I skapelsens gryning fanns bara Skaparen Taiowa. Allt annat var oändlig rymd. Det fanns in-gen början, inget slut, ingen tid, ingen form, inget liv. Allt fanns i Skapelsens själ. Men han-som-är-gränslös skapade det begränsade. Den första varelsen som fick liv var Sóutuknang. Han skulle uppenbara det skapande enligt Skaparens Plan som är Livets Väg. Från den oändliga rymden samlade Sóutuknang in det som skulle bli fast materia och fördelade den på nio olika universum. Så hämtade han det som skulle bli vatten från den oän-dliga rymden. Han fördelade det så att varje värld kom till hälften att bestå av fast materia och till hälften vatten. Så frågade ha Taiowa om detta var enligt hans Plan.”Ja, detta är Livets Väg” sa Taiowa. ”Nu är tiden inne att låta luften strömma in”Så hämtade sóutuknang det som skulle bli luft och ordnade luften i en mild bris runt varje universum. Sedan gick han till det universum som skulle bli den Första världen, och där ska-pade han en medhjälpare, Spindelkvinnan, som skulle ge liv åt världen.

Hon blandade jord och spott och den skapande visdomens substans och sjöng Skapelsens sång över detta. Då kom där fram två tvillingar som fick sitta vid världsaxelns norra pol och södra pol och se till att jorden roterade. Hon klädde också jorden med växter, hon skapade fåglar och andra djur.”Det är mycket vackert”, sa Taiowa ”Nu fattas bara mänskligt liv för att min Plan skall full-bordas”Spindelkvinnan skapade då fyra manliga varelser, en gul, en röd, en vit och en svart. Sedan gjorde hon fyra kvinnliga varelser. Sóutuknang skänkte dem alla talets gåva. De fick olika språk för varje färg. Så fick de visdom och förmågan att föröka sig. ”Nu har jag givit er en värld att leva lyckligt i” sa han. ” Bara en sak begär jag av er, att i alla tider vörda Skaparen”

Den Första världen var mycket vacker, och människorna levde lyckliga med varandra och med djuren.Alla förstod varandra fast de talade olika språk. De förökade sig och spred sig över hela lan-det. Men det kom en tid då många glömde bord att vörda Skaparen och att fullborda hans Plan.De såg såg istället skillnaden mellan människa och djur och mellan olika folk när det gällde hudfärg och språk. Djuren drog sig bord från människorna, och folken delade upp sig i olika raser. De blev mis-stänksamma mot varandra , fientliga och krigiska. Det fanns några få som levde enligt Skaparens lagar. Sóutuknang visade sig som en väl-dig storm för dem och berättade att Taiowa och han bestämmt att förstöra världen, så att de kunde skapa en ny värld där de utvalda skulle kunna börja på nytt. De skulle vandra iväg, och ett moln skulle visa sig för dem om dagen och en stjärna på natten. Deras resa skulle inte vara slut förren molnet och stjärnan stannade.

Över hela världen försvann nu dessa utvalda från sina hem. De gick och gick. Andra skrattade åt dem och kunde varken se något moln eller någon stjärna. Men de utvalda gladdes då de mötte andra som följt molnet och stjärnan. Sóutuknang ledde dem till en stor kulle där Myrfolket levde. Han stampade på taket och befallde Myrfolket öppna sitt hem. De utvalda männi-skorna fick gå ner i myrornas kiva, deras underjordiska ceremonisal. Där skulle de vara säkra medan jorden förstördes. Nu ödelade Sóutuknang världen med eld. Han lät elden regna ner över jorden. Vulkanerna öppnades. Elden kom uppifrån och nerifrån och fanns överallt tills marken, havet och luften var ett enda element. Allt blev tillintetgjord. Kvar blev bara folket som bodde nere i jorden hos Myrfolket. Där fanns ännu ett bekymmer. Maten började ta slut. Det tog lång tid innan Första världen svalnat så att den Andra världen kunde skapas. Myrfolket försakade för att förse sina gäster med mat. Varje dag drog de åt svångremmen lite hårdare. Där-för är myror så smala om livet än idag.

Äntligen kunde Sóutuknang bygga den Andra världen. Han lade nu land där det förut varit vatten och vatten där det varit land för att folket inte skulle minnas den gamla och onda världen. Folk steg upp ur myrornas värld och såg att här utbredde sig ett stort land. Det var inte lika vackert som Första världen, men vackert ändå. Människorna förökade sig snabbt. De kände sig nära varandra och Sóutuknang. Fulla av glädje sjöng de Skaparens Taiowas lov. Men här fick de inte längre lov att leva med djuren. De var vilda och höll sig för sig själva.

Människorna byggde bostäder och byar och stigar mellan dem.De tillverkade saker med sina händer och lagade mat som Myrfolket. Sedan började de göra affärer och idka bytelshandel med varann. Då började bekymren. Allt de behövde fanns i denna värld, men de ville ha mer. Ju fler varor de fick, ju fler ville de ha fast de inte behövde dem. Detta var mycket farligt.De glömde sina lovsånger till Skaparen Taiowa. De började lovsjunga de varor de handlade med. Då hände det som måste hända. Folk började gräla och bråka. Det blev krig mellan byarna. I varje by fanns fortfarande några människor som sjöng Skaparens lov. De blev hånade, och de sjöng sedan bara i sina hjärtan.En dag visade sig Sóutuknang och förklarade att också Andra världen blivit ond och måste förstöras. Men först måste de med sången i sina hjärtan ha förts till säkerhet.Om igen fick de utvalda varandra till Myrfolket.Sedan fick tvillingarna vid klotets poler lämna sina platser. Strax kom jorden ur balans. Den krängde runt som en galning och kantade två gånger. Berg föll i havet med stort dån, ochh sjöarna gled in över land. Jorden snurrade. Den snurrade nu genom en kall och livlös rymd och den frös till en orörlig och livlös klump av is.

Men myrfolkets värld var människorna lyckliga och varma och sparsamma med maten.En dag fick tvillingarna återta sina platser vid jordaxelns poler. Det gick en skälvning genom hela planeten, och sedan roterade den igen. När den vred sig jämnt kring sin axel började isen splittras och smälta. Värmen återgav livet till världen. Han satte markerna och haven på plats, formade berg och slätter. När världen var färdig gick han till människorna hos Myrfolket och lät dem komma ut. Han bad dom vörda över Skaparen och varandra. De skulle sjunga sina lovsånger från bengens höjder.” När jag inte längre hör era lovsånger till Skaparen då vet jag att ni gått tillbaka till det onda igen” Folk spred sig återigen åt alla håll. I förra världen hade de byggt byar. Nu i tredje världen förökade de sig ännu mer och gjorde framsteg. De byggde upp stora städer och riken. Snart var de så upptagna av sina jordiska planer att de glömde lovsångerna till Taiowa och Sóutuknang. Några behöll visdomen de fått vid uppstigandet till den nya världen, och de sjöng lovsångerna till Skaparen från bergets höjder.

Men de övriga använde fortplantningens gåva på fel sätt och förförde så många de kunde. Sedan gjorde några en pátuwvuta. Det var en sköld av hud. Med sin skaparkraft fick de den att flyga i luften. På den flög många människor till en stor stad, angrep den och flög tillbaka så snabbt att ingen visste varifrån de kom. Snart gjorde människor i städer och länder pátuwvutas, och de använde dem för att angripa varandra. Krig och ondska kom också till Tredje världen.Då gick Sóutuknang till Spindelkvinnan och sade att de med sång i sina hjärtan måste räddas till en plats vid världens ände medan han förstörde världen med vatten. ” Hur ska jag kunna rädda dem?” frågade Spindelkvinnan.” Du kommer till en utvald plats” sa Sóutuknang ” Där får du se höga växter med ihåliga stjälkar . De trogna kommer till dig, och då skär du av stjälkarna och låter folket stiga in där”Spindelkvinnan skar ner de ihåliga vasstråna. När människorna kom satte hon dem en och en inuti stjälkarna med lite vatten och kornmjölsdeg till mat. Sedan stängde hon dem.Sedan släppte Sóutuknang loss allt vatten på jorden. Vågor högre än berg rullade in över land. Kontinenten bröts sönder och sjönk i havet. Regnet föll och föll och vågorna rullade. Folk satt inuti vasstråna och hörde det mäktiga bruset av vatten. De kände hur de kastades högt upp i luften och ner i vattnet igen. Sedan blev allt stilla, och de visste att de flöt på vattenytan. Tiden blev lång, den verkade aldrig ta slut.Men en dag öppnade Spindelkvinnan deras vasstrån och släppte ut dem. De märkte att de befann sig på en liten ö. Den hade varit toppen på deras högsta berg. Annars var allt vatten så långt som de kunde se. Detta var allt som återstod av Tredje världen. De fick lov att bygga sig vassbåtar och söka finna land.De fann ett stort land med gräs och träd och blommor och säd. Här ville de stanna. ”Nej, detta är inte Fjärde världen” sa Spindelkvinnan. ” Här är för lätt och behagligt att leva. Ni ska snart förfalla till ett orättfärdigt liv igen. Kom ihåg var Sótuknang sagt er: ” Ju längre ni kommer på Livets väg dess svårare kommer det att bli”

Det blev en lång färd över havet. Människorna paddlade förtvivlat. De fann land, men överallt reste sig höga bergsväggar. Hur de paddlade fann de ingen plats att landstiga. Till sist slutade de paddla. De lät sig ledas av sin inre visdom. Då lugnade sig vattnet, och deras flottar fångades upp av en vänlig ström. Det dröjde inte länge förrän de kunde stiga iland på en sandstrand. Då sjönk resterna av Tredje världen i havet.”Se” sade Sóutuknang ”Nere på botten ligger nu alla de stolta städerna, de flygande páruwvutas och de världsliga skatterna som besmittats med ondska. Där ligger också de folk som inte hade tid att sjunga lovsånger till Skaparen från bergens höjder””Detta”, fortsatte Sóutuknang ” är den Fjärde världen. Den är inte lika vacker och enkel som de tidigare. Men det finns mycket att välja mellan. Höjd och djup, hetta och köld, skönhet och karghet. Vad ni väljer kommer att avgöra om ni denna gång skall fullborda Skapelsen Plan. Annars måste även den här världen i sinom tid förstöras. Nu måste ni skiljas åt och gå olika vägar och ta hela jorden i anspråk för er Skapare” Folket delade upp sig i grupper för att vandra iväg. Alla hade sin egen stjärna att förja.” Hoppas vi möts igen” ropade de till varandra. Så var alltings begynnelse i denna vår nuvarande Fjärde världen.

HOPI - INDIANERNA ÄR idag en liten stam på omkring 5000 individer som bor i norra Arizona i syd-västra USA. De härstammar från de gamla aztekerna. I gången tid har de vandrat tvärs över kontinenten. Det framgår av deras märkliga myter.

Foto Av: Sarah Kjellman