Rätten att kritisera överheten. Kring den svenska tryckfrihetens historia

Christer Hellmark & Ingemar Folke

Stockholm 2012

Leoparddebatt

öveRHeten

Kring den svensKa trycKfrihetens historia

Rätten att kritisera

120609_Tryckfrihet_ORIG.indd 3 12-03-01 16.12.39

Rätten att kritisera överheten Kring den svenska tryckfrihetens historia

Leopard förlagS:t Paulsgatan 11118 46 Stockholmwww.leopardforlag.se

© respektive författare, 2012Omslag: Andrea KellermanOmslagsbild: Folket uttrycker sin glädje över tryckfriheten under Franska revolutionen. Gravyr från 1797Sättning: Team Media Sweden AB, Falkenbergtryck: Print-It, Litauen 2012ISBn 978-91-7343-411-9

Tack till Ingegärd Waaranperä utan vars hjälp den här broschyren inte hade kommit till.

Christer Hellmark2012-03-01


5Rätten att kritisera överheten

Förord

Christer Hellmarks broschyr Rätten att kritisera överheten – kring den svenska tryckfrihetens historia kom ut 1978 och ingick i opinionsbildningen mot de förändringar av den grundlagsskyddade yttrande-friheten som planerades under 1970- talet. En upp-daterad nyutgivning aktualiserades av att regering-en 2007 och 2011 utfärdade tilläggsdirektiv till en statlig utredning, Yttrandefrihetskommittén (YFK), med uppdrag att undersöka om det går att avskaffa tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihets-grundlagen (YGL).

En nyutgåva borde dock förses med en redovis-ning av vad som hänt med tryckfriheten sedan 1978. Texten i denna skrift är författad av Christer Hell-mark när det gäller skeendet fram till tillkomsten av 1949 års TF och är baserad på broschyren och på hans text i katalogen till utställningen Ord mot ord-ningen som visades på Carolina Rediviva 1990.

Tiden efter 1949 behandlas i en nyskriven text av Ingemar Folke. Hans framställning är huvudsak ligen samlad kring två teman, som visat sig innehålla hot


6 Christer Hellmark och Ingemar Folke

mot TF: dels idén om teknikoberoende eller som man också säger teknikneutral grundlagsreglering, dels de utifrån, särskilt från EU, kommande hoten. En kort-fattad redogörelse för innehållet i YFK:s debattbetän-kande ”Ny yttrandefrihetsgrundlag?” (SOU 2010:68) har inarbetats i texten under respektive tema.

År 1978 fanns inte Internet. Användningen av te-lefax var begränsad till vissa yrkesområden. Mobi-la telefoner fanns, men var nätt och jämnt bärbara. Försäljningen av VHS-bandspelare i Sverige anses ha börjat just 1978. Text-TV började sändas reguljärt två år senare. CD-skivan kom 1983. Att ta emot sa-tellit- och kabeldistribuerade TV-program blir i Sve-rige vanligt först mot slutet av 1980-talet.

Den tekniska utvecklingen efter 1978 skulle kunna inge betraktaren uppfattningen att den tryckta skrif-tens betydelse kraftigt har minskat. Detta är dock inte hela sanningen.

När motståndet mot FRA-lagen blommade upp på försommaren 2008, så skedde det visserligen med start i den så kallade bloggosfären. Men de många bloggarnas opinionsbildning blev riktigt drabban-de för regeringen först då de traditionella medierna, dagstidningar och etermedier, tog upp saken. Det var först då som regeringen måste göra halt.



Exemplet visar på betydelsen av tryckfrihet i en tid då man gärna säger och tror att den tekniska utveck-lingen har sprungit förbi de så kallade gammelmedi-erna.

Ur överhetens perspektiv måste man säga att det var ett misstag att stifta en så stark och detaljerad grundlag om tryckfri heten som TF. Det misstaget har lyckligtvis kommit att upp repas ett antal gånger se-dan 1766, senast 1949 då vår nu gällande TF kom till. Överheten är medveten om sitt misstag och gör vad den kan för att rätta till det.

Vi klarar nog att försvara våra grundlagar, så länge regeringen och riksdagen finner det meningsfullt att göra motstånd mot exempelvis EU. Farligt blir det först om politikerna vill ge efter. Ibland hörs sådana signaler. Men flera gånger på senare år har Sverige framgångsrikt satt ner foten. Av detta finns något att lära för framtiden. Något som motiverar att också de senaste 30 årens tryckfrihetshistoria studeras.

Christer Hellmark förklarade i förordet till bro-schyren 1978 varför det var nödvändigt att känna till bakgrunden till tryckfriheten:

”Det var först när vi började studera historia som vi förstod vad tryckfriheten var för en slags rättig-het. Vi fann att kampen för den formella tryckfri-


8 Christer Hellmark och Ingemar Folke

heten var mer än tvåhundraårig och att dess vän-ner och fiender grupperade sig likartat från strid till strid. Många argument som fördes fram i den pågå-ende diskussionen var inte- som det sades – dikte-rade av IB-affären eller andra sentida påfund. Argu-menten gick gengång i historien, många av dem hade använts förr i den långa raden av strider om tryckfri-heten i Sverige.

Vi såg bilden av en långvarig kamp mellan tryckfri-hetens fiender: kungar, regeringar, ämbetsmän, höga jurister och utländska aggressiva makter, och dess vänner: folkliga krafter i ständerna, radikala tidnings-män och författare, folk i arbetarrörelsen och en bred samling ur olika politiska läger: konservativa demo-krater, liberaler, socialister och kommunister som enade sig i försvaret av den formella tryckfriheten.

Det var först när vi fick detta perspektiv klart för oss som vi kunde formulera problemet så att folk för-stod vad vi pratade om. Och först då var det möjligt att vinna stöd i kampen mot de allvarliga inskränk-ningar i tryckfriheten som höll på att genomföras.”

Stockholm i februari 2012

Christer Hellmark Ingemar Folke



Christer HellmarkRätten att kritisera över-heten. Kring den svenska tryckfrihetens historia

Det första boktryckeriet i Sverige anlades i Stock-holm år 1483 av Johann Snell – invandrad boktryck-are från Lübeck.1 År 1495 skaffade sig Vadstena kloster ett eget tryckeri. År 1510 satte Uppsala dom-kapitel upp ett tryckeri och 1522 startade biskop Brask eget i Söderköping. Dessa tryckerier tryckte mest gudstjänstlitteratur, främst så kallade breviarier (böneböcker). De arbetade utan speciellt tillstånd eller övervakning från världsliga myndigheter – de drevs av kyrkan för kyrkans behov.

Den svenska tryckfrihetshistoriens första censur-stadgande hade stannat på pappret. Då gällde det Lutherska skrifter. I augus ti 1523 utfärdade Gustav Vasa ett påbud som förbjöd undersåtarna vid livs-straff och egendomskonfiskation att in föra, sälja eller köpa Lutherska skrifter. Men detta kungliga brev un-


10 Christer Hellmark

dertecknades aldrig och trädde troligen aldrig i kraft.Gustav Vasa insåg med tiden fördelarna med pro-

testantismen och samtidigt vad den nya boktryckar-konsten innebar för möjligheterna att sprida politisk och religiös propaganda och stärka den statliga cen-tralmakten. År 1526 startade han ett tryckeri i Stock-holm, som bland annat kom att trycka de bibelöver-sättningar som behövdes i reformationen. Ett av de första arbeten som sattes upp var nya testamentet på svenska, som trycktes i en upplaga på 2000 exemplar. Vid det laget hade kungen börjat irritera sig på att katolicismen fortsatte spridas från Brasks tryckeri.

Kungen bemöter listigt biskop Brask, som vill se verksamma förbud och repressalier mot import, sprid-ning och försäljning i riket av de lutheranska propa-gandaskrifterna. Kungen svarar att ingen opartisk do-mare dömt Luthers läror, bara hans motståndare. För övrigt kommer även skrifter mot Luther in i landet: ”kan för then schuldh nyttigt vara ephter vort föga förstondh At swa vell then ene som then andre kom-ma för ögan Paa thet atj oc andre förstondighe mæn moga thes bæthre ther vth taga huar oretteliga med farriid ær.” (Gustaf I:s Registratur, I, 1524, s. 232)

En öppen diskussion får avgöra sanningen i tros-saker, tycks kungen nu mena. Men räven anas bakom



örat. Det är en tradition som börjar här: klyftan mellan ord och handling i över hetens inställning till tryckfriheten.

Bara två år senare har Gustav Vasa bestämt sig – i augusti 1526 utkommer Nya testamentet på svenska och det är slut på kungens tålamod med den katolska propagandan som utgår från Brasks tryckeri i Söder-köping. Den 9 november 1526 skriver Gustav Vasa till biskopen: ”Ær ecke heller vor vilie at nogit pren-tarij skal vprettes i Sudercöping Thet prenterii till för-fong som nw j Stockholm med swaar kost vpretthet ær fför ty thet ena kommer thet annet till forderff”. (ibidem, III, 1526, s. 314).

Därför stängde Gustav Vasa helt enkelt trycke riet i Söder köping och boktryckaren Olaus Ulrici fördrevs. Redan den 6 november hade kungen anbefallit hövits-mannen Nils Olsson på Stegeborg ”at han aristereth lather the prentteredhscap j Sudherköpungh medh aldhra snareste” (ibidem, III, 1526, s. 311). Detta är vår bokhistorias första och mest ingripande konfiska-tionsåtgärd. Ingen fri och öppen tävlan om sanning-en här. Och i februari 1527 utfärdar Gustav Vasa i ett brev till Brask det första påbudet om censur; inga skrif-ter får spridas som kungen inte förhandsgranskat:

”Vele vj för tesse for:ne szaker skyll atj epter then-



ne tiid ingen deel lathe vtgaa bland simpell folk för æn vj thet sett haffue…” (ibidem, IV, 1527, s. 43)

Men oppositionen mot de religiösa omvälvningar-na fortsatte. Brask lät trycka nya försvar för den san-na katolska läran, bland annat ett herdabrev i Danzig 1533. Herdabrevet hade blivit uppläst från predik-stolarna i Linköpings stift redan 1522 men trycktes alltså först elva år senare. Brask varnade menig heten för att sätta tro till Luthers falska läror och uppma-nade alla att förbli i den rätta kristna tron. Brevet förbjöds och undertrycktes, tydligen effektivt, bara ett enda exemplar är känt.

Gustav Vasas tidigare gunstling, senare ärkefiende, Berend von Melen, hade 1528 författat en smäde skrift mot Gustav Vasa – ”den skändlige bondekonung-en”. Kungen (eller den ”förmente kungen”, som von Melen titulerade honom) tog mycket illa vid sig av skriften och försökte under flera decennier få von Melen att ta tillbaka. Bland annat spelade skriften en viktig roll vid en rättegång i Köpenhamn 1537 – vår bokhistorias första tryckfrihetsmål, om man så vill. Något utslag i saken är inte känt och ett enda exem-plar av skriften finns bevarat.

Censur av de skrifter som sattes upp eller importe-rades var självklar. Bland annat förbjöds Olaus Petri



svenska krönika därför att författaren vågat fälla smädliga yttranden om Sten Sture d.ä. I stället spreds verket i handskrivna exemplar.

Övervakningen av de fåtaliga tryckerierna i riket var oregelbunden och några lagar fanns inte på om-rådet. Boktryckar konsten hade ännu inte utvecklats till industri, den var från början bara ett något snab-bare – men dyrare och mer omständligt – alternativ till bokpräntande munkar som gjorde avskrifter för hand. De flesta skrifter som trycktes var av religiös art eller avsedda att användas i undervisningen vid universitet och klosterskolor. Ännu hade boktryck-andet inte blivit ett ur överhetens synpunkt vådligt politiskt redskap. Därför behövde det snarare upp-muntras än övervakas.

Det var svårt att få folk att ägna sig åt yrket. Bok-tryckarna – eller konstförvanterna som de kallades – erbjöds därför under senare delen av 1500-talet för-måner av olika slag, till exempel befrielse från skatter och tullfrihet. Gustav II Adolf inrättade ett statligt litteraturstöd till förläggare som gav ut nyttiga och viktiga böcker. Under första hälften av 1600-talet började konstförvanterna och bokbindarna att orga-nisera sig i skrån och en reguljär bokhandel växte upp. Tidigare hade spridningen av skrifterna skötts



av kringfarande kolportörer, s k bokförare. Nu var det oftast bokbindarna som drev bokhandel, medan boktryckarna samtidigt var förläggare. De nya yr-kesgrupperna försökte omgärda sin verksamhet med skråregler och privilegier av olika slag.

I och med att boktryckerierna blev fler ökade kungamaktens och kyrkans behov av övervakning och censur för att hindra reli giösa och politiska irr-läror att få spridning. År 1665 fick bibliotekarien vid Uppsala universitet i uppdrag av Karl X Gustav att fungera som övervakare: Han skulle fastställa rim-liga priser på undervisningslitteratur och se till att alla akademiska skrifter som gick i tryck hade skrift-ligt godkännande av decanus eller professor vid nå-gon av fakulteterna.2 Att boktryckerierna vid denna tid tryckte sådant som kungamakten inte fann önsk-värt framgår av en varning som Karl X Gustav ut-färdade 1656. Han befallde att boktryckarna ”ej så indifferenter skulle trycka och publicera alla materi-er, som förekomma, förrän K.M.:s consens [kungens samtycke, förf. anm.] vore däröver kommen”.3

Under 1660-talet kom en rad lagar och förordning-ar som lade bojor på tryckerierna i landet. Censuren drevs fram av prästerskapet som fruktade för fri be-



handling av religiösa ämnen. Det blev också de kyrk-liga myndigheterna som fick i uppdrag att kontrol-lera de böcker ortens tryckare satte upp. Misstänkta skrifter skulle skickas in till kungens Kanslikollegi-um, som avgjorde om de skulle få tryckas eller ej. Prästerna uppmanades i ett kungligt brev daterat juli 1662 att hålla ögonen på allt ”som i någon måtto rör den allmänna friden och enigheten antingen i andliga eller världsliga saker”.4 Och under de följande åren kom gång på gång förordningar som slog fast vad som var förbjudet och förgripligt att sätta på tryck. Den långa raden av påminnelser tyder på att överträ-delser var vanliga.

Den 21 april 1665 kom ett ”Plakat” som slog fast principerna för censurtvånget och som ger en god bild av det tryckta ordets ställning under 1600-talet. Den direkta orsaken till plakatet var en skrift som förtalade kungen av England. Liksom i senare tid var det ofta rikets förhållande till främmande makt som påverkade och styrde den svenska tryckfrihetspoliti-ken. Plakatet fördömde skriften och andra av sam-ma slag som ”en del illviljande Människor, utav en vanartig obetänksamhet, sig understå att samman-flika och förmedelst dem, Potentater och Stater van-vördeligen att beskymfa”.


Documents

Rätten att kritisera överheten. Kring den svenska tryckfrihetens historia