De Glömda Kurirerna

Den norska motståndsrörelsen 1940 - 1945

Sveriges i början strikta neutralitet gentemot Tysklands ockupation av Norge 1940

- fastlagt på regeringsnivå, är något som landet länge klandrats för. Varför var det

lättare att mobilisera stöd åt Finland under det 1;a vinterkriget medan Norge

under de första krigsåren blev helt utan officielt stöd.

En del av svaret ges i den not som sändes till Sverige 1940 efter invasionen av

Norge ; Den tyska regringen förväntar att Sverige iakttar den strängaste

neutralitet ; underlåtande av varje slag som rikta sig mot det tyska

besättandet av Danmark och Norge, i synnerhet av militär mobilisering Sverige-

och uppmarschåtgärder. Men även om Norge inte kunde få hjälp med soldater

och vapen - så tummade däremot Sverige på denna s.k. neuralitet genom

Tyskland med att tillåta transiterng av både soldater och krigsmateriel över

gränsen. Det var inte bara regeringen som höll sig énögt´neutral . Majoriteten av

de allra högsta befälen inom flottan och armen var vänligt sinnade gentemot

Tyskland på gränsen till viss beundran. Ett exempel på genuint samarbete

länderna emellan var avspärrningen av Öresund för att förhindra allierade

U-båtar att tränga in i Östersjön. Här delades utläggning och bevakning av spärren

lika mellan Sverige och det tysk-ockuperade Danmark.

Denna översikt utgör en liten del av historien om de modiga män och kvinnor på

båda sidor om gränsen som trotsade ockupationsmakten - och inte följde

Sveriges regerings officiella hållning - trots avsevärda risker för liv eller

internering för att kunna hjälpa den norska exilregeringen och det norska folket

under de 5 krigsåren. Dessa personer representeras av såväl resande kurirer

över gränsen, svenskar i gränsområdena som bistod på alla de sätt inklusive mat

och logi. Järnvägstjänstemän som gjorde andra ´tjänster´ utöver det vanliga,

landfiskaler i gränstrakterna som intog en pragramatisk hållning till lag och

ordning. Norska legasjonen i Stockholm, C-byrån - svenska försvarsstabens

hemliga underrättelsetjänst, modiga svenska politiker som inte följde de

allmänna politiska direktiven, journalister och många fler bidrog till att stötta

den norska motståndsrörelsen.

Förutsättningarna för all denna verksamhet var goda - med en landsgräns på

160 mil lång och som korsades av 4 järnvägslinjer och mängder av små och större

bilvägar, ett otal skogsstigar och leder över fjällen. Längs dessa rutter

smugglades militär och civil information, nyheter och penningbdrag, livsmedel,

fotografiskt material, tryckeriutrustning, små radiomottagare, vapen och

ammunition samt flyktingar tillbaka över gränsen.

Många norrmän ville via Sverige ta sig till England för att fortsätta kampen mot

Tyskland där. Andra som blivit obekväma för ockupationsmakten av olika orsaker

ville ta sin tillflykt till Sverige.

Många svenska familjer som bodde nära gränsen gjorde livsviktiga insatser t.ex:

ordnade mat och husrum åt de som kom eller skulle tillbaka, agerade vägvisare

genom skogarna, såg till att det fanns klädbyten redo, släpade bagage och paket

fram till gränsen. Ibland måste kurirerna - som i Sverige ofta bar hatt och rock och

lågskor byta till toppluva, vinterkängor och ryggsäck som var brukligt på andra

sidan gränsen.

Men det fanns även relativt gott om angivare eller tysksympatisörer längs

gränsen kamouflerade med vanlga svenska yrken. Kurirerna och deras värdfolk

måste vara på sin vakt hela tiden.

Risken att bli tagen av tysk militär vid gränsavsnitten var dock inte överhängande.

Visst patrullerade man utvalda gränsavsnitt men dessa tyska soldater kom ofta

från storstäder och de var obekväma med skogs-och fjällnatur. Så dessa

patruller återvände ofta till bevakningshyttan för vila och mat.

För att på någt sätt begränsa detta ämne kommer jag inte att beröra Harry

Söderman och polititruppernas militära utbildning i hemliga läger i Sverige fom

1943 - inledningsvis bakom ryggen på den svenska samlingsregeringen. Detta

skulle kunna vara ett ämne för ett separat föredrag och i denna organisation fanns

en annan grupp modiga svenskar som bistod Norge och denna utbildningen med

kost och logi, sjukvård, anskaffande av vapen m.m..

Flyende kung vägrad nattvila på svenskt territorium

Låt mig börja historien med dagarna direkt efter att invasionsstyrkan nått Oslo på

morgonen den 9 april 1940. Redan samma kväll beslutar sig kung Haakon och

kronprins Olav samt stora delar av regeringen och även vissa diplomater att

lämna Oslo samtidigt som tyska ledningen i Berlin givit högsta prioritet att hålla

kvar Kung Haakon och kungafamiljen. För tyska överkommandot hade en kung

Haakon kvar i Norge ett högt symbolvärde där då tyskarna enligt sin egen tolkning

invaderat Norge för att skydda landet från de allierade styrkorna. Flykten gick

via Hamar och Elverum med tyska flygplan på spaning och en bataljon tyska

fallskärmsjägare inte långt efter sig. Djärva - dåligt utrustade norska soldater

gjorde heroiska insatser för att fördröja förföljarna.

När Norges statschef kung Haakon, kronprins Olav samt några

ministrar/diplomater - på flykt från de förföljande tyskarna kom till Drevsjö ett par

km från svenska gränsen den 12 april , önskade man att den på gränsen till

utmattning gamle Kung Haakon skulle få vila ut en natt på något vandrarhem

innanför gränsen. Utrikesminister Halvdan Koht ringde till Christian Gunther

(svensk utrikesminister) i Stockholm för att få löfte om att sällskapet skulle få

återvända över gränsen efter en natts vila.

När Gunther ringde tillbaka efter att även talat med kung Gustav V kunde man

inte garantera att kungen skulle undslippa internering innanför gränsen (då

Haakon bar uniform). Då ville man vända om hela konvojen av bilar då plötsligt

ett 10-tal tyska plan flög över området. I full fart körde hela följet då över gränsen

vid gränsstation Flötningen. Efter ca 30 minuter fortsatte flykten tillbaka över

gränsen och vidare . Gunther fick för sitt agerande kritik för den stränga

tolkningen av den svenska neutralitetspolitiken och Gustav V och kung Haakon

talade aldrig mer med varandra. Den vakthavande kapten Påhlgren som mot

givna order lät norrmännen återvända tillbaka fick följande kommentar från sin

överste :´Det var rätt dvs. det var alldeles åt hevete fel´. Som kuriosa ingick den

blivande Vasaloppsstjärnan ´Mora-Nisse´ i kaptenens pluton.

Några dagar tidigare hade 3 lastbilar med 4 ton av norska utrikesdepartementets

dokument räddats över gränsen och i tillfälligt iförvar på högfjällshotellet i Sälen

för att sedan fraktas till norska legasjonen i Stockholm. På Högfjällshotellet befann

sig även nu kronprinsessan Märtha och barnen.

Lill-Gunnar Jonsson från Särna deltog i norske Kungens flykt

Då kungen återvände över gränsen fick några bilar med diplomater fortsätta ända

ned till Särna. Det var trångt i bilarna och man behövde ytterligare en bil.

Åkeriägare Karlsson (Napoleon i förnamn) hade en stor chevrolet. Bilen

vitmålades. Lill-Gunnar Jonsson erbjöd sig att köra bilen. Hyran blev 100 kronor

per dag. Med brittiska diplomaten Cecil Dormer och hans sekreterare i bilen körde

man sedan i kapp kungaföljet över gränsen. Sällskapet omfattade 32 personer och

10 vitmålade bilar. Färden gick först till högfjällshotellet i Sälen där

kronprinsessan Märtha och barnen flytt. Man tog farväl och fortsatte färden mot

Hamar och Åndalsnäs till slutdestinationen Molde. På vägen dit ca 5 dagar for

man på ett antal småvägar. Tyskt flyg angrep oftast hela tiden, Man sökt skydd

mot beskjutning och bomber där något lämpligt fanns t.ex bakom timmervältor på

dagen, sjukstugor, skolor och lasarett som var rödakors märkta på natten.

Cheverolen från Särna blev tillslut helt genomborrad av kulor och obrukbar så på

slutet den sista biten till Molde så körde Lill- Gunnar en liten Ford Eifel. Den 23

april var man framme i Molde vid kusten, Molde har redan tungt bombats och

staden brinner. När evakueringen till en engelsk kryssare pågår bombas kajen på

nytt men som ett under skadas ingen i kungens sällskap. Under flykten till Molde

dödades dock en amerkansk diplomat.

I Molde gick alla ombord på kryssaren Glasgow. Lill-Gunnar följde med ombord

då det var omöjligt att återvända samma väg till Särna (utan bil). Glasgow avgick

därefter till Tromsö den 30 april. Ombord fanns då även en del av den norska

guldreserven . Framme i Tromsö kunde Lill-Gunnar tillsammans med två andra bl a

en norsk stortingsman vandra genom fjällnatur i en vecka för att tillslut komma till

Karesuando. Man bodde under denna tid i lappkåtor och åkte över älvar med

lappfolk.

Via tåg från Kiruna via Bollnäs kom Lill-Gunnar till slut hem till Särna. I stället för

beräknat 3-4 dagar för uppdraget hade han varit borta från Särna i 3 veckor. På

hemresan blev han misstänkt av svenska polisen som spion och skulle fängslas.

Man ringde förs landsfiskal Nilsson i Särna som då svarade 'Lever den

tok-djäveln! skicka hem honom.

För ersättning och ny bil fick man åka och besöka brittiska legationen i Stockholm

medförande ett rekommendationsbrev från Cecil Dormer.

Norge kapitulerar

Den 10 juni 1940 skriver Norges ÖB - General Ruge - på kapitulationsdokument i

Trondheim. Några dagar tidigare avseglade konungen och stora delar av

regeringen med M/S Devonshire till England för att stanna i Exil under 5 år.

Något alternativ att stanna i Norge fanns inte - då såväl engelska som franska

undersättninhgsstyrkorna lämnat Norge i början av juni efter att ha framgångsrikt

intagit Narvik. De soldater som under flera veckor kämpat mot tyskarna och nu

skulle evakueras begrep ingenting och icke heller det norska överkommandot som

dessutom (medvetet från engelsmännen) var den sista instans att få reda på

evakueringsplanen. Sista fasen av den vacklande hållning som kontinuerlgt

präglat det brittiska parlamentet och överkommandot vad beträffar

operationerna i Norge sedan januari 1940.

Redan dagarna efter kapitulationen började norrmän gömma undan vapen som

jaktgevär och pistoler, ammunition m.m. till ett kommande motstånd mot

tyskarna. i september 1940 infördes dödsstraff om man etappades med ett

vapen. Hösten 1941 konfiskerades alla radioapparater. Straffet om man

ertappades var straffarbete eller internering på det ökända fängelset Grini.

Ransonering av bensin, dagligvaror sensur av tidningar och mörkläggning av

bostäder infördes. Speciellt brott mot tidningscensuren renderade höga straff

inklusive tortyr och ev transport till tyska koncentrationsläger. Få

ockupationsländer plundrades så hårt på baslivsmedel som Norge då ca 350 000

tyska soldater på norsk mark skulle försörjas och utöver detta skickades stora

mängder färsk fisk, smör, mjölk och mjöl till Tyskland. Mot krigets slut hotade en

generell hungersnöd i Norge.

Hjemmefronten föds

Ett antal löst organiserade motståndsgrupper bildades under sommaren 1940,

utan någon strikt struktur. Dessa kom så småningom under 1941 och framåt att

indelas i tre undergrupper: koordinasjonskomiteen som koordinerade allt lokalt

motstånd som : skolväsendet, studenter och kyrkans kamp mot nyordningar från

ockupationsstyret samt gemensamma protestaktioner m.m.

Kretsen är namnet på den grupp som kom att vara exilregeringens representant i

Norge och hjemmefrontens ombud gentemot exilmyndigheten i London.

Ledaren för denna grupp blev under 1943 , hovrättsnotarius (fritt översatt) Paal

Berg.

Milorg var motståndsrörelsens ´hemliga´ militära gren som initialt bestod av

många små grupper som bedrev fysisk träning och övningar med vapen om

tillgång fanns samt underrättelsetjänst. Målsättningen var att kämpa mot

Tysklands militära närvaro och Vidkun Quislings regim Behov fanns att koordinera

dessa små grupper så att motståndet inte gick över styr. 1941 inrättadades

milorgs råd eller rådet. Det skulle vara kontakt mot forsvarets overkommando i

London, göra lokala militära bedömningar samt se till att ingen liten lokal

motståndsgrupp gick för långt utan sanktion från London. kontakten med

London gick via kurirpost som togs över gränsen till Sverige och vidare till norska

legasjonen i Stockholm och till sist med flyg.

Milorg var organiserat i 24 - 26 lokala distrikt över hela Norge. Dessutom

inrättades ett lokalt Milokontor i Stockholm.

Man hade ett tidvis delvis ansträngt samarbete med engelsmännens Special

Operations Excutive SOE. SOE ville självständigt bedriva operatiner i Norge något

som Milorg motsatte sig . Ett mer friktionsfritt samarbete var operationerna

mot tungvattenfabriken i Rjukan.

Initialt leddes Milorg av en Knut Moyen. Men Gestapo var honom på spåren och

1942 blev han och en medarbetare arresterade. Han lyckades dock fly via Sverige

till London. Han hade då byggt upp en organisation på 20.000 man inom Milorg.

Eftertädaren blev en Jens Hauge som tillsammans med Kai Holst fick

återuppbygga det s.k Rådet som nu bytte namn till sentralljedelsen.

Holst verkade som kurir, etablerade säkra gömställen för Milorg och hjälpte de

som måste fly att ta sig över till Sverige med gömställen nära svenska gränsen. han

etablerade 'likvideringsgrupper mot farliga norska och tyska agenter. Själv bar

han alltid en pistol och giftampuller om han skulle bli tagen av Gestapo. 1943

flydde han till Stockholm via flyktingmottagningen i Kjesäter. Holst var då

internerad på ett sjukhus i Oslo och hämtades av en falskskyltad Gestapo-liknande

bil natten innan Gestapo skulle ha hämtat honom. I Stockholm arbetade han

vid Milorg kontor nr 4 sysselsatt med att organisera kurirrutter och skaffa

utrustning och vapen med hjälp av bl a den ryske diplomaten Alexandra Kollontaj.

En del av verksamheten inom Milorg 4, betraktades av SÄPO som olaglig och han

arresterades flera gånger i Sverige. Efter den tyska kapitulationen 1945, reste Holt

fram och tillbaka över gränsen för att avveckla försörjningsbaser som

hjemmefronten haft på svensk mark.

Den 26 juni 1945 återvände han till Stockholm från Lillehammar och dagen efter

hittades han skjuten i huvudet i ett bostadskvarter på gärdet.

Han hade motsv. 20.000 NKR i ryggsäcken så rånmord kunde uteslutas. Holts egen

pistol låg i hans högra hand (men han var vänsterhänt!). En mycket bristfällig

polisutredning kom fram till självmord. Holt hade beställt två tågbiljetter - till

dagen efter dödsfallet - för återresa till Oslo för sig och sin fru. Vilket skulle tala

emot självmordsteorin. fallet kom att sysselsätta ett antal kollegor och vänner

som inte trodde på självmords-teorin. Både norska och svenska myndigheter

varnade då hans vänner och anhöriga för att vidare undersöka saken. SÄPOs

mapp om fallet blev borttagen ur arkivet. Det är dessutom ovanligt att en pistol

blir kvar i handen efter ett eget skott pga den kraftiga rekylen och dessutom i fel

hand. På vägen hem från Lillehammar säger sambandskontoret i Stockholm att

Holt blev skuggad. En slutsats blev att hans död kunde ev kopplas till 'Kuppen i

Lillehammar´.

Kuppen även kallad óperation Claw´. Baserat på ett avtal mellan Wehrmacht

och Norge överfördes 38 tyska radiospanare och hemliga dokument med tysk

underrättelseaktiviteter - via Sverige till det amerkanska lägret i Tyskland. I

materialet fanns bl a en sovjetisk kodbok som blev till nytta under det kalla kriget

som följde. Ansvariga för operatonen var OSS (USA), norska legasjonen i

Stockhom och C-byrån i Stockholm via Algot Törneman. Var det så att Holt -

som arbetade i Lillehammar med att hitta gömda Gestapo-agenter under samma

period som Claw genomfördes visste för mycket. Ville någon 'sopa igen spåren av

operation Claw´. Var han en bricka i ett högre spel där ett människliv är

försummbart. Notabelt är att den ständigt överallt närvarande Harry Söderman

var även´till en del involverad i Operation Claw.

Stockholm - Nordens Casablanca

Under de 5 krigsåren var Stockholm Europas spiontätaste stad där alla länders

representanter, involverade i kriget, spionerade på varandra och de människor

som smugglades ut ur krigsområdena fr a Norge och delvis Finland.

C-byrån hade kontor på Sibyllegatan 49. En hemlig underrättelseorganisation

inom försvaret. Perioden !940 - 1942 kallades den G-byrån pga dess arbete vid

svenska gränsen. Chef var Carl Petersén och biträdande chef Helmuth Ternberg.

Ternberg hade ansvaret att insamla information om tyska aktiviteter och byggde

upp en speciell organisation vid gränsen mot Norge som kunde rapportera om vad

flyktingar, kurirer och andra resande som passerade gränsen hade att berätta.

1943 hade C-byrån en geografisk uppdelning ute i landet i 9 distrikt där

gruppledaren oftast var en värnpliktig officer. Man sammarbetade tätt med det

norska militärkontoret då de norska kurirerna var den främsta källan till

information. C-byråns lokala gruppledare hjälpte kurirerna att passera gränsen

fram och tillbaka i utbyte mot information om läget i Norge som t.ex större

trupptransporter, befästningar, status för vägar och broar m,m,

C-byråns kvinnliga agenter i Stockholm jobbade som kurirer, infiltratörer och

eskortflickor. De kallades även för Svalor eller Sirener med kodnamn som Onkel,

Eskimå och Anette. Sammantaget kallades dessa kvinnor för sekreterarklubben.

Många kom ursprungligen från fattiga förhållanden och fick via C-byrån ett

tillfälligt lyxkantat liv på krogar, hotell och andra nöjen. På Cafe Gangsternorma

beläget på Sveavägen minglade alla med varandra. Agenter, spioner,

motståndsmän, militärer, flyktingar i uniform och ambassadfolk i kostym. Det

var en sorts fredad zon och där sirenerna raggade upp de män som kunde ge viktig

information i samband med olika former av umgänge.

Erika Schwartze (Wendt) var en mullvad inom den tyska underrättelsetjänsten

som rekryterades av Helmuth Ternberg. Hon var född i Tyskland och blev på

30-talet rekryterad som sekreterare vid Abwehr i Berlin där hon censurerade post

och avkoda ev hemliga meddelanden. i januari 1942 flyttades hon till

Stockholms-kontoret. Chefen där hette Frank Wagner. Hennes plikttrogna arbete

uppskattades och hon fick mer och mer insyn i Abwehrs aktiviteter. Under en

promenad utanför kontoret blev hon úppraggad´av Ternberg i en bil. Han hade

ett fördelaktigt utseende och Erika föll för honom. Dock var Ternberg lyckligt gift

men hon gick ändå med på att skaffa information från Abwehr om tyska

spioner i Sverige vilket resulterade i massgipanden av ett antal.

Senare bidrog hon med kopior på krypterade telegram som överlämnade till

C-byråns lägenhet i Gamla Stan. Resultatet blev att kodknäckarna och

matematikerna till slut kunde lista ut Enigman och G-skrivaren som användes

av Abwehr. Under nästan ett år lämnade Erika med kodnamnet Ónkel´

information som till slut hade knäckt kodern till Enigma . Men även Erika var helt

knäckt´´ av det livsfarliga arbetet hon bedrev. Vad hon dessutom inte visste var

att tyskarna sedan länge misstänkt att en sk mullvad fanns inom de egna leden.

I april 1944 landade på Bromma, överste Walter Schellenberg, en fruktad och

framgångsrik spionjägare. Den första han träffade på Abwehr kontoret var Erika

som satt på sin officiella sekreterarplats. Hon fick nästan panik och kontaktade

genast Helmuth på C-byrån. Kort därefter kom Hans Wagner in till Erika och

berättade att hon genast skulle återvända till Berlin för behandling av en sjukdom.

Parallelt med detta hade hennes arbetsuppgifter drastiskt ändrats till de allra mest

rutinartade.

Hon hade blivit avslöjad av chefen för socialstyrelsens utlänningsbyrå Robert

Paulsson som var dubblagent för Gestapo.

Hon kontaktade då Börje Brattberg på svenska säkerhetstjänsten vilket

resulterade i en hastig biltransport med flera bilbyten till ett pensionat i

Ångermanland. Där bytte hon namn till Ellen Berg. Men när hennes

uppehållstillstånd skulle förnyas av just denne Paulssons utlänningsbyrå var

jakten efter henne igång igen. Fram till freden 1945 flyttades Erika ett antal

gånger, bl a bodde hon i Södertälje en tid. 1953 blev Erika Wendt svensk

medborgare. Alla dokument om Erika Schwartze hemligstämlades.

En annan kvinna som levde farligt var Jane Horney, svensk född med engelsk

bakgrund i familjen. Tyskarna värvade henne som kurir för kontakter med både

engelsmän, amerikaner och ryssar. Madame Kollontaj, Rysslands minister i

Stockholm blev en personlig vän. Men hon umgicks även med den danska

motståndsrörelsen, räddade judar ut ur Tyskland och via Danmark till Sverige.

Jane använde olika förhållanden för att uppnå sina mål. Hon var gift med en

svensk redaktör men hade samtidigt förhållanden med en dansk motståndman

och en tysk befattningshavare i Danmark. Problemet blev att ingen visste

egentligen var hennes lojalitet var som störst.

Till sist blev hennes liv så komplicerat så danska motståndsrörelsen utfärdade en

dödsdom över Jane. I januari 1945, bara 27 år gammal steg hon frivilligt ombord

på en svensk fiskebåt tillsammans med två danska motståndsmän tillika väl kända

för likvideringar, för färd mot Danmark. Jane återvände aldrig från den resan

och man misstänkte att hon sköts ombord och dumpades i havet inlindad i

kättingar. Familjen och hennes bror har sökt bringa klarhet i om hon fortfarande

var vid liv eller hur hon dog. Men på 1950-talet brände den danska regeringen alla

dokument runt Jane Horney och dokument i Sverige är fortfarande

hemligstämplade.

På 1980-talet gjorde två journalister en TV-film om hennes öde och försökte i

filmen bringa större klarhet i vad som hände henne. Danska regeringen ville

förbjuda att filmen visades i Danmark och i dansk press blev det en het debatt om

hur danskar och svenskar såg olika på att filmen fick visas. Även i Sverige avråddes

de båda att rota vidare i detta.

Vidare hittar vi vid bryggargatan Säkerhetstjänstens centralbyrå - efter kriget

omdöpt till SÄPO. Arbetade med kontraspionage , kontrasabotage och censur av

post, telegram, radio och telefoni. man övervakade även personer som

misstänktes utgöra ett hot mot rikts säkerhet. Totalt under 5 år granskades 50

miljoner brev, vykort och andra försändelser. En av de som arbetade med att

granska all post var Astrid Lindgren. Byrån rapporterade direkt tll regeringen och

till chef utnämndes (i hemlighet) Eric Hallgren.

Norska Legasjonen vid banergatan blev navet i organiseringen av

kurir-verksamheten och hade vid krigets slut mer än 1000 anställda. De norska

dokument som räddades via Sälens högfjällshotell till Stockholm togs om hand av

Norska Legasjonen. Man hade 3 avdelningar som organiserade kurir-och

förbindelser över svensk-norska gränsen: Pressekontoret, Militärkontoret och

Sambandskontoret

Pressekontoret; Att hålla uppsikt över och underlätta massmedias bevakning av

norska förhållanden var näst intill omöjligt efter kapitulationen till Tyskland.

Radio-sändningar och utgivning av tidningar kontrollerades av nazisterna och eller

av tyskvänliga norrmän. Det fanns behov av objektiva ocencurerade nyheter om bl

a krigsutvecklingen i andra länder. Pressekontoret samlade urklipp ur svenska

tidningar av intresse som sedan sammanställdes på tunt flygpostpapper

tillsammans med bulletiner från exil-regeringen, Ture Nermans veckotidning Trots

allt var ett exempel. Att skicka ett antal exemplar över gränsen och vidare till

Hjemmefronten krävde nogrann planering. Ofta kom försändelserna fram - men

i de fall informationen fångades upp av tyskarna fanns ingen avsändare på

paketen.

Från pressekontoret skickade man utrustning till sina´medarbetare i Norge som;

kameror, film och fotopapper, dupliserngsmaskiner med färg o papper. Små - lätt

gömda batteridrivna radioapparater var efterlängtade.

Information från Norge - via kurirer - redigerade och vidarebefordrades av

Pressekontoret till England. Så i praktiken svarade de för kontakten mellan

Norska regeringen och den civila motstånds rörelsen

En av de mest hängivna norsk/svenska agenterna var Gerd Santesson. Född i

Norge av svenska föräldrar. Fram till kriget verksam i Sverige. !1940 började hon

- under kodnamnet Faktum smuggla i Sverige tryckta tidningar och urklipp till

Oslo. Hon var med och grundade tidningen Håndslag. Utgiven i Sverige på norska

och tryckt i miniformat för att underlätta insmuggling via kurirer till Norge.

Gerd var via sin syster släkt med utrikesminister Gunther(herr G) i hennes dagbok.

Gerd försökte påverka herr G med berättelser om alla vidrigheter som ägde rum fr

a i Oslotrakten som tortyr i Gestapos källare, avrättnngar av journalister och

studenter m.m. Men Gunther såg på detta med stor skepsis. Hennes son Kåre

minns att mamman arbetade jämt. Totalt gjorde Gerd 4 kurirresor med fara för

livet då hon var efterlyst i Norge. Gerd Santesson avled endast 40-år gammal

1943. sannolikt av hjärtstillestånd framkallat av arbete under hård stress.

Av sammanlagt 4000 arresterade i Norge var det 212 norska medborgare som gav

sina liv för kampen med illegala aviser. 62 blev avrättade och de andra dog av

toryr eller i koncentrationsläger. Ett fåtal tog sina liv av fruktan för att under tortyr

avslöja sina kamrater.

I mars 1942 drog statens informationsstyrelse in 17 officiella tidningar i Sverige

efter påtryckningar från Tyskland. Det hade publicerats artiklar om tysk tortyr i

norska fängelser. En av dessa var i Göteborgs Handels och Sjöfarts Tidning.

Chefredaktören Torgny Segerstedt var benhård nazi-motståndare. Segerstedt lät

efter indragningen genast trycka en ny upplaga med en tom textruta på artikelns

plats men med rubriken ; I norska koncentrationsläger och fängelser. En annan

liten skrift som hann publiceras innan indragningen var Norska Patrioter i

Fängelse en liten skrift av Gerd Santesson från förlaget trots allt.

Gerd Santesson tilldelades kung Haakons frihetsmedalj postumt 1946.

Militärkontoret blev under de första krigsåren mer av en underrättelsetjänst,

hade kontakt med Milorg i Norge och fångade upp den information som fanns

bland återvändande norska kurirer vid gränsen. I krigets slutskede svarade

kontoret för leveranser av vapen till Milorg - avdelningar i Norge.

Sambandskontoret formades under 1943 och var i princip ett ´postkontor´ som

svarade för bl a valutaförsändelser från norska regeringen via Stockholm till

Hjemmefronten i Norge och all övrig postgång som inte rörde de två andra

kontoren.

Även om de tre avdelningarna hade separata kurir-rutter så sammarbetade man

och kunde ibland dela på gränsförbindelser som bedömdes som säkra.

Sammantaget hade Norska legasjonen via dessa tre kontor ca 120 olika kurir-linjer

över gänsen mot Norge. Majoriteten från Dalarna och söderut men även Jämtland

hade flera betydelsefulla förbindelse

Malcolm Munthe var en engelsk agent som under täckmanteln som biträdande

militärattache´ fått uppdraget att stödja den norska motståndsrörelsen med

pengar och vapen och rekrytering av kurirer bland de norrmän som flytt till

Sverige. Malcolm var expert på sprängmedel och utförde under de första krigsåret

sabotage-uppdrag både i Norge och Sverige. Efter smällen på Krylbos

järnvägsstation utvisades Munthe från Sverige några dagar senare i juli 1941. Han

hade med sin verksamhet blivit en säkerhetsrisk . Man mistänkte även att Munthe

låg bakom sprängdådet i Krylbo men dett har det aldrig bevisats. Även efter att

han då hade lämnat landet kom hans namn upp i samband med jagar-olyckan på

Hårsfjärden två månader senare. Var det sabotage eller bara en olyckshändelse.

Gunnar Soensteby - en central person inom motståndsrörelsen

Efter krigsslutet var Gunnar Soensteby den mest dekorerade av alla

motståndsmän/agenter. Född i Rjukan bidrog han i planeringen av attentatet mot

tungvattenfabriken. Gick in i milorganisationen efter vapenstilleståndet och fick

ansvaret för Kurir - och sabotageverksamhet. Efter utbildning i England som

agent inom SOE (special service operation) återvänden han till Oslo 1943 och

fortsatte attinitiera sabotage mot ; flygplan, fabriker , kanoner järnvägar och

lokomotiv.

Soensteby jagades hela tiden av Gestapo men var en mästare i förklädnader och

uppträdde under 30 olika namn. inom rorelsen gick han under namnet Kajkan och

inom SOE som Agent 24. Klarade sig från arresteringar till krigsslutet. Erhöll

därefter ett antal utmärkelser från Norge och SOE. Gunnar Soensteby avled

2012 - 92 år gammal och fick då en statsbegravning med hedersvakt m.m-

Ensliga torp vid gränsen - knutpunkt för kurirverksamhet

1942 var ett besvärligt år för kurirtrafiken. Gränsbevakningen från svensk militär

var som mest nitisk och blev man tagen så hamnade man oftast i förvar kortare

eller längre tid eller till uppsamlingsläger för blivande Polititrupperna.

Värmlands gräns mot Norge ligger närmast för att kortast väg ta sig fram och åter

till Oslo området. Järnvägen gick t.ex via Charlottenberg till Oslo. Under de

första krigsåren strömmade mängder av flyktingar mot detta gränsavsnitt. När

kurirtrafiken satte fart gick ett antal färdvägar över Värmlands gräns.

När Gunnar Soensteby skulle planera en ny kurirrutt över gränsen för

Milo-organisationen i Stockholm sökte han efter ett avskilt ställe längs

Värmlandsgränsen.

Det blev småbruket Håkerudtomta eller bara Tomta i kurirernas

kommunikation. Beläget på väglösmark med närmaste granne 5 km bort och med

infartsväg över svensk mark var detta en idealisk plats att söka skydd, vila ut,

byta kläder och förvara skidor ryggsäckar och annat som krävdes för färden över

fjällnatur in i Norge. Värdfolket Alma och Emil Skoglund ställde gärna upp för

Hjemmefronten med övernatting, mat och kläder. Så Tomta blev en illegal

gränsstation och under flera år den ´säkraste ´rutten från Stockholm till Oslo

Sonen Albin Skoglund blev en viktig kugge i kurir-trafiken. Som täckmantel

anslöt han sig till Quislings parti Nasjonal Samling och jobbade på att framstå som

tysk-vänlig. Han ledde jaktturer för tyskarna i närheten av Tomta och kunde tack

vare partitillhörighet göra ´lagliga resor till Oslo. Då smugglade han bl a

radiosändare ochannat materal hela vägen till Oslo.

Gunnar Sonsteby och hans vapenbroder Bjarne Holth-Larsen var båda duktiga

skidåkare - den senare med norska mästerskap i bagaget och dessutom

idrottskontakterpå båda sidor gränsen som ville hjälpa till. Att vara bra på skidor

var det många kurirer som var - ytterst lämpligt då man skulle snabbt ta sig fram

över fjällrutterna.

När kurirer väntades till Tomta hängde Skoglunds upp en vit handuk som signal att

inga tyskar eller quislingar var i närheten. Det hände någon gång att det

kolliderade med tyskar i huset på Tomta och kurirer gömda i ladan. Ett skäl till

att denna gränsövergång aldrig avslöjades var begränsning i antalet kurirlinjer som

fick passera här.

Den geografiskt närmsta basen var Arvika. Bankkamrer Östen Nilsson och Helmer

Sveder med en herrekipering med en stor lagerlokal i källaren var pålitliga

Norgevänner där kurirer kunde gömma sig och byta kläder till

skogsarbetarmundering innan de korsade gränsen. Nilsson själv smugglade vapen

och ammunition till gränsen där andra tog vid. Vid ett tillfälle tog Nilsson emot

ritningar över tyska befästningar och luftvärnsställningar vid gränsen. Via cykel

och tåg till Stockholm levererades paketet till Norska Legasjonen och svenska

säkerhetstjänsten . Nilssons täckmantel vid dessa resor var

´brådskande´bankaffärer. Andra viktiga medhjälpare var droskägaren Arne Nilsson

och busschauffören Gunnar Svensson. De svarade för transport av kurirer och

paket mellan Arvika och gränsen.

Men även i Arvika fanns nyfikna tysk-sympatisörer mitt emot Sveders

herrekipering så mycket av verksamheten måste ske nattetid.

Att befolkningen i gränstrakterna så villigt hjälpte till inklusive t.o.m en del

landsfiskaler och andra legala tjänstemän som ´tittade åt sidan´ var ganska utbrett

utmed hela gränsen. Alla samhällsklasser ställde ofta upp oavsett de risker det

kunde medföra. Kanske hade man släktingar eller vänner i Norge som gav uttryck

för att all hjälp behövdes. Dessutom befann man sig långt från Stockholm och

statsmaktens officiella neutrala hållning. Efter 1943 mildrades dessutom

förseelserna man kunde anklagas för i takt med att Sverige svängde i sin hållning

visavi Tyskland och en mer positiv attityd mot de allierade.

Tåg 27/28

Hösten 1940 återupptogs den civila järnvägstrafiken fullt ut. Det innebar dagliga

direktförbindelser mellan Oslo och Stockholm respektive Oslo- Göteborg. De

genomgående järnvägsvagnarna erbjöd en snabb och säker förbindelse mellan

Stockholmslegasjonen och Hjemmefronten. 1943 började man skicka hemlig

information med dessa tåg. Fantasin satte inga gränser här. Initialt gömde man

illegala aviser på tunt papper bakom destinationsskyltarna utanpå vagnarna.

Senare gömdes filmrullar i en urholkning i toalettsitsarna . Små metallådor med

dokument gömdes i vagnarnas underreden. Mikrofilm gömdes i vagnarnas

reservbelysning - stearinljuslyktor inhängda i skåp i vagnens bägge ändar. Tåg

nr 27 gick Stockholm - Oslo över Charlottenberg och Tåg nr 28 gick andra vägen

tillbaks. Även om många svenska järnvägssträckor hade elektrifierats vid

krigsutbrottet gällde enbart ångdrift för tåg 27 och 28. Det minskade risken för

sabotage mot järnvägen.

För att denna speciella kurirtrafik skulle fungera krävdes en pålitlig medhjälpare

i SJ;s vagnhall i Hagalund. Via kontakter hittade man en järnvägare som hette

Tage Sundberg. Sundberg accepterade uppdraget med villkoret att ingen

ekonomisk ersättning skulle utgå. Sundberg menade att om han åkte fast skulle

dessa tjänster räknas som ideelt arbete. Sundberg fick de färdigpackade

försändelserna vid olika mötesplatser i Stockholm. Sedan måste han nattetid ta sig

ut till Hagalund och placera paketet under vagnskorgen. Utrymmet var 30x20 cm.

Leveranserna gick 1 ggr i veckan på onsdagar till Oslo och på torsdagar tillbaka till

Stockholm med gömd information till Norska Legasjonen.

När Sundberg skulle på en längre utbildning tog Karl Holmberg över arbetet.

Holmberg var orolig för att åka fast för familjens skull så överlämningarna av

material och paket med snabba byten och hopp mellan droskbilar och med flera

bilbyten blev ännu mer sekretessbelagt. Det enda som hände på denna kurirlinje

var ett stopp i trafiken på 3 månader då kontaktmannen i Oslo gripits av Gestapo.

Holmberg utförde sin insats oavsett vinter eller sommar, semester eller sjukdom.

Inget fick stoppa denna viktiga trafik som sannolkt blev den mest betydelsefulla

kurirlinjen avseende illegala tidningar och hemlig dokumentation. Både Sundberg

och Holmberg erhöll Kung Haakons Frihetsmedalj av Norge efter krigsslutet. Så

även familjen på Håkerudtomta i Värmland.

Aktiviteter i Dalarnas gränsbyggder

Dalarna är ett landskap som geografiskt tränger relativt sätt långt in i Norge

Över gränen vid Särna och landsfiskaldistriktet i nordvästra dalarna pågick en tät

trafik av norska agenter, kurirer och transport av propaganda, vapen och

ammunition. Det var också en öppning för flyktingar som ville till Sverige. 1942

kontaktades landsfiskal David Isaksson av C-byrån i Stockholm och man gjorde

upp att Isaksson via de förhör som hölls med flyktingar som kom över gränsen

skulle införskaffa upplysningar om tyska militära operationer i Norge.

Upplysningar av värde skulle förmedlas till Försvarsstaben.

Ett år senare när tyskarna var på reträtt på många fronter gjorde man upp om

regelbunden hemlig trafik över gränsen i nordvästra Dalarna. Norrmän som

anlände från Stockholm till Särna, skjutsades av Isaksson nattetetid till

gränsuppsyningsmannan vid Flötningen. Där fick de hjälp över gränsen. Efter ca

1 vecka återvände de norska kurirerna samma väg tillbaka in i Sverige.

Endast några få i Särnaområdet kände till denna marktjänst för

Hjemmefrontens kurirer som innebar kost och logi och säker transport över

gränsen. Några få tyskvänner i Särna hölls ovetande om vad som pågick. Ca 135

kurirer använde denna väg över gränsen via Trysil och vidare mot Oslo under de

sista åren av kriget. Rekordet för en speciell kurir var 220 passager över gränsen.

En route som Pressekontoret använde för sina trycksaker till Oslo gick via

Gördalen nära Fulufjällets Nationalpark ca 5 mil söder om Flötnngen. Med hjälp a

C-byrån fick Isaksson dessa kurirer att anmäla sig på Landsfiskalkontoret i Särna

innan de reste vidare. Dessa kurirer fraktade även annat som ammunition, vapen,

kläder skor och ryggsäckar, radiomottagare och matvaror. Agenterna bar ofta

dessa paket över gränsen själva.

En tredje hemlig linje fraktade post mellan exilregerngen i London via Stockholm

och till Hjemmefronten i Oslo. De använde ungefär samma knutpunkter som

Pressekontoret med en skillnad; Dessa kurirer kallades genomgående kurirer vilket

innebar att en kurir inte lämnade ifrån sig dokumenten utan fraktade posten

mellan Stockholm - Oslo hela vägen och samma väg tillbaks. Det innebar färder på

mer än 5 mil över gränsbyggdernas fjäll till fots eller på skidor vintertid. Det

var ett mycket krävande uppdrag vilket medförde att dessa kurirer byttes ut med

jämna mellanrum pga útmattning´.

En annan tjänsteman som gjorde stora insatser att stötta just dessa post-rutter

var fjärdingsman Bengt Edgren i Idre 3 mil norr om Särna.

Bland privatpersoner som bidrog med mat, husrum och skydd hittar vi Gustav

Zackrisson en småbonde på Tjärnvallen nära Fulufjället. Han ställde upp både som

gränskontakt och ibland kurir och även med mat och logi till norrmän som kom

över gränsen. En annan viktig kugge var hans svåger droskägaren Napoleon

Karlsson i Särna. Samme man som lånade ut bil och chaufför till Norske kungens

följe april 1940. Han byggde om sin taxibil så två personer kunnde rymmas i

bagagerummet, gömda under säckar och flis till gengasmotorn och smugglas

sedan förbi de militära spärrarna i gränsbyggden.

Gods kom med tåg till Särna som Carlsson körde till Tjärnvallen i sin taxi.

Ibland krävdes lastbil för dessa transporter av ´smuggelgods´.

Kurir Zackrisson gjorde täta turer till Stockholm något som väckte frågor från

myndigheter som då besvarades med läkarbesök för Gustav eller hustru Klara. På

Tjärnvallen blev trycket ofta hårt på att tillhandahålla mat och logi. Ibland räckte

maten inte ens till gårdens folk. En gång när Gustav kom hem från Norge låg 29

norrmän och sov på köksgolvet. De höll på att äta oss in på benen sa Klara hans

hustru.

Detta var en realitet för många som hjälpte till och vittnar om att hade kriget

varat ett år till så hade assistansen i många fall slutat att fungera.

Bland transporterna över fulufjället kom vid ett tillfälle 5 miljoner norska kronor

till Hjemmefronten. Gustav Zackrisson var en mycket duktig skidåkare och hade

ibland sällskap av två norska längdskidåkare med flera VM-medaljer hemma i

prisskåpen. En hette Lars Bergendahl med flera rekordtider från skidlopp. Men

han slet så hårt i skidspåren över fjällen med tung packning så efter kriget var

skid-karriären över.

Några gånger var polisen i Stockholm Zackrisson på spåren och ´konstaplarna´ kom

ända fram till Tjärnvallen för att söka efter kurirpost. Men dessa paket låg väl

gömda i snödrivorna utmed vägen så polisen hittade inget trots att de hade följt

försändelserna i spåren ända från Stockholm. Då de gick muttrade de till

landsfiskal Isaksson, ántingen är vi dumma - eller så är gubben full i fan´.

I Trysil-området inträffade den enda regelrätta striden mellan motståndsmän och

tyskar nära Dalagränsen. I november 1944 skulle RAF med norska piloter vid

spakarna släppa ner fallskärmar med behållare innehållande vapen och

ammunition. Bröderna Konrad och Georg Eriksson samt Siggen Gundersen

och Hans-Peter Eggen utgjorde ´mottagningskommitten. De hade övernattat i

en jaktstuga på norsk sida. Vapnen släpades över på den svenska sidan av

gränsen och männen tog sig sedan tillbaka till jaktstugan för att vila ut. inanför

den svenska gränsen fanns ett gömställe som kallades Rävlyan - en skickligt dold

skogskoja som byggts av samma personer. Där fanns lönnrum för vapen och en

järnspis med kamouflerad rökgång.

RAF planen hade dock observerats av tyskarna så en patrull om 4 man skickades

ut. Man öppnade dörren till jaktstugan men stängde den kvickt. Konrad sköt

flera skott genom dörren och Hans-Peter kunde ta sig ut genom ett fönster på

baksidan, kröp runt en kulle och kom bakom tyskarna. Hans - Peter sköt ned alla 4

tyskar. En blev dock bara sårad och sprang iväg för att larma fler soldater. Inne i

stugan låg en död motståndsman med en kula i huvudet; Konrad Eriksson.

Risken för att flera soldater var i antågande gjorde att man snabbt tog sig tillbaka

in i Sverige.

I Drevsjö på norska sidan körde tyskarna nu runt i gårdarna med Konrads kropp

och frågade om man kände mannen. Alla kände skolläraren Konrad men trots

misshandel och andra påtryckningsmedel sade ingen något. Däremot spred man

ut ett rykte om att det var engelsmän inblandade i striden för att unvika att fler

oskyldiga avrättades. Jaktstugan och flera gårdar brändes dock ner. På

kyrkogården i Drevsjö finns en minnessten över Konrad Erikson.

I Grövelsjöområdet 4 mil väster om idre nära norska gränsen hade man 1940

såväl luftbevakning som gränsbevakning mot Elverum. Chef för gränsbevakarna

blev Gunnar Lindgren. Han blev tidigt kontaktman för motståndsrörelsen i detta

område även sedan han senare tog över Grövelsjöns fjällstation.

Men efter att ha haft norska motståndmän boende på fjälltationen några gånger

blev situationen till slut ohållbar. Det var ju olagligt att hysa in norrmän och man

visste inte om bland de övriga fjällturisterna kunde finns någon med tyska

sympatier. 4 km från fjällstationen bodde då småbrukaren Ingvald Korssjön vid

Huskläppen. Efter kontakt med landsfiskal David Isaksson i Särna och tullaren

Erland Svensson gavs garantier till Korssjön om att detta stöddes av

myndigheterna. Han övertog då uppdraget att hjälpa motståndsrörelsen. Det

hjälpte även till att även landsfogden i Falun fått klara direktiv från C-byrån att

man skulle hjälpa motståndsörelsen i all hemlighet.

Nu fick Milo distrikt 26 den kontakt vid svenska gränsen som man så väl behövde.

Tonvis med materiel fraktades med tåg till Särna där Napoleon Karlssons lastbil

körde paketen/lådorna till Huskläppen och gömdes i Korssjöns lador.

Nattetid fick Ingvar Korssjön köra utrustningen 9 mil över Långfjället och in i

Norge. Helst skulle vädret vara dåligt så att alla spår utplånades. Dagtid jobbade

Korssjön som vanligt med jord-och skogsbruk. Ibland gick det bara att åka skidor

i obanad terräng med en ryggsäck om ca 30 kg. Ryggsäcken kunde bl a innehålla

bilbatterier till radiosändare. Inte helt riskfritt då batterierna kunde läcka syra så

kläder och ryggsäck blev förstörda och t.o.m. ge frätsår på ryggen. Hustrun

Margareta Korssjön stod för mat och logi till motståndsmän och kurirer som kom

till gränsområdet.

En tysk gräns-patrull avspanade området minst två gånger i veckan. Man utgick

från Drevsjö och kontrollerade gränsen ända fram till Sylen vid Grövelsjöns norra

ända med Ryvang gård där man tog rast innan återfärden. På halva vägen ligger

Valdalsbygget en liten fjällgård som numera är ett minnesmärke. Gården ligger

bara ca 500 meter från norska gränsen. I ett av husen finner man skrivet med

kol, nummer och namn på några tyska gränspatruller som övernattat på gården.

Det finns även skrivet om gårdens folk som gömde sig i samband med dessa

ovälkomna besök.

Familjen Korssjön, Lill-Gunnar Jonsson och landsfiskal David Isaksson Särna och

Gustav Zackrisson belönades alla med utmärkelser och plaketter för sina insatser -

men först efter ett stort antal år då krigsarkiven öppnats så man kunde se vilka

akiviteter som pågick i norra Dalarna.

En Heinkel 111 H-3 landar I Grövelsjön

Avslutningsvis 1940 i juni nödlandade ett tyskt bombplan i Grövelsjöns vatten och

lyckades styra in till strandkanten på norsk sida. Planet ingick i en eskader baserat

i närheten av Trondheim. Flera attacker genomfördes mot Narvik för att stödja

general Dietls alpjägare i slutkampen om Narvik. De attackerades av RAF under

raiden. Vänster motor sköts sönder - men med fälld bomb last kunde man ta sig

hem på höger motor. Vädret var dock dåligt och planet gick längre österut för att

hitta landmärken. Då bränslet på höger motor var på upphällning och det inte gick

att pumpa över bränsle från vänster motorn - var nödlandning ända alternativet.

Besättningen på planet 3 man + pilot tog sig ur planet. Vapen (5 kulsprutor och

ammunition) lastades ur och sedan gick man till fots till Ryvang gård som låg

ganska nära. Piloten beordrade ganska bryskt pojkarna på gården att hämta vapen

och ammunition med en eka. Efter två dagar hämtades besättningen av tyskt

sjöflygplan. Men en kulspruta glömdes kvar ! och under planet återfanns en del

ammunition. Efter nogrann infettning grävdes vapnet och ammunition ner på

Långfjället som ligger parallellt med Grövelsjön. 1944 - 4 år senare grävde

motståndrörelsen fram vapnet som fraktades en bit in i Norge och provsköts.

Kulsprutan var aldrig involverat i strid även om det var nära när en gång en tysk

patrull passerade. Men risken för högt ljud gjorde att man släppte avtryckaren

Sammanfattning

När freden kom hade många hundratals kurirer/agenteroch medhjälpare passerat

gränsen mellan Sverige och Norge med många tusen paket och andra

försändelser till och från London och Exilregeringen.

Visst måste till slut vissa kurir-linjer läggas ned eller bytas ut sedan

motståndsgrupper arresterats av ockupationsmakten. Men förlusterna bland

kurirer var ändå få. Tillsammans förlorade Pressekontoret och

Militärkontoret ett tiotal kurirer som antingen greps av tyskarna eller svensk

gränspolis. Några avled av ren utmattning. Som tidigare nämnts kunde ju däremot

Hjemmefrontens förluster räknas i 1000-tal fängslade, torterade, avrättade eller

sända till tyska koncentrationsläger

Vilken betydelse hade kurirtrafiken. Främst Pressekontorets som med

insmugglade skrifter och nyheter bidrog till att stötta moralen och vetskapen om

att det fanns en förbindelselänk till kung och regering i London. Insmugglade

små radioapparater gav möjlighet att följa utvecklingen av kriget. Givetvis mat och

andra förnödenheter till en mot slutet allt mer svältande befolkning.

Rent militärt sett så påverkades kanske inte tidpunkten för tyskarnas kapitulation.

Men sabotage mot broar, vägar och järnvägar och annat bidrog till att störa

truppförflyttningar speciellt under det sista krigsåret och som sökert bidrog till att

den 350 000 starka armen till sist valde att kapitulera. Om nått skall nämnas är väl

i så fall sprängningen av tungvattenanläggningen i Rjukan. Om detta inte hade

lyckats så kanske tyskarna kunnat få fram betydligt otrevligare vapen och hållit ut

längre.

För Sveriges del fick vi via kurirtrafiken värdefull information om tyskarnas

trupprörelser, befästningar mot gränsen lite kontroll på ev tyskvänliga förrädare

som kunde vara ett visst stöd om tyskarna hade kommit med ytterligare begäran

om transitering och annan hjälp. Som tidigare nämnts efter 1943 - var tonen

gentemot Tyskland betydligt kyligare.

Sveriges strikt - på gränsen till nitiskt - neutrala hållning under de första krigsåren

har ju kritiserats i mängder av historiska översikter. Inte mint Churchill var

besviken och förbittrad på Sverige.

Man kan ändå säga att Sveriges neutrala hållning skapade en frizon där

kontakten med Exilregeringen i London kunde upprätthållas. Civilt och

ekonomiskt understöd till norrmännen kunde genomföras. Samt en organisation

för de ca totalt 40.000 - 50.000, på flykt till Sverige: norrmän, engelska

sabotörer, andra flyktingar som Judar och krigsfångar från erövrade områden.

Om vi invaderats av Tyskland vilket sannolikt hade varit en stor risk om någon

form av militär hjälp givits till Norge i samband med invasionen ( för planer på

detta fanns hos tyskarna både före 1940 och 1943 då landet var tänkt att skäras

av på mitten) - så hade dessa hjälpaktiviteter till det norska folket i mycket

hög rad försvårats eller nästan gjorts omöjligt.

Kurirer, motståndsmän, civila agenter i Stockholm. svenska familjer och

legala befattningshavare i gränsområdena, blev de verkliga hjältarna som nu

med tiden blivit glömda.

Hammarlund, K.G. : På hemliga vägar, Ordfront, 1989

Johansson, A. : De glömda agenterna, Fischer o Co, 2010

Johansson, A. : Den glömda armen, Fischer o Co, 2008

Hermansson, B. : Den norska motståndsrörelsen i Österdalen, Museiskrift,

Grövelsjön, 2000