trots allt Positiv psykologi i teori och praktik. Diskussionerna rörde bland annat den teoretiska och praktiska betydelsen av att välja perspektiv, så om vi väljer att se de

www.svenskidrottspsykologi.nu

Svensk Idrottspsykologisk Förenings Årsbok 2007

i

S I P FS I P F Svensk Idrottspsykologisk Förening

Årsbok 2007

Redaktörer Peter Hassmén

Nathalie Hassmén

Årsboken är tryckt och utgiven med bidrag från Centrum för Idrottsforskning (CIF)

Laholm: Trydells Tryckeri AB


ii

Svensk Idrottspsykologisk Förenings främsta uppgifter är:

o Att som ideell förening utan vinstintresse verka nätverksskapande.

o Att förbättra möjligheterna att bedriva idrottspsykologisk forskning.

o Att bidra till en förbättrad idrottspsykologisk utbildning.

o Att tillvarata och förmedla tillämpad idrottspsykologisk kunskap.

o Att skapa möjligheter för ett förbättrat kunskapsutbyte mellan forskare och tillämpare.

o Att uppmuntra och verka för ett ökat samarbete över ämnes- och områdesgränserna.

o Att sträva efter att kontakterna mellan individer verksamma inom det idrottspsykologiska området förbättras, såväl nationellt som internationellt.

o Att fungera som samtalspartner till de organisationer som har intresse av att det idrottspsykologiska området stärks i Sverige.

o Att utgöra en resurs för media, specialförbund och andra i behov av idrottspsykologisk information och kunskap.

Styrelse 2007 Carolina Lundqvist, ordförande ([email protected])

Göran Kenttä, vice ordförande ([email protected])

Katarina Lunner, sekreterare ([email protected])

Åsa Mattsson, kassör ([email protected])

Sverker Bengtsson, ledamot ([email protected])

Pontus Bjurner, ledamot ([email protected])

Magnus Lindwall, ledamot ([email protected])

Magnus Kjellberg, suppleant ([email protected])

Kristina Landgren, suppleant ([email protected]) Bli medlem Betala in årsavgiften på 150:- direkt till föreningens postgiro: 15 95 90-9. Organisationsmedlem betalar 300:-/år. Kom ihåg att ange: Betalningsmottagare: SIPF. På platsen för meddelande till betalningsmottagaren anges: Ditt för- och efternamn (v g texta). Din fullständiga postadress inkl postnummer. Din e-post adress (om möjligt).


iii

Innehållsförteckning Sida CONSIDERING THE NATURE OF OPTIMAL MOTIVATION WITH EXTENSIONS TO SPORT PSYCHOLOGY Kennon M. Sheldon 1 MOTIV TILL FORTSATT ELITSATSNING: EN STUDIE AV SVENSKA LÄNGDSKIDÅKARE UTANFÖR A-LANDSLAGET Anders Byström & Andreas Jonsson 18 PSYCHOSOCIAL PERSPECTIVES ON POST-SURGERY AND CONSERVATIVE REHABILITATION FOLLOWING A LONG-TERM SPORT INJURY Andreas Claeson & Urban Johnson 31 P-PILLER OCH MENSTRUATION PÅVERKAR SKADERISKEN FÖR KVINNLIGA IDROTTARE? – RELATIONEN MELLAN SKADERISKEN OCH MENSTRUATIONSCYKELNS OLIKA FASER Andreas Claeson, Mikaela Pått & Björn Carlsson 47 FACTORS INFLUENCING ATHLETES’ TENDENCIES TOWARDS HEALTHY VS. UNHEALTHY SPORT PARTICIPATION Jenna Gestranius 60 ”DOM KOM, DOM SÅGS, DOM TRÄNADE” SJÄLV- PRESENTATION, STEREOTYPER OCH TRÄNING Magnus Lindwall 82 SLÅR DAVID GOLIAT OCKSÅ I IDROTTSPSYKOLOGINS VÄRLD? EN JÄMFÖRELSE AV IDROTTSPSYKOLOGINS ROLL I EN IDROTT I ENGLAND OCH SVERIGE Peter Mattsson 92 THE INDIVIDUAL PROFILE OF IMAGERY EXPERIENCES IN TENNIS: GUIDELINES FOR USERS Fredrik Weibull 97


iv

Förord Svensk Idrottspsykologisk Förenings femte årsbok är klar. Traditionsenligt inleds den med ett bidrag från huvudtalaren vid SIPF:s vårkonferens som gick av stapeln i slutet av februari. Det kan förstås diskuteras om slutet av februari räknas till våren, men konferensens tema var trots allt Positiv psykologi i teori och praktik. Diskussionerna rörde bland annat den teoretiska och praktiska betydelsen av att välja perspektiv, så om vi väljer att se de första vårtecknen i slutet av februari må det väl vara förlåtet.

Perspektiv, målsättning och motivation genomsyrar också det första bidraget, av Kennon Sheldon. Motivationsperspektivet är även framträdande i det som Anders Byström och Andreas Jonsson beskriver; närmare bestämt har de undersökt vad som driver en grupp längdskidåkare som satsar hårt men inte nått ända fram till A-landslaget att fortsätta. Idrotts-skador, rehabilitering och faktorer som påverkar risken för eller rehabiliteringen från skador är ämnet i såväl bidraget från Andreas Claeson och Urban Johnson som från Andreas Claeson, Mikaela Pått och Björn Carlsson. Ett hälsoperspektiv anläggs även av Jenna Gestranius, som frågar sig om elitidrott och hälsa kan nämnas i samma mening. I ett kåserande bidrag låter Magnus Lindwall oss ta del av hans mödosamma väg till en bättre fysisk och psykisk hälsa, samtidigt som han kopplar detta till tankar om självpresentation och träningsstereotyper. I det näst sista bidraget låter oss Peter Mattsson ta del av hans erfaren-heter av att arbeta som golfcoach i Sverige respektive England, med speciellt fokus på idrottspsykologiska likheter och olikheter. Sista bidraget – i år precis som förra året – kommer från Fredrik Weibull. Årets bidrag handlar om mentala föreställningar, och om ett instrument utvecklat för att kunna mäta detta. Sammantaget en intressant samling artiklar, som är ett axblock av det som intresserar personer verksamma inom det idrottspsykologiska området i Sverige.

Av årets åtta bidrag är fyra på engelska och fyra på svenska; något som visar på såväl ett internationellt och globalt perspektiv som ett nationellt och lokalt. Detta är positivt för idrotts-psykologins utveckling. Slående är dock frånvaron av det mer renodlade tillämparperspek-tivet, för att inte nämna coachperspektivet – förutom i Peter Mattssons bidrag. Ska svensk idrottspsykologi fortsätta att utvecklas positivt behövs förstås samtliga perspektiv. Det får dock inte uppstå en klyfta mellan den forskande verksamhetens akademisering och den tillämpade verksamhet som försiggår långt från högskolor och universitet. Det är noterbart att samtliga av årets bidrag är skrivna av personer med stark anknytning till högskolevärlden. Det är vidare noterbart att sex av de åtta bidragen kommer från högskolan i Halmstad. Som redaktörer är vi förstås mycket tacksamma för att det finns en stark idrottspsykologi i Halmstad, som dessutom är villig att dela med sig av sitt kunnande. Samtidigt är vi lätt oroade över att den bredd vi sett tidigare år minskat betänkligt.

Om detta ska tas som tecken på att svensk idrottspsykologi är i kris låter vi vara osagt, men ska utvecklingen förbli positiv behövs både en bredd och ett djup. SIPF har här ett stort ansvar, men SIPF är ingen anonym kraft utan en samling människor med intresse för en viss inriktning på sin verksamhet: den idrottspsykologiska. Det kommande året blir därmed viktigt och det behövs krafttag på många håll för att svensk idrottspsykologi i sin helhet ska stärkas.

Med tanke på ovanstående rader är det helt följdriktigt att nästa års redaktörer heter Urban Johnson och Magnus Lindwall, från högskolan i Halmstad. Vi lämnar efter fem årsböcker med varm hand över stafettpinnen till dem samt uppmanar alla ni som läser dessa rader att fundera på att skriva något till årsboken 2008. Har du tankar och idéer, tveka inte utan kontakta de tillträdande redaktörerna snarast möjligt för att diskutera upplägg och innehåll. Låt oss tillsammans visa att svensk idrottspsykologi går mot en positiv vår och ett positivt år!

Toowoomba i december 2007

Peter Hassmén & Nathalie Hassmén


1

CONSIDERING THE NATURE OF OPTIMAL MOTIVATION, WITH EXTENSIONS TO SPORT PSYCHOLOGY

Kennon M. Sheldon

University of Missouri-Columbia

How do people go about selecting life-goals for themselves, and how can this process go awry? In this chapter I present and discuss the implications of the self-concordance model of goal-striving (Sheldon & Elliot, 1999, Sheldon, 2004, Sheldon & Houser-Marko, 2001), which attempts to understand how people best attain their goals, as well as how people can experience longitudinal increases in levels of well-being and personality development. The model is based on Deci and Ryan’s self-determination theory (Deci & Ryan, 1985, 1991), but focuses in particular on the personal goals that individuals generate for themselves, and the sense of ownership that people feel (or do not feel) for those goals. As will be shown below, people sometimes fail to select goals which correctly represent their true or actual needs, values, and interests (Brunstein, Schultheiss, & Grassmann, 1998; Sheldon & Elliot, 1999; Sheldon & Kasser, 1998). As a result they may fail to attain those goals, or fail to benefit emotionally even if they do manage to attain them. My research program aims to understand how this happens, and how it can be corrected. In this article I will first discuss the general self-concordance model, and then consider its application to sports psychology. Although the self-concordance model has not been directly applied in sports psychology (but see Vallerand, 2007, for more general applications of self-determination theory to sports psychology), there is reason to think that it would be quite applicable and useful, since elite athletic performance is intimately dependent upon appropriate and successful goal-setting. Philosophical and historical background The self-concordance model has its philosophical grounding in self-determination theory (Deci and Ryan,1985, 1991; Ryan, Sheldon, Kasser, & Deci, 1997). Self-determination theory takes an organismic perspective upon motivation, assuming that human beings are endowed with two motive disposi-tions that naturally conduce to positive personality development. First, humans are born with “intrinsic motivation” to explore the environment and to develop their own interests and cognitive structures. For example, a child will go to great lengths to play with a fascinating new toy. The process of finding and following intrinsic motivations is postulated and found to be an important determinant of growth and well-being, and indeed, of lifelong creative achievement (Gruber &


2

Wallace, 1999). Of course, not all behavior can be enjoyable or intrinsically motivated; effective living requires coping successfully with many tasks which have little inherent appeal. Such coping is likely enhanced to the extent the person can overcome ambivalence, fully aligning him or herself with the tasks being performed. Thus, Self-determination theory also postulates an inherent “organismic integration process,” in which the regulation of formerly externally-motivated actions is gradually internalized. For example, a child will go from sharing his cookie only because mother makes him (at age 3), to sharing out of guilt (at age 8), and finally, to sharing with no inner reservations or compunctions (at age 16) because sharing now expresses an important personal value. Similarly, a talented young athlete hopefully moves from practicing long hours because coach and parents insist, to practicing long hours because she wholeheartedly chooses to do so despite the fact that such practice involves much drudgery and repetition. Of course, not all individuals follow such positive developmental trajectories. Many individuals lose or fail to find sustaining intrinsic motivations, and/or fail to internalize the enactment of important values which are not intrinsically pleasurable (such as doing well in school or working out every day). Consistent with this observation, self-determination research has found that both intrinsic motivation and the organismic integration process are fragile -- that is, these two self-organizational processes can be forestalled or misdirected, if controlling or punitive environments do not support them (Deci & Ryan, 1991). Despite their fragility, the exploratory urge, and the desire to integrate the self more fully into the social environment, are assumed to be important initial strivings within every developing human being. Furthermore, it is assumed that when individuals successfully enact these inherent growth-oriented dispositions, they experience maximum happiness, well-being, and self-fulfillment (Deci & Ryan, 1991; Rogers, 1961; Ryan, Kuhl & Deci, 1998). Historically speaking, self-determination theory began as a social psychological account of the influence of various contextual forces upon intrinsic motivation. Over the years, individuals’ ability to be intrinsically motivated within many different domains has been studied, including health, education, marriage, sports, and religious behavior (see Deci & Ryan, 2000, for a review). As mentioned above, many factors can induce extrinsic motivation and undermine intrinsic motivation, such as rewards, evaluation, threats, and deadlines. However in the last decade research has gone beyond a simple intrinsic vs extrinsic motivation dichotomy, to focus on the perceived locus of causality (PLOC) that people have for their behavior within a particular domain (Ryan & Connell, 1989). The PLOC concept is discussed in detail below, because understanding PLOC is crucial for understanding the self-concordance model.


3

The PLOC continuum specifies four basic types of motivation, which vary in their degree of internalization. In the case of external motivation, the person acts only because situational forces seem to compel the behavior, or because some tangible reward awaits. Such motivation is not at all internalized, and exemplifies behaviorist reinforcement-based assumptions regarding human motivation. In the case of introjected motivation, the person acts because he or she compels himself, in order to avoid guilt or anxiety. Such motivation is partially but not completely internalized, and exemplifies Freudian or superego-based assumptions regarding motivation. In the case of identified motivation the person acts because he or she wholeheartedly subscribes to the values underlying the behavior. Such motivation is completely internalized, and exemplifies existentialist assumptions regarding positive motivation. Finally, in the case of intrinsic motivation, the person acts because of curiosity and the inherent pleasure in acting. Such motivation is automatically internalized, and is consistent with Piagettian or cognitive-developmental assumptions regarding motivation. Thus, according to self-determination theory there are two ways a behavior can be fully internalized or self-integrated; first, if it is pursued for the interest and enjoyment inherent in the doing of it, and second, if it is pursued wholeheartedly as an expression of one’s values, even if it is not enjoyable for its own sake. Relationship of the self-concordance model and self-determination theory Ironically, although self-determination theory assumes that humans are inherently active and self-organizing, the theory has been relatively mute regarding the proactive processes by which individuals strive for meaning (Ryff & Singer, 1998) and new levels of adaptation within their lives (Aspinwall & Taylor, 1998). In other words, self-determination theory has tended to focus mostly on specific contexts and individuals’ ability to remain the perceived cause of their own behavior within those contexts, rather than seeking to understand how individuals choose trans-contextual agendas and life-directions, from among the bewildering variety of possibilities (Schwartz, 2000). Thus the theory has been limited in its ability to address the forward-looking aspects of human behavior. The self-concordance model addresses this gap by focusing on self-generated personal goals, which represent the proactive attempts of individuals to positively influence themselves and their lives. Goal constructs such as personal strivings (Emmons, 1989), personal projects (Little, 1993), life-tasks (Cantor & Blanton, 1996) and current concerns (Klinger, 1977) have achieved wide usage and acceptance in contemporary personality psychology (see Austin & Vancouver, 1996), in part because of several important advantages. First, goal constructs are personologically valid, in that subjects themselves provide the units of analysis, and are typically quite invested in them (Emmons &


4

McAdams, 1990; McGregor & Little, 1998). Second, personal goal methodologies are very flexible: once participants provide the basic goal-stems an unlimited variety of questions can be asked, questions which can be addressed either within-subjects (comparing goals to other goals, based on the separate ratings made for each goal) or between-subjects (comparing people to other people, based on ratings summed across all goals; see Sheldon & Elliot, 2000, for a discussion of this distinction). Third, goal constructs are perfectly suited for longitudinal and personality-developmental research, given that they represent participants’ own initiatives for change and naturally occupy participants’ attention over time. In the domain of sports psychology, self-generated goals might be used in many ways to consider the nature of athletes’ motivations and self-regulatory capacities (considered at the end of this article). Over the past several years I have engaged in a sustained research program to understand the longitudinal influence of goal variables upon adjustment and well-being outcomes. This empirical research is summarized below, following a more in-depth consideration of the concept of self-concordance. Operational and theoretical definition of self-concordance In order to assess the self-concordance of a person’s goals I employ the PLOC methodology. Specifically, after they generate a set of personal goals (which may vary in number, globality, and time frame addressed, depending on the researcher’s interests), participants are asked to rate why they are pursuing each goal, in terms of each of the four motives within the PLOC continuum: external, introjected, identified, and intrinsic. An aggregate self-concordance score is computed by summing the identified and intrinsic ratings, and subtracting the external and introjected ratings. This score is then used to predict longitudinal outcomes. Although the self-concordance model relies on the PLOC methodology, I argue that these ratings have a different meaning in the case of self-generated personal goals than in the case of behavior within particular social-contextual domains (Sheldon, 2004). Regarding domain-specific motivation, the question addressed by such ratings is, can the person feel self-determined given the external conditions and circumstances within that domain (i.e. on the job, in the swimming pool)? But in an important sense, all self-generated personal goals are self-determined. That is, the participant literally invents the goals, projecting them onto the assessment form with little or no guidance from the experimenter. Given this, the question is not so much whether the goals are self-determined, but rather, whether they are agree with, or match, the person’s true or actual condition. Has the person managed to select initiatives which properly represent his or her underlying condition and developmental personality process, thereby gaining the potential to forward that process in a significant way?


5

Figure 1 provides a graphic illustration of the concept of self-concordance. Self-concordant goals are those inspired by a person’s authentic developing interests (Gruber & Wallace, 1999) and deeply-felt personal values (Little, 1993; Lydon & Zanna, 1990). In other words, such goals correctly represent the “active core” of the person, proactively shaping herself and her environment to permit further growth and expansion. As can also be seen in Figure 1, however, not all goals are integrated with the self. Specifically, some goals are felt to be compelled by external or introjected forces, and also are not felt to reflect one’s core values or deeper interests. In these cases, I and my colleagues argue that the person may have chosen a goal which is inappropriate for him/her. In other words, if the person cannot manage to feel authentic in the pursuit of a non-enjoyable goal, then it is likely that he or she has chosen the wrong goal. These ideas suggest that the ability to select concordant goals is a crucial skill and developmental challenge, one with important implications for well-being and personal thriving. This is because the process of pursuing personal goals can consume considerable limited self-regulatory (Baumeister, Bratslavsky, Muraven & Tice, 1998) and functional (Wilensky, 1983) resources. If a person’s goals do not accurately represent the underlying interests and values of his/her organism, then that person may be unable to meet his or her deeper psycholo-gical needs through their pursuit. Thus, the person may exhaust important resources, in vain. Selecting goals which correctly represent “who one really is” presumably requires complex self-perceptual abilities, in which one must take into account one’s current situation, one’s unfolding interests, one’s deeper beliefs, and one’s longer-term needs. One skill hypothesized to contribute to the process, currently being studied, is that of distinguishing lasting and broadly-representative impulses from more transient or superficial impulses. That is, one must be able to recognize what one’s enduring values and interests are, so that one can resist squandering motivational energy upon dead-ends or blind alleys. A second important skill being studied is that of distinguishing accurately between “me” and “not-me,” that is, between goals which represent one’s own interests and values, and goals that instead represent others’ interests and values. By so doing, one is able to resist other’s attempts to implant motives in one, motives which may not be in one’s own best interest. Of course, while many good ideas for action can be identified by observing or listening to others (i.e. actions consistent with one’s own needs and growth trends), it is also the case that many conformist and even harmful impulses are taken in from the environment -- thus it is important to learn to tell the difference (an “immune system” metaphor is in some ways apt).


6

Other possible reasons a person might select non-concordant goals include deficiencies in level of ego- or identity-development, fears about giving up known (if unsatisfying) modes of behavior, or desires to maintain sources of positive social feedback, even if such feedback is not conducive, ultimately, to self-development. Some of these factors will be considered in greater detail later in this chapter. Empirical support for the self-concordance model Given the assumption that self-concordant goals better represent the individual’s “true” condition and developmental process, it is logical to hypothesize that those who are pursuing self-concordant goals should be thriving in many different ways. Sheldon and Kasser (1995) tested this assumption in a goal-based study of personality integration. They measured the self-concordance of participants’ self-generated personal strivings (Emmons, 1989), which represent what people are “typically” trying to do in life. Because personal strivings are conceived of as relatively enduring and stable, in this study Sheldon and Kasser interpreted the self-concordance measure as an index of current personality integration. Supporting their theoretical interpretation, striving-based personality integration was associated with a wide variety of healthy personality characteristics, such as vitality, empathy, autonomy orientation, role-system integration, and openness to experience. As a next step, Sheldon and Elliot (1998) conducted a month-long longitudinal study to examine the influence of self-concordance upon prospective goal attainment. For this study they chose the personal project construct (Little, 1993), which represents individuals’ shorter-term and more concrete initiatives. They also used an interviewing technique, the Goal Attainment Scaling methodology (GAS; Kiresuk, Smith, & Cardillo, 1994), to measure goal attainment as objectively as possible. For example, suppose that a swimmer’s goal is to “improve my 100 meter time at the National trials,” and suppose that her previous year’s time was 58.03 seconds. The GAS methodology asks goal-setters to specify in advance five levels of possible outcome, ranging from much less than expected (i.e., “swim 100 meters in 58 seconds or more”), less than expected (“swim in the 57.50 to 57.99 range”), expected (“57.00 to 57.49”), better than expected (“56.50 to 56.99”), and much better than expected (“faster than 56.50”). Sheldon and Elliot (1998) found that although people intended to devote strong effort to strongly non-concordant goals, this intention had faded 2 and 4 weeks later, resulting in a failure to attain such goals. In contrast highly self-concordant goals were associated with strong initial intentions and received sustained effort over time, which led to greater goal-attainment at the end of the study. Sheldon and Elliot argued that because self-concordant goals better represent stable


7

facets and trends within the personality, they have the person’s full emotional backing. Thus they are better protected (Kuhl, 1986) and more enduringly energized (Gollwitzer, 1990) over time. In contrast, non-concordant goals may represent failures to discriminate transient impulses from deeper and more enduring interests (i.e. the person may lack the first “skill” mentioned above). To extend the model further, Sheldon and Kasser (1998) conducted a longitudinal study to explore the effects of goal-attainment upon well-being, especially as moderated by self-concordance. Consistent with the results of Brunstein (1993), they found that those who attained their goals experienced increases in general positive mood and life-satisfaction, and decreases in negative mood, from the beginning to the end of the study. More importantly, they found a predicted interaction: the more the participant’s projects were self-concordant, the more the participant benefited (in terms of measured increases in positive mood and life-satisfaction) when he/she attained those projects. Sheldon and Kasser suggested that self-concordant goals are more satisfying of psychological needs when obtained, and thus they have a larger impact upon the person’s well-being. However Sheldon and Kasser (1998) did not actually measure psychological need-satisfaction in this study. To summarize, the research discussed so far has demonstrated three positive effects of self-concordance: first, it predicts concurrent well-being, second, it prospectively predicts effort and goal-attainment, and third, it predicts greater well-being increases after goals are attained. Notably, self-concordance has been found to be more strongly associated with positive variables (i.e. it promotes increases in positive mood and life-satisfaction) than negative variables (i.e. it less strongly promotes decreases in negative mood and physical symptomo-logy). This suggests that self-concordant goal-pursuit may be more important for enhancing one’s level of positive well-being, than for reducing one’s level of ill-being. Most recently, Sheldon and Elliot (1999) introduced an integrative longitudinal model, which subsumed all of the above relationships. Their summary path model is presented in Figure 2, which contains the LISREL parameter estimates generated in a successful semester-long test of the model (see Sheldon & Elliot, 1999, Study 3). In addition to validating the basic model Sheldon and Elliot also showed that the positive effects of self-concordance were not reducible to the effects of strong life-skills (Sheldon & Kasser, 1998), efficacy-expectations (Bandura, 1989), implementation intentions (Gollwitzer & Brandstatter, 1997), or approach vs. avoidance orientation (Elliot & Sheldon, 1996); that is, self-concordance provides not only important, but also unique, motivational resources.


8

The role of need-satisfaction Recall that Sheldon and Kasser (1998) did not explicitly test their assumption that self-concordant goal attainment better promotes well-being because such attainment better satisfies the psychological needs of the individual. However Sheldon and Elliot (1999) did define and include a need-satisfaction construct within their integrative path model. As can be seen in Figure 2, the complete self-concordance model specifies that the paths leading from goal-attainment to increased well-being are mediated by high levels of a psychological need-satisfaction construct. Of course, psychological needs have long been a controversial topic in psychology. How are they best conceived and measured? For example, are psychological needs motive forces, or are they required experiential inputs? Are they universal, or are they specific to each individual or culture? Are they inherited, or acquired? An important contribution of the self-concordance model is that it makes and tests specific assumptions about the nature of psychological needs, and the functional role that need-satisfaction plays within the psychic economy. These assumptions are considered in some detail, below, because I believe they hold the key to understanding the well-being effects that may potentially come with goal-pursuit. Consistent with the postulates of self-determination theory (Deci & Ryan, 1991, Ryan, 1995), the self-concordance model assumes that humans have three basic types of psychological needs or motives: for competence, autonomy, and relatedness. That is, humans are happiest and healthiest when environments, and their own inner processes, permit them to feel effective, choiceful, and connected in their daily lives. Thus, this concept of need-satisfaction focuses on the nature of optimal experience (Privette & Bundrick, 1991; Csikszentmihalyi, 1990), assuming that humans require certain types of positive experiences in order to be happy and healthy. It is further assumed that these psychological needs are evolved, and that they were selected for because of the unique adaptive benefits associated with the behaviors that provide each type of experience (this proposition will be discussed in more detail in a later section of the chapter). Notably, some have argued for an expanded definition of well-being (Ryff & Keyes, 1995), in which autonomy, relatedness and mastery are simply three additional facets of well-being. However I believe that it is most useful to keep well-being constructs separate from need-satisfaction constructs, for example by defining well-being only in terms of hedonic states (i.e. high positive and low negative mood). By maintaining such a distinction one can examine which specific qualities of daily experience best nourish participants’ global mood, just as a medical scientist might examine which particular vitamins or nutrients most


9

impact global physical health. Presumably all humans have the same emotional systems, and arguably anyone experiencing much positive mood and little negative mood is "thriving," no matter what the culture (Veenhoven, 2004). Another reason not to conflate need-satisfaction and well-being concepts is that theories of need-satisfaction can suggest specific targets for social-contextual interventions to enhance well-being (i.e., one may design a school or work environment to maximize people’s relatedness or autonomy need-satisfaction). Sheldon, Ryan, and Reis (1996) and Reis, Sheldon, Roscoe, and Ryan (2000) used a daily diary methodology to provide empirical evidence that humans may actually “need” experiences of autonomy, competence, and relatedness. Specifically, they asked participants to list their three most time-consuming activities of each day, and then to rate the feelings of competence, autonomy, and relatedness associated with each of those activities. After summing across the three activities for a given day, these investigators found that each quality of experience influenced well-being (i.e. high positive mood and vitality, and low negative mood and physical symptomology) on that day, compared to other days. Each of these three positive characteristics of daily activity had its own independent effect on desirable outcomes, and these effects persisted when trait levels of the relevant qualities were controlled (Sheldon et al, 1996). Although these cross-sectional results were encouraging, of course the direction of causality was ambiguous -- does reported need-satisfaction lead to well-being, or vice versa, or neither? Thus Sheldon and Elliot conducted two longitudinal studies, showing that activity-based experiences of autonomy, competence, and relatedness accumulating over a three-month period lead to better global well-being (i.e. decreased negative mood and increased positive mood and life-satisfaction) at the end of that period (1999, studies 2 and 3). Most importantly, as can be seen in Figure 2, Sheldon and Elliot also showed that experiential need-satisfaction mediates between concordant goal-attainment and well-being increases, consistent with the untested conceptual assumptions of Sheldon and Kasser (1998). Thus the current self-concordance model (see Figure 2) represents an integration of two programs of research, one concerning the effects of goal self-concordance upon goal-performance and well-being, and the other concerning the effects of daily need-satisfaction upon well-being. The upward spiral Sheldon and Houser-Marko (2001) took this research program one step further, attempting to understand the longer-term effects of self-concordant motivation. Specifically, they examined the self-concordance of freshman students’ goals for their very first semester in college, as a predictor of adjustment and academic performance that semester. More importantly, they examined how these first-semester outcomes might “feed back into” the system, leading to even


10

more positive outcomes in the second semester. Although no longitudinal goal research has examined linkages between successive cycles of striving in this manner, we believed that such studies are long overdue. At stake were a number of important questions, including a) the longer-term effects of self-concordant motivation; b) whether goal-related gains in well-being and adjustment last, or whether successful strivers instead tend to fall back to their original baselines; and c) whether one can increase one’s level of self-concordance as a result of successful striving, perhaps enabling one to do even better in subsequent cycles. In other words, is it possible to enter a “self-sustaining growth trajectory,” assuming only that one begins with the “correct” set of goals for oneself? Figure 3 presents the specific LISREL model which was tested in the study. The model provided a good fit to the data, suggesting that it is indeed possible to climb onto an “upward spiral,” if one begins by selecting goals which are appropriate to one’s deeper values and interests. Specifically, those with self-concordant initial motivation better attained their first-semester goals, which lead to better-than-expected Adjustment to College (Baker & Syryk, 1984) by December. Attainment also led to increased self-concordance for the second semester’s goals, controlling for the first semester’s self-concordance score. Second semester self-concordance then lead to increased second-semester attainment, controlling for first semester attainment, which lead finally to even further increases in Student Adjustment. Although need-satisfaction was not measured in this study, the theory and research outlined earlier in this chapter suggest that self-concordant students experienced much autonomy, competence and relatedness in their activities during the year, experiential “nutrition” which contributed to their personality growth just as proper sun, soil and water contribute to the growth of a plant (Ryan, 1995). Do self-concordant individuals spiral up indefinitely, on a happy trail to ultimate virtue and self-actualization? No, of course not - rather, they are simply somewhat more likely to do well within the next period of time. This momentum, in turn, is somewhat more likely to carry over to the next outcome, and so on down the line. Thus, although concordant individuals are better poised to make more gains, there are of course many factors which can dis-entrain them from the upward path. Also, the study above suggested that past a certain point the best one can do is maintain one's well-being gains, rather than increase them further. I would also like to emphasize that non-concordant goal-selection doubtless plays an important (if indirect) role in growth; it is perhaps better to do something, even if it is wrong, than to do nothing. Presumably, in the former case, the resulting unsatisfying experiences can supply information which can help the person identify better goals the next time.


11

Applications to Sports Psychology I propose the following standardized research program, which might be used to assess, predict, and enhance athletic performance among elite athletes. Step 1: ask the athletes to list several personal goals regarding athletics. These might be left completely open-ended, or they might be constrained to particular categories (i.e., an “everyday training” goal, a “next big competition” goal, a “next year at this time” goal, and a “sports-in-life” goal). Participants would then be asked to rate the self-concordance of these goals. Typically, we subtract external and introjected ratings from identified and intrinsic ratings. If this yields a total less than 0, then this may be a sign of problems. In such cases the athlete might be prompted to select a different goal, hopefully one that better fits his/her current state and personality. However another option is to counsel the athlete to help them develop more internalized motivation for the same goal. In other words, if a person does not “own” his goal, then he should either get a different goal, or try to change his attitude about the goal – to pass the “existential challenge” of asserting full ownership over the goal. Still another option is not to try to influence non self-concordant ratings, but instead, to simply to let these vary naturally in order to examine their effects. It depends on whether the researcher wants to test the basic model, or to skip this step and simply use the basic model as a basis for interventions. Step 2: Once the final goals have been determined (and perhaps, reasonably positive motivation has been developed for all of them), then the athlete might be helped to create a goal-attainment scaling (GAS) table (as described earlier; see Sheldon and Elliot, 1998), which pre-specifies, as objectively as possible, what will constitute less than expected, expected, and better than expected performance for each goal. Step 3: During the period of striving, ongoing effort towards each goal should be assessed, using likert-style ratings. Also, psychological need-satisfaction should be assessed periodically, as need-satisfaction is theorized to be the psychological nutrient that drives growth and optimal performance, in the same way that sun, soil and water produce optimal growth in plants. Step 4: At the end of the striving period, the GAS table can be consulted to determine how well the goal has been attained (where “much less than expected” is a 1, “expected” is a 3, and “much better than expected” is a 5). For some goals it may not be feasible to develop a GAS table (i.e., a subjective goal like “feel better about myself as an athlete” or “clarify my reasons for being an athlete”). In these cases, likert progress ratings can be used instead of GAS tables; Sheldon and Elliot (1998) showed that likert progress ratings and GAS outcomes correlated greater than .70.


12

The Figure 2 model, modified to refer to “Improved athletic performance” rather than “Global well-being,” should be applicable to the resulting data. Athletes who begin with more self-concordant motivation for their goals should try harder in those goals, and thus should better attain (or make progress in) those goals. As a result of this positive proactive striving process, they should experience greater psychological need-satisfaction during the period. According to the interaction shown within Figure 2, those with more self-concordant goals should derive a second benefit besides reporting greater effort and progress in their goals; namely, whatever progress they do report should have a greater impact upon their psychological need-satisfaction. Finally, greater need-satisfaction should predict overall athletic performance or improvement, at the end of the period. In other words, the more competent and effectant the athlete feels, and also the more autonomous and self-regulating he/she feels, and also the more related and connected to important people he/she feels, the better should be his or her final performance. In contrast, athletes who begin with non-concordant goals that they do not enjoy and believe in should have difficulty working on and obtaining those goals, and should not benefit as much from whatever progress they do make. As a result, their psychological needs will not be met and their overall athletic performance will not improve as much. Finally, the Figure 3 model, modified to refer to “Improved athletic perfor-mance” rather than “Increased adjustment,” should be applicable to the resulting data. Finally, data collections such as those suggested here should also be interpretable in terms of Figure 3, the “upward spiral” model. Again, this figure addresses two sequential periods of goal-striving, as in two different terms in school. The model should be readily applied within the sports realm, as athletes move through from period to period of training and striving. The model suggests that beginning a new period of one’s life (i.e., when the athlete arrives at the national sports training center) with self-concordant motivation can lead to prolonged downstream effects, sustained over several courses of striving. From this perspective, it is essential to help athletes “get off on the right foot” in their initial goals upon arriving at the elite level. Conclusion Obviously, research on the self-concordance model has only just begun, and far more questions exist than answers. Hopefully the reader agrees that this way of viewing matters has substantial promise for understanding how humans can “lose touch with” themselves, such that their goal choices and motivated behaviors are out of step with the deeper needs, preferences, and values of their own organism. Although the task of aligning conscious goals with underlying organism is not easy, especially given the pressures and potentially controlling forces within the social environment, it seems that his task may hold the key to positive living, and also to optimal athletic performance.


13

References Aspinwall, L.G. & Taylor, S. E. (1997). A stitch in time: Self-regulation and proactive

coping. Psychological Bulletin, 121(3), 417-436. Austin, J.T. & Vancouver, J.B. (1996). Goal constructs in psychology: Structure, process, and

content. Psychological Bulletin, 120, 338-375. Baker, R. & Siryk, B. (1984). Measuring adjustment to college. Journal of Counseling

Psychology, 31, 179-189. Bandura, A. (1989). Self-regulation of motivation and action through internal standards and

goal systems. In L. Pervin (Ed.), Goal concepts in personality and social psychology. Hillsdale, NJ: Erlbaum.

Baumeister, R. F., Bratslavsky, E., Muraven, M., & Tice, D. M. (1998). Ego depletion: Is the active self a limited resource? Journal of Personality & Social Psychology, 74, 1252-1265.

Baumeister, R. F., & Leary, M. R. (1995). The need to belong: Desire for interpersonal attachments as a fundamental human motivation. Psychological Bulletin, 117, 497-529.

Brunstein, J. (1993). Personal goals and subjective well-being: A longitudinal study. Journal of Personality and Social Psychology, 65, 1061-1070.

Brunstein, J. C., Schultheiss, O. C., & Graessman, R. (1998). Personal goals and emotional well-being: The moderating role of motive dispositions. Journal of Personality & Social Psychology, 75, 494-508.

Buss, D. M. (1997). Evolutionary foundations of personality. In R. Hogan, J. Johnson, & O. John (Eds), Handbook of personality psychology. (pp. 317-344). San Diego, CA, USA: Academic Press.

Cantor, N. & Blanton, H. (1996). Effortful pursuit of personal goals in daily life. In P. Gollwitzer & J. Bargh (Eds.), The psychology of action: Linking cognition and motivation to behavior. New York: Guilford.

Carver, C. S. & Baird, E. (1998). The American dream revisited: Is it what you want or why you want it that matters? Psychological Science, 9, 289-292.

Carver, C. S. & Scheier, M.F. (1998). On the self-regulation of behavior. New York: Cambridge University Press.

Csikszentmihalyi, 1990. Flow: The psychology of optimal experience. New York: Harper Collins.

Deci, E. L., & Ryan, R. M. (1985). Intrinsic motivation and self-determination in human behavior. New York: Plenum.

Deci, E. L., & Ryan, R. M. (1991). A motivational approach to self: Integration in personality. In R. Dienstbier (Ed.), Nebraska symposium on motivation: Vol. 38. Perspectives on motivation (pp. 237-288). Lincoln, NE: University of Nebraska Press.

Deci, E. L., & Ryan, R. M. (2000). The "what" and "why" of goal pursuits: Human needs and the self-determination of behavior. Psychological Inquiry, 11(4), 227-268.

Diener, E., Sandvik, E., & Pavot, W. (1990). Happiness is the frequency, not the intensity, of positive versus negative affect. In F. Strack, M. Argyle, and N. Schwarz (Eds.), Subjective well-being: An interdisciplinary perspective. New York: Pergamon Press.

Dweck, C. S. & Leggett, E. L. (1989). A social-cognitive approach to motivation and personality. Psychological Review, 95, 256-273.

Elliot, A. E. & Sheldon, K. M. (1996). Avoidance achievement motivation: A personal goals analysis. Journal of Personality and Social Psychology, 7, 667-679.

Emmons, R. A. (1989). The personal strivings approach to personality. In L.A. Pervin (Ed.) Goal concepts in personality and social psychology. Hillsdale, NJ: Erlbaum.


14

Emmons, R. A. & McAdams, D. (1991). Personal strivings and motive dispositions: Exploring the links. Personality & Social Psychology Bulletin, 17, 648-654.

Fredrickson, B. L. (1998). What good are positive emotions? Review of General Psychology, 2, 300-319.

Gollwitzer, P.M. (1990). Action phases and mind-sets. In E.T. Higgins & R.M. Sorrentino (Eds.), Handbook of Motivation and Cognition, vl. 2. (pp. 53-92). New York: Guilford Press.

Gollwitzer, P.M. & Brandstatter, V. (1997). Implementation intentions and effective goal pursuit. Journal of Personality and Social Psychology, 73, 186-199.

Gruber, H. E. & Wallace, D. B. (1999). The case study method and evolving systems approach for understanding unique creative people at work. In R. Sternberg (Ed), Handbook of creativity. (pp. 93-115). New York, NY, USA: Cambridge University Press.

Hardin, G. (1968). The tragedy of the commons. Science, 162, 1243-1248. Kasser, T. & Ryan, R. M. (1993). A dark side of the American dream: Correlates of financial

success as a central life aspiration. Journal of Personality and Social Psychology, 65, 410-422.

Kasser, T. & Ryan, R. M. (1996). Further examining the American dream: Well-being correlates of intrinsic and extrinsic goals. Personality and Social Psychology Bulletin, 22, 281-288.

Kazen, M., Baumann, N., & Kuhl, J. (1999). Determinants of self-infiltration and autonoetic interference: The roles of personality and affect in goal pursuit and attitude change. Manuscript under review.

Kiresuk, T., Smith, A., & Cardillo, A. (1994). Goal attainment scaling: Applications, theory, and measurement. Hillsdale, NJ: Erlbaum.

Klinger, E. (1977). Meaning and void: Inner experience and the incentives in people's lives. Minneapolis, MN: U Minnesota Press.

Kuhl, J. (1986). Action control: The maintenance of motivational states. In J. Kuhl & J. Beckmann (Eds.), Action control: From cognition to behavior (pp. 101-128). Berlin, Heidelberg, New York, Tokyo: Springer.

Little, B.R. (1993). Personal projects and the distributed self: Aspects of a conative Psychology. In J. Suls (Ed.), The self in social perspective: Psychological Perspectives on the self, Vol. 4 (pp 157-185).

Lydon, J. & Zanna, M. (1990). Commitment in the face of adversity: A value-affirmation approach. Journal of Personality and Social Psychology, 58, 1040-1047.

MacDonald, K. (1991). A perspective on Darwinian psychology: The importance of domain-general mechanisms, plasticity, and individual differences. Ethology & Sociobiology, 12, 449-480.

McGregor, I. & Little, B.R. (1998). Personal projects, happiness, and meaning: On doing well and being yourself. Journal of Personality and Social Psychology, 74, 494-512.

Privette, G. & Bundrick, C. M. (1991). Peak experience, peak performance, and flow: Correspondence of personal descriptions and theoretical constructs. Journal of Social Behavior & Personality, 6, 169-188.

Reis, H.T., Sheldon, K.M., Gable, S.L., Roscoe, R., & Ryan, R. (2000). Daily well being: The role of autonomy, competence, and relatedness. Personality and Social Psychology Bulletin, 26, 419-435.

Ryan, R. M. (1995). Psychological needs and the facilitation of integrative processes. Journal of Personality, 63, 397-427.


15

Ryan, R. M. & Connell, J.P. (1989). Perceived locus of causality and internalization: Examining reasons for acting in two domains. Journal of Personality and Social Psychology, 57, 749-761.

Ryan, R. M., Kuhl, J., & Deci, E. L. (1997). Nature and autonomy: An organizational view of social and neurobiological aspects of self-regulation in behavior and development. Development and Psychopathology, 9, 701-728.

Ryan, R. M., Sheldon, K. M., Kasser, T., & Deci, E. (1996). All goals were not created equal: An organismic perspective on the nature of goals and their regulation. In P. M. Gollwitzer & J. A. Bargh (Eds.), The Psychology of action: Linking motivation and cognition to behavior. New York: Guilford.

Ryff, C. D. & Keyes, C. (1995). The structure of psychological well-being revisited. Journal of Personality & Social Psychology, 69, 719-727.

Ryff, C. D. & Singer, B. (1998). The role of purpose in life and personal growth in positive human health. In Wong, P. T. P., & Fry, P. S. (Eds). The human quest for meaning: A handbook of psychological research and clinical applications. (pp. 213-235). Mahwah, NJ, USA: Lawrence Erlbaum.

Schwartz, B. (2000). Self-determination: The tyranny of freedom. American Psychologist, 55, 79-88.

Sheldon, K. M. (2004). Optimal human being: An integrated multi-level perspective. New Jersey: Erlbaum.

Sheldon, K.M. & Elliot, A.J. (1998). Not all personal goals are personal: Comparing autonomous and controlled reasons as predictors of effort and attainment. Personality and Social Psychology Bulletin, 24, 546-557.

Sheldon, K.M. & Elliot, A.J. (1999). Goal striving, need-satisfaction, and longitudinal well-being: The Self-Concordance Model. Journal of Personality and Social Psychology, 76, 482-497.

Sheldon, K.M. & Elliot, A.J. (2000). Personal goals in social roles: Divergences and convergences across roles and levels of analysis. Journal of Personality, 68, 51-84

Sheldon, K.M. & Houser-Marko, L. (in press). The upward spiral: Self-reinforcing growth trajectories afforded by initial self-concordant motivation. Journal of Personality and Social Psychology.

Sheldon, K. M. & Kasser, T. (1995). Coherence and congruence: Two aspects of personality integration. Journal of Personality and Social Psychology, 68, 531-543.

Sheldon, K.M. & Kasser, T. (1998). Pursuing personal goals: Skills enable progress but not all progress is beneficial. Personality and Social Psychology Bulletin.

Sheldon, K.M., Kasser, T., Smith, K., & Share, T. (in press). Personal goals and psychological growth: Testing an intervention to enhance goal-attainment and personality integration. Journal of Personality.

Sheldon, K. M. & McGregor, H. (2000). Extrinsic value orientation and the ‘tragedy of the commons.” Journal of Personality, 68, 383-411.

Sheldon, K.M., Ryan, R.M., & Reis, H.R. (1996). What makes for a good day? Competence and autonomy in the day and in the person. Personality and Social Psychology Bulletin, 22, 1270-1279.

Sober, E. & Wilson, D. S. (1998). Unto Others: the evolution and psychology of unselfish behavior. Cambridge, MA: Harvard University Press.

Tedeschi, R. G. & Calhoun, L. G. (1995). Trauma and transformation: Growing in the aftermath of suffering. Thousand Oaks, CA: Sage.

Vallacher, R.R. & Nowak, A. (1994). Dynamical systems in social psychology. New York: Academic Press.


16

Vallerand, R. J. (2007). Intrinsic and extrinsic motivation in sport and physical activity: A review and a look at the future. In G. Tenenbaum & R. C. Eklund (Eds), Handbook of sport psychology (3rd Ed.). (pp. 59-83). Hoboken, NJ, US: John Wiley and Sons Inc.

Veenhoven, R. (2004). Happiness as a public policy aim: The greatest happiness principle. In P. A. Linley & S. Joseph (Eds), Positive Psychology in Practice (pp. 658-688). Hoboken, NJ, US: John Wiley and Sons.

Wilensky, R. (1983). Planning and understanding: A computational approach to human reasoning. Reading, MA: Addison-Wesley.

External Motivation Intrinsic Motivation Environmental Pressures Introjected Motivation Identified Motivation

Figure 1. A schematic diagram of the concept of self-concordance.

NON-INTEGRATED ACTION Internal Pressures

Developing Interests SELF- INTEGRATED ACTION Core Values

Developing Interests SELF- INTEGRATED ACTION Core Values


17

.21 * .29* .71** .41** .30**

Figure 2. The complete longitudinal self-concordance model, with parameter estimates generated in a semester-long test.

Figure 3. Path model illustrating the effects of initial self-concordance over two successive striving cycles.

Goal Self- Concordance

Sustained Effort

Goal- Progress

Need- Satisfying Experiences

Changes in Global Well-Being

Goal Self-Concordance X Goal-Progress

Self-Concordance for 1st Semester Goals

1st Semester Attainment

Increased Self-Concordance for 2nd Semester Goals

Increased Adjustment from Beginning to End of 1st Semester

Increased Attainment in 2nd Semester

Increased Adjustment from End of 1st Semester to End of 2nd Semester


18

MOTIV TILL FORTSATT ELITSATSNING: EN STUDIE PÅ SVENSKA LÄNGDSKIDÅKARE UTANFÖR A-LANDSLAGET

Anders Byström och Andreas Jonsson

Sektionen för hälsa och samhälle, Högskolan i Halmstad

Sammandrag av opublicerad C-uppsats Längdskidåkning är en fysiskt och psykiskt påfrestande idrott. Ändå satsar många svenska elitskidåkare helhjärtat utan att komma med i landslaget. Studien ville kartlägga vad som motiverar just dessa utövare att fortsätta elitsatsa. Undersökningen genomfördes med kvalitativa semistrukturerade intervjuer och omfattade 13 individer (åtta män, fem kvinnor) i åldern 20-30. Resultatet visade att försökspersonerna främst hade inre motivation som drivkraft, där den sociala gemenskapen samt emotionella faktorer upplevdes som viktiga. Som vidare forskning rekommenderas att studera vilken påverkan ekonomiska faktorer och klimatförändringar har på motivationen hos elitskidåkare. Motivation inom idrotten definieras av Weiss och Ferrer-Caja (2002) som ett antal frågeställningar: Varför deltar (eller deltar inte) individer i fysisk aktivitet eller idrott? Varför deltar vissa individer primärt för själva nöjet i aktiviteten medan andra influeras av de yttre belöningar som kan uppstå tack vare deltagandet? Varför kämpar vissa individer hårdare och fortsätter trots mot-gångar när andra inte anstränger sig och ger upp snabbt? Av särskilt intresse ur forskningssynpunkt och för att svara på ovan nämnda frågor är individuella elitidrotter som kräver mycket av utövaren, i form av både fysik, mentala kvalitéer och stark motivation. En sådan idrott är längdskid-åkning, en av världens tuffaste uthållighetsidrotter där det är nödvändigt med hög träningsmängd, god träningskvalitet och mental styrka (Jonas, 2003; Svenska skidförbundet, 2005). Att vara elitskidåkare erfordrar en seriös satsning som kräver planering, fokusering (Hardy, Jones & Gould, 1996) och framför allt – en stark motivation under minst tio års tid. Ska motivation undersökas på djupet är därför, med ovan nämnda i åtanke, studier av elitskidåkare högst relevant. Den aktuella studien har lagt fokus på de elitskidåkare som inte finns med i a-landslaget, eftersom dessa saknar den såväl personella som ekonomiska uppbackning som åkare i a-landslaget erhåller, och därmed blir yttermera intressant ur motivationssynpunkt. Mängder av teorier har tagits fram för att försöka förklara varför ett visst beteende aktiveras hos människor. Teorierna är också i de flesta fall applicerbara på att förklara varför människor idrottar. När det gäller att studera varför elitidrottare fortsätter sitt engagemang är det relevant att ha flera ingångar till problemet eftersom någon specifik teori inte existerar.


19

Attityder För att individer ska aktivera ett beteende, i detta fall elitsatsningen, krävs en positiv attityd till fenomenet. Människor formar attityder med hjälp av tre komponenter, en känslomässig, en beteendeinriktad och en kognitiv sådan. Flera teorier kring attityder har skapats genom åren (Taylor, Peplau & Sears, 2006). Motivationsbaserade ansatser lägger fokus på hur individer söker överens-stämmelse mellan attityder och beteende. Det handlar om en strävan efter att tankar och värderingar ska reflektera beteendet. Ur den motivationsbaserade ansatsen har Expectancy Value Theory (Edwards, 1954, ref i Taylor, Peplau & Sears, 2006) växt fram. Här lanseras begreppen benefits (fördelar) och costs (nackdelar). Varje attityd (till exempel att satsa på längdåkning) föregås av en (ofta omedveten) analys där fördelar vägs mot nackdelar. Den väg som väljs styrs av huruvida fördelarna överväger nackdelarna samt vilka prioriteringar som görs. Något får offras (det andra valet), men den uppoffringen är acceptabel eftersom valet upplevs som att det ger mer i utbyte (Reisberg, 2006). Med andra ord – individer formar attityder genom att väga för och emot. Vad ger individen mest fördelar? Hur stor är sannolikheten att fördelarna kommer att överväga nackdelarna? Motivation Forskare har genom åren studerat motivation utifrån två utgångspunkter, person-lighetsperspektivet och det socialt kognitiva perspektivet (Moran, 2004). Ur personlighetsperspektivet har teorier som behandlar individens djupgående psykologiska behov (exempelvis Maslows behovstrappa) och instinkter vuxit fram. Det socialt kognitiva perspektivet, som i dagsläget är helt dominerande, fokuserar istället på att förstå hur individers tankar och uppfattningar påverkar beteendet. Enligt Roberts (2001) förknippas termen motivation i idrottskretsar ofta felaktigt som synonymt med ”peppning”. Det är också felaktigt att tro att motivation kan ökas enbart med hjälp av positivt tänkande, eller att motivation är någonting ärftligt som inte går att förändra. Motivation är snarare ett brett och multidimensionellt fenomen, som kräver en helhetssyn för att få grepp om. Idrottspsykologin skiljer mellan tre typer av motivation. Inre motivation betyder att individen (här: elitskidåkaren) drivs av nöjet och glädjen i deltagandet. Inre motivation kan vara riktat mot kunskap – att engagera sig i idrottslig verksamhet tack vare nöjet som upplevs i det att individen lär sig och upptäcker nya saker. Inre motivation kan också vara riktat mot att åstadkomma något – att klara av en uppgift, en utmaning och att uppleva glädje i att klara av uppsatta mål. Inre motivation kan slutligen riktas mot stimulering – att uppleva känslor, estetik, spänning och att ha skoj. Yttre motivation innebär att styras av saker utanför själva aktiviteten, till exempel av möjligheten att bli populär, att vinna pengar,


20

att undvika bestraffning, att delta på grund av ett ”måste” eller att delta för att aktiviteten i sig kan föra individen mot framgång. Amotivation är avsaknad av motivation för aktiviteten ifråga (Vallerand, 2001). Weinberg & Gould (2003) förespråkar ett integrerat perspektiv vid studiet av motivation, det vill säga individen och dess personliga egenskaper måste studeras, men samtidigt också vilken uppfattning individen har om situationen och tillfället inom vilket motivationen äger rum. En modell som integrerar motivationsbegreppen tillsammans med såväl individens personliga som situationsspecifika faktorer är Vallerands (2001) Hierarchical Model of Intrinsic and Extrinsic Motivation. Modellen är en utbyggnad av Self-Determination Theory (Deci & Ryan, 2000, ref i Van Raalte & Brewer, 2002) som fokuserar på sociala och miljömässiga faktorers påverkan på motivation och psykisk utveckling. Vallerands modell är dock tydligare och plockar med fler aspekter och nivåer som tillsammans påverkar motivationen hos den enskilde individen. Den är också väl utformad för att passa idrottsliga sammanhang. Vallerand (2001) betonar att motivationsforskningen måste gå från studier av enbart idrottaren till att studera människan bakom idrottaren och sätta honom eller henne i ett större sammanhang. För att bättre förstå motivation till idrott, måste det också finnas kunskap om individens motivation på andra livsområden, som exempelvis utbildning, sysselsättning och social situation. Enligt Vallerands forskning måste alla delar i modellen tas i beräkning för att förstå individers psykologiska processer och motivation. Modellen (Figur 1) består av tre nivåer, där det på varje nivå finns fyra steg; sociala faktorer, psykiska bestämningsfaktorer, typer av motivation och konsekvenser/följder. Vallerand fokuserar tydligt på de tre typer av motivation som nämndes ovan. Inre motivation har bevisat samband med ökat engagemang och prestation, medan yttre- och amotivation snarare minskar engagemanget (Vallerand, 2001). De tre varianterna av motivation existerar på alla nivåer, dels på den globala nivån som handlar om individens personlighet och generella motivation, dels på den kontextuella nivån som handlar om den sfär man rör sig i (till exempel träningsgruppen, träningsspåret) och slutligen på den situationsspecifika nivån, den för stunden upplevda motivationen för aktiviteten (snabbt föränderlig).


21

Figur 1. Vallerands Hierarchical Model of Intrinsic and Extrinsic Motivation, HMIEM (Vallerand, 2001). IM=Intrinsic Motivation (inre motivation), EM=Extrinsic Motivation (yttre motivation), AM=Amotivation. Den hierarkiska modellens essens är att motivation är dynamiskt och ska förstås utifrån den sociala miljön där individen upplever sin (eller brist på) förmåga, självbestämmande och anknytning (Vallerand, 2001). Ett exempel kan vara en skidåkare som på global nivå har inre motivation tack vare positiva känslor kring de tre faktorerna. Detta ger i sin tur glädje, positiva tankar och ett beteende (skidåkning). Detsamma gäller den kontextuella nivån, skidåkaren trivs med livet och möjligheten att få träna. Även på situationsspecifika nivån är upplevelsen positiv, just det här träningspasset känns skönt. Men kanske förändras något på en av nivåerna. En av skidåkarens träningskompisar slutar och känslan av anknytning försvinner, vilket minskar den inre motivationen på kontextuell nivå. Även om individen på global nivå är inre motiverad, gör förändringen på kontextuell nivå att skidåkaren på situationsnivå kanske väljer att avstå träningspasset. Sammanfattningsvis handlar det om en dynamisk process, där motivation hos en individ påverkas från flera olika håll, inte enbart om uppgiften i sig upplevs meningsfull. Modellen har fått stöd i en studie på 335 kvinnliga handbollsspelare i Frankrike (Sarrazin, Vallerand, Guillet, Pelletier & Cury, 2002). Studien visade att brist på självbestämmande, upplevd förmåga och anknytning, på någon av nivåerna,


22

riskerar att leda till avhopp. Motsatsen ger en ökad ansträngning, högre inre motivation och vilja att fortsätta idrottandet. Två nyligen publicerade svenska studier har visat att inre motivation ger störst engagemang i idrotten. En enkätstudie på fotbollsspelare (N=150) på olika nivåer visade hur faktorer som att ha kul, hälsa och form, och laganda (inre motivation) ansågs som viktigare motiv än att få socialt erkännande (yttre motivation) (Thiborg, 2005). I en kvalitativ studie på åtta svenska elitskidåkare i åldrarna 20-26 (Ojala & Norell, 2006) studerades varför vissa slutat och vissa fortsatt sin satsning. De som slutat angav bristande motivation på grund av uteblivna framgångar och brist på socialt stöd som orsak – alltså orsaker som styrs mer av yttre motivation än inre. De som fortsatt berättade istället om glädje i själva processen, tränandet och tävlandet – inte resultat i första hand. Syfte Studiens huvudsyfte var att kartlägga vad som motiverar svenska elitskidåkare utanför a-landslaget till fortsatt elitsatsning.

Metod

Försökspersoner Intervjustudien genomfördes på 13 svenska elitskidåkare (N=13, M=24,7). Av det totala antalet försökspersoner var åtta män och fem kvinnor, alla valdes ut med hjälp av ett strategiskt urval. Urvalskriterierna var: a) satsning på minst nationell seniorelitnivå (vara minst senior, 20 år och uppåt), att regelbundet tävla på mästerskap och större nationella tävlingar och b) att stå utanför a-landslaget (inte vara uttagen i svenska a-landslaget träningsgrupp under sommaren/hösten 2006) samt, c) att ha längdskidåkning som primär sysselsättning utöver eventuellt arbete eller studier. Orsaken till urvalskriterierna var att elitskidåkare som inte finns med i a-landslaget saknar stöd i form av träningsgrupper, ledare och ekonomiskt samt att de inte får delta i större internationella tävlingar. Instrument Undersökningen genomfördes med hjälp av semistrukturerade intervjuer inne-hållande åtta grundfrågor samt ett flertal för situationen passande följdfrågor. Insamlandet av rådata genomfördes under en vecka i november 2006. Då studien genomfördes var försökspersonerna mitt uppe i förberedelserna inför stundande säsong. Författarna fick därför med hjälp av bil besöka försöks-personerna på de orter runt om i Sverige där de för tillfället befann sig. Under fem dagar genomfördes 13 intervjuer, nio av försökspersonerna valde hemmet som plats för intervjutillfället, medan fyra föredrog en annan plats. Intervjuerna varade mellan som kortast 36 minuter och som längst 1 timme och 16 minuter.


23

De 13 intervjuerna transkriberades från inspelningsutrustningen och skickades sedan, enligt god forskningssed, via e-postbrev till försökspersonerna för eventuell korrigering och godkännande. Analysmetoder Den kvalitativa dataanalysen inleddes med en omfattande genomläsning av det transkriberade materialet. Som ett första steg markerades relevant data samtidigt som irrelevant data togs bort. Utifrån det insamlade materialet och de teoretiska referensramarna skapades kategorier, varav den viktigaste var: Faktorer som motiverar utövarna till fortsatt elitsatsning. Relevanta rådataenheter (en rådataenhet är ett ord eller en mening som illustrerar det försökspersonen vill lyfta fram) jämfördes och ställdes i relation till kategorierna. Med hjälp av induktiva och deduktiva analyser skapades sedan huvud- och subteman i respektive kategori. Tre av varandra oberoende analyser (de båda författarnas och en av handledarnas) genomfördes för att sedan jämföras, detta gav studien en triangulerande effekt. Citat ur de tydligast framträdande kategorierna plockades ut till resultatdelen för att illustrera och ge en bättre bild av vad som framkommit.

Resultat Resultatet framställs utifrån det totala antalet rådataenheter samt procentuell för-delning. Rådataenheterna tydliggörs med hjälp av citat från försökspersonerna. Faktorer som motiverar utövarna till fortsatt elitsatsning Större delen av intervjuerna behandlade motivationsfrågor. Således blev också kategorin ”faktorer som motiverar utövarna till fortsatt elitsatsning” den med flest rådataenheter, totalt förekom 92 stycken. I Tabell 1 presenteras resultatet av rådatasammanställningen, fördelat på två huvudteman, ”inre motivation” (72 %) och ”yttre motivation” (28 %). Försökspersonerna talade i stor utsträckning om vikten av en social dragningskraft till sporten, att ha vänner och att uppleva gemenskap.

”Man får jättemånga kompisar. Och sen, de är verkligen lika en själv och så där känns det som. Man har mycket gemensamt och så, det blir ofta mycket att prata om”.

Utöver den sociala aspekten var det tydligt att längdskidåkning upplevs som ”kul”, det vill säga att tränandet och tävlandet i sig har ett värde.

”Vore det inte roligt skulle man ju inte hålla på”.


24

En annan inre motivationsfaktor som var framträdande i försökspersonernas resonemang var ”att utvecklas”. Det handlade då främst om fysisk utveckling, att bli bättre på att åka skidor, men i vissa fall även mentalt, att få hårdhet och att kunna pressa sig.

”Det är mycket med vilja och motivation. Ser man att man kan få en progression, att man mår bra av det här livet, så ser jag ingen anledning att man ska lägga ner liksom”.

Många av försökspersonerna beskrev en emotionell, abstrakt aspekt på längd-skidåkningen, uttryckt i form av ”underbar känsla/flow”.

”Det bästa som finns är ju att, när man kommer ut på ett pass och ska köra intervaller och man känner att man är så bra tränad så man bara flyger fram och blir inte trött liksom, det är en sån grym, härlig känsla. Bara att få uppleva det en gång så gör det att man fortsätter”.

Inre motivation var övervägande hos samtliga försökspersoner, men ett visst mått av yttre motivation fanns också närvarande. Huvudkategorin ”yttre motivation” innehöll rådataenheter som beskrev en fokusering på att ”nå resultat”.

”Man tränar ju för att bli bäst”. ”Jag ska försöka bli bäst, stå på pallen i VM och OS”.

Många ansåg också att det var psykologiskt påfrestande att hela tiden ha pressen att behöva träna, eftersom konkurrensen kräver det.

”…jag får dåligt samvete om jag måste hoppa över ett pass”.

Övriga resultat De största upplevda fördelarna med en elitsatsning på längdskidor var faktorer som relateras till hälsa och välbefinnande. Att ha en vältränad kropp, att känna sig konditionsstark och att må bra beskrevs som viktiga parametrar.

”Jag kan göra vad som helst för jag orkar det, jag klarar det. Konditionen är ju otrolig, jag blir som aldrig andfådd om jag ska göra någonting.”.

Andra fördelar var glädjen till sporten och en obestämbar känsla som kan liknas vid lycka av att få uppleva nya saker.

”Jag tycker väl om att vara ute i naturen. Det spelar ingen roll vad det är för väder. Hade det varit en höstdag med plusgrader och regn så är det jättehärligt ändå”.

Även sociala aspekter upplevdes som fördelar.


25

”De kompisar man får, de är ju liksom, det är tajt liksom, det är som ett förhållande egentligen”.

De största upplevda nackdelarna med en elitsatsning på längdskidor var av ekonomisk karaktär och bestod även av uppoffringar på andra livsområden, till exempel att åkarna får mindre tid över till andra kompisar eller fritidssyssel-sättningar.

”Det tar mycket tid, ibland känner jag att jag gör ju inget annat än att träna, alla tid går ju åt till det”

Tabell 1. Faktorer som motiverar utövarna till fortsatt elitsatsning.


26

Diskussion Studiens huvudsyfte var att kartlägga vad som motiverar svenska elitskidåkare utanför a-landslaget till fortsatt elitsatsning. Sammantaget visade studien att försökspersonerna primärt motiveras av inre faktorer, där emotionella aspekter är viktiga men framför allt gemenskapen och vänskapen med andra skidåkare. De största fördelarna med satsningen upplevs vara hälsoinriktade samt att idrottsutövandet ger möjligheter till nya upplevelser. Faktorer som motiverar utövarna till fortsatt elitsatsning Som nämndes i inledningen är längdskidåkning, och en satsning på elitnivå, både fysiskt och mentalt krävande. Hardy, Jones och Gould (1996) hävdar att det fordras en extra hög grad av motivation, för att fortsätta satsa framför allt i uthållighetsidrotter. Vad är det som motiverar försökspersonerna i denna studie att fortsätta sin elitsatsning? Resultatet visar, i linje med tidigare forskning (Vallerand, 2001; Sarrazin et. al., 2002; Weiss & Ferrer-Caja, 2002; Ojala & Norell, 2006) att inre motivation är viktigast för fortsatt satsning. Detta är extra intressant med tanke på att försökspersonerna lägger mycket tid och kraft (cirka en fjärdedel av dygnet) på längdskidåkningen. Det handlar då om total fokusering och jämfört med motionärer mycket tuff träning. Att det då ändå är inre motivation i form av uttalanden som ”kul” och ”vänskap och gemenskap” (Tabell 1) som i första hand bidrar till den fortsatta elitsatsningen tyder på att elitskidåkare prioriterar dessa faktorer högt. Denna fokus på sociala faktorer och sociala upplevelser överraskar, eftersom längdskidåkning är en individuell idrott där konkurrensen på elitnivå är stor inte bara på tävlingar, utan där det även finns en kamp om sponsorer, platser i träningsgrupper och landslag. Under intervjuerna återföll resonemanget hela tiden till gemenskapen, ”skidsläktet” som en av försökspersonerna uttryckte det. Trots konkurrenssituationen är elitskidåkarna vänner, tränar tillsammans, sporrar varandra och upplever att alla tjänar på att hjälpa varandra. Vallerands (2001) Hierarchical Model of Intrinsic and Extrinsic Motivation, HMIEM, visar hur inre och yttre motivation påverkas av självbestämmande, upplevd förmåga och anknytning. Modellens tre nivåer, global, kontextuell och situationsspecifik beskriver i studiens sammanhang personens generella motivation, motivationen kring elitsatsningen i längdskidåkning samt motiva-tionen som uppträder vid ett specifikt tränings- eller tävlingstillfälle. Modellens tre nivåer interagerar med och påverkar varandra. Det kan förklara hur de sociala relationerna och gemenskapen inom skidåkningen ökar glädjen och viljan att fortsätta elitsatsningen. Såväl den generella motivationen som den kontextuella och situationsspecifika påverkas positivt av sociala faktorer och sociala upplevelser. Häri ligger också anknytningsfaktorn på de olika nivåerna. Viktigt för motivationen är enligt försökspersonerna också att hela tiden uppleva


27

en personlig utveckling. Det är starkt förknippat med den emotionella aspekten på längdskidåkningen. Att tycka att det är roligt och få uppleva det som försökspersonerna kallar ”underbar känsla/ flow” (Tabell 1) är avhängigt av en fysisk och psykisk utveckling. Troligt är att om utvecklingen stagnerar eller till och med går i fel riktning blir aktiviteten i sig inte lika rolig längre, vilket kan leda till att den inre motivationen (att ha kul och känna de underbara känslorna) viker över till yttre motivation, till exempel att fortsätta träna och tävla på grund av en rädsla för att sluta eller för att individen mår dåligt av att inte träna. En hög grad av yttre motivation har bevisats öka risken för avhopp (Vallerand, 2001; Sarrazin et. al, 2002). ”Att utvecklas” (Tabell 1) är således en högst relevant motivationsfaktor eftersom det faller samman med att uppleva kompe-tens, som är en av påverkansfaktorerna i HMIEM. Genom att utvecklas känner individen att kompetensen ökar, vilket förbättrar den inre motivationen på global, kontextuell och situationsspecifik nivå. Följaktligen blir det på situationsspecifik nivå roligare att träna och tävla, samt ger troligen en ökad ansträngning. Yttre motivationsfaktorer visade sig i resultatet ha betydelse för fortsatt elit-satsning. Det handlade då främst om att ”nå resultat” (Tabell 1), vilket är naturligt eftersom detta krävs för att skapa personliga möjligheter. Goda resultat medför fler sponsorer, kanske en plats i landslaget (vilket i sin tur ger ekonomiska fördelar) och framför allt en vilja att fortsätta satsa. Inre motivation är fortfarande grunden till fortsatt idrottande. Men även om tidigare forskning förespråkar fokus på den inre motivationen, ska inte vikten av yttre motivationsfaktorer underskattas. För att nå till den absoluta toppen kan det vara nödvändigt med ett visst mått av yttre motivation, så som att se den framtida OS-medaljen eller att känna pressen att träningarna måste vara högkvalitativa och att varje träningspass är ett steg på vägen till att bli en skidåkare av absolut världselit. Även yttre motivation påverkar enligt HMIEM (Vallerand, 2001) känslor, tankar och beteenden. Fokusering på yttre motivation (till exempel att vinna en speciellt viktig tävling) på situationsspecifik nivå kan vara av godo, om den inre motivationen på global och kontextuell nivå normalt är starkare. Övriga resultat Enligt Expectancy Value Theory (Edwards, 1954, ref i Taylor, Peplau & Sears, 2006) skapas attityder genom en analys av för- och nackdelarna. Dels värderas vilket val som ger flest fördelar i relation till nackdelar, samt hur sannolikt det är att dessa fördelar och nackdelar inträffar. I försökspersonernas fall värderas faktorer relaterade till hälsa och välbefinnande högst. Största minuset med längdskidåkningen upplevs vara saker som försökspersonerna får offra på andra livsområden, till exempel skolan, fritidsintressen och kompisar. Ändå tycks


28

gemenskap och vänner inom skidåkningen vara ett stort plus. Det tyder på vikten av sociala upplevelser och att kontaktnätet inom idrotten har stor betydelse. Gemenskapen tycks också vara viktig för bibehållandet av motivation (se diskussion om motivationsfaktorer ovan). Sammantaget visar resultatet att försökspersonerna upplever fler plus än minus med elitsatsningen. Detta stämmer överens med Expectancy Value Theory (Edwards, 1954, ref i Taylor, Peplau & Sears, 2006) som visar att så länge fördelarna överväger nackdelarna kommer attityden för aktiviteten vara positiv och utövandet kommer att fortsätta. Elitskidåkarna i studien angav samtliga fler fördelar än nackdelar. Det tyder på att de uppoffringar som görs upplevs som små i jämförelse med vad längdskidåkningen ger dem i form av positiva erfarenheter, till exempel en bra känsla efter träningspassen. Eftersom dessa positiva erfarenheter upprepade gånger ger försökspersonerna något i utbyte, kommer individen att fortsätta med träningspassen då sannolikheten är stor att den goda känslan efter träningen kommer att få upplevas igen. Metodkritik Studiens huvudsyfte var att kartlägga vad som motiverar svenska elitskidåkare utanför a- landslaget till fortsatt elitsatsning. Eftersom den totala populationen inte är särskilt stor (omkring 200 elitskidåkare som inte finns med i a-landslaget) och författarna avsåg få en djupare bild av ämnet, valdes en kvalitativ ansats. Kvalitativa studier innebär ofta problem med objektiviteten eftersom subjektiva tolkningar av datamaterialet är nödvändiga. Detta till skillnad från kvantitativa studier där datamaterialet ofta består av siffror. Subjektiva tolkningar påverkar resultatet eftersom författarna utgår från sin personliga förförståelse och därmed riskerar att missa viktiga aspekter samt att framhålla aspekter som är kompatibla med författarnas egna åsikter. Trots att objektiviteten är diskutabel är kvalitativa studier sannolikt det bästa sättet för att gå på djupet i ett ämne. Försökspersonerna var ytterst välvilliga och tycktes inte uppfatta intervju-tillfället som jobbigt eller påfrestande. Alla fick välja tid och plats, vilket innebar att intervjuerna oftast genomfördes på lugna platser i en för försöks-personen trygg miljö. De ställde upp trots att de befann sig mitt inne i förberedelserna för den stundande vintersäsongen. Denna situation kan dock ha påverkat försökspersonerna såtillvida att de svar som gavs refererade mer till försäsongsträning än till längdskidåkandet i stort. Vidare finns det alltid en risk vid all form av forskning att försökspersonerna tolkar frågorna olika, samt att de ger svar som de tror önskas av intervjuledaren, så kallad social önskvärdhet. Risken finns också att den bild som målas upp i denna studie, inte representerar övriga elitskidåkare i den totala populationen. Försökspersonerna valdes dock ut för att spegla olika segment av populationen, såväl skillnader i ålder, tidigare meriter och nuvarande status togs i beaktning. Alla 13 intervjuer genomfördes inom loppet av fem dagar, varav det under en av dagarna genomfördes fem


29

intervjuer. Författarna reste dessutom under dessa dagar över 300 mil i bil och tåg vilket kan ha påverkat kvalitén på intervjuerna i negativ riktning. Implikationer och framtida forskning Svensk skidsport bör dra nytta av den aktuella studien ur flera aspekter. Gemen-skapen inom idrotten är någonting som ska tas till vara i framtida organisations-förändringar, till exempel i utformandet av träningsgrupper, både på klubb-, distrikts- och landslagsnivå. Eftersom skidåkarna motiveras av sociala faktorer bör de ges tillgång till en organisation där det finns möjlighet att träna tillsammans med andra, jämbördiga utövare. De bör även få tillgång till ledare som kan väga samman det sociala med den konkreta träningen. Den aktuella studien har försökt undersöka motivation hos individuella idrottare som utövar en fysiskt och psykiskt krävande sport, där en hög grad av motivation krävs för fortsatt deltagande. För att ytterligare studera motivationsaspekter i liknande idrotter är det av största vikt att inte undersöka enbart motivationen vid idrottstillfället, utan att få en bredare bild av individen. Motivation existerar på alla livsområden, inte enbart idrotten, och påverkar med all sannolikhet den idrottsliga motivationen. Vidare bör det undersökas vilken roll yttre motivation spelar för framgångsrika elitidrottare. Vilken betydelse har pressen utifrån? Vilken betydelse för motivationen har vunna medaljer och uppnådda mål? Den aktuella studien innefattar utövare utanför a-landslaget. För att förstå vilken påverkan en landslagsplats har för motivation och målsättning bör en liknande studie genomföras på a-landslagsåkare. Intressant vore att undersöka vilken roll uppväxtmiljö och nuvarande ekonomisk status har för motivationen, framför allt eftersom en elitsatsning i längdskidåkning i princip kräver boende i norra delen av Sverige, samt kräver en stabil ekonomi, antingen personligen eller via stöd från föräldrar, sponsorer eller förbund. Den ekonomiska faktorn, liksom klimatförändringarna, riskerar att få allt större påverkan på motivationen hos elitskidåkarna. Med dessa påtryck-ningar är det ännu viktigare att finna sätt att förhöja den inre motivationen, som uppenbarligen finns i stora mängder hos svenska längdskidåkare.

Referenser Hardy, L., Jones, G., & Gould, D. (1996). Understanding Psychological Preparation for

Sport. Theory and Practice of Elite Performers. Chicester, West Sussex, England: John Wiley & Sons Ltd.

Jonas, S. (2003). Mental energy in Endurance Sports. AMAA Journal Fall/Winter 2003, 14-16.

Moran, A.P. (2004). Sport and Exercise Psychology – a critical introduction. East Sussex, England: Routledge.


30

Ojala, J., & Norell, K. (2006). Jamen, varför sluta du då? – En studie om varför unga seniorer slutat respektive fortsatt med längdskidåkning på elitnivå (C-uppsats/Examensarbete, Tränarprogrammet). Stockholm: Gymnastik- och Idrottshögskolan.

Reisberg, D. (2006). Cognition – exploring the science of the mind (3rd ed.). New York, USA: W.W. Norton & Company.

Roberts, G.C. (2001). Advances in motivation in sport and exercise. Champaign, IL, USA: Human Kinetics.

Sarrazin, P., Vallerand, R.J., Guillet, E., Pelletier, L., & Cury, F. (2002). Motivation and dropout in female handballers: a 21 month prospective study. European Journal of Social Psychology 32, 395-418.

Svenska skidförbundet (2005). Svenska skidförbundets längdverksamhet – Vi Vill! Falun: Svenska skidförbundet.

Taylor, S. E., Peplau, L.A., & Sears, D.O. (2006). Social psychology (12th ed.). New Jersey, USA: Pearson Education.

Thiborg, J.P.N. (2005). Fotbollsspelares personlighet, motiv och moral i idrotten. (C-uppsats, Idrottsvetenskapliga programmet). Malmö: Lärarutbildningen, Lek Fritid Hälsa, Malmö Högskola.

Vallerand, R.J. (2001). Towards an Hierarchical Model of Intrinsic and Extrinsic Motivation. I: G.C. Roberts (red). Advances in motivation in sport and exercise. Champaign, IL, USA: Human Kinetics.

Van Raalte, J.L., & Brewer, B. (2002). Exploring Sport and Exercise Psychology. Washington, DC, USA: American Psychological Association.

Weinberg, R.S., & Gould, D. (2003). Foundations of Sport & Exercise Psychology. Champaign, IL, USA: Human Kinetics.

Weiss, M.R., & Ferrer-Caja, E. (2002). Motivational Orientations and Sport Behavior. I: Horn, T. (red). Advances in Sport Psychology, 2nd ed. Champaign, IL, USA: Human Kinetics.


31

PSYCHOSOCIAL PERSPECTIVES ON POST-SURGERY AND CONSERVATIVE REHABILITATION FOLLOWING A LONG-TERM

SPORT INJURY

Andreas Claeson & Urban Johnson

School of Social and Health Sciences, University of Halmstad Modified Bachelor Thesis

The purpose of the present study was to identify which psychological features characterize competitive and recreational athletes suffering from a long-term injury. Moreover, the purpose was also to investigate psychosocial differences between athletes going through post-surgery rehabilitation and conservative rehabilitation, as well as to examine differences in gender. Participants (men=106, women=52) were distributed a questionnaire assessing hedonic tone and four sub categories of coping strategies (self-confidence, problem solving, seeking social support, and wishful thinking) and sociodemographic data. The results revealed that athletes in the post-surgery group were significantly higher on hedonic tone, self-confidence, and problem solving. Men counting for all groups scored higher on hedonic tone and self-confidence whereas women scored higher on seeking social support. These findings are not congruent with earlier studies and will be discussed. In general sport participation is mainly considered to be a healthy activity that promotes well-being and joy. However, sport participation might also lead to injury. Epidemiological studies from USA indicate that injury risk in sport participation is yearly somewhere between 30-60% (Williams, 2001). For European elite soccer player Meta analyzes revealed a risk of getting injured during a season for men to be somewhere between 65-96% and for women the risk was between 48-70% (Hägglund, 2007). For Swedish elite soccer players the injury risk is reported to be as high as 75%. 15% of them are considered severe and requires at least a month of rehabilitation (Hägglund, Waldén, & Ekstrand, 2003, 2005). Although sport injury is physical in nature a growing body of research over the last decades have suggested psychological responses in terms of cognition, affect, and behavior, to be important factors associated with recovery (Brewer, 2001). Psychological reactions to injury are of great interest because of the effect they exert on well being and physical recovery (Bianco, Malo, & Orlick, 1999). Psychosocial factors such as self-esteem (Leddy, Lambert, & Ogles, 1994), mood level (Johnson, 1997a), social support (Gould, Udry, Bridges, & Beck, 1997), cognitive strategies (Johnson, 1996b), gender (Johnson, 1997a), and age (Brewer, Linder, & Phelps, 1995) are all factors that influences perceptions of sport injury. These variables have often been showed to be associated with sport injury, especially for long-term injured athletes. Additionally, research has suggested that 10-20% of the long-termed injured athletes’ experiences psychological difficulties through out rehabilita-


32

tion, which in turn might jeopardize their recovery (Williams, 2001). Extended knowledge in this area opens up for possibilities to help injured athletes to recover faster and experience a more positive situation during rehabilitation. Theoretical framework Although sport injuries are physical in nature research has showed psycho-logical factors to have a major impact on rehabilitation (Williams & Scherzer, 2006). Two different theoretical approaches are most frequently used to understand how athletes psychologically respond to injury, stage models and cognitive appraisal models (Brewer, 2001). Stage model Kübler-Ross (1969) studied clinical patients who were facing major health crises, such as cancer. She proposed that psychological reaction to loss and grief followed five stages sequentially. This model has been adapted to describe psychological reactions to sport injury (Brewer, 2001). Even though some studies suggest a stage like pattern (e.g. McDonald & Hardy, 1990; Quackenbush & Crossman, 1994; Bianco, Malo, & Orlick, 1999) they disagree on how many stages there are. Critics argue that stage model does not count for individual differences (Brewer, 2001) and the lack of empirical support is vast (Williams & Scherzer, 2006). However, it is still argued that psychological factors are developed in a stage like pattern and therefore, stage models are suggested to be integrated with cognitive appraisal models (Evans & Hardy, 2000). An integrated model of response to sport injury Cognitive appraisal models, such as Andersen and Williams (1988) model of stress and athletic injury, consider injury as a stressor. According to Brewer (2001) the integrated model of response to sport injury conducted by Wiese-Bjornstal, Smith, Shaffer, and Morrey (1998) is supposed to be the most developed conceptual appraisal model. This model is a conceptual framework and cognition is the key factor to explain psychological responses to injury (Brewer, 2001). According to the model the injured athlete response to injury due to both pre-injury factors (personality, history of stressors, and coping resources), and post-injury factors. Post-injury factors such as situational factors and personal characteristics are interpreted by the injured athletes and are supposed to mediate emotional response, behavioral response and recovery outcomes (Brewer, 2001). The response to injury is therefore due to the appraisal of the injury and not so much from the injury it self (Williams & Scherzer, 2006). This determines emotional response, which in turn determines behavioral response to rehabilitation.


33

Previous Research In this next section research on psychosocial factors associated with sport injury and the rehabilitation process will be presented. Focus is on mood and emotion, sociodemographic, social support, and coping strategies. Mood/Emotion One psychological reaction that often has been associated with injury is mood disturbances (e.g. Adam et al., 2004; Bianco et al., 1999; Johnson, 1997a; Johnson, 1996b). Both situational and personal factors have been found to influence emotional response to injury, such as athletic identity, previous injury experience, injury severity, injury type, time during the season, and rehabili-tation progress (Bianco et al., 1999; Johnston & Carroll, 1998a). Comparison between non-injured and injured athletes indicates that sport injury is associated with more emotional disturbance (Chan & Grossman, 1988; Johnson 1997b; Leddy et al., 1994; Mainwarning et al., 2004; Smith, Stuart, Wiese-Bjornstal, Milliner, O’Fallon, & Crowson, 1993). Bianco et al. (1999) found support for cognitive appraisal models, and suggested that responses to an injury are influenced by personal and situational factors. In addition they discovered a stage like pattern. Moreover, during 4 weeks of rehabilitation McDonald and Hardy (1990) interviewed 5 individuals. They explored athletes’ mood state following injury and suggested a stage like process. The results indicated there were two separate stages with different levels of mood disturbance. First stage were categorized with extremely negative mood state and second stage categorized with extremely positive mood state (McDonald & Hardy, 1990). They concluded a correlation between perceived progress in rehabilitation and mood disturbance. Quackenbush and Crossman’s (1994) study support this findings but suggested a 4-stage model, which is categorized with different degree of emotional responses. Negative responses like frustration, anger and discourage were high in the first stage and then decreased through the stages. Positive responses such as hopefulness, opti-mism, and enthusiasm were found to increase over the stages, especially during stage 3 and 4. Quinn and Fallon (1999) also reported a decrease in negative emotional responses over the recovery period. Competitive athletes were reported to be less positive the day after injury than recreational athletes, which is congruent with research on athletic identity and investment in sport (Brewer, 1993). One study on patients going through knee surgery showed positive emotions to decrease slightly and negative emotions slightly increased near the end of the rehabilitation (Morrey, Stuart, Smith, & Wiese-Bjornstal, 1999). Additionally, Podlog and Eklund (2006) found in their study that preserving an athletic identity might be a motivational factor for returning to sport. Self-efficacy also appears to be a key factor in rehabilitation adherence (Milne, Hall,


34

& Forwell, 2005). Athletes who were low in self-esteem and high in ego-involvement were more likely to skip treatment appointments (Lampton, Lambert, & Yost, 1993). Kleiber and Brock (1992) discovered that athletes with a career-ending injury were more likely to exhibit lower self-identity and life satisfaction five to ten years after end of career, especially professional athletes. In a base-line study, self-diminution among injured athletes was reported (McGowan, Pierce, Williams, & Eastman, 1994). The authors conducted a pre-test with 29 university football players during pre-season and a post-test after the season. 16 of the football player were injured during the season. Injured athletes showed a significant decrease in general self-concept following injury. One interesting finding was that self-concept also appeared to fluctuate during the rehabilitation (non-significance) and when the team won it seemed to cause acute reduction in the injured athletes (n=2) self-concept. In addition, psychological distress (Brewer et al., 2000), anger, mood distur-bance, depression, fatigue, and tension (Alzate Sáez de Heredia, Ramirez Munoz, & Artaza, 2004) have found to correlate negatively with rehabilitation outcome. Therefore it seems that negative emotions are related to a poorer response to rehabilitation. Sociodemographics Research on injured athletes have found emotional disturbance to correlate negatively with age (Brewer et al., 1995; Smith, Scott, & Wiese, 1990). Smith et al. (1990) noticed that younger athletes, bellow 18 years, expressed more anger and irritation than older athletes did. Meyer et al. (1991, ref. in Johnson, 1997c), on the other hand, found that their youngest and oldest subjects (ages 10-19 and 40-49) experienced greater emotional disturbance following orthopedic surgery than their subjects of intermediate age (age 20-39). Age has also been suggested to moderate adherence in rehabilitation of sport injury (Brewer et al., 2003). In their study examined 61 individuals going through ACL surgery. The results indicated that for older participants self-motivation and social support were positively correlated with adherence. For younger participants adherence showed a positive correlation with athletic identity. The more they had invested in their sport the more likely they adhered to the rehabilitation program (Brewer et al., 2003). In one study (Johnson, 1997a) non-returning athletes after injury were found to be younger, being female, and have no previous experience of injury. Team sport athletes were reported to recover faster than individual athletes (Quinn & Fallon, 2000). In general, research has found female athletes to report higher in cognitive and somatic anxiety, and men athletes to score higher on self-confidence (Johnson, 1995; Martens et al., 1990, ref. in Johnson, 1997c). However, psychological


35

studies on injuries have often failed reported gender differences in emotions (Smith, 1996). A prospective study design revealed no correlation between post-injury depression and gender, previous injuries, and sport level (Smith et al., 1993). La Mott (1994, ref. in Smith, 1996) found no gender differences in emotional responses for individuals going through ACL surgery and Smith et al., (1990) found no gender differences in emotional response during rehabilitation. Additionally, severity of injury and level of competition has been suggested to positively correlate with mood disturbance (Smith et al., 1993) and first-time injured athletes have been reported to show lower on overall mood scale than multiply injured athletes (at least three previous injuries, Johnson, 1996a). Social Support Social support has been received a great deal of empirical attention. However, results have been inconsistent and difficult to interpret. For example, a positive relationship between social support and rehabilitation outcome has been documented (Tuffey, 1991, ref. in Brewer, 2007), a nonsignificant relationship (Brewer et al., 2000), and an inverse relationship has also been reported (Quinn & Fallon, 2000) Still, during rehabilitation social support in various ways is suggested to be an important factor for recovery, especially for long-termed injured athletes (Johnson, 1997b). Social support is usually discussed in terms of emotional-, informational-, and practical support and can arise from different sources such as friends and family, coaches and teammates, physicians and other medical personnel. Crossman, Jamieson, and Hume (1990) reported injured athletes to underestimate the disruptive effects of the injury compared to medical professionals opinion. In a study, Johnston and Carroll (1998) found friends and family of injured athletes to be the main source of emotional and practical support. In the beginning of rehabilitation the interviewed preferred emotional support whereas in the end of rehabilitation informational support was preferred. Another study conducted by Gould, Udry, Bridges, and Beck (1997) revealed a wide range of stressors among injured skiers, e.g. isolation and physical inactivity. The most often mentioned sources of stress appeared to be of social and psychological nature rather than physical. Athletes who were unsuccessful in recovery reported lack of attention and empathy from others (Gould et al., 1997). Their results are in line with those of Johnson (1997a, 1996b), who found that athletes who did not return to their sport even though they were physically restored reported restricted social support.


36

Bone and Fry (2006) reported severely injured athletes to perceive greater beliefs in rehabilitation if they felt strong support from the physical therapists. In a sample of thirty injured sport active individuals Green and Weinberg (2001) found that low satisfaction with social support significantly predict mood disturbance. Good social support for rehabilitation was also found to correlates negatively with emotional disturbance (Brewer et al., 1995). Podlog and Eklund (2006) reported that the main part of interviewed partici-pants made their own decision when to return to sport after injury. Same indivi-duals also reported good social support and encouragement from family and coaches. Despite their eagerness to return to the sport most of them reported coaches, medical practitioners and others with injury experiences often encou-raged them not to rush their return too quickly. Receiving positive feedback on injury healing from coaches, medical practitioner and teammates was important for athletes to overcome the fear of re-injury (Podlog & Eklund, 2006). Coping Athletes who are incapacitated by an injury, specially a professional athlete, might experience the injury as very stressful. In the attempt to recover and return to sport the athlete is probably involved in different coping activities such as seeking social support, problem- and emotional focused activities, self-talk, imagery, and goal setting. Athletes were found to use more emotional-focused coping than non-athletes when injured (Johnson, 1995). Compared to men, female tended to use more emotional-focused coping strategies (Johnson, 1997b). Lack of cognitive strategies has also been associated with poor rehabilitation (Johnson, 1996b). Self-confidence and number goals correlated positively with rehabilitation outcome (Johnson, 1996b, 1997b). Individuals who reported to adhere well to sport rehabilitation regimens also reported high in ability to cope with their injuries (Daly, Brewer, Van Raalte, Petitpas, & Sklar, 1995), and express high self-esteem certainty (Lampton, Lambert, & Yost, 1993). Ievleva and Orlick (1991) reported goal imagery, self-talk, and goal setting to be associated with fast healing. Lack of mental plans on the other hand has been reported to be associated with athletes having difficulties in the rehabilitation process (Johnson, 1997a). One study (Podlog & Eklund, 2006) identified goal setting as an important factor influencing the return after injury. Both short- and long- term goals were of importance. After returning from injury, the possibility to reach personal goals was suggested to be the most important factor of joy. Another study showed goal setting training to increase self-satisfaction (Theodorakis, Beneca, Malliou, & Goudas, 1997).


37

A wide variety of psychosocial factors have been associated with sport injury and variables such as, mood level, coping activities, age, gender, and sport level have been reported to predict rehabilitation outcome. However, few studies, if any, have revealed differences in patients going through rehabilitation following orthopedic surgery compared to patients going through conservative rehabili-tation (i.e. rehabilitation without surgery). In terms of gender differences there are some inconsistency in published results. Few studies have revealed such differences when measuring emotional response to injury (Smith, 1996), although gender has been suggested to predict rehabilitation outcome (Johnson, 1997). Thus, this study aiming to identify which psychological features characterize competitive and recreational athletes suffering from a long-term injury. The purpose of the present study was to undertaken to answer, in terms of coping strategies and mood level, the following research questions: 1) Are there any differences between injured athletes going through conservative rehabilitation compared to injured athletes going through post-surgery rehabilitation? 2) Are there any differences related to gender in injured athletes?

Method Subjects Data were collected from 158 long-term injured competitive and recreational athletes, 106 men and 52 women, with a mean age of 27,5 years (Sd=9,1) representing elite level (international/national level, n=40), competition level 1 (national/regional level, n=36), competition level 2 (local level, n=43), and recreation level (participating in sports on a weekly basis, n=39). All of them were suffering from severe injury (Lysens, de Weerdt, & Nieuwboer, 1991) and were in need of rehabilitation for more than 4 weeks of rehabilitation. Three rehabilitation groups were defined in the sample: pre-surgery group, that is patients going through surgery within a week from being tested (n=26), and post-surgery group, consisting of patients who have gone through surgery and are in the beginning of their rehabilitation (n=62). Finally, the conservative rehabilitation group was defined as patients who were in the beginning of the rehabilitation and did not need surgery or was aiming of non-surgical inter-ference during rehabilitation (n=70). The mean estimated rehabilitation time for the post-surgery group were 23,5 weeks (Sd=8,8) and 9,5 weeks (Sd=8,1) for the conservative group. For the purpose of this study, estimated rehabilitation time for the pre-surgery group was not collected. The athletes participated in team sport such as soccer (n=67), floor ball (n=16), European handball (n=5), and ice hockey (n=5), and individual sport such as martial arts (n=8), gymnastics (n=7), alpine skiing (n=7), and horseback riding (n=5). All injured


38

athletes were treated at 10 different sport injury rehabilitation clinics in Sweden. Data from the pre-surgery group was collected from 1 orthopedic clinic. The inclusion criteria were as follows: a) over 18 year of age, b) participating in some level of sport activity, both in practice and competition or at recreational level, c) more than 4 weeks of estimated rehabilitation time before returning to practice or competition. The post-surgery group and the conservative rehabilitation group were tested in the beginning of the rehabilitation. The pre-surgery group was tested prior to surgery. All patients in the surgery group were suffering from knee injuries (n=26). The post-surgery group and the conservative rehabilitation group were treated for injuries such as, knee (n=77), heel (n=12), ankle (n=10), back (n=7), thigh (n=6), shoulder (n=4), and others (n=10). Instruments In order to assess and predict psychosocial risk factors the self-rating questionnaire PRIS (Psychosocial Risk-factors and Injury during Sport) were distributed to the injured athletes. PRIS consist 54 questions and contains 4 subheadings:

1. Background questions (13 items) – sociodemographic factors such as, age, gender, and sport activity.

2. Psychosocial questions (7 items) – three subgroups of questions: a) current social network, b) goal plans and future beliefs, and c) general questions of stressors and coping abilities.

3. Mood level (12 items) – the part of Mood Adjective Check-List (MACL; Sjöberg, Svensson, & Persson, 1979) concerning Hedonic Tone, that is for example to which degree a person experiences pleasure, satisfaction vs. non-pleasure, dissatisfaction in daily life. The questions are distributed over 4 symmetrical response alternatives. MACL has been validated and Cronbach alpha is calculated to 0,88.

4. Coping strategies (22 items) – comprising 4 dimensions from the General Coping Inventory (Persson, 1985; ref. in Johnson, 1997a). Those are Self-confidence (i.e. being self-reliant), Problem-solving (i.e. active in dealing with the problem and preparing a plan of action), Seeking social support (i.e. seeking advice, support and encouragement from others), and Wishful-thinking (i.e. hoping for the problem to go away). Cronbach alpha is calculated at .70.

Procedure Long-termed injured athletes going through post-surgery rehabilitation or conservative rehabilitation were contacted in the beginning of the rehabilitation. The pre-surgery group was contacted within a week before surgery. They were asked to fill in the self-rating questionnaire PRIS. All of the injured athletes


39

were thoroughly informed about the purpose of this study, either by the author or the handling physical therapist. They all signed an informed consent form. Furthermore, one Diagnostic Check-Lists (DCL:1) was distributed to the handling physical therapist. In this formula the physiotherapist were asked to estimate the time in rehabilitation before the injured athlete were expected to be fully recovered and back in practice or competition. Data analysis Analysis of variance (one-way ANOVA) was used to calculate differences between the post-surgery and the conservative rehabilitation groups, and differences in gender, on selected variables.

Results

Significant results of ANOVA analysis in hedonic tone and coping strategies are presented bellow in the following order: differences between the post-surgery and the conservative rehabilitation groups, and gender differences. Differences between the surgery and non-surgery group Table 1. Descriptive statistics of injured athletes in the post-surgery and conservative rehabilitation groups (n=132) who took the PRIS questionnaire are presented. The significant results of one-way ANOVAs for the post-surgery group and the conservative group on hedonic tone and two subscales of coping strategies (self-confidence and problem solving) are showed in the table (df=1).

Variable Group N M SD F p Post-surgery 62 3.23 0.50

Hedonic tone Conservative 70 3.01 0.49 6.22 0.014

Post-surgery 62 3.05 0.35 Self-confidence Conservative 70 2.92 0.39 4.13 0.044

Post-surgery 62 3.16 0.41 Problem solving Conservative 70 2.99 0.42 7.13 0.009

When calculated ANOVA (one-way) for athletes who took the PRIS questionnaire, significance was revealed between the post-surgery group and the conservative rehabilitation group on hedonic tone and for two out of four sub categories of coping strategies. As can be seen in Table 1, the post-surgery group scored higher on the mood adjective hedonic tone, and the coping strategies self-confidence and problem solving.


40

Differences between male and female Table 2. Descriptive statistics of all injured male and female athletes for all subjects (n=158) who took the PRIS-questionnaire are presented. Significant variables of one-way ANOVAs on hedonic tone and two subscales of coping strategies (self-confidence and seeking social support) are presented in the table (df=1).

Variable Group N M SD F p Male 106 3.22 0.48

Hedonic tone Female 52 2.96 0.58 9.04 0.003

Male 106 3.05 0.39 Self-confidence Female 52 2.86 0.40 7.77 0.006

Male 106 2.93 0.46 Seeking social support Female 52 3.11 0.46 5.18 0.024

Comparing the injured males with the injured females for all subjects (see Table 2), one-way ANOVA revealed significant differences between the groups. Male scored higher on hedonic tone and self-confidence whereas women scored higher in seeking social support.

Discussion Differences between the surgery and non-surgery group The main purpose of present study was to explore if there were any differences between a conservative rehabilitation group and a post surgery rehabilitation group in hedonic tone and coping strategies. Results revealed that competitive and recreational athletes going through surgery followed by injury showed significantly higher in hedonic tone, problem focused strategies, and self-confidence. The post surgery group therefore seemed to be in a better mood and was able to cope better with their injury and rehabilitation compared to the conservative rehabilitation group. In the light of the stage models, like Kübler-Ross (1969) sequential grief-response theory, these results are difficult to interpret. One reason for the surgery group to score higher in mood level might be the fact that time has passed between they were injured and when the they were taken the test. In that perspective they might already have moved through the first stages of grief. On the other hand, surgery could be seen as a trauma and therefore the patients would be in the beginning of the stage models sequences. One study found that surgery patients decreased in positive emotions near the end of the rehabilitation, whereas negative emotions increased (Morrey et al., 1999). According to earlier studies the beginning of the rehabilitation period is often characterized by mood disturbances (McDonald & Hardy, 1990; Quackenbush


41

and Crossman’s, 1994). Thus, cognitive appraisal models, offers alternative explanations to the higher mood level in the surgery group. Going through conservative rehabilitation doesn’t necessarily exclude risk of surgical procedure in a later stage. Individuals that are at risk of going trough surgery if the conservative rehabilitation doesn’t work might feel more insecure about the rehabilitation outcome, and therefore have lower mood level and more difficulties to cope with the situation. Vice versa, an individual who underwent a successful surgery might appraise the situation as favorable and controllable and therefore scores higher in mood level. Interesting, Smith et al. (1993) found severity of injury to be a predictor of post injury depression. However, the findings of present study contradict their results. The average estimated time for rehabilitation in the post surgery group was 14 weeks more compared to the conservative rehabilitation group. These results indicate that the longer rehabilitation period athletes are going through, the more positive felling they express. Therefore there seems to be other factors related to the experience of the rehabilitation period, such as coping strategies. During the last decades the appreciation for the role of psychological factors in sport injury rehabilitation has grown (Brewer, 2007). Due to these results the conservative rehabilitation group might be at greater risk of having more problems during the rehabilitation compared to the surgery group and therefore should be of particular interest for the applied domain. In addition, self-confidence (Johnson, 1997b, 1996b), self-esteem (Lampton et al., 1993), and ability to cope with injuries (Daly et al., 1995) are all factors that have been found to positively correlate for recovery time and adherence for rehabilitation. Differences between male and female A second purpose was to explore differences in gender and the investigated psychological factors. Overall, male athletes reported significantly higher on hedonic tone and self-confidence compare to female athletes. Even though there are few documented gender differences for injured athletes in hedonic tone (Smith et al., 1996; Smith et al., 1990; La Mott, 1994, ref. in Smith, 1996), the differences between men and women in this study were not surprising. One earlier study (Johnson, 1997a) reported women to be at higher risk of not returning after a long-term injury then men, due to psychological problems during rehabilitation. In this perspective, women’s mood level might be more affected by an injury compare to men. Earlier studies have found female athletes in general to report higher cognitive state anxiety, somatic state anxiety (Martens et al., 1990, ref in Johnson, 1997c), and lower self-confidence then male did (Johnson, 1995). However, gender differences in this study might also be a matter of culture and socialization differences. There is a possibility that men and women appraise similar levels of hedonic tone but women might express their feelings to a higher extent (Wingerhoets & Van Heck, 1990; ref. in


42

Johnson, 1997c). Additionally, women in this study reported significantly higher on seeking social support, which is consistent with previous research (Johnson, 1997b; Madden, Kirkby, & McDonald, 1989). Women tend to be more involved in emotional and social coping activities when being faced upon stressful situations then men do. Emotional support have been reported as an important factor in the beginning of rehabilitation (Johnston & Carroll, 1998), and lack of attention and empathy from others (Gould et al., 1997), and restricted social support (Johnson, 1997a, 1996 b) to correlate with unsuccessful recovery. Although research about social support has been inconsistent it is argued to be an important factor for recovery. The result of this study cannot say anything of the importance of social support. Further investigation is needed. However, the results indicate that there are differences in how gender appraise and handle the situation of being injured. At least to some part, this can be seen in the perspective of the cognitive appraisal models with personal and situational factors being influencing the emotional and behavioral response of an injured athlete. Method discussion Current study is limited in some aspects. It is not optimal to calculate for both pre-surgical and post-surgical patients when testing for gender differences. In the present study this was done to increase the subjects. However, there might be differences between how athletes appraise their situation before and after surgery and therefore, future research should aim to expand the population in each sub group to increase the homogeneity. This study has also not been able to fully control for the exact time the subjects were taken the test. In general they filled out the questionnaire early in the rehabilitation but there might be some differences in how much time that have past between the start of rehabilitation and the test date. Therefore, future research is suggested to control this factor. However, this factor is not believed to have any major impact on the results of this study due to random effects. Conclusion According to this study there are differences between athletes going through post-surgery rehabilitation compared to athletes going through conservative rehabilitation that should be taken under consideration. Results revealed post-surgery patients to be in a better mood (hedonic tone) and to cope better with the injury and rehabilitation. Moreover, women reported significantly lower in hedonic tone and self-confidence. Women were also to a higher extent seeking social support when being injured. These findings support the cognitive appraisal models and suggest situational factors and personal characteristics to influence injured athletes cognition, emotions, and behavior. Present study could


43

not find consistent support for the stage models. A future master thesis will further investigate this matter. In conclusion, according to the results of this study, being female and undergoing conservative rehabilitation following long-term injury might be at risk of having difficulties through out rehabilitation. Medical personnel who are treating long-term injured athletes could gain from this extended knowledge and incorporate these findings when considering treatment options. For example, patients going through conservative rehabilitation might gain from problem-focused strategies such as goal setting. Future research The majority of research on injury and rehabilitation to date has been concerned with identifying psychological factors following injury through rehabilitation and adherence to rehabilitation protocol. Although factors such as, mood, coping, stress, social support, and sociodemographic factors have all been associated with injured athletes, no single factor has found to alone predict rehabilitation outcome. Future research should therefore focus on multivariate variables such as a combination of mentioned factors. The results of two recent studies have showed prediction of risk athletes to be possible (Johnson et al, 1999; Quinn & Fallon, 2000). For this purpose it is also of great interest to develop more sport injury specific measurements. In a follow-up study on 81 long-term Johnson (1997a) found that 8-9% of the long-term injured had not returned to their sport after 30 months and suggested a combination of psychosocial factors to be associated with injured athletes at risk. Those were, insufficient mental plan for rehabilitation, a negative attitude toward rehabilitation, restricted social contact with former club mates, low hedonic tone, gender, and a stress- and anxiety laden experience regarding the injury. A later study (Johnson, Bakkioui, 1999) supported these findings and additionally suggested 4 psychosocial factors combined to be possible predictors for athletes at risk, insufficient mental plan, restricted social network, low hedonic tone, and experiences of stress and anxiety. Present study clearly shows differences between individuals going through conservative rehabilitation and individuals going through post surgery rehabilitation. Additionally, there were some interesting findings in regards to gender differences. Future research should incorporate these findings and aim to reveal whether, for instance, individuals going through conservative rehabilitation might be a predictor for recovery time or not.


44

References Adam, M.U., Brassington, G.S., Steiner, H., & Matheson, G.O. (2004). Psychological factors

associated with performance-limiting injuries in professional ballet dancers. Journal of Dance Medicine & Science, 8, (2), 43-46.

Alzate Sáez de Heredia, R., Ramirez Munoz, A., & Artaza, J. L. (2004). The effect of psychological response on recovery of sport injury. Research in Sports Medicine, 12, 15-31.

Andersen, M.B., & Williams, J.M. (1988). A model of stress and athletic injury: Prediction and prevention. Journal of Sport & Exercise Psychology, 10, 294-306.

Bianco, T.M., Malo, S., & Orlick, T. (1999). Sport injury and illness: Elite skiers describe their experiences. Research Quarterly for Exercise and Sport, 70, 157-169.

Bone, J. B., & Fry, M.D. (2006). The influence of injured athletes’ perceptions of social support from ATCs on their beliefs about rehabilitation. Journal of Sport Rehabilitation, 15, 156-167.

Brewer, B.W. (1993). Self-identity and specific vulnerability to depressed mood [Abstract]. Journal of Personality, 61, 343-364.

Brewer, B.W. (2001). Psychology of Sport Injury Rehabilitation. In N. Singer, H. Hausenblas, & C. Janelle (Eds.), Handbook of Sport Psychology (2 ed.) (pp. 787-809). New York, NY: John Wiley & Sons, Inc.

Brewer, B.W. (2007). Psychology of Sport Injury Rehabilitation. In G. Tenenbaum & R. C. Eklund (Eds.), Handbook of Sport Psychology (3 rd.) (pp. 404-424). New York, NY: John Wiley & Sons, Inc.

Brewer, B.W., Cornelius, A.E., Van Raalte, Petitpas, A.J., Sklar, J.H., Pohlman, M.H, Krushell, R.J., & Ditmar, T.D. (2003). Age-related differences in predictors of adherence to rehabilitation after anterior cruciate ligament reconstruction. Journal of Athletic Training, 38, (2), 158-162.

Brewer, B.W., Linder, D. E., & Phelps, C. M. (1995). Situational correlates of emotional adjustment to athletic injury. Clinical Journal of Sport Medicine, 5, 241-245.

Brewer, B. W., Van Raalte, J. L., Cornelius, A. E., Petitpas, A. J., Sklar, J. H., Pohlman, M. H., & Krushell, R. J. (2000). Psychological factors, rehabilitation adherence, and rehabilitation outcome following anterior cruciate ligament reconstruction. Rehabilitation Psychology, 45, 20-37.

Chan, C. S., & Grossman, H. Y. (1988). Psychological effects of running loss on consistent runners. Perceptual and Motor Skills, 66, 875-883.

Crossman, J., Jamieson, J., & Hume, K.M. (1990). Perceptions of athletic injuries by athletes, coaches, and medical professionals. Perceptual and Motor Skills, 71, 848-850.

Daly, J. M., Brewer, B. W., Van Raalte, J. L., Petitpas, A. J., & Sklar, J. H. (1995). Cognitive appraisal, emotional adjustment, and adherence to rehabilitation following knee surgery. Journal of Sport Rehabilitation, 4, 23-30.

Evans, L., & Hardy, L. (2000). Psychological and emotional response to athletic injury: measurement issues. In D. Pargman (Ed.), Psychological Bases of Injuries (2nd ed.). Morgantown, WV: Fitness Information Technology.

Green, S.L., & Weinberg, R.S. (2001). Relationship among athletic identity, coping skill, social support, and the psychological impact of injury in recreational participants. Journal of Applied Sport Psychology, 13, (1), 40-59.

Gould, D., Udry, E., Bridges, D., & Beck, L. (1997). Stress sources encountered when rehabilitating from season-ending ski injuries. The Sport Psychologist, 11, 361-378.

Hägglund, M. (2007). Epidemiology and prevention of football injuries. Linköping: Linköping University Medical Dissertation No. 989.


45

Hägglund, M., Waldén, & Ekstrand, J. (2003). Exposure and injury risk in Swedish elite football: a comparison between seasons 1982 and 2001. Scandinavian Journal of Medicine & Science in Sports, 13, 364-370.

Hägglund, M., Waldén, & Ekstrand, J. (2005). Injury incidence and distribution in elite football: a prospective study of the Danish and the Swedish top divisions. Scandinavian Journal of Medicine & Science in Sports, 15, 21-28

Ievleva, L., & Orlick, T. (1991). Mental links to enhanced healing: An exploratory study. The Sport Psychologist, 5, 25-40.

Johnson, U. (1995). Copingstrategier hos idrottsutövare på tävlingsnivå. En studie av 64 män och kvinnor i lag och individuella idrotter. In G, Patriksson (Ed.) Svensk Beteendevetenskaplig Idrottsforskning, 94-108. Lund: SVEBI Årsbok

Johnson, U. (1996a). The multiply injured versus the first-time injured competitive athlete during the rehabilitation of long-term sport injury: A comparison of nonphysical characteristics. Journal of Sport Rehabilitation, 5, 293-304.

Johnson, U. (1996b). Quality of experience of long-term injury in athletic sports predicts return after rehabilitation. In G, Patriksson (Ed.) Svensk Beteendevetenskaplig Idrottsforskning (SVEBI) årsskrift, 110-117. Lund: SVEBI Årsbok.

Johnson, U. (1997a). A three-year follow-up of long-term injured competitive athletes: Influence of psychological risk factors on rehabilitation. Journal of Sport Rehabilitation, 6, 256-271.

Johnson, U. (1997b). Coping strategies among long-term injured competitive athletes: A study of 81 men and women in team and individual sport. Scandinavian Journal of Medicine & Science in Sport, 7, 367-372.

Johnson, U. (1997c). The long-term injured competitive athlete: A study of psychological risk factors. Stockholm: Almqvist & Wiksell International.

Johnson, U., & Bakkioui, S. (1999). Short-term psychological intervention: A study of long-term injured competitive athletes. FEPSAC, 10th European Congress on Sport Psychology, Prague, pp. 286-288.

Johnston, L.H., & Carroll, D. (1998). The provision of social support to injured athletes: A qualitative analysis. Journal of Sport Rehabilitation, 7, 267-284.

Kleiber, D.A, & Brock, S.C. (1992). The effect of career-ending injuries on the subsequent well-being of elite college athletes. Sociology of Sport Journal, 9, 70-75.

Kübler-Ross, E. (1969). Samtal med döden. Stockholm: Bonnier Alba. Lampton, C.C., Lambert, M.E., & Yost, R. (1993). The effects of psychological factors in

sport medicine rehabilitation adherence. The Journal of Sports Medicine and Physical Fitness, 33, (3), 292-299.

Leddy, M.H., Lambert, M.J., & Ogles, B.M. (1994). Psychological consequences of athletic injury among high-level competitors. Research Quarterly for Exercise and Sport, 65 (4), 347-354.

Lysens, R.J., de Weerdt, W., & Nieuwboer, A. (1991). Factors associated with injury proness. Sports Medicine, 12, 281-289.

Madden, C. C., Kirkby, R. J., & McDonald, D. (1989). Coping styles of competitive middle distance runner. International Journal of Sport Psychology, 20, 287-296.

Mainwarning, L. M., Bisschop, S. M., Green, R. E. A., Antoniazzi, M., Comper, P., Kristman, V., Provvidenza, C., & Richards, D. W. (2004). Journal of Sport and Exercise Psychology, 26, 119-135.

McDonald, S.A., & Hardy, C.J. (1990). Affective response patterns of the injured athlete: An exploratory analysis. The Sport Psychologist, 4, 261-274.

McGowan, R.W., Pierce, E.F., Williams, M., & Eastman, N.W. (1994). Athletic injury and self diminution. The Journal of Sports Medicine and Physical Fitness, 34, (3), 299-304.


46

Morrey, M. A., Stuart, M. J., Smith, A. M., & Wiese-Bjornstal, D. M. (1999). A longitudinal examination of athletes’ emotional and cognitive responses to anterior cruciate ligament injury. Clinical Journal of Sport Medicine, 9, 63-69.

Milne, M., Hall, C., & Forwell, L. (2005). Self-efficacy, imagery use, and adherence to rehabilitation by injured athletes. Journal of Sport Rehabilitation, 14, 150-167.

Podlog, L., & Eklund, R.C. (2006). A longitudinal investigation of competitive athletes’ return to sport following serious injury. Journal of Applied Sport Psychology, 18, 44-68.

Quackenbush, N., & Crossman, J. (1994). Injured athletes: A study of emotional response. Journal of Sport Rehabilitation, 14, 20-34.

Quinn, A.M., & Fallon, B.J. (1999). The changes in psychological characteristics and reactions of elite athletes from injury onset until full recovery [Abstract]. Journal of Sport Psychology, 11, (2), 210-229.

Quinn, A.M., & Fallon, B.J. (2000). Predictors of recovery time. Journal of Sport Rehabilitation, 9, (1), 62-76.

Sjöberg, L., Svensson, E., & Persson, L. (1979). The measurement of mood. Scandinavian Journal of Psychology, 20, 1-20.

Smith, A. M. (1996). Psychological impact of injuries in atletes. Sport Medicine, 22, 391-405. Smith, A. M., Scott, S. G., & Wiese, D. M. (1990) The psychological effects on sports

injuries: Coping. Sport Medicine, 9 352-369. Smith, A. M., Stuart, M. J., Wiese-Bjornstal, D. M., Milliner, E. K., O’Fallon, W. M., &

Crowson, C. S. (1993). Competitive athletes: Preinjury and postinjury mood state and self-esteem. Mayo Clinic Proceedings, 68, 939-947.

Svensson, E. (1978). Mood: Its structure and measurement. Göteborg Psychological Reports, 6, vol. 8.

Theodorakis, Y., Beneca, A., Malliou, P, & Goudas, M. (1997). Examining psychological factors during injury rehabilitation [Abstract]. Journal of Sport Rehabilitation, 6, (4), 355-363.

Williams, J.M. (2001). Psychology of injury risk and prevention. In N. Singer, H. Hausenblas, & C. Janelle (Eds.), Handbook of Sport Psychology (2 ed.) (pp. 766-786). New York, NY: John Wiley & Sons, Inc.

Williams, J.M., & Scherzer, C.B. (2006). Injury Risk and Rehabilitation: Psychological Considerations. In J.M. Williams (Ed.), Applied Sport Psychology: Personal Growth to Peak Performance (5th ed.) (pp. 565-594). New York, NY: McGraw-Hill.


47

P-PILLER OCH MENSTRUATION PÅVERKAR SKADERISKEN FÖR KVINNLIGA IDROTTARE? – RELATIONEN MELLAN

SKADERISKEN OCH MENSTRUATIONSCYKELNS OLIKA FASER

Andreas Claeson, Mikaela Pått & Björn Carlsson

Centrum för Idrott och Hälsoforskning (CIHF), Högskolan i Halmstad Sammandrag av opublicerad B-uppsats

Syftet med föreliggande studie var att undersöka sambandet mellan menstruationscykelns olika faser och skadefrekvens hos idrottare samt om detta skiljer sig åt för p-pilleranvändare respektive icke p-pilleranvändare. Ett formulär med sex frågor besvarades av 75 kvinnliga idrottare. Materialet analyserades med hjälp av χ2-tester (goodness of fit och test of associa-tion). Resultaten visade ingen signifikant variation i skadefrekvensen över de olika menstrua-tionscykelfaserna för hela materialet. Skadefrekvensfördelningen skiljde sig dock signifikant mellan de olika menstruationscykelfaserna för de idrottare som använde p-piller. För denna grupp var skadefrekvensen högst i fas 4 och lägst i fas 3. Signifikant resultat återfanns också i jämförelsen mellan gruppen som använde p-piller och gruppen som inte använde p-piller. Allt fler kvinnor deltar i olika idrotter på både motions- och tävlingsnivå (Möller-Nielsen & Hammar, 1989). Även om de flesta idrottsliga förutsätt-ningarna är likadana för kvinnor som för män finns det en del olikheter, fram-förallt anatomiska och fysiologiska, man bör ta hänsyn till och undersöka för att kvinnor ska kunna delta och prestera så bra som möjligt inom olika idrotter (Adolfsson, Roos, & Östenberg, 1998). Idrottsskador är vanliga och påverkar många idrottares prestationer (Kraus & Conroy, 1984; ref. i Andersen & Williams, 1988). Det finns en stor mängd olika faktorer, såväl fysiologiska, psykologiska och sociala, som kan bidra till en idrottsskada (Andersen & Williams, 1988). ACL-skador (korsbandsskador) har visat sig vara mycket vanligare hos kvinnor än hos män (Arendt & Dick, 1995; ref. i Wojtys et al., 1998). En hypotes som undersökts är om skaderisken varierar över menstrua-tionscykelns olika faser och om detta i så fall kunde förklara den högre skaderisken hos kvinnor. En del studier har funnit att kvinnliga idrottare skadar sig i högre grad under menstruationscykelns 3:e och 4:e fas (veckan före och under menstruationen) än under de två övriga faserna i menstruationscykeln (Möller-Nielsen & Hammar, 1989; Petscher, 2004; Slauterbeck, Fuzie, Smith, Clark, Xu, Starch, & Hardy, 2002). En förklaring till den ökade skaderisken i menstruationsfas 3 och 4 är de hormo-nella förändringar som sker under dessa faser (Hewett, 2000). Sambandet mellan skadefrekvens och de olika menstruationsfaserna kan eventuellt förklaras med hjälp av psykologiska faktorer. Dels har man funnit att olika psykologiska besvär, såsom humörsvängningar, irritabilitet och depression ökar under fas 3


48

och 4 i menstruationscykeln (Pargman, 2001; Pargman, Hutchinson, Petscher, & Hiraga, 2000; ref. i Petscher, 2004) och dels att motsvarande psykologiska besvär också påverkar skaderisken (Blackwell & McCullagh, 1990; Smith, Stuart, Wiese-Bjornstal, & Gunnon, 1997; Williams, Hogan, & Andersen, 1993). Dessa separata forskningsresultat tyder tillsammans på att det kan finnas ett samband mellan menstruationscykelns faser, hormonförändringar, psykolo-giska förändringar och skadefrekvens. Menstruationscykeln En typisk menstruationscykel varar i 28 dagar, men kan variera mellan 21 och 35 dagar (Moses, 2005). Menstruationscykeln delas in i olika antal faser. Bäckström (2004) anger två faser, Wojtys et al. (1998) en uppdelning i tre faser, och Moses (2005) använder fyra. I denna undersökning används Moses (2005) indelning i fyra olika faser; follikelfasen, ovulationsfasen, lutealfasen och menstruationsfasen. Varje fas karaktäriseras av olika nivåer på de kvinnliga könshormonerna och det är framförallt fyra olika hormoner som förändras under menstruationscykelns olika faser, östrogen, progesteron, follikelstimulerande hormon (FSH) och luteiniserade hormon (LH) (Moses, 2005). Östrogennivån är hög i slutet av follikelfasen och under lutealfasen. I luteala fasen är även progesteronet högt, medan både östrogen- och progesteronnivån är låg under menstruationsfasen (Slauterbeck et al., 2002). Premenstruell spänning Premenstruell spänning (PMS) är ett av de vanligare problemen kvinnor upp-lever i reproduktiv ålder (Smith & Schiff, 1989). Reid (1985; ref i Smith & Schiff, 1989) menar att 30 till 40 % av alla amerikanska kvinnor uppvisar olika premenstruella symptom medan Hallman (1986, ref. i Eriksson, 2005) uppger att hela 75 % är påverkade av PMS. Det är under den luteala fasen som man kan uppleva symptom på PMS, såsom ömhet i brösten, svullnadskänsla, trötthet, nedstämdhet och lättretlighet (Clearblue, 2003). Sammanlagt finns det över hundra olika psykologiska, fysiska och beteendemässiga symptom som är associerade med PMS, orsaken till PMS är dock fortfarande oklar (Smith & Schiff, 1989). P-piller P-piller är idag det mest använda preventivmedlet (Schering, 2005). P-piller innehåller i regel östrogen och progesteron i syntetisk form (Wyeth, 2006). Det är oklart vilken påverkan p-piller har på de olika symptom som karaktäriseras av premenstruell spänning (Joffe et al., 2003; ref. i Miller, 2004). Hittills har p-piller inte entydigt visat sig kunna förbättra symptomen på PMS (Smith & Schiff, 1989). Snarare rapporterar kvinnor som äter p-piller ofta att de upplever humörbiverkningar (Sundström Poromaa, 2005). I en retrospektiv undersökning på 658 kvinnor rapporterade 16,3 % att symptomen på PMS blev värre när de åt


49

p-piller, medan 12,3 % angav att symptomen blev bättre (Joffe et al., 2003; ref. i Miller, 2004). Den största andelen av kvinnorna, 71,4 %, upplevde inga skillnader i premenstruella symptom (Joffe et al., 2003; ref. i Miller, 2004). I en prospektiv studie däremot upplevde 10 % av kvinnorna ökad nedstämdhet och 7 % mer oro efter att de använt p-piller i tre månader. Vidare upplevde 61,5-70,6 % att nedstämdheten och oron minskat när de ätit p-piller, medan 20-30 % inte ansåg att dessa symptom hade påverkats (Ernst, Baumgartner & Bauer, 2002; ref. i Sundström Poromaa, 2005). Menstruation och skada Även om det forskats mycket kring hormonella förändringar under menstrua-tionscykeln är det först på senare tid som sambandet mellan menstruationsfas och idrottsskada börjat studeras (Petscher, 2004). Hittills är det inte många studier som undersökt denna korrelation (Petscher, 2004) och något definitivt samband mellan en specifik menstruationsfas och högre risk för skada har inte kunnat fastställas (Hewett, 2000). Några forskningsrapporter har dock visat att det är vanligare för kvinnliga idrottare att skada sig under den 3:e och 4:e fasen i menstruationscykeln än under de övriga faserna (Möller-Nielsen & Hammar, 1989; Petscher, 2004; Slauterbeck et al., 2002). Möller-Nielsen och Hammar (1989) undersökte 84 kvinnliga fotbollsspelare i Sverige gällande menstruation, användning av p-piller och premenstruella besvär. Fotbollsspelarna fick också rapportera sina skador, där skada innebar att idrottaren hindrades från att delta i minst en träning eller match (Möller-Nielsen & Hammar, 1989). Resultaten visade att fotbollsspelarna skadade sig mer under den premenstruella och den menstruella fasen (motsvarande fas 3 och 4) än under resten av menstruationscykeln. Detta gällde främst idrottare med premen-struella symptom. Hos de idrottare som inte uppgav några symptom erhölls inga samband mellan skaderisk och fas i menstruationscykeln. De fann även att risken för skada inte var lika stor hos de kvinnor som åt p-piller (Möller-Nielsen & Hammar, 1989). Vidare mätte Slauterbeck et al. (2002) nivån av östrogen och progesteron hos 27 knäskadade kvinnor och fastställde att en signifikant större andel av kvinnorna hade skadat sig strax innan menstruationen och under menstruationsfasens första och andra dag. I en retrospektiv studie (Petscher, 2004) fick undersökningsdeltagarna uppge datum för skada och datum för senaste menstruation för att sedan räkna ut vilken menstruationsfas de var i vid skadetillfället. Resultaten visade en signifikant högre skademängd i fas 3 och 4 jämfört med fas 1 och 2 (Petscher, 2004). Även i en omfattande svensk studie fann man en signifikant högre skademängd bland fotbollsspelare i fas 4. Resultaten visade inga skillnader mellan de som använde sig av p-piller respektive inte använde sig av p-piller (Jacobson 2006). Forskningen på området är dock inte entydig. Andra studier har funnit att skaderisken är högre i andra faser än de ovan nämnda (Wojtys et al., 1998).


50

Det finns flera hypoteser kring varför skaderisken eventuellt är högre i menstruationscykelns 3:e och 4:e fas (Hewett, 2000). Överlag har de flesta studier kring idrottsskador fokuserat på fysiologiska aspekter, men numera har man även börjat studera sambandet mellan skada och olika psykologiska faktorer (Blackwell & McCullagh, 1990). Fysiologiska förklaringsmodeller Forskning kring de fysiologiska aspekterna vid menstruationscykeln och idrottsskada har till stor del handlat om korsbandsskador. Det har nämligen visat sig att korsbandsskador förekommer i högre grad hos kvinnor än hos män (Arendt & Dick, 1995; ref. i Wojtys et al., 1998). Hewett (2000) föreslår tre olika fysiologiska hypoteser till varför förekomsten är så mycket högre hos kvinnor, en anatomisk, en neuromuskulär och en hormonell. Den hormonella hypotesen innebär att de hormonella förändringar som sker under menstrua-tionscykeln påverkar eftergivligheten i knäet (Heitz, Eisenman, Beck, & Walker, 1999). Heitz et al. (1999) fann att både östrogen och progesteron ökade eftergivligheten i knäet, vilket innebar att den var som högst under den luteala fasen (fas 3) av menstruationscykeln. Dock har andra forskningsresultat visat att det inte finns någon skillnad i eftergivlighet under de olika faserna och att eftergivligheten i knäet därmed inte påverkas av östrogen- och progesteronnivån (Belanger, Moore, Crisco, Fadale, Hulstyn, & Ehrlich, 2004; Van Lunen, Roberts, Branch, & Dowling, 2003). Östrogen har också visat sig ha vissa effekter på muskler och muskelkontroll. Då östrogennivån ökar, minskar också musklernas återhämtningskapacitet och risken för muskelutmattning ökar (Sarwar, Beltran, & Rutherford, 1996; ref. i Hewett, 2000). Detta antas då bidra till att skaderisken ökar under dessa perioder i menstruationscykeln. Vidare skulle då möjligtvis p-piller förhindra denna process vilket kan vara en förklaring till att skadefrekvensen är lägre hos dem som äter p-piller (Hewett, 2000; Möller-Nielsen & Hammar, 1989). Psykologiska förklaringsmodeller En kompletterande förklaringsmodell är att det är de psykologiska föränd-ringarna under de olika menstruationsfaserna som bidrar till att skaderisken varierar (Petscher, 2004). Studier har visat att psykologiska variabler såsom depression, irritabilitet, ensamhet och dålig självkänsla förekommer i högre grad under fas 3 och 4 i menstruationscykeln (Smith & Schiff, 1989). Vidare har olika psykologiska variabler, såsom pessimism (Perna & McDowell, 1993; ref. i Petscher 2004), livsstilsförändringar, tävlingsoro (Blackwell & McCullagh, 1990), sinnesstämning (Williams et al., 1993) och utmattning (Smith et al., 1997), visat sig påverka skaderisken.


51

Pargman (2001) och Pargman et al. (2000; ref. i Petscher, 2004) använde sig av The Menstrual Distress Questionnaire, MDQ (Moos, 1968), vilket är ett frågeformulär som mäter förekomsten av olika symtom såsom humör, beteende-förändringar och upplevd smärta. Resultatet visade att idrottarna upplevde signi-fikant mera av dessa symtom under fas 3 och 4 i menstruationscykeln (Pargman, 2001; Pargman, et al., 2000; ref. i Petscher, 2004). Stöd för sambandet mellan psykologiska förändringar och menstruationscykeln erhålls även från forsk-ningen kring premenstruell spänning (PMS), där det visat sig att en stor mängd olika psykologiska variabler påverkas under den luteala- (fas 3) och menstruationsfasen (fas 4) (Smith & Schiff, 1989). Bland annat rapporteras ökade humörsvängningar, irritation och ensamhet under dessa faser (Reid, 1985; ref. i Smith & Schiff, 1989). Petscher (2004) utgick från A Model of Stress and Athletic Injury (Andersen & Williams, 1988) och diskuterar menstruationscykeln som en potentiellt stressfylld situation. Beroende på personens tidigare stressorer, personlighet och copingresurser upplevs de olika faserna i menstruationscykeln som olika stressfyllda och påverkar stressresponsen, vilken i sin tur kan leda till skada (Petscher, 2004). Vidare föreslår han att menstruationscykeln även kan inklu-deras i kategorin historia av stressorer som en daglig stressor idrottare måste hantera regelbundet. Ytterligare en dimension av modellen som Petscher tar upp är förhållandet mellan fysiologiska förändringar och den kognitiva tolkningen av dessa. Petscher menar att de fysiologiska förändringar som sker under menstrua-tionscykeln kan uppfattas olika av olika individer. Samtidigt sker psykologiska förändringar och har man inte copingresurser nog att hantera alla dessa förändringar löper man som idrottare en större risk att skada sig (Petscher, 2004). Eftersom forskning hittills visat att de psykologiska symptomen är som störst i fas 3 och 4 (Aganoff & Boyle, 1994; Pargman, 2001; Pargman et al., 2000) menar Petscher (2004) att en idrottare i menstruationsfas 3 och 4 sanno-likt löper större risk att skada sig än en idrottare i menstruationsfas 1 och 2. Det kvarstår många frågetecken kring varför kvinnliga idrottare i högre utsträckning än män får korsbandsskador (Wojtys et al., 1998). Enligt Petscher (2004) har man på senare år allt mer studerat menstruationscykelns inverkan på skador och de hormonella förändringar som sker. Petscher (2004) antar däremot i sin studie ett psykologiskt perspektiv och menar att det sker negativa psyko-logiska förändringar i fas 3 och 4. Han fann också att skaderisken signifikant ökade i dessa faser. Detta samband mellan faser och skaderisk har till viss del även bekräftats av andra (Möller-Nielsen & Hammar, 1989; Slauterbeck et al., 2002; Wojtys et al., 1998).


52

Syftet med föreliggande studie var att undersöka: (1) Varierar skadefrekvensen i de olika menstruationsfaserna? (2) Skiljer sig skadefrekvensfördelningen för dem som äter p-piller jämfört med dem som inte äter p-piller?

Metod Försökspersoner Totalt har 138 skadade kvinnliga idrottare från 18 olika idrottsföreningar svarat på ett frågeformulär. För ökad tillförlitlighet valdes de undersökningsdeltagare bort som uppgav ett år eller längre mellan skada och senaste menstruation. Efter att de försökspersoner som hade oregelbunden menstruation och de som lämnat ofullständiga uppgifter ytterligare valts bort, återstod 75 undersökningsdeltagare med sammanlagt 78 rapporterade skador. Efter att de försökspersoner som hade oregelbunden menstruation, de som skadat sig för över ett år sedan och de som lämnat ofullständiga uppgifter valts bort, återstod 75 undersökningsdeltagare med sammanlagt 78 rapporterade skador. För att räknas som idrottare krävdes deltagande både i träning och i tävling på hög aktivitetsnivå. Idrotterna var fotboll (n=71) och handboll (n=7). Av idrottarna uppgav 36 att de åt p-piller. Försökspersonerna hade en genomsnittlig ålder på 22 år (M=21,97, Sd=3,75). Kan man säga bara: Knappt hälften av materialet (n=34) hade skadat sig under sin senaste menstruationscykel, det vill säga att skadan skedde inom 28 dagar från senaste menstruation. Instrument Som mätinstrument användes ett formulär bestående av 6 frågor. Fråge-formuläret var en modifierad version av det som Petscher (2004) använde och inkluderade: datum för senaste skada, datum för början av senaste menstruation, typ av skada och/eller var den var lokaliserad. Skada definierades som frånvaro från att fullt kunna träna eller tävla under minst tre dagar och skadan skall ha inträffat på träning eller match. Försökspersonerna fick svara med ett Ja eller ett Nej på om de äter p-piller samt om de har regelbunden menstruation. Procedur En pilotstudie med fyra lokala lag genomfördes för att få insikt och förståelse för vilka frågetecken som kunde tänkas dyka upp. Telefonkontakt togs sedan med 46 idrottsklubbar varav 18 klubbar deltog i undersökningen. Tränare, lagledare, läkare eller annan sjukvårdspersonal i respektive lag informerades om upplägg och syftet med undersökningen. Ytterligare information sändes ut tillsammans med frågeformulär och kontrakt. Kontaktpersonerna samlade sedan in data i respektive lag och sände tillbaka materialet. Försökspersonerna bekräftade skriftligt att de förstått syftet med undersökningen, att de deltog


53

frivilligt samt att deras svar behandlades konfidentiellt. En kontinuerlig kontakt hölls med samtliga klubbar, för att eliminera eventuella frågetecken. Dataanalys Genom informationen om datum för skada och datum för senaste menstruation kunde författarna räkna ut vilken fas idrottaren befann sig i när hon skadade sig. Menstruationscykeln kategoriserades i fyra faser, follikelfasen (fas 1, dag 1-7), ovulationsfasen (fas 2, dag 8-14), lutealfasen (fas 3, dag 15-21) och menstrua-tionsfasen (fas 4, dag 22-28). Dataanalys gjordes genom χ2-tester (goodness of fit) och χ2-tester (test of association). Analys av hela materialet och indelat material (p-piller användare respektive icke p-piller användare) utfördes med χ2-goodness of fit. Jämförelseanalyser mellan olika grupper gjordes med en χ2-test of association. χ2-tester gjordes även på minsta möjliga cykler mellan skada och menstruation för respektive indelning. För hela materialet kunde detta göras inom en cykel men för p-pillergrupperna gjordes detta inom sex cykler, för att få ett tillräckligt stort antal försökspersoner.

Resultat I Tabell 1 redovisas resultatet (χ2-test goodness of fit) för hela materialet inom 1 cykel respektive 13 cykler. Med cykler menas antalet menstruationscykler som förlupit mellan skada och senaste menstruationsstart. En menstruationscykel är detsamma som 28 dagar och startar första dagen efter menstruationsfasen. Då antalet cykler exempelvis visar 1 betyder det att alla skador som är represen-terade i detta material är inom 28 dagar mellan skada och menstruationsstart. Då den visar 13 är alla representerade skador inom 364 dagar från senaste menstruationsstart. Tabell 1: Antal observerade och förväntade skador inom respektive menstruationsfas för hela materialet samt χ2-värden, goodness of fit.

Hela Materialet – 1 cykel Hela Materialet – 13 cykler Menstruations

fas Observerat

värde Förväntat

värde Menstruations

fas Observerat

värde Förväntat

värde

1 6 8,5 1 16 19,5 2 11 8,5 2 21 19,5 3 4 8,5 3 17 19,5 4 13 8,5 4 24 19,5 N=34 N=78

χ2=6,235, p=0,101

χ2 =2,103, p=0,551


54

Det förelåg inget signifikant resultat i skadefördelningen över menstruations-faserna (se tabell 1). Dock fanns en tendens till signifikant resultat inom 1 cykel (p=0,101). Skadefrekvensen var här lägre än förväntat i fas 3 (4 skadade jämfört med förväntade 8,5) och högre än förväntat i fas fyra (13 jämfört med förväntade 8,5). Tabell 2: Antalet observerade och förväntade skador inom respektive menstruationsfas för de som använder p-piller och för de som inte använder p-piller samt χ2-värden, goodness of fit.

P-piller Ja P-piller Nej Menstruations

fas Cykel Observerat

värde Förväntat

värde Cykel Observerat

värde Förväntat

värde

1 6 6 6,8 6 5 8,8 2 6 5 6,8 6 14 8,8 3 6 5 6,8 6 11 8,8 4 6 11 6,8 6 5 8,8 N=27 N=35

χ2=3,667, p=0,300

χ2 =6,943, p=0,074

1 13 9 9,0 13 7 10,5 2 13 6 9,0 13 15 10,5 3 13 5 9,0 13 12 10,5 4 13 16 9,0 13 8 10,5 N=36 N=42

χ2=8,222, P=0,042*

χ2 =3,905, P=0,272

* Resultatet är signifikant vid värdet p<0.05. För de som använde p-piller och hade skadat sig inom 13 cykler från senaste menstruationsstart var resultatet signifikant (p=0,042). Signifikansen återfanns framförallt i fas 4 där det var 16 skadade mot förväntade 9. I fas 2 och 3 var det färre skadade än förväntat, 6 respektive 5 skadade i dessa faser (se tabell 2). En tendens till signifikant resultat fanns för de som inte använde p-piller och skadat sig inom 6 cykler (p=0,074), där det förväntade värdet var 8,8. I fas 2 observerades 14 skadade och i fas 1 och 4 observerades 5 skadade.


55

FAS

4321

Count

18

16

14

12

10

8

6

4

2

PPILLER

Ja

Nej

Figur 1. Jämförelse i skadefördelningen över de olika menstruationsfaserna inom 13 menstruationscykler (364 dagar) hos dem som använde p-piller (N=36, staplarna till vänster) respektive inte använde p-piller (N=42, staplarna till höger). Skadefördelningen för de som använde p-piller och för de som inte använde p-piller skiljde sig signifikant (χ2=9,249, p=0,026). Andelen skadade för dem som inte använde p-piller var högre i fas 2 och 3 (15 respektive 12 skadade) jämfört med dem som använde p-piller (6 respektive 5 skadade). I fas 4 var det däremot en högre andel skadade för dem som använde p-piller (16 skadade) än för de som inte använde p-piller (8 skadade, se Figur 1).

Diskussion Syftet med föreliggande studie var att undersöka om skaderisken varierar över de fyra olika menstruationsfaserna (follikelfasen, ovulationsfasen, lutealfasen och menstruationsfasen) och huruvida det skiljer sig åt för p-piller respektive icke p-pilleranvändare. Resultatet för hela materialet visade inte en signifikant variation i skadefrekvens för de olika faserna. Däremot förekom det en signifi-kant skillnad i skadefrekvensfördelningen över de olika menstruationsfaserna mellan de idrottare som använde p-piller och de idrottare som inte använde p-piller. Variationer mellan grupperna visades sig i fas 2, 3 och 4. Ett signifikant resultat fanns även för dem som åt p-piller, där flest antal skadade fanns i fas 4 (N=16) och minst antal skadade i fas 3 (N=5). Bland dem som inte åt p-piller var skaderisken något högre i fas 2 (ej signifikant). Enligt denna undersökning är risken för idrottsskada således inte beroende av i vilken menstruationsfas idrottaren befinner sig i. Däremot kan p-pilleranvändning ha ett samband med menstruationsfas och skaderisk.


56

Menstruationsfas och skaderisk Få studier har undersökt sambandet mellan skaderisk och menstruationsfas (Petscher, 2004). De studier som gjorts har främst handlat om korsbandsskador och även om man inte kunnat fastställa ett definitivt samband har några forskningsrapporter funnit att skaderisken ökar under menstruationscykelns 4:e fas (Jacobson, 2006) alternativt 3:e och 4:e fas (Möller-Nielsen & Hammar, 1989; Slauterbeck et al., 2002). Andra resultat tyder däremot på att skaderisken är som högst under fas 1 (Wojtys et al., 1998). Resultaten i denna undersökning kunde inte bekräfta tidigare studier, utan anger istället att skadefrekvensen fördelar sig tämligen jämnt över alla fyra faser. I en del av de studier som funnit att skadefrekvensen är högre i fas 3 och 4 av menstruationscykeln gäller detta samband enbart för kvinnor med premen-struella symptom. Möller-Nielsen och Hammar (1989) fann att de undersökta kvinnorna överlag skadade sig mer i fas 3 och 4. Men när de delade in undersök-ningsgruppen enligt olika premenstruella symptom uteblev sambanden i gruppen utan några premenstruella symptom. Möller-Nielsen och Hammar (1989) drar därför slutsatsen att den ökade skaderisken främst gäller kvinnor som upplever premenstruella besvär, såsom irritation och svullnad. Denna indelning gjordes inte i föreliggande studie. Förutom att hela materialet i denna undersökning testades, gjordes även en analys av materialet inom sex cykler, då med en uppdelning i p-piller användare och icke p-piller användare. Sex cykler motsvarar att samtliga skador skett inom högst ett halvt år från senaste menstruationsblödning. När denna indelning gjordes fanns det i gruppen som inte åt p-piller en tendens till resultat (p=0,074), vilken innebar att skaderisken var högre i fas 2. Att skaderisken är högst i fas 2 är något som talar emot tidigare studier. Vidare visade resultatet att skaderisken var lägst i fas 1 och 4, där den låga skaderisken i fas 1 stämmer överens med merparten av tidigare forskning, medan den låga skaderisken i fas 4 inte gör det. P-piller och skaderisk Hur påverkas då skaderisken hos de kvinnor som äter p-piller. I motsats till Jacobsons (2006) studie visade föreliggande resultatet att det fanns en signifikant variation i skadefrekvensen fördelad på de fyra faserna mellan de idrottare som använde p-piller och de som inte använde p-piller. De kvinnor som använde sig av p-piller skadade sig i högre grad i fas 4, medan skaderisken var högst i fas 2 och 3 hos de idrottare som inte använde sig av p-piller. För att kunna mäta hur skaderisken påverkas av p-piller bör man följa en grupp idrot-tare som använder p-piller parallellt med en grupp idrottare som inte använder p-piller och mäta skadefrekvensen mellan grupperna. Man kan dock utifrån dessa resultat reflektera kring varför skadefrekvensen skiljer sig åt mellan gruppen som använder och gruppen som inte använder p-piller.


57

En av skillnaderna i skadefrekvensen mellan de som åt och de som inte åt p-piller fanns i fas 3. Det är under denna fas man upplever mest symptom på PMS (Clearblue, 2003). De som använde p-piller hade låg skadefrekvens i denna fas jämfört med dem som inte använde p-piller. Detta kan tyda på att p-piller minskar risken för PMS symptom och därmed även för skaderisk. Olika undersökningar visar på olika resultat gällande p-pillers inverkan på PMS symptom. Dock anger en större undersökning att PMS symptom minskade hos upp till 70 % av de deltagande kvinnorna när de ätit p-piller i tre månader (Ernst, Baumgartner, & Bauer, 2002; ref. i Sundström Poromaa, 2005). Resultatet i föreliggande undersökning visade också att skaderisken var som högst i fas 4 hos dem som använde p-piller. Detta kan ses som en bekräftelse av Pargmans (2001) och Pargmans et al. (2000; ref. i Petscher, 2004) studier, vilka fann att negativa psykologiska förändringar var som högst i fas 4 av menstruationscykeln. Dock är det märkligt att resultatet enbart bekräftas för dem som använde p-piller och att skadorna inte ökade successivt igenom menstrua-tionscyklerna, likt den ökning som Pargman hade i sina studier. I motsats till resonemanget ovan är det här möjligt att dra slutsatsen att p-piller ökar risken för PMS symptom. Resultaten är med andra ord motsägelsefulla då p-piller användning indikerar att PMS symptom lindras i fas 3, men inte har någon effekt, alternativt ökar, i fas 4. Framtida forskning Menstruationscykelns inverkan på skaderisken är ett relativt nytt och outforskat ämne inom den idrottspsykologiska skadeforskningen (Petscher, 2004; Möller-Nielsen & Hammar, 1989). Ämnet är tvärvetenskapligt och förutsätter kunskaper inom flera olika områden, inte enbart inom det idrottspsykologiska, vilket gör forskningen ganska svår och krävande. Dessutom definieras olika begrepp inom detta område olika i olika studier och olika faser anges som den första i menstruationscykeln. Dessa olikheter i indelning kan bidra till feltolk-ning och missvisande jämförande resultat. En mer enhetlig överenskommelse skulle underlätta för vidare forskning. Eftersom tidigare studier inte visat på entydiga resultat kan man idag inte dra några generella slutsatser om huruvida det finns ett samband mellan menstruationscykel och skadefrekvens. Resultatet från denna undersökning skiljer sig också från merparten av tidigare resultat, vilket också förstärker intrycket av att man behöver ytterligare studier inom området. Denna undersökning visade signifikanta resultat för dem som använde p-piller. Få tidigare studier har undersökt sambandet mellan skadefrekvens och menstruationscykeln för dem som använder p-piller. Det finns en mängd olika


58

p-piller som kvinnor reagerar olika på. Det här verkar mycket komplext och mera forskning behövs. Premenstruella symptom och deras koppling till skaderisk är något som också noggrannare borde studeras. Detta eftersom tidigare forskning har visat att den ökade skaderisken i fas 3 och 4 främst gäller idrottare med PMS symptom (Möller-Nielsen & Hammar, 1989). En longitudinell studie där idrottares humör och dagliga symptom mäts under en längre tid skulle kunna bidra till en ökad förståelse.

Referenser

Adolfsson, P., Roos, H., & Östenberg, A. (1998). Speciella aspekter på damfotboll. I J.

Ekstrand & J. Karlsson (Red.), Fotbollsmedicin. Solna: Svenska FotbollFörlaget AB. Aganoff, J.A., & Boyle, G.J. (1994). Aerobic exercise, mood states and menstrual cycle

symptoms. Journal of Psychosomatic Research, 38, 183-192. Andersen, M.B., & Williams, J.M. (1988). A model of stress and athletic injury: Prediction

and prevention. Journal of Sport & Exercise Psychology, 10, 294-306. Belanger, M.J., Moore, D.C., Crisco, J.J., Fadale, P.D., Hulstyn, M.J., & Ehrlich, M.G.

(2004). Knee laxity does not vary with the menstrual cycle, before or after exercise. The American Journal of Sports Medicine, 32, 1150-1157.

Blackwell, B., & McCullagh, P. (1990). The relationship of athletic injury to life stress, competitive anxiety and coping resources. Athletic Training, 25, 23-27.

Bäckström, T. (2004). Menstruationscykelns reglering. I C. Gottlieb & B. von Schoultz (Red.), Öppenvårdsgynekologi (sid. 9-20). Stockholm: Liber.

Clearblue. (2003). Menstruationen. Hämtad 20 maj, 2006, från: http://www.clearblue.info/se/Menstruationen.cfm

Eriksson, O. (2005). Studies on premenstrual dysphoria. Doctoral thesis. Uppsala University, Department of Women’s and Children’s Health, Akademiska Sjukhuset, Sweden. Hämtad 28 maj, 2006, från:

http://www.diva-portal.org/diva/getDocument?urn_nbn_se_uu_diva-5812-1__fulltext.pdf

Heitz, N.A., Eisenman, P.A., Beck, C.L., & Walker, J.A. (1999). Hormonal changes throughout the menstrual cycle and increased anterior cruciate ligament laxity in females [Elektronisk version]. Journal of Athletic Training, 34, 144-149.

Hewett, T.E. (2000). Neuromuscular and hormonal factors associated with knee injuries in female athletes: Strategies for intervention [Elektronisk version]. Sports Medicine, 29, 313-327.

Jacobsson, I. (2006). Injuries among female football players. Doctoral thesis. Luleå University of Technology, Department of Health Sciences, Division of Physiotherapy. Sweden.

Miller, K.E. (2004). Impact of oral contraceptives on premenstrual mood. American Family Physician, 70, 190.

Moos, R.H. (1968). The Development of a Menstrual Distress Questionnaire. Psychosomatic Medicine, 30, 853-867.

Moses, S. (2005). Family practice notebook. Hämtad 20 maj, 2006, från: http://www.fpnotebook.com/GYN41.htm


59

Möller-Nielsen, J., & Hammar, M. (1989). Women’s soccer injuries in relation to the menstrual cycle and oral contraceptive use. Medicine and Science in Sports and Exercise, 21, 126-129.

Pargman, D. (2001). Perceptions of menstrual distress in elite, recreational, and non-active university women. In A. Papaioannou, M. Goudas & Y. Theodorakis (Ed’s). In the Dawn of the New Millennium, Vol 4th, Friday June 1: 10th World Congress of Sport Psychology, (pp. 307-308). Thessaloniki: Christodoulidi Publications

Patel, S., Cliff, K.S., & Machin, D. (1985). The premenstrual syndrome and its relationship to accidents. Public Health, 99, 45-50.

Petscher, Y.M. (2004). Incidence of sport injury in collegiate female athletes across the four phases of the menstrual cycle. Unpublished master’s thesis, The Florida State University, Department of Educational Psychology and Learning Systems, USA.

Schering (2005). Myter och fakta om p-piller. [Broschyr]. Järfälla: Schering Nordiska AB. Slauterbeck, J.R., Fuzie, S.F., Smith, M.P., Clark, R.J., Xu, K.T., Starch, D.W., & Hardy,

D.M. (2002). The menstrual cycle, sex hormones, and anterior cruciate ligament injury [Elektronisk version]. Journal of Athletic Training, 37, 275-280.

Smith, A.M., Stuart, M.J., Wiese-Bjornstal, D.M., & Gunnon, C. (1997). Predictors of injury in ice hockey players: a multivariate, multidisciplinary approach. The American Journal of Sports Medicine, 25, 500-507.

Smith, S., & Schiff, I. (1989). The premenstrual syndrome - diagnosis and management. Fertility and Sterility, 52, 527-543.

Sundtröm Poromaa, I. (2005). Effekter på humöret av kombinerade p-piller. (Information från Läkemedelsverket 7:2005). Uppsala: Läkemedelsverket.

Van Lunen, B.L., Roberts, J., Branch, D., & Dowling, E.A. (2003). Association of menstrual-cycle hormone changes with anterior cruciate ligament laxity measurements [Elektronisk version]. Journal of Athletic Training, 38, 298-303.

Williams, J.M., & Andersen, M.B. (1998). Psychosocial antecedents of sport injury: Review and critique of the stress and injury model. Journal of Applied Sport Psychology, 10, 5-25.

Williams, J.M., Hogan, T.D., & Andersen, M.B. (1993). Positive states of mind and athletic injury risk. Psychosomatic Medicine, 55, 468-472.

Wojtys, E.M., Huston, L.J., Lindenfeld, T.N., Hewitt, T.E., & Greenfield, M.V.H (1998). Association between the menstrual cycle and anterior cruciate ligament injuries in female athletes. The American Journal of Sports Medicine, 26, 614-619.

Wyeth. (2006). Hur fungerar p-piller. Hämtad 20 maj, 2006, från: http://www.wyeth.se/dyndefault.asp?p=3961


60

FACTORS INFLUENCING ATHLETES’ TENDENCIES TOWARDS HEALTHY VS. UNHEALTHY SPORT PARTICIPATION

Jenna Gestranius

School of Social and Health Sciences, Halmstad University

Summary of an unpublished c-level essay in sport psychology Athletes’ health in relation to sport participation has been rather unexplored from a holistic perspective. This article is a summary of a study with the objectives to a) test the modified version of the Perceived Health & Sport Participation Profile (PHSPP) Questionnaire; b) examine the relationship between athletes’ perceived health, sport satisfaction, goal orienta-tion, athletic identity, self-esteem and physical self perception. A package of five instruments was completed by 136 competitive athletes representing different sports and levels. The results showed support for The Perceived Health and Sport Participation (PH&SP) model but also suggested that the PHSPP questionnaire still can be improved. The study also confirmed significant relationships between perceived health, sport satisfaction, goal orientation, athletic identity, self-esteem and physical self perception. ”An athlete never sees a healthy day” is one of the phrases athletes often encounter when injured. But if that would be the only truth then nobody would participate in competitive sports, would they? Or can it be that medals, prize money and recognition are more important for athletes than their own health? If this is true it seems that sport participation is not a very healthy activity. Literature focusing on the negative consequences of sport participation, e.g. sport related injuries (Baxter-Jones, Maffuli & Helms, 1993), eating-disorders (Beals & Manroe, 1994; Baum, 2006), use of performance enhancing substances (doping) (Yesalis & Bahrke, 2000) and adjustment difficulties due to sport career termination (Cecić Erpič, Wylleman & Zupančič, 2004; Stambulova, 2003), supports this assumption. But there are not only negative consequences of sport participation. Some literature also focuses on the positive effects. For example sport participation seems to increase emotional well-being (Donaldson & Ronan, 2006; Steptoe & Butler, 1996). There are also a number of physiological benefits connected with sport participation and an active lifestyle (US Department of Health and Human Services, 1996). Indeed, it seems that sport participation has a double-sided effect on health. Health is a resource that allows for people to cope with everyday activities and lead a satisfactory life. Since health is often considered one of the most important resources in life, an important question is raised. When and under what circumstances does sport participation contribute to perceived health versus perceived unhealth? To determine the factors that influence athletes’ tendencies towards either end of the continuum, healthy or unhealthy sport participation, would be of major practical value. This would allow for interventions helping athletes towards


61

healthy participation in sport and as an extension this might prevent athletes from dropping out of sport. The main concern of this study is how sport participation, which is defined as involving practice and participation in competitions, affects perceived health and vice versa. A commonly used definition of health is “Resource for everyday life, not the objective for living, and a positive concept emphasizing social and personal resources as well as physical capacities” (WHO, 1998). Health has also been described as “not only the absence of infirmity and disease but also a state of physical, mental and social well-being” (Constitution of World Health Organization, 2005). In fact, both these definitions emphasize more perceived health, i.e. a person’s subjective appraisal of his/her health, rather than one’s actual medical health status. Consistent with these definitions people can consider themselves healthy, despite of not having a very good medical health status. The opposite situation, when one feels bad in spite of having a good medical health status is also possible. Perceived health has evolved as a subjective construct which overlaps partly, but not completely, with an individual’s medical health status. Therefore, perceived health can be seen as a relatively independent concept to study. Based on the health definitions suggested by the WHO, it is possible to predict that perceived health might influence people’s life choices and also contribute to their life quality and satisfaction. It might, for example, influence athletes’ decisions whether or not to put their health under risk in sport. Until recently there has not been a unified theoretical framework that considers health in relation to sport participation from a holistic perspective. The first attempt to create such a model was made in 2004 by Stambulova, Johnson, Lindwall and Hinic. The Perceived Health and Sport Participation (PH&SP) working model was then explored in a qualitative study by Alvmyren (2005). The results of this study showed that 49 % of the participating athletes had health among their goals for sport participation but under certain circumstances they would use it as a mean to reach other goals, 69 % said they had risked their health in order to achieve their sport results. This reflects athletes’ double-sided attitude towards health. Based on the results of this study a first modification of the model was made (Stambulova, Johnson, Lindwall, Hinic, 2005) and a quantitative instrument, “The Perceived Health & Sport Participation Profile (PHSPP) Questionnaire” was developed. This instrument was tested in another study by Alvmyren (2006). The study confirmed major parts of the modified PH&SP model and its connection to some related concepts and theories, e.g. athletic identity and goal orientation. Alvmyren (2006) also found that athletes’ to a significant extent perceive athletes as being healthy people. However this relationship was weaker for athletes at a higher level. The findings of this study


62

led to a second modification of the PH&SP-model (Stambulova, Johnson, Lindwall & Hinic, 2006). This model is presented in Figure 1. First of all, the model postulates that there are two health related tendencies in sport participation which together develop a continuum. One pole of this continuum is healthy sport participation, and the opposite pole is unhealthy sport participation. Each particular athlete can at the moment be at any point of this continuum but in total tends more to one of the poles, i.e. to healthy or unhealthy sport participation. Second, the model predicts that healthy sport participation involves perception of health as a goal in sport (on the basic values/beliefs/attitudes level), using health enhancing strategies helping to accumulate health (on the behavioural level), perception of health as a benefit of sport participation, high perceived health and satisfaction with sport participation (on the appraisal level). Alternatively, the model predicts that unhealthy sport participation involves perception of health as a mean in sport (on the basic values/beliefs/attitudes level), a lack of using health enhancing strategies that in fact means draining health (on the behavioural level), perception of health as a cost of sport participation, low perceived health and dissatisfaction with sport participation (on the appraisal level). Additional factors influencing preference of healthy or unhealthy sport participation include: an overlap between the images of an athlete and a healthy person, goal orientation, physical self-perception profile, self-esteem, and athletic identity. Third, the model emphasizes the importance of micro- and macro- social influences on the athlete’s factual preference of healthy or unhealthy sport participation and also on their possible shifts from one tendency to the other. Fourth, the model predicts potential outcomes of healthy and unhealthy sport participation. Clear dominance of the healthy tendency most probably leads to continuation of sport participation while a dominance of the unhealthy tendency most probably leads to a dropout from sport. But any of the dominant tendencies might be reversed, i.e., the athlete might make a shift from unhealthy to healthy sport participation, and also vice versa. Since goal orientation, physical self-perception profile, self-esteem and athletic identity are assumed to influence athletes’ preference of healthy or unhealthy sport participation these concepts will be defined and/or explained.


63

Sport/exercise participation (continuum)

Healthy Unhealthy Health as a goal

Health as a mean

Basic values/ beliefs/ attitudes level

Accumulating health (high in health enhancing strategies)

Related factors: -Images of an athlete/exerciser and a healthy person - goal orientation - athletic identity - physical self-perception profile - self-esteem

Draining health (low in health enhancing strategies)

Activity/ Behavior level

Perceived health

Health as perceived benefit of sport/exercise

High Low

Health as perceived cost of sport/exercise

Satisfaction with sport/exercise participation

Dissatisfaction with sport/exercise participation

Appraisal level &

Continuation of healthy sport/exercise particpation

Continuation but with a reversal of the dominant tendency

Drop out from sport/exercise partcipation

Potential outcomes

Social macro- & micro- influences

Figure 1. Perceived Health and Sport/Exercise Participation model (Stambulova, Johnson, Lindwall & Hinic, 2006). A theory that is commonly used to explain motivational aspects of physical activity and sport is the Achievement Goal Theory (AGT, Nicholls, 1989). The two central goal perspectives are task and ego, which reflect individuals’ subjective criteria for what is considered to be a success or a failure in achievement settings (Nicholls, 1989). Task oriented individuals tend to focus on performing their best, improving at the task and developing lifetime skills while ego oriented individuals tend to be preoccupied with their own performance ability and feel that they are successful only when they have exceeded the performance of others (Duda, 2001). According to Nicholls (1989) goal orientations are orthogonal, in other words task and ego orientations are


64

independent, which means that an individual can be high and low in each or in both orientations at the same time. Almyren (2006) found that high task-orientation was related to healthy sport behavior whereas high ego-orientation was related to unhealthy sport behavior. According to the findings of Wyner (2005) athletes who are high in both task- and ego-orientation are at higher risk for experiencing burnout than athletes with high task- and low ego-orientation. Self-perception, according to Fox, Boutcher, Faulkner and Biddle (2000), is defined as “an umbrella term that denotes all types of self-referring statements about the self ranging from those that have specific content to those that express general feelings” (p.8). Physical self-perception can derived from the previous definition be seen as statements about the self referring to the physical self. The physical aspect of the self is often measured using an instrument called the Physical Self-Perception Profile (Fox, 1990), which focuses on the individual’s perception of sport competence, strength, condition, body attractiveness and global physical self-worth (Fox, 1990, ref. in Marsh 1997). Self-esteem or self-worth is defined as “the awareness of good possessed by the self and represents how positive individuals feel about themselves in general” (Fox et al., 2000. p.8) High self-esteem is often associated with health behaviors, e.g. healthy eating habits and sport or exercise participation (Fox, 2000). Low self-esteem on the other hand can be connected to mental illness and absence of well-being (Fox, 2000). Alvmyren (2006) found that high self-esteem was linked to healthy sport participation whereas low self-esteem was linked to unhealthy sport participation. Athletic identity, according to Brewer, Van Raalte and Lindner (1993), is defined as “the degree to which an individual identifies with the athlete role” (p.237). A high athletic identity is a factor that helps athlete’s persist in and achieve in sport (Bussman & Alferman, 1994; Danish, 1983). But strong athletic identity may also be one factor that prompts individuals to engage in a sport activity to the extent that their physical health is jeopardized (Brewer et al., 1993). In Alvmyren’s study (2006) high athletic identity was shown to be related to unhealthy sport participation. To summarize previous research, health is a resource that allows people to cope with everyday life and therefore it is very important. Besides medical health status, health also includes aspects of mental and social well-being. More importantly, people’s perceptions of their own health can influence the quality of life and decision making. Health in relation to sport participation has so far been studied only fragmentally. Based on the literature found, sport participation seems to have a two line influence on health. Sport participants sometimes engage in behaviors that have both direct and indirect detrimental effects on


65

health. Such behaviors are: disordered eating (e.g. Milligan & Pritchard, 2006; Picard, 1999), use of performance enhancing drugs (e.g. Yesalis & Bahrke, 2000; Reents, 2002) and excessive training which is connected with both exercise dependence (e.g. Fox et al., 2000; Hausenblas & Symons Downs, 2002; Aidman & Woollard, 2003) and overtraining (e.g. Kenttä & Hassmén, 1998; Kuipers, 1996; Smith, 2003). Sport participation also involves the risk for injuries (e.g. Baxter-Jones et al., 1993; Williams, 2001) and sometimes consequences of the injuries can be felt long after the occurrence of the injury (e.g. Stambulova, 1994). Often athletes also mention health as a reason for ending a sports career (Alfermann, Stambulova & Zemaityte, 2004; Stambulova, Stephan & Järphag, 2007). On the other hand, sport participation can influence health positively, both directly and indirectly. The direct health benefits from sport participation are the reduced risk for certain medical conditions (US Department of Health and Human Services, 1996). Indirectly sport participation may lead to an enhanced perception of health by being connected to emotional well-being (e.g. Steptoe & Buttler, 1996; Donaldson & Ronan, 2006 and more positive self-perceptions (Fox, 2000). Sport participation may also indirectly enhance perceived health by teaching life skills, e.g. cooperation and stress management, which are useful in other spheres of life (Danish, Petitpas & Hale, 1990; Smith & Smoll, 1991; Kleiber & Roberts, 1981). Overall it seems that more literature describing unhealthy sport participation can be found compared to literature concerned with healthy sport participation. This may be due to the fact that researchers investigating the positive effects of physical activity often approach the subject from an exercise perspective, whereas the main concern of this study is sport which involves competition. The literature concerned with health in relation to sport participation is very fragmental, focusing on single factors (e.g injuries) or situations (e.g. overtraining) contributing to athletes’ overall health. A more holistic approach is needed in order to fully understand health related issues in relation to sport participation. In order to open the door for a more holistic research perspective the second modification of the PH&SP model needs to be tested and “The Perceived Health & Sport Participation Profile (PHSPP) Questionnaire” needs to be validated. The objectives of this study are:

a) To test the modified version of the Perceived Health & Sport Participation Questionnaire

b) To examine the relationship between athletes’ perceived health, sport satisfaction, goal orientation, athletic identity, self-esteem and physical self perception

Based on existing literature and the PH&SP model the following hypotheses were made:


66

(a) Healthy sport participation (e.g., having health as a goal, using health enhancing strategies) correlates positively with perceived health and satisfaction with sport participation

(b) Unhealthy sport participation (e.g., having health as a mean, draining health) correlates negatively with perceived health and satisfaction with sport participation

(c) Athletes at a higher level of competition exhibit poorer perceived health than athletes at a lower level

(d) High athletic identity is associated with unhealthy sport participation (e) High task-orientation is associated with healthy sport participation (f) High ego-orientation is associated with unhealthy sport participation (g) High self-esteem relates to healthy sport participation whereas low self-

esteem relates to unhealthy sport participation (h) Low body attractiveness and high perceived importance of it are associated

with unhealthy sport participation Method Participants In order to be eligible for the study participants had to, on a regular basis, take part in competitions on a local/district, national or international level and to be over 18 years of age. Participants were 136 competitive athletes, 88 male and 48 female. The age of participants ranged from 18 to 43 years (M = 23.43, SD = 5.14). Athletes were from both individual (n = 40) and team sports (n = 96). Athletes’ current levels of competition were local/district (n = 78), national (n = 48) or international (n = 13). Athletes trained between 2.5 and 40 hours a week (M = 8.72, SD = 4.80). Of participants 60.3 % thought of sport as one of the most important life activities, 27.9 % saw sport as a hobby/leisure time activity with medium importance and 10.3 % considered sport as the most important life activity. Only 1.5 % rated sport as a hobby/leisure time activity with low importance. Instruments Participants were presented with a package of five instruments.

The Perceived Heatlh & Sport Participation Profile (PHSPP). Based on Alvmyren’s work (2006) a modification of the PHSPP questionnaire was made. The modification was made by the author, together with the supervisor. Triangulation procedures were used to select the final statements and in the translation of the questionnaire from English to Swedish. Statements were selected to equally cover all the components of the PH&SP-model (second modification). The modified version of the instrument resulted in a question-naire consisting of two parts. In the first part general background information,


67

e.g. age, gender, etc., was collected. In this part athletes were also requested to evaluate how much they agree, on a scale from 1-6 (1=strongly disagree, 6=strongly agree) with the statement “Competitive athletes are healthy people”. This question aimed to measure the overlap between a person’s image of an athlete and a person’s image of a healthy person. A question about athletes’ future plans, to continue or to drop out from sport, was also included in this part. Part two consists of statements concerned with athletes’ health in relation to sport participation, in total 30 statements, created according to the procedure explained above. An example of a statement is: “One of the reasons why I participate in sport is that it keeps me healthy”. Subjects evaluated how much they agree or disagree with each statement on a 6-point Likert scale where 1 = strongly disagree and 6 = strongly agree. A pilot test was carried out on the Swedish version of the PHSPP with three participants. The pilot test resulted only in a few comments and minor changes. A retest was also conducted with 34 athletes, 2-3 weeks after the first test occasion, in order to establish the test-retest reliability of the PHSPP.

The Athletic Identity Measurement Scale (AIMS)(Brewer, Van Raalte & Lindner, 1993) . The AIMS includes 10 statements designed to measure strength and exclusivity of a person’s identification with the athlete role. “I consider myself an athlete” is an example of a typical statement. These statements were rated on a 7-point Likert scale. A high score on the AIMS indicates a high athletic identity.

The Task and Ego orientation in Sport Questionnaire (TEOSQ)(Duda, 2001; Nicholls, 1984). Athletes were supposed to rate when they feel most successful in sport on a 5-point Likert scale. The statements consist of six statements measuring ego orientation, e.g. “I feel the most successful in sport when I am the best”, and seven statements measuring task orientation, e.g. “I feel the most successful in sport when I learn something new by working hard”. Rosenberg’s Self-Esteem Scale (RS-E) (Roseberg, 1965). The RS-E scale comprises of 10 statements regarding self-esteem, e.g. “I feel I have a lot to be proud of”. Subjects rated how much they agree or disagree to the statements on a 4-point Likert scale. A high final score indicates high self-esteem.

The Physical Self-Perception Profile (PSPP) (Fox, 1990) and Perceived Importance Profile (PIP) (Lindwall, 2004) The PSPP measures self-perception in five sub-domains, namely sport competence, strength, condition, body attractiveness and global physical self-worth. Each sub-domain is covered by six statements to which subjects rated from 1-4 how much each statement was true for them. “I have an attractive body compared to others” is an example of an item measuring body attractiveness. The PIP is incorporated in the PSPP


68

questionnaire and measures the importance subjects attach to the five sub-domains, e.g. “How important is it for you to have an attractive body compared to others”.

Procedure An introduction letter was added to each package of instruments, where short information about the aim of the study was given, confidentiality and anonymous treatment of the data were guaranteed, and participants were informed that taking part in the study was voluntary and that they could withdraw from the study at any time. The introduction letter also provided instructions regarding the test. Participants who met the criteria were selected based on availability. A total of 143 test-packages were collected, 7 were removed before analyses due to not being completed properly. Data analyses Data was analyzed using SPSS 14.0 with the two objectives of the study in mind and with aim to test the hypotheses made. Analyses employed included exploratory factor analysis, correlation analyses (Pearsons r), oneway ANOVAs as well as descriptive statistic. Based on the results of the factor analysis and with regard the PH&SP-model the following variables were used in the subsequent analyses: health as a goal (two items), health as a mean (three items), accumulating health (two items), health as a benefit of sport participation (three items), perceived health (three items), satisfaction with sport participation (three items), social influences stimulating healthy sport participation (three items) and social influences stimulating unhealthy sport participation (two items). The variables representing “healthy sport participation” include health as a goal, accumulating health and health as a benefit of sport participation. The only variable left representing “unhealthy sport participation” is health as a mean.

Results Due to the summary nature of this article the results will only be presented here briefly and some only in table form. Interesting results will then be covered more thoroughly in the discussion. Testing the modified PSHPP questionnaire Descriptive statistics on part one of the PHSPP. The mean value for the question “How much do you agree with the following statement: Competitive athletes are healthy people”, was 4.66, standard deviation 0.91. Of the participants 94.9 % reported that their future plans was to continue in sport for as long as possible, only 5.1 % reported that they thought they were going to


69

drop out from sport soon. Participants who reported that they were going to continue answered a follow up question about what they thought they had to do in order to continue successfully. More than one option was permitted. Of participants 40.0% thought they had to focus more on their health in order to continue successfully. More than one option was permitted even to the follow up question regarding reason/reasons for potential drop out. Of the participants who thought they were going to drop out only14.3% thought they were going to drop out for health related reasons. Factor analyses on part two of the PSHPP. Factor analyses, after four items were deleted, resulted in eight extracted factors explaining 55.92% of the total variance. Since this article is only a summary the factors will not be thoroughly explained here. It can be concluded that the factors corresponded rather well with the PH&SP-model. The factor analysis served as a basis for the variables created for further analyses. Alpha values, mean values and standard deviations for the PHSPP variables created are presented in Table 1. Alpha values for these range from 0.69 to 0.87 and indicate good internal consistency. Mean values are quite high for all the variables representing the healthy line in the PH&SP model and lower for the variables representing the unhealthy line, i.e. health as a mean and social influences stimulating unhealthy sport participation. Reliability test. The test-retest correlations showed significant results for all the created PHSPP variables, r ranged from 0.46 to 0.81 and p<0.01 for all of them. Table 1. Alpha values, mean values and standard deviations for the PHSPP variables. PHSPP variable Cronbach’s alpha Mean SD Health as a goal 0.72 4.32 1.17 Health as a mean 0.73 2.81 1.17 Accumulating health 0.70 3.22 1.30 Health as a benefit of sport participation 0.78 5.23 0.82 Perceived health 0.71 4.73 0.88 Satisfaction with sport participation 0.87 4.01 1.15 Social influences stimulating healthy sport participation 0.69 4.28 1.04 Social influences stimulating unhealthy sport participation 0.87 2.77 1.39 Pearson correlation analysis. The results showed significant relationships between several of the PHSPP variables, see Table 2. The significant correlations are marked with asterisks.


70

Table 2. Correlation matrix, Pearson r for the PHSPP variables. 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 1. Health as a goal

0.207* 0.374** −0.242** 0.200* 0.260** 0.447** −0.186*

2. Accumulating health

0.159 −0.006 0.292** 0.302** 0.319** −0.005

3. Health as benefit of sport participation

−0.279** 0.584** 0.292** 0.467** −0.092

4. Health as mean

−0.166 −0.246** −0.175* 0.188*

5. Perceived health

0.462** 0.383** −0.093

6. Satisfaction with sport participation

0.281** 0.021

7. Social influences stimulating healthy sport participation

−0.141

8. Social influences stimulating unhealthy sport participation

* p<0.05, ** p<0.01 One way ANOVAs. The result of the oneway ANOVA with level of competition as independent variable and perceived health as dependent variable showed no significant difference in perceived health between the groups high (M = 4.86, SD = 0.92) and low (M = 4.62, SD = 0.85) level of competition. (High level consisted of athletes competing on international and national level whereas low level consisted of athletes on local/district level). Both groups exhibited quite high perceived health. Considering the score on the question measuring agreement with the statement “Competitive athletes are healthy people”, there was a significant difference between the groups high (M = 4.88, SD = 0.88) and low (M = 4.50, SD = 0.91) level of competition, (F1,134 = 5.96, p<0.05, Eta2 = 0.04). Athletes at a higher level of competition consider athletes to be healthy people to a greater extent than athletes at a lower level. With regard to satisfaction with sport participation there was also a significant difference between the groups high (M = 4.29, SD = 1.13) and low (M = 3.81, SD = 1.13), (F1,134 = 5.90, p<0.05, Eta2 = 0.04). Athletes at a high level of competition were more satisfied with their sport participation.


71

Examining the relationship between athletes’ perceived health, sport satisfaction, goal orientation, athletic identity, self-esteem and physical self perception. Descriptive statistics for AIMS, TEOSQ, RS-E and PSPP & PIP are presented in Table 3. Table 3. Mean values and standard deviations for AIMS, TEOSQ, RS-E and PSPP & PIP. Variable Mean SD AIMS total 5.02 0.90 Task total 4.25 0.50 Ego total 2.90 0.83 R-SE total 3.15 0.53 The ten factors of PSPP & PIP 1. Sport competence 2.97 0.52 2. Importance of sport competence 2.79 0.54 3. Condition 3.31 0.43 4. Importance of condition 3.40 0.43 5. Body attractiveness 2.65 0.69 6. Importance of body attractiveness 2.83 0.65 7. Strength 2.50 0.50 8. Importance of strength 2.49 0.62 9. Global physical self-worth 3.02 0.62 10. Importance of global physical self-worth

3.12 0.48

In Table 4 significant relationships between the PHSPP variables and the AIMS, TEOSQ and RS-E are presented. For practical reasons social influences stimulating healthy sport participation will, in the table, be referred to as “healthy soc. inf.” whereas social influences stimulating unhealthy sport participation will be referred to as “unhealthy soc. inf.”. Table 4. Correlations (Pearsons r) between the PHSPP variables and AIMS, TEOSQ (task and ego) and RS-E Health

asgoal Accumulating health

Health asbenefit

Health asmean

Perceived health

Satisfaction with sport

Healthy soc. inf.

Unhealthy soc. inf.

AIMS 0.233** 0.257**

0.309**

0.252** 0.174* 0.307**

TEOSQ, task

0.240**

0.180*

0.404**

TEOSQ, ego

0.188*

─0.205*

RS-E 0.213* 0.256**

─0.201*

0.439** 0.328** 0.184*

* p<0.05, ** p<0.01


72

Discussion Research findings and the PH&SP-model What the factor analyses showed is that the healthy line in the PH&SP model works quite well, i.e. the factors extracted has their equivalence in the model. The unhealthy line on the other hand does not work so well. The only variable left to represent unhealthy sport participation, after items with poor statistical values were deleted, is health as a mean (if social influences are considered separately). Variables representing the healthy line show high, some very high, mean values whereas variables representing unhealthy sport participation show low or very low mean values. This might be one explanation for why the unhealthy line is so weak, athletes simply do not perceive sport as negatively affecting their health. Of course the result might not be the same for all samples. Maybe a different sample with athletes at an even higher level would show different results. After all, literature presenting evidence of the fact that sport participation is not always healthy is vast, as presented in the introduction. However it is widely accepted today that being physically active has positive health benefits, like reduced risk for cardiovascular disease, obesity, high blood pressure, osteoporosis and diabetes (US Department of Health and Human Services, 1996). But can these health benefits actually be perceived by a person? The point being that a person probably can not perceive that “I now have reduced risk for osteoporosis”. But if a person can not perceive these benefits can they affect perceived health? The question is whether it is the common knowledge that physical activity is beneficial for health or the perception of health itself that contributes to the perceived health. A person might reason like this “Physical activity is good for health, I am physically active so I must be healthy”. But of course it is also possible that perceived health is directly affected by physical activity through “mediating” sensations, e.g. one often hears from athletes/ exercisers that training gives them more energy, makes them sleep better, improves the appetite, and so forth. The result might also be different if there were more athletes thinking about dropping out from sport involved in the study. In this study only 7 athletes (5.1%) reported that they thought that they would drop out soon. Consistent with existent literature that has found health to be a significant reason for ending a sports career (Alfermann et al., 2004; Stambulova et. al., 2007; Lindner & Johns (1991), it can be presumed that at least some of the athletes thinking about dropping out from sport would consider dropping out because of health related reasons, and conesquently these athletes would exhibit lower scores on the healthy line of sport participation and poorer perceived health. In this study differences between athletes who were going to drop out versus athletes who planned to continue were not examined due to the uneven distribution. Only one


73

of the seven athletes planning to drop out thought that he/she would drop out because of health related reasons. The prediction of the PH&SP model is that a clear dominance of the healthy tendency most probably leads to continuation of sport participation. The findings support this prediction in that a clear dominance of the healthy tendency was found and the vast majority of the athletes reported that they were going to continue in sport for as long as they can. It is worth mentioning though that 40% of the athletes who were going to continue in sport for as long as possible, in the follow up question answered that they thought they had to focus more on their health in order to continue successfully in sport. It is unclear though, if athletes answer like this because they think that their health could be better or because they consider health a prerequisite for success in sport. Another possible explanation for why the unhealthy line is so weak can be found in cognitive dissonance theory (Festinger, 1957). This theory assumes that there is a drive towards cognitive consistency, i.e. thoughts or cognitions which are not in harmony with behavior will produce discomfort for the individual. A person might try to eliminate this discomfort by altering his/her cognitions. As mentioned, the vast majority of the athletes had no intention of dropping out from sport. In this context it might also be of value to mention that only 1.5% of the athletes in the study rated sport as a hobby/leisure time activity with low importance, indicating that almost all the athletes attached moderate to high importance to sport participation. Maybe the athletes because of cognitive dissonance are reluctant to see/admit that sport participation might have negative effects on their health. If I know that sport participation is bad for my health, but I still do it and I have no intention to quit, then I would not be very smart, would I? So because athletes want to continue in sport and they consider it an important life activity, they might alter their cognitions to more consistent with their actual behavior, e.g.: “I do sport and I would not do it if it was unhealthy, i.e. sport must be a healthy activity”. Correlation analyses revealed results that supported the hypothesis that healthy sport participation correlates positively with perceived health and satisfaction with sport participation. The PHSPP variables: health as a goal, accumulating health and health as a benefit of sport participation, which all represent the healthy line of sport participation in the PH&SP-model, each showed positive correlations with both perceived health and satisfaction with sport participation. This is consistent with what the PH&SP-model predicts. The hypothesis that unhealthy sport participation correlates negatively with perceived health and satisfaction with sport participation, was only partly supported. Contrary to what was predicted, no significant relationship was found between having health as a mean (the only remaining variable representing


74

unhealthy sport participation) and perceived health. This is in fact quite surprising considering the kind of items that are included in health as a mean, e.g. “I am ready to put my health under risk in sport”. But then again, the fact that a person is ready to put his/her health under risk is not equal with that something actually happens/happened to his/her health, even if the likelihood of such an event increases. Consistent with the hypothesis health as a mean correlated negatively with sport satisfaction, indicating that if an athlete perceives health as a mean, he/she is less satisfied with his/her sport participation. The PH&SP-model also emphasizes the importance of micro- and macro- social influences on the athlete’s factual preference of healthy or unhealthy sport participation. The results of the study confirm that there is a relationship between athletes’ tendencies and social influences. Social influences stimulating healthy sport participation, i.e., social influences that support healthy sport behaviour, correlated positively with the healthy line of sport participation: health as a goal, accumulating health and health as a benefit of sport participation and additionally with perceived health and satisfaction with sport participation. Social influences stimulating unhealthy sport participation, in other words social influences that pressure athletes to put their health under risk in sport, are related to health as a mean. Furthermore the results show a negative relationship between social influences stimulating healthy sport participation and health as a mean. This could indicate that if an athlete perceives a lack of support he/she is more prone to see health as a mean in sport participation, i.e. he/she is ready to put health under risk for sport goals. A negative relationship also emerged between social influences stimulating unhealthy sport participation and health as a goal, which suggests that an athlete is more prone to have health as a goal for sport participation if he/she is in an environment where he/she does not perceive pressure from others. From the results of the present study it can be concluded that for the optimal sport environment the presence of social influences stimulating healthy sport behaviour and the absence of social influences stimulating unhealthy sport behaviour are of equal importance. Also Yesalis and Bahrke (2000) point out the importance of the environment when it comes to the use of performance enhancing drugs. Social support can probably play a huge role in fighting the use of doping as well as pressure can trigger the use of it. Based on Picard’s (1999) findings that athletes at a higher level of competition showed more signs of pathological eating and on the logical assumption that a higher level of competition requires more hours spent in training, which again increases the risk for, e.g., injuries, a hypothesis was made that athletes at a higher level of competition exhibit poorer perceived health than athletes at a lower level. This hypothesis was not supported; no difference was found in


75

perceived health between the groups representing high and low levels of competition. In fact, both groups perceived their health to be quite high. Alvmyren (2006) found in her study that athletes at a higher level of competition do not see competitive athletes as healthy people as strongly as athletes at a lower level do. In the present study the opposite was found. Athletes at a higher level of competition agreed more strongly with the statement “Competitive athletes are healthy people” than athletes at a lower level. One explanation to this phenomenon is that athletes at a higher level of competition have to be more disciplined than athletes at a lower level. The higher the level of competition, the more disciplined lifestyles are required with regard to, e.g., training and diet. Maybe athletes at a higher level, to a greater extent than athletes at a lower level, perceive that they have healthy lifestyles and therefore perceive more strongly that athletes are healthy people. With regard to satisfaction with sport participation athletes at a higher level of competition were more satisfied with their sport participation than athletes at a lower level. This seems quite logical since it can be assumed that athletes who compete at a lower level might not have achieved their desired level/goals and therefore express dissatisfaction with their sport career. The conclusion that can be made from this is that satisfaction with sport participation is not only influenced by perceived health, it can also, e.g., be influenced by what the athlete perceives that he/she has accomplished. This conclusion is also supported by the findings of Stambulova (1995). PHSPP in relation to Athletic Identity Athletes in the study presented quite high athletic identity, mean value 5.02 on a scale from 1-7. Bussman and Alfermann (1994) as well as Danish (1983) have found athletic identity to be a factor that helps athletes persist in and achieve in sport. The vast majority of the athletes in the study intended to persist in sport for as long as possible and from this point of view it is consistent that athletes in the study exhibit a high athletic identity. However previous research has also found athletic identity to be a factor that prompts individuals to jeopardize their health through sport participation (Brewer et al., 1993; Alvmyren 2006). Based on these findings the hypothesis that a high athletic identity is associated with unhealthy sport participation was made. This hypothesis was supported in that athletic identity correlated with having health as a mean, which is considered to represent the unhealthy line of sport participation. But somewhat surprisingly there was also a positive relationship between athletic identity and accumulating health, health as a benefit of sport participation, perceived health and satisfaction with sport participation. From this the conclusion can be made that athletic identity is not all bad, in fact it can contribute to both healthy and unhealthy sport participation. There was also a correlation between social


76

influences stimulating healthy sport participation and athletic identity, indicating that support from others might strengthen athletic identity in athletes. PHSPP in relation to Goal-orientation Athletes in the study exhibited a higher mean value for task-orientation than for ego-orientation. Based on Alvmyren’s (2006) findings following hypotheses were made e) High task-orientation is associated with healthy sport participation, and f) High ego-orientation is associated with unhealthy sport participation. The findings are in line with Alvmyren’s conclusions (2006). There was a positive relationship between task-orientation and health as a goal, health as a benefit and perceived health. The conclusion from this is that being task-oriented can contribute to healthy sport participation and perceived health. Social influences stimulating healthy sport participation were also associated with task-orientation. The second hypothesis was also partly supported. Ego-orientation was associated with having health as a mean, which according to the PH&SP model represents unhealthy sport participation. On the other hand ego-orientation was not associated with poor perceived health whereas it correlated negatively with sport satisfaction. The conclusion from this is that ego-orientation might contribute to unhealthy sport participation and also lead to dissatisfaction with sport participation. Ego-oriented individuals tend to compare themselves to others (Duda, 2001) and it is logical to assume that if an ego-oriented individual fails to exceed the performance of somebody else, he/she will experience a failure and consequently express dissatisfaction with sport participation. PHSPP in relation to Self-esteem On a scale from 1 to 4 athletes in the study presented a mean value of 3.15, which is quite high. Fox (2000) has found a weak relationship between self-esteem and taking part in sport. This relationship might explain the high mean value for self-esteem. But from studies which are correlational in nature it is impossible to say whether sport participation enhances self-esteem or people with high self-esteem are drawn to sport, alternatively people with low self-esteem avoid sport contexts. High self-esteem has in studies been found to be linked with health behaviors whereas low self-esteem has been found to be linked with absence of well-being (Fox, 2000). Low self-esteem has also been found to be a significant predictor of disordered eating behaviors for female athletes (Milligan & Pritchard, 2006). Alvmyren (2006) found high self-esteem to be linked with healthy sport participation and low self-esteem to be linked with unhealthy sport participation. This relationship was predicted even in the present study and the prediction was supported by the results. Self-esteem was associated with accumulating health, health as a benefit of sport participation, perceived health and satisfaction with sport participation. A negative correlation was found between self-esteem and having health as a mean,


77

indicating that low self-esteem is related to high health as a mean. It is possible to assume that athletes with a low self-esteem have a greater need to achieve in order to boost their confidence and therefore are more prone to risk their health in order to do so, which explains the high score on health as a mean. Self-esteem was also associated with social influences stimulating healthy sport participation, which once again stresses the significance of social influences. PHSPP in relation to PSPP & PIP Physical self-perception is according to the PH&SP-model predicted to influence athletes’ tendencies towards healthy or unhealthy sport participation. In the present study athletes exhibited the highest mean value, M = 3.40 on a scale from 1-4, to importance of condition. The mean value for condition was almost as high (M = 3.31). The lowest mean value was presented for the importance of strength (M = 2.49) with a practically identical value for strength itself (M = 2.50). The only sub-domain to which the score for the importance of it was considerably higher than the actual score for the domain was body attractiveness. This is something that might result in problems for the athlete. Since body dissatisfaction has been shown to influence disordered eating behaviors in athletes, both male and female (Milligan and Pritchard, 2006), it was hypothesized that low body attractiveness and high perceived importance of it would be associated with unhealthy sport participation. This prediction was not supported by the results. In fact body attractiveness showed a positive relationship to accumulating health, perceived health and satisfaction with sport participation, indicating that body attractiveness might actually contribute to healthy sport participation. A healthy looking body is an attractive body in other words. If an athlete perceives that sport helps him/her to attain an attractive body this might also contribute to his/her satisfaction with sport participation. Nor was the perceived importance of body attractiveness associated with unhealthy sport participation. The only thing the results revealed regarding the perceived importance of body attractiveness was that it was negatively associated with social influences stimulating healthy sport participation, which could mean that a lack of social support makes athletes attach more importance to the appearance of their body. Regarding the other sub-domains of the PSPP all of the following; sport competence, condition, body attractiveness, strength and global physical self-worth, were associated with sport satisfaction. All of these except strength were also associated with perceived health. The relationship with sport satisfaction is quite logical, the higher the perceived competence to a specific domain the higher the satisfaction. The relationship to perceived health is not as straight forward. But maybe the perceived competence in the domains adds to a person’s general sense of well-being and satisfaction, which again influences perceived health.


78

Limitations of the study The most significant limitation of the present study is that much of the data extracted is correlational, which does not allow for interpretations about causal relationships. It is only possible to say that one thing is associated with another but it is impossible to say which thing led to the other. Future directions Perceived health in relation to sport participation is a complex matter that, at present, is not investigated enough. Some work still needs to be done on the PHSPP questionnaire before it can be widely used. Some of the items that showed poor statistical values in the factor analyses should be deleted or modified. For future implications regarding the PHSPP an interesting finding is that having health as a goal correlated negatively with having health as a mean. This means that the two variables can be seen as opposite poles. Since the unhealthy line of the PH&SP-model did not work very well in the factor analyses it might be an idea to in the future consider making only one scale with the items in the healthy line and consider the components in the model as opposite poles. For example, a high score to a certain item means having health as a goal whereas a low score to the same item means having health as a mean, etc. This might result in a clearer factor structure. For the sake of permitting generalizing of the results it would be of interest to examine different samples. It would be appealing to study a sample including more athletes who are about to retire from sport to see if they differ in perceived health from those who are going to continue. The problem is how to find the athletes who are just about to retire. Even if the present study has not provided evidence of differences in perceived health between athletes at a higher vs. lower level of competition, a comparison between athletes at an even higher level (world elite) and, e.g., athletes at a local/district level might yield interesting results and would therefore be of value to conduct. The problem even in this case is the availability of top athletes. It might also be of interest to compare athletes from individual sports with athletes from team sports, since especially social influences might differ between these groups. Related applied issues The idea of the PHSPP questionnaire is making it possible to predict which athletes are at risk for engaging in unhealthy sport behavior. This prediction would be of major practical value and in turn it might allow for interventions that may help to keep athletes involved in healthy sport. Firstly, the PHSPP questionnaire needs to be validated and accepted as an instrument that adequately captures those who tend to drain their health in sport. The next step


79

is to consider what kind of interventions may be effective in shifting those athletes’ tendencies, or alternatively in preventing those athletes from ending up in the unhealthy line in the first place. What the results of this study have indicated is that social influences play a significant role in determining athletes’ attitudes and decisions. Maybe focus should be laid on creating the optimal sport environment, the environment including everything from parents, family, coaches, sports personnel to sport federations and society. Acknowledgements This study would not have been completed without the help of several people. I want to address a special thank you to my supervisor Natalia Stambulova for her excellent guidance and supervision, to Magnus Lindwall, Hansi Hinic, Urban Johnson for help with various things and to all the other people, friends and family who helped me in any way to complete this study.

References Aidman, E.V. & Woollard, S. (2003). The influence of self-reported exercise addiction on

acute emotional and physiological responses to brief exercise deprivation. Psychology of Sport and Exercise, 2, 225-236.

Alferman, D., Stambulova, N.B. & Zemaityte, A. (2004). Reactions to sport career termination: a cross-national comparison of German, Lithuanian, and Russian athletes. Psychology of Sport and Exercise, 5, 61-75.

Alvmyren, I.(2005). Perceived health: “A benefit” or “a cost” of sport participation? Unpublished c-level essay in sport psychology. School of Social and Health Sciences, Halmstad University.

Alvmyren, I. (2006). Athletes’ perceived health, goal orientation, athletic identity, self-esteem, physical self perception and sport satisfaction. Unpublished d-level essay in sport psychology. School of Social and Health Sciences, Halmstad University.

Baum, A. (2006). Eating Disorders in the Male Athlete. Sports med, 36, 1-6. Baxter-Jones, A., Maffuli, N. Helms. P. (1993). Low injury rates in elite athletes. Archives of

Disease in Childhood, 68, 130-132. Beals, K.A. & Manroe, M.M. (1994). The Prevalence and Consequences of Subclinical

Eating Disorders in Female Athletes. International Journal of Sport Nutrition, 4, 175-195.

Brewer, B.W., Van Raalte, J.L. & Lindner, D.E. (1993). Athletic identity: Hercule’s muscles or Achille’s heel? International Journal of Sport Psychology, 24, 237-254.

Bussman, G. & Alfermann, D. (1994). Drop-out and the female athlete. In D. Hackfort (Ed.), Psycho-social issues and interventions in elite sport (pp.90-128). Frankfurt: Lang.

Cecić Erpič, S., Wylleman, P. & Zupančič, M. (2002). The effect of athletic and non-athletic factors on the sports career termination process. Psychology of Sport and Exercise, 5, 45-59.

Constitution of the World Health Organisation (n.d.) Retrieved October 8, 2005 from http://policy.who.int/cgibin/om_isapi.dll?hitsperheading=on&infobase=basicdoc&jump=Constitution&softpage=Document42#JUMPDEST_Constitution

Danish, S.J. (1983). Musing about personal competence: The contributor of sport, health, and fitness. American Journal of Community Psychology, 11, 221-240.


80

Danish, S.J., Petitpas, A.J. & Hale, B.D. (1990). Sport as a context for developing competence. In T. Gullotta, G. Adams & R. Monteymar (Eds.), Developing social competency in adolescence (Vol. 3, pp. 169-194). Newbury Park, CA: Sage.

Donaldson, S.J. & Ronan, K.R. The effects of sport participation on young adolescents’ emotional well-being. Adolescence, 41, 369-389

Duda, J.L. (2001). Achievement goal research in sport: Pushing the boundaries and clarifying some misunderstandings. In G.C. Roberts (Ed.), Advances in Motivation in Sport and Exercise (pp. 129-182). Champaign: Human Kinetics.

Festinger, L. (1957). A theory of cognitive dissonance. Stanford: Stanford University Press. Fox, K.R. (1990). The Physical Self-Perception Profile manual. Dekalb, IL: Office for

Health Promotion, Northern Illinois University. Fox, K.R. (2000). The effects of exercise on self-perceptions and self-esteem. In S.J.H.

Biddle, K.R. Fox and S.H. Boutcher (Eds.), Physical activity and psychological well-being (pp. 88-118). London: Routledge.

Fox, K.R., Boutcher, S.H., Faulkner, G.E. & Biddle, S.J.H. (2000). The case for exercise in the promotion of mental health and psychological well-being. In S.J.H. Biddle, K.R. Fox and S.H. Boutcher (Eds.), Physical activity and psychological well-being (pp.1-9). London: Routledge.

Hausenblas, H.A. & Symons Downs, D. (2002). Exercise dependence: A systematic review. Psychology of Sport and Exercise, 3, 23-80. .

Kenttä, G. & Hassmén, P. (1998). Overtraining and Recovery: A Conceptual Model. Sports Medicine, 26, 1-16.

Kleiber, D.A. & Roberts, G.C. (1981). The effects of sport experience in the development of social character: An exploratory investigation. Journal of Sport Psychology, 3, 114-122.

Kuipers, H. (1996). How much is too much? Performance aspects of overtraining. Research Quarterly for Exercise and Sport, 67, 65-71.

Lindner, K.J & Johns, D.P. (1991). Factors in withdrawal from youth sport: A proposed model. Journal of Sports Behavior, 14, 3-16.

Lindwall, M. (2004). Exercising the Self: On the Role of Exercise, Gender and Culture in Physical Self-Perceptions. Unpublished doctoral dissertation, Stockholm University: Intellecta DocuSys.

Marsh, H.W. (1997). The measurement of physical self-concept: a construct validation approach. In K.R. Fox (Ed.), The physical self: from motivation to well-being (pp. 27-59). Champaign: Human Kinetics.

Milligan, B. & Pritchard, M. (2006). The Relationship between Gender, Type of Sport, Body Dissatisfaction, Self Esteem and Disordered Eating Behaviors in Division I Athletes. Athletic Insight, 8. Available at: www.athleticinsight.com.

Nicholls, J. (1984). Achievement motivation: Conceptions of ability, subjective experience, task choice, and performance. Psychological Review, 91, 328-346.

Nicholls, J.G. (1989). The competitive ethos and democratic education. Cambridge, MA: Harvard University Press.

Picard, C.L. (1999). The level of competition as a factor for the development of eating disorders in female collegiate athletes. Journal of Youth and Adolescence, 28, 583-589.

Reents, S. (2002). Determining the Efficacy of Performance-Enhancing Substances. In C.E. Yesalis and M.S Bahrke (Eds.), Performance-enhancing substances in sport and exercise (pp. 21-32). Champaign: Human Kinetics.

Rosenberg, M. (1965). Society and the adolescent self-image. Princeton, NJ: Princeton University.

Smith, L.L. (2003). Overtraining, Excessive Exercise, and Altered Immunity. Sports Medicine, 33, 347-364.


81

Smith, R.E. & Smoll, F.L. (1991). Behavioral research and intervention in youth sports. Behavior Therapy, 22, 329-344.

Stambulova, N.B. (1994). Developmental Sports Career Investigations in Russia: a Post-Perestroikan Analysis. The Sport Psychologist, 8, 221-237.

Stambulova, N.B. (1995). Sports career satisfaction of Russian athletes. Proceedings of the 9th European Congress of Sport Psychology, Brussels July 4th, 1995. FEPSAC.

Stambulova, N.B. (2003). Symptoms of crisis-transition: A grounded theory study. SIPF’s Årsbok 2003. Örebro: Svensk Idrottspsykologisk Förening.

Stambulova, N., Johnson, U., Lindwall, M. & Hinic, H. (2004). Upplevd hälsa ur ett motions/träningsperspektiv: Hälsomässiga förmåner eller kostnader vid långsiktigt idrottande/motionerande? September 2004. Research grant proposal for CIF.

Stambulova, N., Johnson, U., Lindwall, M. & Hinic, H. (2005). Upplevd hälsa ur ett motions/träningsperspektiv: Vidare undersökning av involverande faktorer. Research grant proposal for CIF.

Stambulova, N., Johnson, U., Lindwall, M. & Hinic, H. (2006). Upplevd hälsa ur ett motions/träningsperspekti: Avslutande studie av arbetsmodellen och validering av mätinstrument. Research grant proposal for CIF.

Stambulova, N.B., Stephan, Y. & Järphag, U. (2007). Athletic Retirement: A Cross National Comparison of Elite French and Swedish Athletes. Psychology of Sport and Exercise, 8, 101-118.

Steptoe, A. & Butler, N. (1996). Sport participation and emotional well-being in adolescents. The Lancet, 347, 1789-1792.

U.S. Department of Health and Human Services. (1996). Physical Activity and Health: A Report of the Surgeon General. Atlanta, GA: U.S. Department of Health and Human Services, Centers for Disease Control and Prevention, National Center for Chronic Disease Prevention and Health Promotion.

Williams, J. (2001). Psychology of Injury Risk and Prevention. In N. Singer, H. Hausenblas, C. Janelle (Eds.), Handbook of Sports Psychology (2:nd ed.) (pp. 766-786). New York: John Wiley & Sons, Inc.

World Health Organization. (1998). Quoted in: WHO (1998) Health promotion glossary. Geneva: WHO.

Wyner, D.R. (2005). Personal and situational factors associated with collegiate athlete burnout: An achievement goal theory perspective. Dissertation Abstract International: Section B: The Sciences and Engineering. Vol. 65(8-B), pp. 4310.

Yesalis, C.E. & Bahrke, M.S. (2000). Doping among adolescent athletes. Baillière’s Clinical Endocrinology and Metabolis, 14, 25-35.


82

”DOM KOM, DOM SÅGS, DOM TRÄNADE” SJÄLVPRESENTATION, STEREOTYPER OCH TRÄNING

Magnus Lindwall

Centrum för Idrott och Hälsoforskning (CIHF), Högskolan i Halmstad

Forskningen inom motion, fysisk aktivitet och mental hälsa har tenderat att fokusera mesta-dels på individens uppfattning om sig själv. För att förstå de motiv som ligger bakom individers regelbundna fysiska aktivitet, eller brist på densamma, är det centralt att även lyfta fram individens uppfattning om den sociala omgivningen. I denna artikel diskuteras begrepp som självpresentation och träningsstereotyper utifrån teoretiska ramverk och ny forskning. Framförallt presenteras resultat från två aktuella svenska studier. Resonemanget knyts ihop med egna upplevelser och debatter i media och mynnar ut i rekommendationer för praktiker på fältet. Svettiga tröjor och roade leenden Klockan är runt 18 lokal tid men hettan är fortfarande uppenbar trots att det är september. Jag har varit på den europeiska konferensen i idrottspsykologi i Halkidiki, Grekland i två dagar. Det ökända och närmast ofrånkomliga trötthets-tillståndet som konferenser tenderar att åstadkomma genom den olyckliga kombinationen av långvarigt stillasittande, sena nätter, intensivt socialiserande och brist i rörelse, har börjat göra sig påmind redan. Därför har jag beslutar mig för att plocka fram det kraftigaste och mest universal-verkande medlet som finns mot nästan allt: motion. Planen är att köra ett lättare löppass i ca 40 minuter, men pga den oväntade hettan, den mindre lämpliga motionsmiljön (grekisk landsväg utan väggren med en konstant ström av bilar och bussar susandes precis förbi) och smygande uppförsbackar nöjer jag mig med ca 25 minuter. Svetten rinner ändå kraftigt när jag kommer tillbaks till konferenshotellet och min Nike träningströja är rejält blöt. Vid hissarna stöter jag ihop med några kollegor som roat synar mig från topp till tå. Trots att uppsynen av en person i träningskläder borde (och förmodligen också gör) rendera avsevärt mindre uppmärksamhet just på en konferens där fysisk aktivitet och träning upptar ett huvudtema och där deltagarna tillhör ett skrå som ofta lever både i och för fysisk rörelse, undgår ändå inte mitt svettiga framträdande att göra ett visst intryck hos gruppen. Frågan är vilket? Två dagar senare får jag sällskap av en i det akademiska idrottspsykologi-Sverige icke helt okänd ganska (!!??) vältränad docent från Halmstad som också känner behovet av att varva upp stressystemet lite för att sedan få den åtråvärda avslappningen i kropp och själ. Efter ca 36 minuters löpning i balanserat ”flämtkonversations tempo” är vi tillbaks vid hotellet och det har börjat småregna. Vid hissen stöter jag återigen på några kollegor som roat sig med


83

annat. Några tillhör även gruppen jag stötte på efter första löpturen. Återigen faller några snabba kommentarer och halvgliringar, bland annat inriktat på det anmärkningsvärda att ge sig ut och springa i lätt regn. En sammantagen snabb analys av blickar och kommentarer avslöjar att hos gruppen utgör mitt nyss utförda beteende en lindrig avart, väl värd att lägga på minnet. Uttryck som ”flitig” ”duktig” och ”hurtbulle” vädras. När jag någon dag senare blir presen-terad första gången för en holländsk kollega av en landsman till denne utbrister han något i sil med: ”Jaså, är det du som springer runt i träningskläder här?” Lite förvånad svarar jag spontant att det inte hör till vanligheterna men att jag säkert varit ute och lufsat lite någon gång tidigare i veckan. Poängen är dock redan gjord. Mina långt ifrån regelbundna och tämligen korta löprundor har byggts in i min personlighet och bidrar nu till helhetsintrycket. På gott eller ont kan man återigen fråga. Jogging- en politisk synd eller taktisk PR-kampanj Att den finns fler aspekter av aktiviteterna träning och fysisk aktivitet än effekter på fysik och psyke är tydligt. En kolumn på kultursidorna i Göterborgs-posten 6 juli i år (2007) har rubriken ”Löpträning- en ny politisk rörelse”. Av någon märklig anledning tillhör oftast inte kolumner på tidningarnas kultursidor primärkällor för inspiration för en forskare i motion och mental hälsa, men denna visar sig vara ett undantag. Här reflekteras en intressant debatt i Frankrike kring den nyvalda presidenten Nicolas Sarkozys dagliga löprundor. Tydligen kan en daglig löptur representera bra mycket mer än en tämligen billig och sund vana för att förlänga livet, sätta fart på de små grå i hjärnkontoret eller slappna av. Synden består främst i valet av aktivitet visar det sig. Likt Sokrates eller poeten Rimbaud bör franska statsmän (eller stora män överlag...om stora kvinnor nämns föga) ägna sig åt den respektfulla aktiviteten promenad. Promenad är patriotiskt; jogging är ovärdigt enligt debatten. För att citera kolumnisten i GP:s tolkning: ”Joggning är bara nåt som högervridna, självupp-tagna amerikaner ägnar sig åt. Frankrikes framrusande anförare är med andra ord en sorts gymnastisk Quisling”. Vidare kommenteras svenska statsmäns aktiviteter och framställning. Fredrik Reinfeldt och Göran Hägglund fotogra-feras med träningskläder och anlitar träningscoach. Detta i hopp om deras varu-märke ska stärkas. Hypotesen verkar vara att kan man förmedla en bild av ett regelbundet tränande själv bör detta stärka bilden av en själv som en discipli-nerad, duktig, målmedveten och självständig individ som inte är rädd för att offra lite svett för att uppnå de gamla grekernas devis om en sund själ i en sund kropp. Vishet, måttlighet och balans genom svett och träningskläder. Att presentera sig själv Drivkrafterna att presentera sig själv på att positivt sätt och framställa sig själv i positiv dager har utvecklats och polerats genom evolutionen och är därmed knappast nya företeelser. Ursprungligen kan de förmodligen härledas till vikten


84

av att få acceptans i gruppen för att överleva. Även om vi idag sällan står och faller med en grupp för att fysiskt överleva sitter spåren djupt inristade och vi gillar helt enkelt att bli gillande av andra. Många är de som hävdar att de struntar helt i vad alla andra tycker, men förmodligen finns inte en enda människa (förutom vissa subgrupper av kliniskt avvikande) som i praktiken lever efter denna rebelliska devis. Motion och träning skapar inte enbart tydliga intryck inåt på fysik och psyke utan även utåt. Enligt de moderna biopsykosociala teoretiska modellerna av hälsa och hälsobeteenden borde det vara en självklarhet att även inkludera den sociala kontexten i beräkningen. Så är dock inte fallet, i alla fall inte inom psykologin. Traditionellt har individen och dennes tankar och känslor stått i fokus, inte omgivningens uppfattning (e.g., Spence & Lee, 2003). Finns det då något fog i forskningen för de mönster som vagt antytts genom ovan nämnda observationer? Framställs regelbundna motionärer i positivare dager jämfört med inaktiva? I forskningslitteraturen kring ”exercise psycho-logy” kan man som sagt lätt tro att det mesta handlar om effekter av fysisk aktivitet och träning på fysisk, medicinsk eller framförallt mental hälsa. Sällan reflekteras över mer sociala dimensioner, t ex intryck, stereotyper och framställande av egna identiteten kopplat till träning. Ett undantag till detta är begreppet ”self-presentation” (eller ”impression management”), dvs de processer vi använder för att bevaka och kontrollera hur vi uppfattas av andra (Leary, 1995; Schlenker, 1980). Detta begrepp har renderat en hel del intresse i den allmäna psykologiska forskningen, vilket inte är märkligt då andras uppfattning av oss, eller rättare sagt vår uppfattning om andras uppfattning, ofta spelar en central roll i sociala umgängen. De underliggande drivkrafterna bakom själv-presentation utgörs av ett universiellt behov av att maximera belöningar och minimera bestraffningar, vilka i praktiken ofta är sociala till sin karaktär Exemplen är därmed många på när vi nogrannt bevakar och kontrollerar vårt beteende i syfte att ge oss själva fördelar. Två för de flesta välkända exempel bör vara anställningsintervjun eller första daten med motsatta könet. Från ett rent objektivt forskningsperspektiv skulle man nog kunna hävda att de flesta av oss ler lite väl mycket, skrattar åt skämt vi inte tycker är kul, eller bara håller med onödigt mycket i vissa situationer då mycket är på spel. Leary (1992) var den första att diskutera begreppet självpresentation kopplat till idrott och träning. Han framförde bland annat att behovet av att presentera sig själv på ett visst sätt, eller oron för vad andra tycker om oss, har flertalet implikationer för beteende, känslor och tankar i idrotts- och träningsmiljöer. Flera av dessa kopplingar har sedan styrkts i studier (för översikter på området, se Hausenblas, Brewer & Van Raalte, 2004; Martin Ginis, Lindwall & Prapavessis, 2007). Ett exempel är begreppet social kroppsanspänning (Hart,


85

Leary & Rejeski, 1989), vilket hänvisar till individens ångest, nervositet eller oro pga att man är rädd för att omgivningen ska utvärdera den egna kroppen negativt. En hög social kroppsanspänning (eller social kroppsångest...det engelska begreppet är ”social physique anxiety” så översättningen balanserar på en fin tråd mellan de mer eller mindre kliniska begreppen anspänning och ångest) kan verka som ett hinder för framförallt flickor och kvinnor att börja träna pga risken för vad andra ska tycka om den egna till synes otränade kroppen. Det kan dock även fungera som en positiv drivkraft då man vill göra något åt sin otränade kropp för att undvika andras negativa utvärdering. Interventionsstudier har även visat att skräddarsydda idrottsprogram, där tidigare inaktiva tjejer själva får påverka innehållet och ta en aktiv roll, kan sänka deras sociala kroppsanspänning över 6 månader (Lindwall & Lindgren, 2005). Om förutsättningarna och innehållet är väl anpassat kan alltså idrott och träning utgöra en viktig positiv kraft för att förbättra både män och kvinnors uppfattning om sig själva och minska rädslan för andras möjliga negativa utvärdering (Lindwall, 2004). Träningsstereotyper Ett annat exempel på den sociala dimensionen av träning och aktivitet är forskningen kring begreppet ”impression formation”, dvs hur den som observerar uppfattar den som agerar. Från den allmänna socialpsykologiforsk-ningen kring stereotyper, schema och fördomar står det klart att vi människor är synnerligen duktiga på att snabbt se mönster och göra associationer mellan människor, händelser och egenskaper för att hinna fungera smidigt i sociala sammanhang. Vi bedömer blixsnabbt nya människor och stoppar in dessa i färdiga fack (där det redan finns en ganska klar kogntiv karta på vad som bör hänga ihop med denna människa) beroende på första intrycket gällande kläder, utseende eller kommentarer. Att gå till en förlossningskurs som pappa i hårdrocks-tshirt och jeans säger andra i närheten något; iallafall i jämförelse med andra pappor i proper business-suit (som kanske inte hunnit hem och byta och önskar att de själva satt i jeans och Iron Maiden tröja). Även om denna utstyrsel inte är en medveten spegling av identiteten (det kan ju hända att det var det enda som låg framme/var rent) kommer den hjälpa till att skapa ett första intryck; positivt eller negativt. När det gäller elitidrott och tävlingsidrott finns en hel del kopplingar till självpresentation och kontroll av intryck. Ett textboksexempel kan dras från filmen ”White men cant jump” från 1992 som kretsar kring tvålags-matcher i basket med pengar involverade på utomhusbanor. En inte alltför avancerad analys av filmen är att den handlar om balansen mellan att vinna och att vinna snyggt. I filmen anklagar bl.a. den vite killen (Woody Harellson) sin svarta lagkamrat (Wesley Snipes) för att han hellre ser bra ut än vinner. Snipes utbrister bl.a. i inledningsscenen när han just satt två poäng till sin motståndare:


86

”It’s hard goddamn work making you look this bad”. För Snipes karaktär är devisen ”att vinna är inte allt- men att vinna snyggt, det är vackert” central. Harellsons karaktär däremot vill mest vinna pengarna och matcherna- oavsett hur det ser ut. Även i verkliga livet finns många exempel där idrottare vill framställa sig på ett speciellt sätt för att uppnå vissa fördelar. Spelet som försegår inför en final på hundrameter eller vid presskonferensen inför en titelmatch i boxning är situationer när självpresentation gör sig extra tydligt. Nya Zeländska landslaget i rugbys traditionella krigsdans inför landskamper, hakan, är ytterligare ett exempel på försök att skapa ett agressivt intryck hos motståndarna och skrämma dem inför match. Kopplat till träning och motion är detta fält ganska nytt och har lånat en hel del i form av metodologi och angreppssätt från den socialpsykologiska forskningen kring stereotyper och attityder (se Martin Ginis et al., 2007). Huvudfrågan här tangerar främst de två berättelserna ovan, dvs har motionärer och regelbundet aktiva människor någon fördel i andras ögon jämfört med icke aktiva? Svaret på den frågan verkar vara ett tydligt ja. Metodologin som använts är att försökspersonerna (hittills enbart studenter) får läsa igenom olika beskrivningar av en fiktiv person (där informationen kring dennes aktivitetsvanor är manipulerade) och sedan skatta personen på en rad olika personlighetsattribut (t ex lat-flitig, oberoende-beroende, social-ej social) och fysiska attribut (t ex tunn-muskulös, hälsosam-sjuk, attraktiv kropp- icke attraktiv kropp). De olika beskrivningarna representerar t ex en typisk motionär (aktiv 3-5 ggr/vecka), en fysiskt aktiv person (tränar inte men cyklar till skolan och tar trapporna), en överdrivet tränande person (tränar varje dag oavsett om han/hon är sjuk eller skadad), en icke-aktiv person och en kontrollperson där ingen information om aktivitetsstatusen ges. Hittills har resultat med nord-amerikanska (Martin, Sinden, & Fleming, 2000; Martin Ginis, Latimer, & Jung, 2003) och svenska (Lindwall & Martin Ginis, 2006, 2007) försökspersoner visat att den typiska motionären skattas mest positiv, vilket skulle tyda på förekomsten av en positiv träningsstereotyp. Denna positiva träningsstereotyp har både framkommit när den fiktiva målpersonen som skattats varit en kvinna och en man. Halo-effekter och moraliska förpliktelser Hur kan vi då förklara att regelbundet aktiva personer upplevs positivare? En intressant aspekt med denna positiva träningsstereotyp är att regelbundet tränande personer upplevs och skattas positivare även på domäner och attribut som inte direkt kopplas till träningen, t ex hur flitig eller social man är. Vissa forskare (Cooper, 1981) menar att vi kan prata om en s.k. ”halo-effekt” av motion/träning, dvs att de positiva attribut vi förknippar med ett regelbundet tränande även sprider sig till andra attribut som inte direkt berörs av träningen,


87

vilket gör att vi i slutändan tenderar att skapa en övergripande positiv helhetsbild av personen tack vare träningen. Omvänt har man även diskuterat i termer av ”devil-effects”, dvs att personer som beskrivs om inaktiva bedöms övergripande mer negativt även på attribut som inte är kopplade till bristen i aktivitet jämfört med personer där ingen information kring aktivitet ges. För att förstå dessa effekter är det relevant att lyfta fram de trender som vuxit fram i det moderna samhället kring den moraliska aspekten av att hålla sig frisk och sund, där just träning utgör ett viktigt nav. Här har traditionellt sett den sociologiskt inriktade forskningen varit mycket bättre än den psykologiska på att identifiera övergripande trender och anlägga ett kritiskt perspektiv på träning, hälso-beteende och kropp (se t ex Johansson, 1998; Söderström, 1999). Denna form av ”hälso-ism” i det moderna västerländsnak samhället (Crawford, 1980; White, Young, &, Gillett, 1995), definierar hälsobefrämjande aktiviteter som en dygd och närmast moralisk förpliktelse. Ett regelbundet aktivt liv reflekterar önskvärda attribut som förmåga att jobba hårt, ha kontroll, ta hand om sig själv och autonomi, samtidigt som ett utpräglat och självvalt inaktivt liv eller allmänt osunt leverne istället kan associeras med icke önskvärda egenskaper som lathet, brist i karaktär och självkontroll. Ett intressant fynd i våra studier var även att den positiva träningsstereotypen även verkade gälla för den fysiskt aktiva personen som inte uppges träna men är allmänt aktiv i dagliga livet. Tydligen är alltså även ett allmänt aktivt liv förknippat med positiva egenskaper i folks ögon. Denna trend är kanske inte särskilt överaskande med tanke på de senaste folkhälosrekommendationerna som starkt betonar regelbunden fysisk aktivititet och vardagsmotion 30 minuter om dagen (Fysisk aktivitet för nytta och nöje, 2000; US Department of Health and Human Services, 1996; YFA, 2003). En variabel som påverkade (modererade) relationen mellan den beskrivda personens träningsstatus och försökspersonernas skattning av denne/denna var försökspersonernas egna motiv att presentera sig som en motionär/tränings-person (impression motivation). Försökspersoner som var motiverade att presentera sig själva som träningspersoner och hade sin identitet starkt kopplad till träning var mer benägna att bedöma den typiska motionären, den fysiskt aktiva personen och den överdrivet tränande personen positivt jämfört med den grupp av försökspersonerna som inte hade dessa självpresentationsmotiv till träning och en stark koppling till träningen. Den positiva träningsstereotypen var alltså starkare hos denna grupp som själva var motiverade att presentera sig som träningspersoner. Samtidigt var man hårdare i bedömningen mot övriga två kategorier, dvs den inaktiva personen och kontrollpersonen, jämfört med den ”låga självpresentationsgruppen”. Enligt den sociala identifikationsteorin (Tajfel & Turner, 1986), som framhäver att individer tenderar att sympatisera med och framhålla de sociala grupper man själv anser sig tillhöra, är dessa resultat


88

tämligen logiska. Utgör träningen en viktig aspekt i livet är man sannolikt också benägen att värdesätta detta även hos andra och därmed ”höja upp” dem i bedömning för att därmed bekräfta sig själv och sin egen preferens. Gruppen med starka motiv att presenteras sig själv som motionärer är sannolikt ganska överrepresenterad bland yrkesgrupper som jobbar med fysisk aktivitet (t ex idrottslärare, gyminstruktörer, personliga tränare, friskvårds och hälso-pedagoger), vilket i sig kan påverka hur de bedömer och uppfattar andra fysiskt aktiva vs. inaktiva. En intressant skillnad mellan de nordamerikanska (Martin et al., 2000; Martin Ginis et al., 2003) och svenska (Lindwall & Martin Ginis, 2006, 2007) resultaten observerades. Svenska försökspersoner var hårdare i sin bedömning av den överdrivet tränande personen än de nordamerikanska. Detta tyder på en slags negativ träningsstereotyp där för mycket tränande associeras med negativa konsekvenser. En preliminär tolkning av dessa kulturella skillnader mellan Sverige och Nordamerika är kanske jantelagen. I miljöer där måttlighet är normen riskerar ett beteende som sticker ut att bestraffas. Även om skillnaderna säkerligen minskar och vissa hävdar att jantelagen i den yngre generationen ligger och flämtar på nio halvt utslagen i ringen, är det nog ingen vild gissning att den fortfarande är starkare i Sverige jämfört med i Nordamerika. En annan tänkbar förklaring kan vara att överdrivet tränande förknippas med fler negativa aspekter i Sverige. Bl a har flera kända kvinnliga elitidrottare under senaste 10 åren trätt fram och berättat om sina hälsoproblem (främst ätstörning) kopplat till elitidrott och överdriven träning, där träningen ofta beskrivits som boven i dramat. En viktig aspekt kopplat till generaliseringen av resultaten är att samtliga publicerade studier hittills använt studenter som försökspersoner. Även om studenter tenderar att ha armar, ben och huvuden som de flesta andra, utgör de en specifik sub-grupp som kan skilja sig gällande attityder och stereotyper jämfört med övrig befolkning. Ytterligare en problematisk aspekt är att dessa studenter ofta har tagits från kurser och program inom idrottsvetenskapliga ämnen. En uppenbar risk är därmed att de, givet sitt val av ämne, är mer positiva till träning och motion jämfört med allmäna populationen och därmed mer benägna att stödja den positiva träningsstereotypen. Dock, sett utifrån ett större perspektiv är det nog troligt att den positiva träningsstereotypen även återfinns hos den stora massan. Om detta får framtida forskning utvisa. Fältet är tämligen nytt och det finns gott om outforskad terräng på kartan för den vetgirige studenten elelr forskaren. Det hade t ex varit intressant att undersöka tränings-stereotypen hos andra grupper, såsom äldre, barn och ungdomar, läkare, psykologer/terapeuter eller grupper med olik socioekonomisk status.


89

Från teoretiska intryck till praktiska avtryck I sken av de stora folkhälsokampanjer som drivits kring nyttan av fysisk aktivitet de senaste åren samt den konstanta ström av budskap som dagligen förs ut via media gällande vikten av kropp, hälsa och träning, framstår den positiva tränngstereotypen i forskningen som ganska logisk och naturlig. Rent teoretiskt har forskning på den ett värde då vi genom att kartlägga sådana fenomen lär oss mer om oss själva och hur vi fungerar. Frågan är dock vad den betyder i praktiken? Hur kan vi översätta dessa resultat till ett tillämpat forum? Vad säger resultaten de praktiker som jobbar på fältet med att få män och kvinnor regelbundet aktiva, t ex personal på gym, hälsopedagoger, sjukgymnaster, idrottslärare eller friskvårdscoacher? Generellt sett ställs de yrkesgrupper som jobbar med fysisk aktivitet inför två stora frågor: (a) hur kan man få fler inaktiva människor att börja bli regelbundet aktiva; samt (b) hur kan man få de personer som börjat bli aktiva att bibehålla nivån och skapa förutsättningar för en långsiktig regelbunden aktiv livsstil? En nyckelaspekt för båda dessa frågor är vilka drivkrafter och motiv som ligger bakom förändring i beteende. Behovet av att ägna sig åt beteenden som är förknippade med positiva aspekter ( t ex motion/träning) för att kunna framställa sig själv i god dager och därmed uppnå sociala belöningar och undvika sociala straff utgör en stark sådan drivkraft för många människor. Därmed kommer de stereotyper som finns kring träning och fysisk aktivitet att påverka individens förväntningar på effekten av träningen, vilka i sig är viktiga grundpelare för den initiala målsättningen och motivationen. Om man förväntar sig vissa effekter (en mer attraktiv kropp) vid en viss insats (promenad 2 gånger i veckan) efter en viss tid (en månad) och dessa sedan inte infinner sig kan motivationen snabbt minska. Därför är förmod-ligen en av de viktigaste budskapen för praktiker att den sociala omgivningen, uppfattningen om denna samt upplevda förväntingar på effekten av träningen är centrala att bygga in i resonemanget när man tillsammans med patienten/ klienten/gymmedlemmen sätter upp riktlinjerna för hur man ska klara av att gå från stillasittande till regelbundet aktiv och bibehålla denna livstil. Enligt den positiva träningsstereotypen och ”halo-effekten” kan det även vara relevant för praktiker att känna till att det kan finnas orealistiska förväntningar hos vissa individer på att träningen ska ha effekter på attribut och områden som inte typiskt berörs direkt av träningen, t ex att ett regelbundet aktivt liv direkt kommer at göra personen flitigare eller mer socialt aktiv. Att redan från början öppet diskutera realistiska målsättningar kan i senare skede hjälpa till att skapa en positiv upplevelse och utvärdering av träningen vilket ger en god grogrund för framtida engagemang. Traditionellt så vilar merparten av de instrument och redskap vi har på teorier och modeller som främst ser till individens tankar och känslor om sig själv inte lägger stor vikt vid dennes uppfattning om den sociala miljön. Drivkrafterna att framställa sig i positiv dager är som sagt starka och påverkar för många vilka


90

aktiviter och miljöer man söker och vilka man undviker. Att i inledningsskedet fokusera på individens upplevelse av kompetens och tilltro till egna förmågan i den givna situationen (e.g., Lindwall, 2004) är därmed ofta relevant. Upplever vi i en situation eller aktivitet kompetens och kontroll (Harter, 1978) är sannolik-heten mycket större av vi återvänder till denna och gör den till en vana. En utmaning för praktikern är att själv-presentation är ett tveeggat svärd. Å ena sidan kan viljan att ta del av de positiva egenskaper som träning för med sig enligt den positiva stereotypen ge kraft och motivation. Dock, det har även visat sig i studier att individer som börjar träna främst pga självpresentations-skäl (dvs för att påverka andras uppfattning av dem genom t ex en snyggare kropp) tenderar att motionera mindre regelbundet jämfört med personer som drivs mer av hälsoskäl eller den positiva upplevelsen av sitt tränande (Culos-Reed, Brawley, Martin, & Leary, 2002). En rekommendation är därmed att praktiker som jobbar med fysisk aktivitet och träning bör informera om att hälsoaspekter och själv-presentation är nära sammankopplade och att det ena (en mer vältränad kropp) brukat följa på det andra (förbättrad hälsa och ökad positiv upplevelse av, och inre motivation kopplad till, träningen). Med andra ord, att börja träna främst pga att man vill ha en snyggare kropp eller framställa sig på ett visst sätt är definitivt inte fel. Dock, i längden tenderar dessa motiv att bli problematiska och mer svajiga om man siktar på att upprätthålla ett långsiktigt regelbundet aktivt liv. En anledning till detta är att de ofta utgår från jämförelsen med andra kopplat till upplevd kompetens. Inom motivationsforskningen diskuterar man detta utifrån de båda begreppen uppgiftsorientering (eng: task) vs. resultatorientering (eng: ego), där uppgiftsorienteringen fokuserar på jämför-elsen med sig själv medan resultatorienteringen istället lyfter fram jämförelsen med andra (Nicholls, 1989). Då det alltid finns någon annan som är större, starkare eller snyggare, eller upplevs som sådan, är risken att man upplever brist i kompetens och därmed brist i motivation. Därför är dessa självpresentations-motiv helt enkelt mindre stabila och mer sårbara för förändringar. Drivkraften som finns i nöjet och den positiva upplevelsen av träningen däremot tenderar att vara mer stabila och fungerar därmed bättre som långvarigt bränsle för engagemanget. Dessutom tenderar dessa motiv även att medföra en annan ingång till och tolkning av upplevd kompetens där man mer jämför med sig själv och vill lära sig nya färdigheter, vilket i sig är självförstärkande och gynnar upprätthållande av ett långsiktigt aktivt liv.

Referenser Culos-Reed, S.N., Brawley, L.R., Martin, K.A., & Leary, M.R. (2002). Self-presentation

concerns and health behaviors among cosmetic surgery patients. Journal of Applied Social Psychology, 32, 560-569.

Fysisk aktivitet för nytta och nöje (2000). Stockholm: Folkhälsoinstitutet.


91

Hart, E. A., Leary, M. R., & Rejeski, W. J. (1989). The Measurement of Social Physique Anxiety. Journal of Sport & Exercise Psychology, 11, 94-104.

Harter, S, (1978). Effectance motivation reconsidered: Toward a developmental model. Human Development, 21, 34-64.

Hausenblas, H. A., Brewer, B. W., & Van Raalte, J. L. (2004). Self-presentation and exercise. Journal of Applied Sport Psychology, 16, 3-18.

Johansson, T. (1998). Den skulpterade kroppen. Stockholm: Carlssons. Leary, M. R. (1992). Self-Presentational Processes in Exercise and Sport. Journal of Sport &

Exercise Psychology, 14, 339-351. Leary, M. R. (1995). Self-Presentation: Impression management and interpersonal behavior.

Bolder, CO: Westview. Lindwall, M. (2004). Exercising the self: On the role of exercise, gender and culture for

physical self-perceptions. Unpublished doctoral dissertation. Department of Psychology, Stockholm University: Intellecta Docusys AB.

Lindwall, M., & Lindgren, E-C. (2005). The effects of a 6-month exercise intervention programme on physical self-perceptions and social physique anxiety in non-physically active adolescent Swedish girls. Psychology of Sport and Exercise, 6, 643-658.

Lindwall, M., & Martin Ginis, K. (2006). Moving towards a favorable image: The self-presentational benefits of exercise and physical activity. Scandinavian Journal of Psychology. 47, 209-217.

Lindwall, M., & Martin Ginis, K. (2007). Exercising impressive impressions: The exercise stereotype in male targets. Manuscript submitted for publication.

Martin Ginis, K. A., Lindwall, M., & Prapavessis, H. (2007). Who cares what other people think? Self-presentation in sport and exercise.In G. Tenenbaum & R. Eklund (Eds.) Handbook of Sport Psychology, 3rd (pp. 136-157). New York:Wiley.

Martin, K. A., Sinden, A. R., & Fleming, J. C. (2000). Inactivity may be hazardous to your image: The effects of exercise participation on impression formation. Journal of Sport & Exercise Psychology, 22, 283-291.

Martin Ginis, K. A., Latimer, A. E., & Jung, M. E. (2003). No pain no gain? Examining the generalizability of the exerciser stereotype to moderately active and excessively active targets. Social Behavior and Personality, 31, 283-290.

Nicholls, J. G. (1989). The competitive ethos and democratic education. Cambridge, MA: Harvard University Press

Schlenker, B. R. (1980). Impression management: The self-concept, social identity, and interpersonal relations. Monterey, CA: Brooks/Cole.

Spence, J. C., & Lee, R. E. (2003). Toward a comprehensive model of physical activity. Psychology of Sport and Exercise, 4, 7-24.

Söderström, T. (1999). Gymkulturens logik: Om samverkan mellan kropp, gym och samhälle. Umeå, Sweden: Umeå universitets tryckeri. Unpublished Doctoral Dissertation.

Tajfel, H., & Turner, J. (1986). The social identity theory of intergroup behaviour. In S.Worchel, & W. C Austin (Eds.), Psychology of intergroup relations (pp. 7-24), Chicago: Nelson.

U.S. Department of Health and Human Services. (1996). Physical Activity and Health: A Report of the Surgeon General. Atlanta, GA: U.S. Department of Health and Human Services, Centers for Disease Control and Prevention, National Center for Chronic Disease Prevention and Health Promotion.

YFA (2003). FYSS - Fysisk Aktivitet i Sjukdomsprevention och Sjukdomsbehandling: Statens Folkhälsoinstitut.


92

SLÅR DAVID GOLIAT OCKSÅ I IDROTTSPSYKOLOGINS VÄRLD? En jämförelse av idrottspsykologins roll i en idrott i England och Sverige

Peter Mattsson

English Golf Union och

Hälsovetenskapliga institutionen, Örebro universitet Två länder åtskiljda av Nordsjön och med helt olika förutsättningar vad gäller folkmängd och ekonomi men båda med ambitionen att stötta och utveckla idrottare, i detta fall golfspelare, har tämligen olika sätt att angripa utmaningen. Den ena bygger sin idé på någon med litet kunskap om mycket och den andra på många med mycket kunskap om litet. Vem vinner? Inte vet jag, men med denna artikel försöker jag dela med mig av mina erfarenheter och föra fram några uppfattningar som jag skapat under min tid i England. Någon annan i samma sits hade kanske tänkt helt annorlunda och på inget sätt gör denna artikel anspråk på att vara med sanningen överensstämmande eller det allra minsta vetenskaplig. Dock är den mitt sätt att sammanfatta mina egna tankar. RRRRRRiiiiing! Så hade det förmodligen låtit förr i världen alltså. Vad telefonen låter när den ringer numera vet jag inte ens. Min telefon ringde en morgon i mars för 2,5 år sedan och det var en kille från ett företag vid namn Sports Exec som undrade om jag var intresserad av att komma på en intervju i London för ett jobb hos det Engelska Golfförbundet. Jag sa ja, åkte iväg, en sak ledde till nästa och idag har jag jobbat i litet drygt två år i England som ansvarig för landslags- och elitverksamhet. I golfkretsar får nog England sägas vara storebrodern nummer 1 i Europa och även om Sverige i andra länder med jämna mellanrum utmanat står engelsk golf för en fantastisk tradition och historia som andra länder har svårt att mäta sig med. Jag kom farande från motsvarande jobb i det Svenska Golfförbundet och det var inte utan förväntan jag såg fram emot att se vilka likheter och skillnader jag skulle stöta på. Så långt är det ju inte mellan England och Sverige så inte kan det väl vara så stor skillnad?

Bakgrund

1996 började jag jobba med de svenska landslagen i Golf. Förbundskapten då var Pia Nilsson som nyligen tagit över rollen som huvudansvarig för både herrar och damer, amatörer och proffs. Golfen har ju än idag den något uråldriga uppdelningen mellan amatörer och proffs och i alla sammanhang som lands-lagen uppträder som ett regelrätt landslag handlar det om amatörer, som i EM och VM. Proffsen spelar som individer på någon eller några av de tourer som finns runt om i världen och den enda roll som förbunden har till dessa är att i någon mån stötta och inspirera med coaching och eller annat typ av utvecklingsstöd. I många länder är dock förbunden enbart amatörförbund och


93

när spelaren väljer att bli proffs klipps banden med organisationen tämligen direkt. Pia hade en bakgrund som professionell spelare och hade tillbringat många år i USA, först som spelare på college och sedan på damernas profes-sionella tour, LPGA. Denna erfarenhet tog hon med sig till de svenska landslagen och ganska tidigt uppfattades Pia som en ledare med stor förkärlek till ”det mentala” eller idrottspsykologiska faktorer som påverkar prestationen. Förmodligen hade hon helt enkelt som spelare upptäckt hur avgörande dessa faktorer var och hur många det i golfvärlden som tillsynes hade goda fysiska förutsättningar men som ändå inte lyckades nå de riktiga topprestationerna. Med detta som grund utvecklade Pia en verksamhet där både coacher och spelare fick möjlighet att utveckla både sin förståelse för idrottspsykologins roll i golfen och sin förmåga och kunskap att hantera denna. För min egen del blev detta starten på en resa i min egen utveckling vad gäller idrottspsykologi och egentligen mer riktigt förståelsen för alla de faktorer som påverkar prestationen. Pia hade aldrig någon ambition att uppfattas som mental coach. En benämning på henne och den verksamhet hon stod för är snarare ”totalcoach” eftersom coachingen skulle innehålla vad helst som kunde behövas för att utveckla prestationen. Coacherna i Pias verksamhet fick kontinuerlig utbildning i alla de utmaningar en coach ställs inför i sitt arbete med spelare. Många gånger hand-lade denna om idrottspsykologi och en viktig medarbetare var Kjell Enhager med bakgrund i idrotts- och/eller prestationspsykologi. Hösten 1998 tog jag över som huvudansvarig Förbundskapten i Sverige då Pia valde att kliva av. Fast förankrad i den verksamhet Pia stod för såg jag som min viktigaste uppgift att föra de värderingar och synsätt som denna innehöll vidare in i framtiden. Detta var vad jag ägnade mig åt, förhoppningsvis också med en viss utveckling av densamma, fram till att telefonen ringt, jag valt att ta nästa steg och sommaren 2005 hade kommit till ände.

Till England Så speciellt lång tid tog det mig inte att förstå att detta var en något annorlunda verksamhet jag hade mött. Den coachroll som vi hade skapat i Sverige fanns överhuvud taget inte. Golfcoachen i England var i stort sett synonym med den tekniske ”svingcoachen”. I alla andra delar som hade med prestationen att göra fanns specialister, och i mitt tycke oerhört kompetenta sådana, som var och en fullgjorde sina uppgifter inom sitt område. Följaktligen fanns utöver golf-coachen en fysioterapeut som enligt konstens alla regler hade till uppgift att se till att spelarna hölls skadefria och samtidigt utvecklade sin fysiska förmåga, en idrottspsykolog som höll i allt som på något sätt kunde kategoriseras som


94

idrottspsykologi och vid valda tillfällen också experter inom näringslära, fysiologi och andra områden. Engelsk landslagsverksamhet i golf var också väldigt mycket mera centrerad än den svenska. När något av landslagen hade träning, ungefär en gång i månaden, innebar det att alla samlades vid ”National Golf Centre” tillsammans med ett antal centralt uppbundna coacher och experter för att tillsammans utvecklas vidare under tre till fyra dagar. Alla spelare har därigenom möjlighet att regelbundet ha tillgång till dessa experter inom olika områden, på ett sätt som de knappast skulle ha på sin hemmaplan.

Sverige vs England Vinner Goliat eller David? Svår fråga, men vad gäller idrottspsykologin har jag några tydliga uppfattningar. För det första tror jag att ingen idrottspsykolog i världen kan ersätta en coach med en förhållandevis väl utvecklad kompetens i alla områden som har med prestationsutveckling att göra. Det jag mötte i England var ett antal spelare som for som flipperspelskulor mellan de experter som fanns inom alla tänkbara områden där spelaren skulle försöka utveckla sig själv. Där fanns ingen tydlig ”coach” som kunde hjälpa spelaren sortera all den information som gjordes tillgänglig och stötta i valet av vad som var viktigast att börja med. För det andra är min upplevelse att det är oerhört svårt att separera olika utveck-lingsområden med mer eller mindre täta väggar emellan. När man i England låter idrottspsykologen ta hand om allt som har med idrottspsykologi att göra så undrar jag vad som händer med alla idrottspsykologiska aspekter av övriga områden? Vem tar hand om att sätta upp mål och göra en handlingsplan med tydliga avstämningspunkter för den tekniska utvecklingen? Eller vem tar hand om planeringen av träning och tävling på såväl lång som kort sikt? Vem observerar idrottspsykologiska aspekter av prestationen i tävling och hittar ett sätt att både ge feedback och sätta upp en utvecklingsplan till följd av detta? Risken är stor att saker antingen faller mellan stolarna eller blir föremål för upprepning eller dubbelarbete på olika håll. Om detta var dilemman i den verksamhet jag mötte i England kan jag när jag tittar tillbaka på åren i Sverige undra om vi som coacher hade tillräcklig kompetens i till exempel idrottspsykologi för att verkligen hjälpa och utveckla spelarna i bästa möjliga utsträckning. Självklart är svaret på den frågan egentligen nej. Om idrottspsykologen i verksamheten i England studerat specifik idrottspsykologi på universitet i närmare sex år och dessutom skaffat sig en PhD genom detta och jag som coach har levt, lärt och samlat på mig erfarenhet via


95

olika kortare och längre kurser, både akademiska och icke akademiska, är det inte svårt att förstå vem som är mest kompetent. Så om frågan är vem som vinner tror jag tyvärr att svaret är – ingen!

En vinnande modell Hur skulle en kombination av den svenska och engelska modellen kunna se ut? Ja, inte är detta kärnfysik direkt men efter min tid i både Sverige och England är jag väldigt övertygad om att kombinationen överträffar både den ena och den andra. Vid PGA European Teaching and Coaching Conference 2007 pratade Pia Nilsson om behovet av en ”general practicioner” i golfvärlden. En ”general practicioner” är motsvarigheten till vår svenska husläkare. Dit går vi oavsett vilka bekymmer vi har och har vi tur är denne tillräckligt kompetent i alla de områden vi kan tänkas ha problem inom för att antingen hjälpa direkt eller för att sända oss vidare till den expert, inom rätt område, som verkligen kan hjälpa oss (se Figur 1). På samma sätt fungerar naturligtvis idrotts- och golfvärlden. Den person som fungerar som coach måste ha kompetens motsvarande allmänläkaren och sedan en rejäl laddning visitkort till experter som kan ta vid där coachens kompetens inte räcker till. Självklart är det en förutsättning att dessa experter har den bästa tänkbara utbildningen och är ytterst kompetenta inom sitt område. Det förutsätter du när du får en remiss av din husläkare för att komma till en expert och självklart borde förutsättningarna vara desamma för våra idrottare. Att då de som idag kallar sig mentala rådgivare, mentala coacher eller vad de nu vara må inte har en tydlig och certifierad utbildning att luta sig mot är för mig ett skämt. Det har de i England och de har ägnat lång tid åt att skaffa sig den. Betyder det att Goliat alltid slår David? Nej, inte alls, för som engelsmännen säger ”There are many ways to skin a cat”!


96

Figur 1. Bild hämtad ur författarens presentation vid PGA European Teaching Coaching Conference 2007 i Malmö.


97

THE INDIVIDUAL PROFILE OF IMAGERY EXPERIENCES IN TENNIS: GUIDELINES FOR USERS

Fredrik Weibull

Centrum för Idrott och Hälsoforskning, Högskolan i Halmstad

Definition and structure of the Individual Profile of Imagery Experiences

(IPIET) The Individual Profile of Imagery Experiences (IPIET; Weibull, 2005, 2006, 2007a, 2007b) is an instrument used to assess the imagery experiences of tennis players. It is based on the Conceptual Framework for Athletes’ use of Imagery by Munroe, Giacobbi, Hall and Weinberg (2000) and Morris, Spittle and Watt (2005) Model of Key Elements of an Imagery Training Program. It is in the form of a survey and administered as an interview. It is divided into four parts: Part 1: Background questions (e.g. age, ranking and years of playing tennis). Part 2: The players’ understandings of the imagery concept. Part 3: The players’ idiosyncratic imagery experiences, which is divided into players’ voluntary (3A) and involuntary use/experiences (3B). Part 4: The players’ imagery ability (e.g. kinesthetic imagery, imagery control) and their perceived needs to develop imagery ability/experiences. The IPIET have been used in both research (Weibull, 2005) and applied work (Weibull, 2006).

Developing and testing the IPIET

The IPIET was developed and tested in a study of 4 professional and 11 promising elite tennis players (Weibull, 2005, 2007a, 2007b). The main objective of the study was to compare how professional and promising tennis players experience/use imagery in terms of contexts, content, purposes, frequency and perceived effects. There were 4 professional and 11 promising Swedish elite tennis players participating in the study. The Individual Profile of Imagery Experiences in Tennis (IPIET) was used as instrument. Main results are presented after Guidelines using IPIET.

Useful terms and information before using the IPIET Imagery patterns Imagery patterns serve to categorize players’ imagery experiences. An imagery pattern is a concrete imagery experience that centres on the imagery content in a specific context. The label of the imagery pattern captures the essence of the imagery content (e.g. Good forehands or Good serve). When using imagery


98

patterns it is clear what the player imagines in the different contexts. If a player uses the same imagery pattern in different contexts one can compare the experiences/use of the pattern in the different contexts e.g. the modalities used and the perceived frequency and effectiveness (Weibull, 2007b). Involuntary imagery Generally the involuntary imagery patterns are experienced much less frequently than voluntary imagery but usually some involuntary patterns are experienced. Some players do, however, not experience any involuntary imagery (Weibull, 2005). Key terms Kinesthetic imagery (kin.) implies feelings of muscular movement, the feelings in the body when e.g. hitting a forehand or running. Tactile imagery (tac.) implies the feel of the texture of objects, e.g. the feel of a tennis ball, the feel of holding a tennis racket or the feel of the court surface. Visual imagery (vis.) is seeing visual images e.g. seeing the opponent. Auditory imagery (aud) means hearing sounds e.g. the sound of hitting the tennis ball. Olfactory imagery (olf.) means experiencing scents e.g. of an indoor tennis court. Gustatory imagery (gus.) is experiencing the taste of something e.g. the salty taste of sweat. Imagery control means the player can imagine what he/she wants to imagine in the way the player wants to imagine it. The player have control over what is included (content) in his/her imagery and how the player imagines the content e.g. no other individuals or things are included in the images that should not be there, the placement of the shots, the feel of the movement, the perspective used and so on are as intended. Internal perspective (int.) is seeing from the inside, from the same perspective as in real life. External perspective (ext.) is viewing oneself from outside like e.g. in a movie. Varying between the two perspectives (vary) means the tennis player varies between an internal and an external perspective. Preparation for administering the test It is recommended to use a paper format of A3 and a pencil. When taking notes it is recommended to use shortings of the terms e.g. kin. = kinaesthetic imagery (see above). One can also use a dictaphone to complement the notes.

Guidelines for the IPIET users It is convenient to begin with introducing the IPIET to the player and the purposes for using the IPIET. All the appropriate ethical issues (e.g. confidentiality and the right to withdraw at any time) should be presented. Explain the interest of finding out how the player experiences imagery, that there are no right or wrongs only his/her own way of doing it.


99

Collecting background information (Part 1) It is recommended to ask the questions and fill in the information. The players’ understandings of the imagery concept (Part 2) After the player has chosen three statements it is recommended to discuss the imagery concept so that both parts have the same understanding of it. If the player answers yes on 2.3 it is important to explain and define all the different terms (e.g. modalities, control) for the player before beginning with part 3A. It is also recommended to explain the differences between voluntary and involuntary imagery. The players’ imagery experiences (Part 3) In Part 3 the players’ imagery experiences are examined). Context It is possible to start with any context, preferably either before practice or the context chosen by the player. Be patient. Sometimes it takes a while for the player to realize that he/she, in fact, uses imagery and when he/she uses imagery. If the player uses imagery in several different contexts within the main contexts make some space within the squares of the main contexts (e.g. during competition) and write titles for the smaller contexts (e.g. before serve, after good shots, during change-overs). Purposes The question is for what purpose the player uses imagery in the given context. Ask without giving examples but if the player finds it difficult it can be helpful to show the player a list of examples. Examples of different purposes for using imagery: Improve technique Finding the right feeling Analyze (e.g. strategy and tactics) Positive thoughts Increase motivation Achievement enhancement Improve concentration Anxiety/arousal regulation Improve/practice strategies and tactics Heal injuries Cope with/change emotional states Manage pain Keep in mind that one imagery pattern can be used for several different purposes at the same time. If the player mentions using an imagery pattern in a specific context for one purpose then ask if the player also uses the same imagery pattern for other purposes in that specific context. Do not imply that the player should do it, simply ask if he/she does, because it is possible that the player only uses it for one purpose in that specific context. Be patient, it can be difficult for the


100

player to quickly describe why he/she uses imagery if not so consciously aware of using it. How There are some key questions regarding how the player uses imagery. Does the player imagine in slow motion or in real life speed? Which modalities does the player include in his/her imagery (vision, kinesthetic, tactile, auditory, olfactory, gustatory)? Ask if the player includes emotions in his/her imagery, which perspective/s the player uses. If the player uses an internal perspective, external perspective or if the player varies between the two perspectives. What Here the player describes what he/she actually imagines. If the player imagines hitting topspin ground strokes, backhand slices or perhaps a deep backhand volley. If the player includes the outcome of the action or not, e.g. where the tennis ball lands, if the player imagines things in his/her surroundings e.g. other players, the crowd, referee, the coach/es and so on. It can also be interesting and valuable to ask if the player feels the ground he/she stands on, if the player feels his/her clothes, which sounds and emotions the player includes in his/her imagery, if doing so, and so on. Frequency The player assesses how frequently he/she uses the different imagery patterns in each context. If possible it is beneficial to assess how many times out of ten the player uses the imagery pattern (e.g. three out of 10 times before going to bed or perhaps before every time). The player can also use a second scale which is a 10-point scale (1 = very seldom, 10 = very often). Which scale to use depends on the situation and which scale the player finds easiest to use in the specific situation. Effect The player assesses the effect of each imagery pattern in each context. Both the player’s voluntary and involuntary imagery are assessed. The imagery patterns can both have a negative and a positive effect. If the player perceives the imagery pattern to have a positive effect he/she uses the negative 10-point scale (-10 = very negative effect, -1 = slightly negative effect), if the player perceives the imagery pattern to have a positive effect he/she uses the positive 10-point scale (very low positive effect, 10 = very high positive effect). If the imagery pattern is perceived with no effect it is rated as 0. Involuntary imagery Before examining the player’s involuntary imagery experiences it is recommended to explain involuntary imagery again for the player.


101

Imagery ability and perceived needs to develop imagery ability/experiences (Part 4) The questions are read and filled in by the interviewer. At 4.2 the player evaluates different aspects of his/her imagery ability. Regarding the visual modality a 10 on the scale means that the player experiences the images as clear as he/she would in real life. Regarding kinesthetic ability a 10 on the scale means that the player experiences the muscular feelings to be as strong as he/she would in real life.

Findings on testing the IPIET in research and applied work

IPIET in research The results from the study developing and testing the IPIET (Weibull, 2005, 2007a, 2007b) show that the tennis players’ imagery experiences were idiosyncratic and one imagery pattern can be used for several purposes at the same time. The most common purposes for using imagery were technique, concentration, strategy and self-confidence and the imagery patterns most frequently used were: Good serve, Good shots, Playing well (i.e. imagining doing several different things on the court well e.g. hitting good ground strokes, good volley and for instance moving well) and Contrasting things (i.e. re-create things done well and things done badly and then correct the bad things by imagining doing them well). Two players imagined from an external perspective and used kinesthetic imagery at the same time. All the professional players and 8 promising players experienced involuntary imagery with perceived negative effects. IPIET in applied work One participant in the study (Weibull, 2006, 2007b) was an 18 year old male tennis player among the top 12 in Sweden in his age class. He participated in the study developing the IPIET (Weibull, 2005, 2007a, 2007b) and showed an interest in improving his imagery ability and imagery use in tennis. The intervention goals for the player were: (1) to increase imagery control in tennis, (2) to learn how to stop negative tennis-related imagery and replace it with positive imagery and (3) to develop an effective imagery pattern and apply it before tennis serves. The IPIET was used to collect background information about imagery experiences, to identify working issues and to assess the progress for the intervention period.

Reflections on using the IPIET in research and applied work

The structure of the IPIET facilitates tennis players’ reflections about their imagery experiences. It is generally difficult for the players to reflect over their imagery experiences in the beginning but it usually gets a lot easier after a


102

while. It is sometimes difficult to explain for which purpose/s the players use imagery and the perceived frequency and effects of their use/experiences. It requires quite a lot of effort from the players when reflecting on their imagery experiences (Weibull, 2007b). IPIET can be modified to fit other sports (e.g. table tennis, soccer, golf, gymnastics and slalom skiing). Most changes are needed in part 1 (e.g. the use of the word tennis and the ranking system). For most sports there is actually no need to change the structure of part 3A and 3B.

References

Morris, T., Spittle, M., & Watt, A. (2005). Imagery in Sport. Champaign: Human Kinetics. Munroe, M.J, Giacobbi, P.R, Hall, C., & Wienberg, R. (2000). The four ws of imagery use:

Where, when, why, and what. Sport Psychologist, 14, 119-137. Weibull, F.G.W. (2005). Imagery experiences in tennis: A comparison of professional and

promising players (C-level dissertation in Sport Psychology, 41-60 p.). School of Social and Health Science: University of Halmstad.

Weibull, F.G.W. (2006). An individualized imagery intervention: a case study. In P. Hassmén & N. Hassmén (Red.), Svensk Idrottspsykologisk Förenings Årsbok (s. 92-111). Laholm: Trydells Tryckeri AB.

Weibull, F.G.W. (2007a, September). Imagery experiences in tennis: A comparinson of professional and promising tennis players. Paper presented at the 12th European Congress of Sport Psychology (FEPSAC), Halkidiki, Greece.

Weibull, F.G.W. (2007b, October). Individual Profile of Imagery Experiences in Tennis: A New Instrument and Its Implications in Research and Applied Settings. Paper presented at the Annual conference of the Association of Applied Sport Psychology (AASP), Kentucky, KY, USA.

Acknowledgements

I want to thank Dr. Urban Johnson and especially my supervisor Prof. Natalia Stambulova for their help developing the IPIET. I want to thank the coaches, the Swedish Tennis Federation, the tennis players and a sport psychologist helping me develop the IPIET in research and applied work. I also want to thank friends and colleagues for their help and support.

For a copy of the IPIET, please contact the author: [email protected]

Documents

trots allt Positiv psykologi i teori och praktik. Diskussionerna rörde bland annat den teoretiska och praktiska betydelsen av att välja perspektiv, så om vi väljer att se de