Vi leker trollvärldEn rapport från Dungen, Hästhagen,

Indianplatsen och Skyttegravarna

Katarina Ek-Nilsson

I en liten ansamling träd i kanten av ett villaområde finns en sandlåda, en fågelmatare och ett ”gungrep”. Mitt på dagen omvandlas den anonyma platsen till Dungen, då en grupp fritidsbarn och även yngre dagisbarn fyller platsen med sin närvaro, sin lek och sitt lärande. Hur är det för barnen att vara ute hela dagarna och vad gör de?

Dokumentationen av ett I Ur och Skur-fritids i Uppsala började en solig septemberdag. Jag var intresserad av att undersöka hur barn i lågsta-dieåldern rör sig och leker i naturen och hur tan-kar om natur kanaliseras i den form som en fri-tidsverksamhet med I Ur och Skur-profil erbjuder. Vad skiljer, ur barnens perspektiv, verksamheten här jämfört med utevistelse på ett ”vanligt” fri-tids? Vad gör de egentligen hela eftermiddagen? Vilka lekar förekommer? Hur går det till när det regnar, snöar, blåser? Blir de inte kalla och blöta då? Varför väljer föräldrarna ett sådant här fritids framför en ”vanlig” fritidsverksam-het? Ämnet är inte outforskat. Relationen barn och natur har diskuterats i åtskilliga forsknings-

rapporter och böcker skrivna inom pedagogik och andra discipliner. Sammantaget uttrycker den forskning som gjorts en syn på barns lek i natur som positiv och den återspeglar en gene-rell uppfattning om att barn mår bra av att vis-tas i naturen. Ett exempel är forskningsprojektet Förskolans omvandling och en ny barndom, där naturens betydelse i ”den goda barndomen” var ett tema. Projektet leddes av Gunilla Halldén, som också är en av artikelförfattarna i denna antologi. Det projektet handlar dock företrädes-vis om förskolan, medan jag har inriktat mig på fritidsbarn, alltså barn i skolans lågstadium.

I denna artikel vill jag diskutera fritidsverk-samhet i naturen med utgångspunkt från ett

– 163 –

mindre fältarbete som jag gjorde från septem-ber 2011 till juni 2012. Jag var med barnen och deras ledare under fem eftermiddagar. Det var några klara höstdagar, en dag med ihållande kraftigt regn, en gnistrande solig vinterdag och en het majeftermiddag. Dessutom var jag med när barnen hade sitt luciafirande i skogen, och vid en avslutningsfest med teater i slutet av vår-terminen. Jag besökte också ett föräldramöte när fältarbetet hade pågått en tid.

Fritidsverksamheten var inte okänd för mig. Mitt äldsta barnbarn var ett av fritidsbarnen och jag hade tidigare vid några tillfällen häm-tat honom i Dungen, platsen där eftermiddagen börjar och slutar. Barnen tog ingen stor notis om mig, jag blev snabbt ett naturligt inslag som Hjal-mars mormor – det var också så jag presentera-des av ledarna – men de var lite nyfikna när jag satte på inspelningsapparaten och de tyckte ofta

det var kul att bli fotograferade. Mitt projekt som en del av det större projektet Naturen för

mig hade presenterats vid ett föräldramöte. Jag hade också distribuerat en skriftlig presentation av mitt planerade arbete och inte fått några sär-skilda frågor från föräldrarna, och inga invänd-ningar. Uppsala med sina två universitet är en utpräglad akademikerstad, varför det är troligt att föräldrarna såg det som naturligt att deras barns fritids kunde bli ämne för en forskningsin-sats. Enligt en av fritidsledarna är de flesta för-äldrarna akademiker, och flera av dem knutna till SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet).

I Ur och Skur

Det fritids som var föremål för min undersök-ning, och den dagisverksamhet som hör till, drivs som ett personalkooperativ i form av en ekono-misk förening. Verksamheten bedrivs enligt Fri-

Spår av verksamhet i Häst hagen.

Foto: Katarina Ek-Nilsson.

– 164 –

luftsfrämjandets koncept I Ur och Skur och hål-ler till i utkanten av Uppsala, i ett område med villor, men i närheten av ett område med flerfa-miljshus. Här finns obebyggda dungar, buskage och små skogspartier mellan bostadsklungorna, och i omedelbar anslutning ett vidsträckt natur-område med hagmark, skog och öppen åker-mark, ett populärt strövområde för Uppsalabor.

Det är Friluftsfrämjandet som äger varumär-ket I Ur och Skur. Verksamheter som bedrivs med I Ur och Skur som idé skriver avtal med I Ur och Skur utveckling och får därmed tillgång till nätverk, utbildningar, forskning och utveck-ling. Av ”Frågor och svar” på Friluftsfrämjan-dets hemsida framgår att utgångspunkten är att lära barnen att tycka om friluftsliv och att det som skiljer från andra barnverksamheter är att ge ”… fler möjligheter till att uppleva med hela kroppen och med alla sinnen i autentiska mil-jöer, samtidigt som barnen tränar motorik …” När det gäller farligheter i naturen framhålls att I Ur och Skur arbetar för att göra barnen trygga i naturen men att de också får lära sig vad som kan vara farligt. Genom att få stora möjlighe-ter till rörelse blir de motoriskt duktiga och får en känsla för vad de klarar av. En av fritids- och dagisledarna vid det I Ur och Skur-fritids som jag undersökte besvarade frågelistan ”Naturen för mig”. I sitt svar uttryckte hon konkret sina ambitioner:

Jag vill lära barnen att tycka om att vara ute i naturen, att kunna njuta av en tur i skidspå-ret, att kunna sitta vid vattnet med ett metspö i handen eller sitta och tälja vid en lägereld m.m.

m.m. Om sedan några av våra barn i framtiden vill jobba med något naturnära eller bli lärare i naturämnen är det bara ett plus. De flesta lär nog använda naturen som rekreationskälla i framtiden.

Barn och natur hör ihop

Det är en fast rotad föreställning att skandina-ver har en särskild känsla för naturen, att de fles-tas lantliga ursprung (åtminstone om man går ett par generationer bakåt) har gett oss en för-trogenhet med och kärlek till naturen, och kan-ske särskilt till skogen. Kanske är det så, eller är det möjligen en idealbild av hur vi önskar att det ska vara? Fungerar denna förmodan om ett spe-ciellt nordiskt förhållande till naturen som ett sammanhållande kitt vilket skapar ett ”vi”? Är den förmodade förtrogenheten med naturen ett sätt att signalera svenskhet? När Friluftsfräm-jandet via Facebook ber människor skicka in bil-der som ska användas för marknadsföring ber man om ”… rena naturbilder av olika slag t.ex.: - krispiga löv, dova svampar, blåbärsris, lingon-ris, blöta stenar, mossa …- stilleben med kaf-femugg i mossa, svampkorg och kniv, groda och rött löv …” De letar också efter bilder på fri-luftsliv med familjer, barn, vuxna som är aktiva, eller stillsamt njuter. Så upprätthålls bilden av ett naturälskande svenskt folk och av hur natu-ren ska se ut.

På liknande sätt finns föreställningen om att barn och natur hör ihop. Barn ska leka i den fria naturen, vara ute så mycket som möjligt och få tillfälle att röra sig fritt i naturen. Redan Ellen

– 165 –

Key menade i sin bok Barnets århundrade från 1900 att naturen, såväl den mänskliga som den omgivande, var fostrande och borde vara vägle-dande under uppväxten. Forskning har också visat att utomhuslek och motorisk träning som är kopplad till lek ute är en förutsättning för utveckling och inlärning.

Även andra barnverksamheter uppger att de arbetar ”utifrån naturinriktad pedagogik”, exempelvis den i flera kommuner populära Mobila förskolan eller Förskola på hjul, som många blandar ihop med I Ur och Skur. Den stora skillnaden är att I Ur och Skur har en konse-kvent genomtänkt naturpedagogik, där naturen är plats, förutsättning och lekinnehåll, medan Förskola på hjul snarast tillkommit som ett alter-nativ, tilltalande för kommuner som har svårt att uppfylla kraven på förskoleplatser. En plats i Förskola på hjul kostar hälften så mycket som en vanlig dagisplats. Barnen åker i buss ut till natu-ren eller andra utflyktsmål och vistas därmed ute en hel del, men mer som en följd av resursbrist inom kommunerna än som en genomtänkt peda-gogisk idé.

Etnologen Billy Ehn har gjort undersökningar på svenska dagis och noterat att naturen, särskilt i form av djur, ofta är ett genomgående tema. ”Vuxna formligen vräker djur över barn” skri-ver han och undrar ”Barnen är kanske ett slags djur?” I vår kultur finns en förtjusning över det naturliga, menar han. Detta konstateras också av den norska socialantropologen Marianne Gullestad, som pekar på att föreställningen om sambandet mellan den goda barndomen och den fria naturen, och naturen som en lugnande fak-

tor, är en stark föreställning i nordisk kultur. ”Jag tror att för barnen har naturen lugnande inverkan. Det är högt i tak, ljudet försvinner ut i rymden = mindre stress” säger en av fritidsle-darna i sitt frågelistsvar.

Billy Ehn diskuterar konflikter som upp-står när invandrarföräldrar protesterar mot att deras barn måste vara ute i kall väderlek. Han redogör för hur turkiska mammor till och med ockuperade flera avdelningar på ett dagis i pro-test mot vad de menade var en överdriven ute-vistelse i kall väderlek. De var rädda för att bar-nen skulle bli sjuka av att vara ute för mycket. Ehns undersökningar gjordes för några decen-nier sedan och slutsatsen om invandrarföräld-rarnas protester mot utevistelse är kanske inte lika relevanta idag. Själv kunde jag konstatera att barnens etniska bakgrund vid ”mitt” I Ur och Skur inte var hundraprocentigt svensk, om jag inbegrep den dagisverksamhet som också bedrevs.

När människor ombeds berätta om sitt förhål-lande till naturen går tankarna ofta till barndo-men och barndomens lekar i naturen, naturen ofta liktydig med skogen. I samband med pro-jektet Naturen för mig bad jag under några ter-miner sammanlagt ett drygt hundratal studenter i åldern 20 – cirka 30 att besvara projektets frå-gelista. De allra flesta svaren innehöll berättelser om en lycklig barndom där naturen, och oftast naturen i form av skog, hade utgjort en plats för lek och för familjeutflykter. Mor- och farföräld-rar hade lärt sina barnbarn om svampar och bär, och om hur man beter sig i skogen. Några hade gått Mulleskolan. Många hade paddlat, vand-

– 166 –

rat, åkt skidor, joggat och fotograferat i skogen och de uttryckte ofta en civilisationskritisk åsikt om naturen som en tillflykt undan den högtek-nologiska, stressiga, nutida vardagstillvaron. I naturen blir man lugn, kan återhämta sig och återuppleva barndomens stunder tillsammans med familjen, menade de. En nostalgisk ton finns i många av berättelserna, samtidigt som några tillstår att de egentligen numera inte vistas så ofta i naturen. Berättelserna är lika mycket ett uttryck för hur det borde vara som för hur det är. Ett fåtal av studenterna konstaterar att natu-ren inte betyder särskilt mycket och att de ald-

rig varit intresserade av att vistas i naturen. En student skriver:

Det är inte konstigt att jag är en asfaltsmän-niska. Ingen i min familj tyckte om att kampa och fiska så jag blev aldrig en naturälskare … Vi gick promenader ofta men på stadens vackra gator och aldrig i skogen. Mamma var rädd för alla djur som bor i skogen – små som stora. Det var jag med.

Kanske uttrycker denna student ett nytt förhål-lande till barndomsminnena, där bilden av den

Fritidsbarnen kring sandlådan. Foto: Katarina Ek-Nilsson.

– 167 –

goda barndomen med lekar i den fria naturen har gett plats för minnen av en uppväxt i urban miljö? Forskningsrapporter har också visat att vistelser i naturen faktiskt har minskat, inte minst när det gäller barn, även i det ”naturäls-kande” Sverige. Kerstin Ekman skriver i sin bok Herrarna i skogen att hon mycket sällan mött några människor under sina vandringar i skogen och hon undrar: ”Har vi svenskar verkligen ett så nära förhållande till skogen som det påstås? Man möter ju så sällan någon när man går där.”

Vad gör de egentligen?

En vanlig fråga från personer som inte har egen erfarenhet av I Ur och Skur är vad barnen egent-ligen hittar på att göra hela eftermiddagarna när de är ute, utan alla de leksaker, böcker, spel och annat som finns på ett traditionellt fritidshem. Jag kommer här att redogöra för hur en efter-middag kunde te sig.

Barnen i fritidsgruppen kom från två olika skolor. Hjalmar, Fritz, Alvar och Danielle gick med en dam, granne till en av fritidsledarna, till Dungen från sin skola, medan Eivind, Malva, Alma, Ellen, Hanna, Sofia, Hugo och Villy kom gående själva utan vuxen eskort från en annan skola. När de kom till Dungen var dagisbarnen och ledarna där. Fritidsbarnen la sina ryggsäckar på ett särskilt ställe, och när det regnade lades en presenning över ryggsäckarna. Barnen lekte fritt en stund, hittade på någon lek tillsammans, grupperade sig i olika konstellationer, som varie-rade, eller gungade i ett rep som var upphängt i ett träd. Även de stora barnen lekte ibland i sand-lådan, och några träffade ett yngre syskon bland

dagisbarnen. Ibland gick någon fram och häl-sade på Fjodor, en av ledarnas, Febes, hund. Fjo-dor var alltid bunden vid ett träd i Dungen. Han följde intresserat vad barnen hade för sig men gjorde inget väsen av sig, man hörde honom till exempel aldrig skälla. För barnen var Fjodor ett naturligt inslag, men de gjorde inte någon stor affär av hundens närvaro. Behövde någon kissa så blev det till att gå en bit bort närmare skogen. Det fanns också tillgång till en stuga som hör till en orienteringsklubb längre bort.

Efter en stund var det uppställning för hand-tvätt före mellanmålet. Barnen ställde sig på led, vatten hälldes upp i en balja och det fanns en termos med varmt vatten så det inte skulle bli för kallt. När alla hade tvättat händerna samla-des man för mellanmål. Vid fint väder satt bar-nen i en ring på den närbelägna ängen med en av ledarna, medan de andra två ledarna ägnade sig åt dagisbarnen. Vid regn satt man på bän-kar i Dungen, där träden gav lite skydd mot regnet. Mellanmålet brukade bestå av äpplen, bananer, smörgås och saft eller juice. Äpplena kom ibland från barnens trädgårdar eller så var de plockade från äppelträd i skogen på allmän mark. Under mellanmålet löpte samtalet fritt, barnen pratade om allt möjligt, berättade något de varit med om eller diskuterade vilka som hade många äppelträd eller bärbuskar, eller pratade om lösa tänder. Samtalet hade karaktären av småprat, där barnens egna tankar och minnen fick bestämma ämnena utan att ledaren ”ledde” samtalet. Äppelskrutten kastar man iväg långt ”till kråkorna”, bananskalen och det andra sam-lades ihop.

– 168 –

Efter mellanmålet brukade fritidsbarnen röra sig bort från Dungen med någon av ledarna. Vid mina besök fick barnen en gång gå en tipspro-menad och svara på ganska svåra frågor om djur och natur, en annan gång uppsöka Hästhagen där de dels lekte fritt och klättrade i träd, dels lekte mer organiserat. Lekarna var ofta tradi-tionella som Kom alla mina kycklingar, Bro bro breja eller Bak-och-fram-kurragömma. Verk-samheten fungerar helt klart som traditions-bevarande när det gäller grupplekarna, men huruvida I Ur och Skur tar på sig en mer trade-rande roll än andra fritidsverksamheter är svårt att avgöra. En annan gång gick vi till Indian-

platsen. Där gjorde vi upp en eld, barnen fick tälja träbitar med kniv och Febe läste Mio min

Mio. Att tälja är ett inslag som förekom ganska ofta. Barnen fick ta så kallat knivkörkort och de visste precis vad som gällde när knivarna kom fram. Då skulle man sitta rygg mot rygg med en kamrat eller med ryggen mot ett träd och tälja i riktning från sin egen kropp.

Under hösten höll ett litet dagisbarn, Hotan, på att skolas in. För att han skulle känna sig trygg var han alltid med en av ledarna, Febe. Därför fick han ibland äta mellanmål och följa med på utflykt med de stora barnen. Eftermidda-gen vid Indianplatsen var Hotan med. Han lekte med hunden Fjodor och satt lugnt i Febes knä medan hon läste. Mina inspelade ljud från stun-den runt elden vid Indianplatsen återger kna-strande från elden, Febes röst på långt avstånd, lite knackande och andra ljud från när barnen täljer, annars ingenting. Barnen lyssnade, täljde och var tysta, när de väl hade kommit till ro,

efter en del diskussion om vem som skulle sitta var. När någon av ledarna läste eller gick ige-nom någonting brukade barnen vara tysta, men ibland blev det allmänt småprat. Vid ett tillfälle var de ivriga med att berätta gåtor, till exempel: Vilken blomma är naknast? Svar: näckrosen. Vad är det för likhet mellan en bebis och en fis-kare? Svar: Båda vill ha napp. Vad är det som går runt och aldrig stannar? Svar: jorden (det blev lite diskussion om alternativa svar på den gåtan).

En varm eftermiddag i maj spelade barnen brännboll med mig och en av ledarna, Agneta, som poängräknare. Matchen slutade oavgjort 63-63, men inget av barnen verkade bry sig sär-skilt mycket om resultatet, trots att de hade gått in med liv och lust för spelet. Det förvånade mig lite att de inte var mer angelägna om att vinna. Finns det något i I Ur och Skur-pedagogiken som upphäver strävan efter att utmärka sig och vara bäst, komma först och att vinna?

En av dagarna som jag besökte fritidset reg-nade det precis hela tiden och jag undrade hur det skulle bli. Kunde barnen hålla sig torra och på gott humör när hela världen tycktes genom-blöt? Det blev väldigt tydligt hur avgörande det är att barnen har rätt utrustning och får på sig kläder och stövlar på ett riktigt sätt. I utevistel-sen grundläggs en kompetens att skydda sig mot regn, kyla, värme och mörker. Det är till exem-pel helt avgörande att ta på regnbyxor och stöv-lar enligt ”brandsoldatmodellen”, det vill säga med regnbyxorna över stövlarna. Regnbyxor nedstoppade i stövlar ger garanterat blöta och kalla fötter! Mörka eftermiddagar sätter barnen på sig pannlampor. Det materiella är således en

– 169 –

förutsättning för en lyckad eftermiddag i natu-ren.

Den regniga eftermiddagen gick vi till Skytte-

gravarna. Skyttegravarna är ett område som tidigare användes för militära övningar. Här finns grävda diken, skyttegravar, cementrör och annat som är spännande och stimulerar till

lekar. Barnen lekte helt fritt, och det blev olika slags kurragömmalekar. De försvann snabbt åt olika håll och tycktes gruppera sig i olika lekar. När jag pratade med Alvar, Hanna, Ellen och Malva berättade de att de lekte trollvärld, att skogen var hem för troll, en trollskog. De letade efter en särskild växt, som de hade tappat och inte hittat. De fick nöja sig med en lingonkvist i stället. Det var svårt för mig att få reda på riktigt vad leken gick ut på, men helt klart var de just då i en fantasivärld. Vid Skyttegravarna passar det också bra att leka att man har sitt hus i något av rören. Barnen föreföll obekymrade om vädret, men när vi kom tillbaka till Dungen visar det sig att några föräldrar, eller far- och morföräldrar, kommit för att hämta lite tidigare. Therese, en av ledarna, berättade att de vuxna blir bekym-rade när det är kallt eller blött, men inte barnen. I skolan, säger hon, har lärarna ofta förståelse för att barnen inte vill gå ut på rasterna, medan man på I Ur och Skur ser det som en poäng att kunna vara ute i alla slags väder. Vissa föräld-rar väljer I Ur och Skur för att deras barn annars helst vill vara inne. En annan förälder berättade att de valt I Ur och Skur därför att sonen har ett uttalat stort rörelsebehov, och på fritidset i anslutning till hans skola är de mest inne, med undantag bara för lite fotbollsspel på skolgår-den. Eftersom pappan i den här familjen vid till-fället veckopendlade var det svårt att hinna med familjeutflykter och utevistelse under helgerna, vilka i stället upptogs av att städa och handla och andra hushållsgöromål, och då blev I Ur och Skur ett bra alternativ för sonen. På det sättet kan man kanske säga att I Ur och Skur kompen-

Malva och Sofia klättrar.

Eivind och Hjalmar har klättrat upp i ett träd i

Hästhagen. Foto: Katarina Ek-Nilsson.

– 170 –

serar det föräldrar har ambitionen att göra med sina barn men inte alltid riktigt hinner. På fri-tidset har han lärt sig att tälja, åka skidor och skridskor. I det här fallet hade pojken dessutom själv aktivt valt I Ur och Skur när han var med föräldrarna på en informationskväll där olika fritidshem presenterade sin verksamhet.

Namngivning, platstagande

Att namnge är att ta en plats i besittning. Barnen blir ”hemma” genom att namnge platser som är viktiga i verksamheten och där lekar äger rum. Barnen blir trygga, menar ledarna, av att ha bestämda platser att gå till, och olika lekar är ofta förknippade med bestämda platser. Dungen är utgångspunkten för aktiviteterna, platsen där eftermiddagen börjar och slutar. Normalt skulle Dungen vara en ganska ointressant ansamling träd mellan ett villaområde och ett naturom-råde. Istället fungerar den som ett ”rum”, inrett med sandlåda, gungrep, fågelmatare, bänkar. Träden ger visst skydd för regn och blåst. Efter en utflykt kände även jag det som en hemkomst när vi närmade oss Dungen. Dungen är organi-serad natur, inredd som ett ”hem”.

Klätterträdet är förvisso ett träd som är bra att klättra i, men det är mer än så. Klätterträdet är också platsen runt trädet, med eldstad och bän-kar. Det var vid Klätterträdet som luciafirandet ägde rum, och från Klätterträdet som tipsprome-naden utgick, första gången jag gjorde mitt fältar-bete. Indianplatsen fick sitt namn för många år sedan när en sommarfest på indiantema genom-fördes. Här finns också en eldstad, totempå-lar gjorda av tidigare fritidsbarn och dessutom

en koja byggd av granris. I kojan förvaras bark och träbitar som används när barnen täljer. Indi-anplatsen omges av lövträd, vilket gör att plat-sen får ett närmast magiskt ljus när solen skiner genom lövverket. Cirkusplatsen är på samma sätt en plats, en glänta, där en sommarfest på cir-kustema en gång har ägt rum, och där romerska ringar har hängts upp. Hästhagen är inte ovän-tat en plats där ibland hästar går och betar, men också en plats som är mycket lämplig för fri lek. Skyttegravarna, slutligen, upptäcktes och fick sitt namn av en storebror till ett av de nuvarande fritidsbarnen. Det är barnen som har namngett platserna med namn som alltså kan utgå från något man tidigare gjort på just den platsen.

Gunilla Halldén, bland andra forskare, har tagit upp platsers betydelse för konstruktionen av en barndom. Rummet blir en plats genom anknytningen till tidigare upplevelser och plat-sen fylls på det sättet med en mening. Sociolo-gen Johan Asplund menar att en plats blir till när den laddas med symbolisk mening av en grupp människor. Detta framgick mycket tydligt när barnen talade om sina ”platser”, och ledarna kunde återge händelser som hade utspelat sig på de aktuella platserna, och gett dem deras namn, långt innan dagens fritidsbarn hade varit med. Genom ledarnas förmedling, men också genom äldre syskons berättelser, traderades platsernas innebörd. På det här sättet skapades en egen geo-grafi i närområdet.

Samtala, leka och lära

Om jag försöker sammanfatta mina intryck av det fältarbete som jag genomförde så är det sam-

– 171 –

tal, lek och lärande som är utmärkande. Led-arna samtalade mycket med barnen, och barnen samtalade också mycket med varandra. Samta-len fördes i så lugn ton att jag ofta förundrades, och barnen var påfallande verbala, hade lätt att uttrycka sig. Lekarna var ibland organiserade, exempelvis brännboll eller Kom alla mina kyck-lingar men mycket ofta helt fria. Vid ett tillfälle, när det var mycket snö, gjorde några av bar-nen ”hotell” i snön, med hotellrum, personal-rum, förråd, bänkar att sitta på och lekkorri-dor. I hotellet hyrde barnen sedan ut rum med havsutsikt till oss vuxna. Några veckor senare, när snön hade smält bort, stannade ett av dagis-barnen, pekade på platsen där hotellet varit och

sa till sin dagisfröken ”Det var rum här förut”. Några andra barn gjorde figurer i snön. Snö-flickan Disa fick en barnvagn som hon kunde lägga sin lillasyster Miranda i. Ingen ledare la sig i lekarna, utan barnen organiserade leken helt själva, och jag såg inte att någon, som ville vara med, uteslöts.

Lärandet kunde ske i form av en tipsprome-nad, att bygga en bro över ett dike, att odla grön-saker vid ett torp i närheten, grönsaker som man sedan lagade soppa av, eller att lära sig att tälja.

Mitt fältarbete avslutades med att jag var med när fritids- och dagisbarnen hade sin gemen-samma sommarfest i juni, i skogsbrynet. Fritids-barnen spelade ett litet teaterstycke med sagomo-tiv och omvandlade blandskogen till ett mytiskt landskap. Där var näcken som spelade fiol vid vattenfallet, storebror som hjälpte sina småsys-kon undan häxors och andra hotande varelsers faror, älvor och troll.

Disa och hennes lillasyster Miranda i barnvagn.

Näcken spelar för att dra ner barnen i forsen.

– 172 –

Jag hade nu följt I Ur och Skur-fritidset under ett läsår, upplevt den ganska fast strukturerade eftermiddagen med ankomst från skolan, en stunds fri lek, mellanmål och sedan naturpe-dagogiska inslag varvat med fri lek. Jag hade sett barnen ta naturen i besittning och konsta-terat att de rörde sig hemtamt i omgivningen. Det var lätt att bli sympatiskt inställd till verk-samheten och jag kunde fundera över om det inte gick att problematisera I Ur och Skur-idén.

Verkade barnen trivas med sitt fritids, med led-arna och med varandra? Jag kunde inte finna annat än att svaret var ja på den frågan. Jag kunde också konstatera att könsuppdelningen inte var särskilt strikt även om det fanns ten-denser att flickorna såväl som pojkarna gärna sökte sig till varandra. Men i stort sett lekte de över könsgränserna och omgrupperade sig då och då. Det var också ledarnas uppfattning, att utelek lättare upphäver gränserna mellan

Avslutning med sång. Fritids- och dagisbarn. Foto (även motstående sida): Katarina Ek-Nilsson.

– 173 –

flick- och pojklek, och över huvudtaget främjar omgrupperingar.

Hanna sammanfattade sina synpunkter på I Ur och Skur så här: ”Det är kul för man får

lära sig vara i skogen [….] Vi får vara ute näs-tan hela tiden. Det är skönt att vara ute för det känns kvavt inne. Det är stort ute, det är jätteli-tet inne.” Malva instämde.

Referenser

Artikeln bygger på material som samlades in till Institutet för språk och folkminnen inom ramen för projektet Naturen för mig. Materialet består av fältobservationer, intervjuer och frågelistsvar och finns vid Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala.

Det finns en stor mångvetenskaplig forskningstradition om barn, barns lek och barns relation till natur. Oftast berörs förskolan, medan denna artikel behandlar barn i de första skolåren. Här kan nämnas Den moderna barndomen och barns vardagsliv (red. Gunilla Halldén, 2006) som samman-fattar flera av de forskningsperspektiv som använts inom detta fält. Etnologen Billy Ehn skrev redan 1983 boken Ska vi leka tiger? som bland annat tar upp kulturmöten på svenska dagis.

En inspirerande kandidatuppsats skrevs 2010 vid Lärarutbildningen, Södertörns högskola, av Jes-sica Hagström. Uppsatsen heter Kul, det regnar! – En kvalitativ undersökning om hur förskolegår-

dar är anpassade för och används i nederbörd.

1985 startade landets allra första I Ur och Skur och idag finns drygt tvåhundra I Ur och Skur- enheter inom förskolan, skolan och fritidshemmen, fördelade över hela landet. Närmare sextu-sen barn går i en I Ur och Skur-verksamhet. Idéerna sammanfattas i fyra punkter, som presen-teras på Friluftsfrämjandets hemsida:• Vad innebär pedagogiken för individen?Lustfyllt upplevelsebaserat lärande med alla sinnen och hela kroppen som ger bestående fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet.• Vad innebär pedagogiken för gruppen?Gemenskap i och kring naturen som leder till trygghet, tillhörighet, kreativitet, empatisk och social utveckling.• Vad innebär pedagogiken för samhället?Delaktighet och närvaro med naturen som skapar ett friskare, nyfiknare, miljömedvetnare och samverkande samhälle.• Vad innebär pedagogiken för världen?Gemensamt ansvarstagande och kunskap för en hållbar utveckling i praktiken.

– 174 –