Att samtala med två publiker – dubbla kontexter i en tv ... · UPPSALA UNIVERSITET C-uppsats i lingvistik Institutionen för lingvistik och filologi HT 04 Att samtala med två

UPPSALA UNIVERSITET C-uppsats i lingvistik Institutionen för lingvistik och filologi HT 04

Att samtala med två publiker –

dubbla kontexter i en tv-sänd gudstjänst Petter Lövgren

Handledare: Cilla Häggkvist

Abstract This paper explores the construction of identity and categorization in a televised Christian service. The main aim is to view and evaluate the existence of two outer contexts, on the one hand the participants present in the church building, and on the other hand the television viewers. Some of the aspects analyzed are how the participants of the service are aware of the two audiences and acknowledge them and involve them in the service. This concerns in particular the leader of the service and his effect on the dynamics and positioning of roles during the communicative events of the service. The material is a recording and a transcription of a Christian service aired through a public service channel. As results of the analysis I have found the service to be an extremely context dependent situation relying on the presuppositions of and coherence among the participants. The structure and procedure of talk and interaction during the service indicates that the service has two audiences in mind at the time of the recording. The leader of the service addresses the church attendants and the television viewers in often clearly distinct ways. The analysis shows how the switch of addressors and addressees generates different roles and identities, and views the verbal and non-verbal tools used to acquire this.

1

1. INLEDNING........................................................................................................................ 3

1.2 Syfte ............................................................................................................................................4 1.3 Material och metod.....................................................................................................................5

2. TRANSKRIPTION ............................................................................................................. 6

3. KONTEXT ........................................................................................................................... 7 3.1 Dubbla yttre kontexter ................................................................................................................7 3.2 Praktiskt realiserade dubbla kontexter.....................................................................................12

4. SITUATIONELL KONTEXT.......................................................................................... 14

5. KATEGORISERINGSARBETE ..................................................................................... 16

6. IDENTITETSARBETE .................................................................................................... 20 6.1 Diskursidentitet.........................................................................................................................20 6.2 Situationell identitet..................................................................................................................26 6.3 Transportabel identitet .............................................................................................................29

7. SJÄLVIDENTITET OCH RELIGION........................................................................... 30

8. DISKUSSION .................................................................................................................... 32

REFERENSLISTA................................................................................................................ 34

APPENDIX I TRANSKRIPTIONSKONVENTIONER.................................................... 35

APPENDIX II TRANSKRIPTION...................................................................................... 37

APPENDIX III STRUKTURELL ÖVERSIKT AV GUDSTJÄNSTEN.......................... 44

2

1. Inledning Språk har en samlande effekt, genom det skapar och upprätthåller människor grupper

och tillägnar sig identiteter, t.ex. inom religiösa institutioner. Identitetsskapande pågår

såväl i gruppen som helhet som i individuell relation till religionen. Språket är alltså

en angelägen del gällande religionsskapande och religiösa identiteter. Det religiösa

representeras och uttrycks språkligt av ritualer, vilka jag ser som språk och

kommunikation i vid bemärkelse. Det är denna språkliga grund som analyseras i

föreliggande arbete.

”Ritual is always a point where God and humanity come into contact (Stromberg 1993)”.

Det rituella språket skapar sålunda en länk mellan människa och det religiösa, och det

religiösa rummet är platsen där detta händer, ibland under ledning av en representant

från respektive religion. De ord som t.ex. prästen yttrar genererar en för kontexten

obestridbar sannig. Denna typ av semantiska kreation finner jag intressant. Att det

religiösa språket nyttjas på olika sätt (från de tidiga avlatsbreven inom den katolska

kyrkan till relativt nya filmen The Passion of the Christ), ser jag som ett sätt att

manifestera en identitet som vilken annan. Vissa gör det genom kläder och vissa gör

det genom att investera sitt kulturella kapital och känslokapital i en ideologi. En sådan

identitetsinskaffning sker då framför allt genom att anamma ett annat språk alternativt

jargong. Självklart har många grupper i samhället ett gemensamt språk, t.ex.

ungdomar, finansmän etc. Särskilt tydligt blir dock detta fenomen i gudstjänsten då

dennas språk är ritualiserat.

Vidare menar jag att en ideologi aldrig är mer populär än sin profet, att det

rituella språket, och dess producent, dikterar villkoren för eventuell gudomlig

inblandning i den religiösa kontext som kyrkorummet utgör. Det teokratiska språket

kan på detta sätt lyckosamt liknas vid den symbolik vilken används inom till exempel

reklam. Att involvera en individ i en gruppidentitet, t.ex. den religiösa församlingen,

sker möjligen inte på samma villkor som reklamen, men de ytliggande strukturerna

och formerna för att åstadkomma detta kan mycket väl vara likartade (jfr Djurström

1997). Dessa processer kan även ske, likt reklamen, genom olika medier, t.ex. tv.

Identitets och kategoriseringsarbetet genom detta medium sker inom dubbla

kontextuella ramar, dubbla publiker vilka deltar på olika villkor från olika positioner.

Å ena sidan de som deltar i själva kyrkorummet och å andra sidan tv-tittarna.

3

Genom uppsatsen förekommer olika användningar av kontextbegrepp vilka

syftar till att belysa vissa delar av kommunikationen genom vissa kontextuella ramar.

Situationell kontext behandlar det direkta studiet av enskilda situationer och de

moment och deltagare situationen innehåller. Detta är relevant för att begränsa

respektive stödja tolkningsmöjligheterna för en viss kontext (se sid. 12).

Inom situationella identiteter, vilka relaterar till identiteter i samtal och ger

konsekvenser för hur samtalet fortlöper, förekommer överliggande respektive

närliggande kontexter för det interaktionella tolkningsarbete (se sid. 24).

Ett annat centralt och frekvent begrepp jag kommer använda är ’positionering’

(Goffman 1998), detta nyttjas för att beskriva de samtalsroller och identiteter vilka

deltagarna tar och ges under interaktionen.

1.2 Syfte Denna uppsats har som syfte att behandla och analysera ett material rörande naturligt

producerat talspråk i ett funktionalistiskt perspektiv, och visar på en övergripande

struktur rörande språkets sociala konsekvenser inom en viss kontext. Detta sker

genom att analysera en tv-sänd gudstjänst sociolingvistsikt identitetsmässigt.

Analysen utgår från antagandet att kommunikationen äger rum inom dubbla

kontexter. Då jag genomför en diskursanalys på transkriberat material kommer

undersökningen delvis få en deskriptiv karaktär. Transkriptionen bör ses som mindre

fin, detta av anledning till att jag, som nämnt, önskar inbegripa ytterligare

dimensioner utöver de rent språkliga.

Frågor jag söker besvara är bland andra: Hur refererar man till en

gudomlighet? Är vardagsrummet en förlängning av gudstjänsten? Hur kan de dubbla

kontexterna beskrivas? Hur fungerar gudstjänsten som identitetsskapande institution

och tradition? Återfinns speciella lingvistiska drag vilka indikerar att gudstjänsten är

tv-sänd?

Jag diskuterar kring den involverade tv-tittaren som gudstjänstdeltagare och

problematiken kring den dubbla, och därför komplexa, kontexten. Uppsatsens analys

innehåller en sociolingvistisk hållning till materialet, jag söker redogöra för den

språkliga interaktionen mellan predikant och gudstjänstdeltagare och någon form av

gudomlighet; samt relativt djupgående analys kring strukturerna omgivandes

identitetsskapande och kategoriseringshantering.

4

1.3 Material och metod Källmaterialet till denna undersökning är en 60 minuter lång tv-sänd gudstjänst från

Lunds domkyrka genom Svenska Kyrkan, vilken sändes i SVT2 17 september, 2004

klockan 10.00. Detta audiovisuella material har jag transkriberat enligt Valescos

transkriptionskonventioner (se appendix I). Då materialet även behandlar visuell

information av vikt finns hänvisningar i transkriptionen där relevanta icke-verbala

händelser ägt rum. Den sociolingvistiska och identitetsskapande analysen kretsar

mycket kring den religiösa ritualen, vilken i högsta grad har en visuell symbolik.

Det deskriptiva valet av transkription ger en utgång vilken, enligt Kibrik,

kräver tre avgörande delar, koncept för vilka redogörs nedan (Milroy 1997:75):

1. Undersökningssubjekt (språket eller en del av språket)

2. Underökningens objekt (skrivna texter eller inspelad data).

3. Undersökningens produkt, modellen av undersökningsobjektet, i mitt fall en

transkription och analyserna grundade på denna.

Jag utgår från Kibriks modell beträffande innehåll och kombinerar detta med den

analytiska undersökningsmetod Milroy presenterar. Denna förutsätter kunskaper om

målspråket, men istället för att hänvisa till intuition, som t.ex. inom grammatiska

undersökningar, görs generaliseringarna från en corpus oberoende insamlade data

(Milroy 1997:76). Jag tillämpar även ett generaliserat samhällsperspektiv angående

religionen som ett relativt bekant fenomen, men vilket kräver vidare kunskap för att

fullt kunna förstås och delta i.

Problemet med att studera språk i användning är att delta som forskare utan att

själv influera talhandlingen (Jarowskij & Coupland 1999:69). Labov myntade det

berömda uttrycket ”the observer’s paradox” (Norrby 1996:33). Jag har behandlat detta

problem genom att använda ett expositoriskt redigerat material. Den enda möjliga

kopplingen jag kan ha till materialet jag använt är som medlem av Svenska kyrkan,

vilket är obetydligt då tid och plats för inspelningen inte stämmer överens med var jag

befann mig för tillfället i fråga. Däremot är jag, trots att jag utför en vetenskaplig

studie på det audiovisuella materialet, vilken tittare som helst. Labovs

observationsproblem blir ur denna synvinkel irrelevant, en inspelning av denna i fråga

aktuella gudstjänst skulle ha skett oberoende av denna undersöknings genomförande

eller inte.

5

2. Transkription Att transkribera naturligt tal, vi förutsätter att mitt material behandlar detta, innebär en

förflyttning av tal från ett öppet medium till ett relativt slutet. Jag ser de kontexter

inom vilka naturligt tal förekommer som ett stort medium, direkt tillgängligt för

lyssnare i samma diskursiva samhälle och inom adekvat hörhåll från talaren. Ett öppet

medium är dock, enligt min åsikt, mer tillgängligt för ”felaktiga” tolkningar (om vi

förutsätter att talarens prototypiska intention är den lyckade tolkningen), avstånd, ljud

från omgivning, svårtolkade gester, ointresse, etc. kan med största sannolikhet alterera

informationen. Ingen förekommande tolkning kan per definition vara ”fel”, men i

gudstjänstens kontext utfaller t.ex. vissa tolkningar som motstridande de

samtalsstrukturer som finns.

För att lagra talöverföring inom ett slutet medium är transkriberat tal den form

som bör användas. Att studera tal i interaktion ter sig relativt svårt att genomföra om

talet inte är transkriberat. Skriven text är vidare en effektiv och tillgänglig lagring av

materialet jämfört med videoinspelningar. Ochs (1999:167-82) visar på arkets fysiska

ramar som eventuellt missledande, den spatiala organisationen presupponerar att

”certain items will be noticed before others and that certain items will be seen as part

of particular unit and categories (Ochs i ed. Jarowskij & Coupland 1999:169).

Transkriberingen av icke-verbala markörer bör ske utifrån undersökningens syfte

(Ochs 1999:174-75). Den undersökning jag ämnar genomföra rör i högsta grad icke-

verbal kommunikation, t.ex. rituella handlingar där särskilda yttranden vilka i frånvaro

av särskilda icke-verbala informationsbärare inte blir lyckosamma. Fairclough

refererar till dessa som visaulier (“visuals” Fairclough 1989:27).

Vidare nämner Ochs den selektiva process forskaren omedvetet bedriver, och

att ett inspelat material inte eliminerar denna, snarare skjuts selektionen upp till den tid

då transkriptionen äger rum. Det är bland annat av denna anledning jag satt mig själv

utanför inspelningskontexten (jag gör skillnad på kontext och inspelningskontext då

även tv-rummet måste ses som kontext). Transkriptionen är forskarens instrument och

hjälper denne att utföra undersökningen (Ochs 1999:168). Min transkription följer

Valescos transkriptionskonventioner (se appendix I) vilken är relativt fattig på

6

fonetiska och fonologiska markörer. Den lämpar sig bättre för undersökningar,

liknande den jag genomför, behandlandes mer samtals- och diskursinriktade analyser.

Det råder t.ex. inga svårigheter att vid första anblick semantiskt bestämma orden.

3. Kontext

Yttrandens betydelse och funktion realiseras och skapas i en kontext, ett sammanhang

vilket definierar texten i ett annat perspektiv. Vice versa skapar yttrandena och dess

producenter kontexten. Den tydligaste och mest konkreta uppdelning av kontext sker

genom åtskillnad av de språkliga respektive icke-språkliga elementen vilka ingår i

diskursen. Nunan nämner den språkliga, eller lingvistiska, kontexten som det språk

som omger den analyserade diskursen. Detta inkluderar även icke-verbala handlingar

som t.ex. gester, blickar, tonläge osv. Den icke-språkliga kontexten inkluderar i stora

drag: typen av kommunikationshändelse, ämnet, syftet med händelsen, omgivningen,

deltagarna och relationen dessa emellan, samt bakgrundskunskapen kring den

kommunikativa händelsen (Nunan 1993:8).

Ett annat sätt att beskriva kontext är genom ko-text, den förekommande

diskursen. Det vill säga att allt, förutom det absolut första yttrandet, tolkas utifrån den

tidigare texten (Brown & Yule 1983:46). Den inre texten erhåller sålunda en betydelse

och referensstruktur vilken förutsätter och skapar sig själv. Detta gäller även i högsta

grad för den yttre kontexten (Norrby 1996:41). T.ex. kan relationen mellan deltagarna

variera markant under ett samtal, vidare, anser jag, styr ämnet radikalt deltagarnas

yttranden och den kontext vilka förutsätter dessa. Den produktion deltagarna bedriver

blir sålunda cirkulär, men de initiala yttrandena, i t.ex. ett samtal, är enligt min

mening inte helt oberoende. De är en produkt av kulturella förutsättningar och kräver

sålunda en kontext för att bli funktionella och förstådda.

3.1 Dubbla yttre kontexter Ovan nämnda teorier och analysverktyg kan med fördel brukas i en diskursanalys av

en tv-sänd gudstjänst, om man talar om kyrkorummet i egenskap av inspelningsplats,

som den ”verkliga” kontexten. Vad händer när den inre kontexten, yttranden och

paralingvistiska drag, uppfattas av mottagare i en helt annan yttre kontext än den

7

kyrkorummet representerar? Jag vill visa på komplexiteten i kontexten hos den tv-

sända gudstjänsten i och med att den är tillgänglig för fler än de som på plats i

kyrkorummet kan uppleva den. Jag ser det som att man utvecklar dubbla kontexter

från ett och samma kärnmaterial, det religiösa budskapet är det samma men

distribueras via två olika medier i två olika kontexter. Detta innebär rimligtvis en

anpassning av språket för att fungera både för tv-tittare och för kyrkobesökare, detta

då deltagarna är medvetna om de dubbla kontexterna.

I egenskap av ponerad gudstjänstbesökare i Lunds domkyrka kan jag spatialt

och temporalt deiktiskt referera “här” till just domkyrkan i Lund vid en given

tidpunkt. Men då mitt undersökningsmaterial inte direkt återger denna kontext kan

detta te sig svårt att genomföra. Däremot kan jag utan spatiala och temporala problem

tillgodogöra mig den information den tv-sända gudstjänsten förmedlar. Jag vill likna

den tv-sända gudstjänsten vid en dokumentär, en belysning av vissa delar av

verkligheten men knappast en återgivning. Man belyser, enligt min mening, relevanta

och effektiva vidarebefordringar av det som hände i kyrkorummet via TV till en

eventuell mottagare.

Denna problematik ämnar jag behandla genom att applicera Hymes

kontextdefinierande drag på materialet. Initialt fokuseras de personer vilka deltar i

talhändelsen (speech event), producent respektive recipient. Dessa urskiljs som,

talaren (adressor) vilken producerar och mottagaren (adressee) vilken hör eller läser

yttrandet (Brown & Levinson 1983:38). Texten kan vara både skriven och talad

(Norrby 1996:26). Detta är av intresse då det religiösa budskapet i högsta grad även

förmedlas genom skriven text. Detta sker genom uppläsning av texter samt

undertextning av böner, psalmer, trosbekännelser etc. i tv-sändningen.

Hymes nämner ytterligare att antal kontextdefinierande drag av intresse,

framför allt publik (audience), vilket blir särskilt relevant när en publik även kan vara

en inte direkt tilltalad mottagare, t.ex. någon passerande förbi tv-rummet. Detta kan

problematiseras vidare, anta att TV: n i en viss situation har funktionen av

bakgrundsstimuli. I många sammanhang är förmodligen TV: n ofta påslagen utan att

någon aktivt tittar. Var dras då gränsen mellan mottagare kontra publik? Hymes

beskriver publiken som en eller flera personer vilka inte blir direkt tilltalade men

uppfattar de producerande yttrandena (Hymes i Brown & Levinson 1983:38). I detta

fall innebär det att tv-tittarna respektive gudstjänstdeltagarna blir två olika publiker.

8

Figur 3.1 nedan åskådliggör de termer som används och hur dessa relaterar till

varandra. I figuren återfinns de som talar till vänster och de som hör till höger. Med

denna indelning vill jag visa att deltagare i samtal alltid har samtalsroller. Även om en

producent inte tilltalar en deltagare kommer denne att ses som talare om den icke

tilltalade kan höra vad som sades. Särskilt känsligt blir detta under gudstjänsten, om

någon tittar på tv-sändningen kommer situationen att innehålla interaktion.

Recipient/åhörare – den tar emot tal

Producent – den som producerar tal

Mottagare – relativt medveten, av talaren intentionellt positionerad recipient

Lyssnare – relativt medveten, av talaren ej intentionellt positionerad recipient

Publik – gemensamt begrepp för en eller flera personer vilka inte blir direkt tilltalade men uppfattar de producerade yttrandena

Talare – intentionellt och kontrollerad talproduktion

Figur 3.1 Diskursidentiteter i interaktionen.

I figuren ovan används begreppet “positionering”, Goffmans (1998) beskrivning av

positionering fokuserar på roller som relativt statiska och förutbestämda. Harré och

van Langen-hove (1999) riktar istället fokus mot dynamiken i sociala situationer och

ser positionering som en konstituerande process. I denna uppsats kommer jag att

hålla mig till Goffmans beskrivning då detta belyser särdrag hos materialet.

Gudstjänstens händelseförlopp är extremt kontextstyrt och bygger till stor del på

förutfattningar. Detta diskuteras vidare under kategoriseringsarbete (sid. 14-18) och

identitetsarbete (sid. 18-27).

Jämför situationen med TV: n som bakgrundsstimuli med att på plats i

kyrkorummet delta i en gudstjänst. Kyrkobesökarna i undersökningsmaterialet visar

inte upp ett sporadiskt deltagande i aktiviteten utan tar medvetet en mycket deltagande

9

roll. T.ex. är man involverad direkt i bönerna och psalmerna, och har möjlighet att ta

del av nattvarden. Är denna publik, medlemmar av den ursprungliga yttre kontexten

samt den inre språkliga, mer relevant för diskursen än den publik som uppfattar

budskapet via TV? Uppenbart är dock att kyrkobesökarna kan påverka på ett annat

plan än tv-tittarna. Undersökningen visar att det handlar om något av en balansakt.

Predikan riktar talaren, i detta fall biskopen, uteslutande direkt in i kameran mot tv-

tittaren. Men denne har ingen möjlighet att personligen delta i de ritualer som äger

rum. Tv-tittaren kan i detta läge endast betrakta.

Sammanfattningsvis anser jag att gudstjänstdeltagarna i kyrkorummet är

nödvändiga för att diskursens inre kontext ska kunna realiseras på det sätt det sker.

Dessa är sålunda ur denna synpunkt mer relevanta för gudstjänsten, kyrkobesökarna

påverkar som jag ser det på ett annat sätt än tv-tittarna. Kamerorna vilka spelar in det

som sker i kyrkan påverkar antagligen med sin närvaro, tv-sändningen har högst

troligt en stor inverkan på hela diskursen. Den komplexa kontextuella situationen och

undersökningsmaterialet kan åskådliggöras på följande sätt:

YTTRE KONTEXT 1. Gudstjänsten i domkyrkan i Lund

YTTRE KONTEXT 2. Det rum i vilken TV: n återfinns

DISKURS Gudstjänst

INRE KONTEXT Det religiösa budskapet

Figur 3.2 Relationen mellan inre och yttre kontexter i diskursen

10

Pilarna i figur 3.2. indikerar riktning av textflöde. En viktig poäng med denna figur är

beroendet och förnyandet av kontext. I YTTRE KONTEXT 1. skapar deltagarna

tillsammans den inre kontexten, de samarbetar och skapar på så sätt en inre kontext

som i sin tur påverkar den yttre. Deltagarna i YTTRE KONTEXT 2. kan däremot inte

förhandla fram en yttre kontext utifrån den inre, de har ingen språklig påverkan på

vare sig biskop eller kyrkobesökare. Vidare kan man göra distinktionen under

predikan:

TALARE (gudstjänstledare)

PUBLIK

(gudstjänstdeltagare) MOTTAGARE

(tv-tittare)

Figur 3.3 Riktning av talproduktion

Pilarna i figur 3.3 indikerar talarens produktion och yttranden riktade till mottagare i

olika yttre kontexter. Men, som nämnt ovan, riktas inte talproduktion och textflöde till

nödvändigtvis en eller flera exklusiva mottagare. Sålunda kan ytterligare en

dimension av produktionen illustreras, nämligen den där biskopen är talare och alla

blir mottagare och en uppdelning inte är nödvändig.

Dessa figurer illustrerar antaganden grundade på gudstjänstledarens

kommunikativa agerande, under de rent konkreta delarna av gudstjänster definierade

som talakter (Norrby 1996:68). Dessa involverar inte bön, psalmer eller

trosbekännelser, under dessa involveras alla deltagare, inklusive tv-tittarna. Men

under predikan riktas, som nämnt tidigare, all språklig och icke-verbal

uppmärksamhet mot tv-tittaren, varvid denne enligt Hymes kontextbeskrivande drag

blir mottagare och gudstjänstdeltagaren publik (Brown & Yule 1983:39). Märkbart är

hur tydligt gudstjänstledaren som ordförande styr dynamiken i diskursen.

Andra av Hymes kategorier som kan appliceras på undersökningsmaterialet är

först och främst vilken kanal (channel) som nyttjas. Den komplexa kontexten ger

11

också en komplicerad kanal, den är inte enbart talad utan även skriven text i form av

undertextning till böner, psalmer, trosbekännelser med mera. Svenska är

huvudsakligen den kod (code) vilken används. Meddelandeform (message form)

faller sig lämpligt att kategorisera som en ceremoni av relativt hög formalitetsgrad,

vilken är del av en talhändelse (speech event) vi kan specificera som gudstjänst.

Denna kategorisering gör diskursen lättare att överblicka, detta då de dubbla

kontexterna försvårar en enhetlig analys. Lägger man till topik (topic) och omgivning

(setting), ser jag det som en metod att förflytta analysen närmare en punkt mellan de

båda yttre kontexterna. Med detta menas att analysen borde ske utifrån en synvinkel

vilken ligger närmare talproduktionens ursprung och inte fastna i mottagarens

samtalsroll.

3.2 Praktiskt realiserade dubbla kontexter Ovan beskrivs det strukturella skapandet av dubbla kontexter och dess

produktionsflöden. Praktiskt uttrycks detta främst genom icke-språkliga markörer, de

enda möjliga tillfällen till kontakt de tv-tittande deltagarna kan ha med biskopen

(talaren) uppstår när denne riktar sin blick mot kameran. Dylika handlingar indikerar

att talaren är medveten om sina två publiker. Vid tillfällen då talaren riktar sin

uppmärksamhet åt andra håll än kameran positioneras tv-tittarna direkt som lyssnare.

De kan auditivt klart uppfatta talarens produktion, men avsaknad av visuella markörer

utesluter tv-tittarna ur den inre kontext vilken talaren förhandlar fram med

mottagarna. Detta är situationsbundet och fungerar också omvänt, d v s, i de

talhändelser då talaren (gudstjänstledaren) talar med blicken riktad direkt in i kameran

positioneras gudstjänstdeltagarna som lyssnare och tv-tittare som mottagare.

Den inledande processionen följs av en situation där tecken på medvetenhet

om de två publikerna är tydliga, talaren erkänner de båda publikerna genom verbala

och icke-verbala handlingar, detta kan man se i följande exempel. Understrykningar i

transkriptionen indikerar att talare har ögonkontakt med kameran.

Ex. 1 Gudstjänstledare (L), gudstjänstdeltagare (GD) 001 L: i faderns å sonens å den helige andes [namn↓] ///

GD?: [((…))]

002 L: Herren vare med er↓ (1”)

12

003 L: vi lever alla i ett spänningsfält /

[...]

I rad 001 riktar L sin blick först mot kyrkorummet, möjligtvis mot en gudomlig

symbol eller liknande, efter detta mot gudstjänstbesökarna (GD) i bänkraderna till

höger respektive vänster om honom själv. Under 003 utför talaren en liknande

blickrörelse, men mer tydlig mot GD på de båda sidorna. Först i rad 003 tittar L i

kameran och skapar visuell kontakt med tv-tittarna för första gången. Genom dessa

inledande handlingar har sålunda L gjort relevant två publiker, vilka deltar genom

olika kontexter och under olika förutsättningar (se sid. 5-6).

En liknande situation uppstår på rad 005, då L direkt med personliga

pronomen ”dej” tilltalar dem som ber om syndernas förlåtelse.

Ex. 2 Gudstjänstledare (L) 005 L: till DEJ som ber om dina synders förlåtelse säger

ja på Jesu Kristi uppdrag / dina synder är dej

förlåtna↓ / i faderns och sonens och den helige

andes namn: // amen↓ //

Under talhandlingen vänder sig L, liksom i ex.1., mot respektive sidor för att tilltala

GD och avslutar med att titta rakt in i kameran. Den understrukna texten i ex. 2 ovan

indikerar att L riktar sin blick in i kameran och talproduktionen mot tv-tittarna. Att L

inom samma taltur växlar mottagare respektive lyssnare tyder på medvetenhet om de

dubbla kontexterna i vilka de olika publikerna deltar. Förmodligen vill L göra alla

potentiella deltagare till mottagare. Märkbart för ex. 2 är att tv-tittarna positioneras

deltagande i en rituell handling, i ex. 1 fick uteslutande GD delta i ritualen genom rad

003, tv-tittarna blev först deltagande i och med att ritualen var avslutad.

I figur 3.3 ovan illustreras L:s textproduktion och hur han riktar den mellan

publikerna. Vid inledningen av L:s huvudpredikan tilltalas tv-tittarna direkt med du,

till skillnad från ex. 2 där båda yttre kontexters deltagare tituleras med andra persons

personliga pronomen. GD är inte visuellt uppenbart tilltalade men möjligtvis indirekt

då predikan är en central del av gudstjänsten.

Ex. 3 Gudstjänstledare (L)

13

009 L: HÄRLIG: / e jorden↓ // vilka associationer tänker

du på när jag säge så↓? ///

Detta exempel innehåller också ett intressant exempel på ett kommunikativt problem.

Predikan ter sig till form och innehåll som en monolog, den direkta frågan till tv-

tittarna indikerar däremot att L söker starta en dialog.

Inofficiellt förekommer informell talproduktion gudstjänstdeltagarna emellan,

men denna är otydbar och inte direkt påverkande den inre kontexten. Officiell

talproduktion under gudstjänsten är inte förbehållen L, tre ytterliggare talare

förekommer och bidrar under förbön till diskursens uppbyggnad. Endast en av dessa

talare erkänner de dubbla publikerna genom att initialt söka ögonkontakt med tv-

tittaren.

Ex. 4 Man nummer 2 (M2) 010 M2: låt oss be: / i vår förbön↓

Under resten av talturen (se appendix II) upprättas ingen verbal eller icke-verbal

kontakt mellan talare och tv-tittare. Gudstjänstdeltagarna involveras dock i förbönens

innehåll med frekventa användanden av ’oss’ och ’vi’. Då tv-tittaren genom Man 2:s

(M2) inledande uppmaning görs delaktig i förbönen, kan antas att denne givits

adekvat uppmärksamhet och inte kräver ytterliggare markörer för att diskursen ska

göras tillgänglig.

4. Situationell kontext Den tv-sända gudstjänsten är i ett lyckat genomförande beroende av att en uppsättning

förutsättningar tas i bruk. Tal i användning är i högsta grad en social aktivitet, vilket

ger konsekvenser inom en viss kontext i en viss situation. Detta relevantgör en

etnografisk analys av materialet. Hymes belyser den situationella kontexten som, å

ena sidan, begränsande omfånget av möjliga tolkningar, och, å andra sidan, stödjande

den åsyftade tolkningen (Brown & Yule 1983:37).

14

Firth har utformat en schematisk modell för att lingvistiskt undersöka den

situationella kontexten (Brown & Yule 1983:37). I korthet är de faktorer Firth

använder följande:

A. De relevanta dragen hos deltagarna: personer, personligheter

(i) Deltagarnas verbala handling

(ii) Deltagarnas icke-verbala handling

B. De relevanta objekten

C. Den verbala handlingens effekt

Denna modell kan med fördel appliceras på de verbala och icke-verbala rituella

handlingar vilka äger rum under en gudstjänst. Se exempelvis det kommunikativa

utbytet i ex. 5.

Ex. 5 Gudstjänstledare (L), gudstjänstdeltagare (GD) 007 L: GUD // du som ständigt SKApar och förnyar↓ // vi

tackar dej för jordens skönhet // för allt spel av

färg å form å toner / som fyller oss med glädje↓

/// för allt stort å rikt / som du låtit människor

frambringa // forskningens ljus och konstens

härlighet↓ // för skönhet / glädje / å godhet /

som vi får njuta av↓ // öppna Gu:d // våra sinnen

för din närvaror/ i Jesu namn: / [amen↓]

GD: [amen]

Enligt Firths metod kategoriseras (A.) de deltagande L och GD som just deltagare.

Dessas personligheter definierar jag som, för L, gudstjänstledare och reproducent av

det kristna budskapet, och för GD, gudstjänstdeltagare och kyrkobesökare med olika

syften med sin närvaro. (A. (i)) L:s verbala handling utgörs av en mindre predikan,

antagligen unikt författad för detta tillfälle och situation, (ii) ingen icke-verbal

handling av intresse utförs vilken skulle kunna påverka eller bli påverkad av den

situationella kontexten.

De relevanta objekten (B.) för den situationella kontexten är, självklart,

kyrkorummet, men också kan nämnas Gud som tilltalsobjekt. Att objektifiera ett

15

sådant koncept som Gud må vara schematiskt och modellmässigt möjligt, men utanför

kyrkorummets formella diskurs mindre funktionellt. (C.) Den verbala handlingens

effekt är i denna situation att GD producerar yttrandet ’amen’ samtidigt som B utför

dito. Det tal L under sin taltur producerar, skulle förmodligen inte generera en identisk

konsekvens i en annan kontext, gudstjänsten och kyrkorummet ger sålunda

förutsättningarna för yttrandets effekt. Gudstjänstledaren i egenskap av sitt ämbete

bidrar också i högsta grad till den lyckade tolkningen.

5. Kategoriseringsarbete Den etnometodologiska inriktningen på identitet i tal-i-interaktion behandlar

kategorier som kunskap tolkad utifrån interaktörernas kommunikativa beteende. Man

ser, med andra ord, inte deltagarna som bundna till en passiv eller latent identitet, utan

kategorierna ses som tillsammans med andra aktivt framarbetade för sig själv eller

andra (Antaki & Widdicombe 1998:2).

Antaki och Widdicombe redogör för fem principer relevanta för det

etnometodologiska behandlandet av identitet: (1) Kategorier med associerade drag:

Sacks menar att människor organiserar saker i världen i samlingar (collections), i och

med detta grupperar de vad som annars skulle vara skilda objekt. Sålunda byggs

kategorier upp av vissa karaktäristika eller särdrag, t.ex. att vara på ett visst sätt, i

detta fall ”att vara kristna”. Detta betyder att en person kan tillhöra ett oändligt antal

kategorier. Processen fungerar även åt andra hållet, att särdrag implicerar kategorier,

dvs. om en person som utför en viss handling identifieras denna som kristen (Antaki

& Widdicombe 1998:3-6).

(2) Indexikalitet och tillfällighet; man menar att alla yttranden genererar

varierande betydelse under olika omständigheter, spatiala som temporala. Sacks

applicerar detta på kategorimedlemsskap, bruket av kategorier ska förstås och tolkas

utifrån de exakta omständigheterna kring produktionen av yttrandet.

(3) Relevantgöra och orientera mot, denna princip klargör att

identitetsarbetet är interaktörernas verksamhet, inte analytikerns. Deltagarna

relevantgör vissa särdrag eller karaktäristika och det är det enda som bör studeras eller

tolkas. På samma sätt orienterar deltagarna mot saker i världen som ”någonting”.

16

T.ex. kan ett yttrande orienteras mot som en fråga, en del av en ritual, en predikan o s

v.

(4) Förfarandemässig betydelse, detta innebär ett begränsande av

tolkningsmöjligheterna. Om kontexten ger en information som aktörerna gör relevant

men denna inte är intressant för situationen, bör den inte användas i analysen.

Identiteten i fråga kräver att tydlig betydelse i vad som pågår i situationen i fråga

uppvisas. Sålunda skulle en definition av situationen, innan den empiriska analysen

företagits, möjligtvis generera en irrelevant tolkning av materialet.

(5) Samtalsstruktur; den femte principen belyser att allt i samtalet har

strukturer och hur interaktörer tolkar och interagerar med varandra utifrån strukturella

regler. Dessa determinerar huruvida ett yttrande och dess konsekvens passar in i

diskursens samtalsstrukturer eller inte. Sacks menar att dessa regelbundenheter är

oberoende av deltagarna och, i själva verket, måste nyttjas av alla talare av språket i

fråga. Utan dessa strukturer är samtal omöjligt.

Den undersökta gudstjänsten kanske inte med självklarhet faller in under

kategorin samtal. Jag vill dock, bland annat, med hjälp av ovan nämnda

identitetsarbetsprinciper visa att kategorier faktiskt arbetas fram och används i

diskursen. Detta sker samarbetande genom tal-i-interaktion, även om talproduktionen

artar sig ofta som mindre stereotypa samtal av mer monologisk karaktär. För att

vidare söka redogöra för detta, ska en applicering av ovan nämnda principer ske på

det kommunikativa arbetet.

Ex 6. Gudstjäntledare (L), gudstjänstdeltagare (GD) 005 L: till DEJ som ber om dina synders förlåtelse säger




006 L+GD: Gud vår fader / tack för att vägen till dej: /

alltid är öppen genom Jesus Kristus↓ // hjälp oss

att leva i din förlåtelse / stärk vår tro / öka

vårt hopp / och uppleva vår kärlek↓ / amen:↓

I ex 6. ovan visas hur L:s yttrande uppvisar åtskilliga

kontextualisationsmarkörer. Nyttjandet av amen i denna kontext är tecken på att

17

talaren tillskriver sig som användare av dessa begrepp. Genom denna handling

uppdagas ett exempel på att (1) fenomen kan utgöra samlingar, eller kategorier,

och att samlingarna ger särdrag associerade med dessa kategorier. L använder,

avslutande i talturen, amen vilket i kontexten indikerar, eller kan tolkas som, att

talaren i fråga är någon form av ledare av en religiös ritual, t.ex. biskop eller präst.

Detta särdrag, att vara präst, ingår vidare i kategorin att vara kristen. Denna kategori,

i sin tur, innefattar, möjligtvis, särdraget god, vilket i sin tur kan utgöra del av ett

oändligt antal kategorier.

Gudstjänsten är som synes extremt kontextstyrd. Rörande indexikalitet och

tillfällighet märks detta tydligt. Se ex. 6. Om talhandlingarna skett under andra

omständigheter skulle effekten troligen inte alls uttrycka sig likt den kyrkliga. I aulan

på en religiöst obunden gymnasieskola, t.ex., skulle antagligen en helt annan reaktion

på amen ske. Till skillnad från i kyrkorummet där, i princip, alla gudstjänstdeltagare

stämmer in och yttrar just amen samtidigt som L utför dito. Huruvida de tv-tittande

deltagarna inom sin yttre kontext reagerar på L:s utförande av ritualerna är omöjligt

att veta och än mindre resonera kring. Uppenbart är dock, som nämnt tidigare, att

eventuella rektioner från denna publik inte förhandlar fram den inre kontexten då de

inte når L.

Liknande kontextbundna processer återfinns under appliceringen av princip

(3) att relevantgöra och orientera sig mot. Se ex. 7:


GD?: [((…))]


Under rad 004, L behandlar här alla som levande i den värld som är Guds skimrande

gåva till oss. Talaren gör här relevant att alla gör just detta. Under talturen riktar sig L

till kameran och tv-tittaren genom blickar. Följaktligen orienterar sig L mot tv-tittarna

som alla, varvid detta blir en kategori. Detta är intressant då L gör relevant alla som

deltagare i den kristna diskursen, i själva verket de som deltar via tv-tittande. Detta,

menar jag, har sin orsak i att gudstjänstdeltagarna, genom föregående talturer (001-

003), orienteras till som just deltagare i den kristna diskursen.

18

003 L: vi lever alla i ett spänningsfält! mellan å Ena

sidan // den värld som är / guds skimrande gåva

till oss↓ // och å andra sidan↑ // i djävulens och

syndens välde! /// [...]

Den fjärde principen för det etnometodologiska studiet av identitet i samtal, (4)

förfarandemässig betydelse, diskuterar den typiska kontextbundenheten hos den tv-

sända gudstjänsten. Talandet är väl förberett och visar inte upp prototypiskt

framarbetade identiteter, t.ex. den förekommande i dialogiska samtal (Antaki &

Widdicombe 1998:6-7). Däremot uppstår tillfällen där L samtidigt tilltalar två

publiker samt Gud. Om vi förutsätter att Gud fungerar som samtalsdeltagare, trots att

denne inte ger någon respons överhuvudtaget, kan man återfinna frekventa exempel

där man refererar till Gud som någonting, t.ex. är Gud skapare, vår Herre samt vår

Fader. Då den etnometodologiska analysen av identitetshantering utgår från textens

kommunikativa handlingar kan inte tv-tittarna från sin position relevantgöra eller

orientera till någonting inom gudstjänsten som L kan uppfatta. Däremot, som visat

ovan, förekommer nämnda process åt andra hållet, från L mot kameran. Denna

dynamiska identitetshantering följer tydlig fortsättande betydelsekonsekvens, den

slutna sfär kyrkorummet och gudstjänsten utgör ger att all produktion, verbal och

icke-verbal, är av intresse. Mer lämpligt kan uttryckas att allt är intressant och viktigt

för diskursen.

Samtalsstrukturerna (5) ter sig omöjliga att applicera om texten inte är ett

samtal. Men, som nämnt ovan, innehåller materialet samtal där samtalsstrukturer

används av deltagarna och styr kommunikationen. Antaki & Widdicombe tar fallet

bridge som exempel; om spelare Nord har bjudit ger de regelbundna

samtalsstrukturerna att spelare Öst måste svara på budet. I denna situation är en viss

respons så till den grad normativ att endast ett svar är förenligt med situationen

(Antaki & Widdicombe 1998:5-6). Liknande situationer är högst frekventa under

gudstjänsten.

Ritualer, i allmänhet, är just ritualer på grund av den ofta exakta struktur dessa

kräver. Om L på rad 001 i ex. 7 ovan t.ex. skulle byta ut endast ett av orden torde en

annan kontext ges som inte identifieras som predikan. Lika kontextuellt oförenligt

skulle någon annan verbal reaktion än hör vår bön vara, om detta under förbön

föregicks av Gud vi ber dej. Genom dessa verbala markörer signaleras också ritualen

19

som särskild kommunikativ händelse. Bönen, t.ex., binds ihop av låt oss be och amen.

Samtalsstrukturellt fungerar dessa ritualer perfekt i och med sin höga grad av

förutsägbarhet, sålunda kan gränserna för talhändelsen lättare urskiljas av lyssnare

och/eller mottagare (ed. Jarowskij & Coupland 1997:141). Detta exemplifieras nedan:

Ex. 8 Gudstjänstledare (L), gudstjänstdeltagare (GD) 003 L: vi lever alla i ett spänningsfält! [...] /// låt

oss be↓(2”)

004 L+GD: barmhärtige Gud↓ [...] // amen↓ (2”)

Förutsägbarhetsfaktorn i ex. 7 gör GD samt tv-tittarna redo för att en bön ska företas, i

vilken man förväntas deltaga i och med L:s notation låt oss be. Märk också pauserna

vilka indikerar talarnas avslutningsarbete för talturen (Norrby 1996:100).

6. Identitetsarbete 6.1 Diskursidentitet Gudstjänsten, sedd som tal-i-interaktion, uppvisar fasta strukturer. L är den

huvudsakliga talaren kring vilken den inre kontexten byggs upp, och GD och tv-

tittarna ses som lyssnare tidvis mottagare. Zimmerman diskuterar diskursidentiteter

(discourse identities), att deltagare i tal-i-interaktion positioneras och positionerar, sig

själv och andra, i olika samtalsroller under den kommunikativa utbytessekvensen

(Zimmerman 1998:91).

En tillämpning av dessa identiteter förtydligar typen av diskursaktivitet.

Zimmerman (1998:92) tar som exempel upp uppringaren/svaranden under ett

telefonsamtal, berättare/mottagare under en berättelse osv.

”discourse identities emerge as a feature of the sequential organization of

talk-in-interaction (Zimmerman 1998:92)”

Gudstjänstens förutsägbarhet ger sålunda att en initiering av en sekvens,

t.ex. en predikan, begränsar omfånget av potentiellt efterföljande handlingar. Vissa

deltagare får i uppgift att utföra dessa handlingar (Zimmerman 1998:92). T.ex. utses

tv-tittarna att betraktande lyssna under gudstjänstens inledningssekvens, detta genom

att L direkt tilltalar GD men inte tv-tittarna.

20

Tidigare diskuterades de dubbla kontexterna och bevis på talarnas

medvetenhet om dessa och illustrerade en uppdelning mellan en inre och två yttre

kontexter. Denna modell är relevant beträffande diskursidentiteternas distribution i

det kommunikativa utbytet. Den centrala typ av talaktivitet vilken företas har klart

narrativ karaktär. Kvantitetsmässigt uppvisar de längsta och mest relevanta talturerna

en berättare/mottagare-relation mellan talare och åhörare. Men fastställandet av

dessa diskursidentiteter till trots, inbegrips i den diskursiva aktiviteten i fråga två

grupper av icke-berättare. Dessa deltagande genom två olika yttre kontexter torde ges

olika diskursidentiteter, detta till följd av den spatiala och temporala skillnaden dem

emellan. Se ex. 1 nedan:


GD?: [((…))]


003 L: vi lever alla i ett spänningsfält /

L:s kamerarbete under denna sekvens gör tv-tittarna deltagande i den audiovisuella

erfarenheten på rad 001-003, men är inte dynamiskt positionerade av talaren, d v s L. I

denna situation ger sålunda diskursens sekvens tv-tittarnas diskursidentitet. Enligt min

definition utgör denna sekvens ”gudstjänstens öppnande i kyrkorummet” till skillnad

från ”påslagning av TV:n och programmet Gudstjänst”. Diskursidentiteternas

distribution för denna sekvens torde då resultera i följande:

L: talare, gudstjänstledare GD: åhörare, mottagare, gudstjänstdeltagare TV: åhörare, lyssnare, tv-tittare I och med att denna sekvens (rad 001-003) innehåller det första talet i gudstjänsten är

tv-tittaren inte integrerad i diskursen, den andra yttre kontexten har ännu inte erkänts.

Men tv-tittaren är likväl del i interaktionen på så vis att denne har positionerats en

diskursidentitet. Eftersom L inte ålagt tv-tittarna denna är den inte uttryckt i relation

till talaren, snarare till den audiovisuella erfarenheten i sig. En viktig faktor i detta

skede är att GD, positionerade som mottagare, har möjlighet att svara på sin

positionering med en handling icke förenlig med samtalsstrukturen.

Diskursidentiteterna begränsar endast reaktionerna på positionering, de fastställer dem

21

inte. Tv-tittarna, å sin sida, har inga möjligheter att dynamiskt förändra sekvensernas

organisation, varvid dessas ännu inte inbegripande i diskursen blir väsentligt för sin

eventuella diskursidentitet.

I rad 004 och under återstoden av denna taltur riktar L sin talproduktion mot

kameran och tv-tittaren. I detta läge är yttre kontext nummer två erkänd i diskursen

och tv-tittarna mottagare av det som sägs. Diskursidentiteterna omkastas från

föregående taltur och de två publikerna ompositioneras.

Ex. 10 Gudstjänstledare (L) 003 L: vi lever alla i ett spänningsfält /

L: talare, berättare GD: åhörare, lyssnare TV: åhörare, mottagare Eftersom GD, i detta läge, redan dynamiskt har initierats i diskursen av L, så

positioneras de genom L:s talande till tv-tittarna. Märk ytterliggare att L genom denna

talhandling positionerar sig själv som berättare, till skillnad från föregående taltur och

diskursaktiviteten ’gudstjänstens öppnande i kyrkorummet’. I enlighet med principen

kring förfarandemässig betydelse tillämpar jag situationens titel i efterhand, som en

beskrivning av deltagarnas identitetsarbete i en viss diskursaktivitet, inte för att hävda

deltagarnas påstått permanenta interaktionsmönster.

En sekvens där liknande ompositionering förekommer uppstår under den del

av gudstjänsten då ritualerna kring syndernas förlåtelse förekommer. I ex. 11 ser vi

hur L har samma typ av relation till kameran (och tv-tittarna) som under sekvensen

001-004, men skiftar positionering under talturen. Understreckat tal indikerar att L har

ögonkontakt med kameran. Se ex. 11 nedan:

Ex. 11 Gudstjänstledare (L) 005 L: till DEJ som ber om dina synders förlåtelse säger




22

Diskursidentiteterna under talturen markeras strukturerat via L:s uppdelning av

publikerna jämte de personliga pronomen ritualen innehåller. Det tal som riktas till

GD inleds markant genom till DEJ, följt av en attributiv definition av den tilltalade, i

detta fall gudstjänstdeltagarna. I skiftet av tilltalspublik nyttjar L dina synder och

indikerar att tv-tittarna var delaktiga redan under talturens första del. Talaren refererar

till någon som ber om sina synders förlåtelse, ko-texten infererar då att tv-tittarna

också eventuellt gör detta. Vice versa uppmärksammas GD först som tilltalade vilket

inbegriper även dem i syndernas förlåtelse. En funktionell tillämpning av

diskursidentiteterna ger förvisso de två publikerna olika roller, men konsekvensen av

positioneringarna i detta fall resulterar troligen inte i ett särskiljande av publikerna.

Frågan är om detta är en fullgod strategi för L att positionera två publiker som

mottagare. Att lita till mottagares och lyssnares förmåga att anaforiskt och kataforiskt

relatera till informationen i L:s tal ter sig som en mindre bra för syftet i fråga. Detta

kräver att tv-tittarna och gudstjänsdeltagare är väl bekanta med de ritualer som utförs.

Under predikan delas publikerna tydligt upp i tilltalad respektive inte tilltalad, i ex.

11, däremot, ser man tydligt hur båda yttre kontexter involveras i talturen.

Ytterliggare en dimension och typ av diskursaktivitet kan urskiljas i ex. 11

ovan, L refererar till DEJ som ber om dina synders förlåtelse och ingen annan utöver

detta. Detta begränsar sålunda det omfång av personer som i själva verket åsyftas i

båda publikerna. Endast de som ber om syndernas förlåtelse tilltalas, självklart kan det

inte avgöras vilka som i sanning ber om sina synders förlåtelse under utförandet av

ritualen i fråga. Däremot är detta relevant för L:s relation till tv-tittaren, kameran mot

vilken L riktar sitt tal är i förlängningen en åhörare. Men framför allt är denna en

potentiell mottagare av syndernas förlåtelse, lika mycket som publiken på plats i

kyrkorummet är detta. Diskursidentiteterna kan delas upp följande, ordningen

beskriver kronologisk positionering:

L: talare, ritualledare GD: åhörare, mottagare, lyssnare, potentiell mottagare av syndernas förlåtelse TV: åhörare, lyssnare, mottagare, potentiell mottagare av syndernas förlåtelse

Tidigare exempel har behandlat L i relation till GD och tv-tittarna, men ytterliggare en

deltagare är frekvent återkommande i samtalen, nämligen den fenomenala och

abstrakta entiteten kallad Gud. Sett till hela gudstjänsten står denna för en ansenlig del

av mottagarrollernas distribution.

23

Ex. 12 Gudstjänstledare (L) 007 L: GUD // du som ständigt SKApar och förnyar↓ //

[...]öppna Gu:d // våra sinnen för din närvaro/ i

Jesu namn: / [amen↓]

L: talare, ritualledare GD: åhörare, lyssnare TV: åhörare, lyssnare Gud: mottagare, den som ritualen riktas mot

I rad 008 är varken GD eller tv-tittare direkt involverade i diskursaktiviteten som

mottagare. De två publikerna kan endast tillgodogöra sig den audiovisuella

erfarenheten av L då denne tilltalar Gud. Att L talar i egenskap av sitt ämbete

liknande en representant är relevant för diskursidentiteterna, det är L som ger tecken

för vilka handlingar som bör utföras, även om också L följer en relativt rigid

samtalsstruktur. Hade inte L positionerat GD respektive tv-tittare som åhörare och

lyssnare skulle dessa publiker möjligtvis börja delta i bönen vid ”fel” tillfälle.

I ex. 12 ger L:s direkta tilltal Gud samtalsrollen av mottagare, genom frekvent

nyttjande av Gud reproduceras diskursidentiteterna. I denna situation står L vänd bort

från både kamera och GD, troligen på en central plats i kyrkorummet för att spatialt

lokalisera Gud. Som nämnt, är kyrkorummet Guds hus vilket L också påpekar under

predikan, i ex. 13 nedan:

Ex. 13 Gudstjänstledare (L) 009 L: [...] denna skönhetens fest↓ // som vi firar i

katedralen är till Guds ära och människors glädje

[...] här bor förvisso Gud↓ // [...]

Samtalsrollerna distribueras annorlunda i situationer då diskursaktiviteten implicerar

fler talare än L. I de mycket prototypiska bönerna inbjuds GD och tv-tittarna att delta

som talare. L relevantgör oss som talare eller de som ber, ritualens struktur är så till

den grad konventionell och förutsägbar att bönen i frågas faktiska innehåll och

24

framställning är relativt känd för deltagarna. Genom låt oss be ger L i detta fall

adekvat information för att GD ska kunna delta i ritualen, denna preannonsering

föreslår sålunda kommande positioneringar inom diskursaktiviteten (jfr. Norrby

1996:151).

En viktig skillnad mellan publikerna är att GD har tillgång till texterna för de

verbala ritualer de har möjlighet att delta i. Motsvarande ges inte till tv-tittarna i alla

förekommande fall, under den kristna trosbekännelsen ges undertextning varvid

deltagandet publikerna emellan sker under relativt lika villkor. Se ex. 14 nedan där

diskursidentiteterna är radikalt olika i relation till den situation vilken uppstår i ex.

12., där varken GD eller tv-tittare är direkt involverade i diskursaktiviteten som

mottagare.

Ex. 14 Gudstjänstledare (L), gudstjänstdeltagare (GD) 003 L: vi lever alla i ett spänningsfält! /// [...] låt

oss be↓ (2”)

004 L+GD: barmhärtige Gud↓ / du som e Kristus öppna

vägen till dej↓// och utplånar alla världens

synder↓ // ja Herre / rena mej så bli ja ren /

hela mej så bli ja hel // dra mej till dej så får

mitt hjärta ro↓ // amen↓ (2”)

L: talare, ritualledare, den som ber GD: potentiell talare, potentiell deltagare i ritualen TV: potentiell talare, potentiell deltagare i ritualen Gud: mottagare, den som ritualen riktas mot

Detta exempel är intressant vad gäller publikernas relation till varandra. I tidigare

exempel positioneras de som antingen mottagare eller lyssnare. En enad publik som är

jämlikt deltagande i gudstjänsten ter sig vara det ideala, men då de två publikerna

opererar från olika kontexter och förhållanden blir så inte fallet. I ex. 12 relevantgör L

sålunda de två publikerna som en, båda deltar i bönen och riktar sitt tal till Gud. 1

1 Intressant är att L aldrig direkt kategoriserar tv-tittarna vid namn t.ex. ”ni där hemma” eller dyl.

25

6.2 Situationell identitet Situationella identiteter innebär att deltagare uppför sig enligt vissa konventioner i

vissa situationer, för vilka vissa språkliga tillvägagångssätt är mer funktionella än

andra. Då diskursidentiteterna i en talhändelse skiftar, förblir de situationella

identiteterna desamma. Som deltagare i en talhändelse har man vissa förväntningar på

denna och formar sin kommunikation därefter. Dessa förväntningar begränsar den

kommande situationens egenskaper, deltagarna underhåller så att säga diskurstypen

med sina val av situationell identitet (Zimmerman 1998:94).

Man kan likna den situationella identiteten vid t.ex. en situation innefattandes

en lärare och en skolklass. Den initiala kommunikationen bygger på antagandet att

läraren ska redogöra för klassen vad som ska hända. I det ögonblick läraren sätter sig

vid katedern är denne av de situationellt oberoende identiteterna positionerad som

talare och eleverna som mottagare. Läraren initierar det prototypiska innehållet i en

lektion, inte eleverna. Poängen är att om läraren, i detta exempel, går in i samtalet

med en situationell identitet annan än de föredragna, kommer troligtvis en reaktion

från eleverna. Om läraren t.ex. är tyst är inte omständigheterna de konventionella och

en uppenbar reaktion från eleverna torde ske.

I den undersökta gudstjänsten deltar GD i talhändelsen med den situationella

identiteten, per min definition, ”gudstjänstdeltagare av olika anledningar”.

Gudstjänstens synnerligen formella struktur fylls av uteslutande obligatoriska

förutbestämda delmoment. Detta medför existensen av utpräglade förväntningar på

hur talet-i-interaktionen bör fortlöpa syns i GD:s och L:s tydliga samarbetsförmåga

beträffande gudstjänstens innehåll och utförande. Som nämnts ovan markeras

strukturellt i samtalet hur GD ska relatera till diskursen (se sid. 17).

De situationella identiteterna levererar färdigheter och kunskap som möjliggör

för deltagarna att uppnå vissa mål och genomföra vissa projekt (Zimmerman

1998:88). Målet för den kommunikativa talhändelsen (speech event) utifrån L:s

perspektiv definierar jag som ”vidarebefordran och reproducering av kristendomen”.

Gudstjänsten genomförs uppenbarligen från början till slut och, i egenskap av att vara

just en gudstjänst, vidarebefordrar och reproducerar kristendomen. De situationella

identiteterna har sålunda med sina kunskaper bidragit till projektets lyckosamma

genomförande. Men också med sina egenskaper reproducerande definierat

diskursaktiviteten i fråga. Antagligen finns det fler än ett mål med talhändelsen, den

26

ansenliga mängden deltagare kan ha olika anledningar att deltaga. Jag utgår från L

och dennes mål i egenskap av att vara gudstjänstledare, därav definitionen

”vidarebefordran och reproducering av kristendomen”.

Tv-tittarna är inte delaktiga i projektet genom att de omöjligt aktivt kan

påverka det, vidare är dessas situationella identitet(er) antagligen mycket svårare att

försöka ringa in. GD har, enligt mig, med sin närvaro vid denna gudstjänst gjort

relevant att de har någon form av koppling till situationen i fråga. Hur tv-tittaren

relaterar till diskursaktiviteten är omöjligt att säga, t.ex. kan jag bemöta situationen

som undersökningsmaterial med en mer överblickande än interagerad position. Men

man bör inte utesluta potentiella tv-tittare med samma intentioner för att deltaga som

de jag tillskrev för GD.

Zimmerman talar om att deltagarna orienterar mot kategorier i turtagningen, d

v s, talar om saker och relevantgör dem (se sid. 14, 16). Detta inbegrips i den

närliggande (proximal) kontexten, dvs. samtalet, vilken är uppbyggd av sekvenser.

Förutom denna samtalskontext talar man även om överliggande (distal) kontext,

innehållandes extra-textuell text skapad genom de projekt deltagarna företar sig.

Projekten bygger på de situationella identiteternas och diskursidentiteternas

strukturella ordning under situationer inom samtalet (Zimmerman 1998:88).

Beroende på grupperingen (alignment) av de situationella identiteterna och

diskursidentiteterna kan den närliggande och överliggande kontexten länkas samman,

vilket ger att interaktionen innehåller en viss information. T.ex. skulle en sådan

gruppering i det fiktiva fallet nämnt ovan, om lärarna och eleven vid början av en

lektion, ge ett för situationen lyckat genomförande av projektet. Sålunda att läraren

(talaren) redogör för eleverna (mottagarna) vad som ska ske under lektionen.

I gudstjänsten återfinns exempel på hur extra-textuell text länkas samman med

den närliggande kontexten. I ex. 15 nedan på rad 009 reciterar en kvinna (K) ett

avsnitt ur Gamla testamentet. Under talturen refererar hon till Mose, en relativt

välkänd person i den kristna diskursen. K gör Mose relevant som en kategori i

diskursaktiviteten och sålunda tillgänglig i den överliggande (proximal) kontexten,

men utan att vidare behandla denna person på ett mer beskrivande sätt.

Ex. 13 Kvinna (K), gudstjänstdeltagare (GD) 008 K: dagens: ä gammaltestamentliga text // är hämtad

från andra Moseboken de trettiotredje kapitlet ///

27

Mose sa↓ /// låt mej få se din härlighet [...]så

lyder herrens ord //[Gud vi tackar dej]

GD: [Gud vi tackar dej]

Vidare information kring Mose ges alltså inte, genom gruppering av

diskursidentiteterna och de situationella identiteterna görs dock informationen kring

kategorin Mose tillgänglig. Strukturerna på vilka sekvenserna i gudstjänsten byggs

upp är beroende av en viss situationell identitet för att kunna förstås. Talaren

förutsätter detta förmodligen då talhandlingen sker i ett kristet kyrkorum, talaren går

själv in i sin diskursidentitet med en situationell identitet. Så sker själva grupperingen

av identiteterna och den närliggande och den överliggande kontexten länkas samman.

I samtalssituationen i ex. 13. ovan kan deltagarna kategoriseras följande:

Situationella identiteter: K: uppläsare av gammaltestamentlig text, GD: gudstjänstdeltagare Tv-tittare med annan situationell identitet än ’gudstjänstdeltagare’ skulle sålunda inte

kunna tillgodogöra sig kategorin Mose som K åsyftar orientera till den. Detta är svårt

att resonera kring då tv-tittarens verkliga syfte med sitt tv-tittande är omöjligt att

avgöra. Nu är den religiösa diskursen på den här nivån förmodligen relativt välkänd i

Sverige och den extra-textuella texten inte överdrivet svår att tillägna sig. Rent

diskursidentitetsmässigt positionerar talare K, GD och tv-tittare som mottagare

respektive lyssnare, talaren brukar ingen kamerakontakt och står vänd mot publiken

på plats i kyrkorummet.

K: talare GD: åhörare, mottagare TV: åhörare, lyssnare

Viktigt är att gudstjänsten som kommunikativ händelse fungerar interaktionellt

perfekt, ett vardagligt samtal innefattar bland annat fler talare per sekvens och mindre

strukturerat tal. Grunden för själva interaktionen inom gudstjänsten är de situationella

identiteterna, att gemensamt förutsätta omständigheterna kring händelseförloppet och

att händelserna i sig är relativt förutsägbara. Av en tv-tittande deltagare krävs sålunda

en anamning av en situationell identitet likvärdig med den GD arbetar med i

28

kyrkorummet. Struktureringen av händelseförloppet är, i det här exemplet, förutsatt så

till den grad att något annat inte möjliggör ett tillgodogörande av kristendomen

liknande den process som företas i kyrkorummet.

6.3 Transportabel identitet Denna typ av identitet, som namnet antyder, följer med individer genom de situationer

de sätter sig in i och är potentiellt relevanta. T.ex. namn, ålder, kön och nationalitet

ligger som latenta identiteter vilka görs relevanta beroende på kontext. De

transportabla identiteterna är vanligtvis synliga, de grundas på fysiska eller kulturella

tecken vilka tillhandahåller intersubjektiv basis för kategorisering. T.ex., i en ponerad

situation, är egenskaperna ung och man mer bidragande till det intersubjektiva

informationsflödet under ett samtal om kläder för unga män, än i en annan situation

(Zimmerman 1998:91).

Följaktligen är det viktigt att skilja på registrerandet av synliga

identitetsindikatorer och identiteter vilka deltagare orienterar sig mot. En deltagare

kan således vara medveten om det faktum att en interaktör kan kategoriseras på ett

visst sätt, men utan att orientera mot denna kategorisering som relevant för den

ögonblickliga interaktionen (Zimmerman 1998:91).

Under gudstjänsten gör de talande inte relevant sina egennamn eller kroppsliga

egenskaper, däremot finns en sekvens där talare M refererar till vår biskop Kristina.

Personen refererad till förekommer senare som talare. Se ex. 14 nedan:

Ex. 14

016 M2: Gud // tack för din kyrka /// [...] vi ber för

vårt stift /// och vår biskop Kristina /// fyll

oss med din ande /// så att vi får bli re / bli

redskap för din helande kraft /// Gud vi ber dej

Talare M behandlar här personen vilken refereras till som vår biskop, en person med

lokal och proffesionell anknytning till kyrkorummet i fråga. Detta tyder på att talaren,

menar jag, bortser från synliga egenskaper som ålder och kön, identitetsindikatorer

vilka torde vara medvetna för talaren. Begagnandet av egennamn med associerade

transportabla särdrag är dock relevant då talare M2 faktiskt refererar till en person

29

med hjälp av egennamn. Hur välkänd den refererade än är i diskursen kommer

egennamn antagligen att generera vissa särdrag hos åhörare.

Då jag tidigare presenterat Gud som passiv interaktör faller det sig naturligt att

även se detta som egennamn. Som nämnt refereras till denna entitet med ett flertal

olika former, alla vilka ger varierande associerade särdrag. Denna entitet är,

uppenbarligen, inte direkt fysisk interaktör på samma sätt som L och GD och torde

antagligen inte inneha transportabla identiteter. Men då den abstrakta entiteten Gud

frekvent orienteras mot som någonting, t.ex. Skapare, Fader och Herre, kan dessa

också ses som transportabla identiteter

7. Självidentitet och religion Självidentitet, i gudstjänsten och den religiösa diskursen, skapas genom att delta i en

grupp under en ledare. Detta har antagligen sitt ursprung i kyrkorummet som en

relativt bestående verklighet, en rumslig tradition som inte förändras på samma sätt

och i samma takt som resten av samhället. Giddens behandlar jagets dilemma, han

menar att vi lever i ’världen’ på ett annorlunda sätt jämfört med den tidigare historien.

Alla individer lever ett lokalt fysiskt liv, spatialt och temporalt bundet i vissa

situationer. Men han nämner också,

”the transformations of place, and the intrusion of distance into local activities,

[…] radically changes what ’the world’ actually is (Giddens 1999:415).”

På detta sätt har en fenomenal värld gjorts tillgänglig för individen, en abstrakt idé

eller uppfattning om omvärlden eller Umwelt (Giddens 1999:415). Den tv-sända

gudstjänsten är en byggsten i den tv-tittande deltagarens fenomenala Umwelt.

’Världen’ upplevs alltså av individen genom multipla differentierade kanaler, t.ex. TV,

tidningar, radio, film, kommunikativt utbyte osv. Dessa medierade erfarenheter måste

individen selektivt relatera till, förvärvandet av erfarenhet är sålunda en

identitetsskapande aktivitet. På samma sätt är den tv-tittande deltagarens val av tv-

program en medvetet vald medierad erfarenhet.

Vidare menar Giddens att det moderna samhället har gjort erfarenheten, i

allmän betydelse, fragmenterad, ett oändligt antal möjligheter presenterar sig som

30

portar till den öppna världen. Fragmentering är inte ett nödvändigt ont, de ökade

möjligheter individen kan ta del av kan leda till ening och förstärkning av vissa

individuella eller interaktionella egenskaper i vissa situationer. Avlägsna händelser

kan var lika familjära som närliggande sådana (Giddens 1999:417).

För min analys betyder detta, t.ex., att tv-tittarna kan känna sig starkare bundna

till den religiösa diskursen via en avlägsen tv-sänd gudstjänst än via det kristna korset

ovanför sängen. Det handlar om en diversifiering av den interaktionella kontexten, att

deltagandet är situationsbundet så att det kan omfatta hela eller belysta delar av den

konkreta världen samt individens fenomenala Umwelt. Gudstjänstdeltagarna förvärvar

en spatialt och temporalt mer lokal erfarenhet än tv-tittarna, erfarenheten blir en icke-

fragmenterad tolkningsbar upplevelse av gudstjänsten. Tv-tittarna ser en redigerad

belysning av verkligheten, en fragmenterad erfarenhet. Själva den visuella upplevelsen

av gudstjänsten ter sig då markant olika kontexterna emellan.

Kyrkan, menar Giddens, är en auktoritet, en stark och hållfast institution tydligt

representerandes en tradition. Dessa fungerar, medvetet eller omedvetet,

kontrakulturellt mot det sent moderna diversifierade samhället. En gudstjänstbesökare

tillägnar sig, som nämnt ovan, inte endast en icke-fragmenterad erfarenhet, men också

närvaron av en ledare. Detta faktum är betydelsetungt beträffande kyrkorummet,

Giddens nämner tro som vilande på tillit. Interaktörens tillit till en auktoritär ledare, en

allvetande representant för tron och mystiken. L:s tydliga tro på sig själv, och GD:s tro

på honom, som arbetande för den spirituella treenigheten, visas i de ritualer vilka

utförs (Giddens 1999:421). Se ex. 14 nedan:

Ex. 14 005 L: till DEJ som ber om dina synders förlåtelse säger




Ovan åskådliggörs hur L litar på sin roll och GD på honom, på Jesu Kristi uppdrag

förenar sålunda den abstrakta entiteten Gud och de mottagare vilka bett om syndernas

förlåtelse och definierar samtidigr L:s roll. Denna erfarenhet, medierad via L, är

alltifrån konkret men relativt ofragmenterad.

31

8. Diskussion

För vem produceras den tv-sända gudstjänsten? Helt klart är att man bör göra

åtskillnad mellan denna typ av medierad erfarenhet och ren bildvisning. Idealiskt sett

är det alla sända tv-programs mål att på något sätt få kontakt med tittaren, att någon

ska titta helt enkelt. Den tv-sända gudstjänsten ligger i en gråzon mellan ren

bildvisning och direkt tittarinteragerande produktioner, t.ex. tv-debatter dit tv-tittaren

kan ringa och delta. Tv-tittaren tilltalas under den tv-sända gudstjänsten direkt som

deltagande och bjuds in i ritualerna, men kontextförändrande respons på denna

inbjudan är inte möjlig. Vardagsrummet blir sålunda kanske inte en förlängning av

gudstjänsten, snarare en självklar del av gudstjänstens struktur.

Det står klart att tv-tittaren är just betraktare. För att delta från tv-tittarens yttre

kontext kräver diskursen en relativt hög bekantskap med gudstjänstens

tillvägagångssätt. Dessa torde måsta vara medvetna om dessa tillvägagångssätt för att

kunna tillgodogöra sig gudstjänsten på samma villkor som de på plats i kyrkorummet.

Tidigare diskuteras samförståndet och förutfattningarna mellan talare och åhörare som

gudstjänsten bygger på. En tv-tittare helt obekant med gudstjänsten som fenomen

torde ha problem att följa gudstjänsten om denne inte är del av detta samförstånd och

förutfattningar.

Men det är tydligt att den tv-sända gudstjänsten är en ren tv-produktion.

Efterbearbetningen av det audiovisuella materialet har dock inte gjort att

gudstjänstdeltagarna uteslutits och endast tv-tittarnas deltagande fokuserats på.

Snarare tyder materialet på motsatsen, att tv-tittarna tydligt och strukturerat

uppmärksammas redan under inspelningen. T.ex. L:s agerande i ex. 14 ovan, där

talaren uppmärksammar två publiker.

Vidare kan diskuteras relationen publikerna emellan, hur reagerar GD på

eventuella framtida tv-tittares medverkan? Antagligen är GD lika medvetna som L att

gudstjänstens audiovisuella erfarenhet spelas in. Stora filmkameror och ovanligt stark

belysning figurerar i YTTRE KONTEXT 1., ting vilka gudstjänstens kontext inte

prototypiskt inkluderar. Vardagsrummets kontext och den medierade erfarenheten som

tv-sändningven ger är inte heller den typen av en traditionell gudstjänst. Poängen är att

de två publikerna inte direkt interagerar med varandra på det sätt de interagerar med

32

gudstjänstledaren, men att två relativt olika kontexter alltjämt är närvarande och

förenas genom gudstjänsten.2

L är gudstjänstledaren som styr dynamiken i det kommunikativa arbetet, men

denne är också styrd av kontexten. De förutfattningar och samförstånd som råder

påverkar också L, att denne styr dynamiken gör honom inte oberoende av

kringliggande förväntningar, förutsättningar och omständigheter. I den tv-sända

gudstjänsten är, som sagt, en framtida tv-tittare medverkande via kameror, det är alltså

högst angeläget att en hypotetisk deltagare via en annan kontext verkligen finns i

kyrkorummet. Faktum är att L reellt praktiserar det kristna budskapets vidarebefordran

i två kontexter med två publiker. Vore inte tv-tittarna så påtagligt inbegripna i

diskursen skulle tv-sändningen kunna jämföras med vilket annat icke-

tittarinvolverande program som helst. Men då gudstjänsten är strukturerad på detta

sätt är det uppenbarligen inte en form av bildvisning som företas. Sålunda är tv-tittaren

motiverande för gudstjänstens utformande och via tv medierade existens (jfr.

Djurström 1997).

Gudstjänsten har sålunda producerats för två publiker under ett tillfälle, men

deltagare ur den tv-tittande publiken upplever inte erfarenheten av denna temporalt

och spatialt lika som gudstjänstdeltagarna. Distinktionen är relevant rörande

möjligheten att en gudstjänst för YTTRE KONTEXT 1. skulle ha utförts oberoende av

den inspelning som gjordes under gudstjänstens förlopp. Förmodligen har ett flertal av

de inblandade kring gudstjänsten i fråga deltagit i gudstjänster liknande denna, i

samma rum, med liknande struktur och ungefär samma inblandade personer. Detta

torde alltså tyda på att gudstjänsterna, både de tv-sända och icke tv-sända, företas

huvudsakligen med relationen mellan det kristna budskapet och eventuell publik i

åtanke.

2Notera att GD och tv-tittare kan vara en och samma person. Det är inte alls omöjligt att de i kyrkan deltagande vid inspelningen även deltar via den redigerade tv-sända gudstjänsten. Samma personer utgör då två olika publiker.

33

Referenslista Antaki, Charles; Widdicombe, Sue. (red.), 1998. Identities in Talk. London : Sage. Brown, Gillian; Yule George. 1983. Discourse Analysis. Cambridge : Cambridge

University Press, 1983 [Cambridge Textbooks in Linguistics]. Coupland, Nikolas; Jarowskij, Adam. (red.), 1999. The Discourse Reader. London :

Routledge. Djurström, Niklas. 1997. Att involvera TV-tittaren. En metod för beskrivning av

deltagandestrukturer i kommenterad direktsändning. Examensarbete på C-nivå vid Institutionen för lingvistik, Uppsala Universitet.

Fariclough, Norman. 1989. Language and Power. London : Longman [Language in Social Life Series].

Giddens, Anthony. 1999. ”Modernity and Self-Identity: Tribulations of the Self”. I: Coupland, Nikolas; Jarowskij, Adam. (red.), The Discourse Reader, 415-427. London : Routledge.

Goffman, Erving. 1998. Jaget och maskerna : en studie i vardagslivets dramatik. Stockholm: Prisma.

Harré, R.; van Langenhove, L. 1999. Positioning theory: Moral context of inten- tional action. Oxford, USA: Blackwell.

Milroy, Lesley. 1997. ”Field Linguistics”. I: Coupland, Nikolas; Jarowskij, Adam. (red.), Sociolinguistics, 79-88. Basingstoke : Macmillan ; New York : St. Martin's Press [Modern Linguistics Series].

Norrby, Catrin. 1996. Samtalsanalys: så gör vi när vi pratar med varandra. Lund : Studentlitteratur.

Nunan, David. 1993 Introducing Discourse Analysis. London : Penguin [Penguin English Series].

Ochs, Elinor. 1999. ”Transcription As Theory”. I: Coupland, Nikolas; Jarowskij, Adam. (red.), The Discourse Reader, 167-82. London : Routledge.

Stromberg, Peter G. 1993. Language and self-transformation: a study of the Christian conversion narrative. Cambridge : Cambridge Univ. Press [Publications of the Society for Psychological Anthropology, 5].

Zimmerman, Don H. 1998. ”Identity, Context and Interaction”. I: Antaki, Charles; Widdicombe, Sue. (red.), Identities in Talk, 87-106. London : Sage.

34

http://disaweb.ub.uu.se/cgi-bin/chameleon?host=localhost%2b8044%2bDEFAULT&search=SCAN&function=INITREQ&SourceScreen=COPVOLSCR&sessionid=2005021011415914986&skin=portal&conf=.%2fchameleon.conf&lng=sv&itemu1=1003&scant1=discourse%20analysis&scanu1=4&u1=1003&t1=Yule,%20George&pos=1&prevpos=1&beginsrch=1

http://disaweb.ub.uu.se/cgi-bin/chameleon?host=localhost%2b8044%2bDEFAULT&search=SCAN&function=INITREQ&SourceScreen=COPVOLSCR&sessionid=2005021011415914986&skin=portal&conf=.%2fchameleon.conf&lng=sv&itemu1=1003&scant1=discourse%20analysis&scanu1=4&u1=1003&t1=Yule,%20George&pos=1&prevpos=1&beginsrch=1

http://disaweb.ub.uu.se/cgi-bin/chameleon?host=localhost%2b8044%2bDEFAULT&search=SCAN&function=INITREQ&SourceScreen=COPVOLSCR&sessionid=2005021011415914986&skin=portal&conf=.%2fchameleon.conf&lng=sv&itemu1=1003&scant1=discourse%20analysis&scanu1=4&u1=1003&t1=Brown,%20Gillian&pos=1&prevpos=1&beginsrch=1

Appendix I Transkriptionskonventioner (efter Valesco 2002).

: Byte av talare.

A: Inlägg av en talare identifierad som A.

?: Ej igenkänd talare.

§ Direkt övergång från ett inlägg av en talare till ett annat inlägg av en annan talare.

= Talaren behåller turen under samtidigt tal.

[ Ställe där samtidigt tal börjar.

] Ställe där samtidigt tal slutar.

/ Kort paus (kortare än en halv sekund).

// Paus som är mellan en halv och en sekund lång..

/// Paus som är en sekund lång eller längre.

(5") Tystnad som varar fem sekunder. Man anger längden i sekunder på de tystnader

som överstiger en sekund, om de bedöms vara betydelsefulla.

↑ Stigande intonationskurva.

↓ Fallande intonationskurva.

‒ Avbruten intonationskontur.

Uppsala Egennamn skrivs med stor bokstav, om de inte uppgått i språket som allmänna ord.

JOBBIGT Markerat eller emfatiskt uttal (två eller fler tecken).

o ut härd ligt Stavelseseparerat uttal.

(( )) Otydbart avsnitt.

((alltid)) Tveksam transkription.

((...)) Avbrott i inspelningen eller transkriptionen. fast(st)älla Rekonstruktion av en lexikal enhet som inte uttalats fullt ut (används endast när

förståelsen annars skulle försvåras).

d’e Förekomster av ’syntaktisk fonetik’ mellan ord.

°( )° Avsnitt som uttalas med låg intensitet (t ex viskande).

(SKRATT, HOSTNING, SKRIK,

HARKLING…) Vad gäller skratt som är samtidiga med det sagda, lägger man till en not till det

aktuella avsnittet och anger ”skrattande”.

a: Förlängda vokaler.

n: Förlängda konsonanter.

!? ‘Falska’ frågor (som bara är frågor rent syntaktiskt; pragmatiskt och uttalsmässigt är

de utrop. Ex. ”men varför valde dom mej!?”;)

? Frågor. Gäller även vidhängda yttranden av typen “eller hur?”.

! Utrop.

Kursiv text: Talaren citerar eller härmar ett annat yttrande.

35

Fotnoter: Pragmatiska anteckningar som ger information om vad som försiggår runt talandet

(exempelvis ”tittar på sin klocka”, ”skakar på huvudet”). Dessa ger ofta information

som är väsentlig för att korrekt tolka yttranden.

36

Appendix II Transkription av den tv-sända gudstjänsten från domkyrkan i Lund vilken sändes i SVT2 17 september, 2004 klockan 10.00 Deltagare: Gudstjänstledare (L), gudstjänstdeltagare (GD), Man 2 (M2), Kvinna (K),

Kvinna 2(K2), Kvinna 3 (K3).

001 L: i faderns å sonens å den helige andes namn / [amen] ///

GD?: [((..))]

002 L: herren vare med er↓ (1,5”)

003 L: vi lever alla i ett spänningsfält! mellan å Ena sidan

// den värld som är / Guds skimrande gåva till oss↓ //

och å andra sidan↑ // i djävulens och syndens välde! ///

d’e vår mänskliga OCH dessvÄrre alldagliga erfarenhet //

därför se vi fram emot de som s: beskrivs i Psaltaren↑

// skönt reser sig hans heliga berg:↓ // en fröjd för

hela jorden / den store konungens stad // GUD bor i dess

palats↑// han har visat att han är vår tillflykt /// där

och då↑ // som också är här å nu↑ /// e befrielsen ett

faktum↑ // å härligheterna närvarande↓ /// låt oss be↓

(2”)

004 L+GD: barmhärtige Gud↓ / du som e Kristus öppna vägen till

dej↓// och utplånar alla världens synder↓ // ja Herre /

rena mej så bli ja ren / hela mej så bli ja hel // dra

mej till dej så får mitt hjärta ro↓ // amen↓ (2”)

005 B: till DEJ som ber om dina synders förlåtelse säger ja på

Jesu Kristi uppdrag / dina synder är dej förlåtna↓ / i

faderns och sonens och den helige andes namn: // amen↓

//

006 L+GD: Gud vår fader / tack för att vägen till dej: /

alltid är öppen genom Jesus Kristus↓ // hjälp oss att

leva i din förlåtelse / stärk vår tro / öka vårt hopp /

och uppleva vår kärlek↓ / amen:↓

[...]

37

007 L: GUD // du som ständigt SKApar och förnyar↓ // vi tackar

dej för jordens skönhet // för allt spel av färg å form

å toner / som fyller oss med glädje↓ /// för allt stort

å rikt / som du låtit människor frambringa //

forskningens ljus och konstens härlighet↓ // för skönhet

/ glädje / å godhet / som vi får njuta av↓ // öppna Gu:d

// våra sinnen för din närvaro/ i Jesu namn: / [amen↓]

GD: [amen]

[...]

008 K: dagens: ä gammaltestamentliga text // är hämtad från

andra Moseboken de trettiotredje kapitlet /// Mose sa↓

/// låt mej få se din härlighet // Herren svarade // ja

ska låta min höghet och prakt gå förbi dej↓ å ja skall

ropa ut namnet Herren inför dej↓ // ja skall vara nådig

mot den jag vill vara nådig mot↓ // å barmhärtig mot den

jag vill vara barmhärtig mot↓ // han fortsatte // mitt

ansikte kan du inte få se / ty ingen människa kan se mej

å leva↓ // sedan sa Herren // här bredvid mej finns en

plats // ställ dej här på klippan↓ // när min härlighet

går förbi / skall jag ställa dej i en klyfta i berget å

skyla dej me min hand // tills ja har gått förbi↓ // då

skall ja ta bort min hand / å du skall se mej på ryggen

// men mitt ansikte får ingen se↓ /// så lyder herrens

ord // [Gud vi tackar dej]

GD: [Gud vi tackar dej]

[...]

009 L: HÄRLIG: / e jorden↓ // vilka associationer tänker du på

när jag säge så↓? /// minnen↑ / en melodi↑ / sammanhang

där vi har sjungit härlig e jorden↓ // vid en begravning

kanske / en sammanslutning me: / vackert sjungande barn

/// när cd-spelaren eller radion har sjungit en

önskepsalm↓ (2”) MÖJligen kan alla associationer

sammanfattas i ETT ENDA o:rd / nämligen tacksamhet↓ ///

38

härlig e jorden / för andra så: öppnar sej en se:rie

bilder: // ((prunkande)) trägårdar // vidUnderliga

hällvidder // vyer där himmel å hav möts bo(r)ta vid

horisonten // barnets upptäckarglädje // den älskades

blick // ett åldrat ansikte / fyllt av vishet // eller

arkitektur / måleri // teknik / universums oändlighet //

eller mikrokosmos värld↓ // listan kan göras MYCKE

längre↓ /// skönheten tycks flöda ö:ver↓ // de känns

övermäktigt att överhuvudtaget fö(r)söka fånga den i

o:rd // men musiken fortsätter / där orden ta slut↓ (2”)

Överväldigande intryck: /väcker både förUndring / å

frågor /// O så vackert! /// ne men titta så fint! //

hur kan de förhålla sej så↑? (2”) ordningsföljden e ofta

att // upplevelsen kommer först / och eftertanken sedan↓

// förälskelse först / äktenskap sedan↓ / upptäckten

först / analysen sedan↓ // upplevelse / å erfarenheten↓

Estetiken / å Etiken↓ / va de inte de som Mose upplevde?

/// nä Guds härlighet: / gick förbi honom↓ / fanns honom

nära // först Efter de // så fick han budorden↓ (2”) Gud

så:g att allt var gott står det↓ / de va gott / de va

skönt / de va så som Gud ville ha de↓ /// de va /

ljuvligt att SE på // så står det faktist på BIBELNS

första blad där skönheten från allra förste början /

skiner fram↓↑ /// denna sköna värld↓ // denna härliga

jord / vårt kosmos / d’e vår plats // ordet kosmos

hänger faktist samman med ordet kosmetika // Ytans

förändring mot en fulländning // färgkombinationer /

harmoni / uppsättning // ljussättning / fotovinklar /

regi / kyrkorummet å liturgin /// ytan är nämligen inte

oviktig // den kan låta oss ana djup / om de som ligger

/ bakom å bortom / allt de som / vi / tycks se bara //

ytan är själva tilltalet /// skapelsen är: gestaltning /

rörelse / materia ja visst är Gud ande↓ / men Gud är mer

än andlighet och okroppslighet // vi tror nämligen på

skaparen /// Gud finns inte bara / i en verklighet som

tycks overklig för oss // Gud finns här // existensen av

en medeltida katedral /// å årets skörd av alla frukter

39

å blommor /// å mänskliga händer som ha kreerat å

arrangerat allt / så de blir något skönt / tillsammans:

/ så avslöjar de en vilja /// i de yttre i de vanliga i

de ytliga / ta det transcendenta gestalt↓ // Gud säger å

de blir till // så e de↓ // som de konkret uttrycks i

första Moseboken↓ /// d’e därför som Gud blir människa

// ordet blir kött // å tar sin boning bland oss å ni

ser hans härlighet↓ // Johannesevangeliets beskrivning e

inte bara av / Jesu födelse utom hela hans liv på jorden

// bland människor↓ /// gör de möjligt att ana /

härligheten // att se ansiktet inte bara ryggen // Gud

vänder sitt ansikte till oss (2”) å därför blir också

människan kreativ↓ // skapad som han är till GUDS bild å

likhet som e de vackra uttrycket↓ // å visst finner vi

glädjen där kreativiteten får fritt spelrum↓ (3”)

kyrkofadern Augustinus: / sökte lyckan å när han fann

den: så formulerade han hym:n till skönheten sanningen å

godheten↓ / först sent skriver han / kom jag att älska

dej du skönhet så uråldrig å så ung: / sent kom ja att

älska dej // å du var i mej / men ja var Utanför mej å

sökte dej där // vanskaplig stöttade jag mej över de(t)

sköna du skapade // du var hos mej / men ja va inte hos

dej // ja drogs bort från allt de sköna // som inte hade

funnits om du inte hade: / funnits där: // du kallade

mej / du ropade / å genombröt min dövhet // du strålade

du skimrade / å skingrade min blindhet /// din väldoft

spred du / ja andades in / å suckar nu efter dej // ja

fick smeka din godhet // nu hungrar / å törstar jag↓ ///

du rörde vid mej: // å ja upptändes: / av din frid

(4”)denna skönhetens fest↓ // som vi firar i katedralen

är till Guds ära och människors glädje /// i niehundra

år // har människor byggt å förfinat denna domkyrka //

byggmästare / arkitekter / konstnärer / stenmästare /

alla har lagt ned oändlig omsorg i varenda sten /

varenda mosaikbit / varenda detalj / kyrkan ska ju

nämligen va ett rum: / som speglar Guds härlighet /// å

i generationer ha vi beundrat dess skönhet // väl

40

medveten om / att de är som Paulus sa / att vi inte får

föreställa oss de(t) gudomliga som något av guld eller

silver eller ste:n / som något en människa har format

efter sina idéer / å me sin konstfärdighet↓ // men

rummet / det materiella / ytan / låter / oss ana en

gudomlig härlighet / här bor förvisso Gud↓ // å nu ett

par dar överflödar katedralen: / av blommor å grönsaker

i ett möte mellan natur å kultur↓ /// ett crescendo av

färg å form å doft / å mänskliga händer som har

arrangerat å synliggjort de(t) / som redan finns //

nämligen de(t) sköna i de(t) enkla (2”) varför detta

slösande överflöd↓? /// jo därför att de(t) speglar

skapelsens överflödande rikedom↓ // sån e skapelsen /

sån e Gud / skönheten flödar över / härligheten går

inte att stänga in↓ (2”) de berättas att när /

storfursten Vladimir av Kiev / år 988 övergick till

Kristendomen me allt sitt folk / så hade han

dessförinnan skickat ut några delegationer / för att ta

reda saker om olika religioner å trosriktningar //

vilken skulle man ty sej till? /// den första

delegationen kom tillbaka å / sa att dom / i början bara

hade funnit sorg å ingen glädje↓ // den andra kom å /

hade varit med om många gudstjänster / men inte funnit

någon skönhet i dom /// men de tredje // när dom kom

tillbaka från en gudstjänst i ((Hagesofia)) den heliga

vishetens kyrka i Konstantinopel // så sa dom vi visste

inte om vi var i himmelen eller på jorden // ty på

jorden fanns inten sådan syn å inten sådan skönhet // å

vi förmår inte förklara dej↓ // vi kan inte glömma de

skönheten (2”) så långt Mestoskrönikan där detta står //

vi kan inte glömma den skönheten↓ / så ska en gudstjänst

va / så ska en kyrka va / ett sammanhang / där man inte

är en utomförstående betraktare // utan blir indragen i

en upplevelse // då blir de(t) gamla kinesiska uttrycket

besannat på nytt / det man hör glömmer man↓ / det man

ser kommer man ihåg // å de man gör / de man blir

engagerad i / de(t) förstår man↓ // först då / förstår

41

man↓ (2”) skönheten / väcker också engagemang // inte

nödvändigtvis aktivitet men / engagerad inlevelse /// å

så upprättar den relationer // mellan människor↑ / å

mellan gud / å människa↓ /// ibland så a:vslöjar /

spontana uttryck / djupa sanningar↓ // Gud så vacker! /

säger vi↓ / utan att kanske ha vår Herre i tankarna / å

att d’e honom vi riktar oss till↓ /// men visst e de(t)

sant // skönheten / visar ytterst på sin egen källa ///

å när skönheten närmar sej de(t) obeskrivliga // så

byter den ofta namn till härlighet↓ / d’e ett rikare ord

// också när vi talar om Gud↓ /// förr i världen / så

stavades härlighet hå e er er // som i herre! /// alla

o:rd / har en hemvist /// å Herren Gud: e just /

härlighetens: / å skönhetens Gud↓ (2”) härlig e jorden↓

// å härlig är himlen! // skönheten lyser! / ljuder /

doftar å smakar / i vårt kosmos / och i vårt dagliga

liv↓ /// som en GÅVA / till mänskligheten /// men också

som en / påminnelse om något: / som är me:r / något ÄNNU

mer / någon som är större↓ /

[...]

010 M2: låt oss be: / i vår förbön↓ (2”) (HARKLING) Gud // vi

tackar dej för att vi får vara din barn // stora som

små // tack för allt som växer / blommar / och ger

frukt↓ /// tack för alla vackra färger och former /

som fyller oss med glädje // hjälp oss att ta hand om

din skapelse / Gud vi ber dej/

011 M2+K2+K3+GD: [hör vår bön] //

012 K3: Gud / vi ber för alla som lever i krig / eller har

drabbats av katastrofer↓ /// vi ber för alla som

utsätts för våld / å orättvisor // å för dom som

saknar bröd för dagen // särskilt tänker vi på

situationen i Mellanöstern / Irak / och Sudan / vi ber

för dom som har inflytande // hjälp dom att fatta

beslut / som leder till fred och frihet↓ // Gud vi ber

dej //

42


014 K2: Gud i höstens tid ser vi färgerna klarare och känner

dofterna tydligare↓ // ditt är livet också när

sommaren / gått mot sitt slut↓ / men värmen / inom oss

finns kvar // Gud / hjälp oss att använda vår tid väl

/ till glädje å välsignelse för andra å för oss själva

// hjälp oss att leva i dopets livskälla // även de

stunder då livet står oss emot / nu ber vi särskilt

för dem / som sörjer sina när å kära // Gud vi ber dej

015 M2+K2+K3+GD: [hör vår bön] (2”)

016 M2: Gud // tack för din kyrka /// låt den vara ljus å salt

i världen /// Gud // låt vår församling präglas av en

anda // där vi blir öppna att ta emot // där vi blir

villiga att dela tro / hopp / å gemenskap↓ / en plats

för möte / som utstrålar trygghet och glädje↓ /// vi

ber för vårt stift /// och vår biskop Kristina ///

fyll oss med din ande /// så att vi får bli re / bli

redskap för din helande kraft /// Gud vi ber dej //


018 K3: Gud / vi ber för oss själva // för våra familjer //

för våra vänner // gör våra ovänner // för dom vi

möter m glädje // för dom vi drar oss undan↓ // för

dom som ser oss // för dom som längtar efter vår

blick↓ // tänd kärlekens låga // bryt stolthetens

murar // vidga ömhetens synfält denna dag↓ // Gud / vi

ber dej //

019 M2+K2+K3+GD: [hör vår bön] /

020 K3: om allt detta ber vi i vår herre Jesu Kristi namn↓ /

021 M2+K2+K3+GD: [amen↓]

[...]

43

Appendix III

Strukturell översikt av gudstjänstens delmoment 1. En procession av kyrkliga representanter är på väg in i katedralen. Delar av denna

grupp tar plats runt altaret. Resterande del, inklusive gustjänstledaren (L) , stannar i mittgången mellan bänkraderna där kyrkobesökarna sitter.

2. Gudstjänstledaren öppnar gudstjänsten. Detta stycke finns transkriberat i raderna

001-007. 3. Psalm. Resterande grupp kyrkliga reprsentanter tar plats runt altarplatsen. Detta

föjs av en sång i vilken en solist och gudstjänstdeltagarna deltar. 4. Gudstjänstledaren ber. Detta stycke finns transkriberat i raderna 008-009. 5. Ny talare. Kvinna (K) reciterar ett textstycke ur gammla testamentet. Detta stycke

finns transkriberat i raderna 009-010. 6. Psalm. 7. Ny talare. En man läser dagens episteltext ur Apostlagärningarna. 8. Psalm. 9. En kvinna (K) läser ett stycke ur Johannesevangeliet. 10. Kören sjunger en psalm. 11. Gudstjänstledaren predikar från predikstolen. Detta stycke finns transkriberat i

raderna 012-013. 12. Gudstjänstledaren uppmanar till att delta i kyrkans trosbekännelse. 13. Förbön. Nya talare, man (M2), kvinna (K2), kvinna (K3). Detta stycke finns

transkriberat i raderna 014-025. 14. Psalm. Under denna inhämtas kollekten. 15. Nattvarden. 16. Psalm. 17. Gudstjänstledaren avslutar gudstjänstem och gudstjänstdeltagarna börjar gå ut ur

kyrkan. För tv-tittarna markeras att gudstjänsten är slut när eftertexterna kommer.

44

Documents

Att samtala med två publiker – dubbla kontexter i en tv ... · UPPSALA UNIVERSITET C-uppsats i lingvistik Institutionen för lingvistik och filologi HT 04 Att samtala med två