Alfvéniana 3-4/04

Alfvéniana 2-3/04 Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet

Läs om Alfvén och körsången Läs om Alfvéndagen i Tibble

Alfvéniana 3-4/04 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se 2

Alfvéniana 2-3/04 Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet Ansvarig utgivare: Miklós Maros Redaktör och distributör: Jan Olof Rudén Västeråsgatan 8 113 43 Stockholm tel. 08-33 83 69 e-post [email protected] Medlemsregister (årsavgift 100 kr, institutioner 200 kr) : Jan Heimer Bjurholmsplan 26 166 63 Stockholm tel och fax: 08-641 53 96 e-post [email protected] Postgiro: 42 88 52-8 ISSN 1101-5667 Tryckt av Ekonomi-Print, Stockholm

Omslaget: Manskörsdirigenten Alfvén. L Möllerswärd, Folk vid Fyris 1958

Innehåll Alfvén och folkvisan. Av Jörgen Grundström 3 Margareta Hallin 2004 års Alfvénpristagare intervjuas av Jan Olof Rudén 10 Margareta Hallin Alfvénpristagare 2004 11 Alfvéndagen den 9 juli 2004 12 En skärgårdssägen – hundra år senare. Av Gunnar Bucht. 14 Neeme Järvi om lidande tonsättare 16 Alfvéns Romance för flöjt och piano. Av Jan Olof Rudén 17 Amerikakören 1938. Av Jan Olof Rudén 18 Hugo Alfvén som kördirigent. Av Jan Olof Rudén 21 Bara i beväringsvisor. Ett Alfvénbrev om uttal 23 Marie Krøyer-Alfvén – från konstnärshustru till konstnär. Av Gunnnar Ternhag 24 Triangeldrama mellan Kröyers och Alfvén 24 Alfvén i Roslagen 24

Detta häfte av Alfvéniana ägnas åt Hugo Alfvén som körledare och folkvisearrangör. Vidare uppmärksammas 100-årsjubileet för En skärgådssägen. och sommarens begivenheter

Nya Hugo Alfvéninspelningar �� ! �"$#% %&('*)+��# ��'��*�,��-.��/��01�!#%324��65��-7� �!)8��-.��-9;:=<>��?A@B�!# ��CED�F

G��!)8'��C��H@�IKJ�J�L�FM"�"$ %��-B�N'��(�O��# '��:P'�-6�8:PQ� % ��/0RS'��T7!U� ��VW "YXE.��C,��6��E��?AZ W\[�] I��1I��

Deltagare ur Dalarnas Sångarförbund i Amerikakören, Svenska Sångarförbundets elitkör på 65 man 1938. Från vänster: Alf Andersson, Särna. Arfrans Lindholm, Falun. Martin Gråns, Hedemora. Torsten Åström, Orsa. Gustav Frelin, Orsa. Oskar Tysklind, Orsa. Folke Lundkvist, Falun. Identifiering har skett av Mats Andersson med hjälp av deltagarförteckning i programboken Svenska sångarförbundets amerika-kör 1938. Se vidare sid 18.

Alfvéniana 3-4/04 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

3

Alfvén och folkvisan AV JÖRGEN GRUNDSTRÖM

ugo Alfvén var ju egentligen violinist, ändå kom han att bli

en av landets främsta och mest välkända körtonsättare, och flera av hans komposi-tioner för kör har blivit verk-liga klassiker som fortfaran-de står på de flesta körers repertoar ett par generationer senare. Hur kom det sig att violinisten Alfvén även blev körtonsättaren Alfvén? En stor del av hans körkomposi-tioner utgörs av arrangemang av svenska folkvisor. Det blev ganska många: 46 bear-betningar av folkvisor för blandad kör och 38 bearbet-ningar för manskör. Varför sysselsatte han sig med alla dessa folkvisearrangemang? Det var i Uppsala som Alfvén främst verkade som körledare, låt oss därför först backa tillba-ka till det tidiga 1800-talet. Hösten 1808 skulle nämligen tjänsten som Director Musices vid universitetet tillsättas. Den gick till Johan Christian Fried-rich Haeffner, vilken till en början hade setts med skepsis av konsistoriet eftersom han var sånglärare och inte trakterade violin. Haeffner blev i alla fall utnämnd, och han hade en vi-sion att det skulle kunna bedri-vas undervisning i sång vid universitetet och att han skulle göra detta inom ramen för sin tjänst. Konsistoriet var däremot av en annan uppfattning. Dock lät han sig inte nedslås av detta utan startade en sångförening genom att gå och knacka dörr

för att få tag på intresserade studenter, och ett år efter sitt tillträde fick han sedan konsi-storiets tillstånd att bedriva sin akademiska sångverksamhet. Nästan precis hundra år senare ansågs Hugo Alfvén mindre lämpad att bli Director Musices i Uppsala när den posten skulle tillsättas 1909 eftersom han var violinist. Han hade så att säga samma problem som Haeffner, fast tvärtom. Alfvéns utnäm-ning var inte okontroversiell, och av de tre främsta sökande Ruben Liljefors, Wilhelm Sten-hammar och Hugo Alfvén var det Ruben Liljefors som av Orphei Drängar framfördes som det bästa valet. Konsistoriet utsåg dock Stenhammar vilken genast tackade nej till posten, och man var till slut tvungen att hänskjuta ärendet till Musika-liska Akademien som i maj 1910 utsåg Alfvén. Med befatt-ningen som Director Musices följde automatiskt att vara kör-dirigent, eftersom OD framfört önskemål att den nya Director Musices förutom att han skulle vara dirigent för Akademiska Kapellet också skulle vara ledare för både Allmänna Sången och OD. Alfvén ledde också Allmänna Sången mellan 1919 och 1938, men koncentrerade sina insatser och den konstnär-liga utvecklingen till OD. Klangidealet i manskören När det gäller Alfvéns arbete med OD måste vi kanske först säga några ord om den körklang som var förhärskande i manskörssammanhang vid den tiden. Det förekom nämligen

begrepp som stål- och malm-klang, och kännetecknande för OD var en massiv basklang tack vare en numerär övervikt i andrabasen. Dessutom undvek förstatenorerna att sjunga i fal-sett utan sjöng med bröstklang även i de allra högsta lägena. Detta sångsätt ansågs ligga den så kallade natursången nära, i motsats till den ”veka, kvinnli-ga, och sentimentala konst-sången”. Malmklangen var också en del av de storsvenska motiven vid förra sekelskiftet, och en speciell kategori "ryt-sånger" hade utvecklats med Wennerbergs hymner och mar-scher i centrum. Det var för övrigt i denna tradition som Alfvén 1915 själv skrev Sver-ges Flagga, en sång som han själv kallade ”rythymn”. I denna tradition kom alltså Hugo Alfvén in i bilden och tog sig verket an med stor entusi-asm. För pressen uttalade han sin överraskning över student-stadens rika musikpotential, inte minst på körområdet. Dock saknades inte skepsis hos OD och andra inför violinisten Alf-véns övertagande av kören. Alfvén kände på sig att det fanns tveksamheter till hans utnämning, och han förklarade i ett tal i samband med hans pre-sentation för kören vad han kände: Han bekänner sitt främ-lingskap för uppsalasången och uttalar sin glädje att få stifta bekantskap med vårt lands och hela världens främsta sångkör. Hittills hade han idkat stränga-spel och lett orkestermusik: nu ser han i O. D. en orkester, där varje instrument är välstämt

H


och välklingande. Han känner lycka och stolthet vid tanken att få dirigera en sådan orkester och med dess hjälp skapa en musik som ska nå det högsta mått av skönhet. (Svensson; Hugo Alfvén som människa och konstnär, s. 72) När OD senare gjorde sitt första stockholmsbesök med Alfvén som ledare konstaterades att OD nu bemödade sig om … en högre grad av kvartettsång - en genre, som ju eljest många gånger har föga med konst att skaffa. (Jonsson, Ljusets Rid-darvakt, s. 264) Självständig stämföring Alfvén kom 1913 med en slags programförklaring när det gäll-de manskörssången. Han ansåg att klyftan mellan manskören och den ”moderna” musiken måste övervinnas, och han tala-de om OD: s framstående ställ-ning i detta avseende: Vi kunna ej längre stanna inom den klassiska kvartetten, det vore manskörssångens död. Den söker blott uttryck för all-männa stämningar. Men vi måste söka uttryck i musiken för de själsstämningar, som finnas i vår tid. Enligt Alfvén räckte de gamla uttrycksmedlen inte längre till för att uttrycka "nutidsmänniskans känslor af glädje, hat, sorg, förtviflan etc.” Därför ansåg Alfvén det instrumentala skrivsättet vara överlägset den gamla svenska kvartettkompositionen: ”Tänk blott på vissa Wenner-bergska hymner med deras uppslitande förstatenor-stäm-mor eller på ”Våren är kom-men” med dess omsättningar på höga b. Sådant är ju rent af attentat mot sångrösten.” (Jonsson, Ljusets Riddarvakt, s. 266). Dessa ord till trots var Alfvén ändå i stor utsträckning en tra-

ditionalist när det gällde reper-toarval, och vad det framför allt handlade om var att omskapa den kvartettsjungande manskö-ren till en ”vokalorkester”. Hans tal om det instrumentala skrivsättet ska alltså ses mot bakgrund av de kvartettsånger som vid den tiden i hög grad var manskörernas repertoar. Vad han talar om är ett instru-mentalt, i vissa fall kontrapunk-tiskt skivsätt. Traditionellt repertoarval Mellan 1922 och 1943 var Alf-vén förste förbundsdirigent i Sångarförbundet, och även där engagerade han sig i frågan om en ny manskörsrepertoar. Han gjorde bl. a en utredning i re-pertoarfrågan 1933, och vid en granskning av 400 svenska och utländska sånger fann Alfvén endast 16 sånger som uppfyllde det givna kravet på "glada fris-ka, livsbejakande sånger”. Den svenska manskörslitteraturen var enligt Alfvén skriven av ”tungsinta eller sentimentala dillettanter, vilkas brist på tek-niskt kunnande ofta hindrat dem från att på ett tillfredsstäl-lande sätt utveckla sina ingivel-ser”. Men det ska dock noteras att Alfvén var en större tradi-tionalist än han ville erkänna. Hans repertoarpolitik i Sångar-förbundet var återhållsam, och några större förändringar på repertoarsidan skedde inte un-der hans tid. Folkvisearrangemang Förutom dessa uppdrag var han även ledare för Siljanskören, bildad 1904 av ett antal hem-bygdskörer från socknarna kring Siljan i Dalarna. Alfvén var, om inte kontinuerligt så alla fall periodvis, dess ledare från 1904 fram till 1957, och många av hans folkvisearran-gemang stod på körens reperto-ar.

I en intervju i Göteborgs Han-dels- och sjöfartstidning från 1956 kommer Alfvén in på just folkvisearrangemangen. Han berättar att han började med dessa 1904 i Leksand när Sil-janskören bildades, och berättar också om hur han gått tillväga vid arrangeringsarbetet, vad som styrt hans arbete: Folkvisearrangemangen be-traktar jag sam det betydelse-fullaste i mitt liv. Det är cen-trallyriken i mitt verk. Det mes-ta hämtade jag ur Afzelius och Geijers samlingar. Idén var att rädda undan glömskans död sånger, som aldrig blir sjungna (… ) Jag vet vad jag där lagt ner av känsla och kunskaper… Jag levde mig in i visornas värld, så att de blev ett stycke av min själ. Även när jag arbe-tat med folkvisan har jag tänkt orkestralt. Så kommer det sig att visorna fått drag av verkligt kompositionsarbete. De flesta är polyfont tänkta fast de ser ackordiska ut. Melodiernas perspektiv satte jag mig först in i när jag började med en sång. Därur gav sig självt harmoni-ken, som således alltid är vi-sans egen inneboende klang och ej något av mig påtvunget. Därur kom också känslan för stämmornas karaktärer och textens roll. Han fortsätter med att varna för den stora skadeverkan klåpar-handen kan ha på de både språkligt och melodiskt ömtåli-ga ting som folkvisorna utgör. Som exempel nämner han Uti vår hage, där han påpekar vik-ten av att respektera de av ho-nom utskrivna nyanseringarna. Han vill bl. a ha slutet lite "lät-tare" än det övriga. - Det ska viskas fram, lätt och luftigt... Det ska vara tondoft. (… ) Allt som allt har jag gjort ca 71 arrangemang av folkvisor för manskör och ca 58 för blan-dad kör. En hel del dubbletter finns med samma slags ting för


5

båda slags körerna och jag må säga, att det är ganska lätt att överföra en manskörssak till blandade stämmor, men Gud bevare mig för att göra tvärt-om. Det är som att krypa in en för liten kostym. Själv gillar jag mest sångerna för blandad kör. Man kan där draga in ljuset i musiken… ljus och mörker måste alltid finnas i en kompo-sition. (GHT 22 juni 1956) I ett brev till musikförläggaren Einar Rosenborg 1936 framläg-ger han sina synpunkter på harmonisering och bearbetning av svenska folkmelodier: Melodien kan man likna vid linjespelet i en tavla och har-monien vid färgen. Vad hjäl-per det med de vackraste linjer, om färgen är enfor-mig, intetsägande, okänslig och valhänt pålagd. Jag ser för mig Zorns berömda tavla Vallgumman, eller vad den heter. Hon står i vildmarks-skogen och blåser i sitt ur-åldriga kohorn. Det ligger trolldom över bilden. Där spelar färgen och dess va-lörmotsättningar den avgö-rande rollen. Vad jag med detta vill framhålla, det är den utomordentliga betydel-se harmonien på dess nuva-rande ståndpunkt har vid behandlingen av en folkme-lodi. Tonsättaren blir med-komponist i det lilla stycket och påsätter det sin person-liga prägel. Melodien och harmonien ha då blivit oupp-lösligt förenade i en ny ska-pelse – på godt eller ondt. (Brev till Einar Rosenborg 25 oktober 1936.) I boken Hugo Alfvén berättar kommer han in på Siljanskören och folkvisan. Han berättar att

han har gått igenom Afzelius och Geijers samling folkvisor i tre band och fäller kommenta-ren att de numera är bortglöm-da: ..har jag träffat på en stor mängd underbart vackra folkvi-sor som fallit i glöms-ka…framför allt tänker jag nu på Geijer–Afzelius. 35 eller 45 eller 55 har jag hittills lyckas rädda genom bearbetningar för blandad kör och för manskör och genom urval av de många stroferna fått dem till en be-griplig helhet, avsedd för kon-sertuppförande… Så jag försö-ker... att behandla den som en blomma, där jag med harmo-nins hjälp söker skildra det landskap där den blomman har vuxit upp… Den harmonik som de som arrangerar en folkvisa i allmänhet ger den är en sån som man använder till koraler: koralharmoni. De tar det som vore det tänkt religiöst. För mig ser jag trolldom. Jag söker att låta melodin växa upp som en blomma i den natur den tillhör. (Hugo Alfvén berättar. Radio-intervjuer utgivna av Per Lind-fors. Stockholm 1966, s. 98ff) Programförklaring för bättre folkvisearrangemang I brevet till förläggaren utveck-lar Alfvén sina tankar och sin estetik när det gäller att skriva folkvisearrangemang för kör: ... Under lång tid har det fram-stått som ett önskemål för mig att kunna ägna mer tid och intresse åt harmonisering och mer eller mindre fri behandling av svenska folkmelodier – såväl episka och lyriska som humo-ristiska – för blandad kör och manskör. Om jag skulle drista mig till att säga min mening rent ut måste jag framhålla, att jag anser att den största delen av vår a cappella-kör-litte-ratur inom detta område består av tekniskt medelmåttliga, ja ofta rent av undermåliga ar-

rangemang, för det mesta gjor-da av dilettanter, vilka arbeta med en primitiv och enformig färgskala, banala, utnötta har-moniföljder och en billig, näs-tan genomgående homofon gestaltning av sina bearbet-ningar. Kontrapunktens konst - eller som jag hellre säger: stämflätningens konst – tycks för dem vara ett i det närmaste okänt område, och dock lämpar sig denna teknik alldeles utom-ordentligt väl för körbehand-ling, då därigenom varje stäm-ma får sin egen självständiga melodi. Det är sångbarheten driven till sin spets. Dessa ar-rangörer tyckas ha för sig, att en folkmelodi skall harmonise-ras som en Haeffner-koral, glädjelös och utan omedelbar känsla. Enligt min uppfattning av folkmelodien bör tonsättaren med harmonikens medel fram-för allt söka nå fram till natur-mystiken, söka framtrolla den sagans landskapsbild, i vilken den eller den melodien hör hemma. Då, och först då, kan han uppenbara de gamla äkta folkmelodiernas förunderligt djupa perspektiv och då först framstå de som det intimaste uttrycket för vad som rört sig djupast i folksjälen. När man läser Alvéns uttalan-den om Haeffners folkvisear-rangemang får man nästan in-trycket att han anser Haeffner vara tråkig, okunnig eller klan-tig, något som denne kanske inte alls var. Att Haeffner fick uppdraget att vara musikalisk medarbetare skedde faktiskt mot Afzelius önskan, eftersom denne ansåg Haeffners harmo-nisering vara ”för mycket we-tenskaplig”. Haeffner menade att den sångpraxis som före-kommit, dvs sången ibland ackompanjerad av violin eller nyckelharpa stämda på ovanligt sätt, gjorde det omöjligt att arrangera de gamla visorna


flerstämmigt för kör. Enligt Haeffner tillåter de gamla vi-sornas karaktär, men också gällande sångpraxis, att man ger dem ett instrumental-ackompagnement, och hans tanke verkar ha varit att det skulle kraftigare utveckla den originella karakteren af sång-en. Haeffner är alltså inte alls inne på att arrangera folkvisor-na för kör över huvud taget, utan hans arrangemang ska ses som en slags "romanser". Hans uppgift när det gällde Geijer-Afzelius folkvisesamling var att bearbeta uppteckningarna och göra melodierna salongsfähiga, och i Haeffners harmonisering förvandlades folkvisorna därför till romanser för sång och pia-no. När det däremot gäller Alf-véns folkvisearrangemang ger han dem alltså en nationalro-mantisk dräkt utan att direkt försöka låta melodierna återfå någon eventuellt ursprunglig karaktär. Melodiskt och lättsjunget Men Alfvén visar en stor säker-het när det gäller att skriva för kör. Stämmorna är melodiska, oftast relativt lättsjungna utan att för den skull låta tunna eller tråkiga, klangbehandlingen är utomordentlig. Det är en myck-et kunnig körtonsättare som är i farten: han vet hur han ska skriva för att få fram klanger, nyanser, effekter - kanske ett resultat av hans stora skicklig-het som orkestertonsättare och målare. Det är ganska lättsjung-et, ligger tacksamt, klingar bra, och styckena gör sig lika bra i stora körfestivaler med många deltagare som i en begränsad skara sångare. Det är körmusik av bästa märke, helt enkelt. Generellt är arrangemangen breda körsättningar med täta ackord, till skillnad från t ex generationskollegan Peterson-Berger som ofta skrev för en liten vokalensemble, en krets av

sångglada vänner, en kvartett eller kanske dubbelkvartett. Peterson-Bergergers körton-sättningar utmärks därför ofta av en viss enkelhet i satsen med mera sammanträngt läge och tunnare ackord än Alfvéns. Både för blandad kör och mans-kör Ovan har jag tecknat en del bakgrunder till såväl Hugo Alf-véns arbete som kördirigent som hans arrangemang av gam-la svenska folkvisor för kör. Han skrev ofta två versioner av arrangemangen. Detta berodde nog dels på att det ofta kan ha varit fråga om "brödskrivning," men det berodde nog även på att han ville få de folkvisor han arrangerat spridda bland Sveri-ges körer. Att Alfvén med detta arbete kom att spela en stor roll för körmusikens framväxt i landet är ganska klart. I detta sammanhang är hans arrange-mang av folkvisor ett värdefullt och tacksamt tillskott i reperto-aren, de allra flesta körsångare i landet kan ju hans arrangemang av Uti vår hage utantill. Men detta behöver i sig inte betyda att det sätt som de behandlades av Alfvén skulle vara det enda sättet att arrangera en folkme-lodi, och Alfvéns uttalanden om att låta melodin växa upp som en blomma i den natur den till-hör ska naturligtvis ses utifrån den nationalromantiska tids-epoken som han ju tillhörde. Och även om flera av hans folkvisearrangemang sedan ett par generationer har status av ”stamsånger” bland svenska körsångare var Alfvén på intet sätt ensam om att arrangera folkvisor för kör. Tvärtom. Det första kända tryckta arrange-manget för kör på Uti vår hage är t ex av en herre vid namn Hugo Lutteman och bör ha skrivits på 1880-talet (Lutteman avled 1889). Som Märta Ram-sten påpekat ligger Alfvéns

arrangemang mycket nära Lut-temans. Men även om Alfvén kanske kände till det Lutte-manska arrangemanget och lät sig inspireras av det nästan på gränsen till plagiat, så kommer nog envar som försöker göra ett fyrstämmigt körarrangemang på den melodin i en sådan stil att hamna ungefär där Alfvén och Lutteman före honom hamnat med sina arrangemang. Melodin inbjuder till det. Men det tillagda slutet i dur, som nu sedan flera generationer är så inarbetat att man knappt ens tänker på att det egentligen inte hör ihop med originalmelodin, är dock Alfvéns egen uppfin-ning. Detta är ett exempel på vilken popularitet vissa av hans arrangemang faktiskt har haft och fortfarande har. Trots att de måste anses vara färgade av hans nationalromantiska estetik har Alfvéns arrangemang av körsångare och andra blivit så förknippade med respektive folkvisa att de numera nästan utgör en oskiljaktig helhet. Sinande skaparkraft döljes Alfvén ansåg sig vara något av en "folkvisans återupptäckare," och han sade själv att hans folkvisearrangemang var det viktigaste i hans produktion. Anledningen till detta skulle vara att han ville få folkvisorna sjungna och använda igen efter deras långa törnrosasömn. Det är säkert sant, men Lennart Hedwall anger även ett annat skäl: När han ägnar sin tid åt kantat-skrivande och folkvisebearbet-ningar, är det visserligen främst för honorarens skull, men de senare motiverar han, i sann nationell anda, för sig själv och omvärlden med, att denna visskatt eljest skulle gå förlorad. Den innersta orsaken låg dock snarare i en plågsam oförmåga att kunna samla sig till de drömda stora verken.


7

Efter tredje symfonin följde un-der mer än 50 års tid endast tre verkligt väsentliga verk, de två återstående symfonierna och baletten Bergakungen, och i övrigt bara få smärre, bety-dande stycken som En båt med blommor, Dalarapsodi och Elegi samt några körvisor som Vaggvisa och Stemning. (Hed-wall, Hugo Alfvén, en bildbio-grafi, s 91) Herbert Connor ger uttryck för samma misstankar: Det är möj-ligt att den folkvisebesatthet Alfvén vid skilda tillfällen talat om, åtminstone till en del sam-manhänger med det faktum att han efter sin framgång med tredje symfonin under nästan ett halvt århundrade inte lycka-des skapa mer än en handfull verk som lät hela hans eminen-ta begåvning komma till sin rätt. Han var stilistiskt fastlåst i ett tonspråk som av de flesta upplevdes som passé. (Herbert Connor, Svensk musik, del 2, s 74.) Erik Kjellberg och Jan Ling omnämner samma problematik när det gäller Alfvéns skapan-de: Bland kritiker och kolleger kom Alfvéns ställning som tonsättare att bli alltmer ifrågasatt när han så småningom avstod från att utveckla sitt tonspråk i en-lighet med den musikestetiska maximen om konstens frihet och oberoende och i stället ägnade sig åt kantatskriverier och folkvisearrangemang. (Kjellberg-Ling, Klingande Sverige. Musikens vägar ge-nom historien, s 16.) Nåväl, inget ont i det, folkvise-arrangemang alltså, men det verkar faktiskt som om Alfvén hade dessa som en slags reserv när hans tonsättarambitioner inte kunde förverkligas, eller

kanske som en slags säkerhets-ventil för att låta sina konstnär-liga ambitioner få ett forum att blomma ut i. En orsak till att Alfvén kon-centrerade sig på kantatskrive-rier och folkvisearrangemang kan ju förstås också ha varit att han helt enkelt behövde både alstren och pengarna. Ett utsvä-vande liv kostar ju. Fast å andra sidan kan väl Alfvén få den heder han förtjänar som kör-komponist vilka motiven än må ha varit för hans skapande. Hans folkvisearrangemang är mycket välgjorda, och han visar prov på mycket stor skicklighet när det gäller att skriva för kör. Arrangemangen är mycket tacksamma att sjunga, och det är ju faktiskt också så att natio-nalromantik kan vara mycket vackert. Kanske det här är ett av svaren på varför i varje fall några av hans folkvisearrange-mang blivit så populära. Förut-om att de helt enkelt är bra kanske de lämpat sig ovanligt väl att kläs i en romantisk ton-dräkt. Arrangemangen i slimmad klang idag Med dagens körer låter folkvi-searrangemangen kanske något annorlunda än under tidigare generationer. Det finns t ex en inspelning från 1907 (återutgi-ven i antologin Swedish toung-es, CAP 21630) där OD under Hedenblad framför I bröllops-gården (”Stampa takten, poj-kar”) ur Södermans Ett bond-bröllop på ett sätt som kan göra dagens lyssnare lätt sjösjuka pga. den stundtals mycket vid-lyftiga rubateringen Och de inspelningar av t ex OD som finns med Alfvén som dirigent ger en annorlunda klanglig upplevelse än dagens OD. Detta gäller kanske i ännu högre grad när det gäller den blandade kören. Dagens ”sound" som gjort svenska körer världsbe-

römda är något helt annat än det sound som till exempel presterades av Siljanskören under Alfvéns ledning. I våra öron låter det sistnämnda i bäs-ta fall originellt, äkta och "ge-nuint”. Siljanskören kunde un-der Alfvéns dirigentskap ha så många som 150 medlemmar. En jättekör alltså, och dess klang bör ha legat långt från dagens ”slimmade” svenska körklang. Alfvén bredde därför säkert på lite extra med breda ackord osv i sina folkvisearran-gemang eftersom han kanske ofta hade Siljanskören i tankar-na. Många arrangemang bortglömda Det är nog ett faktum att dessa folkvisearrangemang faktiskt låter bra mycket bättre framför-da av någon av vår tids körer än Alfvéns egen Siljanskör eller OD. Varför har då de flesta helt fallit i glömska? De borde vara så pass intressanta och tack-samma att de skulle kunna framföras flitigare än vad som är fallet. En orsak kan ju t ex vara att många av arrange-mangen inte längre finns till-gängliga för körerna. De är länge sedan utgångna och går kanske inte ens att beställa längre, och musikförlaget har inget intresse av att marknads-föra gamla saker utan vill satsa sina promotionresurser på an-nat. Sedan har ju en hel del hänt inom körmusiken sedan Alf-véns tid, och det är ju naturligt-vis mera angeläget att arbeta med nyskriven körmusik än Alfvéns arrangemang. Men flera av dessa har dock bibehål-lit sin popularitet, t ex Uti vår hage, Jungfrun hon går i ring-en, Tjuv och tjuv det ska du heta, Anders han var en hurti-ger dräng och Dalvisa, medan däremot titlar som t ex Rosilias sorg och Jungfrun i blå skogen inte har överlevt. Dock förtjä-nar den inspelning som Gustaf


Sjökvist och hans kammarkör gjorde för några år sedan med Alfvéns körkompositioner att omnämnas i det här samman-hanget. Denna CD ägnas helt åt Alfvéns körmusik, och därmed har många av dessa små kör-stycken fått en tolkning som Alfvén själv kanske bara kunde föreställa sig för sitt inre öra. (LadyBird productions, LBCD 0034)

Olikheter i versioner för olika besättningar Tittar man närmare på Alfvéns folkvisearrangemang för kör finner man att versionerna för blandad kör och manskör i de flesta fall inte uppvisar några dramatiska skillnader. Dock finns på ett flertal ställen små ändringar, som t ex att mellan-stämmorna skrivits om, bas-stämman oktaveras upp eller

ner eller harmoniseringen änd-rats. En del av omarbetningarna kan nog betraktas som tämligen självklara, men flera av dem vittnar om en medvetenhet om de båda ensemblernas förutsätt-ningar, annars skulle han nog inte ha gjort sig besväret att arbeta om dem. Nedan visas med notexempel några av detal-jerna i Anders han var en hurti-ger dräng.

I takt 4 är basstämmorna ändrade i versionen för manskör jämfört med bas- och tenorstämman i ver-sionen för blandad kör (Notexemplen i artikeln är kopior av Alfvéns egna original):

Därefter är versionerna i stort sett identiska fram till "Munter och gla”

Fortsättningsvis låter Alfvén ofta mellanstämmorna byta funktion i ackorden, t ex i takt 12:


9

De två takterna i följande notexempel får i manskörsversionen en annan harmonisering än i versionen för blandad kör, och frasen slutar på medianten (E-dur) i stället för på tonikan (B-dur):

Många av Alfvéns folkvisear-rangemang för blandad respek-tive manskör har genomgått sådana här små ändringar när de överförts från den ena be-sättningen till den andra. Dock finns även exempel på körsatser som direkt kunnat överföras, t ex arrangemanget på Glädjens blomster, som bara transpone-rats till en annan tonart. En aspekt på Alfvéns körkom-ponerande som medvetet inte berörts här är kompositioner som till exempel Frihetssång, Sverges Flagga, Gustaf Frö-dings jordafärd och verken för kör och orkester. De senare var ofta kantater eller andra be-ställningsverk för något särskilt tillfälle, som till exempel Se-kelskifteskantaten, Uppen-barelsekantaten och Universi-tetskantaten, samt en kantat till Uppsala läns Kungl. Hushåll-ningssällskaps 100-årsjubileum

1915, vilken av Alfvén själv omnämndes som ”... den där hönshuskantaten”. Körsånger att återupptäcka Med sina arrangemang av gam-la svenska folkvisor ansåg sig Alfvén göra en stor kulturgär-ning för att få dessa spridda och sjungna av Sveriges körsånga-re, men även om ett fåtal har överlevt in i våra dagar och ingår i repertoaren för de flesta körer, så har de allra flesta av dem fallit i glömska. Hans folkvisearrangemang för kör är en ljuvlig blomsterrabatt, men många av dessa fagra små blommor har av olika orsaker fått se sig flyttade från musik-världens solbelysta blombänk till arkivets knastertorra herba-rium. Enligt min mening vore många av dem värda ett bättre öde.

Litteratur: Sven E. Svensson, Hugo Alfvén som människa och konstnär. Uppsala 1946. Leif Jonsson, Ljusets riddar-vakt : 1800-talets studentsång utövad som offentlig samhälls-konst. Uppsala 1990. Hugo Alfvén: Intervju i Göte-borgs Handels- och Sjöfartstid-ning 22 juni 1956. Hugo Alfvén: Brev till Einar Rosenborg 25 oktober 1936. Hugo Alfvén berättar. Radioin-tervjuer utgivna av Per Lind-fors. Stockholm 1966. Lennart Hedwall, Hugo Alfvén, en bildbiografi. Tierp 1990. Herbert Connor, Svensk musik. 2. Lund 1977. Erik Kjellberg, Jan Ling, Klingande Sverige. Musikens vägar genom historien. Lund 1991. Jörgen Grundström, Fagra små blommor, Hugo Alfvéns folkvi-searrangemang, en bortglömd bukett. Institutionen för Musik-vetenskap, Uppsala 1993.

Två systerorganisationer har fått hemsidor Wilhelm Peterson-Berger Institutet är en ideell förening som arbetar med i första hand Pe-terson-Bergers musik och skrifter som bas. Genom Institutets försorg sker forskning inom det musikvetenskapliga området, vi i ger ut CD-inspelningar och böcker, arrangerar evenemang i form av seminarier, konferenser, konserter. http://www.peterson-berger.se/ Emil Sjögrensällskapet har syftet att "främja och vidmakthålla kännedomen om ton-sättaren Emil Sjögrens musik och gärning". Sjögren var under 1800-talets slut det stora löftet i svensk musik. Det han har åstadkommit inom "sina" genrer, solosången och vio-linsonaten, och inom piano- och orgelmusik är av högt värde och förtjänar en större uppmärksamhet än vad det nu får. http://www.emilsjogren.se/


Margareta Hallin 2004 års Alfvénpristagare intervjuas av Jan Olof Rudén Jan Olof Rudén: Vilken var din reaktion när du fick reda på att du skulle tilldelas Alfvénpriset och guldmedaljen? Margareta Hallin: Det är inte sant att jag som sångerska fått ett sådant pris! Är jag verkligen värd det? JOR: Vad anser du om värdet att på detta sätt uppmärksamma en (äldre) person och hennes insatser? MH: Jag tycker nog det att det är bra med en äldre person. Foto Jan Olof Rudén Det är ju alltid svårt att bedöma en ung person och hur personen utvecklas i framtiden. JOR: Har du träffat Alfvén någon gång? MH: Jag har aldrig personligen träffat Hugo Alfvén, men såg honom dirigera på Operan i min ungdom. Det var premiären på Den förlorade sonen 1957. Då dirigerade han sitt Festspel före baletten. JOR: Vad tyckte du som yngre om honom och hans musik? MH: Hugo Alfvéns musik är jag ju uppväxt med, och tycker mycket om. Härlig musik! Naturligtvis Midsommarvaka, Dalarapsodin, Bergakungen, Skärgårdsbilder (för piano), Festspel och den vackra Elegi. Sångerna har jag ju sjungit, men ingen kan ju mäta sig med Jussi Björlings insjungningar av t.ex. Skogen sover, en lyckträff där ”svenskheten” firar triumfer. Jag måste även framhålla hans arr. för blandad kör. När jag hör Uti vår hage och väntar på den lilla reprisen av sista versen blir jag alltid rörd. Det kan synas enkelt, men det är just därför stort! JOR: Vad tycker du idag? MH: Jag tycker och förstår mer och mer av hans musik. Nu när jag själv skriver musik lyssnar jag på ett annat sätt än tidigare. JOR: Tycker du att det finns några beröringspunkter mellan er som personer eller i musiken? MH: Det skulle väl vara att vi båda var bättre på att skapa i vår fantasivärld än att klara av det verkliga livet. Det är ju rätt vanligt bland konstnärer. ”Drömmare” , ja det kan man väl säga, men de är inte alltid så lätta att leva med. Musikaliskt – att våga utmana det enkla. Men Hugo Alfvén var ju mycket skicklig i att instrumentera och skrev en mycket vacker notskrift. Vi får inte glömma hans fina akvareller. JOR. Vad är det som sysselsätter dig nu? MH: Idag skriver jag en del musik, varvar med sång och teater. Har skrivit en barnopera på Svinaherden av H.C. Andersen för en dansk operagrupp, 3-8-åringar. Det är spännande att gå tillbaka i tiden och leka och försöka hitta barnasinnet igen.


JOR: Vad ser du fram emot? MH: Först och främst att få vara frisk. Det är inte en självklarhet det förstår man mer och mer ju äldre man blir. Jag är mycket lycklig att jag fick uppleva den 9 juli, har aldrig blivit så firad, solen sken hela dagen och många spelade och sjöng för mig. Särskilt glad blev jag att Gustaf Sjökvist med sin fina kammarkör sjöng så vackert Hugo Alfvén och Olle Adolphsson och att även några av mina sånger kom med. Jag får inte glömma alla tal och spelmän. Pengarna är ju underbara att få och den vackra medaljen skall jag använda på Musikaliska Akademiens högtidsdag. Jag tror att Hugo Alfvén och Franz Berwald kommer att överleva många generationer av svenska tonsättare.

Margareta Hallin Alfvénpristagare 2004 Sopranen, hovsångerskan Margareta Hallin har tilldelats Alfvénpriset 2004 för sin långvariga sångarkarriär som ännu inte är avslutad. Priset överlämnadess av Alfvén Fondens ordförande Gustaf Sjökvist vid Alfvéndagen den 9 juli i Tibble. Hon debuterade efter utbildning på Musikhögskolan i Stockholm som Rosina i Barberaren i Sevilla 1955 och sjöng på Stockholmsoperan till en början Mozart, Verdi, Donizetti men snart även den nykomponerade svenska repertoaren. Roller som Tsu i Tranfjädrarna av Sven-Erik Bäck och Den blinda poetissan i Blomdahls Aniara (1958 resp. 1959) passade perfekt för hennes klara, nästan instrumentala stämma. Andra roller i den svenska operarepertoaren som Margareta Hallin gestaltade var Felicia i Lycksalighetens ö av Hilding Rosenberg, huvudrollen i Werles Drömmen om Thérèse, Vicomtessan i Blomdahls Herr von Hancken, Clara i Werles Tintomara och litet senare i Det djupa vattnet av Eberhard Eyser (1980) och Christina som gammal i Hans Gefors’ Christina (1986). Stora dramatiska roller har hon kreerat i operor av Wagner, Verdi, Puccini, Tjajkovskij, Richard Strauss och Sjostakovitj men också Ann Truelove i Rucklarens väg av Stravinskij. På Drottningholmsteatern tog man henne i anspråk för Händel- och Mozartoperor.

Redan tidigt framträdde Margareta Hallin som Nattens drottning vid Glyndebournefestspelen (1957) och hon har sedan gästspelat och konserterat i Wien, München, Berlin, Oslo, Prag, Rio de Janeiro. Hennes rollgestaltningar har alltid lämnat ett starkt intryck. Vid sidan av denna omfattande verksamhet som operasångerska har Margareta Hallin framträtt

som romanssångerska både med den gängse repertoaren och med nyskapad musik. I Ryssland har särskilt svenska romanser och Schubert-Lieder blivit uppskattade. Som romanssångerska finns hon på LP:n Gullebarn med sånger av Peterson-Berger, Stenhammar och Rosenberg till texter av Verner von Heidenstam (Svenska

grammofonpriset). Lieder av Richard Strauss, Mahler, Mozart (återutgivna på CD 1997). Sånger av Emil Sjögren tillsammans med Nicolai Gedda (1998). Bluebell har utgivit Great Swedish singers 1955-60 (1995) där Margareta Hallin återfinns. 2001 utgavs på nosag Jag tänker på vad jag har övergivit där Margareta Hallin sjunger egna sånger tillsammans med klarinettisten Kjell Fagéus. Margareta Hallin är en mångsidigt begåvad person som också haft framgång som tonsättare sedan mitten av 80-talet särskilt i verk baserade på August Strindbergs texter och som skådespelare. JAN OLOF RUDÉN


Alfvéndagen den 9 juli 2004 Kyrkbåten rodd av Ullvi roddarlag lade till vid bryggan till Alfvéngården och Siljansnäs sockenspelmän under ledning av Alm Nils Ersson spelade honoratiores upp till tunet.

Gustaf Sjökvists kammarkör sjöng Midsommarlåt i Leksand, Dalvisa, Som stjärnan uppå himmelen och Papillon av Hugo Alfvén under ledning av Gustaf Sjökvist.

Därefter tog Gustaf Sjökvist till orda som Alfvén fondens nye ordförande och hälsade årets Alfvénpristagare, sångerskan Margareta Hallin välkommen. Efter att ha beskrivit hennes insatser under en lång karriär utdelade han prischecken på 100.000 kr och Alfvénmedaljen i guld. Margareta Hallin betygade hur glad hon var som kvinna och sångerska att bli Alfvénpristagare. Kören framförde körsångerna Olika länder och Så ler bara den av Margareta Hallin och Ulrika Mörner med Gustaf Sjökvist vid pianot framförde hennes bearbetningar av två Songes av C J L Almqvist nämligen Den lyssnande Maria och Marias häpnad.


Tre elever i avgångsklassen från Musikkonservatoriet i Falun fick mottaga ett stipendium på 10.000 kr var: Mikael Gillefalk, gitarr, som spelade en hyllning till Debussy av Manuel de Falla och Nina Söderberg, violin och Gustav Ölmedal, violoncell som spelade tredje satsen ur en sonat av Bohuslav Martinu. Gustaf Sjökvists kammarkör framförde tre sånger av den nyligen bortgångne Olle Adolphsson nämligen Midsommardrömmen, Koral och Österlensvisan och avslutade som sig bör med tre arrangemang av Hugo Alfvén nämligen Tjuv och tjuv det skall du heta, Glädjens blomster och Jungfrun hon går i ringen. Siljansnäs sockenspelmän avslutade ceremonin med två versioner av Vårvindar friska nämligen av Knis Karl och av Wihelm Eriksson, Roligs Fars låt, Beväringsvisa (5000 man) och som vanligt Lekatt Mats gånglåt.

Kom med i Hugo Alfvénsällskapet! Medlemsförmåner • Tidskriften Alfvéniana • Gratis inträde på Alfvéngården i Tibble, Leksand • Filharmonikernas Alfvénskivor kostar 125 kr vid inköp i Konserthusshopen i Stockholms

Konserthus (öppen i samband med konserter) • Rabatt på Alfvénskivor av märket Bluebell och Phono Suecia när de köps direkt från

producenten • 30% rabatt på ordinarie pris vid ett inköp av musiklitteratur i Akademibokhandeln LundeQ

i Uppsala


En skärgårdssägen - hundra år senare

AV GUNNAR BUCHT

atten och hav har alltid fascinerat människor inklusive

konstnärer. Porlande bäckar, glidande älvar, skummande vattenfall, brusande hav. Ett hav i storm och stiltje, vå-gors lek, bränningars dån, monstervågor, ett spegel-blankt hav, havshorisont som ständigt viker. Under 1800-talet exploderar den musika-liska naturskildringen och romantikens orkester dallrar av skogssus, skakar av blixt och dunder, lyser i månsken och förtrollad eller skräm-mande natt. Och strömmar av vatten och hav. Tänk på öppningen av Mendelssohns Hebriderna med dess långa horisontton, på flöjtens 16-delsfigur och harpans knäpp i början av Smetanas Mol-dau, på Debussys La mer och dess pianissimo-öppning med en horisontton i låga stråkar och puka interfoliera-de av trevande toner i två harpor. Eller i slutet av samma sats: en uppåtriktad crescenderande rörelse i har-por utmynnar i cymbalens skummande” klang. Som omväxling ett svenskt exem-pel: begynnelsen och slutet av Gösta Nystroems Sinfonia

del mare med horisontton i lågt register som sväller och avtar för att slutligen dö bort.

Vad som här framtonar är ett slags havets musikaliska typo-logi. I denna ingår långa, lig-gande toner, snabba tongirlan-der i träblåsare, glissandolik-nande skalrörelser i stråkar och harpa gärna försedda med ett crescendotecken. Typiska in-strument är just harpa och cym-bal. Allt detta hittar man i Hugo Alfvéns symfoniska dikt En skärgårdssägen komponerad 1904. Begynnelsens horisontton från högsta till lägsta register interfolieras av harpoklanger, träblåsares och stråkars girlan-der tillåts växa över alla bred-dar för att åstadkomma den eftersträvade ”brusande” och samtidigt naturmystiska effek-ten. Inte heller försummar Alf-vén att använda sig av den skummande cymbalen och det faktum att han tar i anspråk alla havsutpekande uttrycksmedel innebär inte osjälvständighet men väl att han inordnar sig i en gammal och beprövad ut-tryckstradition. Den formuleras i Alfvéns egna idiom inte minst i harmoniskt hänseende och skall ses mot bakgrund av hans förord: ”... trots den episka titeln en lyrisk tonmålning, skildrande havsbandet i nattlig höststämning med glittrande

månljus, med vräkande oväder, i drömmande stillhet och i kamp för livet”. Den sistnämn-da formuleringen antyder en episod som han berättar om i Första satsen, en simtur till ett nattligt kärleksmöte som höll på att ta en ända med för-skräckelse. Vi skall här emel-lertid ta fasta på verkets karak-tär av just lyrisk tonmålning

och försöka få klarhet i hur det är uppbyggt, hur komponisten tänker i musik.

I storformellt hänseende är En skärgårdssägen tredelad: en långsam inledning med tempo-beteckningen Andante följs av ett rörligare parti Moderato som efter en första kulmination vid partiturets siffra 13 tas i repris fram till omkring siffran 20 där musiken går andra vägar som leder fram till den definiti-va kulminationen strax före siffran 24. Därefter följer en snabb avspänning, musiken bromsas upp till ett Lento och ebbar ut i ett bortdöende pianis-simo till horisontton och har-pors klang. Allt under loppet av 16-17 minuter.

Partituret har en undertitel: ”symfonisk dikt för stor orkes-ter”. Låt oss ta fasta på ordet ”symfonisk” och till en början reflektera över den nyss be-skrivna storformella anlägg-ningen. Det förefaller uppen-bart att den långsamma inled-ningen skall förbereda oss för inträdet av den ”egentliga” musiken där berättelsen, ”säg-nen”, tar fart. Denna introduk-tion är inte bara ”en nattlig höststämning med glittrande månljus” utan uttrycker också ett slags andlöshet, en förväntan

V


på något som komma skall. När detta ”något” väl inträder sker det mjukt, nästan omärkligt. Ur en gungande, flimrande klang-matta dyker ett tema upp av klart berättande karaktär (ex. 1). Denna yttrar sig däri att inledningens stillastående ut-tryck, dess senza tempo, avlö-ses av en musik med tydlig tempokänsla, en känsla av att något tar sin början. Temat självt understryker detta i sin implicita pendling tonika-dominant-tonika, alltså en tyd-lig förflyttning, samtidigt som det finns en antydan om att ”det var en gång’, sannolikt beroen-de på dess inbyggda förmins-kade treklang g-b-ciss. I fort-sättningen försvinner temat i det fortsatta förloppet, men finns med som en underström där sekundintervallet spelar en stor roll

Via en rad transponerade upp-repningar, sekvenser, kommer så en första kulmination med ett nytt tema (ex. 2). Detta har en annan karaktär, en alltmer di-atonisk och kraftfull sådan. Dess emfatiska karaktär under-stryks av att det smattras fram av bleckblåsare i forte och as-sociationerna går till Grieg och kanske musiken till Sigurd Jor-salfar. Vare därmed hur som helst, detta tema sätter punkt för den hittillsvarande utveck-lingen, musiken stryps ned och börjar om från början med för-sta temat. Med all respekt för Alfvén känns detta otillfreds-ställande, just när han slår upp dörren till en ny utveckling stänger han den igen och vi hör ånyo det förlopp som vi redan

känner. Dock inte riktigt: den kulmination som småningom kommer är våldsammare och avspänningen därmed djupare. Man kommer emellertid inte ifrån att det finns något - om uttrycket tillåts - dramaturgiskt otillfredsställande i denna åter-komst. Musik tål förvisso upp-repningar såväl i stort som smått, sekvenser och ostinati är ju välbekanta fenomen. Men tas ett helt parti om, framför allt i musik av berättande karaktär som i detta verk, då måste en-ligt min mening en annan ut-veckling ligga emellan som kastar ljus över, ja motiverar reprisen.

Låt oss nu återvända till ordet symfonisk och ge det en annan innebörd. Sedan Beethovens dagar har begreppet associerats med det vi kallar moti-viskt/tematiskt arbete, ja rentav med ,,Substanzgemeinschaft”, dvs. att exempelvis ett intervall visar sig kunna alstra en rad olika motiv och teman. Ett klassiskt arbete i denna genre är Rudolf Retis The Thematic Process in Music från 1951. I En skärgårdssägen sätter Alf-vén detta tänkande i system. Det tematiska fröet visar sig vara en stigande eller fallande stor eller liten sekund vilket framgår av ex 3-7. Även ex 1-2

kan härledas ur det tematiska fröet där dess möjligheter att blomma upp melodiskt visar

sig. Allt i allt ger tonsättaren här prov på en avancerad moti-visk teknik som småningom

skall leda fram till fjärde sym-fonin, något som Lennart Hed-wall påvisat i sin genomgång av detta verk i samlingsvolymen Hugo Alfvén - en vägvisare.

Att inspirationskällorna till En skärgårdssägen varit av person-lig/privat art har tidigare påpe-kats varvid man bör tillägga att Alfvén även var en målarbe-gåvning. Men en konstnär står ju inte isolerad i sin samtid, tvärtom står han/hon öppen för alla konstens vindar. Musik kommer av musik. I nyssnämn-da samlingsvolym redovisar Hedwall uttalanden från Alfvén om Johan Svendsens betydelse som inspirationskälla, återigen ett exempel på den norska mu-sikens betydelse för svensk tonkonst omkring förra sekel-skiftet. Närmare bestämt gäller det Svendsens ”orkesterlegend” Zorahayda tillkommen trettio är före Alfvéns verk. Dess exo-tiska titel förklaras av dess mo-riska ursprung som också inspi-rerat den amerikanske författa-ren Washington Irving till en novell. Lägger man Svendsens och Alfvéns partitur bredvid varandra framträder likheterna: en formell tredelning baserad på tempokonstellationen lång-sam—hastigare—långsam, alltså tredelning. Vidare är ut-gångstonarten g-moll gemen-sam men där Svendsens mel-landel går i B-dur för att i slut-delen utmynna i G-dur håller Alfvén fast vid g-moll.


Oavsett eventuella påverkningar är varje musikverk unikt och skall bedömas på sina egna villkor. Uniciteten bör dock inte hind-ra oss från att ställa frågan om En skärgårdssägens ställning i svensk musiktradition. Den genre det gäller kan beskrivas som ensatsigt orkesterverk med eller utan poetiska eller andra titlar. Närmaste föregångare är några verk av Franz Berwald och An- dreas Hallén. I Alfvéns samtid kan nämnas Natanael Berg för att nu inte antyda ett internationellt perspektiv med det självklara namnet Richard Strauss. Men efter Alfvéns verk blir det ganska tomt med svenska ensatsiga orkesterverk fram till andra hälften av 1900-talet. Då möter oss verktitlar som Forma ferritonans , Poesis och Georgia. Stilistiskt och intentionellt gapar en avgrund mellan dessa tre exempel och En skärgårdssägen. En sak har alla gemensamt: hur gestalta ett musikaliskt förlopp i en enda stor andning.

Neeme Järvi om lidande tonsättare Dirigenten Neeme Järvi har uttalat sig i Mitt i mu-siken den 14 maj med anledning av att han nu efter en lång tid lämnar Göteborgs symfoniker. Enligt Föreningen Svens-ka Tonsättares ordföran-de, Sten Melin, gick han ”till hårt angrepp på da-gens tonsättare och svenska tonsättare i syn-nerhet. Vi lider inte i till-räckligt stor utsträckning. Allt för få stycken är klas-siska, melodierna för skrala, datorerna ett djä-vulens påfund och så ore-rar han vidare. Han fram-håller namn som Richard Strauss och Hugo Alfvén som exempel på tonsätta-re som uppfyller kraven. Personligen har jag väl-digt svårt att föreställa mig just lidandet som ett utmärkande drag hos des-sa två. Men vem vet, det kanske var ett helvete där på alptoppen för den gode Richard och Hugos sökande efter skönhet bland toner och damer var just en lidandets resa…” (Tonsättaren 2/2004)


Alfvéns Romance för flöjt och piano

Bland Alfvéns första kompo-sitioner från tonåren innan han fått någon komposi-tionsundervisning finns en Romance för flöjt och piano som är daterad 1885, dvs. när Hugo var 13 år. Den har nr 9 i min verkförteck-ning. Noterna finns i Stiftelsen Musikkulturens Främjande i Stockholm. Verket har nyligen utkommit på CD på Sforzando, sfz 1010 där Mats Möller och Jan Bülow framför det lilla stycket. Det har en pastoral karaktär i salongsstil och trots att det är kort växlar ackompan-jemanget mellan ackord i bör-jan och slutet och arpeggiofigu-rer i mitten förutom att pianot i början också har en egen solo-insats och också avslutar kom-positionen. Detta är nu inte det enda flöjt- RÄTTELSE

stycket i Alfvéns produktion. Från ungdomsåren finns ytterli-gare ett stycke för flöjt och piano, en Souvenir de Visby daterad fem år senare, 1890 efter en sommarkurs i violin-spel för Johan Lindberg på Gotland. Vid den tidpunkten hade han sedan 1887 undervis-ning på Musikkonservatoriet för Lindberg och också i har-monilära för Aron Bergenson. Detta stycke finns omnämnt i Lennart Hedwalls bok Hugo Alfvén, Stockholm 1973, s. 19 men kan nu ej längre återfinnas. Nästa flöjtstycke är nr 77 i min verkförteckning. Denna gång för flöjt solo. Intima Teatern gav Mostellaria av Titus Plau-tus och Alfvén komponerade scenmusik i fyra satser. Den utgavs i Svensk Musiktidning 1912, s. 31 och 1982 även av Eriks i Stockholm under titeln Liten svit för soloflöjt och med Claes Hellman som utgivare. I ett kammarmusikverk Serena-de på Mammas födelsedag 1902 är besättningen flöjt, kla-rinett, violin och piano, stäm-mor som kunde exekveras av bröderna Alfvén: David spelade piano och flöjt, Andrew mest flöjt, John i första hand piano

men också flöjt, Gösta klarinett och piano och Hugo violin och piano. Det fanns alltså gott om flöjt-spelare bland bröderna Alfvén men Romance komponerades av en yngling som redan övat flöjt en hel sommar när han var 11 år. Hugo berättar i sina me-moarer Första satsen sid 82: En vacker dag kom jag över en liten flöjt, en sådan som gardis-terna brukar vissla i så stiligt, när vaktparaden på strama ben marscherar till slottet. Detta instrument blev för återstoden av sommaren [1883] min andes stämma, den outtröttliga för-kunnaren av mina känslor. Jag blåste ständigt och helst i den högsta oktaven. Det var som om jag där bäst fick fram min längtans väsen. Jag blåste så råttorna flydde och tjuren svimmade, sade gårdspigan. Man jag tror hon överdrev, ty hon hade den sista tiden blivit retlig till humöret. Andrea där-emot [Hugos tillbedda för till-fället] tyckte att det lät förtju-sande – i synnerhet på avstånd. Därför drog hon sig alltid till-baka då jag började. JAN OLOF RUDÉN

I polemiken mellan Hugo Alfvén och Wilhelm Peterson-Berger som Henrik Karlsson beskrev i Alfvéniana 1-2/04 blev ett citat sid 7 felaktigt varför det här kommer i sitt rätta skick. P-B svarar på Alfvéns insändare av 23.2.1907 i DN: Då jag själv vid denna symfonis första uppförande mottagit den med stor och uppriktig värme och uttalat den förhoppningen att verket skulle komma att vinna erkännande utomlands, syntes mig denna dom alltför hård och orättvis. Sedan dess har de speciella Alfvénbeundrarnas hänförelse på vissa håll nått en temperatur som drivit denna i sig själv vackra och glädjande känsla till kritiklöst överdrivna och nästan löjliga uttryck, såsom då man på fullt allvar sammanställt Alfvén och Beethoven. Att en dylik dyrkan icke varit alldeles nyttig för föremålet tycks framgå av det faktum att hr Alfvén själv vid flera tillfällen icke skyggat tillbaka för den nämnda sammanställningen (se insändaren här ovan!).


Amerikakören 1938 AV JAN OLOF RUDÈN

”Tibble den 22 september 1937 I morgon reser jag till Uppsala för att begynna mitt sista läsår vid Universitetet – mitt 28de läsår. … måste jag snarast göra upp programmen för Svenska Sångarförbundets Ame-rikakör. Jag tror inte det finns 30 svenska manskörssånger som jag med heder kan bjuda utlandet på. Nittioåtta procent av det vi ha i denna genre är minder-värdig dilettantsmörja, dåliga original och dåliga arrangemang. Såväl musika-liskt som tekniskt undermåliga. Fy fan! Men vid denna turné måste programmet vara rent svenskt, med undantag av några amerikanska manskörsånger.” (Dagbok i tygband, Åkerö dec 1933–Tibble april 1955 ur Okat Hugo Alfvén Dagböcker 1979/46 i UUB)

Det var alltså med blandade känslor som Alfvén tog sig an uppgiften att sammanställa ett turné-program. Han erinrar sig detta när han skriver sina memoarer ett tiotal år senare:

”Repertoaren omfattade fyrtioen sånger, uppde-lade dels på ett program med fjorton nummer, dels ett annat med femton, vartill kom tolv sånger utanför programmen. Med undantag av två svensk-finska sånger bestod repertoaren uteslu-tande av svensk musik, ty det var ju för svensk

publik vi skulle sjunga. Att sätta samman en re-pertoar på ett fyrtiotal enligt mina krav konstnär-ligt fullödiga svenska manskörsånger, som vär-digt kunde representera Sverige i utlandet, det gick inte. Vår manskörlitteratur var, i stort sett, alltför billig och dilettantisk. Jag måste göra en blandning på godt och ondt. Framför allt gällde det att sätta in sånger med hemlandstoner, som framlockade bilder av den röda stugan, den vit-stammiga björken, de snälla kossorna i hagen

och så vidare. Något intresse för dylik form av musikutöv-ning kunde jag inte få. Denna gång hade jag inte rest ut för att inför internationell publik gestalta tek-niskt krävande mäs-terverk, som till exempel »Hymne an den Gesang» [av Friedrich Hegar], »Il brivido» [av Enrico Bossi] eller »Kdo mà počernú galán-ku» [av Jaroslav Kricka, dvs parad-nummer vid OD-konserter] utan för att till svenska emi-granter och deras ättlingar genom enkla folkvisor och andra sentimentala eller glada populära sånger överbringa en

Repertoaren var uppställd i tre program.

Program I omfattade

Alfvén: Sverges flagga (1912)

Otto Olsson: Vallarelåt (1910)

Ivar Widéen: Dalmarsch (1899)

Sv folkvisa arr Alfvén: Glädjens blomster (1938)

Sv danslekar: Domaredansen (arr Otto Olsson, 1908?)

Vi ska ställa till en roliger dans

Sv folkvisa arr Alfvén: Uti vår hage (1923)

W Peterson-Berger: I furuskogen (1903)

Sv folkvisa arr Alfvén Värmlandsvisan (1933)

Hildor Lundvik: När löven falla. ffg OD vårkonsert 1938

Alfvén: Gryning vid havet (1933)

C M Bellman arr Kjerulf: Fredmans sång nr 41 ”Joachim uti Babylon”.

OD turné 1931

Josef Eriksson: Tonen. OD turné till Barcelona 1929

Alfvén: Trindskallarna (1933). ffg OD vårkonsert 1937

Söderman: Ett bondbröllop (1868)


hälsning från gamla Moder Svea, Mitt väsen som orkestermusiker och symfoniker kände klyftan och opponerade sig mot den roll jag nu skulle spela, men det var för sent att draga sig tillbaka.

Jag måste löpa linan ut och söka göra det bästa möjliga av situationen.

När »Kungsholm» anlände till Wilmington, var kören färdigtrimmad in i minsta detalj. Jag visste nu att den skulle bli till heder för svensk manskörsång i Amerika; och det blev den också, att döma av den översvallande pressen — även från rent amerikanskt håll — och publikens viss-lingar, som efter Bey-rons nummer med två till tre bisseringar stundom kunde antaga ganska oroväckande intensitet. Första gången jag hörde des-sa visslingar, blev jag illa till mods, ty jag kände dem alltför väl från min ungdoms Djurgården och från söderamrisarnas grän-der. Jag visste nämli-gen inte, att den ame-rikanska killens viss-ling var raka motsat-sen till den svenska busens: ett uttryck för den största hänförelse” (Alfvén Final s 244-245)

Det tyngst vägande verket under denna turné var Alfvéns Gryning vid havet, som inte hade så många år på nacken. Det fanns andra ännu mer aktuella verk som Alfvén framfört med OD på vårkonserten 1938 t ex Torsten Rantzéns Det skönaste landet. Detta måste ha glatt Rantzén som själv deltog i Ameri-kakören som II bas och fick tillfälle att höra sitt verk flera gånger. Ett annat verk

Program II

Alfvén: Sverges flagga

Torsten Rantzén: Det skönaste landet.

ffg OD vårkonsert 1938

Ivar Widéen: Sommarfrid i Solelid (1897)

Sv folkvisa: Kristallen den fina.

OD turné till Dortmund 1912

Adolf Wiklund: En dalmastrall

Peterson-Berger: Juninatt (1903)

Josef Hedar: Regnvisan (1931?).

OD höstkonsert 1938

Ivar Widéen: Serenad (Tallarnas barr).

Tenor, manskör (1906)

Bellman: Fredmans epistel nr 38 ”Undan ur vägen”

Vilhelm Svedbom (arr): Hej dunkom

Selim Palmgren: Sjöfararen vid milan. OD turné 1931

Söderman arr Alfvén: I månans skimmer (1929)

Söderman: Nog minns jag hur det var

Alfvén: Serenad (Lindagull). Tenor, manskör (1919)

Wennerberg: Hör oss Svea (1853)

Utom programmet:

John Stafford Smith: Stjärnbaneret

Sv folkvisa: Till österland

F A Dahlgren: Å jänta å ja

Sv folkvisa: Jag vet en dejlig rosa

Otto Lindblad (arr): Djupt i havet

Söderman: Längtan. OD turné till Riga 1914

Söderman: Sjung, sjung

Stenhammar: Sverige

Bellman: Fredmans epistel nr 82 ”Vila vid denna källa”

J A Josephson: Serenad (Stjärnorna tindra re’n)

Folkmarsch fr Dalarna arr Alfvén: Mandom, mod och morske män (1916?)

Jean Sibelius: Den förkvävda rösten. OD turné 1931


som framfördes för första gången av OD vid samma konsert var Hildor Lundviks När löven falla. Ffg framfört av OD vid vårkonserten 1937 var Alfvéns eget arrangemang av Trindskallarna (1933). Likaledes från 1933 är Alfvéns arrange-mang av Värmlandsvisan medan arrangemanget av Glädjens blomster måste ha gjorts för denna turné.

För andra utlandsturnéer tidigare med OD hade Alfvén utvalt Tonen av Josef Eriksson (till Barce-lona 1929), Bellman/arr Kjerulf Fredmans sång nr 41 ”Joachim uti Babylon”, Jean Sibelius, Den förkvävda rösten, Selim Palmgren, Sjöfararen vid milan (alla tre vid OD-turné 1931), Svensk folk-visa ”Kristallen den fina” (OD-turné till Dort-mund 1912), Aug Söderman, Längtan (OD-turné till Riga 1914). Det var alltså beprövade verk som passade bra att framföra i utlandet.

Alla tre programmen innehåller en blandning av originalmusik, både litet nyare och äldre välbe-kant och av arrangemang av välkända folkvisor. Program III är det mest traditionella och Program I är det mest aktuella. Att märka är att Alfvén inte bara komponerat originalverk som framfördes under turnén utan att han också förekommer som arrangör av folkvisor och av Södermans I månans skimmer. Skall vi tyda det så att hans klagomål över dilettantisk körmusik måste gottgöras av hans egna insatser? I övrigt var programmet väl avpassat ”…för att till svenska emigranter och deras ättlingar genom enkla folkvisor och andra sentimentala eller glada populära sånger över-bringa en hälsning från gamla Moder Svea…” enligt citatet ovan.

Man kan också notera att Alfvén vid OD:s höst-konsert 1938 tog upp några av sångerna från Amerikaturnén nämligen Regnvisan av Josef Hedar och hans eget arrangemang av Glädjens blomster. En av danslekarna som framfördes av Amerikakören Vi ska ställa till en roliger dans inspirerade Alfvén till ett nytt arrangemang (febr? 1939).

Einar Beyron medverkade som tenorsolist i Ivar Widéens Serenad (Tallarnas barr) och Alfvéns Serenad (Lindagull).

Hur lyckades man då? Lennart Hedwall samman-fattar i sin Alfvénbiografi:

”Den allt överskuggande händelsen under 1938 skulle för Alfvén bli resan med Svenska Sångar-förbundets ‘‘elitkör’’ till USA i anslutning till Nya Sverige-minnet. Vid en Delaware-högtid i Blå hallen i Stockhoms stadshus hade Alfvén lett sångsällskapet De Svenske i Sverges flagga, Gryning vid havet och Stenhammars ‘‘Sverige” men nu gällde det att med svenska sånger lyck-liggöra de många svenskättlingarna i det nya landet i väster. Resan varade från den 12 juni till den 23 juli, och turnén på den nordamerikanska kontinenten sträckte sig från Wilmington i Dela-ware, där själva jubileumshögtidligheten ägde rum, via en svensk-amerikansk sångarfest i Phi-ladelphia till bl a Chicago, Rockford, Minneapo-lis, Detroit, Boston och New York. Som den 65 man starka körens solist medföljde Einar Beyron.

Före avresan gavs en konsert på Liseberg i Göte-borg, och även under överresan med “Kungs-holm’’ repeterade man flitigt. När kören efter 10 dagar nådde Wilmington var A1fvén nöjd med dess prestationsförmåga och kunde med tillförsikt se fram mot de viktiga konserterna. Resultatet blev också glänsande….

Publikt sett var USA turnén en succé. I Auditori-um i Chicago var det utsålt, vilket innehar en publik på 6000 personer, i Minneapolis kunde man räkna 7000 åhörare och i Boston rymde utomhus-arenan c:a 30 000 personer! Även i New York samlade man avsevärd publik: 4000 perso-ner i Carnegie Hall.” (Hedwall, Hugo Alfvén, s. 108-109)

Efter hemkomsten gjorde Amerikakören en ra-diokonsert den 23 juli med några av sångerna ur turnéprogrammet. De överfördes den 5 maj 1939 till 78-varvsskivor. Skivorna och fotot sid 2 har ställts till förfogande av Mats Andersson, Orsa vars far, konditor Alf Andersson deltog som te-nor i Amerikakören.

Skivorna innehåller Sverges flagga och Glädjens blomster samt Önskevisa och I bröllopsgården ur Aug Södermans Bondbröllop och slutligen En ängel har rört din panna av P.E. Lange-Müller med Einar Beyron som solist. Du kan lyssna på dem via Alfvénsällskapets hemsida http://www.alfvensallskapet.se


Hugo Alfvén som kördirigent AV JAN OLOF RUDÉN

ugo Alfvén tillhörde sin tids allroundut-bildade tonsättare

som också var dirigenter, något som var nödvändigt för att få inkomster innan STIM-ersättningar började bli den dominerande in-komstkällan under andra hälften av 1900-talet. Han tjänade sitt levebröd som Uppsala universitets director musices, dvs. i praktiken dess kapellmästare vid sidan av dirigentuppdrag vid de filharmoniska orkestrarna i Sverige och – sällsynt – i utlandet. Efter sin utbildning som violi-nist och tonsättare i Stockholm med debut som symfoniker 1897 studerade han dirigering i Dresden hos hovkapellmästaren Hermann Kutzschbach från oktober 1901 till mars 1902. Alfvén beskriver undervisning-en i sina memoarer ”Otaliga gånger inpräntade han i mig, att hemligheten med slagtekniken låg inte i vare sig armbågsleden eller i axelleden utan i handle-den” (Alfvén, Tempo furioso, s. 86). Undervisningen gick till så att Alfvén dirigerade en imaginär orkester och Kutzschbach reali-serade resultatet vid flygeln och kommenterade. Alfvéns dirigentdebut framför en riktig orkester var med Kungl. hov-kapellet 1903 då han dirigerade egna verk. Alfvéns körer Den första gången Alfvén stod framför en kör var i Leksand

1904 då han dirigerade Lek-sands kyrko- och hembygdskör i sin egen Frihetssång och i de nya arrangemangen Och hör du unga Dora och Herr Peders sjöresa. (L Hedwall, Hugo Alfvén, s. 43). Detta var början till Alfvéns engagemang i hans älskade Siljansbygdens körför-bund, vilket varade ända till 1957. Fördelen med denna blandade kör var att det var mindre omsättning i leden än i studentkörerna i Uppsala och att den så småningom kom att omfatta 150 sångare vilket Alf-vén tyckte var idealiskt. (Alf-vén, I dur och moll, s. 136) När Alfvén blev director musi-ces i Uppsala från ht 1910 blev han snart engagerad som diri-gent i OD och kvarstannade som sådan långt efter sin pen-sionering, till 1947. Den ut-vecklades under Alfvéns hand till en elitkör. Men också andra uppsalakörer ville ha honom som dirigent. Med den blanda-de kören Filharmoniska säll-skapet gav han sin första kon-sert i april 1911 då man upp-förde satser ut Berlioz L’enfance du Christ och La mort d’Ophélie med Akade-miska kapellet som orkester. Denna kör hade grundats under J A Josephsons tid som director musices och domkyrkoorganist för att framföra oratoriska verk men verksamheten tynade un-der Alfvéns tid. 1919 utsågs han till dirigent för manskören Allmänna sången (till 1931, även 1934-38) som var mindre anspråksfull än OD. 1921 blev han förste förbunds-dirigent i Svenska sångarför-

bundet (till 1943) vilket bl. a innebar framträdanden med jättekörer: 6500 sångare i Gö-teborg 1923, 7500 sångare på Stadion 1930 och i Göteborg 1936 (där allt höll på att gå överstyr) men också turnéer till Lübeck, Berlin, Prag och Wien 1926 med en hundramannakör och till Delawarejubileet i USA 1938 med en 70-mannakör. 1935 blev han dirigent för den nybildade Uppsala blandade studentkör (till 1938 då Alfvén flyttade till Dalarna). Den gav sin första konsert den 18 maj tillsammans med Allmänna Sången (Alfvén, Final, s. 172ff) Slagteknik Hos Kutzschbach hade Alfvén fått lägga sig vinn om knapphet i slagtekniken, alltså en effektiv teknik utan onödiga rörelser. Men det var viktigt att hålla ögonkontakt med musikerna vid insatser. Dessa ideal upp-fylldes med råge av Arthur Nikisch som Alfvén hade upp-levt som dirigent redan innan han själv började studera diri-gering. Dessa regler ser man återspeglade i de fotografier som återger Alfvén som orkes-terdirigent. Där står han be-kvämt upprätt och håller ofta dirigentpinnen högt med ut-sträckta armar. Det finns en konsertupptagning på film som visar att han mycket väl kunde ta ut rörelserna med sträckta armar när det var befogat. Som kördirigent var det inte nödvändigt med dirigentpinne. Ett speciellt problem var de tusenmannakörer han ställdes inför vid sångarfesterna. Det visade sig emellertid att det

H


gick lika bra att leda kören utan taktpinne. Och utsträckta armar omväxlade med mer ”normala” sätt att dirigera när det inte var fråga om så stora körer. Instuderingsarbetet OD var den kör som Alfvén kom att skörda sina största framgångar med. Det är också OD-ister som varit mest talföra när det gäller att berätta om detaljer i instuderingsarbete och framföranden. Alfvén trivdes med ungdomen i Uppsala och hade ett kamratligt förhållande till sångarna i OD som fick säga Hugo och han spelade en stor roll också för deras person-lighetsutveckling. När Alfvén tillträdde i OD in-fördes nya repetitionsmetoder. Kören delades t ex. i grupper. Rösterna tränades och sångarna tillsades att ta sånglektioner. Uppsaliensiskt vibrato offrades för välljud. Det var inte oväsentligt vilket innehållet i de tonsatta texterna var. Enligt Gunnar Hultman, som var ODist men också solist i kören berättade Alfvén vid första repetitionen mycket målande om innehållet i det nya körstycket. Det var varje sångares skyldig-het att iaktta varje detalj när det gällde textuttal, konsonanter och vokalers återgivande i sång. På sångarfärder övades ständigt på alla detaljer, i synnerhet pianissimo. Ett gediget instuderingsarbete och ögonkontakt mellan sånga-re och dirigent kunde tillåta särskilda effekter som diminu-endo a niente så att åhörarna inte kunde avgöra när stycket var slut, något som alltid hade god verkan. Alfvén var mån om artikulation och dynamik, vilket mycket målande skildras av en av del-

tagarna i Svenska Sångarför-bundets kör 1926 när den sam-lades inför turnén till Lübeck, Berlin, Prag och Wien. Alfvén var vid första mötet med kören inställd på att de nummer som skulle framföras samma dag på Stadion och på Skansen måste repeteras in på denna general-repetition. Alfvén citerar själv andrabasen Einar Pahlbergs beskrivning (Alfvén, I dur och moll, s. 317 ff) — — Det är Stockholm under värmeböljan. Wienkören övar i Frimurarehuset. Basarne stå lull på tidningsprydda stolar. I fon-den en flygel, full av rockar och kragar, dem ägarne slängt för länge sedan. Här skall sjungas! Svetten lackar. Lad os hvirv-le-he-he! Bort med halsdukar och västar!

»Utmärkt, ljuger den gode Alf-vén, nu tar vi Domaredansen, Nu vilja vi begynna ... Allt går bra. Basarne äro framme vid sitt solo. Femtiosex grova och fruktansvärda basar suga nu i allt vad struparna förmå.»

»N-u vilja vi be-gy-yn-na- en do-o-ma-re-da-ans, me-en do-omaren — Alfvén klappar i småhänderna. Det är inte enbart av förtjusning, det få vi sedan erfara. Men basarna stå svettiga och flåsande, i glad förväntan på det beröm, som måste kom-ma. — Joo Du, gode doktor, här fick Du allt höra på svensk koloratur.»

»Men doktorn bara tittar på sina stora bofinkar och säger med sin milda stämma: Nej men, kära mina vänner, nu skämtar ni med mej?»

»Basarna: ????…, 56 st.»

»Jo — förstår ni, hur det låter? Vet ni, vad det ger för ett in-tryck? — Jo, det att åka kana i en såpkagge — Nej, ni förstår

— det skall vara stackato, mar-cato. Det skall vara som hugg av tveeggade svärd, som sköldmöns blickar, som trum-eld från kulsprutor, som — — — ja, ni förstår?»

»Joo, vi förstå.»

»Alltså, nu börja vi igen. Teno-rerna kan sitta ned så länge.»

»Nu-hu vil-ja vi be-gy-hyn-na en do-ho-ma-re-da-hans, me-hen do-ho-ma-ren ä-her hin-te he-he-he-he-ma-ha-ha-ha-ha — — —. »

»Sakta i början, men efter hand i allt raskare tempo. Magar arbeta, ögon stå på skaft. Om och om igen. Allt vildare går dansen. Svettpärlor trilla. Kul-sprutan går.»

»Tenorerna sitta stumma i be-undran och bävan. Tänk vad dom kan, och så länge. Efter en halvtimme klappar Alfvén hän-derna igen. Det är tecken. Han vill tala. —»

»— Herre Gud, vad ni sjunger vackert — vi tar’et en gång till.»

»Ta-ta ta-ta-ta-ta ta-ta-ta-ta ... smattrar kulsprutan igen.» Det är bra, det är utmärkt! Äntligen vila. Hundrakilogubbarna sjun-ka ned, så djupt en bas kan sjunka. Mången kommer sedan aldrig upp igen. Det var ‘av-grundsbasarna’ i utlandspres-sen.»

»Alla så säga de: Hå, hå, Hu! — Magen värker, kroppen ömmar. Svetten rinner, hör, hur det plaskar. Lyss! Det är de ömma tonernas vågskvalp.»

Hur lät det då? Alfvén var noggrann med tem-pot. Men innanför detta skedde dragningar för att framhålla innehållet i texten och fermater kunde hållas ut på operavis – ”tills ni bli blåa i ansiktet” –


alltså ett mer målande fram-förande än vi idag tycker passande. En jämförelse mellan två versioner för manskör av Sverges flagga visar diametralt olika upp-fattningar. Alfvén dirigerar Kempekören på SCD 1036 (Hugo Alfvén) och Robert Sund dirigerar OD på BIS CD 633 (OD sings Alfvén). Alfvéns version ligger nära en taktfast marsch, där sär-skilt eftertryck ges åt be-grepp som låg Alfvén om hjärtat och var anledning till att han komponerade en ”alternativ nationalsång”: ”Sverges, sjunger, tappra, stråla, flagga, ära, Gud, starkt, svenska folk”. I Ro-bert Sunds version är det det melodiska flödet och väl-klangen som står i förgrun-den och det patriotiska inne-hållet är nedtonat fram till allargandot i slutet. I det här fallet utfaller jämförelsen inte enbart till Alfvéns nackdel. Han förekommer som kördi-rigent på SCD 1036 även i Champanjevinet med Kem-pekören och i Vallvisa från Älvdalen med Hanser Lina Göransson och Siljanskören, här i ett betydligt långsam-mare tempo och med inne-hållet mer framhävt än i de versioner vi brukar höra i våra dagar. Siljanskören var ju Alfvéns instrument fram-för andra när det gällde framföranden av hans folk-visebearbetningar. Det vilar något teatraliskt över fram-

förandet som påminner om skådespeleri och övertydliga uttal i 1930-talets svenska filmer. Orgelrörelsens mer avskalade klang och madri-galkörens numerär samt tillgången på kvinnliga körsångare avlöste Alfvéns mångröstade ”vokalorkester” och ledde till de n nya svenska körklangen som i sin tur har firat triumfer.

Tidigare publ i Körledaren 4/2004

Bara i beväringsvisor Dirigenten Hugo Alfvén är fortfarande en ganska okänd person. Det är som att tonsättaren Alfvén står i vägen för att dirigenten Alfvén ska få berättigad uppmärksamhet. Carl-Gunnar Åhlén har några mindre artiklar pekat på orkesterdirigentens eminens – se bl a Åhléns artikel i boken ”Hugo Alfvén, en vägvisare”. Hu-go Alfvén som kördirigent, däremot, är ett nästan oskrivet kapi-tel, detta trots att han i decennier ägnade sig åt den konsten och var en minst sagt aktad körledare. En litet bidrag till historien om Hugo Alfvén som kördiri-gent ger ett brev som kyrkomusikerna i Johannes församling i Stockholm haft för ögonen och som kommit till Alfvénianas kännedom. Brevet är skrivit till Knuts Anders Olsson (1914-1989), prästman, under lång tid verksam i Aspeboda. Den musi-kintresserade Knuts Anders skrev tydligen till Alfvén och fråga-de om uttalet av personliga pronominas objektsformer. Brev-mottagaren tvekade inte om svaret: Käre Knuts Anders Olsson! Här följer ett vänskapligt råd, som gäller alla sångare: Sjung aldrig ”mej”, ”dej”, ”sej” och ”dom” annat än i beväringsvi-sor och liknande populära sånger! Den, som i folkvisan och annan musik med högre syftning använder ovanstående citerade pronomenformer – vilka ju tillhöra talspråkets tarvligaste och vulgäraste vardagsord – han gör sig skyldig till en stilbrytning, som i fråga om fulhet och smaklöshet svårligen kan överträffas. Din tillgivne Hugo Alfvén Tibble 8/9 1941

Marie Krøyer-Alfvén – från konstnärshustru till konstnär Marie eller Maria? Triepke, Krøyer eller Alfvén? Det är svårt att fixera bilden av Hugo Alfvéns andra hustru, vilket redan problemet att benämna henne visar. Ärligt talat är hon mest känd som hustru till två berömda män: den danske stormålaren P. S. Krøyer och Hugo Alfvén. En omvärdering av henne är på väg att ske. Två danska biografier om henne är tecken på hennes ökade synlighet – Toni Arnolds ”Balladen om Marie” är dessutom översatt till svenska. Även om skildringar-na har henne i centrum, är det oundvikligt att strålglansen från hennes makar förminskar hen-nes egen lyskraft. Fullständigt egen upp-märksamhet fick hon dock i somras, Leksands konstmuse-um visade hennes konst och hennes inredningar. Konstver-ken tillkom i hennes ungdom, möbler och textilier under hen-nes båda äktenskap. Den sevärda utställningen av-slutades den 11 september med ett symposium betitlat ”Marie Krøyer Alfvén – konst och musik i nationalromantikens Norden”. Fyra talare presente-rade sina perspektiv på ämnet: Hans-Henrik Brummer, chef på Prins Eugens Waldemarsudde, Lise Svanholm, dansk konstve-tare som skrivit en biografi om föremålet och givit ut hennes brev, Gunnar Ternhag, musik-vetare med flera Alfvénböcker på sin opuslista och tidigare Hugo Alfvénsällskapets ordfö-rande, samt chefen för Lek-

sands konstmuseum, Martin Olin. Som en förlängning på sympo-siet arrangerades i Leksands vackra kyrka en konsert med uteslutande Alfvénmusik. För-samlingens kyrkomusiker, Hen-rik Alinder, hade skapat ett varierat program som kommen-terades av Gunnar Ternhag.

Körverk, solosånger, orgel-stycken och pianomusik gav en nyansrik uppfattning av Alf-véns musikaliska skapande. Bara orkestermusiken saknades. Två rariteter fick Leksandspu-bliken ta del av. 1897 skrev Alfvén ett verk för orgel och horn: Notturno elegiaco. Detta ungdomsverk föll snart i glömska. 1951 tog Otto Olsson och hornisten Axel Malm upp verket till Alfvéns stora förvå-ning – och glädje. De som åhörde uppförandet i Leksand kunde konstatera att stycket absolut har sitt värde. En syn-nerligen romantisk miniatyr av en 25-årig tonsättare. Vidare framfördes en av tonsät-taren utförd orgelbearbetning av Andante religioso som ur-sprungligen är en sats ur Up-penbarelsekantaten, en av Alf-véns få kyrkliga kompositioner. Precis före konserten skedde kransnedläggning vid Marie

Krøyer-Alfvéns grav på Lek-sands kyrkogård. Hon vilar under en enkel gravvård till-sammans med sina båda dött-rar: Vibeke som hon hade med P. S. Krøyer och Margita från äktenskapet med Hugo Alfvén. Bara ett femtontal meter där-ifrån, på andra sidan grusgång-en, ligger Hugo Alfvéns grav som kröns av Carl Milles byst av sin vän. Så förenade ödet dessa personer till slut.

GUNNAR TERNHAG

Triangeldrama mellan Krøyers och Alfvén i den danska dramatikern Vivian Nielsens gestaltning hade Sverigepremiär på Folkteatern i Göteborg den 9 oktober och spelas året ut.

Alfvén i Roslagen var rubriken på en konsert i Länna kyrka den 13 juni då ett massivt uppbåd av körer i Roslagen samt vokal- och instrumentalsolister framför-de musik komponerad i Stockholms skärgård eller med anknytning till den eller andra ungdomsverk av Alf-vén. Roslagens MusikTeater un-der sin dynamiske ledare Berth Eriksson producerade denna konsert i samarbete med Alfvénsällskapet och med bidrag från Alfvénfon-den.

Documents

Alfvéniana 3-4/04