Magasinet Vidd - vt11

Människan och havet

De sista urtidsdjuren

Jakten på lägsta punkten

nummer tre tjugohundraelva

Kampen för myskoxarnas överlevnad i Härjedalen

Skåne eller Blekinge, vem vinner bottenstriden?

Berättelser omlivet vid vattnet

naturmagasinet

VälkommenGensvaret på de två första numren av Vidd har varit väldigt positivt. Den svenska naturen engagerar fort-farande. Fortsätt också att skicka in era synpunkter på magasinet, vi är ännu i vår linda.

Det finns något i begreppet natur som ibland förvir-rar. Naturen, det som är naturligt, det som är på förhand givet. Det finns en falsk trygghet i de orden som inbjuder till att tro att det är något som alltid kommer finnas där, oavsett oss. Men frågan är om det snart inte är tvärtom; naturen finns trots oss. För även om vi lever i en tid där miljömedvetenheten är stor så avverkas det än idag i viktiga nyckelbiotops-områden. Om utvecklingen fortsätter på samma sätt har Sverige snart ingen gammal skog kvar.

FN har utsett 2011 till skogens år för att uppmärk-samma skogens betydelse men också för att öka kunskapen om hållbart skogsbruk. Sedan FN-mötet i Nagoya 2010 har också Sverige förbundit sig att skydda 17 procent av land- och vattenområden och tio procent av kust- och havsområden ändå är det bara fyra procent av den svenska skogen som är skyddad i reservat eller nationalparker. Det verkar som att vi i vår miljömedvetenhet glömmer bort det som finns precis framför våra ögon. Kanske har vi blivit för bekväma i myten om Sverige som ett natur-land, där skog och hav är ohotat och något som alltid kommer att finnas där för oss när vi behöver komma bort från städerna.

Just därför vill vi i detta nummer uppmärksamma människorna som lever och arbetar tätt inpå skogen, havet och djuren. Som i Härjedalen där ett par eldsjälar kämpar för att rädda myskoxarna. Eller som på Emskär i Ålands skärgård där två bröder lever ensamma längst ute i havsbandet.

Mycket nöje!Kajsa Lind & Björn Wendelborn Barr

RedaktionenANSVARIG UTGIVARE:Per Alm

ADRESS:Magasinet ViddSeminariegatan 1B 413 13 Göteborg

I detta nummer:

Redaktörer:Kajsa Lind Björn Wendelborn Barr

LayoutchefAdam Eriksson

BildchefMaria Hansson

Omslagsbild:Linnea Lindholm

Reportrar:Adam ErikssonTeres HallmanMaria Hansson Anders HovneRobin HögbergKajsa LindLinnea LindholmSara RönnbergFrida TorstenssonBjörn Wendelborn BarrFanny Wikander

12

8

33.

Bilden 4

Kalendarium 6

Människan och havet 7

Händelsen: Vattenfallet som försvann 15

Bottenstriden 16

Bildreportage: Verle gammelskog 19

Utvandrarna 23

Kultur 29

Skruvade skogar 30

Stråket: I pilgrimers spår 32

Hitta hälsan i naturen 34

Sätt smak på sommarsnapsen 36

Krönika: Birgitta Stenberg 38

De i Storby tycker att vi bor i Sibirien. Men nog finns det folk som har mycket längre till post och affärer än vi.

Tauno och Enso Sandell bor ensamma på den lilla ön Emskär utanför Åland. Läs mer på s. 12”

23

16

30

19

4 BILDEN

BILDEN 5

Dimman ligger tät i skogen utanför Basta, ett arbetskooperativ utanför Nykvarn dit människor kommer för att komma ur ett missbruk. Med hjälp av bostad, arbete och i sällskap av andra med samma problem och mål är tanken att man ska kunna hjälpa sig själv ur missbruket. Fotot är taget av Therese Jahnson som stu-derar bildjourna-listikpå Nordiska folkhögskolan Biskops Arnö och ingår i ett bildre-portage om Basta.

Foto: Therese Jahnson

BILDEN

Årets växt 2011JUNI-JULI

Svenska Botaniska Föreningen har utsett knäroten till årets växt. Blomman tillhör orkidé-

familjen och har små vita blom-mor som man kan se från juli till augusti. Den växer över nästan hela landet – utom på kalfjället – men eftersom knäroten bara trivs i mer än 60 år gammal och

orörd gran- eller tallskog så har den inte längre

så många möjliga växtplatser. Därför

har knäroten 2010 blivit rödlistad. Arten har fått

sitt latinska namn Goodyera repens ef-ter den engelska bota-nisten John Goodyer

(1592 – 1664). Repens bety-der krypande vilket beskriver stammens utseende. Arten

finns i 90 varianter i världen men bara en i Europa. Om du hittar knärot kan du

rapportera om fyndet på artportalen och

på så sätt hjälpa till att sprida kunskap

om arten.

Den 5 juni samlas människor runt om i världen för att tillsammans agera för en bättre miljö. I år är temat Forests: Nature at our service och Indien står som värd-land. Världsmiljödagen instiftades efter FN:s miljökonferens i Stockholm 1972 och organiseras av FN-organet UNEP, United Nations Environment Programme. I Sverige firas dagen bland annat genom Naturskyddsföreningens aktiviteter på olika orter under namnet naturnatta. Se mer information på deras hemsida.Motionsloppet Miljösprånget anordnas i Solna i syftet att förbättra miljön. 30 procent av anmälningsavgifterna går till Naturskyddsföreningens arbete för att rusta upp Råstasjön. Svenska FN-förbundet kommer att finnas på Skansen i Stockholm för att uppmärk-samma dagen mellan 11 och 16.

Världsmiljödagen

De vilda blommornas dag fyller tio år i år och det firas bland annat med 200 organiserade vandringar runt om i landet. Tanken med dagen som äger rum den den 19 juni är att människor ska få möjligheten att upptäcka och lära känna vilda växter och djur. Läs mer på Svenska BotaniskaFöreningens hemsida: www.sbf.c.se.

De vilda blommornas dag

Mellan den 29 juni och den 10 juli äger årets Västerhavsvecka rum. Från Göteborg i söder till Strömstad i norr sker mängder med aktivi-teter där havet står i fokus. Bland annat anordnas hajsläpp i Lysekil, ostrondykarkurs på Resö och fiskrökning på Åstol. En del aktiviteter är gratis, andra kostar en slant. Läs mer på västerhavsveckans hem-sida: www.vasterhavsveckan.se.

Västerhavsveckan

KALENDARIUM

Foto: Maria Hansson

7

MÄNNISKAN OCH HAVETLena Amstrand är arkitekten som gick ner i arbetstid för att kunna måla akvareller i skärgården. Angela Wulff forskar om polarisarnas avsmältning trots sjösjuka och långt ute i Nordsjön arbetar Ove Blom på en oljeplattform. För Vidd berättar de om sin relation till havet.Dessutom åker vi till Emskär i Ålands skärgård och besöker bröderna Ensio och Tauno Sandell som lever med Östersjön som enda granne.

MÄNNISKAN OCH HAVET

Man kan knappt

MÄNNISKAN OCH HAVET8

“Havet är lika vackert året om, oavsett om det är en stilla som-mardag eller om det blåser full orkan. Många på oljeriggen är ute och tittar när det stormar, det är mäktigt när det blåser 50-60 knop och man knappt kan andas i vinden. Eller när havssulorna dyker i blixthastighet mot vågorna som är tjugo meter höga.

Jag har varit riktigt rädd ett par gånger. Framförallt när det brinner på riggen. När det blir en riktig brand som inte släcks direkt gör man en “shutdown” på hela anläggningen. Då pres-sas all gas in i den stora skorstenen som är över hundra meter hög. När gasen pressas in på samma gång blir lågan högre än skorstenen. Det låter förjävligt av alla larm och allt oväsen vid en brand. En del gråter av rädsla. Men när alla är inne i livbå-tarna blir det nästan helt tyst. Det enda som hörs är fåglarnas skriande.

Vi ser mycket djur till havs. Småfalkar häckar ibland på olje-riggen. Starar och ugglor har jag också sett. Det är egentligen fantastiskt att de lyckas ta sig dit ut. En gång hittade jag och

min chilenske arbetskamrat en kålfjäril i en vattenpöl på rig-gen. Då sa jag att ’den ska inte ligga där och drun-kna, vi ger den en värdig begravning i havet.’ Den singlade långsamt ner mot vattenytan men ett par meter ovanför vågorna veck-lade den ut vingarna igen och flög iväg. Det var vackert. Fast jag har ju ingen aning om hur det gick för den sen.

Annars ser vi också valar och sälar. Vi har en speciell säl som vi kallar för Markus. Det är väldigt fiskrikt runt riggpelarna så han brukar jaga där. När han fått tag på en fisk brukar han lägga sig på rygg och fresta måsarna med den. När de dyker ner för att försöka få tag på fisken försöker Markus äta upp måsarna också.”

Text: Björn Wendelborn Barr Foto: Ove Blom & Maria Hanssonandas i vinden

Ove Blom, 60, oljeborrare:”

MÄNNISKAN OCH HAVET 9

””Det låter kanske lustigt men jag kan tycka att det är lite kusligt att befinna mig för långt inåt land. Det känns så torrt. Jag har ju bott länge i innerstan men har alltid längtat ut till kusten. När jag nuförtiden åker in till stan kan jag faktiskt tänka att det är lite synd om alla där som inte får bo vid havet.

Måla började jag göra för 30 år sedan. Det hela startade med en akvarellkurs. Trots att jag målar en del i mitt arbete som arkitekt så blev jag överraskad över att jag tyckte att det var så kul. Att det var just hav som jag började måla var naturligt eftersom det är därifrån som jag får all min inspiration. Dessutom fascine-ras jag av alla de kombinationer som vatten, väder och ljus kan skapa.

Mina målningar föreställer alla sorters hav. Jag har varit vid Lofotens sund, Färöarnas kust och i den grekiska skärgården. Men helst av allt målar jag Västkusten. Min absoluta favorit-plats är en liten ö utanför Styrsö där det finns ett litet övergivet varv. Dit brukar jag ta min lilla eka och sitta och måla.

För mig har havet alltid stått för frihet och lugn. Det är en källa till lycka och inspiration. Det gör mig helt enkelt väldigt glad. Som tur är har jag förskonats från havets dåliga sidor. Men jag är mycket väl medveten om att alla inte har det. Pratar man med de som lever av sjön här ute på Styrsö så har de nästan alla någon släkting som mist livet ute till havs. Därför har jag också en väldig respekt för havet.”

Text & Foto: Fanny Wikander

Sedan 18 år bor Lena Amstrands på Styrsö i Göteborgs södra skärgård.

Havet är en källa till lycka och inspiration

Lena Amstrand, 55, arkitekt och konstnär:


”Mitt intresse för havet bottnar i att jag sportdyker på fritiden. Det är så häftigt att det finns en hel värld under ytan som man inte kan se från land. Innan jag började studera marinbiologi trodde jag att jobbet innebar att man dök med delfiner hela da-garna. Jag hade en väldigt romantiserad bild av yrket.

I och med mitt yrke så oroar jag mig mycket för havet. Det har blivit en soptipp. Vi hade aldrig slängt all den skit vi slänger i havet på vår bakgård. Men vi tänker inte så. Vi har verkligen ställt till det med havet. Det är blandade känslor som väller upp inom mig när jag tänker på vad vi gör mot våra hav. Dels är det ilska och frustration. Men jag känner ändå inte att allt är hopplöst och att man lika gärna kan dra en säck över huvudet. Det finns fortfarande saker vi kan göra. Men då måste vi alla förstå havets värde.

För mig står havet för harmoni och glädje. Jag älskar doften av hav. Det spelar ingen roll om det luktar rutten tång. Det är en

lukt som får mig att känna mig lugn. Jag har flera minnen från havet som jag aldrig kommer glömma. Ett är från en expedition i Antarktiska Oceanen då fem knölvalar lekte runt vår båt i över ett dygn. Det låter kanske konstigt, men det kändes verkligen som att vi fick kontakt med dem. Ett annat minne är även det från Antarktis då tre pingviner lekte på ett ihåligt litet isberg. Det såg ut som att de dansade polka.

Trots att jag jobbar med havet vill jag gärna ha det nära även på min fritid. Antingen genom att dyka, eller bara genom att ta löparrundor längs med vattnet. Jag tror att alla människor i grunden tycker om havet och att de som inte gör det har haft någon negativ erfarenhet från det. Jag är övertygad om havets betydelse för människan. Livet härstammar ju därifrån. Hälften av syret i atmosfären kommer från havet. Och dessutom består vi ju av 70 procent vatten och ligger i vatten innan vi föds. Det enda jag inte tycker om med havet är att det gör mig sjösjuk. Kanske är det därför jag föredrar att vara under ytan.”

Som marinbiolog forskar Angela Wulff på mikroalger, polarisarna och klimatförändringar. Under en expedition till Antarktiska Oceanen såg hon dessa pingviner.

Text: Fanny Wikander Foto: Maria Hansson & Angela Wulff

”Jag föredrar att vara

under ytan

Angela Wulff, 48, marinbiolog:


De första spåren av att människan nyttjat havet på våra bredd-grader kan knytas till äldre stenålder. Västsveriges förmodli-gen äldsta boplats Skatmossen, belägen mellan Göteborg och Varberg, dateras till 13 000 f.Kr. Havsnivån låg vid den här ti-den omkring 65 meter över dagens nivåer och området utgjor-de därför ett skärgårdslandskap. För att ta sig till dessa platser måste man därför ha förflyttats över vattnet.

– Det finns inga belägg för båtar i detta område från den tiden men antagligen använde man sig av skinnbåtar som spantats med en enklare träkonstruktion eller med ben eller horn från större däggdjur, säger arkeologen Katarina Streiffert Eikeland.

Det tidigaste båtmaterialet från Skandinavien är stockbå-tar som man hittat i Danmark och som tillhör den så kallade Erteböllekulturen, 5200-4000 f Kr. I Sverige har man dock, på boplatser från den tiden, hittat benmaterial från djuphavsfiskar som kolja och långa vilket är indirekta bevis på att man även här förflyttat sig ut till havs under stenåldern.

Under bronsåldern blev den maritima närvaron mer påtaglig. Man har bara hittat några få stockbåtar i Sverige från denna tid men däremot har man hittat uppemot

10 000 skeppsristningar i Bohuslän. Varför skeppsristningar-na gjordes finns det olika teorier om. Kanske var de en symbol eller ett bomärke för den elit som under bronsåldern reste runt i Europa och samlade på sig brons, eller kanske var de ett sätt att markera att man besökt en plats. Arkeologen Katarina Streiffert Eikeland tror dock att ristningarna bör förknippas med de resor som gjordes till havs.

– Det kunde vara allt från längre resor som möjliggjorde

kontakt och handel med andra områden eller kortare resor för fiskare.

Hon tror även att de ristade skeppen skulle kunna knytas till den båtbyggartradition som naturligtvis funnits, men som det inte finns några spår kvar av.

Från järnåldern blir de så kallade skeppssättningar alltmer vanliga. Det var resta stenar som bildar en oval, skeppsliknande form som placerats över gravar. På vissa ställen finns andra ty-per av båtgravar där hela skepp begravts tillsammans med den döde, vilket ytterligare bevisar skeppets betydelse vid den här tiden.

Katarina Streiffert Eikeland menar att skillnaden mellan människans nyttjande av havet idag jämfört med under förhistorien egentligen inte är särskilt stor.

– Precis som idag gjorde man resor till havs och havet sågs även då som en stor födoresurs. Kanske kan man inte tala om aktuella problem som utfiskning och föroreningar under för-historien, men under historisk tid finns det faktiskt sådana exempel.

Faktum är att redan under sent 1700-tal förekom en miljö-debatt i Bohuslän. Källan till debatten var de så kallade sillpe-rioderna då sillen kom nära land och blev lätt att fånga. I och med det anlade man så kallade trankokerier längst med kusten för att kunna utvinna fettet ur fisken. Restprodukten släppte man rakt ut i havet vilket fick som följd att fruktansvärda lukter spred sig i hela Bohuslän. Dessutom trodde man att detta kunde skrämma bort sillen. Med tiden tvingade man därför utsläp-parna att ha grumset i särskilda tankar – bestämmelser som finns upprättade i den så kallade Trangrums-Acten från 1784.

Människan har alltid lockats av havet. Boplatser som grävts fram från stenåldern är nästan alla belägna invid vattenkanten och idag är havsutsikt ett ord som kan få vilken bostad som helst att trissas upp i pris på marknaden. Samtidigt är havet sedan länge en viktig resurs som gett såväl föda som arbetsmöjligheter men också bidragit till debatt.

Text: Fanny Wikander Foto: Maria HanssonHavet genom historien

Bröderna på EmskärText & Foto: Linnea Lindholm

Vid den lilla fiskodlingen på Mellanön slutar bilvägen mot Emskär. Här pryds utsikten från strandhällarna av öar i pärl-band längs horisonten, men några sjömil bort breder Ålands hav ut sig i väst. Den enda farkost som regelbundet trafikerar de sista 1,75 sjömilen härifrån ut till Emskär är Ensio Sandells hemsnickrade fiskebåt. Motorsurret hörs långt innan den dyker upp, som en mörk prick utanför Mellanöns udd.

Ensio lägger till vid en klipphäll några stenkast från fiskod-lingen, alldeles intill där han och hans bror Tauno brukar ställa bilen på vintrarna. När vattnen mellan Emskär och Mellanön inte längre är farbara skidar bröderna över isen, och drar mat-varorna från affären i grannbyn Storby på en liten pulka bakom sig. I år kom den rekordtidigt, isen. Redan juldagen gick Ensio och Tauno över första gången och i nästan fyra månader låg den tjock nog för att ta sig över till fots.

– Vi har nog en snöskoter, berättar Ensio, men motorn gick åt pipan och vi fick den inte lagad innan det nästan var vår. Så det blev mycket skidor i vinter.

Både Ensio, 74, och brodern Tauno, 69, är födda på Emskär. De har levt hela sina liv på ön, med undantag för två terminer på Kuggoms fiskarskola utanför Lovisa på finska fast-landet. Och fiskar, det gör de fortfarande. Rent åldersmässigt är de väl pensionärer säger Ensio.

– Men vi är födda till fiskare och vi fiskar nog riktigt på allvar ännu.

Sex dagar i veckan lägger de sina siknät i vattnen kring Emskär. Fångsten säljer de vidare till uppköpare på åländska fastlandet. Förutom det de äter upp själva, såklart. Under 22 år fiskade de strömming och lax med egen trål i Östersjön och Bottenhavet. Men med åren minskade strömmingsfångsterna och när laxfisket blev alltmer reglerat gick bröderna över till nätfiske på närmare håll.

Solen lyser och bara några spridda moln syns på himlen när Ensio några ögonblick senare backar ut från klipp-hällen och åter styr kosan mot hemön. Efter dryga tio minu-ters färd skymtar hustak och sjöbodar framför oss. Två gårdar finns på Emskär, men det är bara hos Sandells som lampan lyser på vinterhalvåret. Paret i granngården brukar komma ut i april och stanna över sommaren. Resten av året bor de i Mariehamn.

När Ensio och Tauno var små var det betydligt mer livat i går-darna. Totalt tio barn fanns det här då: sju barn i granngården, och tre barn hos Sandells. Bröderna har en syster också, men hon lämnade Emskär 1974 och slog sig ner på Nagu i åboländ-ska skärgården.

I samma stund som Ensio styr in i båthuset på Emskär kommer en grå hund galopperande ner över strandängen. Det är ettåriga weimaranern Palma som bott hos Ensio och Tauno sedan i höstas. När Ensio kliver i land är hon redan på plats för att ta emot. Först ville hon inte ens gå i båten, berättar Ensio, men numera är hon lika entusiastisk inför fisketurerna som bröderna.

Våren har precis börjat på Emskär, men det är fortfarande onödigt kallt, tycker Ensio. Några yrvakna vitsippor kikar fram mellan blekt fjolårsgräs i björkdungen som vi passerar på väg upp mot huset. Det är bara den här delen av den drygt 70 hektar stora ön som så småningom blir grön och lummig. På resten av ön är det mest martallar och berg.

– Men nog har det ändrats mycket, säger Ensio. När farmor och farfar kom hit lär det bara ha funnits tre träd på hela ön.

Ensios farfar och farmor kom till Emskär 1909, från Gustavs på finska fastlandet. Farfadern var lots och skräddare men det var fisket som lockade paret till ålandsöarna. De bru


Emskär är en av den åländska skärgårdens västligaste öar. Hit går varken bilväg eller skärgårdsfärjor. På 40-talet stojade här tio barn i öns två rödmålade gårdar. I dag bor bara två av dem kvar – bröderna Ensio och Tauno Sandell.

Bröderna på Emskär

>>

”MÄNNISKAN OCH HAVET14

Visst präglas man av att leva i skärgården, säger Tauno Sandell: ”Vi är väl lite mer jordnära. Eller havsnära.”

Weimaranern Palma intar sin givna plats i fören av båten tillsammans med Ensio Sandell.

kade fiska strömming på arrende i vattnen kring Finbo, norr om Emskär. Så småningom fick de erbjudande om att slå sig ner på Emskär, i ett hus som stod tomt.

Väl framme vid grinden utanför Ensios barndomshem öppnas den ljusblå dörren av Tauno, som stiger ut på trappan och hälsar glatt. I hagen bredvid huset mumsar tio får förnöjt på vårgräset. Bröderna är i princip självförsörjande på kött, fisk och fågel och på gården odlar de även potatis, morötter och lite rödbetor. Ungefär hälften av fåren i hagen är vinterlamm, födda bara för några månader sedan. De flesta av dem kommer att slaktas framåt höstkanten.

– Det är väl det minst roliga, men det måste göras, konstate-rar Ensio.

Golvet inne i brödernas turkosmålade kök är täckt av färgglada trasmattor. Det är torsdag idag och det betyder plät-tar hemma hos Sandells. Tauno steker ett helt berg som snart tornar upp sig mitt på köksbordet, tillsammans med hemla-gad krusbärs- och hjortronsylt. Palma tar en eftermiddagslur i kökssoffan och Ensio sitter i gungstolen. Mellan köksfönstrets vita gardiner, bortom hagen och björkarna nere vid stranden skymtar havet, som bröderna levt sida vid sida med hela sitt liv. Att bo på torra land har aldrig varit något alternativ.

– Nej, gud bevare, säger Ensio. Men att de skulle stanna hela livet just på Emskär har inte alltid varit lika givet.

– Näänå, när man var nitton år och ung var det väl inte själv-

De tycker vi bor i Sibirien. Men nog finns det folk som har mycket längre till post och affärer än vi.

Eckerö

Storby

Emskär

Mellanön ÅLANDÅbo

Mariehamn

FINLAND

klart. Då visste man inte riktigt hur det skulle bli, säger Ensio. – Sen när vi började med havsfiske blev inkomsten större, och

vi fick en inkomst året runt. Då såg man att det var möjligt, fyller Tauno i.

Isolerade har de aldrig känt sig. Två-tre gånger i veckan åker de in till Storby och handlar, och under vinterhalvåret går de på motionsdans varje fredag. Vare sig det är snöstorm och is eller farbart vatten. Ungefär en timme tog det i vintras med skidor och bil till Storby. Inte så mycket att orda om, enligt bröderna.

– Men de i Storby tycker att vi bor i Sibirien. De tycker det är hemska avstånd. Men nog finns det folk som har mycket längre till post och affärer än vi.

– Om man jämför med lappmarkerna så är det ju ingenting, säger Tauno. Här är alla så bortskämda. Allt ska gå på några minuter.

Visst kan det vara lite krångligt med drivisen ib-land, säger Tauno. Och visst händer de att de inte ids gå ut om det är riktigt oväder. Men så är det ju var man än bor, resonerar Ensio. Fördelarna med livet på Emskär överväger.

– Man rår sig själv. Man gör precis som man vill, säger Tauno.– Och får lyssna på naturen, säger Ensio. Allorna sjunger,

gudungarna ropar, småfåglarna kvittrar…– Hohoo! Tauno härmar en sjöfågel och får glitter i blicken

när han berättar om vårfåglarnas ankomst. – Det låter något otroligt vackert! Det har varit så kallt nu så

det är bara någon enstaka som kommit i land ännu. Efter en lång vinter är det något otroligt när våren kommer. V

VATTENFALLET SOM FÖRSVANN 15

Vattenfallet som försvann Text: Maria Hansson Foto: Edmund Hoof

Det handkolorerade vykortet från Edmund Hoofs förlag är postgånget 1904 och föreställer Indalsälven vid nedre delen av Döda fallet.

Det är 1796. Natten mellan den 6 och 7 juni inträffar en av Sveriges värsta naturkatastrofer när Ragundasjön i de Jämtländska skogar-na töms på mindre än fyra timmar. Vårfloden bryter igenom ka-nalbygget i sanddynan Remmen i sydöstra delen av sjön. Där den två och en halv mil långa Ragundasjön har legat och speglat den omkringliggande skogen återstår nu bara älven, och den forna strandkanten har hamnat långt från vattenbrynet. Storforsen, eller Gedungsen, tystnar och blir Döda fallet. Inget mer än stenrester återstår av vad som en gång var ett av Sveriges mäktigaste vatten-fall med en fallhöjd på 35 meter. Ingen omkommer i katastrofen men skadorna är förödande. Lador, färjor, färjelägen, sågverk, båtar och laxgårdar, allt spolas bort. Vågen sköljer genom hela Medelpad och skapar ett nytt delta vid flodmynningen.

Pehr hellzén, lektor i matematik vid gymnasiet i Härnösand skildrar händelsen i Inrikes Tidningar tio dagar se-nare: ”Allt vad levande i älven fanns, förgjordes. Dödade laxar upphämtades sedan i skogen och överst på ängarna, och sönder-rivna stycken av dem sågos hängande uppe i tallkvistarne.”

Under 1700-talet ökade behovet av att flotta timmer på Indalsälven men eftersom stockarna knäcktes i det steniga Gedungsen beställdes en utredning av magister Jacob Stenius, docent i mekanik vid Åbo akademi och nationell expert på om-rådet. Den 16 november 1766 presenterade han utredningen ”Undersökning om en durchfarts inrättande genom Indalselfwen” i vilken han entusiastiskt skrev att om en genomfart kunde öpp-nas till Storsjön ”vore det en oförliknelig förmån, i synnerhet för det avlägsna, vidsträckta och nästan vanmäktiga Jämtland”. Trots entusiasmen betonade han att försiktighetsåtgärder var viktiga att vidta om ett kanalbygge skulle utföras. Eftersom berggrunden låg djupt under markytan fanns risken att vattnet skulle gräva sig fram för snabbt.

Jacob SteniuS utredning blev föremål för den debatt som skulle komma att skapa en skiljelinje mellan bönderna som bod-

de ovanför forsen och de som bodde nedanför. Ragunda- och Stugubönderna ovanför Gedungsen var, med bygdehövdingen och riksdagsmannen Jon Olofsson i spetsen, för en kanal. Jon Olofsson gav efter många långa turer landshövding Germund Falkengréen ett ultimatum. Han ville antingen slippa försiktig-hetsåtgärderna som rekommenderats av Jacob Stenius eller vägra åta sig grävningen.

Landshövdingen skickade då en skrivelse till Gustaf III, där han föreslog att grävningen skulle fullföljas utan några försiktighets-mått som rännor och dammverk. Detta resulterade i en resolution den 10 juli 1779. I dokumentet viftas eventuella invändningar mot projektet undan och det framgår att klagande skulle få full ersätt-ning vid eventuella förluster. Det är detta dokument som tolkats och anförts under de tvister om ersättning som följde katastrofen och höll på ända in på 1970-talet.

tre år innan kataStrofen anställdes den driftige köpman-nen Magnus Huss, som senare kom att kallas Vildhussen, för att leda arbetet. Magnus Huss ledde om en bäck från Ragundasjön för att delar av älven skulle ta den vägen. Tanken var att vårfloden skulle gräva ut sandåsen Remmen för att underlätta arbetet, trots att det var just detta Jacob Stenius avrått från. Så natten mellan 6 och 7 juni 1796 bröt de kraftiga vattenflödena igenom grusbar-riären vid kanalen precis som planerat. Det arbetarna inte hade räknat med var att hela Ragundasjön skulle komma att tömmas på mindre än fyra timmar.

Året efter olyckan drunknade Magnus Huss själv i den älv han av misstag hade skapat. Enligt legenden knuffade arga bybor ut honom i en båt utan åror.

- historien om en jämtländsk naturkatastrof

Dödade laxar upphämtades sedan i skogen och stycken av dem sågos hängande uppe i tallkvistarne.””

HÄNDELSEN

BOTTENSTRIDEN16

BOTTENSTRIDEN

Det är fredagen den 15 maj 1992, en strålande solig försommar-dag i Kristianstad i Skånes nordöstra hörn. I en liten gräsbevux-en glänta i den snåriga björkskogen strax öster om stadens cen-trum är ett femtiotal högtidliga personer samlade. Mitt på den öppna platsen står ett märkligt monument uppställt. En metall-konstruktion med två ben och ett litet tak av vågig plåt på mit-ten. Det bjuds på dryck och tilltugg. Tonerna från den sex man starka orkestern på plats blandar sig med det stilla suset från björkarna som vajar i vårvinden och bruset från motorvägen strax intill. Efter en stund stiger en man fram till mikrofonen vid ljudanläggningen som för dagen forslats till den lilla glän-tan. Innan han tar till orda välter han ut en ektunna med vatten över gräset framför sig. Sedan vänder han sig mot mikrofonen:

– Härmed, säger han, förklarar jag Sveriges lägsta markpunkt för invigd. Jag hoppas att den en dag ska bli lika populär som Treriksröset, Smygehuk och Kebnekaise!

Den lilla gräsplätten är nämligen inte vilken liten gräsplätt som helst. Den befinner sig exakt 2 meter och 41 cen-timeter under havets yta och är därmed den lägst belägna mark-punkten i hela Sverige. Mannen som talar är Gösta Rickardsson,

ordförande i turist- och fritidsnämnden i Kristianstad. Nu vill han att platsen ska locka turister till staden. Men hade det inte varit för några uppmärksamma stadsbyggnadsingenjörer kun-de punkten ha hamnat någon helt annanstans.

Lite drygt ett år tidigare, strax innan påsk 1991. Plötsligt ringer det i telefonen på kultur- och fritidschef Ulf Bjälkenborns kontor i det idylliska kommunhuset i brunt tegel, i den likale-des idylliska blekingska orten Sölvesborg. Mannen på andra sidan presenterar sig som Peter Öjerskog, och han har kom-mit på den. Idén. Idén som ska sätta Sölvesborg på kartan. Kan man inte vara störst eller högst, så kan man kanske vara lägst. Den kortaste människan är lika intressant som den längsta, och den lägsta punkten är lika intressant som den högsta, resonerar Peter Öjerskog. Och Sveriges lägsta punkt tycks faktiskt finnas här i hans hemlän i Blekinge. Ulf Bjälkenborn blir eld och lå-gor över idén och beställer genast en mätning från lantmäteriet. Resultatet visar att man har en punkt hela 1 meter och 84 cen-timeter under havet. Efter godkännande från sina chefer i kom-munledningen sätter sig Ulf Bjälkenborn att författa ett press-meddelande som på påskaftonen skickas till TT. Där förkunnar

Sedan tjugo år tillbaka pågår en kamp om en något annorlunda sevärdhet. Vidd har besökt torrlagda sjöar och hembygdsgårdar i sydöstra Sverige i jakt på Sveriges lägsta punkt.

Sveriges lägsta punkt, tidigare botten av Nosabyviken.

Text & foto: Anders Hovne


han att Sölvesborg tror sig ha den lägsta punkten i landet.– Jag glömmer det aldrig, berättar Ulf Bjälkenborn idag näs-

tan 20 år senare. Det kom i nyheterna redan på kvällen, det blev ett fruktansvärt genomslag, både i SVT:s nyheter och i TV 3. Och veckan efter hamnade det i tidningarna överallt.

Ja, över hela Sverige kan man snart läsa att Sveriges lägsta punkt ligger i Sölvesborg. Närmare bestämt på botten av det som en gång var sjön Vesan, ursprungligen en havsvik som på grund av landhöjningen mer och mer stängts av från havet och till sist förvandlats till en grund insjö. Redan på 1860-talet gjordes ett misslyckat försök att torrlägga Vesan innan projek-tet lyckades på 1930-talet. Genom norra Europas största invall-nings- och torrläggningsprojekt erhölls 3300 tunnland odlings-bar mark och ännu idag arbetar de ursprungliga pumparna från 1926 med att hålla området torrlagt genom att varje sekund

pumpa 5,5 kubikmeter vatten ut mot Östersjön. Punkten som pekas ut ligger på en åker alldeles intill den dräneringskanal som leder vattnet till pumparna, ungefär mittemellan byarna Ysane och Gammalstorps kyrkor. En naturskön, öppen plats omgiven av pittoreska byar och med det mäktiga Ryssberget med sina bokskogar i väster och havet bara minuter åt öster. En på många sätt perfekt plats, som egentligen bara har ett fel. Den är inte lägst.

På stadsingenjörskontoret i Kristianstad läser man också tidningen den här veckan efter påsk. Här skapar Sölversborgarnas utspel minst sagt förvåning. En av tjänste-männen på kontoret är Gerth Roos. Han minns hur det var.

– Vad fan är detta? sa vi. Sölvesborg? Vi har ju lägre punk-ter här i Kristianstad. Inte fan ska de gå ut i tidningen och säga att de är lägst när vi vet att vi är lägre här, berättar han. Efter att ingenjörerna diskuterat saken sinsemellan och studerat kartor och höjdkurvor skickas två mätningstekniker ut för att bevisa det alla på kontoret naturligtvis redan vet. Att stora de-lar av Kristianstad ligger runt två meter under havet och att de lägsta punkterna bör ligga så lågt som runt två och fyrtio. Efter ett par timmar ute bland nässlor, björksly och snår återvänder de två hem. Den nya rekordnoteringen lyder 2 meter och 41 centimeter under havets yta. Ingenjörerna kontaktar turistchef Tommy Gustafsson som triumferande kan gå ut med nyheten om att det i själva verket är Kristianstad som är lägst.

Också Kristianstads punkt ligger på torrlagd sjöbotten. Fram till 1860-talet sträckte sig Nosabyviken, en del av Hammarsjön, upp längs med stadens östra sida. Men i jakt på ny odlingsmark valde man att låta den brittiske ingenjören John N. Milner leda ett projekt där viken vallades in och torrlades. Sedan dess har staden vuxit ut över den gamla sjöbottnen där såväl sjukhus och räddningstjänst som bostadsområden och skolor idag ligger.

I Blekinge ligger Peter Öjerskog på sin säng och lyss-nar på lokalradion. Det är snart en vecka sedan påskafton. För varje dag som går har han och Ulf Bjälkenborn blivit mer och mer övertygade om att de faktiskt är lägst. Så kommer dråpslaget.

– Det var som en hästspark i ansiktet, en enorm besvi-kelse när jag fick höra att Kristianstad var lägre, berättar han. Ändå hade han redan innan han kontaktade Ulf Bjälkenborn faktiskt hört av sig till Kristianstad men då fått det helt felaktiga beskedet att ingen punkt i kommunen låg under havets nivå. Med tiden kommer han dock över besvikelsen och vid

För snart 20 år sedan satte man i Kristianstad upp ett monument för att markera vad som än idag är Sveriges lägsta punkt, 2 meter och 41

centimeter under havet.

Inte fan ska de gå ut i tidningen och säga att de är lägst när vi vet att vi är lägre här.”

>>

BOTTENSTRIDEN18

Den här åkern kan snart vara Sveriges lägsta punkt.

invigningen ett år senare är han en av hedersgästerna på plats, nöjd med att Kristianstad tagit hans idé på allvar. Från och med nu kan var och en som så önskar tack vare honom göra ett be-sök på Sveriges lägsta punkt.

Maj 2011. Det är snart 20 år sedan ektunnans vatten töm-des över den lilla gräsmattan och monumentet restes vid läg-sta punkten. Även om den kanske inte helt levt upp till Gösta Rickardssons förhoppningar vid invigningen fyller den ändå sin funktion som kuriöst turistmål och som symbol för ingen-jör Milners konster. Helt nyligen har informationstavlorna på platsen förnyats och nya picknickbord placerats ut under de susande björkarna. Men nya prövningar väntar.

Inte långt från Vesan ligger Norjes tingshus. Det är en impo-nerande byggnad i mörkrött handslaget tegel med anor från 1700-talet. På gräsmattan framför står den gamla skampålen fortfarande uppställd och vittnar om den hårda rätt som en gång skipats här. Men det var längesedan rättvisan flyttade härifrån. Idag fungerar huset som hembygdsgård för Ysane-Norje hembygdsförening. Går man in genom dörren och sedan svänger vänster hamnar man i föreningens hemtrevliga men något röriga kontor. På en vägg hänger något som liksom skam-pålen utanför vittnar om gamla strider. En löpsedel från lokal-tidningen Sydöstran. ”VESAN LÄGST IGEN?” Löpsedeln är några år gammal, men den visar att man i trakten kring Vesan inte har glömt den snöpliga förlusten av den lägsta punkten. Med jämna mellanrum har tanken på att återta rekordet väckts, men inget allvarligt försök har gjorts. Inte förrän nu.

Ordförande i Ysane-Norje hembygdsförening är Arne Sonesson, före detta vägmästare och mångårigt kommunal-råd. En bygdens man, som trots sina 88 år inte ser ut att vara

många dagar över 60. Tillsammans med sonen Jan Sonesson tänker han nu åter göra Vesan lägst i Sverige. Hösten 2012 hålls Landsbygdsriksdagen i Blekinge och i samband med detta kommer uppemot 1200 personer att besöka trakten. Då hoppas de båda kunna visa upp den nya lägsta punkten för världen, med ett eget monument och informationstavlor. Jan Sonesson tvivlar inte.

– Jag är ganska säker på att vi klarar en mätning i år, berättar han. Vi kan ligga så lågt som två och sjuttio.

Förklaringen är enkel. Vesans gamla sjöbotten består till stora delar av organiskt material. När vattnet försvann kom detta i kontakt med luftens syre och började brytas ner och försvinna. Detta tillsammans med att marken efter hand pack-as hårdare och hårdare samman gör att Vesan sjunker några centimeter varje år. Detta kommer att pågå så länge det finns organiskt material kvar i marken och det har egentligen hela tiden bara varit en tidsfråga innan Vesan ska passera punkten i Kristianstad. Sannolikt kommer Vesan en dag ligga så djupt som åtminstone tre meter under havet. Men frågan är om man redan har passerat. Sjunkhastigheten tycks avta med åren och idag vet ingen exakt på vilken nivå Vesan ligger. Dessutom finns starka krafter som förespråkar att Vesan återigen ska återställas till den våtmark den var i början på 1900-talet. Ett sådant pro-jekt skulle innebära ett skydd för den känsliga Pukaviksbukten utanför Sölvesborg. Men det skulle också innebära att en even-tuell lägsta punkt skulle hamna under vatten och bli ogiltig.

Peter Öjerskog, punktens upphovsman, hoppas emellertid han, liksom Arne och Jan Sonesson att punkten en dag till sist ska hamna i Blekinge.

– Om ett antal år är vi lägst. Då kan vi åka och hämta monu-mentet i Kristianstad. Då kan vi prata om revansch.

Vi kan ligga så lågt som två och sjuttio.”V

På en åker utanför Sölvesborg kan Sveriges lägsta punkt ligga i framtiden.

BILDREPORTAGET: VERLE GAMMELSKOG 19

Ungefär fem mil norr om Göteborg breder 85 hektar naturskog ut sig. Verle gammelskog består främst av tallar men också av gran, björk och ek. Den äldsta tallen är över 215 år gammal. Paulina Niedswiecka är ekolog och jobbade för organisationen Ett klick för skogen med att rädda Verle från avverkning.

– I Verle gammelskog finns en del arter som är rödlistade och sedan är det en ganska unik miljö därför att det främst är en tallskog. Där finns en del platser med riktigt gamla tallar och det är något som är oerhört ovanligt idag över hela Sverige.

Trots det hade varken Länsstyrelsen eller Skogsstyrelsen råd att köpa skogen från markägaren. Istället gick Ett klick för skogen, Ale kommun och Västkuststiftelsen in och delade

på kostnaden. Men att Verle gammelskog räddades är i det närmaste ett undantag. Trots att 60 procent av vårt land är täckt av skog och att återväxten aldrig varit bättre är Paulina Niedswiecka inte imponerad av Sveriges skogsvård. Problemet är att återväxten består av ung skog som saknar den artrikedom och det viktiga ekosystem som äldre skogar har. Det är därför det är så viktigt att bevara den naturskog som ännu finns kvar menar hon.

Sedan 2009 tillhör Verle gammelskog de fyra procent skog som är skyddat i reservat eller nationalpark. I och med reservatskyddet förblir Verle orört i framtiden och ska på så sätt få utvecklas fritt mot ett urskogsliknande tillstånd.

Verle gammelskog i Risveden i Västra Götaland kunde ha varit ett kalhygge på vårkanten 2008. Istället är den i dag en av få naturskogar som finns kvar i Sverige. Men det krävde ett helt unikt samarbete för att rädda tallarna som stått där i över tvåhundra år.

Verle gammelskogI BILDREPORTAGESERIEN SKOGENS ÅR HAR VI NU KOMMIT TILL:

Foto: Maria Hansson Text: Kajsa Lind

Skogstyper:Urskog – eller ursprunglig – skog ska i princip vara helt orörd av människor. Urskogen i Sverige uppgår idag bara till en halv procent av landets skogar och finns endast i fjällkedjan.

Naturskogar – eller naturliga skogar – är om man bortser från viss plockhuggning eller lättare skogsbruk också orörd av människan. Den är några hundra år gammal och har en intakt ekologi. Omkring tre procent av den svenska skogen klassas som naturskog.

Gammelskog liknar naturskog med skillnaden att den ska vara minst 130 år gammal. I norra delen av landet räknas 10 procent av skogen som gammal, medan bara två procent i södra delen av landet kvalificerar sig under samma kategori.

Åldern mäts utifrån det äldsta skiktet i skogarna. Verle gammelskog räknas både som naturskog och gammelskog.

Skogens år:FN har utsett 2011 till Skogens år.Syftet är att öka världens kännedom om hållbart skogsbruk, skydd av skog och hållbar utveckling av skog.Totalt består jorden till en tredjedel av skog, i Sverige är siffran 60 procent.I Sverige är det nätverket Naturens år som organiserar året. I nätverket ingår ett trettiotal myndigheter och intresseorganisationer för att öka kunskapen om skogens betydelse.Bland annat organiseras olika naturvandringar och föredrag runt om i landet.

BILDREPORTAGET: VERLE GAMMELSKOG22

UTVANDRARNA 23

De var fem när de kom. En höstdag för snart fyrtio år sedan passerade de norska gränsen och bosatte sig på de härjedalska fjällen. I dag är de sju i flocken, men deras framtid är långt ifrån säkrad.

Text: Sara Rönnberg & Adam Eriksson Foto: Adam Eriksson

UTVANDRARNA

UTVANDRARNA24

in den polisskoter som skulle komma och hämta kroppen. – Jag satt med ryggen lutad mot honom, i lä, och snön drev

upp på Kjell, berättar han.Då och då höll Stefan upp sin kameralins framför Kjells näsbor-

rar. Efter någon timmes väntan blev det inte längre imma på linsen.

Stefan Mörtberg var en av de första som över huvud taget såg myskoxarna när de kom till Härjedalen 1971.

– Jag stod och tankade på en mack i Funäsdalen och hörde en lastbilschaufför berätta att han sett några konstiga djur gå över vägen en bit bort. Jag åkte upp och där var de, fem stycken!

På den tiden drev Stefan ett hotell i Tänndalen tillsammans med sina bröder och hade gott om tid att disponera som han ville. Han var redan involverad i flera projekt som rörde djur och natur i området så det föll sig naturligt för honom att även engagera sig i myskoxarna när de väl etablerade sig där.

I dag är Stefan Mörtberg projektledare för Rädda mysk-oxarna som startades för att bevara den svenska stammen i Härjedalen. Sedan 1971 har den svenska myskoxstammens storlek varierat från de fem ursprungsdjuren till att som flest vara runt trettio under åttiotalet. Dagens svenska stam består av sju oxar i vilt tillstånd och av dem är fem stycken kor. De

– Jag nådde med mina armar runt honom såhär, säger Stefan Mörtberg och håller upp armarna i en kramrörelse.

– Han var så utmärglad, och bedövningen var doserad för en kroppsvikt på 400 kilo. Kjell vägde bara 160 kilo. Han klarade det inte.

Kjell var mindre än ett år när han kom till Sverige. Han var en av de tappra fem som hösten 1971 vandrade över den svensk-norska gränsen till Sonfjället i Härjedalen. Efter en vinter i den karga och utsatta miljön på fjället vandrade den lilla gruppen vidare in i Rogens naturreservat. Allt medan våren smög sig på den härjedalska urskogen betade sig Kjell, Kari, Åsfrid, Nils och Ulrika mätta på blåbärsris, lavar och ör-ter. De fem djuren valde att stanna och blev ursprunget till den svenska myskoxstammen.

Under vintern 1976 trasslade Kjell in sig i en vajer som fastnade runt hans ena framben och skar in djupt i köttet. Efter att han gått så under en tid bestämde sig länsstyrelsen i samråd med Stefan Mörtberg för att hjälpa honom. Man åkte ut på fjället och sköt honom med en bedövningspil. Men påfrestnin-gen av att ha gått med vajern gnagande runt benet hade tagit för mycket av hans krafter och hjälpförsöket blev i stället det som tog hans liv. Stefan var ensam kvar på fjället och väntade

När Lillkavlen kom till Tännäs i augusti fick hon stå i en fålla intill hägnet i ett dygn. Härje var den enda oxen som fick vara i hägnet under den tiden, så de

fick bekanta sig genom staketet. Sedan dess följer hon Härje överallt.

UTVANDRARNA 25

är fortfarande inte helt säkra på vilket kön det är på den kalv som föddes i fjol. Det främsta hotet mot stammen i dag är den genetiska utarmning som man riskerar när gruppen är så liten.

För att motverka inaveln har den största insatsen hittills varit att bygga ett hägn i Tännäs i Härjedalen. Hägnet med sex in-planterade myskoxar ska dels fungera som en källa till kunskap om djuren, och dels ska man där kunna betäcka vilda kor med hägnets tjurar, som har andra gener än myskoxarna på fjället. Men det kanske viktigaste målet med hägnet är att de vilda djur-en får vara ifred. Hägnet har varit öppet för besökare i knappt ett år, och man har redan märkt resultat.

– Det har definitivt tagit bort mycket av intresset för mysk-oxarna på fjället. Nu kan folk komma hit och se djuren på nära håll i stället, berättar Stefan.

Stefan Mörtberg står mitt i en utställning om mysk-oxarna i en garageliknande byggnad strax utanför Tännäs. På väggarna hänger stora foton på de vilda djuren i sin hemmiljö och vepor med fakta om myskoxarna. Mitt i lokalen tronar den uppstoppade kroppen efter Kjell i en glasmonter. Stefan packar en ryggsäck och hojtar till sin kollega Bengt Warensjö. Det är dags att åka till hägnet för att mata myskoxarna.

Ljust damm hänger kvar i luften när Stefan och Bengt lämnar sina bilar på en grusväg en bit ifrån en gallergrind i ett högt stängsel. Solen gassar på det sätt som den bara gör den här tiden på året, som för att ta igen att den inte riktigt nått ända fram under vintern. På fjälltopparna runtomkring kapitulerar den sista snön.

”Jag stod och tankade på en mack i Funäsdalen och hörde en lastbilschaufför berätta att han sett några konstiga djur gå över vägen en bit bort. Jag åkte upp och där var de, fem stycken!

>>

Man får vara lite försiktig, även i hägnet måste det få vara på djurens villkor. Det får inte bli disneyfierat.”

En trappa leder upp till en plattform av trä med utsikt över ett inhägnat skogsområde. I samma stund som Bengt och Stefan kliver upp på trädäcket dyker myskoxtjuren Härje upp bakom en gran. Han brummar dovt. Trots att mankhöjden inte är högre än 150 centimeter är han en imponerande varelse. Pälsen är lång och tjock och på det stora huvudet ser de fram-åtböjda hornen ut att gå ihop i en hård och kraftig mittbena i pannan. Hack i häl på Härje trippar en myskoxkalv kallad Lillkalven.

Fem av myskoxarna i hägnet kommer ursprungligen från Tromsö i Nordnorge. En av dem, den ettåriga ungtjuren Myse, föddes i hägnet. Lillkalven är den som kom senast till hägnet, hon kom dit ensam i mars.

Medan Bengt fyller en halvliters petflaska med varm mjölker-sättning från en termos närmar sig de fyra andra myskoxarna försiktigt trädäcket. Bengt skruvar på en röd napp på flaskan och kliver ner i en fålla nedanför plattformen. Lillkalven vet vad som är på gång. Hon måste matas med flaska eftersom hon föddes ovanligt sent på året, i augusti i stället för i juni, då myskoxar vanligtvis kalvar. Bengt hänger sig ut genom det kraftiga staket-et i trä och siktar på Lillkalvens nos med flaskan. Hon skakar på huvudet när hon får mjölk på nosen och börjar sedan suga hårt på nappen. Hela Bengt skakar när han försöker behålla sitt grepp om flaskan. Den töms på bara någon minut. Bengt drar sig tillbaka genom staketet samtidigt som tjuren Härje kommer fram mot honom och brummar.

– Han matades också med flaska när han var liten, så han kän-ner igen det här, säger Stefan.

På utsidan av fållan hänger några bruna plastkar. Bengt fyller på pellets till de vuxna djuren. Efter att Härje fått äta ifred en stund i egenskap av alfahanne vågar de andra oxarna sig fram för dagens lunch. Att djuren i hägnet blir mer eller mindre vana vid människor är oundvikligt och egentligen inte något stort problem. Men antalet besökare måste hållas på en rimlig nivå ändå.

– Man får vara lite försiktig, även i hägnet måste det få vara på djurens villkor. Det får inte bli disneyfierat, säger Stefan.

Den vilda myskoxstammen håller till i Tännäsfjällen vintertid och vandrar över till den norska sidan på sommaren. Den svenska gruppen har sitt ursprung i den norska stammen som lever i Dovrefjällets nationalpark. Trots att myskoxen är ett riktigt urtidsdjur, det äldsta fossilfyndet i Skandinavien har visat sig vara 44 000 år gammalt, så har dagens skandina-

UTVANDRARNA 27

viska stam bara funnits i Norge sedan andra världskriget. Vid 1900-talets början fanns myskoxen bara på Grönland och i Kanada, och det var från Grönland som man hämtade djuren efter andra världskriget. Man hade tidigare gjort flera försök att sätta ut grönländska myskoxar i Norge men det sägs att alla de oxarna dödades för köttets skull när det blev matbrist under kriget.

I dag består den norska myskoxstammen av ungefär 350 djur och alla dessa finns i Dovrefjällets nationalpark. Det var därifrån som de sju numera svenska djuren på ett lyckosamt sätt klarade att ta sig till Sverige. I vanliga fall skjuter norska myndigheter myskoxar som förirrar sig utanför nationalpar-ken. I dag har svenska och norska myndigheter en överenskom-melse att den svenska stammen får vara ifred när den vandrar över till Norge på sommaren, trots att djuren då är långt utanför Dovrefjällets nationalpark.

Stefan Mörtberg berättar att man diskuterar med norska myndigheter om man skulle kunna söva ner de djur som lämnar nationalparken, i stället för att skjuta dem, och transportera dem till Sverige. Men det är ett svårt och kostsamt alternativ som inte låter sig göras i en handvändning.

Just kostnaderna för att hitta lösningar för de svenska mysk-oxarna är ett problem och myskoxarnas vara eller icke-vara i Sverige är en problematisk fråga. Eftersom djuren inte kom till Sverige förrän på sjuttiotalet så ingår de formellt sett inte i den svenska faunan. Det innebär att de inte kan rödlistas som en hotad art, trots att stammen är så liten. Naturvårdsverket kan därför inte hjälpa till med några pengar, men länsstyrelsen i Jämtlands län har bestämt sig för att stödja projektet Rädda Myskoxarna. På så sätt kan man delvis gå runt problemet och åtminstone göra vissa åtgärder kring hägnet.

Härje, Lillkalven, Myse och de tre andra djuren i häg-net har ätit klart. De vandrar flämtande iväg i värmen för att hitta skugga bakom granar och tallar. Stefan Mörtberg och Bengt Warensjö promenerar iväg längs hägnets staket för att kontrollera elstängslet. Deras kängor trampar ömsom på knas-tertorrt ris, ömsom klafsar de över blöt mossa. Bengt stannar till vid en grind och försäkrar sig om att den är ordentligt igen-bommad. Promenaden fortsätter, som så många dagar förut, både här runt hägnet och ute på fjället.

– Det är mycket slit och släp, säger Stefan. Man får gå många mil för att hitta myskoxarna och följa dem på fjället för att se hur de mår och hur det går för dem. >>

Höger: Myskoxen Härje. Det grönländska ordet för myskoxe, umimmak, betyder ”den skäggige”

Underst vänster: Bengt Warensjö matar LillkalvenÖverst vänster: Stefan Mörtberg

– Ja, hur många gånger har vi inte gått omkring och letat och inte hittat dem? säger Bengt.

– Säkert nio gånger av tio! Fastän de rör sig i ungefär samma områden så ändrar de betesmönster ibland, då måste vi lista ut var de gått.

Väl tillbaka vid den omsorgsfullt låsta grinden tickar elstängslet som det ska. Bengt och Stefan ser

varma men nöjda ut. – Ja, tack vare det här hägnet har vi en väl fung-

erande flock som får vara ifred på fjället, säger Stefan. Vi tror att fjolårskalven där ute är en tjur, så då har vi två tjurar som kan betäcka korna. De är inte så noggranna med mammor och syskon och

så. Vi får se hur det blir. Det är fortfarande bräckligt, men vi är hemskt glada åt dagsläget.

Stefan pekar på en av myskoxarna på andra sidan staketet.– Det där är kon Helga som vi hoppas är dräktig nu. Det är

svårt att veta om hon verkligen är det. När hon bara står såhär går det inte att se, men när hon går så vaggar magen lite mer fram och tillbaka än vanligt, säger han.

Om Helga är dräktig så väntar de kalven i början av juni. Bengt och Stefan hoppas att det är en kokalv som kommer. De svenska djurparker som har myskoxar har svårt att få tag på kokalvar, så får de en här kommer de att sitta i ett bra för-handlingsläge för att byta till sig nya tjurar och i förlängningen kunna bättra på genpoolen.

Helga tar några steg framåt. Stefan ler.– Nu vill ju jag gärna tro, men jag tycker

man ser att hon gungar när hon går! V

BÖCKER & FILM 29

Hur skulle planeten se ut om vi människor försvann? Den hyllade History Channel-dokumentären Life after People från 2008 utforskar ett jordklot utan människor och berättar om hur naturen återerövrar

städerna. Kan man stå ut med datoranimationer som känns lite daterade och en Hollywood-

dramatisk berättarröst har man i Life after People en väldigt intressant

historia om hur flyktig vår makt över naturen är.

I år är det 25 år sedan kärnkraft-solyckan i Tjernobyl, en anledning så god som någon att se om Stefan Jarls doku-mentärfilm Hotet från 1986. En smärt-samt vacker skildring av några svenska samers livsstil och den vildmark de lever i - och det abrupta slutet allting fick då det cesiumspäckade molnet drev in över Norrland med vårvindarna i april 1986. Frågorna som ställs är lika aktuella nu som då. Var ska vi få all vår energi ifrån? Och i slutändan – hur mycket energi behöver vi, egentligen?

Jordens bästa käk är kokboken som vill in-spirera till naturligt lagad mat. Tre matentu-siaster och en fotograf spenderade tre dagar på Marcellos farm i Skåne för att konstruera rätter av det som växte på åkrarna runt far-men. Med sig hade de några lådor torrva-ror, kött, fisk, varsin gasolhäll, knivar, några kompisar och ambitionen att erbjuda ett alternativ till storskaligt producerad mat. Resultatet blev en personlig och lärorik kokbok med fantastiska fotografier av såväl maten som omgivningarna.

I Trädets tid tar Christel Kvant upp trädens betydelse för våra liv. Denna märks extra tydligt på öarna, där fällda träd får stora konsekvenser för buskar, blommor, svampar, fåglar och djur. Träden har också varit betydelsefulla inom religionen, och under några av våra äldsta nordiska kyrkor finns rester av heliga lundar. I vår svenska natur hittar vi, som en hälsning från forntiden, tusenåriga ekar och granar som troligen varit med sedan förra inlandsisen.

År 2008 fick den amerikan-ske filmaren Josh Fox ett er-bjudande om att sälja mark kring sin tomt i Pensylvania till ett företag som utvinner naturgas. För att lära sig mer om hur naturgasutvinnin-gen påverkar vanliga män-niskor gav han sig ut på en resa genom USA. På vägen hittade han sjukdom, dålig luft, döda djur och kranvat-ten så förorenat att det gick att antända. Med sig på resan hade han sin kamera och sin banjo, och resultatet blev filmen Gasland som 2010 var nominerad till en Oscar i dokumentärfilmsklassen.

Böcker & Film

KULTUR

BOK:

BOK:

FILM:

FILM:

FILM:


Skruvade skogarText & Foto: Frida Torstensson

SKRUVADE SKOGAR 31

Tre vintrar. 1160 muterade bokar, noggrant räknade och mätta. Lennart Segerbäck har gjort en unik kartläggning av Sveriges enda vresboksskog.

Lennart Segerbäck, pensionerad lärare, har ägnat mycket tid åt att räkna muterade träd i Sveriges enda vresboksskog.

Hemma vid köksbordet i Dalby, en liten ort strax utanför Lund, viker Lennart Segerbäck ut en sliten orienteringskarta över det närliggande Skrylleområdet. Här har han och hustrun Kerstin Segerbäck noggrant räknat och mätt 1160 muterade bokar. – Det har varit jätteskoj säger Lennart Segerbäck och skrattar

nästan lite ursäktande. Han talar hellre om träden, de sällsynta vridna vresbokarna,

än om det enorma arbete som han och hustrun helt utan er-sättning utfört. Han menar att det helt enkelt varit ett sätt att komma ut om vintrarna, när vädret är tråkigt och inte inbjuder till så mycket uteaktivitet. Och så är de ju pen-sionärer och har gott om tid.

Det var efter att Lennart Segerbäck hade avslutat en annan kartläggning av området som idén om en vresboksinventering föddes. För Lunds botaniska förenings räkning hade han inventerat Skrylleområdets flora och un-der sina många promenader fascinerats av de vridna träden.

– Jag tyckte att det var synd att bara släppa dem. De är ju så speciella! förklarar han.

Träden, som är en mutation av vanlig bok, är onek-ligen speciella. Med märkligt vridna grenar och ibland horisontellt växande stammar liknar de få andra träd. Och i Sverige finns de bara här, i Skrylleområdet i Skåne. I Europa finns vresboksområden i Marne i Frankrike och i Nordrhein-Westfalen i Tyskland, men om Lennarts och Kerstins inventering stämmer så är Skrylleområdet det i särklass största i Europa. Lennart lutar sig över köksbordet, behöver inte fundera länge innan han pekar på ett kryss i ut-kanten av Torna Hällestad. Här ståtar ett av hans favoritträd. Grytesskogsboken kallar han den, den största vresboken med en imponerande omkrets på drygt fem meter. Efter

lite eftertanke kan Lennart också peka ut en annan favorit, Mårrydsboken.

– Den står mitt ute i en åker och är otroligt fin där den står helt ensam. Det är helt makalöst att de har låtit den få stå kvar. De har tappat flera tunnland på grund av den eftersom marken under trädet inte går att odla.

Både Mårrydsboken och Grytesskogsboken är skänkta till naturskyddsföreningen av markägarna. Men Lennart vet inte riktigt vad det innebär för trädens del. Han har frågat men inte fått något svar. Kanske har det bara ett symboliskt värde.

Men även om vresboken som art inte åtnjuter något speciellt skydd, gör områdets många naturreservat att de flesta träden

indirekt ändå är skyddade. Och av länssty-relsen i Skåne är vresboksskogarna i Torna Hällestad klassade som speciellt värdefulla. Redan 1959 beslutade man att Gryteskog, av folk i trakten kallat Trollskogen, skulle bli naturreservat just för att skydda de många vresbokarna.

Men trots naturreservaten tyck-er Lennart Segerbäck att det är lite märkligt att man i Torna Hällestad inte har gjort ännu mer för att lyfta fram de sällsynta bokarna. Han tror att de hade kunnat locka turister. För den unika formen till trots är biologerna inte speciellt intresserade av träden. Lennart berättar att de snarare intresserar sig för riktiga arter än sällsynta mutationer. Däremot har människor i trakten länge uppskattat vresbokarna för sin skönhets skull.

– De grävdes upp och sattes in i trädgårdar som prydnad. Om man hade stor trädgård, och det hade man ju oftast förr. Inte som här, säger Lennart och nickar ut mot den lilla men väl-skötta radhustäppan på andra sidan köksfönstret.

Onekligen är de vridna bokarna vackra att se på. Och fantasi-eggande. Tankarna går till Sagan om Ringen och skogar skapade av någons fantasi eller målarpensel. Men det tycks också finnas en kluvenhet inför de här träden som går långt tillbaka i histo-rien. Lennart använder vid flera tillfällen uttrycket skräpträd.

– Man kan ju inte göra en rak bräda av en vresbok, jag vet inte ens om man kan göra pappersmassa, säger han.

Värdelösa som virke och platskrävande har vresbokarna ofta rensats bort för att ge plats åt vanliga raka träd eller odlings-områden. Samtidigt finns det gamla uppgifter som tyder på att träden redan på 1300-talet ansågs speciella och att de skydda-des av dåtidens augustinermunkar i Dalby. Och i Frankrike ska en gammal gallisk sed ha gått ut på att ungdomar samlades un-der en utvald vresbok för att sjunga, dansa och spela.

Lennart tipsar också om den gamla slottsparken vid Björnstorps slott, sju kilometer sydost om Dalby. 1812 planterade man där vresbokar i den engelska trädgården. Många av träden finns kvar än idag i den nu övergivna par-ken. Omgivna av vildvuxna rhododendronbuskar får de snart tvåhundraåriga träden åldras i fred. Och i skuggan under dem står en minnesten och bjuder vandraren på hundraårig visdom huggen i sten: ”Wälkommen wandringsman. Hvila dig en stund men haf icke omilda händer emot de träd som här gifver dig skugga.”

”Man kan ju inte göra en rak bräda av en vresbok, jag vet inte ens om man kan göra pappersmassa.

V

I vår har en pilgrimsled som följer Via Regia satts samman. Den följer den gamla kungsvägen genom Halland som löper några mil in från kusten. Vidd skickade ut Teres Hallman på vandring i pilgrimernas fotspår.

I pilgrimers spårText & Foto: Teres Hallman

Jag bestämde mig för att gå sträckan mellan Fjärås kyrka och Gällinge kyrka. Mellan kyrkorna är det en knapp mil av små grusvägar och skogsstigar. Jag startar vandringen vid Fjärås kyrka som ligger uppe på Fjärås bräcka, en smal grusås som den senaste istiden lämnat efter sig. Här har man åt väster en fin utsikt över Fjäråsslätten och Kungsbackafjorden och direkt nedanför på åsens andra sida breder sjön Lygnern ut sig.

Eftersom det är en pilgrimsfärd jag gör är tanken att vandringen ska gå i ett lugnt och behagligt tempo. En pilgrims-led är ju lite förpliktigande på det sättet, det är inte vilken pro-menad som helst. En mil ska avverkas och snart är tempot mitt vanliga höga, automatiskt vill benen hålla farten uppe. Vid den insikten bestämmer jag mig för att ta en kaffepaus, trots att av-ståndet från Fjärås kyrka bara är två kilometer. I det torra gräset bredvid vägen behövs inget sittunderlag, solen värmer, en bil närmar sig och far förbi.

När kaffet är urdrucket fortsätter vandringen söde-rut i bräckans utsträckning. Vid bräckans slut går vägen brant nedåt. Utmed vägrenen ligger sand så mjuk att den skulle göra barn lyckliga på stranden. Vägen mynnar ut i ett grustag med branta ravinliknande sluttningar krönta av tall. Sedan går vä-gen svagt uppåt innan landskapet öppnar sig och man åter ser havet. Här är vägen smal och lantlig. Jag passerar några gårdar och en och annan nybyggd villa. Bakom några hus skymtar skir bokskog som snart övergår i tät granskog. Dit in leder vägen. I granarnas skugga håller fåglarna konsert.

Så här långt är fem kilometer avverkade och bara några enstaka bilar har passerat. Människor har jag knappt sett till, bara hälsat på en mamma med sitt sovande barn i barnvagn, hon är helt säkert inte ute på pilgrimsvandring. Något som dä-

remot har följt mig är spåren av hästhovar i vägrenen. De och deras ryttare blir mina följeslagare i fantasin.

Efter den lilla pausen i granskogen öppnar sig landska-pet igen. Åter kantas vägen av hus, men så övergår den i en liten skogsstig där hästarnas hovar har satt djupa avtryck i den san-diga marken. Några hundra meter bort kliver jag ut på en gräs-klädd lycka. Så småningom blir det åter skog och nu känner jag doften av nyfällt, solvarmt virke. Beläggningen på skogsvägen ändras från grus till grovt krossad sten. Så startar plötsligt en stor skogsmaskin med kättingklädda hjul sin motor. Här pågår avverkning och skyltar upplyser om att det på kalhygget finns tomter att köpa.

Efter kalhygget vandrar jag åter i skog mellan torp, sommarstugor och en och annan villa. Någon pedagogiskt sin-nad person har satt upp anslag som berättar om de gamla stu-gorna och vilka som bodde där. Det var drängar, dagsverkare, hjulmakare och en getvakterska som spökar tillsammans med sina getter. Vid en liten avtagsväg annonserar en träskylt ett bed-and-breakfast tvåhundra meter in. Strax därefter, alldeles invid vägen, ligger två stenrösen från brons- eller järnåldern. Sägen berättar att kung Frode Fredgode blev ihjälstångad av en ko och en tjur, som sedan blev infångade och stenade här.

En liten kort vandring återstår innan bebyggelsen blir tätare och plötsligt dyker ett dagis upp på vänster sida. Jag har nu nått fram till Gällinge och strax efter skolan ligger kyrkan. Det sägs att den byggdes under norske konungen Olof den he-liges tid i början på 1000-talet, och helgades åt honom. Förbi denna kyrka har pilgrimer troligen vandrat norrut för att nå Nidaros i Trondheim och platsen där han är begravd. Kanske längs de stigar jag vandrat idag?

STRÅKET

STRÅKET: I PILGRIMMERS SPÅR 33

LI GRAVFÄLT Järnåldersgravfältet med mer än 100 bautastenar där den största, «Frodestenen», är nära fem meter hög.

NATURUM Naturum ligger på Fjärås bräcka och har utställningar om bygdens natur och kulturhistoria samt café.

FJÄRÅS KYRKA De äldsta delarna av byggnaden tros vara från 1100-talet. Predikstolen, ängeln, de vackra malmkronorna och några gamla gravhällar dateras till 1600-talet.

GÄLLINGE KYRKA Gällinge kyrka är enligt sägnen tillägnad Sankt Olof. Historien om Ebbe Skammelsson, som tog sin familj av daga och är begravd under kyrktrappa, är förknippad med Gällinge.

KVIBILLE KYRKA De äldsta delarna i romansk stil tros ha tillkommit under 1100 - 1200 talet. I korets södra yttervägg finns en runsten inmurad med inskriptionen «Evi och Turgot lade stenen över Torlak, Gud hjälpe hans själ».

BEXELLS TALANDE STENAR I slutet av 1800-talet lät godsägaren Alfred Bexell hugga in ett stort antal tänkespråk och namn på klipphällar och stenar.

ROLFSTORP Rolfstorps kyrka är framför allt känd för sin blommande ros. Ett “underverk” som lockar långväga besökare.

HELIGA KÄLLOR De flesta av de gamla källorna brukar kallas offer- eller dopkällor, vilket visar på deras dubbla användning. En rad av de mest kända källorna som betytt så mycket för gamla tiders hallänningar ligger längs pilgrimsleden.

SLAGET VID AXTORNA Slaget vid Axtorna är ett av Nordens största slag. Det utkämpades lördagen den 20 oktober år 1565 på en hed vid Högvadsån mellan Falkenberg och Ullared.

GRIMETONS RADIOSTATION Under det andra världskriget uppfördes en så kallad storradiostation som med långvåg sände trådlös telegrafi. Grimetons radiostation ingick i ett världsomspännande nät av långvågsstationer.

Anna Davidsson-Bremborg, docent i religionssociologi som forskar om pilgrimsvandringar bekräftar att pilgrimer har vandrat längs Via Regia sedan 1000-talet. Det kan man se bland annat på att kyrkorna är helgade till olika katolska helgon.— Det vanliga var att man gjorde kortare pilgrimsvandringar till sina lokala heliga platser som kyrkor eller heliga källor, säger Anna Davidsson-Bremborg. Det var väldigt få personer som hade möjlighet att ge sig av på längre vandringar.

I Sverige och Europa ökar pilgrimsvandringen. Men de vandringar som görs idag skiljer sig åt från de man gjorde förr.— Förr var målet viktigare än vandringen. Man ville nå fram till en helig plats. Idag är själva vandringen det viktigaste, säger Anna Davidsson-Bremborg.

Organiserade pilgrimsvandringar har ofta inslag av att vandra i tystnad. Anna Davidsson-Bremborg berättar att just tystnaden är det som pilgrimer tycker mest om. Då får man tid att tänka och många säger att de upplever sig som en del i ett sammanhang.

Därför pilgrimsvandrar vi

KålleredGöteborg

Fjärås

Gällinge

VeddigeNösslinge

Rolfstorp

Svartrå

Askome

Abild

Asige

Kvibille

HalmstadTönnersjö

Laholm

VåxtorpHasslöv

Malmö

18 mil bland världsarv och heliga källor

HITTA HÄLSAN I NATUREN34

Så skrev Henry David Thoreau redan 1855 i essän Walden, en av litteraturhistoriens mest kända naturskildringar. Och att man mår bra av att vara ute i naturen är nog något som de flesta känner igen sig i. Men antagligen kan vi inte förklara varför vi känner så. Det är bara en spontan känsla av välbefinnande som infinner sig när vi sitter där på stenen under trädgrenarnas sus och vilar fötterna en stund. En känsla snarare än förnuft. Men faktum är att just den känslan är vetenskapligt bevisad – Thoreau hade helt rätt när han proklamerade naturens positiva inverkan på hälsan.

Patrik Grahn, professor vid lantbruksuniversitetet i Alnarp, har i många år studerat såväl naturens effekter på människan som dessa effekters upphov. Han berättar att flera studier har gjorts, både på dagisbarn, vuxna och äldre, och att

resultaten genomgående visar att vi människor blir lugnare av att vara ute i naturen. Vi blir mindre stressade och får lättare att koncentrera oss på komplicerade uppgifter efteråt. Vi mår på många sätt bättre helt enkelt. Det finns till och med studier som visat att sjukhuspatienter med utsikt över lugn och fridfull natur fortare blir friskare än patienter utan någon utsikt.

De vetenskapliga bevisen till trots finns en viss mån av subjektivitet i det hela. Alla naturtyper fungerar inte lika bra för alla människor. Till viss del tror forskarna att det beror på var man är uppväxt. De tror att det finns en trygghet i den typ av natur vi haft omkring oss i barndomen – och att vi även i vux-en ålder tycker bäst om just den. Dock finns det enligt Patrik Grahn även forskare som menar att det faktiskt finns en ultimat naturupplevelse.

Text: Frida Torstensson Foto: Maria HanssonHitta hälsan i naturen”Naturens obeskrivliga oskuld och välvilja – solen, vinden, regnet, sommartid och vintertid – hur mycken hälsa, hur mycken uppmuntran ha de inte ständigt att ge!”

HITTA HÄLSAN I NATUREN 35

Hitta hälsan i naturen

– De tror att det som fungerar bäst för de flesta är en öppen, näs-tan savannliknande natur med tillgång till vatten eftersom den på-minner oss om miljön vi levde i innan vi vandrade ut från Afrika.

För att förstå varför naturen har så positiv inverkan på vår hälsa måste man, enligt Patrik Grahn, gå långt tillbaka i tiden. Troligtvis finns svaren hos stenåldersmänniskan och i våra grund-läggande affekter. En av de mest etablerade teorierna handlar om vår uppmärksamhetsförmåga. Den finns i två typer, där bara den ena är kopplad till vilja och aktiva beslut. Man kan lite förenklat säga att när vi befinner oss i ofarlig natur, fri från hot och faror, registrerar vi vår omgivning utan att behöva fatta några beslut.

– I bästa fall når man en form av vaken vila, ett varande i nuet som inte tar så mycket energi.

Mycket energi tar däremot den andra typen av uppmärksam-

hetsförmåga. Den brukar kallas viljestyrd uppmärksamhet och används till exempel när vi tar oss fram i en obekant stad.

– Då måste vi hela tiden jobba med beslutsprocesser och prio-ritera vilken information som är viktig. Vi måste planera utifrån den informationen och ta och verkställa beslut. Det här tar väldigt mycket energi och därför behöver vi också återhämta oss från den, säger Patrik Grahn.

Oavsett om vi föredrar gran- eller barrskog, är effekterna på oss och vår hälsa alltså bevisat positiva. Så kanske hade Thoreau ytterligare en poäng när han i Walden skrev: ”Giv mig som mitt universalmedel – inte någon av dessa kvacksalvardrycker som blandats av vätskor från Acheron och Döda Havet – giv mig en dryck av outspädd morgonluft. Morgonluft!”. V

36

Oavsett vilka växter du använder går det att sammanfatta pro-cessen i ett antal enkla steg: lägg färska eller torkade växter i brännvin och låt det dra. Detta ska sedan silas, lagras och spä-das ut med mer alkohol innan du kan avnjuta din snaps.Att krydda snaps är egentligen som att laga mat – man följer ett recept. Och precis som i matlagning finns utrymme för improvisation.

– Så länge det inte är giftigt kan man krydda med vad som helst. Det beror helt på tycke och smak, men vissa växter kanske inte smakar så mycket eller särskilt bra, säger Jimmy Olsson, som tillsammans med hustrun Solweig Olsson skrivit boken ”Krydda med hjärtat – 142 sätt att smaksätta brännvin”.

Tillvägagångssättet kan variera beroende på ingredienserna, men det finns ändå några generella tips att ha med sig – alltifrån det inledande insamlandet av växter till serveringen. Undvik att plocka växter längs större vägar eller där lantbrukarna sprutat ut bekämpningsmedel. Viktigt är också att verkligen veta vad man plockar – chansa aldrig.

– Fråga någon som vet, om du är osäker, eller skaffa en bok om flora. Dessutom finns det mycket annat i naturen som är ofarligt och lätt att känna igen, säger Jimmy Olsson.

Alla växter ska inte torkas, men skulle du behöva göra det bör de få hänga ifred på en sval och mörk plats. För mycket ventilation är inte bra, då kan växterna mögla. Vilken spritsort du väljer är upp till dig, men ett allmänt tips är

att utgå ifrån vilken alkoholstyrka du vill ha på slutprodukten. – En tumregel är att alkoholhalten bör vara minst 40 pro-

cent, så att växternas smakämnen lakas ur ordentligt. Man kan använda en alkoholhalt på 96 procent också, men då får man späda desto mer med vatten sedan. Så spriten kan snarare vara för svag än för stark, säger Jimmy Olsson.

När växterna fått dra till sig i brännvinet – och smak-ämnena lakats ut – ska du sila bort växterna. Detta gör du lättast genom ett vanligt kaffefilter i en plasttratt. Det som är kvar är brännvinets essens. Den ska sedan vila, exempelvis i kylskåpet eller på vinden. Glasburkar ger ingen bismak, som metall kan göra, och är därför det bästa materialet att lagra i. Minimera mängden syre genom att fylla upp burken ordentligt. Ha sedan locket på så att alkoholen inte dunstar.

Därefter ska essensen spädas ut med en andra omgång alko-hol. Det är först nu essensen, som är ett smakkoncentrat, kom-mer till sin fulla rätt – precis som när man späder jordgubbssaft med vatten. Hur mycket sprit man ska späda med är – återigen – en smaksak.

– Lukta och ta in lite i munnen och låt det rulla runt, för att hitta rätt styrka. Häll i mer sprit efter behag. Det är bara att prova sig fram, då lär man sig bäst, säger Jimmy Olsson.

Björken har nyutsprungna löv och linden står i blom. Båda är redo att plockas för den som vill krydda sin egen snaps. Och att själv krydda snaps är enklare än man kan tro. Det är bara din egen fantasi som sätter gränsen.

Sätt smak på

•

Text: Robin Högberg Illustrationer: Maria Hansson

EN TRADITION MED GAMLA ANOR

Redan på 1500-talet kryddade munkarna brännvin, med örter från klosterträdgårdarna. Man var tidigare i Sydeuropa men konsten kom snabbt till Sverige. Det äldsta kända tryckta svenska receptet är från 1522 och är en översättning gjord av munken och biskopen Peder Månsson. Ett starkt skäl till att man kryddade var för att inte känna finkelsmaken. Under andra delen av 1800-talet hade man lärt sig att rena brännvinet, men kryddningstraditionen var då så etablerad att folk fortsatte. Genom åren har man bland annat blandat i allt från arsenik och kvicksilver till fladder-musvingar, ormskinn och giftiga örter som liljekonvalj. Ormskinnsbrännvinet användes i omslag mot ryggvärk och gikt, och liljekonvaljen skulle vara bra för hjärtat.

sommarsnapsen

SÄTT SMAK PÅ SOMMARSNAPSEN

LindblommorPlocka de nyutslagna blommorna eller knoppar som är på väg att slå ut. Leta gärna efter ett träd som inte är alltför högt, så slipper du använda en stege.Juni är en bra månad för plockning. Fyll en glasburk med blommor eller knoppar. Fyll på med sprit. Ställ allt i mörker i tre dagar, filtrera och späd med mer vodka efter eget behov. Vid lagring, tänk på att filtrera snapsen. Viktigt att tänka på är att lindsnaps är en färskvara och bör drickas inom ett år. Sedan får den en fadd smak. Smaken blir frisk och påminner om äpple och krus-bär. Det passar utmärkt till lagrad ost.

EnbärEnbär kan inte bara plockas under en begränsad tids-period, eftersom det är fjolårets blåsvarta bär som används. Plocka cirka 60 bär, det blir lagom till en helflaska vodka. Krossa bären och lägg dem i spriten. Lagra i cirka en vecka. Filtrera och späd sedan efter behag.Enbärssnapsen ska avnjutas rumstempererad. Den passar utmärkt till vilt kött, men också till exempel-vis fläskkött. Tål lagring och blir bara bättre med åren. Enbär är bland annat urindrivande och är bra mot då-lig andedräkt, enligt gamla skrifter.

BjörklövMed björklöven är det inte lika viktigt att vara ute tidigt på våren, som med björkens späda blad och knoppar. Löven ska vara friska och nyutsprungna, och plockas antingen i maj eller i början av juni, beroende på var man bor i landet. Plocka löven och lägg dem i en burk. Häll sedan på med sprit så att det täcker. Låt det dra ungefär en vecka och filtrera sedan bort löven. Krama gärna ur de sista dropparna. Ta därefter essensen, häll på en helflaska vodka och låt mogna ytterligare ett par veckor.Avnjuts rumstempererad. Passar till sill eller som en separat fördrink. Kan lagras upp till ett år.sommarsnapsen

KRÖNIKAN: BIRGITTA STENBERG38

Nyss kom jag hem efter en resa till Visby och det slog mig hur starkt jag reagerat på skillnaden mellan Östersjöns och Västerhavets lukter när jag för första gången kom till Åstol. Här är havslukten mild som silke och samtidigt skarp av saltet.

På Gotland där jag växte upp finns en annan behängdhet, den uppsköljda tången luktar så kraftigt att havsvikarna har en lätt däven klang, varmare, lite söligare. Den är mer mänsklig, mindre uppfordrande än Västkustens gudomligt skärpta friskhet. Förra våren fick vi vårsill i Marstrandsbukten för första gången på 14 år. Den fiskar man bara lite försiktigt, om den stannar och leker här kommer också torsk och annan fisk. Men en natt kom ett av de stora fiskeskeppen från Göteborgstrakten och svepte med sig hela stimmet. Marstrandsbukten blev lika tom som den varit. Vi mänskor tömmer haven i rasande fart, haven blir alltmer ödsliga under ytan. Av till exempel ålen finns bara tre procent kvar. Ljudet av militära övningar till havs påverkar valarnas otroligt starka hörsel, de som inte kan orientera sig efter ljud längre begår självmord genom att kasta sig upp på land.

Sällan men ändå händer Att en tumlare letar sig upp Till oss i Skagerak Lekfullt, lättjefullt, roat Tar den kontakt med vår båtkropp Det går många berättelser Tumlare välter farkoster Med en styrka som överraskar Också dem själva Vågorna kastar Mötet är förbi Alla gläds Åt denna frustande vitala Främmande kropp Vi mänskor, vi skepp Vi svala vatten

Birgitta Stenberg: När fiskeskeppen kom

Birgitta Stenberg är författare och översättare, född i Stockholm 1932 och uppvuxen på Gotland. Hon har också jobbat som fiskare i Bohuslän

Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Ur Mannen i havet från 1991

KRÖNIKAN

Naturen slår tillbaka

Den mystiska rövarskogen

Bronsålder och siare

Bland röda näckrosor och flyttblock i Tiveden

Den brokiga historien om Kullabergs naturreservat

Besök på platser som naturen har återerövrat

naturmagasinet

I nästa nummer av

Documents

Magasinet Vidd - vt11