.9Llfveniana 1/93CUtgivenav Jiugo .9Llfvlnsä[rs~apet

Alfven målad av Robert Thegerström

Två Alfvenpristagare intervjuas

Om Alfvens femte symfoni

Al t v e n i a n a 1/93Utgiven av Hugo Alfven-sällskapet

Ansvarig utgivare:Hans NordmarkRedaktör:Jan Olof RudenSvensk Musik, Box 27327,102 54 Stockholm. Tel: 08-783 88 58,fax 08-662 62 75Prenumerationsärenden:Agneta Ljunggren,S:t Olofsgatan lB, 752 35 Uppsala.Postgiro: 42 88 52 - 8

ISSN 1101-5667

Tryckt av Ekonomiprint

Omslaget:Robert Thegerström var nöjd först när hanmålat det tredje porträttet av Alfven år 1900.Det hänger nu i Göteborgs konstmuseum.Fotot på sid 14 återspeglar möjligen Alfvensegen uppfattning om sig själv.

2

InnehållJag går mot döden vart jag går. Om Robert Theg e rströms Altvenpor trätt. Av Jan Olof Huden 3Ett Alfvenbrev 4: Mild undervisning av Kar l-Er!lForsslund. Av Gunnar Ternhag S"I have made it my duty to record neglected works'Neeme Järvi in interview 7"Jag är inte ute efter att roa utan oroa". TorbjörrIwan Lundquist intervjuas 9Alfven och Grieg 11Attväns femma - en svensk ödessymfoni. AvLennart Hedwall 13Föreningsmeddelanden 19Framföranden av Alfvenmusik - Skivor 20

LJÖTegåendenprnl1l~rav~lfve9i~n~fan6s~netfik~l.påd~nska.Jdeuantlmrperpr~va.rMiläjsäJria~k.u.n.s·k.~p.e.•r. .•i•••~.ngel.s.ka•••seråket •.••••Jp.ter.Vj.B.r••.rn••~.~••••Ner.me.J.ärvi., •••yårtiq.$ .•.•·rne.ste.~•.••cji.•rigj~.n t •.på.·.~.Kj.vA;·••~.•~.~.rges påori~.inalspråkeJ.«<.<.«. ..••.•...< •.. .. •.•.•.•... -: •....•• .. .•<.:< •••.•.•......••.•..•

A IJye •.niapa •••••219.a ••••brräkn.as ••••utko.rT1ma••••i••••m.är.äds-Ski.t.te.t•••••m a.J/jun.i••.•••••R.e.daKli o.ne n ••••rn.ottar ••••gä.rn? •••ti ..P.S.••~not iseroc hartikJar l(jrey~pubJice ring,

"Jag går mot döden var jag går"Om Robert Thegerströms Alfvenporträtt

A V JAN OLOF RUDtN

Stenhammar vid pianot av RobertThegerström. Här somfrimärke

Sveriges mest kända musikerporträtt,Wilhelm Stenhammar vid flygeln, ärmålat av Robert Thegerström år 1900.Bo Wallner säger i sin Stenhammarbio-grafi (vol 1 s 353) " ...Thegerströms sto-ra olja Den är en stämningsbild i rem-brandtskt dunkla fårger med ljuset kon-centrerat på huvudet och påhänderna ...har porträttet en intensiv ut-strålning av koncentration men också avdrömmande stämning. Tavlan kunde hahaft ett poetiskt namn ..." (Porträttethänger nu på Gripsholm).

Från samma år stammarThegerströmsporträtt av Alfven (Se omslagsbilden).Bo Wallners beskrivning passar lika välin på Alfvenporträttet fram till orden"utstrålning av koncentration". Med godvilja kunde kanske även "drömmandestämning" inläsas och i så fall skulledetta tyda på att Thegerström (vid dennatid) eftersträvade att måla just dessaegenskaper i sina porträtt.

Om man emellertid betraktar Alfven-porträttet som om man inte kände tilltonsättaren Alfven eller violinisten Alf-ven (inga attribut som leder åskådaren isådan riktning finns) fäster man sig sär-skilt vid ögonen, som med brinnade blickär riktade framåt, inte inåt. Det är någotdemoniskt i ansiktsuttrycket. Den handman ser håller om munkstolens karm-

kula för att förhindra att vänsterarmenfaller ned. Handställningen är dockonaturlig och synes i första hand syftatill att föra åskådarens blick mot ansik-tet. Även det dunkel som omger gestal-ten framhäver just ansikte och händer.

Vad vi ser är en högst seriös personfrån sekelskiftet med stärkkrage ochstärkmanschetter. Han skulle utan tve-kan kunna duellera för att försvara sinära.

Detta är inte den Alfvenbild vi senti-da människor har gjort oss. Hur kommerdet sig?

Thegerström hade uppenbarligenbemödat sig att fånga just detta uttryck."Det drog ut på tiden, ty han målade tre[porträtt] innan han lyckades pina framdet mänskliga uttryck som han ansågborde försköna mina slätstrukna drag",som Alfven säger i Första satsen s. 315.

Låt oss se vilka föreställningar The-gerström kunde ha haft. Först skall sä-gas, att Robert Thegerström "själv varmycket musikalisk, to m en god amatör-komponist" (Bo Wallner, vol 1, s 353).Det kan därför antagas, att det var justsom tonsättare han ville framställa Alf-ven. Stenhammar valde han i stället attframställa som pianist, något som intekan anses vara fel vid denna tidpunkt iStenhammars liv.

Vad hade Alfven då bakom sig somtonsättare? Jo, det var framför alltSymfoni nr 2 och Sekelskifteskantaten.Just sådana verk i vilka den unge tonsät-taren visat sig från en lärd och allvarligsida. Dessutom hade han i sista satsen isymfonin givit dominerande relief åtmelodin "Jag går mot döden var jaggår" , något som inte precis ger en bild aven levnadsglad skönhetsdyrkare. Det ärnog helt enkelt så, att Thegerström i sitt

portätt fångade den bild man då gjordesig av Alfven. en bild som först senareskulle förändras i antydd riktning.

Porträttet var färdigt i början av no-vember 1900. (Det finns nu i Göteborgskonstmuseum, inventarienummer 373.Det inköptes dit 1903.)

Alfven berättar själv i Första satsen (s315)" Bland andra målare lärde jag nukänna Robert (Bob) Thegerström, man-nen med de starka musklerna, den strä-va basen och det bottenlösaförrådet avkraftord, somkundefå den mestförhär-dade att blekna. Men i själ och hjärtavar han god och vek som ett nyfött barn.En vackerdagjickBob den vilda iden attmåla ett porträtt av mig. Det drog ut påtiden, ty han målade tre, innan han lyck-ades pina fram det mänskliga uttryck,som han ansåg borde försköna minaslätstrukna drag. Ändtligen blev den sistamålningen färdig och vederbörligenbeundrad.

Bob var nöjd, ochför att värdigtfirakonstverkets tillblivelse, ställde han tillmed en större middag. Det var en lysan-de samling av arkitekter, diktare, musi-ker och målare, som den kvällen, den 6november, mötte upp i hans magnifikavilla i Djursholm: Ferdinand Bobergoch Anna Boberg, Verner von Heiden-stam, Wilhelm och Helga Sten hammar,Carl Larsson, Richard Bergh, Georgoch Hanna Pauli - för att nämna en-dast några namn. Där var också denunge John Forsell, sista skriket påOperan. Som en raket hade han frästupp bland stjärnorna. Han var inte blottoperasångare, han var också löjtnant,gymnast och fäktare, en obändig fri-skus. Sjöng gjorde han så damernafrösoch herrarna svettades, ställde medförtjusning till med krakel var han kom

3

åt och njöt i fulla drag av den bobskavokabulären, som han själv i lyckligastunder till och med kunde överträffa.

Nu, efter fyrtiosex år, hägrar dennamiddag för min hågkomst visserligenmest som en drömsyn utan klara detal-jer, men jag minns den som en av defestligaste kvällar jag upplevat.

T ALLII.lCIC E".DJoaSROL •.

.J //1

Robert Thegerströms inbjudan till mid-dag den 6/111900 för att fira det Alfven-porträtt som han återger som vinjett.Notcitatet kan vara början på "GubbenNoa" men dess innebörd i detta sam-manhang är dunkel.. Ur Första satsen,315.

4

Ett Alfvenbrev 4:Mild undervisning av Karl-ErikForsslund

AV GUNNAR TERNHAG

••• Kring sekelskiftet odladeHugo Alfven och författarenKarl-Erik Forsslund (1870-1941)en varm vänskap. Hur de bådamöttes är Inte kAnt, kanskeskedde det i Stockholm därForsslund åren 1897-1898arbetade i redaktionen förskAmttidnlngen Strix.

En stor del av det personliga umgäng -et ägde rum i Dalarna, i synnerhet på denforsslundska Storgården i Västerberg-slagen till vilken paret Karl-Erik och Fe-jan flyttade på sin bröllopsdag i mids-ommartid 1898. Hugo Alfven och Karl-Erik Forsslund träffades också i en ut-vidgad konstnärs- och kulturkrets sombl.a. höll till i Leksand och som innehöllnamn som Carl Larsson och GustafAnkarcrona.

Vänskapen mellan Alfven och Fors-slund har dokumenterats i ett antalbevarade brev från den förstnämnde tillden sistnämnde. (Av korrespondens frånandra hållet finns dessvärre nästan ing-enting, åtminstone inte i Alfvens arkiv iUppsala universitetsbibliotek.) Brevenfrån Alfven förvaras i Forsslunds arkivsom Nordiska museet äger.

Alfvens bevarade korrespondens tillKarl-Erik Forsslund omfattar 34 brevfrån åren 1896-1909. Flera av breven ärskrivna på resande fot - Alfven vista-des som bekant under den här periodeni Tyskland, Italien och inte minst iDanmark.Forsslund sände fortlöpande sina dikta-de alster till vännen Hugo. Under de årsom brevkontakten upprätthölls publi-cerade Forsslund bl.a. samlingarna Hi-

storier (1899), Djur (1900), Stor-gårdsblomster (1901) och Arbetare(1902) -därtill en mängd dikter ochmindre prosastycken som inflöt i fram-för allt Strix. (Även den idemässigtbetydelsefulla Storgården - en bokom ett hem från 1900 mottog Alfvensom storligen uppskattade" dessa fria,friska och fma skildringar".) Alfventackar artigt - och i början entusias-tiskt - för trycken från Forsslundsdiktarverkstad. Man får tänka sig attden mycket musikintresserade Forss-lund hoppades på en och annan ton-sättning av sina alster. Men mellanAlfvens rader skymtar snart en mätt-

nad på den flitige diktarens produktion.I ett brev får Forsslund t.o.m. uppma-ningen att även sända sina dikter tillandra tonsättare! Alfven nämner EmilSjögrens namn och kompletterar försäkerhets skull med kompositörskolle-gans adress.

Ett dessvärre odaterat brev innehålleren milt hållen undervisning i konsten attskriva dikt för tonsättning. Vid det lagetvar Alfven uppenbarligen smått besvä-rad av Forsslunds poesi som ibland kundevara åt det knöliga hållet Han fann hursom helst anledning att ge tonsättarenssynpunkter på utformningen av ettlämp-ligt textunderlag.

Ett riktigt varm tackför dikten och de medföljande raderna. Sången finn er jaghelt enkelt storslagen i sin tändande hänförelse och lekande takt. Men den är ejlätt att sätta i musik.jag tror den ärför lång därtill. Om Du tänker dig att jag" ge-nomkomponerar" stycket, d.v.s. skrifver olika musik till de skilda stråfetna.afpassad efter de skiftande stämningarna, så kommer helhetsverkan att blifvatung, möjligen till och med något enformig, då, som Du vet, den musikaliskabehandlingen utvidgar som regel en dikt till dess dubbla eller mångdubbla storlek.Och denna har eifva sjuradiga stråfer.

Det enligt min tanke lämpligaste sättet, och som ej skulle tynga ner, vore att allastråfetna sjöngos efter samma melodi. Men den tanken stupar på de olikastämningarna i de olika stråferna. Jämför t.ex. andra och tredje med åttonde ochelfte. Tanken på dessa burna af samma tongångar är otänkbar.

Jag tror därför att musik i hvilken form som helst blott skulle tynga ochmotverka just det Du vill ha sagt. Dikten verkar som en sprudlande fors af tän-dande, vårfriskt jublande känslor, gnistrande i det vackraste språk och har genomsitt innehåll betingat enform, som ej är afpassadför musikalisk behandling.

Det är min tanke och anser Du att jag har orätt, så spörj hvilken tonsättare somhelst.

När det gäller lyrisk sång, älskar en komponist mest af allt den konsentreradestämningen i en konsentrerad form på endast några få stråfer. l den diktartenråder en bedrofligfattigdom i svenska litteraturen, som ständigt drifvit våra kom-ponister in på andra språk och den vägen är ej rolig att vandra. Här har du enmission att fylla!

~----------------------------------------------------~5

Det finns en fortsättning på historienom vänskapen mellan Hugo Alfven ochKarl-Erik Forsslund. Endast ett Alfven-opus bygger på texter av Forsslund,Lyckans visor (op.9), innehållandesångerna Mitt rike, Tvåfjärilar och Se,allena har jag vandrat. Kompositionenpåbörjades under ett besök på Storgår-den i juli 1899 och avslutades - enligtett brev till textförfattaren lite senaresamma sommar - på Gräskö. (TitelnLyckans visor är Alfvens och speglarhans syn på Forsslunds tillvaro, vilkengång på gång skymtar i breven.) Karl-Erik Forsslund hade alltså inte mycketför att skicka sina diktsamlingar tillvännen tonsättaren - åtminstone inteom han siktade på att få dem tonsatta.

Brevväxlingen upphörde efter någraår. Karl-Erik Forsslund utvecklades moten allt starkare betoning på idealism,något som ännu senare resulterade i endjup misstro mot åtskilliga drag hos detframväxande industrisamhället. DenForsslund som i sin ungdom varit enivrig studentspexare och gladlynt Strix-medarbetare blev så småningom en alltmer kritisk granskare av sin omvärld.Hugo Alfven tillhörde dem som råkadeut för den stränge författarens bannbul-la. I november 1915 kunde han t.o.m.publicera följande mordiska omdömeom sin forne väns behandling av folk-musiken: "Stockholrnaren Hugo Alfvenhar också skrivit av visor och låtar frånLeksand och gjort de grannaste salongs-stycken och de konstigaste konststyck -en av dem och gett ut dem på tryck. Noglåter det stort, men inte är det mycketkvar av deras egen ärliga varma själ ilåtarna och visorna - den har alldelesförsvunnit i all den granna utklädningenoch alla de krångliga tongångarna"(Mora Tidning). Att vänskapen mellande båda dänned var över behöver ingentveka om.

\

Neeme Järvi, Alfven Prize winner1991

Karl-Erik Forsslund på Holen, Tällberg, blåsande spe/pipa. Foto i Dalarnasmuseums arkiv

.•••Lii~tip~:> •.••.•..•.> .: .. </ .:> /< ..•.•........•.........••..•..••....•.•••< ·i<·· ••••..•.•.•.•..•..•..•..••..........« ...) ..r.·......)..1....9.·...9.•••..•.l.•·.·.u.t.k·.•·.0.•••.rn.•.·•..•.e.•.n.•.·.•..lIl.·.•.• · ne.•·.h..•·.åll..·.·usri·.•••ik...••....an..•··.·.·.tologi••orIlden ••mall •.som.t%t)'d~SålTlyckeii.siris(l1l1tid:tå,.z;e1'ik-Fo.risiuhit .•·.2jij.rfi. a..·.·..t. i4r~'

.. . •• _ ••.••.•• , ',"""' __ "'" .• 0 '0_' ••• _,." ••.• ",. " •.•••. ,,_._ ••••.• , ••••••••.•.•• , ••• _., ••••••. ,'_._ ••• , •••• '._ •••• _ .•• , •••••• _ ••• _', •••••••.•• _ •••••• , ••••• , ••••••••.•••..•••••••

fo!~~flci(lr6h~n1bygtin't1rd{lfe(Gi<IlIJndsbolcförlag).B~~nlll#eh@~#pJ.#.§#;)ftijsel()fu~åJ-lj~:f"'9f:~~1~1l489b.J:Il4§Mc~Il~skriveIl.av·(j.uiznar.TerhhHg.

6

"I have made it my duty to recordneglected works"Conductor Neeme Järvi, Alfven Prize winner 1991in interview March 1992

Jan O/oj Ruden: Which was your reac-tion when you received the Alfven Pri-ze?Neeme J .ärvi:I was pleased, as it is a pre-stigeous prize.

Hugo Alfven's music has been recor-ded quite a few times in the past bydifferent conductors, but I think it is im-portant to have modem recordings of it.Some of the symphonies have for examp-le been recorded only with cuts of therepeats, but I have played them all asAlfven has written them - and ofcourse given the music my own touch.

I am happy to have done the cycle ofAlfven ' s orchestra! works because themusic is very close to me and Iwouldvery much like to record more of hisworks, such as the stage music and hiscantatas. But as the project is now thecycle will close in December with thefifth symphony, Bergakungen and theE/egy from the Gustav II Adolf suite.

Alfven ' s music is highly professionaland colourful and it contains great fee-lings. It should be performed everywhe-re.

Tubin and AlfvenIt is the same thing with Tubin. EduardTubin is also a composer whom I wouldlike to see even other conductors per-form. It happens, but still very rarely.Records are however available all overthe world so people can get an idea abouthis music.JOR: If you compare these two persona-lities, Hugo Alfven and EduardTubin ...In their music there are many si-milarities but there are big differencestoo.

NJ: There are differences for example asto colours. But basically I think there isa polyphonic thinking both with Tubinand with Alfven. Itis acontrapuntal wri-ting which nowadays is very rare amongcomposers.

Both Tubin and Alfven use and deve-lop the classical sonata form. But theperiods in which they wrote their musicwere different. Tubin wrote his greatsymphonies in older manner, only inmore contemporary way and developedhis personal style in Sweden.

Both composers used folk music fromtheir native countries. Even if Tubinlived in Sweden during 40 years since heleft Estonia he very often used Estonianfolk music themes developing them.Alfven used folk music mostly in hisSwedish Rhpsodies and the ballets andTubin in the dance suites such as theEstonian Dance Suite. In Tubin's sym-phonies you fmd a much more gravetone, altogether his own.

Eduard Tubin. Photo: Mell Mills

Alfven ' s orchestration is more colour-ful and if you compare with other com-posers from the same period sometimesyou canassociate it with Richard Strauss.Tubin is more academic, more influen-ced by eastem Europe. There are moremarked rhythms and his music is alwaysdense.

Alfven ' s music is very emotional andvery touching and there are extremelybeautiful melodies which you easily taketo your heart His two first symphoniesdedicated to his mother show what agreat human being he was. I think theyboth were great personalities. Bothconducted choirs and lived in countrieswith great singing traditions.

It is a pity they both lived in Sweden,far away from central Europe. Not so faraway actually. But their tunes did nothave a chance to break through in theinternational musical life. They had nopioneers abroad.JOR: I think there are some basic diffe-rences between Tubin and Alfven. Alf-ven is painting very much when he wri-tes for orchestra, isn ' t he? You know, hewanted to become a painter from thevery beginning. Ha had to make a choiceto become painter or a composer. Hewas a good violinist too.

Thinking about orchestration oncemore. I made the reflection when I liste-ned to Tubin' s fifth symphony that it ismore like Bruckner - or should we sayan organ orchestration. In Sweden it islike Allan Pettersson. Re has no need fortone colour. Both show little interest insoloistic profilation in the polyphonicfabric.

Tubin has a curious way of finishinghis movements - they are just fadingout. But the ending of the fifth sympho-

7

ny on the other hand is very marked.Nf: You know, Tubin wrote this musicin a tragic phace of his life which affectsthe contents - the tragedy of the Esto-nian people. The Russians invaded Esto-nia, the Germans came and he saw noway to exist there any more so he had toleave his native country. All the mood ofthe Estonian people as weIl as his ownfeelings are contained in his fifth syrnp-hony.

The music should be bettertaken care ofMore conductors must take care of thismusic and insist on perfonnances indifferent places. I have not had the timeto do so yet with Alfven's music. But Iwould like very much like to perform itin Chicago for exemple. Unfortunatelyit often depends on orchestra manage-ments, especially their fmancial situa-tion. The orchestra managements insistthat you play music by Tchaikovsky,Beethoven, Brahms, Mahler and per-haps even Sibelius or Nielsen. And atthe same time there is a lot of Nordiecomposers such as Svendsen, Stenham-mar , Alfven and Tubin and many otherswhom they are ignorant of.

Choosing neglected worksfOR: You must have very good memoryfor all the works which you are conduc-ting and recording. How do you rnemo-rize the music?Nf: I was always curious about neglec-ted works even by older composers,works which were never perfonnedbefore. Brahms has a Tragic Overture.At the time when I studied at the Lenin-grad conservatory nobody knew thiswork.

Rabinovitj, my teacher, had a verygood knowledge of Western music buthe did not know the Tragic Overture.After he had heard me perform it hestarted to do so too and did so for the restof his life.

I looked for music by neglected com-posers, not so much topleaseotherpeoplebutformy own pleasure. This continuedwhen I started recording later on. It then8

became my policy to find neglectedworks in the output of composers. Ifound a lot of Martinu, Franz Schmidt,Glasunov and various Estonian compo-sers.

During twenty years I was chief con-duc tor of the Estonian Radio SymphonyOrchestra, originally called Radio Or-chestra and later the Estonian StateSymphony Orchestra. And during thir-teen years I was chief conductor of theOpera. I went through a lot of classicaloperas and all contemporary Estonianmusic. Absolutely everything that waswritten. The Estonian Composers Unionhad more than sixty members. Duringthese twenty years I "did" a new scoreevery week - just newly written scores.That is why score reading is not a bigproblem for me today.

Today I always look into the scorewhen I am conducting because I have notime to memorize everything finally. Ido know Beethoven' s fifth or Tchaikov-sky' s fifth by heart but I do not conductthem by heart.

I remember when G Rozhdestvenskywas young. He came to Leningrad andconducted everything by heart and hewas fantastic to see. I think that conduc-ting by heart is somewhat like showbusiness. It is effective. But it dependson what you want to do: to give more at-tention to your own person or to whatyou are doing for the composer.

More information in EnglishfOR: Are you interested in the back-ground of the composer when you pre-pare your performances?Nf: Yes. I always try to buy books andread about the composers. But very of-ten there is not very much to read aboutthem, especially the neglected ones. Asyou know my native toungue is Estonianand of course I speak Russian, Englishand I can read a little German. But Icould not find anything about FranzSchmidt, Enescu, Martinu or the Balticcomposers.

I did not find anything about Medtner.He wrote only for the piano. Medtnerwas a great contemporary of Rachmani-nov. Even in Russia you cannot find

anything to read about Medtner. Thereis a book of letters written by these twogreat pianists/composers. Rachmaninovand Medtner. It was once published inRussia but all copies are sold out andnobody wants to reprint it.

The problem with ScandinavianmusicThere are also difficulties in finding in-formation about Hugo Alfven. Youcannot fmd very much about him in En-glish or in another major language.

I think it is bad policy if we cannotmake our great musicians' works avai-lable, their life story, their background,analyses of their pieces. It must at leastbe available in English.

Better performance materialThe Berlin Philharmonic Orchestra justrecently wanted me to perform the Ex-celsior Overture by Stenhammar. Theysent the performance material backbecause they did not want to read thiskind of music notation. It is written byhand and very poorly. Thus you mustlearn the piece in small portions, slow ly.With your own orchestra it works. Butinternational orchestras cannot play thismusic with one rehearsal. Sweden doesnot have a good material of the orche-stral music of its own great composers.This must be changed! It is important tohave performance material available inprint or at least neatly written by hand.

This is the situation not only for thiscountry or the rest of Scandinavia. Butthis is the reason why the music stayshere.

In order to make information about acomposer complete there must be

1. performance material in propernotation

2. matching recordings3. literature about the composer in at

least English.In this context I have made it my

mission to record neglected works. •

Jag är inte ute efter att roa utan oroaTorbjörn Iwan Lundquist,

Alfvenpristagare 1992

intervjuad av

Jan Olof Ruden

FotoMarianneLagergren

fOR: Vilken var din reaktion när du fickreda på att du skulle tilldelas Alfvenpri-set och guldmedaljen?T/L: Jag trodde först att det var någotslags practical joke - men vid närmareeftertanke förstod jagju att Gunnar Petri,som meddelade nyheten och som jag lärtkänna som en saklig och vederhäftigperson, inte skulle låna sig till någotsådant Jag kände naturligtvis mycketstor glädje och en värme över beslutet attvälja mig - samtidigt hedrad av att detjust var Hugo Alfven-stipendier...f OR: Vad anser du om värdet att på dettasätt uppmärksamma en (äldre) personoch hans insatser?T/L: Det är ju oerhört viktigt och stimu-lerande för en konstnär med en sån häruppmärksamhet riktad mot hans verk-samhet - särskilt i ett "kulturii v" där

man alltid känner sig sväva i ett slags vacuum om man har oturen att vara symfo-niker. Så länge jag på 50- och 6O-taletskrev filmmusik uppmärksammades juallting i press och radio - men när jag1970 stängde filmverkstan för symfo-niskt skapande blev det tyst som i gra-ven. Det har ju del vis ändrats någotunder de allra sista åren.

Och här kommer vi till parentesen(äldre) i din fråga: man skulle kunnatycka att en sån här utmärkelse kommeralldeles för sent till en person över de 70- som normalt har gjort sitt ...

Nu är det lyckligtvis så att jag befmnermig mitt uppe i mitt livsverk - tyckersjälv att jag bara hunnit halvvägs - ochdärför har det här stipendiet haft en oer-hörd betydelse för mig och möjligenockså betytt en viss goodwill i musik

kretsar - sent omsider. ..fOR: Har du träffat Alfven någon gång?Och i så fall: Hur var det? Har han betyttnågonting för dig?T/L: Jag träffade Hugo Alfven en gånghelt kort i början av min bana - jagvisade min första symfoni, det bör havarit 1956 eller 1957. Han sa mycketvänliga saker, bl a förvånade det honomatt jag ännu inte, just med tanke på densymfonin, blivit invald i tonsättarföre-ningen. Jag fick också flera goda råd avhonom som verkligen har varit till stornytta för mitt symfoniska arbete.fOR:Vad tyckte du som yngre om ho-nom och hans musik?T/L: Tyvärr kom man på den tiden barai kontakt med hans rapsodier och lättaregods - symfonierna kan jag inte på-minna mig ha hört förrän under senare

9

år. Undantag: E-dursymfonin i Konsert-föreningen. Stockholm omkring 1950.Alfvens musik stod ju dessvärre intesärskilt högt i kurs hos de yngre kolle-gornaoch tyvärr lät jag nog också påver-ka mig av den inställningen.fOR: Vad tycker du idag?T/L: Idag är ju lyckligtvis bilden avHugo Alfven en helt annan. Hans sym-fonier har ju spelats rätt flitigt undersenare år och jag har kommit dem myck-et nära. Det har blivit ett nytt möte sombekräftat intrycken aven varm och livs-bejakande människa med glimten i bådeöga och öra. men också med djupt svår-mod på botten.fOR: Tycker du det fmns några berö-ringspunkter mellan er som personereller i musiken?T/L: "Jag vill gestalta liv!" har jag sagtnågon gång i en radiointervju. Däri lig-ger ett slags livsbesatthet som jag ocksåkänner igen hos Hugo Alfven - ävenhans rytmiska lidelse är något jag delarmed honom. Svårmodet känner jag för-visso - även om jag sällan hänger migåt det i min musik - och där skiljer vioss kanske från varandra. Jag kretsarogärna i mina verk kring mig själv, utanvill gärna söka ett allmängiltigt uttryckför vår tids stora problemställningar -det kan kanske tyckas patetiskt, men jagtycker mig finna symfonins uppgift justi detta ...fOR: Var står du själv idag?T/L: "Jag vill gestalta liv!" - för dettaändamål har jag introducerat "associa-tions-principen", som innebär att enmusikalisk ide, "embryo", genererar nyavarianter och ideer, som blir formbil-dande i stort som smått.

Jag ser associations-principen som envidareutveckling av metamorfos-tekni-ken, men mera på det psykologiska pla-net än det rent tekniska.

Som framgår av min verkförteckningarbetar jag mycket långsamt och varjeny symfoni tar mycket lång tid att full-borda. Men min strävan är att slutresul-tatet ska kännas spontant och direktframsprunget, "al fresco" så att säga.Den associativa logiken är en viss garantför detta trots den långa och mödosam-ma arbetsprocessen.

10

En sådan lång tillblivelsetid gör ju attett verk som vid koncipierandet låg rätti tiden obönhörligen måste kännas "pas-se" vid uruppförandet. Lägger jag därtillatt många symfoniska ideer kan ha bu-rits närmast hjärtat under flera decen-nier utan att finna sin slutgiltiga form, dåblir ju tidsfaktorn ännu mer förvirrande.

(Detta är symfonikerns villkor - detär bl a därför som S:e symfonin tillkomföre den 4:e och nr 7 och 8 före nr 6!)

Med ett sådant arbetssätt har jag tving-ats hoppa av "den accelererande stilka-rusellen" på ett tidigt stadium, eftersomden verkar hämmande på ett symfonisktskapande. Jag kan ju inte byta ut ideernaoch börja om varje gång de musikesteti-ska idealen växlar under en 4-S-årspe-riod (så lång tid går ju oftast åt för ennormal symfoni för mig!)

Därför talar jag hellre om musiketikän om musikestetik. Med musiketikmenar jag då absolut ärlighet och upp-riktighet, att vara sig själv utan sido-blickar på vare sig publik, recensenter,kollegor eller konsertinstitutioner.Naturligtvis skriver jag för min publik- den lilla tappra skara som vill höramin musik - men jag kan å andra sidaninte ställa om mig för eller ställa in mighos publiken. Jag önskar givetvis att såmånga som möjligt ska ta min musik tillsig - men jag kan inte göra något åt omman inte tycker om den. Jag är inte uteefter att roa, utan oroa. Detta visar ocksåundertitlarna på mina symfonier: nr 2"för frihet", nr 3 "dolorosa", nr 4 "eco-logica" och nr 7 "humanity".fOR: Vad är det som sysselsätter dig nu?T/L: Nionde symfonin är det som nuligger på mitt arbetsbord - ett brettupplagt verk för den stora symfonibe-sättningen - som vanligt i en sats. En-satsigheten har ju sysselsatt mig längesom vår tids naturliga form. Den gamlafyrsatsigheten har alltid föresvävat migsom en pendang till den gamla teaternsfyra akter. Vår tids konstart, filmen, harju avskaffat akterna och visat vägen fören djupare helhetsuppfattning. Att ut-vidga och utveckla symfoniformen haralltid varit den stora utmaningen för mig- så även nu! 7:an var ju en gränsöver-skridning!

Edvard Grieg ackompanjerandesin hustru Nina.Målning av P SKroyer (1898).Originalet i Nationalmuseum,Stockholm. Foto Statenskonstmuseer

I pauserna sysslar jag också med en nysångcykel för David Aler och BengtForsberg - den här gången till texter avJames Joyce.fOR: Vad ser du fram emot?T/L: Jag ser naturligtvis fram emot ur-uppförandet av min 8:e symfoni "Krou-mata Symphony" för Kroumata ochsymfoniorkester, ett samarbete jag vetblir både roligt och stimulerande.Vidare väntar symfonierna nr 1O,11, 12,13 och 14 som alla finns i skisser ochutkast. •

Alfven ochGriegMed anledning av Grieg-året 1993 saxar vinedanstående avsnitt ur Tempo furioso (s.232 tf) där Alfven berättar om hur hannästan åt upp sin reskassa i sällskap medEdvard och Nina Grieg samt Seren ochMaria Krsyer i februari 1903, d v s för jämt90 år sedan.

Min nästa utländska resa gällde Spanien, och i slutet av feb-ruari gav jag mig i väg. I Köbenhavn stannade jag fjorton dagarsom gäst i det kröyerska hemmet, där jag blev bekant med endel av familjens umgängesvänner, bland andra den berömde ton-sättaren Peter Heises änka och köbenhavnarnas avgud, opera-tenoren Heroid, en motsvarighet till vår egen Arvid ödman.Några dagar innan jag skulle fortsätta resan ville jag revanscheramig för gästfriheten genom att bjuda mitt värdfolk på en flottmiddag på Hotel Phenix. Det blev en glad kväll, men det varnära att den kostat mig min spanska resa. Min reskassa var god,och bättre skulle den bli på grund av att chefredaktören förSvenska Dagbladet, dr Helmer Key, hade anmodat mig att sändahonom resebrev från Spanien, för vilka han bjudit etthundrakronor per brev. Trots jag visste att jag var - och tyvärr fort-farande är - en dålig skribent, hade jag varit fräck nog attsvara ja på hans hemställan. Vad gör man inte för slanten! Tillspanska gränsen skulle min kassa god t räcka, men sedan skulledet bli magert, om jag inte fått denna resebrevbeställning. Gud,vad jag skulle skriva! ...

Middagen på Phenix hade endast pågått en kort stund, vi varmidt i smörgåsbordet och diskuterade den följande rätten, dådörren öppnades och Grieg och hans fru trädde in i matsalen.De upptäckte oss genast och kom fram för att häisa. Jag restemig artigt och frågade, om de inte hade lust att slå sig ned vidvårt bord. - Jo, med förnöjelse. Varpå de satte sig.

Här vill jag inskjuta, att Kröyer för någon tid tillbaka hademålat makarna Griegs porträtt. Han sitter vid flygeln ochackompanjerar Nina, som står vid hans sida och med smäktandeuttryck sjunger en av hans romanser. Målningen hänger i Stock-holms Nationalmuseum. Efter detta konstverk hade Kröyer gjorten etsning, och han hade förärat mig ett exemplar, försett meden personlig dedikation. På denna etsning hade Edward och Ninaskrivit sina namn vid en visit hes Kröyer för några dagar sedan,vilket ju i hög grad ökat bildens värde. Jag hade nu ett tillfälleatt i handling visa min tacksamhet för namnteckningarna, var-för jag frågade vad jag fick äran att bjuda på.

11

- Ja, sade Grieg och såg på sin fru, vad säger du om ostronoch champagne?

- Jo, gärna, svarade hon, men jag skulle också vara glad förlitet rysk kaviar. Det är ju min älsklingsrätt.

- Då tar vi väl det allesamman, sade jag med en frågande

blick på Kröyers. Sören nickade belåtet, men Maria sände mig enbekymrad blick.

Jag beställde då ostron, rysk kaviar och champagne för 03S

alla fem, och jag blev nödd att gång på gång förnya rekvisitio-nen, ty makarna Grieg föreföll att vara omättliga på denna föda.Som elefanten slukar havregryn, slukade Edward sina ostron;det var en praktprestation aven så liten kropp. Och beträffandekaviarn, gav Nina honom inte efter. Champagnen vill jag intetala om, ty på den punkten var vi alla jämbördiga. Vid desser-ten dominerade damerna, men vid kaffet, likören och konjakenfick herrarna övertaget.

Mycket vore att berätta om konversationen, då naturligtvisen mängd musikaliska frågor dryftades mellan Grieg och mig.Han deklarerade öppet och rakt på sak sin personliga inställningtill olika musikaliska riktningar och problem, vilket i hög gradtilltalade mig, ty därigenom visste jag hela tiden, var jag hadehonom. Han var ärlig - även då vi kom in på kapitlet om destora formerna i musiken. Då märkte jag strax, att en tagg gnag-de. Han skällde ut musikkonservatoriet i Leipzig, som hade för-summat att lära honom den kontrapunktiska tekniken och ut-bilda honom även i den stora symfoniska konsten. Jag tyckte åmin sida att han kunde känna sig fullt tillfredsställd med att havunnit världsberömmelse i de små formerna, i vilka hela hansstyrka låg. Man kunde ju inte få a 11 t i denna värld. Men detvar just det han ville ha, och skulden för att han inte fått det,lade han helt och hållet på leipzigkonservatoriet.

Där begick han en grov orättvisa, ty i dessa discipliner -kontrapunkt och formlära - hade undervisningen stått likaöppen för honom som för varje annan elev. Hans egenkärlekhindrade honom att se sanningen i ögonen: Liksom fallet varit,och var, med alla de stora nordiska lyriska mästarna, saknadeäven Grieg b e g å v n i n g för kontrapunkt, det polyfonaskrivsättet, och för den stora formens gestaltning. Jag tänktepå Söderman, Sjögren, Heise, Lange-Muller, Kjerulf och andra -samma sak med dem alla. Men denna min uppfattning kundejag ju inte framlägga vid det festliga bordet i Phenix, ty dåhade Grieg exploderat och legat i graven inom en vecka. För attleda samtalet i en för honom angenämare riktning höll jag ettt:.l för mästaren och prisade honom som musikhistoriens störstegeni inom harmonikens område, och då log han igen.

Ju längre middagen framskred, dess oroligare blev jag för räk-ningen. En dylik måltid hade inte ingått i mina ekonomiska kal-kyler. Den spanska gränsen började glida, längre och längre bort,och då jag vid hemkonsten till Bergensgade räknade igenom minatillgångar, försvann den fullständigt. Väl inkommen i Spanienskulle jag ju klara mig tack vare de utlovade resebreven, menvad hade jag för glädje av det, när jag inte kunde nå det för-lovade landet. Gud, vad jag i det ögonblicket hatade de småburriga dovretrollen med deras i kväll stora magar.

Men resan måste under alla förhållanden fortsättas. Därförsände jag den följande morgonen en telegrafisk förfrågan tillmin vän i Uppsala, om han omgående kunde låna mig densumma jag behövde. Inom tre timmar hade jag det dubbla be-loppet i min hand, men inte som lån utan som gåva. Han lånadenämligen aldrig ut pengar. Då började Edward och hans Ninaåter antaga mänskliga former.

12

Alfverts femma - en svensk ödessymfoni

av Lennart HedwallM~I~dnipgaVdellkQITlrn~cleinspelniIlgen~Vf\1fv~ns>

fe11ltrsYfflfA~i(IlIS,J{f'il.()~is~()r~es%II1'<liI-~e~; .....•lll#j:n-ri)~3fi\Jfv~lli(lIlafåW~IlståIle~tttJ:yclcrt1iy-%ermaIt

··<·····fIx<l}Y(llls.~el.·•.~.·l.Jppiglpf:n9yeIIl1:WrC:~~IIllJc!FlW!7&••·••.··....

Den femte symfonin har kommit att blistyvbarnet bland Alfveris symfonier, omockså dess första sats fick ett mycketpositivt mottagande, när den framfördesi samband med tonsättarens 70-årsdag1942. I sitt fullständiga skick urupp-fördes verket 10 år senare men blevdärefter föremål för flera omarbetning-ar, och Alfven sades ända fram till sinbortgång vara sysselsatt med att fila pådetaljer i de två sista satserna. Helt fär-dig blev han inte, och om verket, somdet nu existerar i partiturform, berätta-de han i sina radiosamtal med PerLindfors 1958 bl.a. följande:

"Jag hade det mycket svårt den tiden.Min fru hade varit svårt sjuk då imånga år och det var oerhört besvär-ligt för mej att komponera. Hela sym-fonin ... ja, jag kan undanta den lång-samma satsen, som går i en dröm-mande lugn stämning, medan förstasatsen är mycket uppsliten ... den ärnog både tekniskt och på alla sätt detmirist dåliga jag har gjort."

"Men andra, tredje och fjärde satserna... ja, andra går an, men tredje ochfjärde, då var jag sjuk, min fru varsjuk, och jag visste inte hur jag skullekunna skriva. Jag hade ingen lust attkomponera, så det är tvångsprodukter .Symfonin är upplagd så att den måstesluta i dur. Den börjar i moll, andrasatsen i dur, tredje satsen i moll ochfjärde i dur. Jag hade valt a-moll för att

få fram A-dur, som är den mest strålan-de tonarten för mitt öra, så att jag kun-de få upp den glädje jag ville." (citefter Lindfors, Hugo Alfven berättar,s 134 o 135).

När detta yttrades, hade dock tonsätta-ren verkställt en nyversion, där han bl.a.gjort flera förkortningar i de två sistasatserna, och denna version uppfördesförsta gången i Göteborg den 14 april1953 av Carl Garaguly, och det är densom nu finns tillgänglig. Om det är lättoch rent av legitimt, att med tonsätta-rens egna ord i minnet reagera kritisktinför verket, är det emellertid lika an-geläget att slå fast, att det rymmer åt-skilliga fängslande partier med kraftoch skönhet och därtill den tekniskabehärskning, som är den Alfvenskamusikens adelsmärke. Därtill smälterverket väl in i Alfveris samlade symfo-niska produktion. Efter uppgörelsenmed själva symfoniformen i första sym-fonin, ett ungdomsverk som redan visarlejonklon, handlar alla de följande sym-fonierna mer eller mindre om honomsjälv, och som alltid när Alfven fyllersin musik med stoff av självbiografiskeller självutlämnande art, blir närvaronav hans starka personlighet påtagligoch uppfordrande. Samtidigt kan dethända, att han i sin strävan efter klang-lig skönhet själv står i vägen för detväsentligaste i lyssnarupplevelsen. Manhar onekligen ofta fäst sig alltför myc-ket vid utanverken i hans musik, sär-

13

skilt då den virtuosa instrumentationen,som tonsättaren också själv framhållitsom ett skönhetsvärde i sig. Men kan-ske har Alfven tryckt så starkt på"medlen" för att delvis dölja det per-sonligt-intima i "innehållet", och i den-na kluvenhet anar man hemlighetenbakom mycket av det som vi uppleversom angelägen konst: först när det per-sonliga får fullständigt spelrum över-går det i allmänmänsklighet. Det sken-bart objektiva konstverket förutsätteren hänsynslöst utlämnande subjektivi-tet.

Med det personliga innehållet i Alf-vens musik har också en lyssnare avi dag säkert lätt att identifiera sig. Re-dan i andra symfonin från 1897-98 re-dovisar den unge Alfven hela sin livs-hållning. Symfonin med sin avslutandespänningsladdade fuga, där koralen"Jag går mot döden var jag går", in-flätats, är lika mycket en livsåskåd-ningsuppgörelse som en musikalisksjälvbekännelse; dessutom finns bakomdetta verk starka naturupplevelser från"nattligt stormiga seglatser" i Stock-holms skärgård, intryck som i sin turomformats till uttryck för ett riktmänskligt temperament. Helt annorlun-da är naturspelet i tredje symfonin från1905-06, som till största delen tillkomi ett sommarfagert Italien och som be-skriver en ljus kärlekslycka, som pend-lar mellan innerlighet och berusning.I den stort och originellt upplagda_fjärde symfonin med underti teln "Frånhavsbandet" (fullbordad 1919) handlardet om kärlekslyckans förintelse,skildrad i mörka färger och återigenmot bakgrund av ett upprört havsland-skap (skildringen är redan mer än an-tydd i tondikten "En skärgårdssägen"från 1904). Femte symfonin framstår idenna verkkedja som en direkt motsva-righet till andra symfonin. Här speglasnu en gammal mans livsproblem ochåterigen står själva livsmysteriet i cent-rum. Än en gång ljuder "dödskoralen",nu i nya sammanhang och ny belysning.

14

Hugo Alfven omkring år 1900

I andra symfonin slutade kampen mel-lan liv och död oavgjord, men femtesymfonin skulle som det Beethovenskaödesdramat slutat i ljus och i dur. AttAlfven inte kunde nå detta mål utansvårigheter, ger ett djupgående per-spektiv på hela hans livssträvan, somligger så helt utanför den gängse bildenav "festspelskomponisten" och livsnju-taren Alfven som tänkas kan.

Om man nu avslöjar, att den även en-ligt tonsättarens egen bedömning lyc-kade första satsen i femte symfoninsträngt taget bygger på lånegods, inne-bär det faktiskt ingen motsägelse motde synpunkter som framförts. Lånenhar Alfven hämtat ur sin balettpanto-mim "Bergakungen" från 1916-23, ochdet kan förefalla främmande nog att senågot absolut personligt i denna dan-sade folksaga, som bygger på legen-derna om "Den bergtagna". "Berga-kungen" är det verk, där Alfven bästlyckats "maskera" och därmed objekti-visera sitt personliga engagemang, menäven detta verk handlar i hög grad om

honom själv - därav kraften i dess in-spiration och även i dess utomordentligtsammanhållna, nästan heltigenom sym-foniska uppbyggnad. I memoarerna ly-ser de personliga relationerna till balett-kompositionen ständigt igenom. Alfvensäger sig i "Bergakungen" ha fått skild-ra det, han älskat högst i livet, män-niskohjärtat och naturen, och i balet-tens handling har han främst sett män-niskans eviga kamp mot de onda mak-terna. Att även detta verk slutar tra-giskt, med kärlekslyckans krossande,var faktiskt en tillfällighet - först i ar-betets slutskede kunde de inblandade(också regissören Harald Andre, koreo-grafen Jean Börlin och dekorationsmåla-ren prins Eugen) enas om detta, trotsmotstånd från Alfven ! Den nya musik,som han därigenom med avsevärd mot-vilja tvingades skriva, blev kongenial,och säkert fann han, att den stämdemed inte bara verkets egen logik utanockså hans egen livsinställning.

Kärleksdramat i "Bergakungen" är lik-som det i fjärde symfonin Alfveris eget.Det var säkert befriande för honom attfå projicera det på en "neutral" personsom vallpojken i baletten, och det mås-te ha smärtat honom, att verket intekunde behålla sin ställning på reper-toaren - efter en repris i början av 30-talet har det aldrig återkommit! Därmedmåste han ju anse musiken till "Berga-kungen" mer eller mindre förlorad, ochför att rädda detta högst personligastoff från glömskan, väckte han det tillnytt liv i femte symfonin.

Det kromatiskt ormande huvudtemat isymfonins första sats - förberett ge-nom inledningens tunga suckar - ärhämtat ur "Bergakungens" andra akt,där det illustrerar vallpojkens förtviv-lan över vallflickans bortrövande. I ba-letten går detta parti tämligen snabbtförbi, men när man nu hör det isole-rat, slås man av dess pessimistiskt mör-ka dysterhet - nog måste denna för-tvivlan vara självupplevd. Att så verk-ligen är fallet, bevisas indirekt av te-

mats kärnmotiv, som är två fallandesmå sekundintervall, och oktaver ar manförsta tonen i motivet får man tre fal-lande sekunder! Det dröjer heller intelänge i satsförloppet, innan dessa inter-vall dyker upp i en för alla svenskalyssnare välkänd rytmisk kombination,som Alfven definitivt formulerat i ele-gin i musiken till Gustaf Adolf-festspe-let ''Vi'' 1932. Detta motiv förekommerså ofta och i så framträdande samman-hang i Alfveris musik, att det kan ka-rakteriseras som en tonsättarens signa-tur (det kan också ses som en motsv a-righet till den konstnärens egen när-varo i verket, som poängteras, när t. ex.medeltida målare någonstans på en al-tartavla gjorde ett självporträtt ellerHitchcock och Ingmar Bergman före-kommer i sina egna filmer). I dennämnda elegin har motivet en litterärtfixerad innebörd. Stycket spelas nämli-gen, när kungen, Gustaf II Adolf, nat-ten före slaget vid Liitzen i en nunnasgestalt erinrar sig någon han aldrigkunnat glömma, sin ungdoms älskadeEbba Brahe; samma musik citeras mitti "bataljmålningen" i satsen "Breiten--feld" . I fjärde symfonin ingår "elegi-motivet" i "mannens" temagrupp, och ien mer embryonal gestalt förekommerdet i motsvarande situationer i baryton-balladen "En båt med blommor" till or-den "intet avsked, intet tack, du kä-ra" och i sången "GefIiister im Gange"till mannens övertalande replik "Kommdock Mädel". I direkt likartade samman-hang återkommer motivet i musiken tillfilmen "Synnöve Solbakken", där detspeglar Torbjörns impulsiva kärlek, ochi musiken till "Mans kvinna", där detskildrar Marits ångest över den förbjud-na kärleken till Håkan.

Ett motiv av kromatiskt fallande sekun-der är nu inte så ovanligt i sorgmodigtklagande romantisk musik, och Alfventorde ha frapperats av det såväl iSvendsens som Sibelius' första symfo-nier. I det senare verket har ett sådantmotiven väsentlig symbolisk innebörd:

15

det är denna tonfigur som i finalen defi-nitivt gör slut på det ungdomligt svär-miska sångtemats ljusa stämning ochsom får satsen och därmed verket attsluta i moll. En mer personlig kopplingav motivet till Alfven själv kan dockockså göras. Han byggde 1901 upp detlilla finstämda pianostycket "Sorg"över initialerna H-B-A, tonnamn somger två fallande små sekunder och sombetyder Hugo-Bertha-Alfven, och Berthavar då namnet på hans tillbedda. Bok-stavsgåtan kan också tydas Hugo-Ber-tha-Angelin och därmed antyda, attdenna hans Bertha var bunden vid enannan man, och en sådan tolkning kange nyckeln till den patetiskt sorgmodi-ga grundstämningen i stycket.

Notiserna kring det Alfvenska "signa-turmotivet" har gjorts tämligen fylliga(och kunde kompletteras med åtskilli-ga andra exempel ur hans produktion),eftersom man här troligen är en psyko-logisk gåta av intressantaste slag påspåret. Det har utan tvekan funnitshos Alfven en strävan att vara sigsjälv trogen, att förbli den allvarligtkämpande konstnär, som låter sina per-sonliga livsproblem gestaltas musika-liskt i andra symfonin. Ödet ville an-norlunda: efter "Midsommarvaka",tredje symfonin och "Festspel" blev hanansedd som en elegant och ganska ytligkompositör, och hans intentioner medfjärde symfonin och "Bergakungen"blev egentligen aldrig förstådda - mantalade endast om de högromantiskt för-föriska utanverken. Detta måste hamedfört ett slags handlingsförlamning.Redan arbetet på fjärde symfonin togöver tio år, och efter "Bergakungen"skulle det dröja nästan 30 år, innan Alf-ven återigen skrev ett verk av sammastorleksordning! Det var säkert inteendast det krävande kantatskrivandet,som lade hinder i vägen, orsaken lågdjupare än så. Kanske var Alfveris in-tensiva sysslande med folkvisearrange-mang under 30-talet bara ett slags le-gitimation för den bristande "egen-

16

verksamheten"! Alfven drogs med storsäkerhet till offentlighetens ljus och till.den yttre glansen, men som tonsättareville han innerst hela tiden gestaltamera väsentliga problem. Viljan sak-nades inte" men till slut sviktade kraf-terna, kanske också uppfinningsförmå-gan. Mot denna bakgrund kan man seäven de många upprepningarna i hansmusik - baletten "Den förlorade sonen"är strängt taget ett kompilat, och såäven musiken till filmen "Singoalla" -och den tydliga markeringen aven ro-mantisk hållning i de senare årens kör-och sångproduktion, där han är nästanutmanande traditionell i sin stil.

När elegimotivet exponeras med fullstyrka i femte symfonins första sats,följer det på en motivide i korthuggnasextondelsfraser, som hämtats ur"Bergakungens" tredje akt" där dettecknar trollet Humpes raseri övervallpojkens överlägsenhet. Efter signa-turmotivet anknyter Alfven för ett kortmoment' till den musik, som skildrarvallflickans förtvivlan i balettens förstaakt. Det egentliga sidotemat står i ur-sprunglig gestalt i samma akt och be-ledsagar där en "trånande" dans mellansjöjungfrur och troll (samma tema skul-le 1949 få karakterisera riddar Erlandi "Singoalla" -musiken). Renodlar mande relaterade balettmotivens symbolis-ka innehåll, konstaterar man, att helahuvudgruppens tematik har starkt per-sonlig prägel och återger nästan heladramat i "Bergakungen" på ett nyttsätt, medan sidogruppen framstår sommer neutral men i själva verket ocksåden aktivt ingriper i ödestragedin. Följ-aktligen bearbetas alla dessa motiv påklassiskt vis i satsens genomföring, därbl.a. sidotemat tas upp i en vekt kling-ande hornsats. Av central betydelse idetta parti av satsen är emellertid in-förandet av andra symfonins dödskoral,"Jag går mot döden, var jag går". Nuhar "Bergakungen" -tragedin definitivtförbundits med Alfveris eget öde. Närhornen under ett starkt tutti-parti in-

tonerat koralen, följer omedelbart "sig-naturmotivet" i blåsarna, omgivet avhetsiga ackordfigurationer i stråkarna.I detta avsnitt, som framstår som sat-sens psykologiska hjärtpunkt, har Alf-ven samlat ett helt livs upplevelser ocherfarenheter.

Reprisdelen kan därför bli en nästanovarierad rekapitulation av expositio-nen. Den relativt korta codan låterHumpemotivet leda fram till en kulmi-nation, där koralen på nytt sätter in,och därefter införes något plötsligt ettmarschartat moll tema i blecket - kan-ske en antydan om en sista kamp föredet oundvikliga slutet. Marschtemat fårockså lämna plats för huvudtemats oför-lösta oro, som dominerar satsens slutfram till det skarpt dissonanta slutac-kordet.

I den separata versionen av förstasatsen (även på grammofonskivan) harcoda-delen ett betydligt större omfångoch avslutas med optimistiskt klingan-de fanfarer. Detta slut var det ursprung-liga och avsett för separatframförandet1942, men det opererades självfalletbort, när symfonin skulle framföras isin helhet 1952. Det är innehållsmäs-sigt obefogat, eftersom det, föruttar denstämning av ljus och glädje, som Alf-ven naturligt nog ville förbehålla sym-fonins final.

Andantets huvudtema är nytt men tyd-ligt besläktat med tidigare långsammaAlfven-stycken. Associationer till förs-ta symfonins Andante ligger nära tillhands inte bara på grund av den ge-mensamma taktarten utan också tackvare de båda huvudmelodiernas likar-tade plastik, och det utebbande slutetav den långt utspunna melodifrasen harvissa likheter med slutet av elegin i"Vi"-musiken. En ess-moll-episod (sat-sens grundtonart är Dess-dur), som kortdärefter följer på några sorgmarsch-tunga fanfarer, har en omisskännligfolklig ton, och den förs vidare för attutmynna i en varierad upprepning av

En vital emeritus: Hugo Alfven

huvudtemat. En kort mellandel byggerpå ett morgonstämningsmotiv ur förstaakten av "Bergakungen", och dettaparti stegras till mäktigt "skogsbrus".Så återkommer i det närmaste hela hu-vuddelen ännu en gång.

Scherzot inleds med dova blåsarackordmen skjuter sedan fart i ett violoncell-pizzicato, som direkt övergår i xylofo-nens huvudtema, som är en förvrängdvariation av dödskoralen. Violoncellfi-gurens frändskap med början av scher-zot i Beethovens femte symfoni och as-sociationerna till Saint-Saens "Dansemacabre" i xylofonmelodin är bara allt-för iöronenfallande - säkert är de di-rekt avsiktliga! Temat besvaras av helaorkestern med en rytmisk variant avelegimotivet i fortissimo. Hornglissandioch flöjtfladder söker intensifiera denspöklika atmosfären, som dock mildrasi en episod med lätt folktons färgning,där den melodiska gestiken starkt på-minner om trion i första symfoninsscherzo - ännu en "återanknytning"således! Avbrottet blir ganska kort, ochfantasteriet återkommer. Satsens trio

17

renodlar den falIande sekundens ide ochgör av motivet en alltmer robust dans!

I finalen önskade sedan tonsättarensom kontrast idel ljus i klaraste A-dur.Men det tycks nog i efterhand, som omhan inte riktigt lyckades att få den ljusnog, och varför det så blev, har redanantytts flera förklaringar till. SatsenskraftfuIIa början motsvarar snarast denenergiladdade inledningen till tredjesymfonins final, och huvudtemat, sominföres efter en kort introduktion, har isin klara diatonik och sviktande rytmen folklig prägel mitt emellan dansoch marsch - så som många gamlagånglåtar kan låta väl så dansanta. Te-mat presenteras i kanon och återkom-mer i nya tonarter och nya varianter.Också det kortfattade och ganska ori-ginella sidotemat äger vissa folktons-anklanger i sin smått kluriga humoris-tiska fysionomi. Det åtföljs av ettdansartat stampande coda-tema, sommanar fram dråpliga förslagsfigurer ihorn och bleck, en frisk effekt, somAlfven prövat med framgång redan i sin"Uppsalarapsodi" 1907 och använt äveni sin "Festouverture" 1944. Finalen ärbyggd i sonatform, och i genomföring-en, som i den sista existerande versio-nen är tämligen kort, dyker alldelesföre reprisdelen första satsens huvud-motiv, dvs kärnmotivet med de fallandesekunderna, upp. Reprisdelen är somi första satsen nästan oförändrad i för-hållande till expositionen. Satsen av-slutas med en coda, som först ger en

18

mjuk variant av sångtemat och därefterreminiscenser av huvudtemat för att tillsist avrundas med de brett grandiosaackord, som förekommer i satsens in-troduktion.

Så slutar femte symfonin och därmedAlfveris livsverk trots allt i dur. Omslutvinjetten är den rätta, finns detsom nämnts skäl att diskutera, och attden inte blev så som tonsättaren hetastönskade, är ovedersägligt. Det har fram-hållits från flera håll, att man därförborde låta Alfvens verk sluta, där hansjälv var helt övertygad, d.v.s med fem-te symfonins första sats. Må så vara,men inte heller detta är riskfri pietet,som torde ha framgått av beskrivning-en av den separata satsens påhängdaslutdel. Utan den skulle denna förstasats sluta i disharmoni, och kanske vo-re detta det aIIra ärligaste slutet, ock-så mot tonsättaren själv. Då skulleonekligen perspektivet på hans konstbli ett helt annat än det vanliga, ochhans oavbrutna kamp för att förverk-liga sig själv i sin musik verkligen bliuppenbar. Men nog förtjänar femtesymfonin att spelas och att spelasofta, ty den ger både i sina helgjutnaoch sina mindre lyckade moment ensällsynt levande kontakt med män-niskan bakom verket. En tonsättare, somi sitt sökande efter livsgåtans meningoch i sin strävan mot det ideala så bik-tar sitt öde, är verkligen värd att lyss-na till, också och inte minst, när hanvisar sig vara "bara" människa.

FOreningsstAmmanhar de senaste åren varit dåligt besökt. Detta kan i och för sig uppfattas så att medlemmarna är tillfreds med styrelsensverksamhet.Detta år vill styrelsen förlägga årsstämman till Alvendagen under Musik vid Siljan för att se om det kommer flera medlem-mar som kan deltaga i besluten.Liksom tidigare år-kommer särskilt program för HAS:s medlemmar att anordnas. Mera om "detta och om årsstämman isärskilt utskick.

Önskemål betrAffande HAS:s verksamhet?Hör av dig till sekreteraren eller till ordföranden (tel 08-37 5007).

Alfvenrum på Grand HatelSonderingar pågår att inreda ett rum där med minnesmärken efter Hugo Alfven. Anledningen är att familjen Alfven vidtiden för Hugos födelse bodde på platsen för Grand Hotel.

HöstmOtet 1992ägde rum den 16 december då Lennart Hedwall höll ett lysande föredrag om Hugo Alfven och hans femte symfoni införframförandet på kvällen av K Filharmoniska orkestern under Neeme Järvi i Stockholms konserthus. Över 50 personerbevistade föredraget i Griinewaldsalen och lyssnade sedan på konserten.En annan version av föredraget återfinns i detta nummer sid 13.Detta var ett samarrangemang mellan HAS, Norrtälje kammarmusikfestivals vänner och Filharmonikernas vänner.Vid en liten ceremoni efter föredraget överlämnade HAS:s ordförande en bokgåva till styrelseledamoten Göran Furuland påhans 60-årsdag.

90-årsjubilerande Midsommarvaka firas på SkagenDen 27 juni ges en konsert med MariAnn Häggander och Lars Roos samt föredrag av Edith Westergaard på Grenen, Skagenför att uppmärksamma att det är 90 år sedan Midsommarvaka komponerades där.Det är Seth Karlsson som även detta år anordnar en bussresa från Falun till Skagen.

Kom med i Hugo Alfvensätlskapet!Föreningen Hugo Alfvensällskapet bil-dadesden 11juni 1990. Föreningen skallverka för att främja kännedomen omHugo Alfveris musik och gärning ochstår öppen för alla mot erläggande avmedlemsavgift. Föreningens säte är i

Stockholm men Dalarna, skärgården,Uppsala och orter i utlandet är naturligareplipunkter. Intresseområden är folk-musik, symfonisk musik, körmusik, so-losånger, akvarellmåleri, fotografi,hembygdsrörelsen m m allt i överens-

stämmelse med Hugo Alfvens verksam-het.Årsavgiften för 1993 är 100:-Insättes på postgiro 42 88 52-8.

• 19

... ' ' .. , ' '.', ' ' .. , ,' , ' - .

i~å~~~~å~~~~ai.: .•.•: ••••::. /·.::.·:.•. t.:::.:.·.·.::.··:··:.·.'".I.'· •. :.,. .R,':· •. :.•. :.• '.:'.',.'.<'.:, .• ,'.~' .. ',.',:'".,,: •....: ... ' ..... .: ... ":::..:.'.:, ... : •..,'.':,:." ..•••. ".•. ':': :.': .....:.:".. "..•.. "".'.'.:,':,::".':.,:.:.".:,,:.' ...,'.'",',:.'.:,":,::, .. '.••. .: .• '.'.' •.... ::.:,:·,' •. ·.:,.1 •..)',.':·::.·:::.·.:::.·,.:'".',.'.·.·,·.:">~I\'ernm,I..JSI·rx·.·······...

199212/12 Jag mins - Pioner - Saa tag mit Hjerte

London, Wigmore Hall, Ann Sofie von Otter,Bengt Forsberg

199331/3,1/4 Symfoni nr4

Göteborg, Konserthuset, GSO, Christina Högman,Lars Magnusson, dir Jevgenij Svetlanovd:o Stockholm, KonserthusetOD:s vårkonsert med manskörssånger av AlfvenJönköpingd:o Kalmard:o UppsalaMidsommarvakaOslo, Filharmonikerna, dir Okko Kamu

2/43/4

4/424/418/6

Projekt OBLHALLA

Alfvenkapitel i Musiken i Sverige band 3.I den brett upplagda musikhistoria vars publicering har inlettsav volym 3 med undertiteln Den nationella identiteten 1810-1920 (Fischer & Co, Sthlm 1992) finns ett kapitel ägnat HugoAlfven. Författare är Lennart Hedwall som för övrigt ocksåförfattat kapitlet om Wilhelm Peterson- Berger

<",••,..•.•.•,..•,:•.•,.:.•:,::'",...,.•::.•,:.,.•:.:,'",.,.·":.·'::,,,.·:,1'0-'

/Bergakungen/ Vall flickans dans. Malmö symfoniorkester,dir James DePreist. BIS CD 570

d:o arr för flöjt och stråkorkester. Göran Magnusson, Göte-borgs symfoniorkester, dir Thord Svedlund. Intim Musik

/24 solosånger/ MariAnne Häggander, Lars Roos. ABCD 027

Jag längtar dig - Skogen sover - Saa tag mit Hjerte. AndersAndersson, Folke Alin. BIS CD 591

Draggängama eller Unskarsheden 7 km NY Rättvik är ett nedlagt kalkbrott. Om Margareta Dellefors får som hon vill kommerhär att spelas opera. DALHALLA:s signatur borde vara ett årligt uppförande av baletten Bergakungen anser hon20