1

2

SAVOIR-FAIRE I ICKE-VERBAL KOMMUNIKATION

w

Stort tack till Oss, som har gjort den här boken möjlig,

från dröm till verklighet.

Och Irina.

Tack Irina.

3

VORE DET INTE SKÖNT OM ALLA BARA HÖLL KÄFTEN DÅ OCH DÅ?

JAG MENAR – DET BLIR JU RÄTT TRÖTTSAMT. Ständigt, ständigt med alla dessa

yttranden, tyckanden, anföranden, framföranden, påtryck, uttryck, åtal, lovtal, uttal, och på-

tal-om.

Och när vi inte håller på att tjata och gnata, så fördriver vi istället tiden med att twittra, chatta,

blogga, podda och messa. Det är mycket snack, och lite verkstad.

Det är just det som denna bok kommer att handla om. Verkstaden. Allting som står bortom

orden och språket. Den, så kallade, icke-verbala kommunikationen.

Faktum är att det mesta som blir sagt människor emellan aldrig riktigt uttalas. Den ordlösa

kommunikationen, kroppsspråket, står för den ab-so-luta majoriteten av den mänskliga

kommunikationen. Vi gestikulerar, grimacherar, poserar, nickar, bugar, ler, pekar och vinkar

och allt mellan huvud, axlar, knä och tå. Men vad kan vi egentligen säga om vårt kroppsspråk?

Vi kan inte applicera några grammatiska regler eller tempusböjningar på detta språk, vi lär oss

inte om mimik eller gestikulering i skolan, men ändå är det någonting som vi använder, var

och varannan vaken sekund av våra liv.

Därför är det kanske dags att vi lyfter den icke-verbala kommunikationen till ytan. Det är vad

vi kommer göra i den här boken. Vi lyfter upp den, dammar av den och serverar den till dig på

ett silverfat. Du läser, lär dig, frodas, föds på nytt, som en hjälte och en gud, en skinande,

skimrande ängel och en riddare på en vit häst. Du får absolut makt över din omgivning. Du blir

sjukt poppis och rik som ett troll. Du blir president och miljonär. Din önskan blir lag - naturlag.

Självförverkligande. Kontroll. Lycka.

Allt detta, med hjälp av ditt kroppsspråk. Vår expertis, och ditt kroppsspråk. Så är det.

Typ.

Eller, ja. Vi vågar inte lova alltför mycket. Men, för all del, läs boken, och se om du kanske

kan lära dig något. Åtminstone.

4

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

w

Sid. 5

KAPITEL I

”LÖGNER OCH LEENDEN”

Sid. 11

KAPITEL II

”EN STUM RETORIK”

Sid. 17

KAPITEL III

”ZONER & SFÄRER”

Sid. 25

KAPITEL IV

”AKTNING & LYDNAD”

Sid. 30

KAPITEL V

”FÖRA & FÖRFÖRA”

Sid. 38

KAPITEL VI

”EN KULTURKROCK”

5

KAPITEL I Lögner & Leenden

j

6

z Detta inledande kapitel kommer att handla om mimiken, om hur man upptäcker en lögnare

eller en falsk-smajlare, om de sju grundminerna och om Alan Rickmans betoningar. z

et finns cirka 40 muskler i det mänskliga ansiktet, löpandes runt näsa, ögon,

mun, haka och panna. Dessa dryga 40 muskler ger upphov till ett fantastiskt

spektrum av olika ansiktsuttryck och grimascher som fungerar som ett fönster in till vårt

innersta känsloliv, och som är något helt och hållet essentiellt för hur vi tolkar och uppfattar

våra medmänniskor. Från strålande leenden till skeptiskt höjda ögonbryn, rynkade näsor,

uppspärrade ögon och sådana ilsket tillsnörpta läppar som man kan få när någon har druckit ur

den sista mjölken och sedan ställt tillbaka det tomma paketet i kylskåpet igen.

Finns det ett känslotillstånd så finns det ett ansiktsuttryck som matchar det, och utan hjälpen

av våra ansiktsuttryck så skulle den mänskliga kommunikationen bli enormt begränsad.

Tänk dig att du är på en fest, och du är tvungen att mingla runt med en kartong på huvudet

och bara prata i ett enda tonläge, typ som Alan Rickman. Förutom att du förmodligen inte

skulle få särskilt stort genomslag på festen, så skulle de, som du ändå lyckades utbyta ett par

ord med, ha väldigt svårt att tolka det du sa.

Så fungerar all skriftlig kommunikation. Vi har löst problemet genom att slänga in

utropstecken, versaler, och inte minst smileys, när vi mailar och SMS:ar. Smileyn är i själva

verket ett perfekt exempel här. Den fungerar som ett substitut för de ansiktsuttryck som vi

annars använder för att komplettera den verbala kommunikationen, och tillåter oss att använda

ex. ironi eller sarkasm, när vi annars skulle behöva falla tillbaka på vårt kroppsspråk.

Eller hur? Med hjälp av olika smileys kan vi styrka att vi är sarkastiska när vi säger att Troja

är en sevärd film, eller att vi är totalt förkrossade i när vi berättar att det aldrig kommer bli en

till säsong av Lost.

Ja. Hur som helst. Tillbaka till ämnet, och vi börjar med ett leende på läpparna!

SMILE LIKE YOU MEAN IT

Ett äkta leende är bland de mest kraftfulla redskapen en människa har när det kommer till

icke-verbal kommunikation. Dessutom så är det, enligt vissa betydande auktoriteter inom

ämnet (läs: författarna), bland det sexigaste som finns - förutsatt att det är ett äkta leende. Ett

äkta leende är nämligen omöjligt (läs: skitsvårt) att fabricera. De flesta är ganska snabba på att

höja mungiporna, och i bästa fall kisa lite, när de försöker låtsas som att svärmors smått

antisemitiska skämt är kul, men det skulle aldrig övertyga någon som har koll på sin mimik.

D

7

”- Nej, svärmor, jag har nog inte

hört den om två judar som kom in

på en bar…”

Ett äkta leende sitter såklart i ögonen.

Anledningen till att det är så svårt att fejka ett smajl är för att

vi använder en muskel, orbicularis oculi, när vi ler, som

väldigt få av oss kan styra medvetet. Orbicularis Oculi är den

muskel som stramar åt kring ögonen när vi ler, så att huden

spänns under ögonen och vi får de där karaktäristiska

kråkfötterna runt ögonen. Med det sagt, så finns det ingen

anledning att tro att ett falskt leende alltid är ett dåligt tecken.

Ofta så ler vi ju mot varandra, om än fejkat, för att visa

välvilja och artighet. Någon som du märker anstränger sig för

att se glad ut i ditt sällskap gör förmodligen det för att vara

trevlig och respektfull mot dig.

Så var kommer nu denna gest ifrån? Leendet är ju ett ganska universellt uttryck som vi

använder när vi är glada eller roade, när vi ursäktar oss, när vi vill visa oss som artiga och

hövliga, när vi vill visa välvilja och gott mod, och så vidare.

Desmond Morris, brittisk zoolog, fick en gång idén att börja studera oss människor, vårt

kroppsspråk, såsom vi utforskar djur. Som en zoolog gör. Idén resulterade tillslut i en BBC-

serie, i vilken han rätar ut frågetecknen kring leendet. Leendet, berättar Morris, har från

början ingenting med lycka och glädje att göra, utan härstammar från en helt annan känsla –

rädsla.

När vi skräms av någonting så drar vi ut mungiporna åt sidorna, och detta uttryck har, via lite

evolutionär finslipning, kommit att utvecklats till ett leende. Coolt va? Vetenskap är coolt.

Fast, vi går ju såklart inte runt och är rädda bara för att vi ler mot folk (såvida inte ”folk”

innebär ”The Expendables”-gänget). Tanken är helt enkelt att leendet berättar att man inte bör

uppfattas som ett hot mot den andre. Som Desmond Morris beskriver det – en anti-aggressiv

gest, som nu kan förmedla välvilja, ursäktande och tacksamhet, men som tidigare bottnade i

rädslan att bli spöad av en arg flockmedlem.

Avslutningsvis – le mer! Känner du dig deppig eller trött eller arg – le lite! Nej, jag menar

allvar. Såhär: vi uttrycker våra känslor genom miner, gester, grimascher, hållning, uttryck,

tonläge, och så vidare, det vet du. Men det går åt båda hållen. När du ler, exempelvis, så

kommer din hjärna att förknippa leendet med glädje och välbehag, och endorfin utsöndras.

Endorfin är ett hormon som bland annat frigörs under sex och efter träning, och brukar

förknippas med en allmän känsla av fan-vad-jag-mår-bra. Dessutom så sprider sig ju ett

leende som en löpeld, så du får möjligheten att göra alla i din omgivning glada och mysiga

med. ”Smile, and the whole world smiles with you”!

8

VART JAG MIG I VÄRLDEN VÄNDER

Alla goda ting är sju, brukar man säga. Vilket är en väldigt dum sak att säga.

Däremot så brukar man prata, förutom sju dödssynder, underverk och dvärgar, om sju

kardinalminer. Sju stycken ansiktsuttryck, förknippade med sju känslor, som uttrycks likadant

vart i världen man än åker. Modellen togs fram i slutet av 70-talet av psykologen Paul Ekman

och kollegan Wallace V. Friesen när de arbetade fram ett datorprogram som kunde identifiera

känslostämningar hos en människa som blev filmad, genom att mäta muskelansträngningar i

de olika musklerna i ansiktet. Med deras metod kunde man se alla möjliga typer av känslor

och tankar genom att undersöka kombinationen av ansiktsmuskler som användes i en viss

situation, men de sju universella känslouttrycken var glädje, ledsamhet, förvåning, ilska,

rädsla, avsky och förakt.1

Många av känslouttrycken har, likt leendet, fyllt en evolutionär funktion. En ilsken person

som sänker ögonbrynen och kisar med ögonen gör det som en beredskapsaktion, för att

skydda ögonen ifall att en strid skulle bryta ut. Rädsla och avsky verkar visa sig i helt

motsatta ansiktsuttryck. Om du ser en skräckfilm och något plötsligt händer som liksom tar

dig på sängen, skrämmer skiten ur dig, så kommer du antagligen att reagera genom att bl.a.

vidga ögonen och näsborrarna. I en mer hotfull situation skulle detta tjäna som ett sätt att öka

informationsflödet, genom att du tillåts andas in mer syre till lungorna för att kunna fly eller

fäkta, och utöka synfältet för att kunna identifiera andra hot runtikring. I en situation där du

känner avsky skulle du istället reagera genom att förminska de sensoriska ytorna, alltså, kisa

med ögonen och kanske täcka för näsan.

Framför allt så fungerar vår mimik som en social funktion. Det är ett verktyg för att visa vårt

innersta känsloliv för omvärlden. Med universella ansiktsuttryck kan vi förmedla att vi tycker

om varandra, att vi behöver hjälp eller tröst, att vi känner lust eller olust, och allt däremellan,

vare sig man befinner sig i Alaska, Angola eller Arboga.

INKONGRUENS

“Den som inte kan lita på sitt kroppsspråk skall inte försöka sig på att ljuga”, så sa en gång

den franska dramatikern Molière2.

Problemet, som du säkert förstår vid det här laget, är att du aldrig kan förlita dig på att ditt

kroppsspråk följer dina avsikter. Speciellt när det kommer till ruffel och båg.

1Om du är sugen på att utforska dessa uttryck närmre, se hur en glad-ledsen människa ser ut, eller bara leka

med reglage på internet, kolla in http://grimace-project.net/ 2 Det var faktiskt en lögn. Molière sa istället att ”Den som inte kan lita på sitt minne skall inte försöka sig

på att ljuga.”. Förlåt.

9

Att avslöja lögnare har länge varit ett hett ämne för psykologer, mentalister, poliser, forskare,

förhörsledare, försäkringsbolag och alla som vill gardera sig själv och andra mot osanning.

Myterna kring lögndetektion är oräkneliga, och metoderna är stundvis helt bisarra. I antika

Kina så tyckte man sig ha en utmärkt teknik för att ta reda på huruvida en åtalad ljög i

domstol eller inte; denne fick nämligen munnen fullproppad med torrt ris innan rättegången

började, och om riset fortfarande var torrt efter rättegången, då var den misstänkte fri från

skuld. Skottsäker taktik.

Idag skulle man väl kunna säga att tillvägagångssättet raffinerats (bortse då från de

amerikanska polygraf-testerna), och man har kunnat kartlägga hur inkongruensen (icke-

överensstämmandet) ser ut, mellan vad som sägs och vad som uttrycks.

En av de vanligaste myterna kring lögnaktigt beteende är att en lögnare skulle vara

undvikande och flackande i blicken. Fel. Tvärtom: ett vanligt tecken på lögn är hur den som

ljuger ofta överdriver i sina försök att verka sanningsenliga, eller väljer att maskera sig med

ett annat ansiktsuttryck. En person som ljuger kommer inte att undvika din blick, eller vara

frånvarande i konversationen, utan kommer istället att vilja hålla en överdriven ögonkontakt

eller le ett uppstyltat leende för att visa sina rena avsikter. Någon som förnekar en anklagelse

kan komma att maskera sig med överdriven förvåning eller ilska för att visa att det tycker att

anklagelsen är befängd.

10

En annan sak att hålla utkik efter är mikrouttryck. Ett mikrouttryck är ett mycket snabbt

övergående ansiktsuttryck som reflekterar en äkta känsla. Vi kan inte kontrollera mikrouttryck,

och därför kan de vara en bra sak att vara uppmärksam på om man misstänker att någon för

sig med osanning. Någon som åtalats för ett brott kanske maskerar sig som chockerad och

totalt ovetande, fast när denne konfronteras med ett obekvämt bevis så kan ett mikrouttryck av

rädsla och förskräckelse läcka igenom, för en bråkdels sekund eller så, för att sedan återgå till

oskyldig förvåning. Det är inte alltid uppenbart, men om man vet vad man letar efter så kan

man lätt komma att registrera sån här inkongruens.

Jag vill passa på att betona en viktig grej här, va. Man bör aldrig ta ett visst tecken på lögn

som ett absolut bevis för en lögn, och man kan ofta inte veta om ett beteende, som att hålla en

överdriven ögonkontakt, är ett tecken på att någon ljuger eller bara en del av personens

naturliga beteende. Så, ta det lugnt liksom. Med förhastade slutsatser. Okej?

y

11

KAPITEL II En Stum Retorik

j

12

z Detta kapitel handlar om hur du förstärker det verbala med kroppen, gestikulering, om

hur du viftar med armarna på rätt sätt och om hur du märker när en gaffelmördare är på väg

emot dig z

ågon gång för ett par miljoner år sedan fick människoapan nog av att knata runt

på alla fyra som en annan gorilla3. Så, vi reste oss upp, sträckte på oss, tyckte

att det kändes rätt bra, och vi blev bipedala.

Detta var ett viktigt genombrott för den mänskliga utvecklingen, då vi nu kunde använda våra

framben till andra saker än bara transport. Najs.

Så, vad gör man med två frigjorda händer när det fortfarande inte finns smartphones eller

rackethallar? Jo, människan fick nu möjligheten att bära saker, använda mer avancerade

redskap, göra eld, tillverka jaktprylar, pyssla i grottan, och så det relevanta här – vi kunde

börja gestikulera.

När du tänker på gestikulering så kanske du tänker på ett gäng hetlevrade italienare som

slänger med armarna i en vild debatt om skattepolitik på en grappa-bar på Sicilien. Det gör i

alla fall jag. Men jag är kanske fördomsfull. Sydeuropéer är åtminstone flitiga när det kommer

till gestikulerande, och våra gester är en viktig del av vår kommunikation. Gester kan

användas omedvetet eller medvetet, de kan förmedla en känsla, skapa en stämning, beröra och

uppröra och betona vad vi faktiskt menar med vad vi säger. Gester är rörelser som

ackompanjerar den verbala delen av kommunikationen. Verbal kommunikation och gester går

ihop som ying och yang, som melon och parmaskinka - som Tim Burton och Johnny Depp.

Fast du tänker förmodligen inte på hur du använder gestikulering. Ofta är vi mer fokuserade

på vad vi säger. Så läs kapitlet, för all del, och försök sedan se hur du själv eller folk i din

omgivning använder sig av gester, vad de kan vilja säga med dessa.

ICKE-VERBAL KARATE

Karate betyder ”tom hand”, eller ”den tomma handens väg”. Jag ska förstås inte prata om den

japanska kampsporten här, utan om den tomma handen, och hur vi använder den i vårt

kroppsspråk. Jag tyckte dock att det var ett roligt sätt att inleda kapitlet.

I alla fall.

Vanligtvis när vi hälsar på varandra från ett längre avstånd, så gör vi det genom att vinka mot

varandra. Inga konstigheter. Den här gesten har dock en spännande förklaring; att veva en

öppen hand mot någon annan signalerar att vi har goda avsikter. Att vi kommer i fred.

3 Går-illa. Ha-ha.

N

13

Vi hälsar med en öppen hand för att visa för den vi hälsar på att vi våra händer är tomma och

att vi inte möjligen skulle kunna dölja ett vapen för den andre, så att denne kan fortsätta

närma sig utan att behöva vara orolig för att på en gaffel i buken, eller något annat otrevligt.

Okej, nu kanske du tycker att det här låter konstigt. Du brukar antagligen inte vara orolig för

att bli gaffelmördad om någon av dina vänner närmar sig dig med dolda händer. Men, den här

gesten har, som det mesta, varit en viktig fredssignal längre bak i tiden. De gamla romarna,

till exempel, kunde stundvis vara väldigt paranoida när det kom till att plötsligt bli bedragna

och lönnmördade, och det kanske med rätta (jag tänker på dig, Brutus). Där hälsade man på

varandra med en handskakning, där bådas händer greppade om den andres underarm, för att

göra sig säker på att där inte fanns någon dold kniv. Eller gaffel.

Det finns andra sammanhang i vilka vi använder oss av den öppna handen-gesten . Om du har

lyckats spilla kaffe över chefens nya kavaj så kan två öppna händer vara ett sätt att uttrycka

ursäktande, genom att signalera att du inte gjorde

detta av onda avsikter, att det var ett ärligt misstag.

På samma sätt så kan chefen, genom att gestikulera

tillbaka med öppna händer, signalera att det inte

finns några onda avsikter från hans sida: ”Det är

okej, det är ju tråkigt att min kavaj och din julbonus

är väck, men jag har ingen avsikt att hugga dig med

en gaffel.”. Här fungerar gesten på samma sätt som

en fredsgest, ett sätt att uttrycka ärliga avsikter.

Notera nu att när jag talar om en öppen hand i de

här sammanhangen, så talar jag om en öppen hand

som riktas uppåt, eller mot den andre. Att istället

gestikulera med en öppen hand som är vänd nedåt,

och rör sig nedåt i en tryckande rörelse, är att uttrycka dominans. Gesten har en ganska

auktoritär ton och är inte helt ovanlig hos exempelvis diktatorer, sektledare eller arroganta

översittare i allmänhet. Med den här gesten sätter talaren sin publik på plats och demonstrerar

sin överlägsna kontrollställning. Vi kan inte undgå att ta upp Adolf Hitler här. Godwins lag,

du vet.

Ett talande exempel för den dominanta naturen i den nedåtvända handgesten kan du se i

nazisternas karaktäristiska heil-hälsning. Det är en kraftfull gest, mycket på grund av att den

är betingad med, tja, masspsykos och ondska, men även för att gesten är ett uttryck för

dominans och auktoritet. En bra idé om du vill undvika att uppfattas som en översittare är

alltså att inte gestikulera med nedåtvända handflator.

Och, ja, låt bli att heila också. Det är ju ännu värre.

14

RETORISK HANDLEDNING

På få platser slängs armarna omkring så vilt som bakom ett podium. En bra retor kan inte se ut

som Rain Man vid talarstolen, utan deras styrka beror till stor del på hur de använder sig av

kroppsspråket. En enkel gest kan bygga upp en stämning, stärka talet och förmedla en känsla

till publiken, från stark passion till gränslöst förakt.

Tillbaka till Hitler. All obeskrivlig ondska åsido för en stund, Hitler var en mycket

passionerad talare, och hans framföranden fullkomligt sprudlade av starkt kroppsspråk. Gå in

på Youtube och sök upp ett klipp (men undvik för guds skull kommentarsfälten), så märker

du snabbt vad det rör sig om. Främst så använde han sig av två gester när han talade inför

folket, en av dem i vilken han knyter näven och hytter den uppåt, nedåt och åt alla möjliga

håll och kanter. Denna gest, som kallats för ”the power-fist”, används för att betona

slagfärdigheten och kraften i det som talaren säger. Den andra gesten består av ett höjt

pekfinger som faller mot publiken som en hammare, gång efter gång efter gång. En

uppmanade och förmanande gest, där talaren nästan beordrar sin publik att ta aktion. Med sina

eldiga framföranden införlivade han sin egen känsla i publiken, han eldade på dem, hetsade

upp dem, vädjade och uppmanade sina lyssnare, och fick till slut ett helt folk att medverka i

ett av historiens mest svindlande och omfattande folkmord.

Många politiker, från Hitler, till Churchill, till vår alldeles egna Palme, använde sig av

liknande grepp. Knutna nävar, hyttande pekfingrar, viftande, flaxande och svingande.

Du behöver förstås inte hänga i Riksdagen för att hitta den här typen av kroppsspråk. Alla

gestikulerar. Du måste bara få dem uppjagade nog. Pröva att fråga vad de tycker om

begreppet hen, eller förmögenhetsskatt, eller legalisering av cannabis. Det brukar sätta igång

armmuskulaturen.

Brutus försvarstal. Från ”Julius Caesar” (1953) av Joseph L. Mankiewicz.

15

Jag har själv en vän som ofta gör en gest där han rytmiskt stöter sidan av den ena handen

(tänk dig som när Bruce Lee ska klyva en hög tegelstenar med en hand) mot sin andra

handflata.

Denna gest är typisk när talaren vill hävda sig som bestämd och övertygad i det han säger. En

annan klassisk gest är att hålla tumspetsen tryckt mot pekfingret, som om man höll i ett

mycket litet objekt. Med detta vill talaren understryka precisionen i det som sägs. En vanlig

gest, speciellt hos religiösa ledare, är den vädjande, tillbedjande gesten då handflatorna riktas

eller trycks mot varandra och rör sig i en nedåtgående rörelse, som vid bön. Här vädjar talaren

till sin publik, till skillnad från den pekande gesten, som är långt mer aggressiv.

Dessa är några av de mest klassiska retoriska gesterna men det finns givetvis tusentals och

åter tusentals andra handrörelser som förmedlar känslor, förstärker tal och uttrycker

inställningar. Många, likt min vän med Bruce Lee-handen, har sina egna favoritrörelser,

signaturgester, som de mer än gärna använder, frekvent, oberoende av sammanhanget. Kanske

säger det något om talarens mentalitet i allmänhet? Vi lämnar frågan öppen.

TALA ÄR SILVER…

Såvida du inte är ”The Thing” från Familjen Addams,

vilket jag tar mig friheten att utgå ifrån att du inte är,

så har du ju faktiskt en hel kropp att använda för att

förmedla ett budskap. Kroppsspråk, eller hur? I en

vardaglig situation står du förmodligen inte heller

bakom ett podium när du pratar med dina vänner.

Istället är hela din gestalt synliggjord och ni

konverserar på ett bekvämt avstånd, face to face. Det

öppnar för en hel arsenal av andra typer av mer

subtila gestikuleringar.

Även när vi lyssnar på andra så gestikulerar vi på

olika sätt. Vi nickar med huvudet för att visa att vi

instämmer med det som sägs, eller att vi är positivt inställda till vad den andra meddelar. På

samma sätt skakar vi på huvudet för att neka till någonting, eller visa att vi inte instämmer i

den andres mening. Med hastigheten på nickandet eller skakandet kan vi också förmedla

någonting: långsammare rörelser kan i vissa fall uttrycka eftertänksamhet eller tveksamhet,

medan kraftiga och bestämda rörelser uttrycker det motsatta. På det här sättet konverserar vi

passivt, vi visar att vi lyssnar och att vi intresserar oss för vad den andre säger.

Även kroppshållningen har vikt. En person som står framåtlutad mot den andre visar också att

hen är intresserad av vad som sägs. Man lutar sig framåt för att komma närmre och för att

bättre höra vad den andre vill säga. En bakåtlutad position behöver dock inte innebära

bristande intresse, utan kan istället innebära att den som lyssnar är avslappnad.

16

Någonting måste vi ju göra med händerna också. De kan ju inte bara hänga där som två döda

ålar.

Om du tittar på omslagsbilden för den gamla westernfilmen ”Urban Cowboy”, i vilken en 26

år ung John Travolta poserar i en uppknäppt skjorta och cowboyhatt, så ser du ett exempel på

en intressant handgest. Med ena handen gripandes om halsen på en ölflaska, och andra handen

med tummen i byxlinningen på ett klassiskt cowboy-vis, pekar Travolta med de resterande

fingrarna rakt ned mot sitt skrev. Det är en gest som osar testosteron, och som en del män

(och alla cowboys) använder när de samtalar med andra. Det sägs att det omedvetet är till för

att rikta den andres uppmärksamhet mot ens kön, en gest som uttrycker maskulinitet,

självsäkerhet och arrogans.

En annan vanligt förekommande gest som signalerar bekymmersamhet eller eftertänksamhet

är då ena handen vilar mot käkpartiet, och fingertopparna kliar eller gnider mot hakan, som

om man smekte ett imaginärt Freud-skägg. En gest som istället ofta förknippas med

självbehärskelse och lugn är knäppta händer som vilar i höjd med magen. I sittande position

kan händerna vila på varandra i knäet eller på en bordsyta.

Det finns otaliga exempel på liknande handpositioneringar och gester. Det som är viktigt att

komma ihåg är att man inte alltid ska ta för givet att en gest innebär en sak eller en annan. Det

gäller att vara uppmärksam och fånga hela kluster av gester, blickar, ansiktsuttryck och

beteenden som bekräftar varandra, för att kunna närma sig förståelse för hur en annan

människa känner sig. Vi kan säga såhär. Bara för att tjejen|killen i baren lutar sig framåt för

att lyssna när du raljerar om ventilationssystem eller Pinot Noir-vin, så betyder inte det

nödvändigtvis att hen är intresserad. Det är bara väldigt hög musik just där. Så spela lugnt,

leta efter kluster, betrakta och lär dig, så kan du till slut bemästra ett helt nytt språk.

y

17

KAPITEL III Zoner & Sfärer

j

18

z I det här kapitlet kommer vi att berätta om det mänskliga territoriebeteendet, om

vetenskapsfältet ”proxemics”, om narcissistiska greker och om vår alldeles

egna forskning. Det kommer bli sjukt fett. z

undar, va.

Fantastiska djur. Lojala, varma, välkomnande, allt sånt.

Människans bästa vän, sägs det, va. Mm.

De har en grej som de gör, hundarna. När de är ute och promenerar i sina områden. Du vet,

när de äntligen bestämt sig för att de hittat en lämplig plats, när de lyfter på benet sådär fånigt

så att det ser ut som de kommer tippa över om de inte är väldigt koncentrerade. När de kissar.

Fast det visste du säkert. Det är så de markerar sitt revir. Sitt territorium. Det är så de berättar

för de andra hundarna att de inte ska hålla på och jiddra just där. Det området är redan taget.

Saken kan liknas vid de gängrelaterade konflikter som hade sin kokpunkt i 70–80-talets USA,

mellan de två gängen Crips och Bloods. För att demonstrera vilka områden som tillhörde

vilket och gängen, vilket territorium som tillhörde vem, så markerade de med färger. Crips

förknippades länge med färgen blå, medan Bloods gjorde sina anspråk med röda färger. Ifall

att territoriegränserna överskreds väntade ofta hårda repressalier, då rivaliteten mellan de två

gängen var mycket hård.

En forskare vid The US Medical Center for Federal Prisoners, Dr Augustus F. Kinzel, ville

studera detta sorts beteende närmare. Han hade anat en tendens hos vissa av de intagna på

institutionen, en tendens som var gemensam hos de intagna som hade begått grova eller

upprepade våldsdåd. Många av dem hade nämligen motiverat sina gärningar på ett ganska

snarlikt sätt; de hade upplevt det som att den andre, personen som de angrep, hade betett sig

påträngande, eller närmat sig dem på ett sätt som de upplevde som hotfullt. Som om de hade

inkräktat på deras personliga zon, deras kroppsliga territorium.

Dr Kinzel radade upp femton män i ett litet rum på fängelset. Åtta av dem hade en historia av

våldsdåd, sju av dem hade det inte. Han tänkte göra ett experiment, i vilket han ställde sig ett

par meter ifrån en av de femton männen, varpå han började närma sig, långsamt, tills det att

mannen tyckte att han kom för nära inpå, och sade Stopp!

Experimentet gav ett intressant utfall. Dr Kinzel märkte snart ett mönster i hur de åtta männen

med våldsbakgrund reagerade på hans närmande, och i slutskedet av experimentet kunde han

se resultatet: Dessa åtta män hade i snitt stannat honom på ett avstånd som var dubbelt så stort

som det hos de övriga sju, icke-våldsamma fångarnas.

H

19

Detta innebar, utläste doktorn, att deras personliga sfär, deras kroppsliga comfort-zone,

volymmässigt var fyra gånger så stor som de andras. Kanske var detta svaret på frågan.

Kanske hade de här männen blivit våldsamma just för att de hade känt sig hotade, påträngda

eller utmanade, då de närmats på ett avstånd som den andre personen uppfattat som normalt,

ett avstånd som inte var menat att utmana eller tränga.

Avstånden mellan oss är inte vakuum. De är kroppsspråk på meta-nivå, utan vare sig ord,

gester eller blickar, som ändå kan säga något om hur vi uppfattar varandra, eller hur vi vill

uppfattas av andra, vare sig vi är Bloods, Crips eller måndagströtta kollektivresenärer.

PROXEMICS

I urminnes tider har människan varit väldigt intresserad och fascinerad av sig själv. I urminnes

tider har även grekerna varit först med allt. Hipsters.

Narcisissus, som enligt den antika mytologin ska ha älskat sig själv så mycket att han

drunknade i ett vattendrag som reflekterade hans spegelbild, tog saken till helt nya nivåer,

men grekerna var i allmänhet väldigt intresserade av människan och dess natur. Läran om

människan kallas, från grekiskan, antropologi, och är ett enormt forskningsområde som

innefattar nästan allt som människan någonsin gjort. Aristoteles (ännu en grek) ansåg att

människan var en politisk varelse, och för att studera människan måste man studera samhället

hon lever i, och hur hon fungerar i samspel med andra. Det låter väl rimligt. Men mycket har

hänt sedan antiken så för att ta en mer nutida referens tar vi Edward T Hall.

Han var antropolog och studerade människans beteende i olika typer av miljöer och

situationer i förhållande till kultur och samhälle. En av hans teorier, som fått störst genomslag,

kallas proxemics. Proxemics är en undergrupp till icke-verbal kommunikation, precis som

beröring, gester och mimik, men har dessvärre ingen direkt översättning. Ordet kommer från

engelskans proximity som betyder närhet. Om man ska förklara begreppet kortfattat, kan man

säga att det handlar om att studera hur olika människor från olika typer av samhällen och

kulturer påverkas av det fysiska avståndet till en annan individ.

Hall hämtade inspiration från andra antropologer, till exempel tidigare nämnda Dr Kinzel och

hans experiment på våldsdömda. Han började göra egna efterforskningar och studier när han

under Andra Världskriget jobbade för den amerikanska armén i Europa, där han bland annat

arbetade med att hjälpa tekniker som blivit stationerade utomlands under kriget. I helt

främmande kulturer och sammanhang, där de inte kände till de gällande normerna, språket

eller, för all del, kroppsspråket, kunde det lätt skapas missförstånd och frustration, något som

Hall misstänkte låg bakom mer övergripande problem.

20

Hans studier ledde till boken ”The Hidden Dimension” där han beskriver individens olika

territoriala områden beroende på vilken kultur hon tillhör eller situation hon befinner sig i.

Han presenterar bland annat sin tes om att det existerar tre stadier inom den så kallade

personliga sfären, det vill säga, det område runt en person som skulle kunna kallas för hennes

comfort-zone. Överträder man en annan människas comfort-zone, går man närmare inpå henne

än vad som är kulturellt, situationsmässigt och socialt acceptabelt, så kan det uppfattas som

hotfullt och obehagligt.

Hall menade alltså på att det fanns tre betydande zoner, indelningar, i en människas

personliga sfär. Dessa zoner beskrivs som olika avstånd från kroppen, och anger ungefär vad

som anses vara ett socialt försvarbart avstånd att hålla till en annan person, beroende på vilken

relation man har till denne.

Den första kallas för den personliga zonen, och sträcker sig från ca. 50-120 cm från kroppen.

På detta avstånd vill man gärna hålla familjemedlemmar och goda vänner.

Efter denna kommer den så kallade sociala zonen där både bekanta och främlingar kan vistas

under sociala integrationer, som vardagliga möten eller mingel-samtal. Denna zon sträcker sig

från 1,2 till 3,7 meter från kroppen.

Den sista och yttersta zonen är den allmänna zonen, som sträcker sig från 3,6 meter och

framåt . I den upplever man att ett möte med en individ blir något opersonligt och anonymt,

men avståndet är främst reserverat för offentliga framträdanden, tal och dylikt.

21

Nja. Nej.

Ytterst tveksamt.

Grymt! MVG i social kompetens.

22

SÄG STOPP!

Nu är det ju så, att det allra mesta i denna högst blygsamma (men förträffliga) bok, bygger på

andra människors efterforskningar och publiceringar. Det mesta av det vi skrivit om är referat

eller lån från andra författare inom ämnet, och de fakta som vi presenterar är baserade på

andra personers studier eller forskning.

”Men…”, tänkte vi då, edra högst blygsamma (men förträffliga) författare: ”Inte ska väl vi

vara sämre än någon vitskäggig amerikan med doktorstitel? Visst kan vi väl göra lite

forskning själva?”

Eller hur? Eller?

Jo, det gjorde vi. I princip. Trots att vi stal konceptet från tidigare nämnda Dr Kinzel, och

hans studie i territorie-baserat våld. Whatever.

Vi ville helt enkelt utöka Kinzel’s färgelsestudie, bredda den till ett något mer allmänt plan;

omformatera den till vardagspraxis.

Modellen var densamma: vi utrustade oss med ett måttband och ett gott självförtroende, letade

upp våra experiment-offer, och förklarade hur det hela skulle gå till:

”Om du ställer dig där borta.

Ja, där. Bra. Då kommer jag att stå här borta, och så kommer jag att börja gå emot dig, och

när du känner att jag kommer för nära dig, när jag tränger mig på din personliga sfär, då ska

du bara säga STOPP, så stannar jag, så mäter vi avståndet mellan oss. Okej?

Nej, du ska inte låsas att du inte känner mig. Jag är jag och du är du. Är du redo?

Du får titta åt vilket håll du vill, det spelar ingen roll! Okej, kan jag börja gå nu?”

23

Och så gick det till. Vi utförde experimentet många, många gånger, på många, många olika

sätt. Det vi ville undersöka var främst fyra faktorer, och hur dessa påverkade resultaten i

mätavstånd mellan oss som gjorde experimentet, och vårt testobjekt. Vi ville se hur

omfattande denna personliga sfär, denna comfort-zone var, i förhållande till de olika

faktorerna, som löd som följande: Kön, Bekantskapsgrad, Närmanderiktning och

Närmandesätt.

I kategorin Kön ville vi undersöka om det spelade någon roll för omfattningen av den

personliga sfären, huruvida en person av ett visst kön närmade sig en annan person av samma

kön eller av motsatt kön.

I kategorin Bekantskapsgrad ville vi se om det spelade någon roll hur bra man känner den

andra personen, i kategorin Närmanderiktning undersökte vi om det spelade någon roll ifall

den som närmade sig kom rakt framifrån eller från sidan, och i kategorin Närmandesätt ville

vi se hur det påverkade resultatet om personen som närmade sig gjorde det på ett avslappnat

och vänligt sätt, eller ett bestämt och raskt sätt.

Vad vi kom fram till må kanske inte vara omvälvande, revolutionerande forskningsrön, men

det var en välkomnad bekräftelse på det som vi misstänkt.

När vi analyserade resultaten från kategorin Kön, så kunde vi ganska snart se hur det hela

förhöll sig. I våra experiment hade könet i princip inte gjort någon skillnad alls. Det spelar

ingen roll huruvida du närmar dig någon av samma eller det motsatta könet, kvinna eller man,

han, hon eller hen, förutsatt att ni känner varandra. Könet har ingen betydelse när vi anpassar

vårt territorium efter andra människor, när vi släpper in eller tar avstånd från dem.

Annat var det med Bekantskapsgraden. Vi undersökte tre kategorier: personer som vi hade en

ganska nära relation till, personer som vi kände oss ”bekanta” med, och personer som vi inte

kände alls. Undersökningen låg rakt i linje med Edward Hall’s forskning i Proxemics, vilket,

glädjande nog, även resultaten gjorde. De vi kände en nära relation till släppte in oss i den

zonen som Hall kallar för den Personliga zonen, gränsandes till den Intima zonen. De vi

kände ytligt, de som vi refererar till som en ”bekant”, lät oss också komma in i den personliga

zonen, men på ett avstånd som var hela 90 % större än de som vi kände väl och nära. Den

sista kategorin, där vi stoppade stackars Kungsholmsbor på deras soliga söndagspromenad,

visade följdriktiga resultat. De vi inte kände alls ville släppa in oss på gränsen mellan den

Personliga och den Sociala zonen. Vilket, givetvis, var väntat. Vem vill kramas med en

främling, liksom?

Näe, bättre att hålla ett bekvämt avstånd.

De två sista kategorierna, Närmandesätt och Närmanderiktning, visade två saker. För det

första så upplever folk det som obehagligt och hotfullt när någon närmar sig dem från sidan.

Att ha någon i det direkt synfältet är att föredra. Det blir bättre stämning.

24

För det andra så visade det sig, föga förvånande, att folk reagerade mer lugnt då vi närmade

oss avslappnat och lugnt, med ett vänligt ansiktsuttryck och ett checkt leende. Då vi istället

prövade att närma oss med bestämd raskhet och ett stoneface som skulle få självaste Medusa

att förvandlas till en hög granit, då blev folk defensiva. Det upplevdes återigen som hotfullt

och aggressivt, och avstånden blev genomsnittligen 50 % högre (i enstaka fall så mycket som

200 %).

För att dra en slutsats från detta: om du vill undvika att skrämmas eller göra folk obekväma,

se snäll ut när du närmar dig, och smyg inte upp på folk.

Och dra inte in söndagspromenerande Kungsholmsbor i dina socialpsykologiska experiment.

Det är förmodligen obehagligt i sig.

y

25

KAPITEL V

Aktning & Lydnad

j

26

z Det här kapitlet kommer att behandla auktoritet. Det kommer bli lite psykologisk terror,

lite pondus, lite (för)hållningsregler, och kanske en och annan referens till Nalle Puh.

Så. Ah. Fortsätt läs. z

början av sextiotalet utförde en herre vid namn Stanley Milgram en serie

experiment, genom vilka han skulle undersöka hur människan tenderar att böja sig

för auktoriteter. Testobjekten hade valts ut genom en annons i en lokaltidning, och

alla var de vanliga, hederliga ’Average Joes’.

Testdeltagarna fick tydliga instruktioner; de skulle undersöka inlärningsförmåga i samband

med bestraffningsmekanismer, och med sig vid experimentet hade de en testledare, en

allvarlig man iförd en lång vit rock, som skulle ge dem instruktioner under testets gång.

Deras uppgift var enkel, de skulle ställa en rad frågor till en annan testdeltagare, som satt i ett

annat rum, fastspänd i en stol. Till denna stol hade man kopplat ett system som skulle utdela

elstötar av olika styrkor, då personen i stolen svarade fel. Elchocksystemet styrdes av

testpersonen, och graderades från 15 volt (inget vidare smärtsamt) till 450 volt (stendöd), och

testpersonen blev tillsagd att gradvis öka strömstyrkan för varje gång som personen i stolen

svarade fel.

Testet började, och när elchockerna gradvis blev starkare, i och med att testet fortskred,

började personen i stolen först kvida, sedan be, böna och slutligen skrika rakt ut att han inte

ville vara med i det här förbannade experimentet längre. Testpersonen som delade ut stötarna

såg ibland upp mot testledaren i den tjusiga vita rocken och undrade om testet verkligen var

säkert, om de nödvändigtvis måste fortsätta, om detta inte höll på att gå överstyr.

Testledaren i den tjusiga vita rocken sade lugnt: ”Var snäll och fortsätt”, ”Det är viktigt att du

fortsätter”, eller ”Testet kräver att du fortsätter”…

Experimentet handlade som sagt inte alls om inlärningsförmåga, utan om lydnad och böjelse

inför auktoriteter. Milgram ville undersöka om det verkligen fanns en chans att någon av hans

testdeltagare skulle gå så långt att de verkligen delade ut den 450 volt starka elchocken, trots

att de alla var medvetna om att det var en absolut superdödlig dos.

Sextiofem procent av deltagarna delade ut en nådastöt á 450 volt, rakt in i en annan, oskyldig,

kvidande, hjälplös människa. Experimentet vände upp och ner till och med på Milgram’s egna

förväntningar.

Testledaren i Milgram’s experiment, mannen i den vita rocken som dirigerade testdeltagaren

vid elchockspanelen, spelade på en auktoritär klädsel, en myndig röst och ett övertygande

tonläge.

27

Det var tydligen allt som krävdes för att övertala en människa till att ta livet av en annan4.

Många andra psykologiska experiment, som Philip Zimbardo’s ”Stanford Prison Experiment”,

har sjungit samma dystra melodi. Det är tydligt - vi viker oss för auktoriteter som pilträd i en

cyklon, som korthus för en ångvält, som Jefferson för Marcy i ”Våra värsta år”.

Och därmed, käre läsare, kommer vi till det intressanta. Vad är det i en människas framtoning

som gör att denne uppfattas som auktoritär?

HERREN PÅ TÄPPAN

Auktoritet och underordnad har alltid varit alfa och omega i den mänskliga samhällsstrukturen,

från de första stamsamhällena i Afrika och Mesopotamien, till de nutida diktaturerna i

Mellanöstern och Nordkorea, den organiserade militärverksamheten med sina rangsystem,

olika religiösa sekter med starka auktoriteter och underordnade medlemmar, och de helt

vanliga arbetsplatshierarkierna med verkställande direktörer, platschefer, anställda och

assistenter. Med vårt kroppsspråk kan vi göra anspråk på en viss social ställning, eller

bekräfta den auktoritet vi redan besitter.

Uttrycket ”att stå över någon” rymmer faktiskt en lika stor bildlig som bokstavlig mening.

Att fysiskt positionera sig över en annan människa är att tydligt statuera att man faktiskt står

över denne i den sociala hierarkin.

Det är kanske ett av de tydligaste, mest frekventa och djupast rotade av våra beteenden när det

kommer till att uttrycka vår auktoritära ställning – och vi ser det varje dag. Det kan handla om

att förbli stående när den du talar med sitter ner, att sträcka på dig, så att du blir längre än den

du talar med, eller att faktiskt placera dig på ett objekt, som en trappavsats, en bänk, ett bord

eller någonting dylikt, också för att hamna högre upp än den andre.

Det är med säkerhet ingen slump att påven gärna hälsar på folket från sin högt belägna

balkong i Vatikanstaten, eller att en domare har sin stol belägen på en högre höjd än de andra i

rättssalen, eller att kung Xerxes bärs fram på en enorm trappavsats av sina tjänare i filmen 300.

De leker fortfarande ett socialt ”herren på täppan”.

Samma beteende ser vi hos två hundar som får möjligheten att leka fritt med varandra. De

springer efter varandra, hoppar och busar, men snart så kommer den starkare av dem att vilja

hävda sin alfa-ställning genom att brotta ner den andre på marken. Såsom hundar gör.

Den starkare hunden kommer att ställa sig över den andre, och kanske till och med markera

ett bett emot den andres blottade hals.

Den besegrade hunden kommer inte att kämpa emot, utan kommer istället lydigt att erkänna

sig besegrad, och snart är de båda på benen igen. Spring, hopp, bus.

4 Avfärdar här frestelsen att trycka in den klassiska Tredje-Riket-referensen, men du fattar

poängen...

28

Idag känner sig kanske de flesta människorna lite för civiliserade för att gyttjebrottas och bita

varandra i halsen varje gång vi vill hävda vår auktoritära ställning, men visst använder vi oss

av samma princip. Se till exempel på hur en förälder väljer att positionera sig då hen skäller ut

sitt barn.

Sedan så har vi ju det här med att Gud antas bo högt upp i himmelen, och att man tilltalar en

kung som ”Ers höghet”.

Just saying.

ORSAK OCH VERKAN

- Nothing strengthens authority so much as silence.

Leonardo da Vinci

Pondus har du säkert hört talas om. ”Att ha pondus” är det vardagliga uttrycket för att

beskriva att någon ger ett auktoritärt intryck - att någon uppträder som trygg, självsäker, stolt

och vederhäftig. Men hur uttrycker vi något så abstrakt med vårt kroppsspråk?

Karaktären ”Nasse” i Nalle Puh har inte pondus. Nasse är en bra vän, en hjälpsam och ärlig

medborgare i Sjumilaskogen, och han skulle aldrig drömma om att göra ens en fluga förnär.

Men Nasse är inte auktoritativ. Nasse skulle förmodligen inte kunna få testpersoner att

elektrifiera varandra. Varför? Nasses första svaghet är hans svaga, brutna, trevande röst. Sorry,

Nasse.

29

Det är inte ovanligt att chefer, personalansvariga och lärare får gå till en röstcoach för att lära

sig använda sin röst som ett redskap för att växa till sig i sin ledarroll.

Att vara tydlig och konkret i sitt röstläge, att undvika att flika in en massa ”Öööh, eeh, umm”

mellan meningarna, och att använda sig av retoriska grepp som betoning och paus, är ett par

sätt att stärka sin röstsituation. Det handlar mycket om att själv framstå som övertygad och

säker på vad man säger – då lär även andra uppfatta en som trovärdig.

Sedan följer kroppen. Viss verkar väl vår Nasse alltid lite ängslig och krumryggad, hängandes

med huvudet och strosandes runt med framskjutna axlar? Eller var det Ior?

Hursomhelst. Kroppshållningen är ofta essentiell för hur vi uppfattas av andra människor.

Här kommer likförbannat klyschorna; ”sträck på ryggen”, ”bak med axlarna” och ”upp med

blicken”, men åter igen, det är inte för intet som din mamma tjatade om det här. Faktum är att

kroppshållningen till stor utsträckning avgör huruvida vi uppfattar någon som trygg och

självsäker eller lite nervös och labil, obekväm, underlägsen eller nedstämd.

En sträckt rygg ger ett intryck av stolthet, och det får dig dessutom att uppfattas som längre

(för du kommer ihåg det där om högre-än-andra, right?). Ett par bakåtskjutna axlar tvingar

fram bröstkorgen och öppnar upp luftvägarna, så att du kan andas lättare. En blick som är

riktad framåt, istället för en som släpar i marken, gör dig mer närvarande - samtidigt uppfattas

du som mer tillgänglig och öppen för din omgivning.

Tre enkla förhållningsregler som gör underverk. Även här finns en sorts dubbelbottnad effekt:

liksom när du ler och får den där endorfinkicken som vi tidigare tog upp, så kommer din

kroppshållning att påverka din sinnesstämning. Med en rät figur och en lyft blick så kommer

du alltså inte bara att uppfattas som mer självsäker, stolt och närvarande, utan du kommer

också sannolikt införliva dessa egenskaper i dig själv. Kort sagt; du blir mer självsäker, stolt

och närvarande. Bara genom att verka som att du är det. Så, tänk dig ett snöre fäst i hjässan,

som sträcker upp hela din gestalt mot himlakroppen! Om du känner att det är jobbigt eller

stelt att gå runt som om du just vart utsatt för en rysk pålning, så kanske det är dags att

överväga att träna core-muskulaturen lite. Slut på klyschorna.

Livsfarliga hundar som brottas i den blodiga kampen om att bli alfahanen

30

KAPITEL IV Föra och Förföra

j

31

z Detta kapitlet går i kärlekens tecken. Eller, ja, nej. Men det kommer att diskuteras sunt

förnuft, utstrålning, ”rapport”, flirtande, beröring och röda cowboy-hattar.

Ett icke-verbalt potpurri. z

tt gå fram till snyggingen i baren kan vara nervöst, spännande och ibland lite

jobbigt. Hur ska man gå, hur ska man se ut och vad ska man säga?

Vad kallar man det ens? ”Flörta” känns mer begränsat till bara ansiktet.

Att ”ragga” på någon låter ju som att man förväntas ha en Cadillac Cab’ från ’68 väntandes

utanför. Att ”stöta” på någon fungerar ju men då krävs det att personen tar emot stöten så att

du inte skickas tillbaka.

Vad det hela egentligen handlar om är ju socialpsykologi, hur vårt psyke fungerar och agerar i

sociala sammanhang. Hur fungerar vi när vi ska visa oss intresserade av någon, hur beter sig

kroppen, finns det några ”Top Ten Pickup-Methods” som får killarna eller tjejerna att falla

som Dominobrickor?

För att reda ut detta är det många som vill likna oss med djur och deras beteende, och varför

inte? Vi är redan stolta som tuppar, listiga som rävar och rentav dumma som gäss, så djur är

vi kanske även inom det här området.

När pingvinhanen vill lägga in en stöt på någon söt pingvininna, som godtyckligt exempel,

bugar han och springer sedan runt hela flocken, samtidigt som han ger ifrån sig ett ganska

högt, gällt läte. Ta en tur förbi Stureplan runt tretiden en lördagsnatt för bevittna den

mänskliga motsvarigheten till detta beteende.

Hyenor tenderar att välja en hane från en annan flock som skall vara aggressiv, gärna våldsam,

och framför allt stark. Detta beteende finns även hos vissa människor, och går bland annat att

skymta på MTV på vardagar runt klockan nio, på Jersey Shore.

Okej, visst, det där var kanske i grövsta drag. Men att jämföra det mänskliga beteendet med

djurens är aldrig helt oberättigat. Trots att vi har utvecklats med en fallenhet till kritiskt

tänkande, självinsikt, analysförmåga, och så vidare – så är vi fortfarande en produkt av våra

evolutionära instinkter. När vi väljer en partner, när vi tror oss uppleva det som kallas

för ”kärlek vid första ögonkastet”, när vi tycker att en person har ”det”, så är det ofta av

anledningar som ligger djupt rotade i våra gener.

Homo Sapiens Sapiens, liksom alla andra däggdjur, har som ambition att sprida sina gener. Vi

söker således en partner som är gynnsam för detta ändamål.

Attraktion är såklart ett diffust och mångfacetterat fenomen, men själva fundamentet tros

ligga i just fertilitet – många av de drag som allmänt anses vara attraktiva är drag som också

speglar god fertilitet. Vi dras till människor med frisk hy, stora ögon, välproportionerlig

kroppsbyggnad, symmetriskt ansikte, och så vidare.

A

32

Okej, visst, fine, återigen så är det här i grova drag. Eftersom vi har ett utvecklat intellekt och

what not, så är dessa egenskaper inte de enda som avgör om vi blir intresserade eller lägger

märke till någon. Annars hade väl detta blivit ett väldigt kort kapitel.

YOU HAD ME AT ”HELLO”

Att få någon att bli intresserad av dig behöver inte vara så krystat tillkonstlat eller utpräglat

planerat som vissa kanske inbillar sig. Du behöver heller inte se ut som Christian Bale eller

Zooey Deschanel för att få någon att lägga märke till dig. Kanske har du hört talas om, eller

till och med läst, diverse böcker om hur man raggar med framgång. It’s a trap!

Du kommer bara se fånig ut om du går ut och raggar med en röd Cowboy-hatt, vad än Neil

Strauss säger. Det finns inga steg som man slaviskt bör efterlyda för att lyckas, i alla fall inte

så bekvämt konkreta att det går att göra en handledningsbok av det. Det finns däremot vissa

beteenden som är mer eller mindre lämpliga i sociala sammanhang. Socialpsykologi. Att,

exempelvis, insistera på att hela baren är med i en tequilatävling med ditt grabbgäng samtidigt

som du brölar ut texten till 50Cent’s ”Candy Shop”, är inte en socialpsykologisk bullseye.

Trots att du har på dig din röda Cowboy-hatt.

Att vara avslappnad, tillgänglig, sympatisk och nykter nog att hålla ett sammanhängande

samtal med en annan människa är oftare ett vinnande koncept.

Vad fan gör fötterna här? Läs vidare.

Att försöka vara avslappnad och tillgänglig, var det ja.

Sättet du skruvar på dig säger oftast en del i sig, om hur bekväm du är i situationen och hur

tillgänglig du vill göra dig för den andre. Det vore kanske lättare om vi inte hade några armar

eller ben; så att vi kunde koncentrera oss på mimiken eller på konversationen, utan att behöva

ta hänsyn till dessa fyra rastlösa lemmar som alltid måste stoppas undan eller knytas ihop med

varandra. Eller, ja, jag vet inte, jag antar att de fyller andra funktioner. Kanske är bra att vi har

dem ändå. Jag lämnar frågan öppen.

Hur som helst. Det klassiska exemplet på reservation eller tillbakadragande är att lägga

armarna i kors över bröstet, eller att lägga benen i kors över varandra.

33

På så sätt skapar man en sorts barriär mellan sig själv och den man talar med. Det är en

defensiv ställning, som i många fall visar på att någon inte riktigt är i sin ”comfort-zone”. I

stående ställning ger korslagda ben tydliga signaler om, förutom en tryckande blåsa, att

personen i fråga känner sig underlägsen. Barriärer kan även skapas på andra sätt, vilket vittnar

om att personen du talar med vill ta avstånd eller känner att du är för närgången. En väska, en

stol eller en kudde kan på samma sätt fungera som barriärer, för att skapa en tydlig skiljelinje

mellan två kroppar.

Fötternas positionering kan ofta tänkas spegla en persons fokus. Ah! Det var därför det var

fötter däruppe förut! Om du talar med någon, och står med fötterna och resten av kroppen

riktat rakt mot den andre, så visar du att även din fokus är riktad direkt och fullständigt mot

personen. Det är en stabil position, som visar att du lyssnar, att du är intresserad, att du är

benägen att stanna och inte har några avsikter att lämna konversationen. I motsats visar du,

om du har kroppen och fötterna riktade bort från personen, att du frestad att gå därifrån, att

din fokus ligger någon annanstans.

Med sättet du lutar kroppen kan du också säga ett och annat om din inställning, och ditt

intresse i konversationen. Någon som lutar sig framåt visar att denne är intresserad av vad

som sägs, delaktig i konversationen och fokuserad på den som talar. Du lutar dig förstås

framåt för att komma närmare med öronen, för att höra vad som sägs tydligare. Du vill inte

missa ett ord. Att luta sig bakåt från någon behöver däremot inte innebära motsatsen - ofta är

det bara ett bekvämt sätt att sitta eller stå.

Här talar vi återigen i grova drag. Det finns aldrig ett lika-med-tecken mellan en gest och en

särskild intention eller tanke. Korsade armar kan man likväl ha för att det är kallt ute och man

har en tunn jacka, eller för att man råkat klistra ihop armarna med varandra. Varför inte.

Eh. Ja.

34

SPEGEL, SPEGEL …

Just ja, avslappning! Att vara avslappnad är något som är starkt förknippat med självsäkerhet

och uppriktighet. Det speglar dessutom en sorts auktoritet, en kontroll-över-allt känsla, hos

andra människor. Att vara avslappnad och agera naturligt och följsamt är därför ofta

gynnande. Men här kommer twisten:

Människor är olika. Människor tycker om olika, och människor dras till olika beteenden.

Därför är det svårt att ge generella riktlinjer i sådana här sammanhang. Men en sak som kan vi

alla gör, omedvetet, när vi samspelar med andra människor, är att vi speglar. Det kan också

kallas för rapport. För att skapa kontakt med någon så gör vi liksom omedvetet en

kompromiss i vårt eget beteende, vi anpassar oss efter den andre, för att skapa ett sorts

samband. Om du exempelvis talar med en vän som är mycket energisk, rapp och sprallig, så

kommer du omedvetet själv att börja ändra ditt beteende därefter. Det kanske inte alltid är

märkbart, men du kanske börjar tala snabbare, skratta oftare, gestikulera vildare och envetet

trumma med fingrarna på bordsytan. När du sedan lämnar din vän, och stöter på någon annan,

säg, Kristina Lugn, så kommer du kanske istället att tona ner ditt kroppsspråk, dina betoningar

och ditt fingertrummande, för att ni två ska, så att säga, synkronisera.

Vi färgar på så sätt av oss på varandra. Beteenden smittar, humör smittar, energi smittar. Det

här är något som vi också kan använda oss av, medvetet, för att bygga relationer. Det handlar

alltså inte om att förändra sitt jag för någon annan, utan om att kompromissa. Någon du byggt

en s.k. rapport med är sedan mer benägen att sympatisera med dig, ge dig tillit, och känna

gemenskap med dig. Och jag kan lova att det är en bra mycket bättre metod än att springa runt

med en röd-jävla-Cowboy-hatt.

EN DJÄVLA RÖRA

Beröring. Känsligt ämne, bokstavligen. Det är svårt att ta upp då det beror på vilken typ av

person det är. Vissa visar känslor genom att uttrycka det verbalt, vissa gör saker för personen i

fråga och andra visar det genom beröring som t ex, klappar på axeln, kramar, omfamningar

osv. Särskilt efter förtäring av spirituosa blir många lite mer fysiska och närgångna och någon

som har ansiktet 10 cm ifrån dig nu känns inte lika obehagligt som om det hade varit på

tunnelbanan en tisdagsmorgon.

Ordet beröring har fått en ganska laddad betydelse och är ofta ett tecken på att man litar på

någon. Om någon man känner sig osäker eller obekväm med plötsligt skrattar och lägger en

hand på din arm eller axel kommer du inte uppleva den där pirrande sprudlande känslan.

35

Oavsett vad man är för typ av person och hur man känner inför mänsklig kontakt brukar de

flesta vilja komma över den tröskeln så fort som möjligt. Att gå från att endast kallprata om

väder till att vara så bekväm så att man kan ta i någon är ett större steg än man tror. Det är

klart att man måste känna efter lite och försöka avgöra hur personen man pratar med är men

det bästa sättet att bryta den barriären är att skaka hand när man hälsar. Det är neutralt, inte

laddat på något sätt och att vara först med att sträcka fram sin hand säger direkt att man är

intresserad av att stå och prata och att personen man hälsar på är tillräckligt viktig att

presentera sig för – med andra ord inte bara ett dansgolvshångel. Denna lilla gest gör att en

plötslig klapp på axeln inte ter sig lika konstig eller obehaglig. Man har tagit någons hand och

presenterat sig, ett litet tecken som säger att jag är att lita på.

Efter att man har brutit den barriären börjar man lite grann om på nytt. Visst man har rört

varandra och det gick bra men man vet fortfarande väldigt lite om hur personens kroppsspråk

beter sig. Dock känns det redan bättre och tryggare att prata men en person man har hälsat och

skakat hand med än någon som närmar sig bakifrån på dansgolvet och plötsligt bara finns där

med sina … moves.

Nej. Nej, nej, nej, nej, nej.

Skäms.

36

Det sägs finnas vissa steg man går igenom från det att man ser någon, ute på krogen, till dess

att man sitter och äter frukost med varandra. Den första fasen är uppmärksamhet, man lägger

märke till någon och försöker på något sätt fånga hens uppmärksamhet. Fas två –

godkännande. Man har lyckats fånga hens uppmärksamhet och har nu fått klartecken att man

har blivit uppmärksammad och det är okej att börja röra sig närmare. I den tredje fasen

kommer det verbala. Det behöver inte vara en monolog om sitt eller hens liv utan det räcker

med ett hej för att räknas som verbalt. Och nu, fjärde fasen, det som kommer innan man möts

av en sovande hen bredvid sig eller extrem huvudvärk – beröring.

Även här sägs det finnas olika steg. Beroende på kväll, sällskap, humör och alkoholhalt i

kroppen så kommer dessa steg i olika ordningar men i majoriteten av fallen är ordningen

denna:

Första beröringen

Denna beröring är oladdad och ”oavsiktlig” - jag skriver med citationstecken för att ofta är

den väldigt avsiktligt gjord men man vill ge intryck av att det var något som ”bara hände”.

Handskakningen räknas därför inte med här eftersom att båda är med på denna gest och båda

har lika mycket kontroll. När det gäller första beröringen så visst, båda kanske känner att det

är dags, men i slutändan så är det bara en av parterna som tar initiativ och får vänta och se

vilken respons man får tillbaka. Precis som när man hälsar sker detta på en neutral kroppsdel

och är väldigt hastigt. Man kanske skämtsamt buffar på den andres arm när man skrattar,

råkar för en sekund stryka hens hand med sin när man ska betala bartendern eller kommer åt

hens fingrar när man lånar dennes tändare. Dessa rörelser är helt naturliga att man gör i dessa

situationer och de sker i förbifarten och behöver egentligen inte betyda något. Ibland sker

liknande saker oavsett om man är intresserad av någon eller inte och senare, efter tre öl för

många, blir man anklagad för att ha skickat ut ”fel signaler”. Men se dessa ”signaler” som en

invit eller som ett litet test. Om personen i fråga ryggar tillbaka, vänder sig om eller blir

obekväm (inte nervös, blyg eller generad – utan obekväm på ett dåligt sätt) tackade hen

antagligen nej till din lilla invit.

’MEN!’ (á la Tony Irving) - om hen inte ger någon tydlig respons eller ingen respons alls kan

det bero på att hen inte ens märkte något så att försiktigt men hastigt stryka förbi någon i

baren som har på sig en tjock tröja kanske faktiskt går obemärkt förbi.

Omfamning

Okej, du kanske inte helt oprovocerat kastar dig om halsen på någon som nyss snuddade ditt

finger när hen lånade din tändare. Men det behöver inte vara en kram med bägge armar hårt

lindade runt någon. Det kan vara en arm om dina axlar, din midja, dina höfter eller bakom din

rygg. Någon typ av omfamning med en eller två armar. Inte bara visar det här att hen är lite

intresserad utan det skickar också ut signaler till andra som befinner sig i er omgivning. Du

eller den du omfamnar är upptagen för kvällen. På det här sättet gör du risken för att hen ska

försvinna från dig och snappas upp av någon annan betydligt mindre och hen kommer

uppleva en känsla av bekräftelse på att du är intresserad. Vilket förhoppningsvis leder till att

hen blir lite mer avslappnad.

37

Medveten beröring

Den här typen av beröring är snarlik den första beröringen men med en liten, men extremt

viktig, detalj. Rörelsen är väldigt långsam för att stryka under att man gör det medvetet. Det

kan vara exakt samma rörelse som vid första beröringen, till exempel att man kommer åt hens

hand vid något tillfälle men för att visa att det var ett medvetet drag dröjer man kvar med

handen, det räcker med 3-5 sekunder. I det ögonblicket kommer de tre sekunderna kännas

som en evighet, för både dig och den du rör. Det kan även vara en strykande rörelse, till

exempel på någons arm. Anledningen till att vi uppfattar en sådan rörelse som medveten och

att det kan finnas en bakomliggande anledning till denna beröring är för att våra medvetet

långsamma rörelser kräver en del hjärnaktivitet. Vi måste koncentrera oss på vad vi gör för att

kunna spänna musklerna på ett sätt som tillåter oss att röra oss långsamt. Det går även

långsammare att prata och det man säger kommer i små stycken istället för flytande. Det

uppstår därför också en helt annan spänning mellan dig och personen du stryker långsamt på

armen.

Kyssen

Har du genomgått de tidigare stegen och fortfarande har hens odelade uppmärksamhet så

behöver du inte leta efter tecken längre. Du vill ha hen, hen vill ha dig, beawchickabeawwaow!

y

38

KAPITEL VI En Kulturkrock

j

39

z I det sista kapitlet kommer du att få läsa om det medvetna, kulturellt betingade

kroppsspråket. Du får lära dig att hälsa på indiska, att göra irreversibla förolämpningar med

fötterna och att hoppa ut från flygplan. z

n gest säger mer än tusen ord. Man kramar en kär gammal vän. Man skakar

nykomlingens hand. Man höjer och knyter näven, eller så reser man långfingret.

För att visa kärlek, välkomnande och för att förolämpa.

Medvetet kroppsspråk är en typ av gester, men inte sådana som förstärker det verbala utan

som, tvärt om, klarar sig helt på egen hand, som Batman innan Robin. Mycket präglas av

vilken typ av kultur man lever i då kroppsspråket påverkas av denna - man skulle kunna kalla

det för kulturellt betingat kroppsspråk. Det handlar i nästan alla fall om att vara artig eller att

förolämpa någon. Oavsett vilka av dessa avsikter man har kan det bli väldigt fel om man

befinner sig i en främmande miljö. Om man inte är van eller har någon aning om vad som är

speciellt för just den kultur man befinner sig i kan det bli en del missförstånd.

En liten anekdot från någon som var utbytesstudent i Frankrike beskriver hur det kan gå:

Hen var alltså utbytesstudent och skulle äta middag med sin fransyskas släkt. Bland

släktingarna fanns en otroligt charmig och stilig kusin. Hen gjorde sig redo för att skaka hand

och hälsa, för det är ju ”så man hälsar”. Duh. Kusinen kommer fram och lägger handen på

hens axel och ger hen två kindpussar. Oförberedd på detta som hen var, fanns det inte tid att

flytta på hens plötsligt väldigt illa placerade framsträckta hand. Stelt.

För att veta vad som är medvetet kroppsspråk i just Sverige måste man alltså ta sig utanför

Svea rikes gränser så, låt oss ta ett hopp bortom horisonten.

OFÖRSKÄMDA HÄNDER OCH FÖTTER

Vi börjar med våra balansplattor. Fötterna, de säger egentligen inte jättemycket. Hur kan jag

signalera vad jag vill med hjälp av endast mina fötter utan att säga något? Den enda idén som

trampar runt i huvudet är att man kan vända på klacken när man pratar med någon vilket visar

ganska tydligt vad jag vill – att gå därifrån. Men nu är vi bortom horisonten och kan vidga

våra vyer.

I vissa delar av Asien och Mellanöstern så anses det otrevligt att blotta fotsulorna för någon

man pratar med. Glöm alltså att sitta med benen i kors, risken finns att det vilande benet

hamnar en aning för högt och då det kan bli slarvsylta av dig! Skämt åsido. Båda fötterna med

sulorna mot marken anses visa på stark och stadig karaktär.

E

40

I Asien gäller detta främst i affärslivet hos de högre positionerna. Men jag kan tänka mig att

någon som går på arbetsintervju och sitter med ena benet ”avslappnat” liggandes över det

andra kanske ger en aning sämre intryck än någon med båda fötterna på jorden. Att visa

fotsolur kan alltså säga någonting om din karaktär och dina personlighetsdrag.

I till exempel Grekland och Afrika kan det vara direkta förolämpningar att visa fotsulorna,

och inte vilka förolämpningar som helst utan dessutom rätt så grova sådana. Här kan man

även lägga ihop flera gester och få en förstärkt innebörd. Att till exempel sträcka fram en hand

med fingrarna utsträckta och handflatan framåt är ungefär som när en engelsman säger piss off.

Lagom drygt, alltså. Om man känner att situationen kräver lite starkare förolämpnings-virke

än så, lägger man helt enkelt till en hand. Logiskt. Helst ska man också stå riktigt nära den

andra personen så att man visar att man menar allvar. Det får inte riktigt samma effekt om du

och personen du vill förolämpa står med en simbassäng mellan er. Efter att man har tagit upp

den andra handen kan man lägga till en fot. That’s when the shit hits the fan. Det viktiga här

är att fotsulan syns. På detta sätt kan det fortsätta tills man gör en gest som är oåterkallelig.

Första bilden, t.v.

Oförskämt, visst, men

bortförklarbart.

Andra bilden, t.h.

Näe, hörru, skärpning.

Underkänt i vett och etikett.

Tredje bilden, undre raden.

Ååååh nej! Det är den

fyrdubbla Moutzan! Ingen

relation har någonsin

överlevt denna vrickade,

totalsjuka förolämpningen.

Som om inte den dubbla eller

tredubbla Moutzan var nog!

Med denna gest vill du

berätta att du ska våldföra

dig på hela mottagarens

familj, inklusive hunden!

HUNDEN!

Detta är kroppsspråkets

motsvarighet till Avada

Kedavra-besvärjelsen.

There’s just no going

back.

41

En gest vi använder oss av här uppe i Norden då och då är den lagom checka ”tummen upp”.

För att jämföra den behöver vi inte hoppa direkt till ett annat land. Det räcker med att hoppa

ner i Mälaren och tummen upp är inte längre ett käckt sätt att visa ”bra jobbat”. I fiskarnas

värld betyder tummen upp (för oss människor med dykarcertifikat, fiskar har inga tummar

juuuuh…) att det är något som är fel eller att man är i fara och att man snabbt som attan bör ta

sig upp till ytan. Ovanpå vattnet, om man till exempel åker vattenskidor, betyder tummen upp

att man vill öka farten. Om man är uppe i luften, en sisådär 4000 m upp, ger man en tumme

upp för att säga ”nu är jag redo att kasta mig ur ett flygplan”. Här kan det bli tråkiga

missförstånd om man inte känner till sederna. Men vi håller oss till landmassa.

Bilden jag får framför mig, apropå ”tummen upp”, är en man med onaturligt vita tänder, lätt

kotlettfrilla och en aning för mycket uppspärrade ögon som får hans leende att se något

perverst ut. Den generiska reklambildsmannen, som med tummen upp vill visa hur satans bra

produkten som han representerar är, vare sig det handlar om bensin, tvättmedel eller flingor.

Det är så bra att hans tumme är större än huvudet och plötsligt vill alla köpa bensin och

flingor. Större delar av de östra och södra delarna av jordklotet skulle inte hålla med. Där kan

tummen upp vara som att ge någon det längre fingret i mitten – usch och fy va oförskämt!

Så när du ser din kompis gå från det mysiga kaféet på Sardinien, hen säger ”vi ses imorn” och

du knyter handen och gör dig redo för att skicka upp tummen i vädret kan det vara ett bra

tillfälle att börja med konsekvenstänkande.

I en del länder är tummen upp sexuellt laddad, en invit till homosexuella relationer. I vissa av

dessa länder är homosexualitet, beklagligt nog, stigmatiserat, vilket skulle göra den för oss så

oskyldiga tummen-upp-gesten till en föraktad gest som man gärna inte förknippas med.

SHAKEN, NOT STIRRED

Medvetet kroppsspråk handlar inte bara om att vara käck eller be folk att dra … ja, ”du-vet-

var”. Man kan vara trevlig också – man kan hälsa på varandra och sånt. Vi bugar, niger,

vinkar, nickar, ler, omfamnar, skakar hand, kindpussar, munpussar, klappar på ryggen, läger

handen på axeln … ja, kort sagt finns det oändligt (well, technically…) många olika sätt att

hälsa på varandra runt om i världen.

I till exempel Indien hälsar man ofta genom något som kallas namasté, man trycker

hanflatorna mot varandra framför bröstkorgen och gör en liten bugning. Även i formella

sammanhang, där handskakningen har blivit allt mer vanlig, anses det vara väldigt artigt och

hövligt att göra den typen av hälsning. Ibland kan det även anses oartigt att sträcka fram

handen, då det är ytterst formellt.

I samma delar av världen anses det ofta som kontroversiellt att en kvinna och en man rör

varandra, framför allt om de är obekanta med varandra, även om de kanske sitter med på

samma möte. Det är en syn som delas av många andra kulturer runt om i världen, men det är

även olika från person till person eller företag till företag.

42

I Sverige hälsar vi ofta på personer vi inte känner med en handskakning, ett leende och vårt

namn. Vi ser det som ganska självklart att man skakar hand, för att presentera sig för denna

nya bekantskap som står framför en. Denna syn delas inte av alla, som du kanske förstått vid

det här laget. I många länder, framför allt i de södra delarna av världen, är det väldigt formellt

med handskakningar, och det kan ibland anses som oartigt att göra i ett icke-formellt

sammanhang. Det anses underligt att vi i de mest informella sammanhangen skakar hand med

varandra; vi träffar mormors väninna, ett syskons partner, ja, till och med när vi pratar med

snyggingen ute på krogen skakar vi hand med varandra.

”Ja, hur ska man annars hälsa …”, tänker du, men sanningen är att det är många som inte rör

varandra alls när man hälsar, eller rör varandra på ett annat sätt. Det kanske i själva verket är

du som är skum. Freak.

Sedan så finns det ju handskakningar, och så finns det handskakningar. Man säger att man

kan avgöra mycket enbart genom att skaka någons hand – möter man döda fisken, en

svennig ”lagomhand” eller självaste Schwartzenegger?

Tänk dig själv att du förbereder dig för en arbetsintervju; du går igenom vad du ska säga, vad

du inte ska säga, hur du ska sitta/stå och, nu kommer vi till grädden, hur du ska hälsa!

Handgreppet och hastigheten på handskakningen är något man ofta noterar när man träffar en

ny person, och något som tåls att tänka på om man vill göra ett så bra intryck som möjligt på

orimligt kort tid.

Trycket och varigheten på handskakningen kan ge olika signaler. Jag tror att du redan förstår

vad jag menar med trycket, men här spelar också längden på proceduren roll. Standarden (om

det nu kan finnas en standard på handskakningar…) brukar vara att man tar personens hand

samtidigt som man ser den andre i ögonen och för handen upp och sedan ökar man takten lite

på nedgången så att det blir ett abrupt stopp. Hastigheten gör även att greppet blir ”lagom”

hårt och hälsningen är bestämd men vänlig. Detta sker en, eventuellt två gånger, och sedan är

hälsningen över. Man har nu bekantat sig med varandra. Men det har du säkert erfarit, någon

gång.

Man kan också lätta lite på trycket i handen i början för att sedan klämma liiiite hårdare i en

långsam takt. Samtidigt som man gör detta lägger man den lediga handen över de två,

nu ”skakande”, händerna. Såhär hälsar man sällan på någon man aldrig har träffat, såvida du

inte blir erbjuden ”an offer you can’t refuse”. När man hälsar på någon långsamt kan det vara

av flera anledningar, då det finns olika typer av ”seghet”. Hen kan vara tveksam eller osäker

på dig, vilket gör att hen mest fokuserar på vem hen hälsar på, istället för den egna

handskakningen, och då blir dennes hand något slappare och segare i rörelserna. Hen kan vara

intresserad av dig och då hålla kvar handen något längre för att förlänga tillfället att se in i

dina ögon och röra din hand. Eller så är hen intresserad på ett platonskt sätt och håller helt

enkelt kvar handen för att du är så jäkla intressant och häftig att hen helt tappade fokus på att

ta bort handen.

Okej, nu kanske vi framstår som besatta av handskakningar, men som sagt, det kan säga något

om en människas karaktär. Eller så säger det ingenting alls. Kontentan med att skaka hand är i

alla fall att man vill vara vänlig, visa sig intresserad och ge en bild av vem man själv är.

43

Man skulle kunna hälsa på någon utan att säga något alls, en framsträckt hand och ett leende

talar för sig själv.

Sedan var det ju det där med att hälsa utan att skaka hand. Namasté var ett exempel. Vi här

uppe i Sverige har även börjat med en annan sak på senare år; vi kramas. Vi kanske inte kastar

oss runt halsen på vår partners föräldrar första gången vi träffar dem på något

midsommarfirande någonstans, men vänner, familj, släkt och dylikt ger vi gärna en kram när

vi träffar dem. Det sägs att vi har börjat göra det för att väga upp det faktum att vi annars är

ganska reserverade. Kramen signalerar nämligen trygghet och tillförlit. Man kramar inte vem

som helst på stan, med undantag för folk med Mumin- eller B1 & B2-kostymer och de där

halvmysiga kramarna man ger till kompisens kompis man har träffat två gånger förut.

Men om vi flyttar oss till södra Europa, vi säger, Frankrike, så hälsar man inte genom att

skaka hand. C’est bizarre. Vad som är ännu mer bizarre, för fransmännen, alltså, är att

kramas. Kramar är reserverade för nära familjemedlemmar och partners only! Kramar är

alldeles för intimt för att ge till vem som helst; där symboliserar kramen något annat än vad

den har kommit att göra här. Visst det handlar fortfarande lite om tillit och trygghet här i

Sverige, men det blir mer och mer ett tecken på artighet och välvilja. Man vill att folk ska

uppfatta en som trevlig, mysig, rolig, varm, you name it – medan det i Frankrike fortfarande

är väldigt strikt reserverat till människor man verkligen älskar. Vad gör de då om de inte

skakar hand, kramas eller gör namasté?

De kindpussas. La bisou. Antingen en puss på varje kind eller två på ena och en på den andra,

ibland fyra sammanlagt … ja det ser olika ut för alla. Till och med personer de hälsar på för

första gången får en eller flera kindpussar. Vi tycker kanske ”Wooa, trés bizarre!”, men det

är deras sätt att visa välvilja och intresse.

Medvetet kroppsspråk har alltså alltid en ”baktanke”, en dold agenda – vare sig det är

välkomnande eller förolämpande så finns en bakomliggande betydelse. Det gäller bara att

man har koll på var man befinner sig och kanske tänka lite innan man kör upp tummen i

vädret, sträcker fram handen för att hälsa eller sitter lite casual med en synlig fotsula på

arbetsintervjun.

44

z Det kan lätt bli missförstånd vid hälsning. Det kan leda till dålig stämning z

y

45

46

THAT’S IT, FOLKS.

w

OKEJ. VISST. SÅ DU KANSKE INTE blev en riddare eller president eller miljonär eller något. Du

kanske inte ens föddes på nytt eller frodades eller de där sakerna som vi lovade i början. Visst.

Men du kanske lärde dig något? Eller? Nähä. Jaha. Det är inte vårt problem.

Det är din attityd som är problemet.

Eller så lärde du dig massor. Vi förutsätter att du nu gjorde det. Att du nu vet hur icke-verbal

kommunikation fungerar, hur vi motiverar våra beteenden, varför vi ler när vi vill visa välvilja,

hur man hälsar i Indien och varför Nasse inte har någon pondus. Du kanske har lagt märke till

hur du själv använder gestikulering, eller att det bara ser krystat ut när du försöker

fejka ett leende.

Förmodligen har vi helt enkelt öppnat din värld och dina ögon med vår bok. Frigjort dig från

okunskapens bojor. Visat dig ljuset, låtit dig födas på nytt, som en hjälte och en gud, en

skinande, skimrande ängel och en riddare på en vit häst. Du är förmodligen redan rik som ett

troll, och kanske har du fått total kontroll över din omgivning. Allt med hjälp av vår expertis.

Tänk, vad lätt det var.

Du kan kalla oss sensei. Senseis. Senseii. Hur man än böjer det i plural.