De bortglömda av Folke Schimanski

folke schimanski

De bortglömdaAndra världskriget i Afrika,

Asien, Oceanien och Latinamerika

Leopard förlag Stockholm 2015

De bortglömda inlaga.indd 3 2015-06-17 23.25

5

Världskrigets anonyma offer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7

FÖRSPEL . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19Italiens härtagning av Etiopien . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19Japans andra krig mot Kina . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 36

AFRIKA . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 51Brittiska kolonialsoldater i Afrika . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 51Den franska kolonialarmén i Afrika . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 65Apartheid i sydafrikanska armén . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 81Hemkomsten – den franska massakern i Thiaroye . . . . . . . . . . . . 85Too little, too late – allmosor i Kenya . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 89En ekonomiskt drabbad kontinent . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 93

MELLANÖSTERN . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 98Nazityskland och den muslimska världen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 98

ASIEN . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 103Singapore: diamanten som sprack . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 103Filippinernas gerillakamp . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 125Indonesien under tre herrar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 132Indien . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 137 Churchills dårskap . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 137Subhas Chandra Bose och hans väg . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 150Burma . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 163 Martyren Aung San . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 163Myt och sanning om bron över floden Kwai . . . . . . . . . . . . . . . . . 172Indokina: ouvertyr till ett trettioårigt krig . . . . . . . . . . . . . . . . . . 176

Innehåll


världskrigets anonyma offer

6

OCEANIEN. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 181Stillahavsöarna: krig i paradiset . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 181Hawaii: stillahavskrigarnas stigbygel. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 198Australien: krigare utan vapen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 202Maorierna: att återvinna självkänslan. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 207

JAPAN. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 210Nippons två vågskålar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 210 ”Kejsarens villiga tjänarinnor” . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 211 Dödens doktorer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 219 ”Det finns inga civila i Japan” . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 225

LATINAMERIKA. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 236USA upptäcker sina södra grannar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 236Antinazister i exil i Latinamerika. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 247

USA . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 252Boxningskriget . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 252Afroamerikanernas tvåfrontskrig . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 256Koden som japanerna aldrig knäckte . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 267

Efterord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 273 Källor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 279Kronologi . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 293Namnändringar. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 301


Världskrigets anonyma offer

7


i centrala london finns sedan länge ett stort antal minnes-märken över de stora världskrigens offer. Men först i november 2002 invigde drottning Elizabeth II i Hyde Park ett viktigt tillägg. Det var ett antal obelisker till minne av de afrikanska och asiatiska soldater som gav sitt blod för det brittiska imperiet under världs-krigen. Det var en senkommen tribut.

I västvärldens historieskrivning kallas de två stora 1900-talskri-gen visserligen första respektive andra världskriget. Men begrep-pen täcker inte verkligheten, de sedvanliga berättelserna och ana-lyserna – såväl de akademiska som de populariserande – rör sig övervägande inom en begränsad geografisk ram. Den europeiska scenen dominerar klart under första världskriget, medan den under andra världskriget – med två års eftersläpning – utvidgas till konflikten mellan Japan och USA. När det gäller de numera talrika populärhistoriska tidskrifterna i vårt land räcker det med att bläddra igenom dem i våra stormarknaders tidskriftshyllor för att få det inskränkta perspektivet bekräftad.

Under de två–tre senaste decennierna har den konventionel-la ”stora” historien, med de gigantiska aktörerna Hitler, Chur-chill, Roosevelt och Stalin, alltmer kompletterats med den ”lilla”, där enskilda soldater och civilisters upplevelser uppmärksammas, framför allt i form av muntliga berättelser. Denna plötsliga me-mory boom gäller även första världskriget, vilket återspeglades i de populärhistoriska skildringar, som serverades under förra årets hundraårsjubileum av krigets början. Men det geografiska fokuset med dess inriktning på den industrialiserade världen och Ryssland/Sovjet har inte vidgats nämnvärt. De konventionella historikerna drar inte många strån till stacken för att skildra världskrigen som



8

en global företeelse, vilket ju är motsägelsefullt. Det gör att en stor del av världens befolkning faktiskt inte känner igen sig i den sor-tens historieskrivning.

Denna bok fokuserar på det andra världskriget, som det utspe-lades på kontinenterna Afrika, Asien, Oceanien* och Latinamerika, och jag försöker anlägga ett tredjevärldsperspektiv. Här lyfts be-tydelsefulla aktörer fram, som den indiske frihetskämpen Subhas Chandra Bose och hans burmesiska motsvarighet Aung San. Dess-utom utnyttjar jag vad som finns dokumenterat kring de små män-niskornas krigsupplevelser. Att till exempel afrikaner, asiater (med undantag av japaner), ja, även latinamerikaner deltog i båda krigen har praktiskt taget negligerats av krigshistorikerna. Hos dem råder vad man kallat ”en stillsam rasism”. Det handlar också om ekono-misk makt. Parallellt med den trånga geografiska optiken sätts fo-kus på de rikare delarna av världen. Enligt den kamerunske histo-rikern Kum’a Ndumbe är andra världskrigets historia ”liksom varje historia, segrarnas, men också de besuttnas och välbärgades”.

Begreppet tredje världen, den koloniserade världen eller vad man numera kallar det globala syd, omfattar i min beskrivning världsdelarna Latinamerika, Afrika, Asien och Oceanien. Det myn-tades i Frankrike under det kalla krigets epok och betecknade då enbart alliansfria länder på nämnda kontinenter, som inte ingick i de rivaliserande försvarspakterna Nato (första världen) och War-szawapakten (andra världen). Jag tar inte hänsyn till ländernas in-dustriella utvecklingsgrad idag, så tredje världen betyder i min framställning inte enbart detsamma som så kallade utvecklings-länder, utan även så kallade asiatiska ”tigerekonomier” har halkat med. Inte heller har jag tagit hänsyn till att begreppen första res-pektive andra världen blivit svårare att tillämpa efter det kalla kri-gets slut.

Allt fler historiker har börjat inse världskrigens betydelse för

* Oceanien kallas enligt nutida språkbruk den världsdel som består av Australien, Nya Zeeland, Nya Guinea samt öar och ögrupper i Stilla havet med undantag för öarna längs Asiens och Amerikas kuster. Jag föredrar det uttrycket framför sådana som det vaga ”stillahavsområdet”.



9

den tredje världens sociala, politiska, ekonomiska och kulturella historia. Det måste ju ha någon betydelse, att exempelvis miljon-tals soldater faktiskt rekryterades direkt därifrån under världskri-gen, framför allt under det senare. Här finns ett stort obearbetat forskningsfält.

De källmässiga problem man då emellertid stöter på är att de flesta rekryterna från Indien, Afrika och Mellanöstern var analfa-beter med företrädesvis lantlig bakgrund. Att den muntliga histori-en under de senaste åren måste berättas av allt äldre veteraner gör inte uppgiften lättare. Bristen på skrivna källor får fyllas genom att en del veteraner från framför allt Sydasien kan läsa och skriva och med diverse dokument beträffande soldaternas krigstjänst i krigs-arkiven runt om i världen.

Som professor Kum’a Ndumbe påpekar borde denna forskning ligga i de emanciperade ländernas intresse. Men även här märks de rika västländernas ekonomiska övermakt: av finansiella skäl mäk-tar inte alltid forskarna i den tredje världen att klara av det. Deras egna röster blir följaktligen inte tillräckligt hörda, utan vad som mest hörs är ställföreträdande språkrör. Risken för välvillig pater-nalisering är därmed uppenbar, och jag tror att jag själv löper den.

Men vad gjorde världskrigen till världskrig? En stor del av svaret ligger i imperialismens och kolonialismens natur. Under första de-len av förra seklet kontrollerade och exploaterade ett litet antal im-perier enorma områden i världen, statligt, ekonomiskt och admi-nistrativt. Kolonierna fungerade som viktiga resurskällor både vad gäller råvaror och arbetskraft, och det gjorde de alldeles speciellt under krigen. Om man tittar på en karta över Afrika och Sydasien från 1939 så ser den ut som ett lapptäcke av röda nyanser, violett, gult, blått och grönt. Det är geografiska markeringar för kolonial-makterna Storbritannien, Frankrike, Italien, Belgien, Spanien, Por-tugal, Nederländerna och USA. Bara några få fläckar i en ljusare färg markerar mer eller mindre självständiga stater.

Storbritannien var den största kolonialmakten och täckte en fjär-dedel av jordens yta, och en fjärdedel av världens befolkning levde inom dess imperium. Dess välde sträckte sig från Jamaica och La-tinamerika via Östafrika och Indien till Sydöstasien och Stilla ha-



10

vet. Det franska kolonialväldet i Karibien, Nord- och Västafrika, Indokina och Stilla havet var till ytan tjugo gånger större än mo-derlandet. Där bodde drygt 100 miljoner invånare. Vid samma tid härskade den italienska fascistregimen över områden i Nord- och Östafrika: Libyen, Eritrea, Somaliland och Etiopien.

Den nederländska kolonin i nuvarande Indonesien var lika stor som Västeuropa. Fram till 1908 bedrev den belgiske kungen Leo-pold II sin beryktade exploatering av Kongos omätliga naturtill-gångar, som om landet var hans privata egendom, varefter belgiska staten tog över styret. Kolonins landyta var drygt 70 gånger stör-re än moderlandets.

USA hade ockuperat Filippinerna och militärstrategiskt vikti-ga öar som Guam och Hawaii. Japan hade redan skapat början till sitt sydöstasiatiska välde som bestod av Mikronesien, Korea, For-mosa (eller Taiwan) och Manchuriet (på japanska Manchukuo).

Det faktum att de förtryckta och koloniserade folken – på bägge sidor – drogs in i kolonialmakternas arméer, visar att kriget berör-de hela jordens befolkning. Detta gjorde sig gällande redan under första världskriget, då drygt en miljon indiska soldater blev enrol-lerade och placerade på olika krigsscener. Detsamma hände med afrikaner i fransk tjänst.

På så vis understödde kolonierna mer eller mindre frivilligt sina förtryckare i deras kamp mot andra kolonialherrar. Vad gäller an-dra världskriget kämpade somaliska stödtrupper på Italiens sida under invasionen av Etiopien 1935–1936, nigerianska på Storbri-tanniens sida mot italienarna i Etiopien, en indisk hjälpkår på tysk sida under de allierades invasion i Frankrike, burmeser på japansk sida, urinvånare i Australien inom den australiska armén och så vi-dare. De afrikanska soldaterna i den franska, tyskallierade Vichy-regimen stred mot andra afrikanska soldater i den franska befri-elsearmén, ledd av general de Gaulle. Drygt två miljoner indiska soldater deltog på brittisk sida, men det fanns även en indisk legi-on som ställdes under generalfältmarskalk Rommels befäl i Väst-europa och slutligen blev en del av Waffen-SS. Och man krävde obrottslig lojalitet gentemot den rivaliserande fienden vem det nu månde vara.



11

I en kolonialistisk tidning på swahili manades i juni 1940 in-vånarna med faderligt-religiösa argument att tänka på följande:

För varje afrikan som uttalar sig gillande om tyskarna, är detta en lika stor synd som att bryta mot tio Guds bud … Varje afrikan borde be en bön för att Storbritannien alltid kommer att behålla makten över oss.

Enligt en anekdotisk uppgift lär invånarna i det då brittiskkontrol-lerade Egypten ha förbjudits att uttala sig positivt om Hitler eller ”ökenräven” Rommels framgångar gentemot britterna. Det löste egyptierna genom att de ersatte ordet Hitler med Mohammed. Ex-empelvis: ”Igår gick det riktigt bra för Mohammed!”

Rekryteringen av soldater i den koloniserade världen skedde på olika vis: med tvång, med övertalning eller med löften om stora förmåner. Britterna kastade afrikanska unga män på lastbilar för att skicka dem ut i krig utan att fråga först. Andra afrikanska män, som saknade arbete och utkomstmöjligheter, sökte sig frivilligt till militärtjänst. De hade inte många andra val.

Ett särdeles absurt och grymt exempel var den japanska rekry-teringen av hundratusentals kvinnor från Kina, Korea, Filippiner-na och Indonesien till särskilda armébordeller, antingen genom rent tvång eller via falska förespeglingar. Trots att det rörde sig om tvångsprostitution kallades flickorna cyniskt för ”kejsarens bered-villiga tjänarinnor”. I verkligheten rörde det sig om oupphörliga våldtäkter av både officerare och manskap.

Muslimska styrkor i Bosnien deltog på Nazitysklands sida, lik-som hundratusentals soldater från Nordafrika, Mellanöstern, In-dien och de ockuperade områdena i södra Sovjetunionen. Deras insats har först börjat uppmärksammas under senare tid. Den bur-mesiske frihetsledaren Aung San, som är far till demokratikämpen Aung San Suu Kyi, flirtade vilt med japanerna i akt och mening att göra sig av med det brittiska herraväldet.

På samma sätt ville afroamerikaner eller urinvånare i USA visa att de var lika goda soldater som de vita, som ett led i att bli soci-alt accepterade. Samma gäller Australiens aboriginer och Nya Zee-lands maorier.



12

Men vägen dit skulle bli lång. De unga män som enrollerades på brittisk eller fransk sida erhöll genomgående lägre sold än de vita, de fick sämre kläder, förplägnad och inkvartering, ja, inte säl-lan saknade de fotbeklädnad och tvingades marschera barfota. En västafrikansk veteran minns: ”Fransmännen fick till och med vin till maten. När vi bad att få lite vin, svarade de: ’Ni är slavar och slavar får inget vin.’”

De icke-vita soldaterna fick kämpa sig till någorlunda kvalificera-de uppdrag. Först under krigets lopp, när de vita styrkorna började slitas ut, gavs de större ansvar. Och kanske fick de först då skjutva-pen, som de svarta i Sydafrika eller aboriginerna i Australien. Led-ningen för USA:s krigsmakt hade en mycket låg uppfattning om sina svarta medborgares intelligens och förmåga att hantera tek-nisk utrustning, och först så småningom fick de tjänster av den ar-ten. Endast av en tillfällighet upptäckte en uppslagsrik officer att indianer kunde göra en alldeles speciell insats i stillahavskriget ge-nom att använda det nästan utdöda navajoidiomet som kodspråk.

Den kommersiellt inriktade medieindustrin har inte varit till stor hjälp när det gäller att ge en fullödig skildring av kriget ur ett globalt perspektiv. Kriget i Nordafrika har mest beskrivits som tve-kampen mellan den legendariske general Rommel och hans inte mindre ryktbara motpart Montgomery – att det funnits människ-or inom området, som kan ha drabbats av krigshandlingarna äg-nas föga intresse. Den tyske historikern Guido Knopp, känd för sina populärhistoriska tv-program från andra världskriget och ge-nom böcker som också översatts till svenska, skildrar kriget mel-lan USA och Japan som om stillahavsöarna vore helt obebodda. Det är han inte ensam om. I själva verket enrollerades tiotusen-tals öbor på USA:s sida och bedrev tvångsarbete för amerikaner-na, och tusentals omkom. Samma begränsade perspektiv gäller Hawaii. Ögruppen tycks i krigsskildringarna enbart bestå av mili-tärbasen i Pärlbukten. Hur kriget inverkade på dess urbefolkning, vars fosterjord brutalt annekterades av USA i slutet av 1800-talet, får vi inte veta något om.

Det finns undantag. Ett sådant är engelsmannen Anthony Beevors bästsäljare om andra världskriget från 2012, där författa-



13

ren gör sig beaktansvärd möda att skildra kriget ur ett samman-hängande globalt perspektiv. Men boken tillhör ändå den rika gen-ren militärhistoria med västerländska ögon. Hur tredje världens människor påverkas av kriget förbigås inte helt, men de utgör oftast en kuliss till den gamle husarofficeren Beevors detaljerade skild-ringar av krigsskeendet.

Den amerikanska filmindustrin som varit flitig med att skildra sina landsmäns hjältedater i kriget mot ”japsen”, tar föga notis om det värdefulla bidrag som befolkningens spanare och gerillasolda-ter på öarna gav till stridsföringen. Hundratusentals filippinska sol-dater och partisaner kämpade mot japanerna och tiotusentals off-rade sitt liv på halvön Bataan.

I till exempel John Fords film They were expendable (De skul-le offras) från 1945 uppträder amerikaner som frejdliga stridsmän, där inte oväntat en tapper och vacker sjuksköterska utgör grädden på moset. En piprökande gammal amerikan som slagit sig ned på ön Mindanao ägnas stort utrymme, medan filippiner bara skymtar som kvinnliga danspartner, tjänare, korgossar och barägare. Filmen handlar om amerikanernas nederlag på öarna 1941, men först alldeles i slutet nämns att de kvarblivna amerikanska styrkorna fortsatte kampen tillsammans med den filippinska gerillan under resten av kriget.

När de fria franska styrkorna under festliga former tågade in i Paris den 25 augusti 1944, hade general de Gaulle ersatt svar-ta frontkämpar med vita. Det skedde efter påtryckningar av höga amerikanska och brittiska officerare, vilka ansåg det mera klädsamt med en whites only show. Detta trots att de fria franska styrkorna till två tredjedelar bestod av västafrikaner från Frankrikes koloni-er och att man firade en seger mot en superrasistisk fiendenation!

Utan bidraget från hjälpsoldaterna skulle andra världskriget bli-vit längre och besvärligare, fast något tack för sina insatser fick de knappast. Även i symboliskt avseende gjordes det skillnad. Hösten 1945 stod dukade bord med te och kakor på Nairobis järnvägssta-tion för återvändande soldater. Men de var inte avsedda för afri-kanska kenyaner utan för vita krigsdeltagare.

Men inte bara levande soldater diskriminerades. Till och med



14

i döden gjordes åtskillnad. Efter det stora slaget i Tobruk i Libyen mot general Rommels styrkor begravdes sydafrikanska soldater på plats. Dock grävdes de upp igen, då man hade råkat lägga svarta och vita i en och samma massgrav.

Till och med de svarta soldaternas krigsinsats på den europe-iska scenen har negligerats i den vita historieskrivningen, trots att de behandlades särdeles illa av de rasistiska nazityskarna. En soldat som senare blev utrikesminister i Övre Volta, idag Burki-na Faso, berättar i sina memoarer hur han 1974 tvingats uppsöka fransk sjukvård på grund av en olyckshändelse. Det sammanföll precis med 30-årsfirandet av invasionen i Normandie. På tv-skärmen upptäckte han i den stora minnesparaden på Champs-Elysées några vita officerare och krigskamrater, som han haft att göra med i de franska kolonialtrupperna under general Charles de Gaulle. Inte med ett ord nämndes de svarta soldaternas insats i franska medier, varken den i Toulon eller i det ryktbara slaget om Monte Cassino i Italien. Segrarna skrev krigets historia, inte bara gentemot förlorarstaterna Tyskland, Japan och Italien, utan framför allt gentemot den koloniserade världens krigsdeltagare.

Det återkommande firandet av den berömda D-dagen, då al-lierade styrkor under stora förluster intog en kust i Normandie, tenderar, som journalisten Henrik Arnstad framhävt, att skymma alla andra krigsskådeplatser än de i Europa. Delar av den koloni-serade världen, från Latinamerikas kust till västra och norra Afri-ka, Mellanöstern, Kina, Indien, Sydöstasien till talrika ögrupper i Stilla havet var också krigsscener – med miljontals offer och stor förstörelse som följd.

Minst 100 000 civila omkom i den filippinska huvudstaden Ma-nila under befrielsen från det japanska väldet, och i Kina kan det under andra världskriget ha dött betydligt fler människor än i Ja-pan, Italien och Tyskland tillsammans, låt vara att det är vansk-ligt att fastställa siffran precist. Sammanräknat torde under and-ra världskriget i den tredje världen omkommit tiotals miljoner människor, soldater och civila, antingen i strid eller av umbäran-den, folkutrotning och svält. Och då är detta ändå lågt räknat, det tillkommer en hel del statistik som ingår i kolonialmakternas egna



15

dödssiffror, så gränslinjen är suddig. Till exempel kategoriseras ara-biska soldater som ”franska”.

Den tredje världen blev även en del av de allierades krigsekono-mi. Det fick allvarliga verkningar i både Latinamerika, Afrika och Asien. I Västafrika manades skolbarn kuriöst nog att samla peng-ar till det brittiska jaktplanet Spitfire. I Kongo slet gruvarbetare för att förse USA med uran till atomvapenprojektet. Förhållande-na i gruvorna blev så olidliga att arbetarna till slut gick ut i strejk. USA tryckte på Bolivia att exportera tenn till bara en tiondel av det gängse priset, och de som fick betala för det var gruvarbetarna.

Det värsta exemplet är massvälten i Bengalen, kallad ”The Indi-an Holocaust”, där Churchill hade stort ansvar. Miljontals männ-iskor dog helt i onödan på grund av Churchills rasistiskt betinga-de ovilja gentemot indierna.

Krigsgravar från andra världskriget finns det gott om runt om i världen, inte sällan i form av långa anonyma rader, som för de so-malier som tvingades kämpa på italiensk sida i Etiopien. Även här tycks de vita döda vara viktigare än tredje världens. Krigskyrko-gården i närheten av bron över floden Kwai visar de västallierades gravar, medan endast en minnesplatta visar att indiska krigsfång-ar arbetade på ”Dödens järnväg”. Det ger ingen fullständig bild, för betydligt fler asiater förlorade sina liv i samband med det berykta-de järnvägsbygget, något som den berömda filmen inte alls visar. På ön Guadalcanal, där det mest avgörande slaget mellan USA och Japan utkämpades, finns ett pampigt minnesmärke, dock endast över amerikanska soldatoffer, trots att inhemska spanare spelade en viktig roll för de amerikanska styrkornas framgångar.

När perspektivet vidgas till andra världsdelar än Europa blir man också varse att de båda kombattanterna på olika vis och i olika grad tänkte i rasistiska termer. Det blir då definitivt inte ett renodlat krig mellan änglar och demoner. Man kan säga att andra världskriget i ett tredje världen-perspektiv var ett krig där rasistiskt präglade imperier som Storbritannien och Frankrike kämpade mot Tysk-land och Italien som hade en uttalad, mera ”ärlig” rasistisk ideolo-gi (den japanska varianten av rasism nämns nedan).

I Afrika fortsatte rivaliteten från den tid, då Kejsartyskland



16

blandade sig i koloniseringsruschen och skapade egna kolonier. De gick förlorade efter första världskriget. Tvärtemot gängse histo-rieskrivning planerade Hitlertyskland, så länge kriget gick bra, att åter införliva de gamla tyska kolonierna i Sydvästafrika och Östafri-ka. Planen var att skapa ett stort sammanhängande bälte tvärs över kontinenten för att enligt samma mönster som hos andra koloni-alstater tillförsäkra råvaror till Tredje riket. En första början togs i de franska kolonier där den nazistiska marionettregeringen i Vi-chy härskade. Där hämtade naziriket råvaror till sin krigsmaskin.

Redan den undfallande brittiske premiärministern Chamber-lain hade övervägt att ge Tredje riket kompensation i form av afri-kanska kolonier för att blidka Hitler. Hade detta skett, skulle de ha rönt samma öde som nazisternas östeuropeiska Lebensraum, om inte värre. Rasåtskillnaden skulle genomföras enligt samma stränga mönster som i Europa. Det tyska Afrika skulle formas till en ren SS-stat, där befolkningen skulle komma att utsättas för ännu mera konsekvent förtryck än i andra länders kolonier.

Men det är alltid slående hur de makter som kämpade mot de ondas trio själva led av samma åkomma. Det blir tydligt genom tal-rika exempel i det följande, när det gäller behandlingen av de icke-vita manskapen och i andra sammanhang. Den rasism vi ser hos de allierade har å andra sidan en mera strukturell och funktionell ka-raktär, det fanns ingen programmatisk och uttalad raspolitik utan en rasism som verkade indirekt och reellt, detta om man bortser från Sydafrikas klart uttalade apartheidpolitik eller dess motsva-righet i de amerikanska sydstaterna.

Med Japan var det annorlunda. Dess mål under andra världs-kriget var, under förespegling att vara ”befriare” av förtryckta folk, att överta västimperialismens roll i Sydöstasien. Japan såg sin roll som en sorts asiatisk storebror. På ytan förde de japanska imperi-alisterna en asiatvänlig linje med sin slogan dai toa kyoei ken, ”den storöstasiatiska sfären för gemensamt välstånd”. På propagandaaf-fischer framhävdes det rasmässigt gemensamma mellan japaner och övriga östasiater. Och man försökte med växlande framgång vinna sympatier hos andra asiater genom ett vi-och-dom-tänkan-de gentemot de gamla västliga kolonialmakterna.



17

Den underliggande verkligheten var en annan. Det var helt tyd-ligt att japanerna skulle vara det givna herrefolket, som i sitt till-tänkta livsrum med fast hand skulle styra andra asiatiska folk. De berömde sig av att de redan sedan mitten av 1800-talet visat att de hade lyckats skapa en modernare, mera genomorganiserad och – materiellt sett – mera civiliserad nation än de andra. Ockupatio-nen av Korea från 1910 visar tydligt att den där sfären för gemen-samt välstånd till allra största delen skulle komma hemlandsöarna till godo. Och med hårda metoder skulle dessutom det japanska språket genomföras som ett lingua franca i Sydöstasien. Så skedde i Korea. De ockuperade asiaterna skulle genom sträng ”uppfostran” omvandlas till att bli en sorts kopior av japanerna. I så fall kunde de skatta sig lyckliga. Den förfärliga Nanjingmassakern, som skör-dade hundratusentals kinesiska offer, och japanska arméns besti-aliska medicinska experiment i Manchuriet visade, att andras än herrefolkets liv räknades för intet.

Följande kapitel handlar om upptakten till andra världskriget i den tredje världen, som i Etiopien började 1935 och i Kina 1937; vi har i det globala perspektivet att göra med ett tioårigt och inte ett sexårigt krig. Kriget slutade ju inte heller i maj 1945 utan först i augusti samma år, eftersom japanerna beslöt att kämpa vidare, trots nederlaget för deras bundsförvanter i Europa. Det följdes av ett antal frihetskrig. Den 8 maj 1945, alltså freds- och frihetsda-gen, firades inte i Algeriet, där franska trupper i stället massakre-rade tiotusentals algerier, som precis samma dag demonstrerade för självständighet. För vietnameserna blev andra världskriget till ett trettioårigt krig. Atombombssprängningarna över Japan fick en efterföljd i hundratals kärnvapentest på Marshallöarna, i Ta-hiti, på ytterligare stillahavsöar och i Australien. Det ledde till ett stort antal strålningsoffer, vilka ännu väntar på någon form av kom-pensation.

Historien om andra världskriget är inte slutskriven. Framför allt inte i den tredje världen. Jag har valt att kapitelvis snurra kring jor-den från väst till öst, med början i den afrikanska via den asiatiska och oceanska med slutpunkt i den amerikanska kontinenten. Men för att extra markera att andra världskriget inte börjar först 1939,



18

har jag lagt några kapitel alldeles i början om Mussolinis krig i Etiopien/Abessinien och det andra japansk-kinesiska kriget. I slu-tet finns ett sammanfattande kapitel som diskuterar några av de effekter som det andra världskriget fick efter 1945.

Denna bok har ingen högre ambition än att vara ett av de första stegen till att på svenska skildra den till stor del förbisedda histo-rien om andra världskrigets förlopp i den koloniserade världen. Skildringen sätter fokus på hur vanligt folk upplevde kriget och hur de drabbades av det och det är – sagt med vederbörlig respekt för seriösa militärhistoriker – ingen slagfältshistoria. Historiker av facket har ännu ett stort område framför sig där. 70 år efter andra världskrigets slut är det hög tid att vidga perspektivet för vad kri-get innebar globalt.

I texten används de gamla benämningarna på geografiska plat-ser. I slutet av boken återfinns en lista på namnförändringar efter andra världskriget.

Till slut vill jag rikta ett personligt tack till Peter Hjukström, Parul Sharma och Devinia Larsson Fatalla och många andra som gett mig uppmuntrande tillrop, Mathias Cederholm för goda tips och min livskamrat Vivi Karlsson, som gått igenom texten med rödpennan i högsta hugg.


fÖrsPel

19

FÖRSPEL

Italiens härtagning av Etiopien

Revolutionens svartskjortor! Italienare, italienskor! … Tjugo miljoner italienare är i detta nu förenade över hela landet. Tjugo miljoner: ett hjärta, en vilja, ett beslut. Denna manifestation visar att identiteten mellan Italien och fascismen är fullständig, absolut och oföränder-lig. … Jag vägrar tro att fransmännen och britterna vill gjuta blod och driva Europa till randen av en katastrof för att försvara ett afrikanskt land, som i världens ögon inte är värt att tillhöra de civiliserade folken.

så roPade benito mussolini, Italiens diktator, till en jublan-de människomassa som församlats på Piazza Venezia i Rom den 2 oktober 1935. Därmed började förspelet till andra världskriget, ja, själva kriget om man så vill: invasionen av Abessinien, eller som vi numera säger, Etiopien.

Dagen efter Mussolinis tal överskred italienarna den etiopiska gränsen från sina dåvarande kolonier Eritrea i norr och Somaliland i söder, utan krigsförklaring. De italienska trupperna bestod av över 300 000 soldater, 7 000 officerare, 6 300 maskingevär, 700 ka-noner av skilda kalibrar, 150 stridsvagnar och 150 stridsflygplan.

Invasionen hade förberetts noga. Inför de andra europeiska re-geringarna hade fascistdiktatorn fört ett propagandakrig, som gick ut på att Etiopien var barbariskt och efterblivet, till och med slave-ri rådde. Landet leddes liksom Italien av en envåldshärskare, kejsar Haile Sellassie, som kallade sig Lejonet av Juda och som ledde sin



20

härkomst tillbaka till den bibliske kungen Salomon och hans gemål Sheba århundradet före Kristus. Mussolini hade förgäves motar-betat Etiopiens medlemskap i Nationernas Förbund (NF), det yt-terligt ineffektiva freds- och samarbetsorgan, där kejsaren förgä-ves hoppades få stöd i fall av ett förväntat angrepp.

Etiopien var vid sidan om Liberia det enda land som var for-mellt oberoende på den afrikanska kontinenten, men det var ing-et som passade Mussolini. I den nordöstra delen av Afrika hade Italien lyckats tillskansa sig Eritrea och en del av Somaliland re-dan under 1800-talet. Kunde Etiopien införlivas med dessa land-områden skulle alltsammans knytas ihop till ett sammanhängan-de italienskt Östafrika.

Ett annat motiv var att en erövring av Etiopien var ett sätt att spela på nationella känslor och svetsa samman det italienska fol-ket. Sedan första världskriget fanns en harm över att Italien, som då stod på Storbritanniens och Frankrikes sida, fick så lite utbyte i form av landområden. Detta trots att hundratusentals italiena-re offrat sina liv i det så kallat dolda kriget i alperna mot Österrike och Tyskland. Några nya kolonier på andra sidan Medelhavet fick inte Italien, utan de tyska kolonierna i Afrika och Östasien skulle administreras av Storbritannien, Sydafrika och Japan.

För detta skulle man nu ta revansch. En viss roll spelade Italiens ärorika historia under romartiden med dess medelhavsvälde; ett liknande Mare Nostrum (vårt hav) vill diktatorn arbeta vidare på efter införlivandet av Libyen 1911. Men redan sedan 1800-talet hade italienarna kastat sina blickar på Etiopien. Det första erövringsbe-söket blev ett fiasko: i slaget vid Adua 1896 i norra Etiopien bese-grades en italiensk styrka av primitivt utrustade etiopiska trupper under kejsar Menelik II:s ledning. Även detta krävde revansch. Se-dan tillkom mera triviala motiv: Italien hade som alla andra länder drabbats av den ekonomiska världskrisen under de första åren av 1930-talet, och Mussolini ville få italienarna att tänka på annat än de sociala och ekonomiska följderna av krisen.

Vid krigsutbrottet var Mussolini faktiskt Storbritanniens och Frankrikes vän, då pakten med Hitler ännu inte hade slutits. Ita-liens vapenbrödraskap med dessa länder under första världskriget

fÖrsPel


italiens härtagning aV etioPien

21

hade inte klingat av, trots de skilda statsskicken. Han var inte heller trakterad av Hitlers planer att annektera Österrike och få ett starkt Stortyskland inpå Italiens gränser. Å andra sidan fanns en ideolo-gisk frändskap mellan de tyska nazisterna och de italienska fascis-terna; en symbolisk detalj var Hitlerhälsningen som också kallades romersk hälsning och som tillämpades av Mussolinis svartskjortor. Västmakterna ville för allt i världen inte se något närmande mellan Tyskland och Italien och offrade gladeligen ett så obetydligt land som Etiopien på den politiska varsamhetens altare. Det gav föga utdelning: redan samma månad som kriget började slöts ett för-drag kallat ”axeln Rom–Berlin” mellan Mussolini och Hitler, som accepterade annekterandet av Etiopien.

Storbritanniens och Frankrikes stöd till Mussolini föll inte bort för det. Även hans civilisatoriska retorik, som i det eldfängda talet den 2 oktober, visade att hans bedömning av västmakterna var rik-tig. Med sina världsomspännande kolonier tyckte de att det kvitta-de lika om Italien utvidgade sin koloniala sfär, en allvarlig medtävla-re blev det ändå aldrig. Propagandan om det etiopiska kejsardömet som ett ociviliserat land harmonierade med retoriken kring deras egna erövringar i den tredje världen, som skönmålades med for-meln the white man’s burden i brittiska ögon och la mission civi-lisatrice i franska.

Mussolini hade ytterligare ett kort i bakfickan: redan 1906 kom Storbritannien, Frankrike och Italien överens om att Italiens eko-nomiska inflytandesfär skulle gälla just Afrikas horn, som bland annat omfattar Etiopien, Eritrea och Somalia. På 1930-talet tyck-te Frankrike att det var passande, att Mussolinis ambitioner rikta-de sig mot detta område, så att inte det mera närliggande Tunisien skulle hotas av hans imperiesträvanden. Vad gäller Storbritannien hade en hemlig regeringsrapport i juni 1935 kommit fram till slut-satsen att brittiska intressen inte skulle beröras av en italiensk ocku-pation av Etiopien. I rapporten konstaterades att ”det är en likgil-tig sak huruvida Abessinien förblir oberoende eller absorberas av Italien”.

Allt det här, tillsammans med den nedlåtande behandlingen av Italien i fredsfördraget i Saint Germain 1919, gjorde Mussolinis age-



22

rande godtagbart. Attityden påminner starkt om det dåliga samve-tet hos första världskrigets segrarmakter gentemot Nazityskland, utmynnande i den så kallade appeasementpolitiken, vilken lade grunden för eftergifterna åt den ständigt pockande Hitler. Även detta var en sorts appeasement, inte på en europeisk stats bekost-nad utan på en afrikansk.

Även på svensk sida fanns förståelse för Mussolinis erövrarplaner. Rodolfo Graziani, som bekämpade den etiopiska gerillan med yttersta grymhet, hyllades av Sydsvenska Dagbladet som en karlakarl ”som inte lagt fingrarna emellan” vid tidigare uppror i Libyen. Anmärkningsvärt var beteendet hos den svenska handelsattachén i Kairo, Olof Carlander, som till sina italienska diplomatvänner gjorde uttalanden som de gärna ville höra. Carlanders åsikt var att etiopiern knappast var att beteckna som civiliserad utan, som han svepande uttryckte sig, ”till sin natur misstänksam, lat och böjd för våldsamheter”. Detta noterades på högsta ort i Rom, och Carlanders svada passade som hand i handske med Mussolinis utåtriktade argumentation om etiopiernas barbariska natur som förevändning för kriget.

Annars var Mussolini ingen större vän av Sverige. Att Etiopien var ett totalt stillastående land stämde inte. Det var visserligen ett land behärskat av en sorts feodalherrar (Ras) med egna arméer och rentav slavar. Kejsaren hade en stark vilja att med små ekono-miska medel – ty Etiopien var inget rikt land, i vart fall inte då – reformera landet på olika sätt. Det skulle ta del av den vite man-nens tekniska civilisation och slaveriet skulle med tiden avvecklas. Men han ville behålla landets gamla självständighet som funnits sedan urminnes tider.

För att snabba på moderniseringsprocessen kallade han civila och militära experter till landet från Belgien, Storbritannien, USA och Turkiet. Han var mån om att inte en enda kolonialmakt skul-le dominera bland expertisen, som annars var mönstret i Afrika.

Ett annat rekryteringsland var Sverige. Sedan 1800-talet verkade svenska missionärer i landet. Under början av förra seklet blev kon-takterna mellan Sverige och Etiopien allt intensivare. Haile Sellas-sie besökte Sverige 1924 och dåvarande kronprinsen, sedermera

fÖrsPel



23

kung Gustav VI Adolf, gjorde ett officiellt besök i Etiopien i janu-ari 1935. Och redan året innan fanns svenska militärinstruktörer i Addis Abeba. En fördel med att anlita svenska experter var – en-ligt kejsaren – att Sverige var ett litet men välutvecklat land utan koloniala ambitioner.

Sådana kontakter irriterade den italienske diktatorn storligen, för ju modernare landet blev, desto mer rämnade underlaget för propagandan om dess civilisatoriska efterblivenhet, ”särskilt när det får hjälp av missioner av européer”, som han cyniskt under-strök i ett tal i december 1934.

Den svenska militärhjälpen, bestående av ett halvdussin office-rare med marinflygvapenchefen Eric Virgin som ledare och där-efter kapten Viking Tamm, inriktade sig på att skapa en skola för purunga kadetter utanför Addis Abeba. Dessa skulle bli professio-nella ledare av etiopiska soldater, vilka i sin tur utbildades av bel-giska officerare. Det här var det slags bistånd som direkt stressade Mussolini, eftersom det innebar att Etiopiens militära styrka ”ac-celereras av de europeiska instruktörerna om de inte störs av yttre händelser… Utifrån detta… arbetar tiden mot oss.” De ”yttre hän-delserna” var förstås en italiensk invasion – snarast.

I augusti 1935, alltså två månader före den italienska invasionen, hade Sverige och Etiopien dessutom slutit ett handelsavtal. Men medan kontakterna i yrkesmässigt och vänskapligt avseende blev allt starkare, verkade handelsattaché Carlander i motsatt riktning. Utan att besvära sig med att meddela svenska UD, höll han den ita-lienske generalkonsuln i Alexandria à jour om de svensk-etiopiska förbindelserna och gjorde uttalanden som att det fanns ”inget gott att vänta av abessinierna”. Carlander framställde rentav en önskan om att Italien ”fredligt eller, om nödvändigt, även genom en mili-tär erövring”, skulle ta kontrollen över det ociviliserade landet. Han gick så långt, att han beklagade att kejsarens militära rådgivare re-kryterades från Sverige.

Carlanders negativa inställning kontrasterade starkt gentemot Eric Virgins talrika uttalanden, som var riktade mot Italien och framhävde Etiopiens militära kapacitet på ett yvigt sätt, varnan-de att italienarna minsann skulle få uppleva ”ett nytt Adua” om de



24

vågade tränga in i landet. Snart blev hans frispråkighet ett diplo-matiskt problem, italienska legationen i Stockholm klagade, och han kallades hem på grund av, som han själv betonade, allvarliga hälsoproblem orsakade av det etiopiska klimatet. Därefter ersat-tes han av Viking Tamm, men det lugnade inte Mussolini, ty, som Tamm ironiskt skriver i sina minnen: ”Medan general Virgin upp-höjdes till (den italienska) civilisationens fiende nr 1, fick jag äran att figurera som fienden nr 2.”

Mussolini blev inte lyckligare av att demonstrationer och mö-ten av arbetarorganisationer, fredsorganisationer och kristna orga-nisationer ägde rum i Sverige mot hans planer gentemot Etiopien och till stöd för NF:s stadgar. Budskapet var att Sverige skulle ver-ka för fred och rättvisa i världen. Kulmen nåddes i början av sep-tember 1935 med en socialdemokratisk demonstration där drygt 12 000 personer, mestadels ungdomar, marscherade genom Stock-holmsstadsdelen Östermalm mot Karlaplan, där tal hölls. En reso-lution fattades för stöd till NF och skickades till italienska legatio-nen, vilken returnerade brevet med noteringen ”Åter avsändaren” på kuvertet.

I avlägsna delar av Etiopien bedrev italienarna ett kombinerat kartläggnings-, spion- och undermineringsarbete. Rivaliteten mel-lan de olika herremännen ute i landet var stor, och man kunde spä på en viss aversion gentemot centralmakten i Addis Abeba. En del av dem köptes redan nu med frikostiga mutor av italienarna. En annan huvudvärk för kejsaren var regleringen av gränsdragningen mellan provinsen Ogaden och dess södra granne italienska Soma-liland, vilken skedde 1908–10. Problemet var att den gränsen inte blev utstakad i terrängen, vilket gav italienarna förevändning att tolka den till sin fördel. En italiensk enhet trängde in cirka 125 km på ett område, som från etiopisk sida betraktades som deras, och slog sig helt sonika ned vid en ökenoas kallad Wal Wal.

I november 1934 nalkades en brittisk-etiopisk kommission det kritiska området i akt och mening att staka ut gränsen. Det skulle de inte ha gjort, för de jagades bort av italienska trupper understöd-da av deras moderna flygplan. Detta åtföljdes av en skärmytsling varvid 107 etiopier dödades. Italien hade sedan fräckheten att be-

fÖrsPel



25

gära skadeersättning och krävde honnör för italienska flaggan, trots att gränsen ju inte var markerad i detalj. Frågan om gränsdragning-en kom upp i NF i januari 1935, men där ville man inte ta ställning. Dess råd kom senare fram till den salomoniska slutsatsen, att ing-en var ansvarig för intermezzot, det var en ”ren olyckshändelse”.

Under tiden frågan om gränsdragningen behandlades i NF, hade den franske utrikesministern Pierre Laval och hans brittiske kolle-ga Samuel Hoare slutit ett hemligt avtal att Italien skulle få större delen av Etiopien. När detta avslöjades ledde det till en internatio-nell opinionsstorm. I Hoares hemland utbröt indignation inom alla läger, inom oppositionspartiet Labour, inom kyrkan, inom fredsrö-relsen och faktiskt också i hans eget läger, och konservativa väljare hotade att rentav sluta rösta på hans parti. Det uppstod ett tryck från alla håll som blev för starkt. Dessutom var han ingen populär figur dessförinnan, vilket bidrog till att han till slut tvingades avgå som Storbritanniens utrikesminister.

De svenska och belgiska militärrådgivarna hann aldrig nå sitt mål att skapa en professionell och tidsenlig etiopisk armé. De eti-opiska krigsherrarna, som vid krigets utbrott svängde sina spjut inför en bekymrad kejsare, levde kvar i den felaktiga föreställning-en att de skulle kunna upprepa 1896 års triumf. Visserligen kunde de mobilisera hundratusentals man, men de var föga bättre utrus-tade än de varit i slutet av 1800-talet.

Inför kriget hade NF förbjudit export av vapen till både Italien och Etiopien, vilket för Italien inte betydde så mycket, då landet hade egen omfattande produktion av allt slags vapen och ammu-nition. Det hade däremot inte Etiopien, vilket innebar att moder-na vapen genomgående måste importeras. Haile Selassie samman-fattade i en intervju med Sunday Times:

Italien är ett stort land som arbetar dag och natt för att utrusta sina soldater med moderna vapen och maskiner. Vi är ett herde- och bon-defolk utan resurser och kan inte göra annat än att utomlands köpa några få eldvapen för att inte våra soldater ska behöva gå in i striden med enbart svärd och spjut.


Documents

De bortglömda av Folke Schimanski