LUND UNIVERSITY

PO Box 117221 00 Lund+46 46-222 00 00

Den republikanska traditionen

Ringmar, Erik

2018

Document Version:Annan version

Link to publication

Citation for published version (APA):Ringmar, E. (2018). Den republikanska traditionen. Opublicerad.

Creative Commons License:GNU GPL

General rightsUnless other specific re-use rights are stated the following general rights apply:Copyright and moral rights for the publications made accessible in the public portal are retained by the authorsand/or other copyright owners and it is a condition of accessing publications that users recognise and abide by thelegal requirements associated with these rights. • Users may download and print one copy of any publication from the public portal for the purpose of private studyor research. • You may not further distribute the material or use it for any profit-making activity or commercial gain • You may freely distribute the URL identifying the publication in the public portal

Read more about Creative commons licenses: https://creativecommons.org/licenses/Take down policyIf you believe that this document breaches copyright please contact us providing details, and we will removeaccess to the work immediately and investigate your claim.

Den republikanska traditionenringmar.net/lundakurser/index.php/republikanska_traditionen/

5/23/2017

Referera till som

Erik Ringmar, “Den republikanska traditionen,” Statens historia, Statsvetenskapliga institutionen,Lunds Universitet, ht. 2017.

Contents [hide]

1 Introduktion2 Det republikanska Rom3 Renässansens Italien4 England som republik5 USA som republik6 Federalists vs. Anti-federalists7 Vad den här föreläsningen handlade om8 Läs mer:

IntroduktionI den förra föreläsningen talade vi om den republikanska idén — om res publica som en fråga om den”gemensamma saken.” Det är en idé med sitt ursprung i det klassiska Grekland, sa vi, men denrepublikanska idétradition har levt vidare i en mängd olika stater och sammanhang — i det republikanskaRom till exempel, i Renässansen Italien, i Holland, England, Frankrike och USA. Det är det här idéarvetsom vi ska tala om nu. Återigen är det en viss idétradition som intresserar oss — en syn på vad republikenär och bör vara — snarare än historiska fakta. Återigen kommer vi att hoppa över och förenkla.

Kanske vi kunde börja med vad som kan se ut som en trivial poäng — en fråga om arkitektur. Republikerser ut på ett visst sätt, de omger sig med en typisk republikansk arkitektur. Man ser det lättast på allaofficiella byggnader med pelare på framsidan och kupoler på taket. Det här är en arkitektur med sittursprung i Aten — jämför Akropolis eller kanske ändå hellre Paestum i södra Italien. Den grekiskaarkitekturen togs sedan över av romarna. Om man idag besöker Palatinen i Rom kan man fortfarande semånga av byggnaderna — senaten, capitolium, och en mängd andra. Om man sedan ställer sig på CapitolHill i Washington DC och tittar ut ser man byggnader som är slående lika. Byggnaderna i dagensamerikanska huvudstad — the Capitol, the Senate, och alla monumenten omkring The Mall — ärromerska, det vill säga grekiska, det vill säga republikanska. Här har vi den republikanska traditionen i sinmest uppenbara form, och om vi sen lägger till arkitekturen i Frankrike efter revolutionen 1789 — domtyckte också om pelare och kupoler — så har vi en rätt komplett, republikansk, arkitekturhistoria.

Någonting som kanske är ändå mer slående är den republikanska stadsplaneringen. Republiken handlar omfrihet, om självstyre, sa vi. För att folk ska kunna styra sig själva behöver de någonstans att träffas. Debehöver en samlingsplats, en agora, ett torg. Det är också vad alla republiker erbjuder. I norra Italienunder Renässansen hade man sin piazza. Men den lilla staden i New England i USA är kanske det bästaexemplet. Här ligger en mängd olika byggnader runt en allmän plats – the green. Här hittar vi till exempelett stadshus, ett bibliotek, en skola, en domstol, en kyrka och kanske ett museum. Den republikanskatanken är sedan att medborgarna ska besöka varje byggnad, lära sig vad man kan lära sig där, och sedanträffas ute på greenen för att dela med sig av sina erfarenheter. Här hittar vi, i stadsplaneringen, idén ommänniskans beroende av den politiska gemenskapen och idén om republikansk frihet som en fråga omsjälvförverkligande tillsammans med andra. Frihet, gemenskap, oberoende — direkt synliga påstadskartan!

1/9

Om det faktiskt någonsin fungerade så här är en helt annan sak naturligtvis, och det är lätt att vara cynisk.Det är hur som helst historien om den här republikanska idétraditionen som den här föreläsningen skahandla om.

Det republikanska RomLåt oss börja med det republikanska Rom. Enligt legenden grundades Rom år 753 f.Kr av två tvillingar,Romulus och Remus, som, lite ovanligt för statsmän, blivit uppfostrades av en varghona i skogen. Sedanhade romarna sju kungar som styrde staden som tyranner, tyrannus, “självhärskare.” Rom var under denhär tiden bara en stad, en mycket liten stad, med inte mer än kanske 10,000 innevånare. Rom var ingentingjämfört med stora imperier som Persien men även Greklands stadsstater var större och mer imponerande. Inorra delen av den apenninska halvön bodde det under den här tiden etrusker och i södra delen fanns detmycket greker. I mitten låg det lilla Rom.

År 509 f.Kr. mördas den siste romerske kungen och en republik utropas. Precis som i Grekland är det“frihet” man vill uppnå, frihet från all överhöghet. Folket vill bli av med kungarna och kunna styra sigsjälva. Och naturligtvis lånar man idéer från de grekiska republikerna. Det här datumet — 509 f.Kr — ärförresten antagligen fel. Senare romerska historiker valde det för att det skulle verka som om Rom varäldre än Aten. Sedan varade den romerska republiken i nästan 500 år — fram till Augustusmaktövertagande år 27 f.Kr. och utropandet av det romerska imperiet.

Att säga att det var “folket” som ville bli av med kungarna är inte riktigt rätt. Det var framför alltaristokraterna — kända som patricier — som ville skaffa sig mer makt. Patricierna var överhuvudena förRoms äldsta familjer, de med mycket jord och kontroll över handeln. Vanligt folk — kända som plebejer— hade också rösträtt i republiken, men rösträtten var vägd så att de som var rikare hade mer inflytande. Ipraktiken var det en liten grupp av patricier som styrde republiken under det mesta av dess existens. Somvi redan sagt, är idén om republiken en aristokratisk idé om jämlikhet och självbestämmande mellan enutvald elit. Precis som i Grekland hade kvinnor inte rösträtt. Rom hade också mycket slavar och mångautlandsfödda och de var inte heller medborgare och hade inte rösträtt.

Den romerska republikens mest kända politiska innovation är konstitutionen. Konstitutioner hade funnits iGrekland också, men den romerska konstitutionen är mer som en riktig grundlag — en lag som bildargrund för staten. Romarna var mycket rationella, de tyckte om ordning och regler, och det var det somderas konstitution etablerade.

Så till exempel fanns det inte en ledare utan två — kända som “konsuler” — och de var valda på bara ettår. Efter att året var slut blev de vanliga medborgare igen. Andra makthavare och byråkrater satt också påsina poster ett år. På så sätt skulle de inte våga göra någonting som inte hade folkets stöd. Efter ett årkunde ju den nya konsuln hämnas på dem. Vitsen med att ha två ledare var att de skulle hålla koll påvarandra. De måste vara överens för att kunna fatta viktiga beslut. Politiska diskussioner fattades annars iSenaten och det var den som stiftade lagar. Det var här folkets röst blev hörd.

På så här sätt hoppades romarna kunna blanda de tre olika formerna av styrelse som redan grekerna redanidentifierat — monarki, aristokrati och demokrati. Det är monarchia mixta, den blandade staten, som ärbäst. Lite annorlunda uttryckt så var det maktbalans man ville uppnå. För att se till att ingen ensam grupptog över makten var det viktigt att de olika grupperna balanserade varandra. Maktbalans betyder attabsolut maktutövning skulle blockeras — inte bara enmansvälde och flermansvälde och utan också dettyranni som kan utövas i en demokrati. I en demokrati är det majoriteten som bestämmer och minoritetersaknar inflytande och tvingar rätta sig efter majoritetens beslut. Majoriteten kan således förtryckaminoriteten. Det var det som den blandade konstitutionen skulle förhindra.

En konsekvens av konstitutionen var att Roms militära framgångar blev mer avgörande för dess öde ändess förluster. När man vunnit ett slag och expanderade sitt territorium gjorde man de nya undersåtarnatill medborgare och lät konstitutionen gälla också för dem. Konstitutionen var både flexibel och lätt attbygga ut.

2/9

Vad vi inte pratat om här är krigen, men det är kanske det som romarna är mest kända för. Den militäraexpansionen börjar redan under republiken — först med en provins i Provence, i södra Frankrike — mensedan expanderar man åt alla håll samtidigt. Den mest organiserade fienden är Karthagerna, i Nordafrika, idagens Tunisien, men efter att de besegrats år 146 f.Kr, hade Rom bara mycket svagare och mer lokalafiender. Man expanderar snabbt i öster — tog Grekland, dagens Turkiet, Syrien och sedan hela Nordafrika.Medelhavet blev till ett mare nostrum, “vårt hav.” När republiken sedan föll hade Rom kanske 5 miljonerinnevånare — 5 miljoner från de ursprungliga 10,000. Den lilla staden hade blivit ettvärldsdelsomspännande imperium.

Det är också den militära expansionen som till slut underminerar republiken. Generalerna som slogs ikriget gjorde sig alltför rika och alltför mäktiga och när de kom hem var de allt mindre benägna attåtervända till ett liv som vanliga medborgare. Det gällde också prokonsulerna som styrde de olikaprovinserna. De kunde inte avsättas efter bara ett år eftersom de var långt ifrån Rom. Konstitutionenkorrumperades, positionerna som senatorer blev ärftliga och ett litet antal patricierfamiljer tog över statensskötsel.

Till slut var det två av generalerna — Pompejus och Julius Caesar — som tog över makten, och Caesar varden som vann till slut. Han utropades till guvernör av Gallien, dagens Frankrike, men fortsatte sedan uppför Rhenfloden och in i Tyskland och också över till England. När han återvände till Rom var han inte baraen framgångsrik general utan också ett hot mot republiken. Caesar valde då att vända sina trupper motRoml. Att Caesar sedan mördades år 44 f.Krl gör inte en så stor skillnad. Nya ledare kommer fram —kejsaren Augustus — som tar hans plats. “Caesar” är förresten ursprunget till vårt ord “kejsare” (och ocksåtill ryskans “tsar“).

Renässansens ItalienDet var under renässansen som idén om republiken åter plockades upp, och det hände först i norra Italien.“Renässans” betyder ju “återfödelse” och vad som återföds är bit efter bit av den klassiska civilisationen— arvet från Grekland och Rom — och där ingår bland annat de republikanska idéerna. Man läserAristoteles men också romerska historiker som Cicero och Titus Livius. Orsakerna till den romerskarepublikens storhet och orsakerna till dess fall diskuterades flitigt bland renässansens norditalienare.

Det är lätt att överdriva skillnaderna mellan medeltiden och renässansen. Historiker har på senare tid settmedeltiden som mer dynamisk, och renässansen som mer “medeltida,” än vad som tidigare varit fallet.Men i självbild, och idéhistoriska tradition, är det ingen tvekan om det gap som skiljer de två. Efter Romsfall kring år 500 förändrades verkligen Europas samhällen politiskt, socialt och ekonomiskt. Marknaderförsvann. Man slutade använda pengar. Folk gick omkring i de enorma ruinerna av byggnader som ingenlängre kunde förstå hur de en gång var byggda.

Sen kommer Renässansen, med människor som till exempel Filippo Brunelleschi, en florentinsk konstnär,skulptör och arkitekt. Någon gång omkring år 1400 besökte han Rom och mätte upp de gamla romerskaruinerna. Väl hemma i Florens igen meddelande han stadens styresmän att han kommit på ett sätt att byggaen kupol till stadens domkyrkan, Santa Maria del Fiore, som skulle bli lika imponerande som debyggnader som romarna en gång byggt. Brunelleschis kupol uppfördes och den föll faktiskt inte ner. Tänker vilken boost för självförtroendet både hos Brunelleschi och hans samtid! Helt plötsligt blev de tusen årsom separerade Brunelleschis tid och den klassiska eran till en pinsamhet, en “medeltid,” ett saeculumobscurum. Och Brunelleschis storverk finns fortfarande att beskåda. Det har fortfarande inte fallit ner.

När arvet från antiken återupptäcktes fick européerna nya förebilder, nya vänner, och ett nytt sätt attkritisera sin samtid från ett europeiskt men för- och icke-kristet perspektiv. En av renässansens mestkända politiska filosofer, Niccolò Machiavelli, har en underbar beskrivning av hur han använder dagen påsin lantgård utanför Florens. Först tar han hand om sina vinodlingar, berättar han, och pratar med de somjobbar åt honom på gården, men när kvällen kommer byter han om till kunglig klädsel, går in i sittbibliotek, och kommunicerar med de klassiska författarna från Grekland och Rom. Och “jag frågar dem,och de svarar,” och “jag glömmer mig själv och mina problem och jag är inte ens rädd för att dö.”TIllsammans med allt annat som återföds så återkommer den politiska filosofin.

3/9

Under den här tiden var den italienska halvön uppdelad i två läger, två olika intressesfärer — mellan statersom bekände sin lojalitet till påven i Rom och de som bekände sig till kejsaren av det Heliga RomerskaRiket. Men redan under 1200-talet börjar många av de här stadsstaterna spela ut de två universellaauktoriteterna mot varandra och till slut göra sig oberoende av båda två. Den norditalienska värld avstadsstater som vi hittar här liknar på många sätt den klassiska grekiska världen. De var alla små,kommersiellt inriktade, städer. Alla var inte republiker — Milano styrdes, till exempel, med järnhand aven familj, Viscontis — men många var republiker, åtminstone till att börja med — Venedig, Florens,Genoa, Pisa och Sienna. När det ett tag såg ut som om Milano skulle ta över hela Italien vände sigrepublikerna till de klassiska republikanska tänkarna för att leta argument. När de hittade Aristoteles,Cicero och Titus Livius blir de naturligtvis väldigt entusiastiska.

Precis som greker och romare ville invånarna i norra italiens republiker bli självstyrande och fria; deuppfylldes av en ny medborgaranda och gjorde vad de kunde för att uppoffra sig för sin republik, inteminst i dess krig. Om det verkligen var fallet kan naturligtvis diskuteras, men man tog definitivt till sig avden klassiska retoriken. Machiavelli ironiserar hur som helst över de medeltida krigen som sköttes avlegosoldater som inte kände någon lojalitet mot sina arbetsgivare. I en del medeltida slag dog inte en endaperson. Det skulle aldrig hända i en armé av medborgare som alla var beredda att dö för sin stad. “Amo lapatria mia,” säger Machiavelli, “più dell’anima.” “Jag älska min hemstad mer än min egen själ.” Pågrund av den här lokalpatriotismen tog det väldigt lång tid innan Italien förenas till en stat. Det hände förstår 1860.

Det har varit vanligt att jämföra norra Italien med södra och att förklara en lång rad skillnader mellan detvå landsdelarna med hjälp av skillnaderna i republikanska traditioner. Södra Italien har en helt annanhistoria. Här hade påven fortfarande stor makt under renässansen, och före honom normandiska kungaroch bysantinska kejsare. Södra Italien var feodalt och jordbrukande, inte kommersiellt och stadsbaserat.Som ett resultat fanns det bland syditalienare inte någon känsla för det gemensamma; inga politiskagemenskaper och ingen medborgaranda. De enda personer som människor här litade på var medlemmarnaav sina egna familjer. Så har det i alla fall sagts. Och det skulle i sin tur förklara varför maffian är merutbredd i södern än i norr; varför ekonomin växe långsammare och varför korruptionen är mer utbredd.

Men att säga att stadsstaterna i norra Italien var självstyrande är inte att säga att de var demokratier. Detfanns som sagt tyranner och despoter i Milano, Ferrara, Vicenza och Ravenna, och många republiker togstill slut över av en eller ett fåtal familjer. Condottieri, legosoldater, som jobbade åt de olika furstarna,kunde helt plötsligt en dag ha utropat sig själva till nya ledare. De hade ju vapnen trots allt. Renässansenvar en våldsam tid som gav gott om plats för samma sorts krigsherrar och maffiabossar som gjorde sig tillsuveräna ledare i de stora agrara staterna.

Renässansen republiker korrumperades lätt visade det sig – precis som en gång den romerska republiksom man läst så mycket om. Så var till exempel fallet i Florens där Medici familjen kom till makten under1480-talet och gjorde sig till allenarådande härskare. Venedig förblev visserligen en republik men denstyrdes av representanter från ett litet antal mäktiga köpmannafamiljer. Den republikanska traditionen är,som vi sa, en aristokratisk tradition snarare än en demokratisk. Republiken är ett jämlikt och självstyrandebrödraskap som inkluderar vissa och exkluderar många.

England som republikDet är naturligtvis konstigt att kalla England för en “republik.” Bortsett från tio år under inbördeskriget på1600-talet sedan kung Charles II — Karl II på svenska — halshuggits och Oliver Cromwell styrde landet,har England alltid varit en monarki. Det gäller också det “Storbritannien” som kom till när England ochSkottland förenades i en union år 1707. Men den republikanska idétraditionen har ändå varit stark inEngland och har i sin tur påverkat synen på vad en republik är både i Frankrike och USA. Historien om hurdet här hänger ihop är mycket intressant.

Under tidig modern tid styrdes England ungefär som alla andra europeiska stater — av den typ avkrigsherrar och maffiabossar som vi redan talat om. I fallet England gällde det här kungarna av Tudordynastin, framför allt Henry VIII –Henrik VIII – han med de sex fruarna. Men sedan förändrades den

4/9

engelska politiska historien radikalt. Som i övriga delar av Europa uppstod under 1600-talet en allt merhögljudd opposition mot den suveräna kungamakten, men i fallet England var kritiken framför alltreligiöst motiverad. Många engelsmän hade konverterat till olika frireligiösa sekter som stod i starkmotsatsställning till den anglikanska kyrka som hade kungen själv som sitt överhuvud. De frireligiösagrupperna — ofta kallade “Puritaner” – kämpade för friheten att följa sin egen tro, något som kungen intekunde tillåta. Resultatet blir ett blodigt inbördeskrig, avrättningen av kungen och utropandet av enrepublik.

Det engelska inbördeskriget får också politiska filosofer att reagera. Någonting hade uppenbarligen gåttsnett i landets styrelse. Frågan var bara vad och vad som kunde göras åt det. Den mest berömda reaktionenkom från Thomas Hobbes — vi har redan talat om honom och om “naturtillståndet.” För Hobbes var detsamtida England ett mycket bra exempel på vad som kan hända om det inte finns en fungerande stat. Utanstaten blir det inbördeskrig. Bara absolut makt kan garantera absolut fred. Minnet av det engelskainbördeskriget levde sedan kvar som ett varnande exempel långt in på 1700-talet och påverkade tillexempel den engelska reaktionen på den franska revolutionen.

Men lösningen på krisen blir inte den Hobbes hade föreslagit. När kungarna återkom var de långt ifrånabsoluta utan utövade istället sin makt helt på parlamentets villkor. Som ett resultat av vad som kallas “theGlorious Revolution,” “Den ärorika revolutionen,” år 1688 bjöds den holländske ståthållaren, Wilhelm avOranien, in av parlamentet att bli kung i England. Han hade nog tänkt sig att bli en stark kung som självstyrde landet, men han fick aldrig chansen. England och Holland blir snart inblandade i krig medFrankrike och William behövde pengar. Han tvingades gå till parlamentet för att be om skatter och detgjorde parlamentet starkare. Vi talade om den här logiken i den förra föreläsningen. William får enbegränsad exekutiv makt och i praktiken är det parlamentet som bestämmer.

I parlamentet är det framför allt adeln som styr. De äger det mesta av jorden i landet och utgör Englandssociala elit. Det är den här gruppen av aristokrater som nu börjar ta till sig av de republikanska idéerna.Parlamentet är en konstig plats för en republik kan man tycka, men det passar egentligen ganska bra.

Tänk på det republikanska frihetsidealet. Att vara fri, sa vi, är att inte vara beroende av naturen. Det är attha sina naturliga behov tillfredsställda. Bara fria män kan styra staten utan att tänka på sitt eget bästa. Detgällde i högsta grad de engelska godsägarna. De var fria eftersom de hade sina egna gods. Har man baratillräckligt mycket land, och tillräckligt många personer som jobbar åt en, kan man lätt förse sig med alltman behöver. De var okorrumperbara och opartiska helt enkelt eftersom de var så rika. Godsägarna var deideala medborgarna i republiken. De hade ingen orsak att tänka på sitt eget bästa. Ja, det var i alla fall såman resonerade.

Det är alltså i parlamentet de samlades. Parlamentet är deras agora, deras torg. Och precis som på denrepublikanska agoran så använder man här sin tid till att diskutera gemensamma angelägenheter och attfatta gemensamma beslut. Alla members of parliament hade i princip samma bakgrund, sammavärderingar och samma religion. De bildade en liten exklusiv självstyrande medlemsklubb där alla ärjämlika och alla får vara med och bestämma.

Det är som sagt de skatter de kan bidra med som är basen för parlamentets position. De engelskaaristokraterna är väl medvetna om den logiken och man gör vad man kan för att se till att kungen fortsätteratt vara beroende av dem. Men parlamentets position hotas efter de finansiella reformer som genomfördesunder slutet av 1600-talet. Tillsammans med den nye kungen importerar engelsmännen en mängd nyafinansiella tekniker från Holland. Amsterdam var vid den här tiden centrum för världshandelnmed Vereenigde Oostindische Compagnie, det Nederländska Ostindiska Kompaniet, som ledande aktör.En fungerande världshandel kräver väl fungerande institutioner och dessutom måste alla pengar somgenererades återinvesteras på något sätt. När “Dutch financing” sedan kommer till England resulterar detbland annat i tillkomsten av en aktiemarknad, en marknad för skuldväxlar, en försäkringsindustri, och enriksbank, the Bank of England.

Den finansiella revolutionen gör adelsmännen i parlamentet oroliga. Om det blir möjligt för den engelskekungen att ta upp lån i the City behöver han inte längre komma till parlamentet för att be om pengar ochdå kan det gå för dem som det gått för parlamenten på kontinenten. Man är speciellt rädda för möjligheten

5/9

att kungen kunde etablerade en stående armé – en oberoende fast armé som följer hans order En ståendearmé var, ansåg man, början till despoti. Parlamentet, inte kungen, ska ha monopol på det legitimaanvändandet av våld. Det legitima användandet av våld ska tillhöra folket — eller snarare parlamentet.

Börsspekulanter och lånehajar var dessutom, enligt det republikanska sättet att tänka, urtypen för personersom inte är fria och som därför inte kan styra sig själva. Inkomsten för de som spelar på börsen bestäms avrelationen mellan tillgång och efterfrågan. De är beroende av marknaden, av tillfälligheternas spel, på ettsätt som den jordägande adeln aldrig behövde vara. Jordägarna hade ju sina gods, de producerade alltidmat, och flyttade aldrig på sig. Men hur rik en börshaj var bestämdes från dag till dag. Dessutombefolkades the City av en mängd mer eller mindre opålitliga typer — hugenotter, fransmän och judar —som kände mer lojalitet mot sina investeringar än mot England.

USA som republikDet är den här engelska traditionen som sedan exporteras till USA. De engelska kolonierna i Nordamerikaetablerade sig som en självstyrande republik genom att bryta med den engelska kungen men samtidigt togman till sig den republikanska idétraditionen som den förvaltats av den engelska aristokratin. Precis somengelska adelsmän misstror de monarker och finansiella marknader och ser frihet som en fråga omjordinnehav. Precis som de engelska aristokraterna vill man inte att staten ska växa sig stark eller fåmonopol på det legitima användandet av våld.

Vid tiden för den amerikanska revolutionen 1776 består landet i princip av tre olika grupper. En grupp ärägarna till de stora plantager i söder — Virginia, Carolina och Georgia — som producerar varor somsocker, bomull och tobak för export. De är snabba att se likheten mellan sig själva och de engelskaadelsmännen. De har också, precis som republikanerna i Aten, tillgång till egna slavar som gör demoberoende av andra. Som sådana, anser de, är de speciellt lämpade att styra den nya republiken.

En andra grupp är nybyggarna i New England. Många av dem är medlemmar i olika frireligiösa gruppersom flytt Europa för att kunna utöva sin religion. De är ofta direkt inspirerade av den engelskarevolutionens ideal — också, men andra ord, anti-monarkistiska. De är också jordbrukare, men i mycketmindre skala; de odlar sin egen mat, är i princip självförsörjande, och anser sig därmed också de som friamän. För dem är den amerikanska republiken ett sätt att garantera sin frihet.

En tredje grupp är invånarna i de få större städer som existerar – Boston, New York, Baltimore ochPhiladelphia. De sysslar ofta med köpenskap, men också med finansiella affärer. För dem är det också lättatt känna en släktskap med de atenska idealen, de gamla grekerna bodde i stadsstater trots allt. Dessutomhoppas de kunna tjäna mer pengar om banden till England klipps av. Om engelsmännen försvinner kan deta över handel och köpenskap. Stadsborna är därför också republikaner men samtidigt socialt ochekonomiskt helt olika än både plantage-ägarna i södern och jordbrukarna i New England.

I USA finns det tillgång till väldigt mycket land. Om vi tror att land är en garanti för frihet så finns detväldigt mycket frihet. När väl ursprungsbefolkningen, indianerna, dödats eller jagats iväg är det bara att taför sig. Det gör de republikanska frihetsidealen tillgänglig för nybyggare från Europa. Det här är denursprungliga versionen av “den amerikanska drömmen.” I New England inrättar sig de små samhällena avjordbrukare till självstyrande gemenskaper. I södern blir jordägarna till en aristokratisk adel.

Alla nya amerikaner var eniga om att man inte ville ha någonting som liknade en kameralistisk, europeisk,stat. I USA fanns det ingen “stat, bara ett “federal government,” men den federala regeringen ska inte, äralla eniga, lägga sig i vad folk gör. Den amerikanska staten ska inte ha några pastorala ambitioner och intesyssla med frågor om folks välbefinnande. Ingen vill ha omsorg kombinerat med kontroll. Dessutomskulle en europeisk, kameral, stat aldrig kunna fungera i USA. Så länge gränsen åt väster fortsätter attflyttas västerut — och det gör den under hela 1800-talet — så kan folk lätt undgå alla försök attkontrollera dem. Det är bara att åka vidare bort mot horisonten.

Exakt hur de här republikanska idealen skulle översättas i termer av institutioner var mindre klart. USA —även om man bara räknar de ursprungliga 13 kolonierna — var ett enormt stort land och liknade på intet

6/9

sätt de ursprungliga stadsstaterna i Grekland eller Italien. I stora jordbrukande stater, sa vi, var det aldrigklart hur självstyre skulle kunna fungera. Landet var för stort och bestod av för många oberoendegrupper. Hur de institutionella formerna för landets styrelse skulle se ut diskuterades också flitigt underåren mellan självständighetsdeklarationen, 1776, och antagandet av den amerikanska konstitutionen, 1789.

I den amerikanska konstitutionen som den till sist antogs var på många sätt väldigt romersk. Deamerikanske författningsförfattarna hade mycket riktigt läst Cicero and Titus Livius. Deras konstitutionvar en monarchia mixta, en blandad styrelseform. Makten i landet var delad i tre — mellan presidentensom hade den exekutiva makten, kongressen som hade den lagstiftande makten, och den högsta domstolensom såg till att landets lagar efterlevdes. Genom att dela på makten skulle ingen del av staten kunnadominera över de andra. Dessutom fick varje delstat makten över de flesta frågor. Den federala byråkratinvar liten och dess ambitioner mycket begränsade. Presidenten var en prestigefylld position utan specielltmycket makt. Många amerikanska presidenter under 1800-talet kan vi inte ens namnen på — MillardFillmore? Chester A. Arthur?

Federalists vs. Anti-federalistsI diskussionerna som föregick den amerikanska konstitutionen, 1789, fanns det i princip två olikaståndpunkter företrädda av två olika grupper. Den ena gruppen — känd som “Federalisterna” — innehöllmän som James Madison, Alexander Hamilton och John Jay. Tillsammans författade de en samling texter— The Federalist Papers, 1788 — med sina förslag till en konstitution.

För federalisterna var det uppenbart att landet behövde klara regler för hur det skulle styras. USA behövdeinte en stark stat men däremot starka institutioner. Det är bara om reglerna är klara och tvingande somstatens makt kan begränsas och de republikanska idealen förverkligas. Man vågade inte lita på folksvälvilja, deras medborgaranda eller “civic virtue.” Vi måste istället bygga institutioner som är starka nogatt klara av folk som de faktiskt är. Om vi utgår från att folk är själviska och korttänkta så kommer alleventuell medborgaranda som möjligen kan existera bara som ett extra bonus. Dessutom insisteradefederalisterna på att staten skulle ta ansvar för det finansiella systemet — med en centralbank som trycktesedlar och finansierade den federala administrationen.

För de så kallade Anti-federalisterna — en grupp som innehöll män som Thomas Jefferson, SamuelAdams and James Monroe — var Federalisterna alldeles för europeiska, för kamerala och för pastorala.Anti-federalisterna var aldrig övertygade om att det gick att göra en skillnad mellan starka institutioneroch en stark stat. Federalisternas stat var alldeles för omfattande, deras president för mäktig, och deanklagades för att vara för vänligt inställda till engelsmännen. Att se folk som är själviska och korttänktaär väl också, resonerade Anti-federalisterna, att bygga republiken på icke-republikanskaförutsättningar. Dessutom var Anti-Federalisterna skeptiska till Federalisternas urbana bakgrund.Hamilton och Jay var från New York och visste alldeles för lite om livet på landet. De var också mycketriktigt måna om att bygga upp en industriell bas i landet som skulle kunna konkurrera med den engelska.

Men det här gjorde Anti-federalisterna nervösa. Anti-Federalisterna var jordbrukare, godsägare och oftaockså slavägare, och de var skeptiska till storstäder, fabriker och till den framväxande arbetarklassen.Jordbrukande amerikaner var alla vita, alla anglosaxer och alla protestanter. Från deras perspektiv varFederalisterna alldeles för nära lierade med industriella och finansiella intressen. De visste ingenting omlivet på landet, ingenting om hur “riktiga amerikaner” levde.

Som många republikaner litade Anti-Federalisterna inte på banker. Det låter kanske konstigt — även föross som levt igenom bankkriserna år 2008 — men orsakerna var egentligen de samma som i England. Omden federala regeringen fick självständig tillgång till pengar — upplånade till exempel från banker i NewYork — skulle den inte längre behöva kongressens stöd. Det skulle göra presidenten starkare ochdelstaterna svagare. Och precis som i fallet England, kontrollerades den finansiella världen, ansåg man, avmänniskor med oklar, kosmopolitisk, bakgrund. På grund av Anti-Federalisterna inflytande fickUSA aldrig någon centralbank och under hela 1800-talet gav den centrala regeringen därför inte ut någrasedlar. En amerikansk centralbank, the Federal Reserve System, etablerades först 1913.

7/9

Vad det gäller en annan gammal republikansk käpphäst fick Anti-Federalisterna också igenom sin vilja.Det Andra tillägget till den amerikanska konstitutionen från 1789 ger alla amerikaner rätten att bäravapen. Idag tolkas det här – av the National Rifle Association och andra — som en fråga om varje individsrätt att försvara sig mot inbrottstjuvar. Men det är en liberal tolkning, baserad på individuella rättigheter,inte en republikansk tolkning. Den historiska bakgrunden har ingenting med liberala ideal att göra. Precissom den engelska jordägande adeln var amerikanerna rädda för att den centrala regeringen skulle fåtillgång till en egen armé — en armé som skulle kunna användas för att kontrollera den egna befolkningenoch tillåta staten att starta utländska krig. Genom att ge alla amerikaner rätten att bära vapen skulle denrisken minimeras. I USA stämmer inte Webers berömda definition. Det är inte staten som har Monopollegitimen physischen Zwanges, utan istället det amerikanska folket. Rätten att bära vapen är deninstitutionella garantin för att så ska vara fallet.

Under 1800-talets senare hälft faller sedan den republikanska visionen av den amerikanska republiken heltsamman. Landet hade varit jordbrukande och småskaligt — dessutom helt vitt, anglosaxiskt ochprotestantiskt — men när den industriella revolutionen bryter igenom förändras allt i grunden. USA blir tillett industriland och till en helt annan sorts stat. De nya järnvägarna knyter ihop landet till en enad, ochenormt stor, marknad. Plötsligt går det att sälja samma saker till alla amerikaner var de än bor. För att säljatill så många människor behövs stora företag och stora fabriker, och de stora fabrikerna behöver månganya arbetare. Arbetskrafter får man från Europa. Men nu är det inte protestantiska anglo-saxer somemigrerar utan italienare och polacker, svenskar och judar. Nya språk, kulturer och religioner blandas.Städerna växer väldigt snabbt i storlek. Redan från 1870-talet är USA en industristat, inte ettjordbrukarland, och man är en “melting-pot,” smältdegel, av olika kulturer.

Men precis vid den här tiden blir den nostalgiska drömmen om den jordbrukande republiken som starkast.Precis när den agrara republiken håller på att försvinna. Cowboy böcker och sedan filmer. Politiska idealsom lever vidare fram tills idag. Samtidigt är mycket av de agrara idealen ganska otrevliga. Det är enaristokratisk syn, den självstyrande republiken som försöker hålla utlänningar borta. Isolationistiskt ochmurbyggande. Antiintellektuellt och konformistiskt. Anti-industriellt och anti-demokratiskt.

Vad den här föreläsningen handlade omI den här föreläsningen diskuterade vi den republikanska traditionen som det utvecklats från detantika Grekland till dagens USA, via det republikanska Rom, renässansens Italien och England. Det ärlångt ifrån en enhetlig tradition och den har använts på olika sätt, och för olika syften, under olika tider.Men det finns ändå några gemensamma teman.

Frihet för den självstyrande gemenskapen.Gemenskapen är viktigare än individen. En känsla av samhörighet i den självstyrande stadsstaten.De innebär samtidigt inte nödvändigtvis att alla får vara med och styra. Man kan känna delaktighet ien gemenskap, t.ex. en familj, även om man inte är den som bestämmer.Republiken var en sorts brödraskap för ett aristokratiskt fåtal.

En viktig republikansk stat som vi inte talat om i den här föreläsningen är Frankrike. Det är konstigteftersom fransmän väldigt starkt bekänt sig till republikanska ideal, och gör så fortfarande. Dessutom harden franska republiken varit ett exempel för senare republiker runt om i världen. Men vi ska prata om denfranska republiken i nästa föreläsning istället. När vi diskuterar nationalstaten.

Läs mer:1860 P6X7PRZM items 1 apsa author ASC http://ringmar.net/lundakurser/wp-content/plugins/zotpress/Guicciardini, Francesco. 1763. History of Italy Vol 1 (3rd Ed.).http://archive.org/details/history_of_italy_Vol1 (September 2, 2017).Lane, Frederic C. 1966. “At the Roots of Republicanism.” The American Historical Review 71(2): 403–20.http://www.jstor.org.ludwig.lub.lu.se/stable/1846339 (September 2, 2017).Walzer, Michael. 1982. The Revolution of the Saints: A Study in the Origins of Radical Politics. Second

8/9

Pr. edition. Cambridge, Mass.: Harvard University Press.

9/9