Den övertygande

skönlitteraturenEn retorisk analys av Stig Dagermans Att döda ett barn

En b-uppsats i retorik

av Linda Nezwal de Maré

Linda Nezwal de Maré

Fortsättningskurs i retorik

Delkurs 4: Uppsats, 7,5 hp

Handledare: Sofi Qvarnström

Institutionen för kommunikation och medier

Lunds universitet, vt-12

Innehåll

1. Inledning s. 1

2. Syfte och frågeställningar s. 1

3. Teori s. 2 3.1 Foss narrativa analysmodell s. 2 3.2 Den retoriska situationen enligt Bitzer och Vatz s. 2

4. Metod s. 3

5. Tidigare forskning s. 4

6. Analys s. 5 6.1 Referat av Att döda ett barn s. 5 6.2 Det allmängiltiga och det specifika s. 5 6.3 Berättaren, tiden och den språkliga brytpunkten s. 8 6.4 Den retoriska situationen s. 10

7. Slutsatser s. 13

8. Diskussion s. 14

9. Sammanfattning s. 15

Källor s. 17 Litteratur s. 17 Internet s. 17

1 InledningI slutet av 1940-talet blomstrade Sverige ekonomiskt. Till skillnad från våra grannländer hade

vi inte drabbats av något av de två världskrigen och detta innebar att vi på många sätt hade

fått ett försprång i utvecklingen. Industrierna gapade efter folk och bristen på arbetskraft satte

arbetarna i ett överläge där de kunde förhandla sig till en så hög lön och så goda villkor som

möjligt. De nya förhållandena märktes i privatekonomin och alltfler fick nu möjlighet att

skaffa sig ett nytt modernt boende, tekniska hushållsapparater och kanske viktigast av allt – en

egen bil.1

Som en följd blev vägarna alltmer trafikerade och behovet av trafikvett blev allt större.

Folkrörelsen Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF) försökte råda bot på

problemet, bland annat genom trafikmaningar i radio och arrangerade upplysningskampanjer.2

Den välkände författaren Stig Dagerman (1923–1954) fick i uppdrag att till 1948 års

trafikkampanj bidra med en text med avsikt att få människor att fundera över sitt sätt att agera

i trafiken. Resultatet blev Att döda ett barn, en novell som trots att den inte alls motsvarade

NTF:s förväntningar fick stor genomslagskraft då den publicerades i ett hundratal svenska

tidningar.3 Fem år senare filmatiserades den och år 2003 gjordes ytterligare en kortfilm med

novellen som underlag.

2 Syfte och frågeställningarDet övergripande syftet med den här uppsatsen är att undersöka hur en skönlitterär berättelse

kan fungera retoriskt. För att konkretisera syftet kommer jag att arbeta utifrån följande två

frågeställningar:

Hur har Dagerman och NTF förhållit sig till den retoriska situationen och vad har det

för betydelse för det retoriska budskapet förs fram och mottas?

Hur används retoriska grepp i novellen?

I uppsatsens diskussionsavsnitt kommer jag att resonera kring hur resultaten av ovanstående

frågeställningar kan hjälpa oss att förstå varför det kan vara effektivt att övertyga med hjälp

av berättande.

1 Magnus Wikdahl, Varvets tid. Arbetarliv och kulturell förändring i en skeppsbyggarstad, Gidlund, Stockholm, 1992, s. 145–149 och 160.2 NTF:s hemsida: http://www.ntf.se/omoss/default.asp?RecID=6555. Senast kontrollerad den 21 maj 2012.3 Gösta Werner, De grymma skuggorna. En studie i Stig Dagermans författarskap och dess relationer till filmen som medium, Norstedts, Stockholm, 1986, s. 128.

1

3 TeoriFör att finna svar på mina frågeställningar kommer jag huvudsakligen att använda mig av två

teorier: Sonja K. Foss narrativa analysmodell, och Lloyd F. Bitzers och Richard E. Vatz

uppfattningar om den retoriska situationen.

3.1 Foss narrativa analysmodellI boken Rhetorical Criticism (2009) presenterar Sonja K. Foss en omfattande narrativ

analysmodell. Denna modell går i stort ut på att man gör analysen i tre steg. Steg ett handlar

om att identifiera objektets, eller ”artefaktens”, syfte: ”Flera tolkningar av syftet är möjliga,

men försök att identifiera ett som du kan få stöd för i din undersökning av historien och dess

kontext.”4 I det här fallet är artefakten Stig Dagermans novell. Jag menar att syftet är att

påverka läsarna att agera mer ansvarsfullt i trafiken, men precis som Foss poängterar är det

ofta svårt, om inte omöjligt, att exakt kunna fastställa vad retorikerns syfte är.5 Här pekar dock

mycket på att artefaktens syfte är just att påverka i trafikfrågor, eftersom det var i den avsikten

som NTF anlitade Dagerman. Novellens kontext avslöjar alltså dess syfte.

Efter att artefaktens syfte har fastställts gäller det att identifiera dess särdrag och här

föreslår Foss nio beståndsdelar som kan vara värda att analysera. Dessa har jag valt att

översätta till miljö, karaktärer, berättare, händelser, tidsliga förhållanden, orsaksförhållanden,

publik, tema och berättelsetyp. För att analysen ska bli retorisk är det viktigt att titta på dessa

beståndsdelar utifrån berättelsens syfte och se vilken roll de spelar i att föra fram detta.6 Det

tredje och sista steget går ut på att granska och utvärdera artefakten. I denna utvärdering kan

man titta på själva syftet för att bestämma huruvida det är passande eller inte och/eller

bedöma de strategier som använts för att se om de bidrar till att syftet uppnås.7

3.2 Den retoriska situationen enligt Bitzer och VatzEn av mina frågeställningar handlar om hur Stig Dagerman och NTF har förhållit sig till den

retoriska situationen, samt vad detta har haft för betydelse för hur budskapet kan ha mottagits.

Här kommer jag att ta hjälp av Lloyd F. Bitzers och Richard E. Vatz teorier. Bitzer menar att

den retoriska situationen kräver att vissa bestämda grepp används. Han utgår ifrån tre

4 Sonja K. Foss, Rhetorical Criticism. Exploration and Practice, fjärde upplagan, Waveland Press, Long Grove, 2009, s. 311. Min översättning.5 Se ibid. 6 Ibid., s. 312–315. Foss engelska benämningar är: setting, characters, narrator, events, temporal relations, causal relations, audience, theme och type of narrative.7 Ibid., s. 315.

2

beståndsdelar som han menar att alla retoriska situationer innehåller: det påträngande

problemet (exigence), publiken (audience) och de retoriska villkoren (constraints).8 En

retorisk situation innebär att det finns ett påträngande problem som skulle kunna lösas genom

ett resonemang.9 Ett sådant retoriskt resonemang kräver en publik, det vill säga den eller de

personer som den som vill lösa problemet riktar sig till. Det är en förutsättning att publiken

består av individer ”som är kapabla att påverkas av resonemanget och som kan förmedla

förändring”.10 Slutligen finns det i varje retorisk situation vissa villkor, eller möjligheter och

begränsningar, som talaren får anpassa sig till. När talaren träder in i den retoriska situationen

utnyttjar han eller hon inte bara de villkor som redan är givna, utan för även med sig

ytterligare villkor. De retoriska villkoren kan antingen klassificeras som konstmässiga

(artistic proofs) eller icke-konstmässiga (inartistic proofs). De konstmässiga kan bland annat

ha att göra med talarens personlighet, logiska resonemang eller stil. De icke-konstnärliga

villkoren handlar snarare om sådant som talaren inte har kontroll över, utan måste anpassa sig

efter, till exempel personer, händelser eller föremål.11

Vatz teori uppstod som en kritik mot Bitzers och är i stora drag dess direkta motsats. Vatz

huvudsakliga tes är att den retoriska situationen inte är given på förhand, utan att vi själva

skapar och har kontroll över den. Retoriken har makt över situationen och inte tvärtom,

eftersom talaren kan avgöra hur problemet ska uppfattas genom att välja och använda vissa

ord och grepp som inte är givna på förhand. Därmed har talaren ett ansvar för vilka begrepp

han använder och vad han väljer att betona, vilket Vatz menar att Bitzer helt bortser från.12

4 MetodDå Foss analysmetod omfattar alla delar av analysprocessen kommer den att användas

genomgående i undersökningen. Analysen av Stig Dagermans novell kommer att delas upp i

tre delar, utifrån vad jag anser är särskilt relevant i en retorisk analys av novellen. Den första

delen kommer att handla om hur Dagerman använder sig av både allmängiltiga och specifika

beskrivningar och hur detta bidrar till att novellen blir retoriskt effektiv. I den andra delen

tittar jag på berättarens roll, på de tidsliga förhållandena och på det rent språkliga, då jag anser

att dessa faktorer är utmärkande i just den här novellen. I dessa två första delar kommer jag

8 Lloyd F. Bitzer, “The Rhetorical Situation” i Philosophy and Rhetoric, 1968:1, s. 6. Översättningarna är hämtade från Jens E. Kjeldsens redogörelse för Bitzers teori i boken Retorik idag. Introduktion till modern retorikteori, Studentlitteratur, Lund, 2008, s. 85.9 Bitzer, s. 7.10 Ibid., s. 8. Min översättning.11 Ibid. och Kjeldsen, s. 92.12 Richard E. Vatz, “The Myth of the Rhetorical Situation” i Philosophy and Rhetoric, 1973:6, s. 156ff.

3

huvudsakligen att använda mig av de av Foss nio analytiska beståndsdelar som är mest

relevanta i just det här fallet. Vissa av dem kommer inte alls att behandlas, utan har fått stå

tillbaka för mer djuplodande analyser av andra aspekter. Det jag kommer att studera är miljön,

karaktärerna, berättaren och de tidsliga förhållandena, då jag anser att dessa aspekter spelar en

viktig roll i just den här novellens retoriska funktion.

I del tre av min analys kommer fokus att läggas på hur Dagerman och NTF har förhållit

sig till den retoriska situationen och vad detta har för betydelse för resultatet. Analysen görs

utifrån Bitzers och Vatz teorier. Anledningen till att jag valt att ha med båda dessa, trots att de

kan tyckas vara oförenliga, är att jag tror att båda kan bidra till att synliggöra viktiga aspekter

av textens retoriska funktion. Det handlar alltså inte om att göra en jämförelse mellan

teorierna för att se vem av dem som har rätt. Istället hoppas jag på att få ett bredare perspektiv

av vilken betydelse den retoriska situationen hade för den form som denna propagerande text

kom att få, samt vilken betydelse detta haft för hur resultatet kan ha mottagits.

Det tredje steget i Foss analysmodell, där artefaktens retoriska effektivitet utvärderas, har

jag valt att lägga i uppsatsens diskussionsavsnitt där jag resonerar kring hur en skönlitterär

berättelse kan fungera retoriskt.

5 Tidigare forskningDet har tidigare gjorts åtminstone en retorisk analys på just denna novell. Janne Lindqvist

Grinde är författare till boken Modern retorik för vår tid (2008). I ett avsnitt om konsten att

uttrycka sig korrekt som en del av elocutio, exemplifierar Lindqvist Grinde med Att döda ett

barn. Bland annat lägger han märke till en språklig brytpunkt och hur det konkreta möter det

abstrakta.13 Analysen är dock väldigt kort och behandlar bara novellens andra halva. I min

egen analys av novellen kommer jag att ta upp och utveckla Lindqvist Grindes tankar, och då

i synnerhet hans slutsatser kring samspelet mellan det konkreta och det abstrakta.

Gösta Werner, den regissör som 1953 gjorde en filmatisering av Att döda ett barn, har

skrivit om novellen i ett kapitel i sin bok De grymma skuggorna – en studie i Stig Dagermans

författarskap och dess relationer till filmen som medium (1986). Som undertiteln antyder

handlar detta kapitel främst om novellen i förhållande till filmen, men här finns också en hel

del information kring uppkomsten av Dagermans novell. Detta har varit till stor nytta för att

kunna sätta in novellen i en kontext och på så vis få reda på mer om den retoriska situationen,

för att därmed kunna dra slutsatser kring hur Dagerman och NTF har förhållit sig till denna.

13 Janne Lindqvist Grinde, Klassisk retorik för vår tid, Studentlitteratur, Lund, 2008, s. 244f.4

6 Analys6.1 Referat av Att döda ett barnInnan vi sätter igång med analysen kan det vara bra att kort redogöra för vad den valda

artefakten handlar om. Att döda ett barn är bara ett par sidor lång och innehåller ingen som

helst dialog. Växelvis får vi följa en man och en kvinna i en bil och ett barn och dess familj i

en by. Det är en solig morgon och mannen och kvinnan är på väg till havet samtidigt som

barnets mor ordnar frukost och fadern planerar en roddtur på ån. Barnet skickas över till

grannarna för att låna socker till kaffet och samtidigt kommer bilen fram till byn. Det vi ända

från början av novellen fått veta ska hända händer: barnet körs över och dör.

Detta sker någonstans ungefär två tredjedelar in i novellen och efter detta är det inte

längre någon direkt handling som förs fram. Istället får vi utan omskrivningar veta vilka

samvetskval de inblandade – föräldrarna, passageraren och framförallt bilföraren – kommer

att behöva brottas med under resten av sina liv.

6.2 Det allmängiltiga och det specifikaDen första punkten i Sonja K. Foss analysmodell handlar om att granska berättelsens miljöer.

En av de frågor hon föreslår att man kan ställa är om miljöerna är framträdande, det vill säga

detaljerade, eller om de är obetydliga.14 I fallet Att döda ett barn handlar det inte om ett

antingen eller; miljöerna är odetaljerade men är ändå av stor retorisk betydelse.

Novellen utspelar sig i tre byar. I den första byn står en man på en bensinmack och

fotograferar en ung kvinna framför en liten blå bil, medan en bensinförsäljare fyller tanken.

By nummer två befinner vi oss bara i mycket kort, medan mannen och kvinnan snabbt susar

förbi de små röda husen i sin bil. I den tredje byn befinner vi oss desto längre, då det är där

som barnet och dess familj bor och vi växelvis fått följa dessa karaktärer medan bilen

förflyttat sig mellan byarna. Det är också i by nummer tre som novellens upplösning sker, då

bilresan mot havet får ett abrupt slut genom att mannen kör på barnet. Inga av byarna är

namngivna, och de beskrivs bara ytterst kortfattat, även om den tredje byn beskrivs något

utförligare än de andra två. Här får vi veta att det finns en å med en liten eka, som familjen

skulle rott senare under dagen. Vi befinner oss också kort i denna familjs kök, där fadern

rakar sig, mamman plockar fram frukost och barnet knäpper sitt livstycke. Några mer

ingående beskrivningar av de miljöer där det tragiska sker ges inte.

14 Foss, s. 312.5

En annan av kategorierna i Foss analysmodell fokuserar på beskrivningen av

karaktärerna. I novellen möter vi följande karaktärer: mannen (bilföraren), kvinnan

(passageraren), barnet och barnets föräldrar. I mindre grad möter vi också bensinförsäljaren

och grannarna Larsson. Vi kan konstatera att samma sak gäller för dem som för

miljöbeskrivningarna. Karaktärernas utseende beskrivs aldrig i exakta ordalag, till exempel

”rödhårig” eller ”lång”, utan bara med mer abstrakta och relativa adjektiv, som i en av de sista

meningarna innan olyckan:

Mannen är lycklig och stark och med högra armbågen känner han sin kvinnas kropp. Det är ingen

ond man. Han har bråttom till havet. Han skulle inte kunna göra en geting förnär, men ändå skall

han snart döda ett barn.15

Just detta att ”det är ingen ond man” är något som vi redan tidigare fått veta.16 Att det här

upprepas lär bero på att det är en så viktig förutsättning för att vi ska kunna sympatisera även

med honom, trots att han är orsaken till barnets död. Däremot får vi inte reda på något om

förhållandet mellan denne man och kvinnan i bilen. De kan vara nyförälskade eller ett gift par.

Gällande barnet som dör vet vi inte ens om det är en pojke eller en flicka.

Dessa fåordiga beskrivningar av miljö och personer bidrar sannolikt till att berättelsen blir

retoriskt effektiv. Genom att beskriva platser och karaktärer så här vagt och allmängiltigt,

förmedlas ett intryck av att detta hemska är något som skulle kunna hända vem som helst, var

som helst i Sverige. Alla läsare lär ha varit på en plats som ser ut så som de tre byarna

beskrivs i novellen och alla läsare kan identifiera sig med något av offren i berättelsen –

bilföraren, passageraren, föräldrarna och kanske även barnet. För trots att det bara är barnet

som får sätta livet till, får Dagerman oss att förstå att även de övriga inblandade är offer:

Ty det är inte sant att tiden läker alla sår. Tiden läker inte ett dödat barns sår och den läker

dåligt smärtan hos en mor som glömt att köpa socker och skickar sitt barn över vägen för att

låna och lika dåligt läker den ångesten hos en en gång lycklig man som dödat det.17

Just identifikationens retoriska betydelse är något som Kenneth Burke har lagt stor vikt vid.

När Jens E. Kjeldsen i sin bok Retorik idag (2008) redogör för Burkes teorier skriver han: ”I

den utsträckning vi kan identifiera oss med andra delar vi dessa människors intressen och

motiv. Och när vi delar motiv, delar vi också grunden för handling.”18 Berättelsens budskap

når alltså lättare fram till fler, eftersom läsarna kan identifiera sig med någon av karaktärerna 15 Dagerman, s. 156. Mina kursiveringar.16 Se ibid., s. 155.17 Ibid., s. 157.18 Kjeldsen, s. 250.

6

och därmed inte riktigt ges någon möjlighet att avskärma sig från det hemska som beskrivs.

Det blir svårt att avvärja sig mot berättelsens budskap med argument som detta händer inte

här eller sådant drabbar inte mig. Även Janne Lindqvist Grinde noterar det allmängiltigas

betydelse i sin analys av novellen: ”Händelsen blir något som har hänt och händer gång på

gång, något som kan drabba var och en av läsarna.”19

Trots det allmängiltiga ges ändå precis så mycket beskrivningar att vi kan föreställa oss

platsen. Vissa konkreta detaljer ges som gör att platsen och karaktärerna inte känns alltför

avlägsna och diffusa. Grannarna heter Larsson, det vill säga ett typiskt svenskt namn, längs

vägen växer äppelträd och husen är röda som i så många andra svenska landsbygdsorter.

Janne Lindqvist Grinde är inne på samma område då han diskuterar spelet mellan

abstraktion och konkretion i Att döda ett barn. Precis som jag påpekat är flera av

formuleringarna väldigt abstrakta eller allmängiltiga. Men som Lindqvist Grinde poängterar i

sin analys finns det också andra beskrivningar som istället är väldigt konkreta. Han menar att

det är kombinationen av dessa ömsom abstrakta, ömsom konkreta beskrivningar som gör att

novellen blir retoriskt effektiv. Abstrakta grundidéer i novellen förmedlas med hjälp av

konkreta detaljer.20 Han exemplifierar med ett avsnitt där detta framgår tydligt:

Ty så obarmhärtigt är livet konstruerat att en minut innan en lycklig man dödar ett barn är han

ännu lycklig och innan en kvinna skriker ut sin fasa kan hon blunda och drömma om havet och den

sista minuten i ett barns liv kan detta barns föräldrar sitta i ett kök och vänta på socker och tala om

sitt barns vita tänder och om en roddtur och barnet självt kan stänga en grind och börja gå över en

väg med några sockerbitar inslagna i vitt papper i högra handen och hela den sista minuten

ingenting annat se än en blank å med stora fiskar och en bred eka med tysta åror.21

Den abstrakta grundtanken att livet är obarmhärtigt konkretiseras här bland annat med den

lycklige mannen, kvinnan som tänker på havet och föräldrarna som diskuterar barnets

tänder.22 Kanske skulle man kunna säga att novellen här, det vill säga där det allmängiltiga

möter det detaljerade, använder sig av pathos-argument. Som Lindqvist Grinde skriver:

”Samtidigt som abstraktionen leder till att händelsen blir allmängiltig gör de konkreta

detaljerna att texten skapar evidentia och läsarens känsloliv engageras.”23

Slutsatsen vi kan dra här är att samspelet mellan de abstrakta och de konkreta

beskrivningarna bidrar till att läsaren kan känna igen sig i miljöerna och i karaktärerna.

19 Lindqvist Grinde, s. 245.20 Ibid., s. 244f.21 Ibid. Citat på s. 243. Hos Dagerman återfinns stycket på s. 156f. 22 Ibid.23 Lindqvist Grinde, s. 245.

7

Därmed talar novellen också till läsarens känslor. Dagerman gör på så vis att budskapet känns

aktuellt och relevant för alla läsare och som nämndes ovan kan just identifikationen vara en

viktig faktor då man vill föra fram ett retoriskt budskap.

6.3 Berättaren, tiden och den språkliga brytpunktenVi har alltså nu konstaterat hur Att döda ett barn trots sitt sakliga språk och uppbyggnad

lyckas spela på läsarens känslor. Vi ska nu titta på vilken roll berättarrösten spelar i detta. Det

som först slår en när man läser novellen är hur saklig och opartisk berättaren framstår. Den är

allvetande och opersonlig. Den talar aldrig om sig själv i första person och tilltalar heller

aldrig läsaren. Den låter heller aldrig någon av karaktärerna komma till tals. Redan i det första

stycket förklarar den för oss vad som komma skall: ”Det är den lyckliga morgonen till en ond

dag, ty denna dag skall ett barn dödas i den tredje byn av en lycklig man.”24 Det hemska

lindas inte in i några längre utläggningar utan skrivs rakt på sak: denna dag ska ett barn dödas.

Trots denna ”kalla” saklighet är – som vi konstaterat – Att döda ett barn en novell som i hög

grad talar till läsarens känslor, vilket kanske kan tyckas vara något paradoxalt. Detta ska jag

därför nu försöka att reda ut.

En av de aspekter Foss föreslår att man kan ha som utgångspunkt då man analyserar

berättaren, är huruvida denne bedömer, kritiserar eller predikar.25 Något som utmärker

berättaren i Att döda ett barn är att denne aldrig gör något av detta, trots att det kanske är det

som förväntas av en propagerande novell. Dagerman får det aldrig att låta som att han eller

berättaren dömer någon av karaktärerna. Ett sådant exempel är hur han när han beskriver

bilförarens resterande liv, får det att låta just som en saklig beskrivning utan värderingar:

…han kommer att behöva år av sitt liv för att besegra [tystnaden] genom att skrika att det inte var

hans fel. Men han vet att det är lögn och i sina nätters drömmar skall han i stället önska att få en

enda minut av sitt liv tillbaka för att göra denna enda minut annorlunda.26

Här kan analysen av berättarrollen kopplas samman med de tidsmässiga förhållandena, som

även de utgör en av Foss analyskategorier.27 Just detta citat kontrasterar mot berättelsens

annars mycket korta tidsförlopp. Själva olyckan sker under en och samma morgon, men här

får vi en inblick som sträcker sig många år framåt. Även detta blir dramaturgiskt och retoriskt

effektivt för att föra fram budskapet. Genom att låta allting utspelas under en kort tid,

24 Dagerman, s. 155.25 Foss, s. 312.26 Dagerman, s. 157.27 Foss, s. 314.

8

illustreras hur snabbt en förändring kan ske. Från en minut till en annan har ett liv tagits.

Genom att sedan ställa detta mot en hel livstid med ånger görs en retorisk poäng som bidrar

till att novellen blir svår att inte ta till sig. Ingen kan efter att ha läst novellen förneka att

livsavgörande förändringar kan komma snabbt och att om mannen hade kört långsammare

hade olyckan med stor sannolikhet aldrig skett. Viktigt är att detta är något som läsaren själv

får komma fram till. Berättaren skriver oss inte på näsan genom att komma med dömande

eller medömkande värderingar, eller genom att explicit uppmana läsaren att köra försiktigt.

Även på fler ställen i novellen använder sig Dagerman av tidsliga förflyttningar i

berättandet, vilket ibland får väldigt dramatiska effekter. Trots att vi ända från början vet vad

som komma skall, blir det lätt att glömma bort detta bland beskrivningarna av de lyckliga

människorna och den vackra morgonen. Men plötsligt och utan varningar blir vi påminda:

Det är ingen ond man, han är glad och lycklig och innan han stiger in i bilen står han ett ögonblick

framför kylaren som gnistrar i solen och njuter av glansen och doften av bensin och hägg. Det

faller ingen skugga över bilen och den blanka kofångaren har inga bucklor och inte heller är den

röd av blod.28

När barnet sedan springer genom trädgården tänker det hela tiden på ån och på båten och på

fiskarna som slår och ingen viskar till det att det bara har åtta minuter kvar att leva och att båten

skall ligga där den ligger hela den dagen och många andra dagar.29

I det första exemplet påminns vi med otäcka konkreta detaljer. Trots att det står att kofångaren

inte är bucklig och röd av blod är det ändå den bilden vi får för ögonen. Även i det andra

exemplet kommer förebudet plötsligt efter ett längre stycke där det berättas vad den lyckliga

familjen har för sig i sitt kök denna morgon. Genom dessa snabba och oväntade glimtar av

den annalkande döden blir läsaren påmind om att även den vackraste och lyckligaste morgon

snabbt kan få en hemsk vändning.

Som jag var inne på i referatet av novellen blir det vid själva krocken, cirka två

tredjedelar in i texten, ett slags språkligt paradigmskifte. Även Lindqvist Grinde lägger märke

till att berättandet här ändrar karaktär och framför allt att meningarnas längd förändras. Han

noterar att den sista meningen innan olyckan innehåller hela 111 ord (se citat s. 7), medan

meningarna i stycket efter olyckan är betydligt kortare. Dessa meningar inleds alla med ordet

efteråt. Slutsatsen han drar utifrån detta är att den språkliga variationen bidrar till att

”obarmhärtigheten i det som har hänt förstärks, liksom känslan av att det verkligen rör sig om

28 Dagerman, s. 155.29 Ibid., s. 156.

9

en ny situation – efteråt. Till och med språkbruket är förändrat.”30 Därmed framgår det

definitiva i det som skett tydligare. I Retorik eller konsten att övertyga påpekar Kurt

Johannesson att brukandet av anaforer kan vara retoriskt effektivt, men att det också finns en

risk att det får en upprepande och tröttande effekt.31 Detta menar jag att Dagerman undviker

genom att låta meningarna variera i längd och genom att i varje ny ”efteråt-mening” ge

konkreta, dramatiska beskrivningar av vad som sker:

Efteråt är allting för sent. Efteråt står en blå bil på sned över vägen och en skrikande kvinna tar

handen för munnen och handen blöder. Efteråt öppnar en man en bildörr och försöker stå på benen

fast han har ett hål av fasa inom sig. Efteråt ligger några vita sockerbitar meningslöst utströdda i

blod och grus och ett barn ligger orörligt på mage med ansiktet hårt pressat mot vägen. Efteråt

kommer två bleka människor som ännu inte fått dricka sitt kaffe utspringande genom en grind och

ser en syn på vägen som de aldrig skall glömma.32

För att sammanfatta kan vi nu konstatera att berättarrösten, det icke-kronologiska upplägget

och användandet av anaforer och variationer i meningslängden alla hjälper till att föra fram

novellens budskap.

6.4 Den retoriska situationenI denna sista del av analysen ska jag utifrån Bitzers och Vatz teorier försöka klargöra hur den

retoriska situationen har haft betydelse för novellen och NTF:s kampanj. Som framgick i

teoriavsnittet är dessa två teorier varandras motsatser. Genom att ändå använda båda hoppas

jag på att se textens retoriska funktion i ett bredare perspektiv än om jag bara använt den ena

teorin. Det handlar alltså inte om att ta reda på huruvida Bitzer eller Vatz har rätt eller fel –

det är ett ämne för en helt annan undersökning – utan om att försöka fördjupa synen på den

retoriska situationens betydelse i just det här fallet.

För att kunna diskutera detta behöver vi första veta lite mer om novellens uppkomst och

sammanhang. Som nämndes i inledningen skrevs novellen efter att NTF hade bett författaren

Stig Dagerman att bidra till deras trafikkampanj 1948. NTF meddelade Dagerman att det de

önskade var ett bidrag för ökat trafikvett, som sedan skulle tryckas i dags- och veckopressen.

De skickade författaren prover på propagerande material som ingått i tidigare års

trafikkampanjer, till exempel kåserier och ledare. När Dagerman fick se materialet ska han ha

ställt sig tveksam till uppgiften och hoppades att NTF skulle glömma bort saken om han inte

30 Lindqvist Grinde, s. 244.31 Kurt Johannesson, Retorik eller konsten att övertyga, Norstedt, Stockholm, 1990, s. 144.32 Dagerman, s. 157.

10

hörde av sig. Några dagar senare fick han en plötslig idé att skriva en novell om döden och Att

döda ett barn skrevs. Initialt hade han ingen tanke på att låta novellen bli en del av NTF:s

kampanj, men efter övertalan från sin familj skickade han slutligen in den.33

Även om NTF hade skrivit att de möjligen kunde tänka sig en novell, ska de ha blivit

besvikna då de till slut fick Dagermans text. I den hade han ju inte nämnt någonting om de

trafiksäkerhetsfrågor som kampanjen hade som ambition att förmedla. Kanske ansåg de att det

snarare var en berättelse om döden än en text som propagerade för ökat trafikvett. Först efter

att ha testat texten på ett antal personer som inte var involverade i kampanjen, insåg NTF hur

stark effekt den faktiskt hade på läsarna. Novellen användes i kampanjen och trycktes i ett

hundratal svenska tidningar under våren 1948.34

Gösta Werner förklarar alltså att Dagerman faktiskt inte skrev Att döda ett barn med

ambitionen att låta novellen bli en del av NTF:s kampanj. Det kan dock ändå vara intressant

att analysera den utifrån Bitzers och Vatz teorier kring den retoriska situationen. Oavsett

Dagermans huvudsakliga syfte med novellen, blev den ju faktiskt antagen till kampanjen och

därmed vet vi utifrån vilket syfte den användes, det vill säga för att få folk att vara försiktiga i

trafiken. Utöver detta är det också sannolikt att Dagerman faktiskt hade kampanjen i

bakhuvudet då han skrev novellen, eftersom han nyligen blivit tillfrågad och resultatet ju

handlar om en trafikolycka som hade kunnat undvikas om aktörerna varit mer försiktiga.

Det är svårt att avgöra huruvida Bitzers eller Vatz teori passar bäst in på just det här

objektet och det är ju inte heller det som den här analysen försöker göra. Vatz teori ut på att

talaren – eller i det här fallet författaren och uppdragsgivaren – själv kan bestämma över hur

den retoriska situationen ska se ut och hur den kan hanteras. Genom att välja att skicka in ett

propagerande material som inte följde NTF:s förväntningar och tidigare kampanjers mönster,

med storstilade och kanske utnötta fraser och former, skulle man kunna mena att Dagerman

tog kontroll över den retoriska situationen. Man skulle också kunna påstå att NTF då de antog

novellen till sin kampanj anpassade situationen efter retoriken (novellen) och inte tvärtom.

Även Bitzers perspektiv kan hjälpa oss att komma till insikt om vad den retoriska

situationen har betytt för det retoriska budskapets framförande och mottagande. När

Dagerman valde att skicka in sin novell följde han – medvetet eller omedvetet – vissa

förutbestämda linjer för hur kampanjens material skulle se ut. För att använda Bitzers termer

kan vi säga att det påträngande problemet här är trafikanters oförsiktighet. Problemet skulle

kunna lösas med hjälp av kommunikation och är därmed retoriskt. Den retoriska publiken

33 Werner, s. 128.34 Ibid., s. 126ff.

11

består av sådana personer som har möjlighet och vilja att ta till sig budskapet och göra

förändring. Därmed inkluderas inte nödvändigtvis alla novellens läsare i Bitzers definition av

publiken. Men även om novellen läses av personer som saknar bil eller körkort, skulle de ändå

kunna räknas till den retoriska publiken om vi tänker oss att det retoriska problemet inte

enbart gäller oförsiktiga bilförare, utan även fotgängare som inte ser sig för.

De retoriska villkoren är det som här är mest intressant att titta på, eftersom frågan är hur

Dagerman och NTF förhåller sig till dessa, samt vad detta har för betydelse för hur budskapet

förs fram och mottas. De konstmässiga, eller retoriska, villkoren handlar i det här fallet i

huvudsak om det som diskuterats tidigare i analysen, det vill säga hur argumentationen ser ut.

Genom att Dagerman använder vissa grepp i sitt berättande, till exempel ett visst språkbruk,

ett visst berättarperspektiv eller vissa kontraster, vädjar novellen som vi har sett till läsarnas

känslor och förmåga att identifiera sig med karaktärerna och i situationen. De icke-

konstmässiga villkoren är här sådana begränsningar som i vilket format NTF:s kampanj skulle

publiceras. Man skulle kunna säga att Dagerman till viss del har följt dessa, eftersom han ju

inte skickade in något material som inte skulle passa in i dessa ramar, till exempel en hel

roman. Till de icke-konstmässiga villkoren hör också att Dagerman var en etablerad och känd

författare, vilket var till NTF:s fördel då fler skulle vara villiga att läsa hans novell, på samma

sätt som en film med kända skådespelare lockar fler till biograferna än en med en okänd

ensemble. Men det går också att se en begränsning i det att hans namn inte hade någon

tidigare koppling till trafikfrågor, och det är också här som vi kommer fram till en viktig

slutsats. Det skulle kunna finnas en risk att folk inte var villiga att lyssna på honom eftersom

han kunde anses vara okunnig i frågan. Genom att publicera det som skulle sägas i en

skönlitterär berättelse – det vill säga en form som Dagerman behärskade och där han hade en

etablerad ställning – kunde NTF dra nytta av hans ethos. När NTF publicerade novellen

använde de sig alltså av de medel som fanns tillgängliga för just Dagerman som förmedlare av

budskapet i den givna situationen.

Att föra fram budskapet med hjälp av en novell kan alltså ha varit ett val NTF och

Dagerman gjorde, eller också kan det ha varit en nödvändighet, beroende på om man ser det

utifrån Bitzers eller Vatz perspektiv. Hur man väljer att tolka det är här inte relevant. Genom

analysen kan vi i alla fall konstatera att det sätt på vilket NTF och Dagerman förhöll sig till

situationen lär ha ökat budskapets effektivitet. Detta för oss in på frågan om varför det kan

vara effektivt att föra fram ett retoriskt budskap med hjälp av berättande, vilket jag kommer

att resonera kring i diskussionsavsnittet. Först en kort redogörelse av vad analysen har visat.

12

7 SlutsatserUtifrån analysen kan vi konstatera att Dagerman har använt sig av retoriska grepp för att föra

fram NTF:s budskap. Hans stil för att beskriva, det vill säga att han varvar allmängiltiga

redogörelser med specifika och detaljerade, bidrar till att läsaren kan identifiera sig med

karaktärerna och känna igen sig i miljöerna. Just detta att få publiken att känna igen sig är

enligt retorikern Kenneth Burke en viktig aspekt när man vill föra fram ett retoriskt budskap.

Vi kan också konstatera att den sakliga och till synes opartiska berättarrösten fungerar

som ett retoriskt grepp genom novellen. Genom att beskriva de omtumlande och hemska

händelserna sansat och objektivt, låter Dagerman läsaren själv förstå hur och varför olyckan

kunde ske. Även genom att använda tidsliga kontraster får Dagerman läsaren att komma till

insikt om hur kort tid som krävdes för att olyckan skulle ske och hur lång tid som kommer att

krävas för mannen att kunna leva normalt igen. Inte heller här skriver han läsaren på näsan

utan får denne att själva förstå det, vilket är retoriskt effektivt. Även med den språkliga stilen,

till exempel nyttjandet av anaforer och variationer i meningslängderna, förmedlas känslan av

att en avgörande och oåterkallelig förändring har skett.

Utifrån analysen av den retoriska situationen kan vi konstatera att NTF:s val att låta föra

fram det som skulle sägas genom en berättande novell lär ha varit ett effektivt drag, då det var

inom det skönlitterära skrivandet och inte i trafikfrågor som Dagerman hade stort ethos bland

befolkningen. På så vis minskade risken att trovärdigheten i NTF:s budskap skulle påverkas

negativt eftersom förmedlaren av det (det vill säga Dagerman) ändå rörde sig på mark där han

hade ett stort anseende. Här var det främst Bitzers teori som ledde fram till denna viktiga

slutsats. Ändå tycker jag inte att det var irrelevant att kort ta med Vatz perspektiv, då detta

gav en kontrasterande bild av hur situationen kan tolkas.

8 DiskussionDet sista steget i Foss modell är att diskutera kring huruvida retorikern/författaren har lyckats

eller misslyckats med att föra fram det retoriska syftet.35 Vi vet inte om novellen faktiskt fick

människor att förändra sitt beteende i trafiken. Kanske är det som med så många andra

propagerande kampanjer så att vi till en början tar till oss och blir påverkade av budskapet,

men att vi efter ett tag återgår till vårt vanliga beteende. Ändå finns det som vi har sett mycket

som talar för att Dagermans novell faktiskt är retoriskt effektiv. Som jag kom fram till i

analysen skapar Dagerman genom att presentera karaktärer och miljöer som läsaren kan

känna igen sig hos, ett intryck av att samma sak skulle kunna hända läsaren själv. Skickligt

35 Foss, s. 315f.13

berättande har också en förmåga att tala till våra känslor, vilket inte minst märks på

Dagermans dramaturgiska användning av berättarrösten, tidsliga förhållanden och språket.

Just denna förmåga är unik för prosan och även om lika effektiva retoriska grepp kan

användas i andra genrer, har berättandet nog ändå en särskild effekt på oss. Goda historier lär

vi oss att uppskatta redan i barnaåren och skönlitteratur är för de flesta av oss den första

läsning vi kommer i kontakt med. Fabler och andra berättelser har använts i årtusenden för att

föra fram olika lärdomar och sensmoraler. Kanske kan man gå så långt som att påstå att

berättandet har något av ett försprång gentemot andra tekniker för att övertyga.36

Å andra sidan har analysen av novellen utifrån Bitzers och Vatz teorier bidragit till

förståelsen av att allting är beroende av situationen. Att Dagerman bidrog med just en novell i

kampanjen kan ha varit av stor betydelse för hur hans bidrag skulle mottas. I just det här fallet

hjälpte berättandeformen Dagerman att bli trovärdig i saken, trots att han inte hade några

tidigare kopplingar till trafikfrågor. Genom att linda in budskapet i en form där han var väl

ansedd, blev det han ville säga mer trovärdigt. Han hittade alltså det mest effektiva sättet att

förmedla det som skulle förmedlas. För någon annan än Dagerman skulle det kanske vara mer

givande att använda en annan form än berättandet för att övertyga. När Gösta Werner i sin

bok De mörka skuggorna skriver om kampanjen nämner han att även andra celebriteter ställde

upp, bland annat namnkunniga idrottsskribenter, tecknare och självaste statsministern Tage

Erlander.37 Jag vet inte hur deras bidrag såg ut, men kanske utgick även de från de områden

där de hos allmänheten hade ett starkt ethos.

Skönlitterär läsning är något som, till skillnad från faktabaserad läsning, av de flesta

brukar betraktas som avkopplande och associeras med ledighet. Kanske blir det därför mer

lockande att läsa ett skönlitterärt inslag i en tidning än till exempel siffror på antalet

trafikolyckor som sker årligen. Det som berättas i novellen är vilken tragedi som ligger bakom

var och en av dessa siffror, vilket är betydligt lättare att relatera till och förstå än statistik och

propagerande fraser. Berättandet som medel för att övertyga har med andra ord vissa fördelar

och tillgångar som andra retoriska genrer saknar, i första hand för att det är en form som alla

känner igen och som vanligen inte associeras med tvång.

Det finns dock vissa element i Att döda ett barn som får mig att fundera över hur det

retoriska budskapet påverkas i takt med att novellen åldras. Trots att beskrivningarna inte är

särskilt detaljerade, finns det ändå detaljer som kan kännas avlägsna idag, till exempel att

barnet har på sig ett livstycke, att bensinpumpen är bemannad eller att fadern rakar sig vid

36 Även Foss resonerar i dessa banor på s. 307–310.37 Werner, s. 126, not 3.

14

köksbordet. Som nämndes i inledningen har det även gjorts två filmatiseringar av novellen.

Att man har gjort en nyinspelning kan kanske peka på att den första filmen inte känns så

aktuell i vår tid. Detta är dock inte unikt för just berättandet som medel för att övertyga, utan

gäller i minst lika hög grad för andra retoriska metoder. Ett tal eller en text som försöker

övertyga med andra verktyg än berättande, kan även de innehålla detaljer som gör att de

känns mindre övertygande efter en viss tid, trots att budskapet i sig fortfarande är lika

relevant. Kanske är det till och med så att en berättelse inte åldras på samma sätt, eftersom

den triggar igång vår fantasi och låter oss leva oss in i det som sker – även om det innebär att

vi konfronteras med livstycken och bemannade bensinpumpar?

9 SammanfattningSyftet med den här undersökningen var att med hjälp av Stig Dagermans novell Att döda ett

barn undersöka hur en skönlitterär berättelse kan fungera retoriskt. Novellen användes 1948 i

en trafikkampanj som NTF stod bakom. Undersökningen skulle göras genom att analysera hur

Dagerman har använt sig av retoriska grepp, samt hur han och NTF förhållit sig till den

retoriska situationen och vad detta kan ha haft för betydelse för hur det retoriska budskapet

har förts fram och mottagits. Jag har utgått ifrån Sonja K. Foss narrativa analysmetod och

Lloyd F. Bitzers och Richard E. Vatz teorier kring den retoriska situationen. Resultaten visar

att Dagerman använder kontraster i beskrivningar och tidsliga förhållanden, en berättarröst

och en språklig stil på ett sätt som hjälper det retoriska budskapet att nå fram. Analysen av

den retoriska situationen visar på att berättandeformen i just det här fallet bör ha varit mest

passande, då det var inom författandet som budskapets förmedlare hade stor trovärdighet hos

allmänheten och inte inom trafikfrågor.

I diskussionen resonerade jag också kring hur resultaten har hjälpt oss att förstå hur det

kan vara effektivt att övertyga med hjälp av berättande. Jag fram till att i just det här fallet bör

berättandet ha varit det retoriskt mest effektiva, men att detta beror på situationen och vem

som är förmedlare av budskapet. Berättandeformen har dock vissa retoriska fördelar som

andra medel för att övertyga saknar. Det är en form som alla känner igen och som sällan

associeras med tvång, vilket ett tal eller en text av mer faktabaserad karaktär kan göra.

Det finns flera aspekter av ämnet som jag inte har studerat, men som skulle kunna vara

intressanta uppslag för vidare forskning. Till exempel var jag i diskussionen inne på ett

resonemang kring hur en retorisk berättelse kan åldras och därmed eventuellt förlora sin

övertygande kraft, vilket skulle kunna vara utgångspunkt för en större undersökning. Man

15

skulle också kunna göra en jämförande analys mellan novellen och de två filmatiseringarna.

Vid en sökning på videosajten Youtube visar det sig att det är vanligt att högstadie- och

gymnasieelever idag får i uppgift att göra film av novellen.38 Förmedlas det retoriska

budskapet även i dessa, eller har det försvunnit på vägen?

Det finns säkerligen mängder av andra forskningsuppslag som skulle kunna involvera just

den här berättelsen eller berättandets retorik i stort. Förhoppningsvis har jag genom denna

undersökning bidragit med åtminstone en bit i det stora pusslet.

38 http://www.youtube.com/. Sökord: ”Att döda ett barn”. Sökning gjord den 21 maj 2012.16

KällorLitteraturBitzer, Lloyd F., “The Rhetorical Situation” i Philosophy and Rhetoric 1968:1, s. 1–14

Dagerman, Stig, ”Att döda ett barn” (1948) i Dikter, noveller, prosafragment, nyutgåva,

Pan/Norstedt, Stockholm, 1983/1991, s. 155–157

Foss, Sonja K., Rhetorical Criticism. Exploration and Practice, fjärde upplagan, Waveland

Press, Long Grove, 2009

Johannesson, Kurt, Retorik eller konsten att övertyga, Norstedt, Stockholm, 1990

Kjeldsen, Jens Elmelund, Retorik idag. Introduktion till modern retorikteori, Studentlitteratur,

Lund, 2008

Lindqvist Grinde, Janne, Klassisk retorik för vår tid, Studentlitteratur, Lund, 2008

Vatz, Richard E., “The Myth of the Rhetorical Situation” i Philosophy and Rhetoric 1973:6, s.

154–161

Werner, Gösta, De grymma skuggorna. En studie i Stig Dagermans författarskap och dess

relationer till filmen som medium, Norstedt, Stockholm, 1986

Wikdahl, Magnus, Varvets tid. Arbetarliv och kulturell förändring i en skeppsbyggarstad,

Gidlunds, Stockholm, 1992

InternetNationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, historik:

http://www.ntf.se/omoss/default.asp?RecID=6555

Senast kontrollerad den 21 maj 2012.

Youtube, sökord: “Att döda ett barn”: http://www.youtube.com/results?

search_type=search_videos&search_query=att+d

%C3%B6da+ett+barn&search_sort=relevance&search_category=0&page=

Sökning gjord den 21 maj 2012.

17