1

2

15 typer av kvinnor– och vad de säger till psykologen

© 2009 Författarna och Uppsala Publishing House AB

Adress: Uppsala Publishing House, Box 2070, 750 02 Uppsala

Tfn: 018-55 50 80, Fax: 018-55 50 81

E-post: info@uppsala-publishing.se, www.uppsala-publishing.se

Omslagsbild: Steven Foley/iStockphoto

Omslag och grafisk form: Daniel Åberg

Redaktör: Nina Pettersson

Bilder inlagan: Niklas Eriksson

Upplaga: 1:1

ISBN: 978-91-7005-385-6

Tryckeri: Bulls Graphics, Halmstad 2009

Detta verk är skyddat av lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.

3

Innehållom boken i början 7

om Reptilhjärnan 13

om den Kärlekskranka 25

om Världsräddaren 35

om Karriärkvinnan 45

om Äventyrerskan 55

om den Lössläppta 67

om Rymmaren 79

om Gammstintan 91

om Bluffen 103

om Sökaren 117

4

om Plastmorsan 127

om den Överanalyserande 137

om den Övergivna 147

om den Evigt unga 159

om den Perfekta 169

om att förstå sig på män 179

om boken på slutet 185

5

om boken i början

D et här är uppföljaren till vår bok 17 typer av män – och vad de säger till psykologen. Det är därför naturligt

att denna bok handlar om kvinnor. Som psykolog träffar man många kvinnor, bara cirka 25 procent av alla klienter är män. Man skulle kunna tänka sig att vi som manliga psykologer tycker att vi kan så mycket mer om kvinnor än andra män, och att det är ett av skälen till att vi skriver denna bok. Ja, kan-ske det. Samtidigt rymmer såväl kvinnan som mannen många hemligheter. Att hävda att man kan veta precis hur kvinnor eller män fungerar är lite väl kaxigt. Sådana är inte vi.

Vi vill i denna bok presentera 15 typer* av kvinnor – och beskriva vad de säger till psykologen. Vi säger inte att detta är de enda typer som finns och att vi lyckats täcka in alla slags kvinnor. Detta är 15 typer som vi tycker sticker ut och som alla har något intressant att berätta, både för andra kvinnor och för oss män. Ni som har läst vår förra bok kommer att känna igen upplägget. Vi kategoriserar och förenklar − allt för att visa mönster. Många av de kvinnor som vi mött har burit på likartade funderingar, dock klädda på olika sätt. Det är just dessa funderingar som vi gärna vill lyfta fram.

6

Alla personporträtt som tecknas i boken är baserade på verkligheten, men av främst sekretesskäl har vi omformulerat delar av bakgrunderna och beskrivningarna. Boken är skriven av två författare, men i kapitlen används formen jag när vi be-skriver den relation som funnits mellan psykolog och klient. Vi har valt att inte ange vilken av författarna som arbetat med respektive individ, även detta av anonymitetsskäl.

Boken gör inte anspråk på att vara ett vetenskapligt ut-tömmande verk om kvinnor och deras förehavanden, snarare motsatsen. Detta är en handfull berättelser ur verkliga livet om kvinnor med verkliga problem, och de skildrar klientens och psykologens verkliga försök till lösningar. Tolkningarna av de problem som förekommer och de bakomliggande pro-cesserna är våra egna och kan naturligtvis vara alldeles uppåt väggarna.

Vi låter en asterisk (*) återfinnas i boken med jämna mel-lanrum. Asterisken hänvisar till en eller ett par kommentarer längst bak i kapitlet. Där förtydligar vi ett uttryck eller utveck-lar ett resonemang, ibland i syfte att ge en något mer nyanse-rad bild av det tidigare sagda. Vi fann denna funktion ytterst befriande då vi skrev föregångaren 17 typer av män, då vi i stunder av tvekan om huruvida vi sagt tillräckligt eller verkli-gen skulle uttrycka oss så tvärsäkert om något, kunde nyttja asterisken som brasklapp eller till att skriva ytterligare några rader i förklarande syfte. Det faktum att asterisken fanns att tillgå ledde under skrivandets gång till att våra tvivel på oss själva inte fick alltför stort utrymme. Huruvida du som läsare väljer att läsa våra små utvikningar är upp till dig, men kän-ner du att du blir irriterad på oss för något vi skrivit, så ta en

7

titt längst bak i kapitlet. Rätt vad det är kanske du lyckas återvinna ditt goda humör.

Vi har velat skriva en underhållande bok som beskriver kvinnor och även vår vetenskap psykologin på ett hanterbart och enkelt sätt. Psykologi är egentligen inte svårt om man inte vill att det ska vara det.

8

9

om den Kärlekskranka

– när vi vill för mycket

Klienten: ”Jag vill ha hjälp med att finna kärleken.”

Psykologen: ”Visst vet du att du har ringt till en psyko-log ...?”

K: ”Klart jag vet. Ni är bra på mycket, så du får fixa till mig så att någon vill ha mig.”

P: ”Fixa till?”

K: ”Jag har hållit på och letat efter kärleken nu i 20 år, men fan tro't att jag ska hitta någon. Det är något fel på mig och jag vill veta vad.”

Normalt hade jag nog inte tackat ja till Elin och hennes pro-blem, men hennes raka och målmedvetna ton gjorde mig ny-fiken så vi bokade tid för att ”fixa till” henne.

Elin var strax under 40, med ett par kortare förhållanden och några tillfälliga förbindelser bakom sig. Hon var i det läge som många kan känna igen sig i, att fler och fler av ens bekanta finner någon att dela livet med medan man själv får fortsätta

1 0

leta. Att hon sedan närmade sig de fyrtio gjorde inte saken lättare. Men det var inte åldern som var det största problemet för Elin. Tanken på att hon kanske inte skulle få några egna barn var accepterad. Det var själva kärleken hon ville åt men inte fann.

Att beställa kärlek är, som de flesta vet, inget man lyckas med per automatik. Alltför ofta blir beställningen restnoterad på obestämd tid.

P: ”Du säger att du gjort allt för att finna kärleken, vad innebär det?”

K: ”Ja, allt ifrån krogen till styrdans, jag har varit på blind-dates och testat internetdating*, men inget fungerar.”

P: ”Vad är det som inte fungerar?”

K: ”Jag träffar ju aldrig den rätte. Jag kan ofta tycka att en kille verkar intressant. Men han hör inte av sig, eller tycker vi ska vara vänner eller så. Det känns som rena tonårsfil-men ibland. Det blir så fånigt.”

P: ”Så det är oftast så att du tycker att en kille är intressant, medan han inte tycker att det klickat?”

K: ”Ja, nästan jämt, eller i alla fall oftast, eller ibland i alla fall.”

P: ”Tycker du att du låter lika osäker som jag tycker att du låter?”

K: ”När jag tänker efter så är det nog kanske 50/50.”

P: ”Ok, då vet vi att du kan vara lika avvaktande som kil-larna, eller hur?”

1 1

Dialogen ovan belyser en klassisk funktion hos oss männis-kor: förmågan att selektera utifrån våra antaganden. Eftersom Elin utgick från att det var henne det var fel på så gjorde hon automatiskt uppskattningen att det alltid var killen som drog öronen åt sig, när det i själva verket lika ofta var hon själv.

En av mina käpphästar när det gäller förändring är att bara försöka förändra det som är rimligt att tro att man kan lyckas förändra, och som man också verkligen vill förändra. Elin kom till mig för att hon ville bli fixad, eller förändrad, så att någon skulle tycka om henne. Frågan är hur mycket man kan förvänta sig att kunna förändra en person som är nära 40 – och var det verkligen något som borde förändras hos Elin?

P: ”Vilket är ditt skäl att dra dig ur? Eller att inte ringa upp igen?”

K: ”Att det inte klickar förstås, att jag inte är intresserad.”

P: ”Men då måste det ju vara bra att inte heller killarna ringer upp om de inte är intresserade?”

K: ”Jag förstår inte.”

P: ”Om de inte ringer upp, för att det inte klickade, så slipper ju du få upp förhoppningen att det skulle kunna bli något, eller hur?”

K: ”Jo, men jag har svårt att se det så positivt.”

P: ”Men vänd på det. Tycker du det är en bra idé att ringa upp någon du är inte är intresserad av, bara för att?”

K: ”Nej, det är klart.”

1 2

1 3

om Karriär-kvinnan

− när man inte är som andra

N är Birgitta ringde mig första gången var hon arg, mycket arg. Hade jag inte tagit emot en hel del konstiga samtal

genom åren så hade jag nog lagt på luren i örat på henne. Nu visste jag av erfarenhet att dessa samtal kunde bli både trevliga och givande, så jag lät henne hållas. Efter de första hälsningsfraserna kom Birgitta fort till ärendet:

Klienten: ”Jag är så jävla less på alla dessa familjer och barnvagnsjävlar på bussen och på stan under lunchen. Äter aldrig småbarn lunch?”

Psykologen: ”Jo, det gör de nog ...”

K: ”Kan de inte äta den hemma då, så att de inte är i vä-gen när vuxna människor ska hinna äta lunch?”

P: ”Det kanske inte är barnen själva som bestämmer sig för att åka i barnvagn på stan ...”

K: ”Nä precis, det är präktiga mammor som ska visa upp sig och sina telningar för oss andra, och helst i bredd fyra åt gången på gågatan.”

1 4