PROJEKT EUROPA 2030Utmaningar och möjligheter

Rapport till Europeiska rådetfrån reflektionsgruppen

om EU:s framtid 2030

SV

PROJEKT EUROPA 2030Utmaningar och möjligheter

Rapport till Europeiska rådetfrån reflektionsgruppen

om EU:s framtid 2030

Maj 2010

En stor mängd övrig information om Europeiska unionen är tillgänglig på Internet via Europa-servern (http://europa.eu).

Kataloguppgifter fi nns i slutet av publikationen.

Luxemburg: Europeiska unionens publikationsbyrå, 2010

ISBN 978-92-824-2716-3doi:10.2860/12688

© Europeiska unionen, 2010Design © Staden Stuttgart 2010Kopiering tillåten med angivande av källan.

Printed in Belgium

TRYCKT PÅ PAPPER SOM BLEKTS UTAN ELEMENTÄRT KLOR (ECF)

SV.indd 2 13/07/10 13:01:43

3

Bästa ordförande och medlemmar i Europeiska rådet

Det är för oss en ära att få överlämna denna rapport, beställd av Europeiska rådet vid

mötet i Bryssel den 14 december 2007, om de utmaningar EU sannolikt kommer att stå

inför år 2030 och hur vi kan tänkas hantera dessa utmaningar.

Denna rapport är uttryck för arbetet i en blandad grupp av individer med varierande

prioriteringar och intressen. Den är ett resultat av långvariga debatter och diskussioner,

och står i den meningen såväl för konsensus som för kompromiss. Alla förslag stöds inte

av varje medlem, men varje medlem står bakom huvuddelen av innehållet.

Den osäkerhet som är så karakteristisk för vår tid har gjort den oss anförtrodda uppgif-

ten särskilt svår. Vi tvingades bygga vår analys enbart på de långsiktiga trender som det

går lättare att urskilja.

De resultat vi kommit fram till är inte lugnande, vare sig för unionen eller

för våra medborgare: en global ekonomisk kris; stater som skyndar till bankernas

undsättning; åldrande befolkningar som hotar våra ekonomiers konkurrenskraft och

hållbarheten hos våra sociala modeller; kostnader och löner under press; utmaningar

i form av klimatförändring och ökande energiberoende; och omfördelningen i östlig

riktning av produktion och sparande. Därtill kommer de överhängande hoten från terro-

rism, organiserad brottslighet och spridning av massförstörelsevapen.

Ska EU lyckas behålla och höja sin välståndsnivå i denna föränderliga värld? Är

det möjligt för EU att främja och försvara Europas värderingar och intressen?

Vårt svar är jakande. EU kan vara en kraft för förändring i världen, en tongi-

vande faktor, och inte bara passiv åskådare. Men detta är bara möjligt om vi samar-

betar; de utmaningar vi har framför oss är alltför stora för ett enskilt europeiskt land

att ta sig an på egen hand. Vår förmåga att påverka utvecklingen utanför våra gränser

kommer i sin tur att inverka på vår förmåga att säkra stadig tillväxt och inre sammanhåll-

ning i unionen. Detta är den slutsats vår reflektionsgrupp, efter intensiva överläggningar

och samråd med mängder av experter och institutioner, har nått fram till.

Alla våra medlemmar är eniga om en grundläggande fråga: Europa står för närvarande

vid en vändpunkt i sin historia. Endast om vi allesammans – politiker, medbor-

gare, arbetsgivare och arbetstagare – kan samlas runt ett nytt gemensamt mål

som definieras av vår tidsålders behov kan vi klara utmaningarna framför oss.

Efter det att vår grupp upprättades har Europa fått uppleva ett antal betydelsefulla

förändringar, inklusive den institutionella krisen som framkallades av att Lissabonfördra-

get avvisades, och finanskrisen nyligen som blev startskottet för den globala recessionen.

FRÅN MEDLEMMARNA I REFLEKTIONS-GRUPPEN TILL EUROPEISKA RÅDET

4

Genom framgången med ratificeringen av Lissabonfördraget kunde vi avsluta en lång

period av introspektion som hade hindrat unionen från att ta itu med de stora utma-

ningar som påverkar vår framtid.

Olyckligtvis tvingas vi i dag fortfarande leva med finanskrisen, ett resultat av tillkorta-

kommanden i hur våra finansiella institutioner fungerar och hur de övervakas. Situa-

tionen inom unionen, och därmed våra egna reflektioner, har påverkats kraftigt av

krisens sociala, ekonomiska och politiska förgreningar. I detta avgörande ögonblick

behöver EU agera med beslutsamhet och enhälligt, och undvika frestelsen till

protektionism.

Denna kris, som tog sin början på andra sidan Atlanten, har haft större konsekvenser

för Europa än för någon annan del av världen genom att den blottlagt strukturella

svagheter i den europeiska ekonomin som länge har diagnostiserats men alltför ofta

ignorerats.

Krisen har därför fungerat som en varningssignal så att Europa kan reagera på föränd-

ringen i den globala ordningen. Såsom med alla förändringar kommer den framväxande

ordningen att resultera i nya vinnare och nya förlorare. Om Europa inte vill hamna på

förlorarnas sida måste det orientera sig utåt och ge sig in på ett ambitiöst långsiktigt

reformprogram under de kommande tjugo åren.

EU-ledarna måste fortsätta anta åtgärder för att hejda den rådande krisen men

de måste knyta an till de reformer på medellång och lång sikt som unionen är i

behov av. Vi talar om unionen på grund av vår inre marknad, vår gemensamma valuta

och vår stabilitets- och tillväxtpakt som gör oss inbördes beroende. Vi européer måste

gripa oss an arbetet med krisen gemensamt, eller tvingas bevittna hur våra respektive

initiativ misslyckas.

För att komma ut ur krisen måste vi fortsätta stimulansåtgärderna till dess våra ekono-

mier fungerar av egen kraft. Om utgifterna skärs ned för tidigt kan återhämtningen gå

om intet. Vår huvudprioritering måste vara att skapa jobb och tillväxt. Och de medlems-

stater som, beroende på kostsamma räddningsoperationer, stigande sociala utgifter och

sinande inkomstkällor, inte längre har råd med utgifter, måste förlita sig på att EU och

andra medlemsstater tar ledningen och fastställer villkoren för ekonomisk återhämtning.

Det finns ett akut behov av förstärkt ekonomisk styrning i EU om vi ska lyckas

undvika asymmetriska chocker som beror på att vår monetära union och inre mark-

nad samexisterar med divergerande inriktningar på den ekonomiska politiken. Krisens

ursprung hade inget större samband med euron och stabilitets- och tillväxtpakten, men

dessa mekanismer har inte räckt till för att säkra ekonomisk konvergens under krisen.

EU behöver komma fram till lösningar på rådande obalanser mellan medlemsstaterna,

och granska och korrigera förluster i konkurrenskraft som avspeglas i under-

skott i betalnings- och bytesbalansen. Dessa frågor måste ingå i unionens konver-

genskriterier och det krävs ett instrument som skapar monetär stabilitet, för att kunna

möta oförutsedda kriser.

Om EU ska kunna undvika en upprepning av krisen krävs det en skyndsam

reform av våra finansinstituts sätt att fungera och av tillsynen. I nuläget har

finansinstituten ändrat få av de rutiner som ledde fram till krisen, utom att man avsevärt

har dragit ned på utlåningen. Det skulle vara önskvärt med en samordning av dessa

reformer inom G20, men så länge detta inte har skett måste EU utveckla egna reglerings-

normer och mekanismer för kontroll och tillsyn. Våra medborgare kommer helt enkelt

inte att tillåta ytterligare en räddningsoperation i samma skala som den vi bevittnat.

Mot 2030 års horisont avtecknar sig ett Europa där invånarna behöver en starkt

konkurrenskraftig och hållbar social marknadsekonomi för att bibehålla den

sociala sammanhållningen och bekämpa klimatförändringen.

För detta kommer det att krävas ett ambitiöst reformprogram med klara prioriteringar

och mycket effektivare mekanismer för verkställighet än vad som är möjligt med den

öppna samordningsmetoden. I detta sammanhang antar vi att kommissionens nya stra-

tegi "Europa 2020" kommer att ingå som en del i detta stora företag.

EU måste därför utan dröjsmål genomföra de strukturreformer enligt Lissabonagendan

som ännu inte införts. För detta kommer det att krävas en reformering av genomför-

andemekanismerna i den nya strategin, genom ett mer ändamålsenligt system med

incitament som gör att de mål som beslutats av Europeiska rådet och andra europeiska

institutioner faktiskt uppfylls.

Humankapitalet är ett centralt strategiskt instrument för framgång i den

globala ekonomin. Och ändå har Europa i betydande mån tappat mark i kapplöp-

ningen mot en kunskapsekonomi. För att komma ikapp krävs det en samordnad insats.

Medlemsstaterna måste mobilisera de resurser de enats om att investera i FoU, med

den privata sektorns hjälp, och reformera alla aspekter av utbildningen, inklusive yrkes-

utbildning. Unionen måste också agera genom sina egna reviderade budgetinstrument,

och samtidigt på ett bättre sätt utnyttja Europeiska investeringsbanken och Europeiska

investeringsfonden. Slutligen måste vi överväga möjligheten att öppna nya inkomstkäl-

lor, exempelvis genom införande av en koldioxidskatt.

EU behöver genomföra en gemensam energipolitik med såväl interna som externa

dimensioner så att vi kan åstadkomma större energieffektivitet och energibesparingar

av det slag som förespråkas i strategin "Europa 2020", och diversifiera vår energiför-

sörjning från tredjeländer. Européerna behöver också ta upp en allvarlig diskussion

5

6

om behovet av säker kärnenergi i Europa, och definiera huvuddragen i ett permanent

system med incitament att utveckla av alternativa energikällor.

EU måste fortsätta i sin ledarroll i kampen mot klimatförändringar. Men EU

måste undvika att upprepa våra misstag i Köpenhamn, för att få större effektivitet och

relevans i den världsordning som växer fram. Det är nödvändigt att utveckla en i ordets

sanna bemärkelse gemensam förhandlingsstrategi, för att på ett mer verksamt sätt

kunna försvara våra intressen.

Vi européer måste göra något åt vår demografiska utmaning. Om vi inte skynd-

samt vidtar åtgärder, kommer det genom våra åldrande samhällen att uppstå ett

ohållbart tryck på våra pensions-, hälso- och sjukvårds- och välfärdssystem, och detta

kommer att undergräva vår ekonomiska konkurrenskraft. Till de prioriterade åtgärderna

hör att öka andelen kvinnor i arbetslivet; underlätta en bättre balans mellan arbetsliv

och privatliv; reformera vår inställning till pensionering, så att vi ser det som en rättig-

het, inte en plikt; och utveckla en mer proaktiv invandringspolitik, anpassad till demo-

grafiska och arbetsmarknadsrelaterade behov.

EU måste stålsätta den inre marknaden mot frestelsen till ekonomisk nationa-

lism och fullborda den så att den omfattar tjänster, det digitala samhället och andra

sektorer, som sannolikt kommer att vara de viktigaste drivkrafterna för tillväxt och

sysselsättningsskapande på en marknad med 500 miljoner användare och konsumenter.

Förstärkningen och fullbordandet av den inre marknaden bör åtföljas av bättre

samordning av beskattningen.

Vi européer måste reformera arbetsmarknaden och modernisera vår praxis för före-

tagsstyrning. För att helt lyckas förverkliga den tekniska revolutionens potential måste

vi genomföra stora förändringar i arbetsmarknadsstrukturerna. Vissa medlemsstater

har redan framgångsrikt infört reformer som bygger på flexicuritymodellen. Vi måste

lära av dessa erfarenheter samtidigt som vi anpassar dem till våra varierande nationella

omständigheter. Vi måste öka arbetstagarnas anställbarhet och företagens flexibilitet i

en ekonomi under ständig förändring. Förbättrad arbetsproduktivitet måste bli en prio-

ritering, och produktivitetsvinster måste göras direkt proportionella till inkomstnivån.

För att ta itu med dessa utmaningar kommer det inte att krävas en fördrags-

ändring. I rapporten görs, helt enligt vårt mandat, inte strikt åtskillnad mellan

olika maktnivåer eller den nivå på vilken åtgärder måste vidtas. Vem som bör

agera engagerar vi oss inte i, men däremot vilka lämpliga åtgärder som bör vidtas, och

det utan ytterligare dröjsmål. Detta innebär också att det brådskar med att utvärdera

befintliga budgetära nivåer och prioriteringar, inklusive både de medel som anslagits

för specialändamål av unionen och de medel som tilldelats av medlemsstaterna i enlig-

het med de prioriteringar som fastställts på EU-nivå. Ambitiösa mål i kombination med

begränsade resurser och svaga genomförandemekanismer leder med nödvändighet till

besvikelse.

För att EU ska uppnå sina mål måste Europeiska rådet och eurogruppen förstärka

sin ledande roll, i samordning med kommissionen och Europaparlamentet.

När vi ger oss in på dessa reformer måste vi dra full nytta av de nya redskap som finns

i Lissabonfördraget för att utveckla större medborgardeltagande i unionen; en effektiv

intern och extern säkerhetspolitik; stabilare förbindelser med våra grannar; och förmåga

att projicera våra intressen utomlands.

EU-projektet bör också bli ett medborgarprojekt. Medborgarna är övertygade, ofta i

högre grad än sina ledare, vilket opinionsundersökningar visar, att det ligger i unionens

och medlemsstaternas intresse att EU blir en mer relevant och effektiv global aktör, och

talar med en röst i sina ansträngningar för att främja våra gemensamma intressen.

Våra medborgare fordrar större europeisk samordning i kampen mot den organiserade

brottsligheten och mot terrorism, eftersom de vet att detta är enda sättet att åtgärda

dessa utmaningar inom ett område där människorna har frihet att röra sig över gränserna.

Våra medborgare inser att vårt välstånd, vår utveckling och vår säkerhet hänger

samman med hur det är ställt på dessa områden hos våra grannar som vi måste bedriva

ett extra nära samarbete med för att främja gemensamma intressen.

Våra medborgare vet att varje lands utrikespolitik får större kraft och blir mer effektiv

om vi klarar att agera tillsammans för att försvara våra intressen, inte visar oenighet där

varje medlemsstat strävar efter att spela huvudrollen, på det sätt som varit fallet under

gångna år.

Våra medborgare önskar att Europeiska unionen tar tillvara deras intressen, och väntar

sig därför att deras sociala och medborgerliga rättigheter och rätten till sysselsättning

åtföljer dem överallt när de flyttar inom unionen. Genom garanti för möjligheten att

överföra sociala rättigheter blir unionen mer meningsfull för våra medborgare.

Allt detta aktualiserar en ny pakt mellan de europeiska institutionerna och de ekono-

miska och sociala företrädarna; och mellan olika maktnivåer – nationella, regionala

och lokala. Framför allt kräver situationen ett starkt politiskt ledarskap, ett

ledarskap som kännetecknas av förmågan att upprätthålla en ärlig och fruktbar dialog

med medborgarna och att styra i partnerskap. Att säkra stödet från medborgarna blir

avgörande, inte bara för att unionen ska kunna motstå krisens sociala och ekonomiska

verkningar, utan också för att den ska kunna införa de strukturreformer som fordras för

ett starkare Europa i framtiden.

7

8

Unionen är mer än en gemensam marknad. Det är också en union av värderingar. Med

stöd av Europas medborgare kan EU leda ansträngningarna för att ta itu med de stora

globala utmaningarna. Inför en kris som de själva inte har utlöst kommer våra medbor-

gare att fortsätta tro på det europeiska projektet endast om deras ledare visar ärlighet

mot dem när det gäller omfattningen av vilka utmaningar vi har framför oss, och om

medborgarna uppmanas att bidra på ett liknande sätt som efter andra världskriget, när

Europa byggde upp sitt välstånd.

Vänliga hälsningar,

MEDLEMMARNA I REFLEKTIONSGRUPPEN

Felipe González Márquez, Ordförande Vaira Vīķe-Freiberga, Vice ordförande

Jorma Ollila, Vice ordförande Lykke Friis (t.o.m. 28 november 2009)

Rem Koolhaas Richard Lambert

Mario Monti Rainer Münz

Kalypso Nicolaïdis Nicole Notat

Wolfgang Schuster Lech Wałęsa

FRÅN MEDLEMMARNA I REFLEKTIONSGRUPPEN TILL EUROPEISKA RÅDET 3

EU STÅR INFÖR ETT VAL 11

ATT FÖRNYA EUROPAS EKONOMISKA OCH SOCIALA MODELL 15

TILLVÄXT GENOM SYSSELSÄTTNING: EGENMAKT ÅT INDIVIDEN 21

DEMOGRAFI SOM UTMANING: ÅLDRANDE, MIGRATION OCH INTEGRATION 25

TRYGGAD ENERGIFÖRSÖRJNING OCH KLIMATFÖRÄNDRING: EN NY INDUSTRIELL REVOLUTION 31

INRE OCH YTTRE SÄKERHET: DEN EVIGA UTMANINGEN 37

EUROPA I VÄRLDEN: ATT AGERA MED STÖRRE BESTÄMDHET 43

EU OCH DESS MEDBORGARE 47

ATT BYGGA PÅ EU:s STYRKA 51

KÄLLOR 53

INNEHÅLL

9

10

11

Sedan kalla krigets slut har förändringarnas hastighet och

omfattning varit överväldigande. De senaste tjugo åren

har inte lämnat något opåverkat: hur vi arbetar, konsu-

merar, reser och relaterar till varandra, vad som får oss att

visa empati och vad som skrämmer oss har genomgått

en genomgripande förändring. De flesta av dessa föränd-

ringar har överraskat oss. Den globala finanskrisen är bara

den senaste i en rad händelser som har rubbat våra över-

tygelser och trossystem. För första gången i senare tiders

europeiska historia finns det en utbredd rädsla för att de

som är barn i dag kommer att ha det sämre ställt än sina

föräldrars generation. I dag lever vi i osäkerhetens tidevarv.

För Europeiska unionen innebär denna situation en utma-

ning utan motstycke. Under större delen av unionens exis-

tens har den utgjort ett ankare för intern stabilitet och den

har efter andra världskriget sörjt för fred, demokrati och

högre välstånd på halva kontinenten. Med tiden togs andra

hälften av Europa med genom en process med en aldrig

tidigare skådad politisk och ekonomisk integrering. Dessa

framgångar gjorde att EU, med en inre marknad och en

gemensam valuta, kunde bli världens största ekonomiska

makt. Trots detta är det en komplex och oviss framtid som

medborgarna i Europa ser framför sig, utan de gemen-

samma mål som kännetecknade åren efter kriget.

EU STÅR INFÖR ETT VAL

12

EU:s tidigare framgångar var inriktade på det egna hörnet

av världen. Under den successiva integreringen förblev

omvärlden relativt stabil. Situationen i dag kunde inte vara

mer annorlunda. Snabba förändringar sveper över världen.

Under de kommande tjugo åren kommer det inte endast

att finnas flera maktcentrum, utan världens tyngdpunkt

kommer också att ha förflyttats – till Asien och länderna i

söder, till nya offentliga och privata aktörer och uppåt till

transnationella institutioner. De utmaningar som Europa

står inför i dag har i lika hög grad sitt ursprung i utveck-

lingen utanför dess gränser som i EU:s tvekan att anta

dem. Om unionen ska kunna säkra sin framtid, måste den

anpassa sina mål och sin politik, så att den kan hantera

denna snabbföränderliga värld.

Att möta en värld i dramatisk förändring

Om de senaste tjugo åren har inneburit en stor omvälv-

ning, är det sannolikt att de kommande tjugo åren kommer

att vara ännu mer omskakande. En ny multipolär värld

håller på att växa fram, där makten är diffusare och den

internationella dynamiken mer komplex. På grund av att EU

har en långsammare tillväxt än sina främsta konkurrenter

håller dess andel av världens rikedom oundvikligen på att

minska. EU:s humankapital har länge utgjort grunden för

dess ekonomi, som bygger på världsledande innovationer

och kreativitet. Andra regioner tränger sig nu fram tack

vare sina större satsningar på forskning, teknisk utveckling

och innovation. Asien förväntas redan 2030 ta täten i den

vetenskapliga och tekniska utvecklingen och producera

högkvalitativa varor, som kan förändra produktionen och

den allmänna livskvaliteten.

I takt med att man i tillväxtekonomierna kommer ikapp

levnadsstandarden i de avancerade industriländerna ökar

den globala energikonsumtionen. År 2030 kommer värl-

dens energibehov sannolikt att ligga 50 procent högre än i

dag, varvid fossila bränslen kommer att utgöra 80 procent

av elutbudet. Beroendet av importerad energi kommer att

öka och EU kommer att importera nära två tredjedelar av

sitt behov.

Dessutom kommer klimatförändringarna sannolikt att

inverka negativt på tillgången på energi och andra väsent-

liga resurser och många förutspår att en allvarlig brist

kommer att råda år 2030. Prisvolatilitet och osäker försörj-

ning kommer också att förvärras av politisk osäkerhet

i länder med god tillgång på energi. Andelen förnybar

energi kommer att ha växt snabbare än andelen konventio-

nella energikällor, men den kommer 2030 fortfarande bara

att utgöra en liten del av världens energiförsörjning. Vår

underlåtenhet att hejda att biologisk mångfald går förlorad

förvärrar denna trend, vilket kommer att innebära allvarliga

konsekvenser för den ekonomiska hållbarheten på lång

sikt.

Allt detta äger rum mot en bakgrund av radikala samhälls-

förändringar i våra länder. I ett åldrande samhälle, med

nästan två gånger så många över 65 år per arbetande

Europeiska medborgares framtidsförväntningar angående livet 2030"Föreställ dig hur Europeiska unionen kommer att se ut år 2030. Jämfört med i dag,

kommer de europeiska medborgarnas liv att vara …?"

Lättare

Svårare

Varken lättare eller svårare

Vet inte

i %

Källa: Eurobarometer 6/2009; EU 27

13

person som i dag, måste EU-medlemsstaterna göra avse-

värda ansträngningar för att finansiera sina sociala trygg-

hetssystem och behålla äldre människor bland arbetskraf-

ten. Allt eftersom den inhemska tillgången på arbetskraft

och kompetens minskar, kommer Europa att behöva dra till

sig migrerande arbetare, något som påverkar vår förmåga

att hantera den sociala integrationen. Slutligen genom-

går vi en revolution inom teknik och kommunikation som

förändrar både våra personliga och professionella relationer

och leder till nya livs- och arbetsmönster, något som många

har svårt att klara av.

EU står inför ett tydligt val: reformer eller förfall

Mycket i denna utveckling har påskyndats av den nuva-

rande ekonomiska och finansiella krisen, den värsta krisen i

sitt slag sedan den stora depressionen, och det kommer att

ta ett antal år för EU att återhämta sig fullständigt. Krisen

har framhävt de strukturella svagheterna i större delen av

den europeiska ekonomin: lägre produktivitet, strukturell

arbetslöshet, bristande flexibilitet på arbetsmarknaden,

föråldrad kompetens och dålig tillväxt.

Samtidigt har krisens mildare effekter i länder som Kina

och Indien och dessa länders mycket snabbare återhämt-

ning lett till att många ser mindre välvilligt på de snabba

förändringar som påverkar världsekonomin. I dag bekymrar

man sig för att tillväxtekonomierna skulle kunna uppnå sin

fulla ekonomiska potential genom att utnyttja de struktu-

rella svagheterna i Europa. I själva verket kan de aktuella

förskjutningarna i ekonomisk avkastning vara till ömsesidig

fördel och leda till ökade investeringar och ökad handel

och konsumtion för alla. EU kan dock inte förutsätta att

uppgången i resten av världen nödvändigtvis kommer att

leda till en situation där alla är vinnare. Om EU inte anpas-

sar sig till den globala ekonomins behov, föreligger det en

verklig fara för att Europas relativa tillbakagång blir absolut.

Efter 50 år av både fördjupad och breddad konsolidering

står EU inför ett grundläggande val. 2010 skulle kunna

utgöra inledningen till en ny fas för EU och de följande

50 åren skulle kunna kännetecknas av Europas roll som

tongivande global aktör eller alternativt skulle unionen och

dess medlemsstater kunna sjunka ned i marginalisering och

utvecklas till en allt mindre viktig västlig halvö på det asia-

tiska fastlandet.

En global ambition bör inte leda till minskade inhemska

reformer, tvärtom kan ett yttre inflytande inte uppnås utan

en stadig tillväxt och en inre sammanhållning i hela Europe-

iska unionen. Vårt tidevarv har dock avgjort blivit globalt,

vilket har inneburit en förändring som skapar nya vinnare

och förlorare. Om vi inte vill sälla oss till förlorarna, måste vi

vidta djärva åtgärder nu.

Varför finns Europeiska unionen?

Dagens utmaningar skiljer sig från gårdagens och kräver

andra reaktioner. Vare sig det gäller relativ demografisk och

ekonomisk tillbakagång, klimatförändringar eller energibrist

är det endast i ett regionalt och globalt sammanhang som

utmaningarna kan förstås och bemötas på rätt sätt. Det är

här EU som helhet kan visa sitt värde, genom att vara

mycket mer än summan av sina medlemsstater. Genom att

kombinera flera maktnivåer, från den globala till den lokala,

har EU större kapacitet än någon medlemsstat att möta

2000-talets stora utmaningar.

Detta kommer inte att ske automatiskt. Även om EU har

de nödvändiga strukturerna och instrumenten, måste

medlemsstaterna utnyttja dessa med beslutsamhet och i

rätt syfte. I grund och botten inskränker sig EU:s gemen-

samma agenda till två övergripande och integrerade utma-

ningar: att sörja för vår sociala och ekonomiska modells

hållbarhet samt att utveckla sätt att stödja och försvara

denna modell och våra gemensamma värderingar och

intressen på den globala arenan. Det är därför nödvän-

digt att stödja kommissionens nya strategi "Europa 2020"

men det krävs i slutändan att den integreras i ett bredare

perspektiv.

14

För att EU ska kunna bli en effektiv och dynamisk global

aktör, måste vi också placera solidariteten i centrum för det

europeiska samarbetet. Solidaritet är inte någon absolut

rättighet – den är beroende av enskilt och kollektivt ansvar.

Som sådan måste den prägla EU:s beslutsfattande och rela-

tioner på alla nivåer, mellan enskilda personer och genera-

tioner och mellan orter, regioner och medlemsstater.

Ändå har människor i Europa fortfarande svårt att finna

lösningarna på sina problem i EU. Om vårt uppdrag ska

vara gemensamt, måste politiker och medborgare ta

egenansvar för det europeiska projektet. Om regeringarna

fortsätter att behandla EU och dess institutioner som främ-

mande eller fientliga när och om det passar dem, finns det

föga hopp om att skapa den sorts folkliga identifikation

med EU som behövs för framgång. Tvärtom behövs det ett

förnyat stöd från medborgarna genom möjligheter till ökat

deltagande och ökad öppenhet för att EU ska bli fram-

gångsrikt.

Consejo Viktiga frågor vi kommer att stå inför år 2030la Unión Europea"Om vi fortsätter att föreställa oss hur det kommer att se ut år 2030, vad anser du att

kommer att vara de två allvarligaste problem som (VÅRT LAND) står inför 2030?" HÖGST TVÅ SVAR)

Det ekonomiska läget

Arbetslöshet

Brottslighet

Pensioner

Miljöskydd

Sjuk- och hälsovårdssystemet

Invandring

Stigande priser/inflation

Terrorism

Utbildningssystemet

Bostäder

Beskattning

Försvar/utrikespolitik

Vet inte: 8 %Källa: Eurobarometer 6/2009; EU 27

i %

15

I centrum för det europeiska samhället finner man en

särpräglad ekonomisk och social modell, som kallas för en

mycket konkurrenskraftig social marknadsekonomi. Det

finns ett antal varianter av denna modell, med kvalitativt

skiftande prestanda, men de passar alla i stort sett inom

en gemensam ram. Modellen, som bygger på tanken att

ekonomisk tillväxt bör eftersträvas via marknaden för soci-

ala syften, åtnjuter bred allmän acceptans. Den bidrog till

att omvandla Europa efter andra världskriget till ett område

med mäktiga industrier och tjänster med stark sysselsätt-

ningsskapande potential, som i sin tur möjliggjorde ett rätt-

vist socialskyddssystem. På detta sätt fullbordades en "god

cirkel", som förenar solidaritet, ansvar och konkurrenskraft.

Mot bakgrund av nytt inhemskt och globalt tryck behö-

ver denna modell emellertid förnyas och anpassas till en

omgivning i förändring. Under de senaste två årtiondena

har EU i fråga om potential att generera tillväxt och syssel-

sättning och följaktligen förbättra levnadsstandarden

halkat efter sina främsta handelspartner. Trots att några

medlemsstater har lyckats frigöra sig från denna prägel,

råder denna situation allmänt sett ännu i dag. Genom att

avslöja de strukturella svagheterna i den europeiska ekono-

min, har den aktuella finansiella och ekonomiska krisen

fungerat som en väckningssignal. Inför de framväxande och

utvecklade ekonomiernas ökande konkurrenskraft måste

EU inleda ett djärvt nytt reformprogram, som syftar till att

uppnå större ekonomisk effektivitet.

Samtidigt är det samförstånd som råder angående model-

len beroende av en fortsatt jämvikt mellan den sociala

dimensionen och marknadsdimensionen. Balansen har med

tiden blivit störd i takt med att den sociala ojämlikheten

har ökat. För en del EU-medborgare är social utslagning

ATT FÖRNYA EUROPAS EKONOMISKA OCH SOCIALA MODELL

Marknad i staden − sist och slutligen är all affärsverksamhet lokal Foto: Schubert

16

och dåliga arbetsförhållanden fortfarande en realitet.

Lösningen på detta problem är inte ett slut på de ekono-

miska reformerna. Tvärtom behöver en förnyad betoning

av ökad ekonomisk effektivitet gå hand i hand med en

ny socialpolitik. Med andra ord kommer hållbarheten hos

Europas ekonomiska och sociala modell att vara beroende

av vår förmåga att återställa den dynamiska jämvikten

mellan utvecklingens ekonomiska, sociala och miljörelate-

rade dimension.

Strävan efter tillväxt och jobb

En stark och globalt konkurrenskraftig ekonomi känneteck-

nad av hög produktivitet är en förutsättning för förbättrad

levnadsstandard. Ekonomisk tillväxt baseras i allt högre

grad på teknisk förändring och större specialisering mot

bakgrund av en ökande globalisering. Denna utveckling

berör arbetstagare och företag samt hur marknaderna

fungerar och hur företagen lotsas genom en struktur-

omvandlingsprocess. Digitaliseringen ökar utrymmet

för utkontraktering, och IKT-revolutionen kan komma

att lämna stort utrymme för produktivitetstillväxt under

kommande årtionden.

EU kan förstärka tillväxtprocessen genom ytterligare

utveckling av den inre marknaden, t.ex. på tjänsteområdet,

samt genom att bekämpa alla former av protektionism och

utveckla ett framgångsrikt slutförande av Doharundan.

Onödiga bördor på arbetskraft och företag får inte kväva

tillväxtdynamik och produktion av innovativa tjänster, och

samtidigt bör företagande och risktagande uppmuntras.

Vår gemensamma vision är att teknisk förändring, globa-

lisering och en åldrande befolkning påkallar skyndsamma

strukturreformer med sikte på ökad flexibilitet, konkurrens-

kraft och dynamik.

En reformering av arbetsmarknaden är avgörande för att

det ska kunna skapas fler och bättre jobb. Medlemssta-

terna bör sträva efter att förbättra tre centrala aspekter av

sina arbetsmarknader: flexibilitet och säkerhet för landets

arbetskraft ("flexicurity"), arbetskraftens rörlighet samt

företagskulturen och företagens ledningspraxis. Arbetskraf-

tens medverkan måste också öka (se avsnittet om demo-

grafi nedan).

Arbetskraftens förmåga att anpassa sig till ständiga föränd-

ringar i produktionen är en nyckelfaktor för upprätthållen

produktivitet. En flexibel arbetskraft kräver en motpres-

tation i form av anställningstrygghet. I en värld stadd i

snabb förändring är det inte jobben som behöver skyddas,

Yrkesutbildningsprogram och allmänna utbildningsprogram för yrkesmässig framgång Foto: Hass

17

utan den person som förlorar sitt jobb, genom att dennes

anställbarhet förbättras. Flexicurity är det bästa sättet att

tillhandahålla detta skydd, genom att göra det möjligt för

arbetstagare att dra nytta av föränderliga arbetsmarknader

och att övergå till bättre jobb. Ett centralt inslag i denna

strategi är förmågan att förvärva och anpassa kompetens

under hela livet, i kombination med förutsättningar för

överföring av kompetens mellan och inom medlemssta-

terna.

I dag är det fortfarande svårt för arbetstagare och före-

tagare att få tillgång till och förstå de regler och bestäm-

melser som gäller för att ta anställning eller att starta ett

nytt företag. Det går inte att lagstifta bort byråkrati, men

den bör inte lägga hinder i vägen för rörligheten. Först och

främst bör det vara lätt att en gång för alla överföra soci-

alskyddsrättigheter mellan medlemsstater. Erkännande av

kvalifikationer inom hela EU behöver garanteras och fler-

språkighet uppmuntras. EU bör också utarbeta en ny "poli-

tik för övergångar på arbetsmarknaden" för att uppmuntra

till och underlätta övergång mellan jobb och stödja unio-

nens dimension.

Slutligen behövs det långtgående förändringar i företags-

kulturen och företagens ledningspraxis, om strävandena att

förbättra arbetskraftens kompetens ska lyckas. Företagen

kommer att behöva ge mer stöd åt personalens initiativ

och öppen innovation för att förbättra konkurrenskraften

genom nya produktionsprocesser och ny produktionstek-

nik. De behöver också främja en kultur med egenmakt

inom företagen.

Förverkligande av Europas sociala ambitioner

genom ny målinriktad socialpolitik

Denna nya insats för ekonomiska reformer måste åtföljas

av nya målinriktade åtgärder för att förbättra säkerheten

och solidariteten för de enskilda personerna. De sociala

stödsystemen förtjänar ett starkt skydd mot missbruk eller

"moralisk risk". Rättigheter och förmåner måste balanseras

av ansvar och förpliktelser. Särskilt bör de sociala trygg-

hetssystemen anpassas, så att de gynnar snabbt återin-

träde på arbetsmarknaden i stället för långvarigt understöd

för människor i arbetsför ålder.

Mot bakgrund av den befintliga uppdelningen av behö-

righeten inom socialpolitiken bör man prioritera tydligt

fastställda och gemensamt överenskomna mål, enligt vad

som rekommenderas i strategin "Europa 2020". Medlems-

staterna bör ta ledningen för att avskaffa orättvisa situa-

tioner som är följden av en tudelning av arbetsmarknaden,

där vissa grupper av anställda åtnjuter det skydd som långa

anställningsavtal erbjuder, medan andra står utan skydd

och under ständigt hot om uppsägning.

Likaså bör medlemsstaterna ägna tillräckliga resurser åt

att bekämpa social utslagning, fattigdom och könsdis-

kriminering, t.ex. genom att genomföra den befintliga

EU-lagstiftningen för att garantera fastställda miniminor-

mer. En central del av denna strävan inbegriper egenmakt

åt arbetssökande och andra parter på arbetsmarknaden.

Förbättring av den information som finns tillgänglig hos

det europeiska nätverket för arbetsförmedlingar (Eures)

och utvidgad tillgång till e-infrastruktur för hem, skolor och

företag skulle vara en gedigen början.

Genom att sörja för tillräcklig samordning inom social- och

skattepolitiken kan EU stödja medlemsstaternas förmåga

att arbeta för sociala mål i enlighet med sina egna prefe-

renser utan att konkurrensen snedvrids eller den inre

marknaden undergrävs. Europeiska investeringsbanken och

Europeiska socialfonden bör i full utsträckning utnyttjas

mot fattigdom och till stöd för de på EU-nivå överens-

komna målen för social sammanhållning.

EU bör också bidra till målsättningen en frisk europeisk

befolkning – en betydelsefull social och ekonomisk tillgång

– i synnerhet genom utveckling av hälso- och sjukvård,

välstånd och åldersrelaterade industrier och tjänster.

Slutligen bör – med tanke på krisen – affärsvärlden ta sitt

ansvar genom att förplikta sig till självreglering på områ-

dena etik, ansvarsskyldighet, social och ekologisk medve-

18

tenhet, kamp mot diskriminering, livslång utbildning och

kontinuerligt förbättrade arbetsvillkor.

Att skapa en situation som gynnar alla: en ny giv

för den inre marknaden

Ovannämnda sociala och ekonomiska reformer behöver

ges en inramning och stödjas av en fullt fungerande inre

marknad. Den inre marknadens utveckling har länge

hindrats av två samtidiga processer: i vissa medlemsstater

finns det motstånd mot att tillämpa bestämmelserna om

den inre marknaden, konkurrens och statligt stöd, medan

det i andra medlemsstater finns en tendens att motsätta

sig till och med måttfulla initiativ till skattesamordning, när

dessa skulle kunna förbättra den inre marknadens sätt att

fungera, och undanröja oron för att den inre marknaden

kan vara till hinder för sociala målsättningar.

Om ingenting görs åt dessa trender, kommer de att

förvärra skattesystemens negativa inverkan på skapandet

av sysselsättning och medlemsstaternas svårigheter att ta

itu med bristande jämlikhet. Dessutom skulle de leda till en

tävling om vem som har sämst socialt skydd och förstärka

motståndet mot integration. Kort sagt, utvecklingens

ekonomiska och sociala dimension skulle hamna i ett läge

som alla förlorar på.

Den nuvarande ekonomiska krisen har ytterligare framhävt

behovet av att följa den inre marknadens regler. Förskans-

ning i ekonomisk nationalism skulle bara göra det svårare

att komma ur krisen och försvaga den europeiska ekono-

mins konkurrenskraft. Ändå är protektionistiska reflexer

bara alltför vanligt förekommande i flera medlemsstater,

såväl inom den allmänna opinionen som hos politiska

ledare.

Mot denna ogynnsamma bakgrund är det osannolikt att

en nylansering och ett fullbordande av den inre markna-

den kan äga rum utan en ny strategi eller en ny giv. En

sådan skulle gå ut på ett åtagande att – inom bestämda

tidsfrister – utvidga den inre marknaden till de områden

där den ännu saknas eller är otillräckligt utvecklad, framför

allt tjänstemarknaden, inklusive finanssektorn. Detta skulle

motsvaras av initiativ, om inte ytterligare integration, på

områdena sammanhållning, socialpolitik och skattepolitik,

varvid hänsyn bör tas till behovet av att EU är konkurrens-

kraftigt. Samtidigt måste strävan efter en mer koldioxidsnål

ekonomi gå hand i hand med åtgärder för ökad social

delaktighet, särskilt inom utbildning, sysselsättning, infor-

mation, hälso- och sjukvård samt banktjänster.

Förbättrad ekonomisk styrning: för stabilitetens

och konvergensens skull

Den globala finansiella krisen och de ökande olikheterna

mellan medlemsstaterna har också förstärkt argumenten

för förbättrad ekonomisk samordning inom EU. Att förnya

konvergensansträngningarna från 1990-talet – vilket även

kommer att leda till en utvidgning av euroområdet – är

sålunda av central betydelse för den ekonomiska fram-

gången och enheten inom EU i allmänhet och för euroom-

rådet i synnerhet. Dessa konvergenssträvanden bör bygga

på följande åtgärder:

– Överföring av ledarskapet för den ekonomiska samord-

ningen på Europeiska rådet, samtidigt som kommis-

sionens respekteras i sin roll, och i nära samarbete med

Europaparlamentet, kommissionen själv och andra rele-

vanta ekonomiska institutioner, samt förstärkning och

utökning av Eurogruppens samordningsbefogenheter

inom såväl den interna som den externa ledningen av

den monetära unionen.

– Förbättrade förfaranden för övervakning av de

nationella budgetarna för att trygga såväl öppenhet

som hållbara offentliga finanser och uppmuntran till

medlemsstaterna att harmonisera budgetprocesserna

och budgettidsplanerna.

– Förstärkning av den makroekonomiska samordningen

genom att den utvidgas till att omfatta privat skuld-

19

sättning, betalningsbalansen och mer allmänt förut-

sättningarna för att skapa konkurrenskraft.

– Förstärkning av de offentliga finansernas allmänna

trovärdighet genom inrättande av ett finansiellt instru-

ment i syfte att bekämpa oväntade kriser och asym-

metriska chocker, samtidigt som den moraliska risken

beaktas.

– Stärkande av finansinstitutens funktion och tillsynen av

finansinstituten för att motverka alltför hög belåning

och alltför stort risktagande.

– Förstärkning av EU:s investeringsinsatser genom

att fastställa ett tillväxtmål för investeringsandelen i

medlemsstaternas offentliga utgifter och ökade resur-

ser till Europeiska investeringsbanken och Europeiska

investeringsfonden samt anpassning av det europeiska

regelverket, för att locka fler långsiktiga investerare

och gynna ett ansvarsfullt bankväsen som tillgodoser

och prioriterar den reala ekonomins behov framför

finansiell spekulation.

Miljöhållbarhet som utmaning

Uppgiften att förnya Europas ekonomiska och sociala

modell kompliceras ytterligare av problemet med miljö-

hållbarhet. EU blir tvunget att ompröva inte bara fysisk

planering, städer och transport, utbildning och konsum-

tionsvanor utan även sin tillväxtmodell. Det behövs en ny

industriell strategi för att främja ny grön teknik och hållbara

industriprocesser. Till stöd för denna strategi bör EU

– anta en europeisk innovationsplan som förenklar finan-

sieringsmöjligheter och ger Europeiska institutet för

innovation och teknik befogenhet att inrätta innova-

tiva gemensamma program över hela EU,

– införa ett initiativ för småföretagsforskning som ger

innovativa unga småföretag tillträde till marknaderna

för offentlig upphandling,

– förbättra mervärdet hos jordbruks-, djuruppfödnings-

och livsmedelsindustrin, samtidigt som den negativa

påverkan på miljön minskas genom ökad tillgång till ny

teknik och förstärkt konsumentmedvetenhet,

Stuttgarts nya mässcentrum: ett av världens största solcellssystem för tak Foto: © Dirk Wilhelmy för Planet Energy och Projektgesellschaft Neue Messe

20

– skapa eller märka en serie europeiska forskningscen-

trum inom Europeiska institutet för innovation och

teknik, med fokus på förnybar energi, energieffektivi-

tet, IKT för hållbar utveckling och hållbara transportnät

samt bio- och nanoteknik,

– anta en strategi för övergång till låga koldioxidutsläpp

med en vision om en ekonomi med låga koldioxidut-

släpp 2030 och vidta de åtgärder som krävs av EU och

medlemsstaterna för att förverkliga detta.

Att undvika Lissabonstrategins fallgropar

Om EU menar allvar med reformerna, måste det göra ända-

målsenliga anpassningar av sina ledningsstrukturer och

resurser. Denna lärdom kan dras av Lissabonstrategin, vars

löfte om goda resultat för den europeiska konkurrenskraf-

ten fastnade i svaga genomförandemekanismer.

Framför allt bör kopplingen mellan gemensamma riktlinjer

fastställda på gemenskapsnivå och genomförandet på

nationell nivå i enlighet med varje lands interna maktfördel-

ning förstärkas, genom en ändamålsenlig mekanism för

inbördes påtryckningar (namnge och peka ut) samt genom

positiva incitament, finansiella och andra. Sist men inte

minst bör utvärderingsprocesserna fokusera på resultat

snarare än på satsningar eller processer.

Allt detta behöver kombineras med ett mer konsekvent

utnyttjande av såväl EU:s egna finansiella resurser som

Europeiska investeringsbankens resurser och resurserna i

medlemsstaternas budgetar, genom att man slår samman

de medel som anslagits för överenskomna prioriteringar.

Framför allt måste fokus vara att skapa tillväxt och syssel-

sättning, men inte vilken sysselsättning som helst, utan

sysselsättning anpassad till kunskapssamhället, och inte

vilken tillväxt som helst utan hållbar tillväxt som inte defi-

nieras enbart genom BNP. Här ligger Europas framtid.

21

TILLVÄXT GENOM SYSSELSÄTTNING: EGENMAKT ÅT INDIVIDEN

Kunskapsbaserade och kreativa industrier och tjänster har

vuxit avsevärt under de senaste två årtiondena och blivit

de centrala fundamenten för sysselsättning och ekonomisk

dynamik i Europa. Det är länge sedan man kunde mäta

EU:s konkurrensfördel i lönekostnader. Numera är intel-

ligens, innovation och kreativitet de relevanta riktmärkena.

De är Europas garanti för framtida välstånd. Vi lever i en

värld som efterfrågar inte bara högvärdiga produkter och

marknader utan i ökad utsträckning också högvärdig

kompetens.

Ändå håller Europa på att halka efter i kompetenskapp-

löpningen. Om nuvarande investeringstrender håller i sig,

är det möjligt att Asien intar en tätposition i den veten-

skapliga och tekniska utvecklingen år 2025, på EU:s och

USA:s bekostnad. Man räknar även med att vid denna

tidpunkt nästan en miljon kinesiska och indiska studenter

kommer att studera utomlands och sedan återvända till

sina asiatiska hemländer med ett överflöd av talanger och

erfarenhet. Detta står i kontrast till det relativt låga antal

européer som studerar utanför Europa. Inom den efter-

gymnasiala utbildningen halkar EU också efter, med bara

27 universitet bland världens 100 bästa, jämfört med 57

i Förenta staterna. EU är också dåligt representerat i de

debatter om politik, företagsfrågor och miljö som äger rum

utanför dess gränser.

EU har inte råd att ta denna trend med ro. Ett bättre

utnyttjande av mänsklig talang kommer att vara ett centralt

strategiskt instrument för att garantera rörlighet uppåt

för enskilda personer och framsteg för det europeiska

samhället i stort. Om EU ska förverkliga kunskapssamhäl-

lets löften, måste det leverera högsta kvalitet i alla skeden

av utbildningsprocessen, kontinuerligt uppgradera befolk-

ningens kompetensbas efter behov och skapa en social

och ekonomisk miljö och ett regelverk som låter forskning,

kreativitet och innovation blomstra.

Utveckla alla talanger Foto: Kunsch

22

Strävan efter högsta kvalitet och relevans:

uppgradering av utbildning och kompetens

En solid utbildningsgrund på primär- och sekundärskolenivå

kan ha ett enormt inflytande på en människas förmåga

att klara sig under hela livet. Alltför många europeiska

medborgare och tredjelandsmedborgare som lever i Europa

saknar tillgång till utbildningssystem av högsta kvalitet.

Det behövs brådskande åtgärder för att avhjälpa denna

situation, bland annat att ge lärare det yrkesmässiga erkän-

nande de förtjänar, utveckla flexibla och öppna läroplaner

som kan främja nyfikenhet och kreativitet hos barn och

förstärka banden mellan det offentliga utbildningssyste-

met, företagen och samhället.

Det finns också för få förstklassiga universitet i EU, vilket

gör EU mindre attraktivt för toppkvalificerade akademiker.

EU måste avhjälpa denna situation genom att bygga upp

ett nätverk av högre utbildningsanstalter på toppnivå som

kan konkurrera med världens bästa. Strävan efter högsta

kvalitet utesluter inte en parallell ansträngning att främja

ökad tillgång till universitetsutbildning i syfte att förbättra

den genomsnittliga utbildningsnivån hos hela befolk-

ningen. För toppnivå krävs det kritisk massa och konkur-

rens, i själva verket ett "gemensamt område" för studenter,

universitet och akademisk forskning.

Universitetens administrativa och finansiella självbestäm-

mande måste också uppmuntras, eftersom detta är det

effektivaste sättet att öka privat finansiering av den högre

utbildningen. Som framtida förmånstagare bör studerande

Utgifter för primär- och sekundärutbildningsanstalter i procent av BNP (2006)

Malta, Slovenien: inga uppgifter1. Referensår 2005

Cyper

nDan

mark

Före

nade

kungar

iket

Be

lgie

nSv

erig

e

Öst

errik

ePo

len

Port

ugalEs

tland

Italie

nU

ngern

Lett

land

Irlan

dLu

xem

burgTy

skla

ndLi

tauen

Tj

ecki

enSp

anie

nG

rekl

and1

Slova

kien

Bulg

arie

nRu

män

ien1

Kore

aSc

hwei

z

Före

nta s

tate

rna

Aust

ralie

nM

exik

oKan

ada1

Japan

OEC

D-g

enom

snitt

Ned

erlä

nderna

Finla

nd

Fran

krik

e

Källa: Eurostat, OECD

EU-länder

EU27-genomsnitt

OECD-länder

23

med höga inkomster bidra till att betala de stigande utbild-

ningskostnaderna, samtidigt som ett system med stipendier

och studielån bör göras tillgängligt för studerande som

behöver ekonomiskt stöd. Konkurrens mellan universite-

ten måste också främjas och likaså styrningsmodeller som

grundar sig på ansvarsskyldighet och öppenhet.

Universitetssystem som kännetecknas av klientelism och

korporativism måste ifrågasättas i grunden. Fokus måste

ändras så att det skapas garantier för att universiteten blir

mer exponerade för

den reala ekonomin i Europa och övriga världen. Denna

reformprocess bör inbegripa åtgärder för att öka de

studerandes rörlighet, genom att uppmuntra till större

utnyttjande av Erasmusprogrammet och genom att erbjuda

studerande med examensbevis från mer än ett land förmå-

ner. Universiteten måste göra mer för att ge akademiker

den kompetens som krävs inom näringslivet.

Att korrigera obalansen mellan tillgång och efterfrågan på

sakkunskap måste i själva verket bli en av utbildningssyste-

mets topprioriteringar. Detta kommer att kräva stark beto-

ning av kompetensuppgradering för att förbereda männis-

kor för övergång från ett arbete till ett annat samt för

användning av ny teknik och ny kompetens. Den nödvän-

diga förutsättningen kommer i sin tur att vara en kultur

med flexibelt, livslångt lärande, där människor kan återgå

till utbildning vid vilken tidpunkt som helst i sin karriär, på

samma villkor som ungdomar. "Lära att lära" måste bli en

vägledande princip genom hela utbildningssystemet.

Mot ett europeiskt forskningsområde: höjda

insatser för FoU-utgifterna

Trots flera uppmaningar till avsevärda ökningar av FoU-

utgifterna ägde relativt få förändringar rum under det

senaste årtiondet – EU:s utgifter är fortfarande 1,8 procent

av BNP. En överenskommen gemensam insats behövs i

Europa, om den målsättning som nämns i "Europa 2020"

på 3 procent i utgifter för FoU och inrättandet av en "inno-

vationsunion" ska uppnås. Detta måste inkludera omför-

delningar av budgetanslag och ökad finansiering genom

den privata sektorn. EU-centrum för tillämpad forskning

före det konkurrensutsatta stadiet bör utvecklas (offentlig-

privata partnerskap mellan stater, regioner och privat indu-

stri) tillsammans med ökat stöd till forskardriven fri forsk-

ning genom Europeiska forskningsrådet.

��������� ��� �������������������������

���������

� ����������������

����������������

����������

�����

����������������������������!

�#�$&'

24

I detta syfte är det väsentligt att underlätta förfaran-

dena för tillgång till offentlig finansiering, inbegripet

EU-finansiering. Detta skulle framför allt vara till nytta för

små dynamiska företag, som ofta är drivande kraft bakom

framåtblickande innovationer. I dag står små och medel-

stora företag för hälften av EU:s BNP, fastän de bidrag de

får bara utgör 15 procent av FoU-programmen. Det behövs

nya former av partnerskap mellan forskare vid offentligt

finansierade universitet och forskare vid privatfinansie-

rade företag för att få till stånd att kunskap fortlöpande

sammanförs under hela forsknings- och innovationspro-

cessen. I synnerhet behövs mer finansiering för tillämpad

forskning, vilket skulle vara till fördel för små och medel-

stora företag.

Toppkvalitet måste vara huvudkriteriet för beviljande av

offentligt stöd – både på nationell nivå och EU-nivå. Euro-

peiska forskningsrådets roll måste förstärkas och utvidgas

och tilldelningen av medel strikt baseras på hög kvalitet,

verklig eller potentiell, enligt inbördes utvärdering. EU

måste likaledes stimulera till att europeiska kompetens-

centrum utvecklas, samtidigt som unionen garanterar att

denna koncentrationsprocess inte leder till att det skapas

"intellektuella öknar".

Sist men inte minst måste det europeiska forsknings-

området förverkligas – ett område utan gränser, där all

vetenskaplig potential, oberoende av var den finns, kan

utnyttjas till fullo tack vare fri rörlighet för forskare, idéer,

teknik och kapital. Europeiseringsprocessen måste i sig bli

en del av en mer allmän öppenhet mot världen. Kunskaps-

överföring har nu blivit ett oundgängligt komplement till

globaliseringens traditionella drivkrafter, baserat på flöden

av material och kapital.

Ett regelverk för frigörande av innovation och

kreativitet

Det upplevs i Europa ofta som svårt att omsätta veten-

skaplig forskning i nya produkter, nya patent, ny företagar-

verksamhet och nya jobb. Bristande konkurrens på tjäns-

temarknaderna hämmar innovation, ökar kostnaderna och

begränsar tillväxten. Finansiella tjänster, nästa generations

digitala tjänster, energilösningar och tjänster för att främja

hälsa och inlärning har alla en enorm potential. Europa

ligger bra till för att bli ledande inom de nya servicenäring-

arna, men bara om tjänsteleverantörerna backas upp av en

marknad som täcker hela Europa och av ett nytt regelverk

som verkligen låter innovation och kreativitet blomstra.

Fria globala marknader som respekterar immateriell ägan-

derätt är den viktigaste grogrunden för innovation. Det

är därför viktigt att Europa fortsätter att engagera sig för

att förbättra tillträdet till marknaden både inom och utom

Europa, vilket effektivast sker genom fullbordan av den

inre marknaden för såväl tjänster som ny teknik. Samtidigt

måste EU reformera reglerna om immateriella rättigheter,

till exempel genom att skapa ett okomplicerat, snabbt och

rimligt europeiskt patentsystem till överkomliga kostnader,

vilket ger ändamålsenligt skydd i europeisk skala.

I detta sammanhang kommer det också att vara viktigt att

införa de åtgärder som behövs för att förstärka riskkapi-

talmarknaderna och tillgången till såddkapital. I synnerhet

behöver små och medelstora företag – som ofta är ledande

när det gäller innovation – lämpliga stödmekanismer, inklu-

sive tillgång till riskkapital, som kan hjälpa dem att konkur-

rera på världsmarknaden.

Den kreativa ekonomin kommer att fortsätta att utveck-

las snabbare än de politiska processer som syftar till att

stödja eller reglera den. Varje dag uppmärksammar den

oss på nya horisonter och revolutionerande perspektiv.

Flexibilitet och lyhördhet måste därför vara grundstommen

i alla eventuella regelverk inom detta område. Det är ännu

viktigare att främja en risktagarkultur och företagaranda.

Detta är det enda sättet för EU att till fullo kunna skörda

frukterna av forskning och experimenterande och därmed

skapa nya jobb.

25

Allt tyder på att kombinationen av åldrande befolkningar

och en minskande inhemsk arbetskraft kommer att få dras-

tiska konsekvenser för Europa. Om detta inte kontrolleras,

kommer det att leda till ett ohållbart tryck på pensioner

och hälsovårds- och välfärdssystem och till negativa följder

för ekonomisk tillväxt och beskattning. Om Europa verkli-

gen avser att gå över till ett kunskapssamhälle, måste insat-

ser för att förbättra den ekonomiska effektiviteten och höja

den nuvarande befolkningens kompetens kompletteras

med aktiva åtgärder för att hantera denna demografiska

utmaning. Detta måste inte minst inbegripa en samlad

insats för att göra EU till ett lockande mål för invandrare.

Utan migration kommer EU inte att kunna möta framtida

brister på arbetskraft och kompetens. Unionen kommer

också att få se mindre kulturell mångfald och experimen-

terande, vilket är nödvändiga förutsättningar för kreativitet

och innovation.

De demografiska trenderna i Europa håller på att

befästas

Europa kombinerar två demografiska ytterligheter: mycket

hög förväntad livslängd och mycket låg fertilitet. Allt

tyder på att den förväntade livslängden i de flesta av EU:s

medlemsstater – för närvarande i medeltal 75 år för män

och 82 år för kvinnor – kommer att öka med ytterligare

15 till 20 år under detta sekel. Kvinnorna i Europa föder i

medeltal 1,5 barn och allt fler kvinnor avstår helt från barn

och följden av detta är att Europas befolkning åldras och

den infödda arbetskraften minskar. Med tanke på den

nuvarande genomsnittliga pensionsåldern i Europa (62

år för män och drygt 60 för kvinnor) kommer Europas

försörjningskvot utan kompenserande åtgärder att försäm-

ras drastiskt under de kommande 40 åren, så att fyra

DEMOGRAFI SOM UTMANING: ÅLDRANDE, MIGRATION OCH INTEGRATION

Utveckling av den europeiska befolkningen 2000 - 2050 och andel av världens befolkningInvånare (i miljoner)

EU27 Andel av världens befolkning

% andel

Källa: Eurostat population projection; UN Population Prospects (reviderad version från 2008)

26

arbetande ska försörja tre pensionärer. Det finns ett bråd-

skande behov av åtgärder för att motverka dessa negativa

tendenser.

Till att börja med bör det införas en familjevänlig politik,

som syftar till att stabilisera eller höja fertilitetsnivån.

Dessutom kan följderna av minskad inhemsk arbetskraft,

inklusive därtill hörande problem med finansieringen av

hälso- och sjukvårdssystem och pensionssystem, delvis

kompenseras genom ökad produktivitet. En jämn produk-

tivitetstillväxt kan möjliggöra ändrad resurstilldelning, vilket

skulle kunna bidra till att fylla ut den ökande klyftan mellan

dem som bidrar till pensionssystemet och pensionstagarna.

Eftersom de demografiska mönstren i Europa håller på att

befästas, kommer emellertid effekten av dessa åtgärder

inte att vara tillräcklig. I slutändan kommer den demogra-

fiska utmaning som Europeiska unionen står inför endast

att kunna hanteras genom två uppsättningar inbördes

kompletterande åtgärder, dels en ökning av förvärvsfrek-

vensen och dels genomförandet av en balanserad, rättvis

och proaktiv invandringspolitik.

En högre förvärvsfrekvens: en nödvändig

förutsättning

Det första steget mot höjd förvärvsfrekvens är att utarbeta

och införa ändamålsenliga strategier för balans mellan

arbetsliv och privatliv (regler för ledighet, distansarbete

osv.). Målsättningen måste vara att skapa sådana förut-

sättningar att människor, främst kvinnor med små barn

och äldre arbetstagare, kan fortsätta att förvärvsarbeta.

Trots en högre förväntad livslängd går kvinnor i pension

tidigt och deras allmänna sysselsättningsgrad ligger lägre

än för män – 58,3 procent jämfört med 72,5 procent för

������������������#��*��+��4+������!

27

män. Detta kommer att kräva en ökad fokusering på lika

möjligheter och icke-diskriminering samt på program för

barnomsorg och skolsystem som stöder förvärvsarbetande

föräldrar.

Det andra steget kommer att inbegripa undanröjande av

rättsliga, administrativa och kulturella hinder i avsikt att

underlätta större rörlighet för arbetskraften inom EU. Till

de viktigaste instrumenten på den punkten hör bl.a. full

möjlighet att överföra sociala förmåner och pensionsrät-

tigheter, bättre språkutbildning, fullständigt erkännande av

akademiska examina och av yrkeskompetens inom hela EU

samt framväxt på alla politiska nivåer av en sant icke-diskri-

minerande miljö.

Sist men inte minst krävs ett stort omtänkande i fråga

om vår syn på pensionering. Rådande praxis med tidiga

pensionsavgångar bör motarbetas. Pensionering bör bli ett

alternativ för den enskilde, snarare än en plikt. Arbetslivet

bör förlängas genom en höjning av både den faktiska och

den lagstadgade pensionsåldern. Vuxenutbildning och fort-

bildning, lönesystem, arbetsförhållanden och pensionssys-

tem bör anpassas, så att det skapas en arbetsmarknad för

personer i åldersgruppen 50-70 år genom att rekrytering

och anställning av äldre arbetstagare görs mer attraktivt.

Invandringspolitik: steg mot en proaktiv hållning

Även om interna åtgärder med syftet att höja förvärvsfrek-

vensen kunde genomföras fullt ut, skulle de inte vara till-

räckliga för att helt väga upp de följder som demografiska

förändringar får för den framtida tillgången på arbetskraft.

Verkligheten är att arbetskraften inom EU, om det osan-

nolika skulle ske att invandring uteblev, med oförändrad

förvärvsfrekvens skulle ha minskat med cirka 68 miljoner

arbetstagare fram till år 2050. Eftersom inte alla invand-

rare blir ekonomiskt aktiva, skulle det totalt krävas ett

nettotillskott på omkring 100 miljoner människor för att

fylla upp tomrummet. Realistiskt sett är ett så stort netto-

inflöde under de kommande 40 åren varken sannolikt eller

nödvändigtvis önskvärt. Icke desto mindre kommer migre-

rande arbetskraft att vara en del av lösningen på bristen

på arbetskraft och kompetens i Europa och EU kommer att

behöva utforma en proaktiv hållning till invandring.

I Europa finns det ett allmänt behov av attitydförändring.

Alltför ofta ses invandring som en börda att axla och inte

som en möjlighet att ta vara på. Europa har här mycket att

lära av Australien, Kanada och Förenta staterna, länder som

Europa tävlar med om begåvade och utbildade invandrare.

EU behöver utnyttja dessa länders erfarenheter för att

utarbeta en gemensam invandringspolitik, som syftar till

Kommunala tjänster som tar hand om migranternas behov Foto: Hass

28

att dra till sig de mest kvalificerade, talangfulla och motive-

rade invandrarna, samtidigt som åtgärder för att förhindra

förlusten av humankapital i ursprungsländerna vidtas.

I en gemensam invandringspolitik för EU bör man uppställa

en särskild strategi på medellång till lång sikt för att rikta

in sig på utbildade invandrare. Klar information, som

propagerar för fördelarna med att slå sig ned i Europa,

bör vara lätt tillgänglig. Det finns också ett behov av en

överenskommen strategi runt gemensamma kriterier för

mottagande av invandrare (ett poängbaserat system eller

ett bedömningssystem), samtidigt som medlemsstaternas

särskilda behov beaktas.

Europa kommer emellertid bara att kunna bli en attraktiv

destination för utbildade invandrare, om dessa känner sig

accepterade, har full tillgång till den formella arbetsmark-

naden och möjlighet att starta egna företag. Det behövs

vittomspännande integrationsinitiativ på EU-nivå och

medlemsstatsnivå, men särskilt på lokal nivå, där man ofta

har bäst förutsättningar att identifiera och möta behoven

hos invandrade och infödda befolkningsgrupper.

Så snart invandrarna är rättsligt etablerade i EU bör de

åtnjuta samma sociala rättigheter som EU-medborgare.

Potentialen inom existerande invandrargrupper att öka

förvärvsfrekvensen bör tas till vara genom investeringar i

språk, yrkesutbildning och allmän utbildning, i kombina-

tion med beslutsamma strategier mot diskriminering. Alla

former av diskriminering av invandrad arbetskraft och deras

familjer bör elimineras.

Mammor och barn lär sig språk tillsammans Foto: Kunsch

Människor i rörelse: kontroll och ansvarstagande

Eftersom EU är ett område som till stor del saknar inre

gränser, kräver en ordentligt fungerande, gemensam euro-

peisk invandringspolitik att det finns ett tillförlitligt system

för förvaltning av EU:s yttre gränser, inbegripet ett samord-

nat system för utfärdande av viseringar till medborgare i

tredjeländer – något som också tas upp senare i texten i

samband med EU:s yttre och inre säkerhet.

I takt med att tiotals miljoner tredjelandsmedborgare varje

år legalt passerar EU:s yttre gränser är det också viktigt att

kontrollmekanismerna inom EU förbättras. På så sätt skulle

ansvarsbördan för migrationskontroll inte ensidigt förläggas

till EU:s yttre gränser och de länder som skyddar dem.

Det är också nödvändigt med en gemensam hållning

gentemot olagliga invandrare. EU måste jämna ut den bris-

tande överensstämmelsen mellan medlemsstaternas politik

och uppträdande gentemot personer som saknar lagligt

tillträde till arbetsmarknaden. Detta bör inbegripa att

inom hela EU harmonisera de rättigheter olagliga invand-

rare åtnjuter för att undvika särskilda "pulleffekter" i en

medlemsstat vilka kan påverka en annan.

Bland åtgärderna mot olaglig invandring bör också bekäm-

pande av bruket att anlita olagliga invandrare inom särskilt

byggnads- och jordbrukssektorn och i privata hushåll ingå,

något som fortfarande är påtagligt i flera medlemsstater.

Detta kommer att kräva flera åtgärder, bland annat stärkta

interna kontroller av arbets- och uppehållstillstånd i länder

med ett stort antal olagliga invandrare.

Upprätthållandet av tillförlitliga yttre och inre kontroller får

dock inte undergräva EU:s fasta föresats att i överensstäm-

melse med sina grundläggande värderingar förbli en säker

plats för flyktingar. Europeisk asylpolitik måste garantera

politiska flyktingar rätten att söka asyl och att få en rättvis

handläggning av sina ansökningar i EU:s 27 medlemsstater.

Insatser för att stävja olaglig invandring och människo-

smuggling måste också innefatta åtgärder för att skydda

utsatta personer och grupper från att utnyttjas på grund

av oacceptabla arbetsförhållanden eller andra missförhål-

landen, däribland människohandel. Detta nödvändiggör en

fortlöpande konsekvent dialog mellan ursprungsländerna

och EU som komplement till EU:s utvecklingspolitik.

Dessutom behöver EU vara medvetet om kopplingarna

mellan migration och utveckling och utforma politiska svar

som utnyttjar synergierna dem emellan. En framgångsrik

rekryteringspolitik kommer oundvikligen att leda till en

kompetensflykt som kan undergräva utvecklingsprocessen i

ursprungsländerna. EU bör göra sitt yttersta för att undvika

detta, genom att hjälpa dem att bygga upp det humanka-

pital som de behöver för sin utveckling.

Bilaterala utvecklingsavtal bör innefatta ansträngningar för

att främja invandring under ordnade former genom part-

nerskap för rörlighet och rekryterings- och återtagandeav-

tal. Vid utarbetandet av sådan politik bör man även beakta

de potentiella utvecklingsmässiga vinsterna med återflytt-

ning och rörlighet i båda riktningar mellan ursprungs- och

mottagarländer. Permanent uppehållstillstånd i EU, exem-

pelvis i form av ett "blått kort", kan stimulera till "cirkulär

migration" för sådana personer som vill återvända till sina

ursprungsländer för en längre tidsperiod.

Avslutningsvis bör EU investera i ursprungsländernas högre

utbildningssystem för att bygga upp kompetens som

senare kan utnyttjas ömsesidigt. Kort sagt bör syftet vara

utbildning och inte åderlåtning.

29

30

31

TRYGGAD ENERGIFÖRSÖRJNING OCH KLIMATFÖRÄNDRING: EN NY INDUSTRIELL REVOLUTIONOm ingenting görs, kommer energisituationen i Europa år

2030 att kännetecknas av ökande behov och minskande

tillgång. Beroendet av högprisimport av olja, gas och kol

från tredjeländer kommer att öka från för närvarande 50

procent till cirka 60 procent, medan fossila bränslen skulle

kunna utgöra upp till 80 procent av Europas energimix.

Dessutom kommer leveranserna att komma från några av

de politiskt mest instabila områdena i världen. Med tanke

på våra ekonomiers energiintensitet finns det ett enormt

spelrum för sårbarhet och turbulens.

Som om detta inte vore nog, skulle effekterna av klimat-

förändringar på den globala ekonomin kunna ställa effek-

terna av den nuvarande finansiella och ekonomiska krisen

i skuggan. Underlåtenhet att vidta adekvata åtgärder

skulle kunna resultera i en betydande ökning av planetens

temperatur vid utgången av detta sekel, vilket skulle leda

till att hela regioner försvinner, till enorma strömmar av

klimatflyktingar och till att miljarder saknar vatten. I bästa

fall skulle vi ställas inför skiftande ökenspridningsmönster,

stigande havsnivåer, svår torka och högre temperaturer

– med alla de respektive konsekvenser detta skulle föra

med sig.

Vi står inför väldiga utmaningar som kräver skyndsamma

motåtgärder och enorma resurser. Till exempel kommer

koldioxidproduktiviteten (hur stor BNP som genereras per

ton koldioxidutsläpp) att behöva bli tio gånger högre, om

91 89 92 97

81 95115

134

114125

144

166

4236

3137

2.3%

2.3%

1.6%

30

24 21

2015

555

89

21

29

2010

495

94

622

20202006

464

83

21

2327

27

83

25

3021

2.1

2.7

1.0

3.6

4.0

0.2

0.9

0.4

3.6

%

Figur 10

Energiefterfrågan på lång sikt kommer återigen att öka när nedgången är över

Sammansatt årligökningstakt, 2006-20Energiefterfrågan per land 2006−20

QBTU

Resten av världenRysslandIndienKinaMellanösternJapanEuropa

Förenta staterna

Källa: McKinsey Global Institute Global Energy Demand Model 2009 McKinsey & Company

32

de nuvarande koldioxidutsläppsmålen ska kunna uppnås,

något som vi måste uppnå på "bara" 40 år. Social, ekono-

misk och politisk destabilisering är därför en reell möjlig-

het. Men vi kan inte bara förlita oss på marknaden när vi

ger oss i kast med dessa herkulesarbeten. I stället behövs

vittomfattande interventioner och stöd från det offentligas

sida med sikte på en "ny industriell revolution". EU måste

förvandla denna utmaning till ett verkligt tillfälle.

Samhälleliga och kommersiella fördelar med en

ny industriell revolution

Det kommer inte att bli lätt att få till stånd den industriella

och beteendemässiga förändring som krävs för att åstad-

komma detta. Men den logiska grunden är tydlig. Den

årliga kostnaden för att minska utsläpp av växthusgaser

beräknas uppgå till omkring 2 procent av världens BNP,

medan underlåtenhet att handla beräknas kosta minst 5

procent av BNP varje år. Samtidigt erbjuder framväxten av

en hållbar grön ekonomi många olika tekniska, affärsmäs-

siga och kommersiella möjligheter, vilka måste tillvaratas.

EU har ett verkligt tillfälle att visa prov på moraliskt och

politiskt ledarskap i denna debatt utan att för den skull

bortse från de påtagliga ekonomiska och industriella förde-

larna. Men detta måste ske snabbt, innan andra hunnit

före.

Likaledes finns det betydande vinster att hämta i form av

genomförandet av en enhetlig europeisk energipolitik, t.ex.

fullbordandet av en verklig, liberaliserad inre marknad inom

energisektorn, en stark europeisk investeringspolitik inom

ny teknik och inom viktig gemensam energiinfrastruktur, en

gemensam yttre ståndpunkt, och en gemensam finanspo-

litisk strategi som bidrar till finansieringen av denna inves-

teringspolitik. Detta skulle innebära slutet för sedvanan att

försvara nationella marknadsledare och bereda vägen för

framväxten av europeiska marknadsledare och separering

av överföringsnät tillhörande företag som genererar och/

eller distribuerar el eller gas ("uppdelning"). De återstående

flaskhalsarna inom detta område måste elimineras, så att

"energiöar" en gång för alla länkas samman med det euro-

peiska nätet.

De europeiska konsumenterna skulle gynnas mest av dessa

förändringar. Höga energipriser utgör fortfarande en bety-

dande börda för enskilda hushåll och står för 15 procent av

deras samlade utgifter. På liknande sätt undergräver höga

energipriser inom vissa energiberoende sektorer den euro-

peiska industrins grundläggande konkurrenskraft. EU kan

inte stå oberörd inför dessa utmaningar. EU måste komma

till medlemsstaternas hjälp genom utarbetande av en verk-

lig gemensam och integrerad energipolitik med särskild

inriktning på energieffektivitet, diversifiering, energibero-

ende och bekämpning av klimatförändringar.

Den lättaste uppgiften först: en revolutionering

inom energieffektivitet

Energibesparingar inom industri, transport och i byggbran-

schen samt för hushållsapparater är det mest ändamåls-

enliga sättet att minska såväl koldioxidutsläppen som det

externa energiberoendet. Det är också det snabbaste sättet

för EU att uppnå påtagliga resultat. Självklart är den billi-

gaste och renaste energin den energi som inte förbrukas.

Även om ökad energieffektivitet inte är något nytt, behö-

ver den i alla fall utvidgas och konsolideras som en central

målsättning för alla medlemsstater.

Därför bör det överordnade målet för energieffektivitet,

som för närvarande har fastställts till 20 procent senast

2020, höjas till 50 procent senast 2030. EU kan verka för

detta mål genom tillämpning av strängare normer för

hushållsapparater och nya byggnader, tillsammans med

mer ambitiösa mål för utsläpp från fordon. Unionen bör

även uppmuntra innovativa offentlig-privata partnerskap

för energieffektiva investeringar och samtidigt ställa upp

mål för effektivt energiutnyttjande och övervaka medlems-

staternas uppfyllande av dessa mål.

33

Sökandet efter hållbarare sätt att framställa

energi

Sökandet efter lönsamma förnybara energikällor måste

intensifieras. Flera lovande alternativ finns tillgängliga,

inklusive vindkraft, solenergi och biomassa. Europa bör

också gradvis avstå från olja som den huvudsakliga källan

till bränsle för transporter genom att verka för biobränsle-

standarder och el- och hybridfordon. För att allt detta ska

bli verklighet behöver EU emellertid mycket stora investe-

ringar för att uppgradera energinätet och utveckla intelli-

genta energinät, vilka kan fungera med framtida kraftkällor

och minimera effektförluster och i slutändan leda fram till

ett fullt integrerat energiförsörjningssystem.

Utvecklingen av system för avskiljning och lagring av

koldioxid (CCS-system) behöver understödjas av bestämda

beslut i en rad frågor som inte längre kan skjutas upp.

Bland dessa återfinns den rätta subventionsnivån, en rätts-

lig ram och en färdplan för hur utvecklingen av CCS ska ske

efter demonstrationsstadiet. För att kunna gå vidare från

experimentstadiet till en operativ fas behöver EU bedriva

forskning, utveckling och testning av ny teknik och nya

processer för säker underjordisk avskiljning och lagring av

koldioxid.

Sökandet efter en mer lönsam energimix måste också

omfatta användning av kärnenergi. Europa har inte råd

att avstå från denna viktiga kraftkälla, men för att inves-

teringar i kärnenergi ska frigöras krävs det ett klarare

rättsläge samt en vidareutveckling av säkerhetsnormer.

Avslutningsvis behövs betydande FoU-insatser och inno-

vativa offentlig-privata partnerskap för utvecklingen av

nästa generations energiteknik. EU är i akut behov av några

viktiga projekt i detta sammanhang, exempelvis installation

av solenergicentraler i Nordafrika och skapande av vind-

kraftsparker i Nordsjön.

Att minska EU:s externa energiberoende

De låga oljeprisernas tid tycks vara förbi och nya fyndig-

heter ligger alltmer avlägset, är allt svårtillgängligare och

kostar alltmer att utvinna. Samtidigt kommer EU att fort-

sätta vara beroende av externa källor för sin energiförsörj-

ning under en avsevärd tid framöver. I dag gäller detta

för 90 procent av unionens oljeförsörjning, 80 procent av

dess gas och 50 procent av dess kol. Enbart i fråga om

gasimporten kommer 42 procent i nuläget från Ryssland.

Det finns ingen möjlighet att bli energioberoende, men EU

Vindkraft är ett alternativ för användning av förnybar energi Foto: Bundesverband WindEnergie e.V.

34

Import av råolja i EU27 efter ursprungsland 2007

Andel av den totala råoljeimporten

Kuwait 1,0 AndraArabrepubliken Syrien 1,2

Mexiko 1,4Venezuela 1,5

Danmark 1,6Angola 1,9

Algeriet

Nigeria

Azerbajdzjan

Kazakstan

Irak

Förenade kungariket

Iran (Islamiska republiken)

SaudiarabienLibyen

Norge

Ryska federationen

Import av naturgas i EU27 efter ursprungsland 2007

Andel av den totala naturgasimporten

AndraFörenade kungariket 1,4Egypten 1,5

Belgien 1,5Qatar 1,8

Libyen

Nigeria

Tyskland

Nederländerna

AlgerietNorge

Ryska federationen

Källa: Eurostat

35

måste sträva efter att öka sin energitrygghet med alla till

buds stående medel.

Till att börja med finns det fortfarande betydande utrymme

för ökad gasproduktion i Europa. EU bör stödja och öka

sin inhemska gasproduktion genom att öppna nya gränser

för potentiella gasresurser, genom att riva hinder inom

tillståndsgivning och tillåta investeringar i gränsområden

som Arktis. Dessutom finns det en betydande potential

för exploatering av okonventionella energikällor, som gas

i lågpermeabla reservoarer och oljeskiffer, exempelvis i

Central- och Nordeuropa.

Dessa strategier måste därefter understödjas av nya insat-

ser för att minska EU:s sårbarhet för yttre påfrestningar.

Detta kräver att det upprättas pålitliga och varaktiga

förbindelser med unionens huvudleverantörer, i synnerhet

Ryssland, samtidigt som försörjningsvägar och leverans-

metoder diversifieras, vilket inbegriper alternativa gasled-

ningar och utveckling av importen av flytande naturgas. EU

behöver för detta ändamål en gemensam strategi och en

bestämd utrikespolitik för att bättre kunna slå vakt om sina

intressen på den internationella arenan.

En ledarroll i kampen mot klimatförändringar

Klimatförändringen kan endast hanteras effektivt på global

nivå. Resultatet av FN-toppmötet i Köpenhamn kom därför

som en bitter besvikelse, eftersom den icke-bindande över-

enskommelsen där sannolikt inte kommer att räcka till för

att avvärja en farlig global uppvärmning. Dessutom visade

Köpenhamn att EU fortfarande sviker förväntningarna

om att accepteras som en oumbärlig samtalspartner och

aktör på global nivå, trots unionens försök att föregå med

gott exempel genom att göra åtaganden om ett ambiti-

öst mål, dvs. att utsläppen år 2020 ska ha minskats med

20 procent, samtidigt som energieffektiviteten förbättrats

med 20 procent och andelen förnybar energi ökats med

20 procent.

Detta betyder inte nödvändigtvis att EU bör minska sina

ansträngningar att inta en ledande roll i kampen mot

klimatförändringar. Tvärtom bör EU under uppföljnings-

förhandlingarna kämpa för ett avtal som ser till att de

utfästelser som industriländer och utvecklingsländer gjorde

i Köpenhamn infrias. På detta sätt bör EU försvara sina legi-

tima intressen och se till att resultatet av ett eventuellt nytt

avtal bidrar till att understödja målen för Europas ekono-

miska och sociala modell, till exempel genom en riktad

villkorlighetsstrategi.

För att detta ska kunna ske måste EU emellertid också göra

mer på hemmaplan. Till detta hör att få unionens koldiox-

idmarknad, den största existerande marknaden av detta

slag, att fungera bättre. Det är nu allmänt accepterat att

det koldioxidpris som ligger till grund för denna marknad är

problematiskt och att systemet för utsläppshandel saknar

den klarhet och förutsägbarhet som industrin kräver. Priset

måste så småningom fastställas på en nivå som har den

dubbla effekten att det avhåller från koldioxidutsläpp och

Energisk renovering av byggnader Foto: Görres

36

samtidigt uppmuntrar till investeringar i utvecklingen av

lönsam ny, ren teknik. Detta bör gå hand i hand med att

marknadsmekanismen kompletteras med koldioxidskat-

ter. EU måste följa vissa medlemsstaters exempel och

skyndsamt samordna dessa finanspolitiska åtgärder för att

undvika marknadssnedvridningar.

Dessutom behöver EU ta tillfället i akt och övergå till en

koldioxidsnål, resurseffektiv, klimattålig ekonomi. Detta

måste omfatta tillhandahållande av ytterligare stöd, incita-

ment och en adekvat infrastruktur som underlättar fram-

växten av miljövänliga ledande industrier. I en koldioxidsnål

ekonomi kommer många nya industrisegment att växa

fram, exempelvis elfordon, lösningar för energieffektivitet,

tjänster för effektivt vattenutnyttjande, generatorer som

drivs med biomassa, tillhandahållare av avskiljning och

lagring av koldioxid.

Detta nya ekonomiska område står för 1 procent av omför-

delningen av BNP globalt, så det finns stora ekonomiska

vinster att hämta. Medan EU fortfarande är världsledande

med en marknadsandel på 40 procent av exporten av

förnybar energi, sker tilldelningen av både FoU-resurser och

finansiering klart snabbare i Kina och Förenta staterna. EU

behöver se till att det kan konsolidera sin ledning genom

lämpliga ökningar av resurstilldelningen och finansieringen.

Slutligen kan jordbrukssektorn, som står för ungefär

14 procent av de globala utsläppen av växthusgaser,

inte förskonas. Skogar och jordar fungerar som naturliga

kolsänkor. Mer koldioxid skulle kunna bindas, om den

pågående avskogningen av tropiska skogar hejdas, olön-

samma markområden återbeskogas och mer koldioxid

binds i mark genom ändrade jordbruksmetoder. EU bör

därför omfördela GJP-resurser till förmån för miljövänligt

jordbruk och miljövänlig djuruppfödning och aktivt delta i

satsningar på återbeskogning både på EU-nivå och interna-

tionell nivå.

Skogarna är en viktig del av det lokala landskapet och det lokala klimatet Foto: ccvision

37

Under de senaste tjugo åren har vi kunnat se hur utveck-

lingen gått från en bipolär världsordning följd av ett kort

"unipolärt ögonblick", som dominerades av USA, mot

ett gradvis framväxande multipolärt system. I denna nya

världsordning samexisterar olika maktcentrum i en mer

instabil omgivning. Gamla hot, däribland kärnvapen, finns

kvar i nya former (spridning), medan nya hot har uppstått.

Dessa nya former av osäkerhet, där bland annat ekonomisk

instabilitet, miljöförstöring, energiberoende, organiserad

brottslighet och terrorism ingår, är mer varierande, mindre

synliga och mindre förutsägbara än någonsin tidigare.

Globaliseringen har också ökat vår känsla av sårbarhet,

genom att gränserna mellan inre och yttre former av säker-

het har utplånats. Väpnade konflikter långt bort i en annan

världsdel kan hota Europas inre stabilitet genom stor till-

strömning av flyktingar. Även det svaga samarbetet inom

brottsbekämpning i Europas länder kan äventyra insatserna

för att bekämpa terrorism utomlands. Alla säkerhetsris-

ker är i sin tur tätt sammanflätade, varigenom fattigdom

och instabilitet i sönderfallande stater blir en grogrund

för terrorism och andra typer av brottslighet. Att hantera

2000-talets utmaningar på säkerhetsområdet kräver därför

globala och föregripande åtgärder, som endast en aktör av

EU:s storlek kan bidra med.

Mot en europeisk säkerhetsmodell

EU har sedan lång tid tillbaka åtagit sig att bevara och

utveckla ett "område med frihet, säkerhet och rättvisa",

som ska underlätta vardagslivet för medborgarna. Terro-

ristattackerna i USA i september 2001, i Madrid i mars

2004 och i London i juli 2005 visade emellertid tydligt på

behovet av effektivare och mer samordnade insatser på

EU-nivå för att hantera terrorism och andra gränsöver-

INRE OCH YTTRE SÄKERHET: DEN EVIGA UTMANINGEN

EU NAVFOR, Somalia-insatsen Foto: Europeiska unionen, 2010

skridande säkerhetsproblem. Dessa omfattar bland annat

människohandel, smuggling av personer och olagliga

ämnen, penningtvätt, exploatering av kvinnor och barn,

naturkatastrofer och av människan förorsakade katastrofer,

it-brottslighet, varumärkesförfalskning och piratkopiering

och naturligtvis korruption.

Vi måste vidta beslutsamma åtgärder och genomföra en ny

"europeisk säkerhetsmodell". Med utgångspunkt i visionen

och målen i den nyligen antagna "strategin för inre säker-

het" måste modellen prioritera de europeiska medborgar-

nas intressen och samtidigt ta itu med de snabbt framväx-

ande utmaningarna under 2000-talet. Den måste skydda

individuella rättigheter och friheter, förbättra samarbetet

och solidariteten mellan medlemsstaterna, inriktas på orsa-

kerna till otrygghet och inte bara dess följder, ge prioritet åt

förebyggande arbete, skapa dialog med medborgarna och

erkänna det ömsesidiga beroendet mellan den inre och den

yttre säkerhetsdimensionen vid skapandet av en strategi

tillsammans med tredjeländer för "global säkerhet".

Gemensamma insatser på detta område har hittills hindrats

av medlemsstaternas motstånd mot att utbyta informa-

tion och samordna politiken i fråga om lag och ordning,

vilket fortfarande är en av de inrikespolitiskt mest känsliga

frågorna. Detta motstånd är emellertid inte förenligt med

de europeiska medborgarnas önskemål att EU ska bli en

mer relevant aktör på säkerhetsområdet. Man bortser dess-

utom från de viktiga instrument och resurser som EU efter-

hand har försett sig med på säkerhetsområdet, inte minst

genom det nyligen antagna Lissabonfördraget.

Att skapa en samarbetskultur: säkerhet som en

transnationell kollektiv nyttighet

De säkerhetsproblem som vi står inför kräver en genuin

EU-omfattande strategi, mycket stora ansträngningar till

samarbete, gemensamma institutioner och lämplig finan-

siering. Det måste skapas en ny samarbetskultur på många

områden, bland annat inom rättsligt samarbete, brottsbe-

kämpning, gränskontroll samt hälsoskydd, socialt skydd

och civilskydd. Detta förutsätter att de befintliga organen

och instrumenten, t.ex. Europol, Eurojust, lägescentralen,

Frontex och samordnaren för kampen mot terrorism, ges

ökade befogenheter. Det förutsätter också att nya organ

inrättas, t.ex. ett europeiskt centrum för god polispraxis.

Dessutom bör följande prioriteras:

– Förbättrade system för informationsutbyte om

nätverksfinansiering, smugglingsrutter för massförstö-

relsevapen, återhämtning efter terroristattacker och

förebyggande åtgärder på lång sikt.

– Skapande av en europeisk civil reservgrupp av särskilt

utbildade enheter med beredskap att sättas in med

kort varsel, utformad på samma sätt som den militära

komponenten.

– Utveckling av ett mer integrerat system för förvalt-

ningen av de yttre gränserna, genom att förstärka

Frontex med ett europeiskt organ med personal med

specialistkompetens till förfogande för att stödja

medlemsstaterna.

– Utjämning av den bristande överensstämmelsen i Euro-

pas asylsystem, genom att i synnerhet standardisera

definitionen av "flyktingar".

– Skapande av en enhetlig viseringspolitik och en euro-

peisk konsulär avdelning inom den europeiska avdel-

ningen för yttre åtgärder.

38

Europakåren

39

Alltför ofta drivs politikens utformning på detta område

fram av händelser, så det är nödvändigt att hitta en

avvägning mellan främjandet av säkerhet och skyddet av

individuella friheter och de mänskliga rättigheterna. Var

jämvikten mellan dessa båda oskiljaktiga faktorer ligger

kommer att förändras efterhand, beroende på omstän-

digheterna, och kommer sålunda att kräva en fortlöpande

politisk debatt i hela EU. Till och med i sådana fall där det

står säkerhetsrisker på spel bör klara gränser för åtkomst

till personuppgifter och begränsningar för utbytet av dessa

strikt respekteras.

Framför allt måste EU:s medlemsstater erkänna att den

inre säkerheten i hög grad är beroende av att man sörjer

för en säker yttre omgivning. De gränsöverskridande säker-

hetsproblemen gör inte halt vid EU:s gränser. Om de euro-

peiska medborgarnas säkerhet och frihet ska öka, måste

därför kompletterande insatser göras utanför EU:s gränser.

Yttre säkerhet: att komma till rätta med de

strukturella begränsningarna

EU har nu under mer än tio års tid utvecklat viktiga

instrument inom ramen för en gemensam säkerhets- och

försvarspolitik (GSFP). Det rör sig bland annat om en

militär kommitté och en militär stab, som arbetar med

tidig varning och strategisk planering, och en europeisk

försvarsbyrå. EU har även tillgång till ett brett utbud av

civilanställda, som utbildats för att bistå lokalbefolkningen

i konfliktdrabbade områden i världen. Denna civila kapa-

citet blir allt viktigare i arbetet med vad som nu ofta kallas

"människors säkerhet" – uppfattningen att nationell och

global säkerhet inte kan skiljas från människors välfärd och

de samhällen de lever i.

EU har hittills inlett 22 observatörsuppdrag, fredsbeva-

rande uppdrag och stabiliseringsuppdrag över hela värl-

den. Uppdragen, som ofta har genomförts i samarbete

med Nato, FN och andra internationella organisationer,

har kunnat räkna med stöd från en majoritet av Europas

medborgare. Om man jämför EU-medlemsstaternas totala

militära utgifter (omkring 50 procent av USA:s militära

budget) med resultatet (EU:s förmåga att sätta in styrkor

utomlands motsvarar endast omkring 10–15 procent av

USA:s förmåga), står det dock klart att det finns brister i

systemet. EU-medlemsstaterna lyckas inte maximera den

skaleffekt och de synergier som behövs för att uppnå bästa

möjliga globala resultat.

EU lider som helhet av en övergripande strukturell begräns-

ning: att de europeiska försvarssystemen i grunden är

helt nationella. I avsaknad av egna militära resurser blir EU

beroende av frivilliga bidrag från sina medlemsstater och

dessa är ofta otillräckliga. De nationella militära resurserna

bygger fortfarande ofta på territorialförsvar mot en inva-

sion på marken, också i medlemsstater där en sådan inva-

sion är osannolik. Investeringarna är i allmänhet otillräckliga

när det gäller det slags kapacitet som krävs för att reagera

på nya säkerhetssituationer (snabbinsatsstyrkor, strategisk

lufttransport, helikoptrar, kommunikationer, militärpolis).

Med 1,8 miljoner soldater under vapen – en halv miljon

mer än USA – förmår EU inte sätta in en snabbinsatsstyrka

på 60 000 man och har svårigheter att samla en styrka på

5 000 man för ett uppdrag inom ramen för den gemen-

samma säkerhets- och försvarspolitiken (GSFP). I själva

verket är 70 procent av de europeiska landstridskrafterna

olämpliga för operationer utomlands, medan konflikterna i

dag kräver insatsberedda och uthålliga expeditionsstyrkor.

I allmänhet har GSFP-uppdragens art och räckvidd tenderat

att vara ett lappverk som svar på olika krav snarare än ett

svar på en övergripande plan eller strategi. EU har dess-

utom ingen gemensam finansiering för sina uppdrag. Det

saknas en rättvis bördefördelning mellan medlemsstaterna,

vilket skapar negativa incitament för att delta i militära

uppdrag.

Detta gäller även EU-uppdragens civila dimension, där

mindre än hälften av den personal som medlemsstaterna

ställer till förfogande sätts in, vilket medför att uppdra-

gen inte har tillräckligt med specialistgrupper i beredskap

och erfarenheter på fältet. För att avhjälpa detta måste

40

EU uppmana sina medlemsstater att respektera sina

åtaganden och att skapa verkligt operativa civila listor över

domare, poliser, ingenjörer och andra experter. Detta skulle

innebära ett verkligt operativt och välbemannat europeiskt

operationshögkvarter med uppgift att sköta planering,

utplacering och övervakning av civila/militära operationer

utomlands.

För den industriella och tekniska vapenmarknaden inom EU

finns det vidare en problematik som handlar om stordrifts-

fördelar: Europa måste betala mycket mer för att tillverka

långt färre produkter jämfört med andra vapenleverantörer,

som t.ex. USA. EU måste därför utveckla en inre europeisk

försvarsmarknad och gemensam upphandling. Framgången

med EU:s inre marknad kan och bör utvidgas till försvars-

området, genom att Europeiska försvarsbyrån byggs ut och

de hinder som fortfarande skyddar de nationella markna-

derna reduceras.

En europeisk vision för kollektivt försvar

Genom Lissabonfördraget tillhandahålls ett antal viktiga

verktyg för att hjälpa medlemsstaterna att lösa dessa

problem. Genom sitt innovativa system av permanent

strukturerat samarbete ger fördraget medlemsstaterna

möjlighet att gå fram parallellt och i olika hastighet mot

specifika mål, beroende på vilja och kapacitet. Grupper av

stater kan nu som pionjärer höja sin nationella ambitions-

nivå för styrkornas insatsförmåga, samverkansförmåga och

uthållighet, vilket gör det möjligt för dem att sätta in mer

kapacitet för GSFP, Nato, FN och andra uppdrag.

Lissabonfördraget bör även ge medlemsstaterna möjlighet

att avhjälpa brister i GSFP-finansieringen genom att kräva

ett "startkapital" till stöd för gemensamma uppdrag, som

Soldat i Kosovostyrkan (KFOR) i samtal med albanska byggnadsarbetare i Kosovo Foto: dpa, picture alliance, 13.12.2006

41

sedan kan få stöd genom utbetalning av "akuta medel"

under planeringen av operationer.

Oavsett om man talar om en ökning av den gemensamma

finansieringen av GSFP-uppdrag och uppmanar medlems-

staterna att ställa upp med mer trupper eller fylla tomrum-

met i EU:s strategiska planering, är dock den viktigaste

bristen på försvarsområdet i EU att medlemsstaterna gör

olika strategiska bedömningar. Det saknas fortfarande

konsensus i Europas huvudstäder om det övergripande

målet att höja EU:s försvarskapacitet.

EU måste komma överens om en långsiktig vision för EU:s

försvar, vilken kan presenteras i en vitbok med tydligt

fastställda prioriteringar i fråga om hot, kriterier för enga-

gemang och öronmärkta resurser. Visionen måste ange en

konsekvent ansvarsfördelning mellan Nato och EU, grun-

dad på en objektiv bedömning av deras respektive relativa

fördelar. Om EU:s medlemsstater inte kan komma överens

om ett fungerande strategiskt koncept för EU, kommer EU

inte att kunna överbrygga klyftan mellan förväntningarna

på GSFP och dess operativa kapaciteter och resurser.

42

43

EUROPA I VÄRLDEN: ATT AGERA MED STÖRRE BESTÄMDHET

För att nå resultat med sin ambitiösa agenda måste EU

agera med mycket större bestämdhet i internationella

sammanhang. Oavsett om det gäller att öka Europas

ekonomiska konkurrenskraft eller att få ett försprång i

kunskapsekonomin och ge medborgarna frihet och säker-

het är utmaningarna av global art och kan endast hanteras

genom internationella strategier.

När makten förskjuts i riktning från Europa och Förenta

staterna, håller dessutom reglerna för internationellt enga-

gemang på att ändras. I en sådan turbulent omgivning

räcker det inte för EU att hanka sig fram. EU måste bli

pådrivande när de nya reglerna för global styrning utfor-

mas för att inte riskera att hamna på efterkälken. För att

uppnå detta mål måste EU också kämpa för en internatio-

nell miljö som ger EU möjlighet att främja sin agenda.

Att försvara europeiska intressen i en värld i

förändring

Under de senaste två decennierna har de europeiska

länderna gjort stora vinster tack vare ett ökat globalt

ömsesidigt beroende. Genom den ekonomiska krisen och

instabiliteten, som påverkar livsmedels- och energipriserna,

har emellertid farorna med asymmetriskt beroende blivit

tydliga, särskilt när det gäller leverantörer av resurser som

det råder brist på. Det ömsesidiga beroendet är inte bara

ett faktum utan även den livsstil som vi valt i ett EU som

ägnar sig åt att underlätta varje form av utbyte.

Ändå kan inte det ömsesidiga beroendet tas för givet. När

länder reagerar på den finansiella och ekonomiska krisen

genom att hävda sitt självbestämmande i en rad frågor,

kan det uppstå en reell risk för avglobalisering. EU måste

förekomma denna risk genom att proaktivt försvara ett

ideal grundat på ansvarsfullt ömsesidigt beroende, där de

olika aktörerna står fast vid sitt åtagande om hållbarhet i

systemet.

För att försvara ett ansvarsfullt ömsesidigt beroende krävs

det i sin tur en värld där de viktigaste aktörerna stöder ett

system för multilateral styrning och går med på att verka

inom ramen för detta system. Detta mål är emellertid grun-

dat på bräcklig konsensus, ty multilateralismens fördelar

är inte alltid uppenbara för de stater som inte var med om

att utforma den institutionella struktur som infördes efter

andra världskriget. Det krävs därför en ny stor uppgörelse,

som tar hänsyn till de framväxande och redan befintliga

maktcentrumens tveksamhet inför de nuvarande reglerna,

samtidigt som man insisterar på vikten av multilateralism,

delaktighet, rättvisa, hållbar utveckling, kollektiv säkerhet,

respekt för mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen

och skäliga handelsvillkor.

En förutsättning för att Europa ska blomstra i en konkur-

rensutsatt värld är att det främjar de viktigaste insla-

gen i en förnyad europeisk tillväxtmodell, grundad på

konkurrenskraft, delaktighet, socialt ansvarstagande och

miljöhållbarhet. Andra globala aktörer, särskilt tillväxteko-

nomier, kommer att följa sina egna banor, vilket gör det

ännu viktigare för EU att identifiera delade intressen och

gemensamma arbetssätt genom multilaterala och bilaterala

diskussioner.

I detta sammanhang måste EU skapa en global ekonomisk

strategi, som tar hänsyn till euron som världens andra

reservvaluta och behandlar de negativa effekterna av de

globala ekonomiska obalanserna för Europas konkurrens-

kraft. EU bör med sina partner verka för mer balanserade

och flexibla monetära förbindelser och överväga möjlighe-

ten till ett globalt partnerskap, genom vilket de länder som

önskar binda sin valuta skulle göra det mot en valutakorg i

stället för endast mot dollarn.

På kort sikt bör EU i sin agenda prioritera främjande av ILO-

initiativ, såsom det globala sociala grundskyddet eller agen-

dan för anständigt arbete, och samtidigt se till att de följer

principen om öppna marknader. EU bör också bygga på

sitt starka engagemang för rättvis handel och uppmuntra

andra delar av världen att göra detsamma som ett viktigt

bidrag till den internationella solidariteten.

44

Att förbättra EU:s verktygslåda

De europeiska medborgarna har uttryckt en önskan om att

EU ska ta ett större ansvar för deras intressen och värde-

ringar på den globala arenan. Men vilka maktmedel kan

EU utnyttja för att genomföra detta uppdrag? Medlems-

staterna bör i allt större grad se och utnyttja EU som en

maktmultiplikator, som hjälper dem att uppnå mål vilka de

annars inte skulle kunna nå.

En union med 27 medlemsstater som slår ihop sin suve-

ränitet för att fatta gemensamma beslut är inte något

självklart globalt kraftcentrum. Att EU:s utrikespolitiska

beslut fattas enhälligt betraktas allmänt som ett handikapp.

EU:s förmåga att utöva inflytande beror på vår förmåga

att övervinna våra skilda nationella intressen och utforma

gemensamma ståndpunkter. Europeiska unionen måste

därför fortsätta att sträva efter större samordning för att

tala med en röst eller åtminstone orkestrera vår flerstäm-

mighet. I en enhetlig form.

Denna process kommer att ta tid men måste inledas

genom att kopplingen mellan nationell politik och EU-poli-

tik förbättras och medlemsstaterna ökar sitt deltagande

i gemensamma åtgärder. Genom utbyte av nationella

ståndpunkter och erfarenheter bör dessa utbyten göra

mångfalden till en styrka för EU:s utrikespolitik och inte till

en svaghet.

Lissabonfördraget har på flera sätt bidragit till att stärka

EU:s utrikespolitiska verktygslåda. Det förstärkta samar-

betsförfarandet kan, om det används med måtta, t.ex.

ha en lindrande effekt i viktiga frågor där det fortfarande

finns skiljaktigheter. Den nya europeiska avdelningen för

yttre åtgärder bör vara fullt utvecklad och bemannad för

att hjälpa EU att fastställa sina gemensamma intressen och

utarbeta gemensamma riktlinjer, efter vederbörlig samord-

ning av nationella ståndpunkter.

Själva orsaken till problemet återstår dock: klyftan mellan

EU:s kapacitet på de områden där unionen har behörighet

att agera (ekonomi, handel, utvecklingsbistånd, konkur-

renspolitik) och dess brist på verkliga gemensamma instru-

ment på det område där dess ursprungliga befogenheter

har utvidgats, dvs. utrikes- och säkerhetspolitiken. EU har

ett helt spektrum av ekonomiska och rättsliga instrument

till sitt förfogande men dess militära och politiska instru-

ment är mycket svagare.

EU som en kontinental knutpunkt: att göra

dragningskraften så stor som möjligt

För många människor runt om i världen förblir EU en avgö-

rande referenspunkt, en alternativ modell för traditionella

mellanstatliga förbindelser och en transnationell rättsge-

menskap, som skapat välstånd och sammanhållning i en

region som tidigare härjades av krig och kalla krig. Denna

"mjuka makt" är EU:s främsta tillgång. EU måste bli en

kontinental knutpunkt genom strategier för delaktighet

och engagemang. Dessa strategier har med stor framgång

använts vid EU:s successiva utvidgningar.

EU måste stå öppet för potentiella nya medlemmar från

Europa och bedöma varje kandidatland efter dess egna

meriter och hur väl det uppfyller kriterierna för medlem-

skap. Detta utgör i själva verket "Europas verkliga gränser".

I linje med denna politik för engagemang och delaktighet

måste unionen uppfylla sina åtaganden gentemot de nuva-

rande officiella kandidatländerna, inklusive Turkiet, och

fortsätta med förhandlingarna. Samtidigt bör den erbjuda

potentiella framtida kandidatländer långtgående avtal som

ett mellanstadium innan anslutningsförhandlingar inleds.

EU:s dragningskraft måste också förbli en central del av

dess framväxande grannskapspolitik. EU måste inta en vikti-

gare roll för att stabilisera sin närmaste omgivning genom

att bygga vidare på den befintliga europeiska grann-

skapspolitiken, det östliga partnerskapet och unionen för

Medelhavsområdet. Dessa partnerskap bör användas för

att skapa ett regionalt område med demokrati, mänskliga

rättigheter, utveckling och frihandel. De bör också erbjuda

en rättvis tillgång till EU:s marknader och i sista hand ett

utrymme för den fria rörligheten för personer till förmån

för EU och dess partner. Vidare bör EU gemensamt med

Ryssland föra en strategisk politik för samexistens, moder-

nisering och regional uppbyggnad.

Den öppna och inkluderande strategin måste också utvid-

gas till EU:s gränsöverskridande samarbete med andra regi-

oner, däribland Asean, Mercosur och Södra Afrikas utveck-

lingsgemenskap (SADC). I dessa och andra förbindelser

måste EU och dess medlemsstater beakta uppfattningarna,

förväntningarna och problemen i resten av världen. Även

om EU allmänt uppfattas som ett positivt exempel på

regional integration, slösar det ofta bort denna potential

genom att tala med en nedlåtande ton. Vi måste utnyttja

vårt rykte på ett klokt sätt och stärka vår trovärdighet som

förhandlingsmakt.

Att omsätta strategier i handling

Effekterna av EU:s yttre åtgärder kommer i hög grad att

bero på dess förmåga att anpassa sig till de många utma-

ningar som det kommer att ställas inför under tiden fram

till 2030. Att trygga EU:s ekonomiska styrka och den inre

sammanhållningen kommer därför att vara en nödvän-

dig förutsättning för att EU ska kunna förmedla sin makt

utanför unionen. När unionens yttre ståndpunkt fastställs,

får utformningen av politiken inte enbart drivas fram av

händelser. Det finns ett akut behov av ett gemensamt

europeiskt strategiskt koncept.

Genom detta koncept bör EU:s diplomatiska, militära och

handelmässiga strategier och utvecklingspolitik samman-

föras med de externa aspekterna av dess gemensamma

ekonomiska politik (EMU, energi, transporter osv.). Endast

genom att slå ihop alla tillgängliga verktyg kommer unio-

nen att kunna agera som en förändrande kraft och bidra

till att omforma reglerna för global styrning. Genom en

vitbok, som skulle uppdateras regelbundet, skulle det stra-

tegiska konceptet bidra till fastställandet av unionens lång-

siktiga prioriteringar och bli en referensram för den dagliga

externa verksamheten.

Detta skulle kunna ske genom att det inrättas en enhet

för prognoser och analyser som en del av den europeiska

avdelningen för yttre åtgärder, med ett nära samarbete

med nationella centrum enligt principen om gemensamma

underrättelser. En sådan enhet skulle bidra till att rikta

uppmärksamheten på behovet av kontinuerlig översyn av

den nuvarande politiken. En europeisk diplomatakademi

skulle dessutom bidra till känslan av en gemensam diplo-

matisk kultur.

45

Besök av Catherine Ashton (till höger), unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik och vice ordförande i Europeiska kommissionen, i Moskva, där hon deltar i Mellanösternkvartettens möte - från vänster till höger: Tony Blair, Mellanösternkvartettens representant, Hillary Rodham Clinton, USA:s utrikesminister, Sergej Lavrov, Rysslands utrikesminister och Ban Ki-Moon, FN:s generalsekreterare Foto: Europeiska unionen, 2010

46

Endast genom att utarbeta en sådan strategi för yttre

förbindelser kommer EU att i större utsträckning kunna

omvandla sina stora ekonomiska insatser (de överlägset

största i världen) till politiskt inflytande. EU bör utnyttja

sina strukturella fördelar för att bedriva en intelligent

utvecklings- och handelspolitik. EU bör t.ex. fortsätta att

stödja en begränsning av klimatförändringen i de fattigaste

områdena, vilka drabbas hårdast av klimatförändringen

men har bidragit minst till den globala uppvärmningen.

Det bör också fortsätta sina ansträngningar att "handla

bort fattigdomen", särskilt genom import av jordbrukspro-

dukter. Detta kommer att kräva att de europeiska ledarna

fattar politiskt svåra beslut, däribland att fullfölja Doharun-

dan.

Även en strategisk användning av EU:s olika verktyg bör

kunna göra det möjligt att mer effektivt främja demokrati,

rättsstatsprincipen och de mänskliga rättigheterna. En

villkorlighetspolitik, som ger demokratiska aktörer infly-

tande och motverkar auktoritära regimers maktmissbruk,

måste utnyttjas på ett klokare sätt. Detta kommer att

kräva diskussioner med partner från det civila samhället,

däribland kvinno- och minoritetsföreningar, och inte bara

med statliga samtalspartner, bottom-up-insatser för att

stärka rättsstatsprincipen över hela världen och en mer

enhetlig valövervakningsstrategi. Under de kommande två

decennierna måste denna styrningsagenda i största möjliga

utsträckning bli multilateral.

Sist men inte minst kommer det att bli nödvändigt att

utveckla en EU-strategi för reform av global styrning. EU

bör leda arbetet på att reformera de internationella insti-

tutionerna, så att de blir mer legitima och i högre grad

främjar gemensamt ansvar, och samtidigt främja sina egna

intressen. Detta bör bland annat innebära att EU:s repre-

sentation förenklas och slås ihop, särskilt i internationella

ekonomiska forum. Innan en enhetlig EU-representation

har inrättats, bör de EU-medlemmar som är företrädda i

internationella organisationer i förväg samordna sina stånd-

punkter och enhälligt försvara dem.

EU är den största givaren av utländskt bistånd Foto: Europeiska unionen, 2010

47

Under den europeiska integrationens historia har förhål-

landet mellan unionen och dess medborgare mestadels

kännetecknats av "passiv konsensus". De senaste åren har

detta förhållande dock börjat förändras. Européerna har

börjat kräva mer av EU och även blivit mer kritiska mot

vad det uträttar, samtidigt som de ifrågasätter det euro-

peiska projektets legitimitet. Detta illustrerades med stor

tydlighet av den negativa utgången i folkomröstningarna i

Frankrike och Nederländerna och därefter i Irland. Först när

medborgarna känner sig säkra på att deras värderingar och

intressen företräds på ett bättre sätt av unionen kommer

det åter att finnas allmänt egenansvar för EU. Att stärka

denna känsla av egenansvar måste bli den drivande kraften

bakom alla våra kollektiva åtgärder.

Att ta god samhällsstyrning på allvar: dela,

förklara och leverera

Att leverera god samhällsstyrning är EU:s absolut viktigaste

verktyg för att få till stånd kontinuerligt engagemang från

medborgarna. God samhällsstyrning, på grundval av prin-

ciperna om öppenhet, deltagande, maktdelning, ansvarig-

het, partnerskap och effektivitet, måste även respektera

subsidiaritetsprincipen – uppfattningen att beslut ska fattas

på effektivast möjliga nivå och så nära medborgaren som

möjligt.

EU strävar efter att leva upp till dessa principer genom ett

system med flernivåstyrning, där kompetens delas av – i

stället för att splittras mellan – flera myndighetsnivåer.

I praktiken innebär samhällsstyrning på flera nivåer ett

system av överenskomna, bindande och övergripande

nätverk med verksamhet mellan orter, regioner, natio-

nella myndigheter och EU-institutioner men också mellan

arbets- och näringslivsorganisationer och andra icke-

statliga organisationer. Genom att arbeta i dessa nätverk

samt inom sina egna gemenskaper och kommuner kan

medborgarna i Europa få inflytande i frågor som är viktiga

för EU:s framtid.

I ett system med flernivåstyrning utövar varje myndighets-

nivå – europeisk, nationell, regional och lokal – sin makt

i enlighet med sitt lagstadgade ansvar. Som sådant har

systemet utformats för att skapa förutsättningar under

vilka medlemsstaterna oavsett storlek, befolkning eller

ekonomisk vikt kan växa tillsammans, medan deras natio-

nella kulturer, språk, religioner samt regionala och lokala

särdrag respekteras. I systemet respekteras samtidigt

EU OCH DESS MEDBORGARE

Framtidsförväntningar om Europeiska unionen år 2030"Skulle du säga att du är mycket optimistisk, ganska optimistisk, ganska pessimistisk

eller mycket pessimistisk när det gäller Europeiska unionens framtid?"

Mycket optimistisk Mycket pessimistisk

Källa: Eurobarometer 6/2009; EU 27

Ganska pessimistisk

i %

Ganska optimistisk

Vet inte: 9 %

48

medlemsstaternas suveräna rätt att besluta om delege-

ringen av makt inom sina gränser.

Medborgarnas många olika möjligheter att bli delaktiga i

lagstiftningsprocessen bör ge EU den legitimitet och flexibi-

litet som krävs för de utmaningar som globaliseringen ger

upphov till i ett digitalt, ömsesidigt beroende, nätverksori-

enterat och öppet samhälle. Flernivåstyrning kommer dock

inte automatiskt att ge allmänheten en känsla av egenan-

svar. Det är ett komplext system, som behöver användas,

främjas och framför allt göras känt för allmänheten.

Följaktligen finns det ett stort behov av större öppenhet

och precision i det sätt på vilket vi kommunicerar EU:s

beslutsfattande. Den bild av EU som förmedlas till allmän-

heten måste vara balanserad och återspegla både starka

och svaga sidor, snarare än att vara idealiserad eller överdri-

vet pessimistisk. I stället för att rikta in sig på en kommuni-

kationspolitik, ibland gränsande till propaganda, vore det

att föredra att kommunicera om politikområden genom att

rakt och ärligt förklara vad saken handlar om och vilka olika

alternativ som finns. Medlemsstaterna måste inte minst

vara skyldiga att redovisa vad de gör i Bryssel och vad de

gör för att genomföra EU-beslut.

I sista hand kommer god samhällsstyrning att bedömas

efter resultaten. EU har redan varit till gagn för medbor-

garna på flera sätt – t.ex. genom euron, sammanhåll-

ningspolitiken, den gemensamma jordbrukspolitiken,

Schengen – även om EU inte alltid har fått erkännande för

dessa prestationer. Mycket återstår dock ännu att göra.

Undersökningar visar konsekvent att allmänheten har höga

förväntningar på EU inom känsliga områden som säkerhet,

terrorism, energi och klimatförändring samt utrikespolitik.

EU bör anta denna utmaning genom att utveckla nya mål

och en mer resultatorienterad argumentering. Kort sagt

måste EU undvika retorik och i stället på ett enkelt sätt

förklara hur EU innebär ett mervärde för medborgarna.

Att använda de nya Lissaboninstrumenten:

politiskt medborgarskap i praktiken

God samhällsstyrning och ett starkare fokus på resultat

är en nödvändig förutsättning för medborgarnas stöd

för EU. Det är emellertid inte säkert att bara det ena är

tillräckligt. Trots alla de resultat som EU tidigare åstadkom-

mit, råder det en oroande likgiltighet, om inte besvikelse,

inför det europeiska samarbetet. Vi kan inte längre bortse

från denna utmaning. Vi måste förnya pakten mellan EU

och dess medborgare genom att använda alla de instru-

ment som Lissabonfördraget har försett oss med för att

uppamma allmänhetens stöd och deltagande.

Lissabonfördraget förstärker begreppet "politiskt medbor-

garskap" genom att öppna en möjlighet till medborga-

rinitiativ i lagstiftningsfrågor och öka de nationella parla-

mentens roll. Tiden kommer att utvisa i vilken mån dessa

initiativ bidrar till uppkomsten av ett offentligt europeiskt

rum, en ökning av den politiska medvetenheten och en

förstärkning av unionens legitimitet. I dag finns ingen verk-

lig europeisk politisk arena och politik kommer sannolikt

huvudsakligen att förbli en nationell aktivitet. Om EU ska

kunna öka sin legitimitet, måste den dock göra sitt yttersta

för att bredda det europeiska politiska medborgarskapet. I

detta syfte bör EU göra följande:

– Utveckla de politiska rättigheterna. De nuvarande

bestämmelserna i Lissabonfördraget bör breddas: För

det första genom att uppmana medlemsstaterna att

ge medborgare från andra medlemsstater rösträtt i

nationella val efter en viss period av bosättning och

skattebetalande. för det andra genom att "europei-

sera" valen till Europaparlamentet genom att införa

gränsöverskridande listor och slutligen genom att

använda de nationella parlamenten som en väg för

allmänheten att knyta an till den europeiska debatten.

– Göra valen meningsfullare för medborgarna. Fram

till nu har de europeiska valen inte lyckats fånga

medborgarnas intresse. Om detta ska förändras,

måste medborgarna få mer kunskap om EU:s politik

och framför allt kunna identifiera sig med europeiska

politiker. Inför framtida val till Europaparlamentet bör

EU:s politiska partier lägga fram genuint europeiska

program och välja kandidater till kommissionsordföran-

deposten.

– Sörja för mer offentlighet och ökad öppenhet. Detta

behövs såväl vid beslut på hög nivå, till exempel

utnämnandet av en permanent ordförande för Euro-

peiska rådet och av en hög representant, som i EU:s

dagliga arbete. Det finns flera sätt att uppnå detta,

bland annat genom att mer systematiskt använda

digitala resurser (e-governance), införa en europeisk

dimension i offentliga medier och uppmuntra privata

medier att sända program om EU.

– Befrämja en mer utbredd deltagandedemokrati i

Europa. Ett naturligt och kontinuerligt samråd med det

civila samhället bör ske i lagstiftningsprocessen. I detta

syfte bör kommissionen och rådet mer systematiskt

rådfråga Ekonomiska och sociala kommittén och Regi-

onkommittén.

Att främja egenansvar och identifikation: en bot-

tom-up-strategi

Om vi vill att medborgarna ska ta fullt egenansvar för det

europeiska samarbetet, behövs en gemensam uppfatt-

ning om EU:s historia, dagliga verklighet och framtid. EU:s

historiska ursprung och födelse ur andra världskrigets aska

är välkända. Kunskapen om detta måste odlas och främjas,

inte bara för att förhindra en upprepning av det förgång-

nas brutaliteter utan även som ett exempel för resten av

världen.

I och med Lissabonfördraget får medborgarna en omfat-

tande uppsättning rättigheter och förmåner i det dagliga

livet. Utifrån principen om icke-diskriminering inkluderar

detta sociala medborgarskap bland annat rätten att fritt

röra sig, bosätta sig och arbeta inom medlemsstaternas

territorium samt ömsesidigt erkännande av kvalifikationer.

Tyvärr hindras EU-medborgare fortfarande regelbundet

från att utnyttja dessa rättigheter på grund av protektionis-

tiska eller korporativistiska reflexer i medlemsstaterna. För

att avhjälpa detta problem bör åtgärder vidtas på följande

fyra fronter:

– Stärkande av de informationstjänster som tillhanda-

hålls av lokala myndigheter för att höja allmänhetens

Vid toppmötet för europeiska medborgare 2009 diskuterade medborgare från alla 27 EU-medlemsstater de nationella rekommendationerna Foto: Toussaint/ifok

49

50

medvetenhet om de rättigheter och förmåner som är

kopplade till EU-medborgarskapet.

– Inrättande av ett särskilt administrativt instrument,

som skulle tillhandahålla bevis på europeiskt medbor-

garskap och kunna användas på frivillig basis för att

få tillgång till bostad, anställning och de sociala trygg-

hetssystemen.

– Tillhandahållande av en möjlighet för medborgarna att

begagna sig av en europeisk rättslig status (den "28:e

ordningen"), som är tänkt att gälla för avtalsförhållan-

den inom vissa privaträttsliga områden jämsides med

de nuvarande 27 nationella systemen.

– Inrättande av ett system för att utvärdera effekten av

EU-lagstiftningen, med full användning av kommissio-

nens befogenheter i detta avseende, och utarbetande

av åtgärder för att stärka verkställigheten och tillämp-

ningen av EU-lagstiftningen på nationell nivå. Europa-

parlamentet och de nationella parlamenten bör spela

en ledande roll i denna process.

Om dessa åtgärder genomförs ordentligt, kommer allmän-

hetens uppskattning av europeisk lagstiftning och euro-

peiska institutioner att öka, men de kommer inte i sig att

skapa en "känsla av tillhörighet" i förhållande till EU. För

att detta ska ske krävs det tid, särskilt bland Europas yngre

generationer.

Skolan kan spela en avgörande roll för att främja barns

identifikation med Europa genom att undervisa dem

i europeiska språk, använda läroböcker om Europas

gemensamma kulturarv och erbjuda kurser om europeiskt

medborgarskap. Utbytesprogram som grundar sig på det

mycket framgångsrika exempel som Erasmusprogrammet

för universitetsstuderande utgör bör utvidgas till att även

omfatta utbyten på primär- och sekundärskolenivå. En

europeisk civiltjänstgöring, som utformas och genomförs i

samarbete mellan medlemsstaterna, kan också ge ungdo-

mar en plattform utifrån vilken de kan bidra vid insatser av

allmänintresse i och utanför EU.

Vi har alla flera olika identiteter med lokala, regionala och

nationella inslag. Dessa primära identitetsformer kommer

utan tvivel länge att fortsätta att vara avgörande refe-

renspunkter för medborgarna. Dessa inslag måste dock

gå hand i hand med en framväxande europeisk identitet,

som grundar sig på en gemensam uppfattning om EU:s

historia, de praktiska fördelarna med EU-medborgarskap

och en gemensam vision för Europas framtid och plats i

världen. Endast genom att tydligt förklara EU:s gemen-

samma agenda och syfte under 2000-talet kommer våra

medborgare att utveckla ett starkare egenansvar för det

europeiska projektet.

Deltagandet i valen till Europaparlamentet 1979−2009

EU 9 EU10 EU 12 EU 12 EU 15 EU 25 EU 27

Källa: TNS opinion in Zusammenarbeit mit dem EP

Många människor ser fortfarande 2030 som ett datum i

en avlägsen framtid och avfärdar alla förutsägelsers giltig-

het. Men låt oss inte förledas. Världen går igenom en

period av snabba och långtgående globala förändringar,

som kommer att fortsätta att ha en betydande inverkan

på medborgarnas liv. De senaste tjugo åren kanske bara

har gett en antydan om vad framtiden har i beredskap. De

kommande tjugo åren kommer tveklöst att påskynda och

förvärra många av de tendenser vi ser. Tänk långsiktigt

men handla nu, med beslutsamhet – detta är ett budskap

som måste ligga till grund för utformningen av Europas

politik i det nuvarande osäkra tidevarvet.

Under de kommande åren måste EU följa en ambitiös

agenda. Det måste föra EU, dess medlemsstater och dess

medborgare närmare varandra, förnya Europas ekono-

miska och sociala modell vid en tidpunkt då dess hållbar-

het ifrågasätts genom externa och interna krafter, skapa

kunskapssamhället genom att ge individen egenmakt, på

bästa sätt utnyttja de skiftande demografiska mönstren

och invandringen, omvandla energibristen och klimatför-

ändringen till möjligheter för samhällelig och ekonomisk

utveckling, finna rätt jämvikt mellan frihet och trygghet

och bidra till att utforma världen så att Europas värden och

intressen kan tryggas.

En gemensam agenda och vision för Europas

framtid

Dessa mål och ambitioner kommer att kräva en radikal

förändring i de nationella regeringarnas inställning till

EU. Alltför ofta inser de inte att deras intressen på lång

sikt i en multipolär värld, där det ömsesidiga beroendet

blir allt större, bäst tas tillvara på europeisk nivå i stället

för på nationell nivå. De har inte lyckats vinna medbor-

garnas stöd och medverkan, något som är avgörande för

projektets legitimitet. Mycket ofta har medlemsstaterna

vänt sig inåt mot sig själva och fokuserat endast på sina

nationella intressen, till nackdel för de vidare europeiska

intressena.

EU behöver med det snaraste en gemensam uppfattning

om hur dess ambitiösa agenda ska kunna bli verklighet.

Man måste identifiera de åtgärder som krävs för anpass-

ning till den globala eran samt kostnaderna och konsekven-

serna av att ingenting göra. Kort sagt måste EU förmedla

en gemensam vision om hur Europa kan säkra sin framtid.

Det val vi står inför är därför tydligt: att bygga vidare på

EU:s starka sidor och utnyttja dess tyngd som kollektiv,

bli en framträdande och relevant aktör i världen eller odla

fragmentering och överväga det absoluta förfallet som en

möjlighet i en värld där reglerna fastställs av dem som har

makt och inflytande.

I våra medborgares intresse!

Europas starka sidor är genuina. Med den största mark-

naden i världen, en fjärdedel av världshandeln och som

givare av två tredjedelar av världens utvecklingsbistånd

är EU en faktor att räkna med. Det erbjuder en gemen-

sam infrastruktur, som förser medborgarna med ett stort

antal rättigheter, tjänster och möjligheter. EU:s politik och

program har bidragit till att skapa ett sammanlänkat poli-

tiskt område, som omfattar kommunikationer, transport,

sociala frågor, forskning och utbildning. Genom att organi-

sera och reglera dessa så kallade "gemensamma områden"

möjliggör EU olika verksamheter för sina medborgare, före-

tag och regeringar.

EU ger också upphov till positiva associationer. Det är

en union som många gärna vill tillhöra, genom antingen

anslutning eller invandring. Unionen kan berömma sig av

en utomordentlig livskvalitet, som återspeglas i en förvän-

tad livslängd som är bland de högsta i världen. EU:s styr-

ningsmodell – "styrning i partnerskap" – utgör ett exempel

på effektiv regionalism: ett gemensamt offentligt utrymme

med gemensam suveränitet och kapacitet att fastställa

gemensamma intressen, starka institutioner och rätts-

statsprincipens företräde. EU har gediget starka sidor som

grund: politisk stabilitet, en solid rättslig grund, framgångs-

rik social och ekonomisk sammanhållning samt rik kulturell

och etnisk mångfald.

ATT BYGGA PÅ EU:s STYRKA

51

52

EU är mer än en gemensam marknad. Det är också en

union av värderingar, förkroppsligade i ställningstagandet

för mänskliga rättigheter, fred, frihet och solidaritet. Dessa

värderingar är av universell innebörd. Med stöd av Europas

medborgare, vetenskapsmän och politiker på alla nivåer

kan EU ställa sig i spetsen för internationella insatser och

anta stora globala utmaningar, inklusive social sammanhåll-

ning, klimatförändring, hållbar utveckling, och fred mellan

nationerna.

Sist men inte minst har EU kapacitet att tänka och agera

i de europeiska medborgarnas intresse på lång sikt.

Medlemsstaternas agerande begränsas ofta av den dagliga

politiska verkligheten, som är svårförenlig med långsiktig

planering. Europeiskt beslutsfattande är mindre utsatt för

detta slags kortsiktiga tryck och det finns därför större

utrymme för nya förslag. Efter Lissabonfördragets anta-

gande har EU nu också de verktyg det behöver för att

förverkliga sina förslag, bland annat förstärkt samarbete

och förenklade översynsförfaranden. Nu är EU mer än

någonsin i stånd att koncentrera sig på medborgarnas

långsiktiga intressen och behov.

Nu står vi därför inför följande fråga: kan vi bygga vidare

på unionens starka sidor till nytta för oss alla? Globalise-

ringen och omfördelningen av makt i världen utgör ett

viktigt nytt argument för gemensamma EU-åtgärder. Det

är emellertid bara om grunden är solid som EU kan bli en

aktör att räkna med på den globala scenen. Detta uppdrag

fordrar politiskt mod och kollektiv ambition, solid prag-

matism och en tydlig känsla för ideal som det är värt att

kämpa för. Hemma och utomlands. Låt oss bereda vägen.

Tillsammans. Nu.

Foto: Europeiska unionen, 2010

KÄLLOR

Vi medlemmar i reflektionsgruppen skulle vilja tacka alla

dem, enskilda och institutioner, som på olika sätt har gett

oss ovärderlig hjälp med att genomföra detta uppdrag vi

anförtrotts. Vi vill rikta ett särskilt tack till:

Reflektionsgruppens sekretariat utan vars hängivenhet

och effektiva arbetsinsats det inte skulle varit möjligt att

hålla våra överläggningar: Žiga Turk, generalsekreterare;

Max Keller-Noëllet, särskild rådgivare; Nicolás Pascual de la

Parte, Noel White, Eija Kaskimo och Gwen McLean.

Våra rådgivare och assistenter som var entusiastiska och

oförtröttliga i sitt arbete: Carlos Westendorp y Cabeza,

särskild rådgivare till ordföranden, Felipe González

Márquez; Rolands Lappuke, rådgivare till vice ordföran-

den Vaira Viķe-Freiberga; Nina Hyvärinen, rådgivare till

vice ordföranden Jorma Ollila; Jean Ellermann-Kingombe,

rådgivare till Lykke Friis; Stephan Petermann, rådgi-

vare till Rem Koolhaas; Elin Burns, rådgivare till Richard

Lambert; Stefano Grassi, rådgivare till Mario Monti; Gregor

Woschnagg, rådgivare till Rainer Münz; Lars Hoffman,

rådgivare till Kalypso Nicolaïdis; Guillaume Klossa, rådgivare

till Nicole Notat; Alexander Kreher, rådgivare till Wolfgang

Schuster; Andrzej Gulczynski, rådgivare till Lech Walesa.

Alla dignitärer och experter som bevistade våra möten och

generöst delade med sig av sin erfarenhet och sina kunska-

per: José Manuel Barroso, Ivo Bozon, Etienne Davignon,

Jacques Delors, Nikiforos Diamandouros, Gérard Dumont,

Joschka Fischer, Valéry Giscard d'Estaing, Jean Domini-

que Giuliani, Wim Kok, Alain Lamassoure, Pascal Lamy,

Stephan Leibfried, Lenny Mendonca, Geoff Mulgan,

Jean Pisani-Ferry, Maria João Rodrigues, André Sapir,

Andreas Schleicher, Luc Soete, Gerhard Stahl, Peter Suther-

land, Antonio Vitorino, Nick Whitney och Jean-Pascal van

Ypersele de Strihout.

Olaf Cramme och Elena Jurado från Policy Network i

London, som med stor flit utarbetade och redigerade slut-

rapporten.

Innaxisstiftelsen och dess ordförande Carlos Álvarez

Pereira, som hade den stora vänligheten att ge oss till-

gång till ett intranätsystem för dokumentsökning och för

kommunikation inom gruppen.

Universitetet i Ljubljana, professuren i bygginformatik, för

värdskapet för gruppens offentliga webbplats.

Vår kollega Wolfgang Schuster, som tillsammans med

medarbetare i staden Stuttgart, generöst tog fram illustra-

tioner till vårt arbete.

Lika betydelsefullt var det kollektiva och individuella stöd vi

fick från en hel rad ideella organisationer och föreningar,

tankesmedjor och politiska analytiker, samtliga specialister

inom de ämnen som vår studie täcker: BEPA vid Europeiska

kommissionen (Bryssel), Berkeleyuniversitetet, Bruegel,

Brussels European and Global Economic Laboratory, Centre

for European Policy Studies (CEPS) (Bryssel), Chatham

House (Royal Institute of International Affairs) (London),

Regionkommittén, Confrontation Europe (Bryssel), Digital

Europe, Bryssel, European Centre vid Sciences-Po (Paris),

European Climate Foundation, European Internet Founda-

tion, European Movement, Europaparlamentets utskott för

konstitutionella frågor, utrikesutskott och särskilda utskott

för den finansiella, ekonomiska och sociala krisen, Euro-

pean Studies Centre vid Oxfords universitet, Europeiska

ekonomiska och sociala kommittén, Elcano Royal Institute

for International and Strategic Studies (Madrid), ETNO,

Bryssel, Eurobarometer vid Europeiska kommissionen (Brys-

sel), EuropaNova (Paris), European Council on Foreign Rela-

tions, the European Policy Centre (EPC) (Bryssel), European

Union Institute for Security Studies (Paris), European Union

Stagiaires Programme, Finska institutet för internationella

studier (Helsingfors), Friends of Europe (Bryssel), Funda-

ción Alternativas (Madrid), Fundación CIDOB (Barcelona),

Harvarduniversitetet, Institute of International Relations

(IDIS) (Aten), Jean Monnet Network, Navarino Initia-

tive (Thessaloniki), Notre Europe (Paris), Lisbon Council

(Bryssel), Andreas Papandreou Institute of Strategic and

Development Studies (ISTAME) (Aten), Princetonuniversi-

tetet, Trans-European Policy Studies Association (Bryssel),

53

54

University Association for Contemporary European Studies

(UACES) (London), och University of New York.

Vi skulle också vilja tacka övriga bidragsgivare:

Aymeric Bourdin, Guillaume Borie, Patricia Cadeiras, Pavlos

Eleftheriadis, Jean-François Jamet, Thomas Klau, Chris-

tian Mandl, Hartmut Mayer, Joaquin Munoz och Claudia

Schrag.

För att denna källredovisning ska bli helt komplett måste

vi framföra vårt tack till Javier Solana, Gusps tidigare

generalsekreterare/höge representant, Pierre de Boissieu,

EU-rådets generalsekreterare, David Galloway, hans kans-

lichef, Marc Lepoivre, generaldirektör vid EU-rådet samt

tolkar, översättare och annan rådspersonal som gjorde så

mycket för att underlätta vårt arbete.

Foto: Europeiska unionen, 2010

Rådets generalsekretariat

PROJEKT EUROPA 2030

Utmaningar och möjligheter

Luxemburg: Europeiska unionens publikationsbyrå

2010 — 54 s. — 21,0 x 29,7 cm

ISBN 978-92-824-2716-3doi:10.2860/12688

SV.indd Sec1:55 13/07/10 13:01:43

HUR HITTAR MAN EU:S PUBLIKATIONER?

Gratispublikationer

• Genom EU Bookshop (http://bookshop.europa.eu).

• Hos Europeiska unionens representationer och delegationer.Adressuppgifter fi nns på Internet (http://ec.europa.eu/) eller kan fås frånfax +352 292942758.

Avgiftsbelagda publikationer

• Genom EU Bookshop (http://bookshop.europa.eu).

Avgiftsbelagda prenumerationer (t.ex. årsabonnemang på Europeiska unionens offi ciella tidning och på rättsfallssamlingen från Europeiska unionens domstol)

• Genom ett av Europeiska unionens publikationsbyrås försäljningsombud (http://publications.europa.eu/others/agents/index_sv.htm).

SV.indd Sec1:56 13/07/10 13:01:43

QC-32-10-249-SV-C

10.2860/12688