas med hänsyn till de egna förutsättningarna, speciellt beaktas ur konkurrensperspektiv
de särskilda förhållanden som råder på den relevanta marknaden.
Mål 161/84 Pronuptia de Paris kom att få stor betydelse för utvecklingen av franchising
som affärskoncept och rättsutvecklingen inom detta område. Enligt kommissionens bedöm-
ning, förutsatt att konkurrensreglerna beaktas, har franchiseavtalen generellt en stimulerande
påverkan på ekonomisk aktivitet.1
1.1 Syfte Franchising som affärskoncept har blivit allt vanligare inom affärsvärlden. För en entreprenör
som står i begrepp att utveckla ett franchisenätverk eller för en enskild företagare som tilläm-
nad franchisetagare är det angeläget att skapa klarhet i det rättsliga regelverk som utgör fran-
chiseavtal.
Syftet med denna uppsats är:
Att studera det regelverk inom EU som ligger till grund för franchiseavtal,
att granska det regelverk och den tillämpning för franchiseavtal enligt svensk rättsordning,
samt att granska några franchiseavtal som exempel på praktisk tillämpning.
1.2 Frågeställningar För att uppnå syftet med uppsatsen behandlas följande frågeställningar:
Vilka möjligheter finns för franchisegivaren att utveckla och skydda sitt affärskoncept?
1 Crossick, S. och Mendelsohn M. Franchising in Europé Consequences of Pronuptia. International Business
Lawyer July/August 1986. Sid. 220.
9
Vilka möjligheter och risker möter en enskild företagare och presumtiv franchisetagare som
ingår ett franchiseavtal?
På vilket sätt och i vilken utsträckning kan konsumenten gynnas av distributionssättet franchi-
sing?
1.3 Avgränsning Undersökningen omfattar svensk rätt och EU-rättens påverkan på svensk rättstillämpning.
Den omfattar inte EU:s inre marknadsrätt som behandlar avskaffande av handelshinder mellan
medlemsstaterna, etableringsfrihet, avveckling av monopol, förbud mot statliga stödåtgärder,
principerna för den ekonomiska och monetära unionen, likabehandlingsprincipen, fri rörlighet
för personer, kapital, varor och tjänster, proportionalitetsprincipen, principen om ömsesidigt
erkännande. Inte heller skyddet för konsumenterna enligt direktiv 2005/29/EG om otillbörliga
affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenterna på den inre mark-
naden, direktiv 2008/95/EG om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar, rådets
förordning (EG) 139/2004 om kontroll av företagskoncentrationer, heller inte artikel 102-106
i regler tillämpliga på företag, avsnitt 1 konkurrensregler FEUF. Undersökningen omfattar
inom svensk rätt inte missbruk av dominerande ställning, patenträtt eller upphovsrätt, heller
inte arbetsrättsliga frågor.
1.4 Material och metod Inom marknadsrätten utgör civilrättsliga regler ramen för företagens ekonomiska verksamhet
på marknaden. Franchiseavtal regleras av EU:s konkurrensrätt medan det civilrättsliga nation-
ella regelverket har till uppgift att skydda konsumenter och näringsidkare för otillbörlig
marknadsföring och att ge rättsliga skyddsregler för närings- och varukännetecken, sekretess
och skydd för företagshemligheter samt ge regler om avtalsvillkor.
EU rätten är överordnad nationell lagstiftning, en stor del av undersökningsmaterialet är
därför hämtat från EU-fördrag, EU-direktiv, andra texter från EU, där rättpraxis från EU-
domstolen och EU-kommissionen ingår, samt förordningar och riktlinjer från myndigheter
och organ inom unionen och doktrin.
Fördraget om den Europeiska unionens funktionssätt, FEUF räknas till primärrätten och är
en bindande rättskälla som rättstillämparen är skyldig att rätta sig efter. I princip gäller detta
även EU-domstolens rättspraxis. De rättsakter som kan utfärdas med stöd av fördragen be-
tecknas som sekundärrätt. Hit räknas främst de bindande rättsakter som institutionerna kan
utfärda enligt artikel 288 FEUF i form av förordningar, direktiv och beslut. Institutionerna kan
också anta inte bindande rättsakter som rekommendationer och yttranden vilka nämns i artikel
288 FEUF. Inte bindande sekundärrätt, förarbeten, generaladvokatens förslag till avgörande
och den EU-rättsliga doktrinen är enbart vägledande.2
Till förarbeten räknas kommissionens förberedande utredningar som offentliggörs i form
av vit- och grönböcker.3
2 Hettne, J. och Otken Eriksson, I. (red.) (2011) EU-rättslig metod Teori och genomslag i svensk rättstillämpning.
Andra upplagan. Norstedts Juridik AB, Stockholm. Sid. 40-42. 3 Hettne, J. och Otken Eriksson, I. (red) (2011). Sid. 113.
10
Internationella riktlinjer för franchiseavtal och EU-rättens konkurrensrättsliga regelverk för
franchising utgör grundprinciperna för den svenska rättstillämpningen.
Denna uppsats undersöker det teoretiska lagrum som utgör franchiseavtal. För att besvara
de frågeställningar som diskuteras i uppsatsen tillämpas rättsdogmatisk metod.
Rättsdogmatisk metod innebär att det först görs en rättsutredning där rättsläget utreds.
Rättsutredningen omfattar en redogörelse för gällande rätt där rättsreglerna fastställs objektivt,
rättspraxis fastställs, tolkas och åberopas som rättskällor. Denna systematiserade redogörelse
utgör sedan underlag för analys och avslutande kommentarer.
Avsnitt 4 Analys är kompletterat med två bilagor. Två autentiska franchiseavtal utgör ex-
empel på praktisk tillämpning.
Utredningen av den svenska rättstillämpningen omfattar lagar, förarbeten, rättspraxis,
doktrin och internationella riktlinjer.
Vissa rättskälleprinciper bestämmer olika rättskällors ställning. Lagar, andra föreskrifter
och fasta sedvanerättsliga regler ska beaktas som auktoritetsskäl medan prejudikat och lagars
förarbeten bör beaktas som auktoritetsskäl i juridisk argumentation. Avgöranden från Mark-
nadsdomstolen är i likhet med avgöranden från Högsta domstolens inte formellt bindande
men bör vara vägledande.4
Prejudikat är ett avgörande av ett konkret fall som blir ett auktoritativt mönster för fram-
tida avgörande.5
Uppsatsens rättspraxis från Högsta domstolen och Marknadsdomstolen kan ses som exem-
pel på vägledande nationell rättstillämpning. Rättspraxis från EU-domstolen och från EU-
kommissionen belyser de principer som stödjer och ligger till grund för franchiseavtal.
Ett rättsfall från U.S. Supreme Court ger en historisk bakgrund och vägledning till EU-
domstolens och generaladvokatens första och enda mål som behandlar franchising. Principer
som sedan har varit vägledande för EU-kommissionens beslut inom detta område.
1.5 Disposition Avsnitt 1 ger en introduktion till rättsområdet franchiseavtal, uppsatsens syfte och frågeställ-
ningar, de avgränsningar som definierar rättsutredningen, samt en redogörelse för material
och metod.
Avsnitt 2 här utreds rättsläget; 2.1 franchising definieras, 2.2 regelverket, 2.3 avtal, 2.4 den
relevanta marknaden, 2.5 innebörden av franchiseavtal, tjänste-, industriell- och distributions-
franchising definieras, 2.6 immateriella rättigheter, skyddet för franchisegivarens know-how
och affärskoncept, samt franchisegivarens rätt att välja franchisetagare. Avsnitt
2.7 behandlar svensk rätt och rättstillämpning, 2.7.1 konkurrenslagstiftningen och franchising,
2.7.2 - 3 avtalsvillkor i AvtL och AvLN, 2.7.4 immaterialrättsligt skydd, 2.7.5 sekretess och
skydd för företagshemligheter, 2.7.6 franchisegivarens informationsplikt, 2.7.7 skiljeklausuler
och jämkning, 2.8 internationella riktlinjer.
4 Peczenik, A. (1995) Juridikens teori och metod. Upplaga 1:1. Fritzes Förlag AB, Stockholm. Sid. 35, 37.
5 Peczenik. A. (1995). Sid. 37.
11
Avsnitt 3 omfattar rättspraxis, 3.1 EU-domstolen, 3.2 EU kommissionen, 3.3 Högsta domsto-
len, 3.4 Marknadsdomstolen, 3.5 U.S.Supreme Court.
Avsnitt 4 analys av rättskällor, 4.1 skyddet för affärskonceptet, 4.2 franchisetagarens möjlig-
heter, och risker, 4.3 fördelar för konsumenten.
Avsnitt 5 avslutande kommentarer.
2 UTREDNING AV RÄTTSLÄGET I fördraget om den Europeiska unionens funktionssätt, FEUF anges att både medlemsstaterna
och unionen ska bedriva sin ekonomiska politik i överensstämmelse med principen om en
öppen marknadsekonomi med fri rörlighet och fri konkurrens för att främja en effektiv resurs-
fördelning.6
Marknadsrätten utgör det fundament av viktiga rättsregler som har till uppgift att dra upp
rättsliga gränser för företagens ekonomiska verksamhet på marknaden genom ramregler för
företagsetablering, konkurrens, marknadsföring, produktutformning, avtalsvillkor m.m. På det
nationella planet har marknadsrätten två huvudsyften för det första att säkerställa en effektiv
och tillbörlig konkurrens mellan företagen på marknaden, för det andra att skydda konsumen-
terna. Inom marknadsrätten kan man urskilja delområden som EU:s inre marknadsrätt och
konkurrensrätten.7
Kommissionens förordning (EU) 330/2010 om tillämpningen av artikel 101.3 i FEUF på
grupper av vertikala avtal och samordnade förfaranden definierar i punkterna 2 och 3 en
grupp vertikala avtal som kommissionen ansåg normalt uppfylla villkoren i artikel 101.3
FEUF.
De vertikala riktlinjerna i Europeiska kommissionens Riktlinjer om vertikala begränsning-
ar (2010/C 130/01) innehåller viss information om definitionen av franchising.8
Franchiseavtal behandlas i punkterna 189 och 190 a) och b) i Riktlinjerna om vertikala
begränsningar.
2.1 Definition av franchising Det finns tre former av system för samverkan mellan företag som brukar gå under benäm-
ningen franchising: Trade Name Franchising, Straight Product Distribution Franchising och
Business Format Franchising (BFF) eller Second Generation Franchising. De olika systemen
skiljer sig åt genom omfattningen av den rättighet som överlåtits till franchisetagaren och ge-
nom den integration eller samarbete i den relation som uppstår mellan franchisegivaren och
franchisetagaren. Samarbetet är som mest utvecklat i BFF där franchisegivaren distribuerar,
förutom varor och tjänster, ett helt affärssystem med möjlighet för franchisetagaren att ut-
nyttja franchisegivarens namn, produkter, varumärken, tillverkning och/eller distribution och
med skyldighet för franchisegivaren att bistå franchisetagaren i olika avseenden bl.a. vad av-
6 Bernitz, U. (2011) Svensk och europeisk marknadsrätt 1. Tredje upplagan. Norstedts Juridik, Stockholm.
Sid.23. 7 Bernitz, U. (2011). Sid. 27-28.
8 Henriksson, L.(2012). Sid. 197.
12
ser marknadsföring och utbildning. Det är denna form BFF som i Sverige och Europa betrak-
tas som ett godtagbart franchisesystem.9
Följande definitioner ges i kommissionens förordning nr 4087/88 om tillämpningen av
artikel 101.3 FEUF på franchiseavtal. I artikel 1 punkt 3(a), med ”franchise” menas en grupp
industriella eller intellektuella rättigheter som hör samman med varumärke, varukännetecken,
speciell inredning i butikslokal, program för managementstöd, design, copyrights, know-how
eller patenträttigheter, som utnyttjas för återförsäljning av varor eller för att tillhandahålla
tjänster till slutförbrukare.
Vidare i förordningen under artikel 1 punkt 3(b) definieras franchiseavtal (franchise över-
enskommelse) som därmed menas ett avtal där ett företag, franchisegivaren, tilldelar ett annat
företag, franchisetagaren, i utbyte för direkta eller indirekta finansiella åtaganden, rättigheten
att utnyttja en ”franchise” – ett affärskoncept - i syfte att saluföra specificerade typer av varor
och/eller tjänster som inkluderar skyldigheter att:
– Använda franchisegivarens varukännetecken, föreskriven butiksinredning, kontraktsenlig
marknadsföring eller distributionssätt,
– beakta överföringen av know-how från franchisegivaren till franchisetagaren,
– följa fortlöpande föreskrifter från franchisegivaren till franchisetagaren om affärsmässiga
eller teknisk assistans under den tid som avtalet löper.
Enligt definition i kommissionens förordning 4087/88/ om tillämpning av artikel 101.3
FEUF på franchiseavtal punkt 3(c) menas med huvud (master) franchiseavtal ett avtal där ett
företag, tilldelar ett annat, huvud (master) franchisetagaren, avseende utbyte mot direkt eller
indirekt finansiering, behörighet att använda franchiserättigheten till att sluta avtal med en
tredje part, franchisees (återförsäljare).
Franchising är skapande av ett affärsnätverk, väsentligen genom att en franchisegivare,
innehavaren av ett affärskoncept eller ett varumärke, som är knutet till detta affärskoncept,
meddelar rätt för en annan, franchisetagaren, att utnyttja dessa kommersiella tillgångar på
villkor som anges i franchiseavtalet. Franchisegivaren måste ha tillgång till ett affärskoncept
som är tillräckligt utvecklat, beskrivbart och säreget för att kunna utgör ett licensobjekt. Fran-
chising är i sig inte en distributionsform. Denna betydelse framförs av domstolen i mål 161/84
Pronuptia de Paris punkt 15.10
2.2 Regelverket FEUF innehåller det centrala regelverket kring det ekonomiska samarbetet som omfattar den
inre marknaden, konkurrenspolitiken, valutasamarbetet, utrikeshandelspolitik och handelsav-
tal.11
De grundläggande konkurrensrättsliga reglerna återfinns i artiklarna 101 och 102 FEUF.
Särskilt central är artikel 101.1 i FEUF som stadgar förbud mot konkurrensbegränsande avtal
och samordnade förfaranden som är ägnade att påverka handeln mellan medlemsstaterna. Till
konkurrensförbudets hårda kärna hör priskarteller eller liknande uppgörelser om kvotering av
9 Ds 2004:55 Upplyst franchising. Sid. 30.
10 Stenberg, H. (2005) Distributionsavtal Handelsagentur Ensamåterförsäljning Franchising. Sveriges Exportråd
av Industrilitteratur AB, Stockholm. Sid. 45-46. 11
Bernitz, U. (2011). Sid. 19.
13
produktion som hindrar företags produktivetsutveckling, samt avtal om geografisk marknads-
delning eller kunduppdelning mellan företag som avgränsar nationella marknader och mot-
verkar integrationsprocessen.12
Avtal eller avtalsvillkor som strider mot förbudet i artikel 101.1 FEUF är ogiltiga enligt
artikel 101.2 FEUF. Undantag från förbudet görs enligt artikel 101.3 FEUF för sådana avtal
som bidrar till rationell produktion, teknisk utveckling eller liknande. För avtalstyper som
endast i mindre utsträckning anses ha betydelse från konkurrensbegränsningssynpunkt, har
generella undantag från förbudet meddelats genom s.k. gruppundantagsförordningar baserade
på artikel 101.3 FEUF.13
Kommissionen har möjlighet att genom rättsakter i form av gruppundantagsförordningar
undanta en grupp liknande avtal, vars konkurrensfrämjande effekter anses väga tyngre än de-
ras konkurrensbegränsande effekter. Ett avtal av denna typ som uppfyller de villkor som fast-
ställs i en sådan förordning är automatiskt undantaget från tillämpning av artikel 101.1 FEUF.
Bland kommissionens särskilda gruppundantag i fråga om vertikala begränsningar där åter-
finns förordning 4087/88 om tillämpningen av artikel 101.3 FEUF på franchiseavtal.14
Mål 161/84 Pronuptia de Paris är det enda rättsfall från EU-domstolen som tillämpar kon-
kurrenslagstiftningen på franchiseavtal. Bland kommissionen beslut om franchiseavtal avser
endast några få rättsfall artikel 101.3 FEUF: 89/94/EEC Charles Jourdan, 88/604/EEC Ser-
viceMaster, 87/14/EEC Yves Rocher och 87/407/EEC Computerland. Det gruppundantag för
franchiseavtal som infördes 1988 är numera ersatt av kommissionens förordning (EU)
330/2010 om tillämpningen artikel 101.3 i FEUF på grupper av vertikala avtal och samord-
nade förfaranden.15
2.3 Avtal Vertikala avtal sluts mellan företag i skilda handelsled. Vertikala konkurrensbegränsningar rör
förhållandet mellan en leverantör och dennes faktiska eller potentiella återförsäljare dvs. avtal
mellan olika led i distributionskedjan, framåt eller bakåt.16
Den juridiska utgångspunkten för vertikala avtal regleras i artikel 101 FEUF. EU-
domstolen slog tidigt fast att artikel 101.1 ska tolkas så att den omfattar både horisontella och
vertikala avtal. Med möjlighet till undantag enligt artikel 101.3 FEUF. Grundläggande för
bedömningen av vertikalt samarbete är EU:s gruppundantagsförordning, förordning
330/2010/EU, VGUF.17
Om ett franchiseavtal innehåller en klausul som bryter mot artikel 101.1 FEUF då är klau-
sulen ogiltig och kan inte genomföras enligt artikel 101.2 FEUF, om den inte utgör undantag.
När undantag används sker det automatiskt, antingen när en gruppundantagsförordning till-
lämpas eller genom att uppfylla de fyra faktiska kriterier som föreligger i artikel 101.3
FEUF.18
12
Bernitz, U. (2011). Sid. 67. 13
Bernitz, U. (2011). Sid. 67. 14
Grönbok om vertikala begränsningar i EG:s konkurrenspolitik. Sid. 31-32. 15
Goyder, J. (2011) EU Distribution Law. Femte upplagan. Hart Publishing, Oxford. Sid. 174-176. 16
Bernitz, U. (2011). Sid. 58-59. 17
Bernitz, U. (2011). Sid. 139-140. 18
Goyder, J. (2011). Sid. 192.
14
Gruppundantagsförordningarna är baserade på artikel 101.3 FEUF.19
Generaladvokatens förslag i mål C-161/84 Pronuptia de Paris innehåller en förhoppning
om ett framtida gruppundantag för franchiseavtal för att eventuella konkurrensbegränsningar
som kan associeras med franchiseavtalen inte ska hindra tillämpningen av undantagen i artikel
101.3 FEUF.20
I mål C-161/84 Pronuptia de Paris utreder generaladvokaten frågan om vertikala avtal ut-
gör hinder för konkurrens mellan och inom varumärken genom att hänvisa till mål GTE Syl-
vania, Inc. 433 U.S. 36 (1977).21
Vertikala konkurrensbegränsande avtal minskar konkurrensen inom ett varumärke genom
att begränsa antalet säljare, av en viss produkt eller tjänst, som konkurrerar om en given grupp
köpare. Territoriella avtal har denna effekt på grund av den faktiska begränsningen av den
relevanta geografiska marknaden för ett försäljningsställe. Förutom att konkurrensen inom ett
varumärke minskar, begränsas även möjligheten för en detaljhandlare att bearbeta marknaden,
dels genom att kunder reser till andra franchisedistrikt, dels genom att kunder köper konkurre-
rande produkter från andra detaljhandlare.22
Vertikala konkurrensbegränsande avtal främjar konkurrensen mellan varumärken genom
att tillåta detaljhandlaren att genom distributionen av produkterna åstadkomma ett förbättrat
resultat. Dessa grundläggande kvaliteter finns implicit i varje beslut som omfattas av vertikala
konkurrensbegränsningar och det så kallade märkbarhetskriteriet23
.24
Gruppundantaget för vertikala avtal i VGUF ger automatiskt giltighet till varje avtal som
faller inom dess område. Enligt VGUF punkt 3 omfattar gruppundantagsförordningen den
grupp av avtal som normalt kan anses uppfylla de fyra materiella rekvisiten i artikel 101.3 i
FEUF.25
2.4 Den relevanta marknaden Enligt artikel 3 VGUF gäller ett tröskelvärde för tillämpning av undantaget. Tröskelvärdet är
helt knutet till procentuell andel av den relevanta marknaden. Undantaget gäller endast om
leverantörens marknadsandel inte överstiger 30 procent där leverantören säljer avtalsvarorna
eller avtalstjänsterna samtidigt som köparens marknadsandel nedströms i distributionskedjan
inte överstiger 30 procent av den relevanta marknad där köparen köper avtalsvarorna eller
avtalstjänsterna. Villkoren i artikel 3.1 VGUF är kumulativa och om någondera av parterna
överstiger marknadsandelarna blir undantaget inte tillämpligt.26
För att ta reda på om tröskelvärdet på 30 procent har överskridits, tillämpas samma regler
för franchising som för andra former av distribution. En bokstavlig tolkning av blockundanta-
get av den relevanta marknaden torde vara, den marknad där franchisegivaren är aktiv. Denna
19
Bernitz, U. (2011). Sid. 67. 20
Mål C-161/84 Pronuptia de Paris. Generaladvokatens förslag. Sid. 371. 21
Mål C-161/84. Generaladvokaten. Sid. 361. 22
GTE Sylvania, Inc. 433 U:S: 36 (1977). Sid. 433 U.S. 54. 23
Bernitz, U. (2011). Sid. 133. 24
GTE Sylvania, Inc. 433 U:S: 36 (1977). Sid. 433 U.S. 54. 25
Goyder, J.(2011). Sid. 26
Henriksson, L. (2012). Sid. 69.
15
marknad omfattar samtliga franchisesystem som kan betraktas som utbytbara genom möjliga
franchisetagare.27
Om en franchisegivare tillhandahåller ett paket varor och tjänster i kombination med be-
stämmelser om immateriella rättigheter som tillsammans utgör den affärsmetod som omfattas
av franchise, måste franchisegivaren ta hänsyn till sin marknadsandel i egenskap av tillhanda-
hållare av en affärsmetod. För det ändamålet måste franchisegivaren räkna sin marknadsandel
på den marknad där affärsmetoden utnyttjas, det vill säga den marknad där franchisetagarna
utnyttjar affärsmetoden för att tillhandhålla slutanvändare varor och tjänster. Franchisegivaren
måste basera sin marknadsandel på värdet av de varor och tjänster som franchisetagarna till-
handhåller på denna marknad. På en sådan marknad kan konkurrenterna bestå av sådana som
tillhandhåller andra affärsmetoder som omfattas av franchise, men också av sådana leverantö-
rer av utbytbara varor och tjänster som inte tillämpar franchising.28
2.5 Franchiseavtalet
FRANCHISEGIVAREN upplåter en rätt/ FRANCHISETAGAREN
franchise
mot ersättning
Licens till AFFÄRSKONCEPT avtalsreglerat
samarbete
och KÄNNETECKEN enhetlig PROFIL
överföring
know-how
Franchising innebär att en näringsidkare, franchisegivaren, upplåter en rätt, en franchise, till
en annan näringsidkare, franchisetagaren, att mot ersättning utnyttja ett särskilt affärskoncept
med tillhörande kännetecken. Franchiseavtal bygger i botten på en licens till franchisegiva-
rens koncept och kännetecken vilket förutsätter överföring av know-how och ett avtalsreglerat
samarbete mellan parterna som säkerställer en enhetlig profil. Från konkurrensrättslig syn-
punkt är utgångspunkten att franchising verkar konkurrensfrämjande och är fullt tillåten.
Franchiseavtal omfattas av gruppundantaget för vertikala avtal, förutsatt att båda avtalsparter-
nas marknadsandel understiger 30 procent. Bestämmelser i franchiseavtal som syftar till att
säkerställa att franchisetagarna agerar i enlighet med vad som utgör kedjans identitet är fullt
tillåtna. För franchiseavtal gäller att franchisetagarna ska vara tillåtna att själva sätta sitt pris
samt att områdesindelning inom en franchisekedja inte får hindra passiv försäljning utanför en
franchisetagares säljområde.29
Det är otillåtet att förbjuda passiv försäljning utanför återförsäljarens område, dvs. försälj-
ning till kunder från annat håll som självmant vänder sig till återförsäljaren. Genom att hålla
27
Goyder, J. (2011). Sid 194. 28
Goyder, J. (2011). Sid 194. I Meddelande från kommissionen (2010/C 130/01) Riktlinjer om vertikala be-gränsningar. Punkt 92. 29
Bernitz, U. (2011). Sid. 151-152.
16
en kanal öppen för passiv försäljning och därigenom för konkurrens inom distributionssyste-
met säkerställs att återförsäljaren inte uppnår ett absolut områdesskydd utan att konsumenter-
na har möjlighet att själva vända sig till andra återförsäljare av produkten inom landet eller i
övriga EU.30
EU-domstolen fastställer i mål 161/84 Pronuptia de Paris i punkt 13 att det är nödvändigt
att skilja mellan olika slags franchiseavtal: T.ex. tjänstefranchising som i kommissionens be-
slut 88/604/EEC ServiceMaster innebär att franchisetagaren i enlighet med franchisegivarens
anvisningar erbjuder en tjänst under dennes kännetecken, firmanamn och till och med varu-
märke; produktionsfranchising som innebär att franchisetagaren själv tillverkar produkter en-
ligt franchisegivarens instruktioner och säljer dessa under dennes varumärke; samt distribut-
ionsfranchising som i kommissionens beslut 89/94/EEC Charles Jourdan, 87/407/EEC Com-
puterland och 87/14/EEC Yves Rocher som innebär att franchisetagaren säljer vissa varor i en
butik vilken bär franchisegivarens varukännetecken.
2.5.1 Tjänstefranchising I kommissionens beslut 88/604/EEC ServiceMaster under punkt 5 fastslås att det franchise
nätverk som ServiceMaster har upprättat med hjälp av ett standardavtal är en tjänstefranchi-
sing. Under punkt 6 överlägger kommissionen de speciella skäl som föreligger i det aktuella
målet oaktat det visar tjänstefranchising många likheter med distributions franchising och kan
därför i grunden behandlas på samma sätt som distributions franchising. De grundläggande
förutsättningarna står att finna i EU:s konkurrensregler som tillämpas utan åtskillnad till både
produkter och tjänster. Det finns dock i individuella fall vissa specifika särdrag som kan hän-
föras till produktionen av tjänster. I synnerhet är det know-how som ofta är mer viktigt i utfö-
randet av tjänster än vid försäljning av varor av den anledning att varje enskild tjänst kräver
utförande av ett specifikt arbete som skapar en nära personlig relation mellan den som utför
tjänsten och mottagaren av tjänsten. Av den anledningen kan skyddet av franchisegivarens
know-how och anseende vara även mer grundläggande och livsviktig för tjänstefranchising än
för distributionsfranchising där varor till största delen utgör det varumärke som producenten
och distributören marknadsför och säljer. Även vissa typer av tjänster som t.ex. de tjänster
som ServiceMaster utför, utförs hemma hos kunden medan varor mestadels säljs i distributö-
rens lokaler. Tjänster som utförs hos kunden förstärker förhållandet mellan tjänsteleverantö-
ren och kunden.
2.5.2 Industriell franchising Kommissionens förordning 4087/88 om tillämpningen av artikel 101.3 FEUF på franchiseav-
tal i punkt 3 definieras franchising med utgångspunkt från ändamålet med verksamheten. In-
dustriell franchising rör tillverkning av varor. Industriell franchising benämns av EU-
domstolen i mål 161/84 Pronuptia de Paris punkt 13 som produktionsfranchising vilket inne-
bär att franchisetagaren själv tillverkar produkter enligt franchisegivarens instruktioner och
säljer dessa under franchisegivarens varumärke. I beslut 88/604/EEC ServiceMaster punkt
30
Bernitz, U. (2011). Sid. 149.
17
6(1) fastslår kommissionen att konkurrensrättens regler utan åtskillnad kan tillämpas på fran-
chiseavtal för både produkter och tjänster.
Industriell franchising avser vanligen licenser att utnyttja patent, varumärke eller know-
how vid tillverkning av varor. I denna del skiljer sig franchiseavtal inte från vanliga licensav-
tal. Franchiseinslaget avser vanligen att licenstagaren också får utnyttja och ska hålla sig till
den affärsidé som franchisegivaren har utvecklat.31
2.5.3 Distributionsfranchising Domstolens yttrande i målet 161/84 Pronuptia de Paris avser ett system med distributions-
franchising som gör det möjligt för franchisegivaren att ekonomiskt utnyttja ett antal affärs-
metoder och ett varukänneteckens anseende utan att distributionssystemet i sig har någon
skadlig inverkan på konkurrensen. Frågan om huruvida franchiseavtal om distribution är för-
enliga med artikel 101.1 FEUF kan inte bedömas abstrakt utan med hänsyn till bestämmelser-
na i dessa avtal och det ekonomiska sammanhang i vilket de ingår. Bestämmelser i franchise-
avtal om distribution vilka är absolut nödvändiga för franchisesystemets funktion utgör inte
någon konkurrensbegränsning i den mening som avses i artikel 101.1 FEUF. Detta gäller be-
stämmelser som förhindrar att know-how som överförs och bistånd som tillhandhålls av fran-
chisegivaren gagnar konkurrenterna. Det gäller även bestämmelser om den kontroll som är
absolut nödvändig för att skydda identiteten och anseendet hos det distributionsnät som bär
franchisegivarens varukännetecken. Däremot utgör bestämmelser som skapar en marknads-
uppdelning mellan franchisegivare och franchisetagare eller mellan franchisetagare konkur-
rensbegränsning i den mening som avses i artikel 101.1 FEUF. Möjligheten finns vid be-
stämmelser om marknadsuppdelning att en sådan bestämmelse kan påverka handeln mellan
medlemsstaterna i den mån avtalen förhindrar franchisetagarna från att etablera sig i en annan
medlemsstat.
Ytterligare exempel på distributionsfranchising som tas upp i denna uppsats är; 89/94/EEC
kommissionens beslut i Charles Jourdan, 87/14/EEC kommissionens beslut i Yves Rocher
och 87/407/EEC kommissionens beslut i Computerland. Många gånger som i Computerland
innehåller ett avtal för distributionsfranchising även överenskommelser om att franchisetaga-
ren i samband med försäljningen av Computerlands varor tillhandahåller sina kunder service-
tjänster. I likhet med att en tjänstefranchising som i kommissionens beslut 88/604/EEC Ser-
viceMaster kan vara förenlig med distribution av varor.
2.6 Immateriella rättigheter
Med immaterialrättigheter menas lagstiftning som åt sin innehavare ger ensamrätt att förfoga
över patent, upphovsrättsligt skyddat verk, mönster och varumärke samt vissa andra rättsligt
skyddade rättigheter. Know-how som är hemlig har ett kommersiellt användbart innehåll och
som kan beskrivas är juridiskt tekniskt sett inte en immaterialrättighet, men know-how har
31
Stenberg, H. (2005) Distributionsavtal Handelsagentur Ensamåterförsäljning Franchising. Sveriges exportråd av Industrilitteratur AB, Stockholm. Sid. 367-368.
18
skydd genom lagstiftning om förbud att röja företagshemligheter och sådan know-how har
den likheten med immaterialrättigheterna att den kan licensieras.32
Det är vanligt att vertikala avtal innehåller bestämmelser om utnyttjande av immateriella
rättigheter. Enligt artikel 2.3 VGUF gäller att vertikala gruppundantag är tillämpliga på verti-
kala avtal som innehåller bestämmelser om överlåtelse till köparen av immateriella rättigheter
eller av köparens användning av dessa, under förutsättning att bestämmelserna inte utgör avta-
lens primära syfte och att de direkt avser användning, försäljning eller återförsäljning, av va-
ror eller tjänster av köparen eller dennes kunder. Undantaget är villkorat till att avtals- varor
eller tjänster inte innehåller konkurrensbegränsningar som har samma syfte som vertikala be-
gränsningar som inte är undantagna enligt VGUF. Gruppundantaget är därför tillämpligt för
vertikala avtal som innehåller begränsningar för överlåtelse eller användning av immateriella
rättigheter33
.34
2.6.1 Skyddet för franchisegivarens know-how och affärskoncept Överföringen av know-how är en central del av alla franchiseavtal, det är därför viktigt att
beakta villkoren i artikel 2.3 VGUF. Enligt kommissionen innebär bestämmelserna att grupp-
undantaget gäller för vertikala avtal som innehåller regler om immateriella rättigheter när fem
villkor är uppfyllda. Avtal som avser; 1) parternas inköp, försäljning etc. av varor eller tjäns-
ter; 2) immateriella rättigheter som överlåts eller licensieras; 3) situationer där rättigheterna
inte utgör det primära syftet med avtalet; 4) bestämmelser om immateriella rättigheter måste
ha direkt avseende på köparen eller köparens kunders användning, försäljning eller återför-
säljning av varor eller tjänster; 5) avtalsvaror eller avtalstjänster där bestämmelserna om im-
materiella rättigheter inte får innehålla konkurrensbegränsningar som har samma syfte som
vertikala begränsningar som inte är undantagna enligt VGUF.35
Enligt punkterna 17 och 18 i mål 161/84 Pronuptia de Paris fastslår domstolen att franchi-
segivaren måste ha möjlighet att vidta åtgärder för att skydda identitet och anseende hos det
distributionsnät som bär franchisegivarens varukännetecken. Franchisetagarens skyldighet är
att använda de affärsmetoder som utvecklats av franchisegivaren och utnyttja den know-how
som överförs.36
Konkurrensklausuler eller bättre uttryckt konkurrensförbudsklausuler definieras i artikel
1(b) i förordning (EC) No 2790/1999 som, varje direkt eller indirekt förpliktelse som föranle-
der köparen att inte tillverka, köpa, sälja eller återförsälja varor eller tjänster som konkurrerar
med de varor eller tjänster som omfattas av avtalet.37
Konkurrensförbudsklausuler kommer för de flesta franchisesystem att hamna utanför till-
lämpningsområdet för artikel 101.1 FEUF till följd av franchisesystemets natur.38
När know-how är överförd kan den inte tas tillbaka. Det kan leda till att det finnas risk för
att know-how aldrig överförs. Konkurrensklausuler kan därför i dess fall vara motiverade.39
32
Stenberg, H.(2005). Sid. 165. 33
Immateriella tillgångar. I Henriksson, L.(2012). Sid. 49 not 1. 34
Henriksson, L. (2012). Sid. 49. 35
Henriksson, L. (2012). Sid. 199-200. 36
Mendelsohn, M., Rose, S. (2002). Sid. 90. 37
Stenberg, H. (2005). Sid. 111. 38
Henriksson, L. (2012). Sid. 202.
19
En konkurrensklausul måste vara nödvändig för att skydda know-how som leverantören
har överfört till köparen. Föremålet för skyddet definieras i artikel 1g VGUF som en viss
mängd inte patenterad praktisk information som är ett resultat av leverantörens erfarenhet och
tester och som är; hemlig, väsentlig och identifierad.40
I kommissionens beslut 89/94/EEC Charles Jourdan punkterna 26-28 refererar kommiss-
ionen till EU-domstolens uttalande i mål 161/84 Pronuptia de Paris, kommissionens beslut
87/14/EEC Yves Rocher och kommissionens beslut 87/407/EEC Computerland. Kommiss-
ionen fastslår att klausuler som är nödvändiga för att skydda franchisegivarens know-how
från att komma konkurrenterna tillgodo, och klausuler som är nödvändiga för att bibehålla
och skydda en gemensam identitet och anseende hos nätverket som använder samma känne-
tecken utgör ingen konkurrensbegränsning i innebörden av artikel 101.1 FEUF.
2.6.2 Franchisegivarens rätt att välja franchisetagare Selektivt distributionssystem definieras i artikel 1e VGUF som ett distributionssystem där
leverantören åtar sig att, antingen direkt eller indirekt, sälja de varor eller tjänster som omfat-
tas av avtalet endast till återförsäljare som valts ut på grundval av särskilda kriterier och där
dessa återförsäljare åtar sig att inte sälja dessa varor eller tjänster till inte auktoriserade åter-
försäljare.41
EU-domstolen jämför i mål 161/84 Pronuptia de Paris punkt 15 franchising med selektiv
distribution. Franchiseavtalen om distribution skiljer sig i detta avseende från försäljningsav-
tal eller avtal som inte innefattar användning av vare sig samma varukännetecken, enhetliga
affärsmetoder eller betalning av avgifter i gengäld för de förmåner som erhålls. Ett sådant
system som ger franchisegivaren möjlighet att dra fördel av sin framgång, har inte i sig någon
skadlig inverkan på konkurrensen.42
För att bedöma eventuella konkurrenshämmande effekter av selektiv distribution enligt
artikel 101.1 FEUF måste en distinktion göras mellan selektiv distribution som är rent kvalita-
tiv och selektiv distribution som är kvantitativ. Vid rent kvalitativ selektiv distribution väljs
återförsäljarna endast på grundval av objektiva kriterier som bestäms av varans natur, såsom
utbildning av försäljningspersonal, den service som ges vid försäljningsstället, att ett visst
urval produkter säljs osv. Selektiv distribution som är rent kvalitativ anses i allmänhet falla
utanför artikel 101.1 FEUF på grund av att den saknar konkurrenshämmande effekter, förut-
satt att tre villkor uppfylls. För det första måste produktens art kräva ett system med selektiv
distribution. För det andra måste återförsäljarna väljas på grundval av objektiva kvalitativa
kriterier. För det tredje får de fastställda kriterierna inte går längre än nödvändigt.43
Kommissionen fastställer i beslut 87/14/EEC Yves Rocher punkt 41 att Yves Rocher har
rätt att välja affärspartner, även neka sökanden som enligt företagets uppfattning inte har per-
sonliga egenskaper eller affärsmässiga kvalifikationer som är nödvändiga för att kunna till-
39
Henriksson, L. (2012). Sid. 38. 40
Henriksson, L. (2012), Sid. 112, 113. 41
Henriksson, L. (2012). Sid. 191. 42
Mendelsohn, M., Rose, S. (2002) Guide to the EC Block Exemption for Vertical Agreements. International Competition Law Series – Volume 4. Kluwer Law International, The Hauge. Sid. 88. 43
Henriksson, L. (2012). Sid. 191-192. I meddelande från kommissionen(2010/C 130/01) Riktlinjer om vertikala begränsningar punkt 175.
20
lämpa Yves Rochers affärskoncept. I beslut 89/94/EEC Charles Jourdan i punkt 27 sista
stycket finner kommissionen att Charles Jourdan Group har rätt att säkerställa att en franchi-
setagare har de nödvändiga professionella egenskaperna för att kunna genomföra sina åtagan-
den.
2.7 Svensk rätt och rättstillämpning En franchiseutredning tillsattes år 1984, 1987 överlämnades utredningens betänkande
SOU 1987:17 Franchising, med förslag till lag om franchising.44
I betänkandet framfördes synpunkter på att den föreslagna legaldefinitionen var alltför vag
och oprecis och att den saknade flera av de förutsättningar som utgör hörnstenar i franchise-
verksamhet.45
Förslagen fick därför kraftig kritik i remissförfarandet som följde varför regeringen hösten
1991 beslutade att lägga betänkandet till handlingarna.46
2003 gav justitiedepartementet en sakkunnig i uppdrag att utreda i vilken utsträckning som
den modellag som Unidroit47
utvecklat (se avsnitt 2.8) borde införas i Sverige. I uppdraget
ingick även att bedöma behovet av ytterligare åtgärder för att stärka franchisetagarnas ställ-
ning. Uppdraget redovisades i departementspromemorian Ds. 2004:55 Upplyst franchising.
Förslagen i promemorian behandlas senare i proposition 2005/06:98 Förstärkt skydd för fran-
chisetagare.48
Förslagen remissbehandlades och utmynnande i lag (2006:484) om franchisegivares in-
formationsskyldighet som trädde i kraft 1 oktober 2006.49
Bestämmelser i olika lagar kan tillämpas på varierande moment i ett franchiseförhållande.
I förhållande till konsumenterna gäller konsumenträttslig lagstiftning t.ex. marknadsföringslag
(2008:486), ML. Den immaterialrättsliga lagstiftningen reglerar frågor om främst firma och
varumärken men även patent som finns i franchising. Konkurrenslag (2008:579), KL är till-
lämplig om det kan konstateras att en franchiseverksamhet begränsar konkurrensen.50
2.7.1 Konkurrenslagstiftningen och franchising I förarbetena till KL anges att en avsikt med den föreslagna lagstiftningen bl.a. är att så långt
som möjligt uppnå materiell rättslikhet med EU:s konkurrensregler. Reglerna ska tillämpas
även på det område där den nationella rätten används ensam dvs. vid tillämpning av 2 kap. 1
och 2 §§ KL är EU rätten vägledande.51
Artikel 101.1 FEUF motsvaras i Sverige av 2 kap. 1 § KL med undantag för villkoret om
påverkan på handeln mellan medlemsstaterna. Bestämmelserna i artikel 101.1 FEUF får dock
enligt 101.3 FEUF förklaras inte tillämpliga på avtal eller grupper av avtal mellan företag,
44
Ds 2004:55 Upplyst franchising. Sid. 40. 45
Proposition 2005/06:98 Förstärkt skydd för franchisetagare. Sid. 65. 46
Ds 2004:55. Sid. 66. 47
International Institute for the Unification of Private Law. 48
Proposition 2005/06:98. Sid. 7. 49
Proposition 2005/06:98. Bilaga 5. Sid. 72. 50
Ds. 2004:55. Sid. 47-48. 51
Henriksson, L. (2012) Distributionsavtal – vertikala avtal och konkurrensrättsliga aspekter. Upplaga 1:1. Norstedts Juridik, Stockholm. Sid.27.
21
beslut eller grupper av beslut av företagssammanslutningar, samordnade förfaranden eller
grupper av samordnade förfaranden enligt fyra villkor. Villkoren i artikel 101.3. FEUF är ku-
mulativa. Bestämmelsen motsvaras i Sverige av 2 kap. 2 § KL.52
För att artikel 101 FEUF och 2 kap. 2-6§§ KL ska vara tillämpliga förutsätts att det är frå-
gan om ett avtal i konkurrensrättsligt hänseende. Avtalet ska vara vertikalt, mellan skilda eko-
nomiska enheter och inte endast tecknas i ett vertikalt sammanhang. Om ett avtal är förhanden
är det nödvändigt att analysera om avtalet innehåller konkurrensbegränsningar av den karaktär
som träffas av artikel 101.1 FEUF.53
De vertikala riktlinjerna innehåller viss information om definitionen av franchising. Fran-
chiseavtal är det mest uppenbara exemplet på när know-how överförs till köparen i marknads-
föringssyfte. Förutom tillhandahållandet av affärsidén innehåller normalt en kombination av
olika vertikala begränsningar avseende de distribuerade produkterna exempelvis selektiv dis-
tribution, konkurrensklausuler eller ensamåterförsäljaravtal.54
I Marknadsdomstolens beslut 2001:3 Interflora AB behandlas konkurrensklausuler som
tagits in i ett standardavtal som Interflora sänt till medlemmarna i Interflorakedjan. Avgö-
rande för om konkurrensklausulen omfattas av förbudet i 2 kap. 1 § KL är om klausulen,
hindrar eller snedvrider konkurrensen på ett märkbart sätt.
2.7.2 Avtalsvillkor i avtalslagen, AvtL
Vad gäller förhållandet mellan franchisegivaren och franchisetagaren kan flera avtalsrättsliga
bestämmelser bli aktuella i lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögen-
hetsrättens område, AvtL. Bestämmelserna i 3 kap. om rättshandlingars ogiltighet med gene-
ralklausulerna 33 och 36 §§ samt 38 § kan tillämpas på franchiseavtal.55
Enligt svensk rättspraxis tillämpas löftesprincipen som innebär att det föreligger bundenhet
för anbudsgivaren i och med att mottagaren tagit del av en offert, ett skriftligt anbud. Parterna
är därmed bundna av en rättshandling. Inom AvtL finns ett undantag om återkallelse som gör
att anbudet inte gäller och kan upphävas. Denna regel, Re integra-regeln, finns i AvtL 39 §.
Re integra-regeln ska tolkas så att om mottagaren av anbudet strax efter får reda på att det
förekommit ett misstag och att han ännu inte hunnit planera sina affärer efter offerten så är
detta inte bindande.56
Re integra-regeln har genom marknadsrättens nya regel om transaktionstestet, att en re-
klamåtgärd har verkat eller inte verkat bestämmande på en kunds affärsbeslut, ger nya tolk-
ningsmöjligheter.57
Regeln i 36 § AvtL innebär att ett avtalsvillkor får jämkas eller lämnas utan avseende, om
villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst,
senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Generalklausulen i 36 § nämner
även senare inträffade förhållanden. Den är tillämplig både på ursprunglig oskälighet som
52
Henriksson, L. (2012). Sid. 21. 53
Henriksson, L, (2012). Sid. 33. 54
Henriksson, L. (2012). Sid 197. 55
Ds. 2004:55 Upplyst franchising. Sid. 47. 56
Bergstrand, S-A. (2010) Om en glömd paragraf i Avtalslagen. I Värmlands Affärer nr 8 november 2010. Karl-stad. Sid. 34. 57
Bergstrand, S-A. (2010). Sid. 34.
22
avser omständigheterna vid avtalets tillkomst och efterföljande oskälighet som anknyter till
senare inträffade förhållanden.58
(Se även avsnitt 2.7.7)
När AvtL antogs 1915 var den anpassad till det dåtida handelslivets juridiska problem.
Utvecklingen av näringslivets affärsmodeller t.ex. franchising och allt större omsättning av
tjänster och immaterialrätter, ökad samverkan mellan offentliga och privata aktörer, standard-
avtalens utbredning, nya former för tvistlösning, där de flesta internationella affärstvister av-
görs genom skiljeförfarande, gör att AvtL inte svarar mot de behov som finns i dagens eko-
nomiska liv. Den allmänna avtalsrätten ska fungera både marknadsstödjande och marknads-
korrigerande. Att AvtL har överlevt i snart 100 år är bl.a. en följd av att den i stora delar är
dispositiv.59
HD hade i NJA 2007 s. 1018 Dalbo Bensin AB, Dalbo att ta ställning till ett avtalspaket
bestående av i huvudsak fyra avtal mellan parterna Dalbo och AB Svenska Shell, Shell. Ett
samarbetsavtal som gällde formerna för parternas samverkan vad gällde driften och verksam-
heten vid stationer inom Shellkedjan, nyttjanderätt till lokaler och markområden reglerades i
ett hyresavtal, samverkan i butikskedjan genom ett Selectavtal samt driften av biltvättverk-
samhet genom ett Reflexavtal. De fyra avtalen bildade en enhet och om något av avtalen upp-
hörde skulle samtliga avtal upphöra att gälla vid samma tidpunkt. Beslutet gällde om Shell
hade rätt att säga upp avtalen med Dalbo. Skälet till uppsägningen var att Shell genomförde
en omstrukturering av verksamheterna i Europa som innebar att verksamheterna skulle drivas
i Shells egen regi via dotterbolag. Shell hänvisar i sin talan samarbetet med Dalbo var en form
av franchising, via licensiering som regleras i 6 kap. 4 § varumärkeslag (2010:1877), VML
har Dalbo genom samarbetsavtalet givits tillstånd att använda Shells varumärke. Dalbo har i
egenskap av licenstagare enligt samarbetsavtalet inte kunnat överlåta denna rättighet.
Shell sade upp hyresavtalet på grund av strukturell omorganisering och betalade Dalbo en
viss ersättning för inventarier och lager. HD gör den bedömningen att hyresavtalet är kombi-
nerat med annan nyttjanderätt, framför allt rätt att driva rörelse. Avtalsförhållandet mellan
Shell och Dalbo är omfattande och hyresavtalet ingår i ett avtalskomplex, jämkning med stöd
av 36 § AvtL är under dessa omständigheter inte tillämplig.
2.7.3 Avtalsvillkor i lagen om avtalsvillkor mellan näringsidkare, AvLN Lag (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare, AvLN är utformad med 1971 års av-
talsvillkorslag för konsumentförhållanden som förebild. Lagen syftar till att vara ett instru-
ment för sanering av främst småföretagens avtalsvillkor. Enligt 1 § AvLN kan marknadsdom-
stolen förbjuda en näringsidkare som ställer upp avtalsvillkor i förhållande till annan nä-
ringsidkare som är att anse som oskäligt, att fortsättningsvis ställa upp samma eller väsentlig-
en samma villkor i liknande fall. Det speciella med AvLN i jämförelse med bl.a. 36 § AvtL
ligger främst i talerätten, handläggningsordningen och sanktionen.60
58
Ds 2004/05:55. Sid 50-52. 59
Flodgren, B. (2012) Den svenska avtalslagen snart 100 år. Juridisk Tidskrift Nr 1 2012/13. Sid. 14-25. www.jt.se (Hämtat 2012-12-03) 60
Ds. 2004:55. Sid. 55-56.
23
2.7.4 Immaterialrättsligt skydd Varumärkes- och firmarätten skyddar kännetecken. Mönsterskyddslag (1970:485), ML regle-
rar ensamrätt till en produkts mönster eller särprägel. Kravet är då enligt 2 § tredje stycket ML
att mönstret har en särprägel och hos en kunnig användare ger ett nytt helhetsintryck. Med
varumärke enligt VML menas ett kännetecken som en näringsidkare använder för att särskilja
den egna verksamhetens varor och tjänster från andra näringsidkares. En firma enligt firmalag
(1974:156), FL är den benämning under vilken en näringsidkare driver sin verksamhet. Skill-
naden mellan varumärke och en firma ligger i kännetecknets funktion. Varumärket symbolise-
rar en viss näringsidkares varor. Firma symboliserar själva rörelsen. Skyddet för såväl varu-
märke som firma innebär att ingen annan än kännetecknets innehavare får använda ett med
det skyddade kännetecknet förväxlingsbart sådant.61
Marknadsdomstolen prövar i beslut 2001:3 Dnr A 15/99 Interflora AB en konkurrensklau-
sul vars syfte är att skydda Interflorakedjans gemensamma koncept, identitet och profil
gentemot konkurrenterna. Know-how överförs och gemensamma investeringar görs. Vid så-
dant förhållande anser domstolen att kedjan har ett beaktansvärt behov av att kunna skydda de
gemensamma tillgångarna.
2.7.5 Sekretess och skydd för företagshemligheter Ett företags konkurrensförmåga är i betydande utsträckning beroende av den samlade kun-
skapen inom företaget om; produktion, utveckling, branschförhållanden, affärsförbindelser,
marknadsföring och administration. Denna kunskap är företagets unika eller strategiska kun-
nande, den betraktas som en företagshemlighet.62
Enligt förarbetena till lag (1990:409) om skydd för företagshemlighet, FHL kan en uppgift
anses så väsentlig för näringsverksamheten att ett röjande skulle förändra konkurrensför-
mågan i negativ riktning, dvs. medföra skada, bör uppgiften enligt lagens förarbeten anses
utgöra en företagshemlighet.63
Sekretessbestämmelser med hänsyn främst till skyddet för enskilds ekonomiska förhållan-
den regleras (numera) i offentlighets- och sekretesslag (2009:400) OSL, 36 kap. 2 § som be-
handlar sekretess i mål om en enskilds affärs eller driftsförhållanden hos domstol. Lagen till-
lämpas när behovet av sekretess är kännbart t.ex. i fall när en företagshemlighet annars skulle
röjas. Regeln innebär att sekretess gäller för företagshemlighet eftersom det måste anses med-
föra en avsevärd skada för näringsidkaren om en företagshemlighet röjs.64
Marknadsdomstolen förordnar i beslut 2001:3 Dnr A 15/99 Interflora AB enligt (numera) i
36 kap. 2 § lag OSL om sekretess för uppgifter om affärs- och driftsförhållanden. Förhand-
lingen hölls därför inom stängda dörrar.
61
Bernits, U. m.fl. (2009). Sid. 222. 62 Svensson, C.A., Stenlund, A., Brink, T., Ström, L-E., Carlén-Wendels, T.(2010) Praktisk marknadsrätt. Upplaga
8:1. Norstedts Juridik, Stockholm. 865. 63
Svensson, T. m.fl. (2010). Sid. 867. 64
SOU 2008:65. Förstärkt skydd för företagshemligheter. Sid. 294-295.
24
2.7.6 Franchisegivarens informationsplikt Lag (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet, LFI innehåller bestämmelser om
franchisegivares skyldighet att innan ett franchiseavtal ingås ge franchisetagaren viss inform-
ation.
Skälet för en lagreglering av franchising är att franchisetagaren är den svagare parten, ofta
utan större erfarenhet av företagande som går in i ett långsiktigt avtalsförhållande med omfat-
tande åtaganden och med små möjligheter att påverka villkoren. Syftet med lagstiftningen bör
därför främst vara att skapa goda förutsättningar för genomtänkta och balanserade avtal på
franchiseområdet.65
Marknadsdomstolen har under åren 2008 – 2011 inte handlagt något mål enligt lag
(2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet.66
Underlåtenhet att lämna information enligt 4 § LFI regleras genom 5 § fjärde stycket LFI
och bestämmelser i 24 § marknadsföringslag (2008:486), MFL
2.7.7 Skiljeklausuler i franchiseavtal - jämkning mellan näringsidkare Till grund för ett skiljeförfarande ligger i allmänhet ett skiljeavtal. Skiljemän kan dock i vissa
fall grunda sin behörighet att avgöra en tvist på en författningsbestämmelse. Det handlar då
om vad som benämns legalt skiljeförfarande. I de flesta fall av legala skiljeförfaranden finns
en hänvisning i författningen som innebär att förfarandet ska följa reglerna i lag (1999:116)
om skiljeförfarande, LSF. De inledande bestämmelserna i denna lag tar sikte på skiljeförfa-
randen som grundas på ett skiljeavtal eller en därmed jämställd rättshandling. Skiljeavtalets
giltighet och tillämplighet prövas i princip med utgångspunkt i allmänna avtalsrättsliga regler,
däribland den allmänna jämkningsregeln i 36 § AvtL.67
Skiljeavtalet anger gränserna för vilka frågor som kan prövas av skiljemännen. Skiljemän-
nens behörighet att avgöra en hänskjuten tvist grundar sig också på skiljeavtalet. Det är av
största vikt att ett skiljeavtal utformas med eftertanke såväl när det gäller vilka frågor som ska
kunna överlämnas till avgörande av skiljemän som när det gäller eventuella avvikelser från
reglerna i LSF.68
Grunden för skiljeförfarandet är skiljeavtalet. Detta avtal bygger på parternas rätt att för-
foga över tvistemålet. Utgångspunkten är att skiljeavtal kan ingås beträffande frågor som par-
terna fritt kan träffa förlikning om. Sådana frågor betecknas dispositiva till skillnad från in-
dispositiva. En första förutsättning för ett skiljeavtal är att parterna kan förfoga över tvistefö-
remålet. Parterna måste därför enligt civilrättsliga regler vara rättskapabla och kunna förfoga
över tvisteföremålet.69
Ett skiljeavtal kan vara ett fristående avtal, men den vanligast förekommande typen av
skiljeavtal ingår som en del i ett annat avtal och föreskriver att tvister i anledning av huvudav-
talet ska avgöras av skiljemän. Man talar i det sist nämnda fall oftast om en skiljeklausul. Ett
65
Proposition 2005/06:98. Sid. 13-14. 66
Marknadsdomstolen, årsredovisning budgetåren 2010 och 2011. Sid. 5 respektive sid. 5. 67
Olsson,B. och Kvart, J. (2000) Lagen om skiljeförfarande. En kommentar. Upplaga 1:1. Norstedts Juridik AB, Stockholm. Sid. 28. 68
Olsson,B. och Kvart, J. (2000). Sid. 28-29. 69
Olsson,B. och Kvart, J. (2000). Sid. 29.
25
skiljeavtal kan också ingås genom en hänvisning till allmänna avtalsvillkor som innehåller en
skiljeklausul.70
Skiljeförfarande är ett helt privat förfarande för avgörande av kommersiella tvister. Skilje-
förfarande kan komma till stånd endast om parterna är överens härom, vilket kan ske genom
att ta in en skiljeklausul i avtalet, eller sedan tvisten har uppkommit. I stället för att hänvisa
till en nationell lag om skiljeförfarande kan hänvisas till skiljeförfarandereglerna hos fasta
skiljedomsinstitut som exempelvis Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut eller till
Internationella handelskommaren som har ett ofta anlitat skiljedomsinstitut.71
Ett franchiseavtal innehåller vanligtvis en skiljeklausul.72
En fördel ur franchisegivarens perspektiv, är att ett skiljeförfarande, till skillnad från en
rättegång vid allmän domstol, inte är offentlig. Skiljeförfarandet möjliggör därför att uppgifter
och förhållanden som berör själva affärskonceptet inte avslöjas.73
En nackdel med skiljeklausuler är att ett skiljeförfarande ofta kan bli kostsamt. Tvister med
ekonomiskt inte jämbördiga parter, kan drabba en resurssvag part hårt.74
En part som är bunden av ett skiljeavtal kan ofta avstår från att hävda sin rätt på grund av
kostnadsskäl. Det händer även när tvisten ska prövas i en rättegång vi allmän domstol, men
oftare när parterna är bundna av skiljeavtal. Snabbheten i skiljeförfarandet kan i dessa fall
eventuellt minska de indirekta partskostnaderna. Det är inte godtagbart att part genom ett skil-
jeavtal ska hindras från att få sin sak prövad av allmän domstol samtidigt som parten inte har
råd att hävda sin rätt i ett skiljeförfarande.75
Ett skiljeavtal kan även mellan inte jämbördiga parter innehålla en föreskrift som innebär
att den starkare parten står för hela eller större delen av kostnaderna för förfarandet oavsett
utgången i målet. I den mån kostnadsfördelningen medför att även den svagare parten anser
sig ha möjlighet att göra sin rätt gällande i ett skiljeförfarande finns det inte skäl att förbjuda
ett sådant skiljeavtal även om det avser framtida tvister. Det föreslås därför en särskild kost-
nadsregel som begränsar en underlägsen parts ansvar för ersättning till ett basbelopp. Ut-
gångspunkten för förslaget är att skiljeavtalet får anses vara tillkommit i den starkare partens
intresse och att det därför är rimligt att en del av kostnaderna övervältras på denne oavsett
utgången i tvisten.76
Frågan om tillämpning av 36 § AvtL på skiljeklausul i franchiseavtal behandlas av Högsta
domstolen, HD i målet Acard Sverige AB. I avgörandet fastställer domstolen att huvudprinci-
pen vid tillämpning av 36 § AvtL på skiljeklausuler får anses vara att sådana som regel står
sig i avtal mellan näringsidkare, åtminstone om de anses som jämställda. Parter i ett franchi-
seavtal kan inte alltid anses helt likställda. I själva franchiseavtalets konstruktion ligger att
franchisetagaren intar en i vissa avseenden underlägsen ställning. Franchiseavtalet är av ut-
tryckligt kommersiell natur. Franchisetagaren befinner sig normalt inte i något tvångsläge
gentemot franchisegivaren när avtalet ingås. Utgångspunkten måste vara att affärsmässiga
överväganden styr parternas handlande. Även om avtalet ofta är förenat med ett avsevärt eko- 70
Olsson,B. och Kvart, J. (2000). Sid. 33. 71
Stenberg, H. (2005). Sid. 247-248. 72
Proposition 2005/06:98. Sid. 16. 73
Proposition 2005/06:98. Sid. 16-17. 74
Proposition 2005/06:98. Sid. 17. 75
SOU 1995:65 Näringslivets tvistlösning. Sid. 204-205. 76
Proposition 1998/99:35. Sid. 52-53.
26
nomiskt åtagande från franchisetagaren. De skäl som anförs anses inte generellt lämna en skil-
jeklausul i franchiseavtal utan avseende.77
Beträffande jämkning mellan näringsidkare se avsnitt 2.7.2.
2.8 Internationella riktlinjer Inom ramen för det arbete som bedrivs inom Unidroit i fråga om franchising antogs 2002 en
modellag, Unidroits Model Franchise Disclosure Law, UMFDL för nationell lagstiftning om
informationsplikt för franchisegivare gentemot tilltänkta franchisetagare. UMFDL är en di-
sclosure law som endast reglerar vilken information som en franchisegivare ska ge en tilltänkt
franchisetagare. Syftet med UMFDL är att göra det möjligt för franchisetagaren att fatta ett
välinformerat beslut innan ett franchiseavtal tecknas.78
Därjämte finns en modell för avtalstext för franchiseavtal utarbetad av ICC (Internationella
handelskammaren) ICC Model International Franchising Contract vilken kan användas med
hänvisning till UMFDL så att iakttagande av informationsplikten blir en förutsättning för av-
talet.79
3 Rättspraxis
3.1 EU-domstolen Mål 161/84 Pronuptia de Paris
Målet behandlar tolkningen av artikel 101 FEUF och av kommissionens förordning nr. 67/67
av den 22 mars 1967 om tillämpning av fördragets artikel 101.3 FEUF på vissa grupper av
ensamåterförsäljaravtal. Frågorna har uppkommit inom ramen för en tvist mellan franchisegi-
varen Pronuptia de Paris GmbH dotterbolag till ett franskt bolag med samma namn som säljer
bröllopskläder och franchisetagaren Irmgard Schillgallis som driver en affärsverksamhet un-
der namnet Pronuptia de Paris. Tvisten rör franchisetagarens skyldighet att till franchisegiva-
ren betala utestående licensavgifter för sin omsättning under åren 1978-1980.
3.2 EU kommissionen 89/94/EEC Commission Decision of 2 December 1988 Charles Jourdan
Charles Jourdan Holding AG är ett Schweiziskt företag som äger ett stort antal företag i
Frankrike, samt i såväl övriga EU som utanför EU. Charles Jourdan Group producerar och
distribuerar skor och andra lädervaror, samt accessoarer och konfektions kläder av egen de-
sign. Produktion och distribution sker genom dotterföretag, oberoende detaljhandlare eller
franchising. Distributionen av företagets produkter sker genom; filialer, franchiseavtal, fran-
chiseavtal för en avgränsad del av en försäljningslokal eller genom traditionella återförsäljare.
Kommissionen undersöker i beslut 89/94/EEC om standardformen för det detaljhandelsavtal
som Charles Jourdan Group sluter med sina franchisetagare är förenlig med artikel 101.3
FEUF genom att medverka till en förbättrad distribution av varor. I överensstämmelse med
77
NJA 1992. Sid. 290. 78
Proposition 2005/06:98. Sid. 10-11, och bilaga 1. Sid. 45-62. 79
I Stenberg, H. (2005). Sid. 380-405.
27
artikel 2 i förordning nr 17 första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och
86 kan kommissionen, efter ansökan från berört företag, fastslå att på grundval av sakförhål-
landen inte finns anledning att ingripa med stöd av artikel 101. FEUF.
88/604/EEC Commission Decision of 14 November 1988 ServiceMaster
ServiceMaster Limited (England) aviserade en standardform för franchiseavtal beträffande
utförande av hushållsnära tjänster som rengöring och underhåll inom EU. Avtalet avser tjäns-
tefranchising där skyddet för franchisegivarens know-how och anseende är ännu mer livsvik-
tig än det gäller distribution av varor. Franchisegivaren måste när avtalet med en franchiseta-
gare har upphört säkerställa att know-how och immateriella tillgångar inte tillkommer konkur-
renterna. Konkurrensklausuler är nödvändiga för att undvika att den know-how som Service-
Master tillhandhåller franchisetagarna blir allmänt känd. Franchisegivaren har därför rätt att ta
med bestämmelser i avtalet som under andra omständigheter skulle falla under artikel 101.1
FEUF. I överensstämmelse med artikel 101.3 FEUF fastställer kommissionen att den stan-
dardform för tjänstefranchiseavtal som ServiceMaster sluter med sina franchisetagare är för-
enlig med denna artikel.
87/14/EEC Commission Decision of 17 December 1986 Yves Rocher
Yves Rocher marknadsför sina produkter i 50 länder och har utanför Frankrike 15 helägda
marknadsföringsbolag. Företaget startade 1970 som postorderföretag för distribution av den
egna tillverkningen av kosmetika i en bred bemärkelse. Yves Rocher hade (1980-talet) om-
kring 1000 franchisetagare och driver utvecklingsprojekt för framtida expansion. Franchiseav-
talen för distributionsnätverket innehåller konkurrensbegränsningar som träffas av artikel
101.1 FEUF. Konkurrensbegränsningar som är nödvändiga för att etablera och upprätthålla
nätverket. Sannolikheten för att en franchisetagare skulle investera i en verksamhet är låg, om
inte det fanns ett visst konkurrensskydd gentemot andra franchisetagare och moderföretaget.
Kommissionen beslutar av den anledningen att i överensstämmelse med artikel 101.3 FEUF
är artikel 101.1 FEUF inte tillämpbar på Yves Rocher gruppens franchiseavtal.
87/407/EEC Commission Decision of 13 July 1987 Computerland
Franchisesystemet Computerland, CLE är ett helägt dotterföretag till Computerland Corporat-
ion California. CLE har dotterföretag i ett antal EU-länder däribland ett dotterföretag i Lux-
emburg som distribuerar produkter till franchisenätverket och regionala kontor som ombesör-
jer marknadsföring och olika stödtjänster för franchisetagarna. Computerland gruppen finns
över hela världen. Verksamheten i Europa startade i slutet av 1970-talet och antalet försälj-
ningsställen ökar inom EU. Nätverket CLE är ett system för distributionsfranchising av
microcomputervaror, franchisetagarna tillhandahåller även stödtjänster före såväl som efter
försäljning, till största delen till företagskunder. Franchisetagarna väljs efter personliga och
ekonomiska förhållanden och tidigare erfarenheter från detaljhandel. Bestämmelser som är
ägnade till att bevara franchisegivarens know-how från att bli tillgängligt för konkurrenter och
geografiska restriktioner är bestämmelser som kan betraktas som konkurrenshindrande enligt
artikel 101.1 FEUF, men på grund av franchiseavtalets syfte, i stället faller i stället under arti-
kel 101.3 FEUF.
28
3.3 Högsta domstolen NJA 2007 s. 1018 Dalbo Bensin AB
Dalbo Bensin AB hyrde sedan år 1992 en bensinstationsanläggning av och var återförsäljare
till Svenska Shell. Verksamheten bedrevs på en fastighet ägd och hyrd av Shell. År 1995 om-
reglerades avtalsförhållandet mellan parterna, varvid tidigare avtal ersattes av ett avtalspaket
bestående av i huvudsak fyra avtal. Ett ”Samarbetsavtal för servicestationen” bestämde for-
merna för parternas samverkan vad gällde driften och verksamheten vid stationer inom Shell-
kedjan. Dalbo Bensins nyttjanderätt m.m. till lokaler och markområden reglerades i ett särskilt
”Hyresavtal.” Dessutom fanns ett ”Selectavtal” rörande samverkan i en butikskedja och ett
”Reflexavtal rörande drift av biltvättverksamhet. De fyra avtalen bildade en enhet. Det angavs
i samarbetsavtalet att de andra tre avtalen utgjorde del av samarbetsavtalet och att inget av
avtalen kunde upphöra självständigt dvs. upphörde något av avtalen skulle alla upphöra att
gälla vid samma tidpunkt. Avtalen utgör ett sammanhållet avtalskoncept vilket är att betrakta
som ett enda avtal. I maj 2000 sade Shell upp alla avtal med Dalbo Bensin, den anledning som
angavs var att Shell avsåg att själv via dotterbolag bedriva verksamheten vid bensinstationen.
Hovrätten och tingsrätten finner att Shells intresse att driva bensinstationen i egen regi inte
kan anses lika starkt som Dalbo Bensins intresse att behålla lokalen. Shell har därför inte haft
befogad anledning att säga upp Dalbo Bensin. Skiljaktiga i HD framhåller att i franchising
intar en franchisetagare ofta en underlägsen ställning i förhållande till franchisegivaren och att
franchisetagaren i flera avseenden framstår som särskilt utsatt jämfört med parter i andra
kommersiella förhållanden. I domskälen finner HD att Shells önskan att driva bensinstationen
i egen regi får anses vara ett sakligt skäl att säga upp hyresavtalet. Shell har betalat en av-
gångsersättning till Dalbo Bensin och det får anses att Shell haft befogad anledning att säga
upp hyresavtalet. I komplext avtalsförhållande kan bestämmelser om indirekt besittnings-
skydd inte jämkas med stöd av 36 § AvtL.
NJA 1992 s. 290 Acard Sverige AB
Målet behandlar tillämpning av 36 § AvtL på skiljeklausul i franchiseavtal. Franchisegivare är
Acard Sverige AB, franchisen avser en affärsidé benämnd ”Affärskonceptet.” Franchisetaga-
ren, LL önskade redan efter några månader att överlåta sitt distrikt till en annan person, varvid
franchisetagaren erhöll godkännande av överlåtelsen från Acard AB. Skälen till att franchise-
avtal innehåller skiljeklausuler är dels att en tvist ska kunna lösas snabbt, dels att den know-
how som ligger till grund för affärskonceptet inte ska spridas utanför kretsen av franchiseta-
gare. Franchiseavtal ingås mellan näringsidkare och det är väsentligt att så långt som möjligt
upprätthålla stabilitet och förutsebarhet i affärsförhållanden. Stor försiktighet måste därför
iakttagas när det gäller att jämka avtal mellan två näringsidkare med stöd av 36 § AvtL.
Frågan i målet är om en skiljeklausul i ett franchiseavtal ska lämnas utan avseende. Domsto-
len finner att det generellt inte finns skäl att lämna en skiljeklausul i franchiseavtal utan avse-
ende.
29
3.4 Marknadsdomstolen Beslut 2001:3 Dnr A 15/99 Interflora AB
Målet gäller en konkurrensklausul som intagits i ett standardavtal som Interflora sänt till med-
lemmarna i Interflorakedjan. Avgörande för bedömningen för om konkurrensklausulen omfat-
tas av förbudet i 2 kap.1 § KL är om klausulen hindrar, begränsar eller snedvrider konkurren-
sen på ett märkbart sätt. Enligt domstolens mening måste Interfloras verksamhet anses utgöra
skilda relevanta marknader. Marknaden för detaljhandel i Sverige och marknaden för bloms-
terförmedling, inklusive blomstercheckar, i Sverige. Interflora har en marknadsandel om mel-
lan 10 och 20 procent och med tanke på det beaktansvärda behovet att skydda kedjans gemen-
samma tillgångar finner marknadsdomstolen att: Klausulens förbud mot att delta i konkurre-
rande kedjesamarbete inte medför sådana utestängningseffekter eller sådant hinder för kon-
kurrenter att inträda på blomsterdetaljhandelsmarknaden att konkurrensen blir begränsad. Be-
träffande förhållandena på blomsterförmedlingsmarknaden vid bedömningen av klausulens
konkurrensbegränsande verkningar, där bör hänsyn tas till det antal butiker som anlitas för
förmedlingsuppdrag av konkurrerande blomsterhandlare. Marknadsdomstolen bedömer att
klausulen vad gäller blomsterförmedlingstjänster inte kan anses ha någon märkbart konkur-
rensbegränsande effekt som avses i 2 kap. 1 § KL.
3.5 U.S. Supreme Court GTE Sylvania, Inc. 433 U.S. 36 (1977). Argued February 28 1977, decided
June 23 1977.
GTE Sylvania, Inc tillverkade och sålde TV-apparater genom sitt Home Entertainment Pro-
duct Division eller genom självständiga distributörer. År 1962 antog företaget ett franchisesy-
stem och avvecklade grossisterna och började sälja TV-apparaterna direkt till utvalda mindre
distributörer. I målet görs en skälighetsprövning (rule of reason) för om franchisesystemet
kunde utgöra ett konkurrenshinder. Endast de regler som märkbart hindrar, begränsar eller
snedvrider konkurrensen kan anses hindra en fri konkurrens.
4 ANALYS I detta avsnitt diskuteras utifrån uppsatsens syfte och frågeställningar det rättsliga material
som ingår i utredningen av rättsläget kring regelverket för franchiseavtal och skyddet för ett
affärskoncept. För att på ett åskådligt sätt belysa viktiga klausuler i franchiseavtal och vad
som avses med goda avtal respektive dåliga avtal och varför vissa avtal är dåliga citeras klau-
suler i autentiska franchiseavtal. I avsnitt 4.1 behandlas avtalen ur franchisegivarens perspek-
tiv i avsnitt 4.2 ur franchisetagarens eller den enskilde företagarens perspektiv. Avsnitt 4.3
behandlar konsumentperspektivet på franchising. De citerade exempel som tas upp är häm-
tade från rättspraxis i Högsta domstolen och Marknadsdomstolen samt från franchiseavtalen i
Bilaga 1 och 2.
4.1 Skyddet för affärskonceptet Det centrala i ett franchisesystem är affärskonceptet som också visar på skillnaden mellan
franchising som affärsmetod och andra affärsmetoder. Franchising är skapande av ett affärs-
nätverk som är knutet till ett affärskoncept. Oberoende om affärskonceptet gäller tjänstefran-
30
chising, industriellfranchising eller distributionsfranchising gäller för alla typer att det i grun-
den finns ett speciellt know-how som måste skyddas för att komma till konkurrenternas kän-
nedom.
Med en franchise menas enligt kommissionens förordning nr 4087/88 en grupp industriella
eller intellektuella rättigheter som hör samman med varumärke, varukännetecken, speciell
inredning i butikslokal, program för managementstöd, design, copyrights, know-how eller
patenträttigheter, som utnyttjas för återförsäljning av varor eller för att tillhandhålla tjänster
till slutförbrukare.
Franchiseavtal består av licenser där franchisegivaren upplåter en franchise/en rätt att an-
vända franchisegivarens varumärke och kännetecken. Franchisetagaren betalar till franchise-
givaren en engångsavgift och en löpande avgift oftast beroende på försäljningsresultat för att
få tillgång till givarens affärskoncept.
Affärskonceptet skyddas för att komma till konkurrenternas kännedom genom konkur-
rensklausuler i franchiseavtalet. Det immaterialrättsliga skyddet har sin grund i VML och FL
samt genom bestämmelser i OSL och FHL. Avtalsvillkoren mellan franchisegivare och fran-
chisetagare regleras genom AvtL och AvLN. Tvister mellan parterna regleras genom skilje-
klausuler i avtalen.
4.1.1 Konkurrensklausuler EU:s konkurrensregler ska tillämpas och är vägledande även på det område där den nationella
rätten används ensam som vid tillämpningen av 2 kap. 1 och 2 §§ KL. Enligt artikel 101.1
FEUF gäller förbud för konkurrensbegränsande åtgärder men enligt artikel 101.3 FEUF för-
klaras förbudet inte tillämpligt på vertikala avtal. Villkoren för tillämpligheten återfinns i arti-
kel 2.3 VGUF. Premissen är att det vertikala avtalet innehåller bestämmelser om överlåtelse
till köparen av immateriella rättigheter, under förutsättning att bestämmelserna inte utgör av-
talens primära syfte och att de direkt avser användning, försäljning eller återförsäljning av
varor eller tjänster av köparen eller köparens kunder.
Syftet med konkurrensklausuler i franchiseavtal är att skydda franchisegivarens affärskon-
cept och den know-how som överförs från givare till franchisetagare. För att vara tillåten
enligt KL måste en konkurrensklausul vara nödvändig för att skydda know-how som franchi-
segivaren överför till franchisetagaren. Know-how definieras i artikel 1g VGUF som en viss
mängd inte patenterad praktisk information som är ett resultat av franchisegivarens erfarenhet
och beprövad metod, som är hemlig, väsentlig och identifierad.
Konkurrensklausulerna fyller olika funktioner beroende på vilket syfte som klausulen ska
uppfylla. Det är hela affärsnätverkets know-how och intressen, med franchisegivaren och
samtliga franchisetagare, som konkurrensklausulen ska skydda från obehörigas kännedom.
Samtliga företag i nätverket har satsat kapital antingen som franchisegivare på uppbyggnad
och utveckling av ett know-how eller som franchisetagare på tillgång till know-how.
I god tid innan franchiseavtal ingås ska en franchisegivare skriftligen ge blivande franchi-
setagare information enligt 3 § punkt 6 i LFI med uppgift om konkurrensförbud som ska gälla
under eller efter den tid som franchiseavtalet gäller.
Nedan följer några exempel på hur konkurrensklausuler kan vara konstruerade i förhål-
lande till dessas funktion i franchiseavtalet. Funktionen beror på om bestämmelsen gäller för
31
tiden medan avtalet pågår eller efter det att avtalstiden upphört. Det finns även ett exempel på
där franchisegivaren tar med båda konkurrensbegränsningsfunktionerna i en och samma klau-
sul.
Under avtalstiden
I beslut 2001:3 Interflora AB har Marknadsdomstolen att ta ställning till en konkurrensklausul
som tagit in i ett standardavtal.
”Handlaren får ej direkt eller indirekt delta i med Interflora konkurrerande verksamhet inklu-
sive Interfloras produkter Blommogram och Blomstercheckar.”80
Här är ett exempel på ett gott avtal. Klausulen syftar till att skydda nätverkets gemen-
samma profil och tillgångar och värden i know-how. Det vertikala samarbetet inom Interflora
är jämförbart med franchiseverksamhet och har därför stöd i VGUF och i 2 kap. 2 § KL. En-
ligt Marknadsdomstolens bedömning medförde konkurrensklausulen ingen utestängning eller
märkbart konkurrensbegränsande effekt på de relevanta marknaderna och var därför tillåten ur
konkurrensrättsligt hänseende.
Ett annat exempel är hämtat från ett autentiskt franchiseavtal Superb Trading i Sverige AB,
STAB. Företaget marknadsför enligt ett särskilt utarbetat kvalitetsfoderprogram, hund- och
kattfoder samt andra tillbehör för hundar och katter. STAB har utarbetat ett marknadssystem
för bolagets produkter, vilka säljs under varumärket Husse.
STAB klausul (8).
”Franchisetagaren och/eller dess ägare förbinder sig att under avtalstiden inte, vare sig di-
rekt eller indirekt, engagera sig i konkurrerande verksamhet inom Hussekedjans verksam-
hetsområde.” 81
Här är det franchisegivaren som i avtalet under rubriken konkurrens under avtalstiden
anger riktlinjerna för hur franchisetagaren ska förhålla sig till konkurrerande verksamheter
under avtalstiden. Klausulen är i enlighet med 2 kap. 2 § KL och verkar därmed inte konkur-
renshindrande, men främjande för skyddet av varumärkets know-how.
Under och efter avtalstiden
Svenska Gardinbussen AB, GB arbetar med produkter avseende den inre fönstermiljön, ge-
nom uppsökande verksamhet. Försäljningen sker företrädesvis till företag, offentliga inrätt-
ningar och privatpersoner.
Franchisegivaren vill tillförsäkra sig om att know-how varken under eller efter avtalstiden
upphörande inte direkt överförs till konkurrenter.
GB klausulen (26).
”Franchisetagaren och dess ägare förbinder sig att under avtalstiden inte direkt eller indirekt
bedriva eller vara intressent i verksamhet som konkurrerar med den verksamhet som omfattas
av detta avtal. Detta konkurrensförbud skall även gälla för en tid av 12 månader efter avtalets
80
Rättspraxis Marknadsdomstolen. Avsnitt 3.4. 81
Bilaga 2.
32
upphörande, oavsett anledningen härtill och omfatta en geografisk yta som omfattar Området
samt 50 kilometer utanför Områdets gränser.” 82
Bestämmelser som är absolut nödvändiga för att skydda franchisegivarens affärsmetoder
eller know-how utgör ingen konkurrensbegränsning i den mening som avses i 2 kap. 1 § KL.
Detsamma gäller för under avtalets löptid som en rimlig tid därefter att franchisetagaren inte
startar en verksamhet med samma eller liknande syfte i ett område där franchisetagaren kan
komma att konkurrera med deltagarna i distributionsnätet.
Efter avtalstiden
STAB tar i franchiseavtalet upp en klausul (12.2) som omfattar konkurrens och sekretess.
Första stycket.
När ett affärskoncept omfattar ett know-how i form av produktion av en eller flera tjänster
är det nödvändigt för franchisegivaren att skydda detta know-how som utgör grunden för kon-
ceptets identitet.
”Franchisetagaren och/eller dess ägare får inte direkt eller indirekt, under en period av ett
(1)år efter avtalets upphörande driva rörelse med verksamhet, som kan anses konkurrera med
konceptet Husses verksamhet. Franchisetagaren och/eller dess ägare får inte heller i annans
rörelse eller som självständig rådgivare, främja verksamhet som kan anses konkurrera med
Husses produkter.”83
Franchisetagarens åtaganden att under en tid av ett år efter det att avtalet upphört inte en-
gagera sig i konkurrerande verksamheter inom vilken franchisetagaren tidigare utfört tjänster.
Denna bestämmelse ger även franchisegivaren en möjlighet till att etablera en ny verksamhet i
den tidigare franchisetagarens område.
Andra stycket:
En konkurrensklausul kan användas till att säkerställa att företagshemligheter inte kommer
till allmän kännedom. Enligt 1 § första stycket FHL är företagshemlighet sådan information
om affärs- och driftsförhållanden i en näringsidkares rörelse som näringsidkaren håller hemlig
och vars röjande är ägnat att medföra skada för honom i konkurrenshänseende.
”Enligt vad som framgår under punkt 2.2 (Kundrättighet) och punkten 6.7 (Kundregister)
tillhör äganderätten till upparbetade kundregister STAB, franchisetagaren äger inte efter
avtalets upphörande rätten att kopiera eller använda tidigare framställda kopior av kundre-
gistret. Användandet av kundregistret, i egen verksamhet eller genom överlåtelse till annan,
efter detta avtals upphörande utgör överträdelse av denna konkurrensklausul.”84
Enligt 1 § andra stycket FHL förstås både sådana uppgifter som har dokumenterats i någon
form och enskilda personers kännedom om ett visst förhållande, även om det inte har doku-
menterats på något särskilt sätt. Den företagshemlighet som i detta fall skyddas från konkur-
renternas kännedom är konceptet Husses orderhanteringssystem och kundregister.
82
Bilaga 1. 83
Bilaga 2. 84
Bilaga 2.
33
Tredje stycket:
Regler om skadestånd för obehörigt nyttjande eller röjande av företagshemligheter finns i
5 – 10 §§ FHL. Enligt 6 § FHL är den som uppsåtligen eller av oaktsamhet utnyttjar eller röjer
en företagshemlighet hos en näringsidkare som han i förtroende har fått del av i samband med
en affärsförbindelse med denne ska ersätta den skada som uppkommer genom hans förfa-
rande.
”Vid överträdelse av denna konkurrensklausul ska franchisetagare och franchisetagarens
ägare solidariskt till franchisegivaren utge ett vite om tvåhundratusen (200.000) SEK eller
högre belopp som franchisetagarens skada uppgår till.”85
I enlighet med 8 § FHL ska den som uppsåtligen eller av oaktsamhet röjer en företagshem-
lighet ersätta den skada som uppkommer genom hans eller hennes förfarande. Detsamma gäl-
ler för den som utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som, enligt vad han eller hon inser
eller bör inse, har röjts i strid med OSL.
Franchisegivare har enligt 1 § LFI att innan franchiseavtal ingås ge franchisetagaren viss
information. Samma lag 3 § första stycket punkt 6 reglerar uppgifter om konkurrensförbud
som ska gälla under eller efter den tid som franchiseavtalet gäller.
Konkurrensförbudet preciseras inte till räckvidden i lagen om franchisegivarens informat-
ionsskyldighet. Det kan därför bli svårigheter med tolkningen av den bestämmelse som regle-
rar underlåtenhet att lämna information. Enligt 4 § LFI är en franchisegivare som har ingått ett
franchiseavtal utan att ha uppfyllt sin skyldighet enligt 3 § får åläggas att i fråga om det avta-
let och framtida franchiseavtal, lämna information i enlighet med vad som sägs i paragrafen.
Lagen ger i detta fall inget klart besked om räckvidden av vad som franchisegivaren är
skyldig att informera om. Enligt 6 § ska ett åläggande enligt 4 § förenas med vite.
Fjärde stycket
Sekretessbestämmelser med hänsyn till främst till skyddet för enskilds ekonomiska förhållan-
den i 36 kap. 2 § OSL som behandlar sekretess i mål om enskilds affärs eller driftsförhållan-
den hos domstol.
”Detta avtals bestämmelser om sekretess fortsätter att gälla även efter avtalets upphö-
rande”.86
Bestämmelsen i fjärde stycket saknar hänvisning till stöd i lagrum. Oklarhet råder därför
om bestämmelsen vid rättslig prövning har någon effekt.
En konkurrensklausul tas med i ett franchiseavtal för att skydda de värden som finns i
franchisegivarens affärskoncept och know-how. Bestämmelse om konkurrensbegränsning
skyddar hela franchisenätverket från att affärshemligheter kommer till konkurrenternas kän-
nedom. I ett franchisenätverk har franchisegivaren och alla franchisetagarna gjort stora inve-
steringar dels i kapital dels i know-how dessa värden måste ges ett preciserat rättsligt skydd.
85
Bilaga 2. 86
Bilaga 2.
34
4.1.2 Immaterialrättsligt skydd Immaterialrätter ger innehavaren ensamrätt att förfoga över patent, upphovsrättsligt skyddat
verk, mönster och varumärke samt vissa andra rättsligt skyddade rättigheter som t.ex. ett före-
tags firma, den benämning under vilken näringsidkare driver sin verksamhet. Know-how som
är hemlig har ett kommersiellt användbart innehåll och som kan beskrivas är juridiskt tekniskt
sett inte en immaterialrättighet men har skydd genom FHL och liknar immaterialrätter genom
att den kan licensieras.
Franchiseavtal omfattas av gruppundantaget för vertikala avtal. Det är vanligt att vertikala
avtal innehåller bestämmelser om utnyttjande av immateriella rättigheter.
I franchiseavtalet för GB klausul (2) definieras vad som i avtalet menas med immaterialrät-
ter.
”Gardinbussen är innehavare av vissa varumärken, logotyper, designer och slogans vilka
används i samband med tillhandahållandet/försäljningen av Produkterna och tillämpandet av
Metoderna. Dessa kallas ”Immaterialrätterna.”87
GB klausul (12) föreskriver franchisetagarens åtaganden vad gäller immaterialrätter och
know-how.
”Den verksamhet, Produkterna, Metoderna och Immaterialrätterna, som omfattas av detta
avtal, med därtill hörande know-how, beskrivs i Handboken.”88
GB klausul (15) föreskriver den tillämpning som franchisetagaren förbinder sig att beakta.
”Franchisetagaren ska använda GB:s immaterialrätter vid bedrivandet av all verksamhet
enligt detta avtal. Skyldigheten och rätten till användning av immaterialrätterna är begrän-
sade till avtalstiden. Franchisetagaren ska inte använda annat varumärke eller varukänne-
tecken tillsammans med GB:s immaterialrätter eller de varumärken som föreskrivs i övrigt
utan särskilt skriftligt godkännande från GB. Franchisetagaren förvärvar genom detta avtal
ingen som helst rätt till GB:s immaterialrätter än att använda dem enligt detta avtal.”89
För att ett avtal ska anses vara ett franchiseavtal enligt LFI gäller att franchisetagaren en-
ligt avtalet ska använda franchisegivarens näringskännetecken eller andra immateriella rättig-
heter samt medverka vid återkommande kontroller av att avtalet följs.
Franchisetagaren har inte bara en rätt utan också en skyldighet att använda det varumärke
varvid menas det kännetecken som franchisegivaren använder för att särskilja, de varor och
tjänster som utgör affärskonceptet, från andra näringsidkares varor och tjänster. Det krävs att
franchisegivaren skriftligen godkänner användandet av ett annat varumärke i franchisenätver-
ket. Varumärket symboliserar en viss näringsidkares varor eller tjänster. Det kan i annat fall
finnas en risk för sammanblandning mellan varumärken och produkter. Ingen annan än känne-
tecknets innehavare får använda ett med det skyddade kännetecknet förväxlingsbart sådant.
GB är innehavare av designer som eventuellt kan behöva skyddas enligt ML. Kravet är då
enligt 2 § tredje stycket ML att mönstret har en särprägel och hos en kunnig användare ger ett
87
Bilaga 1. 88
Bilaga 1. 89
Bilaga 1.
35
nytt helhetsintryck. De slogans som GB innehar är inte närmare beskrivna, Möjligheten finns
att dessa slogans omfattas av upphovsrätt beroende på verkens grad av självständighet och
karaktär.
4.1.3 Avtalsvillkor och skiljeklausuler Franchisegivaren har en lagstadgad skyldighet enligt LFI att innan ett franchiseavtal ingås ge
franchisetagaren en viss information. Enligt 3 § punkt 7 är det obligatoriskt med uppgift om
avtalstiden, villkoren för förändring, förlängning och uppsägning av franchiseavtalet samt de
ekonomiska konsekvenserna av en uppsägning.
Avtalstiden regleras i franchiseavtalet för GB klausul (27) första stycket.
”Detta avtal träder i kraft vid undertecknandet och gäller därefter 5 år till 2010-06-15. Om
avtalet inte sägs upp av part senast sex månader före avtalstidens utgång förlängs det med ett
år åt gången, varje gång med sex månaders ömsesidig uppsägningstid.”90
Villkoren för förlängning av avtal GB enligt klausul (27) andra stycket.
”Franchisetagaren har rätt att teckna nytt avtal efter avtalsperiodens slut i enlighet med vill-
koren i det av GB vid denna tidpunkt gällande standard för franchiseavtal. Detta under förut-
sättning att franchisetagaren följt avtalets bestämmelser. I sådant fall utgår ingen ny inträ-
desavgift.”91
Unidroits modellag om informationsplikt för franchisegivare, UMFDL är tillämplig på
franchiserättigheter som ska beviljas eller förnyas. Enligt artikel 3.1 i UMFDL ska en franchi-
segivare ge varje tillämnad franchisetagare en informationshandling, till vilken det föreslagna
franchiseavtalet ska vara bifogat, minst fjorton dagar före den tidpunkt som infaller först av
undertecknandet av den tillämnade franchisetagaren, eller erläggandet av betalning av den
tillämnade franchisetagaren. Enligt UMFDL krävs utöver franchiseavtalet en detaljerad in-
formationshandling för att förhindra att någon uppgift i handlingen är vilseledande för en
normalt omdömesgill tillämnad franchisetagare. I informationshandlingen och i franchiseavta-
let ska enligt artikel 6.2 i UMFDL, i förekommande fall anges varaktighet och villkoren för
förnyelse av franchisen.
Villkoren för förändring av avtal GB klausul (28) första stycket.
”Franchisetagarens rättigheter enligt detta avtal….får överlåtas. Vid överlåtelse av rättig-
heterna gäller…:GB:s skriftliga godkännande, ...överlåtelse om köparen bedöms vara eko-
nomiskt ock kommersiellt godtagbar samt skäligen kan förväntas samarbeta med GB enligt
gällande riktlinjer.”92
Vi överlåtelse av rättigheter gäller att franchisegivaren har rätt att välja affärspartner. Det-
tagäller även att neka sökande som enligt företagets uppfattning inte har personliga egenskap-
er eller affärsmässiga kvalifikationer för att kunna tillämpa franchisegivarens affärskoncept.
90
Bilaga 1. 91
Bilaga 1. 92
Bilaga 1.
36
Selektiv distribution regleras i artikel 1 e VGUF, vid rent kvalitativ selektiv distribution
väljs återförsäljarna endast på grundval av objektiva kriterier som bestäms av varans natur,
såsom utbildning av försäljningspersonal, den service som ges vid försäljningsstället, att ett
visst urval produkter säljs etc. Rent kvalitativ selektiv distribution anses i allmänhet falla ut-
anför artikel 101.1 FEUF och därmed utanför 2 kap. 1 § KL på grund av att den saknar kon-
kurrenshämmande effekter.
Villkoren för uppsägning av avtalet GB klausul (29) Förtida upphörande på grund av av-
talsbrott eller insolvens.
”Vardera parten har rätt att säga upp detta avtal med omedelbar verkan om den andra par-
ten: I väsentligt avseende åsidosätter sina skyldigheter enligt avtalet… Vid upprepade till-
fällen, trots skriftlig varning…, vägrar att uppfylla viss förpliktelse enligt avtalet….Sker ej
rättelse av det påpekade missförhållandet inom två veckor från varningens mottagande kan
uppsägning ske…Försätts i konkurs, ansöker om företagsrekonstruktion, träder i likvidation,
eller eljest kan anses ha kommit på obestånd.”93
Inte bara i franchisegivarens utan även i hela nätverkets intresse ligger att de enskilda före-
tagen i franchisekedjan framstår som vinstgivande och verksamheterna ekonomiskt intres-
santa för tillämnade franchisetagare. När franchisetagare i ett franchisenätverk drabbas av
konkurs eller på annat sätt kommer på obestånd påverkas negativt hela franchisekedjans iden-
titet och image samt därmed firmanamn och varumärke.
GB har i en klausul (28) första stycket tagit in en bestämmelse som reglerar de ekonomiska
konsekvenserna vid överlåtelse av franchisetagarens rättigheter.
”Vid överlåtelse ska en överlåtelseavgift, motsvarande det högsta av vardera 10 % av över-
enskommen köpeskilling eller 25 % av vid tidpunkten gällande inträdesavgift för nya franchi-
ser erläggas till SAB (säljande aktiebolaget?) av köparen.”94
Enligt 3 § andra stycket LFI ska de regler som sägs i första stycket gälla också när ett be-
fintligt franchiseavtal, med franchisegivarens tillåtelse, överlåts till en ny franchisetagare.
De ekonomiska konsekvenserna av uppsägning som stadgas enligt 3 § punkt 7 LFI har inte
i något fall i uppsatsens exempel på praktisk tillämpning av franchiseavtal någon klausul som
reglerar de ekonomiska konsekvenserna av en uppsägning.
Enligt artikel 8.1 UMFDL ska alla frågor som rör uppsägning och skadestånd och som inte
uttryckligen regleras i artikeln, regleras av den tillämpliga rättsordningen.
Franchisegivarens informationsskyldighet ska enligt 3 § punkt 8 LFI omfatta uppgift om
hur en tvist med anledning av avtalet ska prövas och vad som ska gälla i fråga om kostnadsan-
svar för en sådan tvist.
GB har i klausul (34) en bestämmelse om var tvister i anledning av avtalet ska lösas.
”Tvist i anledning av detta avtal ska avgöras i Sverige i enlighet med Stockholms Handels-
kommares bestämmelser för så kallat förenklat skiljeförfarande. För det fall att tvisten rör
ekonomiska frågor understigande ett värde av 3 basbelopp gäller sedvanlig rättsordning.”95
93
Bilaga 1. 94
Bilaga 1.
37
STAB har i klausul (14) en bestämmelse om tvist.
”Tvist angående tolkningen av detta avtal och därmed sammanhängande rättsförhållanden
ska avgöras i svensk domstol eller skiljenämnd.”96
Affärstvister avgörs till stor del genom skiljeförfarande. Det är vanligt att franchiseavtal
som andra avtal om samarbete inom näringslivet innehåller skiljeklausuler. Skiljeförfarande
kan tillämpas endast om parterna är överens om att ta in en skiljeklausul i franchiseavtalet. Ett
skiljeförfarande är inte offentligt men den konfidentiella karaktären vilar på en svag rättslig
grund och är beroende av de berördas samförstånd. En part som av någon anledning vill ge
offentlighet åt tvisten är oförhindrad att göra det.
Frågan om kostnadsansvar har inte uppmärksammats i klausulerna i avtalen hos varken GB
eller STAB. I förarbetena föreslås en särskild kostnadsregel som begränsar en underlägsen
parts ansvar för ersättning till ett basbelopp. Utgångspunkten för förslaget är att skiljeavtalet
får anses vara tillkommit i den starkare partens intresse och att det därför är rimligt att en del
av kostnaderna övervältras på denne oavsett utgången i tvisten.
I Acard Sverige AB fastställer HD att ett franchiseavtal innebär typiskt sett att franchiseta-
garen driver en rörelse med de närmare föreskrifter för verksamheten och med den assistans
från franchisegivaren som anges i avtalet. Det är väsentligt att så långt som möjligt upprätt-
hålla stabilitet och förutsebarhet i affärsförhållanden. Stor försiktighet måste därför iakttas när
det gäller att jämka avtal mellan två näringsidkare med stöd av 36 § AvtL. Det måste stå klart
för den som startar en rörelse som franchisetagare att detta är förenat med ett ökat ansvarsta-
gande och att det i princip inte är möjligt att samtidigt vara föremål för olika former av kon-
sumentskydd.
4.2 Franchisetagarens möjligheter och risker Franchising erbjuder möjligheter för en enskild företagare att ta del av ett affärskoncept ge-
nom att bli franchisetagare. Franchiseavtal med en etablerad franchisegivare ger en företagare
chansen att driva en egen verksamhet med franchisegivarens erfarenheter och know-how.
Premissen för ingående av franchiseavtal är att det alltid anses tecknas mellan två näringsid-
kare.
4.2.1 Franchisetagarens möjligheter Tillgång till korrekt, viktig information och balans i informationen mellan parterna innan
franchiseavtal ingås ger förutsättningar för de rättsliga krav som rekommenderas genom UM-
FDL.
UMFDL tillämpas i svensk rätt genom bestämmelser i LFI om franchisegivarens skyldig-
het att innan ett franchiseavtal ingås ge franchisetagaren en viss information.
Ett franchisenätverk består av flera i juridiskt hänseende självständiga men i ekonomiskt
hänseende sammankopplade företag som med hänsyn till franchiseavtalet, bildar en ekono-
95
Bilaga 1. 96
Bilaga 2.
38
misk enhet. Franchisetagare handlar i eget namn och för egen räkning och påtar sig själva
riskerna i samband med försäljning.
Klausul (1) STAB reglerar parternas inbördes förhållande.
”Grundläggande för samarbetet är att det bedrivs mellan två av varandra ägarmässigt obe-
roende parter, som var för sig innehar F-skattebevis, och har som mål att uppnå bästa resul-
tat för sina respektive företag. Mellan dem finns ingen annan bindning än den som detta sam-
arbetsavtal utgör. Ingendera parten kan. Mot kunder, leverantörer eller annan så kallad
tredje man, eller mot anställda, representera den andra parten.”97
Klausul (3) andra stycket GB.
”Franchisetagarens ägare inser även att med en investering i ett eget företag följer såväl
möjligheter till framgång och gott ekonomiskt utfall som risker för ekonomiska bakslag.”98
UMFDL är en ”Disclosure Law” som syftar till att ge lagskydd för den svagare avtalspar-
ten. Det innebär att en presumtiv avtalspartner ska erhålla information om franchisesystemet
före köp av affärskonceptet och om andra förhållanden som kan vara av betydelse för det
tänkta engagemanget.
I HD:s avgörande i målet Acard Sverige AB fastställer domstolen att franchiseavtal är av
uttryckligt kommersiell natur. Franchisetagaren befinner sig normalt inte i något tvångsläge
gentemot franchisegivaren när avtalet ingås. Utgångspunkten måste vara att affärsmässiga
överväganden styr parternas handlande.
Franchiseavtal mellan franchisegivare och franchisetagare innebär att parterna har kommit
överens om att franchisetagaren mot ersättning har rätt att använda franchisegivarens särskilda
affärsidé om marknadsföring och försäljning av varor eller tjänster.
Klausul (2.4) STAB första stycket.
”Eftersom framgången för såväl franchisetagare som för STAB och STAB:s övriga samar-
betsparters i hög grad bygger på inarbetning under en gemensam profil förklarar sig franchi-
setagaren införstådd med att verksamheten ska drivas med yttre profilering beträffande utse-
ende på dekaler, trycksaker, annonser, hemsida och annat reklammaterial, som i förväg har
godkänts av STAB.”99
Franchisetagaren är ensam ägare till sin affärsverksamhet och får genom samarbetsavtalet
med franchisegivaren en rättighet att sälja och marknadsföra de varor eller tjänster som ingår i
franchisen. En enskild företagare och tillämnad franchisetagare kan genom franchisen ta del
av ett beprövat och färdigutvecklat affärskoncept. Franchisegivarens åtagande är att överföra
den know-how som ingår i affärskonceptet. Det kan ske i olika omfattning beroende på hur
franchiseavtalet är utformat. Franchisegivaren stödjer franchisetagaren med att etablera och
driva en verksamhet genom att tillföra kommersiell och eventuellt teknisk kunnande, genom
att ge kontinuerlig support i form av utbildning, information, råd, handledning och kunskaps-
97
Bilaga 2. 98
Bilaga 1. 99
Bilaga 2.
39
överföring i franchisegivarens ledningsmetoder för verksamheten, finansiering, marknadsfö-
ring, försäljning, produktkunskap och eventuell lagerhållning.
Franchisegivarens uppgift är att stödja allt som enligt franchisegivarens erfarenhet kan
bidra till att öka omsättningen och lönsamheten för franchisetagarens verksamhet. Franchise-
tagaren åtar sig motsvarande skyldighet att använda de affärsmetoder som utvecklats av fran-
chisegivaren och utnyttja den know-how som överförs. Franchisetagaren fortsätter emellertid
att vara ägare till sin verksamhet och påtar sig alla risker i samband med denna.
4.2.2 Franchisetagarens risker Affärsverksamhet medför alltid en risk som kan ha varierande orsaker. En franchisetagare är
beroende av franchisegivarens affärskoncept för driften av den egna verksamheten.
I syfte att skydda presumtiva franchisetagare från oförväntad uppsägning av avtalsförhål-
lande föreskriver i UMFDL artikel 6.2 D att franchisegivaren ska ge information om på vilka
villkor franchisegivaren kan säga upp franchiseavtalet och konsekvenserna av en sådan upp-
sägning. Bestämmelsen för de villkor som gäller i detta fall återfinns i 3 § punkt 7 LFI.
En franchisetagare kan efter många framgångsrika år för verksamheten bli uppsagd på
grund av att franchisegivaren gör strukturella förändringar i verksamheten. Dalbo Bensin AB
som under ett flertal år var etablerad franchisetagare till Svenska Shell AB när franchisegiva-
ren beslutade att driva bensinstationerna i egen regi. Fallet prövade i flera instanser. HD fast-
ställde att Shells önskan att driva bensinstationen i egen regi ansågs vara ett sakligt skäl för att
säga upp det hyresavtal som var ett av fyra avtal som reglerade förhållandet mellan Dalbo och
Shell. Vid intresseavvägning bedömdes att Shell haft befogad anledning att säga upp hyresav-
talet, beaktande att Shell rimligen måste kunna frigöra sig från samarbetsförpliktelserna.
Två skiljaktiga ledamöter i HD framhöll att vid franchising intar en franchisetagare ofta en
underlägsen ställning i förhållande till franchisegivaren och att franchisetagaren i flera avse-
enden typiskt sett framstår som särskilt utsatt jämfört med parter i andra kommersiella förhål-
landen. De skiljaktiga anslöt sig därvid till hovrättens uppfattning om att Shells intresse att
driva bensinstationen i egen regi inte kan anses lika starkt som Dalbos intresse att behålla lo-
kalen.
En franchisetagare kan av olika skäl vara tvungen säga upp ett avtal. Artikel 6.2 E UM-
FDL rekommenderar att information, om på vilka villkor franchisetagaren kan säga upp fran-
chiseavtalet och konsekvenserna av en sådan uppsägning, tas med i den nationella lagstift-
ningen. Denna bestämmelse finns i 3 § punkt 7 LFI.
I Acard Sverige AB säger en franchisetagare efter kort tid upp sitt avtal med franchisegiva-
ren. Franchisetagaren, han, som är utbildad lärare hade tidigare drivit rörelse i mindre skala,
avsåg emellertid att inom kort att anskaffa lärartjänst. Efter en kontakt med den tidigare fran-
chisetagaren beslöt han att överta dennes franchise och betalade köpeskillingen direkt till
franchisetagaren. Vid överlåtelsetillfället krävde franchisegivaren att franchiseavtalet som
innehöll skiljeklausul ovillkorligen skulle accepteras. Franchisetagaren hävdade att omstän-
digheterna var sådana att de var att jämställa med ett konsument- eller anställningsförhål-
lande. HD fastslår att det måste stå klart för den som startar en rörelse som franchisetagare
eller på annat sätt att detta är förenat med ett ökat ansvarstagande och att det i princip inte är
möjligt att samtidigt vara föremål för olika former av konsumentskydd.
40
Enligt rekommendationerna från UMFDL artikel 6.1 K ska franchisegivare lämna presum-
tiva franchisetagare information om de franchisetagare som de senaste de tre senaste räken-
skapsåren ingått i franchisegivarens nätverk och information om avgångar och skälen till av-
gångar.
GB sista sidan.
”I det fall GB inte har tecknat Franchiseavtal enligt detta avtal med minst 3 andra för GB nya
franchisetagare före…., har Franchisetagaren rätt att häva detta avtal med omedelbar ver-
kan. GB ska i så fall betala tillbaka den del av inträdesavgiften… som Franchisetagaren be-
talt till GB.”100
LFI 3 § punkt 2 innehåller bestämmelser om att franchisegivare ska lämna uppgifter till
franchisetagare om andra franchisetagare som tecknat avtal inom samma franchisesystem och
omfattningen av deras verksamhet.
4.3 Fördelar för konsumenten I enlighet med konkurrensreglerna i FEUF och bestämmelserna i KL gynnas konsumenten
genom att avtal mellan företag förbjuds som har till syfte att på ett märkbart sätt hindra, be-
gränsa eller snedvrida konkurrensen på marknaden. Särskilda undantagsbestämmelser tilläm-
pas som syftar till att förbättra produktionen och främja tekniskt eller ekonomiskt framåtskri-
dande, tillförsäkra konsumenten en skälig del av den vinst som därmed uppnås och ålägger
företagen endast att vidta de nödvändiga begränsningar som behövs för att uppnå målet för
verksamheten eller som inte ger företagen möjlighet till att sätta konkurrensen ur spel för de
varor eller tjänster som produceras eller distribueras.
Rättsakter i form av gruppundantagsförordningar undantar en grupp liknande avtal, vars
konkurrensfrämjande effekter anses väga tyngre än deras konkurrensbegränsande effekter.
Undantag tillämpas för grupper av vertikala avtal som innehåller bestämmelser om överlåtelse
av immateriella rättigheter till köparen eller köparens användning av dessa. Gruppundantaget
är tillämpligt på vertikala avtal där användningen, försäljningen eller återförsäljningen av va-
ror eller tjänster kan göras effektivare genom att immateriella rättigheter överlåts eller licen-
sieras till köparen.
Undantagen i 101.3 FEUF är basen för VGUF och till denna grupp hör franchiseavtal. Ett
franchisenätverk består av enskilda företag i vertikalt samarbete kring ett affärskoncept där
bestämmelser om överlåtelse eller användning av immateriella rättigheter ingår i konceptet.
Undantaget i VGUF är knutet till den procentuella andelen av den relevanta marknaden
som inte får överstiga 30 procent.
En franchisegivare som tillhandahåller en affärsmetod som omfattas av franchise måste ta
hänsyn till sin marknadsandel i egenskap av tillhandahållare av en affärsmetod. För det ända-
målet måste franchisegivaren räkna sin marknadsandel på den marknad där affärsmetoden
utnyttjas, det vill säga den marknad där franchisetagarna utnyttjar affärsmetoden för att till-
handahålla slutanvändarna varor och tjänster. Franchisegivaren måste basera sin marknadsan-
del på värdet av de varor och tjänster som franchisetagarna tillhandhåller på denna marknad.
100
Bilaga 1.
41
På en sådan marknad kan konkurrenterna bestå av andra franchisenätverk eller av leverantörer
av utbytbara varor eller tjänster som inte tillämpar franchising.
Vertikala konkurrensbegränsande avtal minskar konkurrensen inom ett varumärke genom
att begränsa antalet säljare som konkurrerar om en given grupp köpare. Geografiskt avgrän-
sade avtal har denna verkan på grund av den faktiska begränsningen av den relevanta mark-
naden för ett försäljningsställe. Emellertid har detaljhandlarens kunder alltid möjlighet att resa
till andra franchisdistrikt även att köpa konkurrerande produkter från andra detaljhandlare.
Vertikala konkurrensbegränsande avtal främjar konkurrensen mellan varumärken genom att
de tillåter detaljhandlaren att genom samordningen inom franchisenätverket uppnå ett förbätt-
rat resultat med försäljningen av varor eller tjänster.
5 AVSLUTANDE KOMMENTARER De frågeställningar som bearbetats i uppsatsen inleds med frågan om franchisegivaren möj-
ligheter att skydda och utveckla sitt affärskoncept.
EU:s regelverk kring franchiseavtal utgår från bindande rättsregler som rättstillämparen är
skyldig att rätta sig efter. EU domstolens domar och kommissionens beslut i konkurrensfrågor
är grundläggande för medlemsstaternas nationella tillämpning av civilrättsliga skyddsregler
för företagare och konsumenter. Den svenska rättstillämpningen kring franchiseavtal omfattas
av KL men där undantag är tillåtna och tillämpas genom konkurrensklausuler för att förhindra
att know-how sprids till konkurrenter. Bestämmelser om konkurrensförbud gäller under fran-
chiseavtalets löptid och vanligtvis ett år efter det att avtalet upphört att gälla. Konkurrensför-
budet kan gälla direkt spridning av franchisenätverkets koncept eller indirekt genom att en
franchisetagare säger upp sitt avtal för att i direkt anslutning använda skyddad know-how i en
annan verksamhet.
Franchiseavtal grundas på ett affärskoncept med nyttjanderätt till immateriella tillgångar.
Affärskonceptet innehåller ett samlat know-how om produktion, utveckling, affärsförbindel-
ser, marknadsföring och administration som har utvecklats hos franchisegivaren och i sam-
verkan med franchisetagarna i nätverket. Detta samlade know-how ska betraktas som en lag-
skyddad företagshemlighet.
Nästa fråga behandlar de möjligheter och risker som möter en enskild företagare och pre-
sumtiv franchisetagare som ingår ett franchiseavtal.
För en person som tänker sig en framtid som enskild företagare är det en fördel att ha möj-
lighet till att ta del av de erfarenheter och det know-how som en franchisegivare har utvecklat
i sin verksamhet.
En tilltänkt franchisetagare är oftast en småföretagare med mer eller mindre erfarenhet av
att driva en verksamhet. En franchisetagare har fördelar av att ingå i ett franchisenätverk men
franchisetagaren är samtidigt alltid beroende av franchisegivarens affärskoncept. Franchising
bygger på idén om att franchisegivaren upplåter immateriella rättigheter och know-how ge-
nom att sälja licenser till franchisetagare. Som licenstagare har franchisetagaren begränsad
tillgång till information. Lagskyddet kring franchiseavtal tar därför hänsyn till franchisetaga-
rens speciella behov av skydd för oskäliga avtalsvillkor.
Inom all affärsverksamhet tillämpas den civilrättsliga lagstiftningen och därmed omfattas
franchiseavtalen av detta lagskydd. Lag om franchisegivarens informationsplikt och internat-
42
ionella riktlinjer om franchisegivarens informationsplikt ger möjligheter för blivande franchi-
setagare att sätta sig in i vilka frågor om avtalsvillkor de måste få besvarade.
Franchisetagaren driver sin egen verksamhet och på egen risk. Med företagandet följer
ansvar att innan franchiseavtalet tecknas kräva information från franchisegivaren om juridiska
oklarheter i avtalet samt ekonomisk information och historik om samtliga företag som under
de senare åren ingått i franchisenätverket.
Tredje frågan behandlar på vilket sätt och i vilken utsträckning som konsumenten kan
gynnas av distributionssättet franchising.
Ökad konkurrens mellan företag och varumärken och ökad konkurrens inom ett varumärke
är generellt den metod som EU:s konkurrenspolitik förespråkar för att öka kundnyttan. Med
distributionsmetoden franchising sker en avvägning mellan graden av konkurrenshinder och
den nytta som kunden får av ett ökat utbud av varor och tjänster.
Ett ökat utbud är till nytta för konsumenten. Möjligheten för konsumenten att välja den
vara eller tjänst som han eller hon föredrar ökar värdet av ett köp. Ett franchisenätverk med
många franchisetagare har förutsättningar till att distribuera produkterna och sprida varumär-
ket på många orter.
Konkurrens mellan varumärken gör det möjligt för konsumenten att för honom eller henne
välja den bäst funktionerande varan eller tjänsten. Konsumentens val leder till att en vara eller
en tjänst får en gynnsam kvalitetsutveckling genom att undermåliga eller fel produkter helt
naturligt faller bort ur ett sortiment. Konkurrens inom ett varumärke är positivt för konsumen-
ten eftersom det vanligtvis leder till ett sänkt pris på den specifika varan eller tjänsten.
Syftet med uppsatsen har omfattat att granska några franchiseavtal som exempel på prak-
tisk tillämpning och ställer i detta hänseende frågan om vad som är ett bra avtal eller ett dåligt
avtal och i förekommande fall varför dåligt.
Ett bra avtal skyddar franchisenätverkets gemensamma profil och tillgångar och värden i
know-how. Det innehåller heller inte konkurrensklausuler som utestänger eller har en märk-
bart konkurrensbegränsande effekt. Ett dåligt franchiseavtal saknar den information som en
tillämnad franchisetagare behöver ha för att i framtiden bli en framgångsrik franchisetagare i
ett framgångsrikt franchisenätverk. Konkurrens mellan franchisenätverk om franchisetagare
gynnar franchisetagarna och slutligen konsumenterna.
De referenser jag lämnat, belyser ett antal viktiga frågeställningar, som uppkommer i sam-
band med franchising och liknande avtalsrelationer. I någon mån kan detta vara en översikt av
centrala frågor som franchisetagare och franchisegivare bör sätta upp på sin agenda. Det bör
mana till eftertanke – i en sorts checklista samt förebygga att avtal träffas, som kan bli före-
mål för onödiga tvister i skiljedom.
43
KÄLLFÖRTECKNING
EU-fördrag Fördraget om den europeiska unionens funktionssätt, FEUF.
EU-direktiv Direktiv 2008/95/EG av den 22 oktober 2008 om tillnärmningen av medlemsstaternas varu-
märkeslagar.
Direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av nä-
ringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden.
EU-kommissionen förordningar och andra dokument av vikt Commission Regulation (EC) No. 2790/1999 of 22 December 1999 on the application of Ar-
ticle 81(3) of the Treaty to categories of vertical agreements and concerted practices.
http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=CELEX:31999R2790:EN:H (Häm-
tat 2012-09-10)
Commission Regulation (EEC) No. 4087/88 of 30 November 1988 on the application of Arti-
cle 85 (3) of the treaty to categories of franchise agreements.
http://eur_lex.europa.eu/LexUriServ/exUriServ.do?uri=CELEX:31988R4087:EN:H (Hämtat
2012-09-10)
Förordning nr. 17 Första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86. Euro-
peiska gemenskapens officiella tidning nr. 013, 21/02/1962 s. 0204-0211.
http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=CELEX:31962R0017:SV:H..
(Hämtat 2012-08-24)
Grönbok om vertikala begränsningar i EG:s konkurrenspolitik.
Europa.eu/documents/comm/green_papers/pdf/com96_721_sc.pdf (Hämtat 2012-08-27)
Kommissionens förordning (EU) nr. 330/2010 av den 20 april 2010 om tillämpningen av arti-
kel 101.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på grupper av vertikala avtal och
samordnade förfaranden text av betydelse för EES, VGUF. http://eur-
lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2010:102:0001:01:SV
(Hämtat 2012-08-16)
Meddelande från Kommissionen 2010/C 130/01 Riktlinjer om vertikala begränsningar.
http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:130:001:0046:SV:PDF
(Hämtat 2012-09-16)
Regulation No 67/67 of the Commission of 22 March 1967 on the application of Article 85
(3) of the Treaty to certain categories exclusive dealing agreements.
http://eur-law.eu/EN/Regulation-67-67-EEC-Commission-22-March-1967,8715,d
(Hämtat 2012-08-23)
Rådets förordning (EG) nr 139/2004 av den 20 januari 2004 om kontroll av företagskoncent-
rationer (EG:s koncentrationsförordning). http://www.notisum.se/rnp/eu/lag/304R0139.htm
(Hämtat 2012-11-11)
44
Lagar Firmalag (1974:156), FL.
Konkurrenslag (2008:579), KL.
Lag (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet, LFI.
Lag (1999:116) om skiljeförfarande, LSF.
Lag (1990:409) om skydd för företagshemligheter, FHL.
Lag (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare, AvLN.
Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetens område, AvtL.
Marknadsföringslag (2008:486), MFL.
Mönsterskyddslag (1970:485), ML.
Offentlighets- och sekretesslag (2009:400), OSL.
Varumärkeslag (2010:1877), VML.
Propositioner
Regeringens proposition 2008/09:150 Offentlighets- och sekretesslag.
Regeringens proposition 2005/06:98 Förstärkt skydd för franchisetagare.
Regeringens proposition 1998/99:35 Ny lag om skiljeförfarande.
Departementspromemoria Ds 2004:55 Upplyst franchising.
Statens offentliga utredningar SOU 2008:63 Förstärkt skydd för företagshemligheter.
SOU 1995:65 Näringslivets tvistlösning.
SOU 1987:17 Franchising.
Internationella riktlinjer ICC Model International Franchising Contract. I Stenberg, H. (2005) Distributionsavtal Han-
delsagentur Ensamåterförsäljare Franchising. Kapitel IX Franchising. Sveriges Exportråd av
Industrilitteratur AB, Stockholm.
UNIDROIT International Institute for the Unification of Private Law. (2002) Model Franchise
Disclosure Law. Rome. www.unidroit.org (Hämtat 2012-09-04)
RÄTTSPRAXIS
EU-domstolen
Mål C-161/ 84 Pronuptia de Paris. Dom 28 januari 1986.
Mål C-161/84 Pronuptia de Paris. Generaladvokatens förslag föredraget 19 juni 1985.
45
EU-kommissionen 89/94/EEC Commission Decision of 2 December 1988 Charles Jourdan.
88/604/EEC Commission Decision of 14 November 1988 Service Master.
87/407/EEC Commission Decision of 13 July 1987 Computerland.
87/14/EEC Commission Decision of 17 December 1986 Yves Rocher.
Högsta domstolen NJA 2007 s. 1018 Dalbo Bensin AB.
NJA 1992 s. 290 Acard Sverige AB.
Marknadsdomstolen Beslut 2001:3 Dnr A 15/99 Interflora AB.
U.S. Supreme Court GTE Sylvania, Inc. 433 U.S. 36 (1977). Argued February 28 1977, decided June 23 1977.
LITTERATUR Bernitz, U. (2011) Svensk och europeisk marknadsrätt 1. Tredje upplagan. Norstedts Juridik,
Stockholm.
Bernitz, U., Karnell, G., Pehrson, L., Sandgren, D. (2009) Immaterialrätt och otillbörlig kon-
kurrens. Elfte omarbetade upplagan. Handelsbolaget Immateriellt Rättskydd i Stockholm,
Stockholm.
Goyder, J. (2011) EU Distribution Law. Femte upplagan. Hart Publishing, Oxford.
Henriksson, L, (2012) Distributionsavtal – vertikala avtal och konkurrensbegränsning. Upp-
laga 1:1. Norstedts Juridik, Stockholm.
Hettne, J., Otken Eriksson, I. (red) (2011) EU-rättslig metod Teori och genomslag i svensk
rättstillämpning. Andra upplagan. Norstedts Juridik AB, Stockholm.
Mendelsohn, M. och Rose S. (2002) Guide to the EC Block Exemption for Vertical Agree-
ments. International Competition Law Series. Volume 4. Kluwer Lew International, The
Hague.
Olsson, B. och Kvart, J. (2000) Lagen om skiljeförfarande. En kommentar. Upplaga 1:1.
Norstedts Juridik AB, Stockholm.
Peczenik, A. (1995) Juridikens teori och metod. Upplaga 1:1. Fritzes Förlag AB, Stockholm.
Stenberg, H. (2005) Distributionsavtal Handelsagentur Ensamförsäljning Franchising. Sveri-
ges exportråd av Industrilitteratur AB, Stockholm.
Svensson, C.A., Stenlund, A., Brink, T., Ström, L-E. och Carlén-Wendels, T.(2010) Praktisk
marknadsrätt. Upplaga 8:1. Norstedts Juridik, Stockholm.
RAPPORTER OCH ARTIKLAR Bergstrand, S-A. (2010) Om en glömd paragraf i Avtalslagen. Värmlands Affärer nr 8 no-
vember 2010. Karlstad.
46
Crossick, S. och Mendelsohn M. Franchising in Europé Consequences of Pronuptia. Internat-
ional Business Lawyer July/August 1986.
Flodgren, B. (2012) Den svenska avtalslagen snart 100 år. Juridisk Tidskrift Nr 1 2012/13.
www.jt.se (Hämtat 2012-12-03)
Marknadsdomstolen, årsredovisning budgetåren 2011 och 2010. www.marknadsdomstolen.se
(Hämtat 2012-10-07)
BILAGOR FRANCHISEAVTAL Bilaga 1. Gardinbussen AB, GB.
Bilaga 2. Superb Trading i Sverige AB, STAB.
