Bron över Blood River av Kajsa Norman

2 3

Kajsa Norman

Bron över Blood River

Leopard förlagstockholm 2015

Afrikanderna i det nya Sydafrika

Blood river inlaga TRYCK.indd 3 2015-06-21 09.36

4 5

Kajsa Norman: Bron över Blood River

Leopard förlag S:t Paulsgatan 11118 46 Stockholmwww.leopardforlag.se

© Kajsa Norman 2015Omslag Niklas Lindblad/Mystical Garden DesignOmslagsbild Kajsa NormanSättning Gunnar PalmgrenTryck Bookwell, Finland 2015ISBN 978-91-7343-616-8


4 5

Innehåll

Förord: De ständigt nya resenärerna 9

Förortsfästningens uppgång 13På Blood Rivers flodbank 2216 december 1838 – Slaget vid Blood River 25JC 35Bröderna Gregory 3916 december 1866 – Blood River faller i glömska 44Det nya hemlandet – Orania 4516 december 1881 – Afrikandnationalismens uppgång 61Den nya vandringen 6416 december 1912 – Att återuppbygga en afrikand 74Goda vita 75Skeppsbrutna i regnbågsnationen 83Vagina Dentata 88Duschmannen 9116 december 1938 – Ett folk räddar sig självt 96Brödraskapet 102Oranias fixare 105En obekväm ungdom 113Skjut boern 122Bra staket skapar goda grannar 127


6 7

16 december 1949 – Hotnivå röd 131Kyrkoherden 13316 december 1961 – Det andra slaget om Blood River 139Väst blundar 140Dina vid monumentet 145Början på slutet 15116 december 1988 – Bleknande ära 154Kyrkoherden mister sin flock 15916 december 1998 – Ncome museum kapas 162Satan och djävulen – Bröderna från Sunshine Corner 165Omvänd apartheid 172Brödraskapet förrått och förändrat 181Terrence Pelser kommer aldrig att flyga 19016 december 2006 – Ett monumentalt slag 195Schack med översten 20016 december 2008 – Afrikandens återuppståndelse 206Slaget om historien 211Det riktiga Afrika 21816 december 2011 231Afrikas vita stam 236April 2012. På återbesök i Orania 241En fråga om överlevnad 24916 december 2011 – Bron över Blood River 257

Källförteckning 263Noter 267


12 13

Förortsfästningens uppgång

Barbarstammarna var i färd med att rusta sig, påstod ryktet. Kejsardömet borde vidta försiktighetsåtgärder, för det skulle sä-kert bli krig.

Av denna oro såg jag själv ingenting. I mitt stilla sinne note-rade jag att en gång varje generation spred sig ofelbart en våg av hysterisk barbarfruktan över landet. Det finns inte en kvinna i gränsområdena som inte har drömt att en svart barbarhand har skjutit upp underifrån sängen och huggit tag om hennes vrist, inte en man som inte har skrämt upp sig med visioner av bar-barer som rumlar om i hans hem, krossar porslinet, sätter eld på gardinerna och våldtar hans döttrar. Dessa drömmar är följ-den av ett liv i övermättnad. Visa mig en barbararmé, så ska jag tro på dess existens.1

J.M. Coetzee i I väntan på barbarerna

Det är en tidig oktoberdag 2011 när jag anländer till Jo-hannesburg från Sverige. Jag har svårt att bestämma mig

för vad som är mest påträngande, hettan eller den kroniska rädsla som också tycks dallra i luften. Jag färdas genom staden men ser inga hus, bara murar. Att hitta någonstans att bo är en mardröm. Taggtråd och fönster täckta av järnstänger får mig att känna mig som en fånge.

Vart jag än blickar påminner Johannesburg mig om att det är en av världens farligaste städer. Höga väggar och elektriska sta-ket har förvandlat medelklassens hem till fästningar. Om man


14 15

bortser från någon enstaka tiggare så ser man inga vita prome-nera på gatorna. De flesta vita stannar inte ens vid trafikljus på kvällen eftersom de är så rädda att bli car-jacked eller bilnappa-de, som det kallas när ens bil blir stulen och man själv anting-en kastas ur eller dödas.

Jag hamnar till slut i ett torn i den förmögna förorten Sand-ton. Bara våning fem, men tillräckligt högt upp för att slippa järnstänger för fönstren. Från min balkong ser jag kåkstaden Alexandra breda ut sig. Jag får höra att man kan se brottsling-arna ”pendla” från Alex till Sandton varje dag. Man vill tydli-gen inte begå brott i sina egna kvarter. Enligt den logiken bor-de kåkstäderna vara de tryggaste platserna att bo. Men för en utomstående sägs det vara förenat med livsfara att bege sig in i fel område.

Innan solen blir för het brukar jag sitta på min balkong i hopp om att få en glimt av denna ström av brottslingar. Men jag ser aldrig något. Om man inte förutsätter att alla fattiga svarta som rör sig i grupp är kriminella, har jag ingen aning om hur man kan komma fram till denna slutsats.

Lokala vita bekanta insisterar på att jag måste följa några grundläggande säkerhetsregler. Alltid låsa bildörrarna. Inte köra efter mörkrets inbrott. Och om jag måste köra efter mörk-rets inbrott, inte stanna vid ”robotar” som sydafrikanerna kal-lar sina trafikljus. Alltid veta exakt vilken väg jag ska åka. Inte bege mig in på gator eller kvarter som jag inte känner till. Vara uppmärksam på fordon eller hinder som blockerar vägen. Inte nyttja kollektivtrafiken. Inte lita på polisen; de kommer att lura mig. Inte promenera någonstans; jag kommer att bli rånad. Inte prata med främlingar; de kommer att skjuta mig. Inte lämna min fästning; jag kommer att dö.

Eftersom tanken på att köra i Joburg skrämmer mig mer än att bli knivhuggen på en statlig buss, struntar jag till slut i


14 15

alla varningar om att undvika kollektivtrafiken. Med återhållen nervositet vinkar jag in en av de ökända och överfulla små mi-nibussar som färdas längs Johannesburgs gator. Jag är den enda vita ombord, men jag blir varken antastad eller rånad. Tvärt-om är föraren ytterst vänlig och förklarar noggrant för mig hur jag ska ta mig vidare till min slutdestination, och var jag kan ta en minibuss tillbaka. Resan kostar fem rand, men när jag tar fram plånboken för att betala vill han inte ta emot mina pengar.

– Första åkturen är gratis! skriker han med ett brett leende och kör iväg med tjutande däck.

För att ta mig in i mitt nya hem måste jag skanna mina finger-avtryck tre gånger. En gång för att komma in i hissen, en gång till för att komma in på mitt våningsplan och så en sista gång för att komma in i själva lägenheten. Här räcker det inte med fingeravtryck utan jag måste också knappa in en hemlig kod. Alla dessa steg övervakas av kameror och beväpnad vaktper-sonal så att ingen ska försöka manipulera fingeravtrycksskan-nern eller på annat vis forcera sig in.

Det tar ett tag att vänja sig vid att knappen vid min säng inte är en strömbrytare till sänglampan utan en så kallad panic button – ett paniklarm som genererar blixtsnabb beväpnad ut-ryckning. Jag oroar mig för att komma åt den oavsiktligt. Jag sover dåligt.

Balkongen har några växter och ibland kommer en träd-gårdsmästare för att vattna och titta till dem. Det ingår tydli-gen i hyran. När han kommer eskorteras han av en beväpnad vakt. Svarta män ur arbetarklassen kan uppenbarligen inte till-låtas att på egen hand vistas i en vit kvinnas bostad. De svar-ta hembiträden som också ingår i hyran får däremot komma och gå som de vill. De städar på förmiddagarna och tittar se-dan in igen på eftermiddagen för att utföra så kallad turndown


16 17

service då de gör sängen klar för natten, puffar till kuddarna, viker undan täcket och lägger en liten chokladbit på nattduks-bordet. Ibland lämnar de också en färsk röd ros i mitt badrum. Det hela gör mig besvärad. Första dagen försöker jag småprata med städerskan och bjuda henne på kaffe. Hon skakar kraftigt på huvudet, studerar mig misstroget och börjar sedan skratta.

– No, ma’am! No, ma’am! upprepar hon bara och fortsätter att skaka på huvudet.

Jag är osäker på om det beror på att man inte brukar göra så, eller om hon helt enkelt inte kan tänka sig att dricka kaf-fe med mig.

Min första fredagskväll i stan går jag ut och äter middag med Mark, en vit entreprenör. Han bor som de flesta vita i en gated community, ett litet kvarter med likartade hus, välskötta träd-gårdar och gemensam pool, som omges av höga murar, tagg-tråd och beväpnade vakter vid grinden. Men trots den rigorö-sa säkerheten förekommer inbrott.

– Vakten är värdelös. Han öppnar grinden för vem som helst, speciellt om du är vit, säger Mark.

Vanligast verkar dock vara att inbrottstjuvarna mutar städ-personalen att släppa in dem.

– Jag visste inte att jag var rasist när jag växte upp. Det verkar kanske dumt, men så var det. Jag föddes på en gård i Zimbabwe och visste att jag alltid skulle ha pengar, att jag alltid skulle köra en bil som den här, säger Mark och smeker sin stålblå BMW cabriolet, ett intressant val i bilnappningarnas huvudstad.

På restaurangen börjar jag med att beställa vatten och Mark Coca-Cola. Hans Cola kommer omedelbart, men mitt vatten dröjer.

– Hur går det med vattnet? Behöver du hjälp eller? Hur svårt


16 17

kan det vara? kommenterar Mark till den nervöse svarte ser-vitören.

Hans ton håller i sig. Efter några missförstånd om vilka vin-sorter som finns tillgängliga säger Mark:

– Låt mig berätta för dig vad du måste göra. Ta hit en flas-ka av varje vinsort du faktiskt har, berätta vad var och en kos-tar och sedan kommer vi att välja en!

Jag känner mig mer och mer illa till mods. Mest för att ser-vitören är svart och vi är vita. Jag kompenserar genom att vara överdrivet artig, men stämningen förblir tryckt. Jag kan inte hjälpa att undra om Mark är färgblind. Använder han denna mästrande ton för att servicen är dålig eller anser han fortfa-rande att svarta är underlägsna? Hur går man från att betrakta svarta som fienden till att betrakta dem som jämlika landsmän? Mark brukade döda svarta. Det är det många vita sydafrikan-ska män som har gjort. Tanken får mig att studera hans ansik-te mer ingående, granska varje drag efter tecken på ondska.

Under apartheid var alla vita män tvungna att genomföra värnplikt. Värnplikten påbörjades när man fyllt 16, eller efter att man gått ut gymnasiet, och pågick i två år. Så nästan alla vita, sydafrikanska män som nu är mellan 35 och 60 år har bu-rit sydafrikanska försvarsmaktens bruna uniform. Mellan 1967 och 1994 genomförde runt 600 000 unga män sin värnplikt el-ler diensplig. Att beviljas undantag var väldigt svårt och smita-re kunde dömas till sex år i fängelse. De som till varje pris vil-le undvika värnplikten flydde oftast landet. Men de allra flesta tjänstgjorde och liksom i Sverige kom många att betrakta värn-plikten som en sorts mandomsrit.

Allteftersom förlusterna ökade blev värnplikten alltmer om-debatterad. Det är fortfarande oklart hur många som dog i ”för-svaret” av den sydafrikanska republiken, men man talar om minst ett par tusen.


18 19

Efter 1961 skickades de unga soldaterna direkt från utbild-ning till tjänstgöring i gränskrigen mot grannländerna. De del-tog i strider i Angola, Moçambique och Rhodesia (nu Zim-babwe) för att skydda det sydafrikanska folket mot rooi/swart gevaar – den rödsvarta faran, det vill säga det kombinerade ho-tet av kommunism och afrikansk nationalism. Och när den in-hemska situationen förvärrades och upplopp utbröt i Sydafri-kas svarta kåkstäder skickades värnpliktiga dit för att förstärka polisen i vad regeringen bedyrade var legitima försök att för-hindra inbördeskrig. I verkligheten handlade dessa uppdrag ofta om att understödja en aggressiv och lynnig polisstyrka. Mark berättade en gång att vissa poliser betraktade dessa pa-truller i kåkstäderna som en sorts game drive och dess svarta invånare som lovligt villebråd.

Många vita sydafrikanska män har dödat, upprepar jag igen i mitt huvud, långsammare den här gången. De som inte själva skar halsen av någon, var åtminstone medhjälpare, om de nu inte flydde landet eller hamnade i finkan för desertering. Mark har definitivt dödat, så mycket vet jag. Och inte på något kallt kliniskt avstånd med en bössa och ett kikarsikte, nej, alldeles nära, med en kniv skar han halsen av fienden. Han har gjort klart att han inte tycker om att prata om den här perioden i sitt liv. Som de flesta har han kämpat hårt för att trycka ned de job-biga minnena i glömskan.

Att ena militären var det uppenbara första steget i Sydafrikas försoningsprocess. Men att förena de olika arméerna var för-stås en utmaning. Helt plötsligt skulle soldater som krigat mot varandra slåss sida vid sida, med ömsesidigt förtroende och re-spekt. Det hände till och med att individer som mötts i strid kände igen varandra. Efter omständigheterna hanterade de


18 19

flesta det väl. Man skyllde på politikerna och förstod att solda-ter på båda sidor bara följt order, såsom soldater gör. Och nu hade dessa order förändrats. För befälen var integrationen tuf-fare. Det var ju trots allt de som hade utfärdat alla order och även om också de hade agerat i en viss politisk kontext, var de-ras handlingar svårare att rättfärdiga, inte minst inför dem själ-va. Många levde i förnekelse in i det sista och vägrade att an-passa sig. Andra fogade sig så småningom när de ställdes inför hotet att mista sitt jobb. Ytterligare andra lämnade landet och blev legosoldater i diverse afrikanska krig. Att övertyga de svar-ta om att förlåta de vita visade sig vara lättare än väntat. Att övertyga de vita om att förlåta sig själva var, och förblir, mycket svårare.

Sydafrikas våldsarv är troligen den viktigaste förklaringen till landets hemska brottsstatistik. Sedan 2000-talets början har det årligen begåtts närmare tjugo tusen mord2 och flera hundra tu-sen våldtäkter i Sydafrika. När man hör den typen av statistik tillräckligt ofta och bilder av de dagliga offren möter en så fort man slår upp tidningen, är det svårt att inte påverkas. Rädsla smittar och det dröjer inte länge innan jag, liksom Sydafrikas vita afrikander, känner mig tacksam varje kväll för att ha kla-rat mig oskadd genom ännu en dag.

Efter apartheid har den privata säkerhetsindustrin blomstrat i Sydafrika. De flesta sydafrikaner har accepterat att säkerhet är något man köper och ju mer man betalar, desto säkrare är man. Att anlita privata säkerhetsbolag med beväpnade responsen-heter är ofta ett krav för att få teckna hemförsäkring. Men det anses inte räcka. I många medelklassområden turas invånarna själva också om att patrullera sitt kvarter dygnet runt.

En av Marks vänner anordnar till och med kurser i gisslan-


20 21

fritagning där kursdeltagarna får lära sig hur man använder sprängmedel för att ”snabbt och säkert” ta sig in i sitt eget hem och frita nära och kära om de skulle ha blivit tagna som gisslan där. Få litar på att polisen skulle dyka upp i tid eller vara kapa-bla att göra något meningsfullt i en sådan situation.

När vi är tillbaka i hans bil tar Mark fram och visar ett antal knivar som han alltid har med sig. Han bär förstärkta, armera-de handskar när han kör och har en stilettkniv bredvid plånbo-ken i sin ficka. Om någon försöker bilnappa honom drar han bara fram kniven och slår ett knytnävsslag där han medvetet missar målet så att knivbladet skär upp magen på förövaren.

– Då ramlar hans inälvor ut i en blodig sörja och hans kam-rater måste rusa och hjälpa honom vilket lämnar mig fri att fly, förklarar han.

Ingen färdas utan vapen i Joburg, hävdar han.

När valet 1994 närmade sig, gick många av de afrikander som motsatte sig apartheids fall i ide. De bunkrade mat och gömde sig i hopp om att på så sätt undslippa utrotning. Andra grep-pade sina vapen och sina biblar och förberedde sig för krig. De förväntade sig ett folkmord och var fast beslutna att slåss till sista man. Men inget hände. Det kom ingen attack. Medier-na lyckades fånga några omtöcknade och skäggiga afrikander på väg ut från sina gömställen, smutsiga, förvirrade och föröd-mjukade. De hade väntat på att barbarerna skulle komma, men de enda barbarer de såg var sin egen slitna spegelbild som stir-rade tillbaka på dem från teverutor runt om i landet.

Afrikanderna ställdes inför två valmöjligheter; att erkänna sitt misstag och be om ursäkt eller att förneka uppriktigheten i de svartas intentioner. Många valde det senare. Det måste vara någon sorts trick, en illvillig plan att skjuta upp folkmordet tills


20 21

dess att de vita sänkt garden, menade de. Det visade sig vara omöjligt att bara förkasta ett helt trossystem över en natt. Vissa nöjde sig med att vänta bakom höga stängsel och tolkade varje händelseutveckling i värsta tänkbara ljus. Andra började fab-ricera hot och tillverka rädsla. Medvetet eller omedvetet närde de mardrömmen om den svarte barbaren som lurade i buskar-na utanför sovrumsfönstret.

När vi är på väg hem ställer sig Mark plötsligt på bromsen. Bi-len stannar med ett ryck just som en grupp svarta ungdomar oväntat dyker upp för att korsa vägen.

– Jag har dödat nog med barn, säger han.

Den natten har jag svårt att somna där uppe i mitt torn. Själv-klart finns det afrikander som är integrerade i det nya Sydafri-ka, som färdas utan vapen och som somnar utan rädsla. Men det finns också många som likt Mark fortfarande tänker och agerar som om de befann sig i krig. Deras ständiga beredskap sprider känslan av att leva i en konfliktzon. Överväldigad av alla intryck kan jag inte sluta fundera över vad det är som hin-drar dem från att släppa taget om det förflutna? Hur har all rädsla och konflikt format dem och hur fortsätter det att på-verka deras framtid i regnbågsnationen?

För att bättre förstå dessa motståndsmän och vad det egentli-gen är de slåss för, bestämmer jag mig för att resa till platsen där allt började – slagfältet vid Blood River.


22 23

På Blood Rivers flodbank

En armé av blåsvarta moln kraftsamlar vid horisonten. Luf-ten är tjock. Jag håller andan i ett fåfängt försök att ta syret

gisslan. Spänningshuvudvärk får tinningarna att bulta.Jag befinner mig på ett fält i KwaZulu-Natal, mittemellan

samhällena Dundee och Vryheid, inte långt från Blood Rivers brungrumliga vatten. Jag kämpar med att sätta upp ett lånat tält. Det känns tunt och billigt och när jag nu packar upp det för första gången märker jag att det finns en reva i taket. Jag tar fram tältpinnarna, som mer liknar kasserade stålgalgar, och in-ser att jag är illa ute. Igår natt sov jag i ett stadigt trähus bland grönskande kullar i Zululand och ändå skakade vinden huset så kraftigt att jag trodde det skulle lyftas från marken. Åskan lät som briserande bomber utanför mitt fönster. Om nattens storm blir hälften så våldsam kommer man att finna resterna av mitt tält i Madagaskar. Jag står villrådig och försöker funde-ra ut en lösning när jag ser tre grovhuggna män närma sig. De stegar rakt fram till mig och säger något jag inte förstår på afri-kaans. Jag har blivit varnad att engelsktalande personer inte är populära i dessa trakter och att jag gör bäst i att ligga lågt. Det tog inte lång stund för den planen att spricka.

– Har du familj här? frågar den störste på engelska med stark afrikaansbrytning.

– Nej. Jag är journalist. Jag skriver om Sydafrika och hoppa-des kunna närvara vid era festligheter.

De studerar mig misstänksamt och pratar sinsemellan.


22 23

– För att lära mig mer om afrikandkultur, tillägger jag för-siktigt.

Fortfarande inget svar.– Är du brittisk? – Nej. Svensk. Det verkar hjälpa något. De släpper mig med blicken och

börjar istället syna min undermåliga campingutrustning. De suckar när de inser hur utlämnad jag är. Efter en kort inbör-des överläggning låter de meddela att de tänker hjälpa mig och beger sig mot sina egna läger. När de återvänder med armar-na fulla av redskap är den tryckta stämningen borta. De ersät-ter mina obrukbara tältpinnar med massiva järnstänger som de driver så djupt ned i jorden att jag misstänker att jag aldrig mer kommer att få loss mitt tält. De lappar revan i taket och knyter slutligen fast tältet vid ett träd. Jag försöker tacka dem, men de viftar bara bort det.

– Det är för vår egen skull. Så att vi inte måste komma och fiska upp dig ur floden mitt i natten. Det har hänt förut förstår du. Tro inte att ditt tält inte kan flyga iväg bara för att du är in-uti det.

– Är det ofta sånt här väder här? frågar jag.– Nästan varje dag så här års, svarar den störste och nickar

mot sitt eget läger där varje del är ordentligt fastsatt med tjocka rep och järnkrokar.

Det är tydligt att några mörka åskmoln inte avskräcker nå-gon i dessa trakter.

Det är den 15 december, dagen före det årliga firandet av sla-get vid Blood River.

Afrikandfamiljer har rest från hela landet till denna avlägs-na, heliga plats. Slaget firas på olika ställen runt om i Sydafri-ka, men det var här, på flodbanken vid Blood River, som all-


24 25

ting började. Vissa afrikander tillbringar en hel vecka på denna plats och frossar i afrikandkultur. De spelar jukskei, den 200 år gamla boerfolksport som påminner om hästskokastning. De samlar lera från floden i hinkar och tävlar om vem som kan skulptera den bästa leroxen. De spelar traditionell boermusik, inte alltför olik svensk folkmusik med dragspel och akustisk gi-tarr. De ber. Och de grillar sin braai – en närmast andlig ver-sion av amerikanernas barbecue.

När männen är klara med min campingplats skulle det krävas en tornado för att rubba den. Den störste räcker fram handen och ler mot mig för första gången.

– Johan, säger han. Johan Currie. Välkommen till Blood Ri-ver.


Documents

Bron över Blood River av Kajsa Norman