EN TIDSKRIFT FÖR TEOLOGI OCH ANDLIGT LIV

I vems auktoritet?ULF EKMAN

Petrus och det transparenta ledarskapetJAN NYLUND

Att förstå den kristna trons grundstrukturCHRISTIAN BRAW

NUMMER 4 ÅRGÅNG 11 2013

NU

MM

ER

4 Å

RG

ÅN

G 11 2

013

KE

RY

X

www.keryx.nu

I Guds vildmark ANDREW LOUTH

10 ÅR2003-2013

10 ÅR2003-2013

NR 4 2013

Vi tar vår kallelse på allvar

I en tid då Bibeln ifrågasätts behöver vi stå upp för sanningen – rotade och pålästa.

Det är dags nu. Ta ett nytt steg i din kallelse.Studera på Livets Ords Teologiska Seminarium.

loteol.sefacebook.com/loteol

MEDVERKANDE

CHEFREDAKTÖR OCH ANSVARIG UTGIVARE

Ulf Ekman

REDAKTÖR

Henrik Engholm

ART DIRECTOR

Jonatan Strömgren

REPRO/TRYCK

Hallvigs Reklam AB, Morgongåva

ISBN

978-91-7866-925-7

ISSN

1652-2494

UTGIVARE

Livets Ords Förlag

PRENUMERATION

Helår (4 nr): 299 kr

Lösnummer: 89 kr

För prenumeration och adressändring, kontakta:

KONTAKT

Keryx, Box 17, 751 03 Uppsala

018-489 81 00

redaktionen@keryx.nu

www.keryx.nu

VAD BETYDER KERYX?

Keryx är grekiska och

betyder förkunnare, härold.

Tidskriften Keryx vill stå upp

för den klassiska kristna

förkunnelsen. I tidskriftens

logotyp ses även det klassiska

Kristusmonogrammet XP. Med

detta vill vi betona att Kristus

är förkunnelsens kärna. Den

kristna kyrkan behöver radikal

teologi och radikal förkunnelse

om Jesus Kristus.

Copyright © 2013

Eftertryck av artiklar och allt

annat material i denna tidning,

helt eller delvis, är förbjudet.

Vid frågor, kontakta redaktionen.

Ulf Ekman är fil kand, teol kand,

pastor i församlingen Livets Ord

samt hedersdoktor vid Oral

Roberts University.

Andrew Louth är präst i rysk-

ortodoxa kyrkan och professor

emeritus i patristiska och bysan-

tinska studier vid University of

Durham.

Christian Braw är präst i Svenska

kyrkan, mångsidig författare och

docent i systematisk teologi vid

Åbo Akademi.

Jan Nylund är teol kand, fil kand,

fil mag och doktorand i Nya

Testamentets exegetik vid Lunds

Universitet.

Alexander Goldberg är direktor

för Caspari Center for Biblical

and Jewish Studies i Jerusalem

och Masterstudent i teologi.

Henrik Engholm är Master of

Theology och lärare vid Livets

Ords Teologiska Seminarium.

KERYX 4 2013 3

INNEHÅLL

NR 4 2013

LEDARE

ULF EKMAN SIDA 4

ARTIKLAR

I vems auktoritet?ULF EKMAN SIDA 6

I Guds vildmarkANDREW LOUTH SIDA 18

Att förstå den kristna trons grundstrukturCHRISTIAN BRAW SIDA 32

Petrus och det transparenta ledarskapetJAN NYLUND SIDA 42

Deras JesusALEXANDER GOLDBERG SIDA 48

RECENSION

Scott Hahn: Den trofaste Fadern: Guds förbundskärlek i BibelnHENRIK ENGHOLM SIDA 52

KERYX 4 20134

ULF EKMAN

KÄRA LÄSARE!

VI LEVER I SPÄNNANDE, FÖRÄNDERLIGA och utmanade tider. Det är tider då vi noggrant måste reflektera över tidens tecken. Att kunna se tidens tecken innebär inte bara att läsa Bibeln med dagspressen i ena handen. Varje olycka som sker säger inte att Jesus kommer snart. Jag tror att det handlar om att kunna se underliggande strömningar, att urskilja vad som är äkta och vad som bara är krusningar på ytan eller andliga återvändsgränder. Vi behöver se in i människors hjärtan, och inte minst i vårt eget, och utan fördömande avgöra vad de verkliga motiven är, som mo-tiverar människor till ageranden, ståndpunkter och olika typer av beteenden.

VI LEVER I EN TID AV POLERADE YTOR och det är inte alltid lätt att se bakom maskerna. Människohjärtat har en för-underlig förmåga att förställa sig, att bli skådespelaraktigt, det vill säga hycklande. Vi trivs inte nakna. Vi gömmer oss hellre i roller och kläder som inte är våra egna, och detta försvagar oss och tjänar ytterst själafiendens syften. Att tolka tidens tecken är också att upptäcka sådana tenden-ser och göra oss av med dem, så att Kristus kan lysa fram klarare igenom oss.

Att tolka tidens tecken innebär också att kunna se de vågrörelser som är igångsatta av Anden i kristenheten i dag. Vi ser ofta det lilla perspektivet och utifrån våra egna dagsaktuella behov. Herren ser det stora perspektivet och vill visa oss större horisonter. Detta för att förbereda oss på den framtid som kommer och för att stärka det som är svagt i Kristi kropp i dag. I mycket kristet arbete finns en nästan frenetisk betoning på evangelisering som, om den inte kompletteras, genom sin ensidighet kommer att utarma. Därför är det viktigt att inte falla offer för popu-

KERYX 4 2013 5

LEDARE

lära schabloner och aktivistisk kramp utan istället lyssna noggrant på vad som är de verkliga behoven just i dag. Var finns svagheterna? Var är bristerna? Hur kan de åtgärdas?

JAG TROR ATT DET FINNS TVÅ RÖRELSER IDAG, lite bero-ende på var man befinner sig och vilket perspektiv man har. Den ena är en centrifugal rörelse, från kyrkan och ut i världen för att nå de förlorade. Den andra är en centripetal rörelse, inne i kyrkan och mer och mer emot centrum emot mitten, emot det nödvändigaste, det centrala. Där, vid korset, hos Jesus börjar och slutar allt. Eftersom han är Herre och huvud över sin kropp så kan dessa rörelser inte särskiljas ifrån varandra. Så var är då centrum i kyrkan? Var är kyrkans hjärta, dess själ, dess djupaste säte och tro? Dit vill han föra oss och där finner vi honom och varandra på ett nytt sätt. Utifrån detta centrum flödar alltid nytt liv, nya initiativ, nya uppdrag. Allt börjar där.

I DETTA NUMMER får du en liten smak på detta. Vi hoppas att det skall tillfredsställa din själ, uppväcka din nyfikenhet och skapa gudsfruktan och längtan efter mer av det äkta liv som kyrkan alltid fått mandat att bära fram till mänsklig-heten.

Med önskan om en god läsning.

Ulf Ekman

Jag tror att det handlar om att kunna se underliggande ström-ningar, att urskilja vad som är äkta och vad som bara är krus-ningar på ytan eller andliga återvändsgränder

KERYX 4 201318

ANDREW LOUTH

AV ANDREW LOUTH ÖVERSÄTTNING: HENRIK ENGHOLM

I Guds vildmark

»ALLA DE STORA RELIGIONERNA föddes mellan öknen och stäpplandskapet«, säger Carlo Carretto någonstans.1 Man kommer att tänka på de gånger Muhammed drog sig undan till berget Hira i den arabiska öknen och den uppenbarelse han fick där som slutligen blev Koranen; eller på Buddhas avfärd från faderns palats till skogarna och ödetrakterna i norra Indien. Även Bibeln ger stöd för uppfattningen att öknen är platsen där Gud uppenbarar sig för män och kvinnor: tänk på Mose på berget Sinai i öknen (2 Mos 19ff.), eller på Elias möte med Gud på samma berg (här kallat Horeb: 1 Kung 19:8), eller på Johannes Döparen, förelöpa-

KERYX 4 2013 19

Öken – natt – grav:

samtliga miljöer där

mänsklig aktivitet nekas

tillträde. Men de är alla

platser där Gud kan ver-

ka, där den gudomliga

kraften kan manifesteras

I GUDS VILDMARK

ren, som »predikade i Judéens öken« (Matt 3:1), eller på den plats vildmarkens avskild-het hade i Jesu liv, där han frestades i fyrtio dagar innan han påbörjade sin tjänst (Matt 4:1-11 och paralleller), där han ofta drog sig undan för att be till sin Fader (Luk 4:42, 6:12, 9:18, 11:1, etc.) och där han på berget Tabor (eller möjligen berget Hermon)2 för-vandlades (Mark 9:2-8 och paralleller).

Det är därför värt att lägga lite tid på att studera öknen och vad den betyder i berät-

telsen om Guds handlande med män och kvinnor i Bibeln. Det första man kanske bör lägga märke till är att öknen inte är den ultimata symbolen: man stöter på öknen många gånger under berättelsens gång, men berättelsen varken börjar eller slutar där. Den berättelse Bibeln återger börjar i en trädgård, Edens lustgård, paradiset (vilket är det grekiska ordet för en trädgård): en trädgård är behaglig, fylld av blommor och frukter och bäckar och fontäner, inte alls

KERYX 4 201320

ANDREW LOUTH

Öknen är platsen där Gud uppenbarar sig för män och kvinnor

ofruktsam och ogästvänlig. Åtminstone var den här trädgården det:

Herren Gud planterade en lustgård i Eden, österut, och satte där männis-

kan som han hade format. Och Her-ren Gud lät alla slags träd som var ljuvliga att se på och goda att äta av växa upp ur marken. Livets träd lik-som trädet med kunskap om gott och ont satte han mitt i lustgården. Från Eden gick en flod ut som vattnade lustgården … (1 Mos 2:8-10)

Mellan trädgård och stad

Det var på en sådan behaglig plats som män och kvinnor skapades att leva tillsammans, enligt berättelsen i Bibelns början. Där skulle de glädja sig och vara lyckliga. Bibeln slutar heller inte i en öken: aposteln Johan-nes ser en stad:

Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner från himlen, från Gud, redo som en brud, som är smyckad för sin brudgum. Och jag hörde en stark röst från tronen säga: »Se, nu står Guds tabernakel bland människorna, och han skall bo hos dem och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem. Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer …« (Upp 21:2-4)

Det slutliga mål mot vilken aposteln, profe-ten, skådar är en stad i harmoni med Gud, med invånare i harmoni med varandra, en plats där det inte finns någon misär, någon död. Att staden också omnämns som brud för tankarna till den märkliga lilla bok i Gamla testamentet, Höga visan, som hyllar kärleken mellan en brud och en brudgum, som hyllar en kärlek utan skam och fruktan, den kärlek som Adam och Eva var ämnade att dela i sin trädgård, precis som Höga vi-san själv utspelar sig i en trädgård (se 4:12; 5:1, etc.).

Det är mellan trädgården och staden som vi finner öknen. Adam och Eva drivs ut ur trädgården, till följd av deras synd, som grundläggande var olydnadens synd: träd-gården är inte längre något som ges åt dem som en plats att njuta av och leva i. Marken måste brukas: den måste plöjas och odlas, nu under stor möda, för att ge ifrån sig föda och »i ditt anletes svett skall du äta ditt bröd«. Om människan försummar att bruka jorden och vårda den, blir den ofruktsam, ogästvänlig – en öken. Öknen är ett hot, en varning, en sporre till arbete, mellan Edens lustgård och Guds stad. Första Mosebokens tidiga kapitel beskriver skissartat – inte mer – människans försök att hålla öknen borta: Adams ättlingar bor som nomader i tält (se 1 Mos 4:20); de lär sig att tillverka redskap och vapen av brons och järn ( jfr 4:22), att lätta upp sin hotade existens med musik ( jfr 4:21). Det mänskliga livets förbannade natur, i förvisning från lustgården, visar sig i Kains mördande av Abel och ännu mer av-görande i den etablerade ondska som utplå-nas genom floden. En ny början äger rum med Noa. Den här gången antyder myten att mänskligheten satsar på något mer än en nomadisk tillvaro. Den här gången för-

KERYX 4 2013 21

I GUDS VILDMARK

Arken, kan man tänka sig en starkare symbol för övergivan-det av den mänskliga självtill-räckligheten och förtröstan enbart på Gud?

samlar de sig för att bygga en stad: inte den Guds stad som aposteln får se »komma ner från himlen, från Gud«, utan en stad som reser sig från jorden, med »ett torn som har spetsen uppe i himlen« (1 Mos 11:4), ett monument över mänsklighetens trots mot Gud. Den här staden, tornet, Babel, omintetgörs genom en språkförbistring, ett åstadkommande av ömsesidig oförståelse genom en mångfald av mänskliga tungomål.

Bortom mänsklig kontroll

Mänskligheten, i sin förvisning från träd-gården, försöker skydda sig från öknens intrång genom att ta skydd i en stad, en jordisk stad, grundad av människor som sluter sig samman för att skapa en känsla av självtillräcklighet. I den bibliska historien utgör detta fonden mot vilka de som vågar gå ut i öknen porträtteras, de som vågar för-lita sig enbart på Gud, de som vågar överge illusionen av mänsklig självtillräcklighet och leva i lydnad till Gud.

Den förste … den förste var faktiskt Noa. Havet – floden – talar kanske till och med starkare än öknen om ett område som är bortom den mänskliga förmågans kontroll. Arken, buren av samma vatten som över-täckte den mänskliga civilisationen – en ark byggd i lydnad till Guds befallning, så stor att den verkade oanvändbar, mänskligt sett: kan man tänka sig en starkare symbol för övergivandet av den mänskliga självtillräck-ligheten och förtröstan enbart på Gud?

Men Noa är ett isolerat exempel, nästan en falsk början. Raden av våghalsar börjar på riktigt med Abraham. »Herren sade till Abram: ›Gå ut ur ditt land och från din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag skall visa dig‹ … Abram begav sig i väg … och drog sig allt längre söderut till

Negev« (1 Mos 12:1, 4, 9, eng. övers.): Negev är den stora öknen söder om det heliga landet. Abrahams liv framställs som ett liv i lydnad, inte lydnad till någon mänskligt förståelig beräkning, utan lydnad till den Okände, till den översinnlige Guden, en lydnad i tro, »en visshet om det man inte ser« (Heb 11:1). Därför säger Hebréerbre-vets författare:

I tron lydde Abraham, när han blev kallad att dra ut till det land som han skulle få i arv, och han begav sig i väg utan att veta vart han skulle komma. I tron levde han som främling i det utlovade landet. Han bodde i tält tillsammans med Isak och Jakob, som var medarvingar till samma löfte. Ty han väntade på staden med de fasta grundvalarna, den som Gud har format och skapat. Genom tron fick också Sara kraft att bli mor för en avkomma fast hon var överårig. Hon litade på honom som hade gett löftet. Därför fick också en enda man barn, talrika som stjärnorna på himlen och oräkneliga som sandkornen på havets

strand, detta trots att han var så gott som död. (Heb 11:8-12)

I tro på den okände Guden, och i lydnad till honom, lämnar Abraham sitt hus och beger

KERYX 4 201322

ANDREW LOUTH

Detta är öknens första lektion: att uppge det mänskliga samhället och den mänskliga kontrollen, och att lita enbart på Gud

sig ut till ett främmande land. Han färdas genom öknen i sökandet efter den stad »som Gud har format och skapat«.

Detta är öknens första lektion: att uppge det mänskliga samhället och den mänsk-liga kontrollen, och att lita enbart på Gud. Den är inte anti-human som sådan; det är en fråga om prioriteter. Resultatet är omformandet av det mänskliga samhället, »staden med de fasta grundvalarna«, men det kommer endast att förverkligas om Gud är första prioritet. Och det kommer bara att uppnås genom vårt uppgivande av mänskli-ga försök att själva värja oss och kontrollera och forma vår omgivning och vårt samhälle.

Öknen som Guds vildmark

Men det är i berättelsen om Mose och redo-görelsen av uttåget som öknen blir ett cen-tralt tema. Moses överlevnad som spädbarn var resultatet av hans föräldrars uppgivan-de av varje mänskligt försök att rädda ho-nom, för att förtrösta på försynen, på Gud. Bebisen i korgen gjord av vass upptäcks av faraos dotter, som uppfostrar honom som sin egen son. Men början av Moses egna möte med Gud äger rum i vildmarken, där

Mose söker efter sin svärfars fårflock sedan han hade flytt från Egypten. Han kommer till Horeb (vilket forskare identifierar med berget Sinai, på Sinaihalvöns södra del):

Där uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en eldslåga som slog upp ur en buske. Han såg att busken brann av elden utan att busken brann upp. Då tänkte Mose: »Jag måste gå dit och betrakta den underbara synen och se varför busken inte brinner upp.« När Herren såg att han gick för att se efter, ropade Gud till honom ur busken: »Mose! Mose!« Han svarade: »Här är jag.« Då sade Gud: »Kom inte hit! Tag av dig skorna, ty platsen där du står är helig mark.« Och han sade: »Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.« Då dolde Mose ansiktet, ty han bävade för att se på Gud. (2 Mos 3:2-6)

Det är i öknen, i ensamhet, som Mose möter – eller snarare blir mött av – Gud. Vid den brinnande buskens mirakel känner Mose en överväldigande förnimmelse av platsens helighet, så att han upplever sig manad att ta av sig sina skor. Och sedan befaller Gud Mose att vara det verktyg genom vilket han skall befria Israels folk från egyptiskt för-tryck. Mose tvekar, ber om Guds referenser och får höra Guds mystiska uppenbarelse av sig själv som »Jag är den Jag är«: En som inte kan definieras genom jämförelse eller kontrast, utan som helt enkelt är … den han är – En som inte förstås utifrån andra saker, utan En utifrån vilken alla andra saker får sin mening. Öknen ter sig som en passande plats för en sådan uppenbarelse: öknen, själv utblottad på allt utifrån vilket jämfö-relser låter sig göras; öknen, vars ofrukt-samhet utgör en passande kontrast till Guds transcendenta fullhet.

Mose återvänder till Egypten, efter sitt ensamma möte med Gud vid berget Horeb,

KERYX 4 2013 23

I GUDS VILDMARK

Öknen gör oss förmögna att skymta något av Guds trans-cendens, något som alltför lätt kommer i skymundan i den mänskliga tillvarons angelägenheter

för att övertyga farao att släppa Israels folk fria. Hans begäran har dock en särskild form, som återigen involverar öknen. Mose frågar: »Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla högtid åt mig i öknen!« (2 Mos 5:1). Guds folk ska sättas fria så att de kan gå ut i öknen och tillbe sin Gud. Öknen symboliserar uppgi-vandet av mänskliga angelägenheter så att Gud allena kan bli deras enda angelägen-het. Ett sådant erkännande av Gud som vår enda angelägenhet – inte bara vår främsta angelägenhet – den utifrån vilken alla andra angelägenheter ska förstås och över huvud taget beröra oss – ett sådant erkän-nande av Gud är tillbedjan, tillbedjan av En som säger: »Jag är den Jag är«. Öknen gör oss förmögna att skymta något av Guds transcendens, något som alltför lätt kom-mer i skymundan i den mänskliga tillvarons angelägenheter.

Beroende av Gud

Uttåget, korsandet av Röda havet, ledde Isra-els folk ut i vildmarken, öknen. Pentateuken berättar om fyrtio år i öknen, fyrtio år under vilka Israels folk var omedelbart, mirakulöst, beroende av Gud för sitt uppehälle. Vi läser om hur Gud försåg dem med manna och vaktlar; vi läser om hur de som genom sin mänskliga förståelse försökte ingripa i den gudomliga försörjningen genom att samla mer än vad som behövdes för en dag, fick sitt verk omintetgjort. Det de hade sparat till dagen därpå hade ruttnat (2 Mos 16:16-21). »Ge oss i dag vårt dagliga bröd«; »Gör er alltså inte bekymmer för morgondagen. Den skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga« (Matt 6:11, 34). Åter-igen detta uppgivande av ängsligt mänskliga beräkningar för förtröstan på Gud.

Öknen var för Mose, och genom honom för hela Israel, platsen där de levde i bero-ende av Gud och där Gud uppenbarade sig. På berget Sinai (som det nu kallas) uppen-barade sig Gud för Mose i en teofani som

var ännu mer dramatisk än den brinnande busken:

Hela Sinai berg höljdes i rök därför att Herren hade stigit ner på berget i eld. Rök steg upp därifrån som röken från en smältugn och hela berget skakade våldsamt. Basunljudet blev starkare och starkare. Mose talade och Gud svarade honom med hög röst. (2 Mos 19:18-19)

Sedan följer uppenbarelsen av Lagen, Torah, med början i de tio budorden. Vid ett annat tillfälle går Mose och de sjuttio äldste tillsammans upp på berget:

De fick se Israels Gud, och under hans fötter var som ett golv av safirer, likt själva himlen i klarhet. Men han lät inte sin hand drabba de främsta av Is-raels barn. De skådade Gud, och sedan åt de och drack. (2 Mos 24:10-11)

Det här tillfället, firandet av förbundet som ingicks mellan Gud och Israel, där Gud

KERYX 4 201324

Hans närvaro manifesteras istäl-let i en »svag stilla röst« eller »ljudet av en svag susning«, något som lätt skulle kunna mis-sas om det inte vore för öknens tystnad

ANDREW LOUTH

uppenbarar sin vilja för Israel så att de kan leva i fred och harmoni med honom, ses av den bibliska författaren som något anmärk-ningsvärt: Gud, vars närvaro är så intensiv att den överväldigar ynkliga människor ( jfr.

1 Mos 32:30; Dom 6:22f; etc.), låter männi-skor äta och dricka i hans närvaro.

Mose får höra hur han ska fira den »närvaron«: flera långa kapitel beskriver de-korationerna för uppenbarelsetältet (2 Mos 25-27) och ytterligare kapitel förklarar of-ferceremonierna (2 Mos 28-30). I det tältet, utanför lägret, bortom samhällets mänskliga angelägenheter, också för ett samhälle så beroende av Gud som detta, uppenbarade Gud sin närvaro och talade till Mose:

Varje gång Mose kom in i tältet sänkte molnstoden sig och blev stående vid ingången till tältet, och Herren talade med Mose. När allt folket såg molnstoden stå vid ingången till tältet reste sig alla och bugade sig till mar-ken, var och en vid ingången till sitt tält. Och Herren talade med Mose ansikte mot ansikte, som när en man talar med en annan. (2 Mos 33:9-11)

Intimitet och mystik

Men trots att Gud talar till Mose »ansikte mot ansikte« som en vän, under den här

perioden i öknen, få Mose inte »se« Guds ansikte. Senare i samma kapitel ber Mose att han skall få se Guds »härlighet«, men får svaret: »Men mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva« (33:20). Istället ställer Gud Mose i en klyfta i klippan och »när min härlighet går förbi skall jag … låta min hand vara över dig till dess jag har gått förbi. Sedan skall jag ta bort min hand, och då skall du få se mig på ryggen. Men mitt ansikte kan ingen se« (33:22-23).

Senare generationer, såsom Filon, den alexandrinske juden som nästan var sam-tida med Jesus, och efter honom många av de kristna fäderna, såg Moses möte med Gud i vildmarken som en slags arketyp för alla mänskliga möten mellan Gud och män-niskor. Många, särskilt helige Gregorios, bi-skop av Nyssa i slutet av 300-talet, slogs av hur Mose möte med Gud på samma gång är ett möte av stor intimitet och ändå ett möte som blir ännu mer mystiskt. Ljuset från den brinnande busken ger vika för molnen och mörkret på Sinai och kulmen tycks vara att Gud vänder ryggen åt Mose helt och hållet. Gregorios själv tolkade detta som Guds yttersta outgrundlighet: ju närmare vi kom-mer, desto mindre tycks vi veta och desto mer förbryllande och överraskande blir Gud.3 Andra tolkade Guds »rygg« som hans kreativa verk – inte han själv, utan vad han gör – eller de verk i vilka Guds uppenba-relse verkar hemlighållas, särskilt delarna av Kristi passion (2 Mos 33:11-23 är en av läsningarna vid vesper på långfredagen i den bysantinska riten).

Förnyelsen av förbundet

Berättelsen om de fyrtio åren i öknen är inte bara en berättelse om närhet till Gud

KERYX 4 2013 25

I GUDS VILDMARK

Vildmarken ses som en slags mötesplats, en hemlig plats dit älskande kan dra sig tillbaka – en hemlig plats, undan från allt som distraherar, där Gud kan uppvakta sin älskade, Israel

och Guds uppenbarelse av sig själv: det är också en redogörelse av israeliternas flitiga gnällande och om försök att överge Gud som kulminerar i berättelsen om guldkalven (2 Mos 32). Trots det så är det ökenvandringens tid, till skillnad från den tid som följde därefter, då israeliterna enligt den bibliska redogörelsen började bosätta sig i Palestina, som av den senare profetiska traditionen betraktas som en slags guldålder. Förnyelsen av förbundet, som så ofta bröts av Israel, ses ofta som ett slags återvändande till öknen. Berättelsen om Elia anspelar på detta, när han efter sin dramatiska seger över baalsprofeterna på berget Karmel, av rädsla för Isebel, flyr ut i öknen till berget Horeb. Där, på de plats där förbundet ursprungligen hade ingåtts, up-penbarar Gud sig på nytt för sin profet:

Herren sade: »Gå ut och ställ dig på berget inför Herren.« Och se, Her-ren gick fram där, och en stor stark storm, som ryckte loss berg och bröt sönder klippor, gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom en jordbävning. Men Herren var inte i jordbävningen. Efter jordbävningen kom en eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden hördes ljudet av en svag susning (svag stilla röst, eng. övers.). Så snart Elia hörde detta, gömde han sitt ansikte med manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. (1 Kung 19:11-13)

Det är väldig skillnad i jämförelse med Guds dramatiska uppenbarelse för Mose på Sinai berg. Här är de dramatiska manifesta-tionerna av Guds kraft inte manifestationer

av hans närvaro; hans närvaro manifesteras istället i en »svag stilla röst« eller »ljudet av en svag susning«, något som lätt skulle kunna missas om det inte vore för öknens tystnad. Det utgör en vändpunkt för Elia, en upprättelse av hans tillförsikt. Han återvänder från Horeb, finner en lärjunge i Elisa och därigenom inleds de händelser som kommer att leda till kung Ahabs fall, han som var trolös mot Israels Gud under inflytande av sin hustru Isebel.

Tanken på ett återvändande till öknen kan också återges ganska uttryckligt. Hoseas profetia skildrar Guds budskap till Israel:

Därför skall jag locka henne bort och föra henne ut i öknen och tala till hen-nes hjärta. Sedan skall jag ge henne tillbaka hennes vingårdar och göra Akors dal till en hoppets port. Där skall hon sjunga som i sin ungdoms dagar, som på den dag då hon drog upp ur Egyptens land. (Hos 2:14-15)

Guds förbund med Israel, sett som en kärlekspakt, kommer att förnyas där det

först ingicks: i öknen. Vildmarken ses som en slags mötesplats, en hemlig plats dit äls-kande kan dra sig tillbaka – en hemlig plats, undan från allt som distraherar, där Gud kan uppvakta sin älskade, Israel.

KERYX 4 201326

ANDREW LOUTH

Öknen, ofruktsam för mänskliga syften, är öppen för gudomliga syften

En ofruktsam plats, en hemlig plats, en plats som människor inte kan göra något av, där bara Gud kan göra något. Det är i sådana ordalag Mose besjunger Guds hand-lande med sitt folk (sett som maskulint den här gången):

Han fann honom i öknens land, i ödslig, tjutande ödemark. Han omslöt honom och tog honom i sin vård, han bevarade honom som sin ögonsten. Liksom en örn väcker upp sitt bo, och svävar över sina ungar, så bredde han ut sina vingar och tog emot honom och bar honom på sina fjädrar. Blott Herren ledde honom … (5 Mos 32:10-12)

Men de profetiska texter, där öknens bild-språk är som mest utvecklat, är de delar av Jesaja som tillhör en senare profet från exilen:4

Öknen och ödemarken skall glädja sig,hedmarken fröjda sig och blomstra som en lilja.Den skall blomstra skönt och fröjda sig,ja, fröjda sig och jubla.Libanons härlighet skall ges åt den,

Karmels och Sarons prakt.De skall få se Herrens härlighet,vår Guds majestät … Ty vatten skall bryta fram i öknen,strömmar på hedmarken.

Den glödande sanden skall bli en sjö,den torra marken vattenrika källor … (Jes 35:1-2, 6-7)

Hör på mig, ni som far efter rättfär-dighet,ni som söker Herren.Se på klippan, ur vilken ni är uthuggna,och på gruvan, ur vilken ni har grävts fram … Ja, Herren tröstar Sion,han ser med medlidande på alla dess ruiner.Han gör dess öken lik Eden,dess ödemark lik Herrens lustgård.Fröjd och glädje skall höras därinne,tacksägelse och lovsångs ljud.(Jes 51:1, 3; jfr. 41:17-20)

Här är inte öknen endast en plats där Guds närvaro manifesteras, utan Guds kraft ma-nifesteras snarare i förvandlingen av öknen: den ofruktsamma öknen förvandlas av Gud till Eden, paradisets lustgård. Öknen blir en slags naturlig analogi till fattiga människor, de som i Bibeln ses som beroende av Gud och därmed de som får ta emot hans nåd och belöning. »Saliga är ni som är fattiga, er tillhör Guds rike«: salig är du öken, för du ska bli ett paradis.

Ökenprofeten Johannes

Öknen, ofruktsam för mänskliga syften, är öppen för gudomliga syften. Så när tiden för det nya förbundet börjar gry, framträder dess härold, Johannes Döparen, från öknen. Men Johannes Döparen är mer än en profet från öknen, han är profeten av öknen. Detta är något Abbé Huvelin5 tog fasta på i sina predikningar om den helige Johannes Döparen:

KERYX 4 2013 27

I GUDS VILDMARK

Honom som ingen känner – 30 år av Nasaret – av denna förintelse – en djup skräck att vara någon – Ecce agnus Dei! Vem är du, då?

En röst – inte mer – ett glas från vilket vätskan har druckits – och redo att krossas … tanken när den har yttrats … ett intet som försvinner, som upplö-ses.

Så utgår en stark röst från denna botfärdighets, denna anspråkslöshets sköte – detta liv som inte betyder något för världen … Hela hans varelse är en röst – den måste vara stor för att en sådan röst ska kunna utgå från den. Och tala om Gud.

Med rätta kallar han sig själv en röst. Han är faktiskt där för att ropa ut. De tar honom för Honom! Han skakar plötsligt till djupet av sin varelse likt en galning – hycklare, lögn, att bära uppskattningens börda – han behö-ver bekänna det. Jag skall skingra förvillningen. Om det vore så, skulle allt vara förlorat! Vad är en röst? En röst som brister ut. Ödmjuk – ett rop som dör medan det yttras. Vad den bar förblir – själv dör det – Men storhet …

En röst. Den är inget. Den är en hel del – Den brister ut – men den har sagt ett ord – kraften i en röst.

En röst, det är inte mycket. Den bris-ter ut, upplöses, försvinner. Ja – men om den ställer någon inför den san-ning som fanns innan och kommer att finnas efteråt. Evig seger.6

Johannes Döparen inkorporerar öknen, dess tomhet, dess ofruktsamhet, genom att vara en röst: ett ljud som bär en mening, men inget i sig själv. Och genom att vara det blir Johannes en modell för varje kristen.

Eftersom Johannes införlivar öknen, inte bara i sin livsstil, utan i själva sitt väsen, blir han ett verktyg för Guds syften, budbära-ren, förelöparen, den som pekar på Kris-tus. Man kommer att tänka på Johannes Döparens långa, beniga finger på Matthias Grünewalds Isenheimaltare eller Döparens gestalt på ikonostasens sida, som leder ens blick mot Kristusfiguren på högra sidan om de heliga dörrarna.

Frestad av Satan

Och öknen har, som vi har sett, en plats också i vår Herres liv. Efter sitt dop leds han ut i vildmarken av Anden (Mark 1:12): »Och han vistades i öknen under fyrtio dagar och frestades av Satan. Där levde han bland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom« (Mark 1:13). Markus redogörelse av vår Herres frestelse är mycket mindre de-taljerad än den som återfinns hos Matteus och Lukas. Men den frambringar kanske öknen ännu skarpare: en plats utanför staden, bortom mänskliga omsorger, också goda och eftersträvansvärda omsorger, en plats bebodd av icke-mänskliga varelser, av vilda djur, av änglar, av Satan. Det kanske

Johannes Döparen inkorpore-rar öknen, dess tomhet, dess ofruktsamhet, genom att vara en röst: ett ljud som bär en me-ning, men inget i sig själv

KERYX 4 201328

ANDREW LOUTH

»Jag har ofta sagt«, berättar Pascal, »att den enda anled-ningen till människans avsaknad av lycka är att han inte har lärt sig att förbli i sitt rum under tystnad«

verkar rimligare att tolka detta som att Jesus tillbringar tid i ensamhet, med sina rädslor och sitt hopp. Många människor klarar inte av att vara ensamma särskilt länge, så de ser till att de aldrig är riktigt

ensamma. Även om de inte har någon med sig, dövar de ensamhetens udd genom radion eller teven, stereoanläggningen eller något annat – med distraktion, med något som avleder och underhåller. Något som muntrar upp – eller snarare något som dövar vår djupa längtan efter verklig lycka, en lycka som kommer inifrån, snarare än något som grips tag om – och tappas bort – utifrån. »Jag har ofta sagt«, berättar Pascal, »att den enda anledningen till människans avsaknad av lycka är att han inte har lärt sig att förbli i sitt rum under tystnad.«7

Jesu liv, som det presenteras för oss i evangelierna och särskilt hos evangelisten Lukas, är fyllt av stunder av avskildhet: det fyrtio dagarna i början av hans tjänst, stunder av tidig morgonbön innan hans lär-jungar har vaknat, hans tid av avskild bön i Getsemane trädgård innan han arresteras. Och dessa är långa perioder av avskild bön – dagar och timmar, inte minuter. Det är inte märkligt att de som har lockats att följa Kristus nära också har lockats till liknande stunder i avskild bön och till den öken som förser oss med villkoren för sådan bön, inte

heller att några av Kyrkans lemmar, för hela Kroppens skull, har funnit sitt kall i öknen.

Avskildhetens öken

Om vi tittar på öknen i Jesu liv, såsom den framställs i evangelierna, är det flera saker som slår oss. För det första återvänder Je-sus om och om igen till öknen, trots att hans tjänst var en tjänst till män och kvinnor, där de befann sig, i byar och i staden. Ett sådant tillfälle var Kristi förklaring, då Jesus drog sig undan med den inre kretsen lärjungar, Petrus, Jakob och Johannes, och gick »upp på ett högt berg för att vara ensam med dem. Och han förvandlades inför dem« (Mark 9:2). Bland Abbé Huvelins papper finns det flera meditationer över Kristi förklaring, som utan tvekan utgör material för predikningar. En för samman öknen där Jesus frestades och vildmarken där berget Tabor stod:

Varför inte?Öknen – med vilda djur – jag förstår

(a) Frestelsen. Jag känner mig själv djupt engagerad i den striden.(b) Men vad har denna strålglans med mig att göra, denna strålande vithet?

Invändning: På den här arma jorden, mellan dammet som smutsar våra fötter – och molnen där man tap-par huvudet, där sikten besväras och förvirras!

(c) Att tala om förvandlingen i detta liv som vanställer.

Svar: Låt dig inte bedras! Du är också djupt delaktig av denna härlighet.

KERYX 4 2013 29

I GUDS VILDMARK

Natten i Getsemane var den sis-ta öken Jesus trädde in i, innan han försköts från människornas samhälle och blev upphängd i luften, på ett kors

(a) Människosonen så att vi kan bli Guds söner. Detta är Sonen!Tala inte ont om livet. Det har haft sin sorg. Universum.(b) För att världen ska bli lycklig. Men stor.Men det vi beklagar oss över är inte det som Gud har skapat – utan det vi har gjort i trots mot Gud – konsekven-serna av våra fel.(c) Förtvivlan – den farligaste frestel-sen förstörs av hans kritik vid varje beröring.

Och meditationen fortsätter i följande avslutning:

Han som älskar – förvandlar också.Titta närmare. Jesus. Livet.

Låt oss ta tag. Låt oss utföra för-vandlingens verk. Kom så skall du få se. Och vi skall gå in i mysteriets innebörd. Vi skall inte se något av det – men de andra – kanske inte ens de troende – men de som känner något slags släktskap – och saker kommer att framstå för oss som nästan sanna – och vi skall känna igen!8

Den frihet öknen skänker, att vi vet när vi konfronteras med oss själva utan att miss-trösta: den friheten öppnar våra ögon för att se Kristi härlighet uppenbarad på berget, uppenbarad som Sonen, vår broder.

Natten i Getsemane

En annan sak vi märker när vi ser på öknen i Jesu liv är att öknen är inte alltid en bok-stavlig öken. Vi har nämnt Getsemane som en plats där Jesus bad i avskildhet. Det var

ingen öken: det var en trädgård. Men det var natt och Jesus var ensam (lärjungarna sov): erfarenheten i trädgården rekapitule-rar erfarenheten av frestelserna i öknen och förädlar Kristi mänskliga vilja till närmre och närmre lydnad till hans gudomliga vilja, Faderns vilja. På en mänsklig nivå kan det verka som att den uppsökta avskildheten under Jesu liv förberedde honom för denna stund då han accepterade kalken med hela sin varelse: »Fader, om du vill, så tag denna kalk ifrån mig! Men ske inte min vilja utan din.« Natten i Getsemane var den sista öken Jesus trädde in i, innan han försköts från människornas samhälle och blev upphängd i luften, på ett kors.

Och sedan ytterligare en öken, ytterligare en icke-bokstavlig öken: graven. I likhet med öknen, i likhet med natten, är den en negationens symbol. Precis som öknen är ofruktsam, varken fruktbärande som en trädgård eller befolkad som en stad, precis som natten är mörk, berövad på ljus, så är graven en frånvarons och negationens plats, dödens plats, viloplatsen för ett lik. Öken – natt – grav: samtliga miljöer där mänsklig aktivitet nekas tillträde (»Natten kom-

mer«, säger Jesus, »då ingen kan arbeta«: Joh 9:4). Men de är alla platser där Gud kan verka, där den gudomliga kraften kan manifesteras: »[Herren] … gör dess öken lik Eden, dess ödemark lik Herrens lustgård«

KERYX 4 201330

ANDREW LOUTH

Symbolerna vänds ut och in el-ler sammanställs med en slå-ende motsägelse: den trånga graven blir en brudebädd, hel-vetet självt leder oss tillbaka till paradiset

(Jes 51:3). Eller som vi får höra proklameras under påsknattens gudstjänst:

Detta är den natt då du först ledde våra fäder, Israels barn, ut ur Egypten

och ledde dem torrskodda genom Röda havet.

Detta är den natt som utplånade syn-dens mörker genom eldstodens ljus.

Detta är den natt som i dag över hela världen skiljer dem som tror på Kris-tus från världens laster och syndens dunkel, upprättar dem till nåd och förenar dem med helighet.

Detta är den natt, i vilken Kristus, efter att ha krossat dödens bojor, steg segerrik från dödsriket.

Ut ur natten, ut ur graven

Detta är den natt, detta är den natt … då Gud handlar. Och i uppståndelsen, genom Guds kraft, blir så graven en plats av liv. Därför sjunger ortodoxa kristna under påsknattens gudstjänst verser som dessa:

O lyckliga grav! Den mottog i sig Skaparen, likt en som sover, och blev gjord till en gudomlig skattkammare av liv, för vår frälsning, som sjunger: O Gud, vår befriare, välsignad är Du.

Alltings Liv låter sig läggas i graven, enligt de dödas lag, och Han gör den till en uppvaknandets källa, för vår frälsning, som sjunger: O Gud, vår befriare, välsignad är Du.9

Kom, låt oss se vårt Liv som ligger i graven, så att Han får ge liv åt dem som ligger döda i andra gravar.10

1 Citeras av Mary Craig i hennes

introduktion till God of the

Impossible: daily readings with

Carlo Carretto (London, 1988),

s. xii.2 Se A. M. Ramsey, The Glory of

God and the Transfiguration of

Christ (London, 1949), s. 113.3 Se, till exempel, Jean Daniélou,

From Glory to Glory (London,

1962).4 Författaren återger majoritets-

positionen bland Jesaja-fors-

kare, även om det traditionellt

sett har uppfattas som ett enat

författarskap (övers. anm.).5 Henri Huvelin (1830-1910) var

en katolsk präst i Paris (övers.

KERYX 4 2013 31

I GUDS VILDMARK

I den heliga lördagens hymner blir Kristi grav, så att säga, transparent till en an-nan grundläggande symbol av negation: helvetet. Genom att träda in i graven, träder Kristus in i helvetet, de dödas boning, och befriar alla dem som döden har hållit fångna i helvetet, eller dödsriket, alltsedan Adam:

I dag klagar dödsriket och ropar högt: »Min makt har uppslukats; Herden har korsfästs och Han har uppväckt Adam. Jag har blivit berövad dem jag en gång härskade över; i min styrka slukade jag dem, men nu har jag kas-tat upp dem. Han som blev korsfäst har tömt gravarna; dödens makt har mist sin styrka.« Ära vare ditt kors, o Herre, och din uppståndelse.11

Öknen – natten – graven – till och med dödsriket själv: de är alla symboler för negation och förlust, men alla förmögna att förvandlas genom Guds kraft. Vägarna genom öknen är vägar som utforskar nega-tionens och förlustens gränser och bortom

dem finner bevis på Guds kraft, och upp-ståndelse. Symbolerna vänds ut och in eller sammanställs med en slående motsägelse: den trånga graven blir en brudebädd, helve-tet självt leder oss tillbaka till paradiset:

Josef bad om Jesu kropp och han lade den i en ny grav: för det var passande att Herren skulle komma ut ur graven som ur ett brudgemak. O Du som har krossat dödens makt och öppnat paradisets portar för människor, ära vare Du!12

ANDREW LOUTH är präst i rysk-ortodoxa

kyrkan och professor emeritus i pa-

tristiska och bysantinska studier vid

University of Durham.

Denna text är ett utdrag från boken The

Wilderness of God (London: Darton,

Longman and Todd, 2003) och är över-

satt och publicerad med författarens

tillstånd.

anm.).6 Citerad i Lucienne Portier, Un

précurseur: l’abbé Huvelin (Pa-

ris, 1979), s. 162.7 Pensées, nr. 136 (Lafuma edn;

eng. övers. A. J. Krailsheimer,

Harmondsworth, 1966, s. 67.).

(På svenska: Tankar, övers.

anm.)8 Citerad i Portier, s. 172f.9 The Lenten Triodion, övers.

Moder Maria och Arkimandrit

Kallistos Ware (London, 1970),

s. 650.10 Ibid s. 652.11 Ibid s. 655f.12 Ibid s. 652.