JURIDISKA INSTITUTIONEN Stockholms universitet

Abandonering och misslyckade

försäljningar

- Herrelösa miljöskadade fastigheter

Vendela Einar Sjöö

Examensarbete i konkursrätt, 30 hp Examinator: Patrik Schöldström

Stockholm, Vårterminen 2017

ABSTRACT In the event of a limited company becoming insolvent and bankruptcy is a fact, the bankrupty

administrator plays a crucial part in the upcoming proceedings. The administrator is therefore

responsible for converting all assets in the company's bankruptcy estate to liquid funds in order

to cover the claims of creditors. The administrator shall, through his course of action, promote

a rapid and beneficial settlement of the bankruptcy estate. Is there, among all of the estate's

assets, an environmentally damaged property that, despite repeated sales attempts can´t be sold,

the administrator can choose to abandon the current property. The environmentally damaged

property is abandoned by the estate and returns to the bankrupt. When the bankrupt is a legal

person the limited company dissolves itself after the proceedings has ended and all remaining

is an environmentally damaged property without any real owner. The property becomes

derelict. Questions that this paper intends to highlight are regarding whose considered to be the

owner of an abandoned environmentally damaged property, which actor is subject to post-

treatment responsibility and the extent of this responsibility.

The investigation shows that dissolved legal entities remains as owners of these properties in

the property register managed by Lantmäteriet. Although the company is dissolved by

bankruptcy proceedings, any change in the register isn´t enrolled and left remains an

environmentally damaged property without any real owner. When no deregistration occurs the

property can be ownerless for decades without any knowledge of lacking ownership. An

ownership investigation can determine whether a property has an owner, but this invesitgation

is only carried out if it is in the interests of individuals and/or the public. If it is found that a

property is stray can expropriation, through representation in the form of a good man, be applied

to solve the problem. However, the problem remains if expropriation of the property does not

succeed. Due to this fact municipalities receives a considerable responsibility when the property

actually pose a threat to human health and the environment. Depending on how extensive the

environmental damages are this may entail a major burden on the municipalities regarding

remediation costs. The state has no explicit responsibility but may be subject to financial

responsibility for the distribution of financial support to the municipalities.

At present there is no comprehensive legislation regarding derelicted properties. The only

expressed legal support that exists is the application of a good man in expropriation procedures

according to the Real Property Formation Act. However, if expropriation isn´t carried out, the

practitioner stands helpless. Therefore there is an interest that a change is being made in order

to solve the problem regarding environmentally damaged properties without existing owners.

SAMMANFATTNING Då ett aktiebolag blir insolvent och går i konkurs får konkursförvaltaren en avgörande roll under

avvecklingsförfarandet. Konkursförvaltaren har till uppgift att omvandla samtliga tillgångar i

bolagets konkursbo till likvida medel för att kunna täcka konkursborgenärernas fordringar.

Konkursförvaltaren ska genom sitt tillvägagångssätt främja en snabb och fördelaktig

avveckling av konkursboet. Finns det i konkursboets tillgångar en miljöskadad fastighet som,

trots upprepade försäljningsförsök, inte går att sälja kan konkursförvaltaren välja att abandonera

den aktuella egendomen. Den miljöskadade fastigheten överges av konkursboet och återgår till

konkursgäldenären. Då konkursgäldenären är en juridisk person upplöses denne efter avslutad

konkurs och kvar blir då en miljöskadad fastighet utan någon egentlig ägare. Fastigheten blir

därmed herrelös. Frågor som denna uppsats ämnar belysa är gällande vem som anses äga en

herrelös miljöskadad fastighet, vilken aktör som åläggs efterbehandlingsansvar samt

omfattningen av detta ansvar.

Utifrån undersökningen kan det konstateras att upplösta juridiska personer kvarstår som ägare

till dessa fastigheter i Lantmäteriets fastighetsregister. Trots att bolaget upplösts genom ett

konkursförfarande inskrivs inte förändringen i registret och kvar blir en miljöskadad fastighet

utan någon egentlig ägare. Då någon avregistrering inte genomförs kan fastigheten vara herrelös

i årtionden utan vetskap om ägarlösheten. En äganderättsutredning, utförd av Lantmäteriet, kan

fastställa om en fastighet innehar en ägare men denna genomförs enbart om det ligger i den

enskildes och/eller allmänhetens intresse. Konstateras det att en fastighet är herrelös kan då

expropriation, genom företrädare i form av god man, tillämpas för att lösa problematiken.

Problemet kvarstår dock om fastigheten inte lyckas exproprieras. Kommuner erhåller genom

detta ett omfattande ansvar då fastigheten faktiskt utgör ett hot mot människors hälsa och

miljön. Beroende på hur pass omfattande miljöskadorna är kan detta medföra en stor belastning

för kommunerna gällande saneringskostnader. Staten har inget uttryckligt ansvar gällande

herrelösa miljöskadade fastigheter men kan dock åläggas ett ekonomiskt ansvar gällande

utdelning av ekonomiskt stöd till kommunerna.

I dagsläget finns ingen heltäckande lagstiftning gällande herrelösa fastigheter. Det enda

uttryckliga lagstödet som förekommer är tillämpningen av god man i expropriationsförfaranden

enligt fastighetsbildningslagen. Genomförs dock inte expropriation av fastigheten står

rättstillämparen rådlös. Det förefaller därmed finnas ett intresse av att en förändring genomförs

för att kunna lösa problematiken gällande herrelösa miljöskadade fastigheter.

FÖRKORTNINGAR ExpL Expropriationslag (1972:719)

FB Föräldrabalk (1949:381)

FBL Fastighetsbildningslag (1970:988)

JB Jordabalk (1970:994)

KL Kommunallagen (1991:900)

KonkL Konkurslag (1987:672)

LSO Lagen (2003:778) om skydd mot olyckor

MB Miljöbalk (1998:808)

PBL Plan- och bygglag (2010:900)

UB Utsökningsbalk (1981:774)

ÄULL Lagen (1971:1037) om äganderättsutredning och legalisering

Innehåll 1. INLEDNING .................................................................................................................................... 6

1.1 INTRODUKTION ......................................................................................................................... 6

1.2 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR ........................................................................................ 7

1.3 AVGRÄNSNINGAR ..................................................................................................................... 7 1.4 METOD OCH MATERIAL .......................................................................................................... 8

1.5 DISPOSITION ............................................................................................................................... 8

2. KONKURS .................................................................................................................................... 10 2.1 ALLMÄNT .................................................................................................................................. 10

2.2 FÖRSÄLJNING ........................................................................................................................... 10

2.3 KONKURSFÖRVALTARENS ROLL ....................................................................................... 10 2.4 MISSLYCKAD FÖRSÄLJNING ................................................................................................ 11

3. ABANDONERING ....................................................................................................................... 12

3.1 ALLMÄNT .................................................................................................................................. 12 3.2 REGLERING ............................................................................................................................... 12

3.2.1 NJA 2004 s. 777 .................................................................................................................... 12 3.2.2 NJA 2006 s. 662 .................................................................................................................... 15

3.2.3 NJA 2009 s. 41 ...................................................................................................................... 16

3.2.4 NJA 2015 s. 132 .................................................................................................................... 19 3.2.5 Ö 1865–16 ............................................................................................................................. 21

3.3 DISKUSSION RÖRANDE SVERIGES RÄTTSTILLÄMPNING ............................................ 22

3.3.1 HÅSTAD .............................................................................................................................. 22 3.3.2 GREGOW ............................................................................................................................. 24

3.3.3 MÖLLER .............................................................................................................................. 25

3.4 ABANDONERING I SVENSKA FÖRARBETEN .................................................................... 26 3.5 KOMPARATIV RÄTT ................................................................................................................ 29

3.5.1 USA ....................................................................................................................................... 29

3.5.2 ENGLAND ........................................................................................................................... 30 3.5.3 DANMARK .......................................................................................................................... 30

3.5.4 TYSKLAND ......................................................................................................................... 31

3.5.5 ÖSTERRIKE ......................................................................................................................... 31 3.5.6 NORGE ................................................................................................................................. 31

4. FAST EGENDOM ......................................................................................................................... 33

4.1 ALLMÄNT .................................................................................................................................. 33 4.2 LANTMÄTERIET ....................................................................................................................... 33

4.3 HERRELÖSA FASTIGHETER .................................................................................................. 34 4.3.1 UPPKOMST AV HERRELÖSA FASTIGHETER .............................................................. 35

4.3.2 EFTERBEHANDLINGSANSVAR ...................................................................................... 35

4.3.3 PRAXIS ................................................................................................................................ 36 4.4 JURIDISKA PERSONER ............................................................................................................ 40

4.4.1 UPPLÖSNING AV BOLAG I SAMBAND MED KONKURS ........................................... 41 4.4.2 ICKE-EXISTERANDE FASTIGHETSÄGARE .................................................................. 41

4.5 DET ALLMÄNNAS ANSVAR .................................................................................................. 42

4.6 TILLÄMPNING AV BEGREPPET GOD MAN ........................................................................ 43 5. PROBLEMATIK OCH LÖSNING ............................................................................................... 45

5.1 PROBLEMATIK ......................................................................................................................... 45

5.2 ÅRLIG KONTROLL ................................................................................................................... 45 5.3 UTVIDGAT ANSVAR FÖR KONKURSFÖRVALTAREN OCH TSM .................................. 47

5.4 NY LAGSTIFTNING .................................................................................................................. 48

5.5 KOMMUNER SOM ÄGARE ..................................................................................................... 48 6. SLUTSATS .................................................................................................................................... 50

7. KÄLLFÖRTECKNING ................................................................................................................. 52

6

1. INLEDNING 1.1 INTRODUKTION

Bolaget X, ett välkänt företag, har under de senaste tio åren bedrivit tillverkning av kylskåp.

All tillverkning bedrivs lokalt och utförs på en fastighet som ägs av bolaget. Trots stor

försäljning runt om i norden har bolaget under de senaste åren knappt gått runt. Under första

kvartalet av 2017 är kostnaderna, gällande tillverkning tillsammans med obetalda fakturor från

kunder, så stora att bolaget nu stundar konkurs. Bolaget sätts kort därefter i konkurs och

konkursförvaltare Y tillförordnas att sköta konkursförfarandet.

Efter påbörjat arbete konstateras det att konkursboet innehar dessa tillgångar: x antal

företagsbilar, 5000 stycken färdigtillverkade kylskåp, 10 000 stycken kylskåp i ofullständigt

skick, lager av delar, verktyg och maskiner för tillverkning av kylskåp samt en fastighet där

tillverkningen bedrivits.

Vid besök konstaterar konkursförvaltare Y att fastigheten är i sämre skick än vad som förväntats

och utspill av ammoniak upptäcks. Kontrollprov av marken genomförs och miljöskada anses

föreligga då prov visar positivt resultat för flertalet tungmetaller. Y väljer då att få fastigheten

värderad och besiktigad av en värderingsman förordnad av Handelskammaren. Fastigheten

erhåller, genom värderingen, ett negativt värde på 5 000 000. Fastigheten anses vara så pass

miljöskadad att något positivt värde inte kan erhållas i dagsläget utan omfattande

saneringsåtgärder. Efter utredning konstaterar konkursförvaltare Y att något regressanspråk inte

kan riktas mot tidigare ägare/verksamhetsutövare. Hur ska konkursförvaltare Y nu gå tillväga?

Vad är bäst för konkursboet? Ska sanering av fastigheten med konkursboets likvida medel

genomföras eller är fastigheten enbart betungande för konkursboet och därför bör överges?

Under januari månad 2017 kunde analysmyndigheten, Tillväxtanalys, konstatera att 506

stycken företag i Sverige försatts i konkurs.1 393 stycken av dessa var av företagsformen

aktiebolag. Bland dessa aktiebolag borde ett visst antal av dessa haft tillgångar i form av

fastigheter. Dessa bolag upplöses efter avslutad konkurs och detta medför oftast inga problem

då fastigheter lyckas avyttras under realisationsfasen under konkurs och får nya ägare.

Problematiken uppstår då fastigheten erhåller ett negativt värde, genom exempelvis en

1 Analysmyndigheten Tillväxtanalys hemsida under rubriken ”Statistik” följt av rubriken ”Konkurser”, https://www.tillvaxtanalys.se/statistik/konkurser/konkurser-och-offentliga-ackord/2017-02-15-konkurser-januari-2017.html samt även artikel från SydSvenskan: ”Fler bolag kursade”, publicerad den 1 februari 2017, http://www.sydsvenskan.se/2017-02-01/fler-bolag-kursade

7

miljöskada, och inte går att avyttra. Konkursförvaltaren kan då välja att abandonera (överge)

fastigheten och rådigheten går tillbaka till konkursgäldenären men vem anses äga den drabbade

fastigheten om konkursgäldenären redan har upplösts? Vem inställs i rollen som ägare till dessa

”herrelösa” fastigheter och de skyldigheter som detta medför?

I dagsläget finns det ingen korrekt statistik över antalet fastigheter som anses herrelösa i Sverige

men utifrån prop. 2004/05:35 fann man att antalet herrelösa fastigheter år 2004 uppgick till 345

stycken.2 Antalet herrelösa fastigheter är i och för sig ett begränsat antal men är trots detta inte

en liten siffra. Utifrån aktuell statistik finns det i dagsläget över 3,2 miljoner fastigheter i

Sverige.3 Antalet rör sig enbart om en bråksiffra gällande det totala antalet fastigheter men trots

detta kan problematik uppstå då många av dessa upplösta ägare fortfarande kvarstår i

Fastighetsregistret. Vem anses som ägare till en miljöskadad fastighet då den riktige ägaren har

upplösts i samband med ett konkursförfarande och vilka skyldigheter uppställs? Tillfaller

ägandet av fastigheten automatiskt staten eller kommunen eller sker detta enbart då samhället

och dess individer hotas?

1.2 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR Fokus kommer att läggas på ägandeproblematiken gällande miljöskadade fastigheter efter

abandonering under konkursförfarandet. De frågeställningar som kommer att belysas är

följande:

• Vem anses äga en miljöskadad fastighet som abandonerats i samband med konkurs då

en juridisk person upplösts?

• Vilken aktör anses ha ansvaret för denna miljöskadade fastighet samt vilket ansvar

aktualiseras?

1.3 AVGRÄNSNINGAR Uppsatsen kommer att fokusera på abandonering av fastighet under realisationsfasen. Därför

kommer inte någon genomgång av redovisningsfasen eller djupare analys av konkurs i

allmänhet att ske. Uppsatsen avser att behandla konkursförfaranden där varken

konkursförvaltaren eller konkursboet kan ställas till ansvar gällande efterbehandlingsansvar.

Konkursboet och konkursförvaltaren hålls därmed utanför.

2 Statistik där Lantmäteriverket gjort jämförelser mellan Skatteverkets organisationsregister och fastighetsregistret, som visar antalet herrelösa fastigheter i Sverige. 3 Lantmäteriets hemsida under rubriken ”Fastigheter”; http://www.lantmateriet.se/sv/Fastigheter/

8

Fokus kommer enbart att läggas på juridiska personer, mer specifikt på aktiebolag. Resterande

slag av juridiska personer samt fysiska personer kommer att uteslutas. Uppsatsen kommer inte

att behandla situationer där fastigheten är pantsatt, då det föreligger en ”indirekt” ägare i

samband med pantsättningen.

Då abandoneringen rör fastigheter med miljöskador kommer inriktning på miljöhänsyn ske.

Fokus kommer att läggas på svensk rätt men även material från andra rättsordningar kommer

att beaktas. Ingen komparativrättslig studie är åsyftad, utan materialet är enbart ämnat för att

bidra med exempel på existerande lösningar i andra rättsordningar gällande regleringen av

abandonering.

Avgränsning kommer att, utifrån miljörättslig och fastighetsrättslig synvinkel, fokusera på ovan

uppställda frågeställningar. Uppsatsen kommer att avgränsas så att syftet uppfylls och

frågeställningarna besvaras, varför vissa delar endast undersöks i begränsad omfattning.

1.4 METOD OCH MATERIAL

Då det inte finns någon uttrycklig lagstiftning gällande abandoneringsinstitutet, trots diskussion

sedan 1980-talet, kommer fokus att läggas på förarbeten, praxis och doktrin där begreppet har

berörts. Även en kortfattad jämförelse med andra rättsordningar kommer att ske för att få en

bild över existerande lagstiftning gällande abandoneringsinstitutet.

Vid analys av miljöskadade fastigheter kommer utöver miljöbalkens lydelse, dess förarbete

gällande miljöhänsyn och efterbehandlingsansvar att ligga till grund för besvarandet av

uppsatsens frågeställningar. Analysering avseende herrelösa fastigheter kommer att härledas

från aktuell fastighetsrättslig reglering.

Detta material används för att klarlägga och diskutera det gällande rättsläget på området i

enlighet med så kallad rättsdogmatisk och rättsanalytisk metod.

1.5 DISPOSITION Avsnitt 2 kommer att behandla konkursförfarandets realisationsfas, detta för att ge läsaren en

övergripande introduktion i ämnet. Inledningsvis berörs begreppet konkurs relativt kort för att

sedan följas av försäljningsstadiet och konkursförvaltarens roll under processen. Slutligen

kommer misslyckade försäljningar att behandlas och därefter leda vidare till

abandoneringsmöjligheten och in på nästa avsnitt.

Avsnitt 3 kommer att behandla området abandonering. Inledande görs en förklarande

beskrivning av vad begreppet innebär och därefter berörs hur regleringen av ämnet i svensk rätt

9

ser ut i dagsläget. Därefter tas relevant praxis upp för att visa hur tillämpningen av

abandoneringsinstitutet har utvecklats och hur regleringen av abandonering ser ut i andra

rättsordningar. Resonemang och diskussion kommer därefter att leda vidare till fast egendom

och in på nästa avsnitt.

Avsnitt 4 kommer att behandla fast egendom och herrelösa fastigheter. Inledande kommer en

kortfattad beskrivning av fast egendom att ske som därefter leder vidare in på Lantmäteriet och

dess verksamhet. Därefter kommer genomgång av herrelösa fastigheter och misslyckade

försäljningar att ske för att senare leda in på den miljörättsliga aspekten gällande

efterbehandlingsansvar. Relevant praxis avseende efterbehandlingsansvar kommer

efterföljande att beröras. Vidare kommer genomgång av relevanta ägare att ske samt vilket

ansvar som uppställs för dessa. Avslutande del i detta avsnitt behandlar lösningar utifrån ett de

lege ferenda - perspektiv.

Avsnitt 5 är det avslutande avsnittet på denna uppsats och avser att sammanfatta

undersökningens slutsatser och besvara de inledande frågeställningarna.

10

2. KONKURS 2.1 ALLMÄNT

I samband med att ett konkursförfarande inleds förlorar gäldenären all rådighet över samtliga

tillgångar samt tappar sin ekonomiska förmåga.4 Konkursförfarande aktualiseras då gäldenären

anses befinna sig på obestånd eller med andra ord när denne anses vara insolvent.5 Att en

gäldenär anses vara insolvent innebär enligt 1 kap. 2 § andra stycket konkurslagen [KonkL] att

denne inte rättsenligt kan betala sina skulder, det vill säga gäldenären är oförmögen att betala.

Denna oförmåga måste dessutom vara bestående och inte enbart tillfällig för att

konkursinstitutet ska kunna användas.

2.2 FÖRSÄLJNING Konkursens huvudsakliga syfte är att tillvarata borgenärernas bästa, och samtliga moment som

vidtas och genomförs under processen ska främja en snabb och fördelaktig avveckling av

konkursboet.6 Fokus läggs därvid på att all egendom7 ska säljas för att kunna täcka

konkursborgenärernas fordringar gentemot konkursgäldenären. Realisationsfasen under

konkursförfarandet innebär alltså att samtliga tillgångar ska omvandlas till likvida medel. Enligt

8 kap. 1 § KonkL ska dessa avyttras så fort som möjligt. Försäljning av konkursboets tillgångar

kan ske på diverse sätt men då det gäller fast egendom ska försäljning ske antingen genom

exekutiv auktion eller under hand i enlighet med utsökningsbalkens [UB] reglering.8 Finns det

andra tillvägagångssätt som konkursförvaltaren finner mer fördelaktigare för försäljning av

egendomen kan dessa vidtas.9

2.3 KONKURSFÖRVALTARENS ROLL

Konkursförvaltaren har i och med konkursförfarandet och realisationsfasen en roll av att sälja

av konkursboets samtliga tillgångar till det mest förmånliga priset.10 Förvaltaren ska med andra

ord driva in så mycket likvida medel det bara går för att kunna täcka alla konkursborgenärers

fordringar.

4 3 kap. 1 § konkurslag (1987:672). 5 1 kap. KonkL. 6 7 kap. 8 § st. 1 KonkL. 7 3 kap. 3 § KonkL. 8 12 kap. 1, 15 och 57 §§ Utsökningsbalk (1981:774). 9 8 kap. 6 § KonkL. 10 Mellqvist, M., ”Konkurs och annan insolvensrätt”, Upplaga 11, Norstedts Juridik AB, 2013, s. 91.

11

2.4 MISSLYCKAD FÖRSÄLJNING I vissa särskilda fall kan det vid realisationsfasen upptäckas att en viss procentsats av eller

samtliga av konkursgäldenärens tillgångar upptar ett negativt värde eller ett ytterst lågt värde.

Konkursförvaltaren har, i samband med realisationsfasen, en skyldighet av att upprätthålla

syftet med själva konkursförfarandet. Konkursförvaltaren ska i och med detta tillvarata

konkursborgenärernas bästa och får vidta alla möjliga medel för att kunna genomföra en snabb

och effektiv avveckling av konkursboet. Då egendom värderas till ett lågt värde eller erhåller

till och med ett negativt värde, exempelvis en miljöskadad fastighet, kan det vara svårare att

genomföra en realisation. Konkursförvaltaren kan försöka att genomdriva en försäljning men

då tillgången har ett negativt värde kan detta resultera i flertalet påkostade försök utan att

tillgången blir såld. Konkursförvaltaren måste avgöra om det överhuvudtaget är lönt att

genomföra försäljningsförsök, vilka ofta bidrar till kostnader som drabbar konkursborgenärerna

i slutskedet, eller att genomföra en abandonering av fastigheten. Om konkursförvaltaren

abandonerar fastigheten avsäger konkursboet sig tillgången och konkursgäldenären återfår

rådigheten.

12

3. ABANDONERING 3.1 ALLMÄNT

En konkursförvaltare kan, som ovan konstaterats, välja att abandonera antingen en del av

konkursboets tillgångar eller samtliga. Tillgångar som förvaltaren inte anser tillför något

positivt värde, exempelvis att det skulle krävas omfattande försäljningsförsök för att

genomdriva avyttring av egendomen. Egendomen, eller fastigheten i vårt fall, medför ett

negativt ekonomiskt värde för konkursboet och boet väljer i och med detta att ”överge”

fastigheten då konkursborgenärerna annars hade blivit lidande. Genom abandonering av

fastigheten har konkursborgenärernas fordringar bättre chans att kunna täckas annars hade stora

kostnader lagts på att genomdriva försäljningsförsök eller att genomföra förbättringsåtgärder

på fastigheten för att i ett senare skede kunna sälja den. Detta hade medfört att borgenärerna

hade blivit lidande och erhållit mindre vid avslutad konkurs. Det lönar sig för samtliga sidor att

abandonering sker, detta då borgenärerna erhåller mer likvida medel samt att

konkursförvaltaren slipper att lägga tid på att försöka genomföra försäljningsförsök helt i

onödan. Konkursen avslutas i och med ett övergivande av en negativ tillgång smidigare och

snabbare, dessutom flyter mer likvida medel in till konkursboet. Då en konkursförvaltare väljer

att avstå från exempelvis en miljöskadad fastighet går ägandet av tillgången tillbaka till

konkursgäldenären.

3.2 REGLERING Det finns inte någon uttrycklig lagstiftning gällande abandoneringsinstitutet men

efterforskningar visar på att diskussioner gällande begreppet samt dess tillämpning har förts

sedan mitten av 1980-talet.11 Diskussionen fördjupades i samband med Insolvensrättsligt forum

i Uppsala 1996–1997 och detta har medfört att begreppet ter sig bekant för många

konkursförvaltare och tillämpningen sker återkommande.

3.2.1 NJA 2004 s. 777

Trots att det inte finns något uttryckligt lagstöd har begreppet abandonering accepterats genom

praxis och har kontinuerligt förekommit i domskälen. Det rättsfall som anses vara det mest

centrala, om abandonering faktiskt kan genomföras, är NJA 2004 s. 777. I målet hade

konkursförvaltaren valt att abandonera två fastigheter och därefter återkallat sitt beslut gällande

11Se vidare Lindskog, ”Något om övergiven egendom”, Festskrift till Sveriges advokatsamfund 1987 s. 350 not 13 och s. 355 not 26 samt även Håstad, ”Sakrätt avseende lös egendom”, först upplaga 2 1984 s. 82 not 1 utan något ställningstagande avseende abandonering och därefter med ett ställningstagande i upplaga 4 1990 s. 79 not 1 och s. 333.

13

abandoneringen. Frågorna som HD var tvungen att ta ställning till var om konkursförvaltaren

överhuvudtaget kunde abandonera fastigheterna samt om denne hade rätt att återkalla

abandoneringsbeslutet. HD fokuserade på 7 kap. 8 § KonkL och framhöll konkursförvaltarens

roll, där denne såsom huvuduppgift ska tillvarata borgenärernas gemensamma rätt och bästa.

Denne ska även vidta åtgärder, som anses lämpliga, för att kunna främja en snabb och förmånlig

avveckling av boet. Konkursförvaltaren har i och med detta till uppgift att tillvarata

konkursborgenärernas intresse genom en rationell och vinstgivande förvaltning. Förvaltaren

handlar under skadeståndsansvar och ska vid viktigare frågor höra särskilt berörda borgenärer

samt TSM (tillsynsmyndigheten). Rådande lagtext visar inte att en konkursförvaltare skulle

vara hindrad från att abandonera egendom, om denne finner att detta innefattar en

ändamålsenlig förvaltningsåtgärd. HD:s slutsats blev därmed att abandonering var möjlig samt

att konkursförvaltaren hade möjlighet till att återkalla beslut om abandonering under pågående

konkurs.

Justitierådet Lennander utvecklade sin talan och anförde vidare gällande ämnet abandonering

och gjorde jämförelser med internationell rätt. Såsom ovan nämnts fanns inget uttryckligt

lagstöd för abandonering i Sverige och Lennander tillade vidare att lagstiftaren inte verkade ha

haft en tanke på att införa en generell rätt för att genomföra abandonering. Trots att det inte

finns reglering i svensk rätt så finns det lagstiftning avseende abandoneringsinstitutet på andra

håll. Av våra nordiska grannländer förekommer uttrycklig lagstiftning endast i norsk rätt. Det

är främst denna reglering som man knyter an till vid diskussioner av den praktiska

tillämpningen i svensk rätt. Ett införande av ett abandoneringsinstitut i svensk rätt menade

Lennander skulle aktualisera ett antal frågor.

Justitierådet anförde att den mest avgörande och problematiska frågan rörde konkursboets

möjligheter att undgå ansvar, främst då det rörde varierande förpliktelser av offentligrättslig

karaktär, då egendom överges. Lennander menade också att frågor av skatterättslig karaktär

kunde uppkomma, exempelvis vid konkursboets skattskyldighet gällande hanteringen av

egendomen. Bedömningen varierar i det enskilda fallet och därför bör en ingående analys av

konkursboets ansvar göras samt vilka möjligheter som föreligger för att förflytta detta ansvar

på annan part. Det förefaller därmed bli en unik bedömning som baseras på de rådande

omständigheterna i varje enskilt fall. Något generellt uttalande föreföll därmed vara svårt att

genomföra innan det hade gjorts en fullständig bedömning av alla tänkbara scenarion.

Lennander anmärkte genom detta att man, enligt norsk rätt, enbart valde att reglera förhållandet

mellan konkursgäldenären och konkursboet.

14

Ett införande av ett abandoneringsinstitut i svensk rätt skulle ge upphov till flertalet frågor trots

att scenariot enbart behandlade förhållandet mellan gäldenären och boet. Avgörande var att

abandonering sker i konkursboets intresse men fokus bör även läggas på förhållandet mellan

konkursboet och konkursgäldenären. Det rör sig ofta om samstämmiga intressen och

förvaltarens roll blir därmed att genomföra en utredning som resulterar i att konkursboet

avvecklas så effektivt som möjligt. Att kunna täcka borgenärernas fordringar får antas vara

önskvärt utifrån konkursgäldenärens aspekt.

En annan risk som kunde tänkas föreligga vid detta scenario var att gäldenären genomförde

vinstgivande avyttring. Utgångspunkten var att abandonerad egendom ej skulle kunna inbringa

någon vinst då egendomen ansågs ha ett negativt värde. Hade detta dock skett borde eventuellt

överskott, enligt norsk reglering, återgå till konkursboet för att täcka borgenärernas fordringar.

I § 117 b konkursloven regleras därmed att eventuellt överskott vid försäljning ska återgå till

konkursförvaltaren och boet. Utifrån norska förarbeten borde gäldenären vårda egendomen på

bästa möjliga sätt för att minimera borgenärernas eventuella förlust vid konkurs. 12

Förhållandet mellan konkursgäldenären och konkursboet väckte frågor som därför måste

reflekteras och regleras. Även fler frågor aktualiserades som behandlade abandoneringens

tillvägagångssätt. Exempelvis formkrav, föreskrifter och konkursborgenärernas möjlighet till

utmätning av abandonerad egendom.

Sammanfattningsvis konstaterade Lennander att uttrycklig reglering avseende

abandoneringsinstitutet i svensk rätt fordrade en grundlig prövning av flertalet svårbedömda

frågor. Detta genom exempelvis konkursboets möjlighet till ansvarsfrihet vid abandonering

men även förhållandet mellan gäldenären och boet. Eventuell reglering behövde därför anpassas

till gällande reglering rörande juridiska personers möjligheter till efterlevnad efter avslutad

konkurs samt reglering gällande fysiska personers näringsförbud. Utöver dessa behövdes

dessutom detaljerade regler gällande den praktiska tillämpningen. Bland annat hur

abandoneringens tillvägagångssätt skulle utföras. Det förefaller inte ändamålsenligt om dessa

frågor skulle besvaras var och en för sig utan den svenske lagstiftaren måste därmed, vid en

eventuell reglering, kunna bedöma ämnet i dess helhet.

Hur bör man på bästa möjliga sätt kunna utforma en eventuell reglering av

abandoneringsintitutet? Enligt justitieråd Lennanders yttrande i NJA 2004 s. 777 föreföll detta

inte vara en lätt uppgift. För att kunna erhålla en heltäckande reglering var flertalet

12 Se Ot. prp. nr 26, 1998–99, s. 237 och NOU 1993:16 s. 198.

15

frågeställningar tvungna att tas i beaktande. Går det överhuvudtaget att genomföra en detaljerad

lagstiftning då bedömningen varierar i varje enskilt fall? Skulle en detaljerad och specifik

reglering kunna medföra luckor i rättstillämpningen? Är det bättre att introducera generella

principer gällande abandonering i rådande konkurslag? Är det överhuvudtaget ens möjligt då

bedömningen är beroende av de aktuella omständigheterna? I Lennanders utlåtande föreföll en

generell lösning inte vara aktuell då bedömningen kan variera i varje enskilt fall. Hur har

utvecklingen gällande tillämpningen av abandonering fortskridit sedan 2004 och förefaller man

vara närmare en uttrycklig reglering av abandoneringsinstitutet nu än då?

3.2.2 NJA 2006 s. 662

I NJA 2006 s. 662 hanterade HD frågeställningar rörande utbetalning av

konkursförvaltararvode avseende miljöfarlig verksamhet. Fokus lades kring huruvida vidtagna

åtgärder under konkursförfarandet, egendomsförsäkring samt omhändertagande av miljöfarligt

avfall, kunde utgöra konkurskostnader samt om konkursförvaltaren kunde berättigas ersättning

för den andel denne påkostat genom egna likvida medel.

Vilka åtgärder kunde då anses klassificerade som konkurskostnader? En genomgående

uppräkning genomfördes utifrån konkurslagens ordalydelse, närmare bestämt i 14 kap. 1 §. I

enlighet med första stycket ingick kostnadsersättning och arvode till konkursförvaltaren såsom

konkurskostnad. Den kostnadsersättning som skulle kunna ersättas var kostnader som är direkt

relaterade till konkursförvaltarens uppdrag. Exempel som uppställts i tidigare arbeten är bland

annat kostnader för arkivering av redovisningshandlingar och utlägg för resor.13 Utifrån tidigare

rättspraxis ansågs bland annat fotokopior, telefaxsändningar och porto innefatta

kostnadsersättning.14 Utifrån denna uppräkning kunde man börja se ett mönster framför sig

gällande vad som skulle kunna tänkas ingå under begreppet konkurskostnader. Vem blev då

primärt ansvarig för dess utbetalning? Utifrån 14 kap. 2 § KonkL:s ordalydelse skulle

konkursboet primärt stå för dessa kostnader. Skulle rådande omständigheter visa att

konkursboet faktiskt inte hade någon möjlighet att bekosta detta skulle staten subsidiärt ansvara

för dessa kostnader om ej annat följde av 14 kap. 3 § KonkL. Förvaltararvodet som avsåg den

aktuella egendomen skulle, i enlighet med 14 kap. 18 §, utbetalas från köpeskilling och

eventuell avkastning. De rådande kostnaderna kunde enligt HD inte fastställas såsom

13 Prop. 1986/87:90 s. 374. 14 NJA 1996 s. 618 och 794.

16

konkurskostnader, detta oavsett om konkursförvaltaren i förväg hade betalat kostnaderna med

egna medel.15

De alternativa förslagen som uppräknades i 14 kap. 1 § KonkL var uttömmande och skulle

kostnader avseende omhändertagande av miljöfarligt avfall kunna innefatta konkurskostnader

hade detta indirekt kunna medföra ett generellt ansvar för staten. Ett generellt ansvar avseende

kostnader för fastighets-, och byggnadssanering. Denna långtgående förändring föreföll vara

alldeles för omfattande och för att en sådan skulle kunna genomföras måste denna uppgift

tillkomma lagstiftaren.

Ett konkursbo kunde, oavsett om förvaltaren valt att driva verksamheten vidare eller inte, ses

som verksamhetsutövare i enlighet med MB. Boet sågs även som verksamhetsutövare då boet

endast hade rådighet och förvarade miljöfarligt avfall.16

Konkursförvaltaren hävdade i aktuellt mål att de kostnader som uppstått gällande hanteringen

av miljöfarligt avfall grundade sig på lagenlig skyldighet och att förvaltare vid straffansvar var

skyldiga att stå för hanteringen.

Utifrån rådande omständigheter hade konkursförvaltaren inte fortsatt någon verksamhet.

Skyldigheten som uppstår gällande omhändertagandet av miljöfarligt avfall kunde i och med

detta inte sträcka sig längre än konkursboets ansvar att bekosta omhändertagandet. En

konkursförvaltare kunde därmed inte anses skyldig att bekosta omhändertagandet av

miljöfarligt avfall med egna medel. Detta skulle te sig såsom orimligt utifrån Miljöbalkens

straffrättsliga bestämmelser.17

3.2.3 NJA 2009 s. 41

Ytterligare ett rättsfall som berör möjligheten till abandonering samt konkursboets

miljörättsliga ansvar är NJA 2009 s. 41. Målet rörde uthyrning av lokaler i en fastighet och de

avgörande skälen gällande de miljörättsliga och abandoneringsrelaterade aspekterna framkom

från justitierådet Stefan Lindskogs skiljaktiga mening. Där konstaterades, såsom rådande

omständigheter i målet redan har visat, att det inte var av intresse att granska om ett konkursbo

från konkursförfarandets inledande skede kunde anses som ansvarig för en miljörättslig

förorening som var direkt relaterad till konkursgäldenärens verksamhet.

15 Jmf NJA 1999 s. 358. 16 Se MÖD 2002:16 17 Jfr Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, 1976 s. 408, och Jareborg, Allmän kriminalrätt, 2001 s. 291.

17

Som utgångspunkt i det konkursrättsliga förfarandet innehar ett konkursbo inget eget ansvar för

en gäldenärs åtaganden. Detta exkluderar i sig inte att ett konkursbo kan uppbära ett ansvar för

åtaganden som är direkt relaterade till konkursgäldenären. Detta eftersom ansvaret är tydligt

anknutet till en verksamhetstillgång som ingår i konkursförfarandet och kan i och med detta

hänföras till den person som ofta övertar konkursgäldenärens verksamhet. I dessa situationer

erhåller ett konkursbo, som övertar en konkursgäldenärs verksamhet, ett lika omfattande ansvar

som en anskaffare av rörelsen skulle ha erhållit. Detta kan man tydligt se då ett konkursbo

fortsätter att bedriva en verksamhet av miljöfarlig natur som tidigare genomförts av

konkursgäldenären. Konkursboet klassificerades genom detta som en verksamhetsutövare i

enlighet med ordalydelsen i 10 kap. 2 § MB: ” Den som bedriver eller har bedrivit en

verksamhet eller vidtagit en åtgärd som har bidragit till en föroreningsskada eller allvarlig

miljöskada (verksamhetsutövaren) är ansvarig för det avhjälpande som skall ske enligt

bestämmelserna i detta kapitel”.

Det blir dock svårare att bedöma konkursboets ansvar om boet inte fortsätter att bedriva

konkursgäldenärens verksamhet trots att miljöfarlig förorening förekommer på

verksamhetsområdet. Utifrån miljörättslig praxis har ett konkursbo, i vissa fall, ansetts

förpliktigad att genomföra förebyggande åtgärder gällande avfall som skadar vatten och mark.

Rättsläget förefaller dock fortfarande som oklart vad gäller miljöansvarets aktualiserande samt

dess omfattning.18

Ett praktiskt exempel är rättsfallet MÖD 2005:29 där ett bolag hade avslutat sin

tillståndspliktiga verksamhet och avlägsnat sig från området innan denne befanns i konkurs.

Trots att konkursboet hade kunnat fortsätta med verksamheten efter konkursbeslutet ansågs det

som otillräckligt för att konkursboet skulle kunna anses som ansvarigt för eventuella

saneringsåtgärder. Hade bolaget dock bedrivit verksamheten fram till konkursförfarandets

inledande skede hade utgången kunnat bli en helt annan. Utifrån miljörättslig praxis kan ett

konkursbo bli miljörättsligt ansvarig för en konkursgäldenärs tillgångar.19 Konkursboets ansvar

skulle därför kunna inträffa i samband med konkursbeslutet och grundas på konkursboets

beslagsrätt till konkursgäldenärens tillgångar.

18 Se exempelvis Pfannenstill, ”Några anmärkningar rörande ansvaret för miljöfarlig verksamhet vid konkurs och liknande situationer”, SvJT 1993 s. 391 ff., Möller, ”Konkurs och miljöansvar”, Insolvensrättsligt forum 1999 s. 95 ff., Nilsson, ”Om ansvaret för gamla miljöskador”, SvJT 1999 s. 1001 ff. och Darpö, ”Verksamhetsutövare, markägare och konkursbon i miljöbalken”, SvJT 2000 s. 498 ff. 19 Jfr 3 kap. 3 § st. 1 KonkL: ”Till ett konkursbo räknas, i den mån inte något annat följer av 2 §, all egendom som tillhörde gäldenären när konkursbeslutet meddelades eller tillfaller honom under konkursen och som är sådan att den kan utmätas.”.

18

I NJA 2009 s. 41 hänvisades även till NJA 2004 s. 777, där tillämpningen av

abandoneringsbegreppet accepterades i konkursförfarandet. Domstolen uttalade med hänsyn till

nu nämnda fall att ett konkursbo, redan i konkursförfarandets inledande skede, kunde välja att

överge tillgångar som innefattades av gäldenärens tillhandahållandeplikt i enlighet med 3 kap.

3 § KonkL. Följden av detta blev därmed att den aktuella tillgången inte någonsin omfattades

av konkursförfarandet.

Har då ett konkursbo valt att abandonera en miljöskadad fastighet förefaller det som

svårförklarligt att boet skulle bli ansvarigt för efterbehandlingsåtgärder som egentligen tillfaller

konkursgäldenären. Enbart omständigheten att fastigheten konkursrättsligt kan omfattas kan

knappast vara tillräckligt för avgörandet av det miljörättsliga ansvaret.

Ett konkursbos direkt hänförliga ansvar för en konkursgäldenärs verksamhet ses som oförenligt

med konkursrättsliga principer av väsentlig karaktär. Detta ges uttryck för då kostnader för att

kunna genomföra omhändertaganden av miljöfarligt avfall är betydligt större än det totala

värdet av konkursboets samtliga tillgångar. Detta får då till följd att konkursboet, redan vid

konkursförfarandets inledande, skulle betraktas som insolvent. Detta skulle sedan, i sin tur, få

till följd att konkursboets konkursbo gå i konkurs och i sin tur dess konkursbo, det vill säga en

negativ cirkel som fortlöper i oändlighet. Utifrån ovan nämnda skäl anförde justitierådet

Lindskog att ett konkursbos ansvarighet gällande efterbehandlingsåtgärder inte kunde antas

existera redan vid konkursförfarandets inledande skede, då skälet enbart grundades på

gäldenärens tidigare bedrivna verksamhet.

Justitierådet Lindskog anförde även att argument av motsatt karaktär gällande konkursboets

ansvar också kunde framföras. Då en fastighet belastades av exempelvis en miljöskada

medförde denna skada att fastighetens värde drastiskt minskade. Ansvarade konkursboet fick

detta till följd att boet bekostade efterbehandlingen av fastigheten, om inte så riskerade

fastighetens värde att minska med ett likvärdigt belopp. Detta resonemang förbisåg dock att

saneringskostnaden kunde överskrida fastighetens värde, till och med värdet av konkursboets

samtliga tillgångar. Dessutom förbisåg argumentationen borgenärsomfördelningen som äger

rum vid eventuellt konkursboansvar.

Lindskog ansåg att den mest lämpade lösningen, utifrån genomgång av samtliga

argumentationsriktningar, föreföll vara de lege ferenda. Efterbehandlingskostnader

rättfärdigade till en förmånsrättslig utdelning som var rättspolitiskt motiverad. En tänkbarhet

var att saneringen betraktades såsom ersättningsgill förkovran och att kostnaden i sin tur, med

19

bästa rätt, fick tas ur. Detta upplägg stämde väl överens med den motsatta riktningen som ovan

diskuterats. Genom denna typ av fördelning skulle även det allmänna och borgenärer, som

genomför saneringsåtgärder, skulle kunna bli kompenserade.

3.2.4 NJA 2015 s. 132

Ett annat rättsfall som anses vara grundläggande gällande abandonering av miljöskadade

fastigheter och utdelning av förvaltararvode är NJA 2015 s. 132. Frågan som behandlades i

målet var om konkursförvaltaren kunde få ersättning för allt nedlagt arbete på en

fastighetsförsäljning. Osämjan gällande hur mycket förvaltararvode som skulle betalas ut avsåg

en fastighet, vilken befanns i dåligt skick, som utifrån ett värderingsintyg ansågs sakna ett

positivt värde. Fastigheten värderades till ett negativt värde om 150 000 kronor. Såsom

utgångspunkt var förvaltaren beredd att abandonera fastigheten då den saknade ett positivt

värde men valde att inte genomföra detta steg då det fanns en spekulant till fastigheten på

granntomten. Parterna i målet var oense om hur pass omfattande arbetet gällande

fastighetsförsäljningen fick vara. TSM ansåg att konkursförvaltaren inte skulle ha bedrivit

något ytterligare arbete med att genomdriva en försäljning efter att värdet konstaterats vara

negativt. Myndigheten menade att fortsatt arbete, efter värdering, ur konkursboets perspektiv

var obehövligt och borde därför inte ersättas. Konkursförvaltaren ansåg däremot fortsatt arbete

vara angeläget då fastigheten annars blivit abandonerad och att detta i sin tur hade bidragit till

en riskfylld miljöfara för omgivningen. Därför hävdade förvaltaren att förvaltararvodet som

denne yrkade var rimligt då genomförandet av en försäljning ”var av betydande

allmänintresse”.

Enligt svensk gällande rätt regleras konkursförvaltararvode i konkurslagens 14:e kapitel,

närmare bestämt i 14 kap. 4 §. Denna ersättning fastställs av rätten och får ej vara högre än vad

som anses utgöra skälig ersättning. Hänsyn, vid beräkningen av utbetalningens storlek, tas till

antal nedlagda timmar, konkursboets storlek samt konkursförvaltarens expertis och vård.

Konkursförvaltarens roll vid konkursförfaranden regleras som tidigare nämnts i 7 kap. 8 §

konkurslagen. Paragrafen belyser grundläggande åtaganden som förvaltaren ansvarar för.

Denne ska, i enlighet med första stycket, under konkursförfarandet främja borgenärernas bästa

och handla på bästa möjliga sätt för att bidra till en snabb och förmånlig avveckling av

konkursboet. Detta hindrar i sig inte att förvaltaren iakttar vad som är lämpligt för att på lång

sikt gynna själva arbetets gång. Detta måste dock kunna genomföras utan att borgenärernas

intresse undervärderas.

20

Vad klassificeras då som en konkurskostnad? I enlighet med 14 kap. 1 § konkurslagen innefattar

konkurskostnader kostnadsersättning och arvode till konkursförvaltaren, tillsynskostnader

gällande förvaltningen samt även en del kostnader för det allmänna. Vem ska då betala dessa

konkurskostnader? Utifrån 14 kap 2 § konkurslagen sker betalning av dessa från konkursboet.

Räcker konkursboets medel inte till för att täcka samtliga konkurskostnader betalas dessa av

staten eller, enligt 14:3 KonkL, till viss del av ansökande borgenär/er. Hur ser fördelningen

gällande konkurskostnader ut då det rör sig om fastighetsförsäljning? Utifrån andra stycket i 14

kap. 2 § KonkL framkommer det att om konkurskostnaderna inte kan täckas av konkursboets

medel, eventuell köpeskilling eller avkastning så betalas dessa automatiskt av staten. Hur sker

då fördelning om försäljningsförsöken rör en fastighet som uppbär ett negativt värde?

Förvaltararvode får som tidigare konstaterats inte överstiga vad som anses utgöra skälig

ersättning. Detta innebär att åtgärder som inte främjar de allmänna åligganden, enligt 7 kap 8 §

st. 1 KonkL, inte ersätts. Undantagsregel till detta huvudsyfte förekommer i paragrafens andra

stycke där åtgärder som främjar allmänna intressen accepteras. Denna undantagsregel

introducerades under 2005 på grund av att förvaltare undvek att genomdriva försäljningsförsök

av fastigheter då de själva riskerade att få stå för försäljningskostnaderna. Andra stycket

infördes för att förhindra eventuell uppkomst av herrelösa fastigheter. I förarbetet till st. 2

framhävdes att något allmänt saneringsansvar inte åligger staten gällande förorenade fastigheter

och att den nya regleringen inte per automatik skulle kunna medföra ett sådant ansvar. Utifrån

prop. 2004/05:35 s. 22 ff innefattade utbetalning av ersättning enligt lagstiftaren enbart

kostnader som direkt kunde hänföras till fastighetsförsäljningen. Ersättning omfattade

exempelvis inte saneringskostnader eller kostnader avseende undersökning för eventuella

saneringsmöjligheter. Regleringens utformning visar på att statens ansvar inte sträcker sig

längre än vad konkursboets ansvar innefattar. Detta inkluderar även åtgärder som innefattar

allmänintresset. Denna undantagsregel omfattar även förvaltararvodet. Utifrån

lagstiftningsarbetet kan konstateras att undantaget inte innefattar förvaltarens försäljningsarbete

avseende fast egendom, oavsett om åtgärderna har utförts med hänsyn till allmänintresset.

Arbetet som konkursförvaltaren utförde genomfördes efter att värdering av fastigheten ägt rum.

Åtgärderna vidtogs i och med detta efter konstaterandet att fastigheten uppbar ett negativt värde.

Detta påvisade att arbetet som förvaltaren vidtog från värderingen fram till fastighetens

försäljning inte gynnade det allmänna åliggandet av att genomföra en snabb och förmånlig

avveckling. Någon ersättning för denna del av arvodet kunde därmed inte betalas ut av staten.

21

Justitierådet Göran Lambertz anförde för egen del att behovet av ändring gällande någon av

ovan nämnda paragrafer var stort för att regleringen skulle kunna bli så välordnad, miljövänlig

och effektiv som möjligt. Lamberts anförde att bedömningen gällande nuvarande lydelsen i 14

kap. 2 § KonkL utifrån en bokstavstrogen tolkning kunde uppfattas som att staten ansvarade

för alla kostnader vid fastighetsförsäljningar som inte täcktes av köpeskillingen, avkastningen

eller av boet i övrigt. Även från en ändamålsenlig aspekt kunde det lätt uppfattas som att staten

skulle ersätta alla rimliga kostnader som uppkom vid denna typ av fastighetsförsäljningar. Detta

hade dock lagstiftaren inte i åtanke när paragrafen utformades. Genom en ändring skulle en

konkursförvaltare kunna vidta åtgärder även efter att en fastighet har konstaterats inneha ett

negativt värde. Oavsett om ersättningsansvaret tillföll konkursboet eller staten borde TSM

erhålla en roll som väktare, som en slags kontrollfunktion, för att kunna avgöra om kostnaderna

skulle kunna ses som försvarliga.

3.2.5 Ö 1865–16

Ett hovrättsmål från 2016 berörde problematiken gällande skäligheten av förvaltararvode då

flertalet försäljningsförsök genomförts avseende en fastighet.20 Målet handlade om ett dödsbo

som gick i konkurs november 2011. Konkursförfarandet avslutades dock inte förrän i juni 2016,

det vill säga fyra och ett halvt år senare. Problematiken rörde som ovan framgått en fastighet

som dödsboet ägde. Utifrån förvaltarberättelsen, daterad maj 2012, framkom att

dödsboförvaltaren hade genomfört flertalet försäljningsförsök men utan någon framgång. Det

framgick dessutom att huset som var beläget på fastigheten var förorenad av katturin och att det

inte fanns någon möjlighet till saneringsåtgärder, eventuella ombyggnationer eller reparationer.

Vetskapen om fastighetens dåliga skick borde ha gett konkursförvaltaren insikt om att

fastigheten skulle abandonerats.

Hovrätten hänvisade i sitt domskäl både till praxis samt förarbeten. Prop. 2004/05:35 pekade

på att det, ur allmän synpunkt, var viktigt att ta tillvara samtliga möjligheter som kunde finnas

för att genomföra en fastighetsförsäljning. Dock sattes en gräns vid försäljningsförsök som

troligt skulle komma att misslyckas. Inbringade en fastighet inte något övervärde så skulle en

konkursförvaltare inte kunna förorsaka staten ytterligare kostnader genom att genomföra

onödiga försäljningsförsök. Konkursförvaltaren föreföll därmed ha en skyldighet till att

avveckla konkursboet på bästa möjliga sätt för att kunna inbringa maximalt utfall för

konkursborgenärerna, det vill säga genom att minimera onödiga kostnader.

20 GÖTA HOVRÄTT 2016-10-13, Ö 1865–16.

22

Utifrån rådande omständigheter hade under arbetets gång funnits flertalet spekulanter men

enbart en person hade lagt ett bud om 5 000 kr. Någon annan spekulant förekom ej från det att

konkursförvaltaren tillförordnades. Utifrån ingivna berättelser, i enlighet med 7 kap. 20 §

KonkL, var även konkursförvaltaren av uppfattningen att fastigheten inte gick att säljas för mer

än det erbjudna beloppet. Förvaltaren bedömde därmed fastigheten, i sin halvårsberättelse, som

osäljbar. Därefter genomfördes en abandonering av fastigheten.

Tidpunkten då framtida försäljningsförsök av fastigheten ansågs som oskäliga var, enligt

hovrättens mening, senast vid halvårsskiftet 2013. Detta då enbart en spekulant förekom och att

budet enbart uppgick till 5 000 kr. Konkursförvaltaren borde då ha insett att det inte förelåg

något övervärde på den aktuella fastigheten och att det i samband med detta inte längre var

påkallat att försöka genomdriva eventuella försäljningsförsök. Arbetet som konkursförvaltaren

hade utfört efter denna tidpunkt gällande försäljningsförsök och eventuella kostnader som hade

uppstått kunde därmed inte anses som rimligen påkallade. Dessa åtgärder hade därmed inte

främjat konkursförfarandets huvudsyfte, det vill säga att främja en snabb och förmånlig

avveckling av boet. Detta resonemang förekom även i NJA 2015 s. 132 där även detta rättsfall

rörde skäligheten gällande förvaltararvode i samband med försäljningsförsök av en fastighet.

3.3 DISKUSSION RÖRANDE SVERIGES RÄTTSTILLÄMPNING Hur lyder då diskussionen gällande tillämpningen av abandoneringsinstitutet i Sverige?

Diskussionen avseende abandonering i konkursrättsliga förfaranden har förts över flera

årtionden, med start 1997 i Uppsala.21 Flertalet professorer och justitieråd har genom åren fört

diskussion kring begreppet abandonering och dess rättsutveckling i svensk tillämpning.

3.3.1 HÅSTAD22

Frågeställningen som berördes under Insolvensrättsligt forum i Uppsala 1997 var om

tillämpningen avseende abandonering i ett konkursrättsligt förfarande var möjligt. Av Torgny

Håstads inledningsanföranden framkom tydligt att följderna av en abandonering antingen var

att egendomen övergick till gäldenären eller berörda panthavare. Därefter går Håstad igenom

konkursförvaltarens ansvar enligt 7 kap. 8 § KonkL samt avskrivningsmöjligheten enligt 10

kap. 1 § KonkL. Håstad ställer då frågan om dessa paragrafers innebörd talar mot ett konkurbos

möjlighet till abandonering. Dock ställer han sig ytterst skeptisk till detta. Vilken part anses

drabbas negativt då ett konkursbo väljer att överge egendom som saknar värde?

21 Insolvensrättsligt forum, Uppsala, januari 1997. 22 Håstad, Torgny, ”Abandonering”, Insolvensrättsligt forum 1997, Iustus Förlag 1997, s 58–72, s 78–86.

23

Konkursgäldenären blir inte någon lidande part i processen, detta då större delen av dennes

skulder blir betalda om boet väljer abandonering. Gäldenären skulle snarare drabbas negativt

om konkursboet inte valde att överge egendom med ett negativt värde. Större del av dennes

skulder skulle därmed förbli obetalda. Tillämpningen av abandoneringsmöjligheten kan inte

heller drabba majoriteten av oprioriterade borgenärer negativt. Det ligger i de oprioriterade

borgenärernas intresse att konkursen inbringar ett stort positivt värde. Därmed är det bättre att

genomföra abandonering av egendom som annars riskerar att minska förvaltningsresultatet. En

annan part som inte heller anses drabbas negativt genom ett övergivande är panthavare.

Panthavarna påverkas inte då dessa fortfarande har panträtt i egendomen.

De parter som dock kan drabbas negativt genom tillämpning av abandonering är några få

oprioriterade borgenärer. Dessa kan exempelvis utgöra en hyresvärd som vill att boet ska

genomföra städning efter konkursgäldenären. Staten är ett annat exempel som får ansvara för

miljöfarligt avfall eller som inte kan göra konkursboet ansvarigt gällande en skattefordran som

uppstått efter konkursbeslutet.

En komplikation som kan aktualiseras i samband med abandonering är att egendomen riskerar

att bli herrelös efter avslutad konkurs. Rör det sig om en fysisk persons konkurs uppkommer

dock ingen problematik, denna lever vidare och upplöses ej. Abandonerad egendom återgår till

konkursgäldenären och denne anses fortfarande som ägare till egendomen. Någon herrelöshet

uppkommer därmed inte. Rör det sig om en juridisk person, ett aktiebolag, finns det inte längre

någon ägare till egendomen då bolaget som huvudregel oftast upplöses.

Håstad framhäver, i enlighet med 10 kap. 1 § KonkL, att det föreligger en

avskrivningsskyldighet om det konstateras att konkursboets samtliga tillgångar inte räcker för

att täcka eventuella konkurskostnader och skulder. Håstad påstår att abandonering av ett

konkursbos samtliga tillgångar är fullt möjligt, enligt paragrafen, för att kunna undgå ett

kommande massaansvar. Torgny framför dock att bestämmelsen inte primärt stadgar för

abandonering, detta då den återstående egendomen i första hand ges till konkursborgenärer

utifrån förmånsrättsordningen. Överlämning till konkursgäldenären sker med andra ord

sekundär.

Ett annat skäl som påvisade abandoneringsmöjligheten var konkursförvaltarens möjlighet till

abandonering av fast egendom enligt 8 kap. 6 § KonkL. Abandonering av fast egendom var

möjligt, dock under särskilt angivna förutsättningar.

24

Av ordalydelsen i 1 kap. 1 § KonkL framgår att det är konkursgäldenärens samtliga tillgångar

som tas i anspråk. Håstad är dock av uppfattningen att något hinder för abandonering inte

föreligger. Enligt Håstad är bestämmelserna i KonkL tänkta att reglera vilka tillgångar som får

innefattas av konkursförfarandet, inte vilka tillgångar som ska ingå.

Enligt Håstad, samt även Lindskog och Möller, förelåg möjlighet till abandonering av egendom

med ett negativt värde.

3.3.2 GREGOW23

Abandonering innebär att ett konkursbo väljer att överge egendom som anses utgöra en

belastning och behåller den del av egendomen som tillför ett bra förvaltningsresultat. Genom

tillämpning av abandonering kan en konkursförvaltare, genom vardagligt språk, plocka

russinen från kakan. Detta torde anses strida mot konkursförfarandets huvudsyften i enlighet

med 1 kap. 1 § och 7 kap. 8 § KonkL. Dock är ju konkursens huvudsyfte att kunna täcka

borgenärernas fordringar med de medel boet lyckas inbringa genom försäljning av samtliga

tillgångar. En konkursförvaltare bör därmed inte lägga onödiga kostnader på försäljningsförsök

av egendom som inte tillför boet ett positivt värde. Gregow menar på att man inte kan avgöra,

utifrån allmän synpunkt, om möjligheten till abandonering kan aktualiseras. Därför måste själva

frågeställningen bedömas med hänsyn till berörda parters intressen samt eventuella negativa

effekter.

Gällande konkursgäldenärens påverkan av abandonering behöver detta inte enbart inbringa

positiva effekter. Visserligen återfår denne egendomen men denne erhåller även en

ansvarsskyldighet för fastigheten. Efter avslutad konkurs innehar gäldenären inga tillgångar och

detta medför en oförmögenhet att genomföra eventuella saneringsåtgärder. Abandoneringen

medför även negativa effekter gentemot tredje män och oprioriterade borgenärer, exempelvis

närliggande grannar till den miljöskadade fastigheten och staten gällande saneringskostnader.

Problematik blev även tydlig då konkursförfarandet rörde en juridisk person. Detta då bolaget

upplöses, i enlighet med ABL24, och kvar blir då egendom som saknar ägare. Detta medför i

sin tur besvär vid exempelvis underhåll eller saneringsmöjligheter av egendomen vid

miljöskada.

23 Gregow, Torkel, ”Abandonering i konkurs – invändningar mot ett sådant institut och vissa synpunkter”, Insolvensrättsligt forum 1997, Iustus Förlag 1997, s 72–77, s 86–93. 24 25 kap. 50 § ABL. 13 kap. 19 § i 1975 års ABL.

25

Torkel Gregow fokuserade på doktrin för att kunna se om tillämpning av abandonering skulle

kunna accepteras. Efter beskådan kunde konstateras att varken Welamson eller Walin-Palmér

nämner något om abandonering. Existerande förarbeten verkade inte heller förekomma. Enda

källan som berörde abandonering var Håstads egen doktrin, sakrättsbok, och detta i begränsad

omfattning.

Gregow för i samband med detta en diskussion gällande de lege ferenda. Gregow är tveksam

till om den gällande lagstiftningen, konkurslagen, tillåter abandonering. Föreligger dock skäl

till att acceptera abandoneringsmöjligheten måste lagstiftningen anpassas till detta.

Enligt Gregows uttalande förelåg därmed ingen rätt till abandonering enligt bestämmelserna i

KonkL.

3.3.3 MÖLLER25

Professor Mikael Möller från Uppsala Universitet hävdar, i likhet med uttalanden från Lindskog

och Håstad, att abandonering av egendom under konkursförfarandets gång, enligt svensk rätt,

borde vara möjligt. Detta borde i sin tur medföra att ett konkursbo, efter given

abandoneringsförklaring, befrias för eventuella förpliktelser och ansvar som är kopplade till

egendomen. I avsaknad av specifikt utformade rättsregler gällande abandoneringsförklaring får

tillämpning av allmänt avtalsrättsligt lagstöd ske. Detta påvisar att förklaringen kan ske både

uttryckligen och genom konkludent handlande.

Möller drar paralleller i sin bedömning gällande abandonering till diskussionen som fördes

mellan Håstad och Gregow under 1997. Diskussionen påvisade att någon aktuell part inte kunde

anses drabbas i så pass hög grad att deras skyddsvärda intresse angreps. Det förelåg genom

detta ingen grund för att tillämpningen av abandonering skulle kunna avvisas.

Vid genomgång av utländsk rätt förekommer tillämpningen av abandoneringsinstitutet på

många håll. Både i Norge och Tyskland har tillämpningen, trots avsaknad av lagstöd,

accepterats genom praxis. Såväl norsk som tysk konkursrättslig lagstiftning uppvisar likheter

gentemot den svenska konkurslagstiftningen. Samtliga rättssystem uppställer grundläggande

lagstöd gällande exempelvis förvaltarens roll, konkursens verkan och syfte,

konkursgäldenärens och konkursborgenärernas ställning. Dessutom uppställs specifikt

utformade rättsregler gällande exempelvis avskrivning av konkurs.

25 Möller, Mikael, ”Insolvensrättsliga utlåtanden – Ett urval från åren 1989 – 2015”, Ackordcentralens skriftserie, Upplaga 1:1, Wolters Kluwer, 2016, s. 44–47.

26

Såvitt avser tillämpningen av abandoneringsinstitutet står dessa länder framför samma

problematik som Sverige står inför gällande upplösning av juridiska personer i samband med

konkurs samt särskilda undantag gällande vissa fordringar och så vidare. Denna

problematisering blir dock en diskussionsfråga som bör utvecklas utifrån doktrin och praxis.

Möller påvisar att det inte föreligger något sakskäl som principiellt motiverar ett hinder för

abandonering. Som avslutning påpekar Möller att abandonering är möjligt. Logiskt sett borde

detta vara möjligt, trots avsaknad av uttryckligt lagstöd, då konkursförfarandets huvudsyfte

genom utförandet främjas.

3.4 ABANDONERING I SVENSKA FÖRARBETEN

Problematiken gällande övergivna miljöskadade fastigheter kommer till uttryck i motion

1996/97:L314.

Fokus lades på konkurs av juridiska personer och främst efter avslutad konkurs då fastigheter

kan komma att sakna en ägare. Ett bolag upplöses då ett konkursförfarande avslutas utan något

överskott och avregistreras i samband med detta av Patent- och registreringsverket. Finns det

då en fastighet som inte, trots flera försäljningsförsök, har kunnat avyttras ska denna återgå till

gäldenären efter avslutad konkurs. Kvar blir då en fastighet som inte innehar någon ”riktig”

ägare. Fastigheten ägs med andra ord av en upplöst juridisk person.

Utifrån svensk rätt (PBL) ställs specifika krav gällande underhåll av byggnader, exempelvis

förutsätts att byggnadens yttre ska vara välskött. Uppfylls inte dessa krav kan kommunen

förelägga fastighetsägaren att vidta rättelse. Denna skyldighet kan också förenas med vite.

Fråga uppkommer dock mot vem detta föreläggande ska riktas då den ursprunglige ägaren har

upplösts och inte längre existerar. Uppkomst av herrelösa fastigheten i samband med

konkursförfaranden förefaller att bli allt vanligare. Framförallt då det rör abandonering av

miljöskadade fastigheter där konkursgäldenären är en juridisk person. Kvar blir då fastigheter

som innehar icke-existerande ägare.

Utifrån motionens innehåll förefaller det inte som rimligt att kommunerna ställs som ansvariga

gällande akuta och kostsamma efterbehandlingsåtgärder då den ursprunglige ägaren har

upplösts i samband med konkurs. Rättsläget förefaller vara oklart gällande herrelösa

miljöskadade fastigheter och det förelåg därmed ett klart intresse av att utredning sker och att

förslag på nya lösningar kommer till stånd för att åtgärda problematiken.

27

Riksdagen gav, på grund av uppmärksammade oklarheter, regeringen i uppdrag att utreda

huruvida behov av lagstiftning på området förelåg.26 Genom lagutskottets betänkande

konstaterades att någon allmän reglering gällande abandonering inte förelåg. I betänkandet

uppmärksammades den diskussion som förts i doktrin gällande abandonering av egendom.27 I

utredningen lyftes även propositionen 1997/98:45 fram där bland annat förslag till ny

bestämmelse i KonkL fördes fram. Bestämmelsen, 7 kap. 16 a §, ålade konkursförvaltare en

anmälningsskyldighet avseende förekomst av miljöfarligt avfall. Propositionen behandlar

vidare efterbehandlingsansvar gällande föroreningar i mark- och vattenområden. Enligt

lagförslaget ska den efterbehandlingsskyldige, i skälig omfattning, bekosta eventuella

efterbehandlingsåtgärder som krävs för att motverka, förebygga eller hindra skador gentemot

omgivande människors hälsa och miljö. Ytterligare en åtgärd som föreslogs i propositionen var

införande av saneringsförsäkring som aktualiseras då den ersättningsskyldige inte kan betala,

exempelvis i samband med konkurs. Saneringsförsäkringen begränsades dock till fall där

verksamhetsutövaren inte utfört skyldigheter i enlighet med miljöskyddslagen (1969:937) eller

specifikt erhållna villkor i samband med verksamhetstillståndet. Förslaget avseende en

saneringsförsäkring löser till viss del efterbehandlingsproblematiken av herrelösa miljöskadade

fastigheter. Problematiken kvarstår dock i de fall där saneringsförsäkringen inte blir tillämplig.

Någon konkursrättslig lösning har inte uppställts i lagförslaget. Lagutskottets betänkande visar

på att det är av stor vikt att få rådande frågeställningar avseende herrelösa miljöskadade

fastigheter belysta samt att klargöra lagstiftningsbehovet.

Ett par år senare berördes problematiken gällande herrelösa fastigheter på nytt i motion

1999/2000:Bo413. Motionsavsändarna påpekade att en förändring måste genomföras. I

dagsläget kontaktades Kronofogdemyndigheten av kommunen för ett genomförande av ett

agerande. Myndigheten hänvisade i sin tur enbart till den konkursrättsliga lagstiftningen och att

konkursförvaltaren endast behöver uppta tillgångar som gynnar konkursborgenärerna. Kvar,

efter avslutad konkurs, blev miljöfarliga fastigheter som inte innehade någon ägare. Fastigheten

kunde inte försäljas då någon säljare inte fanns och någon lagfart kunde genom detta inte

erläggas. Det fanns ingen ansvarig ägare som kunde ansvara för fastighetens skick. Resultatet

av detta var då att fastigheten förfaller utan att staten eller kommunen kunde göra något.

Motionen behandlades i Bostadsutskottets betänkande, 1999/2000:BOU6, och avstyrktes då

flertalet skrivelser inkommit till Justitiedepartementet avseende abandonering av miljöskadade

26 1997/98:LU14. Se även rskr. 1997/98:157. 27 Bl.a Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 6:e uppl., s. 427 och Insolvensrättsligt forum 22–23 januari 1997, s. 58.

28

fastigheter. Departementet avsåg att närmare bearbeta detta underlag för vidare

ställningstagande. Denna bearbetning resulterade i sin tur till en promemoria under 2003, Ds

2003:64. Promemorian syftade till att klarlägga varför en fastighet blir herrelös, vad följderna

blir av detta samt vilket ansvar som uppställs på den enskilde och det allmänna.

Problemen med herrelösa fastigheter blir uppmärksammade i samband med den miljörättsliga

lagstiftningen där fokus läggs på att det alltid finns en ägare som kan hållas ansvarig. Det

rättsliga systemet är uppbyggt på att efterbehandlingsansvar ska kunna utkrävas av

fastighetsägaren. Svårigheter uppkommer vid exempelvis sanering av föroreningar enligt MB

eller förebyggande åtgärder enligt räddningstjänstlagen eller rivning enligt PBL. Problematik

kan även uppstå då fråga om inlösen, expropriation eller fastighetsbildning aktualiseras. Även

privaträttsligt, gällande köp av fastigheten eller skadeståndsanspråk gentemot ägaren, kan

ägarlösheten försvåra situationen. Genom 4 kap. 12 § fastighetsbildningslagen (1970:988) har

lagstiftaren uppmärksammat problemet och infört ett förordnande om god man för upplösta

juridiska personer.

Utifrån regeringens förslag (prop. 2004/05:35) beslutade riksdagen under 2005 om eventuella

ändringar i konkurslagen och expropriationslagen.28 Dessa ändringar skulle resultera i en ny

reglering avseende hanteringen av herrelösa miljöskadade fastigheter samt även att förhindra

eventuell uppkomst av dessa. Lagändringarna trädde därefter i kraft. Utseende av god man för

upplösta juridiska personer i samband med inlösen- och expropriationsärenden ska resultera i

ett absolut omhändertagande av herrelösa fastigheter. Dessutom innebär lagförändringarna att

en konkursförvaltare, vilken lägger ut egna medel för att försöka genomdriva en

fastighetsförsäljning, som sista utväg kan erhålla ersättning från staten.

Bostadsutskottet påpekade, bet. 2005/06:BOU5, att det trots införandet av dessa

lagförändringar kommer att krävas nya lösningar i framtiden. Oklara fall gällande herrelösa

fastigheter kommer att kräva nya lösningar i lagstiftningsarbetet.

Fråga kan då ställas huruvida någon uttrycklig förändring gällande lagstiftningsarbetet

avseende abandonering och herrelösa fastigheter ägt rum sedan 2005. Under 2010

uppmärksammades ett nytt förslag till ett samlat insolvensförfarande genom SOU 2010:2. I

förslaget förslogs en särskild reglering av abandonering i rådande 3 kap. 3 § KonkL där ett nytt

tredje stycke skulle införas. Det nya stycket skulle innehålla en grundläggande regel om

28 bet. 2004/05:BoU3.

29

insolvensboets tillämpning av abandonering. Förslaget visade ett införande av en ny lag,

insolvenslagen, där samordning av konkursförfarandet och företagsrekonstruktionsförfarandet

skulle ske. Detta har dock ännu inte fått genomslag i svensk rätt.

3.5 KOMPARATIV RÄTT Hur ser då den rättsliga regleringen gällande tillämpningen av abandonering ut i andra

rättsordningar? Har utvecklingen av lagstiftningen i andra länder kommit längre än vad vi har

i Sverige? Om svaret besvaras jakande, utgår de från helt andra principer eller tillämpar de

begreppet på likartat sätt? Genomgång av flertalet rättsordningar kommer att göras för att kunna

kartlägga hur tillämpningen av abandoneringsinstitutet på internationell nivå ser ut.

3.5.1 USA

Utifrån studier av amerikansk rätt framkommer det uttryckligen att konkursförvaltaren har,

genom bemyndigande, rätt att abandonera ett konkursbos tillgångar som antingen anses som

betungande eller som är utan betydelse för boet vad gäller nytta och värde.29 Abandonering

(”Abandonment”) kan även ske tvångsvis genom beordrande från domstolen om något yrkande

från en sakägare har inkommit. Samtliga typer av abandonering som äger rum inom den

amerikanska rätten återgår vanligtvis till konkursgäldenären. Detta innebär alltså, genom

abandoneringen, att konkursboet inte längre kan betraktas som egendomens ägare och att

konkursgäldenären återfår äganderätten som förlorades i samband med konkursutbrottet.30 För

att ett beslut gällande abandonering ska kunna bli verksamt krävs det att samtliga

konkursborgenärer som berörs har meddelats och fått möjlighet att kunna yttra sig över det

planerade beslutet. Inkommer inga invändningar mot förslaget från konkursborgenärerna kan

konkursförvaltaren genomföra beslutet, utan något krav på bemyndigande från domstol. Finns

det fortfarande kvar egendom som inte kunnat säljas vid konkursens avslutande återgår dessa

till gäldenären, abandonering sker därmed automatiskt utan att något särskilt agerande behöver

utföras.31

29 United States Code, 2006 Edition, Supplement 5, Title 11 – BANKRUPTCY, section 554. För vidare studier av lagparagrafen i skriftlig form besök U.S. Government Publishing Office: https://www.gpo.gov/fdsys/granule/USCODE-2011-title11/USCODE-2011-title11-chap5-subchapIII-sec554 30 Möller, M., Insolvensrättsliga utlåtanden – Ett urval från åren 1989–2015, Upplaga 1:1, Wolters Kluwer, 2015, s. 33 f. 31 Möller, M., Insolvensrättsliga utlåtanden – Ett urval från åren 1989–2015, Upplaga 1:1, Wolters Kluwer, 2015, s. 34.

30

3.5.2 ENGLAND

Inom den engelska rätten förefaller begreppet abandonering (”disclaimer”) vara mer

särreglerat, där genomgång av specifika egendomsslag sker.32 Dessa specifikt utformade regler

kompletteras dessutom av ett antal allmänna principer. En konkursförvaltare kan, genom att

utfärda ett föreskrivet besked, abandonera all egendom som anses betungande oavsett om denne

har haft rådigheten över egendomen, har försökt genomföra en försäljning eller på liknande sätt

utövat äganderätten.33 Utifrån den engelska rätten innefattar betungande egendom allt från icke

vinstgivande avtal till annan egendom, vilket ingår i konkursboet, som inte går att sälja och som

medför ett negativt värde för boet. Abandoneringen fastslår konkursboets och

konkursgäldenärens samtliga skyldigheter och rättigheter gällande egendomen samt att

”övergivandet” medför att konkursförvaltaren befrias från uppkomst av personligt ansvar. Den

syftar med andra ord till att befria förvaltaren och boet från eventuellt ansvar men åtgärden

påverkar i sin tur inte borgenärers skyldigheter och rättigheter. Borgenärernas fordran bevakas

under konkursens gång som konkursborgenär. Enligt engelsk rätt kan en sakägare, genom en

skriftlig begäran, kräva att konkursförvaltaren måste avge besked om abandonering av egendom

ska ske eller inte. Konkursförvaltaren får genom detta en svarsfrist på 28 dagar då besked måste

ges.34 Ges inte ett svar inom tidsfristen får egendomen inte abandoneras.

3.5.3 DANMARK

Den danska lagstiftningen förefaller vara mer likartad den svenska lagstiftningen gällande

abandonering där det ej finns uttryckligt lagstöd som reglerar begreppet. Studier av

rättssystemet har inte heller kunnat visa att det överhuvudtaget har förts någon diskussion kring

abandoneringsfrågan eller liknande institut.35 Fråga kan då ställas om tillämpningen av

abandonering ens kan ske eller om det sker en ändamålsenlig avvägning utifrån allmänna

konkursrättsliga principer.36 Rättsläget gällande abandoneringsfrågan i Danmark förefaller i

och med detta fortfarande vara oklart.

32 Insolvency Act 1986, Chapter 45, section 178–182 och 315–321. För vidare studier av lagparagraferna i skriftlig form besök: http://www.legislation.gov.uk/ukpga/1986/45/contents 33 Möller, M., Insolvensrättsliga utlåtanden – Ett urval från åren 1989–2015, Upplaga 1:1, Wolters Kluwer, 2015, s. 34. 34 Insolvency Act 1986, Chapter 45, section 178-182 och 315-321. För vidare studier av lagparagraferna i skriftlig form besök: http://www.legislation.gov.uk/ukpga/1986/45/contents 35 Möller, M., Insolvensrättsliga utlåtanden – Ett urval från åren 1989–2015, Upplaga 1:1, Wolters Kluwer, 2015, s. 34. 36 Möller, M., Insolvensrättsliga utlåtanden – Ett urval från åren 1989–2015, Upplaga 1:1, Wolters Kluwer, 2015, s. 35.

31

3.5.4 TYSKLAND

I den tyska konkursrättsliga lagstiftningen finns det inte heller någon tydlig och specifik

lagreglering gällande begreppet abandonering. Dock har Tyskland samma utgångspunkt i

konkursrättsliga förfaranden som Sverige har. Fokus läggs därmed på att konkursförfarandet

omfattar samtliga av konkursgäldenärens tillgångar samt att konkursens huvudsakliga

utgångspunkt är att tillgodose konkursborgenärernas fordringar. Då vikten läggs vid att

tillgodose borgenärernas behov kan därför konkursförvaltaren, genom en ensidig

viljeförklaring, lämna tillbaka egendom till konkursgäldenären som konkursboet har haft

rådighet över. Konkursförvaltaren kan i och med detta välja att ”överge” viss egendom om han

anser att tillgången inte inbringar något positivt värde för konkursborgenärerna.

3.5.5 ÖSTERRIKE

I 119 § Insolvenzordnung (IO) kan utläsas att realisation avseende egendom som anses ha ett

obetydligt värde kan avstås ifrån och att man istället lämnar över den aktuella egendomen som

det rör sig om till konkursgäldenären, det vill säga att man återlämnar egendomen från

konkursboet.37 Denna reglering visar på en slags rätt för att kunna abandonera38 egendom som

inte går att sälja av i konkursförfarandet eller som anses ha ett så pass oansenligt värde att

tillgången enbart medför ett negativt värde och därmed misslyckas att uppfylla konkursens

huvudsyfte.39

3.5.6 NORGE

Norsk lagstiftning uppställer inte något uttryckligt lagstöd gällande ett konkursbos rätt till

abandonering.40 Trots detta anses tillämpningen av abandoneringsinstitutet accepterad i norsk

rätt och utgör en så kallad ”sikker rett”. Abandoneringsrätten ses som generell och följer av den

allmänna principen i konkursloven.41 Den allmänna principen utgår ifrån att konkursförfarandet

tar tillvara borgenärernas och konkursboets intressen. Detta innebär att boet inte bör ta på sig

37 För vidare läsning av lagtext se: 119 § under rubriken ”Gerichtliche Veräußerung”, Bundesgesetz über das Insolvenzverfahren (Insolvenzordnung – IO), https://www.ris.bka.gv.at/GeltendeFassung.wxe?Abfrage=Bundesnormen&Gesetzesnummer=10001736 38 Inom den österrikiska rättstillämpningen används begreppet ”Ausscheidung” för abandonering. 39 Möller, M., Insolvensrättsliga utlåtanden – Ett urval från åren 1989–2015, Upplaga 1:1, Wolters Kluwer, 2015, s. 37. 40 Se loven (1984:59) om fordringshavernes dekningsrett (dekningsloven) och loven (1984:58) om gjeldsforhandling og konkurs (konkursloven). 41 85 § konkursloven.

32

onödiga kostnader eller eventuellt ansvar för egendom som påverkar konkursförfarandets syfte

negativt.42

Likheter till svensk och tysk rätt förekommer gällande regleringen av juridiska personers

upplösning i samband med avslutad konkurs. Bolaget avvecklas därmed och har då en fastighet

abandonerats under konkursförfarandet riskerar egendomen att bli herrelös, utan någon egentlig

ägare. Trots att denna problematik uppstår har tillämpningen av abandoneringsinstitutet i norsk

rätt accepterats.

Abandoneringsförklaringen enligt norsk rätt ses, som andra typer av rättshandlingar, vara

underordnad mer allmänt hållna avtalsrättsliga regler gällande ogiltighet.

Utifrån svensk och tysk rätt uppkommer likheter med den norska regleringen gällande juridiska

personers upplösning i samband med avslutad konkurs.43 Har egendom, under

konkursförfarandet, abandonerats riskerar denna egendom att bli herrelös. Denna problematik

kan även uppstå då exempelvis tillgångar förblir osålda eller på grund av andra omständigheter

finns kvar hos konkursgäldenären. Trots att egendom riskerar att bli ägarlös hindrar detta, enligt

norsk rätt, inte att abandonering sker. Genom betänkande i NOU 1993:16 uppmärksammades

problematiken gällande herrelösa fastigheter genom ett förslag till ny bestämmelse i

konkursloven. I bestämmelsen framkom att konkursdomstolen i liknande fall har

partsrättigheter gällande den abandonerade egendomen. Skulle en försäljning resultera i ett

överskott tillfaller det statskassan om inte domstolen finner att särskild efterutdelning bör ske.

42 Jfr Moe, ”Abandonering i konkurs”, Lov og Rett 1979 s. 110 ff.; Sandvik/Krüger/Giertsen, ”Norsk panterett”, 2 uppl. 1982 s. 308 f.; Falkanger/Kjelstrup, ”Abandonering i konkurs”, NOU 1993:16 s. 190 och Andenæs, ”Konkurs”, 1993, s. 56. 43 Möller, M., Insolvensrättsliga utlåtanden – Ett urval från åren 1989–2015, Upplaga 1:1, Wolters Kluwer, 2015, s. 39.

33

4. FAST EGENDOM 4.1 ALLMÄNT

Vad menas då egentligen med fast egendom? Utifrån 1:1 JB innebär fast egendom jord och att

denna i sin tur är fördelad i fastigheter.44 Utöver denna definition framkommer det ingen

förklaring för vad som är en fastighet. För att förklara begreppet har därför lagstiftaren utgått

från att en fastighet är ett ting som har blivit registrerad som en fastighet och att registreringen

skett i enlighet med regleringen i FBL.45 Fastigheter måste därför föras in i fastighetsregister

enligt 1:2 FBL.46 Lantmäteriet är den myndighet som ansvarar för fastighetsregistret enligt 2 §

i förordningen (2000:308) om fastighetsregister.

4.2 LANTMÄTERIET Hur går myndigheten tillväga i situationer då den nuvarande ägaren, en juridisk person,

upplöses i samband med ett konkursförfarande? Tillämpas specifika åtgärder eller särskilt

utformade tillvägagångssätt för att lösa problematiken? Av kontakt med Lantmäteriet

framkommer det att många upplösta juridiska personer faktiskt kvarstår som ägare till

fastigheter trots att de inte längre existerar.47 Myndigheten uppmärksammar dessutom att det

finns fastigheter runt om i landet som har denna konstellation av ägande, dvs ägaren har

antingen upphört eller avlidit. Allt som finns kvar är enbart ett skalbolag i fastighetsregistret

och samtliga skyldigheter som aktualiseras i samband med ägandet kan inte riktas mot någon

egentlig ägare. Detta förhållande är vanligt förekommande då det rör fastigheter som taxeras

lägre än 1000 kr, oftast på grund av någon underliggande miljöskada. Åtgärder kan vidtas om

en ny förvärvare lämnar en lagfartsansökan.

Utifrån detta kan alltså konstateras att om bolagets ägare inte tar vara på fastigheten så blir den

sannolikt ”liggande” i fastighetsregistret fram tills någon försöker göra anspråk på fastigheten.

Då Lantmäteriet inte vidtar någon åtgärd i vanliga fall så förekommer det inte heller någon

handlingsplan för detta.

44 1 kap. 1 § Jordabalk (1970:994). 45 Victorin, A., ”Allmän fastighetsrätt – fastighetstillbehör, fastighetsköp, servitut, fastighetspant och sakrättsliga frågor”, Upplaga 7, Iustus Förlag AB, 2015, s. 64. 46 För fördjupad förståelse av lagregleringen gällande fastighetsregistret se förordningen (2000:308) om fastighetsregister. 47 Mailkorrenspondens 2017-01-18 med Daniel Malm, anställd på Lantmäteriet.

34

Länsstyrelsen eller Lantmäteriet kan dock besluta om att genomföra en äganderättsutredning.48

Detta genomförs endast om det är av vikt för den enskilde eller allmänheten att äganderätten

utreds men det är sällsynt förekommande. Sannolikt för att det till största delen rör sig om

mycket billiga fastigheter. Om Länsstyrelsen överväger om att genomföra en

äganderättsutredning så begärs först ett yttrande från Fastighetsinskrivningen och därefter får

Fastighetsbildningen i uppdrag att genomföra en faktisk utredning.

Äganderättsutredning sker i enlighet med lagen (1971:1037) om äganderättsutredning och

legalisering, ÄULL. Denna utfört, som ovan nämnts, då det föreligger oklarheter gällande vem

den faktiske ägaren är. Aktualisering sker endast då det är av väsentlig betydelse, utifrån den

enskildes och allmänhetens intresse, att ovissheten klaras upp. Förordnandet sker i enlighet med

lagens första bestämmelse. Därefter utförts själva utredningen av Lantmäteriet och en

äganderättsförteckning upprättas enligt 2 och 9 §§ ÄULL. Förteckningen skickas sedan från

Fastighetsbildningen vidare till Fastighetsinskrivningen enligt 29 § ÄULL.

4.3 HERRELÖSA FASTIGHETER Då samtliga fastigheter i Sverige måste registreras för att kunna definieras som fastigheter

intecknas dessa i fastighetsregistret som tidigare nämnts. Utöver uppgifter om fastigheten finns

även registrerade uppgifter om vem fastighetens rättmätige ägare är.49 Detta innebär alltså att

fastighetsregistret ska kunna ge svar på vem en fastighet faktiskt tillhör. Den svenska

fastighetsrättsliga rättstillämpningen utgår med andra ord från att alla fastigheter har en ägare,

oavsett om den övergivits.50 Det finns i och med detta ingen fysisk möjlighet för att fastigheter

ska kunna överges och att ägare ska kunna avsäga sig sin äganderätt. För att en fastighetsägare

ska kunna avsäga sig sin äganderätt måste det finnas en annan potentiell ägare som intar den

tidigares rättigheter och skyldigheter.51 Då ett bolag, en juridisk person, upplöses finns det

särskild reglering för hur man ska hantera dess tillgångar. Det huvudsakliga syftet med dessa

regler är att tillgångarna ska säljas av och de likvida medel som förvärvas ska utdelas till ägare,

styrelsemedlemmar eller till särskilda borgenärer. Men vad händer då om man inte kan

48 Lantmäteriets hemsida under rubriken Fastigheter>> Min fastighet>> Oklarheter kring fastighet>> Äganderättsutredning. http://www.lantmateriet.se/sv/Fastigheter/Min-fastighet/Oklarheter-kring-fastighet/Aganderattsutredning/?_t_id=1B2M2Y8AsgTpgAmY7PhCfg%3d%3d&_t_q=%C3%A4gander%C3%A4ttsutredning&_t_tags=language%3asv%2csiteid%3a1292803d-1ca5-4868-94c0-8fa376e6f130%2candquerymatch&_t_ip=83.250.221.61&_t_hit.id=LMSE_DataAbstraction_PageTypes_ArticlePageType/_254561b5-a41f-4ccd-a7da-f1662d131057_sv&_t_hit.pos=1 49 För vidare information om fastighetsregistret besök lantmäteriets hemsida: http://www.lantmateriet.se/sv/Fastigheter/Fastighetsinformation/Fastighetsregistret 50 Prop. 2004/05:35 s. 10. 51 Detta genom exempelvis köp, byte, gåva eller bodelning.

35

förvandla fastigheten, genom försäljning, till likvida medel? Går det inte att avyttra fastigheten,

på grund av att den innehar så pass stora brister eller att det inte finns någon efterfrågan, står

bolaget kvar som ägare i fastighetsregistret trots att den juridiska personen har upplösts. Kvar

blir då en fastighet som ingen, fysiskt sett, äger men man kan samtidigt inte vidta några åtgärder

eller köpa fastigheten eftersom det inte finns någon ”faktisk” ägare som man kan ta kontakt

med. Hur löses problematiken med samtliga rättigheter och skyldigheter som en fastighetsägare

erhåller då det inte längre finns någon ägare?

4.3.1 UPPKOMST AV HERRELÖSA FASTIGHETER

Varför finns det då fastigheter som inte går att sälja? Efterfrågan på fastigheter i Sverige har ju

inte direkt avtagit utan snarare ökat under de senaste åren.52 Skälet till att fastigheten inte går

att sälja kan vara att själva ägandet antingen innebär en alldeles för stor belastning eller att

fastigheten helt enkelt saknar ett värde. Detta kan exempelvis vara att fastigheten är miljöskadad

eller dylikt. Belastas fastigheten med omfattande miljöskador tvingas en potentiell ny ägare att

vidta drastiska och omfattande åtgärder, genom exempelvis sanering. Den nya ägaren belastas

i och med detta med en alldeles för omfattande skyldighet för att ägandet ska motsvara nyttan

som erhålls av att inneha fastigheten. De negativa effekterna av att äga fastigheten balanserar

därmed inte upp de positiva effekterna utan tar omfattande över. Under vissa rådande

omständigheter finns det överhuvudtaget inga positiva effekter utan enbart negativa som är för

omfattande för att kunna åtgärda. Det fyller inget syfte att försöka åtgärda problematiken som

gör att fastigheten saknar ett värde eftersom det blir allt för omfattande kostnader. Risken är

stor att fastigheten inte erhåller något värde värt mödan trots att sanering har ägt rum. I vissa

fall krävs det att sanering eller rivning måste ske då omgivningen och människors hälsa ligger

i riskzonen, men vem vänder man sig till för att genomföra dessa åtgärder när det egentligen

inte finns någon ”riktig” ägare utan enbart ett skal? Hur ska man lösa denna ägarproblematik

och vem/vilka är villiga att ta sig an rollen som ny ägare och skyldigheterna som detta innebär?

4.3.2 EFTERBEHANDLINGSANSVAR

En orsak till att en fastighet med en miljöskada förblir osåld är oftast kravet på ansvar som

uppstår gällande efterbehandling.53 Efterbehandlingsansvaret, enligt MB, uppställer krav som

en potentiell ny ägare måste vidta för att miljön och människors hälsa inte ska ligga i farozonen.

Stora kostnader läggs i och med detta på åtgärder för att hindra, motverka eller förebygga skador

52 För vidare resonemang läs Fastighetstidningens artikel ”Rekordhög transaktionsvolym” skriven den 22 april 2016: http://fastighetstidningen.se/rekordhog-transaktionsvolym/ 53 10 kap. Miljöbalk (1998:808).

36

som kan uppstå. I enlighet med MB:s regler blir den efterbehandlingsansvarige i första hand

den som har bedrivit eller bedriver verksamhet i fastigheten (Polluters Pay Principle)54 och i

andra hand den som haft kännedom eller som borde ha haft insikt om miljöskadan.55

Anledningen till varför man införde ett efterbehandlingsansvar var för att potentiella köpare

skulle motiveras till att genomföra undersökningar av exempelvis äldre industrifastigheter.56

Skulle det vara så att den efterbehandlingsansvarige ej hade råd att genomdriva

saneringsåtgärder kunde dessa bekostas genom en så kallad saneringsförsäkring. Detta

alternativ är dock inte längre aktuellt, då saneringsförsäkringen upphörde att gälla i och med

lag (2009:1210) om ändring i miljöbalken.

Ytterligare en orsak, förutom ovan nämnda, till varför det inte föreligger några

försäljningsmöjligheter kan exempelvis vara av marknadsmässig karaktär såsom strukturell

regional avfolkning eller lågkonjunktur.57

4.3.3 PRAXIS

Som ovan nämnts regleras efterbehandlingsansvaret utifrån MB och fokus läggs kring den

bedrivna verksamheten och verksamhetsutövaren. Tilldelningen av efterbehandlingsansvar

regleras utifrån miljörättsliga regler men huruvida den verksamhetsansvarige kan ställas till

ansvar eller inte blir avgörande utifrån rådande omständigheter. Därför kan likartade

omständigheter resultera i olika utfall. Bedömningen, gällande efterbehandlingsansvaret, får

därmed betydelse i svensk rättspraxis.

MÖD 2014:14 berörde efterbehandlingsansvaret i samband med en markförorening. Frågan var

om den verksamhetsansvarige, en oljedepå, kunde bli efterbehandlingsansvarig då marken på

den aktuella fastigheten hade blivit förorenad. Mark- och miljööverdomstolen fick i uppgick att

genomföra en utredning utifrån rådande omständigheter i målet och kom fram till att något

efterbehandlingsansvar inte kunde erläggas den aktuelle verksamhetsutövaren, oljedepån. I

Mark- och miljööverdomstolens domskäl fördes resonemang kring miljöbalkens

ansvarsbestämmelser. Dessa regler utgår från huvudprincipen att verksamhetsutövaren blir

ansvarig och står kostnaderna för efterbehandling. Huvudprincipen grundar sig på att

verksamhetsutövare som bedrivit eller bedriver en verksamhet, vilken resulterat i en

miljöförorening, blir efterbehandlingsansvarig. Utifrån 2 kap. 8 § MB ska saneringsåtgärder, i

54 Formulerades av OECD 1972; GUIDING PRINCIPLES CONCERNING INTERNATIONAL ECONOMIC ASPECTS OF ENVIRONMENTAL POLICIES (Recommendation adopted on 26th May, 1972) C(72)128 55 10 kap. 2-3 §§ MB. 56Prop. 2004/05:35 s. 12. 57 Prop. 2004/05:35 s. 12.

37

skälig omfattning, genomföras i enlighet med 10 kap. MB. Av Mark- och miljödomstolens

domskäl kunde utläsas att efterbehandlingsansvar aktualiseras på verksamheter som varit aktiva

efter 30 juni 1969.58 Något retroaktivt ansvar kan i och med detta inte aktualiseras för

verksamheter som avslutats innan övergångsdatumet.

Vidare sker även reglering gällande fastighetsägarens efterbehandlingsansvar i MB:s tionde

kapitel. Denne blir ansvarig om verksamhetsutövaren inte har möjlighet att genomföra

efterbehandlingsåtgärder.59 Utifrån regleringens ordalydelse begränsas fastighetsägarens

efterbehandlingsansvar till att enbart omfatta saneringsåtgärder som tillkommer

verksamhetsutövaren. Genom förarbeten till MB kan det utläsas att detta ansvar är subsidiärt,

det vill säga att fastighetsägaren ansvarar efter verksamhetsutövaren.60 Finns det, utifrån

rådande omständigheter, ingen verksamhetsutövare som kan ställas till ansvar enligt 10 kap.

MB kan en fastighetsägare erhålla efterbehandlingsansvar om denne känt till föroreningen eller

borde ha upptäckt föroreningen i samband med förvärvet. I aktuellt mål kunde Mark- och

miljööverdomstolen inte konstatera att den förorenande verksamheten hade bedrivits efter 30

juni 1969. Det förelåg i samband med detta konstaterande ingen möjlighet att förelägga

verksamhetsutövaren ett efterbehandlingsansvar. Något efterbehandlingsansvar kunde därmed

inte åläggas oljedepån eller fastighetsägaren.

Ett annat mål från Mark- och miljööverdomstolen, MÖD 2015:19, rörde tillsynsavgift avseende

en fastighet. Miljö- och räddningstjänstnämnden hade beslutat att bolaget X:s konkursbo skulle

erlägga en tillsynsavgift i enlighet med miljöbalkens regler. Tillsynsarbetet som tillsynsavgiften

grundades på rörde en brand på aktuell fastighet. Branden hade utlösts från en avfallslagring,

så kallad fluff, som förvarats i fastigheten. Miljö- och räddningstjänstnämnden grundade

tillsynsavgiften på att avfallslagringen utgjorde miljöfarlig verksamhet och att betalning skulle

åläggas verksamhetsutövaren, i aktuellt fall bolagets konkursbo. Konkursboet hävdade dock att

abandonering av fastigheten hade skett och att rådigheten av fastigheten därmed återgått till

konkursgäldenären. Genom abandonering av fastigheten kunde därmed konkursboet inte ses

som verksamhetsutövare enligt den miljörättsliga regleringen och kunde därför inte åläggas

tillsynsavgift.

Det förelåg dock oklarheter gällande vem som kunde ses som verksamhetsutövare. Enligt

Mark- och miljööverdomstolens domskäl framkom det inte några tydliga riktlinjer från den

58 8 § lag (1998:811) om införande av miljöbalken (införandelagen). 59 10 kap. 3 § första stycket miljöbalken. 60 Vidare se prop. 1997/98:45 del 1 s. 358 och s. 361.

38

miljörättsliga regleringen. Praxis tillämpades för att kunna besvara vem som omfattas av

begreppet verksamhetsutövare. Verksamhetsutövare är den eller de som, faktiskt och rättsligt,

har möjlighet att genomföra efterbehandlingsåtgärder. Konkursbon kan i och med detta ses som

verksamhetsutövare i två fall, då konkursboet fortsätter att bedriva den miljöfarliga

verksamheten eller då konkursboet förvarar miljörättsligt avfall samt har rådighet över

avfallet.61 Då bolaget bedrev rörelsen fram till konkursuppbrottet kunde konkursboet inte hållas

ansvarigt för den del av tillsynsavgiften som hänfördes till åtgärder vidtagna före

konkursutbrottet men frågan kvarstod huruvida konkursboet kunde hållas ansvarigt för

resterande tillsynsavgift.

Rådande omständigheter visade på att konkursboet, i samband med konkursbeslutet, hade

erhållit rådighet över fastighet samt över det miljöfarliga avfallet som lagrats på fastigheten.

Detta indikerade att konkursboet betraktades som verksamhetsutövare i miljörättslig mening.

Boet hävdade dock att konkursboet inte kunde ses som verksamhetsutövare då abandonering

av fastighet samt lös egendom som förvarats på fastigheten hade ägt rum. Eftersom någon

reglering avseende abandonering inte förekommer i svensk lagstiftning kunde hjälp därmed tas

från rättspraxis.62

Frågeställningen som Mark- och miljööverdomstolen hade att ta ställning till var om

konkursboet, genom tillämpning av abandonerning, kunde frigöras från betalningsansvaret

gällande tillsynsavgift. Domstolen fann att konkursboet, trots sina handlingar, inte kunde undgå

det miljörättsliga ansvaret och sågs genom detta som verksamhetsutövare. Konkursboet var

därmed tvungen att betala resterande del av tillsynsavgiften, som avsåg tiden efter

konkursutbrottet, till Miljö- och räddningstjänstnämnden.

Ytterligare ett mål som behandlades hos Mark- och miljööverdomstolen var MÖD 2016:22 och

rörde föreläggande av efterbehandlingsåtgärder samt åläggande av tillsynsavgift. Bolaget L

förvärvade fastigheten X och utifrån stadsplan kunde utläsas att fastigheten klassificerades som

en industrifastighet. Länsstyrelsen kräver, i samband med denna typ av förvärv, att en potentiell

förvärvare ska kontrollera om miljöfarlig verksamhet har bedrivits på fastigheten. Länsstyrelsen

påpekade att L, vid kontakt med myndigheten, borde ha upptäckt att området möjligtvis var

förorenat. Frågan som domstolen var tvungen att ta i beaktande var om bolaget L, vid förvärvet,

61 MÖD 2013:36. 62 NJA 2004 s.777.

39

borde ha känt till föroreningen och därmed kunde åläggas efterbehandlingsansvar i enlighet

med den miljörättsliga regleringen.

Inledningsvis lades fokus kring 10 kap. 3 § MB och en fastighetsägares ansvar gällande

efterbehandling vid uppkomst av föroreningar. En fastighetsägares efterbehandlingsansvar är

utifrån paragrafens ordalydelse sekundärt jämfört med en verksamhetsutövares

efterbehandlingsansvar. En fastighetsägare kan i och med detta enbart hållas ansvarig då det

inte finns någon ansvarig verksamhetsutövare, detta gäller även tidigare verksamhetsutövare.

Utifrån tidigare praxis, MÖD 2011:1, resulterade denna utgångspunkt i att fastighetsägaren

undgick efterbehandlingsansvar. Målet rörde en verksamhetsutövare i likvidation som

avslutades under handläggningen vid domstolen. Domstolen fann, med stöd av 25 kap. 44 §

ABL, att det fortfarande förelåg möjlighet att rikta ansvar mot bolaget trots likvidationsavslut.

Utifrån genomförd utredning av länsstyrelsen kunde det konstateras att även viss

exploateringsverksamhet hade förekommit. Fler parter kunde i och med detta ses som

verksamhetsutövare och något subsidiärt ansvar aktualiserades därmed inte.

Utifrån uppgifter har det vidare i målet, MÖD 2016:22, genomförts en ansvarsutredning. Från

den kunde utläsas att bolagen K bedrivit verksamhet på fastigheten från 1970-talet till och med

1990-talet. Verksamheten innefattade tillverkning av ställverksgolv, låg- och högspänningsverk

samt hantering av trikloretylen. Samtliga av dessa bolag hade sedan upplösts 1999–2005. Det

framkom även av utredningen att ytterligare ett bolag, bolaget E/S, hade bedrivit verksamhet i

form av kretskortstillverkning på fastigheten 1996–2004. Bolaget E/S var fortfarande aktivt

men hade inte tillämpat sig av trikloretylen i sin tillverkning.

Mark- och miljööverdomstolen fann att det inte fanns någon verksamhetsutövare som ansvaret

kunde riktas mot, detta då tidigare verksamhetsutövare bedrivit olikartade verksamheter.

Efterbehandlingsansvaret och tillsynsavgiften fick därmed riktas mot fastighetsägaren.

Ett tidigare rättsfall, MÖD 2013:36, som även detta berörde efterbehandlingsansvar men då två

konkursbon (dotterbolag och moderbolag) bedrivit gruvverksamhet. De frågeställningar som

domstolen hade att ta ställning till var om föreningsskada enligt MB förelåg, vilken verksamhet

som hade orsakat föroreningen samt om de två konkursbona kunde ses som verksamhetsutövare

då de bedrivit gruvverksamhet.

För att en föroreningsskada ska anses föreligga krävs det, enligt 10 kap. 1 § MB, att

föroreningen ska kunna medföra en skada för naturen eller människors hälsa. Utifrån förarbeten

40

kan det exempelvis röra sig om tungmetaller, bensin eller lösningsmedel.63 Av målet

framkomna uppgifter har förorening av vatten och mark skett genom metaller från

gruvverksamhet. Föroreningsskada, enligt 10 kap. MB, ansågs därmed föreligga.

Vem har då orsakat föroreningsskadan? Domstolen framhöll i dess bedömning att begreppet

gruvverksamhet skulle bedömas som en integrerad helhet där flera delar ingår.

Gruvverksamheten, som helhet, hade orsakat föroreningen genom att sprida vatten som innehöll

metaller till omgivningen. Nästa steg i processen var då att avgöra om konkursbo A

(dotterbolaget) bedrivit verksamhet som bidragit till föroreningen. Fokus lades på 10 kap. 2 §

MB och som ovan nämnts kan ett konkursbo erhålla efterbehandlingsansvar om boet antingen

fortsätter med verksamheten eller enbart förvarar miljöfarligt avfall med rådighet över detta.64

Vid bedömningen gällande vem som ansågs som verksamhetsutövare enligt miljörättslig

reglering fick tillståndets innehav ingen betydelse. Fokus lades inte på tillståndsinnehavaren

utan vem som faktiskt bedrev verksamhet på området. Konkursboet A (dotterbolaget) hade

bedrivit konkursgäldenärens verksamhet efter konkursutbrottet och sågs därmed som

verksamhetsutövare enligt 10 kap. 2 § MB. Domstolen konstaterade även att konkursbo B

(moderbolaget) hade bedrivit gruvverksamhet på området och sågs också som

verksamhetsutövare i enlighet med den miljörättsliga regleringen. Efterbehandlingsansvar är

solidariskt och kan därmed riktas till en eller flera verksamhetsutövare.65 Länsstyrelsen kunde

i och med detta rikta efterbehandlingsansvaret mot dotterbolaget trots att flera

verksamhetsutövare förekom.

Mark- och miljööverdomstolen fann, såsom tidigare instanser, att dotterbolagets konkursbo och

moderbolagets konkursbo hade bedrivit gruvverksamhet i området och kunde därför ses som

verksamhetsutövare. Efterbehandlingsansvar kunde därmed åläggas.

4.4 JURIDISKA PERSONER För att en fastighet ska kunna bli herrelös krävs att ägaren, den juridiska personen, måste

upplösas. En juridisk person kan upplösas på två olika sätt, antingen genom konkurs eller

likvidation. Då uppsatsens fokus ligger på upplösning i samband med konkursförfarandet

kommer enbart konkurs att tas upp. Förhållandet gällande upplösning av juridiska personer vid

63 Se prop. 1997/98:45 del 2 s. 118. 64 Vidare se MÖD 2005:29 och 2008:13. 65 Se prop. 1997/98:45 del 1 s. 361 samt MÖD 2003:127.

41

likvidation lämnas därmed utan hänseende. Bolaget anses upplöst då konkursförfarandet

avslutas och förfarandet inte efterlämnar något överskott.66

4.4.1 UPPLÖSNING AV BOLAG I SAMBAND MED KONKURS

Då ett konkursförfarande inleds och en juridisk person anses vara på obestånd tas bolagets

samtliga tillgångar om hand av konkursboet och omvandlas till likvida medel för att kunna

täcka konkursborgenärernas fordringar. Konkursboet ska, genom detta tillvägagångssätt,

avyttra egendomen så snart det lämpligen kan ske. Avveckling sker därefter. Under

konkursförfarandet kan konkursförvaltaren välja att avstå från att avyttra fast egendom, vid

exempelvis misslyckad exekutiv auktion eller om någon försäljning överhuvudtaget inte kan

ske. 67 Konkursförfarandet avslutas då samtliga likvida medel fördelas ut bland

konkursborgenärerna. Finns inte tillräckligt med likvida medel för att betala av

konkurskostnaderna kan domstolen besluta om att avskriva konkursboet. Avslutas

konkursförfarandet utan något överskott anses den juridiska personen upplöst.

4.4.2 ICKE-EXISTERANDE FASTIGHETSÄGARE

Då en juridisk person har upplösts men fortfarande kvarstår som ägare i enlighet med

fastighetsregistret uppstår problem. Fastigheten anses fortfarande ha en ägare trots att det rent

fysiskt ej längre finns någon kvar. Fastigheten kan i och med detta inte avyttras då den upplösta

ägaren saknar rättshandlingsförmåga. Denna problematik medför även att man inte kan

verkställa samtliga skyldigheter som åläggs den tecknade ägaren.68 Problematiken gällande

herrelösa fastigheter har särskilt uppmärksammats inom miljörättsliga och fastighetsrättsliga

områden vid exempelvis efterbehandlingsansvar, expropriation, fastighetsbildning och så

vidare. Liknande kan även uppkomma inom det privaträttsliga området, vid exempelvis

fastighetsförsäljningar och skadeståndsanspråk. Genom detta kan konstateras att begreppet

herrelösa fastigheter är förekommande och förefaller vara ett problem men att det saknas

uttryckligt lagstöd för att rättsligt kunna göra något åt saken. Inom det fastighetsrättsliga

området har man, genom lagstiftning, försökt att lösa uppkomsten av herrelösa fastigheter och

ägarens avsaknad av rättshandlingsförmåga genom att införa en företrädare, god man, för

juridiska personer som upplösts i fastighetsbildningslagen (1970:988).69 Förordning av god

man sker i enlighet med föräldrabalkens elfte kapitel.70 Detta verkställs av en överförmyndare

66 25 kap. 50 § Aktiebolagslag (2005:551), ABL. 67 För vidare studie se lagtext: 8 kap. 6 § KonkL. 68 Prop. 2004/05:35 s. 15. 69 För djupare förståelse se 4 kap. 12 §. 70 11 kap. 3 § FB.

42

genom anmälan från Lantmäteriet.71 Detta gäller även ärenden inom ledningsrätt72 och

expropriation73

4.5 DET ALLMÄNNAS ANSVAR

Vilket ansvar kan då uppställas på det allmänna om det inte längre finns någon ”fysisk” ägare

som kan åläggas ansvar? Vilken skyldighet åläggs stat och kommun när en fastighet

abandoneras genom konkurs och betraktas som herrelös? I enlighet med lagen (2003:778) om

skydd mot olyckor [LSO] omfattar kommunens ansvar av att begränsa och förhindra eventuella

skador gällande egendom, miljö och människor.74 Ansvaret aktualiseras dock inte förrän det

faktiskt föreligger en fara samt när det är särskilt motiverat.75 Behövs det vidtas drastiska

åtgärder för att förhindra exempelvis ras rör det sig om räddningstjänst som kommunen

ansvarar för. Genom detta ansvar belastas även kommunen för de ekonomiska skyldigheterna

som detta medför. Kommunerna kan i och med detta drabbas olika hårt beroende på hur pass

omfattande skadorna är på de herrelösa fastigheterna samt hur mycket likvida medel de tvingas

omfördela för att genomföra förebyggande men även drastiska åtgärder. Kommuner kan även

tillämpa sig av kommunallagen (1991:900) [KL] för att åtgärda problematiken gällande

herrelösa fastigheter.76 Här kan det dock uppstå problematik om det ej finns någon kontaktbar

företrädare till fastighetsägaren. Denna problematik aktualiseras även vid åtgärder i enlighet

med plan- och bygglagen [PBL], MB och ExpL.

Kommunerna erhåller i och med detta ett omfattande ansvar gällande herrelösa fastigheter.

Staten däremot har inte något uttryckligt ansvar gällande herrelösa fastigheter men har

emellertid ett ensidigt ansvar när det gäller ekonomiskt stöd till kommunala bostadsbolag, vid

exempelvis rivning av fastighet i glesbygd. Staten har dessutom ett ensidigt ansvar gällande

kostnader för marksanering som kan tänkas bli aktuell av fastigheter som är miljöskadade.77

Som ovan konstaterats förefaller kommunerna ha ett omfattande ansvar gällande herrelösa

fastigheter och staten, i viss begränsad mån, men det föreligger ingen skyldighet för dessa att

agera om fastigheten inte utgör något hot gentemot miljön eller invånarna. De väljer i och med

detta själva om de vill genomföra någon åtgärd. Även vid detta stadie kan det vara svårt att

71 För uttryckligt lagstöd se 4 kap. 12 § FBL. 72 16 § st. 1 ledningsrättslagen (1973:1144). 73 Vidare se 3 kap. 2a § expropriationslagen, ExpL, (1972:719). 74 Se 1 kap. 2 § LSO. 75 Prop. 2004/05:35 s. 16. 76 Vidare se 2 kap. 1 § KL. 77 Se prop. 2004/05:35 s. 16.

43

genomföra någon åtgärd om det ej finns någon tillgänglig företrädare till det upplösta

ägarbolaget.

4.6 TILLÄMPNING AV BEGREPPET GOD MAN

En lösning, vilket tidigare nämnts, som kan tillämpas för att lösa problematiken gällande

upplösta ägare är utvidgade möjligheter till utseende av god man.78 Stor vikt läggs i och med

detta vid begreppets funktion och bidragande effekt. Fokus bör därför läggas på åtgärder som

bidrar till att ”herrelösa” fastigheter erhåller en ny, faktisk, ägare. Detta genom exempelvis

inlösning eller expropriation enligt PBL.79 För att en fastighet ska kunna exproprieras krävs det

en företrädare för fastighetsägaren i expropriationsförfaranden, och behovet av att förordna en

god man föreligger därmed vara stort. Tillämpningen av god man bör därför kunna förordnas i

dessa situationer.80 Då en expropriation av en miljöskadad fastighet genomförs resulterar detta

i att den nye ägaren som förvärvat fastigheten blir efterbehandlingsansvarig i enlighet med MB.

Efterbehandlingsansvaret som väntar en blivande ägare, då den förre upplösts, skulle kunna

vara en orsak till att många väljer att inte köpa miljöskadade fastigheter. Då förvärvet genom

expropriation bidrar till större kostnader än vad värdet på fastigheten förväntas öka efter

saneringsåtgärder ställer många potentiella köpare sig frågan om det är värt risken. Kostnaderna

som förväntas uppstå i samband med saneringsåtgärderna kan man inte i förväg veta. Ett

expropriationsförvärv av en miljöskadad fastighet är därmed en chansning där man förblir blind

om dess konsekvenser till dess att saneringsåtgärdernas storlek uppdagas. Oftast förblir dessa

skador dolda för potentiella köpare och upptäcks inte förrän arbetet har påbörjats och i värsta

fall då arbetet befinner sig i slutfasen. Den nye ägaren har då, genom förvärvet, erhållit massiva

kostnader för genomförandet av alla saneringsåtgärder som krävs för att eliminera samtliga

miljöskador och på kuppen har detta enbart medfört en minimal ökning av fastighetens värde.

Dock bör en ny köpare genom expropriation inte kunna åläggas efterbehandlingsansvar, detta

då förvärvsformen inte uttryckligen framkommer av paragrafens ordalydelse.81 Utifrån

förarbeten sker förtydligande över vilka äganderättsövergångar som omfattas av begreppet

förvärv enligt paragrafens ordalydelse.82 Förutom de vanliga äganderättsövergångarna byte,

köp och gåva ingår även en del associationsrättsliga förvärv. Av de associationsrättsliga

förvärven ingår tillskott till bolag eller förening under förvärvsbegreppet. Dessutom innefattas

utdelning eller skifte från bolag eller förening. Begreppet omfattar inte äganderättsövergång

78 Prop. 2004/05:35 s. 18. 79 Prop. 2004/05:35 s. 19. 80 Prop. 2004/05:35 s. 19. 81 10 kap. 3 § st. 4 miljöbalken enligt lydelsen från och med den 1 augusti 2007. 82 Prop. 2006/07:95, s. 102 f.

44

genom bodelning eller arv. Fastighetsbildningsförfaranden, fastighetsreglering och

expropriation ingår som ovan nämnts inte heller av paragrafens uppräknade förvärvsformer.

Skälet till varför expropriation inte tas upp under paragrafens uppräknade förvärvsformer är,

enligt lagstiftaren, att det inte föreligger sådan undersökningsplikt som uppställs vid de andra

typerna av fastighetsförvärv.

Sker inte någon expropriation av den miljöskadade fastigheten finns det för närvarande ingen

lösning gällande herrelösa fastigheter.83

83 Naturvårdsverkets rapport 6501, ”Efterbehandlingsansvar – En vägledning om miljöbalkens regler och rättslig praxis”, juni 2012, s. 66–67.

45

5. PROBLEMATIK OCH LÖSNING 5.1 PROBLEMATIK

Problematiken som kvarstår är alltså att fastigheterna blir herrelösa och saknar i och med detta

företrädare med rättshandlingsförmåga. Då företrädare saknas kan skyldigheter och rättigheter

inte åläggas ägaren. Myndighetsförfaranden kan i och med detta inte verkställas och fastigheten

saknar därmed en eventuell mottagare för ett föreläggande.84 Det finns genom detta ingen

fastighetsägare som man kan vända sig till för att ålägga utrednings- eller

efterbehandlingsansvar. Myndigheter står i och med detta rådlösa. För att kunna bidra till en

lösning av detta problematiska scenario införde man bestämmelser i konkurslagen och

expropriationslagen gällande förordnande av god man till att företräda det upplösta bolaget vid

inlösen och expropriation i enlighet med PBL. Införandet av denna reglering skulle underlätta,

framförallt för kommunerna, att söka tillstånd om expropriation gällande den miljöskadade

fastigheten.85

Något efterbehandlingsansvar enligt 10 kap. 3 § MB borde inte erläggas på den nye förvärvaren

vid expropriation av miljöskadade fastigheter eftersom expropriationen inte uppställs som en

av de uppräknade förvärvsformerna i paragrafens tredje stycke.86 Den nye förvärvaren borde

därmed undgå skyldigheten gällande efterbehandlingsansvar, skyldigheten som uppstår vid

förvärv av en herrelös miljöskadad fastighet uppställs enbart vid förvärvsformerna köp, byte,

gåva, tillskott till förening/bolag eller utdelning/skifte från en förening eller ett bolag. Förvärv

genom expropriation borde i och med detta leda till, genom lagens lydelse, att köparen undgår

efterbehandlingsansvaret.

5.2 ÅRLIG KONTROLL

Om expropriation av fastigheten inte äger rum står myndigheterna återigen rådlösa och

problematiken med herrelösa miljöskadade fastigheter kvarstår. Den enda lösningen som finns

i dagsläget är alltså tillämpningen av god man vid expropriation men utöver detta står

lagstiftaren och rättstillämparen tomhänta när det gäller miljöskadade fastigheter utan ägare.

Genomförs dessutom ingen äganderättsutredning kan man aldrig inbringa någon klarhet över

84 http://www.lansstyrelsen.se/stockholm/SiteCollectionDocuments/Sv/miljo-och-klimat/verksamheter-med-miljopaverkan/fororenade-omraden/Lagstiftning%20och%20ansvar/Efterbehandlingsansvar,%20rapport%206501.pdf , Naturvårdsverkets rapport 6501, ”Efterbehandlingsansvar - En vägledning om miljöbalkens regler och rättslig praxis”, juni 2012, s. 66. 85 Genom stöd av 2 kap. 7 § expropriationslagen (1972:719). 86 10 kap. 3 § st. 3 MB. Nuvarande lydelse sedan införande av lag (2007:660) om ändring i miljöbalken.

46

hur många fastigheter som faktiskt anses vara herrelösa. Det blir med andra ord ett dolt problem

som utåt sett inte anses som ett problem då fastigheterna ägs av någon. Fastigheten kan, utifrån

ovan resonemang, vara utan en riktig ägare. Ägandeproblematiken upptäcks inte förrän den

miljöskadade fastigheten blir ett hot mot samhället och dess individer. Det kan alltså ta flertalet

årtionden innan något agerande äger rum. Miljöskador och saneringskostnader, som hade

upptäckts i ett tidigt skede, hade kunnat bli lägre. Då upptäckten sker är oftast fastigheten så

pass defekt och miljöskadad att omfattande saneringsåtgärder måste vidtas. Dessa kostnader

hade kunnat undvikas om en årlig genomgång av samtliga fastighetsägare hade gjorts. En ny,

administrativ lösning skulle kunna vara att införa en obligatorisk genomgång av

fastighetsregistret. Då Lantmäteriet är myndigheten som ansvarar över fastighetsregistret

förefaller det naturligt att denna roll tilldelas myndigheten. En årlig kontroll av

fastighetsregistret genom jämförelse med register över bolag som upplösts genom konkurs. En

jämförelse mellan konkursrättsliga register för att avgöra vilka bolag som inte längre finns och

vilka fastigheter som genom konkursförfaranden står utan ägare. I de fall som det föreligger

frågetecken kring vem som äger fastigheten bör det då genomföras äganderättsutredningar. Då

kan man snabbt fastställa hur många fastigheter i Sverige det rör sig om och hur pass omfattande

miljöskador dessa har. Vid detta skede kan utredning och diskussioner föras kring hur

miljöskadorna bör åtgärdas samt hur man ska lösa ägandet. Då expropriation av en miljöskadad

fastighet genomförs undgår förvärvaren skyldigheten till efterbehandlingsansvar enligt 10 kap.

3 § MB. Lantmäteriet bör därmed försöka hitta intresserade ägare som är villiga att rusta upp

dessa. På detta sätt kan man snabbt påbörja åtgärder som bidrar till att fastigheten inte hinner

bli ett allvarligt problem för samhället och miljön. Faran undviks därmed och kommunen

slipper lägga omfattande kostnader för att genomföra åtgärder genom exempelvis, sanering,

rivning och dylikt. Genom att införa en årlig kontroll av ägandet slipper miljöskadorna bli för

omfattande och kostnaderna för att åtgärda dessa för stora. Detta skulle kunna medföra att

fastigheterna lättare kan förvärvas och erhålla nya ägare. Ju mindre omfattande miljöskador

desto mindre kostnader behövs läggas på eventuella åtgärder. Detta i sin tur skulle kunna

medföra att fler företag, såväl nationellt som internationellt, investerar i dessa fastigheter. Detta

skulle även kunna vara ett steg till ett uppsving för bostadsmarknaden. Genom att åtgärda

herrelösa miljöskadade fastigheter i ett tidigt skede minskar kostnaderna och pengarna kan

istället läggas på att omvandla fastigheterna till bostadshus. Detta skulle, på lång sikt, vara en

lösning på bostadsbristen i Sverige. Genom denna lösning skulle man kunna öka Sveriges

välfärd samt minska bostadsbristen. Men detta är enbart en teoretisk lösning med en teoretisk

effekt. Det går därmed inte i förväg att förutsäga utvecklingen av Sveriges välfärd genom

47

införandet av denna åtgärd. Dock borde lösningen kunna bidra till att det allmänna undviker

omfattande kostnader gällande saneringsåtgärder/rivning då ägare saknas. Fråga som kan ställas

gällande ett sådant införande är av ekonomisk natur. Det rör själva kostnaderna som aktualiseras

vid ett införande, bland annat hur mycket som måste läggas ned för att utvidga Lantmäteriets

uppgifter och förvärv av ny personal. Hur pass stora kostnader måste dras från staten för att

kunna realisera dessa kontroller? Beror som sagt på hur utvecklingen sker och om man beslutar

om att introducera nya register och databaser som ska användas i processerna. Ytterligare

kostnader läggs då på det administrativa för att uppnå ett heltäckande och fungerande system.

Frågan är då om det kostar mer för att försöka genomföra lösningen än vad det gör i dagsläget.

5.3 UTVIDGAT ANSVAR FÖR KONKURSFÖRVALTAREN OCH TSM

Utifrån 7 kap. 16 a § KonkL utläses att konkursförvaltaren har en anmälningsplikt om denne

misstänker en miljöskada. Anmälan sker då till tillsynsmyndigheten och tillsyn sker i enlighet

med 26:e kapitlet i MB. Föreläggande kan beslutas gentemot konkursgäldenären i samband

med tillsynen. Denna typ av anmälningsskyldighet som uppställs på konkursförvaltaren vid

upptäckt av miljöföroreningar borde kunna tillämpas i samband med abandonering av

miljöskadade fastigheter. Då abandonering av en miljöskadad fastighet blir aktuellt borde

tillsynsmyndigheten uppmärksammas på att dessa fastigheter blir herrelösa.

Tillsynsmyndigheten borde i sin tur erhålla en anmälningsskyldighet gentemot Lantmäteriet

om eventuell uppkomst av herrelösa fastigheter. Lantmäteriet kan därefter försöka

genomdriva en expropriation för att fastigheten ska kunna erhålla en ny ägare.

Genom ett utökat ansvar för konkursförvaltaren och tillsynsmyndigheten kan en fastighet inte

direkt överges utan att någon har vetskap om miljöskadan. Anmälningsskyldighet mellan

nämnda parter borde bidra till att dessa samverkar parallellt med varandra i större utsträckning

och att den herrelösa miljöskadade fastigheten inte försvinner från myndigheternas radar.

Genom denna form av upplägg blir fall av herrelösa miljöskadade fastigheter

uppmärksammade och markeras tydligt i samtliga myndigheters register.

Ett specifikt reglerat och välordnat samarbete mellan konkursförvaltare och myndighet samt

myndigheter emellan bidrar till att frågetecken gällande herrelösa miljöskadade fastigheter

klaras upp.

48

5.4 NY LAGSTIFTNING Kan problematiken avseende herrelösa miljöskadade fastigheter lösas genom ny uttrycklig

lagstiftning? Utifrån lagförslaget till ett samlat insolvensförfarande verkar någon lösning

gällande ägarlösa miljöskadade fastigheter inte förekomma. Det nya potentiella stycket i 3

kap. 3 § KonkL beskriver endast en grundläggande rätt för ett insolvensbo att abandonera

egendom. Möjligheten till abandonering skulle i och med detta inte endast grundas på

rättspraxis utan också erhålla ett uttryckligt lagstöd. Genom ett nytt lagförslag avseende en ny

förbättrad konkurslag eller lag om abandoneringsförfaranden skulle man kunna strukturera

upp ett tillvägagångssätt som resulterar i att herrelösheten aldrig uppkommer. Efter

genomförd abandonering skulle fastigheten exempelvis kunna övergå i statens ägo eller något

liknande ägandeinstitut som övertar rollen som fastighetsägare. Fråga kan dock ställas hur

denna lösning ska kunna försörjas. Övertar staten ägandet över herrelösa fastigheter som är

miljöskadade tvingas likvida medel omfördelas i statsbudgeten för att kunna bekosta samtliga

saneringskostnader. Eventuell utökning av beskattningen skulle kunna ske, detta för att staten

inte ska bli alltför lidande. En annan frågeställning som aktualiseras är hur lagstiftningen ska

utformas. Ska regleringen vara specifikt eller mer allmänt hållen? Båda alternativen kan

medföra negativa effekter. Är lagstiftningen för specifik riskerar fall att hamna utanför och är

den för allmänt hållen tar själva processen längre tid. Tiden läggs därmed på att försöka tolka

olika begrepps definitioner och avgöra om lagen överhuvudtaget blir tillämplig. För att kunna

erhålla en bra lagstiftning utan uppkomst av eventuella tolkningssvårigheter krävs att en

grundlig utredning utförs.

5.5 KOMMUNER SOM ÄGARE

Då det rör herrelösa miljöskadade fastigheter erhåller kommunerna ett omfattande ansvar,

detta ansvar aktualiseras dock inte förrän fastigheten i fråga faktiskt utgör ett hot gentemot

miljön eller kommunens invånare. Kommunens ansvar aktualiseras först när det föreligger en

fara. Drastiska åtgärder kan därmed behöva utföras då det exempelvis rör sig om att förhindra

ett ras eller en vidare spridning av föroreningar. Beroende på hur pass stora och allvarliga

miljöskadorna är på dessa fastigheter riskerar kommunerna att drabbas olika hårt.

Kommunen erhåller, utifrån svensk reglering, ett omfattande ansvar gällande dessa fastigheter

och tvingas stå för bland annat saneringsåtgärder samt bekostandet av dessa. Ytterligare ett

förslag som skulle kunna lösa ägarlösheten avseende herrelösa miljöskadade fastigheter är om

äganderätten övergår till berörda kommuner, och kommunen således blir fastighetens nya

49

ägare. Eftersom kommunen redan tvingas stå för skyldigheter som normalt tillfaller den

faktiska ägaren, bör även de positiva rättigheterna tillfalla kommunen.

För att kommunerna ska kunna klara av att ta över dessa miljöskadade fastigheter och inte

drabbas allt för hårt skulle staten kunna gå in med bidrag. Fastighetens storlek, miljöskadans

omfattning samt kommunens saneringsmöjligheter är faktorer som bör vara avgörande vid

beräkningen av bidragets storlek. Även denna alternativa lösning är enbart teoretisk och det

går därför inte i dagsläget att säga hur stor den ekonomiska påverkan på kommunerna samt

staten skulle kunna bli. Innan detta alternativ kan komma att bli aktuellt måste samtliga

aspekter rörande förslaget ingående utredas och redogöras för.

50

6. SLUTSATS Sammanfattningsvis, utifrån uppsatsens analys, kan det konstateras att bolag som upplöses i

samband med ett konkursförfarande kvarstår som ägare i Lantmäteriets fastighetsregister. Trots

att bolaget upplöses inskrivs inte denna förändring i registret och kvar blir då en fastighet utan

någon egentlig ägare. Då upplösta bolag inte avregistreras som ägare enligt fastighetsregistret

kan då en miljöskadad fastighet vara herrelös i flera årtionden utan vetskap om ägarlösheten.

Åtgärder gällande herrelösheten tas i beaktande då den miljöskadade fastigheten faktiskt utgör

ett hot mot allmänheten och den omgivande miljön men också vid eventuella oklarheter

gällande ägandet av fastigheten.

Lantmäteriet eller Länsstyrelsen kan då besluta om att genomföra en äganderättsutredning i

enlighet med lagen (1971:1037) om äganderättsutredning och legalisering. Genomförande av

äganderättsutredningar är dock ovanligt förekommande och utförs endast om det är av stor vikt

för allmänheten eller den enskilde att utredning sker.

Oftast upptäcks aldrig att en miljöskadad fastighet är ägarlös men i de fåtal fall där en

äganderättsutredning faktiskt genomförs kvarstår dock frågeställningen gällande

ägandeproblematiken. Till vem tillfaller ägandet av fastigheten då man, efter utfört utredning,

konstaterat att den är herrelös?

Problematiken avseende herrelösa miljöskadade fastigheter har kontinuerligt uppmärksammats

under åren men det har dock saknat uttrycklig lagstiftning på området. Utifrån vissa

fastighetsrättsliga aspekter har ny lagstiftning införts för att kunna undvika eventuell uppkomst

av herrelösa fastigheter. Förordning av företrädare till ”skalbolag” sker i enlighet med

fastighetsbildningslagen. Företrädaren, en god man, tillsätts exempelvis i samband med

expropriationsförfaranden. Fastigheten kan då exproprieras till en potentiell spekulant. Fråga

uppkommer dock för hur mycket en exproprierad fastighet ska säljas för, vem som erhåller

köpeskillingen samt om det kan aktualiseras något efterbehandlingsansvar för den

exproprierande. Genomförs en expropriation av en miljöskadad fastighet bör den nye ägaren

inte kunna bli efterbehandlingsansvarig, då expropriation inte uttryckligen räknas upp bland

förvärvsformerna som aktualiserar efterbehandlingsansvar enligt 10 kap. 3 § st. 3 MB. Blir dock

inte en miljöskadad fastighet exproprierad kvarstår fortfarande problemen.

Konstateras det att fastigheten är herrelös och riskerar att hota omgivningen och människors

hälsa kan ansvar läggas på det allmänna. Utifrån LSO erhåller kommunen ett ansvar över dessa

fastigheter då dessa faktiskt utgör ett hot. Kommunernas ansvar innefattar i och med detta att

51

förhindra och begränsa eventuella skador som uppkommer på grund av föroreningen. Behövs

det mer drastiska åtgärder, vid exempelvis ett ras, måste räddningstjänst tillkallas vilket

kommunen ansvarar för. Detta ansvar medför en stor belastning på kommunerna. Beroende på

hur pass omfattande skadorna och saneringskostnaderna är på de herrelösa fastigheterna

drabbas kommunerna olika hårt. Behövs mer drastiska åtgärder resulterar detta i en ekonomisk

belastning. Kommuner erhåller i samband med detta ett omfattande ansvar gällande herrelösa

fastigheter. Staten har inte något uttryckligt ansvar men kan emellertid ha ett ensidigt ansvar

vid utdelning av ekonomiskt stöd till kommunala bostadsbolag, exempelvis vid rivning av

fastighet i glesbygd. Staten erhåller även ett ensidigt ansvar gällande bekostnaden av

marksanering. Statens ansvar förefaller därmed vara i mindre omfattning samt röra sig om mer

ekonomisk natur.

Eventuella lösningar på denna problematik skulle exempelvis kunna vara införande av årliga

kontroller hos Lantmäteriet, utvidgat ansvar för konkursförvaltaren och TSM eller att

kommunen övertar äganderätten av dessa fastigheter.

52

7. KÄLLFÖRTECKNING LAGAR

SVENSK RÄTT

Aktiebolagslag (2005:551)

Expropriationslag (1972:719)

Fastighetsbildningslag (1970:988)

Förordning (2000:308) om fastighetsregister

Föräldrabalk (1949:381)

Jordabalk (1970:994)

Kommunallag (1991:900)

Konkurslag (1987:672)

Lag (1998:811) om införande av miljöbalken

Lag (2003:778) om skydd mot olyckor

Lag (1971:1037) om äganderättsutredning och legalisering

Lag (2007:660) om ändring i miljöbalken

Lag (2009:1210) om ändring i miljöbalken

Ledningsrättslag (1973:1144)

Miljöbalk (1998:808)

Miljöskyddslag (1969:937)

Plan- och bygglag (2010:900)

Utsökningsbalk (1981:774)

UTLÄNDSK RÄTT

Insolvency Act 1986, Chapter 45.

Bundesgesetz über das Insolvenzverfahren (Insolvenzordnung), ”Gerichtliche Veräußerung”.

53

Loven (1984:59) om fordringshavernes dekningsrett

Loven (1984:58) om gjeldsforhandling og konkurs

GUIDING PRINCIPLES CONCERNING INTERNATIONAL ECONOMIC ASPECTS OF

ENVIRONMENTAL POLICIES, OECD 1972, C(72)128.

United States Code, 2006 Edition, Supplement 5, Title 11 – BANKRUPTCY.

FÖRARBETEN

PROPOSITIONER

Prop. 1986/87:90

Prop. 1997/98:45

Prop. 2004/05:35

Prop. 2006/07:95

DEPARTEMENTSERIEN

Ds 2003:64

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

SOU 2010:2

BETÄNKANDEN

Bet. 1999/2000:BOU6

Bet. 2004/05:BOU3

Bet. 2005/06:BOU5

MOTIONER

Motion 1996/97:L314

Motion 1997/98:LU14

Motion 1999/2000: BO413

54

UTLÄNDSKA FÖRARBETEN

NOU 1993:16, ”Etterkontroll av konkurslovgivningen m.v.”

Ot.prp. nr. 26 (1998–99), ”Om lov om endringer i konkurs- og pantelovgivningen m.v.”

RÄTTSFALL

HÖGSTA DOMSTOLEN

NJA 1996 s. 618

NJA 1996 s. 794

NJA 1999 s. 358

NJA 2004 s. 777

NJA 2006 s. 662

NJA 2009 s. 41

NJA 2015 s. 132

MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLEN

MÖD 2002:16

MÖD 2003:127

MÖD 2005:29

MÖD 2008:13

MÖD 2011:1

MÖD 2013:36

MÖD 2014:14

MÖD 2015:19

MÖD 2016:22

HOVRÄTTSFALL

GÖTA HOVRÄTT 2016-10-13, Ö 1865–16

55

DOKTRIN

SVENSK DOKTRIN

Darpö, J., ”Verksamhetsutövare, markägare och konkursbon i miljöbalken”, SvJT 2000.

Gregow, T., ”Abandonering i konkurs – invändningar mot ett sådant institut och vissa synpunkter”, Insolvensrättsligt forum, Iustus Förlag AB, 1997.

Håstad, T., ”Abandonering”, Insolvensrättsligt forum, Iustus Förlag AB, 1997.

Håstad, T., ”Sakrätt avseende lös egendom”, upplaga 2, Norstedts Juridik, 1984.

Håstad, T., ”Sakrätt avseende lös egendom”, upplaga 4, Norstedts Juridik, 1990.

Håstad, T., ”Sakrätt avseende lös egendom”, upplaga 6, Norstedts Juridik, 1996.

Jareborg, N., ”Allmän kriminalrätt”, Iustus Förlag AB, 2001.

Lindskog, S., ”Något om övergiven egendom”, Festskrift till Sveriges advokatsamfund 1987.

Mellqvist, M., ”Konkurs och annan insolvensrätt”, upplaga 11, Norstedts Juridik AB, 2013.

Möller, M., ”Insolvensrättsliga utlåtanden – Ett urval från åren 1989–2015”, Ackordcentralens skriftserie, upplaga 1:1, Wolters Kluwer, 2016.

Möller, M., ”Konkurs och miljöansvar”, Insolvensrättsligt forum 1999.

Nilsson, B., ”Om ansvaret för gamla miljöskador”, SvJT 1999.

Pfannenstill, M., ”Några anmärkningar rörande ansvaret för miljöfarlig verksamhet vid konkurs och liknande situationer”, SvJT 1993.

Strahl, I., ”Allmän straffrätt i vad angår brotten”, Norstedts Juridik, 1976.

Victorin, A., ”Allmän fastighetsrätt – fastighetstillbehör, fastighetsköp, servitut, fastighetspant och sakrättsliga frågor”, upplaga 7, Iustus Förlag, 2015.

UTLÄNDSK DOKTRIN

Andenæs, M.H., ”Konkurs”, Oslo, 1993.

Falkanger. T./Kjelstrup, C-B., ”Abandonering i konkurs”, NOU 1993:16

Moe, F., ”Abandonering i konkurs”, Lov og Rett, 1979.

Sandvik, T./Krüger, K./Giertsen, O.J., ”Norsk panterett”, upplaga 2, 1982.

56

ELEKTRONISKA KÄLLOR

”Efterbehandlingsansvar – En vägledning om miljöbalkens regler och rättslig praxis”, Naturvårdsverkets rapport 6501, juni 2012, http://www.lansstyrelsen.se/stockholm/SiteCollectionDocuments/Sv/miljo-och-klimat/verksamheter-med-miljopaverkan/fororenade-omraden/Lagstiftning%20och%20ansvar/Efterbehandlingsansvar,%20rapport%206501.pdf

”Fastigheter”, Lantmäteriets hemsida, http://www.lantmateriet.se/sv/Fastigheter/

”Fastighetsregistret”, Lantmäteriets hemsida, http://www.lantmateriet.se/sv/Fastigheter/Fastighetsinformation/Fastighetsregistret

”Fler bolag kursade”, sydsvenskans hemsida, publicerad den 1 februari 2017, http://www.sydsvenskan.se/2017-02-01/fler-bolag-kursade

”Konkurser”, Analysmyndigheten Tillväxtanalys hemsida, http://www.tillvaxtanalys.se/statistik/konkurser/konkurser-och-offentliga-ackord/2017-02-15-konkurser-januari-2017.html

”Rekordhög transaktionsvolym”, Fastighetstidningens hemsida, publicerad 2016-04-22, http://fastighetstidningen.se/rekordhog-transaktionsvolym/

”Äganderättsutredning”, Lantmäteriets hemsida, http://www.lantmateriet.se/sv/Fastigheter/Min-fastighet/Oklarheter-kring-fastighet/Aganderattsutredning/?_t_id=1B2M2Y8AsgTpgAmY7PhCfg%3d%3d&_t_q=%C3%A4gander%C3%A4ttsutredning&_t_tags=language%3asv%2csiteid%3a1292803d-1ca5-4868-94c0-8fa376e6f130%2candquerymatch&_t_ip=83.250.221.61&_t_hit.id=LMSE_DataAbstraction_PageTypes_ArticlePageType/_254561b5-a41f-4ccd-a7da-f1662d131057_sv&_t_hit.pos=1

ÖVRIGA KÄLLOR

Mailkorrenspondens med Lantmäteriet, 2017-01-18.