Upptäck universum: bildtexterOm utställningen

Upptäck universum är en utställning om astronomi och rymden som Svenska astronomiska sällskapet lanserar i samband med Astronomins dag och natt. Utställningen visar upp sex svenska fotografers vackraste och mest spännande bilder på natthimlen. Fotografierna kompletteras med planscher med fakta om astronomi och rymden. För att fira Astronomins dag och natt 2018 – med tema Röd planet, blå planet – tillkommer bilder på Mars och jorden.

Utställningens innehåll

Plejaderna av Martin Fransson

Orionnebulosan av Martin Fransson

Elefantsnabelnebulosan av Martin Fransson

Leotripletten av Zoltan Nagy

Andromedagalaxen av Zoltan Nagy

Konnebulosan av Zoltan Nagy

Kometen Lovejoy av Peter Rosén

Månskära över Stockholm av Peter Rosén

Månen och kratern Clavius av Peter Rosén

Vintergatan och väderkvarn av Jörgen Tannerstedt

Orion från Kapelludden, Öland av Jörgen Tannerstedt

Vintergatan från Källa hamn, Öland av Jörgen Tannerstedt ersätter Vintergatan från Hallnäs udde av Jörgen Tannerstedt

Norrsken över Paittasjärvi av Mia Stålnacke

Norrsken över vinterlandskap av Mia Stålnacke

Norrsken i månljus av Mia Stålnacke

Fullmånen av Göran Strand

Vintergatan och norrsken av Göran Strand

Solen av Göran Strand

Skandinavien sedd från rymden av NASA-astronauten Terry Virts

Mars: här fanns flytande vatten för länge sedan av NASA-strövaren Curiosity

Bildtexter är skrivna av Tuvalie Mellin, Kjell Olauson, Urban Eriksson, Robert Cumming samt respektive fotograf.

Planscher av Örebro astronomi:

Blå planet (om jorden)

Röd planet (om Mars)

Vart tog stjärnorna vägen? (om ljusföroreningar)

Galaxen Vintergatan (om vår galax)

Plejaderna Foto: Martin Fransson

Denna så kallade öppna stjärnhop består av unga stjärnor tillsammans med gas- och stoftmoln. Grupperingen, som ligger 440 ljusår bort, bildades för ca 100 miljoner år sedan då dinosaurier vandrade på jorden. De heta stjärnorna på bilden ser något blåaktiga ut, medan de svalare stjärnorna är mer rödaktiga. Du kan se Plejaderna på himlen i Oxens stjärnbild. Stjärnhopen ser ut som en väldigt liten karlavagn. De ljusstarkaste stjärnorna i hopen - döpta efter Atlas och Pleiones sju döttrar i den grekiska mytologin - syns med blotta ögat. Alkyone, Asterope, Elektra, Maia, Merope, Taygete och Kelaino sägs ha jagats av Orion. För att rädda dem förvandlade gudarna dem först till duvor, sedan till stjärnor. På natthimlen kan man se stjärnbilden Orions pilbåge riktad mot systrarna.

OrionnebulosanFoto: Martin Fransson

Orionnebulosan är ett stort gas- och stoftmoln beläget strax nedanför de tre kända stjärnorna som tillsammans bildar Orions bälte. Nebulosan ligger cirka 1500 ljusår från jorden. Här pågår en intensiv stjärnbildning, det vill säga nya stjärnor skapas ur moln av gas och stoft. I den nedre, större delen av nebulosan lyser gasen i nebulosan av sig själv efter att ha blivit tillförd energi från ultraviolett ljus från heta stjärnor inuti nebulosan. Den övre mindre delen är en reflektionsnebulosa som återspeglar ljuset från stjärnorna i och runt nebulosan. I de mörka områdena skymmer stoft och damm det synliga ljuset, men även här bildas också nya stjärnor. Orionnebulosan är en utmaning att fånga på bild från de flesta delar av Sverige därför att den aldrig ligger högt över horisonten. Ljusföroreningar från gatubelysning och bostäder får en större påverkan på objekt som ligger lågt på natthimlen.

Elefantsnabelnebulosan Foto: Martin Fransson

Cirka 2400 ljusår bort i stjärnbilden Cepheus ligger ett vackert komplex av stjärnor och moln med katalognamnet IC 1396. Mitt i den finns ett märkligt gasmoln som kallas Elefantsnabelnebulosan, som syns i mitten av den här bilden. Den består av ett avlångt, mörkt moln av stoft och damm, med en ljusröd kant som lyser tack vare strålning från stjärnorna runt omkring. Inuti snabeln har astronomer upptäckt flera nyfödda stjärnor. Sådana platser kallas ibland stjärnornas barnkammare. Trycket från andra nyfödda stjärnor har tidigare blåst bort gas och stoft från de mörkare områdena i bilden och lämnat kvar dessa underliga former.

Leotripletten Foto: Zoltan Nagy

I riktning mot stjärnbilden Lejonet (Leo) hittar man många galaxer. Här ser vi tre spiralgalaxer som tillsammans utgör en liten galaxhop – Leotripletten. Galaxerna ligger lite olika vinklade mot vår synlinje, vilket gör att den vänstra ses nästan rakt från sidan, medan den nedre högra ses mer uppifrån. I alla tre galaxer syns olika slags stjärnljus – där stjärnorna är unga lyser de med ett blåaktigt sken; i mitten är stjärnorna äldre, svalare och gulare. Här finns också mörka stråk av stoft och damm ur vilka nya stjärnor bildas. Avstånden till de här galaxerna är gigantiska. De befinner sig hela 35 miljoner ljusår ifrån jorden och avståndet mellan dem själva är cirka 1 miljon ljusår.

AndromedagalaxenFoto: Zoltan Nagy

Andromedagalaxen är den enda galax på natthimlen som man kan urskilja med blotta ögat när det är riktigt mörkt. Det är en spiralgalax och kallas även för Vintergatans syster eftersom de är av samma typ och “bara” befinner sig på drygt 2 miljoner ljusårs avstånd från varandra. Tack vare dess relativa närhet kan astronomer studera noggrant vad som händer hos vår granne. Vi ser stjärnor, men också gas och stoftmoln där nya stjärnor föds. Runt Andromedagalaxen ses även ett par mindre så kallade satellitgalaxer. Andromedagalaxen rör sig faktiskt rakt mot Vintergatan och vi förväntas kollidera om några miljarder år. Men du kan vara lugn. Eftersom galaxerna till allra största delen består av tom rymd så kommer det bli en väldigt fridsam kollision.

KonnebulosanFoto: Zoltan Nagy

På ett avstånd av ca 2500 ljusår ligger ett stort gas- och stoftmoln, NGC 2264. Här finns en ovanlig formation: en kon av ljus och mörker, som syns i den nedre delen av bilden. Själva konen är ca 7 ljusår lång. Den har fått sitt utseende genom att heta stjärnor, t ex den strax ovanför konen, har värmt upp den mörka delen och fått gas att lämna området och samtidigt börjat lysa. Inuti det mörka området pågår stjärn- och planetbildning och med tiden kommer man att kunna se nyfödda stjärnsystem där molnet är idag. Men vi kommer att få vänta. Det dröjer trots allt miljontals år innan allt är klart.

Kometen LovejoyFoto: Peter Rosén

Några gånger varje år faller kilometerstora “smutsiga snöbollar” in mot solsystemets inre delar. Vi kallar dem för kometer. När de närmar sig solen värms de upp och börjar släppa ifrån sig vattenånga, iskristaller och gruskorn. Gemensamt bildar resterna ett moln runt kometkärnan och med solvindens hjälp trycks partiklarna bort och börjar bilda vackra kometsvansar. Bilden, som är tagen i november 2013, visar kometen Lovejoy (även känd som C/2013 R1) när den närmade sig solen. Det grönaktiga skenet beror på att kometen släpper ifrån sig kolbärande molekyler tillsammans med stora mängder vattenånga. Om man vill se den igen får man vänta länge. Den återvänder nämligen först om cirka 7 000 år.

Månskära över Stockholm Foto: Peter Rosén

Månen kretsar kring jorden på cirka en månad. Under denna period visar den upp olika faser som går från nymåne, då den befinner sig i solens riktning och är helt osynlig, till en tunn skära som växer för varje dag tills hela skivan är belyst vid fullmåne. Sedan avtar den igen till nästa nymåne. På bilden, tagen tidigt på morgonen, syns den tunna skäran bara 36 timmar innan nymåne. Det kan tyckas märkligt att man i detta läge, förutom skäran även ser den obelysta delen av månen, om än mörkare. Det är jorden som reflekterar solljuset och belyser månens mörka sida. Detta ljus kallas därför för “jordsken”.

Månen och kratern Clavius Foto: Peter Rosén

När man tittar närmare på månen ser man att dess yta täcks av nedslagskratrar som skapats av större och mindre stenar som fallit ner på den. Månen har ingen atmosfär som skulle kunna skapa en mjuk övergång mellan dag och natt. Kontrasterna mellan ljus och mörker på månen är därför knivskarpa. Med dessa skuggors hjälp kan man beräkna hur höga månens kraterväggar och bergskedjor är. De kan resa sig flera kilometer över ytan. Den största kratern på bilden heter Clavius. Den är 225 km bred och 3,5 km djup. Avsaknaden av atmosfär och vatten på månen gör att det inte förekommer någon nämnvärd erosion vilket gör att kratrarna ligger kvar nästan orörda. Astronomer uppskattar att Clavius är hela 4 miljarder år gammal.

Vintergatan och väderkvarn Foto: Jörgen Tannerstedt

På Öland finns 352 väderkvarnar utspridda över ön. De är en naturlig del av det öländska landskapet och påminner oss om en svunnen tid. Något modernare är våra belysta städer med ljus i överflöd och det som kallas för ljusföroreningar ligger som en gloria över dem. Ljusföroreningar är tyvärr ett växande problem. En klar majoritet av jordens befolkning bor idag på platser där man inte alls kan se Vintergatans band. Här lyser himlen upp av skenet från byarna Södra Möckleby och Degerhamn med sina knappa 900 invånare. I detta fall är det dock inte bara av ondo då skenet ger en ökad dramatik till bilden. Men vi kan bara fantisera om hur spektakulär himlen måste ha varit förr när den var helt fri från ljusföroreningar.

Orion från Kapelludden, ÖlandFoto: Jörgen Tannerstedt

Människan har en förmåga att skapa mönster av det mesta och stjärnorna på himlen är inget undantag. I mitten av bilden ses stjärnbilden Orion, vinternatthimlens konung, mjukt inbäddad av emissionsnebulosor i spektakulära färger och former. Tyvärr kan vi inte se de röda färgerna särskilt väl med blotta ögat men när man samlar ljuset i en kamera kan den hjälpa oss att se det som finns gömt där ute. Har du lagt märke till att stjärnorna har olika färger? Färgen återspeglar deras yttemperatur. Röda stjärnor är svalare (ca 3-4 000 °C) än de heta blå stjärnorna (ca 10-20 000 °C). Till höger i bilden ser man den öppna stjärnhopen Plejaderna bakom Sankta Britas kapell.

Vintergatan från Källa hamn, ÖlandFoto: Jörgen Tannerstedt

Vårt solsystem är en mycket liten del av galaxen Vintergatan. Eftersom vi befinner oss inne i denna stora skiva av stjärnor, gas och stoft, blir det svårt för oss att se vår egen galax. Det vi istället ser är ett band av stjärnor som sträcker sig över himlen – Vintergatsbandet. Men många av alla de bortåt 400 miljarder stjärnor som galaxen består av syns inte från jorden eftersom det finns gas- och stoftmoln som skymmer sikten. Det kan liknas med dimman som ibland kan skymma utsikten över landskapet en tidig höstmorgon. Vi kan se ut i vår galax varje natt, men beroende på årstid ser vi Vintergatsbandet i lite olika vinklar. Ibland reser det sig nästan lodrätt upp och vid andra tillfällen, som på bilden, ses det ligga nästan parallellt med horisonten. Detta beror på jordaxelns lutning tillsammans med jordens rörelse kring solen. Här syns även tre planeter: Jupiter är den ljusstarka ute till höger i bild, medan Mars och Saturnus lyser lågt över horisonten.

[Bilden är ny för utställningen 2018. Den ersätter bilden med titel Vintergatan från Hallnäs udde.]

Norrsken över Paittasjärvi Foto: Mia Stålnacke

Solen skickar ständigt ut mängder med laddade partiklar. När dessa fångas upp av jordens magnetfält styrs de ner i jordens atmosfär kring nord- och sydpolen. När partiklarna krockar med atmosfärens atomer och molekyler, blir dessa joniserade och börjar lysa. Det ser nästan ut som om himlen står i lågor vilket den här vackra bilden väl illustrerar. Norrskenet uppstår på mycket hög höjd i atmosfären, ca 100 km över jordytan. Färgerna kan delvis förklaras av att atmosfären består av olika gaser, främst kväve och syre. Den gulgröna färgen som är den vanligaste kommer från syreatomer medan t ex violett ljus alstras av kvävejoner.

Norrsken över vinterlandskap Foto: Mia Stålnacke

Partikelströmmen från solen kallar vi solvind. Precis som jordiska vindar kan solvinden variera kraftigt både i intensitet och riktning. Jordens magnetfält är också i konstant rörelse. De ständiga växlingarna leder till att norrskenet som skapas när partiklarna kolliderar med jordens atmosfär kommer att variera i läge, ljusstyrka och färg. Upplevelsen blir att skenet ser ut att dansa över himlen som fladdrande draperier, pulserande bågar, flammande lågor eller strålar. Det är lätt att förstå att norrsken förr kunde uppfattas som magiskt, som här ovan Kirunas snötäckta träd.

Norrsken i månljusFoto: Mia Stålnacke

Månen är oftast inte astrofotografens bästa vän men ibland kan den verkligen tillföra något. När norrskenet är tillräckligt starkt går det alldeles utmärkt att fotografera det tillsammans med månens sken. Här har jag använt mig av månen för att “ljusmåla” landskapet. Dimman över sjön Paittasjärvi söder om Karesuando kommer verkligen till liv under det varma ljuset från vår egen satellit.

FullmånenFoto: Göran Strand

Fullmånen har en speciell betydelse för många människor, men astronomiskt är den dock bara en följd av himlakropparnas position. När solen, jorden och månen ligger i rät linje med varandra blir hela den sida av månen som är vänd mot jorden upplyst av solen och vi får njuta av en fullmåne. Det är alltid lika vackert att se månen glida upp över horisonten. Här syns den på väg upp över Vallsundsbron nära Östersund.

Vintergatan och norrskenFoto: Göran Strand

I den avlägsna bakgrunden syns Vintergatsbandet med myriader av stjärnor, samtidigt som himlen lyses upp av ett fantastiskt norrsken i grönt och rött. Avstånden till alla objekt på himlen i denna bild är med mänskliga mått mycket stora, men samtidigt är norrskenet jämförelsevis väldigt nära medan stjärnorna och Vintergatan ligger kolossalt långt bort. Universum är obegripligt stort men också obegripligt vackert!

Solen Foto: Göran Strand

Solen, vår närmaste stjärna och centrum i vårt planetsystem - utan den skulle inga planeter och inget liv kunna finnas. Den är aktiv men samtidig tillräckligt lugn och stabil för att inte påverka livet på jorden på ett negativt sätt. Vi kan inte se direkt mot solen utan att skada våra ögon men med teknikens hjälp kan vi studera den i detalj. Här ses solen genom ett speciellt filter som gör det möjligt att se fina detaljer på dess cirka 5500 °C varma yta. Det gryniga mönstret kallas granulationer vilket är solens normala bubblande ytstruktur. De vulkanlika utbrotten du ser på bilden kallas protuberanser. Bilden, tagen den 5 april 2016, visar solen då det pågick mycket spännande aktiviteter med stora protuberanser, filament och solfläckar.

Skandinavien sedd från rymden Bild: NASA

Sedd från den internationella rymdstationen ISS är jorden om natten en förunderlig syn. I den här bilden, som togs 2015 av astronauten Terry Virts, syns delar av södra Sverige, Danmark och Norge, och längre bort Finland (där Virts var utbytesstudent på 1980-talet). Stadsljus från bland annat Köpenhamn, Göteborg och Stockholm gör att det är lätt att känna igen Skandinavien från rymden, men gör det också svårare för oss att se både stjärnor och norrsken. Här lyser norrskenet cirka 100 kilometer upp i atmosfären, ungefär där rymden börjar.

Källa:

https://eol.jsc.nasa.gov/SearchPhotos/photo.pl?mission=ISS043&roll=E&frame=86375

Timelapse-film från samma tilllfälle: https://vine.co/v/eupnMrAIP3i

Mars: här fanns flytande vatten för länge sedanBild: NASA/JPL-Caltech/MSSS

Stenar på Mars, fotograferade av NASA:s strövare Curiosity, vittnar om att här tidigare fanns mängder med flytande vatten. Här i närheten av berget Mount Sharp finns tydliga bevis för att för ca 3,5 miljarder år sedan fanns floder och sjöar.

Källa: https://www.jpl.nasa.gov/news/news.php?feature=4734

Planscher

Här listas källhänvisningar för bilderna i planscherna Blå planet, Röd planet, Vart tog stjärnorna vägen? och Galaxen Vintergatan.

Blå planet

Jorden (överst), sammanställd bild baserad på mätningar med satelliten GOES från 1997.Bild: NASA Earth Observatory/Reto Stöckli/Alan Nelson/Fritz Haslerhttps://www.flickr.com/photos/gsfc/8244321945/

Jorden (bakgrund nedan), sammanställd bild från satelliten Terra, år 2002.Bild: NASA Earth Observatory/Robert Simmon/Reto Stöcklihttps://www.flickr.com/photos/gsfc/7651359238

Jordens atmosfär och inre. Diagram: Kjell Olauson/Örebro Astronomi

Jordens magnetfält fungerar som ett skydd mot solvinden (illustration).Bild: NASAhttp://sci.esa.int/cluster/45253-solar-wind-impact-on-the-earth-s-magnetosphere/

Superkontinenten Pangaea Bild: NAU Geology/Ron Blakey

Blå himmel och blått hav.Foto: Andy Arthur, CC BY 2.0https://flic.kr/p/N7nPne

Månen bildas. Krocken mellan jorden och Theia enligt rymdkonstnären Dana Berry. Bild: D. Berry/SWRI/R. Canup

Torr jord (illustration).Bild: © Mario Silvahttp://www.pxleyes.com/photoshop-picture/4b8a8d1632849/dry-earth.html

Röd planet

Mars enligt den indiska sonden MOM. Bild: ISRO / ISSDC / Emily Lakdawalla, CC BY-NC-SA 3.0http://www.planetary.org/multimedia/space-images/mars/global-view-of-mars-from-mom-meridiani.html

Mars med oceaner, som den kan ha sett ut för fyra miljarder år sedan.Bild: ESO/M. Kornmesser/N. Risinger (skysurvey.org)https://www.eso.org/public/sweden/images/eso1509b/

Filmen The Martian (2015).Bild: © 20th Century Fox

NASA:s 2020 Mars Rover som den kan komma att se ut. Bild: NASAhttps://mars.nasa.gov/news/los-alamos-laser-selected-for-2020-mars-mission/

Jordens och Mars banor runt solen.Diagram: Kjell Olauson/Örebro Astronomi

Mars enligt sonden Viking 1. De runda mörka fläckarna är vulkanerna i området Tharsis.Bild: NASAhttps://nssdc.gsfc.nasa.gov/imgcat/html/object_page/vo1_mg07s078.html

Vart tog stjärnorna vägen?

Överst: Vintergatan bakom barrträd. Foto: © Dominic Kamp www.dominickamp.de (http://www.dominickamp.de/?portfolio=the-milky-way-galaxy)

Industriell ljusföroreningar i British Columbia, Kanada. Foto: Gavin Schaefer/Wikimedia Commons (CC-BY-SA-3.0) (https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Heavy_night_industrial_light_pollution.jpg)

Nattfjärilar kring gatlampa, Davao, Filippinerna. Foto: Dan Brian G. Gerona (CC BY 2.0) (https://www.flickr.com/photos/dbgg1979/3421345648/in/pool-mothtrails/)

Ljusföreningar i Europa. Karta: Jurij Stare, www.lightpollutionmap.info (data: Earth Observation Group, NOAA National Geophysical Data Center)

Bakgrundsfoto: Ljusföroreningar över Martinswand, Völs, Alperna. Foto: © Christoph Malin www.christophmalin.com (http://christophmalin.com/2013/03/alpenglow-the-alps-nightsky-vanishes-rapidly/)

Galaxen Vintergatan

Överst t.h.: Avlägsna galaxer avbildade med Hubbleteleskopet inom GOODS-projektet. Källa: NASA, ESA, the GOODS Team och M. Giavalisco (STScI) (https://www.spacetelescope.org/images/opo0318a/)

Vänsterpanel, övan: Vintergatan sedd utifrån som rymdkonstnären Nick Risinger föreställer sig den. (https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Milky_Way_Galaxy.jpg)

Vänsterpanel, nedan: Vintergatan sedd från sidan enligt rymdkonstnären deathcl0ck.

Småbilder, övre raden t. v.: Carinanebulosan i infrarött ljus sedd med ESO:s Very Large Telescope. Källa: ESO/T. Preibisch (https://www.eso.org/public/sweden/images/eso1208a/)

Småbilder, övre raden t. h.: Krabbnebulosan enligt Hubbleteleskopet. Källa: NASA, ESA och Allison Loll/Jeff Hester (Arizona State University). (https://www.spacetelescope.org/images/heic0515a/)

Småbilder, nedre raden t. v.: Planetariska nebulosan NGC 6543 av Hubbleteleskopet. Källa: J. P. Harrington & K. J. Borkowski (University of Maryland) samt NASA (http://hubblesite.org/image/375/news_release/1995-49)

Småbilder, nedre raden t. h.: Klothopen M80 enligt Hubbleteleskopet. Källa: Hubble Heritage Team (AURA/STScI/NASA/ESA) (https://www.spacetelescope.org/images/opo9926a/)