SANDRA JONSSON

TEXT OCH ILLUSTRATIONER

SANDRA JONSSON

TEXT OCH ILLUSTRATIONER

SANDRA JONSSON

I utkanten av den lilla byn Nsuta låg ett litet

hus helt i sten. Nsuta är en liten fattig by som

ligger i mitten av landet Ghana. Ghana ligger

långt, långt bort, i västra Afrika. I detta stenhus

bodde Afia. Hon var nio år gammal och levde

där tillsammans med sin pappa, hans nya fru och

deras tvillingpojkar. Afia har mörk, vacker hy,

kort krulligt hår och stora bruna ögon.

Afias mamma dog när hon födde Afia. Afias

pappa var affärsman och reste mycket, och kunde

därför inte ta hand om henne när mamman dog.

Därför fick hon bo sina första fem år på ett barn-

hem, med andra barn som också förlorat sina

mammor vid födseln. Men på det femte året

kunde hennes pappa hämta hem henne igen.

På barnhemmet bodde hon ihop med trettio-

två andra barn. Det var barn i alla möjliga åldrar,

allt från nyfödda bebisar till barn som var i Afias

ålder. Där sover alla barn i samma rum med en

massa sängar, med knappt några leksaker. Alla

4

barnen skrek efter uppmärksamhet och det var

aldrig tyst en sekund. De äldre barnen bråkade

ofta med de yngre, och på så sätt fick man lära

sig att stå på sig och bli tuff. Så Afia var jättestark

och jättetuff. Hon var inte rädd för någonting.

I huset bredvid Afias bodde Kwame, Afias

bästa vän. Han var åtta år gammal och inte alls

lika tuff och stark som Afia. Där bodde han till-

sammans med sin mamma och pappa, två bröder

och två systrar. Han kände ingen lika tuff, stark

och smart som Afia. Kwame var kort och smal

och hade kort, svart hår.

Afia kom alltid springande för att hämta

upp Kwame innan skolan. De gick alltid tillsam-

mans till skolan. Det tog förtio minuter att gå dit

och tillbaka hem igen. Afia tyckte mycket om att

gå i skolan, hon var väldigt duktig, men också

väldigt busig. Det hon inte tyckte om med skolan

var skoluniformerna. Alla flickor var tvungna

att ha klänning och alla pojkar var tvungna att

5

7

ha skjorta och shorts. Afia ville också ha skjorta

och shorts, men det fick hon inte. Fast det hade

hon i alla fall. Hennes lärare hade länge bråkat

med henne om uniformen, men till slut hade

de inte orkat längre. Många av barnen retade

henne också för att hon hade ”killkläder”, men

det brydde hon sig inte det minsta om. Hon hade

på sig det hon ville ha på sig.

Kwame tyckte inte lika mycket om att gå i

skolan. Han blev ofta retad av de äldre barnen.

Han var inte lika stark och tuff som dem, och

han var rädd för det mesta. Men Afia kom alltid

till hans undsättning och skrämde bort de elaka

pojkarna som slog Kwame och kallade honom

elaka saker. Hon hjälpte honom upp och borstade

av det röda dammet på hans uniform.

– Bry dig inte om dem, sa hon. Du är bra

precis som du är, det är därför jag gillar dig. Sluta

aldrig vara den du är.

Det var en helt vanlig solig dag. Fast en dag med

Afia var aldrig vanlig, i alla fall aldrig tråkig.

Det hände alltid något spännande när man var

med henne. Kwame tyckte deras äventyr kunde

vara lite läskiga ibland, men han kände sig alltid

trygg med Afia.

Efter en helt vanlig dag i skolan, med

matematik och engelska, skulle Afia och Kwame

hämta vatten till kvällens matlagning. Man fick

gå långt för att hämta vatten, och man fick bära

det på huvudet. Afia tog alltid en dubbelt så stor

hink som Kwame.

De fick gå igenom hela byn för att nå fram till

vattnet. Idag var det torsdag, och på torsdagar var

det marknad i byn. Alla på väg någonstans, kvin-

norna med stora korgar på huvudet med exotiska

frukter i alla möjliga färger, med färgsprakande

ghanianska tyger, eller med mat för att antingen

sälja eller ta hem för matlagning. Männen körde

förbi i taxibilar, tutandes i orytmiska melodier.

10

11

Barnen sprang runt och lekte ta-fatt eller hjälpte

sina föräldrar med sysslor. Sysslorna kunde vara

allt från att hjälpa till med maten, diska eller

hänga tvätt.

Förutom byn var Afia och Kwame tvungna

att gå igenom en stor och tät djungel. Där växte

fruktträd, vars bönor man utvinner kakao av. De

passerade även bananträd och palmer så höga

att de såg ut att aldrig ta slut.

Kwame var rädd för att gå igenom den djun-

geln. Han hade fått berättat en historia för sig

om ett lejon som bodde där som fångade in och

åt upp barn. När Kwame var mindre hade hans

farfar berättat historien om lejonet för honom

och hans syskon. Många gånger hade han suttit

runt elden och hört sin farfar berätta historier

för barnen, som alla satt förstenade och lyssnade

intresserat. När han sen berättade den för Afia

skrattade hon bara och sa;

– Äsch, jag är inte rädd för några lejon.

Kwame tvekade alltid när de skulle ge sig in i

den tätaste djungeln.

– Kom nu, sa Afia, vi har inte stött på något

lejon hittills och lär nog inte göra det idag heller.

Kwame gick motvilligt efter, tätt bakom

Afia. De gick över sten och grönska av alla dess

möjliga slag. Afia stannade till vid ett kakao-

fruktträd. Hon tog en frukt och delade den med

Kwame. Det vita, söta fruktköttet gav dem energi

att fortsätta in i djungeln.

– Vänta, sa Afia plötsligt. Hörde du det där?

– Nej, vadå? svarade Kwame

– Jag tyckte jag hörde något, shh, lyssna!

Båda spände öronen och lyssnade intensivt.

Nu hörde Kwame det också. Det kom från ett

buskage lite längre fram. Afia var på väg fram

när Kwame tog tag i hennes arm.

– Tänk om det är något farligt, tänk om det

är lejonet, sa han

– Äh, lägg av, det är ju spännande, sa hon.

12

14

De smög sig fram, på tå. Afia

först och Kwame tätt i hälar-

na på henne. Kwame

råkade trampa på en

gren som knäcktes

ljudligt. Och ljudet som

de tidigare hört, var nu som

bortblåst. De stod still, helt stilla

i flera sekunder, fast sekunderna kändes som

minuter. Djungeln var helt tyst och stilla. Inte

en vindil hördes, inte en fågel kvittra, ingenting,

bara stillhet.

Men så plötsligt, dök någonting stort fram

som en orkanvind. Afia och Kwame hann knappt

blinka förrän de själva plötsligt färdades i ljusets

hastighet. De rörde sig inte, men någonting rörde

dem. Någonting höll tag i deras tröjor, och förde

dem långt in i den djupa djungeln. De kunde

inte se vad det var, allt gick så snabbt. Kwame

var rädd, han vet inte om han skrek, han kunde

inte höra sig själv. Afia tyckte det var spännande,

äntligen ett äventyr.

Med en duns tog färden plötsligt slut. Det

som hade tagit dem dit, hade nu släppt taget om

dem och de for rakt i backen med en väldigt fart.

De reste sig upp och borstade av grenar och blad

som fastnat lite överallt. Och där framför dem

stod det, ett stort, vackert lejon med en man som

skimrade i guld. Afia och Kwame hade aldrig

sett någonting liknande.

– Nu dör vi, viskade Kwame, med darrande

röst.

Afia hörde inte på, hon kunde inte sluta stirra på

lejonet. Det ståtliga lejonet gick runt dem, flera

varv. Det såg ut att fundera ut vem den skulle

äta upp först. Kwame darrade, Afia följde lejonet

med blicken hela tiden. Tillslut stannade det, och

öppnade sitt stora gap. Kwames knän darrade

som löv på träden en blåsig dag.

– Hej människor! sa lejonet med en vackert

15

klingande röst, jag behöver er hjälp.

Innan någon av dem hann säga något, fortsatte

lejonet prata.

– Jag har inte så mycket tid. Kom med här,

sa hon och började gå.

Afia knuffade till Kwame som fortfarande stod

som förstenad.

– Kom då, sa hon.

De gick efter lejonet djupare in i den täta djun-

geln. Efter att ha gått en liten bit möttes de plöt-

sligt av en stor grottöppning.

– Vi måste gå igenom grottan, sa lejonet.

Kwame tittade frågande på Afia, hon svarade

med en nickning. De följde efter lejonet in i

den mörka grottan. Det var svart som natten

20

inuti grottan. Ljuset från öppningen gjorde att

de kunde se vart lejonet gick. Efter ett tag hade

deras ögon vant sig vid mörkret och de kunde

urskilja grottans väggar.

Det var högt i tak, brett och svalt i grottan. De

gick och gick. Det kändes som en evighet tyckte

Kwame. Ju längre de gick desto smalare och

mindre blev grottan. Efter ytterligare en bit fick

de syn på ett start ljus, långt framför dem.

– Vi är snart där, sa lejonet.

Både Afia och Kwame undrade vart där var, Afia

med spänning och Kwame med rädsla för det

okända. Men snart skulle de få veta.

När de nästan hade nått ljuset kunde de

knappt stå upp i grottan. Lejonet stannade och

vände sig mot dem och sa;

– På denna sidan grottan väntar en helt

annan värld.

De fick krypa sista biten genom grottan och ut

genom öppningen. Och det var verkligen en helt

annan värld, långt ifrån deras egen. Afia och

Kwame stod förstenade och gapade när de hade

rest sig upp igen.

På denna sida grottan var naturens färger

i helt andra nyanser än de var vana vid. Man

kunde knappt urskilja en mörk, nästan svart

himmel mellan den täta växt-ligheten. Blad och

grenar flätades samman och bildade ett tak över

platsen. Afia och Kwame kände sig som små

insekter. Allt var stort och högt. Det var kyligt

och ljuset dunkelt. Det lilla ljus som fanns kom

inte från solen på himlen som i deras värld. Den

kom från små hål i marken och gjorde att allt

såg större och mer skräckinjagande ut.

Lejonet började röra sig in i tätare buskage

och signalerade samtidigt åt Kwame och Afia att

följa efter. Lejonet viskade, medan de smög sig in

bland konstiga växter och träd, att de var tvugna

att vara väldigt tysta. De fick inte bli upptäckta.

Kwame blev mer och mer orolig och kände att

21

detta hade varit en dum idé, men det var bara att

bita ihop och hålla sig nära Afia.

Lejonet fortsatte att berätta om varför hon

behövde deras hjälp. Hon och flera av hennes

vänner hade blivit tillfångatagna på andra sidan

grottan av en elak trollkarl. Han hade fört dem

till denna sida och satt dem i trånga små burar

och tvingat dem att arbeta för honom.

Lejonet berättade också att hon hade lyckats

fly och ta sig tillbaka till djungeln. Men hon var

tvungen att hitta hjälp för att befria sina vänner.

Bland lejonets vänner fanns apor, giraffer, ödlor,

elefanter, kameler och fåglar av alla dess slag.

Lejonet förklarade att hon hade försökt hitta

människor som skulle kunna hjälpa henne, men

inte hittat rätt. Förräns nu. När hon hade fått syn

på Afias smycke, som hon bar runt halsen, visste

hon att hon äntligen hittat rätt. Afia tittade på

sitt halsband och undrade vad det var med det.

Halsbandet bar Afias mamma när hon födde Afia

22

och Afia hade fått det med sig till barnhemmet.

Hon tog aldrig av sig det. Det betydde mycket

för henne, men hon förstod inte hur

det skulle kunna hjälpa lejonet. Afias

pappa hade berättat att Afias mamma

hade fått det av sin mamma när hon var

barn och att det hade förts vidare till

flickor i familjen i generationer.

Det var ett handsnidet smycke

fyllt med detaljrika mönster.

– Ditt halsband är nyckeln,

nyckeln för att befria mina vänner,

sa lejonet.

De gick medans lejonet berättade vidare.

Hon berättade att de inte fick väcka växterna och

träden som de gick igenom, de var levande och

kunde prata precis som lejonet. Om de vaknade

skulle de berätta för trollkarlen att det var in-

kräktare där. Då skulle han skicka ut sin armé

som skulle leta reda på dem och fängsla dem.

23

Man kunde se att träden och växtena sov,

hela platsen andades tungt och ljudligt. Kwame

tyckte det var obehagligt. Afia däremot tyckte

det var spännade med en magisk värld, som hon

hade längtat efter ett äventyr.

De gick över konstiga stenar och rötter och

jorden på marken var gulvit. Småstenarna såg

ut som godis. Kwame tog upp en och fick sådan

lust att stoppa den i munnen. Men lejonet vände

sig samtidigt om och fick syn på det och röt åt

honom att inte göra det. Kwame hoppade till och

tappade stenen på marken igen.

– Gör inte så igen! Trollkaren har förtrollat

stenarna och äter man dem blir man själv

förstenad. Kwame hackade tänder och tänkte för-

skräckt vad nära det hade varit. Afia drog honom

till sig och höll honom hårt i handen.

– Vi klarar detta, tillsammans.

De fortsatte. Växtligheten blev allt tätare, och de

fick vara försiktiga för att inte väcka någon.

24

GHANA

27

Afia lever i västra Afrika. Hennes land heter Ghana.

Ghana är en av de mest blomstrande

demokratier på kontinenten. Det har ofta kallats

en ”ö av fred” i en av de mest kaotiska region-”ö av fred” i en av de mest kaotiska region-ö av fred” i en av de mest kaotiska region-

erna på jorden. Landet delar gränser med Togo i

öster, la Cote d’Ivoire i väster, Burkina Faso i norr och

Guineabukten, i söder.

Landets ekonomi domineras av jord-

bruket, som sysselsätter cirka 40 procent av

den arbetande befolkningen. Ghana är en av de

ledande exportörerna av kakao i världen. Det

är också en betydande exportör av råvaror som

guld och timmer. Ett land med en yta på 238,500

kvadratkilometer, har Ghana en uppskattad

befolkning på 22 miljoner, från mer än hundra

etniska grupper – alla med sitt egen unika språk.

Engelska är dock det officiella språket, ett arv

från brittiska koloniala styret.

År 1957 blev Ghana det första landet i Afrika

söder om Sahara att bli oberoende.

Afia lever i västra Afrika. Hennes land heter Ghana.

Ghana ligger långt, långt bort, i västra Afrika.

Det var en helt vanlig solig dag. Fast en dag med Afia

var aldrig vanlig, i alla fall aldrig tråkig. Det hände

alltid något spännande när man var med henne.

Kwame tyckte deras äventyr kunde vara lite läskiga

ibland, men han kände sig alltid trygg med Afia.