LUNDS UNIVERSITETHistoriska institutionenHIS K01Handledare: Peter K AnderssonExaminator: Eva Helen UlvrosTid och plats: 13.15, 2014-02-07, Blå rummet

ATT DÖ I TIDNINGENDet sena 1800-talets borgerliga normer speglat i dödsrunor

PETER J OLSSON

1 INLEDNING OCH BAKGRUND................................................................................................................... 31.1 DET MODERNA 1800-TALET - BAKGRUNDEN.........................................................................................................51.2 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR................................................................................................................................8

1.3 Forskningens etiska och samhälleliga aspekter........................................................................................91.4 Tidigare forskning............................................................................................................................................... 10

1.5 TEORETISK RAM.........................................................................................................................................................141.5.1 Bourdieus fältteori........................................................................................................................................... 151.5.2 Den maskulina rollen...................................................................................................................................... 16

1.6 METOD OCH KÄLLOR.................................................................................................................................................17

2 UNDERSÖKNING OCH ANALYS..............................................................................................................192.1 VILKA SKILDRADES I TIDNINGEN?...........................................................................................................................19

2.1.1 Adel, präst, ämbetsman................................................................................................................................. 202.1.2 Kvinnorna............................................................................................................................................................ 21

2.2 ”KÄND OCH VÄRDERAD”...........................................................................................................................................222.2.1 ”Duglighet och ordningsinne”..................................................................................................................... 242.2.2 ”Ett oförskräckt mod i den politiska striden”.......................................................................................262.2.3 Vad det inte skrivs så mycket om............................................................................................................... 282.2.4 ”Synnerligen musikaliskt begåfvad”......................................................................................................... 312.2.5 Vänskap och umgänge................................................................................................................................... 322.2.6 De som inte passade in................................................................................................................................... 34

3. SAMMANFATTNING OCH SLUTSATSER............................................................................................ 36

4. KÄLLOR OCH LITTERATUR...................................................................................................................394.1 TRYCKTA KÄLLOR...................................................................................................................................................... 394.2 TRYCKT LITTERATUR................................................................................................................................................ 394.3 OTRYCKT LITTERATUR..............................................................................................................................................40

BILAGA............................................................................................................................................................. 41TABELL 1............................................................................................................................................................................ 41TABELL 2............................................................................................................................................................................ 41TABELL 3............................................................................................................................................................................ 42

2

1 Inledning och bakgrund

Fritiof Nilsson Piratens Bock i Örtagård1 inleds med en skildring av hur deltagarna i

kreatursbörsen i Malmö smörjer kråset med smörgåsbord på Hotell Horn. Boken är från 1932

men utspelar sig 30-40 år tidigare vilket bland annat märks på att hotellet bytte namn till

Savoy 19022.

Bokens huvudperson patron Jon Esping från Tosterup dinerar med exportören Jesperson och

dennes sekreterare den försupne överliggaren Fabian. Esping noterar att Jespersson har vit

fluga och undrar över detta, varpå han får svaret att exportören varit på begravning. Det var

dessutom en fin sådan: Konsul von Kriegner, kyrkvärd i S:t Petri.3

Esping är imponerad, men Fabian skvallrar när Jesperson hämtar mat:

Tro inte den förbannade brackan! Jag såg processionen och han var inte mer med på begravningen än du och jag. Han gick allra sist vid sidan om en polis, ett stycke efter sorgeföljet. De nyfikna trodde han hörde till processionen och de i processionen att han var en nyfiken, fast han hade hög hatt. Det är högfärd som regerar honom.4

Det hela slutar med att Esping inser att det är fint att vara kyrkvärd och det är med det

uppdraget han ska kröna sin självskapade framgång. Och han slår därför vad med Jesperson,

som är berättigat misstrogen – till saken hör att Esping är analfabet! – om att Esping ska

lyckas bli vald till kyrkvärd hemma i Tosterup.5

Efter smörgåsbordet går Esping en runda och passerar, tydligen som vanligt, Humlegatan där

prostitutionen florerar. Men han avstod vid närmar eftertanke: ”Han kände sig redan som en

kyrkvärd med alla en sådans stora men dunkla förpliktelser.”6

Fritiof Nilsson Piraten skriver en skröna och ska inte tas som sanningsvittne. Man kan ändå

urskilja tydliga upplysningar som säger en del om den barndomens miljö han använder som

scen för berättelsen. Till exempel hur begravningar var viktiga symbolhandlingar för att visa

både den bortgångnes och gästernas betydelse. Och den vilja som self-made men, med

1 Nilsson Piraten, Fritiof, Bock i Örtagård, nyutgåva 2006.2 Hotellets hemsida: http://www.elite.se/sv/node/110.3 Nilsson Piraten 2006, s 18-19.4 Nilsson Piraten 2006, s 19-20.5 Nilsson Piraten 2006, s 28-29.6 Nilsson Piraten 2006, s 31.

3

framgång på ett fält – det ekonomiska – visar att växla in detta kapital i ett symboliskt kapital

på offentlighetens fält för att som i detta fall bli vald kyrkvärd – det är ett uppdrag som väljs

av sockenstämman. Till slut visar det sig därmed att sådant symboliskt kapital och

hedersbetygelse är så viktiga att det påverkar även en brutal sälle som patron Esping till att i

någon mån anpassa sitt uppförande efter vad han uppfattar som passande – eller i alla fall

undvika en skandal som kunde sätta käppar i hjulet för upphöjelsen.

Patron Esping och konsul von Kriegner är fiktiva men skulle om de varit autentiska som döda

passa in i min kandidatuppsats. Min avsikt i denna är nämligen att fortsätta studera

värderingar och status i borgerligheten under det sena 1800-talet, då speciellt i Skåne (inte

minst på grund av att skeendet och källorna rör en för mig känd miljö, men också av

personligt intresseinriktning mot denna region).

En rot till intresset för det valda området är min B-uppsats, och jag vill på ett nytt sätt och

med en annan vinkel fortsätta bygga en fylligare bild av samma samhälle. I uppsatsen

studerade jag telefonens introduktion i Malmö kring 1880 och försökte utifrån abonnenter och

tidningsmaterial se om man kunde utläsa att de första telefonerna införskaffades som

praktiska redskap eller om de var ett uttryck för lyx eller statussymboler. Resultatet var att de

som skaffade telefon oftast hade direkt nytta av nymodigheten medan andra grupper med hög

samhällelig status – akademiker, ämbetsmän – inte var lika snabba. Vilket då kan tolkas som

så att statusaspekten inte var den främsta. Och då uppstår frågan om vad som i stället gav

status. Vilket är en stor fråga och inte enkelt låter sig besvara – men en väg att närma sig

frågan är att undersöka vad som ansågs berömvärt.7

En annan rot är den bok av Deidre N McCloskey jag hade som läsning på förra vinterns

solsemester: The Bourgeois Virtues – Ethics for an Age of Commerce8. I den – som är första

bandet av ett planerat stort projekt i flera band - argumenterar hon för att dygder inte

nödvändigtvis är motsatt ett samhälle där borgerliga – bourgeois, som hon skriver på engelska

med ett franskt lånord – ordningar dominerar: fri ekonomi, avskaffade privilegier och

meritokrati. Tvärtom kan dygder gynnas av ett sådant samhälle. Och att dessa dygder,

gynnade av att hantera konkurrensen på olika sorters marknad, också gav positiva effekter:

7 Olsson Peter J, Nyttopryl eller lyxartikel – Telefonen i 1880-talets Malmö, otryckt uppsats Historiska institutionen i Lund, 2013.8 McCloskey, Deidre N, The Bourgeois Virtues – Ethics for an Age of Commerce, Chicago 2006.

4

”Capitalism ended slavery and emancipated women and founded universities and rebuilt

chuches, none of these for material profit and none by damaging the rest of the world.”9

Hon är förstås provokativ men varken ensam eller först med att notera sambandet. McCloskey

refererar själv till såväl Max Webers teori om sambandet reformert kristendom och

kapitalism10 som till ekonomen Joseph Schumpeter om det etiska innehållet i

marknadsekonomin 11. Samt till många fler, verket som snarast är kulturhistorisk bygger på

syntes av många källor. McCloskey menar att denna borgerliga etiska förändring kan spåras

redan ett par hundra år före 1800-talet i den nederländska handelsrepubliken12. Den perioden

ligger före den tid jag studerar, och jag kommer heller inte att luta mig mot hennes verk, utan

nämner det mest som en inspirationskälla. Sambandet mellan etik och det borgerliga

samhället är troligen än mer tydligt under 1800-talets begynnande industrialisering och

liberala näringsreformer.

Och det är några av dessa samband jag avser studera i denna kandidatuppsats.

1.1 Det moderna 1800-talet - bakgrunden

Jag behandlar 1880- och 90-talen. Det är en tid när samhällsförändringar och modernisering

gör borgerligheten till den dominerande klassen, Fortfarande finns makt hos adeln och andra

traditionella makthavare. Men de värderingar som finns inom borgerligheten kommer snart att

få en närmast hegemonisk ställning. 1800-talet är i mycket det första moderna århundradet

och man kan faktiskt där hitta mycket som vi i dag betraktar som fullt nutida tänkesätt och

former även om det sker parallellt med mer traditionella uppfattningar: Individen träder fram.

Bakgrunden är flerfaldig, såväl ekonomisk som politisk och demografisk: Utvecklingen mot

marknadsekonomi och liberala reformer som skråväsendet avskaffande 1846 och

näringsfrihetens införande 1864 lade grunden både för utvecklingen av ekonomin och en

snabbare tillväxt. Urbaniseringen flyttade människor från en mer stillastående

landsbygdstillvaro till städerna. Städerna, inte minst Malmö, växte snabbt. Och genom de

politiska reformerna 1862 (kommunerna) och 1864 (riksdagen) försköts makten till den nya

9 McCloskey 2006, s 30.10 McCloskey 2006, s 14.11 McCloskey 2006, s 22.12 McCloskey 2006, t ex s 94, 292, 504.

5

andra kammaren samtidigt som den kommunala demokratin fördjupades. Öresundstullen

försvann 1857 och 1845 fick kvinnor lika arvrätt. Det är historiskt allmängods.13

Uppbrottet från det mer traditionella samhället med klara roller och ibland nedärvda relationer

och ”hackordningar” öppnade för socialt avancemang men skapade osäkerhet vid mötet med

nya, förut okända affärsrelationer, arbetsgivare, arbetstagare och sociala bekantskaper. Det

gällde att tydligt skaffa sig status och signalera pålitlighet, få rykte som aktad och pålitlig.

Vilket kan vara en av grunderna för framgången för vad som kan kallas borgerliga normer –

ofta benämnda ”oscarianska” eller ”victorianska” efter monarkerna, vilket alltså kan tänkas

leda tanken fel: Även om Oscar II och Victoria var offentliga garanter för normerna, så var de

snarast av medelklassen, borgerligheten.

Under samma tid började den gamla lutherdomen att krackelera. Dess enhetlighet i läran och

ur katekesens hustavla hämtade samhälleliga treståndslära med dess fasta uppdelning av

hushållet uppgifter var inte längre oemotsagd.14 Men läran behöll fortfarande ett grepp om

befolkningen. Nya tolkningar kom emellertid efter hand in i religionen och inom den

lutherska ramen kunde både en individualisering och till och med omtolkningar av

kvinnorollen till en mer offentlig ske. Se till exempel Anna Nilssons avhandling om lyckan

skildrad i skillingtryck15 där hon finner en individualiserad och jordisk lycka i materialet

1800-1850 jämfört med de femtio föregående åren och Inger Hammar om den omförhandling

som kunde ske av kvinnas roll i hushållsståndet16.

Under 1800-talet sker också en utveckling som brukar beskrivas som att könen också

separerades: Mannen blev den som yrkesarbetade borta från hemmet, stod för inkomsterna

och skyddade sin familj, och också den som agerade publikt, till exempel i politiken; han var

den som företrädde familjen i offentligheten. I dessa roller skulle han vara stark, kompentent

och handlingskraftig – mansrollen formas med andra ideal än kvinnans. Kvinnans roll var att

13 Se till exempel. Stråht, Bo, Sveriges historia 1830-1920, Stockholm 2012, s 57-62, 318-319 och 468-471; eller Gustafsson, Harald, Nordens historia – en europeisk region under 1200 år, Lund 2007, s 180-185 och 211-214.14 Se till exempel Wejryd, Cecilia, ”Husmoderskapet – ett sätt för kvinnor att vara kyrkliga aktörer i svenskt 1840-tal: exemplen Maja Stina Larsdotter och Emelie Petersen.” I Fallberg Sundmark & Lundstedt (red) Kyrkoliv i 1800-talets Sverige: Festskrift till Oloph Bexell. Skellefteå 2007 s 286-288.15 Nilsson Anna, Lyckans betydelse – Sekularisering, sensibilisering och individualisering i svenska skillingtryck 1750-1850, 2012.16 Hammar, Inger. ”Den problematiska offentligheten. Filantropi, kvinnokall och emancipation.” Scandia 1996:2.

6

ha ansvaret för hem och barnuppfostran, hon stod för trygghet, mildhet och omvårdnad. En

sträng fadersgestalt, oftast frånvarande, ställs mot en närvarande och varm moderlighet.

Mannen står för det offentliga, kvinnan för det privata. En utveckling som framförallt gäller

det borgerliga hemmet.17 Men man kan jämföra den bilden med andra, mer komplicerande

studier, till exempel för Sverige Eva Helen Ulvros18 och för England John Tosh19; Båda

refererar också till arbeten av Catherine Hall och Leonore Davidoff, bland annat Family

Fortunes: Men and Women of the English Middle Class 1780-1850. Tosh uppfattning är

främst att hemmet spelar en större roll för den engelska, viktorianska mansrollen, medan

Ulvros menar att de borgerliga kvinnorna i Sverige vid denna tid inte var hänvisade till enbart

hemmet i betydelsen hemarbete, det arbete som utfördes i hemmet – till exempel att producera

mat o kläder – var betydelsefulla på grund av en hög grad av självhushållning.20

Många män hade också sin arbetsplats i hemmet, som präster på prästgårdarna, som

handelsmän och fabrikörer, vilka ofta hade butik, lager eller produktion i anslutning till

hemmet. Vilket gjorde det möjligt för kvinnorna att delta i verksamheten – samt för männen

att vistas i hemmet under dagen.

Hela det moraliska och kulturella systemet håller på att omvandlas. Men vad kommer ut av

det hela? Den frågan rör dels de normer som blir de eftersträvansvärda.

Arbetsamhet, hederlighet, anständighet, respektabilitet, pålitlighet och flit är några honnörsord

som brukar förknippas med detta. Mindre hyllade är social kontroll, prydhet, trångsynthet,

fördomar om det socialt accepterade och en ”småborgerlig” oro för vad grannarna ska tycka.

Dessa normer och värderingar är emellertid så framgångsrika att de även påverkar andra

samhällsklasser, såväl den tidigare adeln som bondebefolkning och arbetare. Vi fick en

respektabilitetskultur eller skötsamhetskultur som även går igen i de socialdemokratiska

folkhemsidealen. Men som också är en del internationell trend.21

17 Se till exempel Frykman, Jonas & Löfgren, Orvar, Den kultiverade människan, Lund 1979, s 76f – kapitlet författat av Löfgren.18 Ulvros, Eva Helen, Fruar och mamseller - Kvinnor inom sydsvensk borgerlighet 1790-1870, Lund 1996, till exempel s 332-333.19 Tosh, John: A Man’s place - Masculinity and the Middle-Class Home in Victorias England, 1999, till exempel s 2.20 Ulvros 1996, s75f.21 Se till exempel Bailey, Peter: ”Will the Real Bill Banks Please Stand Up? Towards a Role Analysis of Mid-Victorian Working-Class Respectability”, Journal of Social History (1979) 12:336-353.

7

Kan man spåra dessa trender och dessa borgerliga värderingar i det sena 1800-talets Malmö?

Eller finner vi vid närmare skärskådning andra? Det handlar om en ganska liten stad med en

ännu mindre borgerlighet. Vad verbaliserades i offentligt beröm till exempel när framstående

personer avled. Finns det tecken på att det man inte talar om förtigs för att det är självklart,

eller för att det ansågs höra till en annan sfär än den offentliga?

1.2 Syfte och frågeställningar

Mitt syfte är att studera hur den offentliga värderingen ser ut i pressen av avlidna personer,

med Malmötidningen Sydsvenska Dagbladet Snällposten som exempel. Det innebär att det

framförallt handlar om en grupp med hög status i det sena 1800-talets borgerlighet. Jag vill se

vilka uttryck för ekonomiskt, kulturellt, socialt eller symboliskt kapital som framhävs – vilka

egenskaper, handlingar, karaktärsdrag och resultat hyllas eller kritiseras, och vilka fält som

berörs. Ger de hela personens habitus eller bara vissa fält? Finns det tecken på

funktionsuppdelning offentlighet-hushåll, där det ena är manligt och det andra kvinnligt? Och

kan man se andra mönster i maskulinitet och femininitet, i terner av makt och synlighet?

Jag tycker mig i forskningsgenomgången ha noterat att det inte finns mycket utrett om det

sena 1800-talets normer och statusvärdering i Sverige, samt att det inte finns samstämmighet i

frågan om könsseparationen. Där finns alltså områden där jag kan bidra med nya rön, både om

hur offentligheten värderade människors liv och karaktärer och hur en eventuell

könsseparation framkommer.

De frågor jag ställer till materialet blir:

1. Vilka fick dödsrunor i Sydsvenska Dagbladet Snällposten?

2. Vilka egenskaper, handlingar, karaktärsdrag och resultat framhävs och vilka fält berör

de?

3. Finns det en separation mellan offentligheten-hushållet, eller mellan

offentligt-privat/personligt, och är den i så fall genusnormerad?

4. Finns det slutsatser att dra om de föreställningar om maskulinitet och femininitet som i

texterna och i urvalet av porträtterade?

8

1.3 Forskningens etiska och samhälleliga aspekter

Historiker har, som jag ser det, ett ansvar i sin forskning och sina studier. Inte för vilka

effekter samhälleligt och politiskt som resultatet av forskningen får, eller hur resultaten tolkas

av andra. Det första ansvaret är att nå en så korrekt bild av det förflutna som det bara går med

tillgängliga källor och metoder.

Vilka följder den så rekonstruerade bilden får är alltså inte forskarens ansvar. Konsekvenserna

av sanningen kan inte vara en parameter för att avgöra forskningens berättigande. Det är inte

för att främja nationsbygget eller ens att lyfta fram missgynnade grupper som forskning sker,

utan för att bidra till ärligt sanningssökande. Vilket inte betyder att man från början saknar

egna värderingar. När till Deidre McCloskey, som jag hänvisade till i inledningen, har en

politisk och ideologisk grund för vilka frågor hon väljer att ägna sig åt är det inte

diskvalificerande. Dock så ställer det krav på att granska de egna resultaten.

I sin forskning har forskaren alldeles tydligt ett ansvar att så noga som möjligt anpassa

metoder och avgränsningar så att resultaten blir allmängiltiga eller allmänt intressanta.

Man kan också hävda att när resultaten väl finns så ska de presenteras så intresseväckande och

begripligt att inte enbart specialister förstår vad man kommit fram till. Det finns ett

pedagogiskt ansvar hos historiker, skulle jag vilja säga.

Om forskningen och spridandet av forskningens resultat sedan får positiva effekter för

samhället är det förstås bara bra. Kunskap om det förflutna kan definitivt leda till många goda

saker. Allt från att lära att saker och idéer kan se på skilda sätt till att lyfta fram områden och

grupper som tidigare inte fått utrymme i historieskrivningen. Men det är inte därför det

forskas.

Om min blygsamma insats kan bidra en liten gnutta till kunskapssökandet är det förstås ännu

bättre. Och kan kunskapsutvecklingen bidra även i dagens kulturella och politiska debatt:

desto bättre. Det är emellertid då en bieffekt och inte en huvudsak.

9

1.4 Tidigare forskning

I Den kultiverade människan av Jonas Frykman och Orvar Löfgren från 197922 skildras hur

svensken under 1800-talet förvandlades till en disciplinerad, hårt arbetande,

renlighetsfanatisk, välkammad och ordningsam naturälskare. Utvecklingen tog sin början

inom den inte så numerärt omfattande medelklassen, borgerligheten, men spreds senare.

Sverige förändrades från en kultur som var helt annorlunda och möjligen la vikt vid en inre

ordning och gudsfruktan.

De säger uttryckligen att det är en borgerlig kultur som skapas, disciplineringen har sin

drivkraft i inflyttningen till städerna och den framväxande borgerligheten. Utvecklingen

skapade en åtskillnad mellan besuttna och underställda, mellan välbärgade och fattig. ”Nu blir

närheten mer problematisk, speciellt för den nya borgarklassen och landsbygdens nya

överklass, de besuttna bönderna. Samtidigt skapar den ökade geografiska rörligheten nya

behov av enkla och tydliga koder som markerar identitet och klassgränser.”23 Det är, enligt

författarna i denna miljö som nya attityder till familjen och hemmet växer fram. Kärleken och

förälskelsen ”upptäcks”, tvåsamheten blir norm. Och man börjar bokstavligen bygga ett hem

som skulle vara arena för det privata livet:

Det är i 1800-talets borgerliga kultur som triangeldramat mamma-pappa-barn tar form: det är här som relationerna inom den lilla kärnfamiljen får nytt innehåll och en starkare markering i det sociala nätverket.24

Källorna och metoden för deras rekonstruktion av den borgerliga kulturen är memoarer och

minnesanteckningar, etikettböcker och uppfostringsmanualer, vilka sedan ställs mot

traditionsuppteckningar från det äldre bondesamhället.25

En liknande översikt över det borgerliga samhällets utveckling under 1800-talet ger Peter

Gays Schnitzler’s Century – The Making of Middle-Class Culture 1815-191426. I anknytning

till den österrikiske författaren Arthur Schnitzler, som främst får ordet genom sina dagböcker,

försöker han ge en bred bild av inte bara Schnitzler utan ett helt 1800-tals borgerlighet och de

värderingar denna bygger på. Det viktigaste för denna uppsats är emfasen på att 1800-

22 Frykman & Löfgren 1979, s 11-18.23 Frykman & Löfgren 1979, s 74.24 Frykman & Löfgren 1979, s 87.25 Frykman & Löfgren 1979, s 17.26 Gay, Peter, Schnitzler’s Century – The Making of Middle-Class Culture 1815-1914, New York, London 2002.

10

talsborgerligheten introducerar inte bara individen utan också dennes privata sfär.27

Kränkningen när Schnitzlers far skaffar sig tillgång till den 16-årige Schnitzlers dagbok med

hans erotiska eskapader blir ett definierande ögonblick.28 Den privata sfären är både andlig

och rumslig: Integritet och individualiserade uppfattningar, men också tillgången till ett eget

rum eller åtminstone ett låsbart skrivbord.

Eva Helen Ulvros behandlar 1800-talets borgerlighet i sin avhandling Fruar och mamseller –

Kvinnor inom sydsvensk borgerlighet 1790-1870. Utifrån bevarade brev och dagböcker

skildrar hon det borgerliga livet i tre sydsvenska städer: Lund, Karlshamn och Kristianstad –

vid denna tid små med våra dagars mått men då relativt ansenliga och betydelsefulla. Det som

skildras är kvinnor i en kulturell borgerlighet: högläsning ur böcker har en stor plats, ibland

framförs musik, man tillbringar också mycket tid på besök hos andra borgerliga familjer –

salongen är en umgängesform även i småstaden. Men också kvinnor delaktiga i såväl

hemmets arbetsuppgifter som i männens. 29

Separationen i funktion mellan kvinnor och män fick inte samma genomslag i Sverige,

åtminstone inte under större delen av 1800-talet, som i till exempel England. Och kanske

därmed motverkades av nya riktningar i samhällsförändringen, Ulvros skriver: ”Samtidigt

som denna process pågick, fick kvinnor tillträde till allt fler av de tidigare manliga

domänerna; fler yrkesområden öppnades för dem och under seklets andra hälft expanderade

flickskoleväsendet kraftigt.”30 Efter 1860 kunde fler och fler kvinnor delta i samhällslivet

utanför hemmet.

En tidigare tidsålder skildras av Barbro Bergner i hennes uppsats Dygden som levnadskonst.

Kvinnliga dygdeideal under stormaktstiden. Hon har gått igenom hundra tryckta

likpredikningar över kvinnor i stormaktstidens Sverige, huvudsakligen från högre

samhällskretsar. De beskriver kvinnornas personliga egenskaper och öden – men kanske

främst i relation till de ideal som finns. 31 Dessa tillhör en annan tid än min studie och skiljer

sig från tidningsrunor genom att vara spridda i ett uppfostrande syfte.

27 Gay 2002, s 253-265.28 Gay 2002, s xxvii-xxix.29 Ulvros 1996, s 328-333.30 Ulvros 1996, s 334.31 Bergner, Barbro, ”Dygden som levnadskonst. Kvinnliga dygdeideal under stormaktstiden”: Jämmerdal och fröjdesal. Kvinnor i stormaktstidens Sverige, Lund 1997.

11

Att inte heller den engelska verkligheten entydig följer schemat av 1800-talet som en

genusseparation av framgår av tidigare nämnda John Tosh: A Man’s place - Masculinity and

the Middle-Class Home in Victorias England. Även om detta enligt honom är huvudlinjen:

Tosh studie handlar om England efter industrialiseringen och snabb befolkningstillväxt och

urbanisering. För första gången fanns en större medelklass med tämligen goda ekonomiska

villkor, de kunde hålla hus, ha tjänstefolk och bekosta barnens utbildning utan att själva

tillhöra samhällets styrande skikt, dess maktelit. Deras inkomster byggde ofta på lönearbete

och krävde att familjeförsörjaren avlägsnade sig ifrån hemmet – arbetsplatsen separerades

från detta. Hemmet var inte längre en ekonomisk enhet och en arbetsgemenskap. Han visar

emellertid att separationen mellan mannens offentlighet och det kvinnliga hemmet kanske inte

ger hela sanningen, I själva verket var hemmet essentiellt även för mannen, konstaterar Tosh.

Och i den viktorianska borgerliga normen spelade hemmet och familjen en roll som den aldrig

tidigare uppnått, och förmodligen inte heller senare.32

En svensk som har skrivit om mansrollen under 1800-talet är David Tjeder i sin The Power of

Character – Middle-Class Masculinities 1800-1900.33 Hos honom framträder vid sekelskiftet

1800 en syn på mannen som ständigt utsatt för hotet att ge efter för sina begär och sämre

böjelser. Inte mist gäller det sexuella frestelser som lockar och drar i mannen, men spel och en

naturlig fallenhet för lättja. Det enda sättet att komma undan är att stålsätta sig, att odla sin

karaktärsstyrka – the Power of Character. Svagheten var däremot inte kvinnlig, utan en sämre

form av manlighet. ”An adult man of character, in full control over his passions, scred the

highest points of masculinity; a young man who had chosen the path of vice and was wasting

his life with vices scored low.”34 Och den gifte mannen var lika självfallet ett ideal.

Mot slutet av 1800-talet träder, enligt Tjeder, ett nytt mansideal in: the self-made man, som

skapar sin framtid och sin förmögenhet, något som nu blir mer acceptabelt socialt än tidigare.

”Self-made men were not hailed as breadwinners and successful family men. They were

hailed as exemplars of masculinity compered to men that had not succeded: idlers, drinkers

32 Tosh 1999, s 13-27.33 Tjeder, David, The Power of Character – Middle-Class Masculinities 1800-1900, Stockholm 2003.34 Tjeder 2003, s 63.

12

and gamblers.”35 Tjeder menar att kvinnan hade lite roll i mansbilden, de var varken motbild

eller egentligen föremål för den manliga omsorgen.

Christina Florin & Ulla Johansson studerar i ”Där de härliga lagrarna gro…” Kultur, klass

och kön i det svenska läroverket 1850-191436 läroverkens roll. Läroverken skapar disciplin,

ordning och gemensamma ideal, de fostrar, men ger också utbildning och avslutas med en

examen där den vita mössan blir ett fysiskt uttryck för det symboliska kapital den

genomgångna utbildningen gett dem. ”Utbildningens symbolvärde delade man med andra

läroverkselever, och den betydelse utbildning spelade gjorde, att man kände sig som tillhörig

en speciellt utvald grupp.”37 Studentexamen blir en betydelsefull i skapandet av

borgerligheten, och ett sätt att vinna inträde i denna – inte minst när kvinnor till slut fick

komma in i läroverken.

En viktig slutsats är att kunskaper och läroverksutbildning uppfattades som något mycket

viktigt. Dels för den instrumentella nyttan av det man lärde sig, dels uppenbarligen för att det

fanns en positiv värdering av studier i allmänhet. Läroverket var ju en plats för socialisering

in i de borgerliga normerna.

Vad betydde sällskapsordnar som frimurarna och klubbar för borgerligheten? Den frågan

behandlar Anders Simonsens i sin Bland hederligt folk – Organiserat sällskapsliv och

borgerlig formering i Göteborg 1755-1820. Han studerar relationen till offentligheten och

anknyter till Habermas, men för också ett resonemang efter Bourdieu. Studien behandlar

sällskapens roll i formeringen av borgerligheten i Göteborg, bland annat som grund för

avancemang till politiska uppdrag. Det är tydligt att medlemskapen kunde skapa ett

symboliskt kapital att omsätta i andra delar av samhällslivet. Han diskuterar hur offentliga

ordnarna var, de var ju oftast slutna eller till och med hemliga. Men åtminstone i Göteborg

tvekade de inte att ofta träda fram med till exempel processioner i ordensdräkter. Simonsen

ansluter detta till vad Jürgen Habermas kallat representativ offentlighet. ”Att visa upp sig i

offentliga sammanhang hörde till ordnarnas verksamheter.”38

35 Tjeder 2003, s 231.36 Florin, Christina & Johansson, Ulla, ”Där de härliga lagrarna gro…” Kultur, klass och kön i det svenska läroverket 1850-1914, Kristianstad 1993.37 Florin & Johansson 1993, s 57.38 Simonsen, Anders, Bland hederligt folk – Organiserat sällskapsliv och borgerlig formering i Göteborg 1755-1820, Göteborg 2001 2001, citatet s168f.

13

1.5 Teoretisk ram

Uppsatsen ska alltså skildra normer och värderingar om vad som är berömvärt och gott i livet

enligt offentligheten. Det är också de normer som kan antas utgöra dispositioner som ger

framgång i det nya mer liberala samhället. Och där konkurrensen är öppen för var och en.

Därför är det lämpligaste att utgå från ett aktörsperspektiv när det gäller bärarna av normerna.

Det är alltså individerna och deras ideal och uppfattning och hur dessa tar sig uttryck i

handlingar som är studieobjektet – eller åtminstone hur dessa handlingar beskrivs.

Denna egentligen metodologiska individualism är kanske inte självklar eftersom jag avser att

studera dels det normsystem som jag kallar borgerliga värderingar i det sena 1800-talets

Malmö, dels de genusroller som individerna intar. Det kan förvisso verka som om individerna

inte är helt fria aktörer eller åtminstone starkt påverkade av sin grupp- och genusidentitet,

eller att åtminstone beskrivningen av dem och de mått de mäts med beror på grupp och genus.

Jag är ändå ute efter att studera ett skede när stora förändringar sker, vissa normer och roller

förändras, andra är stabila. Det behövs en teori som klarar detta, som såväl kan förklara denna

förändring och brist på förändring som hur normer reproduceras i nya generationer.39 Till

exempel Bergners studie av likpredikningar behöver bara bekymra sig om det sistnämnda

eftersom samhällsmoralen i sammanhanget kan ses som stabilt.

Här väljer jag att diskutera utifrån Pierre Bourdieus fältteori. Det gör också flera av de

historiker jag refererat till under tidigare forskning. Christina Florin och Ulla Johansson

använder den definitivt, även om de också arbetar med ett genusperspektiv. Även Anders

Simonsen anknyter till Bourdieu i sin studie. Florin och Johansson använder det på samma

område som Bourdieu först, nämligen utbildningen. Simonsen studerar en typ av kapital som

sällskapsmedlemmarna tillägnar sig genom medlemskapet.40

Ingen av dem berör hur individernas hela person, deras habitus, byggs upp av framgång och

skilda typer av kapital på ett antal fält.

39 Se till exempel Dahlgren, Stellan & Florén, Anders, Fråga det förflutna – En introduktion till modern historieforskning, Lund 1996, s 144-146.40 Florin & Johansson 1993, s 68-70, 212; Simonsen 2001, s 20-22.

14

1.5.1 Bourdieus fältteori

Pierre Bourdieu skapade sin begreppsapparat för att förstå ett modernt samhälle och analysera

bland annat utbildningssystemet.41 Men hans teori passar som analysinstrument även på andra

förhållanden och tider.

Bourdieu ser individen som aktör, som handlade på olika fält. Det kan vara i affärslivet, i

politiken, på äktenskapsmarknaden, På dessa fält där det råder konkurrens, vilket är ett

nödvändigt krav för definitionen. Finns inte konkurrens, är det inte heller något fält. På ett fält

finns ett antal positioner för de inblandade aktörerna och de institutioner dessa ingår i. Ett

utvecklat samhälle består av många såda fält, som givetvis samspelar.

Konkurrensen på fältet försöker aktören bemästra med hjälp av olika former av kapital som

denne skaffat sig: de ursprungliga hos Bourdieu är ekonomiskt, socialt, kulturellt och

symboliskt kapital, men det kan också finnas andra – i ett medeltida samhälle menar till

exempel Olle Ferm i sin uppsats om en medeltida rådsherre, Bengt Jönsson [Oxenstierna] att

ett militärt kapital är viktigt.42 Dessa former av kapital används av aktörerna för att vinna

fördelar jämfört med konkurrenterna, som i sin tur brukar de mått av olika sorters kapital som

de har skaffat sig.

Det ekonomiska kapitalet är det vanliga, men kan kanske också lättast växlas in till de övriga

typerna av kapital. Det sociala handlar om kontakter och nätverk, det kulturella innefattar

kunskap, utbildning, förmåga att tala för sin sak, medan det symboliska är den status i form av

prestige, hedersbetygelser och så vidare som man skaffat sig. Tillsammans utgör de den

arsenal som används för att behärska ett fält.

Det system av dispositioner och förhållningssätt som en individ tillägnat sig kallar Bourdieu

habitus.43 Detta är de sätt som individen ser på och förhåller sig till samhället och världen i

övrigt. Det är resultatet av utbildning, skolning och socialisering under uppväxttiden – men

också av medvetna val och tillägnandet av en attityd eller världsbild. Även kollektiv kan ha

ett habitus.

41 Ferm, Olle: Bengt Jönsson (Oxenstierna) Riddare, lagman, riksföreståndare och boksamlare, Bengt Jönsson (Oxenstierna) och hans värld, Stockholm 2004, s 16.42 Ferm 2004, s 17.43 Broady, Donald; Sociologi och epistemologi Om Pierre Bourdieus författarskap och den historiska epsitemologin, Stockholm 1991, s 225-265.

15

För ett alternativt sätt att se på sociala kapitalbegrepp kan man se Annika Sandéns

resonemang i hennes uppsats Kyrkan, kvinnorna och hierarkiernas dynamik44. Hon talar om

sammanbindande, överbryggande och länkande socialt kapital där man fokuserar på

gemensamt utnyttjande av knappa resurser och en förskjutning från exkluderande till

inkluderande i förhållande till kärngruppen.45

1.5.2 Den maskulina rollen

Denna uppsats rör sig i ett samhälle där mycket förändras i samhällsstruktur och ideal. Även

vad som är maskulint och feminint skiftar till innehåll och förväntade roller för könen. Men

ändå förblev vissa förhållanden tydligt desamma: Kvinnor ansågs även efter att hustavlans

värld började störas av andra influenser som naturligt underordnad mannen och kanske med

andra uppgifter. Eva Helen Ulvros har som vi sett ifrågasatt om en funktionsuppdelning

mellan genussfärerna verkligen helt slog igenom i ideal och praxis i Sverige under 1800-talet.

Flera har observerat hur den historiska forskningen på många områden kullkastat uppfattningen om de skilda sfärerna för män och kvinnor. Ofta är gränserna mellan kategorierna oklara och svåra att urskilja. Många gånger har man inte observerat kvinnors aktivitet och dess betydelse inom det husliga fältet, och inte heller hur även den privata sfären kunnat konstruera manlighet lika väl som kvinnlighet, såsom känslosamhet och delaktighet i barnuppfostran, avslöjar också den komplexitet som fanns mäns och kvinnors roller.46

Denna observation påminner, som vi sett, om den John Tosh kommer fram till, även om han

framhäver funktionsseparationen som just ett ideal och i någon mån ett faktum. Han säger

uttryckligen att förhållandet är mer komplext än enkelt och skriver:

”The Victorian ideal om domesticity was in all respects the creation of men as much as

women. ’Woman’s sphere’ was a conveniant shorthand, not a call to exclusivity.”47

Å andra sidan skriver Inger Hammar i Den problematiska offentligheten att det hela 1800-

talet fanns ett starkt motstånd mot att koppla kvinnor till det offentliga, även om hon visar hur

man genom en strategi av att utveckla kvinnas roll i hushållssfären till bland annat offentlig

filantropisk hjälpverksamhet kringgår detta. Men, som hon skriver: ”Medan den offentlige

44 Sandén, Annika, ”Kyrkan kvinnorna och hierarkiernas dynamik”: Historisk Tidskrift 2006:4, s 645-659.45 Sandén 2006, s 654.46 Ulvros 1996, s 335.47 Tosh 1999, s 50.

16

mannen under 1800-talet var en i staten aktad man, framstod den offentliga kvinnan som

liktydigt med en prostituerad.”48

Det finns alltså skäl att inte från början utgå från en bestämd uppfattning utan låta källorna

fälla avgörandet om den specifika situationen

1.6 Metod och källor

Området för borgerlighetens symboliska kapital – eller för den delen det som ”ger hög status”

är stort. Man kan förutom den nämnda vita mössan, tänka sig att hög inkomst inte bara ökar

det ekonomiska kapitalet utan även ger anseende, konsumtion framförallt av lyxartiklar eller

gästfria fester kan också tänkas, och precis som i dag kläder, resor prylar, lyxkonsumtion,

eller välgörenhet, eller medlemskap i organisationer och sällskap – handelskammare,

köpmannaförening, frimurarloge, sällskapsordnar som Knutsgillet. Eller politisk framgång.

För att gör kandidatuppsatsen hanterbar använder jag ett lätt tillgängligt och hanterbart

källmaterial: Dödsrunor i tidningar från perioden. Jag tänker göra nedslag två årgångar av en

Malmötidning och gå igenom de runor som publiceras. Jag avgränsar studien till 1880 och

1890. Och jag väljer Sydsvenska Dagbladet Snällposten, tidningen utkommer båda dessa år.

Tidningen Arbetet för 1890 har genomgåtts men valts bort, främst för att det nästan helt

saknas inte bara utvecklade dödsrunor utan även dödsfallsnotiser och annonser över avlidna.

Dödsrunor definierar jag som en dödsfallsnotis/artikel, som inte enbart rapporterar namn,

hemort och titel på en avliden utan även berättar om hans prestationer och hedersbetygelser,

för- och nackdelar. Detta utesluter då kortfattade notiser och dödsannonser.

En sådan dödsruna är förstås åtskilligt vinklad, den följer ofta en genre eller mall, den

tenderar att i första hand behandla framgångsrika personer. Inget av detta är en brist när det

kommer till mitt syfte med studien: Urvalet gör att personerna i de flesta fall kan antas vara de

med hög status, och även om vartenda ord i en dödsruna är falskt och osant, och skribenten

kanske inte ens har all kunskap, så säger ändå de positiva värdeorden något om vad som

uppfattas som berömligt eller ger hög status, vare sig det rör tankar, ord eller gärningar,

personliga egenskaper och karaktärsdrag, prestationer och utmärkelser.

Metoden blir en kvalitativ läsning, men med kvantitativa inslag över vilka begrepp och

områden som framhålls. Det handlar om att läsa de studerade dödsrunorna och i dem

48 Hammar 1996, s 271.

17

identifiera de berömvärda, eller klandervärda, egenskaper och handlingar som tillskrivs de

avlidna. Genom att klassificera dessa får man en numerär och proportionell överblick av vilka

normer och områden som framhävs. Därmed ges studien en kvantitativ förankring samtidigt

som den kvalitativa analysen formulerar normerna.49

Den empiriska studien har som nämnts avgränsats till redaktionella dödsrunor i Sydsvenska

Dagbladet Snällposten SDS från två år i slutet av 1800-talet, 1880 och 1890. Jag kommer i

texten även att använda beteckningarna SDS, Sydsvenskan och tidningen.

SDS bildades 1872 genom en sammanslagning av två tidningar: den 1848 av Bernard

Cronholm grundade Snäll-Posten och Sydsvenskan, som startades 1870 på initiativ av

lundahistorikerna C.T. Odhner och Martin Weibull. Redaktör och VD var Carl Herslow.50

Tidningen kommer 1880 ut varje vardag, och har 1890 utökat utgivningen till en

morgonupplaga och en kvällsupplaga. Antalet utgåvor 1890 är alltså dubbelt så stort. Jag har

gått igenom tidningarna från början av januari 1880 till början av december samma år, samt

från februari 1890 till november samma år, tidsavgränsningen ges av mikrofilmsrullarna och

inte exakta kalenderår. Jag har tagit med de dödsfallsrelaterade personnotiser som förutom att

notera dödsfallet också har en kommenterande text över den döde och hans – för det är mest

herrar – livsgärning. Detta kallar jag dödsrunor. En kvantitativ översikt finns bilagt

uppsatsen.51

Antalet var 49 stycken 1880 och 41 stycken 1890.52 Det är således en exklusiv skara av de

avlidna som porträtteras på detta sätt, relativ få kan man tycka, det är ändå en tidning som i

övrigt rapporterar om små och stora händelser i staden, till exempel dagligen vilka som anlänt

och tagit in på de finare hotellen.

För 1890 har jag också gått igenom den socialdemokratiska tidningen Arbetet, startad 1887 av

Axel Danielsson53, för perioden januari till juni. Under denna tid fanns summa en dödsruna,

och det över en politisk aktivist, vilket möjligen hade varit intressant som motbild.

49 Dahlgren & Florén, 1996, s192-194 och 209-21250 Ne.se: Artikeln ”Sydsvenska Dagbladet Snällposten”, http://www.ne.se/lang/sydsvenska-dagbladet-snällposten.51 Bilaga, tabell 1-3.52 Bilaga, tabell 1.53 Ne.se: Artikeln ”Arbetet”, http://www.ne.se/lang/arbetet.

18

I SDS var dödsrunorna i likhet med de flesta artiklar helt osignerade.54 Av allt att döma var

runorna en redaktionell text författad av tidningens redaktion eller i några fall tagen från andra

tidningar. Det finns inte någon särskild sida eller placering för dödsrunor, notiser om avlidna

eller för den delen dödsannonser. Inte heller är de dagligen återkommande, frekvensen är inte

jämn och möjligen handlar det om att dödsrunor fick stryka på foten om andra artiklar

bedömdes ha högre läsvärde. Runorna varierar i längd, från den längsta vid sittande

landshövdingens hastiga frånfälle till några korta karaktärsdrag. Bortsett från alla de notiser

som bara ger namn och yrke.

Skillnaden mellan de två årgångarna är inte stora i uppbyggnad, men det finns en utveckling

både avseende vilka som ges utvecklade runor och vad som anförs som berömligt. En

kvantitativ analys vore alltför våghalsig på detta material, och de kvalitativa slutsatserna

hämtas från det totala materialet från bägge åren.

Sydsvenskan saknar dessa år paginering, eller har den förstörts av mikrofilmningen. Det är

emellertid inte tjocka tidningar.

2 Undersökning och analys

2.1 Vilka skildrades i tidningen?

Den 22 maj 1880 står en av de längre dödsrunorna i hela materialet från Sydsvenskan, och det

handlar också om en betydelsefull och framstående Malmöbo som vid 59 års ålder avlider helt

plötsligt, landshövdingen i Malmöhus län Axel Gustaf Adlercreutz. Skribenten inleder med

sin bestörtning:

Ett telegram som ingick i går kl. 3 på morgonen, blott några ögonblick innan tidningen skulle läggas under pressen, bragte oss det lika oväntade som smärtsamma sorgebudet att detta läns avhållne och högt aktade höfding, vilken ännu i lördags vid fullkomligt ostörd helsa deltog i högtidligheten vid riksdagens afslutning i Stockholm derstädes plötsligen aflidit under natten till gårdagen.55

Därefter utvecklas landshövdingens liv, gärning och framträdande egenskaper. I en särskild

notis56 i tidningen meddelas att allmän sorgflaggning påbjuds från fartygen i hamnen och från

offentliga byggnader.

54 När andra artiklar inte var osignerade var de undertecknade inte med namn utan med signatur.55 SDS 22/5 1880.56 SDS 22/5 1880.

19

Även när det inte handlar om landshövdingen, så är inte dödsrunorna givna vem som helst.

Det var en utvald skara som fick dödsruna.57 I tidningen kan man i juni 1880 läsa en tabell

över antalet avlidna i Malmö under maj månad samma år.58 De var summa 58, varav 32 över

15 års ålder. Lungsot var den vanligaste dödsorsaken bland de vuxna med nio avlidna, inte

mindre än fyra självmord noteras – var åttonde dödsfall för vuxna. Samma månad införs tre

dödsrunor med omdömen, varav en alltså landshövdingens, som bör vara den ende avlidne i

akut lunginflammation; och en över en avliden som inte bor i Malmö. Mindre än var tionde

omnämns, även om de flesta självmord i stället tycks få en nyhetsnotis.

2.1.1 Adel, präst, ämbetsman

Ser man till de yrken och sysselsättningar som listas får man en bild av vilka som sågs som

tunga och intressanta i sig. Eller i kombination, titlarna är fler än personerna. Det beror delvis

på att adelstitlar nästan enbart förekommer i kombination med ett yrke, på samma sätt har

riksdagsmännen förstås en civil sysselsättning.

Jag har delat upp titlar och yrken i åtta grupper:

ÄmbetsmänOfficer, militärAdelPräst och kyrklig förvaltningHandlare, fabrikörer, sjökaptenerMusiker, skådespelare, författare, konstnärerAkademiska yrken som professor, lärare, läkare, apotekare, publicisterGodsägare, jordbrukare

För 1880 kan man konstatera att Adel, militärer, ämbetsmän och präster dominerar. Men den

mer kommersiella borgerligheten tillsammans med akademiska yrken är den enskilt största

gruppen. Jordbrukare och godsägare är kanske mindre intressanta i staden Malmö. Men den

gamla fyrståndsrepresentationen verkar ännu vara levande när det gäller vilka som anses

värda att uppmärksamma. Andelen konstnärliga yrken är hög, vilket kan ha att göra med att

det offentliga personer – men som vi ska se kan det ha att göra med att sådana talanger anses

värdefulla.

57 Bilaga tabell 2.58 SDS 25/6 1880.

20

1890 ser det lite annorlunda ut. Militära titlar och de konstnärliga yrkena håller ställningarna.

Adel, präster minskar – liksom också andelen handlare, köpmän och fabrikörer. På

uppåtgående är akademiker och ämbetsmän. De akademiska fria yrkena ökar med lärare,

läkare och apotekare, men varken 1880 eller 1890 finns någon jurist som inte är i offentlig

tjänst. Det går knappast att dra slutsatser över om samhället eller Sydsvenskans målgrupp har

ändrats – eller bara vilka som råkar dö ett visst år. Men nog ligger det ett illustrativt värde att

de två stånd som försvann fullständigt efter representationsreformen – adel och präster –

minskar något.

2.1.2 Kvinnorna

Andelen kvinnor är mycket liten. Tre varje år, vilket är ungefär 7 procent, var 14:e. En

frekvens som väl stämmer med hypotesen att 1800-talet innebar en stärkt separation av mans-

och kvinnorollen. Där männen förknippas med det offentliga, kvinnorna med hemmet och det

privata. Frågan är i vilken omfattning just dessa runor också skulle vittna om att sådana

värderingar är gällande.

Vilka de kvinnor var som faktiskt kom med förtjänar därför uppmärksamhet. Första kvinna

1880 var i Sydsvenskan en före detta skådespelare Anna Carolina Lundqvist, som efter

karriären drev en småbarnsskola59, sedan följde friherrinnan Betty Posse, som förutom att hon

tillhörde adeln gav ut religiösa dikter60, samt Clara Sandströmer, änka efter ett statsråd; om

henne meddelas dessutom: ”I sin ungdom allmänt känd för sin skönhet, var hon en af dem

bland Lunds damer, som skalden Assar Lindblad gjorde till föremål för sina bekanta

epigram”61. Detta är den enda gång skönhet finns med bland de omnämnda egenskaperna.

1890 finns också en skådespelare, Betty Borschenius62, och Hedda Hammarskjöld, som

uppmärksammas för att ha varit i Amerika ett antal år och där förlorat sin man medan sonen

under amerikanska inbördeskriget avancerade till överste63, och slutligen Maria Sparre, som

var änka och fick en ståtlig begravning64.

59 SDS 10/6 1880.60 SDS 28/7 1880.61 SDS 23/8 1880.62 SDS 13/9 1890, morgon.63 SDS 27/2 1890, afton.64 SDS 28/7 1890, afton.

21

För kvinnorna gäller tydligen att de antingen sökt offentlighet på scenen eller som författare,

eller att omständigheter anses nyhetsmässiga. Vilket egentligen inte är mycket annorlunda än

de kriterier som gäller män. Ser man bara till de konstnärliga yrkena så är två av 13 kvinnor

för de båda granskade årgångarna. Att de som skildras oproblematiskt vara offentligt

verksamma tycks tala för att det var möjligt att överskrida offentlighetsgränsen för kvinnor,

vilket Eva Helen Ulvros studie talat för, att de var så få tyder då på att kvinnor sällan var en

del av offentligheten, vilket ligger i linje med Inger Hammars bedömning. Det skulle hur som

helst med den takten ta 30-35 år för Sydsvenskan att nå upp till samma antal som de

likpredikningar över kvinnor, som Barbro Bergner hittat under stormaktstiden.

Den enda kvinnan som får en dödsruna i Arbetet – alltså den enda dödsrunan under det

granskade halvåret – får den för sin politiska övertygelses skull.

2.2 ”Känd och värderad”

Undersökningens kärna är en studie över hur avlidna karaktäriseras och vilka egenskaper de

beröms för – och i några fall kritiseras för. Kategoriseringen bygger på den valda analysen i

enlighet med Pierre Bourdieus fältteori. Tanken är alltså att individen verkar och konkurrerar

på ett antal fält, som också påverkar varandra – det kapital i olika former som samlas på dessa

fält bildar det habitus som är den (offentliga) personen. Att komma i tidningen, även i en

dödsruna, är en del av det offentliga fältet – men kan också ses som en summering av habitus.

Min tanke är att det samlade bourdieuska kapital, den styrka som uppnås på ett fält hjälper

aktören att nå framgångar även på andra fält.

De tre fält jag först antog där goda egenskaper kunde sorteras in och utgöra kapital var:

YrkeslivetDet offentliga livetFamiljen, äktenskapet

Yrkeslivet handlar då om karriär, framgång, bygga upp en firma eller en förvaltning, skaffa

sig eller förmera en förmögenhet. Det offentliga livet kan handla om politisk verksamhet,

andra förtroendeuppdrag, eller hedersbevisningar som statliga ordnar eller medlemskap i

akademier. Familjen definierar jag här som i första hand den nära familjen med partner och

barn, samt föräldrar. Det är en modern tolkning av familjen i anknytning till John Tosh studier

22

från Englands 1800-tal, även om Sverige troligen ligger några årtionden efter65 eller kanske

inte ens någon gång når samma kulmen som Tosh finner under det tidiga 1800-talet. På fälten

yrkesliv och offentlighet finns de flesta sorters av fältteorins kapital, familjen kanske kan ses

som ett stöd för verksamhet utanför hemmet – där det samlas kulturellt kapital, men kanske

också symboliskt kapital – familjen och framgång som maka/make/förälder kan vara ett

framgångstecken som konstituerar en aktör värd att ta på allvar även på andra fält. Man kan

notera vad Eva Helen Ulvros skriver om de sydsvenska borgarhemmen några decennier

tidigare: ”Det är rimligt att anta att åtskilliga affärsuppgörelser tillkommit under

sällskapsliknade former i miljöer där även kvinnor deltog, även om det slutgiltiga

bekräftandet kan ha ägt rum på annat håll.”66

För att testa Anders Simonsens teser om sällskapsordnarna som betydelsefulla la jag till dessa

som ett område, samt även ett ”moraliskt område”, där tanken att man genom donationer,

hjälp till behövande och frivilliginsatser skulle kunna visa upp sig som en man att lita på i

samspelet med andra. Även en demonstrerad religionsutövning eller tro kan föras in i detta

sammanhang som ett tydligt symboliskt kapital. Dessa två områden la jag alltså till:

Sällskapsordnar, föreningslivMoral, kristen tro och donationer

Under genomgången av dödsrunorna fann jag att en del av dessa områden – familj,

sällskapsordnar och moral! - var relativt sparsamt företrädda. Men jag uppfattar inte detta som

en vederläggning av deras betydelse, vilket jag kommer att utveckla. Däremot fanns jag fler

övergripande områden för de berömvärda egenskaperna:

Vänskap och umgängeKulturutövningPersonlig karaktär

Vänskap och umgänge skulle i egen kraft kunna fungera som ett klassiskt fält, där man kan nå

framgång och det råder viss konkurrens, det som beröms i terner av sällskapsliv kan förstås

även innefatta umgänget i sällskapsordnar, men att tidningen generaliserat. Kulturutövning är

något som skulle kunna vara en form av kapital vid konkurrens till exempel på vänskapsfältet,

och det är tydligt att det i dödsrunorna läggs så stor vikt vid olika former av kultur – musik,

skådespeleri, konst och författarskap – att det nog måste ses som en egen sorts kapital; men ett

65 Ulvros 1996, s 334.66 Ulvros 1996, s 335.

23

som kan vara användbart i konkurrensen på flera fält, givetvis i umgängeslivet, men ibland

som yrkesval, eller kanske som grund för framgång på äktenskaps-/familjefältet.

Personlig karaktär nämns mycket ofta, och kan betraktas ses som ett kapital. Jag har valt att

föra karaktärsdrag som är direkt knutna till yrkesverksamheten till det fältet, hederlighet och

ordning i affärer till exempel. Medan aktad eller begåvad tills vidare förs till personlighet och

karaktär.

I bilagan finns samtliga områden/fält och antal förekomster.67 Där finns också kategorierna

Övrigt och Negativt. Övrigt är inget fält men jag tar med det som en restkategori. Det

innefattar personer som blir omskrivna för att de till exempel är mycket gamla, eller för någon

annan speciell egenskap, som dödsorsak, eller för att de var ”ett original” som Jonas Olivier

Papke68. Eller när postmästaren i Ystad Berndt Nilsson beskrivs som en av de som längst varit

kvar av deltagarna i ”Sveriges sista krig”69. Här finns också det tidigare beskrivna

omnämnandet av en kvinna som i ungdomen vackrast i Lund. De negativa omdömena är få,

och berör ett antal fält, men jag kommer att nämna några av dem. I ett avsnitt kommer jag att

beskriva några sådana karaktärer och personer som inte helt ”passar in”.

2.2.1 ”Duglighet och ordningsinne”

Framgång i yrket eller i ämbetsmannauppdraget är ett vanligt tema i dödsrunorna. I många fall

är framgången på detta fält uppenbarligen det största eller åtminstone ett tungt vägande skäl

till att den avlidne både kommit i tidningen och fått en riktig dödsruna – inte minst gäller det

de enskilda affärsmännen. Fängelsedirektören Stackelberg tillhör inte affärsmännens krets

men kallas i studiens första dödsruna för ”känd och värderad för duglighet och

ordningssinne”70 medan juveleraren Lyxtorph knappt två veckor senare beröms för sin

verksamhet, som ”med sträfsamhet upparbetades till en af de mest betydande i sitt slag inom

hela Skandinavien”. Att Lyxtorph dessutom sades under någon tid varit guldgrävare i

Australien var en rolig detalj som kanske också bidrog till att han omskrevs.71

67 Bilaga, tabell 3.68 SDS 28/7 1880.69 SDS 30/8 1880.70 SDS 19/1 1880.71 SDS 29/1 1880.

24

I september skrivs om kyrkoherden P H Paulsson, som 52 år gammal dött av misstänkt

arsenikförgiftning från tapeterna, att det ”länge torde komma att skönjas spåren af hans

verksamhet, ej mindre som lärare än som befordrare af ordning i det svårskötta pastoratet”72.

Beskrivningarna skiljer sig inte mycket under 1890, den 17 februari berättas att före detta

översten Carl Wilhelm Ahlgren redan tidigt i tjänsten visade ”osviklig pligttrohet och mindre

vanlig militärisk duglighet” och ”hvars senare tjensteår fullt uppfyllde de förhoppningar som

han i unga år ingav”.73 Det är tydligt att vissa yrken förknippas med särskilda dygder:

Militärer är ofta plikttrogna, liksom ämbetsmän som också är ordningsamma, medan handlare

är energiska och driftiga. Grosshandlaren Fritiof Lichtenberg sägs till exempel vara ”en driftig

köpman”74.

Hyllandet av just ordning och reda kan kanske tyckas vara en rätt slentrianmässig beskrivning

– klart att ämbetsmän och militärer håller ordning, klart att köpmän sköter bokföring och

lager. Frågan är om det inte trots allt bakom orden kan ligga att en förändrad, mer borgerlig

moral gjort sitt inträde. Industrialiseringen och kapitalismens utveckling gjorde ordning och

tidspassning viktigare75, en förändring som kanske inte alla ansåg vara enbart av godo. 1880

fick varvschefen i Karlskrona John Ulrich Gustafsson Améen en dödsruna i Sydsvenskan, och

beskrevs bland annat så:

I sitt enskilda lif, liksom i utöfningen av de vigtiga tjenstebefattningar, i hvilka han de senaste åren användes, ådagalade han den största punktlighet och ordning. Måhända var denna strenga uppmärksamhet på gifna föreskrifter i tjensten och regelbunden ordning icke alla till behag (…)

Kanske var han bara en sällsynt besvärlig och oflexibel militär, men det kan också vara ett

tecken på att det normala var och framförallt hade varit betydligt slappare attityder. Och att

Améen var en av dem som trots segt motstånd verkade för en förändring.

En förändring kan ses i materialet. För köpmän, handlare och fabrikörer var förmögenhet

1880 definitivt ingen skam, utan tvärtom ett tecken på framgång. Handlanden Reding ”var vid

sin död i en ganska god ekonomisk ställning”76 och godsägaren Bernhardt avled

”efterlemnande barn och barnbarn samt en ansenlig förmögenhet”77; en femtedel av

72 SDS 10/9 1880.73 SDS 17/2 1890, morgon.74 SDS 18/8 1890, afton.75 Se t ex Frykman & Löfgren 1979, främst s 34-37 men även fler sidor.76 SDS 10/11 1880.77 SDS 28/7 1880.

25

dödsrunorna innehöll sådana uppgifter. 1890 lyser dessa omnämnanden med sin frånvaro,

vilket kan bero på en ändrad uppfattning om vad som bör framhävas, socialt är det ju ingen

större skillnad mellan åren. Att framgångsrik företagsamhet skulle vara mindre socialt positivt

är svårt att tro. Möjligen kan det kopplas samman med att man för 1890 jämfört med 1880

kan se dels färre dödsrunor som berör den kommersiella borgerligheten, dels att i allmänhet

omdömen som rör yrkeslivet sjunker något. Som vi har sett var David Tjeders uppfattning att

ekonomiskt kapital växte i betydelse under 1800-talet.78

Men yrkeslivets betydelse var båda de studerade åren stor, det är ju också en del av livet där

aktörerna kommer i kontakt med andra, ofta ytligt. Och som därför berättigar till nyhetsvärdet

av frånfället och därmed dödsrunan. Kanske helt enkelt också en sida som journalisterna

kände väl till.

2.2.2 ”Ett oförskräckt mod i den politiska striden”

På samma sätt är offentliga politiska uppdrag och offentliga ärebetygelser något som lyfts

fram. De är kända i lokalsamhället och därmed viktiga att skildra. Sydsvenskan är som de

flesta svenska tidningar startad för att bland annat driva en politisk linje, och innehåller

dagligen mycket material om rikspolitiken. Riksdagsvalen 1890 ges stort utrymme.

Uppdrag som riksdagsman, landstingsman och stadsfullmäktige, liksom andra kommunala

uppdrag är vanliga i dödsrunorna. För kronouppbördsmannen Sjö i Landskrona framhävs att

han ”var från 1868 till 1888 ledamot af fattigvårdsstyrelsen och dess vice ordförande och

kassaförvaltare under 17 år”79. Det uppdraget sågs uppenbarligen som viktigt, kanske för att

det dessutom gav en bild av honom och hans personlighet. Även välgörenhet med stadens

pengar och inte endast egna verkar berömvärt. Kanske såg man till och med den offentliga

verksamheten som mer passande att framhäva i tidningstexten än den privata välgörenheten.

Ordnar listas noggrant, men inte mer än så, och nästan alltid utan någon antydan om varför

den döde fått utmärkelserna – kanske för att motivering inte ges tydligt, kanske för att

ordnarna gav som en blandning av förtjänsttecken och automatiskt efter viss tjänstetid eller i

samband med statlig karriär. Men det är en diskrepans mellan att ordnarna alltid listas

minutiöst medan det är tystare om skälen till utdelandet. Man kunde förmoda att

78 Tjeder 2003, s 230-232.79 SDS 25/2 1890, afton.

26

förtjänstordnar skulle vara ett sätt att understryka och ge belöning för den gällande moralen

och därmed bidrog till att upprätthålla denna. Och dessutom ge en förklaring till hur den

reproducerades och utvecklades. Detta måste möjligen framdeles studeras med hjälp av andra

källor – kanske memoarer och skönlitterära källor. Det är lätt att tänka sig att ordensväsendet

satte ramar för uppförandet, till exempel vilka affärsmetoder man tar till – en skandal eller ett

skadat rykte om hederlighet kunde stoppa den orden man ser fram emot.

Intressant är hur dödsrunorna skrivs om tydliga riksdagspolitiker. Det är inte enbart deras

faktiska åtgärder som återges eller de poster de uppnår som listas, utan även i flera fall deras

karaktär och sätt att agera – och inte alltid enbart positiva sidor, även om de ofta vänds till det

positiva.

Den långa dödsruna landshövdingen och rikspolitikern Adlercreutz fick har redan nämnts.

Denne, som tydligen ligger tidningens politiska linje nära, förklaras ha haft ”en manlig

öppenhet och ett oförskräckt mod i den politiska striden”, men som justitiestatsminister och

regeringschef ”i mycket bildade en motsats till den milda varsamhet som utmärkte

företrädaren, och som icke heller egde dennes välgrundade anspråk på vördsam undfallenhet

från det nu så stridslystna och färdigrustade landtmannapartiets sida”.80 81

Än mer ambivalent skildras rådmannen i Malmö August Robert Falkman.82 Denne hade som

riksdagsman varit en av få i borgarståndet som gick emot representationsreformen 1865 och

heller inte ansåg sig ha fått fel om utvecklingen därefter. Han beskrivs på samma ställe med

en mustighet som kanske inte är den vanliga – ”en utpräglad personlighet, en kraftig, originel

natur” - och sammanfattningsvis efter en uppräkning av allt han åstadkom:

Sällsynt oegennyttig, ville han aldrig hafva någon ersättning för de många tjenster han gjorde. Men makt älskade han mera; herska ville han inom de kretsar der han rörde sig; sjelf en väldig oppositionsman, tyckte han för egen räkning icke alls om opposition, och demokratiskt anlagd var han så till vida, att han just icke älskade de ’högmögende’ utan vidare mer sympatiserade med och intresserade sig för de många och de små, men ingalunda så, att han ville att dessa skulle ha för mycket att säga. Den moderna tidens ’liberala påfund’ var han mäkta gramse; mot den fria riksdagsordningen stod han, som ofvan sagts, såsom en häftig motståndare och de nya kommunallagarna var han likaledes föga blid: stadsfullmäktigeinstitutionen, ’herrar stadsallsmäktige’, som genom dessa lagar fått att syssla med en del saker, hvilka gamla tidens magistrat efter

80 SDS 22/5 1880.81 Företrädaren är alltså Louis De Geer, den förste regeringschefen efter representationsreformen, han skulle senare åter bli statsminister.82 SDS 30/6 1890, morgon.

27

hans mening mycket bättre besörjde, utgjorde ett af älsklingsföremålen för hans bistra kritik, för hvilken han med förkärlek valde svenska språkets saftigaste ordförråd. Hörde man på honom när han var i farten med dessa utgjutelser, skulle man trott honom vara en fasligt ond och förskräcklig herre.I botten var han deremot i sjelfva verket en mycket välvillig och gladlynt man.83

Här är det då frågan om en person som antar en position som befinner sig längre från

tidningens linje politiskt än Adlercreutz, som i och för sig också gick emot

representationsreformen men som sedan satt i Louis De Geers regering och efterträdde honom

som statsminister.84

2.2.3 Vad det inte skrivs så mycket om

Tre områden jag förväntat mig skulle ta stor plats, men som inte gör det är alltså familjelivet,

sällskapsordnar och moral, kristen tro och välgörenhet.

Familjen är förhållandevis osynlig i materialet. Efterlevande partner och barn nämns, men

ofta inte med tilltalsnamn: ”...efterlemnar enka och två söner”85 sägs det till exempel om

jägmästare Lennman. Den tidigare nämnde köpmannen Lichtenbergs broder nämns däremot:

”…sörjes närmast av hustru, två döttrar och en broder, bibliotekarien Albert Lichtenberg”86.

Om det är en genusfråga eller om bibliotekarien är känd i sig är oklart, kanske en kombination

är troligast. Att inte alla kvinnor alltid är namnlösa märks när postmästare Berndt Nilsson i

Ystad får sina äktenskap utredda i stor detalj – även om sista dottern förblir anonym:

Överstelöjtnant Nilsson var två gånger gift, första gången 1821 med sin kusin Fredrik Charlotta af Klinteberg, dotter af landshöfdingen, friherre af Klinteberg, samt efter hennes död andra gången med Eveline Rosenberg, samt efterlemnar enka och två barn av sista giftet, nemligen sonen Elis kapten vid södra skånska infanteri regementet, och en dotter.87

Men inte heller beskrivs i allmänhet hur de bortgångna var i familjen, som makar eller

föräldrar. Bara ett par omnämnanden 1880 och fyra 1890. Greven Henning Adolf Taube är ett

av undantagen, i hans runa beskrivs att i sitt ”familjelif njöt han städse en ogrumlad lycka,

hvaraf intrycket hos den, som en gång gästat den lyckliga familjekretsen, alltid måste quarstå

83 SDS 30/6 1890, morgon.84 Ne.se: Artikeln ”Axel Gustaf Adlercreutz”, http://www.ne.se/axel-gustaf-adlercreutz.85 SDS 13/8 1890, afton.86 SDS 13/8 1890, afton.87 SDS 30/8 1880.

28

lifligt och outplånligt”88. Där tangerar den lyckliga familjeskildringen vänskapsfältet, det är i

besökarnas ögon som det trevna familjelivet får sin mening. En av de som faktiskt beskrivs

som familjemänniskor är den ogifte (!) borgmästaren Edvard Holmer:

Då H. Redan vid unga år som ofvan är antydt måste öfertaga skötandet av faderns tjenst, fick han, som var äldste sonen, med detsamma öfertaga åtminstone till största delen omsorgen om den talrika familjen till dess medlemmarna däraf kommit ut i verlden, och äfven kommande generationer af familjen hade att glädja sig af hans aldrig tröttnande omsorg och välvilja.89

Att familjen är så förhållandevis osynlig kan bero på att den ansågs i första hand privat i

betydelsen intim, även om den säkert hade sin plats i att skapa socialt och symboliskt kapital

för konkurrensen på andra fält.

Sällskapsordnarna nämns inte heller mycket, och oftast bara i förbigående eller till och med

något raljant. Om den tidigare nämnde rådmannen Falkman nämns det faktiskt i den långa

runan: ”I frimureri och brikolleri90 inhade han höga förtroendeposter”91. Ibland är

sällskapstillhörigheten bara signalerad, om generaldirektören i telegrafverket Daniel

Nordlander får vi till exempel veta att han är riddare av Karl XIII:s orden 92; en orden som är

kunglig men bara ges till frimurare93. Kanske var det så att man tog hårdare på hemligheterna

i vissa av dessa ordnar, kanske ansågs det höra till det generellare umgänget och

vänskapsrelationer. Anders Simonsens slutsatser94 om sällskapens betydelse för

borgerlighetens formering utifrån hur det såg ut i Göteborg två generationer tidigare kan inte

vederläggas av bristen på material i Sydsvenskans dödsrunor, däremot underbyggs de kanske

inte heller.

Än mer förvånande är bristen på referenser till kristen tro och religiös medvetenhet. Man

kunde inte minst eftersom det rör sig om avlidna tro att referenser till fromhet skulle finnas

med. Vi befinner oss ändå i en tid då den lutherska enhetskyrkan fortfarande är stark, det är

inte länge sedan det alls blev tillåtet att lämna kyrkan.

88 SDS 27/10 1880.89 SDS 12/3 1890, afton.90 Sällskapet Par Bricol, se ne.se artikeln ”Par Bricol”, http://www.ne.se/lang/par-bricole .91 SDS 30/6 1890, morgon.92 SDS 27/2 1890, afton.93http://www.kungahuset.se/monarkin/ordnar/detsvenskaordensvasendet.4.7c4768101a4e888378000762.html.94 Smonsen 2002, s167-177.

29

Ändå är det få hänvisningar till detta, även om andelen ökar från 1880 till 1890. Inte ens alla

prästmän får en hänsyftning till kristen tro, och de som får det nämns i flera fall, till exempel

kyrkoherden Schultzberg som sägs var ”god religionstalare”95. Den flera gånger citerade långa

och hyllande dödsrunan över landshövding Adlercreutz tar förstås upp även hans tro och

avslutar:

Ty på djupet av detta rena, allvarliga väsen lår en varm och allvarlig kristen tro; och den tron afspeglar sig i hela hans lifsgärning.96

Inte heller donationer och hjälpverksamhet uppmärksammas i den utsträckning det nog borde

göra i ett samhälle utan välfärdssystem och med begränsad fattighjälp. Men det är alltså några

få som får beröm för att ge pengar, och det preciseras sällan mer än som ”Fler nämns för att

med egna insatser hjälpa, till exempel språkläraren Gumpérd i Malmö, som ”inrättade en

kostnadsfri aftonskola för språkundervisning, hvilken flera år var mycket talrikt besökt,

isynnerhet af yngre handelsbiträden”97

Det tycks som att när dödsrunorna nämner frikostighet är det mer i samband med gästfrihet

och generositet mot kretsen av släktingar och vänner. Det är en moralisk dygd att ta hand om

sig själv och sedan om dem som finns i vidgade cirklar runt omkring. Kanske kan vi här se en

utvecklingslinje från byn, där alla är kända eller släkt, till staden med betydligt fler som man

saknar direkta band till. Kanske återskapar man i staden den nära bygemenskapen – men

utesluter dem som man inte känner eller vet något om?

Det skulle i så fall minska det område som kan studeras med dödsrunor som källa, om de i

stor utsträckning väjer för mycket av privatlivet. Och avstår från det som betraktas som

intimt, som familjen och kanske också religiös tro. Några av de sammanhang som kanske

betyder mest för människor. Eller avstår från att nämna viktiga sociala sammanhang, som

frimureri och andra sällskap eftersom de betraktades som privatpersonens ensak. Men den

offentliga moralen kan ändå knappast strida mot den privata. Däremot måste man komplettera

denna studie med undersökningar av andra aspekter för att måla bilden av det sena 1800-talets

normer; vilket kan urskiljas som en uppgift för kommande forskning.

95 SDS 25/6 1890, afton.96 SDS 22/5 1880.97 SDS 2/6 1890, afton.

30

2.2.4 ”Synnerligen musikaliskt begåfvad”

När tullförvaltaren i Landskrona Seldener hastigt avlidit vid 51 års ålder nämns förvisso hans

arbete, men egentligen framförallt att han bredvid arbetet var verksam som organist, ja

Seldener är en av de få där det berättas varför han fått en kunglig orden:

Han var allmänt erkänd såsom vårt lands främste orgelvirtuos, var associé af musikaliska akademien och sistl. onsdag utnämndes han till riddare af Vasaorden.98

Tullförvaltaren var nog enastående, men det är i övrigt tydligt att musikaliska talanger, men

även andra konstnärliga, var något som framhävdes. Inte minst gällde det sådana dödsrunor

som inte gällde yrkesmusiker, men som vi sett så vara kulturella personligheter

överrepresenterade i dödsrunorna. Musiker, skådespelare, poeter och litterära publicister hade

lätt att få en runa. Om musikalitet för amatörerna var ett kapital i konkurrensen, så var det för

de yrkesverksamma en väg till offentlighet.

Det är kanske inte så märkligt att i ett samhälle utan radio, tv, inspelade musik och med

kulturutbudet lätt tillgängligt så var förmågan att spela och skriva texter för uppläsning något

som sattes högt. Rubrikorden om ”synnerligen musikaliskt begåfvad” fälldes om Greve

Harald Strömfeldt,99 alltså en person främst verksam på andra områden.

Den tidigare nämnde politiskt reaktionäre rådmannen Falkman i Malmö var också talangfull:

Musikalisk var han i ovanlig grad; själf framträdande virtuos var han en af stiftarne af Musiksällskapet i Malmö och ända tills för få månader sedan saknades aldrig den hvithårige gamle rådmannen vid någon konsert, liksom han i eget hem ofta anordnade små soireer, der klassisk kammarmusik utfördes.100

Konstnärliga talanger som musikalitet nämndes för inte mindre än 17 av de 49 som fick

dödsrunor 1880 och 12 av de 41 som fick det 1890, var sjunde harangerades för sång,

spelande av instrument, skådespelartalang eller förmåga att skriva vers och tal. Även om man

räknar bort de 8 respektive 5 som helt eller delvis försörjde sig så är det ändå en hög andel.101

98 SDS 6/12 1880.99 SDS 31/3 1890, morgon.100 SDS 30/6 1890, morgon.101 Bilaga, Tabell 1 och 3.

31

2.2.5 Vänskap och umgänge

Med tanke på den höga vikt dödsrunorna lägger vid de kulturella talangerna – som är så

användbara i umgängslivet, så kanske det inte är att förvåna att de även i övrigt bedömer

människor efter deras sätt att föra sig. Det märkliga är då att familjen lyser med sin frånvaro,

men kanske är det helt enkelt det som Eva Helene Ulvros noterar om situationen något

tidigare: ”Det är påfallande hur mycket tid man tillbringade på bjudningar och besök hos

varandra.”102 Familjelivet kan till stor del ha skett hos andra, eller tillsammans med inbjudna

gäster.

När familjen samtidigt krympte till kärnfamilj, och man i borgerliga kretsar umgicks i större

sammanhang så kommer detta större sammanhang i förgrunden. Familjen blir än mer privat,

än mer intim. Och det som påverkar de andra fält man verkar på blir i stor utsträckning

umgänget. Det är där man visar sin förmåga att möta andra och få nöje av utbudet. Peter Gays

tes i Schnitzlers century om den borgerliga individens upptäckt av det privata i meningen det

för individen exklusiva passar då väl in.103

Det är då också – förutom partytalanger som att kunna spela, sjunga eller skriva samman en

hyllningsdikt – de egenskaper som fungerar i ett sådant sammanhang som blir de dygder som

uppskattas och beröms. Och också hittar in i dödsrunorna. Antalet vänner verkar där vara

nästan ett mått på hur framstående den avlidne var. Man får lite grand av samma intryck som

från Facebookare i nutiden. Kanske kan man se det som att det sena 1800-talets borgerlighet

var ett nätverkssamhälle. Det gällde att knyta kontakter och vänskapsband.

Berömmet i dödsrunorna gäller de direkta egenskaperna som rör umgänge och vänner:

vänfast, trogen, omtänksam, gästfri, angenäm, humoristisk, är några av de positiva ord jag

listat under personliga egenskaper. När juveleraren Lyxdorph kallas ”godlynt och frikostigt

hjelpsam”104 handlar det uppenbarligen inte om filantropi mot fattiga utan att han var välvillig

och generös gentemot kompanjoner och vänner.

Men också när mer allmänna dygder uppmärksammas handlar det om de mjukare: man ska

vara anspråkslös, vänlig och gladlynt. Häftighet, grälsjukhet och anspråksfullhet är mindre

bra. De mer hårda dygderna knyts nästan alltid till yrkeslivet eller allmänna uppgifter. Termer

102 Ulvros 1996, s 335.103 Gay 1999, s 268f.104 SDS 29/1 1880.

32

av manligt och kvinnligt skulle detta kunna beskrivas som att de ”kvinnligare”, feminina

dygderna var de mest berömvärda.

Kanske är det korrektast att lägga samma alla kommentarerna som berör personlig karaktär,

vänskap, umgängeslivet och stora delar av de konstnärliga talangerna – det som inte rör

yrkesverksamma inom området, kanske även de som rör familjelivet eftersom umgänget till

stor del skedde i hemmen, till kapital under ett och samma fält. Det skulle i så fall ge en bild

av att det fanns ett tredje område även för offentligheten i pressen väl så viktigt som

yrkeslivet och den offentliga tjänsten.

En tydlig motbild till angenämt sätt och godmodighet fås i den dödsruna i september 1880

som nästan helt ägnas den avlidnes negativa egenskaper. Det är en rektor Lundbladh i

Kongsbacka – med ett förflutet i Lund vilket förmodligen är skälet till att Sydsvenskan skriver

om honom. Han förklaras visserligen vara utomordentligt begåvad vilket han under

universitetstiden använde vid disputationer och allmänna studentmöten, men uppenbarligen

gått till överdrift i debatterandet, och agerade så rättshaveristiskt att det krävdes ett

regeringsbeslut för att stoppa honom:

Orolig till sinnet och stridslysten gagnade han dock icke, sedan han inträdt i skolans tjenst, med sina framstående kunskaper och sin förmåga i övrigt, det allmänna såsom han bort.Befordrad 1862 till rektor vid pedagogien i Kongsbacka invecklade han sig derstädes i stridigheter med myndigheterna. Sålunda ville han bland annat icke tillåta lärjungarna i stadens folkskola att begagna en på stadens och folkskolans gemensamma bekostnad uppförd gymnastiklokal, som var afsedd för pedagogiens och folkskolans gemensamma bruk, utan måste genom k.m:ts beslut tvingas att lemna folkskolans lärjungar tillträde till berörda öfningsrum.105

Så skulle av allt att döma inte agera och handla. Stridslysten, grälsjuk, processande

rättshaverist är då motsatsen till den gästfrie, ”angenäme” och kulturellt intresserade

umgängesbrodern. Begåvning, också det tydligt positivt, hade Lundbladh från födelsen, men

hans senare grälsjukhet tycks ha övervägt den goda egenskapen. Och leder till att han i själva

sin dödsruna får en hård kritik.

105 SDS 16/9 1880.

33

2.2.6 De som inte passade in

Utanför dödsrunorna hamnar som vi såg bland annat nästan alla kvinnor. På ett sätt är det

märkligt eftersom de dygder som uppmärksammas i runorna i mycket är ”mjuka” sådana, med

inriktning på social samvaro och med ett tungt inslag av kulturella aktiviteter. Kvinnorna

borde, givet vänskaps- och umgängesfältets centrala position ha alla chanser att etablera sig.

Möjligen handlar det om att man för att kvala in också måste göra sig bemärkt på yrkesfältet

eller det offentliga fältet, vilket vi också såg att de kvinnor som faktiskt var med gjorde.

Däremot fanns det män som genom att inte passa in kvalificerade sig för en dödsruna. Ett

exempel är då före detta fänriken Jonas Olivier Papke i Kalmar. Enda skälet till att en

Malmötidning publicerar en dödsruna över mannen är uppenbarligen att han betraktades som

ett stor original och att det fanns åtskilliga historier om honom. Att han var släkt med flera

biskopar gjorde uppenbarligen historierna ännu bättre.106

Man kan också fråga om en del uteslutningar. Sydsvenskan skriver en relativt lång dödsruna

över den nästan 92-årige före detta apotekaren Gustaf Reinhold Gauffin, som i sjutton år bott i

Lund efter att ha varit apotekare i Lund, Simrishamn och Kristianstad. Tidningen kan meddela

att man där kunde ”få skåda den krye åldringen vandrande på gatorna”, och att ”allt intill det

sista bibehöll han det lifliga intresse för dagens frågor och allmänna angelägenheter, som

städse utmärkt honom”107. Men den nämner inte att han skapade det kryddade brännvinet

”Gauffins dubbelblandning”.108 Om det anses för världsligt eller om journalisten helt enkelt

inte kände till det är svårt att säga. Kanske var alkohol ett känsligt ämne, svensk

spritkonsumtion var hög under 1800-talet, men ändå finns få spår av alkoholproblem i

dödsrunorna ens när man tar upp självmord – i ett fall kombinerat med ”hypokondri”109

Ett mer subtilt utanförskap kan spåras i sättet att skriva om en handlande i Malmö, Marcus

Gelberg, som annars uppfyllde många av de framgångskriterier som brukar finnas i

dödsrunorna: Han var framgångsrik och aktad som en ”redbar affärsman och

samhällsmedlem”, men aktningen kvalificerades också med ”icke blott af sina egna

trosförvanter”! Förklaringen var att han förutom affärsman också var ”kyrkoföreståndare vid

härvarande mosaiska församling”. Nog kan man spåra vissa fördomar i detta ordval, fördomar

106 SDS 28/7 1880.107 SDS 25/10 1890, afton.108 Ne.se, artikeln ”Gauffins dubbelblandning”, http://www.ne.se/lang/gauffins-dubbelblandning .109 SDS 20/6 1880.

34

som blommar ut i det enkla konstaterandet: ”Han anses efterlemna en ansenlig

förmögenhet.”110

110 SDS 19/6 1880.

35

3. Sammanfattning och slutsatser

Undersökningen har, enligt mig, gett flera nya, delvis oväntade resultat. Den tydliga frånvaron

av familjen – i den mån den inte anses inkorporerad av umgängeslivet i hemmet – och de

dygder som hänger ihop med denna är kanske mest förvånande. Detta skiljer ju sig uppenbart

från hur hushållsståndet i de stormaktstidens likpredikningar som Barbro Bergner studerade

ses som en del av den samhälleliga plikten. Förklaringen kan då vara att den nya kärnfamiljen

ansågs för privat och intim för att skildras. Peter Gays tes i Schnitzler’s century om den

individuella sfärens inträde i den borgerliga kulturen slagit igenom även i 1880-talets Malmö.

En alternativ tolkning är att vänskapssfären inkorporerat familjen som en ersättning för

storfamiljen.

Frånvaron av kvinnor är kanske inte oväntad. Men måste – precis som att de få kvinnor som

faktiskt fick dödsruna oftast aktivt hade sökt offentlighet – visar på att det åtminstone från

Sydsvenskans horisont syntes få kvinnor i offentligheten. Kanske också detta för att hemmet

och det nära familjelivet räknas till det privata. I så fall blir inte tolkningen med nödvändighet

att funktionsseparationen, motsatt det Eva Helen Ulvros fört fram, slagit igenom i Sverige.

Utan i stället att dikotomin inte är offentlighet kontra hemmet, utan offentligt/gemensamt i

motsats till privat/personligt/intimt.

Ändå är det tydligt att kvinnor inte i det källmaterial från dagspressen som här studeras lyfts

fram ens för sin roll i sällskapslivet i de borgerliga hemmen. Klart är att bristen på kvinnor i

offentligheten givetvis korresponderar med en mindre makt – allra helst som vägen till

kvinnlig offentlighet i mycket gått via skådespeleri eller litterär verksamhet. Däremot finns

det inga spår av kritik mot de publikt kända kvinnor som fick dödsrunor för att ha tagit sig

plats som inte anstår dem.

I allmänhet kan sägas att de som fick dödsrunor i tidningen var i stor utsträckning offentliga

män, men att även yrket spelade roll. Det de berömdes för var mjuka egenskaper som

generositet, konstnärlighet, ett angenämt sätt, bra på samarbete, och att visa generositet även

mot konkurrenter och affärsbekanta. På ett sätt kan man föra många av dessa dygder till en

grupp som uppfattas som mer feminin än dygder som dristighet, mod, framåtanda och

kraftfullhet. Så resonerar till exempel John Tosh om den viktorianske mannen.

36

Andra förväntade högpoängare som saknas är sällskapsordnar, fromhet – kristen tro, samt i

någon mån förmögenhet. Sällskapsordnarna kan förstås i likhet med kärnfamiljen ses som en

rent privat verksamhet bortanför offentligheten, vilket skulle ge en annan bild än den Anders

Simonsson har från det tidiga 1800-talets Göteborg. Den kristna tron är en mystisk detalj, kan

den verkligen så snabbt ha förts till den privata sfären? Eller anses det så självklart att den

därför inte nämns? Det skulle kunna förklara att inte ens alla präster fick egenskapen fromhet.

Frånvaron van väl delvis visa på att feminiseringen av de manliga dygderna inte gick hur

långt som helst. Hänvisningarna till förmögenhet fanns i materialet för 1880 men försvann

1890, vilket om det var en verklig förändring skulle strida mot David Tjeders resultat att

förmögenhet blev allt mer accepterat mot slutet av 1800-talet. Det är nog en feltolkning att

hårdra det rätt begränsade urvalet, och även 1890 publiceras i tidningen listor på taxeringen

och hur mycket skatt var och en betalar.

I Sydsvenskan framstår de döda som i allt väsentligt befinnande sig på och konkurrerande på

tre fält: yrkesliv, den offentliga scenen och umgängeslivet. De dygder som hyllades var nästan

uteslutande förknippade med en gemytlig samvaro, det gällde att vara angenäm och

underhållande – och helst kunna sjunga eller traktera ett instrument. Det är en borgerlighet

som anpassar sig till nätverk och kontakter, diskretion brukar inte för inte ibland anges som

den borgerliga dygden framför andra. Det är därmed också tydligt att de olika fält

borgerligheten konkurrerar på spiller över på varandra, ökar kapitalet på ett, så ökar också

möjligheten till framgång på ett annat. Och framgång på ett fält öppnar möjlighet att vinna

tillträde till ett annat: Framgångsrikt nätverkande i umgängeslivet kan ge ekonomisk

framgång i affärsverksamhet, vilket öppnar vägen till politiska uppdrag, ordnar – eller att bli

vald till kyrkvärd.

Minskar kapitalet sjunker i gengäld framgångsmöjligheten. Vilket också förklarar hur

värderingarna förändras till en del men består i annat.

Bourdieus teori fungerar uppenbart förklarande. Både för uppkomsten av nya värderingar och

normer, och hur normer förs vidare och blir bestående. Självfallet är värderingar mer

permanenta i en individ än att de väljs för att nå framgång på något fält, men värderingar och

attityder som inte klarar att hantera samspelet i samhället blir knappast bestående till en

generation

37

Endast på den politiska arenan av det offentliga fältet kunde stridbarhet accepteras, och då

inte ensamt, utan måste vägas upp av goda egenskaper. Det är en intressant slutsats. De levde

ändå i ett samhälle utan skyddsnät, den som förlorade konkurrensen på inte minst det

yrkesmässiga, ekonomiskt utslagsgivande, fältet var illa ut – konkurrensen bör ha varit

knivskarp, ändå var inte stridbarhet en dygd. Den framväxande borgerligheten blev rik och

skaffade sig makt, den vände inte alltid andra kinden till. Men det skedde samtidigt som

normen sa något annat.

Jag uppfattar det som att granskningen av Sydsvenskans dödsrunor för dessa två år gett en rad

svar, vi vet lite mer om vad som i pressens offentlighet framhävdes som berömligt och vilka

normer som styr detta. Men än mer om vad som inte kan hittas i materialet.

Den sista slutsatsen är att denna studie inte räcker för att fullständigt måla upp bilden av de

borgerliga dygderna i Sydsverige vid slutet av 1800-talet. Det krävs fler studier och ett av

uppsatsens resultat är att trots att den gett flera tydliga svar det nästan finns fler frågor efter

skrivandet än före. Kunskapsmängden har ökat, men också det område som kräver nya svar

har blivit större.

De områden som är mest lockande handlar om de som ligger under denna uppsats siktlinje:

familjelivet, nära relationer, sällskapsordnarnas roll, och inte minst vilken roll religionen

spelade i det nya borgerliga samhället. Allt passande för ett projekt att studera det borgerliga

samhället för 100-150 år sedan.

Och slutligen: Patron Esping blev rik som få på sin kreaturshandel, annars var han

uppenbarligen ingen som passade in i en borgerlighet med dragning åt milda seder och

feminina dygder. Men kyrkvärd blev han. I romanen, och kunde nog blivit det i verkligheten.

38

4. Källor och litteratur

4.1 Tryckta källor

Arbetet, årgång 1890, mikrofilm LUB

Det svenska ordensväsendet,

http://www.kungahuset.se/monarkin/ordnar/detsvenskaordensvasendet (hämtad 2014.01.06)

Nationalencyklopedin på internet, http://www.ne.se (hämtad 2014.01.06)

Sydsvenska Dagbladet Snällposten, årgång 1880, mikrofilm LUB

Sydsvenska Dagbladet Snällposten, årgång 1890, mikrofilm LUB

4.2 Tryckt litteratur

Bailey, Peter, ”Will the Real Bill Banks Please Stand Up? Towards a Role Analysis of Mid-

Victorian Working-Class Respectability”, Journal of Social History (1979) 12:336-353

Bergner, Barbro, ”Dygden som levnadskonst. Kvinnliga dygdeideal under stormaktstiden”:

Jämmerdal och fröjdesal. Kvinnor i stormaktstidens Sverige, Lund 1997

Broady, Donald, Sociologi och epistemologi - Om Pierre Bourdieus författarskap och den

historiska epistemologin, Stockholm 1991

Dahlgren, Stellan & Florén, Anders, Fråga det förflutna – En introduktion till modern

historieforskning, Lund 1996

Ferm, Olle, Bengt Jönsson (Oxenstierna) Riddare, lagman, riksföreståndare och boksamlare,

Bengt Jönsson (Oxemstierna) och hans värld, Stockholm 2004

Florin, Christina & Johansson, Ulla, ”Där de härliga lagrarna gro…” Kultur, klass och kön i

det svenska läroverket 1850-1914, Kristianstad 1993

Frykman, Jonas & Löfgren, Orvar, Den kultiverade människan, Lund 1979

Gay, Peter, Schnitzler’s Century – The Making of Middel-Class Culture 1815-1914, New

York, London 2002

39

Gustafsson, Harald, Nordens historia – en europeisk region under 1200 år, Lund 2007

Hammar, Inger, Den problematiska offentligheten. Filantropi, kvinnokall och emancipation.

Scandia 1996:2

McCloskey, Deidre N, The Bourgeois Virtues – Ethics for an Age of Commerce, Chicago

2006

Nilsson. Anna, Lyckans betydelse – Sekularisering, sensibilisering och individualisering i

svenska skillingtryck 1750-1850, 2012

Nilsson Piraten, Fritiof, Bock i Örtagård, nyutgåva Uddevalla 2006

Sandén, Annika, ”Kyrkan kvinnorna och hierarkiernas dynamik”: Historisk Tidskrift 2006:4,

s 645-659

Simonsens, Anders, Bland hederligt folk – Organiserat sällskapsliv och borgerlig formering i

Göteborg 1755-1820, Göteborg 2001

Stråht, Bo, Sveriges historia 1830-1920, Stockholm 2012

Tjeder, David, The Power of Character – Middle-Class Masculinities 1800-1900, Stockholm

2003

Tosh, John, A Man’s Place – Masulinity and the Middel-Class Home in Victorian England,

New Haven, London 1999

Ulvros, Eva Helen, Fruar och mamseller - Kvinnor inom sydsvensk borgerlighet 1790-1870,

Lund 1996

Wejryd, Cecilia, ”Husmoderskapet – ett sätt för kvinnor att vara kyrkliga aktörer i svenskt

1840-tal: exemplen Maja Stina Larsdotter och Emelie Petersen.” I Fallberg Sundmark &

Lundstedt (red) Kyrkoliv i 1800-talets Sverige: Festskrift till Oloph Bexell. Skellefteå 2007

4.3 Otryckt litteratur

Olsson, Peter J, Nyttopryl eller lyxartikel – Telefonen i 1880-talets Malmö, B-uppsats

Historiska institutionen, Lunds universitet, 2013

40

Bilaga

Tabell 1

1880 % 1890 % Summa %

Män 46 94 38 93 84 93

Kvinnor 3 6 3 6 6 7

Summa 49 41 90

Antal dödsrunor med omdömen i Sydsvenskan.

Tabell 2

1880 % 1890 % Summa %

Ämbetsman 9 13 14 26 23 18

Officer 10 14 7 13 17 14

Adel 10 14 3 6 13 10

Präst, kyrkl.förvaltn. etc 8 11 2 4 10 8

Handlande, fabrikör etc 11 15 6 11 17 14

Musiker, skådespelare,

litteratörer, konstnärer, etc

8 11 5 9 13 10

Lärare, läkare, apotekare 11 15 13 24 24 19

Godsägare, jordbrukare 4 6 3 6 7 6

Summa 71 53 124

41

Antal dödsrunor i Sydsvenskan efter titlar och yrke.

Tabell 3

1880 % 1890 % Summa %

Yrkeslivet 21 17 9 11 30 14

Offentliga livet 26 21 16 19 42 20

Familj 2 2 2 2 4 2

Sällskapsordnar, föreningar 1 1 6 7 7 3

Kristen tro, välgörenhet 6 5 8 9 14 7

Konstnärlig talang 17 14 12 14 29 14

Vänskap, umgängesliv 12 10 9 11 21 10

Personlighet, privat karaktär 25 20 17 20 42 20

Övrigt 7 5 3 3 10 5

Negativa omdömen 6 4 2 2 8 4

Summa 123 84 207

Omdömen i Sydsvenskans dödsrunor fördelade efter fält.

42