●

Hur ska vi kunna förbereda och

lugna eleverna inför de klimat-

förändringar som kommer? Publicerad här den 3 november 2018

De tar till sig den alarmerande informa-

tionen om klimatförändringarna, och de inser att dessa kommer att

påverka deras liv i framtiden. Hur ska vi kunna ingjuta hopp i

eleverna? Hur ska vi på bästa sätt kunna förbereda dem?

Det duger inte att som Trump påstå att det är kineserna som har

hittat på klimatförändringarna. Vi vet att de kommer att radikalt

förändra förutsättningarna för livet på jorden. Och att vi skulle ha

kunnat förhindra detta i tid om inte om hade funnits. Om inte ego-

ismen hade lagt sig hindrande i vägen. Följande artikel publicerade

jag på hemsidan 1 juni 2016:

”Världens nationer har enats om klimatmål i Parisavtalet. Applå-

der. Miljöförstöringen hejdas. Världen räddas. Om det vore så väl.

Dessvärre ligger det en ofantlig bromskloss i vägen för en sådan ut-

veckling. Egoismen.

Alla är sig själva närmast och alla handlar på det sätt som är lön-

sammast eller bekvämast för dem själva. Ska klimatmålen nås

måste alla ge avkall på egoismen. Och det kommer man inte att

vilja göra. Ländernas regeringar kommer i praktiken att gå med på

så lite åtaganden och uppoffringar för landet som möjligt. För att få

så många röster som möjligt i kommande val.

Kol- och oljeindustrin lägger hinder i vägen för utplaningen av de

fossila bränslen som mer än annat hotar miljön. För att de tjänar

pengar på dem. Kärnkraftsindustrin vill fortsätta att producera el

och öka på det avfallsberg som hotar miljön i tusentals år framö-

ver. För att den tjänar på det.

De flesta konsumenter kommer även i fortsättningen att vilja köra

bil, flyga och äta kött, trots att de då bidrar till klimatförstöringen.

För att det är bekvämast så, och att de vill slippa ändra sina vanor.

Redan nu måste massor av människor överge sina hem på grund

av översvämningar. Redan nu svälter massor av människor på

grund av att torka har fördärvat deras skördar. Redan nu har folk-

vandringar påbörjats till följd av klimatförändringarna. Om de kli-

matmål som man har kommit överens om trots allt skulle komma

att uppnås om 20–30 år, kommer det troligen att vara för sent.

●

Dessvärre är det nog redan kört. Det känns svårt att skriva detta.

Men så är det.”

Det har gått två år sedan detta skrevs, och utvecklingen sedan dess

har snarare förstärkt den dystra profetian. Kvarstår frågan hur vi

ska hantera detta i skolan. Vad krävs för att göra eleverna bättre

rustade att möta framtiden? Vilka mål för skolan måste tillkomma?

Hur ska vi kunna lugna eleverna och ge dem framtidstro?

Jag vet det inte.

●

Slakten på jämlikheten har

ett pris Publicerad här den 2 november 2018

världens mest jämlika samhälle har

Sverige halkat långt ned i denna liga. Från att ha haft världens

mest jämlika skola har vår skola nu rasat till plats 25 bland 40

jämförbara länder enligt en rapport som kom häromdagen.

Att jämlikheten i landet minskat så katastrofalt har inte skett av

en slump. Raset har skett på grund av politiska beslut. Slopan-

det av förmögenhetsskatten, arvskatten och fastighetsskatten

samt införandet av jobbskatteavdrag och försämrade arbetslös-

hets- och sjukersättningar har kraftigt vidgat klyftan mellan

fattiga och rika.

För skolans del var det den sorteringsskola som infördes på be-

gäran av näringslivet som påbörjade jämlikhetsraset. Den skola

som kännetecknades av privatisering och differentierade lärar-

löner, tidiga graderade betyg och en betygsspärr som hindrade

en sjättedel av eleverna att gå till gymnasiet.

Priset för ojämlikheten i samhället betalas främst av de fattiga,

de arbetslösa, de sjuka och deras familjer. De får sämre livskva-

litet, sämre hälsa och ett kortare liv.

Priset för ojämlikheten i skolan betalas av de elever som lämnas

utan skola, utan jobb och utan pengar efter grundskolan. De

flesta av dem tvingas ta osäkra och dåligt betalda jobb. Än värre

är det för de elever som lockas in i kriminella nätverk där de

stjäl, säljer droger eller prostituerar sig. Där de kan få en tidig

död genom gängstrider eller överdoser.

Priset för ojämlikheten i skolan får också samhället betala ge-

nom den ökade otrygghet och den omfattande förstörelse som

kriminaliteten skapar. Detta för att man har valt att satsa mer

på poliser och fångvård i stället för på förebyggande insatser i

förskola och fritidsaktiviteter.

Vilka är det då som fattat de beslut som lett till att jämlikheten i

skolan och i samhället slaktats? Jo, det är alliansens politiker.

Politiker som själva bor långt ifrån städernas problemområden.

Som gärna sänker sina skatter och nedmonterar det sociala

skyddsnät som de ändå inte tror att de själva kommer att be-

höva. Som låter egoismen kväva empatin.

●

Hur länge ska eleverna lida för

Björklunds skolpolitik? Publicerad här den 19 mars 2018

inför valet framkom att väljarna har

störst förtroende för Liberalerna och Björklund när det gäller

skolan. Detta är ytterst märkligt eftersom Björklund är den

politiker som mer än andra bär ansvaret för att eleverna lär sig

sämre och mår sämre.

Björklund hade inte några pedagogiska studier eller någon erfaren-

het av att undervisa barn bakom sig när han valdes till skolmi-

nister. Dessa brister hade inte varit så allvarliga om ministern varit

klok, ödmjuk, lyhörd och hela tiden haft barnens bästa för ögonen.

Men en sådan minister var inte Björklund. Den bild som han

målade upp av sig själv vid sina otaliga framträdanden i tv, radio

och dagstidningar kunde tvärtom sammanfattas på följande vis:

okunnig, historielös, svarslös, reaktionär, glädjedödande, demago-

gisk, listig, empatibefriad, snedvridande och lögnaktig. Om man

ska beskylla någon för allt detta måste man ha goda argument.

Sådana går att läsa i ett 30 sidor långt kapitel med rubriken Bocken

som skolmästare i min bok Grymskolan; texten finns att läsa här

på hemsidan, klicka på Mina böcker.

Kvarstår frågan hur svenska folket har kunnat få uppfattningen att

Liberalerna och Björklund skulle vara bäst skickade att ge eleverna

en bättre skola. Det finns ett par bra svar på den frågan: Bonnier,

Schibstedt och Hjörne. Björklund lyckades med hjälp av Dagens

Nyheters chefredaktör Hans Bergström under flera år svartmåla

den svenska skola som dittills hade varit framgångsrik och nått

internationellt erkännande. Han hamrade ett otal gånger i mass-

medierna in att skolan var kravlös och flummig.

De röster som hävdade att denna beskrivning var påhittad och

osann blev effektivt nertystade. Nittio procent av dagstidningarna

ägs av allianstrogna ägare. De såg till att på ledarsidor, i artiklar

och på debattsidor försvara Björklunds och därmed allianspartier-

nas skolpolitik. På det sättet formades en folkopinion som såg

Björklund som en garant för en effektiv skola. En skola där tidiga

betyg och höga krav på mätbara faktakunskaper skulle stå i cent-

rum. Det vill säga den skola som nu lett till att eleverna lär sig

sämre och mår sämre och där lärarna stressas och vantrivs.

●

Det andra svaret heter Mona Sahlin och Gustav Fridolin. De röd-

gröna har gett upp kampen mot den massmediala övermakten när

det gäller att återskapa en god skola.

I början på 2000-talet sade Mona Sahlin i ett tv-program att soci-

aldemokraterna hade kommit på kant med folkopinionen i betygs-

frågan, men att man skulle rätta till detta. Fridolin hävdade nyligen

att det inte går att ändra på betygen. Det är illavarslande när politi-

ker mera sneglar mot antalet röster i valen än hur de ska kunna ge

eleverna en god skola.

De vågar inte ändra på vare sig betygssystemet eller kunskapskra-

ven eller de andra av Björklunds reformer som har gjort det svå-

rare för både lärare och elever att lyckas i skolarbetet. Man vill inte

komma i otakt med folkopinionen, som Mona Sahlin sade. Det är

ett fegt och samvetslöst förhållningssätt som gör att många elever

även fortsättningsvis kommer att lära sig dåligt och må dåligt.

●

Hur tänker dom, skolhöjdarna? Publicerad här den 5 februari 2018

hur de som har makten över skolan fattar sina

beslut så blir man ibland betänksam. Hur tänker dom?

Skolverkets avdelning för skolutveckling stängdes och

ersattes med en avdelning för skolinspektion.

Man fann det viktigare att mäta och betygssätta elevernas kun-

skaper och kontrollera skolornas verksamhet än att utveckla

metoder och material som kunde underlätta elevernas lärande.

Hur tänkte man?

Skolinspektionen upptäcker att många skolor inte har

resurser nog att ge eleverna den hjälp de behöver.

Man försöker nu råda bot på det genom att ge skolorna bötesföre-

läggande på miljontals kronor. Hur kan skolorna få bättre resurser

genom detta? Hur tänker man?

Bortåt en femtedel av eleverna misslyckades förra året

med att få tillräckliga betyg i nian för att få börja ett

gymnasieprogram. Enligt Pisa-proven fick en lika stor

andel av eleverna underkänt i läsförståelse.

Det lär ha gällt samma elevgrupp i båda fallen. Dessa elever hade

redan från skolstarten halkat efter på grund av bristerna i deras

språkutveckling. De förstod inte allt läraren sa eller vad som stod i

läroböckerna. Därför misslyckades de. Den lösning på problemet

som den hårda skolpolitikens företrädare fann på var att tvinga

dessa elever att gå ytterligare ett år i skolan för att komma i kapp.

Hur motiverade och villiga att anstränga sig kan de elever vara som

tvingas kvar ytterligare ett år i den skola som de redan har lärt sig

att hata efter nio års misslyckanden? Hur tänker man?

I teveprogrammet Opinion live framträdde den forskare

som mer än andra studerat läxläsningen och dess

effekter. Han berättade att vad forskningen visat är att

läxläsningen bara tillför eleverna kortvariga kunskaper

av försumbar omfattning.

Han röstades ned snabbt av den hårda skolpolitikens företrädare

som hävdade att eleverna behöver få mera läxor så att de lär sig

arbetsdisciplin. Och för att Sverige inte ska halka efter i konkurren-

sen. Men om nu inte eleverna lär sig så mycket mera genom läx-

orna, varför har vi dem då?

●

Har inte eleverna samma behov av avkoppling och återhämtning

efter skoldagen som de vuxna har efter arbetsdagen? Dessutom ska

de ju på sin fritid finna vägar till intressen som idrott, musik,

natur, politik etcetera. De behöver utveckla sociala relationer med

familj och kamrater och så småningom också med pojkvänner

respektive flickvänner.

Eleverna pressas redan av långa läxor och talrika betygsprov. Skol-

sköterskor har vittnat om olyckliga och sönderstressade elever som

till och med äter extacytabletter för att orka plugga på nätterna.

Hur tänker man när man kräver ännu mer läxor?

Hjärnforskaren David Ingvar konstaterade nyligen att

flickor vid skolstarten är mera verbalt utvecklade än

pojkar och att denna skillnad stadigt ökar under skol-

åren.

Samma försprång har eleverna med högutbildade föräldrar. De har

också lättare att ta till sig undervisningen och skriva ned det de kan

vid proven. De får därför också högre skolbetyg. Urvalet till hög-

skolestudierna grundar sig huvudsakligen på betygen. I praktiken

leder detta på sikt till att nästan alla befattningar som kräver hög-

skolekompetens innehas av flickor och barn till högutbildade för-

äldrar. Detta gäller alla olika yrken från präst och advokat till vete-

rinär och ingenjör.

Men är det bara förmågan att läsa in och redogöra för innehållet i

en kurs som avgör hur bra man kan klara av all denna yrkesutöv-

ning? Självklart inte. Betygen kan av många skäl inte göras rätt-

visa. De leder till psykisk ohälsa genom stress för många elever och

bristande självförtroende för skolsvaga elever.

Eftersom betygen bidrar till en segregering av samhället, men inte

bidrar till att eleverna får mer av varaktiga kunskaper, måste man

ifrågasätta betygen som urvalsinstrument. Varför inte låta varje

mottagande utbildning använda till yrket anpassade intagnings-

rutiner i stil med utbildningen till brandmän eller skådespelare.

Hur har man tänkt om detta?

●

I mellandagarna rapporterade Socialstyrelsen att den

stressrelaterade, psykiska ohälsan bland unga hade för-

dubblats de senaste tio åren.

Skolverket reagerade snabbt med att halvera antalet nationella

prov. Den hårda skolpolitikens företrädare protesterade då i mass-

medierna. Man sa att detta riskerade att föra skolan tillbaka till

den flumskola som bara fanns i Björklunds huvud. De ansåg att

hårda krav och täta betygsmätningar behövs för att eleverna ska

anstränga sig. Att över hälften av eleverna – enligt Rädda Barnens

undersökningar för tio år sedan – plågades av stress i skolan och

att en tiondel av dem hade övervägt att ta sina liv bryr sig inte den

hårda skolpolitikens företrädare om. Att de hårda kraven är för-

ödande för de skolsvaga eleverna bryr de sig heller inte om. Hur

tänker de?

Pisa-mätningarna visade att de svenska eleverna har

halkat efter andra länders elever när det gäller kun-

skaperna i matematik.

Moderaternas partiledare var snabbt framme och begärde att

matematiken skulle få ytterligare 100 lektionstimmar. Men nu är

det faktiskt så att eleverna redan får 1 125 lektionstimmar i mate-

matik i grundskolan. Det är ett hundratal timmar mer än vad

ämnena geografi, historia, religionskunskap, samhällskunskap

och konsument kunskap får tillsammans.

Till saken hör också att många elever efter grundskolan trots det

stora antalet lektioner inte behärskar det mest elementära: de fyra

räknesätten, procenträkning, överslagsberäkning och lite statistik.

Mer än så behöver inte det stora flertalet av eleverna kunna. Men

enligt några av de krav som Skolverket ställer för godkänt betyg i

årskurs nio ska de också kunna redogöra för och samtala om tillvä-

gagångssätt på ett i huvudsak fungerande sätt och använda sym-

boler, algebraiska uttryck, formler, grafer, funktioner och andra

matematiska uttrycksformer med viss anpassning till syfte och

sammanhang.

Varifrån tänker moderaterna ta de 100 nya lektionstimmarna i ma-

tematik? Ska de tas från de redan styvmoderligt behandlade sam-

hällsorienterande ämnena eller från de lika styvmoderligt behand-

lade estetiska ämnena? Och hur tänker beslutsfattarna när de

tvingar alla elever att försöka lära sig en matematik som mycket få

av dem kommer att få någon användning av?

●

SVT nyheter rapporterade att antalet skjutningar 2017

hade fördubblats till över 300 på fem år. 42 hade dött,

135 hade skadats. Flertalet såväl offer som gärningsmän

var i tjugoårsåldern. Därtill kommer ett stort antal

knivskärningar med dödlig utgång bland ungdomar.

Antalet elever som inte klarat betygsspärren till gymnasiet hade

också i det närmaste fördubblats under samma tid. Många av dessa

elever lämnades i ett utanförskap utan skola, utan jobb och utan

pengar. Flertalet av dem bodde i ett utsatt område där gäng som

ägnade sig åt droghandel och annan kriminalitet hade etablerat sig.

Skolan hade ställt höga betygskrav på dessa elever utan att ge dem

förutsättningar att klara kraven. Vad tänker den hårda skolpoliti-

kens företrädare om detta? Känner man någon skuld för att så

många elever har fått sina liv förstörda?

Valfrihet är bra. Tvång är dåligt. Det får vi oss itutat i

dessa valtider.

Välutbildade och välbärgade föräldrar ska för sina barns räkning

kunna välja att plocka russinen ur kakan när de väljer skolor. Kort-

utbildade och fattiga föräldrar som har fastnat i problemområden

tvingas hålla till godo med de smulor som blir över för sina barn.

Det är OK tycker värnaren om rävens frihet i hönsgården.

Hur är det då med arbetet i skolorna? Vart tog friheten vägen för

lärare och elever att inom vida ramar välja innehåll och arbetssätt

som passar dem? Varför satte man på skolan en tvångskappa i

form av tidigare betyg, nationella prov, detaljerade kursplaner och

betygskriterier? Varför fann man det viktigare att mäta kunskapen

än att skapa den? Varför övergav man en skola där både lärare och

elever trivdes och lyckades bra med lärandet? Hur tänkte man om

det här med valfrihet och tvång i skolan?

Det är de elever som får de lägsta betygen som tjänar

mest på betygen. Skolsvaga elever skadas inte av be-

tygsjämförelserna. Denna märkliga slutsats kom en

ekonom fram till som hade forskat i saken.

Med stöd av OECD lät allianspartierna införa betyg med flera be-

tygssteg redan i grundskolans tidigare årskurser. Många invände

att skolsvaga elever riskerade att förlora självförtroende, framtids-

tro och vilja att anstränga sig när de måste delta i betygsprov som

de inte hade fått förutsättningar att klara. När de ideligen skulle

tvingas att jämföra sina prestationer med mera lyckligt lottade

kamraters.

●

För att ta udden av denna kritik lät man en ekonom forska i saken.

Hon fann att vissa skolor på 1970-talet slopade betygen i årskurs

sex tidigare än andra. Framgångsrika skolor där eleverna fått höga

betyg väntade i det längsta med att slopa betygen. Andra skolor

slopade med glädje betygen så fort som möjligt. Att sedan även de

svagare eleverna i de framgångsrika skolorna klarade sig bättre

genom gymnasiet motiverade ekonomen med att de hade fått be-

hålla betygen längre. Att det var tack vare betygen som de klarat sig

bättre. Inte tack vare att de gick i skolor där alla elever lyckades

bättre.

Det märkliga med ekonomens rapport var att borgerligt styrda

massmedier med glädje basunerade ut att det nu var bevisat att

betygen visst inte skadade de skolsvaga eleverna. Märkligt var

också att de tusentals forskarutbildade pedagogerna inte högljutt

reagerade mot denna undermåliga forskning. För mig som hundra-

tals gånger i klassrummen på nära håll har sett när elever fick till-

baka sina rättade betygsprov framstod rapporten som mer än

märklig. Snudd på brottslig.

Varför skulle jag ha fått se så många tårade ögon och darrande

läppar? Varför skulle jag fått höra elever med darr på rösten sucka

att det inte är nån idé att anstränga sig, man kommer ändå aldrig

att få godkänt. Eller fått höra elever med tillkämpad kaxighet påstå

att de struntar i proven, skolan är ändå bara skit.

Det är mot denna bakgrund som jag finner det upprörande att man

låter forskare manipulera sanningen om betygens skadeverkningar

ungefär som man lät forskare bedyra att cigaretterna inte är skad-

liga för hälsan eller att de fossila bränslena inte är skadliga för

miljön. Hur har man tänkt om detta?

För att göra det lättare för lärarna att sätta rättvisa

betyg har Skolverket beslutat att betygskriterierna ska

göras mer entydiga.

Eftersom betygen används för antagningen till högre utbildning

måste de vara rättvisa. Men rättvisa kan de aldrig bli. Lärare kan

pressas att sätta höga betyg av skolledningar som använder bety-

gen som konkurrensmedel i kampen om eleverna. Vissa lärare fres-

tas att sätta höga betyg för att framstå som särskilt skickliga för att

därigenom få högre lön. Vissa elever är mera talföra än andra och

har därför lättare att övertala lärarna att höja deras betyg. Resulta-

tet av detta framgår av den betygskurva som sedan länge pekat

uppåt samtidigt som kurvan för elevernas kunskaper pekat nedåt.

●

Hur mycket de av Skolverket anlitade arbetsgrupperna än an-

stränger sig kan de aldrig åstadkomma betygskriterier som tolkas

på samma sätt av alla lärare från Ystad till Haparanda. Frågan är

om detta ens är önskvärt. Ju mer entydiga och mätbara betygskri-

terierna görs, desto mindre blir utrymmet för lärare och elever att

själva få välja innehåll och arbetssätt i undervisningen. Desto

mindre blir också möjligheterna för läraren att känna tillfredsstäl-

lelse i arbetet och för eleven att känna glädje i lärandet. Desto

mindre blir också utrymmet för allt det viktiga lärande som inte

går att exakt mäta.

Man vet att elever inte får mera varaktiga kunskaper för att de får

betyg. Man vet också att betygsstressen gör att många elever drab-

bas av psykisk ohälsa. Hur tänkte man när man baserade antag-

ningen till högre utbildning på skolbetygen? Skolbetyg som inte sä-

ger något om de särskilda kunskaper, de egenskaper och de erfa-

renheter som de studerande kommer att behöva i de yrken de valt,

allt från präst till veterinär, till ingenjör eller till advokat osv.

Hur rättvist är det förresten att nästan bara elever med välutbil-

dade föräldrar som kunnat hjälpa dem till höga betyg får tillträde

till den högre utbildningen? Varför låter man inte mottagande ut-

bildningar ordna sina egna antagningsrutiner som nu sker för

brandmän och skådespelare? Varför tvingar man lärare och elever

att ägna så mycket av tiden åt att mäta och betygssätta kunskaper

på bekostnad av det lärande som ger eleverna kunnande för livet.

Hur tänker man?

Årligen är det 15 000–20 000 elever som inte når kun-

skapsmålen i årskurs nio. De har inte fått tillräckliga

betyg för att få komma in på ett nationellt gymnasie-

program. Häromåret tillsattes en skolkommission för

att försöka komma till rätta med detta skolans stora

misslyckande.

Den misslyckades med sitt uppdrag. Detta av flera skäl. Ett av dem

var ledamöternas bakgrund och skilda intressen. Fem höga befatt-

ningshavare vid våra universitet, tre fackliga ledare, tre skolchefer

på olika nivåer, en representant vardera från Svenskt Näringsliv

och Sveriges elevråd. Ingen »vanlig« elev och ingen aktiv lärare.

Ett annat skäl var att dess tidigare ordförande, Anna Ekström, ut-

gick ifrån att man skulle nå konsensus i kommissionen om de för-

slag som lades fram. Men ledamöterna hade olika lojaliteter och

sinsemellan motsatta intressen i skolan. Näringslivets representant

lär till exempel ha haft svårt att enas med flera av de andra leda-

möterna om sådant som det fria skolvalet, vinstutdelning från

●

friskolorna och betygen. Därför kom de förslag som de kunde enas

om att bli urvattnade och till intet förpliktigande.

Få eller ingen av ledamöterna lär ha haft någon närmare kontakt

med de skolsvaga elever som det här gäller. De var inte medvetna

om hur dessa lever. Skolkommissionen kunde bara föreslå föränd-

ringar i de ramar som försvårar lärarnas och elevernas arbete. Om

ledamöterna själva hade levt i skolvardagen skulle de ha haft lät-

tare att förstå vad som behövde ändras i dessa ramar. De skulle

förstått vilka förutsättningar eleverna, och då särskilt de skolsvaga

eleverna, behöver för att lyckas i skolan.

Om kommissionen utgått från vad som vore bra för de skolsvaga

eleverna skulle den till exempel ha kunnat föreslå förändringar

som dessa: Gör Barnkonventionen till lag. Begränsa det fria skolva-

let. Förbjud vinstutdelning från friskolorna. Slopa de graderade be-

tygen. Rekommendera mindre användning av kunskapsförmedling

i helklass. Låt lärare som gör samma jobb få samma lön. Gör om

lärarutbildningen till en riktig yrkesutbildning. Släpp fokuseringen

på Pisa och de mätbara kunskaperna.

Dessvärre kunde man inte enas i kommissionen om ett enda av

dessa förslag. Därför kom den att misslyckas. Hur tänkte man när

man satte ihop denna kommission och utgick ifrån att man där

skulle kunna nå enighet om några förslag?

oOo

Av läraren fordrar man att hen har minst fem års teoretisk och

praktisk utbildning för yrket. Lärarens beslut kan vanligen påverka

lärandet för något trettiotal elever i hens egna klass/klasser. Vilken

kompetens kräver man då av de politiker och ämbetsmän som

fattar beslut som påverkar hur en miljon elever lär sig och mår?

Tydligen ingen alls. Så blir det också som det blir.

●

Därför är vissa politiker

farligare än andra Publicerad här den 31 januari 2018

den 24 januari refereras en bok av läkaren

James Gillian med titeln Why some politicians are more

dangerous than others. I boken återges vad en grupp läkare fann

när de studerade orsakerna till att ungdomar utför kriminella

handlingar. Det man fann gemensamt för de studerade ungdo-

marna var tre faktorer: utanförskap, fattigdom och brist på

framtidstro.

SVT Nyheter rapporterade häromdagen att antalet skjutningar

2017 hade fördubblats till över 300 på fem år. Av de beskjutna

hade 42 personer dött, många skadats. Flertalet såväl offer som

gärningsmän var i tjugoårsåldern. Därtill kom ett stort antal kniv-

skärningar med dödlig utgång bland ungdomar.

Under samma tid har antalet elever som har hindrats av betygs-

spärren från att få påbörja ett gymnasieprogram också närmast

fördubblats. År 2017 gällde det 18 000 elever. Gemensamt för

dessa är att de har invandrarbakgrund eller kortutbildade föräld-

rar. Och att de flesta bor i utsatta bostadsområden där kriminella

nätverk har etablerats.

Dessa elever har ett skamfilat självförtroende efter alla misslyckan-

den i skolan. De lämnas i ett utanförskap utan skola, utan jobb,

utan pengar och utan framtidstro. De flesta av dem lyckas ändå få

ordning på sina liv. Men många lockas till gäng som sysslar med

droger, prostitution och annan kriminalitet. Gäng där de kan finna

gemenskap, få uppskattning och tjäna pengar.

På 1970-talet fanns det inte någon betygsgräns som hindrade

elever från att gå i gymnasiet. Fram till betygsreformen 2011 fick

mycket få elever underkända betyg. Då sökte man tvärtom upp ele-

ver som inte hade sökt till gymnasiet efter grundskolan. De erbjöds

att gå kortare, mera yrkesinriktade kurser. På den tiden hörde man

sällan eller aldrig talas om att ungdomar hade skadats och dött på

grund av skjutningar eller knivskärningar. Det vill säga sådant som

vi nu hör talas om i nyheterna varje dag.

Att så många ungdomar får sina liv förstörda är inte något ödesbe-

stämt. Det är en följd av beslut som har fattats av politiker. Beslut

som lett till att välfärden och jämlikheten i samhället har urholkats

genom stora skattesänkningar och minskade bidrag. Beslut som

●

lett till att man genom hårda betygskrav sorterar ut en femtedel av

eleverna som misslyckade. Beslut som lett till att man nu satsar

mer på poliser och hårdare straff än på förskollärare som kan ge

alla elever de förutsättningar de behöver för att lyckas i skolan.

Politikerna som fattat dessa beslut lever i de flesta fall avskilda från

dessa elever och deras föräldrar. De vet för litet om deras livsvill-

kor. De vet också för litet om vad elever behöver för att lära sig bra

och må bra. De har inte förstånd nog att inse att de bär ett tungt

delansvar för att skjutningar och knivskärningar drabbar många

ungdomar och deras familjer. De politiker som nu vill kalla in

militären och yrkar på livstidsstraff för ungdomsbrottslingar

saknar inlevelseförmåga och empati. Därför är de farliga.

●

Hur jag blev engagerad i de

skolsvaga elevernas situation Publicerad här den 12 januari 2018

fick jag en tjänst som metodiklektor i

ekonomiska ämnen. I tjänsten ingick att jag också skulle vara

lärare i en gymnasieklass. På den skola där jag tjänstgjorde hade

man dittills bara haft allmänna gymnasielinjer. Jag fick ta hand om

undervisningen i företagsekonomi i skolans första klass på den

yrkesinriktade Dk-linjen (distribution och kontor).

Jag kom senare att få ansvara för ett dussintal andra klasser på

denna linje. Där samlades de elever som hade de lägsta intagnings-

poängen till gymnasiet. Vid ett språkförståelsetest på skolan fick

eleverna på Musiklinjen 65 poäng i genomsnitt. Min klass hade 30

poäng.

Jag insåg att det var meningslöst att stå vid tavlan och undervisa

dessa elever. Jag kunde inte heller ge dem uppgifter från läromed-

len i ämnet, eftersom många av eleverna inte kunde läsa sig till vad

uppgifterna gick ut på. Därför kom jag på att i stället starta företag

på riktigt i klassen så att de fick arbeta praktiskt med företagseko-

nomin. Det gick så bra att jag fortsatte med det i alla mina senare

klasser.

Vårt mål blev att tjäna så mycket pengar att det räckte till en

veckas skolresa i slutet av sista året. Eleverna fick komma med

idéer om hur vi skulle kunna tjäna pengar. Vi kom att ägna oss åt

många olika verksamheter. I flera klasser satte eleverna ihop

annonstidningar som de delade ut i nybyggda kvarter; butikerna i

grannskapet fick marknadsföra sig. Vi öppnade kafé i skolan på

kvällarna där komvuxelever kunde få hembakta bullar och kakor

till kaffet på sina raster. Vi importerade och sålde dokumentport-

följer från Taiwan. Vi ordnade diskodans för skolelever i samarbete

med en restaurang. Vi ordnade mannekänguppvisning i en aula

med lotterier och förfriskningar i samarbete med några klädbuti-

ker.

I samband med detta samlade vi in den information vi behövde ge-

nom studiebesök. Eleverna tog reda på och redogjorde för vad de

fått veta av till exempel Skatteverket om gällande skatteregler, av

agenturfirmor om hur en importaffär går till, av banker om hur

man betalar vid importaffärer och hur man bäst placerar intjänade

pengar, av tull och hamnmyndighet om hur man konkret tar hand

om inkommande gods och så vidare. Eleverna lärde sig att allt

●

eftersom ta reda på saker och bokföra och hålla reda på klassens

inkomster och placera pengarna.

Mitt bestående minne av dessa elever är hur villiga de var att ta

ansvar och arbeta för klassens företag. Detta till skillnad från de

flesta elever på de allmänna gymnasielinjerna som var ovilliga att

anstränga sig för något som inte direkt lönade sig för betygen. Hur

frimodiga och roliga Dk-eleverna var, och hur lyckliga de var för att

få beröm för vad de lyckades med. Beröm var de svältfödda på från

grundskolan och i andra ämnen på gymnasiet, där de kunde ha

lärare som talade om dem i lärarrummet som löss och idioter.

Eleverna fick välja vart vi skulle åka på skolresorna. Det blev till

Hamburg och Amsterdam och i flera fall också till London och

Mallorca. Inför Mallorcaresan höjde mina kolleger på ögonbrynen.

De kunde inte förstå hur jag vågade ta ansvar för att resa utom-

lands med dessa elever. Men det hände inte en enda gång att någon

elev skämde ut sig. De fick alltid ta ansvar för varandra parvis eller

i mindre grupper. Det fungerade perfekt. Bland det viktigaste jag

har försökt att lära mina kandidater är att lita på eleverna. Att de

tar ansvar om de ges ansvar.

För mig var dessa resor bland det roligaste jag har varit med om.

Jag lärde känna dessa elever väl. Jag blev bedrövad över att höra

hur de hade blivit bemötta i grundskolan och i några av de andra

ämnena på gymnasiet. Dessvärre blir de skolsvaga eleverna lika illa

behandlade i skolan i dag. Genom de graderade betygen blir stäm-

peln misslyckad på dem ännu obarmhärtigare.

För att göra det lättare för denna elevgrupp att lära sig företagseko-

nomi arbetade jag tillsammans med en kollega fram ett nytt läro-

medelspaket i flera delar för Liber, Deko-3-M. Det hade ett mera

enkelt språk och innebar mycket elevaktivt arbete. Vi organiserade

också en försöksverksamhet med temastudier på ett 20-tal skolor i

Brevskolans regi, Tema Dk. Det resulterade i tre omfattande hand-

ledningar i bokform för lärarna, för eleverna och för informations-

insamling.

I Deko-3-M ingick bland annat ett stort antal fältuppgifter, grupp-

diskussionsuppgifter och rollspel. De flesta handelslärare var

ovana vid att administrera sådana inlärningssituationer och

ovilliga att ändra sina lärarroller. Läromedlet fick begränsad

spridning. Genom de förändringar som har skett sedan dess har ar-

bete med mera omfattande ämnesövergripande temastudier och

projektarbeten allvarligt försvårats.

●

Mål- och resultatstyrningen, de detaljerade kursplanerna, de

strikta timplanerna, fokuseringen på mätbara kunskaper, de

nationella proven och de graderade betygen lägger hinder i vägen.

Jag lider med de skolsvaga elever som nu blir psykiskt misshand-

lade och bortsorterade av skolan. Jag vaknar ofta på natten och

känner oro för dessa elever och ilska för hur de behandlas. Då går

jag upp och avreagerar mig genom att skriva en artikel. Det har bli-

vit rätt många artiklar under de senaste åren. Samtliga finns här på

min hemsida.

●

Ju fler kockar, desto värre

skolsoppa Publicerad här den 30 december 2017

varje människa upp till 18 års ålder. Barnets

bästa ska alltid komma i främsta rummet. Så står det i Barnkon-

ventionen. De beslut som fattas om skolan borde därför utgå från

vad som är bäst för eleverna. Man borde utgå från vad eleverna be-

höver för att lära sig bra och må bra i skolan. Vad är det då för för-

utsättningar som eleverna behöver?

Eleverna behöver det språk som gör att de kan förstå vad lärarna

säger och vad som står i läroböckerna. Eleverna behöver få den tid

på sig som de behöver för att kunna ta till sig och smälta den in-

formation som de får. Eleverna behöver se en mening med läran-

det och kunna inse att de kan ha glädje och nytta av det de ska lära

sig. Eleverna behöver stimulans genom en undervisning som är

omväxlande och som ger dem möjlighet att tänka själva, vara ak-

tiva och kunna påverka innehåll och arbetssätt i undervisningen.

Eleverna behöver framgång och få beröm av lärare, föräldrar och

kamrater för vad de lyckats prestera. Eleverna behöver bra lärare

som hinner se dem och hjälpa dem. Eleverna behöver en bra skol-

miljö där de kan känna sig trygga med lärare och kamrater i trev-

liga och välutrustade lokaler etcetera.

Av dessa ingredienser skulle en skolsoppkökets Mannerström

kunna tillreda en utmärkt soppa. Men nu finns det ingen Manner-

ström som basar över skolsoppköket. I stället trängs där ett tjogtal

småkockar som alla vill hålla i sleven och tillföra egna ingredien-

ser. Om dessa kockar kan sägas att de i många fall saknar kunskap

om eleverna och vad dessa behöver. Än värre är att många av dem

försöker påverka besluten så att de själva gynnas av dem. Bland

dessa småkockar återfinns följande:

Rikspolitiker som konsekvent stöder den skolpolitik som det

egna partiet ansvarar för och som kritiserar den skolpolitik som

deras politiska motståndare förordar. Som i debatten rättar sig ef-

ter folkopinionen för att slippa förlora väljare i valen.

Massmedierna som påverkar folkopinionen i den riktning som

överensstämmer med deras ägares politiska uppfattning om hur

skolan och samhället bör formas. Som inser att de får fler läsare

och tittare om de återger en bild av skolan som präglas mer av

skandaler, enstaka incidenter och uppdagade kunskapsbrister än

av en skola som fungerar.

●

Kommunpolitiker som har problem med att få budgeten i

balans och ägare till privatskolor som vill få ut så mycket vinst

som möjligt. I båda fallen snålar man in på personal, lokaler och

övrig utrustning.

Föräldrar till framgångsrika elever som slår vakt om de betyg

som garanterar att deras barn kommer först i kön till eftertraktade

utbildningar. Och som gärna ser ordningsbetyg och disciplinstraff

som inte drabbar deras egna barn utan bara andras ungar.

Lärare som vill kapa åt sig så stor andel av lektionsutrymmet som

möjligt för sina egna ämnen och som ogärna använder sig av

arbetssätt som de inte är vana vid.

Forskare som är mer angelägna om den egna karriären än om

elevernas behov av bra innehåll och bra arbetssätt i skolan. Som

har lyckats ersätta en stor del av den konkreta yrkesutbildningen

på lärarhögskolorna med sådan forskningsmetodik och uppsats-

skrivning som kan ge dem själva arbetstillfällen.

Näringslivet som med hjälp av OECD och Pisa har lyckats få

skolan att genom betygen sortera eleverna så att de passar in på

olika nivåer i arbetslivet. Och som har lyckats genomdriva en val-

frihet i skolan som gör det möjligt för företagare att tjäna pengar

på vinstgivande skolor.

Självutnämnda skolexperter som på webben och på tidningar-

nas debattsidor uttalar sig tvärsäkert om hur skolan ska formas

trots att de har begränsade kunskaper om hur inlärning går till och

vad eleverna behöver.

Kunskapsrörelsen som på 1980-talet startades av konservativa

delar av kultureliten och lärarkåren som motsatte sig mottot »Ele-

ven i centrum«, de ämnesövergripande målen och de självständiga

arbetssätten i den nya läroplanen. Som inte insåg att det är en för-

utsättning och inte ett hinder för kunskapen att man fokuserar på

att ge eleverna de förutsättningar de behöver för att kunna ta till

sig information och göra den till sin kunskap.

Lycksökare som med stöd av Kunskapsrörelsen svartmålade den

då förhållandevis väl fungerande skolan för att få egna fördelar.

Skoldebatten i massmedierna styrs i stor utsträckning av inläggen

på Dagens Nyheters debattsida. Dåvarande chefredaktören Hans

Bergström och majoren Jan Björklund hade varken utbildning för

eller erfarenhet av arbete med elever i skolan. Likväl turades de om

att i ett otal artiklar i tidningen ösa galla över den flumskola som

aldrig funnits. Resultatet för dem blev att Bergström blev mång-

miljonär på det friskole-

●

system som han själv hade bäddat för. Och Björklund såg till att

framstå som räddaren i den nöd i skolan som han hade hittat på.

På kuppen blev han både skolminister och partiledare.

Skolsvaga elever är den femtedel av eleverna som skolan har gjort

svaga genom att ställa krav på dem som de inte har fått förutsätt-

ningar att klara av. Som därför misslyckas i skolan och i många fall

lämnas i ett riskabelt utanförskap efter grundskolan utan skola att

gå till, utan jobb och utan pengar. Att dessa elever misslyckats i

skolan beror inte på någon naturlag. Det beror på att det har fattats

en mängd beslut om skolan där man inte har haft dessa elevers

bästa för ögonen.

Vad skulle en skolsoppkökets Mannerström ha kunnat göra för att

rädda soppan? Han skulle köra ut småkockarna och till exempel se

till att Barnkonventionen blev lag. Att betygen slopades i grundsko-

lan och därmed betygsspärren till gymnasiet. Att de mottagande

utbildningarna själva utformade sina antagningsrutiner efter vad

som krävs för såväl studierna som den efterföljande yrkesverksam-

heten. Att det inrättas korta yrkesprogram på gymnasiet där bara

yrkesämnena är obligatoriska. Att man halverade antalet lektioner

och kunskapskraven i den del av matematikämnet som är obligato-

risk för alla elever. Att det fria skolvalet begränsades och att

vinstutdelningar från privatskolor förbjöds. Att forskningen i peda-

gogik fokuserade på sådant som kan göra att eleverna lär sig bättre

och mår bättre. Att lärarutbildningen begränsades till en konkret

yrkesutbildning där ämneskunskaper var inträdeskrav och didak-

tisk analys och praktik det centrala innehållet. Att språktest gjor-

des obligatoriskt i förskolan och att de elever som så behöver gavs

tillräcklig kompensation för bristerna i språket. Att arbetssätten

anpassades efter målen för undervisningen och de elever som ska

lära sig och inte efter skolor i Sydkorea. Att skolinspektionen

ersattes med en avdelning för skolutveckling. Etcetera.

Chansen att någon mästerkock skulle få göra allt detta är tyvärr

försvinnande liten.

●

Varför har facket bidragit till att

öka lärarbristen? Publicerad här den 2 december 2017

80 000 lärare inom de närmaste åren,

säger Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Det är därför nöd-

vändigt att de sökande till lärarutbildningarna blir många fler.

Lärarbristen gör att lärarna nu måste arbeta i större klasser och

täcka upp för frånvarande kolleger, eftersom det saknas vikarier

som kan rycka in. Denna ökade arbetsbörda har gjort att många

lärare gått in i väggen och sjukskrivit sig.

De fack som tillvaratar lärarnas intressen borde därför göra allt de

kan för att minska lärarbristen. Dessvärre har facket på många sätt

tvärtom bidragit till att öka lärarbristen. Man har varit fokuserad

på att kämpa för högre löner. I denna kamp har man i sina tid-

ningar och i massmedierna framhållit nackdelar med yrket. Hur

litet tid man får över för att förbereda lektioner. Hur stökiga

eleverna kan vara. Hur krävande föräldrarna kan vara. Hur låga

lönerna är. Av naturliga skäl undviker man att tala högt om skol-

loven och läraryrkets övriga plusvärden. Ju svårare yrket fram-

ställs, desto bättre utgångsläge i löneförhandlingarna. Denna kamp

har dock visat sig mindre framgångsrik. Och den kan ha avskräckt

många studenter från att välja en lärarutbildning.

Facket protesterade inte nämnvärt när man på 1990-talet gjorde

om skolan till en fabrik efter mönster från näringslivet: mål- och

resultatinriktningen av skolan. Fokuseringen på mätbara kun-

skaper. Fler och mer fingraderade betyg. Nationella prov. Pisa-

prov. Detaljerade kursplaner. Svårtydda betygskriterier. Ökade

krav på rapportskrivning. Förändringar som gjorde läraryrket

mera slitsamt och mindre tillfredsställande.

Facket protesterade inte heller nämnvärt när man lät dela upp

lärarkåren i särskilt duktiga lärare och mindre duktiga. De duktiga

lärarna skulle få mer i lön. Lönedifferentiering infördes efter

näringslivsmodell. Förstelärartjänster infördes. Ett särskilt lönelyft

infördes för särskilt duktiga lärare. Hälften av lärarna fick genom

lönerna veta att de räknades som mindre duktiga. Att dessa lärare

blev bittra och mindre motiverade att anstränga sig i jobbet var en

effekt som man borde ha kunnat förutse. Detta särskilt som kriteri-

erna och tillvägagångssätten vid valet av de duktiga lärarna var så

oklara. Ett antal av de »utsorterade« lärarna kom att lämnade

yrket.

●

Facket bidrog också till att man införde lärarlegitimationerna.

Dessa skulle ge läraryrket högre status. Men de ledde till att många

elever miste omtyckta lärare som måste komplettera sina akade-

miska meriter. Och att elever fick finna sig i att deras betyg sattes

av någon legitimerad lärare som inte kände dem och som inte

visste vad de hade presterat under lektionerna. Många lärare läm-

nade också yrket på grund av kraven på legitimation. På så sätt

bidrog lärarlegitimationerna till att lärarbristen blev ännu större.

Vad borde facken göra i stället för att få fler lärare att stanna i yrket

och få fler studenter att välja läraryrket? Dels borde de arbeta för

att lärarlegitimationerna tas bort. Och att lärare som gör samma

jobb ska ha samma lön. Dessutom borde de försöka påverka be-

slutsfattarna att tänka om när det gäller de skadliga reformer som

införts under 1990-talet och senare. Det vill säga sådant som mål-

och resultatinriktningen av skolan, fokuseringen på de mätbara

kunskaperna, teoretiseringen av lärarutbildningen, införandet av

mer fingraderade och tidigarelagda betyg, de nationella proven,

Pisa-proven, de detaljerade kursplanerna, de svårtydda betygskri-

terierna och det ökade kravet på rapportskrivning etcetera.

Facket borde framhålla de stora fördelarna med yrket. Glädjen i att

dagligen få arbeta tillsammans med elever som är vetgiriga,

humoristiska och påhittiga. Att få möta värmen och uppskatt-

ningen i deras blickar efter en lyckad lektion. Den tillfredsställelse

detta skänker har få motsvarigheter i andra yrken. Detta borde

framhållas mycket mer vid marknadsföringen av lärarjobbet.

Facket har bidragit till att lärarbristen har ökat. Lärarbristen har

bidragit till att många lärare har kunnat öka sina löner. Man vill ju

hoppas att detta inte har varit en avsikt. I kläm har hamnat alla de

elever som för sina liv behöver en lärare som ser dem och som

hjälper dem.

Om det efter metoo

oförsvarbara Publicerad här den 2 december 2017

och sexuella övergrepp mot kvinnor. Detta i en

förfärande stor omfattning enligt den flod av vittnesmål som har

sköljt över oss. Som man förväntas jag skämmas över hur mina

manliga bröder har betett sig. Och det gör jag också.

»Voffor gör de på detta viset?« Att försöka finna förklaringar till

alla dessa oförlåtliga beteenden är inte riskfritt. Det kan uppfattas

som försvar för det oförsvarbara. Men jag vågar i alla fall försöka.

En förklaring till en del av våldet kan man kanske finna i språket.

Flickorna lär sig tidigt behärska språket mycket bättre än pojkarna.

Därför lyckas de också mycket bättre i skolan. Men pojkarna är

starkare. Flickorna kan retas. Pojkarna kan slåss. Detta är ett

mönster som kan följa med också i vuxen ålder. Den verbala miss-

handel som många män utsätts för i sina relationer märks inte

utåt. Men den fysiska misshandel som kan följa på att orden tryter

för dem sätter spår och kan bevisas. Mobbningsoffer har dock be-

rättat hur orden sitter kvar och gör mycket mera ont än slagen.

En förklaring till en del av de sexuella övergreppen kan man

kanske finna genom Darwin. Män har i debatten beskyllts för att

vara djur. Och på många sätt kan det stämma. Alla däggdjur har

fått en drift att fortplanta sig. Så också vi. För alla arter har ha-

narna fått rollen av att vara pådrivande och aktiva vid fortplant-

ningen. Vissa män har starkare sexualdrift än andra. Ju mera sexu-

ellt utsvultna männen är, ju mera alkohol de förtärt, ju mera lätt-

klädda kvinnorna är – desto större är risken att det leder till

sexuella övergrepp.

Detta är något som sällan kommer fram i debatten. Männen är

rädda för att bli betraktade som chauvinistiska mansgrisar om de

säger detta. Själv vågar jag ändå göra det. Jag fyller 85 nästa gång.

Inte mycket ont lär hinna vederfaras mig. Jag behöver inte vara

rädd att skada mitt anseende eller någon karriär. Till mitt försvar

kan dessutom tala det faktum att jag sedan 61 år är lyckligt gift

med en och samma medvetna feminist. Det hade jag inte kunnat

vara om jag varit någon missdådande mansgris.

●

Så talar en hycklare Publicerad här den 22 september 2017

Liberalernas valprogram meddelade

Björklund att det viktigaste för partiet var att åtgärda klyftan mel-

lan fattiga och rika. Det låter ju bra. Särskilt när man tänker på hur

denna klyfta uppstått.

I Dokument inifrån i tv avslöjades att Folkpartiet skulle följa en

80/20-taktik efter mönster från det danska Venstrepartiet. Man

skulle lägga ideologin åt sidan och stryka den breda väljargruppen

medhårs. Samtidigt skulle man ställa hårda krav på de små och

röstsvaga väljargrupperna. Denna strategi kom sedan alliansen att

ta efter.

Den breda väljargrupp som man utsåg var alla som hade jobb. Den

fick göra olika jobbskatteavdrag på närmare 100 miljarder kronor.

Samtidigt lät man de arbetslösa och sjuka få minskade bidrag.

Detta visade sig vara en lyckosam taktik för alliansen. Men för jäm-

likheten i landet var den förödande.

Under många år svartmålade Björklund den svenska skola som dit-

tills fungerat mycket bra och fått goda resultat och internationellt

erkännande. Han beskyllde den för att vara flummig och kravlös.

»Flummet« visade sig senare bestå i bristen på sådana graderade

betyg som använts i det gamla läroverket.

Genom ett otal artiklar i Dagens Nyheter kritiserade Björklund och

tidningens chefredaktör, Hans Bergström, skolan. Det gav resultat.

Det öppnade för Björklund att som skolans »räddare« utses till

skolminister. Och för Bergström att öppna en friskola som han se-

dan sålde till ett riskkapitalbolag för över 600 miljoner kronor.

Som skolminister såg Björklund till att den nya sex-gradiga betygs-

skalan tidigarelades. Eleverna får nu betyg redan i årskurs sex och

på försök redan i årskurs fyra. En i stort sett enig forskarkår anser

att betygens enda funktion är att sortera eleverna. Att de skolsvaga

eleverna förlorar självförtroende och motivation när de ideligen

misslyckas på betygsprov. Att betygen gör att många elever känner

stress och mår dåligt.

Nästan hälften (42 %) av de elever som har kortutbildade föräldrar

misslyckades i år att få tillräckliga betyg för att få gå vidare till ett

gymnasieprogram. Mycket få elever med högskoleutbildade föräld-

rar misslyckades med det. De hade hemifrån fått det språk och de

●

övriga förutsättningar som de behövde för att få bra betyg. Därför

hamnar dessa elever först i kön till eftertraktade utbildningar.

Betygen bidrar till att samhället tudelas.

Det är Björklund som mer än någon annan bär skulden för att

Sverige från att ha varit världens mest jämlika land nu har fallit till

en plats långt ned i jämlikhetsligan. Att han nu ger sken av att vilja

minska klyftorna i landet är rent hyckleri.

●

Angrip orsaken till att ung-

domar spårar ur! Publicerad här den 22 september 2017

tänder eld på bilar och kas-

tar sten på ambulanser och brandbilar. Politikerna är eniga.

Detta är oacceptabelt. Vi måste ha fler poliser. Förövarna måste

straffas.

I programmet Uppdrag granskning den 6 september 2017 fram-

kom att en fjärdedel av de elever som för ett par år sedan läm-

nade grundskolan i Göteborg hade blivit lagförda för mer eller

mindre allvarliga brott. Efter programmet bjöd ledande politiker

från Moderaterna och Sverigedemokraterna över varandra om

att föreslå hårdare tag, strängare straff och fler poliser.

Få verkar tänka efter vilka ungdomar det är som gör sig skyldiga

till detta och varför de gör det. Det är knappast de framgångsrika

eleverna i de välbeställda bostadsområdena. Troligare är att det är

de elever som skolan och samhället har lämnat i ett utanförskap.

18 000 elever fick i fjol underkänt i läsförståelse i Pisa-proven. Lika

många hindrades att komma in på något gymnasieprogram för att

de hade för låga betyg. Bristen i läsförståelse hade följt med dessa

elever under hela grundskoletiden.

Denna brist hade gjort att de inte hade kunnat följa med i under-

visningen. Att de inte förstått allt som läraren sade eller vad som

stod i de uppgifter de skulle lösa. De hade ideligen misslyckats på

de betygsprov som de varit tvingade att delta i. De hade fått före-

bråelser från både hemmet och lärarna för att de inte hade kunnat

skärpa sig. De hade förlorat självförtroende och motivation i takt

med alla misslyckanden. De flesta lektionerna hade de upplevt som

långtråkiga och meningslösa.

Många av dessa elever lämnades efter grundskolan i ett utanför-

skap utan skola, utan jobb och med ont om pengar. Detta gäller

också ett stort antal elever som lyckats komma in på ett yrkesinrik-

tat gymnasieprogram. Som där tvingades läsa ämnen som de inte

var intresserade av. Som där ställdes inför kunskapskrav som de

inte klarade av. Som därför inte fick någon gymnasiekompetens.

Som därför hade svårt att få jobb.

Chefen för organisationen Ung och Trygg i Göteborg berättar att

han har sett hur ungdomar som inte har fått en rättvis chans att

lyckas i skolan har startat bränder, kastat stenar och glidit in i kri-

minella nätverk där de har fått uppskattning och självkänsla. Varje

år är det numera minst 20 000 elever som misslyckas i skolan.

●

Man kan förstå om dessa elever känner sig hatiska mot det sam-

hälle som har utsatt dem för många års lidande i skolan och sedan

övergivit dem. Även om det stora flertalet av dem lyckas få rätsida

på sina liv återstår kanske en tiondel av dem som inte lyckas med

detta. Som hamnar i det riskfyllda utanförskap där de blir lättfång-

ade offer för värvare till olika sorts kriminalitet, till drogberoende,

till spelberoende eller till religiös extremism.

Att det är så många ungdomar som spårar ur medför oöverskådliga

risker och kostnader för samhället. Om inget görs kommer antalet

unga som hamnar i detta utanförskap att öka med något tusental

varje år. Redan har vi sett hur dödskjutningar och knivmord inträf-

far snart sagt varje dag.

Två nationalekonomer, Eva Lundmark-Nilsson och Ingvar Nilsson,

har länge forskat kring de ekonomiska kostnaderna av sociala pro-

blem. För flera år sedan (2012) beräknade de att en enda gängmed-

lem som är kriminell i femton år kostar samhället drygt tjugo mil-

joner kronor. Värre än så är det lidande som drabbar dessa ungdo-

mar och deras anhöriga.

Det går inte att helt hindra att ungdomar blir kriminella. Men man

skulle kunna minska tillflödet av nya kriminella. Detta om man slo-

pade den betygsspärr som eleverna stupar på och de graderade be-

tyg som ändå inte har någon annan funktion än att sortera dem.

Men framför allt om man infriade politikernas löften om att kom-

pensera de ungdomar som inte har fått med sig det språk som de

behöver för att lyckas i skolan.

Det är bra att det tillförs pengar till de skolor som har flest under-

kända elever. Men det räcker inte. Pengarna måste få en hårdare

styrning till de elever som bäst behöver stödet. Det finns annars

risk att pengarna används för att täta diverse hål i skolornas bud-

get. Därför måste alla elever i förskolan gå igenom ett test i ordför-

ståelse. De elever som inte klarar detta test ska få så mycket hjälp

som de behöver för att klara testet oavsett hur lång tid det tar.

Det är bra att det utlovas en garanti för läsa, räkna och skriva. Men

det räcker inte. Pengarna måste få en skarp styrning till att för-

bättra elevernas språk. Att de kan läsa och förstå orden är en förut-

sättning för att de ska kunna följa med och lära sig. Att i förskolan

arbeta med grundskolans innehåll och arbetssätt är fel. Tids nog

borde eleverna i grundskolan kunna lära sig den matematik de be-

höver i livet. Där kommer de ju att få inte mindre än 1 150 lektions-

timmar i ämnet.

Varför har då eleverna inte för länge sedan fått den tidiga kompen-

sation som de hade behövt? Varför har man inte anställt de förs-

kollärare och de specialpedagoger som hade krävts? Politikerna

har låtit snålheten bedra visheten. Att det här nästan uteslutande

●

rör sig om elever med kortutbildade föräldrar lär vara en förkla-

ring. Problemet har inte rört de beslutandes egna barn, bara and-

ras ungar.

●

Evidens – forskning eller åsikter Publicerad här den 11 juni 2017

ett nytt modeord i skoldebatten. Skolkom-

missionens ordförande har upprepade gånger använt begreppet.

Besluten i skolan ska grunda sig på vetenskaplig evidens. Med det

avser han forskning. Till skillnad från åsikter.

Det finns två sorters forskning om skolan. Meningsfull forskning

respektive meningslös forskning. Meningsfull forskning är sådan

som bidrar till att elever lär sig bättre och/eller mår bättre, medan

meningslös forskning är sådan som varken bidrar till att eleverna

lär sig bättre eller mår bättre. Det har skrivits ett par tusen avhand-

lingar i pedagogik. Många av dessa måste betecknas som menings-

lösa i denna bemärkelse.

Om didaktiken sägs att den omfattar frågorna Vad? Hur? och Var-

för? i undervisningen. Om den pedagogiska forskningen kan man

på motsvarande sätt ställa frågorna Vad? Var? och Varför?

Vad? På senare tid har det efterlysts mera forskning kring hur

eleverna lär sig att räkna och läsa. Man kan fråga sig varför inte

forskarna för länge sedan gett svar på dessa frågor. Varför ägnas så

mycket forskning åt de yttre ramarna och de organisatoriska frå-

gorna i skolsystemet? Och så litet om vad eleverna behöver lära sig

för den framtid som väntar dem? Och så litet om hur detta lärande

går till och vilka förutsättningar som krävs för det?

Var? Om man ska forska om vad som kan bidra till att eleverna

lär sig bättre, bör man rimligen starta forskningen i klassrummen.

Ta reda på vad eleverna, och då inte minst de skolsvaga eleverna,

tänker och känner och behöver. Inte i skolor i länder med helt

andra förutsättningar än våra. Och inte i forskarrum där man stu-

derar vad andra forskare skrivit om i sina forskarrum. Dessvärre är

det bara en liten del av forskarna som i klassrummen har ägnat sig

åt frågor om mål, metoder och material som kan göra att eleverna

lär sig bättre.

Varför? Det finns olika anledningar till att någon forskar. Bäst är

om forskaren besjälas av en önskan att göra skolan bättre för ele-

verna. Dåligt är om hen forskar för att slippa lärarjobbet. Eller om

hen forskar för att meritera sig till statusfyllda och välbetalda jobb.

Eller om hen övertalas att forska av någon forskarutbildad lärare

som vill bli handledare. Sämst är om forskningen avser att rättfär-

diga dåliga beslut. Som den forskning som en ekonom gjorde för

●

att stöda alliansens skolpolitik, vilken ledde fram till den halsbry-

tande slutsatsen att det är de elever som får de lägsta betygen som

tjänar mest på systemet med graderade betyg. En slutsats som fick

vid spridning i massmedierna.

Det finns också två sorters åsikter om vad eleverna behöver för att

lyckas i skolan. Välgrundade åsikter respektive ogrundade åsikter.

De välgrundade åsikterna framförs vanligen av människor med

djupa kunskaper i pedagogik och med lång erfarenhet av arbete

nära elever i skolan. De ogrundade åsikterna framförs gärna av

politiker, ämbetsmän och andra tyckare vars säkerhet i åsikterna

har växt med kvadraten på deras avstånd från elever och klassrum.

Det är vad forskare har kommit fram till som utgör den evidens

som ska ligga till grund för skolans utveckling. Detta oavsett vad

man forskat om, var man forskat och varför man forskat. Hänsyn

kan inte tas ens till välgrundade åsikter om dessa inte klätts i den

rätta akademiska språkdräkten. Makten att bestämma över skolut-

vecklingen ligger hos de tusentals forskare som nu återfinns i skol-

administrationen, i lärarutbildningarna och i de massmedier där

skoldebatten förs.

Att för dem påpeka detta sakernas tillstånd är som att svära i

kyrkan. Jag dristar mig likväl att framföra mina åsikter.

.

●

Fridolin och hoppat om att göra

skolan bättre Publicerad här den 11 juni 2017

vid Miljöpartiets kongress sade utbild-

ningsminister Gustav Fridolin att det värsta inte var partiets dåliga

opinionssiffror. Utan att det värsta var att så många har gett upp

hoppet om att genom politiken kunna genomdriva förändringar.

Samtliga elva ledamöter i den expertgrupp som 1989 fick i uppgift

av regeringen att analysera betygens funktioner och effekter, före-

slog att de graderade betygen skulle slopas.

I gruppens rapport »Betygens effekter på undervisningen« föror-

dade hälften av ledamöterna att de graderade betygen skulle ersät-

tas med kompetensbevis. Den andra hälften förordade ett betygs-

system i tre steg, ännu ej godkänd, godkänd och väl godkänd.

Den betygsutredning som sedan tillsattes av Beatrice Ask (M)

hindrades märkligt nog i direktiven att undersöka alternativ till

graderade betyg. Frågan är varför?

Om de graderade betygen har det sagts att eleverna lär sig sämre

när de får graderade betyg. De blir mera inställda på det kortsiktiga

målet att få betyg i stället för på det långsiktiga målet att lära för li-

vet.

För de skolsvaga eleverna är de graderade betygen förödande. De

kan inte glädja sig åt de framsteg de gör när de tvingas att jämföra

sina prestationer med andra, mera framgångsrika elevers. De tap-

par alltmer av motivation, självförtroende och framtidstro ju fler

betygsprov de misslyckas på. Elever med låga betyg löper åtta

gånger så stor risk att hamna i kriminalitet.

Elever mår sämre av betygen. Hälften av eleverna i grundskolans

högstadium känner stress och oro för att de inte ska få tillräckligt

bra betyg. En tiondel av eleverna har någon gång tänkt på att begå

självmord. Det är inte bara Rädda Barnen som i sina undersök-

ningar funnit detta. Skolsköterskor och kuratorer har också funnit

att många elever lider av psykisk ohälsa till följd av betygsstressen.

Innehållet i undervisningen trivialiseras. Kraven på rättvisa i bety-

gen leder till krav på att kunskaperna ska kunna mätas. Eleverna

går därför till stor del miste om det värdefulla kunnande som inte

går att mäta. Dit hör det mesta av innehållet i de estetiska ämnena.

Dit får räknas också sådant kunnande som leder till ökad förmåga

●

till kreativitet, kritiskt tänkande och samarbete. Mycket av det som

inte kan mätas sållas bort från undervisningen.

Betygen bidrar till att klyftorna i samhället fortsätter att öka. De

flesta betygsforskare är överens om att betygens enda funktion är

att sortera eleverna. Det är elever med välutbildade föräldrar som

får höga betyg och hamnar först i kön till eftertraktade utbild-

ningar.

Det kan vara en förklaring till varför moderaterna slår vakt om de

graderade betygen. En annan förklaring kan vara att 45 procent av

eleverna med kortutbildade föräldrar får för låga betyg för att få gå

ett nationellt gymnasieprogram. De kan därför tvingas ta dåliga

och dåligt betalda jobb. Om de ens får något jobb. Detta medför

lägre kostnader för företagen och det gillas av det av moderaterna

omhuldade näringslivet.

Det borde vara en rödgrön regeringens viktigaste uppgift att un-

danröja de graderade betygen och därmed deras skadeverkningar

för skolan, för eleverna och för samhället. Men icke. Det går inte

att ändra betygssystemet vart femte år sade Fridolin också vid

Miljöpartiets kongress. Hellre då stå ut med att eleverna lär sig

sämre och mår sämre och att klyftan mellan de rika och de fattiga

fortsätter att öka.

Hans egen tilltro till politikens förmåga att förändra imponerar

inte.

●

Var fanns hänsynen till

elevernas behov? Publicerad här den 24 april 2017

för att förbättra skolresultaten

och verka för en jämlikare skola. Den utgjordes av fem höga befatt-

ningshavare vid våra universitet, tre fackliga ledare, tre skolchefer

på olika nivåer, en representant vardera för näringslivet och

eleverna. Ingen »vanlig« elev och ingen aktiv lärare fanns med.

I denna grupp skulle man enas om förslagen till en bättre skola. I

Gustaf Wasas avskedstal till rikets ständer den 16 juni 1560 finns

följande mening: »Jag wet ock att de Swenske äro snare till att

samtycka, sene till att utrannsaka«. Om det beror på folksjälen vet

jag inte. Men det är uppenbart att förslagen om förbättringar av

skolan tillkommit genom kompromisser mellan ledamöternas olika

önskemål. Det förefaller också som att man i liten utsträckning ut-

rannsakat alternativ till förslagen eller konsekvenserna av dessa.

Kommissionens ordförande berättade att betänkandet hade satts

ihop efter segslitna kompromisser mellan ledamöternas olika

önskemål. Några lyckades bättre än andra i denna dragkamp.

Näringslivets representant lär vara nöjd med att varken det fria

skolvalet, vinsterna i privatskolorna eller de graderade betygen

ifrågasattes. Lärarnas representant kunde glädja sig åt att man

mera strukit under betydelsen av lärarens utlärande roll än av de

förutsättningar som eleverna behöver för sin inlärning. Forskarna

lär ha glatts sig åt den stora vikt som lades vid forskningens bety-

delse i nästan alla frågor som gäller skolans utveckling.

Några som inte alls lyckades hävda sina intressen var eleverna och

särskilt då de skolsvaga eleverna. De hade inte ens med någon re-

presentant som kunde kämpa för att deras behov skulle tillgodoses.

Detta är anmärkningsvärt med tanke på att det var deras förutsätt-

ningar att lyckas i skolan som kommissionen skulle förbättra. Det

naturliga hade varit att starta kommissionens arbete utifrån dessa

elevers tankar, känslor och behov. Ett problem kan ha varit att le-

damöterna troligen inte visste så mycket om dessa elever och deras

levnadsförhållanden. Om de vetat mer skulle de till exempel inte

krävt att skolvalen ska vara obligatoriska. Läs också min artikel

De tysta, de glädjefattiga.

Det har efter 1980-talet fattats en rad beslut om ramar för skol-

verksamheten som lagt hinder i vägen för elevernas lärande. Att

●

inventera och undanröja sådana beslut borde ha haft en central

plats i kommissionens arbete. Läs gärna min artikel Så skulle

skolan kunna förbättras.

I flera av dessa avseenden har kommissionen faktiskt kommit med

förslag till förbättringar av skolan. Förslagen verkar dock vara vagt

formulerade och till intet förpliktigande.

Om kommissionens ledamöter själva hade levt i skolans vardag

skulle de ha haft lättare att förstå vad som behöver ändras i skolans

ramar. De skulle ha förstått vilka förutsättningar eleverna, och då

särskilt de skolsvaga eleverna, behöver för att lyckas i skolan. De

skulle ha kunnat lämna förslag som leder till att eleverna får de

förutsättningar som de behöver för att lära sig bra och må bra. De

skulle till exempel ha kunnat föreslå att alla elever innan de bör-

jade i lågstadiet fick genomgå ett test på ordförråd och språkut-

veckling. Och att de elever som hade stora brister i språket skulle få

den tid och den hjälp de behövde för att avhjälpa bristerna.

Hade ledamöterna levt i skolvardagen skulle de också ha insett att

det behövs förbättringar i elevernas förutsättningar i många andra

avseenden. Läs vidare min artikel Vad eleverna behöver.

Kommissionens ledamöter har olika bakgrund, olika lojaliteter och

olika intressen i skolans utveckling. Detta gjorde att de inte kunde

enas om en rad skarpa förslag som verkligen skulle göra det bättre

för de skolsvaga eleverna. Förslag som att göra Barnkonventionen

till lag. Att kraftigt begränsa det fria skolvalet. Att stoppa vinstutta-

gen ur privatskolorna. Att slopa de graderade betygen. Att minska

katederundervisningen och öka de elevaktiva arbetssätten. Att göra

om lärarutbildningen till en egentlig yrkesutbildning. Att frigöra

sig från inflytandet från OECD och Pisa-proven. Och att ge alla

lärare som gör samma jobb samma lön.

Dessvärre har man alltså inte kunnat enas i kommissionen om

dessa förslag. De goda förslag som kommissionen lämnat lär inte

räcka till för att landet ska få en nämnvärt bättre och jämlikare

skola.

●

Angrip orsaker, inte symtom Publicerad här den 17 mars 2017

att Jeppe skolkar. Men ingen frågar sig

varför Jeppe skolkar. Politiker framhåller att sambandet mellan

skolk och otillräckliga betyg är otvetydigt. Man kräver att socialen

ska hämta tillbaka skolkare till skolan och att skolket förs in i be-

tyget. Man vill också dra in studiemedlen för dem som skolkar.

Dessa åtgärder riktar sig mot symtom på att skolan har miss-

lyckats, inte mot orsakerna. De hjälper inte de skolsvaga eleverna.

Strängt uppfostrade elever, ofta med invandrarbakgrund, berättar

att de knappt vågar gå hem av rädsla för att bli bestraffade när de

har tvingats till kvarsittning, kört på betygsprov eller fått skolk-

rapporter som ska visas upp för föräldrarna. När studiemedlen

dras in för eleverna blir det ändå värre för dem, eftersom det drab-

bar familjernas ekonomi.

Politikerna tror att skolresultaten blir bättre om man får bort

skolket. Men elever misslyckas inte i skolan för att de skolkar. De

skolkar för att de misslyckas i skolan. Många elever kan inte följa

med på lektionerna, eftersom de saknar det ordförråd som behövs.

De sitter och långleds på lektionerna år efter år. De tvingas delta i

täta kunskapsprov på sådant som de inte har hunnit att lära sig.

Genom betygssorteringen får de tidigt klart för sig att de har små

chanser att få en bra utbildning och bra jobb efter skolan. De

klandras av både lärare och föräldrar för att de inte klarar sig

bättre. Efter tillräckligt många motgångar kan de ge upp försöken

att hänga med. En del stökar då till det under lektionerna. Andra

flyr skolan och börjar skolka.

Alla elever vill lyckas i skolan. Det är bara undantagsvis, av okynne,

som elever skolkar. Man kan inte förbättra elevernas skolresultat

genom att hindra dem från att skolka. Man måste i stället angripa

orsakerna till att eleverna misslyckas. Enligt de senaste resultaten

från Pisa hade 18 000 av våra elever för dålig ordförståelse. Lika

många elever fick för dåliga betyg för att få gå ett gymnasiepro-

gram. Den bristande ordförståelsen hade följt med eleverna genom

grundskolåren.

Det är framför allt elever med kortutbildade föräldrar eller med in-

vandrarbakgrund det här gäller. Om dessa elever redan i förskolan

hade fått kompensation för sina brister i språkutvecklingen, skulle

de flesta av dem ha lyckats i skolan. Det skulle ha blivit mycket

mindre skolk från skolan. Och mycket färre ungdomar som efter

grundskolan hade lockats till kriminalitet och drogmissbruk.

●

Kunnandet är viktigare än

kunskaperna Publicerad här den 16 mars 2017

med att gå i skolan? Många elever ställer

sig dagligen den frågan. Det svar de får från vuxenvärlden är att de

måste skaffa sig kunskaper för att klara sig och få jobb i framtiden.

Kunskaper är sådant som läraren berättar för dem eller sådant som

de kan läsa sig till i läroböckerna. Det är de kunskaper som de kan

visa på proven – som avgör vilka betyg de får.

Men det eleverna också kan fråga sig är vad de ska använda dessa

kunskaper till, liksom hur och när. Det vill säga, det som är kvar av

kunskaperna när glömskan har gjort sitt. Om målet för skolgången

sades vara att de skulle få ett kunnande i stället för kunskaper, så

skulle de inte behöva ställa den frågan. Om det var kunnandet, det

vill säga förmågan att använda sig av det som eleverna har lärt sig,

som mättes skulle meningen med undervisningen vara uppenbar

för dem.

Eleverna ska kunna klara situationer i sitt framtida arbetsliv, pri-

vatliv och samhällsliv. Men de ska helst också kunna leva ett rikt

liv. Allt detta kan uttryckas i termer av kunnande. Eleverna ska

kunna utföra arbetsuppgifter, kunna samarbeta, kunna använda

sig av modern informationsteknik, kunna kommunicera på svenska

och på något annat språk, kunna lösa problem, kunna skapa och

kunna konstruera och så vidare. Men de ska helst också vilja läsa

böcker, kunna njuta av musik, kunna uppleva naturens under,

kunna utveckla sin personlighet etcetera. För sådant kunnande be-

höver de en del kunskaper i botten. Men det är inte dessa kun-

skaper som är det viktiga, utan det kunnande som kunskaperna

kan användas till. Insikten om detta kan leda till många positiva

effekter.

Relevansen. Fristående kunskaper, som inte behövs i något kun-

nande, skulle betraktas som irrelevanta. Om läraren inte kan tala

om för vilket kunnande som eleverna behöver kunskaperna, skulle

de slippa att plugga in dem. Innehållet i undervisningen skulle sty-

ras av sådana situationer som eleverna sannolikt kommer att möta

senare i livet, där de behöver ett kunnande. En stor del av den kun-

skapsbarlast, som lärare och läroböcker släpar på, kunde då läm-

pas överbord och detta skulle ge plats åt andra och mera menings-

fulla aktiviteter.

●

Arbetssättet. Om det var kunnandet som eftersträvades skulle

mycket av det traditionella arbetssättet, som så många elever

finner urtråkigt, komma att ersättas av mera självständigt och elev-

aktivt arbete. Prestationerna i skolan skulle inte längre i så stor ut-

sträckning gå ut på att memorera och reproducera vad läraren har

sagt eller vad som står i läroboken. Låsningen till timplaner,

nationella prov, Pisa och snäva ämnesgränser skulle luckras upp.

Det skulle ge lärana bättre möjligheter att tillsammans med ele-

verna utforma en undervisning som passade dem. Det skulle kunna

leda till mer av ämnesintegrerande projektstudier och andra ar-

betssätt som kan ge eleverna bättre motivation och därmed bättre

kunskapstillväxt.

Mycket skulle vara vunnet om man satte kunnandet i centrum för

skolans arbete. Om man i skolan betraktade kunnandet som målen

för verksamheten och kunskaperna som medel för att nå dessa

mål.

Svar till betygskramare på nätet Publicerad här den 9 mars 2017

att det är ett jävla tjat om att betygen skulle skada

elever. Det tjatas ju också om att klyftan mellan fattiga och rika

ökar i landet. Men det är ju bara bra det för oss som har vårt på det

torra. Visst är det så att 18 000 elever hade för dåliga resultat på

språkförståelsetestet i Pisa. Och visst är det så att 18 000 elever i år

hade för dåliga betyg i nian för att få gå vidare till gymnasiet.

De hade inte fattat allt vad lärarna hade sagt under i nio år i grund-

skolan. De kan inte räkna med att få några vidare jobb utan gym-

nasieexamen. Men det är ju bra det. Då måste de ta de skitjobb

som våra barn inte vill ha. Då måste de nöja sig med svältlöner för

att kunna försörja sig och andra. Det är ju bra det för att hålla kost-

naderna nere för våra företag.

Man ojar sig nu över att en ungdom om dagen dör i gängstrider, i

överdoser eller genom självmord. Men det är ju bara bra det för att

då slipper samhället betala vård och pensioner för dem.

Min granne påstår att betygen bara gör att många elever mår

sämre och att de lär sig sämre. Han säger också att betygen inte

heller ger någon användbar information vare sig till lärarna, till

föräldrarna eller till kommande arbetsgivare om vad eleverna kan.

Det är möjligt att han har rätt, han har ju arbetat länge i skolan.

Men det viktiga är ju att betygen fungerar när det gäller att sortera

eleverna och att de ser till att våra barn hamnar först i kön till de

fina utbildningarna och jobben. Våra barn som vi har kunnat

hjälpa till fina betyg genom läxhjälp, språkresor, givande fritidsin-

tressen etcetera.

Det gäller att slå vakt om betygen. Dessbättre har Björklund byggt

sin karriär på betygen och han stöttas lojalt av alliansens alla tid-

ningar. Väljarna har inbillats att betygen är bra och nödvändiga.

Så du kan vara lugn. Ingen politiker kommer att våga röra vid

betygen.

●

Dåliga beslut leder till en dålig

skola Publicerad här den 9 mars 2017

. Om det fattas bra beslut så blir

skolan bra. Om det fattas dåliga beslut så blir skolan dålig. Om

läraren fattar ett dåligt beslut så drabbar det bara hens egna elever.

Om en skolminister fattar dåliga beslut så drabbar det landets alla

elever. Om ett beslut blir bra eller dåligt beror på den kompetens

beslutsfattarna har. Det beror också på vilket underlag de har för

sina beslut.

Ju högre upp i skolhierarkin beslutsfattarna är, desto viktigare är

det att de äger kompetens. De behöver veta hur inlärning går till

och vilka förutsättningar som krävs för den. De behöver gedigna

kunskaper i pedagogik och erfarenhet av att arbeta med elever i

skolan. De behöver äga klokhet och förmåga att hålla lobbyister för

särintressen borta från beslutsfattandet.

42 % av eleverna med kortutbildade föräldrar klarar inte kunskaps-

kraven för att få gå i gymnasiet. De har inte fått någon läxhjälp

eller annat stöd i studierna från hemmen. De har ett språk som

fungerar bra för dem i hemmet och bland kamraterna, men som

inte fungerar i skolan. Det innebär att de inte förstår alla ord som

läraren använder i sin undervisning. Att de inte heller förstår alla

ord i texten till de uppgifter som de ska arbeta med. De tvingas

delta i prov på sådant som de inte har kunnat lära sig. För varje

gång de misslyckas på proven minskar deras självförtroende. För

varje lektion som de inte har kunnat följa med i ökar deras van-

trivsel.

Det är många som påverkar skolbesluten. Politiker, ämbetsmän,

journalister, tidningsredaktörer med flera. Dessvärre har få av dem

närmare kontakt med de skolsvaga eleverna. De har därför svårt

att leva sig in i dessa elevers situation.

Många beslutsfattare tycker sig vara säkra på vad man ska göra för

att eleverna ska lära sig bättre. Deras säkerhet växer med kvadra-

ten på avståndet till de skolsvaga eleverna. De lutar sig mot in-

formation de fått om skolor i andra länder som lyckats hävda sig

bra i Pisa-undersökningarna. De drar i spakar. Auktoritära skolle-

dare. Mera betyg. Mera katederundervisning. Karriärlärare. Fler

mattelektioner. Ett tionde år för att eleverna ska hinna ikapp. Hår-

dare skolkkontroll. Bättre disciplin och hårdare straff. Ingen av

●

dessa åtgärder leder till att eleverna lär sig bättre. Tvärtom. De gör

att de skolsvaga eleverna både lär sig sämre och mår sämre.

De flesta beslutsfattare nöjer sig med ett utifrånperspektiv på

skolan och är oförmögna att tränga in i elevernas och lärarnas tan-

kar, känslor och behov. Detta leder till att de fattar många dåliga

beslut. Ett exempel är den godtyckliga uppdelningen av lärarkåren

i ett A-lag med »skickliga« lärare som får löneförmåner. Och ett

betydligt större B-lag med lärare som får nöja sig med lägre löner.

Lärare som därför känner sig orättvist behandlade och som tappar

i självkänsla och arbetslust. Detta lär gå ut över eleverna och deras

lärande. Och detta borde ha kunna förutses.

Ett annat dåligt beslut var att hindra de elever som har fått låga

grundskolebetyg att gå ett gymnasieprogram. Det leder till att

tusentals elever varje år hamnar i ett utanförskap utan skola, utan

jobb, utan pengar och utan självförtroende. För att »hjälpa« dessa

elever föreslår man nu att de ska få gå ytterligare något år i skolan

för att kunna bättra på sina betyg. Det gäller här elever som har

misslyckats och vantrivts i nio år i skolan. De lär inte vara särskilt

lockade av att tillbringa ytterligare tid på skolbänken.

Det är obegripligt att beslutsfattarna inte har insett hur feltänkt det

är att ge eleverna mer skoltid först när de har misslyckats och van-

trivts i skolan i nio år. Detta i stället för att ge dem extra tid redan i

förskolan. Då hade de kunnat få kompensation för de brister de

hade i språk och i andra förutsättningar. Då hade de fått en chans

att lyckas i stället för att misslyckas i skolan. Då hade de kunnat få

behålla självförtroende och framtidstro. Då hade de sluppit att

hamna i det riskabla utanförskapet.

Hur minska mäns våld mot

kvinnor? Publicerad här den 8 mars 2017

om hur män gör sig skyldiga till fysiskt

våld mot kvinnor. I debatten läggs vanligen allt ansvar för detta på

männen. Såväl på de män som utövar våldet som på dem som inte

gör det. Männen ska lära sina söner att inte uppföra sig så. Kvin-

norna ska inte behöva ändra på sitt sätt att vara eller på sitt sätt att

klä sig. Om man verkligen vill minska mäns våld mot kvinnor, är

detta ett kontraproduktivt ställningstagande.

Det fysiska våldet är synligt. Det psykiska våld som kan leda till det

fysiska syns inte. Tjejer retas, killar slåss heter det redan i skolål-

dern. Tjejerna förblir som vuxna verbalt överlägsna killarna. När

mannens argument tryter i en dispyt finns risken att knytnävarna

kommer fram. Trots allt han kan ha lärt sig av sin pappa en gång.

Många mobboffer har sagt att det inte är smärtan av slagen som är

det värsta. Den går över. Värre är det med orden som biter sig fast.

Kvinnorna skulle kunna medverka till att minska risken för deras

döttrar att utsättas för våld om de sade till dem att vara varsamma

med orden och försöka att undvika gräl om pengar och sex.

Naturen har med få undantag utrustat allt mankön med en drift att

närma sig det motsatta könet. För vissa är driften starkare än för

andra. De kan komma att närma sig tjejer, tafsa på dem och i

värsta fall våldföra sig på dem. Risken för att de ska triggas att göra

detta lär vara större om tjejerna är lättklädda, urringade och med

kortkorta kjolar. Kvinnorna skulle kunna medverka till att minska

risken för deras döttrar att utsätts för sådant våld om de sade till

dem att undvika utmanande klädsel, särskilt om de ska trängas

med andra människor i en folksamling.

Men detta kan många aktiva feminister inte tänka sig att göra. För

dem är det självklart att allt ansvar ska vila på männen och att

tjejerna inte ska behöva ändra på sitt sätt att vara eller klä sig. Med

den inställningen bidrar de inte till att mäns våld mot kvinnor blir

mindre. Tvärtom.

Jag är medveten om att jag genom detta kan komma att stämplas

som manschauvinist. Men det bär jag med jämnmod i vetskapen

om att jag förra året firade diamantbröllop (60 år) med min livs-

kamrat, som är en lika aktiv feminist som min dotter.

Hur jämställd är egentligen

tidningen ETC? Publicerad här den 8 mars 2017

sig på ledarsidan i ETC av att vara en rik-

tigt jämställd tidning. Det var minst lika många kvinnor som kom

till tals i tidningens spalter som män. Frågan är dock om det är vad

skribenterna har mellan benen som är avgörande för hur jämställd

tidningen är. Eller om det är innehållet i spalterna.

I varje nummer av tidningen finner jag åtskilliga inslag som hand-

lar om det våld, de orättvisor, de hälsoproblem och de andra svå-

righeter som drabbar kvinnor. Men några inslag som handlar om

problem som drabbar män finner jag sällan eller aldrig.

Det saknas inte stoff för sådana inslag. Inslag som hade kunnat

handla om män som pressas av försörjningsbörda. Som går miste

om närkontakten med barnen när de är små. Som har problem

med prostatan. Som är verbalt underlägsna sina kvinnor. Som i

större utsträckning misslyckas redan i skolan. Som oftare drabbas

av olyckor i påfrestande jobb, till exempel på vägar och på bygg-

arbetsplatser. Som får kortare liv än kvinnorna etcetera.

För tidningen återstår att redogöra för vad den lägger för innebörd

i den jämställdhet som den berömmer sig av.

Skolans matematik förstör för

eleverna Publicerad här den 8 mars 2017

får alla elever undervisning i matema-

tik under sammanlagt 1 125 lektionstimmar. Det är ett hundratal

timmar mera än vad de får tillsammans i ämnena geografi, histo-

ria, religionskunskap, samhällskunskap och konsumentkunskap.

Vad eleverna lär sig i alla dessa andra ämnen ingår inte i OECD:s

Pisa-undersökningar. Därför tar man inte heller hänsyn till dem i

dagens skoldebatt. Där är det bara matematik och naturvetenskap

som räknas.

Trots alla lektioner i matematik klarade sig de svenska eleverna då-

ligt i ämnet i jämförelse med andra länders elever. Kravet från

moderaterna kom som ett brev på posten: ännu fler matematik-

lektioner i grundskolan! Och därmed ännu färre lektioner i de

andra ämnena.

Det påstås att alla elever måste kunna så mycket mera matematik i

framtiden. Det är en myt. Nästan alla elever klarar sig bra med de

kunskaper i räkning som eleverna fick lära sig i gamla folkskolan:

fyra räknesätt, procenträkning och överslagsberäkning och lite sta-

tistik. Men så här ser ett par av avsnitten i Skolverkets kunskaps-

krav för godkänt betyg i årskurs 9 i dag ut:

Eleven ska kunna välja och använda strategier och metoder

med viss anpassning till problemets karaktär samt bidra till att

formulera enkla matematiska modeller som kan tillämpas i

sammanhanget. Eleven för enkla och till viss del underbyggda

resonemang om val av tillvägagångssätt och om resultatens

rimlighet i förhållande till problemsituationen samt kan bidra

till att ge något förslag på alternativt tillvägagångssätt.

Eleven kan redogöra för och samtala om tillvägagångssätt på

ett i huvudsak fungerande sätt och använder då symboler, al-

gebraiska uttryck, formler, grafer, funktioner och andra mate-

matiska uttrycksformer med viss anpassning till syfte och

sammanhang

I vilka yrken är det som eleverna kommer att behöva göra detta?

Bland de 20 yrken som var vanligast 2014 återfinns på sin höjd ett

par yrken där eleverna kan komma att ha nytta av sådana kun-

skaper. Och det de där kan behöva veta kan de lära sig på den

yrkesutbildning som följer på grundskolan eller genom hjälp från

arbetskamrater.

Matematikens hejdlösa utbredning på de andra ämnenas bekost-

nad för med sig allvarliga konsekvenser för eleverna. De går miste

om mycket av det för dem meningsfulla lärande som de hade

kunnat få i de andra ämnena. Många tusen elever misslyckas dess-

utom att få godkänt betyg i matematik. De har genomlidit ett stort

antal lektioner för att förgäves försöka lära sig sådant som de ändå

inte kommer att få användning för.

Konsekvenserna för många av dessa elever är allvarligare än så.

Genom att de inte får godkänt betyg i matematik får de inte gå på

något gymnasieprogram. De lämnas i ett för dem riskabelt utanför-

skap utan skola, utan jobb och utan pengar. För några av dem kan

det vara deras öden som senare döljer sig under rubrikerna om

ungdomar som mist livet genom gängstrider, genom överdoser

eller genom självmord. Vilket ansvar bär skolans beslutfattare för

denna tragik?

Grundskolans timplan framgår av detta dokument

De 20 vanligaste yrkena för män framgår av detta dokument och

motsvarande för kvinnor av detta dokument

●

När ska samvetet vakna? Publicerad här den 1 februari 2017

har slutat att sjunka. En stor rubrik

på förstasidan i Lärarnas Tidning lyder Efterlängtat trendbrott. I

stycket under rubriken talar man dock om att var femte elev ligger

på oroande låg nivå vad gäller läsförståelse och att likvärdigheten i

den svenska skolan blir allt sämre år efter år. Så varför denna

glädje?

Elevernas resultat på Pisa-proven i matematik och naturvetenskap

hade marginellt förbättrats sedan tidigare mätning. En förbättring

som för övrigt kan ha sin förklaring i att eleverna förmåtts att ta

Pisa-proven mera på allvar trots att de inte påverkar betygen. Att

proven för första gången gjordes digitalt kan möjligen också ha

bidragit. Detta hindrade dock inte jublet över »trendbrottet« att

breda ut sig på dagstidningarnas förstasidor.

Närmare en femtedel av eleverna fick underkänt i Pisa-proven i

läsförståelse. Lika många elever fick inte tillräckliga betyg för att få

börja gymnasiet förra året. Bristerna i läsförståelse hade följt dem

genom hela grundskolan. De hade haft svårt att följa med på lek-

tionerna. De hade tvingats delta i prov som de misslyckades på. De

har fått bannor både i skolan och hemma för att de inte kunnat

»rycka upp« sig. De hade tappat sin lust att lära, sitt självförtro-

ende och sin framtidstro.

På 1970-talet sökte de lokala skolmyndigheterna upp de elever som

inte hade sökt till gymnasiet och erbjöd dem att gå kortare, yrkes-

inriktade kurser. Nu hindrar man i stället de elever som inte får

tillräckligt bra betyg från grundskolan att gå ett gymnasieprogram.

I fjol gällde detta 18 000 elever. De hade varken utbildning eller

jobb att gå till efter grundskolan. Många av dessa elever fick ändå

på något sätt hjälp att komma vidare.

Men ett ovisst antal tusen elever lämnas varje år utanför. Med

skamfilat självförtroende och dålig ekonomi blir många av dessa

elever ett lätt byte för värvare till drogmissbruk, prostitution, spel-

missbruk och kriminella nätverk. De riskerar också att dras in i

religionsstrider.

Dessa elevers hat mot det samhälle som har övergivit dem tar sig

ibland uttryck i skadegörelse och stenkastning mot brandbilar och

polisbilar. Värre än så är dock det som vi dagligen kan läsa om i

tidningarna: Ungdomar som dödas i gängstrider eller genom

●

överdoser. Dessa nyheter har nu blivit så vanliga att många inte

längre reagerar. Man förmår inte ta till sig det lidande som drabbar

dessa ungdomar och deras närstående.

Klyftan mellan de högpresterande och de lågpresterande eleverna

ökade i Pisa. Klyftan mellan fattiga och rika i vårt land har också

stadigt ökat. Det är i skolan som den klyftan tar sin början. De sty-

rande talar om hur viktigt det är att barnen får kompensation i för-

skolan för brister i språkutvecklingen. Men någon nämnvärd kom-

pensation har de inte fått. Det är märkligt.

Att så många ungdomar spårar ur i livet drar med sig oerhört stora

kostnader för samhället. Kostnader på grund av skadegörelse och

kriminell verksamhet. Kostnader för poliser, för sjukvård, för soci-

alhjälp och för fångvård. Och kostnader i form av ökad otrygghet

för oss alla. Men inte ens alla dessa kostnader kan övertyga de poli-

tiker, myndighetspersoner, ledarskribenter och andra som kan på-

verka beslut. De skulle kunna se till att eleverna fick den kompen-

sation i förskolan som de behöver, oavsett hur lång tid det tar och

vad det kostar. Men icke.

Varje ungdom som spårar ur för med sig svårt lidande både för sig

själv och hens närmaste. Men detta lidande är tydligen inte heller

tillräckligt för de styrande att av medlidande besluta om tillräcklig

kompensation för dessa barn. Man kan fråga sig om detta kan

hänga ihop med det faktum att det nästan uteslutande är eleverna

med lågutbildade föräldrar som misslyckas i skolan och i livet. Det

gäller inte de egna barnen utan bara andras ungar.

Dåliga beslut gör att elever

misslyckas Publicerad här den 1 februari 2017

i fjol att få tillräckliga betyg för att

få gå ett gymnasieprogram. Det berodde i de flesta fall inte på att

de var för dumma eller för lata. Det berodde på att det hade fattats

dåliga beslut om skolan.

Ju högre upp i skolhierarkin ett dåligt beslut fattas, desto allvarli-

gare blir följdverkningarna. De beslut som fattas av läraren påver-

kar kunskapstillväxten hos hens elever. Skolledningens beslut på-

verkar kunskapstillväxten hos skolans alla elever. Regeringens be-

slut påverkar kunskapstillväxten hos landets alla elever.

Ett beslut blir inte bättre än vad kompetensen hos beslutsfattaren

tillåter. Ju högre upp i skolhierarkin beslutsfattaren är, desto vikti-

gare är det att hen har gedigna kunskaper i pedagogik och erfaren-

het av att arbeta med elever i skolan. Att hen har förmåga och vilja

att lyssna till vad elever och lärare tänker och känner och behöver.

Att hen kan hålla lobbyister för särintressen borta från beslutsfat-

tandet. Den skolminister som beslutat om en mängd reformer de

senaste åren har brister i alla dessa avseenden.

I partiledardebatten tog Jan Björklund till sig äran av att elevernas

branta nedförsbacke i Pisa-statistiken planat ut lite. Den nedförs-

backe som han själv varit med om att skapa. Det huvudsakliga in-

tryck som jag har fått av Björklund genom de otaliga framträdan-

den han har gjort i massmedierna under åren kan sammanfattas

som följer: okunnig, reaktionär, demagogisk, empatibefriad och

lögnaktig.

Är denna karakteristik orättvis? Döm själv! Jag har utförligt moti-

verat den i min bok Grymskolan. Den kan läsas här på min hem-

sida.

●

Feltänk vid skolbesluten Publicerad här den 1 februari 2017

Göran Greider tog nyligen i

sin ledare i tidningen ETC upp ett av många resultat av feltänk i

skolbesluten. De flesta problem som feltänken leder till hade man

kunnat undvika om man hade tänkt efter litet mer.

För femton år sedan skrev jag i inledningen till en bok:

När nattvandraren letade efter sin tappade dörrnyckel, så letade

han i gatlyktans sken. Det var lättare att leta där. Men nyckeln

fann han inte. När de ansvariga ska finna på botemedel mot

bristerna i skolan händer det att de också bara ser till det som

syns, det yttre, det organisatoriska. Men för att finna nyckeln till

en bättre skola, måste de se djupare. Deras åtgärder måste utgå

från det som sker i elevernas och lärarnas tankar och känslor.

Annars blir det lätt fel. Men alla skolledare, skolpolitiker och

skoltjänstemän vill inte, vågar inte eller orkar inte med att

tränga in där. I stället så rycker man lite i de spakar som man

ser. Vanligen leder det till någon sorts omorganisation.

Vad denna omorganisation får för konsekvenser för det inre ar-

betet i skolan och för de människor, som arbetar där, kan man

inte alltid överblicka. Om det visar sig att det inte fungerar,

rycker man i någon annan spak. Hur mycket skada man under

vägen tillfogar eleverna och deras kunskapstillväxt ser man inte.

Några exempel:

Individuella löner. Efter mönster från näringslivet har sko-

lans arbetsgivare med stöd från fackliga organisationer bestämt

att det ska ges individuella löner efter prestation åt lärarna.

Detta för att sporra dem till ytterligare ansträngningar. Att

några lärare får särskilda arvoden för extra insatser har alltid

förekommit och accepterats av alla. Men den differentierade lö-

nen innebär något annat. Den uppfattas av många lärare som en

kvalitetsstämpel. Det som händer inuti en lärare som genom lö-

nesättningen stämplats som sekunda lär i de flesta fall vara att

hen förlorar i arbetsglädje. Och därmed också i förmåga att

lyckas i arbetet med eleverna.

Om man hade sett vad som sker i lärarens tankar och känslor,

skulle man aldrig ha infört differentierade löner. Då hade man

funnit andra sätt att uppmuntra och motivera, sätt som kom

alla lärare till del. Då skulle många lärare fått behålla sitt själv-

●

förtroende och sin lust för jobbet. Och då skulle ingen lärare be-

höva hålla inne med kritiska synpunkter och idéer om föränd-

ringar på arbetsplatsen av rädsla för att dessa skulle kunna sätta

spår i lönen.

Sedan detta skrevs har det införts karriärtjänster, förstelärartjäns-

ter och ett lärarlönelyft. Det är förändringar som allahar bidragit

till att förstärka uppdelningen av lärarkåren i både A-lag, B-lag och

C-lag. Alltfler lärare har uppfattat lönesättningen som orättvis.

Skadorna på samarbetsklimatet och på många lärares självförtro-

ende och arbetslust har blivit ännu större.

Boken som jag citerade ur heter Det fattas beslut om skolan, och

den finns att läsa här på min hemsida. Här finns också många ar-

tiklar med exempel på andra feltänkta beslut som har kommit att

skada elevernas lärande. Sådant som har att göra med kunskaps-

kraven i matematik. Eller betygen och betygsspärren till gymnasiet.

Eller den rekommenderade katederundervisningen etcetera.

Fler förskollärare är bättre än

fler poliser Publicerad här den 1 februari 2017

, ambulanser och brandbilar.

Politikerna är eniga. Detta är oacceptabelt. Vi måste ha fler poliser.

Förövarna måste straffas. Få tänker efter vilka ungdomar det är

som gör detta och varför de gör det.

Det är knappast framgångsrika elever i välbeställda bostadsområ-

den som gör detta. Troligare är att det är elever som samhället har

lämnat i ett utanförskap. 18 000 elever fick i fjol underkänt i läsför-

ståelse i Pisa-proven. Lika många hindrades att komma in på något

gymnasieprogram för att de hade för låga betyg. Bristerna i läsför-

ståelse hade följt med dem under hela grundskoletiden. Den hade

gjort att de inte kunnat följa med på lektionerna. Att de hade miss-

lyckats på betygsproven.

Många av dessa elever lämnades efter grundskolan i ett utanför-

skap skola, utan jobb och med ont om pengar. Man kan förstå om

de känner sig hatiska mot det samhälle som har övergivit dem.

Stenkastningen kan vara en följd av detta hat. Den är allvarlig för

dem som drabbas av den. Men det som har drabbat många av

dessa ungdomar är långt allvarligare. De kan ha fått sina liv för-

störda. De kan ha lockats in i kriminalitet, drogberoende, spelbero-

ende eller

religiös extremism. Ungefär var tredje dag dödas en ung människa

enligt Brottsförebyggande rådet. Lika många dör av överdoser.

Samhället har ett ansvar för detta. Man hade kunnat se till att

dessa elever redan i förskolan hade fått kompensation för bristerna

i språket. Att man testat alla barns språkutveckling. Att man gett

elever hjälp till ett språk som hade gjort att de hade haft en chans

att lyckas i skolan. Detta oavsett hur lång tid det tog och vad det

kostade. Alternativet till detta är att man låter många elever spåra

ur i livet. Detta medför avsevärt större kostnader för samhället.

Och omätligt lidande för ungdomarna och deras anhöriga.

Varför har då eleverna inte fått den tidiga kompensation som de

hade behövt? Varför har man inte anställt de förskollärare och de

specialpedagoger som hade krävts? Politikerna har låtit snålheten

bedra visheten. Att det här nästan uteslutande rör sig om elever

med lågutbildade föräldrar lär vara en förklaring. Problemet har

inte rört de beslutandes egna barn, bara andras ungar.

●

Vi lever i paddans tidsålder Publicerad här den 1 februari 2017

Det ska vara mera kateder-

undervisning. Senast i partiledardebatten återkom Björklund till

detta. Instämmande röster hörs från ämbetsmän och politiker, som

liksom Björklund tillbringat sina yrkesliv på behörigt avstånd från

eleverna och klassrummen. Det är den gode undervisaren som ska

rädda en skola i förfall, säger man. Det lär hen inte lyckas med.

Problemet är att en lärare inte kan förmedla några kunskaper.

Kunskap växer inom eleverna när de tar till sig och bearbetar den

information som de får. Om en elev inte lyssnar på läraren sker

ingen kunskapstillväxt.

Katederundervisningen har inbyggda problem. Eleverna har olika

förutsättningar att kunna ta till sig det läraren säger. Läraren talar

i ett och samma tempo och med en och samma svårighetsgrad

språkligt sett. Det går för sakta och är för lätt för en del elever. Det

går för fort och är för svårt för en annan del. Eleverna i båda dessa

grupper slutar snart att lyssna och de lär sig då heller inte något av

vad läraren undervisar om. För eleverna är det ett hinder att de

inte kan gå tillbaka och repetera om det är något som läraren sagt

som de missat. Så som de kan göra vid den information de får i

böcker eller på nätet.

Det som föresvävar dem som rekommenderar mera av katederun-

dervisning är bilden av en entusiastisk, medryckande lärare som

får alla elever att lyssna. Men sådana lärare är det ont om. Och de

som finns orkar inte vara lika entusiastiska timme efter timme, dag

efter dag. Under de flesta av de tusentals lektioner, där jag som

metodiklektor suttit med i klassrum, har jag sett hur delar av klas-

sen ganska snart har slutat att lyssna till lärarens undervisning.

Det är inte rimligt att i den tid som vi nu lever i tvinga eleverna att

lära sig huvudsakligen genom att lyssna till en lärare. En lärare

som undervisar om ett innehåll som hen en gång har lärt sig och

som styrs av en gång fastställda, detaljerade kursplaner och nation-

ella prov. Världen förändras. Det tillkommer ny kunskap i snabb

takt. Det eleverna behöver lära sig för sina framtida liv förändras

också. Därför krävs att innehållet i skolämnena – språken möjligen

undantagna – kan följa med i dessa förändringar.

●

Det är inte bara elevernas behov av kunskap som förändras. Det

gäller också deras möjligheter att ta till sig ny kunskap. Genom den

snabba utvecklingen på informationsteknikens område kan

eleverna själva söka och finna det mesta av den information de

behöver på nätet. Nästan alla elever har nu en egen padda och en

smartphone.

Vad skolan framför allt kan ge eleverna är redskap som hjälper

dem att söka, sovra, kritiskt granska och ta till sig sådan informa-

tion som de behöver. Redskap som de sedan kan ta med sig ut i

livet. Det är en viktig uppgift för lärarna att hjälpa eleverna till

sådana redskap. Detta vid sidan om att sätta mål för dem, motivera

dem, förklara för dem och utvärdera deras kunnande etcetera.

Dessvärre kan många lärare vara ovilliga att ändra på den tradit-

ionella lärarrollen. Många kan också sakna tillräcklig kunskap om

den moderna informationstekniken.

Ju förr vi inser att läroverkets pedagogik – med katederundervis-

ning, detaljerade kursplaner och hårda betygskrav – är förlegad,

desto bättre. Den måste ersättas med en pedagogik som bygger på

elevernas framtida behov av kunnande och på den nya informa-

tionsteknik som har vuxit fram.

●

Det kan visst vara för sent Publicerad här den 29 november 2016

ungdomar att bryta utanförskapet.

Hon är regeringens samordnare för unga som varken arbetar eller

studerar. I en intervju i ETC säger hon att man måste fokusera på

problemen med avhoppen från gymnasiet. Eleverna som hoppar av

anser att de inte har fått det stöd som de behöver. Detta ska åtgär-

das. Hon tillägger att det aldrig är för sent. Men det är det.

Beslutsfattarna i skolan verkar ofta vara tondöva för hur åtgärder

påverkar elevernas och lärarnas tankar, känslor och motivation.

Först nu inser man till exempel hur förödande uppsplittringen av

lärarkåren i skickliga/mindre skickliga lärare är för självförtroen-

det och viljan att anstränga sig för flertalet lärare. Denna okänslig-

het drabbar också de elever som inte har fått förutsättningar att

lyckas i skolan. Att man inte inser hur tidiga graderade betyg på-

verkar självförtroendet och viljan att anstränga sig för de elever

som alltid får de lägsta betygen.

Bokstavsbarn och invandrarbarn får numera ett särskilt stöd i

många skolor. Det är bra. Men elever som av andra skäl inte fått

förutsättningar att klara skolan glöms lätt bort. På 1970-talet blev

jag klassföreståndare i en klass på den tvååriga distributions- och

kontor (DK). Där samlades främst elever med de lägsta betygen

från grundskolan. Då fanns inte den betygsspärr till gymnasiet som

i år hindrar 18 000 elever att ens påbörja studier i gymnasiet.

Tvärtom sökte man i Göteborg upp elever som inte hade sökt till

gymnasiet och övertalade dem att börja på någon kortare yrkesin-

riktad linje. De flesta hamnade då på DK eller på den tvååriga

sociala linjen.

Vid terminsstarten testades elevernas språkförståelse på min skola.

Av maximala 70 poäng fick musikklassens elever 65 poäng i

genomsnitt, medan eleverna i min DK-klass fick 30 poäng. I min

klass fanns inga invandrade eller psykiskt handikappade barn.

Vad Ashing inte nämner i intervjun är att så många elever genom

betygsspärren inte ens får chansen att komma in på något nation-

ellt gymnasieprogram. Eller att detta gäller hela 42 procent av de

barn som har lågutbildade föräldrar, det vill säga elever som inte

från hemmet har fått med sig det språk och det stöd som de behövt

för att lyckas i skolan. Det är elever som har svårt att följa med i

undervisningen. Som i nio år långleds under lektioner som de inte

●

kan följa med i. Som misslyckas på proven. Som klandras av både

lärare och föräldrar för att de inte kan »rycka upp sig«.

Dessa elever har förlorat både självförtroende och framtidstro när

de lämnar skolan och hamnar i utanförskap. Där kan de lätt hamna

i drogberoende, kriminalitet, prostitution, spelberoende eller reli-

giös fanatism. Att de blir hatiska mot det samhälle som inte har

gett dem någon chans är inte att förvåna sig över. Inte heller att en

del av dem i protest bränner bilar och kastar stenar mot ambulan-

ser.

Det borde vara en självklarhet att man inte ska ge eleverna grade-

rade betyg. Betyg som leder till att de mår sämre, lär sig sämre och

att många av dem förlorar självförtroendet, lusten att lära sig och

framtidstron. Lika självklart är att man måste ta bort den betygs-

spärr som hindrar elever från att gå i gymnasiet.

Det borde också vara en självklarhet att man liksom tidigare låter

alla mindre studiemotiverade elever välja en kortare yrkesutbild-

ning. Att de där slipper läsa ämnen som de har misslyckats i eller

tröttnat på redan i grundskolan såsom matematik och historia. Det

är en myt att alla elever behöver kunna så mycket mera matematik

i framtiden. Eller att alla elever behöver förberedas för högsko-

lestudier. Det räcker att googla på SCB:s yrkesregister över de 30

största yrkena 2014 för att inse att det är mycket få elever som be-

höver kunna någon avancerad matematik eller ha någon högskole-

utbildning för att klara sina jobb i framtiden.

Det allra mest självklara borde vara att redan i förskolan sätta in de

åtgärder som behövs för att alla elever ska få de förutsättningar

som de behöver för att lyckas i skolan. När de väl har misslyckats

under nio långa år i grundskolan är det för sent. Då har deras själv-

förtroende knäckts och deras lust att lära sig vidare försvunnit.

Det som nu krävs är tester för att tidigt upptäcka de elever som be-

höver kompensation. Att dessa redan i förskolan får den hjälp av

speciallärare och förskollärare som de behöver. Att de får gå i små

barngrupper. Men detta kräver resurser. Resurser som politikerna

inte vill ge. Man låter snålheten bedra visheten. De som får betala

för detta är inte bara de elever som råkar illa ut i livet. Det är också

den allmänhet som drabbas av större otrygghet. Och inte minst det

samhälle som drabbas av betydande kostnader för rättsapparaten,

för sjukvården och för skadegörelse.

Nationalegoismen värre än

nationalsocialismen Publicerad här den 29 november 2016

lidande och död för miljontals

människor. Nationalegoismen kan leda till lidande och död för hela

mänskligheten. Inga jämförelser i övrigt.

Vi har kommit nära den tidpunkt då det är för sent att rädda ett

fortsatt liv på vår planet. Alla måste nu bidra till att hejda växthus-

effekten. Det gäller såväl individer som kommuner och nationer.

Även om detta på kort sikt kommer att förorsaka inskränkningar i

både ekonomi och bekvämlighet.

Ansvaret vilar särskilt tungt på de välfärdsnationer som har bidra-

git mest till miljöförstöringen. De måste inte bara minska sina egna

utsläpp av växthusgaser utan också ge ekonomiskt stöd till de fatti-

gare nationer som drabbas hårdast av nedskärningarna och klimat-

förändringarna.

Länderna har lovat att gemensamt ta på sig dessa bördor. Om USA

av egoistiska skäl frångår sina löften lär fler nationer följa efter. Då

är världen räddningslöst förlorad.

Andra världskriget gav nationalsocialismen ett ansikte och ett

namn. Adolf Hitler. Det amerikanska presidentvalet gav national-

egoismen ett ansikte och ett namn. Donald Trump.

Det gäller att såga på rätt grenar Publicerad här den 29 november 2016

de små och svaga får snart veta att hen sågar

på »fel« grenar. Det gäller inte minst i skolpolitiken. Den som står

upp för Barnkonventionens krav att alla beslut ska fattas till barnens

bästa inser snart att hen trampar andra på tårna. Några exempel:

Om du ifrågasätter myterna att alla behöver kunna så mycket mer ma-

tematik i framtiden eller att studierna i matematik skärper intellektet,

sågar du på den gren där mattelärarna sitter. Och de hörs. Att alla

elever måste brottas med en mumbo-jumbo-matte som flertalet av

dem aldrig kommer att ha användning för må icke ifrågasättas.

Om du ifrågasätter att forskarna förvandlat stora delar av lärarutbild-

ningen till en utbildning av forskare, sågar du på den gren där fors-

karna sitter. De slutar då att lyssna till dig. Det gäller också om du

ifrågasätter att en så försvinnande liten del av pedagogikforskarnas

tusentals avhandlingar handlar om hur man kan förbättra arbetet i

skolan så att eleverna lär sig bättre.

Om du anser att man i en tid med IS-rekrytering och religionsstrider

bör lära eleverna att ifrågasätta kyrkornas påståenden om en allsmäk-

tig Gud och ett liv efter detta, sågar du på den gren som inte bara kyr-

kans befattningshavare utan också de mer eller mindre troende sitter

på. Och de är många.

Om du ifrågasätter det rättfärdiga i liberalernas 80/20-politik som

ledde till jobbskatteavdrag för flertalet och bidragsförsämringar för

arbetslösa och sjuka, sågar du på en gren där det sitter många borger-

liga politiker, tidningsredaktörer och vanliga väljare. Samma gäller

om du hävdar att de lågutbildades barn redan i förskolan ska ges det

språk och de övriga förutsättningar som de behöver för att lyckas i

skolan. Även om det skulle leda till något högre kommunalskatt.

Om du vill bli lyssnad till och uppskattad, ska du hellre såga på den

gren där de fattiga och de skolsvaga sitter. Ingen högröstad skara

kommer då att kritisera dig för dina åsikter.

Vilket ansvar vilar på skolan? Publicerad här den 29 november 2016

i Göteborgs förorter säger sig sympatisera med IS.

IS-krigare från Sverige har i intervjuer sagt sig vilja dö som martyrer

för att få komma till paradiset. Planer på attentat mot folksamlingar i

Sverige har avslöjats.

Kyrkor, tidningskrönikor och program i radio och TV fylls av mumbo-

jumbo om en god och allsmäktig Gud som ställer allt till det bästa och

som ger oss ett evigt liv om vi följer hans bud. IS -krigarna tror att de

ska få ett evigt liv om de begår självmordsattentat mot dem som tror

på kristendomens Gud i stället för på deras Allah.

Varför skulle man inte i en skola som ska grunda sig på vetenskap och

sanning kunna lära eleverna att ställa kritiska frågor om detta? Frågor

som om det kan finnas en god och allsmäktig Gud som vakar över

människorna när det råder ett namnlöst lidande i världen, inte bara i

Aleppo, i Mosul och i de överfulla flyktinglägren. Eller frågan om var

det eviga livet kommer att levas. Eller om vad av oss som kommer att

leva i detta liv när det bara finns kvar en liten hög med aska av oss när

vi är döda.

Allt fler ungdomar hamnar i ett utanförskap när de inte klarar betygs-

spärren till gymnasiet. Många blir lätta byten för värvare till gäng som

sysslar med droghandel, prostitution och annan brottslighet. Andra

värvas till våldsbenägna religiösa sekter eller lockas av reklamen att

bli spelberoende. Vad kan skolan göra för att ungdomarna inte ska

råka så illa ut?

Det som ligger närmast till hands är att se till att alla elever i förskole-

åldern ges de förutsättningar som de behöver för att lyckas i skolan.

Att ta bort betygsspärren till gymnasiet och låta de skolsvaga eleverna

få välja korta, yrkesinriktade gymnasiekurser utan »onödiga« kärn-

ämnen. Skolan skulle också kunna vara bättre på att träna eleverna i

kritiskt tänkande, ett sätt att tänka som vaccinerar dem mot religiös

vidskepelse. Som får dem att inse hur oändligt små chanserna är att i

längden bli rik genom att spela om pengar.

Varför tar skolan inte detta sitt ansvar!

Skolkommissionen kommer inte

att lyckas Publicerad här den 27 oktober 2016

inte nått kunskapsmålen i årskurs nio. De

har inte fått tillräckliga betyg för att få komma in på nationella gym-

nasielinjer. Nu ska en skolkommission försöka komma till rätta med

detta skolans stora misslyckande. Det kommer man inte att lyckas

med av flera skäl.

Ledamöternas bakgrund och skilda intressen. Fem höga befattnings-

havare vid våra universitet, tre fackliga ledare, tre skol-

chefer på olika nivåer, en representant vardera från näringslivet och

elevkåren. Ingen »vanlig« elev och ingen aktiv lärare.

Den tidigare ordföranden Anna Ekström utgick ifrån att man skulle nå

konsensus i kommissionen om de förslag som lades fram. Men leda-

möterna har olika lojaliteter och sinsemellan motsatta intressen i sko-

lan. Därför lär de förslag de kan enas om bli urvattnade och till intet

förpliktigande.

Få eller ingen av ledamöterna lär ha haft någon närmare kontakt med

de skolsvaga elever som det här gäller. De är inte medvetna om förhål-

landena för dessa lever. Se vidare min artikel De tysta, de glädje-

fattiga.

Skolkommissionen kan bara föreslå förändringar i de ramar som för-

svårar lärarnas och elevernas arbete. Om ledamöterna själva hade levt

i skolvardagen skulle de ha lättare att förstå vad som behöver ändras i

dessa ramar. De skulle förstå vilka förutsättningar eleverna, och då

särskilt de skolsvaga eleverna, behöver för att lyckas i skolan. Se vi-

dare min artikel Vad eleverna behöver.

Om kommissionen utgick från vad som vore bra för de skolsvaga ele-

verna skulle den till exempel kunna föreslå förändringar som dessa:

Gör Barnkonventionen till lag. Begränsa det fria skolvalet. Slopa de

graderade betygen. Rekommendera mindre användning av »kun-

skapsförmedling« i helklass. Låt lärare som gör samma jobb få samma

lön. Gör om lärarutbildningen till en egentlig yrkesutbildning. Släpp

fokuseringen på Pisa och de mätbara kunskaperna. Se vidare min

artikel Så skulle skolan kunna förbättras.

Dessvärre lär man inte kunna enas i kommissionen om ett enda av

dessa förslag. Därför kommer den att misslyckas.

Vad eländet beror på Publicerad här den 29 augusti 2016

frågan vem man ska skylla på. Det

här är ett försök att svara på den: När pedagogiken har nått höjder

finns reaktionen där, och knuffar ned den igen. Reaktionen i gestalt

av okunniga amatörer, trångsynta bakåtsträvare och giriga egenin-

tressen.

Commenius på 1600-talet, Rousseau på 1700-talet, Herbart och

Pestalozzi på 1800-talet, Dewey och Freinet på 1900-talet. Alla ut-

gick de från eleverna och deras behov. Alla fick de erfara hur det de

byggt upp revs ned igen.

Detta är också vad som har hänt i vår tid. Den goda skola för alla

som var på väg i vårt land med läroplanen för grundskolan 1980

kom att motarbetas. Ängsliga och reaktionära krafter i Kunskapsrö-

relsen ville inte veta av en skola med eleven i centrum. Näringslivet

med OECD i spetsen och den politiska högern drev igenom en mål-

och resultatinriktning av skolan och en valfrihetsskola där privata

intressen kunde berika sig på det allmännas bekostnad.

Den skolminister som tillsattes saknade erfarenhet av och grundläg-

gande kunskaper om skolarbetet. Han blev ett lätt byte för lobbyis-

terna för olika egenintressen i skolan. Det var deras intressen som

styrde de beslut om skolan som han i rask takt fattade. Eleverna

hade inga lobbyister som talade för dem. Till dem lyssnade han inte.

Detta trots att man enligt Barnkonventionen har skyldighet att låta

elevernas tankar, känslor och behov styra besluten om skolan. Det

fattades därför många dåliga beslut om skolan.

Dessa beslut har bidragit till att många elever nu varken lär sig bra

eller mår bra i skolan. De har inte fått de förutsättningar de behöver.

●

Skolan måste sluta knäcka

svaga elever Publicerad här den 11 augusti 2016

krävde politikerna i Almedalen hår-

dare straff för de ungdomar som i sitt hat mot samhället kastar sten

mot polisbilar, brandbilar och ambulanser. Ingen krävde dock några

straff för dem som har grundlagt detta hat.

Omkring 15 000 elever i landet misslyckas varje år med att klara be-

tygsspärren till gymnasiet. Vad händer med dessa elever? De har

ingen skola att gå till. Inget jobb. Ont om pengar. De flesta av dem

får ordning på sina liv så småningom, men det gäller inte alla.

Många elever, ovisst hur många, blir offer för värvare till kriminella

ligor där de kan få uppskattning och tjäna pengar.

Det utanförskap som de har förvisats till leder inte bara till stenkast-

ning mot utryckningsfordon. Än värre är det våld som dagligen skör-

dar unga människors liv. Och det drogberoende och det spelbero-

ende som fördärvar mångas liv. Och den ökning av självskadebete-

ende och självmord bland ungdomar som har konstaterats.

De som drabbas av betygsspärren till gymnasiet är nästan uteslu-

tande elever med lågutbildade föräldrar eller invandrarbarn. De

flesta av dem bor i utsatta områden. Det är elever som inte får någon

läxhjälp eller annat stöd i skolarbetet från hemmen. Elever som har

ett språk som fungerar bra för dem i hemmet och bland kamraterna,

men som inte fungerar i skolan. Som därför får svårt att hänga med i

undervisningen. Men som ändå tvingas delta i betygsprov som de

inte har någon möjlighet att klara. Upprepade misslyckanden tär på

deras självförtroende och deras framtidstro.

Många av de reformer som infördes av alliansregeringen gjorde det

ännu svårare att lyckas för dessa elever. Dit hör främst det fria skol-

valet, de graderade betygen och gymnasiespärren. Andra åtgärder

som direkt eller indirekt gör det svårare för dem är mål- och resul-

tatinriktningen av skolan, de orimligt omfattande kunskapskraven i

matematik för alla, de differentierade lärarlönerna och lärarlegiti-

mationerna. Hur dessa inslag försvårar för de skolsvaga eleverna

framgår av andra artiklar på min hemsida.

Enligt Barnkonventionen ska alla beslut fattas till elevernas bästa. Så

har uppenbarligen inte skett här. Frågan är varför? Det är bara 5 av

349 riksdagsledamöter som bor i ett utsatt bostadsområde. Något

●

liknande lär gälla skolledare, skolforskare, tidningsredaktörer, jour-

nalister och andra som påverkar skolbesluten. Man känner ingen

tillhörighet med de skolsvaga eleverna och deras föräldrar. Dessa

kan inte själva göra sina röster hörda. De utgör också en förhållan-

devis liten väljargrupp.

Beslutsfattarna känner desto större tillhörighet med grupper som

har egenintressen att bevaka i skolan. Ägare till privatskolor som vill

tjäna pengar. Skattebetalare och kommunpolitiker som inte anser

sig ha råd att ge de skolsvaga eleverna den kompensation de behöver

för att lyckas i skolan. Föräldrar som slår vakt om de graderade

betyg som garanterar att deras barn får en plats främst i kön till

eftertraktade utbildningar. Lärargrupper som kräver större utrymme

för sina ämnen.

Skolans beslutsfattare har bäddat för är ett samhälle med ett stän-

digt ökat antal bilbränder, stölder och rån. Med allt mer av missbruk

och dödligt våld bland ungdomar. Ett samhälle där ingen längre kan

känna sig trygg.

Skolan måste sluta att psykiskt knäcka och sortera ut elever som har

svårt att göra sig gällande i skolan. Genom språkförståelsetest och

komplettering av förkunskaper ska barn redan före skolstarten få

förutsättningarna som de behöver för att lyckas i skolan. De grade-

rade betygen, vars funktion bara är att sortera eleverna, måste tas

bort, och detsamma gäller den onödiga betygsspärren till gymnasiet.

Det kommer inte att bli lätt att än en gång byta kurs i skolan. Egen-

intressena kommer att lägga hinder i vägen. Det kommer att krävas

många visselblåsare som sprider kunskap om vart skolan och sam-

hället är på väg. Som kräver förändringar. Och som trycker på för att

Barnkonventionen ska bli lag.

●

Några dåliga skolbeslut Publicerad här den 11 augusti 2016

som bestämmer att så många elever ska

misslyckas i skolan. Det beror på att det har fattats en rad dåliga

beslut. Beslut som försvårar arbetet för lärare och elever. Som bidrar

till att klyftan i samhället vidgas.

Det fria skolvalet Den svenska skolan ansågs vara bland de bästa

i världen in på 1980-talet. Med Jan Björklund och Hans Bergström i

täten startades då en märklig svartmålning av denna skola. Den

påstods vara flummig och kravlös. Politiker fattade då beslut om att

man skulle tillåta privata skolor och att föräldrarna fritt skulle få

välja vilken skola deras barn skulle gå i. Resultatet blev att skolor i

utsatta områden dränerades på pengar. Kvar i dessa skolor blev

elever som också förlorade den draghjälp som de hade fått av mera

framgångsrika kamrater som lämnat skolan. Den dröm som hade

funnits om en jämlik skola gick upp i rök. Men Björklund blev

skolminister på kuppen och Hans Bergström kunde så småningom

flytta till Florida med 600 miljoner kronor i vinst från försäljningen

av familjens privatägda skola.

Bättre vore om närhetsprincipen hade fortsatt att gälla. Och om blott

elever med särskilda skäl fick byta skola. Om allt vinstuttag från

skolor förbjöds. Och om alla skolor åter ägdes av samhället eller av

ideella organisationer med en särskilt utvecklad pedagogik.

Urvalet till högre utbildning Man har beslutat att betygen från

gymnasiet ska ligga till grund för urvalet till högre utbildningar.

Resultatet har blivit att orättvisor har satts i system. Det är den elev

som får stöd av välutbildade föräldrar som har bäst chans att få till-

räckligt höga betyg. Betygen kan inte göras rättvisa, eftersom lärare

är olika benägna att sätta glädjebetyg och olika duktiga på att tolka

betygskriterier. Vissa skolor sätter också i system att ge eleverna för

höga betyg för att skolan ska kunna hävda sig i konkurrensen om

elevpengarna.

Betygen tar oerhört mycket av lärarnas och elevernas tid. De för med

sig att många elever känner stress och mår dåligt. De säger heller

ingenting om i vad mån ungdomarna har de kunskaper, erfarenheter

och egenskaper som krävs för att för att först plugga och sedan utöva

vitt skilda yrken som till exempel präst eller veterinär.

Bättre vore att låta de mottagande utbildningarna utforma sina egna

antagningsrutiner. Det är där man vet vad som krävs för att klara av

studier och yrkesutövning. Särskilt anpassade högskoleprov och

●

lämplighetstester i stil med utbildningen till brandmän och skåde-

spelare vore bättre.

Betygsspärren Man fann att en del elever hade för dåliga kun-

skaper för att klara studierna i gymnasiet. Många elever hoppar av.

Därför beslöt man att hindra de elever som hade låga betyg i nian att

ens börja på gymnasiet. Detta gäller omkring var sjunde elev i varje

årskull, cirka 15 000 elever. Resultatet blev att många av dessa ele-

ver hamnar i ett utanförskap. De har varken skola eller jobb att gå

till, ont om pengar och ett dåligt självförtroende. De blir ett lätt

byte för värvare till kriminalitet, drogmissbruk, prostitution och

religionskrig.

Bättre vore att fånga in dessa ungdomar som man gjorde på 1970-

talet. Låta dem gå kortare yrkesinriktade gymnasiekurser där man

hade gallrat bort många av de ämnen som eleverna hade tröttnat på

under nio år i grundskolan. Kurser med en koncentration på yrkes-

ämnen eller estetiska ämnen.

Den tioåriga grundskolan För att råda bot på detta utanförskap

har nu politiker föreslagit att man ska besluta om att göra grundsko-

lan tio-årig för dessa elever. Att de ska tvingas läsa samma ämnes-

kurser ett år till för att få godkända betyg. Resultatet skulle bli ett

utdraget lidande för dessa elever och deras lärare, ett djupare hat

mot skolan och utbrett skolk.

Bättre vore att lägga den utökade undervisningstiden före i stället för

efter grundskolan. Då kan eleverna få kompensation för de brister i

språkförståelse och stöd från hemmen som bidrar till att de miss-

lyckas i skolan. Då kan eleverna få behålla självförtroende och fram-

tidstro och slippa att hamna i ett riskfyllt utanförskap.

Lärarlönerna Det råder lärarbrist. Alltför få ungdomar väljer

lärarbanan. En förklaring kan vara lärarnas missnöje med att deras

löner har släpat efter. Efter mönster från näringslivet har man beslu-

tat att införa differentierade löner. De skulle sporra lärarna att pre-

stera mera. Dessutom har man infört förstelärartjänster för ett

mindre antal lärare som får 5 000 kronor mer i månaden. Rutinerna

och kriterierna för lönesättningen och urvalet av förstelärare är inte

glasklara. Resultatet har motverkat sitt syfte. Många lärare känner

sig bittra och orättvist behandlade när de finner att arbetsgivarna

anser att de är mindre värda. De mister självförtroende och arbets-

lust. Detta går i många fall ut över deras elever.

Bättre vore att ge alla i samma lärarkategori lika mycket i lön. Att

bara ge den lärare mera i lön som åtar sig extra arbetsuppgifter.

●

Lärarlegitimationerna Läraryrkets status har sjunkit. Därför

beslöt man att lärarna skulle få legitimation i likhet med läkarna och

andra anställda i högstatusyrken. Resultatet blev att lärarbristen för-

värrades. Elever blev av med duktiga och omtyckta lärare som tving-

ades att återgå till högskolestudierna för att komplettera sina meri-

ter eller som bytte till ett annat yrke. Elever kan också få finna sig i

att deras betyg sätts av någon annan lärare än den som har lärt

känna dem.

Bättre vore att ge lärarna tillbaka mer av trivsel i arbetet. Att låta

dem slippa att styras av detaljerade kursplaner, betygskriterier, Pisa-

prov och nationella prov. Att lätta på deras arbetsbörda med betygs-

sättning och rapportering till hemmen med mera. Och framför allt

att ge dem högre löner.

Matematiken Svenska elever presterar dåligt i Pisa-proven i ma-

tematik. Politiker hittar lösningen. Man ska besluta om ännu fler

lektioner i ämnet. Men det får redan 1 125 lektionstimmar i grund-

skolan. Det är lika mycket som historia, geografi, samhällskunskap,

religionskunskap och hemkunskap tillsammans. Ändå finns det nu

elever som lämnar grundskolan utan att kunna den mest elementära

matematiken. Det är en myt att alla elever behöver kunna så mycket

mera matematik i framtiden. Det är bara en bråkdel av eleverna som

kommer att behöva kunna någon avancerad matematik. Resultatet

av en utökning av antalet lektioner blir att övriga ämnen får ännu

mindre utrymme på schemat. Att flertalet elever måste använda

ännu mera tid åt att försöka lära sig en matematik som de ändå

aldrig kommer att behöva kunna.

Bättre vore att låta de elever som är duktiga i matematik få läsa en

mer avancerad kurs. Det stora flertalet elever klarar sig bra i framti-

den med den vardagsräkning som eleverna fick lära sig redan i den

gamla folkskolan. Med en förbättrad metodik – med modern in-

formationsteknik och digitala hjälpmedel – skulle dessa elever inte

behöva ens hälften av det antal matematiktimmar som de nu har.

Den tid som blev över kunde de då ägna åt något som är mera me-

ningsfullt.

●

Sagan om en folkfiende Publicerad här den 4 juni 2016

fått makt att bestämma i vårt land. Hans mål är att

göra livet till ett helvete för oss. Hur ska han gå till väga? Han får rådet av

Lucifer att starta med att klyva landet i två delar: en fattig del och en rik

del. De rika ska han till en början med hålla sig väl med så att de går med

på allt han gör, och att de talar väl om detta i alla tv-kanaler och

tidningar och som de äger. De fattiga ska han inte bry sig om.

De rika ska få bli ännu rikare. De ska få lägre skatt på sina inkomster. De

ska slippa fastighetsskatt och förmögenhetsskatt. De ska få skattelättna-

der om de anställer arbetskraft som reparerar deras hus, som städar de-

ras hem eller hjälper deras barn med läxläsningen. De fattiga ska bli

ännu fattigare. De ska få lägre ersättning vid arbetslöshet och sjukdom.

Folkfienden får rådet att inpränta i folk att bidrag och skattehöjningar är

något fult och att begreppen solidaritet och folkhem är något töntigt och

förlegat. Skattesänkningar, vinst och privatisering är däremot något fint.

Han inser att skolan kan vara ett utmärkt redskap för att säkerställa att

klyftan i samhället fortsätter att växa även i framtiden. För att sabotera

verksamheten i skolan ser han till att det saknas lärare i skolan. Genom

att utmåla lärarna som några som bara håller på med flum kan han få

många lärare att tappa lusten för jobbet. Genom att utnämna en liten del

av lärarna till »skickliga lärare«, och ge dem högre löner, kan han få alla

de andra lärarna att känna sig värdelösa och orättvist behandlade. Resul-

tatet blir att många lärare byter yrke och att unga människor inte vill bli

lärare.

Bland det första folkfienden gör är att tillsätta en skolminister som sak-

nar pedagogisk utbildning och erfarenhet av lärarjobbet. En minister

som är lätt att påverka och som inte bryr sig om vad eleverna tycker,

tänker, känner eller behöver. Gärna någon med en militär bakgrund som

är van att peka med hela handen och som kan se till att de fattigas barn

misslyckas i skolan.

De ska inte få någon hjälp med att förstå vad alla ord betyder innan de

börjar skolan. Lärarna ska bedriva katederundervisning i en takt som de

skolsvaga barnen inte hinner med. De ska få mängder av prov och grade-

rade betyg så att de inser hur värdelösa de är. De ska inte få gå vidare till

gymnasieskolan.

Skolministern kan på så sätt se till att minst omkring 15 000 elever varje

år hamnar i utanförskap: utan självförtroende, utan framtidstro, utan

skola att gå till, utan jobb, utan pengar och utan någon gemenskap att ty

●

sig till. Därigenom har han placerat en osäkrad bomb i samhället. Många

av dessa elever blir lättlockade offer för värvare till kriminella nätverk,

drogmissbruk, spelmissbruk, prostitution och religiös terrorism.

Ett ständigt ökande antal ungdomar ställs utanför samhället. Detta kom-

mer också de rika att få erfara. Antalet dödsskjutningar och knivdåd på

våra gator ökar. Rån och stölder blir allt vanligare. Anlagda bränder

likaså. Risken för terrorattentat ökar. Desperata ungdomar demonstrerar

mot samhället genom att kasta sten mot poliser, ambulanser och brand-

bilar. Genom att ge dem hårda straff kan man öka på deras hat. Kostna-

derna för samhället för all skadegörelse växer sig allt större. Medbor-

garna känner allt mindre trivsel och trygghet i sina liv.

På inrådan av Lucifer söker han också strid med vår mäktige granne i

öster. Genom att se till att denne högljutt anklagas för allt möjligt. Och

att vårt land allierar sig med grannens värsta fiende och låter denne fritt

förfoga över vår mark för sina kärnvapenrustade styrkor. Ett krig med

grannen skulle skörda oräkneliga dödsoffer. Det står högt upp på folk-

fiendens önskelista.

För att garantera ett helvete även för kommande generationer i tusentals

år framöver ser han till att man behåller och ökar användningen av kärn-

kraft. Bergen av radioaktivt avfall växer. Förr eller senare inträffar någon

jordbävning, något terrorangrepp eller något bombanfall som släpper ut

den livsfarliga radioaktiviteten och förorsakar massdöd bland människor

och djur. Även detta lär stå högt upp på folkfiendens önskelista.

●

Tillfälligheterna styr våra liv Publicerad här den 3 juni 2016

över ditt liv! Du är din egen lyckas smed! En självgod le-

darskribent i Göteborgs Posten förkunnar olika varianter på detta tema.

Hon kan tydligen inte föreställa sig verkligheten bakom livsödena för de

medmänniskor som sitter på marken utanför våra butiker med en papp-

mugg framför sig. Hon kan inte ha tagit till sig alla rapporter om med-

människor som har drunknat i Medelhavet när de försökte fly från krig

och nöd. Hon kan inte ha tänkt till om bakgrunden till det faktum att allt

fler ungdomar i vårt land nu förlorar livet i gängstrider eller genom

överdoser eller självmord. Tror hon att det var så de ville att livet skulle

se ut?

Ingen av oss har fått bestämma i vilket land vi skulle födas eller i vilken

tid. Vi har inte heller fått välja våra föräldrar. De människor som i vår tid

har kommit att leva i vårt land och som fått föräldrar som är välutbil-

dade, välbeställda, friska och krya och som bryr sig om sina barn kan

skatta sig lyckliga. De har haft en sagolik tur.

Men inte ens de kan bestämma hur deras liv utvecklas. Slumpen bestäm-

mer det mesta. Själv inser jag till exempel att det var tillfälligheter som

låg bakom att jag föddes. Vem jag skulle gifta mig med. Vilket jobb jag

skulle få. Vilka gener som skulle styra min hälsa.

När min mor var 37 år hade hon fött sex barn och får ett par missfall. I

brist på preventivmedel bestämde mina föräldrar att de måste välja

skilda sovrum och sluta med samlivet. Pappa var en duktig violinist och

mamma ackompanjerade honom. Efter en lyckad konsert i Åmål tre år

senare tog de in på hotell. Där fanns bara ett dubbelrum ledigt. På så sätt

kom jag till som ett mindre välkommet sladdbarn. Tänk om det hade

funnits två enkelrum lediga.

Som ung student gick jag på konserthuset i Göteborg. Bredvid mig i sa-

longen satt en flicka. Vi talades vid och jag följde henne sedan hem. På

den vägen är det. Vi firar diamantbröllop (60 år) tillsammans i midsom-

mar. Tänk om vi inte hade gått på denna konsert och kommit att sitta

bredvid varandra.

När jag tagit min ekonomexamen sökte jag jobb som copy-writer på en

reklambyrå. Jag fick inte jobbet. Några dagar senare såg jag en annons

om en lärarutbildning för tekniker och ekonomer. Den skulle vara i tolv

veckor och man fick bra betalt under tiden. Jag har sedan dess varit

lärare i fyrtio år och trivts utmärkt med det. Ibland tänker jag på hur det

skulle ha känts att se tillbaka på ett arbetsliv där jag hade bidragit till att

●

det såldes mer av något tvålmärke eller schampomärke än av andra såd-

ana produkter. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag inte fick jobbet på

reklambyrån.

Det finns människor som tror att det är Gud som styr deras liv. Det tror

inte jag. Jag tror inte att det finns någon Gud. Det är tillfälligheter som

har styrt mitt liv, och så är det nog för de flesta. Jag är i alla fall tacksam

för att tillfälligheterna styrde mitt liv så som de gjorde.

●

Egoismen utplånar mänskligheten Publicerad här den 1 juni 2016

enats om klimatmål. Applåder. Miljöförstö-

ringen hejdas. Världen räddas. Om det vore så väl. Dessvärre ligger det

en ofantlig bromskloss i vägen för en sådan utveckling. Egoismen. Det

faktum att alla är sig själva närmast och att alla handlar på det sätt som

är lönsammast eller bekvämast för dem själva. Ska klimatmålen nås

måste man ge avkall på egoismen. Och det kommer man inte att vilja

göra.

Ländernas regeringar kommer i praktiken att gå med på så lite åtagan-

den och uppoffringar för landet som möjligt. För att få så många röster

som möjligt i kommande val.

Kol- och oljeindustrin lägger hinder i vägen för utplaningen av de fossila

bränslen som mer än annat hotar miljön. För att de tjänar pengar på

dem.

Kärnkraftsindustrin vill fortsätta att producera el och öka på det avfalls-

berg som hotar miljön i tusentals år framöver. För att den tjänar på det.

De flesta konsumenter kommer även i fortsättningen att vilja köra bil och

äta kött med mera, trots att de då bidrar till klimatförstöringen. För att

det är bekvämast så, och att de vill slippa ändra sina vanor.

Redan nu måste massor av människor överge sina hem på grund av över-

svämningar. Redan nu svälter massor av människor på grund av att torka

har fördärvat deras skördar. Redan nu har folkvandringar påbörjats till

följd av klimatförändringarna. Om så de klimatmål som man har kommit

överens om trots allt skulle komma att uppnås om 20–30 år så kommer

det troligen att vara för sent.

Dessvärre är det nog redan kört. Det känns svårt att säga det. Men så är

det.

●

Makten är överordnad

pedagogiken Publicerad här den 30 maj 2016

och författaren Peter Noll skrev

ett par böcker på temat »Makten är överordnad rättvisan«. Att så är fallet

ser vi tydligast nu i ett antal länder där diktatorer dömer sina kritiker till

döden för att de har opponerat sig.

Under 1990-talet stod det klart att den ekonomiska och den politiska

makten också var överordnad pedagogiken i vårt land. Fram till dess

hade skolan utvecklats från en urvalsskola för de privilegierade till en

skola för alla. De reformer som genomfördes byggde på en omfattande

försöksverksamhet där mål och metoder i undervisningen prövades. Man

utgick från de rön som inlärningspsykologin kommit fram till om vad

eleverna behövde för att lära sig. Detta framgår av vad som sägs i den

stora utredningen Skolans inre arbete (SIA) och i Läroplan för grund-

skolan 1980.

En arbetsgrupp lade 1989 fram en rapport om betygens funktioner och

effekter. De elva medlemmar som ingick i gruppen var eniga om att det

inte borde ges några graderade betyg. Att det räckte med ett intyg att ele-

ven deltagit i vissa kurser samt betygen godkänd/ännu icke godkänd i

andra kurser, där kunskaperna krävdes för fortsatta studier. Den rappor-

ten kastade den moderata skolministern Beatrice Ask i papperskorgen. I

direktiven för en ny betygsutredning hindrades deltagarna att utreda

alternativet skola utan graderade betyg.

Regeringen Bildt såg till att låta näringslivet och OECD vara med och

styra utvecklingen i skolan. Många av de förändringar i skolan som då

gjordes bär spår av näringslivets marknadstänkande och strävan efter

effektivitet. Dit hör till exempel det fria skolvalet, mål- och resultatstyr-

ningen, de graderade betygens ökade vikt, fokuseringen på mätbara

PISA-kunskaper och de individuella lärarlönerna.

De beslut som läraren fattar påverkar bara lärandet för hens egna elever.

Läraren måste ha gedigna kunskaper i pedagogik. De beslut som en skol-

minister fattar påverkar lärandet för en miljon elever. Den politiska mak-

ten tillsatte en skolminister som varken hade lärarerfarenhet eller utbild-

ning i pedagogik. Denne fattade i snabb takt en rad beslut som gjorde

skolarbetet svårare för både lärare och elever. Han tog ingen hänsyn till

elevernas tankar, känslor och behov. Men hans beslut fick fått stöd i

massmedierna. Det vill säga den överlägset största delen av massmedi-

erna som ägs av borgerligheten och som helhjärtat stödjer den borgerliga

politiken.

●

Av skolkommissionens nu framlagda förslag framgår att näringslivet och

OECD fortfarande får vara med och styra verksamheten i skolan. Det obli-

gatoriska skolvalet kommer uppenbart på beställning från de privata

skolföretag som tjänar på det.

Att OECD applåderar Björklunds skolreformer är inte så märkligt. Det är

ju OECD som har varit pådrivande för det paradigmskifte i skolan som re-

sulterat i att så många elever nu lär sig sämre och mår sämre.

.

●

Religionernas baksida Publicerad här den 30 maj 2016

i ett tv-program för någon tid sedan fick

frågan vad de talade om med svårt sjuka människor gav de ett samstäm-

migt svar. De flesta sjuka ville tala om de synder som de hade begått i

livet. De var oroliga för vad som skulle hända med dem i livet efter detta.

Det kom mig att minnas det svåra som min hustrus farfar fick genomlida

under sin sista tid. Han hade varit socialist och ateist. Men när han mot

slutet fick svåra plågor fick han för sig att dessa var straffet för att han

inte hade trott på Gud. Han hade svår ångest inför vad som skulle ske

med honom efter döden.

Den religiösa hjärntvätt som han hade utsatts för i barndomen – och

senare – kom upp till ytan. En hjärntvätt som för många omfattade sön-

dagsskola, aftonböner, bordsböner, morgonböner, psalmsång och kris-

tendomsundervisning i skolan, konfirmation och husförhör. Det präs-

terna hade förkunnat i samband med dop, vigslar och begravningar som

de bevistat. Det de hade hört i andakter i radion och det som de hade läst

i kristna betraktelser i tidningarna. All denna påverkan för att nöta in att

det finns en Gud och ett liv efter detta. Om en lögn upprepas tillräckligt

många gånger så blir den till slut en sanning.

Jag drog mig också till minnes hur obehagligt jag tyckte det var som barn

att veta att Gud alltid kunde se mig när jag var på dass eller när jag

knyckte kakor. Och hur rädd jag var att straffas för mina synder. Fast jag

inte riktigt kunde skilja på vad som var synd och vad som bara var sådant

som mamma sade att jag inte fick göra. Som att vissla inomhus eller ligga

med täcket mellan knäna i sängen.

I dag förekommer ingen kristendomsundervisning i skolan och inga hus-

förhör. Men så sent som häromdagen hörde jag hur prästen i samband

med en begravning återkom tre gånger till orden »den som tror på Gud

ska ha ett evigt liv«. Och samma dag såg jag i tv hur prins Oskar upptogs

i Guds gemenskap och döptes i Faderns, Sonens och Den helige andes

namn. Och hur kronprinsessan tackade Gud för lille Oskar.

I tv kunde man också se en förtvivlad kvinna i ett flyktingläger som förlo-

rat sitt hem, sin man och tre av sina barn i en bombattack. Men som ändå

talade om hur nog Gud skulle ordna allt till det bästa. Den som har en

stark tro på en allsmäktig och god Gud kan få tröst. Och få känna hopp.

Om inte i detta liv så i alla fall i nästa.

●

Problemet är dock att det är svårt att tro på en god och allsmäktig Gud

när världen ser ut som den gör med krig, fattigdom, svält och flykting-

strömmar. Och det är ännu svårare att tro på ett liv efter detta då döden

har utplånat alla ens tankar och känslor och kroppen har bränts till aska.

Vad är det som ska leva vidare och var?

Det är inte bara inom den kristna kyrkan som det bedrivs hjärntvätt. De

rättrogna muslimerna måste rikta böner till Allah fem gånger om dagen.

Det finns mängder av religioner och underavdelningar till religionerna

som hävdar att deras tro är den enda rätta. Jehovas vittnen säger sig till

exempel ha lagt beslag på alla inträdesbiljetterna till paradiset för sina

medlemmars räkning.

Frågan är varför man inom alla monoteistiska religioner försöker över-

tyga människorna om att deras Gud är den enda rätta. Att man dragit ut i

korståg med vapen i hand för att frälsa hedningar. Att man som IS i dag

halshugger människor som inte delar deras tro.

Den franske lantprästen Jean Meslier, som på sjuttonhundratalet om-

vände sig till ateismen, gav en förklaring. Nämligen att religionen är ett

påfund av de mäktiga i syfte att berika sig och förtrycka de fattiga och

göra dem maktlösa.

Det är en sannolik förklaring. »Jag fattig, syndig människa som med

synd född« heter det i kyrkans syndabekännelse. »Vi skola frukta och

älska Gud så att vi icke förakta eller förtörna våra föräldrar och herrar

utan hålla dem i vördnad, tjäna dem, lyda dem, älska dem och hava dem

för ögonen« heter det i Luthers förklaring till det fjärde budet.

Så formades lydiga undersåtar och en arbetarklass som ödmjukt slet för

svältlöner. Genom löftet om ett paradis och hotet om ett helvete i livet ef-

ter detta fick man människor att skänka och testamentera sina pengar till

kyrkan.

Visst kan en gudstro ge tröst och trygghetskänsla åt människor i nöd av

olika slag. Detta oavsett hur liten förankring i verkligheten denna tro än

kan ha. Men tron har också en baksida. Det är illa nog att människor som

närmar sig livets slut åsamkas ångest och lidande på grund av myterna

om en Gud och ett liv efter detta. Än värre är dock de lidanden som kri-

gen mellan religionerna har åsamkat och åsamkar miljarder människor.

Det är därför en gåta att myndigheter i vårt land och världen över ger nä-

ring åt dessa myter i stället för att göra allt för att avliva dem. Det borde

inte vara svårt. Faktum är ju att vi inte fanns under årmiljonerna före vår

födsel. Och att vi inte kommer att finnas under årmiljonerna efter vår

död. Att vi i likhet med alla andra djur och växter som evolutionen har

frambringat föds, förökar oss, vissnar och dör. Konstigare är det ju inte.

●

Den tunnelseende feminismen Publicerad här den 13 april 2016

att man inte kan anklaga alla musli-

mer för de terrorattentat som begås i islams namn. Det

är en försvinnande liten andel av muslimerna som är jihadister.

Lika självklart borde det vara att inte anklaga alla män för våldet

mot kvinnor. Det är en försvinnande liten andel av männen som är

våldsamma mot kvinnor. Likväl finns det feminister som hävdar att

det är männen som bär skulden för våldet. Inte vissa män. Framstå-

ende feminister har till och med hävdat att män är djur. Bunt ihop!

Nu är det självklart inte alla feminister som uttrycker sig så. Det är

förhoppningsvis en försvinnande liten andel av dem. Det är de tun-

nelseende feministerna. De som med ljus och lykta letar efter orätt-

visor mot kvinnor. Som kan låta feminismen ta sig direkt löjeväck-

ande uttryck. Som till exempel när en journalist i Dagens ETC ond-

gjorde sig över att det inte fanns en enda kvinna med i det orkester-

band som medverkade i tv-programmet På spåret. Eller när man i

samma tidning (den 12 april 2016) upptar en halv sida med ett utta-

lande av en präst i ett hinduiskt tempel i Indien som bara ville tillåta

kvinnor som bevisligen inte hade mens att besöka templet. Detta

skrevs trots att en domstol där redan hade förbjudit sådan diskrimi-

nering.

Det är sant att det är mycket vanligare att män utövar fysiskt våld

mot kvinnor än tvärtom. Vad de tunnelseende inte talar om är det

psykiska våld som kan leda till det fysiska. Många mobboffer har

vittnat om att det inte är misshandeln som är det svåra. Smärtan går

över. Men de förklenande orden sitter kvar som taggar inom dem.

Kvinnor är mer verbala än män. Redan i barnaåren använder flick-

orna sina ord vid konflikter medan pojkarna tar till sina knytnävar

när orden tryter. I en dom mot en man som utövat våld mot sin fru

anfördes som förmildrande omständighet att mannen blivit provoce-

rad av kvinnan att ta till våld. Detta möttes av starka protester från

de tunnelseende feministerna.

Dessa kräver att männen ska lära sina söner att inte ta till våld mot

kvinnor. Den lärdomen lär inte kunna hindra att deras son tar till

våld när han inte kan freda sig i ordväxlingen med sin kvinna. Men

de tunnelseende råder inte kvinnorna att lära sina döttrar att vara

försiktiga med att starta gräl med sina män om till exempel sex eller

pengar. Detta särskilt när männen är spritpåverkade.

●

Det går runt ett antal sexuellt svältfödda män i landet. Vid åsynen av

en kvinna kan de triggas att tafsa på henne. Risken för att de ska

triggas att ofreda kvinnan blir inte mindre om hon har djup urring-

ning och en kortkort kjol. Tvärtom. Men de tunnelseende råder inte

kvinnorna att lära sina döttrar att undvika sexuellt utmanande kläd-

sel.

Man kan fundera över vad de tunnelseende feministerna har för er-

farenheter av hur deras fäder, män, bröder och söner betett sig mot

kvinnor. Och vilka av tidningens läsare de vill påverka genom att älta

orättvisor och våld mot kvinnor i tre, fyra inslag i varje tidning. Ris-

ken är att den tunnelseende feminismen åstadkommer mera mot-

sättningar än rättvisa mellan könen. Och att manliga läsare tröttnar

på tjatet och väljer en annan dagstidning.

●

Medborgarrätt heter fortfarande

pengar Publicerad här den 3 april 2016

skrev Verner von Heidenstam: »Det är skam,

det är fläck på Sveriges baner att medborgarrätt heter pengar.«

Detta med anledning av att det bara var män med en viss inkomst

som fick lov att rösta. Vilket av naturliga skäl ledde till att de poli-

tiska beslut som då fattades framför allt gynnade den rikare delen av

befolkningen.

Så är det inte längre. Eller är det så? I Sverige råder demokrati. En

medborgare, en röst. Det låter bra, men det är en sanning med

modifikation. Var och en kan visserligen lägga sin röst på något av

partierna efter sin övertygelse. Men frågan är hur denna övertygelse

har formats.

Familjerna Bonnier, Schibstedt och Hjörne äger de sju största dags-

tidningarna och kvällstidningarna. Dessa stöder med få undantag

allianspartiernas politik. De tidningar som stöder en mera vänsterin-

riktad politik utgör en försvinnande liten andel av den totala tid-

ningspressen. De borgerliga tidningarnas makt över opinionsbild-

ningen ökas ytterligare genom att det är vad som skrivs på debattsi-

dorna i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet som vanligen sätter

dagordningen för vad som diskuteras i TV och radio.

Tidningarnas ägare tillsätter ledningen för tidningarna. Ledningen

tillsätter redaktörerna som i sin tur anställer medarbetare och avgör

vad som ska stå i tidningarna. Ledarsidorna, nyhetssidorna, debatt-

sidorna och i viss mån även kultursidorna blir därför till stor del

styrda av ägarnas ideologiska och politiska ställningstaganden.

I takt med att tidningarna gör sig av med fasta anställningar ökar

osäkerheten bland medarbetarna. Alltfler journalister arbetar nu på

frilansbasis. Även journalisten är sig själv närmast. Hur gärna hen

än skulle vilja skriva vänstervinklade artiklar så vågar hen inte ta ris-

ken att förlora sitt dagliga bröd. Detta för att hen i praktiken bara

har alliansen närstående tidningar att vända sig till för att få anställ-

ning eller att få sälja sina artiklar till. Samma försiktighet kan man

spåra hos medarbetare inom Sveriges Radio och Sveriges Television

när de styr debatter och kommenterar politiska händelser.

De borgerliga tidningarnas dominans sätter avtryck i de politiska

opinionsmätningarna. En stor majoritet av det svenska folket ställer

sig bakom en solidarisk välfärdspolitik. Hur kan det då komma sig

●

att så många väljare ger sitt stöd till de partier som konsekvent

minskat resurserna för välfärden? Partier som genomfört mycket

kraftiga skattesänkningar. Partier som privatiserat skola, vård och

omsorg och därigenom gjort det möjligt för kapitalister att stoppa

skattemedel i egen ficka. Partier som gjort de arbetslösa och de sjuka

fattigare och otryggare genom att sänka deras bidrag.

Hur har man kunnat manipulera så många människor att stödja

politiska partier som monterar ned det samhälle som människor vill

ha? Sätten är många. Ett av dem stavas drev. För att komma åt väns-

terpolitiker har man letat med förstoringsglas efter lik i deras garde-

rober som kan minska förtroendet för dem hos allmänheten.

Vad har man då hittat? Mona Sahlin köpte Toblerone och betalade

med fel kreditkort. Håkan Juholt fick ersättning för att hyra en

extralägenhet i Stockholm. Han glömde att uppge att också hans fru

ibland bodde i lägenheten. Margot Wallström fick hyra en lägenhet

av fackföreningsrörelsen när hon flyttade till Stockholm för att till-

träda posten som utrikesminister; hon stod inte sju år i bostadskö

först.

Upptäckten av dessa »lik« ledde till massmediedrev i veckor. Orsa-

kerna till dessa drev kan jämföras med de uppenbara »lik« som man

inte behövde leta i någon garderob för att hitta när det gällde allians-

partiernas företrädare. Maud Olofsson godkände Vattenfalls köp av

ett holländskt företag vilket medförde en förlust på omkring 80 mil-

jarder kronor för landet. Sedan vägrade hon att inställa sig inför

konstitutionsutskottet för att förklara sitt handlande. Detta förorsa-

kade inget drev, bara notiser i tidningarna.

Radioprogrammet Kris i skolan avslöjade hur Björklund använde

grova överdrifter och direkta lögner för att svartmåla den skola som

hade styrts av den socialdemokratiska regeringen. Detta förorsakade

inget drev i tidningarna. Tvärtom stod det i Svenska Dagbladet nästa

dag med stora bokstäver att Björklund var värd all heder.

Människors övertygelser i politiska frågor påverkas av vad de ser,

hör och läser i massmedierna. Om det till stor del är Hjörnes, Schib-

stedts och Bonniers politiska övertygelser som väljarna bär med sig

in i vallokalen, hur demokratisk är vår demokrati då? Kan man då

inte tala om att medborgarrätt än en gång heter pengar?

●

Religionernas hjärntvätt Publicerad här den 20 mars 2016

hava jämte mig. Så lyder det första

av Guds bud i Bibeln. Allah är den ende guden och Mohammed är

hans profet. Så lyder trosbekännelsen i Koranen. Borta är de sol-

gudar, trädgudar, stengudar, regngudar och asatrons gudar som

sedan urminnes tider skänkt människor trygghet och tröst.

Men det är inte bara dessa gamla gudar som ska bort ur människors

tankar. Det är också otaliga varianter på de kristnas gud och musli-

mernas gud som ska bekämpas. Protestanterna av katolikerna, sun-

nimuslimerna av shiamuslimerna etcetera. Även underavdelningar

till dessa ska försvaras respektive bekämpas. Frikyrkorna, mormo-

nerna, Jehovas vittnen, Livets Ord och så vidare. Alla har rätt tro och

alla andra har fel.

Varför bekämpar man varandra? Den franske lantprästen Jean

Meslier omvände sig till ateismen och skrev i sina memoarer att

religionen är ett påfund av de rika i syfte att förtrycka de fattiga och

göra dem maktlösa. Det är en sannolik förklaring. »Jag fattig, syndig

människa som med synd född« heter det i kyrkans syndabekännelse.

»Vi skola frukta och älska Gud så att vi icke förakta eller förtörna

våra föräldrar och herrar utan hålla dem i vördnad, tjäna dem, lyda

dem, älska dem och hava dem för ögonen« heter det i Luthers för-

klaring till det fjärde budet. Så formades en arbetarklass som

ödmjukt slet för svältlöner.

En annan förklaring är att trossamfunden kan göra sig rika. Kärnan i

religionerna är påståendena att det finns en gud och ett liv efter

detta. Hur man ska få det i livet efter detta beror på hur man lever

och vilken gud man tror på. För att slippa helvetet och ordna en

plats i himlen har människor skänkt allt de kunnat till kyrkorna.

Detta vittnar bland annat alla ståtliga katedraler om.

Hur kan man få människor att tro på att det finns en, säger en, Gud

och ett liv efter detta? Och hur har man fått människor att bortse

från de uppenbara orimligheterna i till exempel den kristna trosbe-

kännelsen? Svaret är hjärntvätt. Dopet, söndagsskolan, aftonbönen,

bordsbönerna, morgonbönerna i skolan, kristendomsundervis-

ningen, konfirmationen, husförhören, vigseln och begravningsakten.

Andakterna och högmässorna i radio och TV. Krönikor och betrak-

telser i tidningarna. Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger,

uppfattas den till slut som en sanning.

●

Inom Islam tillämpar man också hjärntvätt. Vid bestämda bönetim-

mar ska en rättrogen muslim fem gånger varje dag vända sig mot

Mecka och be böner som alla avslutas med deras trosbekännelse:

»Allah är den enda guden och Mohammed är hans profet«. Det är

också enligt Koranen en plikt för alla muslimer som så kan att fasta

under dagtid under en månad om året, Ramadan. Genom fastan ska

de i sina tankar och känslor närma sig Koranens budskap.

Finns det i dag någon anledning att skärskåda och ifrågasätta

religionerna? Jo, i dag mer än någonsin. Svenska ungdomar ansluter

sig till den extrema Islamiska Staten där man skär halsen av kristna

och andra »otrogna« människor. Mängder av människor har dödats

och miljontals flyktingar har drivits bort från sina hem i religionskri-

gens mellersta Östern.

Alla dessa ogärningar sker i religionens namn. Dagligen hör vi talas

om hur självmordsbombare tagit livet av sig och många andra. Var-

för har de gjort detta? Jo, de har hjärntvättats och de lär ha inbillats

att de i ett liv efter detta ska få ta med sig sina närmaste till ett him-

melskt paradis där de kommer att få förlusta sig med oskulder.

Det är dags att sätta stopp för religionernas hjärntvätt. Frågan är

bara hur det ska gå till. En stor del av befolkningen är effektivt

hjärntvättad. I tidningarna vill man ogärna ta in religionskritiska

artiklar av rädsla att förlora läsare. Politikerna vill inte heller ta upp

frågan på dagordningen av rädsla att förlora väljare.

●

Så kan skolan rädda

ungdomars liv Publicerad här den 10 mars 2016

möts vi nu av nyheten att någon blivit

skjuten eller knivskuren till döds i kriminella gängstrider. Det har

blivit så vanligt att vi inte längre reagerar. Händelserna leder inte till

några stora rubriker. Vi möter dem mer med en axelryckning än

med höjda ögonbryn. På 1970-talet var sådana händelser sällsynta.

De förorsakade stora rubriker och omfattande nyhetsinslag i radio

och TV. Vad är det som har hänt sedan dess?

En förklaring kan ligga i att man på 1970-talet uppsökte skoltrötta

elever som inte hade sökt till gymnasiet och erbjöd dem plats på

kortare, yrkesinriktade gymnasiekurser. Nu hindrar man i stället

tusentals ungdomar att gå en gymnasiekurs genom en betygsspärr.

Varför?

1989 lade en statligt tillsatt arbetsgrupp fram en rapport om bety-

gens funktioner och effekter. Samtliga elva ledamöter rekommende-

rade att man skulle slopa de graderade betygen. Men regeringen

Bildt, som tillträdde på 1990-talet, hindrade genom direktiven en ny

betygsutredning att undersöka alternativet »en skola utan graderade

betyg.« Tvärtom införde man en mål- och resultatinriktad skola efter

näringslivsmodell. Här kom betygen att få en mycket viktig roll. Det

ges nu mera fingraderade betyg och de ges allt tidigare. Detta trots

att skolforskningen visat att betygen inte leder till att eleverna lär sig

mer. Att deras enda funktion är att sortera elever.

Och sorterade blir eleverna. Av varje årskurs på omkring 100 000

elever blir nu cirka 15 000 elever utsorterade. De får inte gå vidare

till gymnasiet. Det rör sig här nästan enbart om elever med lågutbil-

dade föräldrar. Frågan är vad som händer med dem efter grund-

skolan.

De flesta har fått självförtroendet stukat genom misslyckanden i

skolan. De har svårt att få något jobb. De har ont om pengar. Trots

det lyckas de flesta hanka sig fram och så småningom få ordning på

sina liv. Men många gör det inte. De faller offer för värvare av olika

slag. De kan ledas in i sådant som drogberoende, spelberoende,

prostitution, kriminella gäng och nu också våldsbenägna, religiösa

sekter.

Det dödliga våld som vi hör talas om är bara en del av det elände

som drabbar dessa ungdomar. Allt fler ungdomar skadar sig själva.

●

Antalet självmord i åldersgruppen 15 –25 år ökar. Osäkra och dåligt

betalda jobb leder för många till fysisk eller psykisk ohälsa. Många

får ett kortare liv, och ett liv med låg livskvalitet.

Men näringslivet kan glädja sig åt att ha fått ett stort antal ungdomar

som i desperation hellre väljer dåliga jobb till dåliga löner än att

hamna i arbetslöshet. Så skulle det inte vara om de ansvariga för

skolan inte hade böjt sig för näringslivets krav. Om man sett till att

de lågutbildade föräldrarnas barn redan i förskoleåldern hade fått

den kompensation vad gäller språkförståelse och annat som behövs

för att lyckas i skolan.

Och om man slopat de graderade betygen och betygsspärren till

gymnasiet. Då hade de skolsvaga eleverna fått behålla det självför-

troende och den motivation som de behöver för att lyckas i skolan.

Men så gjorde man alltså inte. Därmed tog man på sig ett tungt

ansvar för att så många ungdomar får sina liv förstörda.

●

Ett förödande paradigmskifte

i skolan Publicerad här den 24 februari 2016

i den svenska samhällsde-

batten. Vad beror det på att elevernas kunskapsnivå har blivit så

mycket sämre? Vad ska vi göra åt det? Svaret på den första frågan

borde vara vägledande för svaret på den andra frågan. Fram till

mitten av 1980-talet sågs den svenska skolan som ett mönster för

andra länders skolor. Frågan är vad som då hände.

Framgången för svensk skola grundade sig på insikten att all inlär-

ning äger rum inom eleven. Att det är hen som själv skapar sin kun-

skap genom att ta till sig information från läraren, från föräldrarna,

från kamraterna, från läromedlen – och nu också från nätet. Att hen

inte får någon kunskap om hen inte kan ta till sig den information

som hen får. Att det viktigaste för all kunskapstillväxt är att eleven

får de förutsättningar hen behöver för att kunna ta emot information

och göra den till sin kunskap.

Detta uttrycktes i Läroplan för grundskolan 1980 genom mottot

»Eleven i centrum«. Ett antal personer från kultureliten missuppfat-

tade detta och trodde att man inte längre tyckte att det var så viktigt

att eleverna fick kunskap. De ville i stället se mottot »Kunskapen i

centrum«. Ett antal reaktionära lärare motarbetade också intention-

erna i läroplanen och kallade den för poesi. De ville inte ändra på sitt

sätt att undervisa och ville hellre se mottot »Läraren i centrum«.

Tillsammans startade man Aktionsgruppen för kunskap i skolan,

också benämnd Kunskapsrörelsen.

Kunskapsrörelsens högröstade argumentation bemöttes inte av fors-

kare och lärare som visste bättre. Den bäddade för en rad föränd-

ringar av skolan som kom att allvarligt försämra elevernas förutsätt-

ningar att ta till sig kunskap. Det var politiska och ideologiska prefe-

renser som förde fram till dessa förändringar. Inte pedagogiska

överväganden.

Den moderatledda regeringen och sedermera alliansen lät OECD

vara med och styra utvecklingen i skolan. Många av de förändringar

i skolan som då gjordes bär spår av näringslivets marknadstänkande

och strävan efter effektivitet. Dit hör till exempel det fria skolvalet,

mål- och resultatstyrningen, de graderade betygens ökade vikt, foku-

seringen på mätbara kunskaper, de individuella lärarlönerna och så

vidare.

●

Eleverna har genom dessa förändringar fått väsentligt sämre förut-

sättningar att lära sig bra och må bra i skolan. Detta gäller särskilt de

skolsvaga eleverna.

En förutsättning för att dessa elever ska lyckas i skolan är att de

tidigt får kompensation för att de inte har tillräcklig språkförståelse.

Genom det fria skolvalet får skolor i utsatta områden mindre resur-

ser för att stödja dessa elever. De förlorar också den draghjälp som

de har fått av de mera framgångsrika elever och goda lärare som har

lämnat skolan.

När det gäller mål- och resultatstyrningen har många lärare och ele-

ver funnit detsamma som General Teaching Council i England:

»Sådana detaljerade kursplaner kopplade till graderade betyg skapar

stress och panik, sänker kvaliteten och bidrar till att uttråkade elever

hoppar av skolan i förtid.«

Den viktigaste faktorn för att elever ska vilja och kunna tillägna sig

information är framgången i studierna. De graderade betygen är för-

ödande för de skolsvaga elevernas självförtroende och vilja att

anstränga sig. Genom att de tvingas att jämföra sina resultat på

betygsproven med de lyckligare lottade elevernas upplever de ideli-

gen mer av misslyckande än av framgång. Betygen gör inte att några

elever lär sig bättre. Deras enda funktion är att sortera eleverna inför

det kommande arbetslivet.

Kunskaperna ska för betygens skull vara mätbara. Det medför att

eleverna går miste om mycket av den handlingsberedskap och den

förmåga till ett rikare liv som skolan skulle kunna ge dem. Detta

drabbar träningen i kritiskt tänkande, kreativitet och samarbetsför-

måga, men också förmågan att utöva eller njuta av musik, litteratur,

konst, idrott och så vidare. Sådana inslag sätts på undantag i en

skola där man fokuserar på de mätbara kunskaperna.

Genom den individuella lönesättningen får hälften av alla lärare en

lön som ligger under medianlönen. Förstelärarreformen innebär

dessutom att lärarkåren delas upp i särskilt duktiga lärare och inte

särskilt duktiga lärare. Omkring en tiondel av lärarna blir förste-

lärare med 5 000 kronor mer i månadslön. Resten får nöja sig utan

särskilt lönepåslag. Många av dessa lärare kan ha svårt att uppfatta

löneskillnaderna som rättvisa. Deras engagemang och vilja att

anstränga sig i jobbet kan bli lidande. Detta kan också ha bidragit

till att öka lärarbristen. Många lärare har nu lämnat skolan.

Att paradigmskiftet drevs fram av politiska och ideologiska skäl har

också färgat av sig på skoldebatten. Den handlar nu mindre om vad

●

och hur eleverna ska lära sig. Mera om vilka som var för och vilka

som var emot paradigmskiftet.

Det var alliansens skolansvariga som drev igenom förändringarna.

Flertalet massmedier är alliansen närstående, och de försvarade där-

för förändringarna. Detta har försvårat den återställning av refor-

merna som är nödvändig när vi nu ser hur eleverna lär sig mycket

sämre och mår mycket sämre.

●

Tidernas mest geniala affärsidé Publicerad här den 9 februari 2016

Denna fråga

ställde sig en gång två blivande kyrkofäder. »Jag vet!« sade den ene.

»Vi lurar i folk att det finns ett liv efter detta och att dom kommer

att hamna i ett brinnande helvete efter döden. Men det finns en

räddning: Om dom ger oss pengar, får dom leva lyckliga i himlen«.

»Det låter ju inte så dumt. Men hur ska vi bära oss åt för att lyckas

med det?« frågade den andre.

»Jo, vi kan hitta på en historia om en gud som sitter i himlen och

kollar allt vad människorna gör. Att det var han som bestämde att

dom skulle ge oss pengar. Vi får gå omkring och berätta det för folk.«

»Det kommer dom aldrig att tro på.«

»Kanske det, men vi får väl hitta på en historia som dom kan tro på.

Och så säger vi att det var guden själv som kom till oss och sa det.«

»Det kommer dom ändå inte att gå på.«

”Nej, kanske inte första gången vi säger det. Men om vi bildar en för-

samling där vi kan berätta historien för dom gång på gång, så kom-

mer dom nog att tro oss till slut. Och då vågar dom inte låta bli att

betala pengar till församlingen, det vill säga till oss.«

Sagt och gjort. Det gick som de hade hoppats. Efter en tid så började

människorna tro på att det fanns en gud och ett liv efter detta. An-

tingen i helvetet eller i himlen. Och då vågade de inte annat än att

betala. På så sätt kom den första religiösa församlingen till.

Ryktet om den lyckosamma affärsidén spred sig. De världsliga her-

rarna insåg att om man kunde skrämma folk att betala pengar så

skulle man också kunna skrämma dem att bli lydiga, skötsamma och

förnöjsamma undersåtar som utan att knota offrade sina liv i herrar-

nas krig och arbetade för svältlöner. Man spred förhållningsorder av

olika slag till sina undersåtar. En av författarna till en sådan förhåll-

ningsorder var Martin Luther, som skrev utförliga förklaringar till de

tio Guds bud som Moses sades ha fått på stentavlor direkt från Gud.

Dessa blev till stränga rättesnören för de kristna människornas liv.

Men i takt med att ryktet om den lyckade affärsidén spred sig bör-

jade andra att ta efter. Det var många som ville ha lättförtjänta

pengar. Och många som ville få lydiga och förnöjsamma undersåtar.

Ett antal nya religioner grundades. I dem berättades olika historier

●

för att få folk att tro på den stränga guden och på livet efter detta. De

kristna fick bibeln att rätta sig efter, muslimerna koranen och ju-

darna toran. Snart bröt sig olika fraktioner ut ur dessa religioner.

Protestanter och katoliker, shia och sunni etcetera. Ett stort antal

mindre omfattande religiösa församlingar bildades.

De stora religionerna samlar på sig ofantliga rikedomar genom gåvor

och testamenten. Detta kan man förstå när man ser alla påkostade

katedraler och andra kyrkobyggnader runt om i världen. Även i

mindre församlingar händer det att ledarna berikar sig på medlem-

marnas bekostnad. Senast fick vi höra om hur Ulf Ekman hade beri-

kat sig och sin familj genom de pengar som medlemmarna i Livets

Ord hade betalt i tionde till församlingen.

Jakten på medlemmar har lett till krig mellan religioner som kon-

kurrerar med varandra. Du ska inga andra gudar hava jämte mig. Så

lyder det första av Guds bud. Ensamrätten till medlemmar har i det

förgångna försvarats med vapen i hand i korstågen. I dag försvaras

den av IS med ohyggligt grymma metoder. Man använder trosvissa

ungdomar som väljer att bli självmordsbombare för att få uppleva

saligheten i livet efter detta. Den geniala affärsidén har lett till ett

namnlöst lidande, inte bara i dagens Syrien.

Den här artikeln är ju bara påhitt utan förankring i verkligheten, in-

vänder någon läsare. Vad säger då denne läsare om den trosbekän-

nelse som hundratusentals människor i vårt land läser med i varje

söndag. Är det inte denna som är påhitt utan förankring i verklig-

heten?

Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens

skapare. Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår

Herre, vilken är avlad av den helige Ande, född av jungfrun

Maria, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven,

nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen

ifrån de döda, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig

Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma

levande och döda. Vi tror ock på den helige Ande, en helig

allmännelig kyrka, de heligas samfund, syndernas förlåtelse,

de dödas uppståndelse och ett evigt liv.

Finns det något led i denna bekännelse som kan ha någon förank-

ring i verkligheten? Frågan är hur man har fått så många människor

att bekänna sig till denna tro utan att tvivla. Svaret är att man har

följt det urgamla receptet att upprepa och upprepa tills påhitten blir

till sanningar. Den äldre generationen har hjärntvättats genom do-

pet, söndagsskolan, aftonbönerna, bordsbönerna, morgonbönerna i

skolan, kristendomsundervisningen, konfirmationen, husförhören,

●

vigseln och begravningsakten. Genom alla påtvingade syndabekän-

nelser och tacksägelser och lovsånger. Denna hjärntvätt pågår än i

dag. Inte bara i våra kyrkor utan också i krönikor i dagstidningarna

och i en mängd olika program i radio och tv.

Halleluja!

●

Underlåtenheter som dödar Publicerad här den 29 januari 2016

mister varje år livet. Vi får så gott som

dagligen höra om ungdomar som mött döden i strider mellan krimi-

nella gäng. Ett fyrtiotal har dött i kampen för IS. Andra dör genom

överdoser. För många slutar livet genom självmord. Hur många

unga människor som dör i förtid på dessa sätt vet vi inte. Det har

ingen tagit reda på. Frågan är varför?

Vilka ungdomar är det som mister livet på dessa sätt? Det har heller

ingen tagit reda på. Frågan är varför? Ett rimligt antagande är dock

att det sällan drabbar ungdomar som har lyckats bra i skolan och i

livet. Att det i de flesta fall rör sig om ungdomar som har misslyckats

i skolan.

Närmare hälften av alla elever med lågutbildade föräldrar klarar inte

av att få tillräckliga betyg för att komma in i gymnasiet. På så vis

lämnas varje år 10 000–15 000 ungdomar i ett utanförskap. De

flesta av dem har bristande självförtroende och dålig ekonomi. De

har varken skola eller arbete att gå till. Många av dem lockas att an-

sluta sig till kriminella gäng där de kan få uppskattning och tjäna

pengar. Men där de också kan lockas att begå brott, missbruka

droger och prostituera sig. För många leder detta till ett liv i misär

och en för tidig död.

Skulle man kunnat hindra att så många ungdomar får sina liv för-

störda? Ja, det skulle man. Det är många som hade kunnat bidra till

att förhindra detta. Om man inte hade varit för rädda om sig och sitt.

Om man hade tänkt sig in i de skolsvaga elevernas situation. Om

man hade haft empati och kurage nog.

Detta gäller till exempel beslutsfattare i kommunerna. Som inte låter

elever få den kompensation för brister i språk och annat som de be-

höver och har rätt till inför skolstarten. Som i stället låtit barngrup-

perna i förskolan bli ännu större. Detta för att de inte vågar ta risken

att förlora väljare om de höjer skatten.

Eller beslutsfattarna i regeringen. Som inte vågar ändra på betygen

så att skolsvaga elever slipper att ideligen jämföras med andra

elever. Som hellre låter eleverna förlora självförtroende och därmed

vilja och förmåga att lära. Detta av rädsla att förlora de väljare som

har inbillats att betygen är bra för eleverna.

Eller de borgerliga redaktörer och journalister som bildar opinion i

massmedierna. Som lojalt har stött alla beslut på skolans område

●

som alliansregeringen fattade och genomförde. Utan att protestera

även om de borde insett att många av besluten leder till att elever lär

sig sämre och mår sämre.

Eller alla de forskare i pedagogik som har insett att många av allian-

sens reformer leder till en sämre skola men som inte protesterat mot

detta. Som tigit om exempelvis det fria skolvalets och betygens effek-

ter för de skolsvaga elevernas kunskaper och hälsa. Och som inte

tagit reda på hur det har gått i livet för de elever som hindrats av

betygsspärren att läsa vidare i gymnasiet. Och som därför inte har

publicerat den rapport som skulle göra det självklart för besluts-

fattarna att skolan måste sluta att sortera bort elever och i stället ge

alla elever en chans att lyckas i skolan.

Att så många har gjort så litet för att hjälpa de skolsvaga eleverna

kan bero på att mycket få av dem har bott i socialt utsatta områden

eller lärt känna elever som inte fått förutsättningar att lyckas i sko-

lan. Att man inte har insett konsekvenserna av att de underlåtit att

göra vad de kunde för att hjälpa dessa elever.

Konsekvenserna för de ungdomar som nu drabbas i form av ett

sämre liv – och för många också ett alltför kort liv. Konsekvenserna

för samhället som får stå för kostnaderna för varje ungdom som

spårat ut. Och som kommer att få se hur klyftan blir allt djupare

mellan de som har och de som inte har.

●

Vad eleverna behöver Publicerad här den 4 januari 2016

hur jag tycker att den goda skolan skulle se ut.

Ingen liten fråga. Men jag kan nysta lite i den med utgångspunkt

från det som jag har funnit att eleverna behöver för att lära sig. Jag

har som metodiklektor suttit med i klassen vid omkring 5 000 lekt-

ioner som lärarkandidater har hållit. Jag har då kunnat studera ele-

verna och hur de har reagerat för olika inslag under lektionen.

Jag har talat med tusentals elever om hur de har upplevt lektionen

och vad de har tyckt varit bra och dåligt i skolan. Med tiden har fått

rätt klart för mig vad eleverna behöver för att lära sig. Det är mycket

som måste fungera för att de ska lära sig bra. Och det är beslutsfat-

tare på alla nivåer inom skolan som ska se till att eleverna får förut-

sättningarna som de behöver.

Eleverna behöver rätt språk

Alla lär sig ett språk som fungerar i den miljö där de lever. För de

flesta elever fungerar detta språk även i skolmiljön. Men för många

elever gör det inte det. Det är mycket som läraren säger och som står

i läromedlen som de inte förstår.

Dessbättre säger skollagen att sådana elever tidigt ska få kompensat-

ion för bristerna i språket. Och politiker från alla partier påtalar hur

viktigt det är att de får sådan kompensation.

Dessvärre visar sig detta vara tomt prat. Det händer ingenting. De

förskolor som de flesta av dessa elever går i har inte fått den ökning

av personalen som krävs. Barngrupperna är på de flesta håll lika

stora om inte större än förut. Detta gäller framför allt förskolor i bo-

stadsområden där andelen lågutbildade föräldrar och nyinflyttade

flyktingar är stor. De sociala kostnaderna i dessa områden är höga.

Kommunernas ekonomi räcker inte till den kompensation som ele-

verna i förskolan har laglig rätt till. Såvida inte staten ger kommu-

nerna tillräckliga bidrag som öronmärks för denna kompensation.

Närmare hälften av alla elever med lågutbildade föräldrar misslyckas

nu med att få tillräckliga betyg i grundskolan för att få gå vidare till

gymnasiet. För många av dem medför detta risker att hamna snett i

livet. Elever med låga betyg löper tio gånger så stor risk att bli krimi-

nella och tre gånger så stor risk att begår självmord. För samhället

innebär detta också att klyftan mellan de som har och de som inte

har blir ännu större i framtiden. Såvida inte dessa elever får den

kompensation som de har rätt till.

●

Eleverna behöver tid att tänka

Inlärning tar tid. Eleverna måste hinna ta till sig och smälta den in-

formation som de får, om den ska växa till kunskap hos dem. Detta

tar längre tid för somliga elever än för andra. Det behöver inte bero

på att de är dummare än andra. Det beror oftast på att de har brister

i språkförståelsen. Det skiljer vanligen sex, sju år i språklig mognad

mellan den mest respektive minst språkmogna eleven i en vanlig

grundskolklass.

Det borde inte vara svårt att förstå, vad som händer med den lång-

samma elev, som inte får den tid att tänka som hen behöver. Som

bara hinner ana hur ett mattetal ska lösas, innan läraren stryker ut

på tavlan och går vidare. Som aldrig hinner formulera färdigt svaret

på lärarens fråga, innan någon snabbare elev räcker upp handen och

får svara. Som aldrig hinner lösa den självständiga uppgiften färdigt,

innan läraren går igenom lösningen på tavlan.

Den långsamma elevens behov av tanketid kan inte tillgodoses, om

lektion efter lektion fylls av kunskapsförmedling i helklass. Dess-

bättre har man i läroplaner rekommenderat mer av självständiga

och elevaktiva arbetssätt, där både snabba och långsamma elever har

möjlighet att tänka i sin egen takt. Dessvärre har den förre skolmi-

nistern och representanter för Skolverket rekommenderat mera av

lärarledd undervisning och mindre av självständigt arbete. Detta se-

dan man vid inspektioner i skolor såg hur elever arbetade självstän-

digt med uppgifter som de uppenbart inte hade förstått – utan att få

någon hjälp.

Det är mycket som kan gå snett vid självständigt arbete. En utomstå-

ende betraktare kan då lätt se elever som inte lär sig något. Uppgif-

terna kan vara oklart formulerade, anvisningarna för arbetet brist-

fälliga, faktaunderlaget för dåligt, gruppindelningen mindre väl ge-

nomtänkt och handledningen otillräcklig etcetera. Att för den skull

undvika att använda arbetssättet leder fel. Vad man i stället måste

göra är att se till att det självständiga arbetet fungerar bättre.

Dessvärre ges det för lite utrymme för systematisk träning i att leda

självständigt arbete i den nya lärarutbildningen. Andra hinder för

det självständiga arbetet har blivit mål- och resultatinriktningen, fo-

kuseringen på de mätbara kunskaperna och på betygen. Men om ele-

verna ska få den tid att tänka som de behöver måste man lätta på

dessa hinder. Att ge eleverna mer lärarledd undervisning i helklass

gör det ännu svårare för de skolsvaga eleverna att få den tid att tänka

som de behöver.

●

Eleverna behöver ett vettigt arbetsschema

Många elever kan på en kort rast mellan två lektioner behöva gå på

toaletten. Sedan kan de behöva jäkta till sitt skåp och hämta böcker.

De får liten tid att ställa om sig och mobilisera intresse för nästa

ämne. De får kanske inte heller tillräcklig tid för att fördjupa sig i en

uppgift tills de känner att de är färdiga med den. Hur skulle vuxna

människor klara av att ideligen tvingas att byta arbetsuppgift, innan

de var klara med den som de höll på med?

Dessbättre gjordes det på sina håll försök med att slopa de rigorösa

timplanerna så att eleverna hann ställa om sig mellan lektionerna

och fick tid på sig att slutföra uppgifter som de hade börjat på.

Under de tidiga skolåren är det ju möjligt att låta eleverna arbeta i

tillräckligt långa arbetspass, eftersom det brukar vara en eller ett par

lärare som har hand om undervisningen och som själva kan be-

stämma schemat. På vissa högstadieskolor har man försökt ned-

bringa antalet lärare för varje klass. Lärare har kunnat samarbeta

om ämnesövergripande projekt, vilket gett eleverna möjlighet till

längre arbetspass.

Dessvärre är dock skoldagen fortfarande splittrad för de flesta

elever på högstadiet och i gymnasiet. Många lärare vill inte ge avkall

på den lektionstid som deras ämnen har tilldelats. Många sche-

maläggare inser inte att eleverna behöver tid att hämta sig

efter lektionerna och tid att slutföra längre uppgifter. Skolminister

Björklund lät stoppa de dittills lyckosamma försöken med slopade

timplaner. Utrymmet för att låta eleverna påverka schemat och inne-

hållet i undervisningen försvann. Och därmed också mycket av ele-

vernas motivation.

Eleverna behöver fritid

Elever lär sig och utvecklas minst lika mycket på sin fritid som i sko-

lan. De ska på sin fritid finna vägen till intressen som idrott, dans,

musik, natur, filosofi, politik med mera. De behöver utveckla sociala

relationer med familj och kamrater och inte minst med pojkvänner

respektive flickvänner. De ska ha möjlighet att ta reda på och för-

djupa sig i sådant som de är intresserade av.

Efter skoldagens och skolveckans slut har eleverna lika stort behov

av avkoppling och återhämtning som vuxna människor har efter ar-

betsdagen och arbetsveckan. Dessbättre har man på många skolor

insett elevernas behov av fritid. Man har minskat antalet läxor och

betygsprov och även funnit vägar att stimulera eleverna till

givande fritidsintressen.

●

Dessvärre pressas många elever fortfarande av många, långa läxor

och talrika betygsprov. Fokuseringen på de mätbara kunskaperna,

de nationella proven, inträdeskraven till gymnasiet, betygsstressen

och föräldrarnas krav tvingar eleverna att använda alltmer av sin fri-

tid åt att plugga. Därför får de allt mindre tid och energi över för allt

som de borde få använda sin fritid till.

Skolsköterskor vittnar om olyckliga och sönderstressade elever. Det

finns elever som till och med äter centralstimulerande medicin för

att orka plugga på nätterna. Att sätta en så hård press på eleverna är

inte förenligt med Barnkonventionens uppmaning att se till barnens

bästa.

Eleverna behöver se en mening med lärandet

Varför ska vi lära oss det här? kan eleverna fråga. Det duger då inte

att svara att de ska lära sig något för att det står i en kursplan, i en

lärobok eller att det kommer på ett prov. Eleverna behöver kunna

inse att de kommer att ha nytta av det de lär sig. Att innehållet i

undervisningen motsvarar något som de behöver kunna. Läraren ska

kunna tala om för sina elever i vilken situation som kunskaperna

kommer att bli till nytta. Om läraren inte kan motivera varför ett

visst innehåll är meningsfullt för klassen, gör hen bäst i att inte ta

med det i sin undervisning.

Det behöver forskas mer på vad eleverna kommer att behöva kunna i

det annorlunda och digitaliserade samhälle som de kommer att leva

i. Troligen kommer man då fram till att eleverna kommer att behöva

ett mått av traditionella ämneskunskaper. Men att de i lika stor ut-

sträckning kommer att behöva personliga egenskaper som ämnesö-

vergripande övningar kan leda till. Eleverna kommer att behöva en

beredskap att möta nya krav och situationer. Det förutsätter att de

har självförtroende. Att de kan samarbeta med andra. Att de kan kri-

tiskt granska den information de får. Att de kan finna på kreativa

lösningar. Och inte minst att de kan använda sig av de hjälpmedel

som den tekniska utvecklingen för med sig.

Dessbättre finns det nu också skolor, som har profilerat sig genom

mera ämnesintegrerade, framtidsinriktade och elevtillvända kurser.

Ämnesexperter har i olika omgångar getts resurser för att arbeta

fram nya kursplaner som ska ge skolarbetet ett för eleverna mera

meningsfullt innehåll.

Dessvärre är det dock inte en analys av vad eleverna behöver kunna i

den föränderliga framtiden, som främst har varit vägledande när in-

nehållet i skolans undervisning har bestämts. Snarare har man då

●

vänt blickarna bakåt till det kunskapsberg som människor byggt

upp.

Dessvärre är det heller inte elevernas perspektiv som har fått råda

vid urvalet, utan ämnesexperters och skoladministratörers. Det är

summan av vad ämnesexperterna har lärt sig och funnit viktigt som

fyller elevernas skoldag. Det mätningsraseri som brett ut sig medför

också att annat innehåll än de mätbara kunskaperna får begränsat

utrymme i skolverksamheten. Det är beklagligt eftersom eleverna

kommer att behöva sådant innehåll i den framtid som möter dem.

Eleverna behöver stimulans i arbetet

Man kan tvinga en elev till skolan. Man kan tvinga en elev till lyd-

nad. Men man kan inte tvinga en elev att lära sig. För att eleven ska

lära sig måste hen rikta sin energi mot det hen ska lära sig. Hen

måste både kunna och vilja bearbeta den information hen får. En

viktig förutsättning för att hen ska vilja ta till sig informationen och

göra den till sin kunskap, är att hen finner glädje i själva lärandet.

Detta kan till exempel ske genom att undervisningen är omväxlande.

Att hen själv får ta ansvar, vara aktiv och påverka arbetet. Att hen

också får använda sin högra hjärnhalva, sin fantasi och sin skapande

förmåga under lektionerna. Att hen får känna gemenskap med kam-

rater och får se resultat av sitt arbete. På så sätt kan man skapa en

lust i lärandet.

Dessbättre finns det pedagogisk forskning som talar om hur

eleverna kan få stimulans i skolarbetet. Skolor som Freinet,

Montessori och Waldorf har sedan länge på olika sätt visat på vägar

till ökad stimulans för eleverna. Dessvärre visar utvärderingar att

undervisningen i flertalet högstadie- och gymnasieskolor till stor del

utgörs av en lärares kunskapsförmedling i helklass.

Eleven får då mestadels passivt ta emot, memorera och återge det

som läraren säger och det som står i läroboken. Hen får då inte så

mycket omväxling och får sällan tillfälle att utveckla sin fantasi

eller sin skapande förmåga. Hen har små möjligheter att själv på-

verka sitt arbete och får sällan ta ansvar eller samverka med andra

elever. Sådan undervisning stimulerar inte eleven.

Eleverna behöver uppskattning

Framgång föder framgång. Misslyckande föder misslyckande. Det är

den sport, som eleven når framgång i, som hen vill fortsätta med.

Det är det ämne i skolan, som eleven lyckas i, som hen tycker bäst

om och helst anstränger sig i. Att lyckas för eleven är att få beröm av

lärare, föräldrar och kamrater. Att få höra att hen är duktig och att få

bra resultat på proven och bra betyg.

●

Den elev som inte kan hävda sig i en sport, slutar snart med den.

Den elev som misslyckas i skolan, tvingas däremot att fortsätta att

misslyckas. Detta är grymt. Att misslyckas är att få klander i stället

för beröm för sina skolprestationer. Att få dåliga resultat på proven

och dåliga betyg. Den elev som lyckas i skolan får motivation och

lust att lära. Den elev som misslyckas i skolan mister sin motivation

och sin lust att lära. Därför är det så viktigt att alla elever får känna

att de lyckas i skolan.

Dessbättre finns det många lärare, särskilt på skolans lägre stadier,

som insett detta. Lärare som tar varje chans att uppmuntra och be-

römma sina elever, såväl de snabba eleverna som de långsamma.

Som undviker att i onödan mäta och jämföra elevernas prestationer.

Det finns också skolor där man utgår från att alla elever har något

som de är särskilt bra på. Där man inventerar detta för varje elev och

låter henne visa upp det för lärare och kamrater.

Dessvärre har nu skolministern bestämt att det ska ges fingraderade

betyg redan i årskurs sex och föreslagit att betygen ska ges redan i

årskurs fyra. Därmed tvingar man tidigt fram jämförelser mellan

elevernas prestationer och sätter misslyckandet i system för de skol-

svaga eleverna. För dessa elever är denna sortering förödande. De

får en negativ självbild. Ju oftare den skolsvaga elevens prestationer

jämförs med kamraternas, desto fortare tappar hen sin motivation,

sin lust att lära och därmed också sin förmåga att lära.

Eleverna behöver en bra skolmiljö

Om eleven är trött eller hungrig lär hen sig inte så bra. Inte heller

om hen är osäker och ängslig i umgänget med lärare och andra ele-

ver. Eller om hen måste arbeta i trista och trånga lokaler med dålig

belysning, dålig akustik eller dålig ventilation.

Dessbättre är skolledare och skolpolitiker i kommunerna överlag

medvetna om detta. På många skolor kan elever som går hungriga

hemifrån få ett extramål med frukt eller annat på morgonen. Man

inser att det är viktigt att eleverna lär känna sina lärare och blir

sedda av dem för att de ska känna sig trygga. Att de får de raster och

den tillgång till uppehållsrum som de behöver för att ta igen sig. Att

det finns vuxna i skolan som kan hindra utbrott av våld

eller mobbning. Att eleverna får arbeta i goda lokaler med tillgång

till den utrustning, som krävs för en effektiv undervisning.

Dessvärre förekommer det på högstadiet och i gymnasiet att en elev

kan ha ett dussin olika lärare. Lärare som i sin tur har flera hundra

elever. Lärare som inte har en chans att hinna se varje elev eller upp-

●

täcka vilka elever som kan vara särskilt ängsliga och i behov av upp-

muntran och stöd. Dessvärre finns det också många kommuner och

skolor som på grund av dålig ekonomi eller dålig administration lå-

ter eleverna arbeta i för stora klasser, i för dåliga lokaler och med ett

stressande schema. Det är för mycket begärt att lärare och elever till-

sammans ska kunna åstadkomma en god kunskapstillväxt under så-

dana förhållanden.

Eleverna behöver vettiga regler att följa

Det behövs regler och bestämmelser om det ska råda ordning och ett

gott arbetsklimat i en skola. Eleverna vill att det ska finnas regler

och råda ordning. Men inte vilka regler som helst. Bäst är om ele-

verna tillsammans med skolans personal är med och utformar reg-

lerna. Om så inte sker, måste man kunna förklara och motivera reg-

lerna så att eleverna förstår och accepterar dem. Annars kan det bli

både si och så med åtlydnaden av dem. Än värre är att elever som

känner sig överkörda av reglerna kan tappa motivationen och lusten

att lära.

Dessbättre förekommer det allt oftare att lärarna tillsammans med

sina elever kommer överens om vilka regler som ska gälla i klass-

rummet. Det är också vanligt att skolans ledning låter representan-

ter för eleverna delta i utformningen av de övriga regler och sankt-

ioner som ska gälla i skolan.

Dessvärre beslutas det på många håll om regler och bestraffningar

utan att man ser dessa ur ett elevperspektiv. Man inför till exempel

totalförbud för huvudbonader, hörlurar och mobiltelefoner under

lektionerna. Man stänger ute elever som kommer för sent till lekt-

ioner, utan att fråga efter orsaken till att de kommer för sent. Man

gör detta utan att kunna motivera reglerna så att eleverna

accepterar dem.

Varför får inte den osäkra eleven ha på sig den huvudbonad som han

ser som en viktig del av det som han vill se när han tittar sig i spe-

geln? Varför får inte den elev som har vant sig vid att arbeta med

uppgifter till musik hemma göra så i skolan om hen inte stör någon?

Varför ska den elev som måste följa småsyskon till dagis på morgo-

nen, och därför kommer för sent, vänta i korridoren tills lektionen är

slut? Regler, som inte förankras hos eleverna, kan skada relationen

mellan lärare och elever och därmed elevernas kunskapstillväxt.

●

Till dig, du intelligenta matte-

lärare Publicerad här den 29 december 2015

ditt påstående att alla män-

niskor behöver så mycket mera kunskaper i matematik i framtiden.

Jag utgår från statistiken över de olika yrken som människor i dag

har. Jag finner då att högst 10 000 av de omkring 100 000 eleverna i

varje årskurs kommer att få jobb där det krävs några djupare kun-

skaper i matematik.

För de övriga, alltså flertalet ungdomar, räcker det om de behärskar

de fyra räknesätten, procenträkning, överslagsberäkning, lite statistik

och möjligen enkel ekvationslära. Det vill säga det som fanns med i

ämnet räkning redan på folkskolans tid. Med en app i mobilen kan

numera alla också snabbt få hjälp med de uträkningar de behöver

göra.

Jag ifrågasätter därför varför huvuddelen av eleverna ska behöva an-

vända en sjättedel av lektionstiden i grundskolan åt en matematik

som de till stora delar aldrig får någon användning av. Kan du förklara

i vilken situation i livet en vanlig elev kommer att behöva kunna välja

strategier och formulera matematiska modeller och samtala om tillvä-

gagångssätt och använda symboler, algebraiska uttryck, formler, gra-

fer och funktioner? Det vill säga sådant som krävs för ett godkänt be-

tyg i årskurs nio. Är det inte ett slöseri med tid att använda lektioner

till sådant som dessa elever aldrig får användning av? Tid, som ele-

verna i stället kunde ha fått ägna åt mera idrott, estetiska ämnen och

samhällsorientering. Ämnen som de kunde haft mera glädje och nytta

av, men som nu får jämförelsevis litet utrymme på schemat.

Jag är särskilt upprörd över att så många elever hindras från att gå vi-

dare till gymnasiet för att de inte har klarat dessa onödiga krav på

mattekunskaper. Det gäller över 10 000 elever årligen. En stor del av

dessa elever har lågutbildade föräldrar. Deras självförtroende är inte

det bästa och de undrar hur framtiden ska bli. De hamnar i en risk-

fylld tillvaro när de varken har skola eller jobb att gå till.

När jag i dagspress och fackpress har påtalat detta har jag mötts av en

skur av protester från dig och andra mattelärare. En enda artikel i

Svenska Dagbladet följdes till exempel av mer än 600 ilskna kommen-

tarer. I dessa har jag förgäves letat efter argument som talar om vilken

nytta vanliga elever kommer att ha av skolans matematik.

●

Det argument som oftast framhålls av dig och dina kolleger till försvar

för ert ämne är att övningarna i matematik skulle skärpa elevernas in-

tellekt. Vore det så skulle ju du och dina ämneskolleger vara intelli-

gentare än era övriga kolleger. Frågan är om dessa har insett det. Om

inte, kan det bero på att forskningen sedan länge har klargjort att det

inte förekommer någon sådan överspridning av tankeförmåga från

studierna i matematik till andra ämnesområden.

●

Funderingar kring forskning och

forskare Publicerad här den 14 december 2015

krävde nyligen i en debattartikel att

forskningen skulle få mer resurser. Man skulle efter japanskt mönster

studera skolor i länder som har lyckats bra i de starkt kritiserade Pisa-

proven. Där skulle man få reda på vad våra elever behöver för att lära sig

bättre. Man kan fråga sig om det är mera pengar till forskning de begär

eller om det gäller mera pengar till forskare.

Svaret på frågan vad våra elever behöver för att lära sig finner man inte i

fjärran länder. Det finns i våra svenska klassrum. Det finns i våra elevers

tankar, känslor och behov.

Mellan åren 1967–1998 har jag som metodiklektor suttit i olika klassrum i

skolor i Göteborg med omnejd under omkring fem tusen lektioner. Där har

jag kunnat studera lärarkandidaterna i aktion. Men jag har också kunnat

studera eleverna och hur de reagerat på olika inslag i undervisningen. Vad

som gjorde att de lyssnade. Vad som gjorde att de lessnade. Vilka elever

som försökte följa med och vilka som inte gjorde det. Vilka självständiga

arbeten som fick dem intresserade och aktiva – och vilka som inte hade

den effekten.

Efter lektionerna analyserade vi alltid tillsammans med handledaren vad

som hade gått bra och vad som hade gått mindre bra. Men vid sidan om

lektionerna – eller under lektioner med självständigt arbete – har jag haft

många tillfällen att prata med eleverna och inte minst de mera skolsvaga

eleverna om vad de tyckt om lektionen och om skolan.

Genom dessa lektionsanalyser och samtal har jag fått klart för mig en hel

del om vilka förutsättningar som eleverna behöver för att lära sig. Att de

till exempel behöver tillräckligt med tid att tänka och smälta den informat-

ion som de får. Att de känner att de kan ha användning för det de lär sig.

Att arbetet under lektionerna är omväxlande och stimulerande. Att de trivs

med lärarna och klasskamraterna. Och framför allt att de känner att de

lyckas i skolarbetet. Det är sådana förutsättningar eleverna behöver.

Utifrån sådana insikter bör det vara lärarnas och skolmyndigheternas upp-

gift att forma en skola som ger eleverna dessa förutsättningar och att ta

bort sådant som hindrar detta. Eleverna behöver inte en skola med aukto-

ritära skolledare och lärare, genomgående katederundervisning, höga krav,

tidiga graderade betyg, sträng disciplin och fokusering på mätbara kun-

●

skaper. Det vill säga sådant som utmärkte undervisningen i det gamla läro-

verket. Och sådant som forskare nu har funnit i skolor i Sydkorea och

Kina.

Enmansutredaren av karriärtjänsterna berättade i Lärartidningen att det

gick över 2 000 forskarutbildade lärare utan fast tjänst på de svenska hög-

skolorna. Man hoppades få tillbaka dem till skolorna genom dessa tjänster.

Samtidigt framkom det i tidningen att det saknades forskning om hur

eleverna lär sig räkna och läsa. Man kan fundera över vad alla dessa fors-

kare har funnit viktigare att forska om än detta och varför.

När mina två kolleger vid lärarhögskolan i Göteborg på 1980-talet gick i

pension fick jag överta all undervisning i didaktik för ekonomilärare. Jag

blev tilldelad 120 lektionstimmar för ämnena administration, marknadsfö-

ring och redovisning. Min undervisning gick ut på att kandidaterna skulle

lära sig att fatta och genomföra bra beslut i det dagliga arbetet i skolan;

detta beskrivs i min bok Läraren fattar beslut.

I mitten på 1990-talet fick jag plötsligt av prefekten veta att mina lektioner

i ämnesdidaktik hade skurits ned från 120 timmar till 9. Antalet handled-

ningstimmar som kandidaterna fick under övningspraktiken halverades.

Den utbildning för det praktiska lärarjobbet som de hade fått av mig utplå-

nades i ett slag efter att en huggsexa om resursanslagen hade ägt rum.

Det timanslag som jag hade haft fördes över till ämnesinstitutionerna på

universitetet och till en forskarutbildning. Alla kandidater skulle gå ige-

nom en kurs i forskningsmetodik och skriva en C-uppsats. För att komplet-

tera mitt raserade tjänsteunderlag kom jag att examinera ett hundratal

sådana uppsatser. Det gav mig anledning att fundera över forskningens

funktioner och effekter.

Min uppfattning är att dessa uppsatser bara undantagsvis leder till att

kandidaterna blir bättre rustade för det framtida arbetet som lärare. Att

uppsatsskrivningen kom att stjäla mycket av den tid som kandidaterna

behövt för att förbereda lektionerna och lära känna eleverna under prak-

tikterminen. Och att nästan alla uppsatser sedan stoppades undan någon-

stans där de aldrig lästes av någon.

Genom lärarutbildning kan man lära sig att bli bra lärare. Genom forskar-

utbildning kan man lära sig att bli bra forskare. Att ersätta lärarutbildning

med forskarutbildning leder till sämre utbildade lärare. Lärarna kan ha

nytta av det forskningen har visat om till exempel hur lärandet går till.

Men de behöver därför inte forska fram detta själva.

Jag har riktat kritik mot de pedagogiska forskarna också för att de i så liten

utsträckning hjälpte till att hejda Kunskapsrörelsens framfart på 1980-

talet. Och den mål- och resultatinriktade skolan under det följande decen-

niet. Och Björklunds uselt underbyggda reformer på 2000-talet. Om

●

forskarna hade haft kurage nog att kämpa emot denna utveckling hade vi i

dag inte haft så många elever som lär sig dåligt och mår dåligt i skolan.

Att kritisera de pedagogiska forskarna gör man inte ostraffat. Det är de

som bestämmer innehållet i lärarutbildningen. Det är de som får uppdrag

att recensera facklitteratur. Och det är de som mer än andra får tillfälle att

uttala sig i skolfrågor i massmedierna. Så forskarna ska man inte stöta sig

med.

Som exempel på vad som då händer kan nämnas det mottagande som

mina två böcker om beslut i skolan fick. När de kom ut skickade jag dem

till lärarorganisationernas tidningar och till alla lärarutbildningarna i

landet. Ingen av böckerna blev recenserade i tidningarna. Ingen av böck-

erna kom heller att användas i någon av lärarutbildningarna. Detta trots

att Bibliotekstjänst i Lund gav dem fina vitsord och rekommendationer.

Från och till har tankarna på detta kommit att skava som grus i skon. Men

det är för lite kvar av livet för att jag ska ha råd att gräma bort tiden. Det

finns så mycket underbart att glädja sig åt i stället. Tillsammans med min

livskamrat njuter jag av musiken och naturen och vårt smultronställe vid

sjön Rusken i Småland. För att inte tala om sällskapet med barn och barn-

barn och vår hund.

●

En förlegad pedagogik Publicerad här den 29 november 2015

att förmedla kunskaper. Lärarna ska

använda mera katederundervisning. Detta var det pedagogiska

budskapet från skolminister Björklund. Stödda på forskare som

har studerat katederundervisning i Sydkorea instämmer både

Skolverket och Skolinspektionen. De framhåller att det är den

entusiastiske och skicklige undervisaren som är den viktigaste

faktorn för elevernas lärande. Föga förvånande håller lärar-

organisationerna med dem.

Problemet är bara att läraren inte kan förmedla kunskap till elever.

Hen kan bara förmedla information. Kunskap är något som växer

inom eleven när hen i tankarna aktivt bearbetar information och

tar den till sig. Information kan eleverna få på många sätt. Ele-

verna behöver kunskaper. Men det innebär inte nödvändigtvis att

de behöver undervisning. All undervisning leder inte till kunskap.

Om inte eleven lyssnar och aktivt bearbetar den information som

hen får i undervisningen, sker ingen kunskapstillväxt. Elever har

till exempel fått undervisning i matematik under mer än 1 000

lektioner i grundskolan. Ändå är det många som efter denna

undervisning saknar elementära kunskaper.

Lärarens undervisning i helklass kan slå fel av två anledningar.

Dels på grund av brister i vad och hur hen undervisar. Dels på

grund av brister i elevernas förmåga att lyssna och ta till sig in-

formation.

Läraren kan ha papper på att hen en gång inhämtat och tenterat av

kunskaper i ett visst ämne. Kunskaperna är hämtade ur det då

befintliga kunskapsberget. De är inte särskilt relaterade till vad

eleverna behöver kunna i den framtid som blir deras. Vad papperet

inte säger är hur mycket av det inlärda som inte längre är aktuellt

och hur mycket av det som är glömt.

Ingen lärare kan alltid vara entusiastisk och väl förberedd. Lärare

är också människor. Sjuka barn. Sömnlösa nätter. Problem med

ekonomi och hälsa. En hård arbetsbelastning. Ingen lärare orkar

vara entusiastisk fem timmar om dagen, fem dagar i veckan. Om

eleverna har svårt att ta till sig lärarens undervisning kan det också

bero på brister i hens framställning. Läraren kan ha tänkt igenom

det hen ska säga för dåligt. Hen kan välja fel ord och tala otydligt

och entonigt etcetera.

●

Eleverna kan å sin sida ha för dåligt ordförråd för att förstå vad

läraren säger. De kan ha svårt att koncentrera sig på vad läraren

säger på grund av att de är för trötta, för hungriga, för oroliga eller

för ledsna.

Att se lärarens undervisning i helklass som en lösning på proble-

met med elevernas kunskapsbrister är förhastat. Detta insåg de

som stod bakom Läroplan 80. De införde en rad mera självstän-

diga arbetssätt. Eleverna skulle bli mer aktiva och motiverade. De

skulle få möjlighet att tänka i egen takt. De skulle kunna få hjälp

också av kamraterna.

I läroplanen myntades mottot Eleven i centrum. Man skulle främst

se till att eleverna fick de förutsättningar som de behövde för att

vilja och kunna lära sig. Reaktionära lärare och andra motsatte sig

detta och ville i stället se Läraren i centrum eller Kunskapen i

centrum. De insåg inte att det är nödvändigt att eleverna först får

de förutsättningar de behöver för att lära sig. Dessvärre slog dessa

reaktionära tankar rot i regeringen Bildt på nittiotalet. Den införde

en mål- och resultatinriktad skola och ett nytt betygssystem. Därtill

påhejade av det näringsliv som gärna ser att skolan genom betygen

sorterar in eleverna som kuggar på olika nivåer i det ekonomiska

maskineriet. Denna anpassning till näringslivets önskemål kom se-

dan att förstärkas genom Björklunds reformer.

Vad landet behöver för att i framtiden kunna hävda sig inter-

nationellt är ungdomar som har ett gott självförtroende och

användbara kunskaper. Som har vilja och förmåga att ta ansvar, att

samarbeta med andra, att tänka kreativt och kritiskt. Som kan

använda ny informationsteknik. Detta lär de sig inte genom

undervisning från katedern.

Möjligheterna att ersätta den förlegade pedagogiken är nu bättre

än någonsin. Eleverna kan mycket lättare skaffa sig information

tack vare datoriseringen. Åtskilliga elever läste tidigare in stu-

dentexamen per korrespondens hos Hermods eller NKI. De klarade

sig med skriftlig information och utan någon undervisning av

lärare. Nu kan eleverna hämta mycket av den information de behö-

ver från nätet. Utbildningsradion och Kunskapskanalen erbjuder

aktuell och pedagogiskt utformad information om det mesta.

Lärarna kan nu också på nätet få information om inslag som funge-

rat bra i undervisningen. De kan få tips om hur de kan organisera

och leda elevernas självständiga arbete, enskilt eller i grupp.

Många försöker redan använda sig av det. Men yttre ramar lägger

hinder i vägen när de försöker byta ut den förlegade pedagogiken

mot en ny. Ramar som detaljerade kursplaner, graderade betyg och

●

betygskriterier, nationella prov, konservativa skolledningar

etcetera. Att ändra på dessa ramar blir inte lätt. Men det är nöd-

vändigt.

Behovet av lärare minskar inte vid övergången till den nya pedago-

giken. Men läraren får en annan roll. Hen blir mer av den som in-

spirerar och motiverar eleverna. Som väljer och utformar uppgifter

åt dem. Som hjälper dem med informationstekniken. Som vägleder

dem i informationshavet. Som fungerar som bollplank för deras

tankar. Som hjälper dem att sätta mål och utvärdera sina presta-

tioner.

Tiden som korvstoppare är förbi. Alla lärare kommer inte att gilla

detta. Det blir en utmaning för lärarutbildningen och lärarfortbild-

ningen att göra lärarna beredda för detta.

●

Överordnade skolfrågor och

underordnade Publicerad här den 5 november 2015

Hur skolan utvecklas angår alla. De

flesta tycker till. Massmedierna påverkar. Lärarna utformar. Politiker be-

slutar. Hur tycker man till? Hur påverkar man? Hur utformar man? Hur

beslutar man? Och varför? Alla grundar sina åsikter och sitt handlande på

egna

erfarenheter och på vad man tror sig veta. Många ser främst till vad som

gynnar dem själva. Eller till vad som stämmer med deras ideologiska

övertygelse.

Det är många olika intressen som formar skolans utveckling. Eleverna har

begränsade möjligheter att påverka den. Enligt Barnkonventionen ska alla

beslut om skolan fattas till elevernas bästa. Så sker inte. Eleverna saknar

lobbyister som talar för deras sak. Resultatet har blivit en skola som i

många avseenden fungerar dåligt.

Att det blivit så kan bero på att de styrande tappat färdriktningen för sko-

lan. Att man låtit underordnade frågor styra i stället för de överordnade.

Det vill säga frågorna om hur elever lär sig. Om vilka förutsättningar ele-

verna behöver för att lära sig. Om hur man ska kunna ge dem dessa förut-

sättningar.

Att man tappat färdriktningen har inneburit att många elever inte får de

förutsättningar de behöver. Elever med brister i språkförståelsen får inte

den kompensation i förskoleåldern som de behöver. De får inte den tid de

behöver för att kunna ta till sig den information de får. De får sällan en

undervisning som de finner stimulerande och givande. De får lära sig

mycket som de inser att de inte kommer att ha någon användning av. De

får inte uppleva den framgång som är en förutsättning för att de ska vilja

och kunna lära sig vidare.

Förkunskaperna, tiden, stimulans i lärararbetet, meningsfull kunskap och

framgång är några av de viktiga förutsättningar som eleverna behöver. Att

kunna ge dem dessa förutsättningar borde vara ledstjärnan för all skolut-

veckling. Men så är det inte. Det är underordnade frågor och intressen som

har fått styra utvecklingen.

Förkunskaperna. Många barn behöver hjälp med att förbättra sin

språkförståelse och sin allmänbildning inför skolstarten. Enligt skollagen

ska skolan kompensera för ogynnsamma hemförhållanden. Så sker sällan.

●

Korttänkta kommunpolitiker tycker det kostar för mycket att minska barn-

grupperna och öka personalen i förskolan. Därför är dessa barn dömda att

misslyckas i skolan.

Tiden. Skolverket förordar mera av det arbetssätt där läraren undervisar i

helklass. Detta trots att sådan undervisning går för fort för de långsamaste

eleverna och för långsamt för de snabbaste. Men konservativa lärare och

en omedveten väljaropinion vill ha kvar denna förlegade lärarroll. »Så har

det varit och så ska det vara.«

Stimulansen. Lärarnas möjligheter att kunna och orka ge eleverna en

varierad och stimulerande undervisning är begränsade. Detaljerade kurs-

planer, tidiga betyg, fokusering på mätbara kunskaper, nationella prov och

rapporter till föräldrarna. Detta är en del av det som har blivit följden av

den prestations- och målstyrda skola som har införts efter påverkan av

näringslivet med OECD i spetsen.

Meningsfull kunskap. Ett exempel: En sjättedel av grundskoletiden äg-

nas åt ämnet matematik. För att få godkänt betyg i årskurs nio måste alla

elever kunna använda strategier och formulera modeller i anslutning till

problem inom algebra, geometri, sannolikhet och statistik, och då använda

symboler, algebraiska uttryck, formler, grafer och funktioner. Varför då?

Vissa ämnesexperter lyckas breda ut sina egna ämnen med ett innehåll

som flertalet elever aldrig kommer att få någon användning av. Detta sker

på bekostnad av ämnen som eleverna inser att de kan ha glädje och nytta

av.

Framgången. Skolsvaga elever får inte uppleva någon framgång. De får

tidigt graderade betyg och är tvungna att delta i talrika betygsprov. Deras

misslyckande är inbyggt i betygssystemet. De förlorar självförtroende och

lust att lära sig vidare. Hälften av eleverna i högstadiet mår dåligt på grund

av stress och oro för betygen. Betygens enda funktion är att sortera ele-

verna. Betygen bidrar inte till att eleverna lär sig bättre. Men tongivande

föräldrar vill ändå ha kvar betygen som garanti för att deras barn ska

komma först i kön till eftertraktade utbildningar. Politikerna vågar inte ta

bort betygen eftersom en omedveten väljaropinion vill ha dem kvar.

Underordnade frågor präglar också skoldebatten. Den handlar inte om hur

man ska få bort det som hindrar eleverna att få de förutsättningar de behö-

ver för att lära sig. Där dominerar ytliga skildringar av skolor i främmande

länder som lyckats bra i Pisa. Katederundervisning i stora klasser, tidiga

betyg, sträng disciplin, auktoritära skolledningar och höga krav på alla ele-

ver. Där diskuteras också skolans utanpåverk som förstatligande av skolan,

legitimation för lärare, lärarlöner och bannlysning av mobiler. Inget av

detta utgår från elevernas tankar, känslor och behov. Därför gör inget av

detta att våra elever lär sig bättre eller mår bättre. Tvärtom!

●

Ojämlika lärarlöner skadar Publicerad här den 16 november 2015

en modell för det så

kallade lärarlönelyftet. Därmed gör man lärarnas löner ännu mer

ojämlika. Individuella löner efter prestation, förstelärare efter skick-

lighet och lärarlönelyft efter skicklighet. Lärarna delas upp i ett A-lag

och ett B-lag.

Genom den individuella lönesättningen hamnar hälften av lärarlö-

nerna under medianlönen. Cirka 80 000 lärare får finna sig i att till-

höra den halva av lärarkåren som får lägre lön än de andra. De får

veta att de bedöms vara mindre skickliga. Denna lönespridning för

med sig en rad negativa konsekvenser. Det saknas objektiva kriterier

och pålitliga mätmetoder för att avgöra hur skickliga lärarna är. Alla

lönesamtal kostar tid och pengar. Solidariteten mellan lärarna sätts på

prov när var och en ska förhandla om den egna lönen. Tystnaden

breder ut sig när lärarna kan befara att kritik mot skolan och skolled-

ningen sätter spår i lönebeskedet.

Än värre är vad som sker inuti de lärare, som genom lönebeskedet

stämplats som sämre lärare än sina kolleger. Att några lärare får sär-

skilda arvoden för extra insatser har alltid förekommit och accepterats

av de flesta. Men den differentierade lönen innebär något annat. Den

uppfattas av många lärare som en kvalitetsstämpel. Det som kan

hända en lärare som bedöms vara mindre duglig än kollegerna är att

hen förlorar i självförtroende. Att hen känner mindre glädje i arbetet.

Att hen inte längre förmår att bry sig om varje elev eller att anstränga

sig lika mycket när hen förbereder lektioner. På så sätt drabbas också

eleverna av den differentierade lönesättningen. För många lärare kan

lönesättningen bidra till psykisk ohälsa eller leda till att de lämnar lä-

raryrket. Detta i ett läge när det råder svår lärarbrist. Det var ett all-

varligt misstag att införa individuell lönesättning.

Misstaget förvärras av förstelärartjänsterna och det nya lärarlönelyf-

tet. De bidrar till att löneklyftan i lärarkåren blir ännu större. De lä-

rare som vid den individuella lönesättningen bedömts tillhöra den

mindre skickliga delen av lärarkåren lär varken kunna räkna med nå-

got lönelyft genom förstelärarreformen eller genom det nya lärarlöne-

lyftet. Dessa lönelyft ska ju bara tillfalla de lärare som bedömts vara

särskilt skickliga. Det är naturligt om många lärare känner bitterhet

över detta. Särskilt om de anser sig orättvist bedömda.

●

Eleverna borde vara de som har bäst förutsättningar att bedöma

skickligheten hos lärarna. Om de får bestämma så är det andra kvali-

teter hos läraren som kommer i första rummet. De vill ha lärare som

har tålamod att lyssna till dem och som kan förklara så att de förstår.

Som är bra på att leda deras självständiga arbete. Som har humor och

är rättvisa. Som bryr sig om dem. Det är inga katederlejon eleverna

behöver utan lärare som är bra på att ge dem de förutsättningar de be-

höver för att lära bra och må bra. Det är sådana lärare som eleverna

och framför allt de svagpresterande eleverna behöver. Lärare som

själva mår bra och trivs med sitt arbete.

Utomstående bedömare har inte samma möjligheter att upptäcka och

värdera dessa kvaliteter hos lärarna. Lärarens skicklighet kan i stället

bli värderad efter hens elevers provresultat och betyg. Det är ett osä-

kert bedömningsunderlag. Elevernas olika bakgrund och förutsätt-

ningar spelar stor roll liksom lärarens benägenhet att sätta glädjebe-

tyg. Det finns också en risk för att det är akademiska betyg och andra

pappersmeriter som blir avgörande för den lön läraren får. I värsta fall

är det subjektivt godtycke, personliga relationer och vassa armbågar

som avgör vilka som ska få mera i lön.

Det är lärarens skicklighet som avgör om eleverna lär sig bra eller

inte. Detta upprepas som mantra i skoldebatten. Om därmed menas

de kvaliteter som eleverna vill se hos läraren är det säkert så. Men om

därmed menas skicklighet i den lärarroll som forskare funnit vid stu-

dier i Sydkorea och i andra länder som klarat sig bra i Pisa är det mera

tveksamt. Länder som tillämpar en auktoritär pedagogik med genom-

gående katederundervisning i stora klasser. Om man tillsätter sådana

förstelärare att leda utvecklingen på skolorna så hamnar man helt fel.

●

Giganten i mobbningsbranschen Publicerad här den 5 november 2015

i massmediernas strålkastarljus. Ett tv-

program, Morgans Mission, har följts av flera program med både

mobboffer och ångerfulla mobbare. Man ser tillbaka och diskuterar

vad det var som hände, varför och vilka följder det har fått. Detta är

utmärkt. Men de mobbare som träder fram i programmen är bara

småhandlare i mobbningsbranschen i jämförelse med den gigant som

aldrig får stå till svars för vad han har gjort.

Tittarna har fått veta hur mobbningen går till och hur den påverkar

offren. Vilka följder ideliga påhopp med nedvärderande omdömen får.

Att den drabbade upplever sig ha mindre värde. Att hen mister själv-

förtroende. Att hen känner sig utesluten ur gemenskapen. Att hen i

värsta fall tappar lusten att leva.

Över tiotusen elever misslyckas varje år med att få de betyg som krävs

för att få gå ett gymnasieprogram. Det motsvarar i genomsnitt två, tre

elever i varje grundskoleklass. Det är elever som från hemmen inte

har fått med sig den språkförståelse och de andra kunskaper de hade

behövt för att kunna följa med i undervisningen.

Det är många ord som dessa elever inte förstår när läraren talar eller

när de läser uppgifter som de ska lösa. De kan inte ta till sig den in-

formation de får av läraren. De klarar inte att lösa de uppgifter de får.

De slutar så småningom att ens försöka följa med. De lär sig mycket

litet under lektionerna. Ändå måste de vara där. Ändå måste de tidigt

delta i betygsprov på sådant som de har inte kunnat lära sig. De är

dömda att misslyckas på proven. De tvingas genomlida den ena för

dem långtråkiga lektionen efter den andra. De blir bestraffade om de

skolkar eller i protest stökar till det i klassen. De får förebråelser av

lärarna och föräldrarna för att de inte kan rycka upp sig och lära sig

bättre. De får tidigt veta hur viktigt det är att få bra betyg om de ska

kunna få något bra jobb. De vet att de aldrig kommer att få bra betyg.

I likhet med de andra mobboffren upplever de här eleverna också att

de har ett mindre värde. De mister också självförtroendet. Utan skola

eller jobb att gå till hamnar de också i ett utanförskap. Men för många

av de skolsvaga eleverna blir följderna allvarligare än så. De blir lätta

byten för värvare till kriminella gäng, där de kan få uppskattning,

gemenskap och pengar. Många har hamnat i drogmissbruk, prostitu-

tion eller kriminalitet. Alltfler skadas eller dödas i gängstrider. Elever

med låga betyg löper enligt Socialstyrelsens statistik åtta gånger så

stor risk att bli kriminella och tre gånger så stor risk att begå själv-

mord.

●

Ytterst ansvarig för mobbningen av de skolsvaga eleverna är den för-

utvarande skolministern. Han har inte rest riket runt och förnedrat

elever. Men hans åtgärder har fått lika allvarliga konsekvenser. Han

rekommenderade mer av den katederundervisning som dessa elever

inte kan följa med i. Han såg till att de tidigt fick betygsprov och gra-

derade betyg som talar om för dem hur misslyckade de är. Han såg till

att det fanns ett batteri av bestraffningar som drabbade dem om de

skolkade eller stökade till det i klassen. Och att det sattes ett betygs-

hinder för dem som ville gå ett gymnasieprogram.

Liksom den mobbande eleven har skolministern också haft mer eller

mindre passiva medhjälpare. Kommunpolitiker som inte ansetts sig

ha råd att ge dessa elever den kompensation som de skulle ha behövt.

Forskare och lärare som utan att protestera har åsett hur skolmi-

nistern genomfört reformer som gör det svårare för dessa elever. För-

äldrar till mer lyckligt lottade elever som gillat hans hårda tag mot

elever som stör lektionerna. Allianspolitiker och ledarskribenter som

av politiska skäl gett hans reformer sitt helhjärtade stöd.

Vi visste inte. Vi menade inget illa. Så försvarade sig de mobbande

eleverna i tv. Skolministern var nog inte heller medveten om hur

mycket han kom att skada de skolsvaga eleverna. I likhet med 98 pro-

cent av riksdagens ledamöter bodde han inte i något utsatt område,

och han lär inte ha kommit i någon närmare kontakt med dessa ele-

ver. Men hans åtgärder får lika allvarliga följder för dem som mobb-

ningen av skolkamrater får för mobboffren.

En väsentlig skillnad är dock att medan en mobbande elev bara

skadade några få skolkamrater så drabbar skolministerns åtgärder

flera tusen elever varje år. Han är verkligen giganten i mobbnings-

branschen.

●

Sanningssägarens dilemma Publicerad här den 26 oktober 2015

som sanningssägare om skolan har det

inte lätt. Detta gäller särskilt i de fall där sanningarna syftar till att

bevaka rätten för de elever som har fått de sämsta förutsättningarna

att lyckas i skolarbetet. Många talföra särintressen påverkar skolbe-

sluten för att de själva ska bli gynnade av dem. Varken de skolsvaga

eleverna eller deras föräldrar kan göra sina röster hörda inför de

beslut som fattas om skolan.

När man gör sig till talesman för dessa elever stöter man på problem.

Det går nämligen inte att säga de sanningar som behöver sägas utan

att man trampar någon på tårna. Risken finns att den som sannings-

sägaren trampat på tårna i ett avseende inte lyssnar på vad hen säger i

andra sammanhang. Det vilar något av moment 22 i detta. Ju fler san-

ningar som sägs, desto färre är de som lyssnar till dem. Ju mer kritik

som sanningssägaren riktar mot beslut och beslutsfattare, desto hår-

dare kritik riktas mot hen själv. Några exempel på sådana sanningar:

● Matematikämnet har fått breda ut sig på andra ämnens bekostnad

till stor skada för många elever.

● Lärarutbildningen verkar mer vara en försörjningsinrättning för

forskarutbildade pedagoger än en egentlig yrkesutbildning.

● Mycket få av de tusentals forskarutbildade pedagogerna har genom

sin forskning bidragit till att eleverna lär sig bättre eller mår bättre.

● Alliansens reformer av skolan har lett till att eleverna nu lär sig

sämre och mår sämre.

● De graderade betygen är undermåliga urvalsinstrument och de

bidrar till att skolsvaga elever lär sig sämre, mår sämre och misslyckas

i skolan.

Det är många som känner sig trampade på tårna för att jag har talat

klarspråk: matematiklärarna, lärarutbildarna, forskarna och allians-

anhängarna. Därtill kommer de föräldrar som har resurser att hjälpa

sina barn till höga betyg och som ser betygen som en garanti för att

deras barn ska komma in på eftertraktade utbildningar.

Representanter för dessa grupper har i debatten tagit avstånd från

mina sanningar. Endast ett fåtal har lagt fram några somhelst sakar-

gument för sina avståndstaganden. Vanligare har varit att de använt

●

personangrepp. Det fick jag tidigt känna på när jag en gång publice-

rade en artikel i Göteborgs Posten med rubriken Kunskapsrörelsen

skadar skolan.

På den svarade styrelseledamoten i den så kallade Kunskapsrörelsen,

Arne Andersson, filosofie doktor i teoretisk filosofi, följande i tid-

ningen: »Orstadius är en totalitär irrationalist, en socialreligiös för-

myndare, en figur oförmögen att förstå någonting, bara utrustad med

rabbelkunskaper, utan kompetens för sitt arbete och rädd för teoretisk

debatt.«

Denna debattnivå kan vara en förklaring till att de flesta disputerade

pedagoger den gången valde att tiga. De avstod från att protestera när

reaktionärerna på 1980-talet började vrida skolutvecklingen tillbaka

till den gamla läroverkstiden. Detta är förklarligt men knappast förlåt-

ligt.

Jag hoppas att den nya generationen pedagoger ska visa mer kurage.

Att de engagerar sig för de skolsvaga eleverna. Och står upp för att be-

slutsfattare på alla nivåer ska ta Barnkonventionen på allvar och låta

alla beslut om skolan vägledas av hänsyn till barnens bästa.

●

En tickande bomb Publicerad här den 26 oktober 2015

genom ett våldsdåd i en skola i

Trollhättan. Stora rubriker. Stor bestörtning. Sådant händer ju inte

här i vårt land. Jo, faktiskt, det gör det. Var och varannan vecka har vi

i år fått veta att unga människor dödats i våldsdåd, om än inte i skol-

miljö. Det har blivit så vanligt att det inte längre förorsakar några

stora rubriker.

Vilka ungdomar är det som tidigt får sina liv förstörda? Gemensamt

för de flesta torde vara att de har hamnat i ett utanförskap. Att de inte

har något jobb eller skola att gå till. Att de saknar självförtroende. Att

de saknar en mening med tillvaron. Att de därför blir lättfångade

byten för värvare till kriminella gäng som kan ge dem både gemen-

skap, uppskattning och pengar. Många leds in på en väg kantad med

drogmissbruk, prostitution och annan kriminalitet. För en del slutar

livet genom självmord.

Värvarna till de kriminella gängen har på senare tid fått konkurrens

av värvare till andra gemenskaper. Den islamiska staten, IS, har värvat

hundratals svenska ungdomar till kriget i Syrien och Afghanistan. Och

rasister som vädrar morgonluft på grund av flyktingströmmarna

värvar vilsekomna ungdomar till våldsdåd mot invandrare.

För att hejda värvarna från IS och från de rasistiska organisationerna

krävs omfattande insatser från landets underrättelseverksamhet och

polisväsende. För att hejda värvningen till de kriminella nätverken av

elever som inte har fått förutsättningar att lyckas i skolan krävs andra

åtgärder från samhället sida. Man vet vad som behöver göras – men

gör det inte.

De elever det gäller behöver inte vara latare eller dummare än andra

elever, men de har inte hemifrån fått med sig den språkförståelse och

de andra kunskaper som de behöver för att kunna följa med i under-

visningen. Man har länge talat om hur viktigt det är att dessa elever ti-

digt får kompensation för att de inte har fått med sig förutsättning-

arna att lyckas i skolan. Det som krävs är mindre förskolegrupper och

elevgrupper och fler förskollärare, specialpedagoger och annan stöd-

personal.

Problemet är att detta kostar pengar. Kommunpolitikerna skulle be-

höva höja kommunalskatten för att täcka kostnaderna för dessa insat-

ser. Men det vågar de inte göra. Skattehöjningar uppmärksammas och

ogillas, särskilt av den stora borgerliga väljarkåren. Att många ungdo-

●

mar misslyckas i skolan och drabbas av elände och död uppmärksam-

mas inte på samma sätt. Det gäller ju sällan politikernas och ledarskri-

benternas egna barn eller barn som de känner. Bara andras ungar.

I stället för kompensation åt dessa elever gav man dem en betygsspärr

till gymnasiet. Vad som nu måste göras är att ge dessa elever förut-

sättningar att lyckas i skolan. Och att ta bort betygsspärren. Annars

blir skaran av ungdomar i riskfyllt utanförskap större och större för

varje år. Detta kommer att utvecklas till en tickande bomb som inte

bara hotar enskilda människor utan hela samhället.

●

Girigheten är ett hot mot

mänskligheten Publicerad här den 9 oktober 2015

Miljön. Religionskrigen.

Kärnkraften. Ojämlikheten. Visst skulle människorna kunna avvärja det

mesta av dessa hot. Om den rätta viljan fanns. Och om alla drog sitt strå

till stacken. Men så kommer det nog inte att bli. Alla är sig själva närm-

ast. Egoismen sticker upp sitt fula tryne och lägger hinder i vägen över-

allt. Värst är girigheten, den elakaste formen av egoism.

Miljön

Vi vet att växthuseffekten snart leder till att mängder av människor

kommer att fly från översvämningar och från brist på mat och vatten. En

flyktingström som får dagens flyktingströmmar att likna rännilar. Detta

händer om inte tillflödet av koldioxid och andra växthusgaser till atmo-

sfären omedelbart hejdas. Men detta kommer inte att ske. Girigheten läg-

ger hinder i vägen.

Snikna oljemiljardärer i Exxon med flera har köpt forskare för att de ska

förneka att de fossila bränslena påverkar klimatet. Snikna bilfabrikanter

som Volkswagen med flera vilseleder bilköparna genom förfalskade upp-

gifter om hur mycket bilarna släpper ut av klimatförstörande avgaser.

Och Sverige är inte mycket bättre.

Ägarna till Vattenfall vägrar att lägga ned kolgruvorna i Tyskland. Man

säljer dem hellre till andra brukare trots att de leder till större utsläpp av

växthusgaser än vad hela Sverige förorsakar. Hellre än att förlora ett an-

tal miljarder på investeringen i kolenergi bidrar man till att klimatkata-

strofen kommer allt närmare. Våra politiker vågar inte heller införa de

regleringar och de skatter som skulle leda till väsentligt minskade utsläpp

av växthusgaser. Man tar inte risken att förlora väljare och därmed sina

platser vid politikens köttgrytor. Och så vidare.

Religionskrigen

I de stora religionerna tillber alla Gud. Men man gör det på olika sätt.

Alla hävdar att deras sätt är rätt, och en del försöker med våld påtvinga

andra sitt eget sätt. Det är bland annat därför som vi nu nås av en flyk-

tingström från länder som Syrien och Irak. Bakom allt detta ligger en

strid om rikedom och makt. Makthavare i religionerna och i de länder

som stöder religionerna vill få så många som möjligt att ansluta sig till

dem. Alla använder en straffande Gud och ett liv efter detta som påtryck-

ningsmedel.

●

Du ska inga andra gudar hava jämte mig. Så säger man nu också i IS när

man halshugger dem som inte delar deras tro. Skrämseltaktiken har man

långt in på förra århundradet använt sig av i Sverige också.

Genom att locka med paradiset och hota med helvetet i ett liv efter detta

kunde inte bara kyrkan berika sig. Människor formades till lydiga under-

såtar som utan att knota arbetade för svältlöner, offrade pengar och liv i

kungarnas krig och skänkte det de kunde till kyrkan. Ju fler anhängare

religionerna får, desto starkare och rikare blir de. Där ligger den främsta

förklaringen till de grymma religionskrigen. Girigheten skyr inga medel.

Ojämlikheten

En miljard människor lever i extrem fattigdom. Samtidigt tjänar 85 en-

skilda mångmiljardärer mer än vad jordens halva befolkning sammanlagt

gör. I Sverige lever ytterst få i extrem fattigdom. Men det finns en djup

klyfta mellan fattiga och rika även här. Och den växer nu mer än i något

annat land i Europa enligt OECD. Ojämlikheten skapar konflikter som

växer till våld om inte gapet mellan fattiga och rika minskas. Det är den

rika delen av befolkningen som skulle kunna minska gapet genom att

dela med sig av sitt överflöd. Men det kommer nog inte att ske. Girig-

heten lägger hinder i vägen. Den som har mycket vill ha mer, inte

mindre. Resultatet kommer att bli allt fler revolutioner och allt stridare

strömmar av ekonomiska flyktingar.

Kärnkraften

Det är sant att kärnkraften inte släpper ut miljöfarliga gaser. Men det är

lika sant att den efterlämnar ett växande berg av utbränt kärnbränsle.

Detta kan komma att leda till livsfarliga radioaktiva utsläpp om man inte

finner säkra sätt att förvara det på. Sätt som måste vara säkra i tiotusen-

tals år, vilka jordbävningar och andra naturkatastrofer som än kan in-

träffa. Sådana sätt att förvara kärnbränslet har man inte funnit.

Kärnbränslet kan komma att anrikas för tillverkning av kärnvapen. I fel

händer kan dessa leda till förödande kärnvapenkrig. Skurkar har i da-

garna ertappats med att försöka sälja anrikat uran till IS. Man kan inte

heller bortse från risken att kärnkraftsanläggningarna blir måltavlor för

terroristangrepp eller krigshandlingar.

Verksamheten i kärnkraftsanläggningarna har lett till härdsmältor som

ödelägger stora områden – och som kommer att leda till nya atomkata-

strofer. Brytningen av uran förorsakar också stora skador på miljön.

Detta borde vara argument nog för att omedelbart stänga av kärnkraften

och att satsa helhjärtat på förnybara energikällor. Men så kommer nog

●

inte att ske. Girigheten lägger hinder i vägen. Snikna ekonomiska intres-

senter och lobbyister för kärnkraftsindustrin kommer i det längsta att

fördröja en avveckling. Under tiden växer kärnavfallsberget och härd-

smältor uppstår.

Jag skulle gärna vilja avsluta med något positivt i Roslings anda. Men det

är svårt. Framtiden för våra barn och barnbarn är hotad. Det är framför

allt girighetens fel.

●

Låt ändamålet helga medlen Publicerad här den 30 september 2015

som utövar våld mot kvinnor. Vi kan önska

att det inte vore så. Men vad kan man göra åt det? Frågan är vilka som

gör så. Och vilka som inte gör så. Går skiljelinjen mellan de män som i

barnaåren tillsagts av sina fäder att de inte får göra så och de män som

inte fått sådana tillsägelser?

Det är nog att tillmäta fädernas förmåga att forma sönernas framtida

beteende väl stor betydelse. Men sekreteraren i regeringens utredning

om en strategi mot mäns våld mot kvinnor, Mikael Thörn, verkar i sin

debattartikel Dagens ETC den 22 september tro att det kan förhålla sig så.

Han lägger ett stort ansvar för våldet på de män som inte har lärt sönerna

hur de ska bete sig mot kvinnor.

Vilka män utövar våld mot kvinnor? I vilka situationer uppstår våldet?

Vissa män kan nog av olika anledningar vara mera benägna än andra att

ta till våld. Dricker de sprit minskar deras spärrar. Är de dessutom svält-

födda på sex kan det bidra till att de våldför sig på kvinnor. En annan or-

sak kan vara den vanmakt som en man kan känna när han inte kan hävda

sig verbalt vid en ordväxling med sin kvinnliga partner. Detta särskilt om

grälet har gällt hans bristande prestationsförmåga i något avseende.

Det är ett faktum att många män dricker sprit. Likaså att deras beteende

kan påverkas av tillflödet av testoseron. Och att de ofta hamnar i verbalt

underläge vid en träta med den kvinnliga partnern. Detta kan man inte

göra så mycket åt. Men det finns sätt som borde minska risken för att

detta ska leda till våld. Thörn skulle kunna uppmana fäderna att råda

sina döttrar att undvika att klä sig sexuellt utmanande. Och förmana dem

att inte i onödan utmana den manliga partnerns självkänsla genom att

kritisera honom i frågor som till exempel gäller pengar eller sex.

Sådana råd ska man inte ge till flickorna, tycker Thörn. »Vi ska inte be-

höva prata med våra döttrar om hur de ska klä sig, skydda sig och tänka

på säkerhet«, skriver han. Det är vi män som bär hela ansvaret, vare sig

vi har gjort oss skyldiga till våld eller inte.

Thörn kritiseras i en artikel den 28 september av Johnny Jakobsson och

Jens Orback för att ägna sig åt retorik i stället för praktik. Själva har de

inga andra förslag att komma med än att uppmana regeringen att med

kraft lägga ansvaret för våldet på männen. Och att låta redan kända

våldsverkare få behandling. Men de skriver ingenting om hur man kan

hindra alla okända, potentiella våldsverkare att begå våld.

●

Mäns våld mot kvinnor är aldrig förlåtligt. Men det kan vara förklarligt.

Målet för politiken borde givetvis vara att hindra män från att begå våld.

Det är rimligt att tänka sig att färre män skulle begå våld om de inte trig-

gades till det. Om kvinnorna undvek att klä sig sexuellt utmanande. Och

om de aktade sig för att klaga på sådant som männens prestationsför-

måga. Detta särskilt om männen är berusade.

Men detta kan inte artikelförfattarna skriva. Deras feministiska dogm om

att allt ansvar för våldet ska bäras av männen hindrar dem.

●

Sanningar att säga Publicerad här den 22 augusti 2015

på mina insatser i skoldebatten finner jag att jag

har tagit till vana att säga sanningar om det mesta. Det vill säga mina

sanningar. Andra kan ha andra sanningar. Följande påståenden är

länkade till artiklar med argument som jag grundar påståendena på:

Att kräva lärarlegitimation var ett stort misstag.

Lärarlegitimationerna har lett till försämringar för såväl eleverna som lä-

rarna och samhället. De utgör en av de sämst genomtänkta reformerna

på senare år. Mina argument

Jämlikheten urholkades genom medvetna politiska beslut.

Alliansregeringen sänkte såväl skatterna för dem som hade jobb som

bidragen till de arbetslösa och sjuka. Genom att inte ge skolsvaga elever

det stöd som de behöver för att lyckas i skolan medverkade man till att

klyftan mellan rika och fattiga består och vidgas. Mina argument

Elever lär sig sämre och mår sämre när de får

graderade betyg.

Ingen forskning visar att eleverna skulle lära sig bättre genom graderade

betyg. De fyller bara funktionen att sortera eleverna. Betygen kan vara

förödande för de skolsvaga elevernas liv och framtid. Mina argument

Det finns ingen Gud. Det finns inget liv efter detta.

Det är människor som skapat Gud. Inte tvärtom. I religionens namn har

det begåtts och begås ohyggliga grymheter. Det borde vara skolans upp-

gift att motverka rekryteringen till krigförande religiösa samfund. Mina

argument

Det är inte för lönens skull man väljer läraryrket.

Som lärare får man sin belöning i pengar. Men också i form av den upp-

skattning man kan få av eleverna. Lönerna behöver höjas. Men viktigare

är att ta bort det som hindrar läraren att känna tillfredsställelse i arbetet.

Mina argument

Hänsynen till elevernas behov väger lätt i skolbesluten.

Barnkonventionen tas inte på allvar. De förbättringar i skolan som ele-

verna behöver hindras av hänsyn till andras intressen. Mina argument

Valfriheten har förstört för solidariteten i skolan

och samhället.

Det är de starka som kunnat utnyttja möjligheten att välja bästa skola,

vård och omsorg. De svaga har fått nöja sig med det som blivit över. Mina

argument

●

Lösningen på skolans problem finns i de svenska

klassrummen.

I Pisa-panik har man sökt lösningen på skolproblemen i länder där man

har helt andra förutsättningar i ekonomi och traditioner, bland annat i

Kina och Sydkorea. Mina argument

Hänsynen till näringslivet har lett skolan fel.

Man kan inte driva en skola som man driver en fabrik. Eleverna är inte

tomma kärl som man kan ösa kunskaper i. Varken elever eller lärare mår

bra av att stressas in i en konkurrens om betyg respektive löner. Mina

argument

Kraven i matematik leder i onödan till elände för

många elever.

Det är en myt att alla människor behöver kunna mycket mer matematik i

framtiden. Mängder av elever får inte gå i gymnasiet för att de har miss-

lyckats att lära sig en matematik som de ändå aldrig kommer att få

användning av. Mina argument

Forskningen leder bara i undantagsfall till att eleverna

lär sig bättre.

Forskarna utgår sällan från försök med metoder och material i klassrum-

men. De flesta verkar vara mera inriktade på att skaffa sig meriter än att

bidra till bättre kunskaper för eleverna. Mina argument finns i artikeln

Håller den vetenskapliga grunden att stå på? i boken Tankeställare om

skolan.

Den nya lärarutbildningen är ingen egentlig yrkesutbildning.

Utbildningen kan ge en hel del teoretiska kunskaper men lite beredskap

att klara situationer i klassrummen och förmåga att fatta och genomföra

bra beslut i undervisningen. Mina argument finns i artikeln Så slaktades

en lärarutbildning i boken Tankeställare om skolan.

…

Ovannämnda artiklar är ett urval av de tankeställare som jag har skrivit

under det senaste året. Innan dess publicerade jag fyra böcker med om-

kring 150 tankeställare om skolan. De kan alla läsas här på min hemsida.

Vad de handlar om framgår av denna innehållsförteckning.

●

Om jämställdhet och jämlikhet Publicerad här den 17 augusti 2015

och bekämpas var de än förekommer. Det

finns orättvisor genom brister i jämställdhet mellan män och kvinnor.

Det finns orättvisor i jämlikhet mellan fattiga och rika. Genom tid-

ningar kan skribenter påverka väljaropinionen att ställa sig bakom

åtgärder som minskar orättvisorna.

Bristerna i jämställdhet drabbar framför allt kvinnorna. Dock är det

nu fler flickor än pojkar som får höga betyg i skolan. Och det är fler

kvinnor än män som studerar på högskolorna. Bristerna i jämställdhet

minskar. Bristerna i jämlikhet drabbar såväl kvinnorna som männen

och barnen. De ökar.

De flesta bristerna i jämställdhet kan samhället bara påverka på sikt.

Bristerna i jämlikhet kan samhället påverka omedelbart, bland annat

genom förändringar av skatter och bidrag.

Brister i jämställdhet påtalas ofta i borgerliga tidningar. Brister i jäm-

likhet påtalas ytterst sällan i borgerliga tidningar. Detta av lättförklar-

liga skäl. Det är inte de som har som drabbas av dessa brister.

De fattiga saknar en kraftfull röst som försvarar deras intressen. Den

röda sidan i politiken får bara stöd av en mycket liten del av dagspres-

sen. Därför var det många med mig som gladdes åt att vi skulle få en

ny dagstidning med röda förtecken. Men vad hände?

I Dagens ETC avhandlas brister i jämställdheten i flera artiklar i varje

nummer. Men det är inte ofta som man där finner något djupgående

reportage om hur den svåra fattigdomen påverkar männens, kvinnor-

nas och barnens liv och hälsa.

En anledning till detta kan vara att så få skribenter bor i eftersatta

områden och kan identifiera sig med de människor som drabbas av

fattigdomen. En annan förklaring kan ligga i att tidningen stoltserar

med att inte bara vara röd och grön utan också feministisk. Den 10

augusti 2015 deklarerade man stolt att Dagens ETC enligt statistiken

är bäst bland nyhetsmedier med att låta kvinnor komma till tals. I 66

procent av artiklarna i tidningen var kvinnor omnämnda. Expressen

låg i denna statistik på andra plats med 38 procent. Sett ur ett jäm-

ställdhetsperspektiv (50/50) var alltså Expressen mera jämställd än

Dagens ETC.

Självklart ska bristerna i jämställdhet påtalas. Men när de påtalas i

artikel efter artikel så riskerar man att skapa en vi och dom-situation.

●

Sådana situationer är olyckliga i alla sammanhang, inte bara när det

gäller religion eller etnicitet. De flesta män försöker nog som jag att

leva i en jämställd relation. Vi kan aldrig tänka oss att bruka våld mot

en kvinna. Men jag kan ändå drabbas av skamkänslor när jag läser

tidningen. Inte för vad jag gjort utan för att jag är man.

●

Skolan och det dödliga våldet Publicerad här den 14 augusti 2015

möts vi av nyheten att någon eller

några ungdomar bragts om livet. Det har oftast skett i samband med

uppgörelser mellan kriminella gäng. Vilka ungdomar drabbas av detta

våld? Varför har de hamnat i situationer där de utsatts för våld? Ska

samhället kunna undvika att detta våld fortsätter att öka måste man

söka svar på dessa frågor.

För ett antal år sedan kunde Socialstyrelsen rapportera att elever med

låga betyg löpte åtta gånger så stor risk att bli kriminella och tre

gånger så stor risk att begå självmord. Det är angeläget att det görs en

uppföljning av denna studie i dag. Att man tar reda på vad som har

lett till att offren och förövarna har hamnat i det dödliga våldet.

Innan vi fått svaren från en sådan uppföljning får vi nöja oss med

hypoteser. Varje år är det nu omkring 15 000 elever som hindras att

fortsätta på gymnasiet för att de har fått för låga betyg i grundskolan.

De flesta av dem kan nog på olika sätt ordna upp sin tillvaro och

hamna i ett normalt vuxenliv ändå. För resterande del går det sämre.

Utan självförtroende, utan skola, utan jobb och utan pengar är de

sårbara. Många leds in i ett spelberoende. Andra söker sig till krimi-

nella gäng där de kan få uppskattning och tjäna pengar. Hur många

det är som befinner sig i denna situation vet vi ännu inte. Men troligen

rör det sig om flera hundra varje år.

Vad kan samhället göra för att elever inte ska misslyckas i skolan?

Först och främst måste man kompensera de elever som inte tidigt fått

med sig det språk och de övriga förkunskaper som de behöver när de

påbörjar sin skolgång. För detta krävs det massiva insatser redan i för-

skolan. Detta har politikerna sedan länge sagt sig vara medvetna om.

Men mycket litet har skett. I många fall har antalet barn i förskole-

grupperna tvärtom ökat och antalet speciallärare och annan stöd-

personal minskat.

Det krävs också att man ändrar på mycket i skolan. Att man använder

mer av arbetssätt där även långsamma elever hinner med och kan

tänka i sin egen takt. Att man sorterar bort onödigt höga kunskaps-

krav i matematik. Att man undviker att tidigt sätta graderade betyg så

att de skolsvaga eleverna i det längsta kan få behålla självförtroendet

och lusten att lära. Att man slopar den för många elever förödande

betygsspärren till gymnasieskolan. Och så vidare.

Priset för att inte vidta dessa åtgärder är oerhört högt. Nationalekono-

merna Ingvar Nilsson och Eva Nilsson Lundmark har forskat om de

●

ekonomiska kostnaderna för gängkriminalitet i Sverige. Deras rapport

visar att en enda gängmedlem som är kriminell i 15 år kostar sam-

hället cirka 23 miljoner kronor. Ännu mycket högre blir kostnaden i

liv och livskvalitet för de ungdomar och deras familjer som drabbas av

det dödliga våldet.

●

Varför blir lärare lärare? Publicerad här den 14 augusti 2015

Det kommer att saknas 80 000 lärare inom de närmaste åren säger

Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Det är därför nödvändigt att

de sökande till lärarutbildningarna blir många fler. För att göra lärar-

yrket mera attraktivt inrättas 14 000 förstelärartjänster med 5 000

kronor mera i månadslön. De flesta av dessa tjänster är tidsbegrän-

sade till ett par år. De ska fördelas på de 160 000 lärare som nu är

verksamma i skolan enligt Skolverket.

Skolledningarna uppskattar att några lärare är särskilt duktiga och

därför ska ha högre lön. De andra lärarna måste då uppfatta det som

att de inte anses som särskilt duktiga. Vad detta gör för deras trivsel i

arbetet kan man tänka sig. Det är inte säkert att skolledningarnas

uppfattning om vilka lärare som är särskilt duktiga stämmer överens

med elevernas uppfattning. Men när så är fallet kommer dessa lärare

att belönas dubbelt. Dels får de mer uppskattning av eleverna, dels får

de mer i lön. Det rättvisa och det kloka i detta kan ifrågasättas.

För den student som överväger att bli lärare är chansen att få högre

lön ett magert lockbete. Hen inser snabbt att chansen att få en tjänst

som förstelärare är liten. Det är inte för lönens skull som en ung män-

niska väljer lärarbanan. Och det är inte för lönens skull som så många

lärare stannar i jobbet.

Den stora fördelen med läraryrket ligger på ett annat plan. Att få vara

tillsammans dagligen med elever som är vetgiriga, skojfriska och på-

hittiga. Att få möta värme och uppskattning i deras blickar efter en

lyckad lektion. Den tillfredsställelse detta skänker har få motsvarig-

heter i andra yrken. Detta borde framhållas i marknadsföringen av

lärarjobbet mycket mera än de mycket begränsade karriärmöjlighet-

erna i läraryrket.

Lärarorganisationerna undviker av naturliga skäl att tala högt om

skolloven och läraryrkets övriga plusvärden. Ju svårare yrket fram-

ställs, desto bättre utgångsläge i löneförhandlingarna. De ser som sin

uppgift att kämpa för att medlemmarna ska få högre löner. Den kam-

pen har hittills inte varit så framgångsrik. Det hade därför varit bättre

om organisationerna hade satsat mera på den andra delen av belö-

ningen, det vill säga tillfredsställelsen i arbetet.

Dessvärre har man nu fått se en rad förändringar i skolan som mins-

kat lärarnas möjligheter att få känna sig uppskattade av eleverna.

●

Mål- och resultatinriktningen av skolan. Fokuseringen på mätbara

kunskaper. Fler och mer fingraderade betyg. Nationella prov. Detalje-

rade kursplaner. Svårtydda betygskriterier. Ökade krav på rapport-

skrivning. Krav på lärarlegitimationer. Allt detta har bidragit till en

osäkerhet i jobbet och en större arbetsbelastning för lärarna. Det har

också minskat utrymmet för lärarna att tillsammans med eleverna

bestämma om innehåll och arbetssätt i undervisningen. Lärarna kan

känna att man inte tar vara på deras yrkeskunskap.

Lärarorganisationerna bör fortsätta att kräva högre lön för alla lärare.

Men det lär inte räcka för att göra läraryrket tillräckligt attraktivt.

Man måste också arbeta för att lärarna ska slippa många av de tvångs-

tröjor de nu bär. Så att möjligheterna att trivas och bli uppskattade av

eleverna blir större.

Göteborgs Posten värnar om

rävens frihet i hönsgården Publicerad här den 10 augusti 2015

att byta ledarskribenter ändrat sin

politiska inriktning och färg. Från att ha varit blå har den nu blivit

mörkblå med bruna inslag. Misstänkliggörandet av skyddslösa tiggare

utgör nu bara toppen på ett isberg av självgodhet, förakt för svaga och

bristande empati.

För dessa ledarskribenter är valfriheten helig. Den valfrihet som gör

att de som är starka nog att utnyttja den kan se till att deras barn får

en bättre skola. Att deras sjuka får en bättre vård. Att deras gamla får

en bättre omsorg. Alla de som är för svaga för att kunna utnyttja val-

friheten får hålla till godo med en försämrad skola, en sämre vård och

en sämre äldreomsorg.

Den valfrihet de värnar om har också medfört att smarta kapitalister

kan göra sig förmögenheter på att äga och sälja skolor, vårdcentraler

och äldreboenden med mera. Förmögenheter som kommer från den

skatt vi betalat för att säkra en välfärd för alla. En ledarskribent i en

annan tidning, Hans Bergström i Dagens Nyheter, kunde som exem-

pel lämna landet med över en halv miljard kronor som hans familj

hade tjänat på att sälja den skola de startat. Hur köparna tänker sig

att denna investering ska bli lönsam kan man räkna ut.

Bland många bottennoteringar på ledarsidan märks hur den politiska

redaktören, Alice Teodorescu, använder begreppet moral. Det skulle

enligt henne vara omoraliskt att inte sänka skatterna så att vanliga

människor kan spara ihop till en årslön på banken. Att skattesänk-

ningar urholkar samhällets resurser för att ge hjälpbehövande det

skyddsnät de behöver besvärar inte ledarskribenten. Hon verkar helt

omedveten om att det finns mängder av familjer där man inte ens har

råd att alltid äta sig mätta och där tanken på att spara pengar är oer-

hört avlägsen. I sådana familjer måste hennes tal om sparande och

moral uppfattas som ett hån.

För att slippa må illa av skriverierna på ledarsidan har jag slutat att

prenumerera på Göteborgs Posten. Jag hoppas att många fler läsare

på samma sätt markerar sitt avståndstagande mot den erbarmliga

människosyn som avspeglas på tidningens ledarsida. Göteborgsuppla-

gan av Dagens ETC är ett gott alternativ.

●

Var finns nyckeln till bättre

kunskap? Publicerad här den 18 juli 2015

sin tappade dörrnyckel letade han i

gatlyktans sken. Det var lättare att leta där. Det var för besvärligt att

leta i mörkret. Men nyckeln fann han inte. När de ansvariga för vår

skola letar efter nyckeln till bättre kunskaper söker de också där det är

lätt att se. De tittar på skolor som har lyckats bra i Pisa.

Där kan de finna sådant som auktoritära skolledare och lärare, tidiga

betyg, höga krav, genomgående katederundervisning, sträng disciplin

etcetera. Det vill säga en skola som påminner mycket om den skola

som eleverna i vårt gamla läroverk fick genomlida för över femtio år

sedan. Men någon nyckel till bättre kunskaper finner de inte där.

Till läroverket kom bara omkring 15 procent av en årskull. Dessa ele-

ver hade vanligen välutbildade föräldrar. De utgjorde en förhållande-

vis homogen skara med liknande förutsättningar när det gällde språk-

utveckling och allmänbildning. När en grundskola för alla tog form på

sextiotalet insåg man att man inte kunde använda samma undervis-

ning för alla elever.

Helklassundervisning i samma tempo och med samma språk funge-

rade inte när det var så stor skillnad i elevernas förutsättningar. Man

fann till exempel att det i en normal grundskoleklass skilde sju år i

språklig utveckling mellan de elever som var mest respektive minst

utvecklade. På den tiden var det ändå få elever som hade invandrar-

bakgrund.

Under sextiotalet och sjuttiotalet utvecklades därför metoder för själv-

ständigt arbete som komplement till helklassundervisningen. Man

kunde där ge eleverna uppgifter som var anpassade till deras olika för-

utsättningar. Eleverna kunde tänka och arbeta i den takt som passade

dem. Man ville också ge eleverna mer än faktakunskaper. De skulle få

en vilja och förmåga till sådant som att samarbeta med andra, att

tänka kritiskt och att finna kreativa lösningar på problem och arbets-

uppgifter.

Därför kom man i Läroplan 80 att fokusera på de förutsättningar som

eleverna behövde för att lära sig. Man rekommenderade en variation

av självständigt arbete, enskilt eller i grupp. Mottot var »Eleven i cent-

rum«. Sverige kom på många håll att uppfattas som ett mönsterland i

pedagogiskt avseende.

●

Dessvärre motsatte sig bakåtsträvare inom och utom lärarkåren den

nya läroplanen. Konservativa lärare ville inte ändra på sin lärarroll.

Utomstående tyckare insåg inte att sätta elevernas behov i centrum

var en förutsättning för kunskapen, inte ett hinder. Den så kallade

Kunskapsrörelsen lyckades hindra införandet av de mera elevaktiva

och självständiga arbetssätten. Mottot för dem blev i stället

»Kunskapen i centrum« och »Läraren i centrum«. På så sätt vreds

utvecklingen tillbaka till läroverkstiden. Innehåll och arbetssätt

utformades utan hänsyn till eleverna och deras behov.

De forskare som grundlade innehållet i läroplan 80 utgick från inlär-

ningspsykologins rön och en omfattande försöksverksamhet i klass-

rummen. De kom att inse hur viktigt det var att eleverna fick tänka i

egen takt. Att de fick vara aktiva. Att man lyssnade till vad de tyckte

om innehåll och arbetssätt. Att de fann att de kunde ha nytta av det de

lärde sig. Att de fann skolarbetet omväxlande och stimulerande. Och

framför allt att de upplevde att de lyckades i skolan.

När man nu letar efter nyckeln till bättre kunskap måste man utgå

från samma utgångspunkt som dessa forskare, det vill säga från inlär-

ningspsykologin och eleverna och deras behov. Man kommer då att

finna att det är bättre för eleverna att de får att ha demokratiska skol-

ledare och lärare. Att man inte ställer högre krav på dem än vad de

klarar av. Att man drar ned på katederundervisningen och använder

mera av elevaktiva arbetssätt. Att man släpper fokuseringen på mät-

bara kunskaper och slopar de detaljerade kursplanerna. Att man

minskar betydelsen av betygen och slopar graderade betyg på låg- och

mellanstadiet.

Om man gör så och strävar efter att eleverna ska lära sig mera av lust

än av tvång, så undviker man att så många elever lär sig dåligt och

mår dåligt. Använder man sig av denna nyckel till bättre kunskap så

kommer inte heller en sjättedel av eleverna att misslyckas i grundsko-

lan.

●

Okunnigt om arbetssätt i skolan Publicerad här den 18 juli 2015

har det upprepats av skolpolitiker och andra. Vad

eleverna behöver för att lära sig är framför allt entusiastiska lärare

som är duktiga på att undervisa. Det visar forskningen. Vilken forsk-

ning? Forskare har vallfärdat till länder vars skolor ligger i topp när

det gäller resultat i Pisa-mätningarna.

Skolorna i dessa länder verkar dock ligga på samma nivå när det gäller

pedagogisk utveckling som vi hade nått i det gamla läroverket för ett

drygt halvsekel sedan. Genomgående katederundervisning. Höga kun-

skapskrav. Sjugradiga betyg. Disciplin.

Visst är det så att vissa lärare når bättre resultat än andra. I en skola

där all undervisning är lärarledd kan man urskilja lärare som är mer

entusiastiska och duktiga på att undervisa än andra. Men det innebär

inte att lärarledd undervisning med sådana lärare alltid skulle vara

bättre än elevaktiva arbetssätt. Det finns mycket att ta hänsyn till när

det gäller valet av arbetssätt. Eleverna är olika. Målen för undervis-

ningen är olika. Lärarna är olika.

En del elever kan lyssna och ta till sig det läraren säger. Andra kan

inte det. De kan ha för dåligt ordförråd för att förstå vad läraren säger.

De kan ha svårt att koncentrera sig på vad läraren säger på grund av

att de är för trötta, hungriga eller av andra anledningar. För dessa

elever innebär lärarledd undervisning i helklass bortkastad tid. De lär

sig mycket bättre genom att läsa än att lyssna.

Vilket arbetssätt man ska använda beror på de mål eleverna ska nå.

Vissa mål har med tänkandet att göra såsom att lära sig minneskun-

skaper, att förstå sammanhang och kunna tillämpa det man lärt sig.

Andra mål har med attityder och känslor att göra såsom att tycka om

litteratur, konst och musik, kunna delta i skapande verksamhet eller

att vara solidariska och empatiska.

Den lärarledda undervisningen kan fungera när det gäller målkatego-

rierna minneskunskaper och förståelse. Men för övriga målkategorier

behövs det vanligen mera elevaktiva arbetssätt. Eleverna lär sig att ta

ansvar genom att få ta ansvar. De lär sig samarbeta genom att de får

samarbeta. De lär sig tänka kritiskt och finna kreativa lösningar

genom att sättas i situationer där de övar sig att tänka kritiskt och

finna kreativa lösningar. Och så vidare.

Eleverna kan inte få kunskaper i ämnet samhällskunskap eller i

estetiska ämnen på samma sätt som de lär sig i ämnet matematik. De

●

arbetssätt som bör väljas beror på vilka ämnen och vilka moment

inom ämnena det gäller. I vissa fall är elevaktiva arbetssätt bättre, i

andra fall är lärarledd undervisning bättre.

Vid besök i skolor fann Skolinspektionen elever som förgäves försökte

lösa uppgifter på egen hand utan att få hjälp av lärare. Skolinspektio-

nen drog den förhastade slutsatsen att det är lärarledd undervisning i

helklass de behöver. Det är lätt för en utomstående betraktare att upp-

täcka elever som inte lär sig något vid självständigt arbete. Det är svå-

rare att upptäcka elever som inte lär sig något vid lärarledd undervis-

ning. Man iakttar då läraren som undervisar och de elever som räcker

upp handen och svarar på frågor – inte de tysta elever som har slutat

att lyssna.

Alla lärare är inte entusiastiska och väl förberedda. De är också män-

niskor. Sjuka barn. Sömnlösa nätter. Problem med ekonomi eller

hälsa och en hård arbetsbelastning. Få lärare orkar vara entusiastiska

fem timmar om dagen, fem dagar i veckan. Om eleverna har svårt att

ta till sig lärarens undervisning kan det också bero på brister i hens

framställning. Läraren kan ha tänkt igenom det hen ska säga för

dåligt. Hen kan välja fel ord och tala otydligt och entonigt etcetera. Att

se lärarens undervisning i helklass som en lösning på problemet med

elevernas kunskapsbrister är förhastat.

Om självständigt arbete fungerar dåligt kan det bero på sådant som

oklart formulerade uppgifter, dåligt genomtänkta anvisningar för

arbetet, bristfälligt faktaunderlag eller för dålig handledning av

eleverna. Men lösningen på dessa problem är inte att kasta ut barnet

med badvattnet och i stället rekommendera lärarledd undervisning.

Lösningen ligger i att göra lärarna bättre utbildade så att de kan ge-

nomföra de inlärningssituationer som är relevanta mot målen på ett

bra sätt. De ska kunna välja bra uppgifter, bra anvisningar, bra fakta-

underlag etcetera. De ska kunna motivera eleverna och hjälpa dem

när de kör fast. De ska kunna utnyttja de fantastiska möjligheter för

elevaktivt arbete som den nya tekniska utvecklingen erbjuder genom

läsplattor och pedagogiska datorprogram.

De självständig arbetssätten utvecklades på sextio- och sjuttiotalet när

man insåg att den gamla auktoritära läroverkspedagogiken inte skulle

fungera när hela årskullar – och inte bara en privilegierad bråkdel av

dem – skulle gå igenom en nioårig skola. De byggde till stor del på

principer från pedagogiska föregångspersoner som Dewey, Freinet,

Montessori, Piaget och Steiner, vilka alla utgick från eleverna och

deras behov.

●

Många politiker och skribenter lovordar nu de lärare som är duktiga

på att undervisa i helklass. Det är genom dem som elevernas kun-

skapsbrister ska avhjälpas. De dömer ut de självständiga arbetssätten.

Men att rekommendera lärarledd undervisning i helklass utan att ta

hänsyn till för vilka mål och för vilka elever undervisningen görs är

okunnigt.

●

En urholkad demokrati Publicerad här den 17 juli 2015

i Almedalen fick Jonas Sjöstedt frågan varför

Vänsterpartiet hade så låga opinionssiffror. Detta trots att de mer än

andra partier värnar om det välfärdssamhälle för alla som en majoritet av

väljarna vill ha. Han kunde inte svara på det. Men det finns en förklaring.

I Sverige råder demokrati. En medborgare, en röst. Det låter bra, men det

är en sanning med modifikation. Var och en kan visserligen lägga sin röst

på något av partierna efter sin övertygelse. Men frågan är hur denna

övertygelse har formats.

Fyra av de fem stora tidningarna i landet står för borgerliga värderingar.

De borgerliga tidningarna har konsekvent stött allianspartiernas politik

på såväl ledarsidorna som på nyhetssidorna och debattsidorna.

På ledarsidorna har man försvarat allianspartiernas förslag och åtgärder

och kritiserat de andras. De omfattande skattesänkningar som urholkade

utrymmet för välfärden fick där ett helhjärtat stöd.

På nyhetssidorna har man förstorat de nyheter som gynnat alliansparti-

erna och förminskat de nyheter som gynnat andra partier. Man startade

ett drev mot Mona Sahlin för att hon köpt en Toblerone för några tior och

betalat med fel kort. Men att näringsministern Maud Olofsson hade god-

känt köpet av ett värdelöst holländskt bolag för omkring 70 miljarder av

skattebetalarnas pengar gavs betydligt mindre uppmärksamhet.

På debattsidorna har man till exempel flitigt återgett artiklar som försva-

rat Björklunds förödande skolpolitik medan man regelmässigt har refu-

serat inlägg som kritiserat denna politik.

Men Sveriges Radio och Sveriges Television då. Kan de inte motväga den

politiska obalansen i nyhetsflödet? Nej, det får man inte. Dessa medier

ska vara neutrala. Det behöver däremot inte de kommersiella radio- och

tevekanalerna vara. Kanaler vars ägare vanligen har borgerliga värde-

ringar. Värderingar som också ibland smyger sig in i Public Service

genom valet av politiska kommentatorer, utfrågare, debattledare och de-

battdeltagare.

Människors politiska uppfattning påverkas av vad de läser, ser och hör i

massmedierna. Vänsterpartiet har inte samma möjligheter att tränga

fram i massmedierna med sitt politiska budskap som de andra partierna.

Det kan vara en förklaring till att dess opinionssiffror inte är bättre.

●

Skolpolitiker drar förhastade

slutsatser Publicerad här den 19 juni 2015

mellan olika företeelser som kan för-

klara varför vissa elever lär sig bättre än andra och varför andra elever

lär sig sämre. Politiker och tjänstemän drar slutsatser av dessa sam-

band och fattar beslut. Alltför ofta drar de förhastade slutsatser.

Besluten blir därefter.

Det finns elever som misslyckas i skolan. Det finns elever som skolkar.

För politiker står det klart att eleverna misslyckas för att de skolkar.

Men det kan också vara tvärtom. Elever skolkar för att de misslyckas.

När man bestraffar sådana elever för att de skolkar gör man ont värre.

De vantrivs än mer och får ännu sämre motivation att anstränga sig i

skolarbetet.

Elever lyssnar inte till lärarna. Elever använder mobiler under lektion-

erna. För politiker står det klart att eleverna inte lyssnar till lärarna

för att de använder mobiler. Men anledningen till att många elever

inte lyssnar kan vara att deras tankar inte hinner med i lärarens

tempo. Att de inte orkar eller kan lyssna och ta till sig det läraren talar

om. Om man i förväg beslagtar dessa elevers mobiler kommer de att

finna det ännu mera meningslöst att sitta av lektionerna. Det finns en

ökad risk att de i stället skolkar.

OECD har genom Pisa prackat på skolan en måttstock. Politiker drar

slutsatsen att skolor som hävdar sig bra i Pisa är bra skolor. Man styr

verksamheten i skolorna mot målet att eleverna ska få mer av sådana

kunskaper som mäts i Pisa. Men genom fokuseringen på sådana mät-

bara kunskaper går eleverna miste om mycket värdefullt lärande.

Detta gäller till exempel den djupare förståelsen för sammanhang.

Eller träningen i kritiskt tänkande, kreativitet och samarbetsförmåga.

Eller förmågan att utöva eller njuta av musik, litteratur, konst och

idrott. Det är skolor som ger stort utrymme för sådant innehåll som är

bra skolor.

Larmet går. Svenska elever har inte lärt sig läsa och räkna lika bra

som elever i andra länder. Politiker drar snabbt en slutsats. Det

behövs mera forskning. Har vi då inte haft någon pedagogisk forsk-

ning? Jo, faktiskt, det går ett par tusen forskarutbildade lärare utan

fast anställning på våra högskolor. Vad de har gjort kan man fråga sig.

Ytterst få av deras avhandlingar utgår ifrån vad som sker i klassrum-

men. Som handlar om vad våra elever tänker, tycker och behöver. Om

●

vilka arbetssätt som fungerar bäst. Det är inte fler forskare som be-

hövs. Det är en inriktning av forskningen mot de förutsättningar som

eleverna behöver för att lära sig bra och må bra.

Elevernas kunskaper i matte är för dåliga. Det säger både Pisa och lä-

rarna på de tekniska högskolorna. Politiker reagerar med förlängda

märgen. Eleverna ska få fem veckotimmar till i matematik. Men ele-

verna har redan 1 200 timmar i det ämnet i grundskolan. Detta som

en följd av myten om att alla i framtiden kommer att behöva så

mycket mer kunskaper i matematik. Fem matematikprofessorer fram-

höll i en tidningsartikel att vanliga människor behöver mycket litet

kunskap i matte. De flesta klarar sig bra med de fyra räknesätten,

procenträkning, litet överslagsberäkning och statistik. Om man

Googlar på betygskriterierna för godkänt betyg i matematik i årskurs

nio finner man många inslag som de flesta eleverna inte kommer att

få någon som helst användning av. Att eleverna behöver fler lektioner

i matematik är en förhastad slutsats. Det är i stället andra krav, anpas-

sade till deras behov av matematikkunskaper, som de behöver.

Lärarnas löner behöver höjas. Men kommunerna anser sig inte ha råd

att ge alla lärare rejäla lönelyft. Politiker drar slutsatsen att man kan

nöja sig med att ge högre löner bara till ett mindre antal bra lärare.

Det stora flertalet lärare blir då stämplade som mindre bra. Många av

dem kan tappa lusten att ge järnet i jobbet. De kan känna sig besvikna

och orättvist förbigångna. Särskilt som det inte är klarlagt vad som är

en bra lärare och vad som inte är det.

Hur och på vilka grunder förstelärarna utses varierar mellan kommu-

nerna. Risken finns att det är pappersmeriter och personliga relat-

ioner som väger tyngst vid denna bedömning. Att man inte ser till

sådant som att läraren har humor och är rättvis, tycker om och bryr

sig om elever, är ambitiös i sina lektionsförberedelser etcetera.

Men särskilt för de skolsvaga eleverna är det mycket viktigare att de

får en lärare som ser dem än en lärare med många akademiska betyg.

Lärarkollegerna kan ha svårt att upptäcka den överlägsna lärarskick-

ligheten hos den förstelärare som ska leda dem i arbetet. Det kan

ställa till problem med samarbetet i kollegiet. Att bara ge en bråkdel

av lärarna ett rejält lönelyft var ett förhastat beslut.

●

OECD snedvrider skolan Publicerad här den 14 maj 2015

den 10 maj om skolan hamnade rekom-

mendationerna från OECD i centrum. De togs till försvar för den skol-

politik som alliansen har fört. Alliansen har länge låtit OECD vara med

och styra skolan. För OECD verkar skolans främsta uppgift vara att

forma kuggar som passar in i det ekonomiska maskineriet. Många av

förändringarna i skolan bär spår av denna näringslivets strävan efter

effektivitet.

Dit hör till exempel den mål- och resultatstyrning som infördes på

1990-talet. De utökade betygen. Fokuseringen på mätbara kunskaper.

Individuella lärarlöner och karriärtjänster. Det fria skolvalet. Och inte

minst styrningen genom PISA-undersökningarna. Inga av dessa för-

ändringar har bidragit till att eleverna lär sig bättre eller mår bättre.

Det är tvärtom, och detta särskilt för de skolsvaga eleverna.

När det gäller mål- och resultatstyrningen har många lärare och elever

funnit detsamma som General Teaching Council i England skriver

med stöd från omfattande forskning i Cambridge: »Sådana detalje-

rade kursplaner kopplade till graderade betyg skapar stress och panik,

sänker kvaliteten och bidrar till att uttråkade elever hoppar av skolan i

förtid.«

Forskarna är eniga om att graderade betyg inte leder till att eleverna

lär sig mer. De graderade betygen är förödande för självförtroendet

hos de skolsvaga elever som tidigt tvingas att jämföra sina presta-

tioner med bättre lottade elevers. De mera framgångsrika eleverna lär

sig också sämre. De lär sig för betygen, inte för kunskaperna.

Kraven på att kunskaperna ska vara mätbara medför att eleverna går

miste om mycket av den handlingsberedskap och den förmåga till ett

rikare liv som skolan skulle kunna ge. Detta gäller till exempel den

djupare förståelsen för sammanhang. Eller det kritiska tänkandet,

kreativiteten och samarbetsförmågan. Eller förmågan att utöva eller

njuta av musik, litteratur, konst och idrott. Sådana inslag sätts på un-

dantag i skolan när man fokuserar på de mätbara kunskaperna.

Att premiera »bra« lärare genom att ge dem högre löneökningar eller

välavlönade förstelärartjänster sår split i kollegierna. Det bidrar till att

många lärare känner sig orättvist förbigångna. De kan lätt tappa moti-

vation att anstränga sig i jobbet.

●

Genom det fria skolvalet får skolor i utsatta områden mindre resurser

för stöd åt de elever som behöver stöd. Dessa elever förlorar också den

draghjälp de hade fått av de mera framgångsrika elever och goda lä-

rare som har lämnat skolan.

Om PISA-undersökningarna skriver 83 professorer och skolledare i

The Guardian att »de snedvrider skolans mål, minskar lärarnas frihet

och professionella utrymme, stressar både skolor, lärare och elever

och lockar till kortsiktiga kvicka fixar.«

Eftersom alliansen till stora delar har gjort OECD:s önskemål till sin

skolpolitik är det lätt att förstå att de lät OECD utreda deras skolpoli-

tik. Därigenom kunde alliansens partiledare hämta stöd från OECD för

de argument och förslag de förde fram under debatten: Slå vakt om

det fria skolvalet. Ge eleverna fler lektioner i matematik. Inrätta fler

karriärtjänster åt duktiga lärare. Och så vidare.

●

Otänkbart om skolan Publicerad här den 15 april 2015

skulle man inför alla beslut om

skolan tvingas välja det som är bäst för eleverna. Men nu är Barnkon-

ventionen inte lag i Sverige. Därför blir många åtgärder som skulle få

eleverna att lära sig bättre och må bättre aldrig av. Andras intressen

får väga tyngre.

Här några exempel på förbättringar som behövs, men som i praktiken

är otänkbara:

Slopa de graderade betygen

Varför då?

Eleverna lär sig sämre när de får betyg. Skolsvaga elever får ideligen

veta att de misslyckas hur mycket de än anstränger sig, att de är sämre

än sina klasskamrater. De tappar självförtroende och motivation och

många slutar att anstränga sig. De mera framgångsrika eleverna inrik-

tar sig mera på att få betyg än på att lära för livet. Denna kortsiktighet

gör att de får mindre varaktig behållning av det de lär sig.

Eleverna mår sämre i en skola med betyg. En undersökning som

Rädda Barnen har gjort visar att hälften av eleverna känner stress och

oro för sina betyg. En tiondel av dem har någon gång umgåtts med

självmordstankar. Personal i skolhälsovården vittnar man om en ökad

psykisk ohälsa bland eleverna och om elever som skadar sig själva för

att dämpa sin ångest. Socialstyrelsen och Bris ger liknande informa-

tion.

Genom betygsspärren hindras närmare hälften av eleverna med lågut-

bildade föräldrar att gå det nationella gymnasieprogram som de skulle

vilja gå på. Därigenom bidrar skolan till att klyftan mellan fattiga och

rika i landet kommer att fördjupas ytterligare i framtiden.

Betygen används som urvalsinstrument för högre utbildning. Att sätta

betyg är en myndighetsutövning. Betygen måste vara rättvisa. Men

rättvisa kan de aldrig bli. Vissa skolledningar påverkar lärarna att

sätta glädjebetyg för att man ska kunna dra till sig fler elever. Talföra

elever och föräldrar kan snacka sig till högre betyg. Lärare tolkar

målen och de svårbegripliga betygskriterierna på olika sätt. Elever

med lärare som saknar legitimation får sina betyg satta av lärare som

inte undervisat dem och som därför bara kan gå efter deras presta-

tioner på betygsproven. Och så vidare.

●

Kravet på rättvisa betyg leder till att man i skolan prioriterar sådan in-

lärning som är lätt att mäta. Eleverna går därför till stor del miste om

det värdefulla kunnande som inte går att mäta. Sådant kunnande som

till exempel djupare förståelse av sammanhang och förmåga till krea-

tivitet, kritiskt tänkande och samarbete.

Som urvalsinstrument till högre utbildning fungerar betygen dåligt.

De säger inget om det kunnande, de egenskaper och de erfarenheter

som krävs för att eleven ska klara såväl utbildningen som den följande

yrkesutövningen. Bättre vore att låta varje mottagande utbildning ut-

forma sina egna antagningsrutiner i stil med utbildningen till brand-

män och skådespelare.

Betygen för med sig mycket stora kostnader. Kostnader för all den tid

som lärare och elever måste lägga ned på alla betygsprov och nation-

ella prov. Kostnader för alla ämbetsmän som tar fram detaljerade

kursplaner, betygskriterier och nationella prov och som inspekterar

skolor och kontrollerar betygsättningen. Allt detta drar med sig avse-

värda kostnader som skulle kunna användas för att till exempel ut-

veckla undervisningen och anställa fler lärare.

Varför inte?

Välutbildade och talföra föräldrar vill ha betygen kvar. De kan hjälpa

sina barn till bra betyg. De ser betygen som en garant för att deras

barn ska komma först i kön till eftertraktade utbildningar.

Det kan finnas lärare som behöver betygen som piska och morot för

elever som inte vill lyssna på vad de har att säga.

Vi hade en skolminister som ansåg att lärande utan betyg var lika

omöjligt som att hoppa höjd utan ribba. Han verkade omedveten om

att eleverna lär sig mer före och vid sidan av skolgången än i skolan.

Utan betyg. Att någon miljon vuxna människor i landet lär sig massor

genom kurser av olika slag. Utan betyg. Att tiotusentals elever lärt sig

lika mycket i Waldorf- och Montessoriskolor som eleverna i andra

skolor. Utan betyg.

Trots att betygen inte fyller någon funktion utöver att sortera eleverna

så kommer den ängsliga frågan om vad vi ska ha i stället om vi slopar

betygen. Ett svar på den frågan ger jag i artikeln Den betygsfria

skolan i boken Tankeställare om skolan.

I de stora, alliansen närstående dagstidningarna applåderade man av

politiska skäl Björklunds förslag om tidigare och mera fingraderade

betyg. Det bidrog till att forma en uppfattning hos allmänheten om att

betygen är oumbärliga. De politiker på vänsterkanten som insett bety-

gens skadeverkningar tiger nu av rädsla att förlora röster.

●

Halvera antalet matematiklektioner

Varför då?

Enligt Skolverkets föreskrifter ska eleverna i grundskolan få 1 140

lektionstimmar i matematik. Det är fler än vad so-ämnena historia,

geografi, religionskunskap och samhällskunskap får tillsammans

(885). Det är också fler än vad de estetiska ämnena idrott, bild och

musik får tillsammans (1 052).

Det sägs att alla elever måste kunna så mycket mer matematik i fram-

tiden. Fem matematikprofessorer klargjorde i en debattartikel i

Dagens Nyheter att »sanningen är ju att de flesta medborgare klarar

sig med mycket lite matematik«. De pekade på den stress och sorte-

ring av eleverna som skolmatematiken leder till. Det är kanske en

tiondel av eleverna som kommer att behöva kunna en matematik

utöver de fyra räknesätten, enkel procenträkning, överslagsberäkning,

lite statistik och en enkel ekvation. Det vill säga sådan matematik som

eleverna i folkskolan fick lära sig. Då hette ämnet räkning.

Vad är det då för matematik som man säger att alla elever behöver

kunna? Skolverkets kunskapskrav för godkänt betyg i årskurs nio

innehåller bland annat följande:

Eleven kan lösa olika problem i bekanta situationer på ett i huvud-

sak fungerande sätt genom att välja och använda strategier och

metoder med viss anpassning till problemets karaktär samt bidra

till att formulera enkla matematiska modeller som kan tillämpas i

sammanhanget. Eleven kan välja och använda i huvudsak funge-

rande matematiska metoder med viss anpassning till samman-

hanget för att göra beräkningar och lösa rutinuppgifter inom arit-

metik, algebra, geometri, sannolikhet, statistik samt samband och

förändring med tillfredsställande resultat.

I vilken situation måste eleverna senare i livet kunna formulera mate-

matiska modeller och välja metoder? Vem kommer att ha nytta av att

kunna potensuttryck och algebra eller att kunna bestämma ytan av en

parallellogram och volymen av en cylinder? Detta är bara några av de

kunskaper som man krävt att alla elever i årskurs nio ska kunna för

att få godkänt betyg i matematik.

Undervisningstiden i grundskolan är begränsad. Om tiden används

för en undervisning som är mindre meningsfull för eleverna så sker

det på bekostnad av en undervisning som är mera meningsfull. Mate-

matiken har blivit till en gökunge som tränger ut andra ämnen ur

»skolboet«. Därtill kommer att överkraven på matematikkunskaper

bidrar till att mer än tiotusen elever årligen hamnar i ett utanförskap

där de varken får plats i gymnasiet eller i arbetslivet.

●

Varför inte?

Matematiklärarna har en mycket stark ämnesförening som har lyckats

bra med att hugga för sig av lektionsutrymmet. Den lär protestera mot

varje minskning av ämnets timtal. Man har fått bra draghjälp av de

märkliga Pisa-undersökningarna.

Björklund har lutat sig mot Pisa när han krävt fler timmar i matema-

tik i grundskolan och i lärarutbildningen, liksom när han kräver mer

av betyg. Om Pisa publicerade 83 professorer och skolledare från tolv

länder i The Guardian ett öppet brev. I brevet protesterar de mot det

inflytande som Pisa-testen har fått och de effekter som de har på

undervisningen i deltagarländerna. Bland annat kritiserar de att tes-

ten snedvrider skolans mål, minskar lärarnas frihet och professionella

utrymme, stressar både skolor, lärare och elever och lockar till kvicka

fixar.

Matematiklärarna har lyckats få många inom politiken och allmän-

heten att tro på två myter. Dels att alla måste kunna så mycket mer

matematik i framtiden. Så är det inte. Dels att studier i matematik

skärper intellektet. Så är det inte heller.

Inför religionskritik i skolan

Varför då?

En ung Göteborgare återkom efter att ha stridit för den Islamiska sta-

ten, IS. Han ansåg att det var rätt att skära halsen av otrogna. Själv

ville han gärna dö som martyr. Då skulle han få ta med sig sexton

släktingar till paradiset, och där skulle han få förlusta sig med oskul-

der. Han ville gärna offra sitt liv i kampen mot de otrogna i väst.

Han är inte ensam. Omkring treundra ungdomar som gått i svenska

skolor har värvats att strida för IS. Trettio av dem har redan stupat i

striden. De har indoktrinerats och utbildats till krigare och terrorister.

Hur ska man kunna hindra att ännu fler svenska ungdomar blir

Jihadkrigare? Och hur ska man kunna hindra att dessa återvänder till

Sverige och utför terrorhandlingar här?

En av skolans viktigaste uppgifter är att lära eleverna kritiskt tän-

kande. Att ifrågasätta det som utges för att vara sant. Skolan skulle

kunna spela en viktig roll i försvaret mot indoktrineringen från IS.

Man skulle kunna så tillräckligt starka tvivel om IS löften om belö-

ningar i paradiset för att ungdomarna skulle dra sig för att offra sina

liv i denna kamp.

●

Varför inte?

En komplikation är att detta skulle leda till att även Bibelns budskap

ifrågasattes. Man skulle skaka om grundvalarna för den kristna tron.

Eleverna skulle inse att innehållet i trosbekännelsen inte är mera

verklighetsförankrat än löftena om en härlighet i paradiset för dem

som blir martyrer för IS.

Många i tidigare generationer har lärt sig att inte ifrågasätta trosbe-

kännelsen; de har utsatts för en systematisk indoktrinering. Dopet,

söndagsskolan, aftonbönerna, bordsbönerna, morgonbönerna i

skolan, kristendomsundervisningen, konfirmationen, husförhören,

vigseln och begravningsakten. Om påståendena om Guds existens och

livet efter detta upprepas tillräckligt många gånger blir de till san-

ningar.

Fortfarande deltar mängder av människor regelbundet i gudstjänster i

kyrkor och genom radio och TV. De mumlar med i trosbekännelsen

och sänder böner och tacksägelser till den Gud som de tror finns. För

dem är det otänkbart att låta eleverna i skolan ifrågasätta den kristna

trons grundvalar. För de politiker som bestämmer är det lika otänk-

bart. De vågar inte utsätta sig för risken att förlora kristna väljare.

Ta bort löneskillnaderna mellan lärare som gör samma jobb

Varför det?

Efter mönster från näringslivet har skolans arbetsgivare, med stöd

från fackliga organisationer, bestämt att det ska ges individuella löner

efter prestation åt lärarna. Detta för att sporra lärarna till ytterligare

ansträngningar. Att några lärare får särskilda arvoden för extra insat-

ser har alltid förekommit och accepterats av alla. Men den differentie-

rade lönen innebär något annat. Den uppfattas av många lärare som

en kvalitetsstämpel.

Det händer något inuti en lärare som genom lönekuvertet stämplats

som sämre än sina kolleger. I de flesta fall förlorar hen i självkänsla

och arbetsglädje och därmed också i förmåga att lyckas väl i arbetet

med eleverna. Detta särskilt när hen uppfattar lönesättningen som

orättvis. Om man sett till vad som sker i lärarnas tankar och känslor,

hade man aldrig infört lönedifferentieringen. Då hade man funnit

andra sätt att uppmuntra och motivera. Sätt som kom alla lärare till

del. Då skulle många lärare ha fått behålla sitt självförtroende och sin

lust för jobbet. Och då skulle ingen lärare behöva hålla inne med kri-

tiska synpunkter och idéer om förändringar på arbetsplatsen av rädsla

för att dessa sätter spår i lönebeskedet.

●

För att råda bot på kunskapsbristerna hos de svagpresterande ele-

verna har man nu låtit tillsätta förstelärartjänster. De ska tillfalla sär-

skilt bra lärare. Dessa ska få femtusen kronor mer i lön i månaden.

Härigenom blir löneskillnaderna mellan lärarna ännu större. Frågan

är hur det kommer att påverka samarbetsklimatet på skolorna. Frågan

är också om det leder till att eleverna lär sig bättre. Vilka lärare ska

anses särskilt bra? Vem ska bestämma det och hur ska det gå till?

Att döma av uttalanden från Björklund och Skolverket är det för-

mågan att lära ut från katedern som avgör hur duktig en lärare är.

Men de svagpresterande eleverna behöver inte något katederlejon till

lärare. De behöver framför allt lärare som lyssnar på dem. Som är am-

bitiösa i sina lektionsförberedelser och som kan organisera självstän-

digt arbete på ett bra sätt. Som har humor och är rättvisa. Som bryr

sig om eleverna. Som ser vilka elever som behöver hjälp och som frå-

gar efter om någon elev verkar ovanligt trött eller ledsen. Det är såd-

ana lärare som de svagpresterande eleverna behöver som förstelärare.

Men det är tveksamt om de kommer att få det.

Risken är att det är akademiska och andra pappersmeriter som avgör

vilka lärare som ska få tjänsterna. Enmansutredaren bakom förste-

lärartjänsterna har uttalat att man med dem hoppas kunna locka till-

baka många av de omkring tvåtusen forskarutbildade lärare som sak-

nar en fast anställning i högskolorna.

I värsta fall tillsätter man förstelärare som förespråkar en undervis-

ning som försvårar för skolsvaga elever att lära sig. Samarbetsklimatet

på skolan lär heller inte bli bättre när någon lärare ska anses förmer

än andra och ha högre lön. Detta särskilt om kollegerna har svårt att

upptäcka hens kvaliteter.

Varför inte?

Näringslivet har genom OECD fått stöd i sina krav på att lärarna ska

ges differentierade löner efter prestation och att skolorna ska konkur-

rensutsättas.

Det har länge funnits berättigade krav på att lärarna ska ha högre lön.

För myndigheterna blev det billigare att låta en liten del av lärarna få

högre lön. Lärarorganisationerna bejakade karriärtjänsterna och såg

dem som ett steg i rätt riktning. Inte som ett sätt att slippa de mycket

större lönekostnader som skulle bli följden om alla lärare fick högre

lön.

Efter den massiva svartmålning av skolan som Björklund och andra

har ägnat sig åt sjönk lärarnas status. Tillströmningen av studenter till

lärarutbildningarna minskade. Befordringstjänsterna sågs som ett

lockbete för att få studenter med höga betyg att välja lärarbanan. Man

●

insåg inte att smarta studenter snabbt skulle inse att chansen för just

dem att få någon av de fåtaliga tjänsterna med högre lön var minimal.

Att nu ändra på de beslut som tagits och bryta ingångna avtal och

överenskommelser är svårt. Men för elevernas och de andra lärarnas

skull borde man i alla fall försöka.

Betygen, matematiken, religionen och lärarlönerna är bara några av

de områden i skolan som behöver ifrågasättas. Det finns många fler.

Fundera gärna på vad som talar för följande reformförslag och vad

som kan hindra att de genomförs:

Gör Barnkonventionen till lag

Slopa läxorna

Gör om lärarutbildningen till en praktisk yrkesutbildning

Skrota systemet med lärarlegitimationer

Sverige ska inte delta i Pisa-undersökningarna

Kräv att forskarna i pedagogik redovisar på vad sätt deras resultat

hjälper elever att lära sig bättre

Se till att det är de mindre talföra eleverna som kommer till tals vid

utomstående skolbesök och intervjuer

Kräv särskilda skäl för att låta elever byta från den skola som ligger

närmast till en annan skola

Ersätt Skolinspektionen med en myndighet som ägnar sig åt

skolutveckling

●

Inför religionskritik i skolan Publicerad här den 30 mars 2015

återkom efter att ha stridit för den Islamiska

Staten (IS). Han intervjuades i tv-programmet Uppdrag granskning

nyligen. Han var trosviss. Det var rätt att skära halsen av »otrogna«.

Själv ville han gärna dö som martyr. Då skulle han få ta med sig sextio

släktingar till paradiset. Där skulle han få förlusta sig med oskulder.

Han visste för han hade själv läst Koranen. Han ville gärna offra sitt

liv i kampen mot de »otrogna« i väst.

Han är inte ensam. Omkring 300 svenska ungdomar har värvats att

strida för IS. De har indoktrinerats och utbildats till krigare och terro-

rister för att strida för den Islamiska Staten. Att de är med om att

döda, tortera och fördriva oskyldiga människor med annan trosupp-

fattning är illa nog när det sker i andra länder. Men det stannar inte

där. IS hotar varje land som bidrar till kampen mot IS med Jihad.

Sverige planerar att sända militärer till Irak för att hjälpa kurder i

kampen mot IS. Vilka följder kan det få för vårt land? Det kan mycket

väl tänkas att någon eller några av de trosvissa IS -krigarna som vänt

tillbaka till Sverige vill skaffa sig martyrskap. Detta genom att med-

verka till en massaker eller att utlösa en självmordsbomb i en folk-

samling. Förlusterna i liv och egendom vid ett enda sådant dåd kan bli

oöverskådliga. Frågan är hur Sverige ska kunna försvara sig mot

sådana attacker.

Det borde gå att hindra tillflödet av nya IS-krigare. Björn Ulvæus före-

slår i en debattartikel i Göteborgs Posten att man ska ge skolan en roll

i försvaret mot indoktrineringen från IS. Han skriver att en av skolans

viktigaste uppgifter är att lära barnen kritiskt tänkande. Att vrida och

vända på frågor och ifrågasätta det som utges för att vara sant. På så

sätt skulle man kunna så tillräckligt starka tvivel om IS löften om belö-

ningar i paradiset för att ungdomarna skulle dra sig för att offra sina

liv i denna kamp.

En komplikation med detta förslag är att det inte bara skulle leda till

att Koranens budskap ifrågasattes. Man skulle också komma att skaka

om grundvalarna för den kristna tron. Vad händer om eleverna i

skolan ges i uppgift att ifrågasätta den trosbekännelse som mängder

av människor fortfarande mumlar med i på söndagarna. Om eleverna

får diskutera hur verklighetsförankrade deklarationerna är i denna

trosbekännelse:

Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare.

Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, vilken är

●

avlad av den helige Ande, född av jungfrun Maria, pinad under

Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsri-

ket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till

himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån

igenkommande till att döma levande och döda. Vi tror ock på den

helige Ande, en helig allmännelig kyrka, de heligas samfund, syn-

dernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv.

Tidigare generationer har lärt sig att inte ifrågasätta detta genom att

de har utsatts för en systematisk indoktrinering. Dopet, söndagssko-

lan, aftonbönen, bordsbönerna, morgonbönerna i skolan, kristen-

domsundervisningen, konfirmationen, husförhören, vigseln och be-

gravningsakten. Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger så

framstår den till slut en sanning. Lögnen är att det finns en Gud och

att det finns ett liv efter detta. Med helvetet som piska och himlen som

morot formades undersåtar, som utan att knota gav sina pengar och

sina liv i herrarnas krig. Så formades också en arbetarklass som

ödmjukt slet för svältlöner i förhoppningen om den pie in the sky, som

Joe Hill diktade om. I religiösa kretsar blir ungdomar fortfarande in-

doktrinerade i olika religioners budskap.

Du ska inga andra gudar hava jämte mig, lyder första budet. Det är

samma bud som IS nu rättfärdigar de grymma avrättningarna av

»otrogna« med. Det lär inte vara lätt att få dessa fanatiker att överge

övertygelsen att det är just deras version av religionen som är den

enda rätta. Det blir inte lättare om vi själva bidrar till att våra ungdo-

mar blir övertygade om att det är kristendomens version av religionen

som är den enda rätta. Än värre skulle det bli om man i kristna sekter

uppmanade ungdomar att gå i strid till försvar för den kristna tron.

Björn Ulvæus förslag att införa religionskritik i skolan kommer givet-

vis att möta hårt motstånd från både kristna och islamiska kretsar.

Men vad är alternativet? Att ännu fler unga människor mister sina liv.

Att ännu fler människor i vårt land fruktar för sin säkerhet när ungdo-

mar som tränats i Jihad återvänder. Det är illa nog med den skräck

som följer på de blodiga uppgörelserna mellan de kriminella ligorna.

Ska människorna också behöva frukta för sina liv på grund av att vil-

seförda ungdomar begår blodiga attentat här för att få bli martyrer?

●

Klyftgrävarnas verktyg Publicerad här den 21 mars 2015

var Sverige världsmästare i jämlikhet.

Sedan början av nittiotalet har inkomstklyftorna i Sverige enligt OECD

vuxit snabbare och mer än i något annat västland. Till stor del har

detta berott på politiska beslut. Klyftan i samhället har grävts allt

djupare. Vem grävde och vilka verktyg använde man att gräva med?

Alliansregeringen grävde djupa hål i samhällssolidariteten. Genom

jobbskatteavdragen fick de som hade arbete mera i plånboken. Men

de som inte hade jobb fick mindre i plånboken genom försämringarna

i a-kassan. Detta drabbade också de som var sjuka genom försämring-

arna i sjukförsäkringen. Denna så kallade arbetslinje byggde på upp-

fattningen att de som inte arbetar är lata och hellre lever på bidrag än

på arbete. Inte för att det är brist på arbetstillfällen.

Det är de fattiga som är mest beroende av samhällets stöd som förlo-

rar på att resurserna för välfärden dras ned. Genom jobbskatteavdra-

gen minskades dessa resurser med 100 miljarder kronor årligen. Såväl

förmögenhetsskatten som arvsskatten och fastighetsskatten slopades

på 2 000-talet. De rika blev rikare. Resurserna för välfärden minska-

des drastiskt. Genom privatiseringen kom en stor del av samhällets

resurser för skola, vård och omsorg att hamna i privata fickor. Genom

rutavdragen blev de som hade råd att köpa hushållstjänster rikare

genom att de behövde betala mindre i skatt. Detta bidrog också till att

resurserna för välfärden minskade. Genom de slopade arbetsgivarav-

gifterna för ungdomar ökades företagarnas vinster. Åtgärden ledde

bara marginellt till fler arbetstillfällen för ungdomarna. Men de bidrog

till att minska resurserna för välfärden. Och så vidare.

Klyftgrävarna har genom skolan säkrat att klyftan kvarstår och för-

djupas i framtiden. Omkring en sjättedel av eleverna misslyckas i

skolan. Det är elever som har bristfälligt språk och som saknar stöd

och hjälp från hemmen. Genom många av de beslut som alliansrege-

ringen fattade hindrades dessa elever att få de förutsättningar som de

hade behövt för att lyckas i skolan. Förutsättningar som språket, tiden

att tänka, meningen, framgången och tryggheten..

Språket. Man har inte ökat resurserna i förskolan så att man där har

kunnat ge eleverna det språk med mera som de behöver i skolan.

Tvärtom. Detta trots att alla politiker nu talar om nödvändigheten att

förstärka förskolan.

●

Tiden att tänka. Man förordar en katederundervisning som ges i

samma tempo och med samma svårighetsgrad för alla elever i klassen.

Det går för fort och är för svårt för elever med dålig språkförståelse.

Meningen. Eleverna tvingas använda en sjättedel av grundskoletiden

åt att förgäves försöka lära sig en matematik som de till större delen

aldrig kommer att få användning av. Och det inser de.

Framgången. Genom de graderade betygen får eleverna tidigt klart

för sig att de tillhör de sämsta eleverna i klassen. De tvingas ideligen

delta på betygsprov på sådant de inte lyckats lära sig. Misslyckandena

gör att de förlorar den viktigaste drivkraften för lärandet: framgången

och lusten att lära. Genom en betygsspärr hindras de också att gå det

gymnasieprogram som de vill.

Tryggheten. Elevernas inlärning blockeras också av deras oro. Oron

för att få frågan på läxan. Oron för att göra bort sig framme vid tavlan.

Oron för att klandras av både lärare och föräldrar. Oron för det liv

som väntar dem i framtiden. Oron för att det ska gå för dem som det

har gått för många ungdomar i deras bostadsområde. Ungdomar som

hamnat i gäng där man stjäl, rånar, säljer droger och prostituerar sig.

Där man kan dödas i gängstrider eller dö genom en överdos av narko-

tika.

Dessa farhågor är inte gripna ur luften. Varje dag nås vi av rapporter

om unga människor som mist livet genom våld, överdoser och själv-

mord. I TV-programmet Uppdrag granskning berättades i veckan att

detta hade hänt åtta ungdomar bara i det lilla samhället Grums.

Samma dag fick vi veta att det i helgen hade hänt sex ungdomar i

Uddevalla. Hur många hundra ungdomar per år som det rör sig om i

hela landet vet vi inte.

Elever med låga betyg löper tio gånger så stor risk att bli kriminella

och tre gånger så stor risk att begå självmord enligt Socialstyrelsens

rapport. Klyftgrävarna tar på sig ett stort ansvar när de hindrar elever

att få de förutsättningar som de behöver för att lyckas i skolan. De har

ungdomars liv på sina samveten. Men om det talar inte allianspoliti-

kerna. Om det skriver inte ledarskribenterna i de tidningar som under

lång tid gett klyftgrävarna sitt helhjärtade stöd. Vem bryr sig? Det rör

sig ju inte om deras barn. Bara om andras ungar.

Förskolan – Vad kostar det att

låta bli? Publicerad här den 21 mars 2015

sagt sig vara eniga om

att man måste minska grupperna i förskolan och på lågstadiet och öka

antalet lärare för de elever som behöver särskilt stöd för att kunna

lyckas i skolan. Men så har det inte blivit. Skolinspektionen har funnit

att kommunerna bara har omfördelat en liten del av resurserna för att

uppväga skillnaderna i elevernas förutsättningar. Man har tydligen

tyckt att det kostar för mycket. Frågan är vad det kostar att låta bli.

Chefen för organisationen Ung och Trygg i Göteborg berättar att han

har sett hur ungdomar – som inte har fått en rättvis chans att lyckas i

skolan – har startat bränder, kastat stenar och glidit in i kriminella

nätverk där de fått respekt och självkänsla. Elever med låga betyg

löper tio gånger så stor risk att bli kriminella och tre gånger så stor

risk att begå självmord enligt Socialstyrelsens rapport.

Varje dag nås vi av rapporter om unga människor som mist livet ge-

nom våld, överdoser och självmord. I TV-programmet Uppdrag

granskning berättades i veckan att detta hade hänt åtta ungdomar

bara i det lilla samhället Grums. Samma dag fick vi veta att det i hel-

gen hade hänt sex ungdomar i Uddevalla. Hur många hundra ungdo-

mar per år som det rör sig om i hela landet vet vi inte.

Nationalekonomerna Ingvar Nilsson och Eva Nilsson Lundmark –

som i mer än 30 år har forskat kring ekonomiska kostnader av sociala

problem – släpper nu sin omtalade forskningsrapport om de ekono-

miska kostnaderna för gängkriminalitet i Sverige. Siffrorna är his-

nande. Rapporten visar bland annat att en enda gängmedlem som är

kriminell i femton år kostar samhället drygt tjugo miljoner kronor.

Att inte ge barn med brister i språk –som saknar stöd från

hemmen – kompensation för detta i förskolan är att låta snålheten

bedra visheten. Om kostnaden för förskolan till och med fördubbla-

des, skulle det på sikt vara en bra affär för samhället. Än större vore

vinsten i livskvalitet för alla ungdomar som annars hamnar på glid.

Lär eleverna att skilja på saga

och verklighet Publicerad här den 22 februari 2015

kunde undgå att

bli skakad av trosvissheten hos den unge Göteborgare som anslutit sig

till Jihadkrigarna. Han visste för han hade själv läst Koranen. Det var

rätt att döda motståndarna till den islamiska staten. Själv skulle han

få ta med sig sextio släktingar till paradiset när han blivit martyr. Där

skulle han få förlusta sig med oskulder.

För tusen år sedan gav sig horder av kristna män ut i korståg för att

bekämpa muslimer och omvända hedningar. De behandlade sina mot-

ståndare lika grymt som jihadisterna nu gör. De var också trosvissa.

De grundade sig på Bibeln. Den innehåller också löften om evigt liv

för den som tror på kristendomens Gud och uppmaningar att gå ut

och göra alla människor kristna.

Det skulle inte förvåna mig om någon bokstavstrogen sekt börjar upp-

mana arbetslösa ungdomar och andra att gå i krig för den kristna tron.

Dessvärre kan det finnas många ungdomar som tar dessa uppma-

ningar till sig. Som behöver känna att de gör något meningsfullt. Som

kan tro på löftena om evigt liv. När bortåt 300 ungdomar i Göteborg

kunde övertygas om att varje stavelse i Koranen är sann så lär man

också kunna övertyga ungdomar om att allt som står i Bibeln är sant.

Det måste vara skolans uppgift att lära eleverna att skilja på saga och

verklighet. Det som står i de heliga skrifterna om att det finns en Gud

och att det finns ett liv efter detta är saga. Det är märkligt att man inte

vågar tala i klartext om detta i skolan av ängslan för att stöta sig med

mäktiga religiösa samfund.

Nu tillåter man tvärtom att eleverna deltar i psalmsång och böner vid

skolavslutningen i kyrkan. Man medverkar därmed till att ett antal av

skolans en miljon elever kan uppfatta Bibelns saga som verklighet.

Detta är inte ansvarsfullt med tanke på det elände som den religiösa

indoktrineringen kan leda till för våra ungdomar och för världen.

En dålig kompromiss i

betygsfrågan Publicerad här den 12 februari 2015

Detta blocköverskridande

beslut fick applåder. Men beslutet kommer att visa sig lika dåligt

genomtänkt som de flesta andra skolbeslut på senare år. En fråga är

vilka skolor som kommer att delta i försöken. En annan fråga är vilka

slutsatser som man kommer att dra.

Det förutsätts att det är skolor där skolledning och lärare är överens

med föräldrarna om det lämpliga i att delta i försöken. Det är föga

sannolikt att detta gäller skolor i problemområden där det finns

många elever med kortutbildade föräldrar. Det vill säga sådana elever

som enligt statistiken får de lägsta betygen.

Det sannolika är att det är skolor i områden med många välbärgade

och välutbildade föräldrar som vill delta i försöken. Föräldrar vars

barn kan förväntas få höga betyg. Utfallet av försöken på dessa skolor

är givet på förhand. Man kommer att tycka att det är bra med tidiga

betyg.

Hade försöken gjorts i skolor med många skolsvaga elever hade resul-

tatet blivit ett annat. Alla som har forskat om betygen har kommit

fram till att betygen skadar de skolsvaga eleverna. De får sämre själv-

förtroende och mindre lust att anstränga sig i skolan när de ideligen

misslyckas och får dåliga resultat på betygsproven.

Det paradoxala är att alliansen framhåller att det är för de skolsvaga

elevernas skull som man vill införa tidiga betyg. Man säger att betygen

behövs för att lärare och föräldrar ska få reda på vilka elever som

behöver särskilt stöd. Som om de inte visste det annars.

Men det är genom att de blir hjälpta till höga betyg som de priviligie-

rade eleverna kan få eftertraktade utbildningar och bättre löner. Det

är genom att de får låga betyg som de andra eleverna sällan får sådana

utbildningar eller några höga löner. Genom betygen cementeras tidigt

klyftan mellan fattiga och rika i samhället. Det är därför betygen för-

svaras av politiker som företräder väljare som befinner sig på »rätt«

sida av denna klyfta.

●

Varför skolreformerna inte

har funkat Publicerad här den 8 februari 2015

ska nu bli överens om vad man ska göra för

att skolresultaten ska bli bättre. Man lär få starta i en analys av vad

som har gjort att det gått snett i skolan. Fram träder då en komplex

väv av faktorer som har påverkat elevernas lärande.

En förklaring ligger i det paradigmskifte som skedde på 1990-talet.

Regeringen Bildt införde mål- och resultatstyrning av skolan efter

mönster från näringslivet. Den införde också ett nytt system med

graderade betyg. General Teaching Council i England skriver med

stöd från omfattande forskning i Cambridge att »sådana detaljerade

kursplaner kopplade till graderade betyg skapar stress och panik, sän-

ker kvaliteten och bidrar till att uttråkade elever hoppar av skolan i

förtid«.

Då infördes också det fria skolvalet. Skolor i utsatta områden dränera-

des på resurser när föräldrar flyttade sina barn till andra skolor. Man

fick inte råd att ge de skolsvaga eleverna det stöd de behövde. De

elever som blev kvar förlorade också den draghjälp som de hade fått

av de elever och de lärare som lämnat skolan.

Kommunerna fick överta ansvaret för skolorna från staten. De cen-

trala direktiv som från början knöts till denna reform urvattnades av

den borgerliga regeringen på 1990-talet. Det bidrog till att reformen

kom att slå fel på många håll. Politikerna där saknade de kunskaper

och den förmåga som krävs för att rätt kunna fördela resurser och

leda personal.

Dessa tre, stora reformer bidrog till att göra det svårare för elever och

lärare. Som om inte detta var nog fick landet en skolminister med be-

gränsade kunskaper om lärandets villkor, men med en obegränsad

tilltro till sin egen förmåga att fatta beslut. I rask takt införde han en

rad stora förändringar. Flertalet av dessa har visat sig motverka sitt

syfte.

De som främst kom att påverka förändringarna hade inte heller några

djupare kunskaper om vad elever behöver för att lära sig. De saknade

såväl elementära kunskaper om inlärning som erfarenhet av att arbeta

med elever i klassrummen. Men de var lika tvärsäkra som skolmi-

nistern på att de hade rätt. Detta gällde bland annat ledarskribenter,

debattredaktörer och vissa högröstade företrädare för kultureliten.

Alla såg de på skolans problem utifrån.

●

Från ett utifrånperspektiv kan man bara se vad som till det yttre ut-

märker en skola. Sådant som auktoritära skolledare. Stora klasser. Ka-

tederundervisning. Fokusering på mätbara kunskaper. Höga krav. Ti-

diga betyg. Sträng disciplin. Detta var också det som de forskare fann

som studerade skolor i länder som lyckats bra i Pisa. En del av detta

har nu kommit att också prägla skolan i Sverige. Det har lett till att

svenska elever lär sig sämre och mår sämre.

Skolministern såg också på lärarna från ett utifrånperspektiv. Han de-

lade upp lärarkåren i bra lärare och sämre lärare. Han preciserade

inte närmare vad som utmärker en bra lärare. Men det är uppenbart

att det främst är hur mycket pappersmeriter som läraren har som av-

gör om hen ska få bli karriärlärare eller få lärarlegitimation. De pri-

vata företag som nu delvis svarar för bedömningen av lärarnas ansök-

ningshandlingar kan inte ha någon annan grund för sina bedöm-

ningar.

Om man i stället hade sett på lärarna ur ett inifrånperspektiv skulle

resultatet blivit ett annat. Man skulle funnit att det är lärare som är

ambitiösa i jobbet, är duktiga på att organisera elevernas arbete, har

humor, är rättvisa och som tycker om och bryr sig om eleverna som

får eleverna att lära bra och må bra. Man skulle finna att det sällan är

brister i lärarnas kunskaper som gör att eleverna inte lär sig. Att detta

i stället vanligen beror på brister i de förutsättningar som eleverna har

fått att ta till sig kunskaperna.

Det är inom eleven som kunskapen växer. Därför är det rimligt att

utgå från elevernas tankar och känslor när man fattar beslut om sko-

lan. Att man följer Barnkonventionens uppmaning att alltid fatta be-

sluten till elevernas bästa.

Om de som har påverkat och fattat besluten om skolan i stället hade

utgått från ett inifrånperspektiv skulle de fått en helt annan bild av

vad eleverna behöver för att lära sig. Om de grundat sina beslut på

samtal med skolsvaga elever och studerat vad som händer med dem i

våra klassrum. Då skulle de ha funnit det som många lärare redan vet.

Till exempel att eleverna behöver tid att tänka och smälta informat-

ion. Att de behöver uppleva det de lär sig som meningsfullt. Att de be-

höver uppleva arbetet under lektionerna som omväxlande och stimu-

lerande. Att de behöver en bra skolmiljö, en meningsfull utvärdering

och vettiga ordningsregler. Och framför allt att de upplever hur de

lyckas och gör framsteg i lärandet.

●

Skolmyndigheternas uppgift borde vara att underlätta för lärarna att

ge eleverna de förutsättningar de behöver. Att undanröja de hinder i

form av lagar och bestämmelser som hindrar detta.

●

Så skulle skolan kunna förbättras Publicerad här den 8 februari 2015

nämnvärt bättre genom någon kvickfix på

lokal nivå. De grundläggande problemen har skapats på central nivå.

Att jaga syndabockar bland rektorer och lärare hjälper inte. För att få

en radikal och varaktig förbättring av skolan krävs andra åtgärder.

Åtgärder som till exempel följande:

Begränsa valfriheten i skolvalet

Det är välutbildade och välbeställda föräldrar som har kunnat utnyttja

rätten att välja skola för sina barn. Denna rätt medför problem för de

skolsvaga eleverna. Skolorna i problemtyngda områden förlorar resur-

ser genom bortfall av skolpengar. De har inte råd att anställa den

stödpersonal som behövs. De skolsvaga eleverna förlorar också den

draghjälp som de har fått av elever med bättre förutsättningar att

klara skolarbetet.

Låt lärarutbildningen bli en yrkesutbildning

Bygg upp lärarutbildningen utifrån de problem och situationer som

möter läraren i arbetet – inte utifrån krav från forskare som vill un-

dervisa om sådant som de kan. Forskarutbildning behöver den som

ska bli forskare. Lärarutbildning behöver den som ska bli lärare. Fem

års ämnesteori, forskarutbildning och diverse skolteori leder inte till

några fungerande lärare. Använd yrkesverksamma lärare som har fått

en gedigen fortbildning i didaktisk analys i lärarutbildningen.

Låt alla lärare få samma lön

Att få några tusenlappar mer i lön än kollegerna bidrar bara margi-

nellt till att öka lärarens ambition i jobbet. Men att få några tusenlap-

par mindre i lön än kollegerna kan fördärva mycket av en lärares

självkänsla och lust att ge järnet i jobbet. Det senare gäller särskilt när

läraren uppfattar lönesättningen som orättvis.

Ta Barnkonventionen på allvar

Låt inga viktiga beslut fattas innan man har undersökt konsekven-

serna av dem för eleverna. Barnens bästa ska ligga till grund för alla

beslut om skolan enligt Barnkonventionen.

Släpp fokuseringen på de mätbara kunskaperna

Skolan ska släppa ifrån sig friska elever som har användbara kun-

skaper, gott självförtroende och förmåga till skapande, kritiskt tän-

kande och samarbete. Detta är viktigare än att svenska elever får med

sig lätt mätbara ämneskunskaper. Kunskaper som är svåra att mäta

kan vara mera värdefulla än de lätt mätbara kunskaperna. Dessa kun-

skaper blir också lätt bortglömda, lätt förlegade och också allt lättare

●

tillgängliga på nätet. Släpper man fokuseringen på det lätt mätbara

blir undervisningen mer stimulerande för eleverna.

Slopa de graderade betygen

Detta förslag kom från samtliga elva ledamöter i den arbetsgrupp som

1989 av regeringen gavs i uppdrag att undersöka betygens funktioner

och effekter. »Att ge eleverna graderade betyg är inte förenligt med

den goda skolan.« Så sade Ellen Key för över hundra år sedan. De or-

den är minst lika giltiga i dag. Betygen har inte någon annan funktion

än att sortera eleverna och därigenom grundlägga klyftan mellan rika

och fattiga i samhället. Det är inte rimligt att skolsvaga elever ideligen

ska tvingas delta i betygsprov på sådant som de inte har kunnat lära

sig. Deras misslyckanden gör att de tappar självförtroende och lust att

lära sig.

Låt varje högre utbildning ordna sina egna antagningsrutiner

Det krävs vissa kunskaper, vissa egenskaper och vissa erfarenheter för

att en elev både ska kunna klara av utbildningen till ett yrke och sedan

kunna utöva det på ett bra sätt. Men det är inte samma förutsätt-

ningar som krävs för alla yrken. Det är därför inte rimligt att bedöma

de sökandes förutsättningar bara genom att se på de skolbetyg som de

har fått. Alla utbildningar är unika. Därför borde man göra som ut-

bildningarna till bland annat brandman och skådespelare, och ut-

forma inträdeskraven efter vad de sökande behöver kunna. En sådan

förändring av antagningsrutinerna skulle göra att betygens betydelse i

skolorna minskade.

●

Bibeln är en sagobok liksom

Koranen Publicerad här den 5 februari 2015

I nyheterna häromdagen fick vi veta att alliansen med stöd av Sveri-

gedemokraterna ska rösta igenom ett förslag om att tillåta skolavslut-

ningar i kyrkan. Att det också ska vara tillåtet att då sjunga psalmer

och be böner. Många kan nog tycka att det är ett bra förslag. Men är

det så klokt?

Vi har religionsfrihet i landet. Alla kan ansluta sig till någon religiös

församling. Föräldrar kan ta med sina barn till vilken kyrka, synagoga

eller moské som helst. Men skolan ska vara sekulär. Där ska alla få

plats. När skolavslutningar hålls i kyrkor där präster får medverka så

utsätts eleverna för religiös påverkan.

Det måste vara skolans uppgift att sprida kunskap, inte vidskepelse.

Frågan kunde ha aktualiserats när den hyllade matematik/NO-läraren

Stavros Louka från TV-serien 9 A i en intervju i Sydsvenskan hävdade

att evolutionsteorin är vår tids största bluff och att han trodde på bi-

belns skapelseberättelse. Men hans uttalande väckte inte någon större

reaktion bland skolmyndigheter eller i massmedierna. Man ville, eller

vågade inte, ta i denna heta potatis. Eleverna ska lära sig att tänka

kritiskt. Men när det kommer till den religiösa tron gäller inte detta.

Kristendomens budskap ska inte ifrågasättas.

Som prästson hade jag rikliga tillfällen som barn att fundera över alla

orimligheter i den trosbekännelse som varje vecka läses upp i kyrkan.

Forskningen lärde mig senare om den historiska Jesusgestalten. Och

om hur nya testamentet tillkom och hur det tolkats och reviderats

under årens lopp. Detta har bidragit till min övertygelse. Bibelns tex-

ter kan inte, som det påstås, vara Guds egna ord.

Den Gud som kan gripa in i människors liv och som man ber till och

som man öser tacksägelser över i kyrkan finns inte. Ej heller finns det

något liv efter detta. »Det kan du inte veta«, säger någon. Nej, det är

sant. Men jag kan inte heller veta att det inte står en djävul med bock-

fot och horn i pannan bakom knuten. Men sannolikheten för detta är

lika stor som sannolikheten för att Gud existerar och att det kommer

ett liv efter detta.

Människan har i svåra stunder behov av trygghet och tröst. I alla tider

har människor offrat till solgudar, regngudar, trägudar, stengudar och

Asa-gudar. Vi vet nu att några sådana gudar inte fanns. Det var män-

niskorna som skapade sig alla dessa gudar. På samma sätt som man

●

nu skapat sig kristendomens Gud. Det är inte Gud som har skapat

människorna. Det är människorna som har skapat Gud. Men att det

finns ett behov av en någon som kan ge trygghet och tröst är inget

bevis för att det finns någon sådan gud.

Miljontals människor kan i dag finna tröst i religionen. Är inte det

bra? Jo. Men frågan är mera komplicerad. Jag har själv upplevt hur

religionen också gjort livet svårare för människor. Jag minns hur jag

som barn var rädd för Gud och rädd för att hamna i helvetet. En släk-

ting till mig led av svåra plågor under sin sista tid i livet. Han fick för

sig, att hans lidanden var det straff som han fått av Gud. Han kände

svår ångest för vad som skulle hända med honom i livet efter detta,

eftersom han inte hade trott på Gud.

Krigen mellan olika religioner har fört med sig omätligt lidande för

människor. Korstågens krig mellan de kristna och »hedningarna« och

krigen mellan protestanter och katoliker under trettioåriga kriget

skördade otaliga dödsoffer. De halshuggningar, de våldtäkter och de

självmordsbombningar med mera som i dag utförs av talibaner, av

Islamska Staten (IS) och av Boko Haram med flera ödelägger ofattbart

många människors liv. Allt detta sker i religionens namn.

Dopet, söndagsskolan, aftonbönen, bordsbönerna, morgonbönerna i

skolan, kristendomsundervisningen, konfirmationen, husförhören,

vigseln och begravningsakten. Om en lögn upprepas tillräckligt många

gånger så blir den till slut en sanning. På det sättet har man fått ett

folk att tro på Gud och ett liv efter detta. En liknande hjärntvätt lär

också har använts inom islam och andra religioner. Frågan är varför?

En förklaring gav den franske lantprästen Jean Meslier, som levde på

1700-talet. Denne omvände sig till ateismen och skrev i sina memoa-

rer, att »religionen är ett påfund av de rika i syfte att förtrycka de fat-

tiga och göra dem maktlösa«.

Mycket tyder på att Meslier hade rätt. Inledningen till syndabekännel-

sen till exempel: »Jag fattig, syndig människa, som med synd född«.

Eller Luthers förklaring: »Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke

förakta eller förtörna våra föräldrar och herrar, utan hålla dem i vörd-

nad, tjäna dem, lyda dem, älska dem och hava dem för ögonen.«

Med helvetet som piska och himlen som morot formades undersåtar,

som utan att knota gav sina pengar och sina liv i herrarnas krig. Så

formades också en arbetarklass som ödmjukt slet för svältlöner i för-

hoppningen om den pie in the sky, som Joe Hill diktade om.

Det är genom löftena om paradiset och hoten om helvetet efter döden

som de stora trossamfunden kunnat växa till och få så många anhäng-

are. Man vågade inte annat än att tro på den Gud som kyrkorna utmå-

●

lade. Ju fler anhängare som knöts till religionerna, desto mer av makt

och rikedom samlades hos de religiösa ledarna och de världsliga her-

rar som stödde dem. Här ligger roten till religionskrigen. »Du ska inga

andra gudar hava jämte mig«, lyder första budet. Det är samma bud

som IS nu rättfärdigar de grymma avrättningarna av »otrogna« med.

Det lär inte vara lätt att få dessa fanatiker att överge övertygelsen att

det är just deras version av Gud som är den enda rätta. Det blir inte

lättare om vi själva bidrar till att våra ungdomar blir övertygade om

att det är kristendomens version av Gud som är den enda rätta.

I dagarna får vi veta att ett par hundra svenska ungdomar anslutit sig

till IS efter att ha utsatts för religiös påverkan. Det borde vara en ange-

lägen uppgift för skolan att inte bara förhindra spridningen av religiös

propagandan utan också att motverka den. Detta oavsett av vilken

religion det gäller och oavsett om propagandan sker under skolavslut-

ningar eller under lektioner.

Övertro på forskningen Publicerad här den 5 februari 2015

» som visar att betygen ger de skolsvaga

eleverna dåligt självförtroende.« Detta försvarar sig alliansen med när

den kritiserats för att vilja införa betyg redan i årskurs fyra. Det som

inte är bevisat genom forskning finns alltså inte. Nej, någon sådan

forskning finns kanske inte. Men det behövs heller inte någon forsk-

ning om sådant som är uppenbart.

Alla har sett hur viktig framgången är för barnens vilja att anstränga

sig. Den elev som lyckas bra med att hoppa höjd vill gärna träna för

att bli ännu duktigare. Den elev som är klumpig och river lågt satta

ribbor vänder snart höjdhoppsställningen ryggen. Det är det som

eleverna är bra på som de vill fortsätta med – och anstränga sig för att

bli ännu bättre på.

Utan betyg kan de skolsvaga eleverna få beröm och uppmuntran för

de framsteg de gjort. För dessa elever är betygen förödande. Den upp-

muntran de fått blir utan värde. Genom betygen får de klart för sig att

de tillhör de sämsta i klassen. De måste delta i täta betygsprov på

sådant de inte kunnat lära sig. De mister den viktigaste drivkraften för

lärandet, framgången. Därmed tappar de också självförtroendet och

lusten i skolarbetet.

När man fattar beslut om skolan borde man framför allt utgå från våra

elevers tankar, känslor och behov. Det är inte det som forskare funnit i

Sydkorea som våra elever behöver. Det vill säga auktoritära skolle-

dare, hårda kunskapskrav, stora klasser, sträng disciplin och tidiga

betyg.

Det våra elever behöver är sådant som tid att tänka och smälta in-

formation, mening med lärandet, omväxling och stimulans och fram-

för allt framgång i skolarbetet.

Roten till mycket elände Publicerad här den 5 februari 2015

. Så är det. Det är naturligt. Men

egoismen kan också åstadkomma mycket elände. Politikerna inser att

varje väljare är sig själv närmast. Det lönar sig därför att utlova skatte-

sänkningar för breda löntagargrupper även om det minskar utrymmet

för omsorgen av sjuka och fattiga. Det lönar sig att kritisera flykting-

mottagningen även om det bidrar till att utsatta människor tvingas

tillbaka till ett liv i nöd och livsfara. Det lönar sig att motsätta sig

höjda miljöavgifter och bensinpriser även om detta bidrar till att mil-

jökatastrofen kommer närmare. Det lönar sig genom flera röster i

valet.

Företag inom oljeindustrin och bilindustrin anlitar forskare och

lobbyister för att förhindra att miljölagar och miljöskatter begränsar

företagens vinster. Därigenom hindrar man de ansträngningar som

görs för att minska de koldioxidutsläpp som leder till en kommande

miljökatastrof.

Länder och grupper av människor startar krig. Stora områden blir för-

ödda och mängder av människor dödas och lemlästas. Man gör detta

vanligen i någon religions namn. Men den gud man framför allt vär-

nar om heter Mammon.

Egoismen har också brett ut sig i skolans värld. Betygen leder till

sämre självförtroende och sämre kunskaper för många elever. Trots

det fortsätter flera bland annat Folkpartiet och Moderaterna att plä-

dera för betyg redan i årskurs fyra. Vem tjänar på det? Politiker som

vill framstå som handlingskraftiga? Enstaka lärare som vill ha betygen

som tumme i ögat på eleverna för att få dem att lyssna? Privilegierade

föräldrar som kan hjälpa sina barn till höga betyg och därmed till bra

utbildningar? Ekonomer som kan se en fördel med att tidigt grund-

lägga klyftan mellan rika och fattiga i samhället? Helt säkert är att det

är de skolsvaga eleverna som är de stora förlorarna.

Egoismen är roten till mycket ont. Den väger vanligen tyngre än hän-

synen till både freden och miljön och värnandet av de svagaste i

samhället.

●

Hur demokratisk är vår

demokrati? Publicerad här den 5 februari 2015

I SVERIGE RÅDER DEMOKRATI. En människa, en röst. Det låter bra,

men det är en sanning med modifikation. En medborgare kan

visserligen lägga sin röst på något av partierna efter sin övertygelse.

Men frågan är hur denna övertygelse har formats.

De olika partiernas politik avspeglar deras syn på samhället och dess

uppgifter. Alla kan vara överens om att det är samhällets uppgift att

ansvara för och bekosta sådant som försvar, vägar, kommunikationer,

skola, vård och omsorg etcetera. Utöver det kommer frågan om det

skyddsnät som de svaga i samhället behöver. Och här skiljer sig de

olika partiernas politik åt. Några partier värnar mer än andra om ett

jämlikt samhälle med ett omfattande skyddsnät av sjukförsäkring , ar-

betslöshetsförsäkring, socialförsäkring och stöd till elever med kortut-

bildade föräldrar och så vidare. Andra partier värnar mer om låga

skatter och valfrihet för dem som inte behöver samhällets skyddsnät.

Man kan skönja en skiljelinje mellan dessa olika partiers preferenser.

Grovt sagt går den genom klyftan i samhället mellan fattiga och rika.

Hur har den som röstar efter sin övertygelse fått sin övertygelse? De

flesta som röstar lär framför allt bilda sig en uppfattning om vilket

parti som är bäst genom vad de läser i tidningarna och ser på TV. Men

bland dem som äger och bestämmer över vad som ska skrivas i tid-

ningarna råder olika uppfattningar.

De borgerliga tidningarna stöder partier som mer värnar om låga

skatter och valfrihet. Vänstertidningarna stöder partier som mer ser

till behovet av ett skyddsnät för dem som behöver ett skyddsnät. Att

väljarna påverkas av tidningar från både höger och vänster borde ju

vara i sin ordning. Detta under förutsättning att de båda sidornas tid-

ningar är jämstarka eller om den information som de ger är opartisk

och objektiv. Men så är det inte. Fyra av fem tidningar är borgerliga.

Den information som de ger läsarna inför valen är i hög grad partisk.

De stöder nästan alltid allianspartiernas politik såväl på ledarsidorna

som på nyhetssidorna och debattsidorna.

De borgerliga tidningarnas ledarsidor har konsekvent försvarat alli-

anspartiernas förslag och åtgärder och kritiserat de andras. På nyhets-

sidorna har man förstorat de nyheter som gynnar allianspartierna och

förminskat de nyheter som gynnar andra partier. På debattsidorna har

man publicerat inlägg som stöder allianspartiernas politik och refuse-

rat de inlägg som kritiserar den. Människor påverkas av vad de läser.

●

Om det inte vore så skulle vi slippa att bli dränkta av reklam. Några

exempel på påverkan:

Ledarskribenterna i de borgerliga tidningarna har okritiskt stött

Björklunds alla reformer för skolan. Reformer som har lett till att ele-

verna lär sig sämre och mår sämre. Inför tidigare val lyckades man

också tysta ned den allvarliga kritik mot Björklund och hans parti som

framfördes i ett par radio- och TV-program.

TV-programmet Dokument inifrån avslöjade att folkpartiet skulle följa

en 80/20-taktik efter mönster från det danska Venstrepartiet. Man

skulle lägga ideologin åt sidan och stryka de stora väljargrupperna

medhårs. Samtidigt skulle man ställa hårda krav på de små och röst-

svaga grupperna. I stället för att utlösa ett ramaskri i pressen om-

nämndes denna information på sin höjd i notisform.

Radioprogrammet Kris i skolan avslöjade hur Björklund använde

grova överdrifter och lögner för att svartmåla den skola som hade

styrts av den socialdemokratiska regeringen. Det borde ha gett stora

rubriker i pressen, men de uteblev. Dagen efter programmet skrev

tvärtom Svenska Dagbladets chefredaktör att Björklund var värd all

heder.

Lagom till valet 2010 publicerades en rapport som skulle ta udden av

kritiken mot Björklunds betygsreform. Rapporten mynnade ut i påstå-

endet att de graderade betygen gynnade de skolsvaga eleverna. Rap-

porten var skriven av en ekonom som varnade läsarna för att dra

några slutsatser av undersökningen, eftersom underlaget var bräck-

ligt. Detta hindrade inte allianstidningarna från att i feta rubriker ba-

sunera ut att det nu var bevisat att betygen inte alls skadade de skol-

svaga elevernas självförtroende och lärande.

I Dagens Nyheter fick Björklund i ett dussintal debattartiklar svart-

måla skolan för att kunna framstå som den handlingskraftige rädda-

ren i nöden. Efter varje debattartikel fick han tillträde till TV-sofforna

för att lägga ut texten om det elände som hade rått i den av honom på-

hittade flumskolan. Det var ju tidningens debattsida som satte dag-

ordningen för skoldebatten. Debattartiklar med berättigad kritik mot

Björklund och hans reformer refuserades konsekvent. Jag påtalade i

ett dussintal artiklar att Björklunds reformer var dåligt genomtänkta.

Samtliga refuserades.

Om det till stor del är Hjörnes, Schibstedts och Bonniers politiska

övertygelser som väljarna bär med sig in i vallokalen, hur demokratisk

är vår demokrati då?

●

Dom är för många nu Publicerad här den 13 januari 2015

med hunden häromdagen träffade jag en

granne som jag är ytligt bekant med. Vi stod och tittade på ett par

slamrande grävskopor som jämnade till marken där det skulle byggas

ett nytt bostadshus. Plötsligt utbrister han: »Dom är för många nu«.

Det tog en stund innan jag insåg att det var invandrarna han menade.

Som om han förutsåg att det var invandrare som det nya huset skulle

fyllas med. Dom är för många nu. Jag hade hört andra säga samma

sak på spårvagnen och i väntrummet på sjukhuset.

»För många, hur då menar du?«, frågade jag honom.

»Ja, men det är ju massor av invandrare som bara kommer hit och får

en massa pengar i understöd och som tar jobben för våra ungdomar.«

Jag surnade till litet. »För många, säger du. Men vet du hur det skulle

gå i Sverige om alla dom som har invandrarbakgrund skulle lämna

landet?«

»Nä, men dom är för många nu. Dom kostar för mycket.«

»Hur tror du det skulle se ut om vi inte hade några människor med in-

vandrarbakgrund som körde våra bussar och våra spårvagnar och

taxibilar? Det skulle bli glest i trafiken. Du skulle behöva vänta mycket

länge på att få en skjuts dit du skulle.«

»Ja, men vi har inte råd att kosta på invandrarna så mycket om vi ska

kunna betala skola, vård och omsorg för våra egna.«

»Du, det är faktiskt så att det är en mycket lönsam affär för oss att ta

emot invandrare. De flesta flyktingar som kommer hit har en god ut-

bildning som Sverige inte har behövt betala ett öre för. De arbetar och

betalar skatt och bidrar till att landet utvecklas.«

»Ja, men vi får ju inte behålla det som är svenskt längre. Den svenska

kulturen försvinner ju.«

»När du blir gammal och orkeslös och sjuk så lär du inte bekymra dig

om vår kultur är svensk eller inte. Då kommer du att vara mycket

tacksam för alla med invandrarbakgrund som hjälper dig i hemvår-

den, på vårdcentralen och sjukhuset. Om dom inte fanns skulle du be-

höva vänta mycket länge innan någon tog hand om dig.

…

●

Jo, men visst är dom för många nu. Dom som vill tvinga tillbaka flyk-

tingar till elände och död i det land de flytt från. Dom som har stängt

inte bara sina hjärtan, utan också sina hjärnor. Dom som skulle för-

vandla Sverige till ett fattigt och obarmhärtigt land om de fick makten.

●

Roten till elände i världen

och i skolan Publicerad här den 13 januari 2015

Det är naturligt. Men det är när ego-

ismen slår över i girighet som den åstadkommer elände. Sedan tusen-

tals år härjas världen av religionsstrider. I botten för dessa har legat

en strävan efter makt och rikedom.

De största kyrkosamfunden har kunnat bygga upp stora förmögen-

heter genom bidrag som de har fått från människor som inbillats att

en himmel väntar dem i livet efter detta – eller ett helvete. Förmögen-

heter som de styrande hellre har använt till imponerande kyrkobyg-

gen än till tak över huvudet till de fattigaste.

Visst finns det också välgörare bland kyrkor och enskilda människor

som skänker stora belopp för att hjälpa människor i nöd. Dessvärre

kan man se hur girigheten sticker upp sitt fula tryne i sådana sam-

manhang också. Pengar som skulle gå till bostäder och rent vatten till

utsatta människor hamnar i samvetslösa girigbukars fickor.

Politikerna inser också att varje väljare är sig själv närmast. Det lönar

sig att utlova skattesänkningar för breda löntagargrupper även om det

minskar utrymmet för omsorgen av sjuka och fattiga. Det lönar sig att

kritisera flyktingmottagningen även om det bidrar till att utsatta män-

niskor tvingas tillbaka till ett liv i nöd och livsfara. Det lönar sig att

motsätta sig höjda miljöavgifter och bensinpriser även om detta bi-

drar till att miljökatastrofen kommer närmare. Det lönar sig genom

flera röster i ett kommande val.

Lobbyister påverkar lagstiftare och andra beslutsfattare för att deras

uppdragsgivare ska gynnas. Företag inom oljeindustrin och bilindu-

strin anlitar köpta forskare och lobbyister för att förhindra att miljöla-

gar och miljöskatter begränsar företagens vinster. Därigenom hindrar

man de ansträngningar som görs för att minska de koldioxidutsläpp

som leder till en kommande miljökatastrof.

Egoismen har också brett ut sig inom skolpolitiken. Forskarna vet att

betygen inte leder till bättre kunskaper, men väl till ökad psykisk

ohälsa hos allt fler elever. Betygen skapar stress och oro. Deras enda

funktion är att sortera eleverna och därigenom grundlägga klyftan i

samhället. Egenintressen har nu lyckats genomdriva att betygen får än

större omfattning och betydelse. Bland dessa egenintressen skymtar

man företrädare för näringslivet och välutbildade föräldrar som kan

hjälpa sina barn så att de får höga betyg och därmed bra utbildningar

●

och bra jobb. Förlorare är framför allt elever med kortutbildade för-

äldrar.

Matematikämnet i skolan har vuxit på andra ämnens bekostnad. Alla

elever tvingas att ägna en mycket stor del av skoltiden åt att försöka

lära sig en matematik som bara en mindre del av dem kommer att få

användning av. Närmare hälften av alla elever med kortutbildade för-

äldrar misslyckas med det och de får därför inte gå något gymnasie-

program. De kommer därför att få sämre jobb och sämre ekonomi.

Matematiken bidrar till att klassklyftorna cementeras. Vem tjänar på

det? Vissa lärare som kan få fler arbetstillfällen och högre löner. Vissa

politiker och företrädare för näringslivet som med tillfredsställelse ser

att klyftorna i samhället ökar. Förlorare är eleverna och de lärare som

får mindre utrymme för sina ämnen.

Man efterlyser nu mer forskning kring metoder som kan hjälpa ele-

verna att lära sig läsa och räkna. Har det då inte bedrivits någon peda-

gogisk forskning? Jo, faktiskt. Det har skrivits mer än 2 000 avhand-

lingar om skolan i landet. Problemet är att flertalet forskare har före-

dragit att forska på annat än sådant som kan hjälpa elever att lära sig

bättre. På sådant som varit lättare att skriva avhandlingar om än om

försöksverksamhet med metoder i klassrummen. Forskarna har fått

sina meriter, men eleverna har inte fått någon hjälp av mycket av den

forskning som samhället bekostat.

Tidigare gick lärarutbildningen liksom alla andra yrkesutbildningar ut

på att lära de studerande det de behövde kunna för att klara av de mo-

ment och de situationer som möter vid yrkesutövningen. Erfarna lä-

rare undervisade i metodik och handledde kandidaterna i deras öv-

ningspraktik på skolorna. De omfattande resurser som avsatts för

detta kom under 1990-talet att omfördelas.

Utrymmet för den praktiska yrkesutbildningen skars ned radikalt. I

stället tillkom kurser i forskningsmetodik och obligatorisk uppsats-

skrivning, mera ämnesteori och ett dussin fristående kurser om frågor

som är mer eller mindre löst anknutna till skolverksamheten. De som

genomdrev detta och tjänar på det var forskare som behövde arbets-

tillfällen. De som förlorade på det var de lärarkandidater som blivit

sämre förberedda för yrkesverksamheten och deras elever.

Som framgår är det okunnighet och egenintressen som i stor utsträck-

ning fått styra utvecklingen av skolan. Barnrättskonventionens upp-

fordran att alla beslut ska fattas till barnenes bästa klingar ohörd.

Egoismen och girigheten är roten till mycket ont. De väger vanligen

tyngre än hänsynen till freden, miljön och de svagaste i samhället och

skolan.

●

Resurser behövs – reformer

behövs också Publicerad här den 29 december 2014

låtit resursfördelningen till skolorna grunda

sig på ett socioekonomiskt index. Det hjälpte inte. Gapet mellan sko-

lor med lägst respektive högst andel elever som blivit behöriga till

gymnasium har ökat kraftigt.

Av eleverna med högskoleutbildade föräldrar blir nu 94 procent gym-

nasiebehöriga. Motsvarande siffra är 44 procent för eleverna med för-

äldrar som har enbart en grundskoleutbildning. Detta är inte accepta-

belt. Det hjälpte inte att man i Stockholm ändrade på reglerna för re-

sursfördelningen.

Visst behövs mer resurser till utsatta skolor. Men det är uppenbart att

mindre förändringar i resursfördelningen bara marginellt kan lyfta re-

sultaten för de skolsvaga eleverna. Detta särskilt i de skolor där de

ökade resurserna kommit att användas till att täta hål i budgeten i

stället för att anställa de förskollärare, speciallärare och fritidspedago-

ger som krävs för att varje elev ska få de förutsättningar i språk och

annat som hen behöver för att lyckas i skolan. För att eleverna ska

kunna få detta måste skolorna få mycket stora resurser. Så stora re-

surser lär de inte få under överskådlig tid. Ett billigare och effektivare

sätt att lyfta de skolsvaga elevernas resultat vore att ändra på skolre-

former som har gjort det mycket svårare för många elever att lyckas i

skolan. Detta gäller till exempel följande:

Skolor med en stor andel skolsvaga elever har genom det fria skolvalet

gått miste om skolpengsresurser som behövts för stödåtgärder. De

kvarvarande eleverna har också gått miste om draghjälpen från de ele-

ver och de duktiga lärare som har lämnat skolan.

Lärare som bedriver katederundervisning kan bara tala i ett tempo

och med ett språk. Det går för fort och är för svårt för de skolsvaga

eleverna. Dessa får inte den tid de behöver för att tänka och smälta in-

formationen. Efter en tid försöker de inte ens att följa med.

De skolsvaga eleverna tvingas ideligen delta i betygsprov på sådant

som de inte har kunnat lära sig. Deras upprepade misslyckanden gör

att de tappar självförtroende och lust att lära sig vidare. De graderade

betygen leder enligt forskarna inte till bättre kunskaper. Deras enda

funktion är den sortering av eleverna i bättre och sämre som man i

Stockholm har velat undvika genom resursfördelningen.

●

Eleverna tvingas ägna en orimligt stor del av grundskoletiden åt att

försöka klara krav på mattekunskaper som flertalet av dem aldrig

kommer att behöva.

Elever som inte kan följa med i undervisningen långleds och vantrivs i

skolan. Många stökar då till det i skolan eller skolkar. Lösningen på

dessa problem har blivit sanktioner som kvarsittning, avstängning,

förflyttning, skolk i betyget, indragna bidrag med mera. De skolsvaga

eleverna blir inte mer positiva till skolarbetet för att de bestraffas både

i skolan och i hemmet. Tvärtom.

Självklart är det bäst om varje elev från början får den hjälp hen behö-

ver för att kunna lyckas i skolan. Men i väntan på att det finns resurser

för detta vore mycket vunnet om man tog bort det fria skolvalet. Om

man drog ned på andelen katederundervisning under lektionerna. Om

man slopade de graderade betygen. Om man minskade kraven på

mattekunskaper för alla. Och om man gallrade bland de bestraff-

ningar som framför allt drabbar skolsvaga elever.

Men detta är inte gjort i en handvändning. För det krävs klokhet, poli-

tisk vilja och handlingskraft. Frågan är om det går att mobilisera till-

räckligt mycket av detta i det politiska kaos som nu råder.

Skamlöst röstfiske Publicerad här den 29 december 2014

För att rädda sitt parti kvar i riksdagen

kräver Hägglund hårda tag mot de svagaste i samhället. Flyktingarna

ska bara få tidsbegränsat uppehållstillstånd. De ska få lägre ersättning

för sina levnadskostnader. Taktiken att klämma åt invandrarna har ju

lyckats bra för Sverigedemokraterna. Hägglund vill inte leva sig in i si-

tuationen för människor som har flytt för sina liv från krig och för-

tryck. Skräcken. Otryggheten. Ovissheten om framtiden.

I en riksdagsdebatt förra året tog Hägglund också chansen att bättra

på partiets opinionssiffror. Han krävde hårda straff för de ungdomar

som demonstrerade mot polisövervåld genom att bränna bilar. Han

fördömde alla försök att urskulda ungdomarna. Taktiken med hårda

tag hade ju lyckats så bra för Björklund. Hägglund ville inte leva sig in

i verkligheten för många elever som misslyckas i skolan. Trasiga hem.

Bristfälligt språk. Ingen läxhjälp. Svårt att följa med på lektionerna.

Ideliga misslyckanden. Otillräckliga betyg. Inget gymnasium. Inget

jobb.

Hägglund hade ingen förståelse för att eleverna i den situationen kan

dras till gäng där de kan få uppskattning. Gäng där ungdomar i despe-

ration börjar bränna bilar och skolor i protest mot den skola och det

samhälle som inte har gett dem någon chans. Hägglund kan inte se

några förmildrande omständigheter. För honom är de brottslingar rätt

och slätt. För dem gäller inte det kristna kärleksbudet.

Hägglund ägnar sig åt ett skamlöst röstfiske på de svagastes

bekostnad.

●

Tro och vetande i skolan Publicerad här den 30 november 2014

teman är Gud i skolan och

Skola på vetenskaplig grund. Vad väger tyngst, Gud eller den veten-

skapliga grunden? Är de förenliga?

Frågan ställdes på sin spets när Stavros Louka, hyllad lärare i mate-

matik och no-ämnen från tv-serien 9 A, i en intervju i Sydsvenskan

hävdade att evolutionsteorin är vår tids största bluff och att han

trodde på bibelns skapelseberättelse. Hans uttalande väckte inte nå-

gon större reaktion bland skolmyndigheter eller i massmedierna. Man

ville eller vågade inte ta i denna heta potatis.

Som prästson hade jag rikliga tillfällen att fundera över delarna i den

trosbekännelse som varje vecka lästes upp i kyrkan. Det forskningen

har visat om Jesusgestalten och om hur nya testamentet tillkommit

och reviderats under årens lopp har bidragit till min övertygelse: Bi-

belns texter kan inte, som det påstås, vara Guds egna ord.

Den Gud som kan gripa in i människors liv och som man ber till och

som man öser tacksägelser över i kyrkan finns inte. Ej heller finns det

något liv efter detta. Det kan du inte veta säger någon. Nej, det är sant.

Men jag kan inte heller veta att det inte står en djävul med bockfot och

horn i pannan bakom knuten. Men sannolikheten för detta är lika stor

som sannolikheten för att det skulle finnas en Gud och ett liv efter

detta.

Människan har i svåra stunder behov av trygghet och tröst. I alla tider

har människor tillbett solgudar, regngudar, trägudar, stengudar och

Asa-gudar. Vi vet nu att några sådana gudar inte fanns. Det är männi-

skorna som har skapat Gud. Det är inte Gud som har skapat männi-

skorna. Att det finns ett behov av en gud som kan ge trygghet och tröst

är inget bevis för att det finns en sådan gud.

Miljarder människor kan i dag finna tröst i religionen. Är inte det bra?

Jo. Men jag har själv upplevt hur religionen också har gjort livet svå-

rare för människor. Jag minns hur jag som barn var rädd för Gud och

rädd för att hamna i helvetet. En släkting till mig led av svåra plågor

under sina sista år i livet. Han fick för sig att hans lidanden var ett

straff som han hade fått av Gud. Han kände svår ångest för vad som

skulle hända med honom i livet efter detta, eftersom han inte hade

trott på Gud.

●

Krigen mellan olika religioner har fört med sig ett omätligt lidande för

människor. Korstågens krig mellan de kristna och ”hedningarna”, lik-

som krigen mellan protestanter och katoliker under trettioåriga kriget

skördade otaliga dödsoffer. De halshuggningar, våldtäkter och själv-

mordsbombningar som i dag utförs av talibaner, av Islamska Staten,

Boko Haram med flera ödelägger ofattbart många människors liv. Allt

detta sker i religionens namn.

Dopet, söndagsskolan, aftonbönen, bordsbönerna, morgonbönerna i

skolan, kristendomsundervisningen, konfirmationen, husförhören,

vigseln och begravningsakten. Om en lögn upprepas tillräckligt många

gånger så blir den till slut en sanning. På det sättet har man fått svens-

karna att tro på Gud och ett liv efter detta. En liknande hjärntvätt lär

också har använts inom islam och andra religioner. Frågan är varför?

En förklaring gav den franske lantprästen Jean Meslier, som levde på

1700-talet. Denne omvände sig till ateismen och skrev i sina memoa-

rer, att »religionen är ett påfund av de rika i syfte att förtrycka de fat-

tiga och göra dem maktlösa«.

Mycket tyder på att Meslier hade rätt. Inledningen till syndabekännel-

sen till exempel: »Jag fattig, syndig människa, som med synd född«.

Eller Luthers förklaring: »Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke

förakta eller förtörna våra föräldrar och herrar, utan hålla dem i vörd-

nad, tjäna dem, lyda dem, älska dem och hava dem för ögonen.« Med

helvetet som piska och himlen som morot formades undersåtar, som

utan att knota gav sina pengar och sina liv i herrarnas krig. Så forma-

des också en arbetarklass, som ödmjukt slet för svältlöner i förhopp-

ningen om den »pie in the sky« som Joe Hill diktade om.

Det är genom löftena om paradiset och hoten om helvetet efter döden

som de stora trossamfunden kunnat växa till och få så många anhäng-

are. Man vågade inte annat än att tro på den Gud som kyrkorna utmå-

lade. Ju fler medlemmar som knöts till religionerna, desto mer av

makt och rikedom samlades hos de religiösa ledarna och de världsliga

herrar som stödde dem. Här ligger roten till religionskrigen. »Du ska

inga andra gudar hava jämte mig«, så lyder första budet. Det är

samma bud som Islamiska Staten använder i dag för att rättfärdiga de

grymma avrättningarna av »otrogna« med.

Ett par hundra svenska ungdomar sägs ha anslutit sig till Islamiska

Staten. Det borde vara en angelägen uppgift för skolan att inte bara

förhindra spridningen av religiös propaganda, utan också att mot-

verka den. Detta oavsett vilken religion det gäller och oavsett om pro-

pagandan sker under skolavslutningar eller under lektioner.

●

För vem är lärarlegitimationen

bra? Publicerad här den 30 november 2014

ska ha en legitimation är en av många re-

former som sjösatts i rask takt. Frågan är vilka följdverkningar denna

reform får. Är den bra för eleverna? För lärarna eller för samhället?

Är en legitimerad lärare bättre för eleverna? Är hen bättre på att för-

klara för dem? Är hen mera ambitiös i sina lektionsförberedelser och

skickligare att organisera självständigt arbete? Har hen mera humor?

Är hen mera rättvis? Bryr hen sig om hur eleverna mår? Sådant är ju

viktigare för eleverna än lärarens pappersmeriter.

Genom kravet på legitimation kommer många elever att förlora lärare

som de tycker om och som lär ut bra. Elevernas betyg kan komma att

sättas av legitimerade lärare som inte känner dem och som inte vet

vad de har presterat under lektionerna. Det är inte för eleverna som

denna reform är bra.

Kravet på legitimation har medfört att lärarna nu ligger i topp när det

gäller otrygga arbetsvillkor. Lärare tvingas komplettera sina akade-

miska meriter. Detta kan vara påfrestande både för deras ekonomi

och deras familjeliv. Legitimationerna har kraftigt försenats vilket har

medfört att många lärare nu får sämre löner än vad de är annars

skulle ha haft. Den bristande anställningstryggheten bidrar till att

ännu fler lämnar läraryrket. Det är inte för lärarna som denna reform

är bra.

Den stora mängden ansökningar och den korta tidsfristen har gjort att

man tvingats forcera arbetet med att granska och bedöma ansökning-

arna. Man har därför anlitat anställda i bemanningsföretag för att

hinna med detta arbete. De bedömningar dessa kan göra begränsar sig

till de sökandes pappersmeriter i form av akademiska betyg och tjäns-

teår. De kan inte bedöma de personliga egenskaper hos lärarna som är

viktiga för eleverna. De som anställer lärare får inte något bättre be-

slutsunderlag genom lärarlegitimationerna. För samhället medför lä-

rarlegitimationerna avsevärda kostnader, men de utgör inte någon ga-

ranti för att eleverna ska lära sig bättre eller må bättre. Att de medför

att lärarbristen blir ännu svårare drabbar också samhället. Det är inte

för samhället som denna reform är bra.

Genom att Jan Björklund och andra under lång tid hade svartmålat

skolan och beskyllt lärarna för flum och kravlöshet sjönk lärarnas sta-

tus. För att råda bot på detta införde Björklund – med stöd från båda

●

lärarorganisationerna – denna legitimation. Lärarna skulle kunna

jämställas med legitimerade läkare, tandläkare, veterinärer och andra

yrkesutövare med hög status.

Frågan är om lärarna nu känner sig så mycket mer uppskattade för att

de fått en legitimation. Om de inte hade föredragit att pengarna hade

använts för att höja deras löner i stället.

●

Skolpolitikens konsekvenser Publicerad här den 9 november 2014

inom skolans område får konsekvenser.

De påverkar eleverna och deras lärande. Men de påverkar också

situationen för många personer som har egenintressen i skolan. För

några får besluten positiva konsekvenser. För andra får de negativa

konsekvenser.

Man förväntar sig att beslutsfattarna följer Barnkonventionen och

fattar alla beslut till elevernas bästa. Men så sker inte. Många av be-

sluten fattas till egenintressenas bästa. Sådana beslut leder vanligen

till att förutsättningarna för eleverna och deras lärande försämras.

Särskilt negativa har konsekvenserna blivit för de skolsvaga eleverna.

Några exempel:

Svartmålningen av den tidigare skolan och den av forskning väl un-

derbyggda läroplanen 1980 banade väg för de privata skolorna. Några

kom att tjäna på detta. Svartmålaren Björklund kom att framstå som

räddaren i nöden och blev skolminister. Svartmålaren i Dagens Ny-

heter, Hans Bergström, och ett antal riskkapitalbolag kunde tjäna

stora pengar på sina friskolor. För dem blev konsekvenserna av

svartmålningen och det fria skolvalet positiva.

Men det fria skolvalet medförde sämre resurser för de skolor som bäst

behöver resurserna. Dessa skolor fick det därigenom svårare att an-

ställa personal till stöd för de skolsvaga eleverna. Dessa kom också att

förlora draghjälpen från de framgångsrika elever och lärare som läm-

nade skolorna. De lärde sig sämre. För dem blev konsekvenserna av

det fria skolvalet bara negativa.

En annan följd av svartmålningen blev att man införde mål- och resul-

tatstyrning av skolan. Detta efter mönster från näringslivet. Inom

OECD och andra näringslivsorganisationer ser man som skolans upp-

gift att leverera kuggar till olika nivåer i det ekonomiska maskineriet.

Det är en sådan skola vi nu fått. För många inom näringslivet kom

konsekvenserna av mål- och resultatstyrningen att bli positiva.

Men de detaljerade kursplanemål, de nationella prov och de be-

tygskriterier som följer med mål- och resultatstyrningen påverkar det

dagliga arbetet för både eleverna och lärarna negativt. De kan inte

längre nämnvärt påverka innehållet i undervisningen. Innehållet tri-

vialiseras genom fokuseringen på mätbara kunskaper. En stor del av

sådana kunskaper glömmer eleverna bort efter proven. Eleverna drivs

inte av lusten att lära, utan av tvånget att lära. Lärarna drivs inte av

lusten att lära ut, utan av tvånget att lära ut. De måste ägna en stor del

●

av sin tid till att mäta och betygsätta elevernas kunskaper och skriva

rapporter. En tid som de i stället hade kunnat ägna åt att förbättra

elevernas lärande. För eleverna och lärarna blir konsekvenserna av

mål- och resultatstyrningen negativa.

Eleverna får betyg allt tidigare. Det råder enighet bland forskarna om

att betygen inte bidrar till att eleverna lär sig bättre. Att betygen tvär-

tom åstadkommer stor skada. Skolsvaga elever blir knäckta när de

ideligen tvingas jämföra sina prestationer på betygsproven med de

mera lyckligt lottade elevernas. De övriga eleverna lär sig sämre ge-

nom att de lär sig för att få betyg, inte för att få kunskaper. Betygen

leder också till psykisk ohälsa bland många elever som är stressade av

betygsjakten. För samhället leder betygen också till negativa konse-

kvenser. Det är genom tidiga betyg som klyftorna i samhället grund-

läggs. Samhället får också avsevärda kostnader för elever som på

grund av betygen misslyckas i skolan och som spårar ur i livet. Som

kan hamna i drogberoende och kriminella gäng. Det är för dessa ele-

ver som konsekvenserna av betygsutslagningen blir mest negativa.

För vem får då betygen positiva konsekvenser? De någorlunda välut-

bildade och välbärgade föräldrarna kan hjälpa sina barn till bra betyg.

Betygen gör att deras barn kommer först i kön till eftertraktade ut-

bildningar. Ett stort antal tjänstemän får jobb med att konstruera

betygskriterier och nationella prov och kontrollera att det sätts »rätt-

visa betyg. Dessa gynnas också av betygen.

Hela 42 procent av eleverna med kortutbildade föräldrar misslyckades

med att klara betygskraven för att få gå ett gymnasieprogram. Det var

framför allt kravet på godkänt betyg i matematik som de inte klarade.

Dessa elever har tvingats använda en mycket stor del av grundskoleti-

den för att förgäves försöka lära sig en matematik som de ändå aldrig

kommer att få användning av. (Se Skolverkets betygskriterier för god-

känt i årskurs 9). Denna tid hade de kunnat använda för ett mera me-

ningsfullt lärande. För de flesta elever har matematikens utbredning i

skolan fått negativa konsekvenser. För matematiklärarna har däremot

den stora andelen av lektionsutrymmet lett till positiva konsekvenser.

De har fått höjd status, flera arbetstillfällen och möjligheter att pressa

upp sina löner på grund av att det råder brist på utbildade lärare i

ämnet.

På liknande sätt är det med de flesta av de reformer som har genom-

förts. De högre avlönade karriärtjänsterna leder till att skolorna får

sämre ekonomiskt utrymme för att anställa stödpersonal till skolsvaga

elever. De till stor del forskarutbildade lärare som får dessa tjänster

har lärt sig tänka och tala på ett sätt som gör det svårare för dem att

nå fram till och kunna hjälpa skolsvaga elever. För dessa elever är

●

konsekvenserna av karriärtjänsterna negativa. Men för de forskare

och andra som fått tjänsterna är de positiva.

Skolans största problem är att de skolsvaga eleverna misslyckas. Man

skulle förvänta sig att allt gjordes för att göra det lättare för dessa ele-

ver att lära sig. Men så sker alltså inte. Egoismen har stuckit upp sitt

fula tryne.

Lobbyister för egenintressen har kunnat påverka besluten så att de

gynnats av dem – medan elever missgynnats. De skolsvaga eleverna

har inga lobbyister. Och beslutsfattarna har för dålig kännedom om

dem och om de förutsättningar de behöver för att lära sig.

Men om Barnkonventionen görs till lag också i Sverige skulle besluts-

fattarna tvingas att på ett helt annat sätt ta hänsyn till elevernas behov

och önskemål.

●

De tysta, de glädjefattiga Publicerad här den 17 oktober 2014

med lågutbildade föräldrar klarar inte

kunskapskraven för att gå i gymnasiet. Det är 2–3 elever i varje

grundskoleklass som får lägst betyg på proven. Som inte får någon

läxhjälp eller annat stöd i studierna från hemmen. Som har ett språk

som fungerar bra för dem i hemmet och bland kamraterna, men som

inte fungerar i skolan. Som inte förstår innebörden av många av de

ord som läraren använder i sin undervisning. Som inte heller förstår

många ord i texten till de uppgifter som de ska arbeta med. Som tittar

ned i bänken när läraren ställer en fråga för att de ska slippa svara.

Som tyst svarar »vet inte, kan inte« om de ändå får frågan. Som får tå-

rar i ögonen när de får tillbaka de underkända betygsprov som de har

tvingats att delta i. Som med tiden dock kan reagera med en tillkäm-

pad tuffhet. Som då rycker på axlarna och säger: »Det skiter väl jag i.

Det är ingen idé att anstränga sig. Jag är ändå värdelös.«

Hur vet jag detta? Jo, jag har suttit i klassrum och studerat lärare och

elever som metodiklektor under omkring 5 000 lektionstimmar. Jag

har då också talat med tusentals elever och hundratals lärare om sko-

lan. Det har satts många etiketter på de elever som misslyckas i sko-

lan. Man har kallat dem svaga, långsamma eller obegåvade. Men de

flesta av dessa elever är varken svaga, långsamma eller obegåvade. Det

är först när de sätts i en skola där det ställs krav på dem som de inte

har fått förutsättningar att klara, som det kan förefalla så. Det är bara

i skolan som de är svaga. Därför kallar jag dessa elever skolsvaga.

Det är ingen som för de skolsvaga elevernas talan när det fattas beslut

om skolan. När massmedia och andra utomstående personer besöker

skolan så är det inte dessa elever de talar med. De håller sig eller hålls

undan. Det är de talföra eleverna man får tala med. Det är heller inte

deras föräldrar som tar till orda i intervjuer och på föräldramöten. Det

är de talföra föräldrarna.

Många som diskuterar och bestämmer om skolan tycker sig vara säkra

på vad man ska göra för att eleverna ska lära sig bättre. Deras säker-

het växer med kvadraten på avståndet till de skolsvaga eleverna. De

drar i spakar. Mera betyg. Mera katederundervisning. Karriärlärare.

Fler mattelektioner. Ett tionde år för att eleverna ska hinna ikapp.

Hårdare skolkkontroll. Bättre disciplin och hårdare straff. Ingen av

dessa åtgärder leder till att eleverna lär sig bättre. Tvärtom. De gör att

de skolsvaga eleverna både lär sig och mår sämre.

●

De som bestämmer kan inte sätta sig in i hur tillvaron är för de skol-

svaga eleverna. Att i nio år behöva sitta och ha tråkigt under lektion

efter lektion där de har svårt att följa med i undervisningen. Där de är

rädda för att få frågan på den läxa som de inte har gjort. Rädda för att

göra bort sig framme vid tavlan. Rädda för att klandras av både lärare

och föräldrar för att de inte klarar sig bättre i skolan. Det är inte un-

derligt om de i protest mot denna tillvaro skolkar från skolan eller stö-

kar till det under lektionerna.

Eleverna kan också vara rädda för det liv som väntar dem i framtiden.

De får ideligen veta hur viktigt det är att de får bra betyg om de ska få

något jobb efter skolan. Men de inser att de aldrig kommer få några

bra betyg. De har sett hur det gått för många ungdomar i deras bo-

stadsområde. Ungdomar som hamnat i gäng där man stjäl, rånar, säl-

jer droger och prostituerar sig. Där man kan skadas i gängstrider, dö-

mas till fängelse eller dö genom en överdos. Så illa går det för många

ungdomar. Det finns det statistik på. Socialstyrelsen rapporterar att

elever med låga betyg löper åtta gånger så stor risk att bli kriminella.

Statistiken säger dock inget om skolans roll för dessa olycksöden. Att

elever misslyckas i skolan beror inte på någon naturlag. Det beror på

att man fattat dåliga beslut om skolan. Man har inte gett de skolsvaga

eleverna de förutsättningar de behövt för att kunna lyckas i skolan. De

har inte tidigt kompenserats för de brister i språk och annan utveckl-

ing som de bär med sig från hemmen. De har inte fått gå i små barn-

grupper i förskolan där de hela tiden blivit sedda och hjälpta till det

språk som fungerar i skolan. Man har tvärtom ökat elevgrupperna och

minskat personalen i både förskola och lågstadium. I valrörelsen lo-

vade dock alla partier bättring i dessa avseenden. Frågan är om man

kommer att tillsätta de resurser som krävs. Eller om man väljer att

även fortsättningsvis dra på sig de mångdubbelt högre kostnaderna

för skadegörelse, vård och kriminalvård med mera som blir resultatet

av att så många ungdomar spårar ur i livet. För att inte tala om förlus-

terna i liv och livskvalitet för ungdomarna.

●

Det är mycket som är beklagligt

i skolan Publicerad här den 17 oktober 2014

har studerat skolor i Sydkorea för att ta

reda på vad våra elever behöver för att lära sig. Att man därför har

kommit att rekommendera sådant som auktoritära skolledare, mera

katederundervisning, högre krav och disciplinära åtgärder.

Vidare att man inte har lagt större vikt vid vad våra elever och lärare

vet och vill, och vad forskningen säger om vad elever behöver för att

lära sig. Att man inte inser framgångens avgörande betydelse för ele-

vernas motivation. Att man därför genom en tidig fokusering på betyg

sätter misslyckandet i system för skolsvaga elever. Att man inte inser

att elever behöver olika lång tid att tänka och smälta ny information,

och att man därför rekommenderar mera av en katederundervisning i

helklass som oundvikligen går för fort för de skolsvaga eleverna och

för långsamt för de snabba eleverna.

Liksom att man inte inser att eleverna måste uppfatta det de lär sig som

meningsfullt för dem. Att till exempel alla elever måste försöka lära sig

sådana kunskaper i matematik som bara en mindre del av dem kommer

att behöva. Att man inte inser att eleverna behöver uppleva undervis-

ningen som stimulerande. Att innehållet i skolämnena bestäms genom

detaljerade kursplaner och nationella prov som hindrar lärarna att an-

passa innehåll och arbetssätt till vad deras elever är intresserade av och

behöver.

Till detta vill jag lägga flera andra missförhållanden som jag anser är

beklagliga, nämligen:

● att många reformer inom skolan bottnar i en förlegad kunskapssyn

och en förlegad elevsyn. Att man förkunnar att lärarens uppgift är att

förmedla sina kunskaper till eleven. Att man uppfattar eleverna som

tomma kärl som lärarna ska ösa kunskap i. Att man inte inser att kun-

skap skapas inom eleven först när hen tar till sig informationen. Att

man satsar mer på att utveckla lärarnas ämneskunskaper än på att ut-

veckla arbetssätt som gör det lättare för eleverna att ta till sig och

smälta information. Att man ser eleven som i grunden lat och som

därför behöver piska och morot i form av bestraffningar och grade-

rade betyg. Att eleverna får mindre idrott än i andra länder och att de

estetiska ämnena inte längre är kärnämnen för alla i gymnasiet. Att

man inte har insett att dessa ämnen är viktiga för att eleverna ska må

bra och kunna lära sig bra även i andra ämnen.

●

● att det är de graderade betygen som mer än något annat styr verk-

samheten i skolan. Att man inte tagit hänsyn till den forskning som

slår fast att eleverna inte lär sig bättre med betyg. Att skolsvaga elever

tvärtom förlorar självförtroende och vilja att anstränga sig i studierna

när de ideligen tvingas delta i betygsprov på sådant som de inte har

kunnat lära sig. Att alla elever lär sig sämre när de strävar efter kort-

siktiga betygsmål i stället för efter långsiktiga kunskapsmål. Att urva-

let till högre studier grundas på en betygssumma. Att man inte använ-

der antagningsrutiner som kan ge information om de kunskaper, erfa-

renheter och egenskaper som de studerande har och som de behöver i

de yrken som de utbildar sig till. Att betygen grundlägger klyftorna i

samhället genom att välutbildade och resursstarka föräldrar kan ge

sina barn de förutsättningar att lyckas i betygsjakten som övriga barn

inte har. Att 42 procent av eleverna med lågutbildade föräldrar inte

fick tillräckliga betyg för att gå ett gymnasieprogram. Att man använ-

der en så stor del av skolans resurser och lärarnas arbetstid till att

mäta och betygssätta elevernas kunskaper i stället för till att under-

lätta elevernas lärande. Att de graderade betygen har blivit till en helig

ko som inte ska ifrågasättas.

● att man har delat upp lärarkåren i en mindre grupp bra lärare och

övriga inte så bra lärare. Att de lärare som bedöms som bra lärare ska

få betydligt högre lön. Att man inte har klargjort vad som krävs för att

en lärare ska bedömas som en bra lärare. Att man i sammanhanget

har talat mera om lärare med akademiska meriter och bra resultat på

nationella prov än om varma lärare som bryr sig om eleverna, som gör

ambitiösa lektionsförberedelser, som har humor och är rättvisa. Att

skolledningar har överlåtit till privata företag att mot betalning be-

döma vilka lärare som är eller som inte är bra lärare. Att karriärtjäns-

terna marginellt ökar motivationen i arbetet för en liten grupp lärare

medan man avsevärt minskar motivationen för alla lärare som inte

anses vara bra lärare. Att man inte inser att det är bättre för lärarnas

motivation och samarbetsvilja att låta det löneutrymme som finns

komma alla lärare till del.

● att rapporter från Socialstyrelsen och Rädda Barnen talar om

ökande psykisk ohälsa hos eleverna. Att hälften av alla elever känner

stress och oro för sina betyg. Att var tredje elev i åldern 15–17 har ska-

dat sig själva under det senaste året. Att var tionde elev har övervägt

att ta sitt liv. Att elever med låga betyg löper åtta gånger så stor risk

att bli kriminella och tre gånger så stor risk att begå självmord som

övriga elever. Att man inte längre verkar ha som främsta mål för sko-

lan att lämna ifrån sig friska elever med ett gott självförtroende och

goda kunskaper. Att man verkar oroa sig mer för sjunkande resultat i

Pisa-undersökningen än för elevernas hälsa. Att dessa larmrapporter

har fått en så liten uppmärksamhet i massmedierna.

●

Meningslös matte fördärvar

ungas liv Publicerad här den 12 oktober 2014

mattekunskap och meningslös. Meningsfull

är den mattekunskap som eleverna får användning av. Meningslös är

den mattekunskap som eleverna aldrig får användning av. Ämnesex-

perterna i matematik hävdar att alla elever i framtiden behöver kunna

mycket mer matematik. Det är en myt. Sant är att alla elever behöver

kunna använda de fyra räknesätten, procenträkning, överslagsberäk-

ning, lite enkel statistik och en enkel ekvation. Sådan mattekunskap

som alla behöver i vardagslivet kunde elever lära sig redan i den

sjuåriga folkskolan.

Den mattekunskap som är meningsfull för några elever kan vara me-

ningslös för andra. Det beror på vilken yrkesutövning som de kommer

att ägna sig åt. Av 3,5 miljoner yrkesverksamma i landet är det på sin

höjd 300 000 personer som i sina yrken behöver några mattekun-

skaper utöver vardagsmatten; se SCB:s yrkesregister med yrkessta-

tistik.

Det stora flertalet elever kommer att arbeta som sjukvårdsbiträden,

hemvårdare, barnskötare, hotell- och kontorsstädare, kockar, köks-

och restaurangbiträden, lagerarbetare, vägarbetare, snickare etcetera.

De kommer inte att behöva kunna någon matte utöver vardagsmatten.

Dessa yrken lär finnas kvar även i framtiden. Då kommer också alla

att kunna ha en matteapp i sina mobiler som hjälper dem med de ut-

räkningar som de behöver göra.

Vilken matte anser myndigheterna att eleverna måste behärska för att

få gå vidare till gymnasiet? Detta kräver Skolverkets ämnesexperter

att eleverna ska kunna för att få ett godkänt betyg i matematik i års-

kurs nio:

Eleven kan lösa olika problem i bekanta situationer på ett i huvud-

sak fungerande sätt genom att välja och använda strategier och

metoder med viss anpassning till problemets karaktär samt bidra

till att formulera enkla matematiska modeller som kan tillämpas i

sammanhanget. Eleven kan välja och använda i huvudsak funge-

rande matematiska metoder med viss anpassning till samman-

hanget för

att göra beräkningar och lösa rutinuppgifter inom aritmetik, alge-

bra, geometri, sannolikhet, statistik samt samband och förändring

●

med tillfredsställande resultat. Eleven kan redogöra för och sam-

tala om tillvägagångssätt på ett i huvudsak fungerande sätt och an-

vänder då symboler, algebraiska uttryck, formler, grafer, funkt-

ioner och andra matematiska uttrycksformer med viss anpassning

till syfte och sammanhang.

Glasklart, inte sant? Vid ett symposium som sändes i TV för någon tid

sedan framträdde en matematikexpert. Hon berättade stolt om hur

man kunde tänka på fem olika sätt när man subtraherade ett tvåsiff-

rigt tal ifrån ett annat tvåsiffrigt tal. Hon ansåg att man skulle låta ele-

verna diskutera kring dessa olika sätt.

I folkskolan fick eleverna lära sig en metod att lösa varje mattepro-

blem. Det fungerade för de flesta. Varför ska nu alla elever kunna for-

mulera matematiska modeller och diskutera olika metoder att lösa

matteproblem? Visst kan sådana resonemang vara utvecklande för de

mattesinnade elever som så småningom blir tekniker, ingenjörer och

mattelärare. Men hur utvecklande är det för alla de andra eleverna?

Vilken nytta har de av att de måste använda en stor del av skoltiden åt

att försöka lära sig en matte som de aldrig kommer att behöva kunna?

Och som så många elever dessutom misslyckas med att lära sig.

Tiden i skolan är begränsad. Om denna tid upptas av sådant som ele-

verna varken kommer att ha nytta eller glädje av så sker det på be-

kostnad av sådan kunskap som de verkligen behöver. Alliansen har

beslutat att öka matteundervisningen i grundskolan med 300

lektionstimmar. Redan före denna ökning får eleverna över 1 000

lektionstimmar i matte. Det är fler än vad de sammanlagt får i idrott

och de estetiska ämnena. Det är också betydligt fler än vad de sam-

manlagt får i de samhällsorienterande ämnena historia, geografi, re-

ligionskunskap och samhällskunskap. När nu matten får fler timmar

får andra ämnen ännu färre timmar.

Det är framför allt kunskapskraven i matte som gör att eleverna miss-

lyckas att komma in på gymnasiet. Statistiken talar om att 42 procent

av elever med lågutbildade föräldrar misslyckas. De kan inte få den

läxhjälp från hemmet som de behöver. Till deras misslyckande kan

också samverka andra bakgrundsfaktorer som trångboddhet, fattig-

dom, sjuklighet eller missbruk i familjerna.

Kunskapskraven i matte ligger också bakom mycket av den omfat-

tande stress och oro, den psykiska ohälsa och de självmordstankar hos

eleverna som Socialstyrelsen och Rädda Barnen har funnit i sina

undersökningar. För många elever har självförtroende och framtidstro

malts ned av att de ständigt misslyckats i skolan. Efter grundskolan

har många varken skola eller arbete att gå till och de flesta har ont om

●

pengar. En del av dem tyr sig då till kriminella gäng där de kan få upp-

skattning och tjäna pengar. En gemenskap som leder till att mångas

liv förstörs genom missbruk, prostitution och brottslighet.

I valdebatterna återkom Reinfeldt till vad alliansen skulle göra för att

råda bot på att så många elever inte klarade kunskapskraven i matte.

Antalet lektionstimmar i matte skulle ökas ytterligare. Lärarbristen

skulle avhjälpas genom att mattelärare skulle snabbutbildas. Enklare

vore att bara kräva kunskaper i vardagsmatte av alla elever. De matte-

sinnade elever som vill och kan lära sig en mera avancerad matte

kunde erbjudas en särskilt kurs i sådan matte. Detta skulle drastiskt

minska behovet av mattelärare. Många fler elever skulle då få gå ett

gymnasieprogram. De skulle få behålla självförtroende och framtids-

tro och slippa risken att få sina liv förstörda i kriminella gäng.

●

Björklunds manipulationer Publicerad här den 30 augusti 2014

är lika meningslöst som att hoppa höjd-

hopp utan ribba har Björklund sagt ett otal gånger. Lärandet i sig ver-

kar alltså inte ha något värde. Det är betygen som räknas. Björklund

har tydligen inte reflekterat över vilka som tycker det är meningsfullt

att hoppa höjdhopp. Att det bara är de elever som är duktiga höjd-

hoppare. Klumpiga elever som river även lågt satta ribbor vill inte

fortsätta att hoppa höjd. De vänder höjdhoppsställningen ryggen.

Det är de ämnen och de sporter där eleven lyckas bra som hen vill

syssla med och anstränga sig i. Och vice versa. Det vet alla. Forskare i

inlärningspsykologi har sedan länge slagit fast att framgången är en av

de viktigaste motivationsfaktorerna. Att elever som får beröm an-

stränger sig mera, och det gäller i hög grad skolsvaga elever. Dessa

ungdomar tappar lusten att anstränga sig om de ideligen måste delta i

betygsprov där de misslyckas. Betygen gör inte att eleverna lär sig

bättre. Tvärtom. Även de högpresterande eleverna lär sig sämre när

de inriktar sig mera på att få betyg än att få kunskap. Betygens enda

funktion är enligt forskarna att sortera elever.

När Björklund ska motivera varför han vill införa mera av betyg vän-

der han sig därför inte till de pedagogiska forskare som vet vilka effek-

ter betygen har på elevernas lärande. Han lutar sig mot en national-

ekonom som gjort en märklig studie om olika elevgruppers inkomster

en tid efter skolgången. Han utser en hjärnforskare till enmansutre-

dare om effekterna av tidiga betyg. Med stöd av en ekonom och en

hjärnforskare fattar en major beslut om det som mer än allt annat

påverkar elevernas lärande. Vad de som professionellt sysslar med

lärande i skolan vet bryr han sig inte om. Han ägnar heller inte några

tankar åt vad som händer med de tusentals elever som tidigt mister

självförtroende och framtidstro för att de tvingas delta i betygsprov på

sådant som de inte har fått förutsättningar att lära sig.

David Ingvar är inte den förste enmansutredare som Björklund har

anlitat. Han har handplockat en lång rad av enmansutredare för att ge

stöd åt sina reformer och ta loven av den kritik som riktats mot ho-

nom. Dessa utredare har funnit att de sjunkande kunskapsresultaten

beror på att hans reformer ännu inte fått genomslag. Att de beror på

kommunaliseringen. Att de beror på den bristande ordningen i sko-

lan. Att han varken överdrivit eller ljugit vid svartmålningen av den

tidigare skolan – vilket ett radioprogram kunde blottlägga.

Alla dessa enmansutredare har gett honom sitt stöd. När han av peda-

goger beskylls för att ha fört in skolan på fel kurs hämtar han stöd av

●

ekonomerna inom OECD. Dessa ser det som skolans uppgift att forma

kuggar som passar in på olika nivåer i det ekonomiska maskineriet.

Denna uppfattning om skolans mål borde inte delas av någon och

allra minst av vår skolminister.

Hurdan är han egentligen, mannen bakom alla skolreformerna? Un-

der femton års tid har han otaliga gånger fått uttala sig om skolfrågor i

tv, radio och dagstidningar. Under dessa framträdanden har han av-

slöjat åtskilligt om sin person, om sina tankar och sina egenskaper.

Den bild som han då målat av sig själv kan sammanfattas med orden

okunnig, historielös, svarslös, reaktionär, glädjedödande, demagogisk,

listig, empatibefriad, snedvridande och lögnaktig. Är detta en orättvis

karakteristik? Jag motiverar denna karakteristik i ett kapitel med ru-

briken Bocken till skolmästare i min bok Grymskolan.

●

Förstelärarna – ett högriskprojekt Publicerad här den 29 augusti 2014

kunskapsbristerna hos de skolsvaga

eleverna. För att råda bot på detta har Björklund bland annat låtit

tillsätta förstelärare. Dessa lärare ska vara bra lärare som ska leda

utvecklingen på skolorna. Reformen väcker ett antal frågor. Vad är en

bra lärare? För vilka elever är läraren bra? Vem ska avgöra om en

lärare är bra? Vilka lärare kommer att bli förstelärare? Hur kommer

förstelärarna att tas emot på skolorna?

De skolsvaga eleverna behöver inte något katederlejon till lärare. De

behöver framför allt lärare som är skickliga på att organisera elevak-

tivt arbete. Som har humor och är rättvisa. Som bryr sig om eleverna.

Som ser vilka elever som behöver hjälp och som frågar efter om någon

elev verkar ovanligt trött eller ledsen. Det är sådana lärare som dessa

elever behöver som förstelärare. Men det är tveksamt om de kommer

att få det.

Det kan ifrågasättas om det är för de skolsvaga elevernas skull som

förstelärarna tillsätts. Eller om det är för att bereda jobb åt ett par

tusen forskarutbildade lärare som saknar en fast tjänst högskoletjänst.

Den enmansutredare som ligger bakom förstelärartjänsterna har utta-

lat att man tror sig att med hjälp av dem kunna locka över sådana

forskare till skolan. Är det så att en lärare med forskarbakgrund har

lättare att se de skolsvaga elevernas behov och nå fram till dem. Eller

är det tvärtom.

Vilken sorts lärare har man tänkt sig för förstelärartjänsterna? Anna

Ekström, Skolverkets chef, har upprepade gånger deklarerat att lärar-

na ska ägna sig mera åt att lära ut. Skolministern säger att lärarens

uppgift är att förmedla kunskaper från katedern. Man verkar se ele-

verna som tomma kärl som lärarna ska ösa kunskaper i.

Men lärarna kan inte förmedla några kunskaper till eleverna. Det är

först när eleverna lyssnar och tar till sig informationen som den blir

till kunskap inom dem. Problemet för de skolsvaga eleverna är bara

undantagsvis att lärarna kan för lite eller lär ut för dåligt. Problemet

är att de kan ha svårt att förstå allt som läraren säger och att de inte

under någon längre tid orkar koncentrera sig på att ta det till sig. Det

är inte förstelärare som fokuserar på lärarnas förmåga att lära ut som

dessa elever behöver. Det är förstelärare som fokuserar på elevernas

förutsättningar att lära in.

●

Hur och av vem ska förstelärarna väljas ut? Några kriterier för vad

som ska anses vara en bra lärare ges inte. Detta lämnar fältet fritt för

subjektiva värderingar. Personliga relationer med skolledningarna

kan spela in. Det kan vara svårt för en skolledning att upptäcka de

ovan nämnda kvaliteterna hos läraren. Risken är att man i stället

grundar sin bedömning på akademiska meriter eller enstaka uppvis-

ningslektioner. Risken för felbedömningar lär inte heller minska om

man som nu i flera kommuner överlåter åt kommersiella företag att

göra bedömningarna. Detta särskilt i de fall där lärare på eget initiativ

låter sig bedömas mot en avgift på bortåt 10 000 kronor. Hur sanno-

likt är det att företaget underkänner en sådan kund?

Den stora risken är att man tillsätter förstelärare som förespråkar en

undervisning som gör det svårare i stället för lättare för skolsvaga

elever att lära sig. Det finns också en risk för att samarbetet mellan

kollegerna försämras när en lärare ska anses förmer än de andra och

ha högre lön. Detta särskilt om kollegerna har svårt att upptäcka de

överlägsna kvaliteterna hos hen. I alla de kommuner där man inte

avsätter någon särskilt tid för lärarna att arbeta med utvecklingspro-

jekten lär det bli ett klent resultat av dem.

Man har sagt att förstelärartjänsterna ska bidra till högre status åt

läraryrket. Björklund har förkunnat att det är de bra lärarna som ska

få bli förstelärare. De andra då? Det stora flertalet lärare som stämp-

lats som icke bra och som får behålla sina låga löner lär inte uppleva

att deras status har höjts. Snarare tvärtom. Det har också sagts att

förstelärartjänsterna ska göra det mer attraktivt för studenter att söka

sig till lärarutbildningarna. Studenterna är inte dumma. De inser att

den statistiska chansen att de ska få någon av de eftertraktade tjäns-

terna som förstelärare är liten. En annan sak vore om lönerna höjdes

rejält för alla lärare.

Tillsättningen av förstelärartjänster är en av många reformer som

skolministern sjösatt utan att närmare utforska vilka konsekvenser

reformerna får. Det är stor risk för att denna reform leder till ännu

sämre förutsättningar för de skolsvaga eleverna att lyckas i skolan.

●

Björklund sparkar på den

som ligger Publicerad här den 19 augusti 2014

att Björklund för fram kraven på ord-

ningsbetyg nu igen. Det är snart val. För åtta år sedan lyckades han

framstå för väljarna som den handlingskraftiga skolpolitiker som

kunde skapa ordning i skolan. Det kunde han inte. Hoten om kvar-

sittning, avstängning, förlängd skolplikt, skolkrapportering,

hemanmärkningar och ordningsbetyg funkade inte. Ändå gör han

ett nytt försök att framstå som handlingskraftig.

Hans åtgärder riktar sig inte mot det stora flertalet elever som

klarar sig bra i skolan. Elever vars föräldrar har utbildning, trygga

arbeten, god ekonomi och ett välutvecklat språk. Åtgärderna riktar

sig mot de elever som misslyckas i skolan. Deras föräldrar är vanli-

gen lågutbildade, arbetslösa, trångbodda och har problem med

ekonomi och hälsa. De förmår varken att ge sina barn det språk,

det stöd, den läxhjälp eller den studiero de behöver för att göra sig

själva rättvisa i skolan.

Därför får deras barn svårt att hänga med i undervisningen. De

tvingas tidigt delta på prov på sådant de inte kunnat lära sig. De får

dåliga betyg. De tappar alltmer av självförtroende, framtidshopp

och studiemotivation. Till slut ger de upp försöken att hänga med.

De kan då komma att stöka till det under lektionerna eller skolka.

Alla elever vill lyckas lära sig. De ger inte upp för att de är lata, som

Björklund verkar tro. De misslyckas inte i skolan för att de skolkar.

De skolkar för att de misslyckas i skolan. De misslyckas i skolan för

att de inte från början fått tillräckligt stöd för att kunna lyckas.

I förskola och på fritidshem skulle många barn kunna få kompen-

sation för att hemmen inte kan ge dem det språk och de andra för-

utsättningar som de behöver i skolan. Men det förutsätter att

barngrupperna är så små att personalen får tid att ägna sig åt varje

barn. Men det finns nu över 5 000 barngrupper med mer än 20

barn. Antalet har fördubblats under de åtta år som Björklund har

varit skolminister. Lärarna hinner inte se varje barn och ge det den

hjälp det behöver. Lärare i förskola och fritidshem är sjukskrivna

för stressrelaterade sjukdomar i dubbelt så stor omfattning som

andra yrkesgrupper.

●

Björklunds repressiva åtgärder riktar sig mot symtom på att skolan

misslyckats, inte mot orsakerna. De hjälper inte de skolsvaga ele-

verna. De stjälper dem. Strängt uppfostrade elever, ofta med in-

vandrarbakgrund, berättar att de knappt vågar gå hem av rädsla

för att bli bestraffade när de tvingats till kvarsittning, misslyckats

på betygsprov eller fått skolkrapporter och andra hemanmärk-

ningar att visa upp för föräldrarna. När studiemedlen dras in för

elever som skolkat så drabbar det familjernas ekonomi. Elever

utan gymnasieutbildning har svårt att få jobb. Om de fått anmärk-

ningar i ordning får de det ännu svårare. Och så vidare.

Björklund skulle kunna hjälpa eleverna att få de förutsättningar de

behöver för att lyckas i skolan. Då skulle de inte bara lära sig

bättre, de skulle också må bättre. Stress och oro för framtiden gör

att många elever mår psykiskt dåligt. På senare år har det skett en

markant ökning av ungdomar med låg utbildningsnivå som har

vårdats för ångestsjukdomar eller annan psykisk ohälsa.

Men Björklund fullföljer i stället alliansens strategi att stryka de

stora och starka väljargrupperna medhårs på bekostnad av de små

och svaga. De starka fick jobbskatteavdrag. De svaga fick försäm-

ringar i a-kassa och sjukersättningar. Björklund räknar med att de

starka föräldragrupperna ska uppskatta hans hårda åtgärder mot

de skolsvaga eleverna. Därför ordningsbetygen. Man kan bara

hoppas att han räknar fel där. Ingen vill väl se hur skolministern

sparkar på dem som redan ligger.

●

Sant och riktigt i skoldebatten Publicerad här den 11 augusti 2014

den 29 september kritise-

rar språkprofessorn Inger Enkvist den, som hon tycker, vilseledande

debatten om skolans problem. I artiklar och böcker har hon dömt ut

allt och alla i skolvärlden. Från sin upphöjda akademiska position

anser hon sig ha förstått hur det förhåller sig med skolan.

I en debattartikel med titeln »Bryt med flumpedagogiken har hon

förkunnat att man i skolan hävdar att lärare och föräldrar utövar för-

tryck när de leder ungas utveckling. Att skolan mest liknar en djungel,

där de starkastes vilja råder. Att någon avskaffat respekten för inlär-

ning. Att lärarna inte längre ger eleverna några kunskaper, utan låter

dem bli autodidakter. Att lärarna inte längre bryr sig om ordning och

reda i klassrummen. Att eleverna bara får lära sig sådant som de tyck-

er är roligt. Och så vidare. Det är ingen hejd på hur korkade och illvil-

liga skolans tjänare är enligt Enkvist.

I den aktuella artikeln skriver hon att politikerna uppträder som om

de kunde ge utbildning utan läxor och prov. Vilka politiker då? Jan

Björklund kan man kritisera för mycket, dock inte detta. Han har visat

sig mera intresserad av hur man mäter och betygssätter elevernas

kunskaper än hur man skapar dem.

Enkvist verkar liksom Björklund tro att läraren kan förmedla kunskap

till eleverna. Så är det inte. Läraren kan bara försöka motivera elever-

na och ge dem information. Kunskap uppstår först inom eleven när

denna lyssnar och tar till sig informationen. Skolans stora problem är

att så många elever inte har fått förutsättningar att ta till sig den in-

formation de får.

Enkvist har rätt i att lärarna inte kan undervisa i helklass så att det

passar alla elever. Många elever har för dåligt ordförråd för att kunna

följa med. Läraren kan bara undervisa i ett tempo och med ett språk.

Det går för snabbt och är för svårt för de skolsvaga eleverna. Det går

för långsamt och är för lätt för de skolstarka eleverna.

Frågan är hur Enkvist vill lösa detta problem. Vill hon fylla skolorna

med kvarsittare som försöker skaffa sig de förkunskaper som de behö-

ver i nästa årskurs? Eller vill hon sortera eleverna i elitklasser och

andra klasser? Så som det var när eleverna från välutbildade hem gick

till läroverket medan de övriga blev kvar i folkskolan. Ingetdera alter-

nativet är realistiskt.

●

Ett mera gångbart alternativ är att minska andelen katederundervis-

ning under lektionerna. Ett annat bra alternativ är att redan i försko-

lan och i de första årskurserna kompensera de elever som från hem-

men inte får det stöd och det språk som de behöver för att inte hamna

på efterkälken. Detta förutsätter att läraren får tid att se och hjälpa

varje elev som behöver stöd. Därför behöver lärarna ha färre barn i

sina grupper. Skolan behöver också speciallärare som är särskilt ut-

bildade för att kunna kompensera elever. Detta kräver resurser. När

Enkvist kritiserar att man i skoldebatten i Almedalen talade om

mindre klasser, fler speciallärare och friskolevinster i stället för att

tala om lärarnas kvalitet är hon snett ute.

Lärarna är olika. De undervisar på olika stadier, från förskola till uni-

versitet. De undervisar i olika ämnen, från spanska till samhällsorien-

tering. De behöver olika kunskaper och egenskaper beroende på vilket

stadium och i vilket ämne de undervisar. Enkvist säger att landets

stora problem är att studenter med hög kvalitet väljer bort läraryrket.

Hög kvalitet är för henne liktydigt med att de sökande har höga gym-

nasiebetyg och förmågan att vara duktiga katederundervisare.

Ett större problem är dock att de skolsvaga eleverna har så stora kun-

skapsbrister. Vad dessa elever behöver är lärare som förstår deras

problem, som bryr sig om dem, som är bra på att ordna inlärningssi-

tuationer som de klarar av och lär sig av, som är rättvisa, som har hu-

mor. Sådant framgår inte av gymnasiebetyget. Studenter med låga

gymnasiebetyg kommer vanligen själva från hem utan studietradition.

De kan ha lättare att förstå och hjälpa de skolsvaga eleverna. Dessa

behöver inte katederlejon med omfattande akademiska kunskaper.

Sådana lärare kan möjligen göra nytta i vissa kurser på universiteten.

Enkvist har ingen förståelse för de cirka 10 000 elever som inte har

fått förutsättningar att lyckas i skolan. De flesta av deras föräldrar

brottas med sådant som dålig ekonomi, dålig hälsa, arbetslöshet,

missbruk, trångboddhet och det svenska språket. Enkvist tror att ele-

verna misslyckas för att de är lata och hon kräver av föräldrarna att de

ska bevisa att eleverna gjort sitt bästa innan de kan få stöd och hjälp

av skolan. Hur skulle detta gå till och vilka konsekvenser skulle hen-

nes förslag få?

Journalister som inte påpekar vad som är sant och riktigt är medan-

svariga till att allmänheten vilseleds, säger Enkvist. Det är också pro-

fessorer som inte vet vad de talar om.

●

Skolreformerna har inte funkat i

Sverige Publicerad här den 10 augusti 2014

Förklaringarna har

duggat tätt. Ytterligare en förklaring fick vi på Göteborgs Postens de-

battsida häromdagen. Det beror på att eleverna inte är tillräckligt mo-

tiverade, sades det. Den förklaringen är en av de bättre. Men den

räcker inte. Frågan är ju varför de inte är motiverade. Fram träder en

väv av faktorer som har påverkat elevernas lärande.

En förklaring ligger i det paradigmskifte som skedde på nittiotalet.

Regeringen Bild införde mål- och resultatstyrning av skolan efter

mönster från näringslivet. Den införde också ett nytt system med gra-

derade betyg. General Teaching Council i England skriver med stöd

från omfattande forskning i Cambridge att »sådana detaljerade kurs-

planer kopplade till graderade betyg skapar stress och panik, sänker

kvaliteten och bidrar till att uttråkade elever hoppar av skolan i för-

tid.

Det fria skolvalet infördes i samma veva. Skolor i utsatta områden

dränerades på resurser när föräldrar flyttade sina barn till andra sko-

lor. Man fick inte råd att ge de skolsvaga eleverna det stöd de behövde.

De elever som blev kvar förlorade också den draghjälp som de hade

fått av de elever och de lärare som lämnat skolan.

Kommunerna fick överta ansvaret för skolorna från staten. De cen-

trala direktiv som från början knöts till denna reform urvattnades av

den borgerliga regeringen på nittiotalet. Det bidrog till att reformen

kom att slå fel på många orter. Politikerna där saknade de kunskaper

och den förmåga som krävs för att fördela resurser och leda personal.

Dessa tre stora reformer bidrog alla till att göra det svårare för många

lärare att ge eleverna en undervisning som motiverade dem. Som om

inte detta var nog fick vi en skolminister med begränsade kunskaper

om lärandets villkor, men med obegränsad tilltro till sin egen förmåga

att fatta beslut. I rask takt införde han en rad stora reformer. Flertalet

av dessa reformer har visat sig motverka sitt syfte.

De snabba förändringar som genomförts har till stor del hämtats från

skolor som lyckats bra i Pisa. Om Pisa-undersökningarna skriver 83

professorer och skolledare i The Guardian att »de snedvrider skolans

mål, minskar lärarnas frihet och professionella utrymme, stressar

både skolor, lärare och elever och lockar till kortsiktiga kvicka fixar.

●

De skolor som många av reformerna har hämtats ifrån ligger i länder

med helt andra traditioner och mål för skolan. Därför fungerar inte

reformerna i den svenska skolan. Våra elever lär sig inte bättre genom

katederundervisning, fokusering på mätbar kunskap, högre krav och

tidigare graderade betyg. Tvärtom. Många elever mår dåligt av stres-

sen. Våra lärare blir inte heller bättre genom att få auktoritära skolle-

dare, lärarlegitimationer och karriärtjänster. Tvärtom.

Skolministern delar upp lärarkåren i bra lärare och sämre lärare. Vad

som utmärker en bra lärare är inte klarlagt. En liten del av lärarna ska

kallas förstelärare och få högre lön. Flera skolledningar överlåter nu

till privata företag att avgöra vilka lärare som ska få bli förstelärare

med högre lön. Men hur ska dessa företag på kort tid kunna avgöra

vilka lärare som kommer att vara ambitiösa i jobbet, duktiga att orga-

nisera, ha humor, vara rättvisa, tycka om elever och bry sig om dem?

Det vill säga sådana lärare som eleverna behöver.

Många lärare kommer oundvikligen att anse sig orättvist förbigångna

och tappa motivation i arbetet. Om inte lärarna är motiverade lär inte

eleverna bli det heller.

●

Okunnigt och korkat, Jan Publicerad här den 25 juli 2014

visat sig både kunnig och klarsynt i sina

debattinlägg. Så dock inte när han ger sig in i skoldebatten. Hans

krönika den 13 juli i Aftonbladet om skolan vittnade snarare om

okunnighet och oförnuft. Det är faktiskt inte kaos i skolan. Det stora

flertalet föräldrar och elever har i undersökning efter undersökning

ansett att det är lugnt och bra i deras skola. Däremot är de övertygade

om att det är stökigt i de flesta andras klassrum. Denna uppfattning

har de fått genom alarmerande löpsedlar och rubriker som Guillous

Svenska skolan är världsbäst på kaos.

Den socialdemokratiska flumskola som Guillou talar om har aldrig

funnits. Den är ett påhitt som Björklund flitigt använde när han

svartmålade den dåvarande skolan för att själv kunna framstå som

räddaren i nöden inför valet 2006. Att han då använde rena lögner

och våldsamma överdrifter i sin beskrivning av skolan klargjordes i

radioprogrammet Kris i skolan. Detta program tystades ned i de stora,

allianstrogna dagstidningarna; de drakar som sätter dagordningen för

skoldebatten.

Guillou bidrar till en svartmålning av dagens skola. Han påstår att den

svenska skolan är världsledande när det gäller sådant som kepsar på

och våld mot lärare. För honom är detta tydligen väsentliga saker.

Men att en blyg grabb får behålla den keps på som han gillar att se i

spegeln medför inte att han lär sig sämre. Tvärtom. I skolan vistas

dagligen närmare en miljon elever. Varje år rapporteras att en hand-

full av dessa elever misshandlat en lärare. Dessa fall leder till stora

löpsedelsrubriker och allmän indignation. Detta kan jämföras med det

dödliga våld som så gott som dagligen äger rum i hemmen och på våra

gator. Ett våld som vanligen bara föranleder notiser i tidningarna, om

ens det. Var är proportionerna, Jan?

Guillou ondgör sig över att de politiska partierna inte tar itu med

ojämlikheten i skolorna. Det är bra. Men samtidigt förlöjligar han de

två åtgärder som mer än andra skulle kunna råda bot på ojämlikheten.

Det vill säga minskningen av förskolegrupperna och slopandet av be-

tygen.

Det språkfattiga barnet blir till den skolsvaga elev som inte klarar

kunskapskraven för gymnasiet. Detta efter att under nio år förgäves

ha försökt följa med takten i undervisningen. Som genomlidit otaliga

lektioner som för hen varit meningslösa och tråkiga. Som ideligen

tvingats delta i betygsprov på sådant som hen inte lärt sig. Som förlo-

rat självförtroende och framtidstro. Som kanske så småningom prote-

●

sterat mot den andliga misshandel hen utsatts för genom att stöka till

det i klassen eller skolka.

För att kunna hjälpa dessa elever måste personalen på förskolorna få

tid att kompensera dem för att hemmen inte har gett dem det språk

och den övriga utveckling de behöver. Den tiden får inte personalen

om barngrupperna är så stora som de vanligen är nu. Därför måste

barngrupperna göras mindre. Detta är inte oväsentligt, Jan. Det är en

självklarhet.

Vi som vill få bort betygen föreställer oss inte att vi därigenom kan ta

bort orättvisorna mellan rika och fattiga barn. Det är ett vulgärt

påstående. Men vi ser att både skolsvaga och skolstarka elever lär sig

sämre och mår sämre på grund av de graderade betygen. För de skol-

svaga eleverna är det förödande att de inte kan ta emot beröm och

uppmuntran för de framsteg de gör när de ideligen genom betygen får

veta att de är underkända och sämst i klassen. De skolstarka eleverna

lär sig sämre genom att de riktar in sig på att få betyg i stället för att få

varaktiga och användbara kunskaper. Än värre är att betygsstressen

bidrar till att hälften av eleverna lider av psykisk ohälsa enligt rappor-

ter från Socialstyrelsen och Rädda Barnen.

Forskarna är eniga om att betygen inte leder till att eleverna lär sig

bättre. Att betygens enda funktion är att sortera eleverna. Det är ge-

nom betygen som klyftorna i samhället grundläggs. Hur kommer det

sig att inga politiska partier vill ta bort betygen samtidigt som alla

partier säger sig vilja göra samhället mera jämlikt? De skulle ju också

slippa de avsevärda kostnaderna för alla fruktlösa försök att göra be-

tygen rättvisa. I sin artikel antyder Guillou svaret. En stor del av väl-

jarna i radhus och villor ser att det är tack vare betygen som de kan

hjälpa sina barn att hamna först i kön till goda utbildningar och jobb.

Partierna vågar inte slopa betygen för att inte stöta sig med dessa väl-

jargrupper.

Uppdelningen i höger och vänster i skolpolitiken är meningslös. Den

leder bara till en sådan pajkastning som Guillou ägnar sig åt. Det är

också svårt att veta vilket läger skoldebattörerna tillhör. Många av

dem har ju från början haft radikala idéer om solidaritet och jämlik-

het. I takt med att deras status höjts och deras plånböcker blivit tjock-

are har deras åsikter glidit allt längre högerut. Ingen nämnd och ingen

glömd.

Det vore bättre att ta fasta på en uppdelning mellan de som vet – och

de som inte vet – vad eleverna behöver för att lära sig. I ena lägret

finns de som har lärt sig grunderna i pedagogik och inlärningspsyko-

logi och som har arbetat länge med elever. I det andra lägret finns

självutnämnda och självsäkra experter på skolfrågor från politiken

●

och från massmedierna. Det är detta läger som nu styr utvecklingen i

skolan utan att ha vare sig de kunskaper eller de erfarenheter som

krävs.

Om de som vet fick styra, skulle skolbesluten utgå från ett inifrån-

perspektiv. Från vad eleverna och lärarna tänker och känner och be-

höver. De som inte vet styr nu skolan från ett utifrånperspektiv. Från

ett effektivitetstänkande i näringslivet. Eller från skolor som varit

framgångsrika i den kritiserade Pisa-rankingen. Skolor i främmande

länder som har en annan kultur och andra mål än i Sverige.

För elevernas och samhällets skull behövs det nu ett maktskifte mel-

lan dessa läger.

●

Det är kunskapskraven som

det är fel på Publicerad här den 23 juni 2014

10 000 elever i årskurs nio som inte klarar

kunskapskraven i matematik. Beror det på att de har fått för få

lektioner i matematik? Knappast. Eleverna i grundskolan får mer än

ettusen lektioner i ämnet. Det är mer än vad de får i geografi, historia,

samhällskunskap och religionskunskap tillsammans.

Beror det på att de har för dåligt utbildade lärare? Knappast. Lärarna i

matematik har fått mer utbildning än lärarna i några andra ämnen.

Kan det bero på att kunskapskraven är fel ställda? Ja, det kan nog det.

Kunskapskraven för godkänt betyg (E) i årskurs nio bör rimligen om-

fatta den matematik som alla elever behöver kunna, varken mer eller

mindre. Vid ett stort antal sammankomster har jag frågat lärare och

föräldrar vilka kunskaper i matematik som de har behövt utöver de

fyra räknesätten, procenträkning, överslagsberäkning, en enkel ekvat-

ion och enkel statistik. Det vill säga det som förr ingick i ämnet räk-

ning. Bortsett från matematiklärare, forskare och tekniker har ingen

bland åhörarna räckt upp handen.

Ämnesexperter och politiker påstår nu att alla elever i framtiden

kommer att behöva mycket mer kunskaper i matematik. Det är en

myt. Statistiska centralbyråns yrkesregister upptar omkring fyra mil-

joner yrkesverksamma människor uppdelade i en lång rad olika yrken.

Dessa yrken lär finnas kvar i framtiden också. I ytterst få av dem

kommer utövarna att behöva kunna mer matematik än vad ämnet

räkning omfattade. Att många kommer att hantera datorer i jobbet

innebär inte att de behöver kunna mer skolmatematik. Snarare

tvärtom. Genom de appar som nu finns kan de få hjälp med de flesta

slags uträkningar.

Den matematik som alla elever i dag måste kunna enligt kursplanerna

är något helt annat, och avsevärt mera omfattande, än innehållet i

ämnet räkning. För godkänt betyg i matematik(E) i årskurs nio kräver

Skolverket att:

Eleven kan lösa olika problem i bekanta situationer på ett i hu-

vudsak fungerande sätt genom att välja och använda strategier

och metoder med viss anpassning till problemets karaktär samt

bidra till att formulera enkla matematiska modeller som kan

tillämpas i sammanhanget. Eleven för enkla och till viss del un-

derbyggda resonemang om val av tillvägagångssätt och om re-

●

sultatens rimlighet i förhållande till problemsituationen samt

kan bidra till att ge något förslag på alternativt tillvägagångs-

sätt.

Eleven kan redogöra för och samtala om tillvägagångssätt på ett

i huvudsak fungerande sätt och använder då symboler, algebra-

iska uttryck, formler, grafer, funktioner och andra matematiska

uttrycksformer med viss anpassning till syfte och sammanhang.

I redovisningar och diskussioner för och följer eleven matema-

tiska resonemang genom att framföra och bemöta matematiska

argument på ett sätt som till viss del för resonemangen framåt.

Det är inte lätt för lärarna att avgöra vilka elever som ska få godkänt

betyg. Det är heller inte lätt att se de situationer i livet där alla elever

kommer att behöva formulera matematiska modeller eller föreslå

alternativa sätt att tänka för olika uträkningar.

Roten till detta onda är att det är ämnesexperter som har fått

bestämma kunskapskraven. Ämnesexperterna tycker vanligen att de-

ras eget ämne är mycket viktigt. De fyller kursplanerna med så många

moment att bara de snabbaste eleverna har en chans att hinna med

alla. De kan också finna innehållet i ämnet räkning alltför trivialt, och

vill se ämnet matematik som mera upphöjt. Som ett nödvändigt språk.

Som något som skärper utövarnas intellekt och logik. Detta trots att

forskarna för länge sedan har funnit att övningarna i matematik inte

medför någon sådan överspridning till intellektet.

Vid ett symposium som sändes i TV för någon tid sedan framträdde en

matematikexpert. Hon berättade stolt om hur man kunde tänka på

fem olika sätt när man subtraherade ett tvåsiffrigt tal ifrån ett annat

tvåsiffrigt tal. Hon ansåg att man skulle låta eleverna diskutera kring

dessa olika sätt.

Tidigare fick eleverna lära sig ett sätt att lösa varje räkneproblem. Det

kunde vara svårt nog för många. När man en gång bytte ut stolen mot

trappan vid divisionsräkningen mötte det protester. Elever blev förvir-

rade och föräldrar fick problem med att hjälpa sina barn med läxorna.

Om elever ska diskutera fem olika sätt att lösa ett matteproblem, gör

man dem ännu mer förvirrade.

I datorernas barndom ordnades kurser för dem som behövde veta

mera. Alla kursdeltagare fick då lära sig programmering. Detta trots

att bara ett fåtal av dem skulle ha användning för denna kunskap.

Man behöver inte kunna göra program för att kunna hantera en dator.

Programmeringen sköter en grupp specialister om. På samma sätt är

det med skolmatematiken. Alla behöver inte kunna denna matematik.

Det räcker om de elever som är särskilt intresserade av ämnet lär sig

●

mera och blir de ingenjörer och forskare som näringslivet och landet

behöver.

Skärpningen av kunskapskraven i matematik har medfört en rad ne-

gativa konsekvenser för eleverna. Deras tid i skolan är begränsad. Om

denna tid upptas av sådant som de varken kommer att ha nytta eller

glädje av så sker det på bekostnad av sådan kunskap som de verkligen

behöver.

För de flesta elever är det svårare att klara kraven i matematik än i

något annat ämne. Många blir stressade och mår dåligt av oro för att

de inte ska få tillräckligt bra betyg. Särskilt allvarliga är konsekven-

serna för de tusentals elever som inte klarar de ovan nämnda kun-

skapskraven för godkänt. Elever som därför inte får den gymnasieut-

bildning som de ville ha. Elever som lämnas utanför med sviktande

självförtroende och grusade framtidsdrömmar. En del av dem tyr sig

då till gäng där de kan få uppskattning. Gäng som kan leda dem in i

missbruk, prostitution och kriminalitet.

De höjda kunskapskraven och den nya betygsspärren är inte bara

onödiga. De är grymma.

●

Därför är eleverna inte

motiverade Publicerad här den 3 juni 2014

skolresultaten på? Förklaringarna har

duggat tätt. Ytterligare en förklaring sågs på Göteborgs Postens

debattsida nyligen. De beror på att eleverna inte är tillräckligt motive-

rade, sades det. Den förklaringen är en av de bättre. Men den räcker

inte. Frågan är ju varför eleverna inte är motiverade. Som barn var de

ju intresserade av att få veta allt. Vad är det som har hänt? Fram trä-

der en komplex väv av faktorer som har påverkat elevernas lärande.

En förklaring ligger i det paradigmskifte som skedde på 1990-talet.

Regeringen Bildt införde mål- och resultatstyrning av skolan efter

mönster från näringslivet. Ett nytt system med graderade betyg iför-

des också. General Teaching Council i England skriver med stöd från

omfattande forskning i Cambridge att »sådana detaljerade kursplaner

kopplade till graderade betyg skapar stress och panik, sänker kvali-

teten och bidrar till att uttråkade elever hoppar av skolan i förtid.«

Regeringen införde i samma veva det fria skolvalet. Skolor i utsatta

områden dränerades på resurser när föräldrar flyttade sina barn till

andra skolor. Man fick inte råd att ge de skolsvaga eleverna det stöd

de behövde. De elever som blev kvar förlorade också den draghjälp de

fått av de elever och de lärare som lämnat skolan. Deras kunskapsre-

sultat försämrades kraftigt medan resultaten för de elever som valt

någon annan skola inte förbättrades nämnvärt.

Kommunerna fick överta ansvaret för skolorna från staten. De cen-

trala direktiv de då fick var bristfälliga liksom kontrollen av skolverk-

samheten. Därför kom denna reform att slå fel på många orter. Politi-

kerna där saknade de kunskaper och den förmåga som krävs för att

rätt kunna fördela resurser och leda personal. Kommunaliseringen

medförde att lärarna och eleverna på många skolor fick sämre förut-

sättningar att lyckas med lärandet.

Dessa tre stora reformer bidrog alla till att göra det svårare för många

lärare att ge eleverna en undervisning som stimulerade och motive-

rade dem. Som om inte detta var nog fick vi en skolminister med be-

gränsade kunskaper om lärandets villkor, men med obegränsad tilltro

till sin egen förmåga att fatta beslut. I rask takt införde han en rad

stora reformer. Reformer som alla direkt eller indirekt påverkar ele-

vernas motivation och förmåga att lära. Flertalet av dessa reformer

har visat sig motverka sitt syfte. Skolministern lyssnade inte till forsk-

●

ningen. Han fattade beslut vars konsekvenser han inte kunde över-

blicka.

Utgångspunkten för reformarbetet var oron över att de svenska ele-

verna rasade allt längre ner i Pisas resultatlista. Ett åttiotal professo-

rer och skolledare skriver i The Guardian undersökningarna i Pisa att

»de snedvrider skolans mål, minskar lärarnas frihet och professionella

utrymme, stressar både skolor, lärare och elever och lockar till kort-

siktiga kvicka fixar.« Likväl har Pisa förblivit ledstjärnan för skolmi-

nisterns reformarbete.

De snabba förändringar som har genomförts har till stor del hämtats

från skolor som lyckats bra i Pisa. Det har varit skolor i länder med

helt andra traditioner och mål. Därför fungerar reformerna så dåligt i

svenska skolan. Våra elever lär sig inte bättre genom fokuseringen på

mätbar kunskap, utökad katederundervisning och tidigare betyg.

Tvärtom. Våra lärare blir inte bättre genom lärarlegitimationer, auk-

toritära skolledare och nya karriärtjänster. Tvärtom.

Eleverna behöver vara intresserade av det de lär sig. Men intresset

dödas när det de ska lära sig i detalj är förutbestämt av ämnesexper-

ter. Intresset blir inte större om de förväntas ta till sig detta genom att

lyssna till vad en lärare förkunnar vid katedern. Eleverna behöver få

vara med och bestämma om vad och hur de ska lära sig tillsammans

med läraren. De behöver få omväxling i arbetet och vara aktiva under

lektionerna.

Inslagen av skapande verksamhet betyder mycket för elevernas moti-

vation att lära. Men det ges ett litet utrymme för de estetiskt-praktiska

ämnena i grundskolan, alltså de ämnen som i hög grad innebär skap-

ande. Utrymmet för idrott är mindre än i så gott som alla andra länder

i Europa. Ämnet bild får sammanlagt 230 lektionstimmar, musik 230

och slöjd 330. Detta att jämföra med omkring 1 200 timmar i mate-

matik som eleverna kommer att få enligt det senaste beslutet.

De estetiska ämnena finns inte heller med som obligatoriska ämnen i

gymnasieskolan. Det är de så kallade hårda ämnena som gäller för

Pisa – och näringslivet. Man inser inte att de så kallade mjuka äm-

nena är minst lika viktiga.

Eleverna behöver uppleva framgång i skolarbetet för att vara motive-

rade. Men den motivation som den skolsvaga eleven har fått genom

det hen lyckats lära sig, dödades effektivt när hen fick graderade be-

tyg. Eleven hade inte längre blivit bättre. Hen hade blivit sämst i klas-

sen. De graderade betygen förstör de skolsvaga elevernas motivation.

Men de skadar också motivationen att lära sig för de andra eleverna.

De anstränger sig för att få betyg. Inte för att få kunskaper.

●

Lärarna behöver också känna sig motiverade i arbetet. Nu har skolmi-

nistern delat upp lärarna i bra lärare och inte så bra lärare. Vilka kri-

terierna är för denna uppdelning är oklart. En liten del av lärarna an-

ses bra och den får betydligt högre lön. Det stora flertalet lärare

stämplas som mindre bra, och de får inte denna högre lön. Många av

dessa lärare lär därigenom förlora en del av motivationen att an-

stränga sig i arbetet. Särskilt om de känner sig orättvist förbigångna.

Det går i så fall ut över den motivation som deras elever kan känna i

skolarbetet.

Den nuvarande skolministern har satt skolångaren på grund. Det

kommer att bli svårt och ta lång tid att få loss båten, vända om kursen

och reparera skadorna. Men det är nödvändigt.

.

●

Dags för helomvändning i

betygsfrågan Publicerad här den 26 april 2014

om hur eleverna mår pre-

senterades den 23 april. Den visade att nära hälften av eleverna i hög

grad kände sig stressade i skolan och oroliga för sina betyg. Det måste

vara något fel med en skola som bidrar till att eleverna mår så dåligt.

Det grundläggande felet ligger uppenbarligen i de graderade betygen.

Måste vi verkligen ge eleverna graderade betyg när de mår så dåligt av

dem?

Vem vill hoppa höjdhopp utan ribba? Eleverna måste få graderade

betyg för att vilja lära sig. Det är landets skolminister som hävdar

detta. Men är det så? Lär sig inte barnen mängder redan innan de

börjar skolan – utan betyg? Lär sig inte en miljon vuxna mängder på

olika fritidskurser utan betyg? Lär sig inte eleverna i Waldorf- och

Montessoriskolorna mängder utan betyg? Varför skulle inte eleverna i

skolan också kunna lära sig bra utan betyg?

Ingen forskning visar att eleverna lär sig bättre när de får betyg.

Tvärtom. Det är inte bara i Sverige som man har funnit att en under-

visning som styrs av graderade betyg leder fel. The General Teaching

Council i England skriver att »detaljerade kursplaner kopplade till

graderade betyg skapar stress och panik, sänker kvaliteten och bidrar

till att uttråkade elever hoppar av skolan i förtid«.

Frågan om vi ska ha graderade betyg eller inte bör rimligen grunda sig

på en analys av argumenten för och emot betygen. Dessa argument

har betygsförespråkarna framhållit för betygen:

– Eleverna lär sig bättre med betyg. Men det gör de alltså inte enligt

vad ovan nämnts.

– Lärarna får genom betygen veta vilka elever som behöver särskilt

stöd. Men det vet lärarna ändå.

– Föräldrarna måste få veta vad eleverna har lärt sig. Men genom

bokstäver i betyget kan de inte få denna information.

– Betygen behövs för urvalet till högre studier. Men en poängsumma

från skolbetygen säger inget om vilka erfarenheter, kunskaper och

egenskaper som behövs för att kunna utöva så vitt skilda yrken som

frisör, veterinär, arkitekt, präst eller lärare. Urvalet bör underlätta att

rätt person kommer på rätt plats i arbetslivet. Utbildningsplatserna

●

bör inte som nu ges som belöning till de studerande som valt rätt för-

äldrar och varit flitiga och smarta nog att få höga betyg. Bättre vore

om de mottagande utbildningarna utarbetade egna sätt för antagning-

en så som nu sker för brandmän och skådespelare.

Dessa argument har betygsmotståndarna framhållit mot betygen:

– Elever mår sämre av betygen och känner stress och oro. Det är inte

bara Rädda Barnen som funnit detta, utan det intygas också av skol-

sköterskor och kuratorer.

– Eleverna lär sig sämre med betygen. Eleverna lär sig för att få betyg,

inte för att få kunskap. De lär sig av tvång i stället för av intresse.

Genom betygsjämförelserna förlorar de skolsvaga eleverna självför-

troende och vilja att anstränga sig i lärarbetet

– Innehållet i undervisningen trivialiseras. Kraven på rättvisa i bety-

gen leder till krav på mätbara kunskaper. Eleverna går därför till stor

del miste om det värdefulla kunnande som inte går att mäta. Sådant

kunnande som till exempel djupare förståelse av sammanhang och

förmåga till kreativitet, kritiskt tänkande och samarbete.

– Betygen för med sig stora kostnader. Kostnader för all den tid som

lärare och elever måste lägga ned på alla betygsprov och nationella

prov. Kostnader för alla ämbetsmän som tar fram detaljerade kurs-

planer, betygskriterier och nationella prov och som inspekterar skolor

och kontrollerar betygsättningen. Allt detta drar med sig stora kost-

nader som till exempel kunde användas för att utveckla undervisning-

en och anställa fler lärare.

De argument som talar mot betygen är fler och tyngre än de argument

som framförs för betygen. Det fann också den expertgrupp, som av

regeringen fick i uppgift att analysera betygens funktioner och effekter

1989. I gruppens rapport – med titeln Betygens effekter på undervis-

ningen – föreslog fem av gruppens medlemmar att de graderade bety-

gen skulle ersättas med kompetensbevis medan de övriga sex föror-

dade ett betygssystem i två steg, godkänd och väl godkänd. Den be-

tygsutredning som sedan tillsattes av moderaten Beatrice Ask, hind-

rades märkligt nog i direktiven att undersöka alternativ till graderade

betyg. Frågan är varför.

En förklaring kan vara att det är barnen till lågutbildade och fattiga

föräldrar som får låga betyg. De sorteras ut i betygsskolan. Det är bar-

nen till välutbildade och välbärgade föräldrar som får höga betyg. Det

är de som får plats först i kön till eftertraktade utbildningar.

●

De graderade betygen gör att klyftan mellan de som har och de som

inte har vidgas. Detta för med sig påfrestningar för samhället. Det

gäller inte minst de elever som hindras av en godtycklig betygsspärr

att fortsätta till gymnasiet. Med urholkat självförtroende och utan

skola eller jobb att gå till och med ont om pengar vänder sig många till

gäng där droger, prostitution och annan brottslig hör till vardagen.

Samhället får betala ett högt pris för var och en av dessa ungdomar.

Ett pris för vård, fångvård, rehabilitering och uteblivna skatteintäkter.

Men det är de ungdomar som hamnar så snett som får betala det

högsta priset för de graderade betygen.

Björklund vill nu att också eleverna i årskurs fyra, och på sikt redan i

årskurs ett, ska få graderade betyg. Det är fel väg att gå. Att ge elever-

na graderade betyg är inte förenligt med den goda skolan, skrev Ellen

Key för mer än hundra år sedan. Det behövs inte mer graderade betyg.

Det behövs inga graderade betyg alls. Det är hög tid att slakta denna

heliga ko. Se vidare www.utanbetyg.se.

.

Dags för helomvändning i

betygsfrågan – kortversion Publicerad här den 26 april 2014

undersökning om hur

eleverna mår är upprörande. De flesta elever mår riktigt dåligt. Det

grundläggande felet ligger uppenbarligen i den stress som de grade-

rade betygen skapar. Måste vi verkligen ge eleverna graderade betyg?

Björklund tycker det. Hans argument är att eleverna måste ha betyg

för att lära sig. Men ingen forskning säger att eleverna lär sig bättre

med betyg.

Lärarna och föräldrarna måste få veta vad eleverna kan och vilka ele-

ver som behöver särskilt stöd. Men betygsbokstäverna säger inget om

vad eleverna kan och lärarna vet ändå vilka elever som behöver sär-

skilt stöd.

Betygen behövs för urvalet till högre studier. Men betygen säger inget

om vilka erfarenheter, kunskaper och egenskaper elever har och som

de behöver för att klara jobbet i så vitt skilda yrken som frisör, veteri-

när, arkitekt eller lärare.

Argumenten mot betygen är att eleverna mår sämre av betygen och

känner stress och oro enligt Rädda Barnen.

Att eleverna lär sig sämre med betygen enligt forskarna.

Att innehållet i undervisningen försämras genom kraven på att kun-

skaperna ska vara mätbara för betygens skull.

Att betygen för med sig mycket stora kostnader i tid för lärare och

elever och i pengar för all konstruktion av kursplaner, betygskriterier,

nationella prov och kontroll av betygen.

De argument som talar mot betygen väger betydligt tyngre. Björklund

vill ändå öka betygens betydelse genom att ge eleverna betyg redan i

årskurs fyra. Det är fel väg att gå. Det är hög tid att slakta den heliga

ko som de graderade betygen har kommit att bli.

» « ●

»Dig söver smickrets röst – hör

sanningens en gång« Publicerad här den 7 april 2014

i en dikt till moder Svea för två

hundra år sedan. De duger att riktas mot dig som skolminister i dag

också. De som smickrar dig är bland annat ledarskribenterna i Allian-

sens tidningar och de politiker som har kommit till makten tack vare

dig.

Det är också de matematiklärare som får ännu fler lektioner i grund-

skolan av dig. Detta trots att de redan har ett par hundra lektionstim-

mar mer än vad geografi, historia, samhällskunskap och religionskun-

skap har tillsammans. Du har gått på deras myt om hur mycket ma-

tematik alla elever kommer att behöva i framtiden.

Smickrets röster kommer också från alla de forskarutbildade lärare

som fått arbete tack vare att du låtit nedmontera lärarutbildningen

som yrkeutbildning. Att du ersatt den med en rad kurser i ämnesteori

och diverse skolteori och forskningsmetodik. Kurser som ger dem

jobb men som inte ger kandidaterna den beredskap de behöver för att

klara lärarjobbet.

Smickrets röster kan också höras från föräldrar med god utbildning

och god ekonomi. Genom dina tidigarelagda betyg kan de nu bli ännu

säkrare på att det är deras barn som får de bästa utbildningarna och

jobben, inte de andras ungar. Eller från de lärare som behöver ditt

betygsystem som en tumme i ögat på eleverna för att få dem att lyssna

och uppföra sig. Eller från de »experter« som du har gett arbete med

att göra utredningar. Utredningar som är avsedda att ta udden av den

kritik som riktas mot dig och dina skolreformer.

En annan av dina smickrare var Dagens Nyheters chefredaktör Hans

Bergström som lät dig sätta agendan i skoldebatten genom en rad

artiklar på tidningens debattsida. Din lögnaktiga svartmålning av sko-

lan bäddade bland annat för införandet av det fria skolvalet. De kom-

munala skolorna skulle efter mönster från näringslivet bli bättre ge-

nom att utsättas för konkurrens. Sanningen är att det fria skolvalet

har medfört att eleverna i skolor i socialt utsatta områden nu lär sig

mycket sämre och att eleverna i övriga skolor inte heller lär sig bättre

genom att skolan nu blivit så segregerad. En annan sanning är att

Hans Bergström har flyttat till Florida med sin fru och de 690 miljo-

ner kronor som hon fick när hon sålde sin friskola till amerikanska

riskkapitalister.

» « ●

De farligaste smickrarna finner du inom OECD. De tycker att du är på

rätt väg när du omformar skolan efter mönster från Sydkorea. För

dem är skolan till för att forma eleverna till passande kuggar i det

ekonomiska maskineriet. Därför berömmer de den sorteringsskola

som du har byggt på kunskapsmätning, betyg och kontroll.

Det stämmer kanske att den svenska skolan enligt OECD kostar mer än

skolorna i andra länder. Sanningen är dock att en stor del av dessa

pengar används till annat än att ge eleverna kunskaper. Det är inte

bara en mycket stor del av elevernas och lärarnas tid som i sorterings-

skolan går åt för att mäta, betygssätta och kontrollera kunskaperna i

stället för att skapa dem. Kontrollapparaten i skolan kostar också av-

sevärda summor. Mycket pengar har också försvunnit från skolan till

riskkapitalisters skatteparadis.

Du säger dig värna om kunskaperna. Sanningen är att du själv inte

ens äger elementära kunskaper om vad elever behöver för att lyckas

lära. Vad värre är, du lyssnar inte heller på dem som vet. I stället fam-

lar du nu efter ledtrådar i främmande länder. Så har också de flesta av

dina beslut och reformer hamnat fel.

Du har upprepade gånger förkunnat att lärarens uppgift är att genom

katederundervisning förmedla kunskap till eleverna. Sanningen är att

ingen lärare kan förmedla kunskap till eleverna. Bara information.

Det är först när eleverna lyssnar och tar till sig informationen som den

blir till kunskap inom dem.

Du säger dig veta att det som nu behövs är mera kunniga och entusi-

astiska lärare. Sanningen är att problemet med sjunkande kunskaper i

skolan bara marginellt beror på brister i lärarens ämneskunskaper.

Sanningen är också att mycket få lärare orkar vara entusiastiska fem

lektioner om dagen, fem dagar i veckan. Särskilt som de också tvingas

använda sin tid till att mäta kunskaper, registrera, rapportera med

mera.

Att fokusera på lärarens utlärning i stället för på elevernas inlärning

leder fel. Betoningen måste i stället läggas på att ge eleverna de förut-

sättningar som de behöver för att kunna ta till sig information. Det

viktigaste bland dessa förutsättningar är att alla elever har tillräcklig

språkförståelse för att kunna följa med i undervisningen. För detta

behövs det mindre elevgrupper i förskolan och de första årskurserna

och fler speciallärare. Det duger inte att skylla på kommunerna för att

detta inte har ordnats. Om du kunde öronmärka statsbidrag till

karriärlärare lär du kunna öronmärka bidrag till detta också.

Du har aldrig omnämnt Barnkonventionen i dina många uttalanden.

Barnkonventionen säger att man ska se till elevernas bästa inför varje

» « ●

beslut. Dessvärre har du sett mer till smickrarnas bästa än till elever-

nas. De åtgärder du vill hämta från Sydkorea är inte till elevernas

bästa. De behöver inte auktoritära skolledare, mera katederundervis-

ning, tidigare betyg, stora klasser, hård disciplin och höga kunskaps-

krav. Tvärtom. Sanningen är att eleverna i stället behöver få tid att

tänka i sin egen takt. De behöver få uppleva lärandet som menings-

fullt och stimulerande. De behöver framför allt se att de gör framsteg

och få beröm för det.

Dessvärre leder katederundervisningen till att varken de snabbaste

eller de långsammaste eleverna får den tid att tänka som passar dem.

Inriktningen på mål och resultat leder till att innehållet i undervis-

ningen koncentreras till den mätbara kunskapen. Eleverna vet att de

varken kommer att minnas eller att få någon användning för en stor

del av denna kunskap. Detta gäller inte minst skolmatematiken. De

upplever därför inte någon annan mening med detta lärande än de

betyg de kan skaffa sig.

De graderade betygen hindrar många elever från att uppleva framsteg

i lärandet. De förlorar både självförtroende och framtidstro när de

ideligen misslyckas på de betygsprov som de måste vara med på. Ju

tidigare betygen ges desto mer förödande blir det för dem. Ett par

elever i varje klass vet med sig att de är de sämsta i klassen och att de

inte kommer att få godkända betyg hur mycket de än anstränger sig.

Om de inte får godkända betyg i årskurs nio, får de inte gå något gym-

nasieprogram.

I år kommer cirka 11 000 elever att drabbas av detta. Många av dem

klarar sig nog bra i livet trots detta. Att de lämnar skolan med så lite

mätbara kunskaper är ingen katastrof. Värre är det för alla de elever

vars självförtroende och framtidshopp har malts ned av alla misslyck-

anden. Men för dig finns inte dessa elever. Du hävdar fortfarande att

det är de elever som får de lägsta betygen som tjänar mest på dem.

Sanningen är att eleverna inte lär sig bättre för att de får betyg. Bety-

gens enda funktion är att sortera eleverna så som OECD önskar. Men

många elever råkar illa ut på grund av betygen och betygsspärren till

gymnasiet. Utan skola eller jobb att gå till – och utan egen bostad och

pengar – hamnar de i ett utanförskap. Du blundar för risken att

många av dessa ungdomar då sluter sig till en gemenskap i kriminella

gäng. En gemenskap som för många leder till ett kortare och sämre

liv.

Under Almedalsveckan erkände du att några av dina reformer kommit

att slå fel. Men då får vi väl ändra på dem då, sade du. Men hur ändrar

du på det faktum att din betygsfixering har försämrat livet för många

elever?

Om betygens konsekvenser Publicerad här den 2 april 2014

ska få betyg redan i årskurs fyra.

Innan regeringspartierna fattar beslut om att öka omfattningen av

betygen borde de söka svar på frågor som:

Hur påverkar betygen skolans innehåll?

Hur påverkar betygen arbetssätten i skolan?

Hur påverkar betygen eleverna?

Bidrar graderade betyg till att eleverna lär sig bättre?

Hur påverkar betygen jämlikheten i samhället?

Vad händer med de cirka 11 000 elever som senare i år kommer att

hindras av en betygsspärr från att få gå ett gymnasieprogram?

Kan man genom en betygssumma avgöra vem som har bäst kunskap-

er, egenskaper och erfarenheter för att klara av såväl studierna som

yrkesutövningen i alla yrken från veterinär till arkitekt eller präst?

Kan man se till att betygen blir rättvisa genom centralt rättade

nationella prov?

Alliansens enda argument för att ge eleverna betyg så tidigt är att lä-

rarna genom betygen skulle kunna upptäcka vilka elever som behöver

särskilt stöd. Som om inte lärarna visste det ändå.

Att betygen för med sig negativa konsekvenser för eleverna i en

mängd avseenden vill alliansen inte höra talas om. De samverkande

partierna verkar inte ha något emot att klyftorna i samhället ökar. Att

barn till lågutbildade föräldrar sorteras ut genom betygen. Och att

barn till privilegierade föräldrar genom betygen kan garanteras en

plats främst i kön till bra utbildningar och bra jobb.

●

Rädda elever i skolan Publicerad här den 20 mars 2014

Rädda för att få frågan på den

läxa som de inte har gjort. Rädda för att göra bort sig framme vid tav-

lan. Rädda för att få kritik både av läraren och hemma för dåliga be-

tyg. Det är elever som inte har fått med sig det språk och det stöd från

hemmet som de hade behövt för att lyckas i skolan. De flesta bor i so-

cialt utsatta områden. Många har föräldrar som har problem med ar-

betslöshet och missbruk, dålig hälsa, dålig ekonomi och trångboddhet.

Eleverna är också rädda för det liv som väntar dem i framtiden. De får

ideligen veta hur viktigt det är att de har bra betyg om de ska få något

jobb efter skolan. Men de inser att de aldrig kommer att bli helt god-

kända.

De är rädda för att få ett sådant liv. Att hamna i gäng där man stjäl, rå-

nar, säljer droger och prostituerar sig. Där man kan skadas i gängstri-

der, dömas till fängelse eller dö genom en överdos.

Så illa går det för många ungdomar. Det finns det statistik på. Statisti-

ken säger dock inget om skolans roll för dessa olycksöden. Att elever

misslyckas i skolan beror inte på någon naturlag. Det beror på att man

fattat dåliga beslut om skolan. Dessa elever måste få tidigt stöd i för-

skolan och sedan i skolans tidiga årskurser så att de lär sig det språk

de behöver. Därför måste barn- och elevgrupperna minskas och anta-

let speciallärare och stödpersonal ökas. Eleverna måste också få hjälp

till en meningsfull fritid. Därför måste antalet fritidsgårdar och fri-

tidspedagoger ökas. Fram till valspurten 2014 har alliansregeringen i

stället under många år bidragit till att det blivit väsentligt större barn-

och elevgrupper och avsevärt färre speciallärare och fritidspedagoger.

Lärarna har länge känt till vilka insatser som behövs för de skolsvaga

eleverna. Varför har då inte politikerna sett till att dessa insatser blivit

gjorda? En förklaring kan vara att föräldrarna till dessa elever är en

svag grupp som har marginell betydelse i riksdagsvalet. En annan för-

klaring kan vara att det bara är en handfull av riksdagens 349 ledamö-

ter som bor i något socialt utsatt bostadsområde. De kommer inte i

kontakt med några skolsvaga elever. Det gör heller inte de ledarskri-

benter och debattredaktörer som styr skoldebatten i medierna. De har

lojalt försvarat alliansens politik med sänkta skatter och de nedskär-

ningar i skola och välfärd som blir en följd. Därför hörs sällan de rös-

ter som opponerar sig mot den systematiska misshandel som de skol-

svaga eleverna är utsatta för i alliansens skola.