En tidskrift för tEologi och andligt liv

Vägar till enhetulf Ekman

Guds gömdhetmark carlsson

Var är Gud i min vardag?folkE t. olofsson

nummer 2 årgång 11 2013

nu

mm

er

2 å

rg

ån

g 11 2

013

ke

ry

x

www.keryx.nu

Ögon att se medkristen estetik och fulländat seendetaylor worlEy

10 år2003-2013

10 år2003-2013

NR 2 2013

Vi tar vår kallelse på allvar

I en tid då Bibeln ifrågasätts behöver vi stå upp för sanningen – rotade och pålästa.

Det är dags nu. Ta ett nytt steg i din kallelse.Studera på Livets Ords Teologiska Seminarium.

loteol.sefacebook.com/loteol

mEdvErkandE

Chefredaktör oCh ansvarig utgivare

ulf Ekman

redaktör

henrik Engholm

art direCtor

Jonatan strömgren

repro/tryCk

hallvigs reklam aB, morgongåva

isBn

978-91-7866-901-1

issn

1652-2494

utgivare

livets ords förlag

prenumeration

helår (4 nr): 299 kr

lösnummer: 89 kr

för prenumeration och adressändring, kontakta:

kontakt

keryx, Box 17, 751 03 uppsala

018-489 81 00

redaktionen@keryx.nu

www.keryx.nu

vad Betyder keryx?

keryx är grekiska och

betyder förkunnare, härold.

tidskriften keryx vill stå upp

för den klassiska kristna

förkunnelsen. i tidskriftens

logotyp ses även det klassiska

kristusmonogrammet XP. med

detta vill vi betona att kristus

är förkunnelsens kärna. den

kristna kyrkan behöver radikal

teologi och radikal förkunnelse

om Jesus kristus.

omslag: Uppståndelsen av

matthias grünewald, från

isenheims altartavla.

copyright © 2013

Eftertryck av artiklar och allt

annat material i denna tidning,

helt eller delvis, är förbjudet.

vid frågor, kontakta redaktionen.

ulf ekman är fil kand, teol kand,

pastor i församlingen livets ord

samt hedersdoktor vid oral

roberts university.

folke t olofsson är teol dr,

docent, stm samt kyrkoherde

emeritus.

taylor Worley är Ph.d. i teologi

och assistant dean for spiritual

life och assistant Professor of

christian thought and tradition

vid union university i Jackson,

tennessee.

mark Carlsson är ma i teologi,

har arbetat som studentsekrete-

rare i credo och är numera präst

i Betlehemskyrkan i stockholm.

Christian Braw är präst i svenska

kyrkan, han är en mångsidig för-

fattare och docent i systematisk

teologi vid åbo akademi.

KERYX 2 2013 3

INNEHÅLL

NR 2 2013

LEDARE

ULF EKMAN SIDA 4

ARTIKLAR

Vägar till enhet – de nya karismatiska kyrkorna och enhetsfråganULF EKMAN SIDA 6

Var är Gud i min vardag? – om det indirektas direkthetFOLKE T. OLOFSSON SIDA 18

Ögon att se med – kristen estetik och fulländat seendeTAYLOR WORLEY SIDA 30

Guds gömdhetMARK CARLSSON SIDA 48

RECENSION

Hägglund & Sjöberg: Matthias Hafenreffers Compendium doctrinae coelestis CHRISTIAN BRAW SIDA 62

Vi tar vår kallelse på allvar

I en tid då Bibeln ifrågasätts behöver vi stå upp för sanningen – rotade och pålästa.

Det är dags nu. Ta ett nytt steg i din kallelse.Studera på Livets Ords Teologiska Seminarium.

loteol.sefacebook.com/loteol

mEdvErkandE

Chefredaktör oCh ansvarig utgivare

ulf Ekman

redaktör

henrik Engholm

art direCtor

Jonatan strömgren

repro/tryCk

hallvigs reklam aB, morgongåva

isBn

978-91-7866-901-1

issn

1652-2494

utgivare

livets ords förlag

prenumeration

helår (4 nr): 299 kr

lösnummer: 89 kr

för prenumeration och adressändring, kontakta:

kontakt

keryx, Box 17, 751 03 uppsala

018-489 81 00

redaktionen@keryx.nu

www.keryx.nu

vad Betyder keryx?

keryx är grekiska och

betyder förkunnare, härold.

tidskriften keryx vill stå upp

för den klassiska kristna

förkunnelsen. i tidskriftens

logotyp ses även det klassiska

kristusmonogrammet XP. med

detta vill vi betona att kristus

är förkunnelsens kärna. den

kristna kyrkan behöver radikal

teologi och radikal förkunnelse

om Jesus kristus.

omslag: Uppståndelsen av

matthias grünewald, från

isenheims altartavla.

copyright © 2013

Eftertryck av artiklar och allt

annat material i denna tidning,

helt eller delvis, är förbjudet.

vid frågor, kontakta redaktionen.

ulf ekman är fil kand, teol kand,

pastor i församlingen livets ord

samt hedersdoktor vid oral

roberts university.

folke t olofsson är teol dr,

docent, stm samt kyrkoherde

emeritus.

taylor Worley är Ph.d. i teologi

och assistant dean for spiritual

life och assistant Professor of

christian thought and tradition

vid union university i Jackson,

tennessee.

mark Carlsson är ma i teologi,

har arbetat som studentsekrete-

rare i credo och är numera präst

i Betlehemskyrkan i stockholm.

Christian Braw är präst i svenska

kyrkan, han är en mångsidig för-

fattare och docent i systematisk

teologi vid åbo akademi.

KERYX 2 20134

ULF EKMAN

KÄRA LÄSARE!

ALLA MÄNNISKOR BÄR PÅ FÖRDOMAR av något slag. Det gör även vi kristna. Det är en del av vår mänskligt begrän-sade situation. Vi har saker vi tycker om och sådant vi inte tycker om och vi har lätt för att generalisera. Vi bär på fruktan och okunnighet och detta blandar sig in i våra atti-tyder och uppfattningar. Vi ärver också många åsikter från andra, från vår närmiljö och vår omgivande kultur. Det blir sammantaget en ryggsäck vi bär på, vare sig vi är medvetna om det eller inte. Ofta tror vi att vi vet saker, bara för att sedan inse att vi egentligen inte alls hade koll på fakta. Vi hade omedvetet övertagit vår omgivnings åsikter och atti-tyder och förde oreflekterat dessa vidare. Vi har helt enkelt blinda fläckar.

Detta är inget att förfäras över, men det måste bearbetas. Problem uppstår när vi upptäcker att vi faktiskt hade fel och ändå inte vill böja oss för fakta, för ett annat sätt att se på saker. Vi vill inte inse att våra attityder byggde på lösan sand. Det bjuder emot att erkänna att man hade fel.

Fördomar har ofta med gruppbeteende att göra. Grupper har byggt upp en arsenal av åsikter och delar man inte dem fullt ut, kan man riskera att stötas bort. Vi människor är so-ciala varelser och avskyr utstötning. Vi har ett stort behov av bekräftelse och rädslan för att avvika och därmed hamna utanför är stor. Det är därför lätt att yla med vargarna istäl-let för att mer noggrant kolla upp obekväma fakta.

VÄRLDEN ÄR FULL AV GRUPPERINGAR av olika slag. När det gäller fördomar dessa grupper emellan, verkar det vara så att ju längre man befinner sig från den andra gruppen som man inte är överens med, desto mindre känner man till om dem och desto mer svepande och generaliserande blir fördomarna.

Det är alltså ett viktigt arbete att hjälpa varandra att frigöra sig från vanföreställningar, att skaffa saklig kun-skap, bli mer empatisk och söka gemenskap med dem som

KERYX 2 2013 5

LEDARE

man annars sökt undvika och kanske gärna också talat illa om. Som kristen är det ett grundläggande handlingssätt att älska sin nästa såsom sig själv. Även den »nästan« som man inte håller med. Vi kan inte leva i egenrättfärdiga ghetton om vi skall kunna leva ut evangeliets kraft idag.

Detta gäller i högsta grad vår gemenskap med andra kristna. Vi behöver faktiskt hela Kristi kropp. Vi måste därför se över om våra definitioner av och gränser kring Kristi kropp är för snäva. Att bli nyfiken på, närma sig och upptäcka och uppskatta de tillgångar som finns i andra kyrkor, är både ett tecken på ökad andlig mognad och ett Andens verk som raserar murar och förenar troende från vitt skilda sammanhang.

HÄR FINNS ETT ARBETE ATT UTFÖRA. Vi behöver på ett sakligt sätt reda ut vad våra medsyskon egentligen tror, inte vad jag antar att de tror eller vad andra, av olika skäl, influerat mig till att tro att de tror. Denna kärleksgärning kommer att ge mycket resultat, innebära en självrannsakan och öppna nya dörrar för djupare gemenskap.

I en tid av inre sekularisering, av konkurrenstänkande och fragmentisering som når djupt in i dagens kristenhet, är det mer än dags att våga ta nya steg för att samlas kring det som är det centrala, det väsentliga och det allmänne-liga. Då kommer vi att upptäcka hur mycket mer vi faktiskt har gemensamt än vad som egentligen skiljer oss ifrån varandra. Däri ligger en djupare och mer sann enhet.

Ulf Ekman

Som kristen är det ett grund-läggande handlingssätt att älska sin nästa såsom sig själv. Även den »nästan« som man inte håller med

KERYX 2 20136

ULF EKMAN

AV ULF EKMAN

Vägar till enhetde nya karismatiska kyrkorna och enhetsfrågan

DENNA ARTIKEL UTGÖR INTE någon översiktlig, systematisk framställning, utan jag har valt ett mer kyrkohistoriskt perspektiv, där också de psykologiska låsningarna beaktas. Artikeln handlar alltså inte om vad de nya karismatiska kyrkorna, de så kallade »samfundsoberoende grupperna«, tror och praktiserar, utan snarare om att hitta gemensam mark för att uppnå samförstånd och om möjliga vägar att utveckla enhet.

1. Kortfattad historisk bakgrund

Enhetsfrågan är något som de nya karismatiska kyrkorna delar med alla kristna. Som »bibeltroende gemenskaper« ser man Joh 17:11, 21-23; 1 Kor 12:12-13 och Ef 4:3-6, 13 som grundläggande sanningar om Kristi kropps enhet. Utifrån sina karakteristiska perspektiv och unika kännetecken, betygar alla karismatiska och samfundsobereonde grupper på olika sätt sin tilltro till värdet och vikten av enhet, även

KERYX 2 2013 7

VÄGAR TILL ENHET

KERYX 2 20138

ULF EKMAN

Enhetsfrågan är något som de nya karismatiska kyrkorna delar med alla kristna

om ämnet inte alltid ges så stor prioritet på agendan. Orsakerna till detta är många. De nya karismatiska kyrkorna och grupperna har vuxit fram i någon form av karismatisk väckelse i protestantisk miljö och präglas

till stor del av pentekostala särdrag. Det innebär att de här församlingarna och rö-relserna – medvetet eller omedvetet – byg-ger på ett distinkt och tydligt arv. I princip bygger de nya karismatiska församlingarna på en grundläggande protestantisk teologi. Reformationens grundläggande uppfatt-ningar om nåd, försoning och frälsning, syn på Skriften, traditionen, Kyrkan och ämbe-tena utgör de pingstkarismatiska grupper-nas dogmatiska grund och centrum. I så måtto är man i bred bemärkelse protestan-tiskt evangelikal. Från reformationen går linjen via 1700-talets pietism, 1800- talets evangelikala missionsrörelser och helgel-serörelse till de olika pentekostala grupper som föddes i början av 1900-talet. Från pingstväckelsens utbredning, med dess be-toning på andedop, Andens nådegåvor och betoning av det övernaturliga, finns en kon-tinuitet som sträcker sig genom 1940- och 50-talens helandeväckelse till den karisma-tiska väckelsen och dagens förnyelserörel-ser. Det är i kölvattnet av de här rörelserna som de nypentekostala, samfundsobero-ende grupperna har uppstått. När man kort vill sammanfatta dessa gruppers teologi, andlighet och socio-kulturella strukturer, måste de här historiska inflytandena tas

med i beräkningen. Här hämtas inspiratio-nen, förebilderna och teologin.

2. De samfundsoberoende gruppernas

gemensamma nämnare

Trots yttre organisatoriska särdrag eller dogmatiska skillnader och olika betoningar, kan man hävda att det finns starka gemen-samma huvudpunkter hos dessa grupper.

1. För det första finns det en stark beto-ning på det personliga livet med Gud, där omvändelse, det kristna livets erfarenheter och en vandring i Kristi efterföljelse betonas.

2. För det andra finns det en stark beto-ning på Skriften, ofta i motsättning till traditionen. Traditionen identifieras ofta negativt som nedärvda mänskliga åsikter och extra plikter påtvingade av människor. Skriften läses i enlighet med reformationens principer; det är människans eget samvete och rätten till individuell tolkning genom det allmän-na prästadömet, utan ett läroämbete, som gäller.

3. För det tredje finns det en betoning av det övernaturliga, Andens verk i tiden och manifestationer av tecken och under i dag.

4. För det fjärde finns det en stark beto-ning på att rekrytera lekmän till tjänst och en stark maning till mission som inkluderar alla troende.

Runt dessa fyra huvudpunkter kan man samla det mesta som tros, levs och prak-tiseras i samfundsoberoende grupper. Punkterna grundar sig på vad de karisma-tiska kyrkorna och grupperna uppfattar att Skriften lär om vad som var centralt i

KERYX 2 2013 9

VÄGAR TILL ENHET

Här finns därför både en källa till djupare enhet och till fort-satt splittring, beroende på hur man väljer att se på dessa

Jesu liv och tjänst och vilka bindande bud han har gett sina lärjungar. Omkring detta centrum råder en stark, inre konsensus och samstämmighet bland nya karismatiska för-samlingar. Denna samstämmighet har sitt ursprung i en teologisk övertygelse gällande väckelsens väsen och nödvändighet och i en iver för dess utbredning. Detta fokus på väckelse kan också förklaras genom den starka betoningen av andligt – eller evigt – liv (Joh 10:10). Nya karismatiska församlingar är intresserade av vad detta egentligen innebär för individen och hur det andliga livet förs vidare. Detta anses vara evangeliets kärna och centrum i Jesu frälsande gärning, som fortsätter genom hans lärjungars tjänst, i Kristi kropp.

I korthet skulle man kunna säga att den samfundsoberoende kristenhetens hela existensberättigande grundar sig på tre kärnövertygelser:

1. Behovet av en väckelse i varje gene-ration och behovet att nå de onådda – oavsett om de befinner sig i eller utanför den kristna kyrkokulturen – för att dessa ska få sin egen personliga tro på Jesus Kristus, i enlighet med mis-sionsbefallningen.

2. Behovet att utmana och väcka de befintliga kyrkostrukturerna, för det andliga livets förnyelse, reformation och upprättelse, men samtidigt att på olika sätt avgränsa sig ifrån vad som uppfattas som tecken på avfall, världs-lighet och antikristna tankar inom kristenheten.

3. En längtan att se Kristi kropp i sin fullhet och skönhet resas upp och förverkligas i sin kallelse och sitt väsen. Detta handlar både om fördjupning av

det inre livet, tillväxt i det yttre och en manifesterad andlig enhet.

Beroende av hur olika grupper har ärvt dessa tre övertygelser och anammat dem, har de slutat i större eller mindre splittring-ar, läromässiga differentieringar och till och med i villoläror. Man kan naturligtvis också argumentera för att alla tre övertygelserna på varierande sätt delas av alla samfund och utgör en del av alla kyrkor. Här finns därför både en källa till djupare enhet och till fortsatt splittring, beroende på hur man väljer att se på dessa.

Styrkan i de samfundsoberoende grup-perna ligger i deras starka betoning av de fyra huvudpunkter och tre kärnövertygelser som jag här kortfattat har skissat. Mycket mer uppmärksamhet skulle kunna ägnas var och en av dem. Då skulle fler nyanser framträda. Reformationens syn på Skrif-ten, nöden för människornas frälsning och behovet av erfarenheter av den helige Ande har skapat en livsstil som – på gott och ont – har individen i centrum, är minimalistisk i synen på Kyrkan och har en negativ håll-ning till traditionen. För att säga det enkelt, och därigenom riskera överförenkling,

skulle man kunna säga att väckelsekristen-dom med dess koncentrerade betoning på nuet, har en flexibel förmåga att nå ut till människor, men samtidigt bär med sig en ovillighet att djupare koppla med den tidi-

KERYX 2 201310

ULF EKMAN

Man menar ofta att engage-mang utanför kyrkan inte främ-jar det högst prioriterade målet, vilket är världens frälsning

gare historien och den kristna traditionen. Dessa perspektiv är en del av väckelse-

kristendomens »andliga gener«. Utifrån detta bör man se pietismen, 1800-talets väckelser och inte minst 1900-talets pingst-väckelse, främst som lekmannaväckelser med syfte att aktivera just lekmännen, de troende, så att de tar sig an sitt mandat, mognar och hittar sin roll och plats i Kristi kropp. Kyrkliga ämbeten och kyrkostruk-turer får då automatiskt en underordnad roll och ses antingen som mindre väsentliga eller till och med som regelrätta hinder, beroende på vilken grupp man frågar. I be-toningen av lekmännen och aktiverandet av den individuelle troende, ligger en polemik, som ibland blir antagonistisk mot varje form av auktoritet. Den här tendensen kommer särskilt fram i den traditionellt protestan-tiska grenen av den karismatiska väckel-sen, medan många moderna karismatiska församlingar däremot har balanserat upp detta med en lite starkare struktur, främst centrerad kring den lokale pastorn eller de ämbeten som nämns i Efesierbrevet 4:11-13.

3. Synen på omvärlden

I detta sammanhang blir det också viktigt

att uppmärksamma de nya karismatiska kyrkornas syn på den omgivande kulturen. En pessimistisk syn på världen, grundad i tron på människans syndafall (förstärkt genom arvet från reformationen) tillsam-

mans med en stark kristocentrisk betoning av evangeliet, med tonvikt på den indivi-duella personen (ett arv från pietism och helgelse- och missionsrörelser) leder till två saker. Ett slags ointresse eller misstänksam-het uppstår i förhållande till de omgivande kulturerna och en brist på engagemang för att arbeta för strukturella förändringar i samhället. Man menar ofta att engagemang utanför kyrkan inte främjar det högst prio-riterade målet, vilket är världens frälsning. Men kan säga att den Apostoliska trosbe-kännelsens andra artikel är så dominerande att den hotar de två andra artiklarnas plats i tron. Det här resulterar i en försvagning av första trosartikelns skapelsetro, trots att skapelsen är den scen där försoningens drama utspelar sig. Men det försvagar också den tredje artikeln, där Anden och kyrkan starkt sammankopplas och där de »heligas gemenskap« gestaltas.

Man kan däremot inte dra slutsatsen att nya karismatiska församlingar i allmänhet är ointresserade av kultur eller av socialt och politiskt engagemang. Det finns dock en tendens att deras engagemang huvud-sakligen fokuseras på enskilda frågor, såsom till exempel abort, istället för att ha en bred syn på kyrkans kulturella och sociala mandat. Det finns dock grupper som är mer aktiva på det här området och som inte ansluter sig till den klassiska pietistiska världsbilden, med dess mer introverta drag.

I ett klimat som lätt präglas av behovet av teologiska markeringar, där synen på världen kännetecknas av en övergripande omsorg om dess frälsning, lämnas ofta inte mycket utrymme för vilja till samför-stånd. I en miljö där samfundsoberoende grupper begränsar sig i sina relationer till andra kyrkor, som man anser är i behov av

KERYX 2 2013 11

VÄGAR TILL ENHET

Enhet söks därför ofta på en funktionalistisk grund, för att uppnå större slagkraft i sär-skilda aktiviteter och ofta på grundval av antagandet att vi alla redan är ett - på ett osyn-ligt sätt

väckelse, och genom avståndstagande till dessa kyrkors läror, kommer varje tanke på kristen enhet primärt att handla om när-stående grupper och hur dessa ska relatera till varandra. Samtidigt kan en stark misstro mot falsk ekumenik utvecklas, som ofta bär apokalyptiska drag med inslag av varningar mot förförelse.

Det finns alltså något i de nya karisma-tiska församlingarnas grund, teologi och struktur som lätt framstår som anti-enhets-strävande. Just i det reformatoriska fröet, arvet, i väckelsetanken och i upprättelsear-betet finns en baksida, ett inslag av mot-stånd som består i att man avskiljer sig själv, för att vara annorlunda, för att »gå ut från dem« och, för Guds skull, »skilja« sig från »de avfälliga«. Under detta ligger tanken på och längtan efter en ren och genomhelgad församling. Ett centralt bibelord som ofta citeras är Andra Korintierbrevet 6:14-18. Se-paratismens och splittringens realitet finns i denna miljö långt mer än man ofta är villig att tillstå. Splittringens betydelse minimeras därför eller också ingår den som en del i teologin och rättfärdigas. I det senare fallet kan det hävdas att avfall och splittring är en del av det andliga livet och att det måste vara på det viset. Den ena väckelsevågen följer på den andra. Den ena vinsäcken tor-kar och måste därför ersättas av en annan. Flodfåran slammar igen och vattnet bryter sig loss och bildar en ny fåra. Naturen er-bjuder en rad illustrationer som ligger nära till hands för att beskriva en väckelses olika faser. I den protestantiska traditionen med dess minimalistiska och funktionalistiska kyrkosyn, finns inte någon djupare överty-gelse gällande vikten av enhet som sådan. Yttre kyrkliga strukturer och historiska traditioner ses i bästa fall som mänskliga be-

hållare av något gott, i värsta fall som hinder till evangeliets enkelhet, klarhet och kraft. Enhet söks därför ofta på en funktionalis-tisk grund, för att uppnå större slagkraft i särskilda aktiviteter och ofta på grundval

av antagandet att vi alla redan är ett – på ett osynligt sätt. I vissa fall finns det ett klart ointresse för enhet, särskilt när det finns en stark segregation eller en resignation inför den historiska verklighetens otaliga splitt-ringar som verkar oöverstigliga.

4. Enhetens byggstenar

Historiskt sett finns det ibland en tendens i nya karismatiska kyrkor att när man har upplevt stark tillväxt och blivit etablerade, uppstår en längtan efter fördjupning – och häri ligger ett frö till längtan efter enhet. Nya testamentet är så otvetydigt på det här området, att det inte kan ignoreras i läng-den. Svårigheten blir då att identifiera den Kropp i vilken enheten ska manifesteras. Det här är särskilt svårt i ett sammanhang där man har identifierat sig själv och byggt hela sitt existensberättigande på att »inte vara som andra«, eftersom det är i relation till dessa »andra« som enheten skall byggas. Här uppstår en utmaning, inte minst bland pastorer och ledare, att göra en omorien-tering i sin förståelse och förkunnelse.

KERYX 2 201312

ULF EKMAN

Alltså måste arbetet för enhet börja med en djupare förståelse av den egna identiteten som kyrka

Detta blir mycket svårt om ledarskapets identitet bygger på en vilja att vara mer radikal, mer levande, mer äkta och mer biblisk än omgivande kyrkor och grupper. Alltså måste arbetet för enhet börja med en djupare förståelse av den egna identiteten som kyrka. Detta kommer att skapa förut-sättningar för en djupare uppskattning av ecklesiologi och leda till att man öppnar sig för andra kyrkor som man tidigare inte har velat erkänna. Men när den här förståelsen av kristen enhet börjar utveckla sig, uppstår vissa fallgropar. Den första är tanken att

ens uppdrag i själva verket är att förändra de andra. En annan är att man enbart vill stå samman för att man önskar nå ett visst strategiskt mål, och därför måste närma sig dem. Det här skapar ett pragmatiskt sätt att tänka på enhet utifrån en funktionalistisk anda som är kortsynt och i längden dömt att misslyckas.

När man begrundar de stora teologiska skillnaderna mellan de protestantiska, karismatiska nya kyrkorna och de sakra-mentalt orienterade historiska kyrkorna, kan det ytligt sett verka som att hindren för

KERYX 2 2013 13

VÄGAR TILL ENHET

Då kommer utgångspunkten att koncentreras kring Jesu Kristi person, hans frälsande verk och dess konsekvenser i och för Kyrkan i dag

enhet är oöverkomliga, vilket jag dock inte tror är fallet. Från ett strikt ecklesiologiskt perspektiv, finns det många uppenbara och utmanande skillnader. Det är förmodligen ingen fruktbar utgångspunkt att börja där. Man kan då lätt hamna i debatter om struk-tur, ämbeten och förvaltandet av sakramen-ten, eftersom det är här de största skillna-derna finns, både teologiskt och kulturellt. Dessa skillnader är så stora att de nya karis-matiska församlingarna ofta har övertagit ett mycket antagonistiskt sätt att tänka från de äldre protestantiska, evangelikala och pentekostala samfunden och knappt ens är villig att erkänna till exempel den Katolska kyrkan som en genuin kyrka. En skillnad görs ofta mellan »pånyttfödda katoliker« och kyrkan som ett yttre system fyllt av villfarelse. Syftet med gemenskap är då att »rädda« människor ut ur detta system. Det kan knappast bli någon djupare enhet för-rän dessa attityder på djupet omprövas och överges, liksom liknande attityder från de historiska kyrkorna där man ofta betraktar väckelserörelser som sekter.

5. Ett kristologiskt centrum

Enhetssträvanden har ofta börjat med ett ömsesidigt erkännande av varandras dop. Det finns ett stort värde i detta, men frågan är om man inte hellre borde samlas runt den fornkyrkliga bekännelsen »Je-sus är Herre« och göra detta till centrum för diskussionerna om en gemensam tro. Då kommer utgångspunkten inte att vara motsättningarna mellan sakramentala och icke sakramentala teologier, utan kommer att koncentreras kring Jesu Kristi person, hans frälsande verk och dess konsekvenser i och för Kyrkan i dag. I just kristologin finns stora förutsättningar för enhet. På det

här området råder redan avsevärd sam-stämmighet. För det är i Jesu person, Guds inkarnerade son, den korsfäste, uppståndne och uppstigne Frälsaren, som vår frälsnings helhet finns. Den frälsningen ska levas ut och ges fullt uttryck i Kyrkan, Kristi kropp. Enkelt uttryckt, om vi kommer till en samsyn om Jesus, Guds son, om vi ser hans ansikte och förnimmer den härlighet och uppenbarelse som strålar från hans ansikte (Hebr 1:3; 2 Kor 3:18; Rom 8:29), då kommer vår gemenskap i den uppenbarelsen att mer och mer forma oss till hans avbild och där kommer enhet oundvikligen att uppenbaras och uttryckas. Detta verk att uppenbara Jesus Kristus för oss och i oss, är ett Andens verk. När vår överlåtelse åt bekännelsen att »Jesus är Herre« blir vår djupaste identitet, då är det Andens verk som också på djupet för oss samman. Ur detta växer då fram en djupare förståelse för denne Herres kropp, Kyrkan – och vår identitet där.

Det är ingen tillfällighet att Paulus viktiga kapitel om Andens gåvor, Första Korintier-brevet 12, också är kapitlet om enheten mel-lan de olika lemmarna i Kristi kropp. Detta kapitel börjar med den fornkyrkliga kristna

bekännelsen »Jesus är Herre« (12:2), vilket Paulus säger, endast kan uttalas genom den helige Andes kraft. Här finns ett kristo-logiskt centrum, vilket genom den helige Ande skapar en ecklesiologisk verklighet

KERYX 2 201314

ULF EKMAN

Det här är en framkomlig modell för enhet som många nya karis-matiska församlingar och grup-per skulle vara öppna för

som karaktäriseras av en ontologisk enhet, och en funktionell effektivitet från Anden.

Det här är en framkomlig modell för enhet som många nya karismatiska försam-lingar och grupper skulle vara öppna för. Den här vägen skulle leda både till ett sunt kristologiskt centrum och till ett erkän-nande av Andens verk i Kristi kropp som samfundsoberoende grupper skulle känna igen och bekräfta. Utifrån detta kan en ökad förståelse av Kristi kropps historiska utveckling och dess strukturella utform-ning komma snabbare. Det går knappast, i relation till Katolska kyrkan, att börja med Petrusämbetet eller jungfru Marias plats, eftersom dessa utgör två enorma stöteste-nar som skrämmer protestanter kanske mer än något annat. Men, i ljuset av ett up-penbarat kristologiskt centrum kan också de frågorna anta sina rätta proportioner, belysas i syfte att få tillbörlig uppskattning och till och med uppväcka nyfikenhet och respekt bland de nya karismatiska kyrkor-nas medlemmar.

6. Från kristologi till ecklesiologi

Ecklesiologiska frågor kan förstås inte und-vikas – och det bör inte heller göras. I den

här diskussionen kommer vi oundvikligen att tvingas ta itu med det paradigmskifte som reformationen innebar i förhållande till sakramentala och icke sakramentala teologier. För människor som har vuxit upp

i en nyare karismatisk församlingsmiljö, framstår de traditionella kyrkornas sakra-mentala liv som främmande och föråldrat. Så skulle man kunna tro att det är, men erfarenheten hos många, inte minst bland unga människor i dessa sammanhang, säger att det inte alltid är så. Vi vet att männi-skor som upplevt att de har fått en levande tro efter ett uppbrott från en sakramen-tal miljö, ofta är mycket negativa liksom de som har fostrats i starkt anti-katolska miljöer. Dessa miljöer har ofta uppstått som en reaktion mot historiska kyrkor med en episkopal karaktär och en fast liturgi. Bland protestanter har sådana kyrkor ofta inslag av liberal teologi, med dess typiska rationella avståndstagande från Bibelns sanningar. Detta avståndstagande omfattar de klassiska troslärorna, men också, i upp-lysningens anda, ett förakt mot det överna-turliga och för Bibelns skildringar av tecken och under. Många av dem som har anslutit sig till nya karismatiska församlingar, men som har kommit från andra kyrkor, har ofta upplevt enkelheten, tron på Jesus, Skrif-terna och Andens ingripande i vardagslivet som mycket befriande. Deras tro har blivit levande och har förankrats i verkligheten och i vardagslivet. Detta sker eftersom den kristna erfarenheten kommer i centrum på ett annat sätt och att förväntan på Guds omsorg och hans ingripande blir mer ut-talad. Det handlar om en reaktion på den västerländska intellektualismen som så ofta har slagit rot i de historiska protestantiska kyrkornas teologi. Människor, särskilt från ickekristna och sekulariserade bakgrunder, men ibland också från historiska kyrkor med en teologiskt liberal karaktär, upplever den moderna teologiska debatten som ane-misk och andefattig, ibland som ett direkt

KERYX 2 2013 15

VÄGAR TILL ENHET

Det finns ett antal berörings-punkter som kan tjäna som vä-gar till en större nivå av enhet. En sådan beröringspunkt är de karismatiska inslagen

svek mot evangeliet och den moderna män-niskans verkliga andliga behov. När man i dessa sammanhang talar om kyrkans objek-tivitet och visar kyligt avståndstagande från upplevelsebaserad kristendom, grundad i personliga upplevelser, uppfattas detta som en förklädd förnekelse av evangeliets löften. Den katolska betoningen på objektivitet och dess sakramentala teologi förkastas då lätt av dessa grupper. Här har den protes-tantiska liberalteologin gjort mycket skada och blivit ett instrument för alienation och främlingskap mellan olika väckelsekristna grupper och den Katolska kyrkan, vilken av dem – rätt eller fel – uppfattas som själva förkroppsligandet av formalism. Här spelar fruktan, inte bara för villolära, utan också för att gå miste om den kristna erfarenhe-ten, oss ett spratt och håller många tillbaka från att närma sig de historiska kyrkorna.

7. Synen på det övernaturliga

Det finns ett antal beröringspunkter som kan tjäna som vägar till en större nivå av enhet. En sådan beröringspunkt är de karismatiska inslagen. Samfundsoberoende grupper har till stor del fått sin identitet – historiskt, teologiskt och praktiskt – från den pingst-karismatiska erfarenheten. Den erfarenheten är helt formerande för alla sådana grupper, men skiljer dem också från äldre evangelikala kyrkor och organi-sationer med vilka de i övrigt har mycket gemensamt.

Den lågkyrkliga protestantiska teologin, färgad av pietism, med sin betoning av det inre livet och den personliga erfarenheten, har i sig självt en djupt rotad misstänksam-het mot det sakramentala. En avskalad minimalism och en aversion mot yttre manifestationer har förmedlats från gene-

ration till generation. Detta bryts till en del upp i och genom den pingst-karismatiska framväxten. Här finns, ofta omedvetet, ett återknytande till yttre symbolhandlingar och yttre liturgiska manifestationer, om än i

en annorlunda och mindre strikt form. Här finns också en förståelse av den sakra-mentala teologins förmedling av nåd och, åtminstone i vissa grupper, en förståelse av Jesu verkliga närvaro i nattvarden. Det här representerar ett definitivt avsteg från den historiska protestantiska teologin och, även om det sker omedvetet och embryo-niskt, utgör det de facto ett närmande till en katolsk syn. Processioner, handpåläggning, smörjelse med olja och bönedukar är indi-kationer på en sakramental tro. Hela synen på det övernaturliga ligger klart närmare katolsk tro än vad det gör den klassiska evangelikala synen.

8. Potentiella vägar till enhet

Avslutningsvis kan man peka på ett antal områden där ett samtal om enhet skulle vara fruktbart.

1. Synen på Bibeln som Guds ord. På det här området råder det stora missuppfatt-ningar av varandra på båda sidor. Pingst-karismatiska grupper blir ofta mycket överraskade när de inser att det finns en stark tro på Bibeln och en lång tradition av genuin och trogen bibelutläggning i den

KERYX 2 201316

Det förakt för kyrkohistorien som ofta finns i nya karisma-tiska församlingar och grupper har olika ursprung. Ett av dessa är förfallsteorin

ULF EKMAN

Katolska kyrkan. En förståelse av att »läsa Bibeln med kyrkan«, genom traditionen, skulle kunna uppnås relativt enkelt, om bara tillfälle ges till en pedagogisk förkla-ring av vad det egentligen betyder. Detta

kan också medföra att den katolska kritiken av väckelsekristna som naiva fundamenta-lister faller. Bland katoliker finns det ofta en schablonmässig uppfattning av hur protes-tanter läser Bibeln – subjektivt, individua-listiskt, ytligt bokstavligt, anti-intellektuellt, och så vidare – och detta skulle behöva bearbetas. Med grundval i en gemensam bibelsyn, skulle man kunna gå vidare och finna enhet gällande ett stort antal etiska och moraliska frågor, där man kanske har lättare att nå fram till en åtminstone en handlingsenhet i vissa specifika aktioner.

2. Kristologi. En medveten strävan att sätta Jesus i centrum skulle, som tidigare nämnts, skapa en större förståelse av vad båda parter anser vara det viktigaste i sin tro och en realistisk utgångspunkt för att gå vidare.

3. Den helige Andes verk i historien. De nya karismatiska församlingarnas erfa-

renheter av den helige Ande, som är en stor tillgång, kan på olika sätt spåras bakåt genom kyrkohistorien. Dessa erfarenheter måste respekteras av yngre karismatiska rörelser som den helige Andes verk, inte minimeras eller föraktas, och kan då tjäna som en grund för att återupptäcka den helige Andes verk i historien. Det förakt för kyrkohistorien som ofta finns i nya karis-matiska församlingar och grupper har olika ursprung. Ett av dessa är förfallsteorin som i stort sett ignorerar allt som ägde rum efter 300-talet, eller till och med tidigare, fram till antingen reformationen på 1500-talet eller pingstväckelsen på 1900-talet. Detta ytliga och revisionistiska sätt att se på historien måste bearbetas och korrigeras. Först då kan den helige Andes verk ge-nom kyrkohistorien till fullo förstås. Detta verk av den helige Ande måste lyftas upp, belysas och förstås. Då kan väckelsekristna få ett återupprättat förtroende för och för-ståelse av Kyrkan som ett redskap i tiden, i alla tider. Utan denna förståelse kommer all ecklesiologi att falla platt, eftersom de nya karismatiska församlingarna uppfattar allt tal om ämbeten, sakrament, tradition och senare proklamerade dogmer, som »senare tillägg«, och därför som uttryck av förfallet.

4. Den helige Andes verk i helgelsen. Det måste sägas att arbetet för enhet ytterst sett är ett Andens verk, som de nyare karisma-tiska församlingarna – som på ett särskilt sätt vill bekänna sig till Anden och vill vara trogna mot den helige Andes verk i tiden –

KERYX 2 2013 17

VÄGAR TILL ENHET

måste gensvara på. I detta sammanhang bör det nämnas att det specifika Andens verk som vi kallar helgelse, är av särskilt intresse för samfundsoberoende grupper. Det innebär att man gärna vill samtala kring de specifika mekanismer som har skapat splitt-ring, såsom högmod, elitism, maktbegär, villoläror och världslighet. Samma Andens verk som visar på vägar till enhet avslöjar också våra djupare motiv för splittring. Det finns ett behov av en djupare öppenhet för att analysera dessa mekanismer och under-ordna sig det Andens verk som avlägsnar dessa underliggande hinder för enhet.

5. Synen på enhet. Det finns en rädsla för formalisering av yttre organisatorisk enhet bland de nya karismatiska kyrkorna. Här ses inte Jesu ord i Johannes evangelium kapitel 17 som ett uttryck för yttre och syn-lig enhet. Man faller istället tillbaka på den reformatoriska synen av kyrkans »osynliga enhet«. Härtill kommer också en rädsla att yttre strukturer inte kommer att bevara Andens liv och frihet, utan istället kommer att kväva den. En syn på enhet i mångfald, av Kyrkans innersta väsen, av Kristi kropps liv och av enhet i hjärtat, vilka föregår den dogmatiska och strukturella enheten, måste belysas och pedagogiskt förklaras. Vikten av gemensam bön och gemensam handling i särskilda frågor, till exempel etiska pro-blem, är av särskild betydelse.

6. Det eskatologiska motivet. Trots stora skillnader i eskatologin, finns det ändå många beröringspunkter. Det gäller

synen på nödvändigheten av enhet »för att världen skall tro« (Joh 17:21). I pingst-karismatiska församlingar har ofta funnits en stor betoning av den yttersta tiden och upprättelsen av Kristi kropp, som inte kan ske utan en sann enhet samt en tro på en stor världsvid skörd av människor för Guds rike, innan Jesu återkomst (Matt 24:14). Detta kan inte ske om inte Kyrkan är enad och stark, andligt mobiliserad för att utföra detta uppdrag på ett effektivt sätt. Båda dessa element – upprättelsen av Kyrkan i enhet och Kyrkans uppdrag att nå världen – bär på eskatologiska drag, eftersom båda ses som villkor för Jesu återkomst.

Syftet med denna korta och summariska framställning har varit att ge några ut-gångspunkter för vidare samtal om enhet. Den är på inget sätt uttömmande, men kan förhoppningsvis användas som ett utkast för att koncentrera sig på vissa områden där samsyn är tänkbar och där det kunde vara möjligt att gå vidare mot en djupare en-het. Detta är absolut nödvändigt för Kristi kropp, som i dag är djupt plågad av osunda splittringar, som så starkt står i motsättning till hjärtat och viljan hos Honom som är huvudet för kroppen, Jesus Kristus.

ULF EKMAN är fil kand, teol kand, pastor

i församlingen Livets Ord samt heders-

doktor vid Oral Roberts University.

KERYX 2 201362

CHRISTIAN BRAW

SOM ETT PARADOXALT NATIONALMONUMENT ligger skeppet Vasa i sitt futuristiska koppartält. Men vad tänkte de som levde på den tiden? Det var en tid när Sverige-Finland upp-levde en bildningsexpansion utan like. På några årtionden hade vi fem fullständiga universitet, ett stort antal högkva-lificerade gymnasier, verkliga elitskolor, och hundratals studenter vid utländska universitet. Östersjön blev ett svenskt-finskt innanhav. Riket blev mångspråkigt och drog till sig högt kvalificerade invandrare från Tyskland, Bel-gien, Frankrike, England och Skottland. Rikets östligaste stad, Nyen, låg på den plats där S:t Petersburg sedan bygg-des. Det var en mångspråkighet utan like: svenska, samiska, danska, tyska, finska, estniska, lettiska, latin och franska. Den svenske kungen blev även tysk riksfurste med säte och stämma i det tyska rikets riksdag. Svenskt militärväsen stod på högsta internationella nivå och svenska arméer

Så tänkte man på Vasas tid

RECENSION

TITEL: Matthias Hafenreffers Compendium doctrinae coelestis

FÖRFATTARE: Bengt Hägglund & Cajsa Sjöberg FÖRLAG: Skara stiftshistoriska sällskap 2010

KERYX 2 2013 63

RECENSION: MATTHIAS HAFENREFFERS COMPENDIUM DOCTRINAE COELESTIS

vann segrar, som kom världen att häpna.Fanns det något sammanhållande i denna

sjudande, mångskiftande verklighet? Fanns det en gemensam mentalitet, en grundhåll-ning där alla eller de flesta kunde känna igen sig? Historien kommer till oss som svaga ekon, där det gäller att med inlevelse kombinera och tolka klangerna. Där blir det väsentligt att finna det som spelar »det självklaras roll i historien« – för att tala med biskop Anders Nygren. I varje epok med ett ordnat skolväsen har man en viktig källa till det självklara: skolböckerna. Under hela denna period fanns det en skolbok, som alla gymnasister läste: Hafenreffers Compendium. Karl X Gustav hade den alltid med sig, Karl XII kunde Hafenref-fer utantill. Den bildar mentalitetsgrun-den för en hel epoks beslutsfattande och värderingar. I svensk historisk forskning spelar den emellertid en föga framträdande roll. Få om några har försökt att förstå den tidens människor utifrån vad som präglat dem genom Hafenreffers Compendium. En bidragande orsak har varit språkbar-riären. Hafenreffers verk har hittills i sin helhet endast funnits på latin; först 1714 gav Jesper Svedberg ut en förkortad version på svenska.

Nu har vi emellertid en ny situation för förståelsen av denna vitala epok av svensk historia. Professor Bengt Hägglund och universitetslektor Cajsa Sjöberg har nu gett ut en svensk, kommen-terad översättning tillsammans med den latinska texten. Titeln är Matthias Ha-fenreffers Compendium doctrinae coelestis

(Skara stiftshistoriska sällskap 2010). Cajsa Sjöberg är latinist, och Bengt Hägglund är en framstående kännare av 1600-talets filo-sofi och teologi. Det visade han redan med sin avhandling Die Heilige Schrift und ihre Deutung in der Theologie Johann Gerhards (1951). Han har även funnit och identifierat ett stort manuskript av Johannes Rud-beckius, en av den tidens lärdomsgiganter. Detta stora manuskript – ett sannskyldigt själens Vasa-skepp – var tydligt präglat av Hafenreffer. Bengt Hägglund publicerade Rudbeckius verk 2001 under titeln Johan-nes Rudbeckius Loci Theologici (Almqvist & Wiksell International).

En man och hans verk

Vem var då denna för de flesta nu okände Matthias Hafenreffer, som kom att prägla så mycket i det svenska 1600-talet? Han levde åren 1561-1619 och var från 1592 professor i Tübingen. Hans ämnen var teologi och matematik, en inte ovanlig kombination. Den tidens universitet var medvetet tvär-vetenskapliga. Bland hans lärjungar fanns astronomen Johannes Kepler, som uttryck-te en hög uppskattning av hans undervis-ning i matematik.

1611 fastställdes den skolordning för det svensk-finska riket, där Hafenreffer första gången fick en officiell ställning. Hans verk Loci

theologici blev den normerande läroboken i teologi vid universitetet – det fanns då bara ett, nämligen Uppsala, men det kom att följas av Åbo, Dorpat (Tartu), Greifswald och Lund. Hafenreffers verk var omfat-

Hafenreffers Compendium bildar mentalitetsgrunden för en hel epoks beslutsfattande

och värderingar

KERYX 2 201364

tande, men redan 1613 utkom i Sverige en sammanfattning, Compendium, avsett för skolbruk. I den meningen är det ett svenskt verk, om än på latin. Det var denna sam-manfattning, som kom att få så stor betydel-se, och som nu utgivits av Bengt Hägglund och Cajsa Sjöberg.

Verket utges med det förord av ärke-biskop Petrus Kenicius, som följde boken alltifrån första utgåvan 1613. Förordet inleds med en lång mening av stor principiell be-tydelse: »Den heliga Skrift bör visserligen anses vara den allra främsta av alla heliga skrifter överhuvudtaget och uppgiften åligger i högsta grad oss alla att noggrant studera de profetiska och apostoliska skrif-terna, eftersom man som från en evig och outsinlig källa bör ösa kunskapen om den sanne Guden och insikt om den eviga fräls-ningen endast från dem.« Redan här finner vi det som spelar »det självklaras roll« för denna epok. Det är Bibeln. Den är utan reservationer helig och outsinlig som en källa till kunskap om Gud och den slutliga frälsningen. Därmed är emellertid också sagt att den inte är en källa till kunskap om allt. Det finns också andra kunskapsområ-den, till exempel medicin och matematik, som har andra utgångspunkter.

I förordet finns några intressanta pedagogiska an-visningar. Skolans uppgift var på en gång teoretisk-kunskapsmed-delande och praktisk-fostrande. Lärarnas uppgift var att »öva de unga i fromhet och sedernas redbarhet«. Den praktiska upp-giften var alltså en kombination av själa-vård, andlig träning och moralisk prägling.

När det gällde kunskapsmeddelandet var memoreringen huvudmetoden: »Allt som bör slå rot och sitta kvar ordentligt när man blir äldre måste nämligen läras in, memo-reras redan från de tidiga barndomsåren.« Reflektionen över det inlärda tillhör nästa skede i livet, när »intellektet mognat med åren«. Det kan vara intressant att notera att Kenicius pedagogiska reflektioner i viss me-ning bekräftas av den senaste forskningen kring den mänskliga hjärnans utveckling.

Människan och den fria viljan

I historieskrivningen ställs man inför frågan, hur man skall kunna förklara den enorma svensk-finska kraftutvecklingen på alla områden under denna epok. I äldre forsk-ning har man fokuserat på personligheterna. Senare har man intresserat sig för ekonomis-ka och sociala förutsättningar. Hafenreffers Compendium ger en annan aspekt, epokens mentalitet. Ett viktigt område rör människo-synen. Den är på samma gång realistisk och optimistisk. Den avgörande punkten rör den fria viljan, egentligen det fria valet – arbitri-um. Hafenreffer skriver: »När det gäller det jordiska (som omfattar allt det politiska och ekonomiska samt nya rön, undersökningar och studier i alla vetenskaper) är det som

den förmår inte litet och dunkelt: att den har kvar ett lysande och i denna fördärvade natur beundransvärt om-döme och ännu kan

finna en fri vilja i vårt sätt att agera, visar sig tydligt i de hedniska människornas minnes-värda skrifter.« Den ideologiska samtalspart-nern var för 1600-talets kristna främst män som Aristoteles, Platon, Cicero och Seneca.

CHRISTIAN BRAW

Redan här finner vi det som spelar »det självklaras roll« för

denna epok. Det är Bibeln

KERYX 2 2013 65

Å ena sidan var man krasst medveten om människans »fördärvade natur«, som man upplevde i social oro, krig och kriser. Å andra sidan bejakade man vad människan genom forskning och förutseende beslut kunde åstadkomma. De antika författarna och tänkarna var exempel på män-niskans förmåga att välja rätt. Men det fanns ett om-råde, dit förmågan till fritt val inte sträckte sig: relationen till Gud. Människan kunde inte av egen kraft besluta sig för att älska Gud, än mindre kunde hon genomföra sitt beslut. Här behövdes ett ingripande från den andra parten, från Gud själv.

Människosynen med dess bejakande av möjligheten till ett fritt val på det sociala planet är en viktig faktor i epokens kreati-vitet på alla plan. Det finns en annan faktor av än större vikt, men mer svårtillgänglig. Det är försynen. Den hade för människor i stormaktstidens Sverige en positiv och befriande kraft, som nu är svårt att före-ställa sig. Hafenreffer skriver: »Att det finns en gudomlig försyn för tingen, det vill säga att Gud, alltings Skapare, har omsorg om, leder och styr allt skapat, är uppenbart …« Själva begreppet »försyn« innebär »att se i förväg«.

Det ligger också i den latinska termen providentia. Men teologiskt har begrep-pet en vidare innebörd: omsorg, styrelse och ledning. Denna försyn omfattar hela existensen, att Gud »utan uppehåll på sitt faderliga sätt bevarar, sörjer för, gynnar, styr och lockar alla de ting han har skapat och hela universum.« Hela tillvaron är

innesluten i en väldig, positiv rörelse mot sitt slutmål. Försynen är »den faderliga välviljans förutseende omsorg.« Här finns emellertid problem, som Hafenreffer är fullt medveten om. Det största utgörs av

ondskans påtagliga närvaro. Compen-dium utkom första gången 1613, sam-ma år som freden i Brömsebro slöts. Den köptes till priset av ett för vår tid ofattbart krigs-

skadestånd, som även samtiden bedömde som omöjligt att lösa in. Kriget hade redan kostat de södra och västra landsdelarna stora lidanden.

Hafenreffers svar på ondskans pro-blem ges emellertid på den mest centrala punkten i den kristna tron: Kristi död på korset. Gud kunde förvandla denna tragedi till frigörelse, räddning och seger. Därför skriver Hafenreffer: »… världens styresman skall i sin goda och faderliga försyn vända allt till godo för de fromma …« Det visar hans förmåga att kunna vända det värsta till det bästa.

Försynen och vårt ansvar

Det andra problemet med föreställningen om försynen är att den kan inbjuda till passivitet; det blir ändå som det blir. Men tvärtom, menar Hafenreffer, innebär försynen att varje positiv insats blir dess viktigare. Inga motgångar eller faror är till sist avgörande, och därför får vi inte låta oss ledas bort från vårt ansvar och vår uppgift utan skall lita på att Gud just där bevarar och befrämjar vår insats. Axel Oxenstierna är ett utmärkt exempel på denna livshåll-

RECENSION: MATTHIAS HAFENREFFERS COMPENDIUM DOCTRINAE COELESTIS

Människosynen med dess be-jakande av möjligheten till ett

fritt val på det sociala planet är en viktig faktor i epokens krea-

tivitet på alla plan

KERYX 2 201366

ning. Hans kritik av Magnus Gabriel de la Gardie träffar just den punkten. Denne tog inte emot medgången som en gåva av för-synen och såg inte försynens ledning i mot-gången. Därför saknade han också enligt den store kanslern statsmannaegen-skaper; han var »till intet ämbete rätt duglig.«

Hafenreffers framställning sak-nade inte utmana-re och ifrågasättare. Han räknar med att det i samtiden finns människor, som överhuvud-taget inte räknar med en gudomlig försyn. Utmaningarna kommer också från den klas-siska filosofin, till exempel från Epikuros, som menade att allt sker av en slump. En annan invändning kommer från stoikerna, som hävdade att ödet med oföränderlig nöd-vändighet leder allt. Att föra en diskussion med den grekiska antikens tänkare var själv-klart för epokens intellektuella. Men också i samtiden ser Hafenreffer utmaningar, till exempel från astrologin, som hävdar att tillvaron styrs av stjärnornas konstellationer. Ett annat ifrågasättande kom från kalvinis-men, som enligt Hafenreffer var påtagligt beroende av stoicismen. Varken i Tübingen eller i Sverige fanns det enhetssamhälle, som man ibland trott epoken vara.

Det saknades ingalunda ifrågasättande av den livshållning, som Hafenreffer fick förmedla genom skolan i det svensk-finska riket under mer än ett sekel. Han beskri-ver religiös likgiltighet, socialt förfall med

girighet, avund, dryckenskap, orena seder, förtal av kyrkans tjänare och »de ogudakti-gas häftiga kritik.« Gustav II Adolfs krigs-artiklar ger rikhaltiga exempel på ett socialt ifrågasättande. Den svåraste utmaningen

ser Hafenreffer dock i det inre: »Ty det finns inte någon större eller djupare plåga än när sådana brin-nande pilar träffar vår själ, om huru-

vida Gud i tingens så stora förvirring har omsorg om oss och om sin kyrka, huruvida Ordets löften är sanna, huruvida vi tillräck-ligt säkert kan stödja oss på de heliga skrif-terna …« Detta var även unga människors frågor, och Hafenreffer tar upp dem med allvar och respekt, därför att han också är själasörjare. Han skriver för studenter, och hans verk bearbetades i Sverige-Finland för gymnasister. Hans öppenhet för sådana frå-gor bidrar till att ge hans verk en aktualitet utöver dess historiska betydelse.

Bengt Hägglund och Cajsa Sjöberg har med sitt verk gjort en viktig insats för kän-nedomen om ett sällsynt kreativt skeende. Hafenreffers verk har dessutom – och detta är det viktigaste – en existentiell potential.

CHRISTIAN BRAW är präst i Svenska kyr-

kan, han är en mångsidig författare och

docent i systematisk teologi vid Åbo

Akademi.

CHRISTIAN BRAW

Bengt Hägglund och Cajsa Sjö-berg har med sitt verk gjort en viktig insats för kännedomen

om ett sällsynt kreativt skeende