.9Llfveniana 2/91l1tgiven av :Jiugo fJL[jvensä[fstapet

Läs om Alfven och Peterson-BergerFrån Alfvendagen i Tibble - Tällberg 5 juli 1991

Altvenlana 2/91Utgiven av Hugo Alfvensällskapet

Ansvarig utgivare:Hans NordmarkRedaktör:Jan Olof RudenSvensk Musik, Box 27327,102 54 Stockholm. Tel: 08-783 88 58Prenumerationsärenden:Agneta Ljunggren,S:t Olofsgatan 1B, 752 35 Uppsala.Postgiro: 42 88 52 - 8ISSN 1101-5667Tryckt av Ekonomiprint, Stockholm

Omslaget:Den första A1fvengården, den i Tällberg.Foto: Göran Furuiand

2

InnehållAlfven och Peterson-Berger. Av Lennart Hedwall 3Musik framförd av Bengt Forsberg...................................... 8Neeme Järvi, Alfvenpristagare 1991 9Bildkavalkad från Alfvendagen 1991............... 10Hugo Alfven conducts Hugo Alfven. Av Stig Jacobsson 12Bergakungen-skivan recenseras av Gunnar Ternhag 13Hugo Alfven - en bildbiografi recenseras av Jan Kask 14Föreningsmeddelanden.................................. 15Bildspel om Alfven. 15Framföranden av A1fvenmusik..... 16Alfvenmusik på CD-skiva.................................................. 16Litteratur - Noter.......... ..............•............ 16

Alfvendag i LeksandHugo A~vensällskapet och Musik vid SIIjans Vännersamlades en solig dag den 5 juli kring Hugo A~ven i hanshemtrakter.Detta nummer av Alfveniana ägnas huvudsakligen åtdetta tema. Dagen började i Tibble med föredrag avLennart Hedwall och pianomusik framförd av BengtForsberg. Därefter vandrade vi runt i Tibble by och åktebuss till Tällberg under sakkunnig ledning av KerstiJobs-Björklöf.Samma dags eftermiddag ägde utdelning av 1991 årsHugo A~venpris rum i Tibble i A~ven Fondens regi ochtill ackompanjemang av Leksands Spelmän samt Mi-kaeli kammarkör från Stockholm.I Samisdalsskola , slutligen, visades Anders Hansersnya bildspel om Hugo Alfven.

Alfven och Peterson-Berger

AV LENNART HEDWALL

Foto Jan oloj Ruden

• • • Under Alfvendagen den 5 juli 1991 iLeksand höll Lennart Hedwall ett mycketuppskattat föredrag om två tonsättare, vars verkoch verksamhet han under tidernas lopp och pågrund av yttre omständigheter kommit att trängaIn I. Det är två omaka storheter som här för törstagången blir jämförda.

Antagonister

I andra hälften av sina memoarer, "Tempo furioso" från1948, ägnar Hugo Alfven som bekant ett avsnitt åt kolleganWilhelm Peterson-Berger. Det är inget vänporträtt precis,snarare tvärtom. Alfven ger flera exempel på Peterson- Berg-ers giftigheter som kritiker och berättar bl a om hans beryktadekontrovers med violinvirtuosen Willy Burmester, då dennetvingade P-B lämna hans andra konsert - Alfven hade bevistatbåda konserterna och var således vittnesgill. Vidare ger Alf-ven sin skildring av bråket mellan Petetson-Berger och JohnForsell, dvs den "Forsell ska örfilen" i operakorridoren somskulle följas aven ursäkt på scenen inför hela teaterns perso-nal; upplösningen på denna sorglustiga historia bevittnadeockså Alfven själv. Den kritik P-B leverade över Alfveristredje symfoni, när den framfördes ffg i Stockholm den 16

februari 1907, ledde till att tonsättaren skrev ett genmäle, därhan påpekade dels några musikaliska sakfel, bl ai P-B:s fram-ställning av fonn behandlingen i första satsen, dels ett par renaosakligheter som inte hade ett dugg med symfonin att göra - P-B pådyvlade Alfven mer eller mindre skumma förhandlingarmed utländska storheter för att få sin musik spelad. Alfverisskrivelse infördes i DN med ett högst ironiskt svar från P-B,medan däremot Alfveris nästa replik aldrig blev publicerad;den återger nu Alfven i sitt memoarkapitel.

Peterson-Berger dålig tonsättare

Alfven är som sagt inte särskilt vänlig mot Peterson-Bergeri detta memoaravsnitt, och han hade ingen större anledning attvara det heller. Han skriver med visst understatement, attdenna osympatiske kritiker "var även tonsättare", och visar påhans bristande kompositionstekniska kunskaper "i musikensteori, kontrapunkt, fonn lära och instrumentationskonst" ochhans oduglighet som dirigent. Allt detta ledde f ö till, attPeterson-Bergers senare efterträdare som musikanmälare iDN, Curt Berg, ägnade praktiskt taget hela sin recension av"Tempo furioso" åt Alfvens Peterson-Berger-kapitel och i sintur pekade ut alla de sakfel, som han ansåg att Alfven nu istridens efterdyning gjort sig skyldig till, och hur de varinlindade i en närmast nedlåtande välvilja, som när Alfvenskriver:

"Nu är han borta. Jag tänker på honom utan bitterhet,snarare med medkänsla, ty han var en olycklig, beklagansvärdman, som ständigt gnagdes av den plågsammaste av allasjukdomar - avundsjukan".

Det är också svårt att läsa Alfvens P-B-kapitel utan att kännaden undertryckta vreden bakom orden, och det är minst likasvårt att idag läsa Peterson- Bergers dagskritik utan att upplevaden olust som alltid vidlåter intrycket aven fanatism somförlorat det mesta av sin ideala målsättning och blivit till ettmer eller mindre mekaniskt skällande

"Ruttet i Stockholms musikatmosfär"

Alfven säger, att det vid sekelskiftet "luktade ruttet i Stock-3

holms musikatmosfär", och man kan av sammanhanget slutasig till att skulden var presskritikens. Det är också så, attmusikkritiken länge - och långt in på 50-talet, vill jag påstå -var både starkt polariserad och ovanligt frän och frispråkig.Peterson-Berger var således inget unikum i elakheter, som deflesta nog tycks tro. Han hade i stället sökt ge en filosofisk ochestetisk bakgrund och en programförklaring till sitt kritiska"handlande" (allt vad han gjorde, även i sitt musikaliskaskapande, var för honom "handling" en tenn som jag skallåterkomma till), och han avsåg med sin skriftställarverksam-het en moralisk upprustning av hela det svenska musiklivet.Problemet med hans skrivande var sedan, att han bara hadealltför lätt att finna spetsiga formuleringar både i sina recen-sioner och i sina muntliga diskussioner, och denna hansstilistiska förmåga förde honom alltför ofta in på avvägar. Tilldetta kom, att han med tiden fick allt svårare att avhålla sig frånovidkommande kommentarer i polemiskt syfte av bl. a. allaformer av institutioner och organisationer, typ KungligaTeatern, Konsertföreningen, FST och STIM, som han närdeen osläcklig misstänksamhet mot, och till slut kunde enrecension bestå av bara några rader om den aktuella företeel-sen och resten om allt som enligt P-B:s mening behövde rensasupp i musikvärlden. Detta åsidosättande av sakligheten leddebl a till, att Kurt Atterberg efter just en sådan recension 1924fick Peterson- Berger fälld av Pressens Opinionsnämnd ochatt i samband med detta samtliga övriga musikanmälare iStockholm i ett öppet brev till DN begärde att Peterson -Bergerskulle avskedas.

Peterson-Bergers egen musik fick i sin tur ofta helt förkros-sande recensioner, och att han till slut fann för gott att lämnaStockholm och permanent bosätta sig på Sommarhagen 1930,är egentligen inte så underligt.

De träffades aldrig

Av Alfvens Peterson-Berger-kapitel framgår, att de bådatonsättarna aldrig blev personligen bekanta och han tillägger:"vilket ju hade sina naturliga orsaker". (Hur en personligkonfrontation mellan två musikpersonligheter i slutet på förraseklet kunde gestalta sig, beskriver Bo Wallner i sin nyaStenhammar-biografi, där han berättar om en middagsbjud-ning som Ferdinand och Anna Boberg arrangerade för attsammanföra Stenhammar och Peterson-Berger - då slog det"gnistor"). Alfven betonar också, att bortsett från välvilligkritik över andra symfonin efter uruppförandet 1899 kändehan sig mer eller mindre förföljd av P-B," med hån och iblandmed rena osanningar" och även den en gång rosade D-dur-symfonin rev han senare "i trasor". Av min Alfven-bokframgår dock, att Peterson- Berger bl a med viss förståelse sågpå det något problematiska kapellmästarprov som Alfven fickgöra på Operan i december 1906, en episod i sitt liv somAlfven själv av någon anledning förbigår med tystnad i sinamemoarer. I det urval av sina recensioner, som Peterson-

4

Berger utgav 1923, finns Alfven nämnd bara en enda gång,med sången Var stilla hjärta, som P-B finner en smula blek;nyligen läste jag också en recension av P-B från april 1911 omAlfveris första symfoni och den måste anses tämligen saklig- P-B tycker att den inte med alla sina påverkningar är sånationell som den beröms för och att det är olyckligt, att detefter det "pigga scherzot" kommer en svagare final. I minförsta Alfvenbok har jag nämnt, att P-B 1927 skrev positivtom Universitetskantaten men 1920 var minst sagt omild motfjärde symfonin (vilket hanju inte var ensam om). Det var därP-B bl a skrev, att "så mycket skicklig och oförskräckt serve-rad efterklang av Beyreuth-mästaren vet sig undertecknadaldrig ha hört på en gång".

Något roande är det kanske därför, att de båda tonsättamaai början av sina banor råkade hamna i samma recension iSvensk Musiktidining 1896, då de utgivit var sitt sånghäfte,Peterson-Berger Hemlängtan och Serenata till texter av Jör-gen Moe resp Helena Nyblom och Alfven Vaggvisa till ord avRuneberg. Det står där, att deras opus 'bära den nyare sångsti-lens prägel med, som man tycker, stundom sökta originellavändningar och pikanta dissonanser i harmoniskt hänseende".

I ett samlingsband med "Musik för piano af svenska tonsät-tare" 1898 finns också de båda med inom samma pärmar -Alfven med Drömmeri och Peterson-Berger med Glidandeskyar - men sedan tycks deras vägar även i yttre meningdefinitivt skilda.

Båda tonsätter samma texter

Men ibland skulle de välja samma texter till tonsättning. År1896 hade Alfven sin tolkning av Daniel Fall ström s diktAftonstämning färdig (när den skrevs är väl fortfarande obe-kant men den sjöngs på hans egen konsert den 26 mars dettaår) och det är en text som Peterson-Berger då redan satt musiktill - det är den dikt som börjar "Mörkgrön granskog skuggaröver viken". Peterson -Bergers komposition kom till 1888 (detfinns f.ö. ännu en känd och uppskattad melodi till samma dikt,av August Körling), och de båda tonsättningarna är inte såolika varandra. De är framför allt samma andas barn, på engång intima och smått högstämda och dessutom vokalt tack-samma med viss verkningsfull känslosamhet. Ännu en texthar, som väl många minns, Alfven och Peterson-Bergergemensam, en dikt som också den tredje av våra stora sekel-skiftestonsättare tonsatt - Jens Peter Jacobsens Stemning("Alle de voksende Skygger") - och alla tre kompositionernaär gjorda för kör.

Stenhammar var troligen först, någon gång omkring 1890och Peterson-Bergers tonsättning tillkom 1891, medan Alf-vens skrevs så sent som 1938, och den skulle kanske närmastha betraktats som en anakronism om inte (som jag tillåtit migtolka det) han på ett direkt dem on strati vt sätt ville visa, att hansmusikaliska sympatier alltjämt låg hos den genuina romanti-

ken i en kaotisk och modernistiskt infekterad omvärld. Alla tresångerna är små mästerverk, och det är omöjligt att sätta någonav dem framförde andra - de är alla lyriskt finstämda i en varmnordisk ton.

P-B bannlyst från Musikfesten 1911

Alfven skulle som bekant ta en ganska ordentlig hämnd påPeterson-Berger genom att utesluta honom från programmetför den svenska musikfest som han anordnade som avslutningoch kulmen på sitt första tjänsteår som director musices iUppsala 1911; där var 18 tonsättare representerade men såle-des inte Peterson-Berger! När kommitten för musikfestenförsökte beveka Alfven att inta en mer försonlig ståndpunkt,förklarade han kort och gott, att "det blir ingen musikfest av,om Peterson-Bergers namn skall vara med". Märkligt nogbesökte Peterson- Berger sedan några av Uppsala-konserternaoch skrev ganska positivt om dem, utan att beröra sin egenkänsliga position! Alfven tyckte tydligen redan tidigt och förepolemiken kring tredje symfonin illa om Peterson-Bergersmusik, ty Anders Österling berättar i sin memoarbok "Minnetsvägar", att Alfven vid ett besök hos honom 1905 kallade denför "studenthavre". Troligen avsåg han då Peterson-Bergersmånga småstycken, och i så fall är det nog i dag en smulaparadoxalt, att av alla de smärre kompositioner som de sven-ska tonsättarna vid den här tiden strödde omkring sig, är detjust Peterson-Bergers sånger och pianostycken - Frösöblom-ster i spetsen - som stått sig, inte ens Alfvens undantagna! .

Alfven framför P-B-s manskörer

Å andra sidan var Alfven inte sämre karl än att han kundesätta upp Peterson -Bergers manskörsstycken på de stora sång-arfester som han ledde i egenskap av förste förbundsdirigenti Svenska Sångarförbundet. I Göteborg 1923 sjöngs - av 6500sångare! - bl a Peterson-Bergers Stämning, i Stockholm 1930- av 7000 sångare! - hans Vandringssång och i Göteborg 1935hans I furuskogen. Peterson-Bergers körsatser var också ute imanskörerna väl så populära som Alfveris egna och dessutomåtskilligt mera lättsjunga än t ex Gustaf Frödings jordafärdeller Gryning vid havet.

Nationalromantiker

Man brukar ju räkna in Alfven och Peterson-Berger blandvåra nationalromantiker och även bland våra s k 90-talister(det är väl dags att i detta decennium ge dem en ny beteckning)med deras intresse för det nationellt särpräglade och även fördet fantasibetonat måleriska. Ändå är det onekligen märkvär-digt att de aldrig möttes, tydligen inte ens i mer officiella sam-

man hang som t ex i Musikaliska Akademien eller i tonsättar -föreningen, och ännu mer märkvärdigt att de faktiskt hade heltskilda ideal. Den inre orsaken till den närmast legendariskaantagonismen dem emellan bör nämligen ha legat mycketdjupt i deras personligheter. Alfven vill inte riktigt erkännaPeterson-Bergers höga bildning och bildningsideal- han skri-ver i "Tempo furioso"i stället så här:

"Han hade tillägnat sig stora litterära kunskaper, som gavillusion av sakkunskap i musikaliska frågor"

Peterson-Bergers estetik

Men Peterson- Bergers estetiska krav var ansenliga och hansreella kunskapsbredd var mycket stor, och man kan fråga sig,om inte det är tack vare sådana faktorer hans musik har behållitsin lyskraft. Ty ju mer man studerar Peterson-Berger, destomer befästs intrycket av, att han var en litterär tonsättare, somi sitt komponerande hade samma höga syfte som i sin kritiskaverksamhet, det som jag tidigare med hans eget ord kallade"handling" -Liksom han försökte röja väg för sin musikaliska- för att inte säga kulturfilosofiska - övertygelse i sina skrifter,inte minst i broschyren "Svensk musikkultur" 1911, ville hani sina musikaliska verk skildra olika företeelser för att påverkamusikpubliken att upptäcka sin omvärld och förändra den. Detskulle föra för långt att här redogöra för hans många ideer, menen av de viktigaste var förbunden med hans tro på musikensom en folkkonst, som skulle bygga inte på folkmusiken somsådan utan på en folklig musiks förutsättningar och därvid påett nordiskt melos och forma närmast ett slags pyramid medkonstmusiken överst där det gemensamma arbetet vid pyrami-dens bas skulle vara "indi vidualiserat" - ett samspel mellan detkollektiva och det enskilda, kunde man också säga. Till sådanateser kom så inte minst Peterson- Bergers starka upplevelser avden nordiska naturen, och onekligen känns hans musik sommest angelägen, när han låter just naturintryck dominera, somi Frösöblomster, eller spelas ut mot psykologiskt genomtänk-ta , mänskliga situationer som i Arnljot eller rent av motbildningsideer som i Sunnanjärd och Lapplandssymfonin ..

Alfvens naturinspiration

Alfven säger visserligen i ett känt yttrande från en tidskrift-sintervju 1899, att han ur naturen "mottagit lika djupa ochutvecklande intryck av både estetisk och filosofisk art, somav de stora klassiska och moderna mästarna och filosofer jagälskat att fördjupa mig uti".De orden står emellertid tämligenensamma i hans biografi, och ibland tycker man de stämmerganska dåligt med Alfvens sinnelag åtminstone som det ärdokumenterat från senare år. Att Alfvens naturinspirationibland var lika stark som Peterson-Bergers skall inte förnekas- den framgår mer än tydligt av verk som Midsommarvaka,Dalarapsodi. En skärgårdssägen, fjärde symfonin och Berg-

5

akungen, och det är just kombinationen av natur- och männi-skoskildring i de tre sistnämnda verken som är själva essenseni dem. Hur det är med de filosofiska idealen blir man däremotinte alldeles klok på (och här måste jag erkänna, att jag vetalldeles för litet om Alfveris bibliotek och om hans läsning).Alfven var på ett helt annat sätt än Peterson-Berger en musi-kalisk praktiker, och i föreningen av inspiration och teknikligger mycket av hans storhet - han skulle ju småningomrentav sätta ett likhetstecken mellan ett verks yttre skönhet ochdess kvalitet. Ett sådant betraktelsesätt var Peterson-Bergerhelt fjärran, och eftersom han ständigt är - eller menar sig vara- på jakt efter inre, "ideala", kvaliteter, beskyller han följakli-gen Alfven för ytlighet. Dennes uppfattning om Peterson-Berger är lika given: han är kompositionstekniskt en dilettant.Så oförenliga motsatser kan helt enkelt inte samsas. Derasolikartade tänkesätt avspeglas också i deras umgänge. Alfvenrör sig i musiker- och konstnärskretsar och umgås med sinakolleger, inte minst då som bekan tmed de kära hovkapellister-na, och är dessutom aktiv dirigent. Peterson-Berger väljer sinavänner bland skrivande folk, publicister och författare, ochfinns musiker med i kretsen, är det oftast någon sångare somfunnit nåd inför hans stränga ögon och öron; dessa iakttagelserär en ytterligare bekräftelse på Peterson-Bergers "litterära"preferenser.

Kompositionsprinciper

Nu kan man faktiskt fråga sig, om ens deras fascination införden nordiska naturen är så likartad som det nyss tycktes.Alfven sökte sig till havsbandet och dess höstliga dramatik,medan Peterson-Berger älskade inlandet med dess sommarli-ga idyller, all fjällnaturens dramatiska storhet till trots. Mentillsammans hade de sin kärlek till och högakting för Söder-man och Grieg - och även Sjögren - och de sökte i derasefterföljd finna en nationell ton, som många gånger faktisktinte är utan melodiska och harmoniska likheter! Möjligen kanman säga, att Peterson-Berger finner sin egenart tidigare änAlfven (inte bara för att han är 5 år äldre) ty denne brottas ävenmed de stora klassikerna i bakgrunden, både isymfonierna ochi mindre kompositioner. Samtidigt är Alfven mera färdig förden stora stilen i sin violinsonat, c-moll, op. l (1896), än vadPeterson-Berger är i sin första violinsonat, e-moll, från 1887.Båda siktar mot de stora formerna, och Alfven förefaller meromedelbart vara den genuine symfonikern av de två. Om hanockså är den mer originelle kan diskuteras, eftersom Peterson-Bergers synfonier inte är så traditionellt formbunda somåtminstone Alfveris tre tidigaste. Egentligen är den fonndi-skussion som blev gnistan till dispyten efter E-dur-symfoninsframförande ganska betänklig från båda häll, eftersom densträngt taget visar, hur det konventionella sonatschemat förla-made allt självständigt tänkande vid sekelskiftet!

symfoniskt Intressant är sedan, att båda prövar fugaprinci-

6

per i symfonisatser, Alfven i andra symfonins final och Peter-son-Berger i första satsens genomföring i sin första symfoni,"Baneret", och i expositionen till "Lapplandssymfonins"långsamma sats. Att Alfven här är den överlägsne, får skrivaspå hans mer professionella tekniks konto. Å andra sidan kanman undra, vem som förvaltar iden om "resan till södern" pådet mest genomtänkta sättet, Alfven som beskriver sitt Italieni ett lyckorus i tredje symfonin eller Peterson-Berger som gören "bildningsfärd" inte bara till det nuvarande Sydeuropa utanockså till den klassiska antiken i sin andra symfoni, Sunnan-färd.

De långsamma satserna i dessa symfonier säger kanske allramest om olikheterna mellan de två tonsättarna. Alfvens kär-leksdröm med dess något sentimentala hållning står här motPeterson- Bergers försök att fånga atmosfären i det ideala,antika Athen i både sobra och grälla färger. I yttersatserna tillSunnanfärd beskriver Peterson-Berger den unge nordligeresenärens utfärd resp hemfärd, hans längtan och hans fram-tidstro, och åtminstone en hemfärd vill Alfven återge i sistasatsen i sin E-dur-symfoni (han verkar ju redan vara på platsi första satsen)., och det är där han råkar ut för det fatala, attom man nu tar repris på expositionsdelen, så riskerar man attfå börja hemfärden en gång till (repristecknet, som dock äralternativt, är ännu ett bevis på sonatschemats magiska maktöver tonsättarsinnena!)!

Ingen kammarmusik

Lika intressant är, att de båda efter sina debutsonater inte harmycket till övers för kammarmusiken, även om Peterson-Berger skrev två violinsonater till. De komponerade aldrignågra stråkkvartetter (som Stenhammar) eller exempelvispianotrior eller kammarmusik med blåsare! Det är uppenbart,att denna negativa inställning till kammarmusiken ytterstbottnar i ett i och för sig sunt trots mot en i de då ungas tyckealltför akademisk genre, som desssutom inte självklart appel-lerade till vare sig det fantasibetonade eller det nationella.Stenhammar bedömdes bl a därför av Peterson-Berger som enlärd och grubblande ("gammal") komponist, som saknadeverklig spontanitet.

Det måleriska och nästan illustrativa, som i så hög gradpräglar mycket i både Alfvens och Peterson-Bergers musik,måste söka sig andra vägar, hos den förre inte minst i rapso-dier, andra orkestersaker och kantater, hos den senare i pia-nosviter och - förenat med litterärt betonat ideinnehåll - imusikdramer. Även Peterson- Berger skrev kantater, men hanverkade av allt att döma inte så tyngd av denna uppgift somAlfven. Peterson-Berger fick nämligen även i detta samman-hang ge uttryck för en del av sina bildningsideal, inte minst närhan skrev sina texter själv som i t ex Opera- och Frösö-kantaterna. Alfven tog i första hand fasta på de ofta påtvingade

texternas konkreta bilder och återgav dem med stor musika-lisk åskådlighet, men han fick ibland också ge utlopp åtreligiösa och fosterländska stämningar av ett slag som stämdemed hans egen läggning.

Friluftsmänniska - självbekännelser

Peterson- Bergers inriktning på det litterära medförde, atthan i sina sånger får sägas vara mer kräsen i diktvalet och merlyhörd för texternas nyanser än Alfven. som ändå har skrivitså djuplodande romanser som Österling-sångerna från 1905och åstadkommit en så varlig och stämningsrik inramning tillden välkända Sko gen sofver. 1kombination mellan ord och tonsåg Peterson-Berger i enlighet med sina ideal en möjlighet attsärskilt tydligt konkretisera sina musikaliska tankar, och hanförefaller vara som mest fri och erhålla några av sina bästaingivelser i den situationen! Redan i sin produktion vid sekel-skiftet eftersträvade han också en friskhet, som hör sammanmed en naturinspirerad "friluftskänsla", medan Alfven dåännu kan ge sig hän åt det man kallar "fin de siecle" -stämning-ar i sånger som Svarta rosor och Pioner och pianostycken somSorg och Natt. Redan här finns faktiskt mellan de bådatonsättarna en skillnad som också hör till de fundamentala:Peterson-Berger ville medvetet bort från den pjunkande ochspleen-fyllda romantiken och strävade mot en verklighets-förankring, och därför ägnar han sig praktiskt taget aldrig åtintrovert mediterande eller något annat slag av självbekännel-se och självrannsakan. Alfven visar ofta motsatsen, och jag hari min bok t o m vågat hävda, att hans musik sällan känns såangelägen som när den på ett eller annat sätt handlar omhonom själv! Och det gör nu de flesta av de "tunga" verken ihans produktion - symfonierna, möjligen med undantag förden första, En skårgårdssägen. Bergakungen, de mindre styck-en jag nyss nämnde och även senare sånger som t ex denutsökta orkesterballaden En båt med blommor och även ettstycke som Elegi ur Gustaf Adolfsspelet "Vi". Typiskt är sam-tidigt, att Alfven genom sin skaparkraft och sitt överlägsnatekniska handlag lyckats sublimera sin privata problematik tillallmängiltig utsaga, ilskan över det uteblivna stipendiet likaväl som lyckans förintelse i samlivet med Maria i andra respfjärde symfonierna. När Peterson-Bergerpå liknande sätt talarom sig själv, är den motsvarande sublimeringsprocessen iregel avklarad redan på textstadiet, så att säga, ty det brukar juframhållas, att om titelgestalten i Arnljot är en bild av Peter-son-Berger som han verkligen var, återger Lennart Sporre iDomedagsprofeterna den människotyp han ville vara.

Modersbundna

När jag letat efter likheter mellan de två tonsättarna, är deten iakttagelse jag gjort som hör hemma närmast i detta

sammanhang, när det är tal om deras personligheter: båda varstarkt modersbundna. Alfvens kärlek till och beundran förmodern lyser fram ideligen i memoarerna, och kanske hadeockså hans dyrkan av Kvinnan - med stort K - sin nyckel idenna modersfixering. Peterson- Berger var minst lika fäst vidsin mor - han tog ju även hennes efternamn, vilket förrestenAlfven smått nedlåtande konstaterar - och det var till hennesminne han uppförde "Sommarhagen" (det står som bekant påväggen i den stora musikhallen där) och skrev sina märkligaGullebarns vaggsånger.

"Solitudo"

Det är sällan Peterson-Berger kryper ur sitt skal, menpersonligen tror jag, att man finner honom ovanligt osminkadi den femte och sista symfonin, den som heter "Solitudo" ochskrevs 1932-33. Även om tonsättaren har förnekat, att hansfrivilliga ensamhet på Frösön var verkets utgångspunkt, är dettydligt att symfonin speglar inte bara hans aktuella situationutan också är ett slags återblick över hela hans skapande liv.Här finns t ex i scherzot anknytningar till sällskapsstämningari både första och andra symfonierna och vidare bl a remini-scenser av ödemarkstonen från "Lapplandssymfonin" ochprogrammatiska inslag av, som han kallar det, "nyvaknadverksamhetslust" ("handling"!) som i alla de tidigare symfo-nierna. "Solitudo'' mynnar ut i en atmosfär av "sabbatsro",som lika programmatiskt erinrar om grundtonen i avsnittet "IEros' tempel" i "Sunnanfärd".

Det tycks mig som om Alfvens femte och sista symfoni påett liknande sätt ger ett återsken av hela hans tidigare skapan-de, inte bara därför att han medvetet använde material ur äldreverk, främst då Bergakungen, som han anade aldrig mer skullegå över scenen och följaktligen ville rädda en del motiv ur.Redan detta faktum, somju bygger på en stor besvikelse över,att något av det bästa han givit aldrig mer skulle få klinga, gernyckel till en "solitudo" av annan art än den som drabbadePeterson-Berger: den sortens "solitudo" biktade Alfven däre-mot i sina akvareller över motivet "Den ensamma furan"!Alfven kände inte bara den skaparhämning, som jag vågatskriva åtskilligt om i mina böcker (och vars inre orsaker det idag inte finns utrymme att gå in på) utan också en känsla av attvara "passe" i ett för honom mycket främmande kultur- ochmusikklimat. Femte symfonin, vars långa tillkomsthistoriaredan i sig måste ha varit en börda för honom, blev han enligtegen utsago aldrig helt nöjd med, men den är ett beaktansvärtverk, inte minst för den karaktär av personlig utsaga som denäger. Det är säkert ingen tillfällighet, att huvudtemat i förstasatsen är hämtat från det ställe i Bergakungen, där vallpojkenuttrycker sin förtvivlan över att vallflickan rövats bort! Isamma sats dyker dödskoralen ur andra symfonin upp, detverk där den unge Alfven en gång gestaltade sin livskamp.

Andantet i femte symfonin påminner i mycket om7

första symfonins långsamma sats, ochhär finns också anklanger till djuptmelankoliska avsnitt i Elegi och sorg-marschen ur En bygdesaga. I scherzotförekommer liksom i första satsen på iö-ronfallande ställen det "signaturrnotiv"med två fallande sekunder, som gårgenom en röd tråd genom Alfveris pro-duktion och som i hög grad hör sammanmed tonsättarens person.

Finalen skulle kröna symfonins ut-veckling från mörker till ljus men denfick aldrig den anda av optimism somAlfven avsåg. Här avmattas till sist densamlade kraften, så som den strängt tagetgör även i Peterson-Bergers sista sym-foni, fastän det där symboliskt nog är ischerzot med sällskapsstämningarna, närtonsättaren en sista gång vill skildra"goda vänners lag", som inspiratonen

tryter. Men båda dessa symfonier ärovanligt vackra vittnesbörd om sinaupphovsmäns konstnärliga kvaliteter,och om ingivelserna någon gång intebär, gör det egentligen bara de två destomer mänskliga.

Drag av tragik

Jag inser mycket väl, att man inte fårsom jag nu blanda ihop verk och person- om ett konstverk objektivt sett är svagt,så är det svagt. Mina ord får alltså gällaför vad de kan - jag kan bara tala om minegen gripenhet inför den djupt mänskli-ga och tragiska livssituation som liggerbakom dessa båda symfonier. Ty att detfinns ett stråk av tragik över dem ochöver dessa två till det yttre så framståen-

8

de och framgångsrika tonsättares ödentycks mig uppenbart, även om orsakentill deras belägenheter kan förefalla varadiametralt motsatt: Peterson-Bergernärmast hatad och utkyld ur det svenskamusiksamhället (och ändå älskad avenstor publik) och Alfven hyllad som enhela folkets tonsättare.

Idag är de båda lika självklart erkändaoch uppskattade för det de skänkte avsitt musikaliska överflöd, och vi sentidahar bara att ta emot och göra nya upp-täckter i deras omfattande produktioner.Antagonismen mellan dem har blivit endel av vår musikhistoria, även om denonekligen med alla sina poänger är värdatt uppmärksamma och forska vidare i.Jag är övertygad om, att det arv de givitoss att förvalta kommer att bli väl om-händertaget!

Efter Lennart Hedwalls föredrag framförde BengtForsberg följande pianostycken på Hugo Alfverisflygel:

Hugo Alfven. Menuett op.2Peterson-Berger: Skogsinterior ur Tonmålningarop.13Hugo Alfven. Sorg op.14Peterson-Berger: Polska (Till fru Hulda Tiren) urDamernas album

Villa d' Este ur ItalianaHugo Alfven. Böljesång ur Skärgårdsbilder op.17

Neeme Järvi Alfvenpristagare 1991Neeme Järvi som den 5 juli tilldelades Alfvenpriset och guldmedalj för sinaförtjänst fulla inspelningar av Hugo Alfvens orkestermusik på märket BIS ärGöteborgs symfoniorkesters chefsdirigent sedan 1982.Han föddes i Tallinn 1937 och fick sin utbildning där, först som slagverkareoch körledare. Sedan vidareutbildade han sig som orkester- och operadirigentvid statliga konservatoriet i Leningrad. År 1963 blev han ledare for radio- ochTV -orkestern i Tallinn. Samtidigt blev han förste kapellmästare vid operandär.Alltsedan 1971 har han haft stora internationella framgångar. Hans repertoarhar med förkärlek inkluderat ryska tonsättare och inte minst den i Estlandfödde Eduard Tubin, som ju kom att bosätta sig i Sverige. Genom samarbetemed flera skivbolag har många av dessa tonsättare blivit inspelade på skiva.När det gäller Norden har särskilt skivbolaget BIS och Göteborgs symfonikersatsat på kompletta orkesterverk av just Eduard Tubin men också WilhelmStenhammar, Lars-Erik Larsson, Jean Sibelius och Carl Nielsen.Till dessa namn sällar sig på senare tid även Hugo Alfven med verk somDrapa, Festspel, Dalarapsodin, Denförlorade sonen, Midsommarvaka. Enskärgårdssägen, Uppsalarapsodin och symfonierna.På dessa skivor leder Neeme Järvi Stockholms filharmoniker i tolkningar somär baserade på ingående kännedom om den ryska och europeiska nationalro-mantiken.

Hugo Alfven Fondens ordförande Gunnar Petri har just utdelat priset. ÅkeHolmqvist, Stockholms konserthus, håller tacktalet eftersom Neeme Järvi varförhindrad att närvara. I bakgrunden Mikaeli kammarkör, vilken under AndersEbys ledning framförde Glädjens blomster i arr. av Alfven. Sommarafton ur Omvinterkväll av A F Lindblad, I seraillets have ur Tre körvisor av WilhelmStenhammar, Guldfågel och Juninatt av Peterson-Berger. Det står ett ljus iÖsterland i arr av P-B samt Alfven arrangemangen Tjuv och tjuv, Folkvisa frånGotland samt Och jungfrun hon går i ringenFoto: Göran Furuiand

1974.·Lars EdlUl1d1975>.JanCarlstedt1976.·.Stig Westerberg1977 EricEricson1978 <Gunnar Hähn1.979•••••Lennart. Hedwall1980.·••·Agne ••Bäö~strQtl1,·.J\.tlt()n.>.

Lööw1981 ErlandvoriKoch1982 LarsFresk «Freskkvar-

tetten)1983· Jan Ling1984 EdithWestergaard1985·>NormanLuboff,USA··1986 Lars..ErikLarsson1987·.Nils Lindberg1988 Robert-Sund1989 HanserLina'Göransson1990 Sven-Eric Johanson1991 NeemeJärvi

Alfvengården i Tällberg beskådas från gårdssidan

Gunnar Ternhag, programansvarigförA lfvendag en

Kersti Jobs-Björklöf, sakkunnigciceronFoto: Göran Furu/and

10

Samling i Alfvengården. Tibble inför utdelningen av 1991 års Alfvenpris

Leksands spelmänjramförde Gånglåt efter Lekatts Mats, Polska efter Per Orsa, Beväringsmarsch efter Per Jonas iYtterboda, Solskenslåten av Knis Karl samt Leksands brudmarsch

Il

Alfven conducts Alfven- om Alfven som dirigent

I åtminstone ett avseende är HugoAlfven en Stravinsxys, en Luto-slawskis eller Pendereckis like -nämligen när det gäller att dirigera.Alla var/är de stora tonsättare, mensom dirigenter har de praktiskt tagetframfört uteslutande egna verk - åt-minstone på skiva. Alfven kan kan-ske utnämnas till den av dem somhade störst repertoar, åtminstone vadgäller körmusik, där han var merprofessionell.

Kördirigenten Alfven hörtill vårastora pionjärer, en legend. Däromvittnar den mångåriga, glansfullakarriären, det faktum att han ledde ettflertal körer och att dessa (isynnerhetOrphei Drängar) gärna tog honommed på turne, och inte minst viktigtär det att han berikade den egna (ochdärmed på sikt även andras) reper-toarmed otaliga nya körsånger. Självsatte han folkvisebearbetningarna såhögt att han kallade dem sin främstamusikaliska insats. Han trodde sig pådetta sätt ha räddat en döende folkligtradition åt eftervärlden.

Som kördirigent finns Alfven påskiva representerad i åtskilliga egnaverk: Aftonen, Frihetssång, Cham-pagnevinet, Lindaguli, Gryning vidhavet, Gustaf Frödings jordafärd,Sveriges Flagga och en lång rad folk-visebearbetningar, men också andratonsättares verk, däribland Jacob AxelJosephson och Otto Lindblad, dockofta i hans egna bearbetningar (somprins Gustafs Vårsång. Bellmansepistlar eller Bulls Sreterjentenssondag etc). Mestadels är det OrpheiDrängar som sjunger, men på skiva

12

AV STIG JACOBSSON

finns också inspelningar med Sil-jansbygdens körförbund, Kempe-kören och Svenska sängar-förbundetsöver 7000 sångare - och i arkivenfinns även kommersiellt aldrig ut-givna inspelningar med andra körer.

ORKESTERDIRIGENTENMen låt oss i fortsättningen koncen-trera oss på orkesterdirigenten HugoAlfven och låt oss då redan från börjanslå fast att han var en "riktig" dirigentHan studerade nämligen dirigeringsäsongen 1901-02 vid Dresdenoperandär han tog lektioner för HermannKutzschbach, vilken lärde honom attnyttja små men effektiva rörelser -något han också berättar om i sinamålande memoarer. Hans förebildsom dirigent var annars ingen mindreän Arthur Nikisch, och samtida iakt-tagare har beskrivit Alfveris avmättagestik men uttrycksfulla mimik.

Dirigentdebuten ägde rum den 25januari 1903 vid Kungliga Teaternssymfonimarine. Det blev en så storframgång att han övervägde möjlig-heten att rent av bli yrkesdirigent.Det blev emellertid Tor Aulin somerhöll Operans lediga kapellmästar-tjänst, och därmed ansåg sig Alfvenha sin konstnärsväg utstakad. Hantackade senare till och med nej till ettså hedrande anbud som att bliChicagosymfonikernas dirigent.

Han ville inte att dirigentsysslanskulle stå i vägen för hans skapande- och ändå kom den ekonomiska nöd-vändigheten att leda körer att stjälatid från" ytterligare fyra eller troligenfler symfonier" .

DIRIGENTEN ALFVENPÅ SKIVAPå kommersiella grammofonskivorfinns Alfven representerad med nioegna orkesterverk -på arkiv fonogramoch film finns ytterligare inspelningarav egna verk men också av Grieg ochen samling nordisk, patriotisk blås-orkestermusik. Fortsättningsvis äg-nar sig denna text åt de skivprodu-cerade inspelningarna.

När den första inspelningen gjor-des hade Hugo Alfven redan uppnåttden aktningsvärde åldern 67 år: Brei-tenfeld-satsen ur Gustav II Adolf-sviten spelades in i Konserthuset den10 maj 1939 med Radiotjänsts sym-foniorkester, och den 7 novemberåret därpå dirigerade han i sammalokal Dalarapsodi med StockholmsRadioorkester.

Första satsen ur femte symfoninframförde han med Kgl Hovkapelletden 1 maj 1942 vid den festkonsert iKgl Teatern som hölls med anledningav tonsättarens 70-årsdag. Det är na-turligtvis särskilt intressant att ur-uppförandet på detta sätt bevarats.

Fjärde symfonin spelades in den 7maj 1947 och ett tolv minuter långtfragment gavs ut i Stockholmsfil-harmonins jubileumsalbum. Sammaorkester (då kallad Konsertförening-ens orkester) spelade En skärgårds-sägen den 10 juni 1948, och tredjesymfonin den 21-22 juni 1950. Alltdetta finns utgivet på LP-skivor somdessvärre torde vara omöjliga att fåtag på idag. Nyutgivningar är efter-längtade!

ALFVEN PÄCDSå mycket mer tillfredsställande ärdet då att alla Hugo Alfveris åter-stående tre inspelningar, vilka tidi-gare funnits utgivna i åtskilligakopplingar och med många olika be-ställningsnummer, sedan en tid ocksåfinns tillgängliga på en mycket att-raktiv CD (Swedish Society DiscofilSCD 1003).

Dessa tre inspelningar var också deenda som direkt gjordes med tankepå skivutgivning, och det är, mänsk-ligt sett, anmärkningsvärt att manengagerade tonsättaren som dirigentHan var ju vid det första tillfället, den7 oktober 1954 ändå 82 år gammal!,och han skulle då på en och sammadag i KgI Musikaliska Akademiensstora sal spela in både Midsommar-vaka och sviten ur Bergakungen - detskulle ingen av dagens superdirigen-ter gå med på att göra. Men så var ju

Bergakungen på skiva

Inget ont om Musica Sveciae, meninte ska det behövas en storstilad ge-nomletning av svensk musik för attAlfvens balettsvit Bergakungen (op.37)ska ges ut i modem dräkt (MSCD 614).Visst borde detta verk som sannerligenär ett av Alfveris allra största och bästaha lockat flera skivproducenter att be-

både dirigent och orkester (Kgl Hov-kapellet) redan ytterst väl förtrognamed musiken.

När det var dags att föreviga Denförlorade sonen på skiva den 6 maj1957 skedde det alltså veckan efterdet att musiken uruppförts i sambandmed tonsättarens 85-årsdag!

I alla dessa fall får man leta förgä-ves efter mer vitala och ungdomligatolkningar. Dirigentvalet var alltsåinte alls bara en artighet mot tonsät-taren' även om huvudmotivet kanskevarit att just dokumentera Alfven somdirigent oavsett resultatet, på sammasätt som den 80-årige Atterberg 1967fick spela in sina sviter nr 5 och 8 -vilket endast lyckades tack vare mu-sikernas överseende och skicklighet.

Inspelningen av Midsommarvakaär epokgörande också så tillvida attdet är den första svenska stereo-inspelningen av klassisk musik. Medtanke på detta är det därför märkligtatt Den förlorade sonen tre år senarespelades in mono - medan Festspeloch Dalarapsodi åter spelades in istereo när Stig Westerberg dirigeradestyckena bara tre dagar senare undertonsättarens överinseende. Alla dessainspelningar ägde rum i Akademiensstora sal, men Westerberg dirigeradeStockholmsftlharmonin.

NORMGIV ANDEAlfvens egna inspelningar kommergivetvis alltid att väcka det sepeciella

ställa fram noterna?Ett utdrag ut svitenmedHovkapelletundertonsättarensled-ning (Swedish Society Discofil SLT33182) samt en version med Stig Ry-brant framför Malmö och Helsingborgssammanslagna orkestrar (Telestar TRS11162-63)har hittills erbjudits den somvelat lyssna till Bergakungen - bådainspelningarna är numera utgångna.

intresse som en tonsättares egna au-tentiska versioner innebär. Och hanstre senast nämnda inspelningar ärrent av i högre grad än Stravinskysinspelningar vid ungefår lika hög ål-der, normgivande och utsökta.

Det kan nog stämma att flerasenare inspelningar av dessa ofta in-spelade verk klingar bättre, både tackvare tekniskt skickligare orkestrar(som också spelar med modernareklangideal) och med en mer sofisti-kerad inspelningsteknik. Men musi-kaliskt har, för att ta två av de senasteexemplen, varken Esa-Pekka Salonen(Midsommarvaka och Vallflickansdans ur Bergakungen på Sony) ellerNeeme Järvi (Midsommarvaka ochDen förlorade sonen på BIS - Berga-kungen lär komma) svarat för merövertygande interpretationer.

Hur lätt tycks det inte vara för dennya tidens onekligen mycket pro-duktiva och kapabla dirigenter attstöpa all musik i en internationell,strömlinjeformad tappning - om änaldrig så elegant och skickligt.

Alfven själv dirigerar sin musikmed hjärtevärme, vital glöd och oftasnabba, rörliga tempi. Hans klang-sinne var rikt utvecklat. Han visste ini minsta detalj vad musiken handladeom och lät programinnehållet styratolkningarna - det ger hans versionerrätt kontrast och balans, där andrakommer snett.

Nu har hur som helst akademiprojek-tet Musica Sveciae tagit sig an dennamagnifika balettmusik som ursprungli-gen skrevsåren 1917-23.Det har uppen-barligen varit ett lyckligt val av fadder,eftersom slutresultatet blivit så alltige-nom gott.

Uppdraget att spela in Alfverishögro-mantiska sagobalett gick till

13

Radiosymjonikerna och ryssen EvgenijSvetlanov - en kombination som tidi-gare fått spela in tonsättarens andrasymfoni på samma etikett (MSCD 627).Inspelningen kommenteras i en bilagaav Jan-Lennart Höglund (musiken) ochAnna-Greta Ståhle (baletten ,jfr Alfve-niana 1/90).

Bergakungens handling är enkel, föratt inte säga förfärligt enkel. Alfvensmusik däremot, har allt man kan önskaav dramatiskt innehåll. Divergensenmellan handling och musik är påtaglig,vilket förståss lett till att baletten förpas-sats till danskonstens historiebok.

Verket är skrivet för riktigt stor orke-ster: full stråkstyrka, fyrdubbla träblåsa-re, sex horn, fyra trumpeter, tre basuner,tuba, två harpor, celesta, därtill ett rejältuppdukat slagverk. Alfven har emeller-tid inte utnyttjat instrumentmängden tillideliga maestoso-partier med fyra f ,utan snarare till ständiga klangväxling-ar. Svetlanov och Radiosymfonikernatar vara på den mycket varierande orke-stersatsen. Varje passage får sin egenkaraktär, där klangen trots allt är detfrämsta elementet. Alfvens instrument-blandningar blir i Svetlanovs hand tillädla legeringar - särskilt de ljusa trä-blåsarna i olika kombinationer.

Bergakungen består av korta avsnittsom lagts i en tredelad rad. Den sprittandeVallflickans dans, extranumret par pre-ference för svenska orkestrar, hörs i ba-lettens sista akt. Med den här lyckadenyinspelningen finns kanske chansenför andra episoder att nå rampljuset.Exempelvis hör Sommarregn och Be-svärjelse, i slutet av första resp. andraakten, till de allra bästa instrumentatio-nerna på svensk botten.

Men framför allt har Bergakungenmed Radiosymfonikerna nu chansen attnåen bred publik landet runt och därmedvisa upp Hugo Alfven som en urstyv or-kestermålare.

Gunnar Ternhag

14

Lennart Hedwall: Hugo Alfven. Enbildbiografi. Norrlandsförlaget isamarbete med Hugo AlfvenFonden, 1990.

Efter den för några år sedan publicera-de bildbiografin över WilhelmPeterson-Berger har nu Lennart Hedwall ned-kommit med motsvarande expose överHugo Alfven (Norrlandsförlaget, 95 sid.1990). Det känns på något sätt befriandeatt en och samme författare i så hög gradengagerat sig för just dessa båda kontro-versiella motpoler i vår relativt närlig-gande musikhistoria: även om de självahade svårt att fördra varann måste någongång syntesen komma, då var och en kanframstå i sina rätta proportioner utan attden enes storhet blott kan framhävas påbekostnad av den andres. Inte minst harHedwall tidigt själv - kanske främst isin stora Alfven-monografi från 1973- i olika sammanhang och personligafunktioner bidragit till en mera objektivvärdering.

Den tredje i triumviratet av ledande,lovande unga tonsättare kring sekelskif-tet i Sverige, Wilhelm Stenhammar,tycks ha stått oanfrätt av animositeten:de närmare detaljerna i detta komplice-rade växelspel har nyligen framlagts avBo Wallneri hans unikt omfattande Sten-hammarmonografi.

I ljuset av sådana, på basis av extremtlångvariga och djupgående forskningarpresenterade iakttagelser riskerar natur-1igtvis Hedwalls flyhänta presentationav sina protegeer att i stora delar framståsom en pedagogisk men ganska rapso-disk returinformation. Avsedd för en in-tresserad och bred publik ligger dettaockså i sakens natur - en bildbiografiskall fängsla, stimulera till lyssning ochpopularisera. Häri har Hedwall utantvekan lyckats, också om den striktupprätthållna kronologiska dispositio-nen ibland leder till en oönskad monoto-ni och expeditionell attityd främst i detåterkommande verkbeskrivningarna.

I värderingen av de enskilda komposi-tionerna friar Hedwall sin vana trogenhellre än han fäller, även om tankenibland kan slinta: "Märkligt nog hardessa sånger inte slagit igenom på allvar

hos de svenska manskörssångarna vil-ket kan bero på att samligen är ytterstheterogen och ett par av sångerna knap-past helt värdiga" Alfvens notpenna" ( apropos Fem sånger för manskör). Härhade vi gärna vetat mera: vilka? varför?hur? Ändå rymmer texten en mycken-het värdefull och central information,presenterad lättläst men stundom någotför ordrikt.

Att Hedwall kan sin Alfven och har enöverblick över hans skapande som är fåförunnad framgår inte minst av utvik-ningarna i texten: t ex av analysen avAlfvens personliga tematiska "idee fixe"- två fallande små sekunder som dykerupp titt och tätt i hans musik likt enHitchcock i sina filmer - och dess skif-tandeimplikationer. Skarpsynt och träf-fande i sin åskådlighet. Detsamma gäl-ler resonemangen kring hans person ochskaparvånda i anslutning till den svår-förlösta femte symfonin. Ofta önskarman ändå att delar av framställningenhade byggts ut till tematiska essäer ochinte bakats in i den kronologiska storfor-mens tvångströja - i sin ambition attåtminstone flyktigt beröra allt av bety-delse på rätt ställe tvingas Hedwall blionödigt rapsodisk.

Möjligen saknar man en generellanalys av Alfvens förhållande till folk-musiken, så kontroversiell denna attitydnu kan vara. Hans förhållningssätt var jumycket tidstypiskt och till stora delar iöverensstämmelse med strävanden ochattityder hos andra samtida som Zorneller Carl Larsson. Urbaniseringen,ambitionen att återerövra den lantligamusiken, att omplantera den i symfoni-ska sammanhang för städernas konsert-salar.

En tilltalande typografi gör bokenangenäm att läsa, försedd som den ärmed ett generöst bildmaterial. Ett per-son- och verkregister hade gjort denmera användbar också som referensvo-lym trots att den uppenbarligen är skri-ven för att läsas från pärm till pärm.Några slarviga korrekturfel kunde haundvikits: vem - mer än Alfven - mäktarskriva ett modulationsexempel på tre"akter"?

Jan Kask

Från Föreningsstämman den 30 maj I UppsalaFöreningsstämman bevistades av 9 personer. Drävid behandlades verksamhetsbe-rättelsen för året 1990 samt de handlingar som utsänts till medlemmarna. Medlems-antalet uppgick vid årsskiftet till 37 personer och institutioner. Årets överskott blevkr 17.913:50. Styrelsen beviljades ansvarsfrihet. Styrelsen omvaldes i sin helhetliksom revisorerna.Fastställdes årsavgiften för 1992 till oförändrade 100 kr.Beslöts uppskjuta utställningen av Alfvens akvareller till våren 1992. Beslöts

anordna någon aktivitet för medlemmarna under oktober 1991.Efter förhandlingarna framfördes ett mycket uppskattat romans-program av

Margareta Jonth och Kerstin Åberg.

Konst- och muslksoarå på WaldemarsuddeDen 7 november kl 19 öppnas portarna till Waldemarsudde. Boka redan nu in dennakväll som kommer att bjuda Alfvensällskapets medlemmar och andra på föredrag avWaldemarsuddes chef Hans-Henrik Brummer om Alfven och sekelskiftets konst,mellanakt med förfriskningar, romans-konsert av uppskattade Margareta Jonth medKerstin Åberg vid pianot. Musik av Alfven och hans samtida.Inträde 125 kr inbetalas före den 1/11 på pg 4288 52 - 8 "Waldemarsudde".

Hugo Alfven berättar - 31 år eftersin död I nytt bildspel

Orsabördiga Anders Hanser kom ti-digt i kontakt med Hugo Alfven. Andersmor är operasångerskan Hanser LinaGöransson som var solist i den Alfven-ledda Siljanskören och genom dettaträffade Anders kompositören redan iungdomen.

- Alfven fick den vallåt som blevtemat i Dalarapsodin av mamma, berät-tar Anders. Hon var bara 14 år när deträffades den gången och från 20 årsålder var hon solist i Siljanskören.Mamma var också Alfveris favorit somtolkare av hans romanser.

- Jag satte 1987 tillsammans medFrank Hedman på skivbolaget Bluebellof Sweden ihop en skiva med tidigareoutgivna beredskapsinspelningar därHugo Alfven dirigerar Siljansbygdenskörförbund, inspelad av dåvarandeRadiotjänst och med inspelningar därmin mor sjunger romanser av Alfvenackompanjerad av Radioorkestern un-der ledning av Stig Westerberg. Och jagkände till Per Lindfors ' radiointervjuermed Alfven från slutet av 50-talet. Mendet är en sak att göra grammofonskivoreller radioprogram om en kompositör.Det faller sig ju ganska naturligt. Menett bildspel.. .?

Anders började i alla fall att titta när-

mare på projektet. I bokhyllan stod boken"Hugo Alfven berättar" baserad på PerLindfors ' intervjuer.

- Jag prickade för de partier somkunde passa i ett bildspel och sedan gickjag till Sveriges radio och lyckades fåköpa loss banden.

I råmaterialet hittade Anders en heldel material som inte fanns med i radiop-rogrammen och hade han någonsin varittveksam så förstod han att det MÅSTEbli ett bildspel. Men hur bildsätta detfascinerande materialet?

- Nästa fas var att leta bilder. HugoAlfven var en mångsidig konstnär ochäven en duktig fotograf. I hans efterläm-nade samlingar i Leksands kulturhusoch framför allt i hans hem hittade jagförutom hans noter mängder av bra bild-er. Det var då jag förstod att jag gjort ettverkligt "scoop".

- Med det här materialet blev pro-grammet dubbelt så långt som planerat.Totalt använder jag 450 bilder. Alfvenberättar själv om sitt liv och musiken ärnaturligtvis hans. Jag är mycket gladöver det ekonomiska stöd jag fick frånAlfvenfonden för att genomföra det härprojektet.

Bildspelet om Hugo Alfven hade be-jublad premiär i samband med Musikvid Siljan i år. "Ett sensationellt bild-spel" skrev Falu Kuriren i samband medpremiären. Och visst är det sensationelltatt åter få höra den gamle mästaren be-rätta om sitt liv och sitt verk.

Bildspelet kommer att finnas att be-skåda på två av Alfveris naturliga hem-vister: i Leksand på Kulturhuset och iTällberg på Klockargården. I novemberkommer bildspelet att visas i Uppsalasamt i Grunewaldsalen i Stockholmskonserthus.

Kom med i Hugo Alfvensällskapet!Föreningen Hugo Alfvensällskapet bild-ades den 11 juni 1990. Föreningen skallverka för att främja kännedomen omHugo Alfvens musik och gärning ochstår öppen för alla mot erläggande avmedlemsavgift. Föreningens säte är i

Stockholm men Dalarna, skärgården,Uppsala och orter i utlandet är naturligareplipunkter. Intresseområden är folk-musik, symfonisk musik, körmusik, so-losånger, akvarellmåleri, fotografi,hembygdsrörelsen m m allt i överens-

stämmelse med Hugo Alfvens verksam-het.Årsavgiften för 1990 och 1991 är 100:-Insättes på postgiro 4288 52-8.

15

Framföranden avAlfvenmusik

Under augusti och september 1991 har en lång rad Alfven-verk framförts i Sveriges radio. Nedan förtcknas enbart live-framföranden samt framföranden i utländsk radio26/6-2{7 Midsommarvaka

Stockholms filharmoniker, dir Eri Klas26/6 Sthlm konserthus, 28/6 Arjeplog, 30/6 PiteåIn Östersund, 2n Leksand

27-30/6 RoslagsvårStord, Gösta Ohlins Vokalensemble

25-27 n Elegi ur Guastav II AdolfBergslagens kammarorkester, dir Juhani Lammin-mäki25{7 Imatra, 27(l Tallinn

1-12/8 MidsommarvakaVärldsungdomsorkestern, dir Okko Kamu1/8 Stockholm, 8/8 Vilnius, 12/8 Tallin

22/8 DalarapsodiStockholm, Berwaldhallen, Radiosymfonikerna,dir Evgnenij Svetlanov

30/8 Skogen soverKöpenhamn, Amatörsymfonikerna

1/9 Symfoni nr 3Buenos Aires, Radio Classica

11-12/9 Symfoni nr 2Göteborg, Symfonikerna, dir Evgenij Svetlanov

13/9 Symfoni nr 2Aarhus, Göteborgs symfoniker, dir Svetlanov

16

LinerslårOm Alfvens symfonier

Litteraturen på franska om nordisk musik har inte varit omfat-tande. Man kan snarast säga att den saknats. En entusiast somgör sitt till för att fylla tomrummet är Jean-Luc Caron, ordfö-rande i Association francaise Carl Nielsen. Han ger ut enBulletin med skiftande innehåll. Det nyligen utkomna nr 8(1991) utgör den första volymen om nordiska symfonier undertiteln Grands symphonistes nordiques meconnus. Bland de 22svenska tonsättare vars symfonier behandlas återfinns ocksåHugo Alfven. Verkbeskrivningama grundar sig framför alltpå skivmapparna. Kort biografi och verkförteckning inlederdessa.

Dalarapsodi BIS CD-445Den förlorade sonen BIS CD-445Skärgårdsbilder PSCD 9038En skärgårdssägen BIS CD-S05Symfoni nr 3 BIS CD-445Symfoni nr 4 BIS CD-505

August Söderman: Kung Heimer och Aslög i arr för röst ochorkester av Alfven MSCD 617

NoterGlädjens blomster: Svensk folkvisa arrangerad av HugoAlfven. Bearb för damkör av Robert Sund. Sthlm 1991: CG6788. (Gehrmans körblad ; 113)

Och jungfrun hon går i ringen: Svensk danslek arrangerad avHugo Alfven. Bearb för damkör av Robert Sund. Sthlm 1991:CG 6787. (Gehrmans körblad ; 112)