2014-02-06

NUMMER 79

♥ Redaktion ♥ Chefredaktörer: Tringa Gashi & Simone Norberg, HU2KU

Ansvarig utgivare: Emelie Engström

Illustratör:Emma Gustafsson, ES2BD

Fotograf:Lisa Norgren, HU2KU

Kulturskribenter: Acke Holmberg, HU2KU & Einar Algotsson Huss, SA3C

Illustratör & serietecknare: Bianca Casco, ES2BF

INNEHÅLLSFÖTECKNING NR 79Framsideillustration: Wilma Söderström

1. Redaktionssida2. Innehållsförteckning3. Ledare Tringa Gashi

4. Har feminismen gått för långt? Bianca Casco

5. Gott nytt vikthetsår Josefin Ahlenius

7. Får politiker skratta? Emma Gustafsson

8. Nej är faktiskt ett magiskt ord Josephine Bihl

9. Ett öppet brev till alla lärare, rektorer och Jan Björklund Anonym

10. Spellista Ivan Johansson och Emelie Sköld

11. Skippa scampi Nadia Stenegård

13. Säg nej! Moa Ryman

14. Bara typer och inga stereotyper Zapostrophe

15. Om att skapa sig själv Eleonor Bihl

16. Illustration Bianca Casco

17. Diktsida Emmakarin Hallheden

19. Missbruka inte Zapostrophe

20. Rolexklockan Bianca Casco

21.Varför nej till kött? Obekväm fakta Mira Aasma

23. Nej men, vad är detta? Moa Ryman

25. Om att säga nej Elsa Rohlén

26. Lärarcitat + information27. Baksideillustration Emma Gustafsson

Du är en liten ledsen kanin som ligger och skakar på köksgolvet. Hallå kompis, res dig upp. Nej det går inte. Jo, men du måste ju skriva klart den där uppsatsen. Du skulle prova det där nya receptet och det var ju du som skulle leda hela världen. Minns du inte? När du slutade nian. Du hade på dig en vit spetsklänning och du gick ut ur tegelbyggnaden med strålande betyg. På en röd lapp skrev din klassföreståndare ‘’...en dag leder du hela världen’’. Då kan du faktiskt inte ligga på köksgolvet och skaka.

Pappa står och predikar i ett moln av stekos. Han berättar om att du ska gå din egen väg. Men han säger också att du inte ska göra si och inte så, bli inte som mig. Du måste satsa. Inte vela runt som han gjorde. Men du tror inte att pappa velade runt, du tror att han levde. Han hoppade av gymnasiet och ägnade sig istället åt dyk-ning. Han dansade runt på Svenska Balettakademin i begagnade skor. Han lärde sig att spruta eld och spela teater. Något proffs blev han aldrig, inte på något. Men ibland sätter han på sig sina tangoskor och dansar runt i vardagsrummet eller på klubbar och det är det finaste du vet.

Mamma, hon som sitter på en snurrstol dag ut och dag in. Framför en dator som blinkar tomt. Hon som springer bort sina bekymmer på ett löpband. Hon som säger att ‘’jag fick visst något i ögat’’, fast att alla kan se att hon har gråtit. Mamma som stryker bort en hårslinga från din kind, klappar dig upp och ned över ryggen och lovar att allt ska bli bra. Hon kan smälla i dörrar och banka i bord, men det är bara för att hon vet hur svårt allt faktiskt är. Att du är en ledsen kanin som ligger och skakar på köksgolvet, det vet hon.

Du är det finaste hon har, men hon vet också att du inte är någon superhjälte. Du är inte bäst på allt i hela världen. Helgon, världsledare, psykolog, mirakelbarn, det är du inte. Någon, ja till och med några för många har fått för sig det. Att du klarar allt. Du ska bli bäst. Du är bäst.

Ledare

Lägg av. Sluta med det där. En generation av krossade drömmar kastar nu tusentals krav i ansiktet på dig. Kan ni snälla sluta. Hon ligger ju på golvet och skakar.

Tringa Gashi, HU2KUIllustration: Emma Gustafsson, ES2BF

Det är den första januari. Pizzeriorna runtom i landet gör årets bästa arbetsdag. För visst är det ingen nyårsdag utan framskjutna morgnar, Ivanhoe och hämtmat? Första januari skall dock inte alltid räknas till 2014. Det är ofta den sista dagen innan nyårslöften skall sättas igång med. Löften som i vår kultur främst rör sig om en sak: b-a-n-t-n-i-n-g.

Gymkedjorna sprider sitt budskap på varenda busskur, spårvagn och anslagstavla. Träningstights, pro-teinpulver och löpskor reas ut. Shirley Clamp och Leila ”Leila bakar” Lindholm dansar och ler i Vik-tväktarnas tv-reklam. Instagram är fullt av ”fitspo” och ”eatclean”. På Nyhetsmorgon blir meterolo-gen intervjuad om sin ”egen diet”. Löpsedlar med budskap som ”GÅ NER 3 KG MED DETOX!”. Grannen börjar med 5:2-metoden. Mina föräldrar nojar över kosten och likaså min ett år äldre bror.

Att det är bra för hälsan med bra mat, motion och vila har ingen missat. Vad som däremot är intressant är de bakomliggande orsaker till den besatthet av att ”komma i form” som slår ner som en bomb vid tolvs-laget varje år. När gymen är lika överfulla som Nordstan en lönehelg tänker jag; hur många är det som har gjort ett eget val att börja träna, helt utan påverkan från samhället? Det känns ofta som att träningen görs tvångsmässigt och därför hamnar gymkortet i en låda efter ett tag. Nästa år upprepas samma process.

Vi har gått vilse i ett kollektivt ”beach 2014”-tänk. Nya rutiner skapar vi för att vi skall, eller kanske ”borde” enligt normen. Men gör vi det för att vi VILL? Har kroppshysterin tagit fokus från vår egen vilja?

Här om dagen fick jag (ofrivilligt) höra hur mycket som krävs för att förbränna en chokladkaka på 100 g. Framför mig såg jag alla Marabou Digestive som har intagits genom åren spelas upp i revy - och alla uteblivna promenader jag därmed ”borde” ha tagit. Jag är så trött på att räkna mat i siffror. Mest av allt är jag trött på mig själv som ofta kan komma på mig själv med att se till kaloriförteckningen innan jag äter. Vad spelar det för roll, egentligen?

Jag längtar efter dagen då vikthetsen har suddats ut ur vårt samhälle. När vi inser att lyckan inte sitter i hur våra kroppar ser ut. Då vi inte längre fäller kommentarer över hur mycket mat som ligger på varandras tallrikar. Att vi kan göra det vi mår bäst av utan att behöva få någon skit från andra. Dagen då vi kastar ut vågarna och går efter vår egen hälsa.

Här kommer en ny metod: må bra-metoden. Gott nytt år.

Josefin Ahlenius, HU2KUIlustration: Bianca Casco, ES2BD

Gott nytt vikthetsår

Det var som vilken dag som helst på förskolan; barnen lekte ute vid gungorna och i sandlådan. Fröknarna pratade med varandra samtidigt som de gick runt och kollade till oss. När klockan ringde betydde det att vi skulle gå in, och om man ville kunde man fråga fröken i hopp om att själv få gå runt och ringa i klockan. Under mellanmålet berättade en fröken som nyligen börjat jobba där en saga, jag lyssnade inte så noga. Sedan började hon prata om sin egen vilja och att det faktiskt var okej att säga nej.

”Ni vet, nej är faktiskt ett magiskt ord” sa hon, och det satte sig hos mig.

Ni förstår, jag är så arg på människor som inte förstår sig på ett nej. “NEJ jag vill inte ha ärtsoppa”, ”Jo men smaka lite” och så häller de upp i tallriken ändå. ”NEJ jag gillar inte någon just nu”, ”Jo men någon måste du väl tycka om lite?” ”NEEEEJ sluta kittla mig!!!” Men tro fan att dom fortsätter kittla. Jag förstår mig inte på dom, har de inte lärt sig när dom var små, att nej är ett magiskt ord? När man säger nej är det väl meningen att man ska sluta? Säger jag att jag inte vill umgås just denna helgen är det ju ett nej - så varför fortsätter de fråga och tjata i hopp om att övertyga en?

För mig är ordet nej ett sätt att ta egen ställning. Visst är det nyttigt att vara lite ”yes man” ibland och säga ja till saker man inte riktigt känner för till 100%, men det är också viktigt att kunna säga nej. Jag har en tendens att få väldigt dåligt samvete när jag säger nej till saker. Som att till exempel avböja inbjudningar till att hänga med någon vän, men jag tycker inte att ett nej ska vara förknippat med något negativt. Stå upp för dig själv och våga säga nej när du inte vill, vare sig det gäller att hänga, ha sex, bli tillfrågad om att låna pengar, röka gräs eller an-nat.

Våga säg nej för att du har ett val.Våga säg nej för att du kan.

Josephine Bihl, ES2T

Nej är faktiskt ett magiskt ord

Öppet brev till lärare, rektor och Jan BjörklundVi skulle vilja se en mer jämlik fördelning när det kommer till att visa på aktörer, konstnärer, uppfinnare och författare m.m i skolundervisningen. Ett exempel är under konstnärsundervisningen på Schillerska då vi fick föreläsningar om 54 stycken konstnärer. 53 av dom konstnärerna var män. En var kvinna.

Samma sak gäller även många andra övriga ämnen i skolan. Att antingen historiska män eller historiska kvinnorpinsamt ofta inte lyfts upp lika mycket som de andra könen.

OCH DETTA ÄR VIKTIGT. VI MÅSTE FÅ BÅDE MANLIGA OCH KVINNLIGA SUBJEKT OCH FÖREBILDER I EN VÄRLD FYLLD AV OBJEKTIFIERING.

Till alla rektorer: Har ni förklarat för lärarna att detta är viktigt? Och vad gör ni för att få igenom detta på riktigt, i klassrummen?

Till alla lärare: Visar du, under dina lektioner, både alla de kvinnliga och manliga historiska aktörer, författare, konstnärer, up-pfinnare, musiker, vetenskapsmänniskor, dansare, forskare, musikaliska band, upptäckare, fotografer mm. m.m som funnits genom tiderna? Eller föredrar du att visa mest ett av könen? Vill du fortsätta sprida lögnen att det till exempel inte finns några historiska kvinnor? Säg mig, hur ska vi kunna känna till de historiska kvinnorna om inte ens skolan berättar om dem? Snälla. Lär oss något nytt.

Så, rektorer och lärare. Visa nu att skolan har en jämställdhetsplan som ska genomsyra alla ämnen. Visa nu att det visst har funnits både manliga och kvinnliga aktörer genom historien, för det har det! Visa nu att Sverige ärjämställt. På riktigt.

Och till er lärare som nu tänker: “ Oj, jag har nästan bara uteslutande pratat om manliga aktörer” eller “ Oj, jaghar nästan bara nämnt kvinnor inom dansens historia”.

Gottgör då detta! Ha en lektion där du tar igen det du missat att ge eleverna. Har du mestadels pratat om kvinn-liga konstnärer? Ta en lektion där du berättar om alla manliga konstnärer du missat. Har du bara nämnt manliga konstnärer? Ta en lektion då du bara berättar om alla kvinnliga konstnärer, och börja sedan om på ny kula och lär ut om både kvinnor och män.

Låt inte detta rinna ut i sanden, jag har faktiskt en poäng med det jag skriver. Vi vinner alla på en mer jämställdundervisning där både män och kvinnor lyfts fram lika mycket.

Och Jan Björklund. Du kan börja med att också granska detta på Sveriges alla grundskolor, gymnasium ochstudieplaner. Det vore en bra början. Elev på Schillerska gymnasiet

Ivan Johansson & Emelie Sköld

NEJ till jätteräkan!Jätteräka, också kallad Scampi, Tigerräka eller Tro-piskräka, är en samling stora räkor som lever i tro-piska hav. Jätteräkan kommer från början från Asien och är en av världens största miljöbovar.

Stora företag skyfflar enormt viktiga mangroveskogar för att anlägga dammar där de sedan odlar räkorna. Diselpumpar förser sedan räkorna med friskt vatten, men samtidigt blir miljön helt sabbad och då flyt-tar företagen vidare odlingen till en ny fräsch plats. Kvar lämnas en totalförstörd miljö och människor som får utstå fattigdom, våldsammaförföljelser, och andra helt värdelösa saker. Dessutom pumpas jät-teräkan full med antibiotika och toppas i giftiga ke-mikalier för att hålla sjukdomar och bakterier borta.

Precis så jättedålig är jätteräkan! Även om den ibland påstås vara miljömärkt.

Du kan göra en liten pyttesak, som faktiskt är helt ovärderlig för miljön; det är att avstå från jätteräkan. Nästa gång du ska äta skaldjur kan du istället äta: burfångad havskräfta, hummer, kungskrabba, od-lade/handplockade ostron, odlade handplockade musslor, eller vanliga miljömärkta nordhavsräkor. Mycket godare och mycket bättre för miljön. Idag säljer varken Coop eller Hemköp odlade jätteräkor.

Det finns OTROLIGT många anledningar till avstå från detta bortsett från dem ovanstående. Här har du några:

-Mangroveskogar var en av världens mest produktiva ekosystem, ungefär hälften av de ursprungliga skogarna har nu ödelagds för att ge plats åt räkodlingar. Genom att skövla mangroveskog förlorar lokalbefolkningen inte bara ett värdefullt ekosystem utan också sitt fiske.

-Jätteräkor odlas främst i fattiga områden, men odlin-garna gynnar sällan de fattiga, istället bidrar de till både våld och konflikter.

-Under 2011 hittades tre positiva fall av nitro-fuaraner i jätteräkor importerade från Kina. Ni-trofuran är en antibiotika som har cancerfram-kallandeegenskaper, därför är kemikalien helt förbjuden inom EU sedan ett antal år tillbaka.

Några saker att göra för att bland annat mot-verka konsumtionen av jätteräkor:

-Avstå från alla typer av tropiska stora räkor.

-Ifrågasätt om du hittar jätteräkor i fiskdiskar.

-Be restauranger ta bort jätteräkor från menyerna.

-När du äter sushi, byt jätteräkor mot något annat.

-Avstå även ekologiska eller miljömärkta jätteräkor. Osäkerheter om markering är i dagsläget för stor för dig som konsument, för att vara säker på att du gör ett miljöbra val. Dessutom finns nackdelen för plantager(drabbar i många fall), lokalbefolknin-gen – oavsett om räkorna odlas ekologiskt eller inte.

-Kika på facebookkampanjen Anti Scampi.

-Läs Jonathan Safran Foers bok Eating animals. Den handlar just om att äta djur. Varför, får vi, bör vi, hur industrin ser ut. Den är såklart präglat av hans personliga åsikter, men väldigt, väldigt bra ändå!!!

-Gå in och läs mer på naturskyddsföreningens hem-sida!

Summan av summarum, ät inte jätteräkor! Det skall inte bara vara gott för magen utan också för samvetet. Och alla de där kemikalierna som räkan besprutas med, vad händer med dem tror du?? Tänk på det in-nan du stoppar dig en! Det finns så mycket annat gott i livet. Lakrits tillexempel, jättegott! Eller mango!!!

Slut upp jämte coola bruds och grabs som, Lotta Lundgren, Niklas Ekstedt, Gustav Trägårdh och tusentalsandra och SKIPPA SCAMPI!

Nadia Stenegård (m mkt inspration från naturskydds-föreningen)Illustration: Tove Agélii

Om jag säger: ”Åh detta hörde jag på bussen, damen som satt bredvid mig berättade det”, associerar du då till Sverige? Fram tills i fredags gjorde i alla fall inte jag det. Jag skulle ha tänkt på något varmare land, Spanieneller Ungern till exempel.

Men, vad hände i fredags? Mina kompisar och jag skulle till bion och hade lite bråttom. Jag menar, vem vill missa tre timmar av Leonardo DiCaprio? Jag hade i förväg försäkrat mig själv och de andra om att vi kan ta buss nummerr 18. När vi kommer till hållplatsen står bussen redan inne och vi börjar springa på den förbaskat slaskiga och hala trottoaren. Vi slinker mellan dörrarna in i värmen. Lycka!

Efter några minuters diskuterande kommer vi fram till att den här bussen verkligen inte går mot det hållet vi tycker att den borde gå åt och vi passerar definitivt inte de hållplatser vi förväntar oss. I stundens hetta när det gällde att hinna med bussen hade vi givetvis glömt att kolla vilket håll den gick åt…

Vanliga scenariot: - Men du sa ju att vi skulle ta denna- Men det va ju du som sprang efter fel buss- Ni borde ha lyssnat på mig. O.s.v.

Till slut tittar en kvinna snällt på oss från raden bakom oss och frågar vart det var vi egentligen skulle. Vi för-tydligar att vårt paradis just nu skulle vara Scandinavium! Då byter hon till rese-app-mode och förklarar var vi ska gå av bussen, vart vi ska gå därifrån och vilken buss vi ska ta där. Och inte nog med denna osvenskhet; en annan, yngre tjej vänder sig också mot oss från vår andra sida och säger att hon också ska gå av där vi borde byta buss. Detta betyder alltså inte bara att hon börjar prata med fyra totala främlingar och erbjuder hjälp, utanäven att hon erkänner att hon har suttit och lyssnat på vad som sagts innan. Jag lyfter bara på hatten!

När det är dags säger tjejen till oss, som en snäll dagisfröken, och vi följer lydigt efter henne och av från bussen. Hon pekar till vår hållplats och säger numret på bussen vi behöver ta (som jag nu har glömt).

Jag kan berätta att vi till slut kom fram, till och med i tid, och inte missade någon minut av Leonardos under-bara skådespeleri.

Detta kanske inte var en stor händelse, men den gjorde definitivt min dag bättre och gav mig ytterligare hopp om mänskligheten. Den inspirerade mig också till att skriva detta och en gång till skrika:

NEJ TILL STEREOTYPER!NEJ TILL NORMER!NEJ TILL VARDAGEN!

Zapostrophe

Serie till vänster: Av Moa Ryman

bara typer och inga stereotyper

Sommaren höll på att ta slut. Snart skulle man ställa klockan, tvinga upp kroppen och göra sig iordning. Hon tänkte bara att om sisådär ett år var det dags för nästa långa och fantastiska sommarlov. Första dagen på gym-nasiet är alltid speciell, sa hon. Att se alla nervösa, taggade och motiverade ungdomar i hopp om att de tre kom-mande åren skulle bli så bra som möjligt. Så tänkte hon iallafall, fastän hon hade ganska låga förväntningar föratt inte behöva bli besviken.

På kvällen innan var man som mest nervös, då man valde och vek kläderna inför morgondagen, och börja plane-ra för hur man skulle fixa iordning håret. Sedan skulle man lägga sig i sängen och känna den jobbiga känslanmellan lycka och ångest.

Eftersom hon haft det svårt tidigare med att visa sitt rätta jag så följde hon strikt vilka normer och stereotyper som fanns. Det var som att hon nästan kamouflerade sig i folkmassan. För vad hade hänt om man brutit mot dessa så kallade ”regler”?

Hon var trött på detta och hon ville pröva sina vingar för en flygtur till en underbar plats. Vingarna tog henne till Schillerska gymnasiet i Göteborg. Hjärtat dunkade snabbare och snabbare ju kortare avståndet blev mellanhenne och de röda dörrarna.

”Dra, tryck inte”. Det var de exakta orden hon hört om de stora röda dörrarna. Allt blev plötsligt så verkligt för henne. Nu var hon här framför dörrarna som hon hört så mycket om. Hon tryckte på handtaget med ena handen. Dörren var tung, det hade hon också hört. Hon log och gick in.

PANG! En helt ny värld öppnades. Hon tittade nyfiket omkring och såg framför sig alla möjliga slags männis-kor. Det var som en påse med Gott&Blandat; allt fanns med. Det fascinerade henne. Hon som kom dit tajta jeans, en chic tröja, jeansjacka och plattat hår kände sig hemma.

Dagar och veckor gick, och hon utvecklades till den personen hon ville vara. Hennes rädsla om att inte passa in hade försvunnit, för här kunde hon vara sig själv, sitt rätta jag. En liten pendlare från en liten håla utanför Göte-borg var inte längre rädd för att få de dömande blickar hon en gång varit rädd för att få på sig, för varför bry sigom dem?

Hon gick från att vara den ”typiska” tjejen med de mest modetrendiga kläderna, till tjejen som skapade sin egen stil, som slutade att platta sitt hår och lät sin inre Lorde rocka loss. Schillerska blev hennes vändpunkt.

Tjejen som jag beskrivit är mig själv, och jag kan säga med ett leende på läpparna att jag är så stolt och så otro-ligt glad över att få gå på Schillerska.

Eleonor Bihl, HU1A

om att skapa sig själv

MISSBRUKA INTE. I början av förra terminen hände det en dag att jag snurrade runt Järntorget. Jag kom gåendes på Andra Långgatan, en lycklig ägare av ytterligare några LP-skivor. Solen sken och jag minns hur nöjd jag var med livet.

I mitten av bilvägen kommer en man fram till mig; han fick förmodligen förtroende av att jag smålog mot honom, som jag gjorde mot alla den dagen. Han frågar om det är okej att han frågar något. Jag kände för att vara spontan och öppen, så jag sa ja och väntade på frågan. Istället börjar han bara prata på och när jag går därifrån faller han i takt bredvid mig. När jag säger att jag måste gå är hans svar: Är du rasist?

Jo, den här mannen var en svart man. Han frågade det som om orsaken till att jag inte ville prata med honom inte var att han var en främling som hade gått över gränsen för vad jag tycker är behagligt, utan att hans hudfärg inte var som min. Nej, jag är inte rasist. Nu pratar han på om Obama och gud vet vad, det var gan-ska svårt att höra vad han sa. När han följt mig ända till spårvagnshållplatsen på Järntorget visar jag att nu är det dags att sluta. Nu börjar jag bli lätt nervös av hans närvaro och hans sätt att prata. Han glömmer hela tiden vad han hade sagt så han upprepar allting, och frågar om samma saker om och om igen. Han säger också att han bara vill prata med någon, för jag är väl inte rasistisk?

Bara för att bli av med honom går jag till en annan hållplats där jag planerar att ta en buss istället. Efter några minuter kommer han efter mig och ställer sig lite vid sidan av busskuren. Ingen buss kommer på tjugo minuter. Jag börjar tänka igenom mina möj-ligheter och vad denna situation skulle kunna leda till. Jag går till nästa, närmsta hållplats.

En vagn kommer och med en lättad suck kliver jag på. Men lugnet varar inte länge. Snart upptäcker jag att han också är på vagnen, bara några meter bakom mig. Alla timmar av deckartittande och -läsande fyller nu en funktion. Jag provar att lugna mig och tänka ratio-nellt. Tills dess hinner han komma och ställa sig precis bredvid mig när jag sitter på en extremt obekväm plats. När vi närmar oss nästa hållplats samlar jag all styrka jag har, ställer mig upp, tittar rakt på honom, och säger tydligt: Sluta följ efter mig!

Jag väntar inte på svar, utan går mot dörrarna och går av vagnen. Jag börjar gå tillbaka dit jag kom ifrån, eft-ersom det endast är där min vagn går. Jag tittar aldrig helt tillbaka för att kolla om han är efter mig, men när jag halvt vrider huvudet tycker jag mig se hans gestalt. Benen ökar tempot och jag rusar mot Järntorget. Väl där hittar jag min hållplats och tvingas vänta i ca 6 mi-nuter på vagnen. Jag gömmer mig bakom en reklam-plansch i en av båsen och rycker till varje gång någon passerar samtidigt som jag önskar att det inte ska vara han. Jag utarbetar också planen att ifall han fortfarande följer mig, åker jag inte direkt hem eftersom det skulle vara farligt, utan åker till Frölunda torg, kajkar runt där så han tappar bort mig, och sedan skulle jag åka hem.

Efter några hemska minuter får jag syn på honom. Han hade alltså följt mig tillbaka till Järntorget, men nu är han i alla fall på andra sidan spåren! Han sitter ihop-sjunken och ensam på en bänk. Jag tycker nästan lite synd om honom. Men bara nästan!

Äntligen kommer en vagn, den rätta dessutom, denna gång. Genom glasfönstren ser jag honom sitta kvar på bänken och hur han ledset tittar på mig. Från ögonvrån är jag tvungen att hålla koll på honom så länge det går. När jag inte ser honom längre ökar nervositeten igen och jag visar alla tecken av paranoia. Jag vänder mig om, känner som att någon borrar blicken i min rygg, ser honom överallt och plötsligt utgör alla personer runt omkring mig ett hot. Jag lyckas lugna ner mig och andas hyfsat normalt, men den obehagliga känslan lämnar mig inte.

Det som fastnade i mitt huvud, efter att jag kommit över allt som hände och återigen kunde gå bekym-merslöst på gatan, var hans ord: Är du rasist? Har nog aldrig hört någon använda det ordet i ett så opassande sammanhang. Som att hans hudfärg ger honom rätt att göra saker. Det är som att säga: Jag har rött hår därför får jag sparka på dig. Säger du nej? Har du grönt hår? Är du rasist?

Det är just, om jag skulle tillåta en svart man göra något mot mig, som jag inte skulle tillåta en vit man göra, som jag skulle vara rasistisk. Våga inte använda principer som i grunden är bra (ex. alla är lika mycket värda) och inte har något med situationen att göra, till att rättfärdiga något som är fel!

Zapostrophe

Varför nej till kött? : Obekväma fakta

1. Boskap står för 51% av de totala mänskliga växthusgasutsläppen (WorldWatch Institute-rapport från 2009). Tidigare FN-rapport från 2006 visar på 18%, men då har inte indirekt påverkan som landyta och metangasutsläpp räknats med.(worldwatch.org/node/6297)

2. För att producera 1 kg protein behöver en ko äta 10 kg protein i vegetabi-liska proteinkällor, vilket innebär att 9 kg protein går till spillo när vi väljer kött.(Källa: Kristianstads Kommun, frågor & svar, augusti 2013 och Naturvardsverket.se)

3. Både slaktdjur och deras mat kräver yta;- 70% av världens boskapsmark används till djuruppfödning (FN) - 79,5% av skogsskövlingen i brasilianska Amazonas kommer från boskapshålln-ingen (greenpeace)- 80% av Sveriges jordbruksmark används till att odla foder till boskap(köttfrimåndag.se)

4. Kött ökar risken för diabetes (Tål planeten dieten, Camino nr 33, december 2013)

5. Kött ökar risken för övervikt (Nordiska näringsrekommendationer 2012)

6. Kött ökar risken för cancer (Nordiska näringsrekommendationer 2012)

7. Djurhållning är en av de största orsakerna till Östersjöns övergödning.Fosfor och kväve rinner ut från marken man odlar djurmat på. (köttfrimåndag.se)

8. Köttet toppar listan för bland annat; - Jordförstörelse - Förstörelse av vattenresurser - Överutnyttjande av vattenresurser - Försurning och luftföroreningar (Livestock’s long shadow, FN-rapport)

9. Myten “kött är en nödvändig källa till protein” visar sig vara falsk. Genom vegetabiliska proteinkällor + ev. tillskott av B-12 får vi lätt i oss precis allt vi behöver. (Tål plan-eten dieten, Camino nr 33, december 2013)

10. Ett slaktdjurs liv innehåller vanligtvis betong, liggsår, magsår, sjukdomar, beteendestörningar, misshandel, stress, kastrering utan bedövning, panik innan gasning, och till sist slakt.(djurensrätt.se)

11. Köttproduktion är en av orsakerna till svält. Bland annat bidrar djurhållningens krav på jordbruksmark till högre pris på mat (köttfrimåndag.se)

12. För att vattnet ska räcka till för hela världens befolkning år 2050 krävs det att vi får högst 5% av vårt proteinintag från kött. Idag ligger den siffran på 20% (Stockholm International Water Institute-rapport från 2012, Feeding a thirsty world)

Vad kan jag göra när jag sagt Nej till kött?

-Pressa politiker att höja köttskatt och därmed kunna sänka skatt för ekologiska varor

-Tjata på matbutiker

-Ta upp köttfrågan i media

-Läsa på för att kunna argumentera (kolla upp källorna ovan!)

-Ge dig själv jävligt mycket cred och inspirera andra! :)

Mira Asaan

novell: Nej men, vad är detta? Den blänkte och glittrade. Stel, frusen och frostig. Den låg där platt, orörd och helt oberörd. Jag gick autom-atiskt fram till den. Stirrade på den i några sekunder, innan jag tog upp den. Höll den mot himlen. Det var den frostiga tunna ytan som glittrade så vackert. Bio-biljetten tinade upp i min hand och det började genast röra sig i huvudet på mig. Vem hade den tillhört? När hade den använts? Det slog mig att det står på biljetten, och jag kände mig en aning korkad. Nu när jag tittade efter såg jag att föreställningen faktiskt hade varit igår ju. Jag stoppade biljetten i jackfickan och gick vidare.

Jag betraktade alla idioter runt omkring mig. Ljud och oväsen, tänkte jag. Tittade ut genom fönsterru-tan, såg bilarna köra förbi. Bussen stannade vid en hållplats och jag kände hur jag bara färdades närmre och närmre verkligheten och allt det där. Jag fingrade på biljetten, betraktade den. Insåg att den där filmen var aktuell på bio för flera år sedan, inte nu. Konstigt. Jag var där, när den gick. Såg den med Henning eller Sara, minns inte med vem. Jag pillade lite på film-titeln på biljetten. Plötsligt blev det tyst. ”Shit, vad skönt.”, mumlade jag och log, när jag öppnade ögonen sekunden därefter så var jag inte på bussen längre.

Sammetstyg. Mörker. Godisprassel. Gigantisk duk med rullande film. Tystnad. Ögonen vilade på filmen, jag visste direkt vilken film det var. Det kändes som ett vanligt biobesök, men mindes inte hur jag kommit dit, vilket gjorde mig misstänksam. Långt ifrån fullt i salongen. Några säten ifrån mig till vänster satt fem från min gata. En av dem slängde en blick på mig och höll kvar den, stirrade, vilket innebar att jag var där i egen hög person. Av någon anledning fick jag för mig att jag skulle krypa ut, varför gick jag inte bara ut?! Det har jag frågat mig själv så här i efterhand. Hur som helst så tänkte jag inte på det just då utan började istället ta mig ut på alla fyra, som om jag flydde från något förutom den där blicken jag fått av en av de fem.

När jag nästan var ute ur salongen, råkade jag titta upp på någon som satt längst ut på rad fem. Det enda ljus som fanns producerades av filmen, i det kunde jag utskilja en person jag kände igen. Någon jag kän-

de mycket väl. En tre år yngre version av mig själv. Jag frös mitt i kryprörelsen. Jag bara glodde på mitt dåtids-jag. Råkade sätta ned handen på en godis-påse så att det prasslade till. Mitt dåtids-jag verkade inte ha hört något, men nu såg jag hur Henning rörde lite otåligt på sig i stolen bredvid, utan att ta blicken från filmen. Jag hade slutat andas för ett ögonblick, drog till sist ett djupt andetag innan jag förgäves kröp ut och nästan höll på att tappa en sko i flykten.

När jag kom ut i friheten var det första jag såg de fem från min gata. Mina ögon blev stora som tallrikar och jag kände att de i vilken sekund som helst skulle kun-nat falla ur, vad fan gör de här ute? bortanför såg jag mitt dåtids-jag och Henning. Jag såg hur jag sneglade bort mot de fem. Jag blev helt förvirrad av den här sit-uationen. Jag hade aldrig befunnit mig i denna förut! Händer det här alla? Jag tog upp biljetten jag hittat på morgonen, 21:00 skulle filmen börja, nu var det 20:48. Jag bestämde mig för ett toabesök innan jag klurat ut hur jag skulle gå till väga härnäst. Jag vände mig om och tittade mot mig själv och Henning och kände då någons blick på mig, en av de fem stirrade på mig igen. Jag kände mig illa till mods, men släppte inte blicken från en av de fem förrän dörren till toaletterna gått igen.

När jag kom in på toaletten, befann jag mig istället till-baka på bussen, som om inget hade hänt. Tittade ut ge-nom fönsterrutan, såg bilarna köra förbi. Bussen stan-nade vid en hållplats och jag kände hur jag bara färdades närmre och närmre verkligheten och allt det där. Plöts-ligt rös jag till, jag tittade mig omkring i bussen. Bakom mig satt två av de fem från min gata, en av dem stirrade obehagligt på mig. Jag spände blicken och stirrade till-baka. Jag gick av vid nästa hållplats. Ville inte vara kvar. En av de två stirrade fortfarande på mig genom bussru-tan då jag stod på trottoaren. Bussen åkte iväg och jag gestikulerade argsint mot en av de två som satt kvar på bussen då den åkte iväg. Jag började pulsa genom snön, mot verkligheten och allt det där, jag fingrade lite på biobiljetten i jackfickan, men drog sakta bort han-den, tog fram mina tumvantar och satte dem på mig. Som skydd mot orealistiska äventyr, för nu i alla fall.

Text och illustration: Frank Berntsson

Om att säga nejSäg nej till att kyssa folk som hånglar och äter nudlar med samma teknik.Säg nej till diskriminering av sådant man inte själv rår över.Säg nej till diskriminering överlag, faktiskt.Säg nej till fest när du inte känner för det. Säg nej till vänner som inte gör dig gott längre.Säg nej till att plugga till precis allt, för det finns fan gränser för vad man orkar med oavsett hur duktig flickaeller pojke man är.

Säg nej till tuggummi när du inser att du inte kommer orka resa dig och gå för att spotta ut det (kleta för allt i världen inte fast det under bänken, det är BARA äckligt).Säg nej till sex. Det är inte sex om du inte vill. Säg nej till Putins antigay-lagar. Säg nej med samma beslutsamhet och styrka som Rosa Parks.Säg nej med samma komiska bestörtning som Chandler Bing i Friends.

Säg nej till känslan av att om jag äter det här, måste jag springa extra långt och extra snabbt sedan. Säg nej till åsikter folk försöker trycka ner i halsen på dig. Säg nej till att skratta åt skämt som faktiskt inte är roliga.Säg nej till salt om du egentligen äter dina popcorn utan. Säg nej till att alltid behöva förklara dig.Säg nej till ännu en öl om du faktiskt känner dig nöjd.Säg nej till att hetsa till bussen, när du faktiskt inte orkar. Säg nej till Spaniens lagförslag om att åter förbjuda aborter. Säg nej till skitsnack du inte vill höra. Det finns stora och små och lätta och svåra nej. Säg dem. Skrik dem. De är dina. De tillhör dig, och du är bara din egen. På flicktoaletten - på en av de där klotterlapparna vi får nöja oss med, då väggarna målats med blank färg - har någon som är himla klok skrivit något himla bra. Jag kan intecitera precis, men jag gör ett försök.

”Jag tycker det är himla viktigt att man kommer ihåg att man inte är skyldig nån nåt”

För mig innebär det inte att en har rätt att vara en röv mot någon som helst. Att behandla folk med respekt går alldeles utmärkt, men det behöver inte alltid vara mer än det, heller. Sniglar klarar av att göra sitt bästa somsniglar, du klarar av att göra ditt bästa som människa.

Men säg för jösse namn inte nej till allt, då missar du själva grejen. Min erfarenhet säger att det alltid är värt att tacka ja till handkräm, kattungar och balkonghäng. Och om du någonsin får chansen att hångla under en fransk stjärnhimmel, gör det. Lyssna på din magkänsla. Att tänka är oftast nyttigt, men faktiskt inte alltid. Intuitionen (ja, jag googlade stavningen) brukar ha koll även när du inte riktigt har det. Bara du vet bäst när det är dags attsäga nej, men också när det är dags att tacka ja.

Var försiktiga men LEV, för allt i världen. Puss.

Elsa Rohlén, SA2C

“Man ska akta sig för präster!”-Sociologilärare

“Självmord är den slutgiltiga lösningen.”-Psykologilärare

“Det är förbjudet att röka hundar”- Svensklärare

(Om Haydns mästerverk)“Det här låter ju som Lilla snigel”- Lärare i Kultur- & Idéhistoria

“Det viktigaste är att ha ett gott sittfläsk”- Psykologilärare

“Ajajaj, lite hjärna!”- Psykologilärare

“Det finns krigarspermier”- Psykologilärare

“Har du varit med i Fight Club?”“Nej, jag glömde betala medlemsavgiften”- Engelsklärare

“Det finns många guldfiskar i det här klassakvariet”- Lärare i Kommunikation

“Du måste vara herre över din miniräknare”- Mattelärare

“Då blir det språkinlärning, och inte light utan tight” - Språklärare

“Frankrike blir totalt sönderplaschat av Preussen.” - Historielärare

lärarcitat INFORMATION

Ifall intresset visas så kommer Schil-ldringar framöver att ha en insändar-sida! Har du något du vill få fram? Det kan vara allt från en åsikt eller ett konserttips, till en ansökan om brevvänner. Lägg isåfall en lapp i vår brevlåda utanför tjejtoaletten i entrén, eller skicka iväg ett mejl till korrschil-ldringar@hotmail.com och märk mejlet med “Insändare”.

vill du skriva en insändare?

månadens genusfail

Har din lärare eller kollega sagt något klantigt igen? Något som fått ditt PK-hjärta att gå i bitar? Några stere-optypiska, ont-i-bröstet-och-slå-sig-för-pannan-aktiga yttranden som rör kön och normer? Ord som får dig att längta tills våra femtiotalistlärarares pension?

Skicka det då till oss! Samma gäller här, antingen en lapp i brevlådan eller till ovanstående mejladress! Märk mejlet med “Genusfail”.

Facebook

Erbjudanden och dyligt finnes ej, men ifall du enkelt vill ha koll på när nästa tidning släpps så kan man alltid gilla Schilldringar på facebook.

Baksidans illustration:Emma Gustafsson, ES2BF

Vill du vara med och skriva i schilldringar? mejla bara din text till

korrschilldringar@hotmail.com!

p.s nästa nummers tema är “lycka”