Tur och ordning. Introduktion till svensk samtalsgrammatik

Förordtill PDF-versionen 2016-08-31

Boken Tur och ordning: introduktion till svensk samtals-grammatik kom ut på våren 2008, publicerad av Norstedts

Akademiska Förlag. Den avsågs som ett bidrag till svensk

/nordisk forskning i interaktionell lingvistik såväl som en

lärobok inom universitetsutbildning. Sedan utgivningen har

boken eller delar av den använts i undervisning på området

samtal och interaktion vid olika lärosäten i Sverige och

Finland. För ett par år sedan överläts kursboksutgivningen

inom Nordtedts till Studentlittratur AB. Förlaget var inte då

intresserat av att ge ut en ny upplaga av Tur och ordning,

varvid tillgången till den försämrades. I och med beslutet att

lägga ner boken övergick rättigheterna till författaren.

Jag har skapat denna PDF-version av Tur och ordning för

att trygga den fortsatta tillgången till den som forsknings-

bidrag och lärobok. Materialet får användas och spridas fritt

enligt god vetenskaplig praxis och open access-konventioner.

Denna version bygger på bokens sista korrektur och är i

praktiken identisk med den trycka utgåvan från 2008. Några

smärre felaktigheter, som åtgärdades efter korrekturet, kvar-

står och de redovisas i en erratalista som följer bokens

Register. Dessutom har denna pdf-utgåva utökats med ett

avsnitt i slutet som innehåller instuderingsfrågor till boken.

Flertalet av dem har jag använt på mina kurser i samtalsanalys

och samtalsgrammatik. Jag hoppas att frågorna är till nytta och

inspiration för den som ska lära sig mer om dessa inriktningar.

Helsingfors i augusti 2016

Jan Lindström

tur och ordning

Tur och ordning.OK3.indd 1 08-01-18 14.31.37


Jan Lindström

Tur och ordning

norstedts akademiska förlag


Detta verk är skyddat av lagen om upphovsrätt. Kopiering, utöver lärares rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-Presskopias avtal, är förbjuden. Sådant avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare t. ex. kommuner/universitet. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller BONUS-Presskopia.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare.

© 2008, Jan Lindström Norstedts Akademiska Förlagwww.norstedtsakademiska.se

Omslag: Mats Saldenius

Tryckbidrag har lämnats av Svenska kulturfonden

Tryckt hos WS Bookwell, Finland 20081 upplagan, 1 tryckningenisbn 91-7227-525-6

Norstedts Akademiska Förlag ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823


Innehåll

förord 9

1 Inledning 111.1 transkription och exempel 15

Ortografi i transkriptionen 15Grov transkription 16Fin transkription 18Exempelutdrag 22

1.2 bokens disposition 23

2 Orientering om samtalsgrammatik 252.1 olika typer av samtal 292.2 svenskt samtalsspråk 312.3 samtalsanalytiskt inspirerad lingvistik 332.4 samtalsgrammatikens utgångspunkter 37

Grammatikens indelning 37Inre och yttre syntax 40Från produktsyntax till processyntax 43

3 Talets enheter 513.1 strukturella begrepp i samtalsforskning 52

Yttranden 52Turer 54Turkonstruktionsenheter 54Segment och faser 56Sekvenser 56Diskursenheter 57

3.2 ord och ordklasser 58En översiktlig ordklassindelning 60Interjektioner och diskurspartiklar 62


6

3.3 konstruktioner 66Ord och konstruktioner 67Fraser och satser 68Konstruktioner som yttrandebildare 70Prosodiska enheter 74

4 Diskursmarkörer 784.1 diskurspartiklar 79

Dialogpartiklar 81Yttrandepartiklar 87Fokalpartiklar 93Modalpartiklar 95

4.2 sekundära diskursmarkörer 99Expressiver 100Konjunktioner 101Adverb 106Verb 111Pronomen 113Utvidgade diskursmarkörer 115

4.3 indelning enligt diskursfunktion 119

5 Organisering av interaktionen 1235.1 turtagning 124

Turtilldelning 124Turkonstruktion 127Turbytesplats och turövergångsområde 132Variationer av turtagning 134

5.2 sekvensstruktur 1385.3 preferensstruktur 1415.4 reparation 146

Självinitierad reparation inom en TKE 149Självinitierad reparation i turövergångsområdet 153Annaninitierad reparation i nästa tur 156Självinitierad reparation i tredje tur 163Annaninitierad reparation i fjärde tur 167Reparation och grammatikalitet 169


7

6 Turdesign 1766.1 turmönster 177

Enledade turer 178Flerledade turer 181Underordnade turer 184Tillägg 193

6.2 tursegmentering 200Övergångsområde och turfaser 200Initial kontextualisering 205Kontribution 231Final kontextualisering 247

6.3 grammatikens centrum och periferi 270

7 Avslutning och kommande turer 276

Termförklaringar 280

Material 291

Litteratur 296

Register 305



9

Förord

Denna bok presenterar ett nytt sätt att beskriva och analysera ta-lat språk, dess strukturer och funktioner i social interaktion. Bo-ken bygger på den samlade kunskapen om svensk grammatik och de nyaste rönen inom samtalsforskning. Resultatet av en sådan kombination blir något som jag här vill kalla samtalsgrammatik, som i sin tur kan placeras inom forskningsområdet interaktionell lingvistik.

Många viktiga verk om svensk grammatik och svenskt språkbruk har publicerats under de senaste åren. De har dock varit mindre orienterade mot den talade uttrycksformen av språket. Det är här som denna bok söker sin nisch, i beskrivningen av samtalsspråkets dialogiska och grammatiska organisation. Det dialogiska och det grammatiska kan egentligen inte skiljas från varandra. Dialogiska uppgifter, t.ex. turtagning, utgår från kunskap om grammatiken. I gengäld bestäms grammatiska strukturer av en dialogisk ordning, t.ex. talarbidragets position i ett utbyte.

Boken vänder sig till alla som är intresserade av språk och in-teraktion. Till speciell nytta är den för lärare och studenter med inriktning på språk, kommunikation och sociala vetenskaper. Ti-digare förtrogenhet med samtalsanalys och grammatik är till för-del men inte nödvändig, eftersom en orientering om dessa ämnen ingår i bokens inledande kapitel. Min förhoppning är att samtals-grammatiken kan användas vid undervisning och självstudier men också att den ska bidra till forskning i samtal och svensk gram-matik.

En sådan här bok uppstår inte ur tomma intet. Avgörande för bokens tillblivelse har varit mitt engagemang i projektet Samtals-språkets grammatik, som finansierades av Riksbankens jubileums-fond under åren 2000–2005. Projektet involverade ett tjugotal forskare från universiteten i Göteborg, Helsingfors, Linköping

Förord


10

och Uppsala. I den intellektuella gemenskap som detta forskarlag utgjorde framkastades och diskuterades många av de idéer som utvecklats vidare i denna bok. I ett flertal fall hänvisas till resultat som publicerats i vetenskapliga artiklar och i doktorsavhandlingar med anknytning till projektet. Det bör också påpekas att största delen av de talspråksexempel som presenteras i boken är hämtade från projektets datakorpus vars material ursprungligen insamlats på de deltagande institutionerna. Jag riktar ett varmt tack till mina kolleger i projektet för allt gott samarbete. För det innehåll och de analyser som läggs fram i boken bär jag naturligtvis själv an-svaret.

Helsingfors i november 2007

Jan Lindström

Förord


11

1Inledning

Man kunde tänka sig att intresset för samtalsspråk inte behöver särskilda motiveringar. Samtal är ju en grundläggande form av människans språkutövning. Många språk existerar bara i tal men inte i skrift, och ett levande språk har talare medan ett utdött språk saknar sådana. Ett barn lär sig språket genom samtal med sina föräldrar, och de flesta situationer där sociala band knyts och upprätthålls går ut på att individer samtalar och interagerar med varandra. Språket, och samtalsspråket i högsta grad, är dessutom socialt till sitt väsen: det bygger på gemensamt accepterade kon-ventioner och på en växelverkan mellan de individer som omsätter och prövar konventionerna i praktiken.

Egentligen har de flesta språkvetare genom tiderna konstaterat att det talade språket borde vara utgångspunkten för språkveten-skapen. Praktiken har emellertid varit annorlunda. De domi-nerande inriktningarna inom lingvistiken har under de senaste århundradena antingen varit intresserade av språkets historiska utveckling – varför skriftliga dokument utgjort de huvudsakliga källorna – eller av ett abstraherat språksystem, till exempel langue framför parole eller kompetens framför performans – varför språk-bruket överhuvudtaget varit ointressant (Linell 2005a).

Språket som system, »kompetensen«, kan dock knappast skil-jas från språket i bruk. De konkreta strukturella val språkbrukaren gör för att anpassa sitt bidrag till en specifik social mikrositua-tion manifesterar just individens språkliga kompetens. En begäran görs i en familjär situation på andra sätt, genom andra språkliga medel, än i en institutionell situation; ett avböjande svar inramas på ett annat sätt än ett accepterande; en självkorrigering reflekte-rar behärskning av grammatiken och inte okunskap om den. Per-formansen är sålunda organiserad kring ett systematiskt, gram-matiskt bruk av språket.

Inledning


12

I själva verket manifesteras språksystemet av bruket som gör systemet konkret gripbart. Det är också bruket som utmejslar sys-temet. Till exempel språkändringar uppstår inte ur tomma intet utan genom utvecklingar och novationer i språkbruket. Uttrycks-formerna i ett naturligt språk kan då tänkas återspegla använda-rens behov på samma sätt som andra bruksföremål: ett dörrhand-tag utformas så att det ska gå bra att gripa tag i det. Ju mindre korrelationen mellan formgivning och funktion är, desto sämre bruksföremål är det fråga om.

När vi skiftar perspektiv från system till bruk och från skrift till samtal bör vi frångå synen på språkliga yttranden som isolerade, autonoma studieobjekt. Även den grammatiska beskrivningen ska kunna beakta den kontext som utlöst ett visst yttrande med en viss form och den förnyade kontext som detta yttrande aktualiserar för nästa yttrande. Beskrivningen bör omfatta att yttranden ingår i dialogiska sekvenser som präglas av ett ständigt utbyte och växel-spel talarna emellan.

Många av språkets konstruktioner kan bara förstås som en del av en dialog och därigenom en kollektiv verksamhet. Vi har ett brett register markörer för att reglera dialogen, till exempel jo, nähä, vet du, se, alltså. Yttrandets syntaktiska form röjer ofta dess position i dialogen. Den spetsställda negationen Inte vet jag kan knappast vara något annat än en respons på ett föregående drag. Även grammatiska konstruktioner kan ha fler än en upp-hovsman. Till exempel en fråga som Och du bor i?, yttrad av en person i första turen (T1) i en sekvens, kan tänkas utgöra en plattform till ett svar som Helsingfors, yttrat av en annan person i sekvensens andra tur (T2). Yttrandena i de två olika turerna kompletterar varandra och resulterar i en grammatisk enhet vil-ken är analyserbar som en fullständig sats: ‹‹Du› ‹bor ‹i Helsing-fors›››.

T1: ‹‹Du› ‹bor ‹i T2: Helsingfors›››

Inledning


13

Företeelser av detta slag vittnar om att när vi engagerar oss i ett samtal samarbetar vi med varandra för att konstruera betydelser och de språkliga former som uttrycker dessa.

Ett analytiskt perspektiv som omfattar den dialogiska sidan av språket behöver inte i sig vara bättre än en formalistisk och av-skalad grammatisk beskrivning. Det är snarast frågorna man stäl-ler och svaren man får som avviker. Att man analyserar språket i samtalets brukskontext utesluter emellertid inte ett teoretiskt angreppssätt. Också samtalsgrammatiken ska kunna beskriva före-teelser som går utöver enskilda personers enstaka interaktioner och som kan kännas igen som mönster, regelbundna och systema-tiska drag i individoberoende återkommande interaktioner. Detta nödvändiggör generaliseringar och abstraktioner, även presenta-tioner i schematisk form. Kopplingen mellan det schematiska och det konkreta är dock dynamisk i och med att det abstrakta och generella belyses utifrån det konkreta och enskilda, och genom att (samlingar av) det konkreta ger upphovet till det abstraherade.

Av historiska orsaker kretsar vår grammatiktradition kring det skrivna språket, dess normering och förädling. Man har godkänt och kanoniserat somliga språkliga former och stämplat andra som mindre önskvärda. I lekmannaattityder kan det ibland till och med framstå som att talet saknar grammatik eller är mer eller mindre ogrammatiskt, eftersom talet består av mycket mer än bara det som vanligen normeras i en grammatikbok. Till intrycket att tal och skrift är eller ter sig grammatiskt olika bidrar följande faktorer (jfr Teleman 1983):

1. Bruk av olika delar av grammatiken. Somliga konstruktioner är vanligare i tal (t.ex. samordning av sat-ser) medan andra är vanligare i skrift (t.ex. nyttjandet av varie-rande typer av underordnade satser).

2. Grammatikalisering av olika delar av bruket.Somliga konstruktioner används enligt regelbundna mönster i ta-let, men används så sällan i skrift att inget faktiskt mönster finns, till exempel markörer som reglerar interaktionen, vetdu, va, lik-som.

Inledning


14

3. Olika praktisering av grammatiken. Till exempel görs omstarter och korrigeringar i talet oftast på grund av att talaren vill göra en grammatisk och informationsstrategisk omorganisering medan yttrandet utvecklas, och inte på grund av en grammatisk miss. I skrift förekommer normalt inte sådana pågå-ende omorganiseringar, utan meddelandet ska helst vara färdigt och redigerat vid det laget det lämnar producentens hand.

De absoluta skillnaderna mellan samtalsspråkets och skriftspråkets grammatik är emellertid inte så många. De relativa skillnaderna, som kan härledas från listan ovan, är desto fler. Samtalsspråket behöver därför en egen grammatikbeskrivning, en som utgår från talets utslagsgivande, dialogiska utgångspunkter och lyfter fram det som relativt sett utmärker samtalsspråket. Det som i den tradi-tionella grammatiken är oberoende av talets egenart, till exempel den påstående huvudsatsens ordföljd och adjektivattributets plats i en nominalfras, behöver inte ta en stor plats i en samtalsgram-matik.

Den här boken presenterar grundlinjer till ett systematiskt studium av samtal och grammatik. Den öppnar vägar för identi-fiering och beskrivning av strukturella och funktionella mönster i svenskt samtalsspråk. I boken antas dels en lingvistisk infalls-vinkel på de dialogiska och sociala praktiker som utförs genom språket, dels beskrivs grammatiska former som tillkomna genom, eller anpassade till, dialogiska och sociala behov. Denna samord-nade beskrivning får här benämningen samtalsgrammatik. Som i en traditionell grammatik dokumenteras en rad återkommande uttrycksresurser, men här med utgångspunkt i att de iakttas i det verkliga dialogiska språkbruket. Uttrycksresurserna relateras till varandra och till deras funktioner i interaktionen samt till kontex-ter där de typiskt förekommer. Samtalsgrammatiken är på så sätt både deskriptiv och förklarande till sin natur.

Med samtal avses här tal som produceras vid interaktion med andra människor. Det finns många slags samtalssituationer: samtal på kafferep, i telefon, på läkarmottagning, i polisförhör. Inram-ningen kan med andra ord vara vardaglig och familjär såväl som

Inledning


15

institutionell och formell. Det gemensamma är att det är fråga om en språkbrukssituation där fler än en part är delaktiga och bidrar till interaktionen. Avsikten med samtalsgrammatiken är att beskri-va grammatiskt gripbara mönster som kan antas gälla i flera sam-talsgenrer, dvs. i ett svenskt samtalsspråk i allmänhet, samtidigt som vissa mönster kan identifieras som typiska för en viss genre.

1.1 Transkription och exempelDe språkliga resonemangen i denna bok baseras på utdrag som hämtats från riktiga, inspelade samtal. Dessa utgör utgångspunk-ten för analyserna och en kontrollmöjlighet för deras riktighet. I det analytiska arbetet, som bestått av genomlyssning och ge-nomläsning, datorsökning och anteckningar, har transkriptioner av talet spelat en viktig roll. Transkriptionerna är också ett sätt att presentera materialet i ett grafiskt medium. Av praktiska skäl, inte minst etiska, ges inte tillgång till ljudet, rösterna, även om detta kunde vara idealiskt ur en rent metodisk synvinkel.

I en transkription överförs talet till bokstäver och en typ av text. Av transkriptionerna framgår hur turväxlingarna i dialogen går till, vad som yttras i talarturerna samt i någon mån också hur det som sägs realiseras prosodiskt. Det finns många problem med att transkribera tal, för bokstäver är inte ljud och skriften kan bara på ett abstrakt sätt avbilda talflödet.

Ortografi i transkriptionenEtt första problem är hur man ska förhålla sig till svensk standard-ortografi. Bokstäver som vi vanligen skriver i orden produceras inte alltid i uttalet, till exempel i orden är, mig, det, roligt. En del ljud representeras inte av en bokstav utan av bokstavskombinatio-ner som genom konvention står för ett ljud, till exempel sje-ljudet i ord som sjunga, skiva, stjärna. Vad som är ett ord i talflödet kan också te sig annorlunda än i skrift. I synnerhet små obetonade ord har tendensen att smälta samman: ett yttrande som låter ungefär som hörru de junte så skulle vi enligt standardortografin vara be-nägna att stava hör du det är ju inte så.

Inledning


16

Trots problem av ovanstående slag följer transkriptionerna här en rätt konventionell, bara smått modifierad svensk standardorto-grafi, som är lätt att tyda med utgångspunkt i svenska skrivregler, men som på vissa punkter återspeglar de vanligaste uttalsformerna (jfr Allwood 1999). Enligt detta skrivs till exempel är /e/, jag /ja/, mig /mej/, det /de/, dem /dom/, roligt /rolit/, verklig /verkli/. Där-emot skrivs ord som sjunga, verk, kors, bort som de stavas, trots att ortografin inte stämmer överens med den fonetiska verkligheten. Några eftergifter för etablerade kontraheringar i uttalet har gjorts; man transkriberar hör du /hörru/, har du /haru/ och ju inte /ju’nte/ då det tydligt låter så. Vinsterna med ett radikalare talspråksen-ligt skrivsätt skulle vara relativa: uttalsenliga former skulle kräva tränade läsare som är insatta i den nya ortografins logik. I själva verket skulle det vara fråga om att övergå från en konvention till en annan: bokstäverna i det latinska alfabetet representerar ljudet alltid på ett indirekt och ofullkomligt sätt.

Grov transkriptionDet transkriberade talets textuella utseende kan te sig något av-skräckande när man konfronteras med en transkription för första gången. På basis av vår vardagskunskap väntar vi oss en viss ut-formning av en text som återges på papper vad gäller layout såväl som menings- och satsformationer. Skillnaderna jämfört med en vanlig skriven text är uppenbara redan i en grov transkription som bara återger det sagda, som i följande utdrag (se Norrby 2004, s. 89–99).

Inledning


17

1) Kafferep: ett samtal mellan fyra äldre väninnor (SÅI NF 2:1).

01 A: jah ja du ja hörde02 va heter hon eh Anna eh Anna eh03 B: Nordlinger04 A: Nordlinger hon åkte ju ti- i måndas 05 åkte hon ju till Norge06 C: ja de sa hon07 B: ( )08 A: å skulle va borta en da längre än oss09 och helpan-10 D: nu så nu e de bra11 A: å ha- eh ha- eh å bara resan å sånt här12 de kosta två tusen se- ingick ingen mat13 B: .hh vänta lite när kom hon hem14 A: som hon sa 15 hon hon kommer hem16 C: i torsdags17 A: hon hade en da längre18 B: å hon åkte nu i måndas19 A: ja20 D: mm

Det första man kan notera är att raderna är numrerade för identi-fiering av ett speciellt ställe i utdraget. Talarna, och deras respekti-ve turer, identifieras med symbolerna A, B, C, D. I vissa institutio-nella samtal anger talaridentifieringen talarens institutionella roll, till exempel L (läkare), P (patient), E (expedit, expert), K (kund, klient). Den transkriberade texten anger vad man kan höra tala-ren yttra på en ljud- och bildinspelning. Sålunda återges inte bara fullständiga meningar utan också in- och utandningar, tvekljud, avbrutna konstruktioner, omstarter och olika tillägg:

Inandning, rad 13: .hhOfullständig mening, rad 1: ja hördeTvekljud, rad 2: va heter hon ehAvbrott, rad 4: hon åkte ju ti- i måndasTillägg, rad 14: som hon sa

Transkriptionen återger också enheter som kan höras som poten-tiella delar av ett ord, men som avbryts innan de blir strukturellt eller fonetiskt fullbordade. Ett avstavningsstreck (eller binde-

Inledning


18

streck) markerar då avbrottet, såsom i ti- på rad 4 (hon åkte ju ti-).För att underlätta förståelsen av de producerade yttrandena

kan raderna i transkriptionen grupperas så att de ungefär håller samman prosodiska och syntaktiska enheter. I stället för att fylla ut textraden så här:

01 A: jah ja du ja hörde va heter hon eh Anna eh Anna02 eh

kan man gruppera raderna så här:

01 A: jah ja du ja hörde02 va heter hon eh Anna eh Anna eh

På grund av inspelningsteknik eller yttre störande faktorer i in-spelningen kan man ibland höra någon yttra ett bidrag till samta-let, utan att det går att uppfatta vad som sägs. I sådana fall anges det sekventiella stället för bidraget utan specificerat innehåll (med en tom parentes), som på rad sju i utdrag (1).

Ohörbart, rad 7: B: ( )En grov transkription är utgångspunkten för en finare analys av ett samtal eller en samtalssekvens. Men utan tillgång till ljudet är det svårt att få en bild av hur det sagda verkligen låtit och hur olika segment i yttranden egentligen förhåller sig till varandra.

Fin transkriptionFör att bättre kunna illustrera vad som pågår i interaktionen och vad som lett till de analyser man gör behövs finare transkriptioner som förses med en rad tilläggsmarkeringar. Samma utdrag som i (1) återges här i fintranskription:

Inledning


19


01 A: ja:h, ja du. (0,6) ja hörde,02 va heter hon eh (0,6) Anna eh, Anna e:h?03 B: Nordlinger?04 A: Nordlinger, hon åkte ju ti- i må:ndas, 05 åkte hon ju till No:rge¿06 C: ja:, de sa hon,07 B: ( )08 A: å skulle va borta (.) en da längre än oss,09 och (0,6) helpan-10 D: nu så, nu e de bra. ((till hunden))11 A: å ha- eh ha- eh å ba:ra, (.) resan å sånt här12 de kosta två tusen se- ingick ingen mat.13 B: .hh vä nta lite, när kom [hon he:m?14 A: [som hon sa. 15 hon hon kommer hem=16 C: =i torsdags17 A: hon hade en da längre,18 B: å hon åkte nu i måndas,19 A: ja,20 D: mm,

Det är mycket mer information som nu kommit med och den be-står i stort sett i talets rytm, intonation och dynamik samt övriga assisterande kommentarer.

När det gäller aspekter av talets flyt kan man se att förekoms-ten av pauser angetts. Pauslängden anges med en tiondels exakthet från och med pauser som varar 0,2 sekunder. Pausmarkeringen är placerad inom parentes. Kortare pauser än dessa, mikropauser, anges med en punkt inom parentes.

Paus med längdangivelse, rad 2: va heter hon eh (0,6) Anna eh, Mikropaus, rad 11: å ba:ra, (.) resan å sånt här de kosta två tusen

Om pausen är turintern anges den på sitt ställe på yttranderaden, som i dessa exempel, men om pausen befinner sig mellan två turer placeras den på en egen rad i transkriptionen. Ett utdrag från ett annat ställe i samma samtal som använts i (1) och (2) illustrerar en paus mellan två turer på rad 4:

Inledning


20


01 A: hha att. (0,5) hö::r ni, mina vänner? 02 D: a: tack,03 B: ja: 04 (0,6)05 A: hu:r eh,06 D: vi har lite annat för oss just nu,07 B: hahaha08 A: ja de har ni ja.

Delvis överlappande yttranden förekommer rätt ofta, och ett gra-fiskt effektivt sätt att illustrera överlappningens exakta placering är att placera de överlappande talsegmenten direkt under varandra. Början av överlappningen markeras med vänster hakparentes, och när tydligheten så kräver markeras slutet med höger hakparentes, jfr rad 13–14 i utdrag (2):

13 B: .hh vä nta lite, när kom [hon he:m?14 A: [som hon sa.

Ibland sker ett turskifte så snabbt att en utgående tur och en startande tur avlöser varandra utan någon som helst paus, nästan överlappande. Sådana företeelser, som på rad 15–16 i utdrag (2), markeras med lika med-tecken i slutet av den utgående och i bör-jan av den startande turen:

15 A: hon hon kommer hem=16 C: =i torsdags

Intonationskonturer som tydligt segmenterar yttranden eller de-lar av yttranden kan märkas ut i en noggrann transkription. Man skiljer då mellan rak (icke-avslutande) ton, fallande (avslutande) ton, svagt uppgående ton och tydligt uppgående ton. Konturerna symboliseras med interpunktionstecken som komma, punkt samt frågetecken i omvänd eller normal ställning.

Rak ton: ja hörde,Fallande ton: nu e de bra.Svag uppgång: åkte hon ju till Norge¿Tydlig uppgång: Nordlinger?

Inledning


21

Om intonationskonturen inte tydligt kan relateras till dessa kate-gorier sätter man inte ut någon symbol.

En fin transkription anger också ett flertal andra prosodiska egenskaper hos talet, som förlängning av ljud, betonade ord el-ler stavelser, plötsliga ändringar i tonhöjd, taltempo och röstkva-litet (t.ex. lågmäld, knarrig, skrattande eller förställd röst). Dessa egenskaper representeras med symboler som antingen markerar det exakta stället för företeelsen eller omger det talsegment som karakteriseras av företeelsen:

Kolon – förlängning: ja:Betoning – understrykning: de sa honUppgång i ton – pil uppåt: vä ntaNedgång i ton – pil nedåt: väntaSnabbare tempo – vinklar inåt: >va heter hon<Långsammare tempo – vinklar utåt: <va heter hon>Låg röst – gradtecken: °va heter hon°Knarrig röst – nummertecken: #va heter hon#Skratt i rösten – asterisk: *va heter hon*Förställd röst – citattecken: »va heter hon«

Vissa prosodiska drag kombineras ofta, till exempel betoning kan associeras med förlängning eller tonhöjning, och lågmäld röst kan ackompanjeras av knarr. Man kan då avväga om man ska använda dubbelmarkering, som i No:rge, eller markera det mer prominenta draget, till exempel Norge.

Slutligen kan transkriberaren föra in förtydligande kommen-tarer som kan vara nyttiga för förståelsen av vad som pågår i en sekvens. I utdrag (2) riktas ett yttrande till hunden som är när-varande i inspelningsmiljön. Adressaten skulle inte vara uppen-bar utan tillgång till videoinspelningen och utan transkriberarens kommentar:

10 D: nu så, nu e de bra. ((till hunden))

Assisterande kommentarer kan också syfta på en icke-verbal hand-ling ((nickar)) eller annan omständighet vid inspelningen ((buller)). Som synes placeras kommentarerna inom dubbla parenteser.

En fullständig förteckning över de transkriptionssymboler

Inledning


22

som används i exempelutdragen finns i en transkriptionsnyckel sist i boken.

ExempelutdragExemplen som belyser resonemangen i de följande kapitlen är som regel fintranskriberade enligt de principer som presenterats. Utrymme och tydlighet har i enstaka fall krävt förenklingar, till exempel utelämning av turer som hör till ett parallellsamtal och kommer mellan de analyserade yttrandena, eller utelämning av slutet, ibland också början, av en (lång) turdel som ligger utan-för analysens fokus. I det senare fallet anges strykningen med tre punkter inom dubbla parenteser ((…)).

Den företeelse som står i fokus för analysen markeras med fetstil i exempelutdraget. Ibland kan även andra företeelser kring den fokuserade kräva uppmärksamhet. I sådana fall kan ett mer omfattande analyssegment markeras med grå färgöverstykning medan den enskilda fokuserade företeelsen står i fetstil inom segmentet. Detta illustreras i (4) där fetstil markerar att analysen koncentrerar sig på markörer som visar att A är engagerad i en ordsökningspraktik, dvs. namnet på en person (rad 2). Segmentet där en lösning på sökningsproblemet erbjuds (rad 3) och vidare kvitteras (rad 4) är också relevant. Detta relaterade segment och det fokuserade ordsökningsinitiativet markeras sålunda med grå färgöverstrykning.

4) Ordsökning. Kafferep: ett samtal mellan fyra äldre väninnor (SÅI NF 2:1).

01 A: ja:h, ja du. (0,6) ja hörde,02 va heter hon eh (0,6) Anna eh, Anna e:h?03 B: Nordlinger?04 A: Nordlinger, hon åkte ju ti- i må:ndas, 05 åkte hon ju till No:rge¿

Exemplen har löpande numrering i varje kapitel och de förses med en kort specificering av vilken grammatisk eller interaktio-nell företeelse exemplet belyser, till exempel ordsökning. Material-källan anges ovanför transkriptionen. Källangivelsen har det for-mat som setts i exemplen (1–4): i de flesta fall en beskrivande titel

Inledning


23

på den pågående verksamheten (t.ex. kafferep), allmän beskrivning av samtalstyp och deltagarna (t.ex. samtal mellan fyra äldre vänin-nor) samt inspelningsidentifikation (t.ex. såi nf 2:1). En material-förteckning med mer information om de använda inspelningarna och transkriptionerna finns i slutet av boken.

Inspelningarna som nyttjats i den här boken har samlats in i riktiga situationer i förtroende mellan forskare och under-sökningsdeltagare. Det hör till god forskningsetik att deltagarnas identitet inte röjs och att materialet överhuvudtaget behandlas med respekt. För att skydda deltagarnas identitet har man i tran-skriptionerna ändrat namnen på de personer, orter och företag som förekommit i samtalen.

1.2 Bokens dispositionDen här boken är disponerad i tematiska kapitel som fokuse-rar anknytningspunkter mellan grammatik och språket i samtal. De tre första kapitlen ger en orientering om forskningsområdet grammatik och samtal. Första kapitlet tjänar som en allmän intro-duktion till boken, medan en mer nyanserad diskussion om för-utsättningarna för studiet av grammatik och svenskt samtalsspråk fortsätter i kapitel 2, Orientering om samtalsgrammatik. Kapitel 3, Talets enheter, diskuterar grundläggande traditionella grammatiska kategorier som ordklasser, konstruktioner, grammatisk formalism och deras plats i en samtalsgrammatik. Samtidigt definieras nyare begrepp som härrör från samtalsforskning, till exempel tur, sek-vens och turkonstruktionsenhet.

De tre följande kapitlen presenterar centrala områden för studiet av strukturella regelbundenheter i samtalsspråk – områ-den som grammatiken hittills varit mindre intresserad av och där samtalsforskningen saknat grammatisk förankring. I kapitel 4, Diskursmarkörer, läggs fram en syntaktiskt och funktionellt base-rad kategorisering av de viktiga samtalsreglerande och modifie-rande småorden, ofta kallade för diskurspartiklar eller -markörer. Grammatiskt betydelsefulla aspekter på samtalets organiserande principer som turtagning, sekvensstruktur, preferensstruktur och

Inledning


24

reparation tas upp i kapitel 5, Organisering av interaktionen. Den samtalsgrammatiska beskrivningen knyts ihop i kapitel 6 som handlar om turdesign. Här diskuteras talarturernas varierande ut-trycksformer och en modell för en interaktionellt förankrad, men också till grammatiken knuten, segmentering av dem presenteras.

Eftersom den här boken berör ett förhållandevis nytt ämnes-område inom språkstudier innehåller den en del termer som kan-ske inte är bekanta från tidigare. Somliga termer har en speciell status i samtalsforskning (t.ex. turkonstruktionsenhet), andra har behövt skapas för en mer träffsäker beskrivning av interaktionella företeelser (t.ex. kontextualisering). I många fall har det varit fråga om att introducera en svensk term för att ersätta en engelsk term som vunnit terräng i den internationella kontexten, till exempel företal för preface. I slutet av boken finns en lista över de viktigaste samtalsgrammatiska termerna och deras förklaringar.

Inledning


25

2Orientering om samtalsgrammatikGrammatikböcker inleds ofta med en redogörelse för begreppet grammatik – helt enkelt därför att det inte är självklart vad gram-matik innebär. Än mindre självklart är det i föreliggande framställ-ning som tar fasta på många företeelser som tidigare inte ansetts höra till den grammatiska beskrivningen eller åtminstone inte till grammatikens kärna.

Grammatikskrivning har av tradition utgått från det skrivna språket. I antiken var grammatiken knuten till undervisning av skrivkonsten, och det har varit utslagsgivande även i den svenska grammatikens historia. De första svenska grammatikböckerna, som utkom på 1600–1700-talet, hade etableringen av en all-mänsvensk ortografi och ett svenskt skriftspråk som sitt främsta uttalade syfte. Dessa grammatiker koncentrerade sig således i huvudsak på ordens riktiga stavnings- och böjningsformer, men man gav också upplysningar om ordens uttal och historiska ur-sprung. I princip samma betoningar rådde i svenska grammati-ker ända fram till 1900-talet. De mest utbredda och konsekvent uppföljda teoretiska resonemangen gällde ordklasserna, medan satsen och satsdelarna länge hade en undanskymd roll (Haapa-mäki 2002).

Betoningarna i grammatikers uppläggning har ändrats myck-et sedan ingången till 1900-talet. Ortografi och uttal uppträder inte längre centralt i grammatiken utan behandlas i andra re-gelsamlingar, och även ordbildningsläran har fått en mindre roll än tidigare. Mest utrymme ges dels åt ordklasser och morfologi (formlära), dels åt frasers och satsers uppbyggnad (satslära eller syntax). Utvecklingen har i praktiken gått till att syntaxen fått den dominerande rollen, eftersom många morfologiska företeelser manifesteras i ett syntaktiskt sammanhang, till exempel kongru-ensböjning. Syntaxens betydelse har också ökat i och med språk-

Orientering om samtalsgrammatik


26

teoretiska landvinningar som kunnat erbjuda bättre redskap för analys av fras- och satsbildning. Grammatikens mål anses numera vara att redogöra för hur nya fraser, satser och meningar kan bil-das av ord (SAG 1, s. 53).

Trots skiftet i beskrivningens fokus, som gått från studiet av små isolerade enheter till analys av större funktionella enheters uppbygg-nad, dominerar ett visst skriftspråkligt perspektiv även i moderna grammatikböcker. Det primära objektet för grammatiken var ju länge normeringen av ett skriftspråk, och trots att talets primära sta-tus alltid haft sina förespråkare bland grammatiker har skriftspråket tjänat som källa för observationer. En orsak till det är att grammati-ken fortfarande har setts som ett normerande, språkvårdande instru-ment, och det har varit mest angeläget att ge rekommendationer och regler gällande det skrivna språket. En annan orsak till skriftens do-minans är att den är mycket mer tillgänglig för observationer. Talet är snabbt och försvinnande, och det fanns inte tidigare bra metoder för lagring och analys av till exempel samtal. Idealiserande attityder har också gynnat fokuseringen på skriften. Skriftspråket har ännu på 1900-talet betraktats som grammatikens huvudsakliga objekt med motiveringen att de grammatiska formerna uppträder renast och stabilast där (Diderichsen 1946, viii). Sådana grammatiker har tendensen att vara exkluderande till sin natur: den grammatiska beskrivningen, och också det som anses vara grammatiskt, omfattar sådana företeelser och regelbundenheter som är observerbara bara i språkets skriftliga uttrycksform (se Linell 2005a).

Det talade språket, kanske just i form av samtal, manifeste-rar emellertid en mycket grundläggande form av människans språkliga verksamhet och kompetens. Det talade språket är en biologisk förmåga hos människan, ett medel för bekräftande och förnyande av sociala kontakter i omedelbara möten mellan individer. Ett studium av samtalsspråk kan därför avslöja något grundläggande om språkanvändningen och därigenom också om språkstrukturen, eftersom språkanvändning förutsätter bemäst-rande av strukturer.

Skriftspråket bör naturligtvis uppskattas som en teknologiskt avancerad företeelse. Det är en av människans förträffligaste upp-



27

finningar och centralt för uppkomsten och organisationen av mo-derna samhällen. Historisk evidens tyder på att skriften uppkom-mit för att man ska kunna dokumentera sådan information som annars vore svår att hålla reda på: bokföring, arkivering, registre-ring etc. (Melin 2000). Tal och skrift utesluter alltså inte varandra, utan de kompletterar varandra som uttrycksformer av det mänsk-liga språket. Förhållandet illustreras i tablå 1.

SpråkTal Skrift

(väsentligen) socialt bärande(ibland) normutmanande

(väsentligen) samhällsbärande(ofta) normbildande

Tablå 2.1. Grundläggande aspekter av förhållandet mellan talat och skrivet språk i vår kultur.

Både i talad och skriven svenska bildar man utsagor av strukturella baskomponenter som kan identifieras som ord, fraser och satser. De basala grammatikreglerna är gemensamma: till exempel det finita verbet intar andra ledpositionen i en påstående huvudsats, adjektivattributet står före sitt huvudord i en nominalfras och pre-dikativ kongruensböjs (Hellberg 2005, s.194). Dessa uppenbara, för svenskan generellt gällande regler är dokumenterade i en rad grammatikböcker, och det är naturligtvis ingen idé att börja upp-repa dem i en framställning som söker egenarten i just samtals-språkets grammatik.

Beskrivningen av skriftspråket verkar ha utgått från de struk-turer som i allmänhet varit stabila och utbredda i svenska språket men också idealiserat dem för det skrivna språkets egna syften. Så-ledes har man utgått från att huvudsatsen ska ha en viss (fullstän-dig) struktur, bisatsen en annan, och fraserna vissa givna former. I talat språk är dock variationen, eller flexibiliteten, i de realiserade strukturerna större, också när man bortser från den regionala varia-tionen. Upprepningar, omstarter, korrigeringar och ändringar mitt i grammatiska konstruktioner skulle se ut som förargliga felaktig-heter i skrift, men hör till det normala, och samtidigt strukturellt regelmässigt hanterade, i talet. En skriven text manifesterar inte



28

heller talets dialogiska organisation som turbyten, ämnesutveckling genom initiativ och responser eller olika språkliga markörer för or-kestreringen av talarnas samspel. Samtidigt verkar man i talet mera sällan utnyttja möjligheter som hör till vanligheten i det åtminstone formellare skrivna språket och som bidrar till innehållskoncentra-tion: långa sammansättningar, långa nominalfraser, långa första satsled och många bisatser. Det är således föga sannolikt att man kan skriva som man talar – trots att sådana råd ibland getts aspire-rande skribenter – eller att man kan (sam)tala som man skriver.

Att den här boken fokuserar på hur vi samtalar betyder inte att den grammatiska kunskapsbank om skriven text som samlats under flera århundraden överges. I grunden beskrivs ju något som är en del av det svenska språket. Det skulle vara besvärligt att dis-kutera grammatiska företeelser utan den etablerade terminolo-gin och parallellerna till det de betecknar, även om vissa termers innebörd kanske kräver omprövning och nya termer också behö-ver introduceras. Att man har samtalsspråket i fokus kräver dock att själva aktiviteten kring samtalandet kommer i förgrunden. I samtal formuleras yttranden i realtid och i en ständig interaktion med en annan part. Samtal utspelar sig i olika specifika yttre si-tuationer, och yttranden som fälls i samtal är således relaterade till samtalssituationen. Yttranden är också unikt relaterade till varandra, för samtalet utgörs av en serie yttranden som responde-rar på, och tar avstamp i, varandra både innehållsligt och struktu-rellt. Åtminstone detta, att kunna beskriva hur språket är anpassat till och används för ett sådant konstant växelspel – att det finns samband mellan språkstruktur och interaktionsstruktur – hör till samtalsgrammatikens främsta syften. Samtalsgrammatiken måste vara inkluderande vad gäller företeelser som är typiska eller till och med säregna för talspråket och även betona dessa eftersom beskrivningarna tidigare i stort sett förbigått dem.

I sista hand är grammatiken dock något ogripbart, något som inte existerar i den fysiska världen. En grammatikbok är bara en manifestation av en författares syn på vad grammatiken kan bestå av, och vad som kanske är fokalt i den. Det är en dokumentering av regelbundenheter som man kunnat observera i någon delmängd



29

av språkbruket. Observerade regelbundenheter kan leda till gene-raliseringar och kanske också teoretiskt grundade formaliseringar av återkommande språkliga och sociala processer. Generalisering och formalism gör våld mot det som är speciellt och konkret; där-för räknar grammatikböcker ofta upp en hel del undantag från huvudregler. Men eftersom vårt sätt att tala och interagera med varandra på ett visst plan onekligen ter sig systematiskt och orga-niserat, är det rimligt att sträva efter en beskrivning som försöker fånga systematiken och organisationen – grammatiken i det hela. Det är också det enda sättet att förstå det speciella och konkreta.

2.1 Olika typer av samtalMan använder ofta ordet samtal som en samlingsbeteckning för muntlig kommunikation av varierande slag. Ändå måste vissa ge-nerella villkor vara uppfyllda för att det ska vara meningsfullt att kalla en kommunikationsform samtal.

Det stämmer förstås att samtal förs muntligt (även om man i en överförd bemärkelse också talar om chattsamtal, vilka egent-ligen består i att man samskriver). Ytterligare kan man utgå ifrån att samtal har minst två deltagare och att dessa är engagerade i ett socialt växelspel med varandra. Denna interaktion sker i realtid och deltagarna befinner sig vanligen i samma rum så att de kan se och höra varandra. Det är alltså oftast ett ansikte mot ansikte-sam-tal. Det viktigaste undantaget är kanske telefonsamtal där delta-garna inte delar samma fysiska och visuella rum.

Interaktionen är dialogiskt organiserad, vilket betyder att del-tagarna talar i turer, responderar på och utvecklar det som sagts i föregående turer och orienterar sig mot kommande turer. Vidare betyder det att var och en försäkras egna talarturer. Att deltagarna inte talar i mun på varandra, är resultatet av ett dolt organise-rande system som kallas turtagning. Ju fler deltagare det finns, desto komplexare uttrycksformer kan turtagningen ta. Därför gör det stor skillnad om man studerar samtal med bara två deltagare, s.k. dyader, eller flerpartssamtal, som har tre eller ännu fler del-tagare.



30

Inom samtalsforskningen anses vardagliga samtal represen-tera en typ av idealform. Vardagliga samtal hör för det mesta till människors privata sfär; de förs inom familjen och mellan vänner. Kännetecknande för vardagliga samtal är att de inte behöver ha något på förhand definierat mål, utan de talande engagerar sig i samtalet närmast för den sociala samvarons skull och för att för-stärka de sociala relationerna. Det som gör de vardagliga samtalen till ett slags idealform är just att det inte finns så många faktorer utanför själva samtalandet som reglerar interaktionen, till exempel turtagningen. Vardagliga samtal utgör på detta sätt en fond mot vilken andra typer av samtal kontrasteras.

I en viss motsats till vardagliga samtal använder man termen institutionella samtal, med vilka avses interaktioner där delta-garna har formellt bestämda, ofta asymmetriska roller, såsom mel-lan kund–expedit, klient–myndighet och patient–läkare. Man en-gagerar sig i dessa samtal för att uträtta bestämda ärenden med en representant för en institution och för att uppnå ett konkret mål, såsom leverans av en tjänst eller produkt, ett myndighetsbeslut eller en sjukdomsdiagnos. Institutionella samtal ackompanjeras ofta av speciella verksamhetsformer, som kan utgöras till exem-pel av en domstolsförhandling, en läkarkonsultation eller ett möte med ordförande och andra deltagare. Genom att den institutio-nella kontexten definierar de talandes rättigheter och förpliktel-ser (t.ex. vad gäller turtagning), de tillgängliga ämnena (t.ex. på en färdigformulerad agenda) och de tänkbara målen har samtalen också många strukturella egenskaper som skiljer dem från vardag-liga samtal (Linell 1998).

Det finns också olika typer av särskilt arrangerade samtal. Så-dana är till exempel intervjuer och debatter som förs i en studio och sänds ut i radio och tv. Eftersom dessa samtal distribueras till allmänheten genom ett massmedium kallas de ibland medierade samtal. En annan typ av arrangerade samtal är olika intervjuer och diskussioner som man under en på förhand bestämd yttre in-ramning insamlar i olika forskningssyften, till exempel samtal i fokusgrupper där samtalsledaren styr in samtalet på teman man vill undersöka. Arrangerade samtal skiljer sig från vardagliga såväl



31

som från institutionella samtal genom att deltagarna inte engage-rar sig i samtalet spontant, utan att interaktionen på ett eller annat sätt är iscensatt (Nylund 2000).

Utanför samtalsbegreppet och således även denna bok faller monologiska, ofta också sekundärt muntliga kommunikationsfor-mer, såsom uppläsning, föredrag och dialog i skådespel. Planerade tal studeras inom retoriken, som emellertid också intresserar sig för argumentering och interaktion i gruppdiskussioner. Kunskaper- na man inhämtat genom studier av vardagliga, oplanerade samtal kan vara till stor nytta för studiet av strukturerade tal och debatter. Dramadialog kan säkerligen till en viss gräns studeras med samtals-analytiskt inspirerade metoder, men dramat är trots allt en stiliserad avbild av verkligheten, en konstnärlig produkt. Det som känneteck-nar »riktiga« samtal är att de är genuint förankrade i verkligheten, och att det som uträttas i dem har konsekvenser för deltagarnas liv.

2.2 Svenskt samtalsspråkDen beskrivna variationen mellan olika typer av samtal antyder att svenskt samtalsspråk knappast utgör ett enhetligt, monolitiskt stu-dieobjekt. Om syftet är att ge en ganska allmängiltig beskrivning av samtalsspråkets beskaffenhet kan man inte begränsa sig till en viss idealiserad genre, utan man bör försöka omfatta mångfalden. Det är en fördel om beskrivningen tar fasta på olika situationer och yttre villkor kring samtal, eftersom den yttre inramningen påverkar vilka slags språkliga resurser och interaktionella prak-tiker som tas i bruk. Att använda och anpassa dessa resurser till kontexten hör till språkbrukarnas kommunikativa kompetens, vars mångskiftande former en grammatik borde kunna dokumen-tera. Samtidigt är det emellertid i relation till en viss idealisering som variationen i de språkliga och interaktionella strategierna kan synliggöras. En sådan fond för beskrivningen av samtalsspråket utgörs alltså av det vardagliga samtalet.

Vid sidan av genreskillnader mellan olika typer av samtal finns det annan överordnad språklig variation som gör att vi inte hel-ler i andra perspektiv kan tala om ett enda svenskt samtalsspråk.



32

Språkbrukarnas ålder, kön och sociala klasstillhörighet kan ta sig uttryck i sättet att tala. Sociolingvistiken har speciellt ägnat sig åt att beskriva sådan variation. I denna grammatik fokuseras dock inte talarnas bakgrund, utan analysen bygger på det som sker i och kring just de sekvenser som analyseras. Övergripande verk-samhetsfaktorer, till exempel om samtalet äger rum på en middag eller en läkarkonsultation, beaktas i andra hand då sådana faktorer kan antas ha förklaringskraft och i synnerhet då dessa får en tydlig manifestation i den studerade sekvensen. Social och verksamhets-beroende variation är naturligtvis något som allmänt kan relateras till att samtalandet är en form av socialt beteende som har både ett mikro- och makroplan, dvs. det är individuellt och föränderligt men också kollektivt och mönsterbundet.

Man kan inte heller blunda för att det förekommer regional variation i språkbruket, inte minst i det talade språket. Den talade svenskan indelas konventionellt i de övergripande regionala varie-teterna centralsvenska, västsvenska, sydsvenska, nordsvenska och finlandssvenska (SAG 1, s. 26). Härtill kommer ett oöverskådligt antal lokala dialekter. Syftet med denna samtalsgrammatik är inte att betona eller illustrera den regionala variationen, utan det som tas upp antas i allt väsentligt vara gemensamt för samtalsspråket i olika regioner. Det studerade materialet har dock en viss regional spridning från västsvenska till centralsvenska och finlandssvenska. Någon aspekt av denna variation kan således komma till uttryck i de exempel som läggs fram. Mest påtagligt torde detta gälla fin-landssvenskan, som har lexikala, syntaktiska och prosodiska drag som är främmande för, eller mindre frekvent förekommande i, de regionala varieteterna i Sverige. Sådana särdrag kommenteras i samband med vissa språkexempel.

Det förekommer också stilistisk variation i samtal, som dels kan ha koppling till den sociala och regionala variationen, dels till användningen av speciellt pragmatiskt betingade samtalsstrategier eller -stilar. Talarna kan ge olika uttryck för artighet, till exempel indirekthet i sätten att formulera värderingar, tilltal eller uppma-ningar. Talarna kan också med olika medel signalera sitt engage-mang i den pågående interaktionen eller sin samhörighet med



33

någon grupp och subkultur. En analys av sådana samtalsstrategier står dock inte i fokus för den språkliga beskrivningen här.

2.3 Samtalsanalytiskt inspirerad lingvistikInom pragmatiskt inriktad språkforskning har man i olika teore-tiskt grundade subdiscipliner, som talaktsteori och diskursanalys, intresserat sig för villkoren för talad kommunikation. Gemensamt för dessa discipliner är att de ofta just är mer teorier om språk-bruket än metoder för analys av verklig talad interaktion. Sålunda påverkas resonemangen och intresset för de företeelser som man studerar av det som framstår centralt i själva teorin.

Samtalsanalysen, i en metodiskt något snävare bemärkelse även kallad CA efter engelskans conversation analysis, står i en viss motsättning till de teoretiskt präglade inriktningarna. Även om också samtalsanalysen numera utgår från vissa, empiriskt grun-dade, premisser är den till övervägande del en empirisk och in-duktiv forskningsmetod. Denna metod utvecklades på 1960-talet i USA av i första hand sociologer. Syftet var till en början inte att studera speciellt språkets struktur utan människors interaktion i en mikrosocial kontext där språket utgör ett centralt instrument. Med tiden har samtalsanalytikerna blivit mer och mer språkligt orienterade, även om sann samtalsanalys (CA) fortfarande betonar den sociala verksamheten och dess uttrycksformer som utgångs-punkt framför strukturella språkliga drag. Samtalsanalysen nådde Norden på allvar på 1990-talet och den utgör en viktig inriktning inom språkforskningen i dag.

I och med att språkforskare i större skala börjat intressera sig för samtal och interaktionsmönster har man vid ingången till 2000-talet börjat tala om en ny inriktning som speciellt i Europa numera går under namnet interaktionell lingvistik (Selting & Couper-Kuhlen 2001, Steensig 2001). Det är i viss mån också ett samlingsbegrepp för samtalsanalytiskt inspirerad forskning med en lingvistisk tyngdpunkt. Begreppet kan också tänkas innesluta delar av andra subdiscipliner som interaktionell sociolingvistik, funktionell lingvistik, diskursanalys och antropologisk lingvistik.



34

I viss mån förenas i interaktionell lingvistik en sociologisk ameri-kansk och en mer lingvistisk europeisk, speciellt tysk och engelsk, tradition inom talspråksforskning. Inriktningen har under de se-nare åren fått en betydelsefull position i Norden, speciellt i Dan-mark, Sverige och Finland. Den här boken kan anses utgöra ett bidrag till detta nya språkvetenskapliga forskningsfält.

Det grundläggande intresset för interaktionella lingvister är att studera samband mellan mönstren i interaktion och språkbruk. Språ-ket kan betraktas dels som en resurs som organiserar interaktionen, dels som en dokumentation av återkommande interaktionella pro-cesser. Vissa grammatiska konstruktioner verkar till exempel vara typiska när man utannonserar ett nytt ämne eller en annan ny fas i samtalet. Som exempel kan man nämna den så kallade dislokations-konstruktionen, som i utsagan Dior, har ni dom? I en inspelning från en turistinformationsbyrå produceras detta yttrande av en kund som vill skaffa olika slags material över sevärdheter. Det språkliga ut-trycket, den initiala dislokationen dior, är å ena sidan en resurs som talaren kan använda för att utföra en distinkt praktik: introducera en ny referent (’mitt ärende gäller diabilder’). Å andra sidan har dislo-kationskonstruktionen kommit till språkbruket – och grammatiken – därför att det gång på gång behövts ett distinkt medel för att utföra en referentintroducerande praktik (Geluykens 1992).

Inom interaktionell lingvistik accepterar man två alternativa, kanske också kompletterande analytiska utgångspunkter. Den mer prefererade mikrosociologiska analysmetoden utgår från identi-fiering och insamling av interaktionella situationer och praktiker av en viss art, vars olika språkliga uttryck sorteras och analyseras i andra hand. Den traditionella lingvistiska metoden är att kon-centrera intresset på ett visst språkligt uttryck och reda ut i vilka situationer och interaktionella uppgifter det förekommer. Det förenande perspektivet består i att språket ses som en resurs för interaktionen och att det snarare är interaktionella strukturer som förklarar språkliga strukturer än tvärtom. En annan förenande princip är att det språkliga uppfattas som ett mångfasetterat kom-munikativt komplex, vars olika nivåer har relevans för analysen, till exempel syntax, semantik, prosodi och även vissa ackompanje-



35

rande, »paralingvistiska« företeelser som andningsljud, blickrikt-ning och gester. Forskningen på detta område siktar i sista hand på en generell teori om hur språket fungerar och struktureras i social interaktion (Selting & Couper-Kuhlen 2001, Lindström 2006).

Interaktionell lingvistik hämtar analysmetoderna i hög grad från samtalsanalysen. Även om CA-metoden ursprungligen inte utar-betades av språkforskare eller i utpräglat lingvistiska syften har den lämpat sig väl för lingvistiska upptäcktsprocedurer. Man använder sig av autentiskt språkligt material, dvs. ljud- eller videoinspelade samtal och transkriptioner av dessa som ett analytiskt redskap. I analysen utgår man primärt endast från sådant som materialet gör tillgängligt för observationer. Analysen baseras alltså på vad som sägs, hur och var det sägs samt hur det som sägs tas emot (Norrby 2004).

En central aspekt av den interaktionella analysen är att studera hur deltagarna faktiskt behandlar sina egna och andras yttranden. En uppmaning är till exempel snarare en handling som konstru-eras och uppfattas som sådan i det sociala samspelet än ett bestämt språkligt uttryck med en på förhand självskriven form–funktion-relation. I följande exempel (1) kan vi inte vara säkra på om talare A med sitt deklarativt utformade yttrande på rad 1 faktiskt avser en uppmaning. Det är snarast B:s erbjudande verbala respons på rad 5 som visar att A:s handling tolkats som uppmanande (Lind-ström & Bagerius 2002):

1) Uppmaningssekvens. Hemtjänsten (Lindström & Bagerius 2002, s.138).

01 A: Ja letar efter en (.) osthyvel,02 (1,0)03 B: En osthyvel, ((B verkar leta bland odiskad disk))04 (3,0)05 B: Den komme här (d)en. ((B diskar))06 (0,2)07 A: Va, ((A slutar leta))08 (0,6)09 B: Du kan få en här. ((B diskar fortfarande))10 (0,2)11 A: Ja de e bra,12 (16) ((B diskar, sköljer och torkar osthyveln))13 B: S:å:?= ((räcker över osthyveln till A))14 A: =Tack.



36

När man analyserar yttranden och deras funktioner är det således väsentligt att försöka anlägga ett deltagarperspektiv. Mottagandet avgör i sista hand vilken funktion bland flera potentiella som rea-liserats i en interaktion.

En annan viktig analytisk aspekt följer av synen på samtal som situerade sociala verksamheter. Yttranden som fälls i samtal produ-ceras sålunda alltid i en specifik situationskontext, dessutom också i en specifik lokal samtalskontext. För de funktionella möjligheter som realiseras i utdrag (1) är det relevant att interaktionen sker mel-lan en pensionär (A) och ett vårdbiträde (B). Den övergripande verk-samhetskontexten ger A rätten att komma med önskningar och B:s institutionella roll är att försöka uppfylla dem. I den lokala kontexten konstrueras en viss (uppmanande) aktivitet, och de enskilda yttran-dena är orienterade mot att lösa de interaktionella uppgifter som blir aktuella i aktiviteten.

För att man ska kunna förstå ett yttrandes funktion och utform-ning måste det analyseras mot den globala och lokala kontexten. Därför diskuterar man inte i samtalsanalytiska studier isolerade ytt-randen. I stället beaktar man den sekvens av yttranden där det för analysen intressanta yttrandet fällts. Framför allt innesluter analy-sen de omedelbart föregående och efterföljande yttrandena. Denna analysmetod kallas följdriktigt sekvensanalys.

Till den radikalt empiriska metoden hör att allt det som försig-går vid samtalandet är potentiellt relevant för analysen – eftersom allt observerbart är potentiellt relevant för själva talarna. Således beaktas vid sidan av den konkreta språkliga produktionen också pauser och deras längd mellan enheterna i talet, andra än direkt språkliga ljud, samtidigt tal och dess exakta placering, stamningar och omstarter. Dessa aspekter återges också i de transkriptioner som utgör underlag för analyserna. Grundtesen i samtalsanalysen är att det finns ordning på alla punkter vid interaktion, dvs. talarna handlar inte godtyckligt. Man har kunnat visa att detta också gäl-ler sådana företeelser som tidigare ofta ansetts vara missar och oorganiserade delar av samtalet. Ur det genomtänkta skriftsprå-kets synvinkel kan alltså talet te sig oorganiserat. Men det vore un-derligt om vi inte hade systematiska sätt att redigera vårt spontana



37

tal och även eventuella missar i det (se Norrby 2004, s. 40).Den viktigaste organiserande principen som styr samtalandet

utgörs av turtagning. Deltagarna i ett samtal talar i turer som väx-lar ständigt. Turväxlingen sker vanligen smidigt utan pauser och överlappande tal begränsar sig oftast just till ställen där turväxling sker eller åtminstone är tänkbar. Vissa övergripande mönster för turtagning har kunnat beskrivas inom samtalsforskningen och det förmodas att syntaktiska strukturer utgör en viktig förutsättning för att turtagningen fungerar så samordnat mellan talarna som den gör (Sacks m.fl. 1974). Att studera grammatik ur turtagning-ens processperspektiv är sålunda en viktig utgångspunkt även för en samtalsgrammatik.

De ovannämnda metodiska utgångspunkterna har inte varit självklara inom språkvetenskapen. Man har inte alltid utgått från autentiska yttranden, man har inte i så hög grad beaktat kontex-ten kring ett enskilt yttrande och ännu ovanligare har det varit att anlägga ett deltagarperspektiv på ett yttrandes tillkomst- och tolkningsprocess. Ställer man interaktionen i förgrunden för ett språkligt studium får grammatikskrivningen emellertid andra be-toningar och delvis också annat innehåll än vad som varit sedvan-ligt i århundraden.

2.4 Samtalsgrammatikens utgångspunkterEn grammatik som handlar om svenskt samtalsspråk är rimligtvis en del av en beskrivning av allmän svensk grammatik, och många aspekter som gäller svenskans grammatik i allmänhet är giltiga även i samtal. Den här samtalsgrammatiken syftar till en syste-matiserad, både empiriskt och teoretiskt grundad beskrivning av vissa, i synnerhet för samtalandet centrala, delar av grammatiken.

Grammatikens indelningVerkligen heltäckande, sammanhängande beskrivningar av ett språks grammatik är relativt sällsynta; som ett exempel kan Svens-ka Akademiens grammatik (SAG), som föreligger i fyra digra band, nämnas. I äldre tider saknade man kunskap om och metoder



38

för beskrivning av vissa språkliga nivåer, vilket på sitt sätt begrän-sade behandlingen. Enskilda grammatikförfattare har naturligtvis också sina speciella kunskapsområden som bestämmer vad som fokuseras. Men genom att kunskapskapitalet generellt gällande språk och grammatik blivit allt mer omfattande kan det bli en oöverskådligt stor uppgift att samla all kunskap i en och samma framställning. Det kan då vara rimligare att försöka beskriva väl någon aspekt av grammatiken, och kanske på ett sätt som tillför grammatikskrivningen i allmänhet något nytt.

Olika aspekter, eller indelningar, av det grammatiska studiet representeras av språkvetenskapliga specialområden som fono-logi, morfologi, syntax, semantik och pragmatik. Dessa områden har sina i någon mån abstraherade fokala studieobjekt som vidare kan analyseras i de grammatiska kontexter där de realiseras. Tablå 2 sammanfattar dessa indelningar i grammatikbeskrivningen.

Specialområde Objekt Grammatisk kontext

Fonologi fonemyttrande

uttalprosodi

Morfologi morfem ordbildningordböjning

Syntax konstruktionmening

frasbildningsatsbildningmeningsbildning

Semantik morfemkonstruktionmening

betydelser

Pragmatik yttrandediskurs

handlingardiskursbildning

Tablå 2.2. Exempel på några indelningar av ett grammatiskt studium.

Kärnan i det som man nuförtiden uppfattar som grammatik ut-görs av ett studium av objekt och kontexter som hör ihop med bildningen av satser och meningar: fokusområdet är då syntaxen. Detta är en bra utgångspunkt också för en samtalsgrammatik, för det är rimligt att en sådan grammatik i första hand ska kunna be-skriva hur man bit för bit bygger upp yttranden som fälls i samtal.



39

Man kan studera på vilka villkor den analytiska grammatikens en-heter, som fraser och satser, utgör konkreta yttranden. Hur orien-terar sig deltagarna till enheterna i de växlande talar- och lyss-narrollerna? Vilken konkret relevans har analytiska grammatiska enheter i interaktionsprocessen? Enligt vilka principer inordnas enheterna i yttranden?

Trots att kärnan i en modern grammatikbeskrivning främst hand-lar om syntaktiska processer och relationer existerar dessa självfal-let inte utan hänsyn till andra samtidiga språkliga processer. Stu-derar vi talat språk, och yttranden som samtalets grundenheter, kan vi inte blunda för prosodins roll vid yttrandebildning. Med hjälp av pausering, betoning och intonationsgång kan man till exempel markera yttrandets funktion, strukturera yttrandet och projicera dess annalkande slut. Det väsentliga är att prosodin ver-kar utpeka syntaktiska och pragmatiska enheter som har speciell interaktionell relevans. Kunskaperna om dessa processer är dock tills vidare ofullständiga. Därför görs det inga större anspråk på att operationalisera den prosodiska beskrivningen här. Prosodiska enheter diskuteras dock kort i ett eget avsnitt och vidare i sam-band med beskrivningen av turtagning och turkonstruktion.

Yttrandens syntaktiska utformning kan naturligtvis inte heller studeras isolerat från de betydelser de bär och de konkreta hand-lingar som de utgör. Det är rentav centralt att studera yttrandens syntax i relation till vad yttrandet eller en viss del av det gör i in-teraktionen. Sålunda har pragmatiken, i synnerhet med hänsyn till turtagningen, en viktig förklarande funktion i samtalsgrammati-ken. Genom det pragmatiska, identifikationen av talarturerna som handlingar, förmår man också koppla språkets formsida till dess funktionssida. Att redogöra för denna koppling hör till de främsta målsättningarna i en grammatikskrivning (SAG s. 41).

På den strukturella nivån angränsar syntaxen till morfologin. Ordböjningen är ett genuint gränsområde, för böjningen är en process som direkt drabbar ett morfem, ordet, men som ofta mo-tiveras av syntaktiska och semantiska faktorer, dvs. den position ett ord har i en konstruktion och den betydelse som anges med en särskild morfologisk form. I frasen flickans vackra väska kan man



40

till exempel säga att böjningsformen av adjektivet vacker bestäms av den syntaktiska positionen efter ett possessivattribut, medan genitivformen av flicka uttrycker en viss semantisk relation mellan flickan och väskan. Morfologin ligger alltså nära syntaxens domän i grammatiken, men den kommer ändå i andra hand i beskriv-ningen, ifall syntaxens huvudsakliga objekt anses vara mönster för ord- och frasfogning.

Ytterligare ett särskilt område består av ordbildningsläran som utgör ett gränssnitt mellan lexikon och grammatik. Det är enligt speciella grammatiska konventioner som ord kan avledas, till exempel drickbar av elementen drick- och -bar. Likaså finns det mönster för bildning av sammansättningar, till exempel när spår-vagn och förare blir spårvagnsförare. Att beskriva hur enkla morfem kan byggas ut till komplexa morfem hör naturligtvis inte till den satssyntaktiska beskrivningen. I en samtalsgrammatik (och sam-talssyntax) kan dessa grammatiska praktiker dock vara av bety-delse. En komplex morfemstruktur har en viss igenkännbar inre »syntax« som har lokal projektionskraft i yttranden. Denna kan utgöra en resurs för identifiering av möjliga avslutningspunkter för yttranden som i sista hand bildas av sekvenser av morfem.

Inre och yttre syntaxMan brukar säga att grammatikens, och speciellt då syntaxens, regler inte sträcker sig till större enheter än satsen. Beskrivningen av strukturer på text- och diskursnivå hör alltså till något annat lingvistiskt område, till exempel textlingvistik och diskursanalys. Denna syn kan dock vara alltför strikt och riskerar att leda till de-kontextualisering av de enheter som analyseras i grammatiken. Ur samtalsgrammatikens synvinkel räcker det inte att studera enskil-da, isolerade yttranden, utan deras form och funktion kan förstås bara när de placeras i en sekvens i den pågående interaktionen.

Vissa grammatiska konstruktioner kan beskrivas bara om den föregående kontexten beaktas. Det blir särskilt tydligt vid olika ty-per av reaktiva konstruktioner, till exempel samordningen modern å modern i (2) (Linell 2005b):



41

2) Reaktiv x-och-x-konstruktion. Gymnasistintervju: samtalsledare (S) och gymnasist (G) (HGYM).

01 S: Tycker du att den är tillräckligt modern också02 G: Nå modern å modern inte vet ja nu

Att G formar sitt yttrande som hon gör beror på att det är en reaktion på något specifikt i det föregående yttrandet, frågan om undervisningen i skolan är modern. Den exemplifierade x-och-x-konstruktionen är en återkommande strukturell resurs vars beskrivning förutsätter att man beaktar ett yttrandepar, inte bara yttrandet där konstruktionen själv ingår (Lindström & Linell 2007).

Också andra, mindre markerat dialogiska konstruktioner kan man bäst förstå då uttryckets form relateras till den lokala inter-aktionella kontexten. Olika typer av bindningsrelationer mellan yttranden kan nämnas som ett exempel på företeelser som en samtalsorienterad syntax borde kunna beskriva. Av de gramma-tiska resurserna spelar konjunktioner och ordföljden en viktig roll här:

3) Bindningsrelationer. Biljettbokning: institutionellt telefonsamtal till en biljettjänst; kund (K) och expedit (E) (H:Service).

01 E: Å när kan ni komma å lösa ut den02 K: Ä ja tänkte på måndag03 E: Måndag har vi stängt tyvärr

Konjunktionen å ’och’, som inleder det första yttrandet i utdrag (3), signalerar att yttrandet hänger ihop med en pågående sekvens bestående av sinsemellan relaterade handlingar, i detta fall en serie frågor som expediten (E) ställer gällande kundens (K) biljettbe-ställning.

Kundens svar ä ja tänkte på månda skulle möjligtvis vara ett inne-hållsligt och strukturellt konstigt yttrande om man betraktade det i isolation. Det är inte »på måndagen« som kunden »tänker«. Vi kan se att här finns något underförstått element som motiveras av den föregående frågan: »komma och lösa ut den«. Det är det kunden tänker göra »på måndag«. I traditionella termer är formuleringen av K:s svar elliptisk; det är en uttrycksresurs som bara kan beskrivas



42

med hänsyn till den diskursiva kontext där det elliptiska yttrandet ingår.

Slutligen kan vi notera expeditens kvittering i yttrandet måndag har vi stängt tyvärr. Detta utgörs av en sats som inleds med den komponent – måndag – som responderar på och fokuserar kundens förslag i det föregående yttrandet: ja tänkte på månda.

Vi kan kanske inte förutspå genom någon regel att å ska inleda det första yttrandet i (3) eller måndag det tredje eller att något ele-ment ska bli osagt i det andra yttrandet. Men med tillgång till den sekventiellt manifesta informationen kan vi förstå att å är en syste-matiskt använd resurs för en viss typ av interaktionellt arbete liksom svarsellipsen och den topikaliserande ordföljden. Som konstaterats är grammatikens uppgift att relatera språkliga former till seman-tiska/pragmatiska funktioner, och dessa relationer måste som synes ibland letas efter utanför gränsen för en sats och ett yttrande.

Det är inte heller så att analytiska syntaktiska enheter som fras och sats är entydigt sammanhållna inom ramen för ett enskilt ytt-rande. Den mest markanta manifestationen av detta är samkon-struktioner där två olika talares yttranden binds ihop så att de till-sammans verkar bilda en syntagmatiskt bunden enhet som i (4):

4) Samkonstruktion. Biljettbokning: institutionellt telefonsamtal till en biljettjänst; kund (K) och expedit (E) (H:Service).

01 K: Sonja Lindqvist02 E: Heter du

I (4) har vi klart två olika yttranden av två olika talare, en som pre-senterar sig som Sonja Lindqvist och en annan talare som hänvisar till henne med pronomenet du. Men den grammatiska utformning som E:s yttrande heter du har kan bara förstås om yttrandet relate-ras till det föregående. Det finns ingenting inom B:s yttrande som kan förklara dess syntax. I själva verket skulle en sats som heter du anses som »ogrammatisk«, ofullständig, enligt strikt satssyntak-tiska regler. Vi har sålunda även vid samkonstruktioner med en grammatisk resurs att göra, och grammatiken borde kunna redo-göra för de möjligheter som finns härvid.

Generellt gäller att mer eller mindre allt som yttras i samtal



43

är på något sätt kontextberoende, även om det till synes är fråga om initiativhandlingar. Frågan som ställs i (2), Tycker du att den är tillräckligt modern också?, är samtidigt ett nytt initiativ som förutser en respons som en utveckling av något tidigare. Bindningen bakåt framgår av det anaforiskt använda pronomenet den och adverbet också. Den enkla formen av namnupplysningen i (4) legitimeras av att yttrandet utgör ett led i en sekvens där det på ett bestämt ställe på en beställningsagenda blir relevant att ange sitt namn (även om det inte direkt efterfrågats), och där det samtidigt är möjligt att inte säga mer än just detta. Man kan då slå fast att betydelsen av det som sägs inte bara finns i yttrandet utan i hög grad också i sekvensen.

För att kunna tackla frågor av denna art kan vi behöva intro-ducera två något olika syntaxbegrepp för samtalsgrammatiken: en inre syntax och en yttre syntax (Anward & Nordberg 2005a, s. 6). Den inre syntaxen motsvarar i stort sett den traditionella gram-matikens syntax som beskriver regelbundenheter vid konstruktion av fraser, satser och hela yttranden som byggs upp av dessa gram-matiska enheter. Det som står i blickpunkten är yttrandets inre organisation, från en identifierbar början till ett projicerbart slut. Den yttre syntaxen relaterar studiet av grammatiska konstruktioner och yttranden till den dialogiska sekvens där yttrandet fälls och som yttrandets utformning är beroende av. Det som fokuseras är alltså yttrandets dialogiska organisation. På ett något liknande sätt som morfologi och syntax går in i varandra förutsätter även den inre och yttre syntaxen varandra. Yttrandets inre organisation, till exempel ledföljden, kan vara motiverad av yttrandets position i en dialogisk ordningsföljd, och sålunda bör de båda infallsvinklarna på syntaxen samordnas i den grammatiska beskrivningen.

Från produktsyntax till processyntaxEn annan nyorientering i det analytiska perspektiv som förutsätts i samtalsgrammatiken är ett skifte i synen på grammatiska konstruk-tioner. I stället för att yttranden betraktas som statiska och färdiga produkter bör de ses som dynamiska processbara enheter som pro-duceras fortlöpande och i interaktion med andra samtalsdeltagare.



44

Den förra synen kunde sägas representera en typ av produktsyntax som kan vara en acceptabel utgångspunkt när man analyserar satser i skrivna texter. Processen som lett till de slutgiltiga formulering-arna är ju inte vanligen synlig i en skriftlig produkt.

I samtal har talaren mindre suverän kontroll över den form som yttrandet slutligen tar. Talaren kan av olika orsaker, självmant el-ler påverkad av andra, modifiera eller utöka yttrandets innehåll och grammatiska utformning allteftersom yttrandet utvecklas. Det som har sagts en gång kan inte utraderas utan måste behandlas inför del-tagarna. Att konstruera yttranden är därför en fortlöpande, gemen-sam process mellan talare och andra deltagare. En beskrivning som försöker fånga denna aspekt av yttrandekonstruktion kunde kallas för en processyntax. Även om man retrospektivt har ett färdigpro-ducerat yttrande som analytisk ingång, till exempel i en inspelning, är idealet i en processyntaktisk beskrivning att rekonstruera de faser som lett till slutresultatet (jfr Steensig 2001, s. 73).

Processyntaxen inbegriper två parallella nivåer. På en nivå kan man fokusera talarens aktiviteter och val i den språkliga konstruk-tionsprocessen. Yttrandet, som uppstår genom den grammatiska konstruktionen, är sällan något som talaren definitivt tänkt ut in-nan talet påbörjas. Det kan sålunda i viss mån vara en utmaning att med en gång få alla grammatiska element inordnade så att resul-tatet blir en formellt och funktionellt välfungerande helhet. I en processyntaktisk beskrivning försöker man redogöra för olika steg som leder till, eller också fördröjer, att yttrandehelheten bildas.

Kanske den mest påfallande processyntaktiska företeelsen, som är vanligt förekommande i samtalsspråk men normalt frånvarande i skrift, utgörs av olika praktiker att redigera ett yttrande som är i vardande. Talaren kan sätta i gång en struktur som av olika skäl avbryts och sedan skapa nya förutsättningar för en fortsättning eller en helt ny start. Ordsökningar och omstarter, som det finns exem-pel på i (5), är vanliga typer av reparationer, och i synnerhet de förra markeras ofta med något konventionellt uttryck som va heter de; vidare kan fraser av typen sån här och sån där tyda på en pågå-ende ordsökning.



45

5) Reparation, ordsökning. Giftinformationscentralen: institutionellt telefonsamtal; Uppringare (U), Informatör (I) (GIC).

01 U: ja: hej, (.) ja h- (.) >grunner på en sak<02 för ja har(0,8) ja har s- hållt i en: (0,3)03 sån här (0,3) pt >va heter de¿< (0,5) hh04 kvicksilvertermometer¿ 05 I: mm, 06 U: å så hade ja sönder’en i ha:nna¿

Reparationer behöver inte bero på strukturella missar i talplane-ringen. Omstarter kan till exempel föranledas av att en del av ytt-randet hamnat i överlapp med ett annat yttrande, att mottagaren inte verkar vara uppmärksam eller att talaren byter perspektiv i framställningen och därmed också konstruktionssätt. Gramma-tiska progressionsavbrott och omprocesseringar resulterar sällan i ogrammatiska strukturer. Också i (5) kan man notera att de olika progressiva stegen är syntaktiskt kontinuerliga: ja har (ja har s-)

hållt i en (sån här va heter de) kvicksilvertermometer. Det som kan förefalla som en fragmentarisk sats i ett produktsyntax-perspektiv består alltså av fullt grammatiskt inordnade syntaktiska byggstenar ( se s. 169, Reparation och grammatikalitet).

En annan processyntaktisk nivå är den dialogiska: yttrandets ut-formning är också en interaktiv angelägenhet. Talaren riktar sina ord till en eller flera samtalsdeltagare. De andra deltagarna ger respons inte bara efter att ett yttrande slutförts utan även medan det utfor-mas. Utifrån de språkliga och icke-språkliga signaler som talaren får av de andra kan talaren ändra yttrandets kurs på olika sätt. De jus-teringar som görs får också språkliga uttryck. Den interaktionella processen kan då tänkas få en avbildning i de grammatiska konstruk-tioner som bildar yttrandet formellt.

En aspekt på den inkrementella, lineärt bit för bit framskri-dande, konstruktionsprocessen är att yttranden alltid är potenti-ellt utbyggbara enligt lokalt uppstående behov. Ett exempel på utbyggbarheten ses i A:s fråga som inleder utdrag (6):



46

6) Turtillägg. Symöte: samtal mellan fyra äldre väninnor, värdinna (M) och gäster (SAM:V2).

01 A: Snälla Monika har du en sax.02 (.)03 [#nära nånstans#=04 M: [Jå (0,7) e- [e-05 B: =[Monika har du svart sytråd å nål¿ 06 C: [[Du hade me dej nånting [som du sku sy¿07 M: [[( ) 08 B: [Jo:: >å ha- 09 så< ja bär int de trasit [#hem vetni#.10 M: [Låt mej si nu.

Frågan Snälla Monika har du en sax bär alla kännetecken för ett färdigt, slutfört yttrande: den utgör en syntaktiskt fullständig sats, har fallande, terminativ intonation och utgör en pragmatiskt rim-lig handling i ett symötessammanhang. A lägger dock till den ad-verbiella specifikationen nära nånstans efter den punkt då yttrandet först verkade vara slutfört, så att en större enhet uppstår: Snälla Monika har du en sax nära nånstans. Tillägget beror möjligtvis på att den som frågar inte får respons direkt, för frågan följs av en liten paus. Tillägget erbjuder en ny responspunkt och gör kanske önskningen möjligare att bemöta; dvs. sax önskas om det inte är alltför besvärligt att ta fram den (se vidare s. 194, Turtillägg).

Det syntaktiskt väsentliga är att A kunde ändra frågans struktu-rella och innehållsliga omfång då hon upplevde ett akut behov av en ändring. Tekniskt möjliggjordes ändringen av att grammatiska konstruktioner byggs upp bitvis och att det finns flera systematiskt förekommande praktiker enligt vilka utbyggnad kan ske. Att beskri-va dessa praktiker, och de syntaktiska enheternas förhandlingsbara karaktär, hör naturligtvis till samtalsgrammatikens och processyn-taxens centrala domän.

De grammatiska och interaktionella processerna går in i var-andra kanske mest påfallande när den yttre syntaxen beaktas. Det är mer regel än undantag att yttranden i en dialog tar avstamp i varandra och lånar av varandra både semantiskt och syntaktiskt. Yttranden responderar på något innehåll i ett föregående yttrande, signalerar genom sin grammatiska utformning att de är anknutna till varandra och gör en viss typ av formell eller innehållslig fort-



47

sättning relevant i nästa yttrande. Till exempel en fråga gör ett svar relevant, och svaret formuleras ofta elliptiskt utifrån det ma-terial som själva frågan supplerar. Exempel på sådana sekventiella såväl som grammatiska beroenderelationer har vi sett i utdragen (2–4).

En viktig aspekt av processyntaxen är projicering av kom-mande förlopp i yttranden. Inre syntaktiska relationer är i hög grad projicerbara. När ett led av en viss typ produceras är det vän-tat att det följs av ett annat led av en typ som ofta konstrueras med det ena ledet; en preposition (på) kombineras vanligen med en no-minalfras (måndag) etc. Vidare hänger det ihop med projiceringen att inte bara en viss typ av nästa led är väntad utan att en viss typ av helhet kan förväntas uppstå genom inordning av nästa led, till exempel prepositionsfrasen på måndag i och med kombinationen av preposition och dess rektion. Detta betyder med andra ord att grammatiska konstruktioner är förutsägbara då en eller några del-komponenter av konstruktionen producerats. Förmågan att som talare aktivt projicera kommande syntaktiska förlopp och att som lyssnare tolka möjliga projektioner är naturligtvis manifestationer av språkbrukarnas lingvistiska kompetens (Steensig 2001, s. 76, Auer 2005).

Projicering är en nyttig förberedande resurs vid interaktion. Talaren kan signalera vart yttrandet är på väg och mottagarna kan orientera sig därefter redan innan projektionen följts upp till fullo. Syntaktiska signaler anger ofta i början av ett yttrande vilken språk-handling som avses; ordföljden kan exempelvis avgöra om det handlar om ett påstående eller en fråga. På samma sätt kan syn-taxen ge en vink om när yttrandet kan tänkas nå ett möjligt slut: verbfraskomplement som objekt och predikativ är ofta satsens fi-nala led. Att kunna identifiera ett projicerat slut är förutsättningen för smidiga övergångar mellan talarturer. Vidare kan projicering utnyttjas i specifika interaktionella praktiker, till exempel då man vill få den andre att respondera på ett visst sätt. Så kallade luck-lämnande frågor är ett exempel på detta, som illustreras i (7).



48

7) Lucklämnande fråga. Biljettbokning: institutionellt telefonsamtal till en biljettjänst; kund (K) och expedit (E) (H:Service).

01 K: Vänta de e nu sjätte,02 E: Sjätte i fjärde, de e en onsda

Här vill kunden (K) försäkra sig om datumet för en viss före-ställning. Hon gör detta genom att ange första ledet i ett datum, dvs. dagens ordningsplats i månaden: sjätte. I den aktuella kontex-ten är detta en igenkännligt ofullbordad enhet, ytterligare mar-kerad som sådan med en vidareförande, icke-fallande intonation. Också expediten behandlar kundens bidrag som projicerande, nämligen som informationssökande, och erbjuder såväl den kom-pletta projicerade strukturen som det sökta innehållet, sjätte i fjär-de, jämte tilläggsinformation (veckodagen). Ett yttrandepar som i (7) resulterar i en typ av samkonstruktion, där den ena parten erbjuder ett första led i en grammatisk enhet och den andra par-ten fyller i med ett senare, syntaktiskt projicerat eller åtminstone tänkbart led (Bockgård 2004, s.117).

Projicering kan också vara av mer pragmatisk än strukturell art och alltså vila mer på yttre syntaktiska relationer. Responsyttran-det i utdrag (8) belyser denna aspekt:

8) Pragmatisk projektion. Gymnasistintervju: samtalsledare (S) och gymnasist (G) (HGYM).

01 S: Tycker du att den är tillräckligt modern också02 G: Nå modern å modern int vet ja nu

Responsen inleds med ordet nå, som i vissa sekvenser kan utgöra ett komplett, uppmanande yttrande, men så är inte fallet här. I stället anger nå att frågan och svaret upplevs som möjligen pro-blematiska. Nå projicerar således en viss pragmatisk riktning för responsen.

Den följande samordnade konstruktionen modern å modern följer upp och fortsätter den initiala projektionen av någon typ av problem, nu specificeras det att det gäller karakteristiken mo-dern. Enligt observerade regelbundenheter i språkbruket duger detta inte som en fullvärdig respons. Man kan således säga att x-och-x-konstruktionen projicerar en pragmatiskt nödvändig,



49

om än strukturellt obestämbar, fortsatt komplettering av yttran-det. Kompletteringen utgörs av någon typ av formulering av det interaktionella problemet och denna kan tas som underlag för nästa yttrande. I (8) utgörs kompletteringen av den förnekan-de, resignerande satsen int vet ja nu. Ingen traditionell, enbart inre syntaktisk regel kan beskriva dessa regelbundenheter, som rimligtvis ändå är grammatiska, dvs. konsekventa företeelser vid bildning av välformade svenska yttranden (Lindström & Linell 2007).

I ett interaktionellt orienterat studium av de syntaktiska pro-cesser och enheter som bildar yttranden måste vi alltså utgå från två principer:1. Enheternas omfång kan varieras enligt tillfälligheter som upp-

står i interaktionen.2. Enheterna har orienterbara prototypformer, vilket gör deras

omfång i viss mån förutsägbart.Båda dessa principer utgör en central resurs i turtagningsproces-sen: ett smidigt talarbyte blir möjligt om en potentiell slutpunkt för ett yttrande kan förutses redan innan talaren nått ett tänkbart slut, men en slutpunkt för yttrandet och en möjlig plats för talar-byte kan vid behov också skjutas fram.

Det måste dock påpekas att språkstrukturen, syntaxen, inte är den enda, och kanske inte alltid den viktigaste påverkande faktorn vid konstruktion och tolkning av yttranden. Prosodin har en viktig projicerande och kontextualiserande funktion. Pauser, betoningar och intonationsgångar ger vinkar om när ett yttrande håller på att nå sitt slut. I utdrag (7) bidrar prosodin tillsammans med syntaxen till att en viss typ av handling, den lucklämnande frågan, kunde identifieras: både syntaxen och intonationen lämnade en »lucka« i yttrandet.

Också visuella signaler, som blickar, gester och kroppspositio-ner, är viktiga kontextualiserande element då yttranden produce-ras och tas emot. Till exempel kan man med blickkontakt välja den som man riktar sig till i ett flerpartssamtal. En blickkontakt som etableras mellan talaren och mottagaren i närheten av ett möj-ligen utgående yttrande kan återigen förstärka signalen om att ta-



50

laren håller på att komma till en slutpunkt och att det är plats för talarbyte (se Goodwin 1981).

Slutligen måste yttranden kunna bli identifierade som i kontex-ten relevanta handlingar innan en slutpunkt för yttrandet kan an-ses vara uppnådd. Denna pragmatiska dimension kan vara omöjlig att formalisera, men en aspekt av den ingår i resonemanget kring yttrandens yttre syntax. Den sekventiella positionen ställer många av de pragmatiska villkor som kan göra ett yttrande till en relevant eller icke-relevant handling, och därigenom till en möjligen full-bordad eller icke-fullbordad handling. Till exempel en fråga krä-ver ett svar och sekvensen är i princip ofullbordad så länge inget relevant svar levereras.

Att konstruera yttranden, och att som mottagare kunna iden-tifiera relevanta yttranden, innebär att man behärskar ett kom-plext samspel mellan olika kommunikativa resurser: syntaktiska, pragmatiska, prosodiska och visuella. Det är en utmaning för en grammatiker att kunna göra rättvisa åt detta komplexa samspel i en beskrivning av hur yttranden konstrueras och behandlas i sam-talsspråk.



51

3Talets enheter

Den här samtalsgrammatiken bygger på de grundläggande struk-turalistiska insikter som samlats inom den allmänna grammatik-forskningen. Således ifrågasätts inte att man i talet kan identifiera analytiska syntaktiska enheter som fraser och satser. Kännedom om dessa behövs för att man ska kunna omtala – och definiera – grammatiska företeelser så som de framstår i samtalsspråk. En annan viktig plattform för samtalsgrammatiken utgörs av de kun-skaper om utformning av yttranden och sekvenser av yttranden som kan hämtas i samtalsanalytiska studier.

Man kunde säga att en grammatisk beskrivning finodlar och försöker blottlägga det analytiska arbete som språkbrukarna oftast omedvetet gör då de konfronteras med ett språkflöde. I sekven-ser av språkljud och språksjok segmenterar språkbrukarna enheter med särskild relevans för det språk vars system de lärt sig: fonem, morfem, fraser, satser. Utifrån sin kommunikativa kompetens identifierar språkbrukaren ytterligare vissa enheter som möjliga fullbordade turer, vissa sekvenser av yttranden som sammanhållna yttrandepar och vissa större diskursiva enheter som berättelser.

Begrepp som fonem, morfem, sats, turkonstruktionsenhet m.m. är abstraktioner som typifierar funktionellt belastade mönster i det konkreta språkflödet. Men eftersom dessa enheter onekligen är betydelseskiljande, betydelsebärande och interaktionsregleran-de kan man anta att abstraktionerna har något slags motstycke i språkbrukarnas intuitiva segmentering av talet. Vägen från en del oanalyserade, eller underanalyserade, språkliga enheter till analy-serade och abstraherade enheter illustreras i tablå 3.1.

En central egenskap hos ett språk är att det är grammatiskt. Det finns ett system för hur betydelserelevanta språkbitar kombineras med varandra. Av denna systematik följer att grammatiken har en inre projektionskraft. När en språkbit produceras aktualiseras möj-

Talets enheter


52

ligheter för vidare kombinationer med nästa bit samtidigt som en del kombinationer utesluts. Ett possessivt pronomen som min går ihop snarare med ett substantiv än ett verb och förutsätter kombination med ett substantiv med genus utrum och inte med genus neutrum. På vissa punkter tar projektionen slut – det som projicerats har full-bordats – och avlöses av en ny grammatisk projektion, till exempel från en fras till en sats och från en sats till en annan sats.

I det följande ges en kort orientering om centrala traditio-nella grammatiska, såväl som samtalsgrammatiska, kategorier och enheter. Framställningen börjar med en översikt över de vikti-gaste strukturella begreppen i samtalsforskningen: yttrande, tur, turkonstruktionsenhet och sekvens. Dessa får en mer fördjupad behandling i kapitel 5. Traditionella grammatiska kategorier som ord och ordklasser samt fraser och satser tas upp i syfte att under-bygga beskrivningen av diskursmarkörer i kapitel 4 och turdesign i kapitel 6.

3.1 Strukturella begrepp i samtalsforskningYttrandenDen traditionella grammatiken anger hur ord kan fogas samman till fraser, satser och meningar. Dessa analyseras vanligen som fär-diga, ensamstående produkter, som kanske konstruerats just för att belysa en strukturell poäng i grammatiken. Men samtalsgram-matiken beskriver i första hand yttranden som realiseras i en be-stämd lokal interaktionell kontext i en sekvens av andra yttranden.

Talets enheter

Oanalyserade enheter Analyserade enheter

Språkljud FonemLjudsekvenser Morfem, (ord)Morfemsekvenser (Ord), fraserFrassekvenser SatserYttranden TurkonstruktionsenheterYttrandesekvenser Yttrandepar, diskursenheter

Tablå 3.1. Förhållanden mellan en del oanalyserade och analyserade språkliga enheter.


53

Med ett yttrande avses här en i talet förekommande enhet som kan utgöra en relevant språkhandling.

Yttrandena utgör talarturer i det sociala samspelet. Det är där-för relevant både att redogöra för hur ett yttrande hänger samman genom inre syntaktiska relationer, och att redogöra för hur ett yttrande hänger samman genom yttre syntaktiska relationer i en sekvens av växlande turer.

Ett yttrande har ingen på förhand given grammatisk form. Ytt-randets position i en sekvens avgör hur grammatiskt och informativt utbyggt det ska vara – ett svar kan till exempel utformas kortare än frågan som föregår svaret. Vid sidan av grammatisk struktur skapar även prosodin yttrandets enhetlighet, och inom fonologin har man av denna orsak talat om prosodiska yttranden (Bruce 1998).

Grammatiskt kan ett yttrande utgöras av ett enkelt ord, en ut-byggd fras, en sats eller av en kombination av dessa. Exempel på den strukturella variationen har vi redan sett i yttranden som ingått i de samtalsutdrag som presenterats i kapitel 2; nedan representeras bara en del exempelyttranden hämtade från dessa utdrag.

1) Tycker du att den är tillräckligt modern också2) Nå modern å modern int vet ja nu3) Äm vänta nu ä: Sonja Lindqvist4) Heter du

Yttrande (1) består av två satser av vilka den första (tycker du) verkar fungera som en syntaktiskt överordnad sats. Yttrande (2) innehåller en sats (int vet ja nu) som föregås av två icke-satsfor-made led, ordet nå och samordningen modern å modern. Det tredje yttrandet (3) innehåller progressionsproblem och kan sägas vara tvåledat mellan ordsökningsmarkörer (äm vänta nu ä:) och en no-minalfras (Sonja Lindqvist). Slutligen består det fjärde yttrandet (4) av en »ofullständig« sats, dvs. satskärnan heter du. För förståelsen av varför orden i dessa yttranden fogats till varandra så som man gjort är det väsentligt att veta att yttrandena (1) och (2) respektive (3) och (4) bildar sekventiella par: fråga–svar respektive upplys-ning–kontrollerande respons.

Talets enheter


54

TurerI samtal ingår yttranden i turer som vidare bildar dialogiska sekven-ser i ett växelspel med en annan eller flera andra parter. Turen är inte i första hand en grammatiskt definierad enhet utan en mani-festation av den dialogiska talarordningen. Turen avgränsas i prak-tiken av talarbyte, även om det inte alltid är helt otvetydigt när den avslutats och gått till näste talare. Detta hänger ihop med att turens omfattning regleras av de andra parternas reaktioner, och att vissa av de reaktiva signaler som produceras av de andra kan överlappa den aktiva talarens bidrag. Turbytesplatsen (TBP) är således något som bestäms gemensamt av den talande och de andra deltagarna.

Turens förhandlingsbarhet möjliggörs av att yttranden och de ingående grammatiska enheterna också i viss mån är förhand-lingsbara. Förhandlingsbarheten kan bland annat uttryckas genom olika syntaktiska tillägg till potentiellt fullbordade yttranden:

5) Tillägg till turen. Symöte: samtal mellan fyra äldre väninnor, värdinna (M) och gäst (A) (SAM:V2)

01 A: Snälla Monika har du en sax.02 (.)03 [#nära nånstans#=04 M: [Jå

Här utgör alltså tillägget till den syntaktiska strukturen (nära nån-stans) även ett tillägg till själva turen, och därigenom till den so-ciala handling som talaren i och med sin tur utför.

Eftersom turer i praktiken utgörs av språkliga enheter använ-der man begreppet tur också i en strukturell bemärkelse: för ett segment av språk och språkliga strukturer. Det vore dock entydi-gare att reservera turbegreppet bara för att beteckna ett dialogiskt och socialt handlingsutrymme i ett samtal.

TurkonstruktionsenheterDen språkligt gripbara struktur som utgör en tur kallas inom sam-talsforskning en turkonstruktionsenhet, vanligen förkortad med TKE. Skillnaden mot ett yttrande är att en turkonstruktionsenhet analyseras som en typ av yttrande som – just i sitt sekventiella

Talets enheter


55

sammanhang – bildar eller har en sannolik potential att bilda en tur och således också utgör en potentiellt fullbordad dialogisk enhet. En turkonstruktionsenhet definieras alltså både gramma-tiskt och dialogiskt, medan yttranden i sig kan bygga upp också monologiskt tal. Ur det dialogiska språkbrukets synvinkel är ett yttrande en potentiell turkonstruktionsenhet, något i likhet med att ett språkljud är ett potentiellt fonem. Det något intrikata men samtidigt nära förhållandet mellan begreppen tur, yttrande och turkonstruktionsenhet illustreras i tablå 3.2.

Möjlig turYttrande Turkonstruktionsenhet

Grammatiskt, pragmatiskt, prosodiskt avgränsbar enhet

Ett yttrande i dialogisk sekvens

Tablå 3.2. Förhållandet mellan tur, yttrande och turkonstruktionsenhet.

Som utdrag (5) visar är turkonstruktionsenheter väsentligen pro-cessyntaktiska enheter. I ett produktsyntaxperspektiv kunde man säga att A:s fråga Snälla Monika, har du en sax nära nånstans? består av en utbyggd sats med just denna form. Men då missar man något i den grammatiska konstruktionens väsen i sekventiell kontext, där konstruktioner är anpassningsbara till lokalt uppstående interak-tionella behov. Tillägget nära nånstans i (5) utför en sekventiellt förankrad praktik genom vilken talaren förmår omdefiniera var gränsen för yttrandet går. Tillägget skjuter fram punkten där ett talarbyte blir relevant och utvidgar samtidigt den tur och den spe-cifika turkonstruktionsenhet som tillägget fogas till.

Turkonstruktionsenheter framstår sålunda för talarna som möjliga enheter, med möjliga slutpunkter, vilka realiseras eller modifieras beroende på den respons som deltagarna ger. I sista hand är detta också egenskaper hos turen, för turtagningen reg-leras i hög grad av samtalsdeltagarnas förmåga att identifiera möj-liga turkonstruktionsenheter i strukturellt avseende och därige-nom även möjliga turer och deras gränser i dialogiskt avseende.

Talets enheter


56

Segment och faserIbland blir det relevant att tala om bestämda delar av yttranden, delar av turkonstruktionsenheter eller även delar av turer. Termen segment används när en del av en sådan enhet diskuteras. Till ex-empel tilltalsfrasen snälla Monika i (5) kan anses vara ett avgränsbart segment av yttrandet snälla Monika har du en sax. Avgränsningen kan göras på formella och funktionella grunder: snälla Monika står syntaktiskt parentetiskt i början av yttrandet och utgör en egen sidohandling, lystringspraktik, i denna yttrandeposition.

Yttrandesegment som är funktionellt avgränsbara kan förstås som faser i yttrandets och turens lineära progression (Karlsson 2006). Lystringspraktiker till exempel, utgör typiskt en initial fas som kan följas av en mer bärande handling i följande fas, som frå-gan har du en sax? i (5). En analys av turer och deras strukturella beståndsdelar TKE:n i funktionella, progressivt utvecklande faser presenteras i kapitlet om turdesign.

SekvenserNär två eller flera turer följer varandra uppstår en sekvens. Ex-emplen (1) och (2) bildar tillsammans en sekvens, såväl som (3) och (4). I utdrag (5) finns en sekvens som består av A:s begäran om en sax och M:s respons jå på den. Dessa sekvenser kan vidare preciseras som yttrandepar, vilket är en benämning för en sekvens med en påfallande fixerad yttre syntax. Yttrandena (1) och (2) samt yttrandena i utdrag (5) bildar funktionellt bundna par beståen-de av en fråga i parets förstaled och ett svar i parets andraled. Yttrandeparet är slutfört i yttre syntaktiska termer då både första-ledet och andraledet producerats. Ifall andraledet uteblir anses det vara markerat frånvarande i sekvensen och tyda på något problem (Linell & Gustavsson 1987).

Ett samtal bildas vanligen av flera sekvenser, som hålls samman av någon typ av gemensamt fokus mellan talarna, även om alla sekvenser inte behöver ha en så snäv organisation i två led av vissa typer, som vid yttrandepar.

Talets enheter


57

DiskursenheterDet normala i samtal är att rätten till turutrymmet är begränsad och att en tur består av en enda turkonstruktionsenhet, och när den är färdig går turen över till en annan talare. Det är emellertid inte ovanligt med turer som består av fler än en TKE. En enhet i turen kan till exempel vara ägnad åt att respondera på ett föregå-ende bidrag och en annan enhet åt att utveckla det egna bidraget. Men det förekommer också att en talare engagerar sig i ett mer omfattande kommunikativt projekt, till exempel en berättelse, en förklaring eller någon annan redogörelse. Sådana projekt kan kräva många turkonstruktionsenheter och tillgång till ett större turutrymme. Dylika längre passusar som produceras av en talare kan kallas diskursenheter (Houtkoop & Mazeland 1985).

Ett exempel på en diskursenhet utgörs av en berättelse om hur det gick till på en danstillställning i (6). Berättelsen utannonseras på rad 4 och fortsätter till och med rad 18.

6) Diskursenhet, berättelse. Kafferep: ett samtal mellan fyra äldre väninnor (SÅI NF 2:1).

01 B: ja måste ut me vätskan serru,02 C: då sviktar de¿ 03 B: ja: då sviktar de rätt ut. (1,2) 04 A: .hh men hörrö du när ja eh berätta de här om da:nsen 05 kommer ja ihåg¿ e:hhhe he06 B: ja:.07 A: måste ju berätta. (0,4) tur att man inte e (.) fallen eh åt att .hh= 08 B: =>sätta sej å< gråta¿ 09 A: sätta sej å gråta, 10 B: hehahahah 11 A: ( ) eller att känna sej mindervä::rdig?12 vet ni va[, då va ju= 13 C: [ehehehe 14 A: =vi två då värdinner där, på på: eh å å ja ja .hh jah sprang å fjanta me,15 >äh men< i alla fall (.) .hh så så tänkte ja såhär, nä16 man kanske skulle da:nsa lite grann¿ å så börja ja ehöh bjö upp alltså, 17 men vet ni fem karlar na- nubba nä va heter de,18 B: nob[ba19 C: [nobba 20 B: FE:m gubbar¿ 21 A: fem stycken, 22 B: i ett sånt där slutet sällskap då. va.23 A: fem stycken, 24 B: ja

Talets enheter


58

Diskursenheter innebär att en av samtalsdeltagarna tillfälligt fun-gerar som primärtalare, såsom A i (6), medan de andras samtals-identitet i första hand är att vara lyssnare. Detta betyder inte att en diskursenhet produceras monologiskt; lyssnarnas ackompanje-rande bidrag – nickningar, hummanden, skratt, sidokommentarer – kan anses vara vitala praktiker för att en diskursenhet ska kunna fortskrida mot sin slutpunkt (Bublitz 1988).

Samtalsgrammatiskt viktiga frågor är bland annat med vilka medel en diskursenhet introduceras, med vilka medel primärtala-ren och lyssnarna (de sekundära talarna) håller enheten vid liv, och med vilka medel man avslutar och kommer ur en diskursenhet till ett »normalt« samtalsläge som fortskrider tur för tur.

I (6) kan man konstatera att A markerar en övergång till nå-got nytt i samtalet med yttrandesegmentet men hörru du på rad 4 och att en kommande diskursenhet utannonseras med de föl-jande berättelseintrona när jag berätta det här om dansen kommer jag ihåg och måste ju berätta (rad 4, 7). B ratificerar sitt lyssnarskap på rad 6 med responsen ja som emotser fortsättning. Berättelsens höjdpunkt och möjligen annalkande slut signalerar A med yttran-desegmentet men vetni (rad 17) – dvs. något som kan vara värt att veta och notera projiceras. Efter att det för berättelsens poäng väsentliga ordet nobba producerats öppnas samtalsrummet för an-dra bidrag. Dessa är först av evaluerande slag men börjar sedan (utanför utdraget) föra samtalet vidare i form av frågor om den situation som beskrevs i berättelsen (se Eriksson 1997).

3.2 Ord och ordklasserDet är svårt att tänka sig en grammatisk beskrivning där orden inte skulle utgöra en av de grundläggande enheterna. Också samtals-grammatiken behöver förhålla sig till »ord«, eftersom yttranden som bildar turer å sin sida bildas av ord i olika kombinationer.

Ett ord kan utgöras av ett enkelt, odelbart rotmorfem som hus, eller ett ord kan bestå av ett rotmorfem jämte grammatiska mor-fem som är bundna till roten, som böjningsmorfem (hus-et) eller som avledningsmorfem (hus-lig). Ord kan också vara sammansatta,

Talets enheter


59

bestående av till exempel två rotmorfem som hus och tak i hustak. Ordbildning och -böjning är morfologiska operationer, och man kunde då säga att ordet är en enhet som hålls samman och kan byggas ut genom morfologiska kombinationsregler.

Ord – böjda, avledda eller sammansatta – kan vidare ställas bred-vid varandra. Då uppstår det ordgrupper vars relationer inte bestäms av morfologiska utan syntaktiska regler och som förutsätter begrepp som huvudord, bestämning, sats och satsled. Så får vi till exempel fraser som mitt hus och satser som mitt hus är rött. Ur syntaxens syn-vinkel är ordet här den minsta opererbara enheten, den som används för att man ska kunna bygga upp och bygga ut en fras och sats.

I samtalspraktiker som turtagning behandlas orden inte nöd-vändigtvis så avgjort annorlunda än syntaktiskt sammanhållna sekvenser av ord. Ett ord är en sammanställning bestående av identifierbara och projicerbara »inre syntaktiska« egenskaper: sekvenser av ljud, stavelser, rötter, prefix och suffix. Det finns en viss ordning för de morfologiska elementen kring ordroten som bär på ordets kärnbetydelse. Detta illustreras med orden otroligt och avlöningen i schema 3.1 (Josefsson 2005).

Prefix Rot Avledningssuffix Böjningssuffix

Morfem o tro lig tav lön ing en

Schema 3.1. Ett ords morfologiska positionsschema (Josefsson 2005: 17).

Ju komplexare ett ord är till sin inre struktur, desto mer proji-cerbart, »syntaktiskt«, är det. Det vill säga att ordslut som blir projicerade kan också projicera ett möjligt turslut om ordet är ett möjligt sista element i ett yttrande. Ett exempel på detta ges i (7) där A:s tur på rad 3 slutar med sammansättningen honungsmelon.

7) Turslut, ordslut. Symöte: samtal mellan fyra äldre väninnor (SAM:V2).

01 A: jå de:e ju sån där melon [å man får den ganska02 B: [jå03 A: billit nu (.) sån dän h°nungsme[°lon°04 B: [den e hemst god

Talets enheter


60

Dels på basis av ordets syntaktiska position i en final dislokation (sån dän honungsmelon), dels tack vare sammansättningens projicer-barhet kan B synkronisera sin talstart (den e hemst god) i överlapp med ordets sista stavelse. Utöver detta samverkar här naturligtvis pragmatiska och prosodiska vinkar som talar om en möjligen ut-gående tur (relevant handling, avtagande röststyrka). Inte desto mindre manifesterar fall av detta slag att syntaxen börjar från or-det – när en sats ska börja byggas upp – och slutar med ordet – när en sats avslutas.

Till en viss förvirring mellan språkliga kategorier bidrar språk-systemets ständiga utveckling, som också kan drabba gränserna mellan de språkliga enheterna och kategorierna. En sådan typ av utveckling består i lexikalisering, vilket bl.a. kan resultera i att ord som ofta uppträder i kombination med varandra kommer att bilda en fast förbindelse. Lexikaliserade ordförbindelser, som hör-du, tammefan, iallafall, anses vara ett mellanting mellan komplexa ordbildningar och syntaktiskt konstruerade ordgrupper (SAG 2, s. 4). Vidare kan det i det kontinuerliga talflödet uppstå samman-smältningar av ord som syntaktiskt borde framstå som separata enheter. Detta kan leda till mer eller mindre etablerade kontra-herade former enligt följande: de e de (’det är’), ju inte junte och så här sär. Både lexikalisering och uttalslättnader kan leda till att enheter som någon gång behandlats som flera separata ord kommer att uppfattas som ett ord.

En översiktlig ordklassindelningSyftet är inte här att postulera en definitiv ordklassindelning för svenskan. I blickpunkten står i stället vissa slag av ord som är syn-taktiskt och funktionellt väsentliga just ur samtalsspråkets synvin-kel. Dessa slag av ord får en marginell uppmärksamhet i traditio-nella grammatiker, varför det också är värt att speciellt lyfta fram dem.

Man kan tänka sig en principiell indelning av svenskans ord i betydelseord och funktionsord. De förra har ett innehåll som går rätt bra att definiera, de kan ofta också avledas eller sammansättas och på sätt bli material för nya ord i språket. De senare har en

Talets enheter


61

tunn egenbetydelse och används främst för att skapa betydelser och länkar mellan innehållsord, mellan ordgrupper och mellan hela yttranden.

Typiska klasser av innehållsord är substantiv (flicka), verb (sjunga) och adjektiv (vacker). Genom att kombinera enbart dessa typer av ord åstadkommer man begripliga yttranden, till exempel Flickan sjunger vackert. Många adverb är också innehållsord som fort, ideligen, lyckligtvis.

Typiska klasser av funktionsord utgörs av pronomen (den), pre-positioner (på) och konnektorer – bland de sistnämnda konjunktio-ner (men), subjunktioner (eftersom) och infinitivmärket att. Prono-men har betydelse i förhållande till ett korrelat som kan »hämtas« i talsammanhanget. Prepositioner och konnektorer är snarast opera-törer som indikerar förhållanden och därigenom generella betydel-serelationer mellan andra språkliga enheter. Enbart dessa typer av ord kan svårligen kombineras till yttranden som kan begripas utan en större kontext. Många adverb har också karaktären av funktions-ord antingen genom att de ter sig som operatörer, till exempel inte och alltså, eller som pronomen, till exempel dit och då.

Interjektioner med expressiv funktion kan anses vara en typ av innehållsord, men deras innehåll är av ett indexikalt slag. Till exempel oj kan förknippas med talarens känsla av förtjusning på ett något motsvarande sätt som förekomsten av rök kan indikera att det brinner någonstans.

Grammatiker identifierar traditionellt också sådana interjek-tioner som snarare är funktionsord än uttryck för känslor och impulser. Interjektioner som responsorden ja och nej har pro-nominella inslag i och med att de syftar tillbaka på ett specifikt talsammanhang, till exempel en fråga som de svarar på. Till ytt-randen kan också knytas an interjektioner som serdu och ja menar vilka länkar språkhandlingar med varandra, något i likhet med konjunktioner. Denna typ av interjektioner är centrala funktions-ord i samtalsspråket. Gemensamt för interjektioner som ordklass är att de inte deltar i frasers eller satsers uppbyggnad, utan en-samma bildar yttranden eller anger relationer mellan yttranden eller delar av yttranden.

Talets enheter


62

Den allmänna indelningen i innehållsord och funktionsord stämmer rätt bra överens med en formbaserad kategorisering i a) verbalt böjda ord (verb), b) nominalt böjda ord (substantiv, ad-jektiv, pronomen) samt c) oböjliga ord, såsom adverb, syntaktiska relationsord (prepositioner och konnektorer) samt d) syntaktiskt isolerade ord (interjektioner). De böjliga orden tenderar att vara innehållsord, medan de oböjliga syntaktiska relationsorden samt de syntakiskt isolerade orden oftast är funktionsord. Så kallade diskursmarkörer, som reglerar interaktionen eller utgör en typ av bestämningar till yttranden, kan hänföras speciellt till klassen interjektion men även till klasserna konnektor (i synnerhet kon-junktioner), adverb och pronomen. I tablå 3.3 illustreras ordklas-sernas distribution enligt en övergripande funktionell indelning i innehållsord, funktionsord och diskursmarkörer.

Böjningstyp Ordklass Innehållsord Funktionsord Diskursmarkör

Verbal Verb xNominal Substantiv x

Adjektiv xPronomen x (x)

Oböjlig Adverb x x (x)Preposition xKonnektor x (x)Interjektion (x) x x

Tablå 3.3. Ordens benägenhet att falla in i olika form- och funktionsklasser.

Eftersom interjektion är den kategori som utgör den entydigaste källan för diskursiva funktionsord tas den i det följande till en när-mare granskning.

Interjektioner och diskurspartiklarOrdklassen interjektion är en brokig samling formellt och funktio-nellt varierande enheter, till exempel mjau, usch, oj, ja, hej, stopp, hördu. Den gemensamma nämnaren är att interjektioner till skillnad från andra ordklasser inte används syntaktiskt, dvs. de uppträder inte som led i satser. I stället står de parentetiskt före, inuti eller efter en sats.

Talets enheter


63

Många interjektioner kan också ensamma bilda ett yttrande utan att fungera elliptiskt. Ibland kan interjektioner utgöra en utbyggd inter-jektionsfras med hjälp av ett adverb eller en prepositionsfras: hej där, hej på dig. Syntaktisk integrering sker närmast då en interjektion »citeras« eller används metaspråkligt: Regnet sa tapp tapp.

Interjektioner är en för samtalsgrammatiken intressant kategori, eftersom många diskursmarkörer kan hänföras till denna ordklass, enligt det syntaktiskt isolerade typdraget. Man kan dock fråga sig om interjektioner kan anses bilda en enhetlig ordklass eller om de borde indelas i några fler klasser. Här föreslås en övergripande funktionellt men också syntaktiskt baserad indelning i två katego-rier, expressiver och diskurspartiklar, av vilka den senare framstår mer som en klass separat från »klassiska« interjektioner:

Expressiver fungerar som mer eller mindre spontana utrop, känslouttryck eller ljudimitationer, till exempel hej, sch, äsch, bla. Dessa bildar typiskt egna yttranden.

Diskurspartiklar används till övervägande grad som diskurs-markörer som reglerar interaktionen och modifierar det som sägs, till exempel ja, vetdu, liksom. En del av dessa kan bilda egna yttranden, medan andra ansluter sig till ett innehållsligt mer bärande yttrande.

Som vid de övriga ordklasserna är gränserna mellan kategorierna i viss mån flytande i och med att en del expressiver också har an-vändningar som diskursmarkörer, till exempel hej, vilket kunde tala för deras gruppering som särskilda diskurspartiklar. Den se-nare funktionen anses dock sekundär för uttryck som till övervä-gande grad uppträder som expressiver.

Expressiver är ord som på många sätt kan anses vara prototy-piska interjektioner genom att flertalet av dem kan karakteriseras som känslobetonade »utropsord«. Den här kategorin är emeller-tid inte enhetlig och fler subkategoriseringar enligt funktion kan göras, till exempel enligt följande (jfr Ameka 1992):

Talets enheter


64

Impulsioner: uttryck för någon plötslig ändring i talarens känslotillstånd, t.ex. ack, aj, oj, usch, äsch, fan, jävlar, jösses.

Imperationer: uttryck för uppmaningar, t.ex. sch, pst, nå, så, stopp, hallå, hej, schas.

Performativer: uttryck för sociala konventioner, t.ex. goddag, hej(då), förlåt, tack, grattis, skål, bingo.

Imitationer: uttryck som är närmast ljudhärmande, t.ex. mjau, vov, bä, pang, bla, vips.

Gemensamt för expressiver är att det är fråga om situationsbundna uttryck. De får sin specifika betydelse i talsituationen och är på sätt och vis själva situationen genom en typ av indexikal tecken-inne-håll-relation, till exempel usch förutsätter att den talande upplever något som motbjudande. Ett annat exempel på situationsbunden-het är performativer som står för bestämda sociala konventioner, till exempel goddag utgör själva hälsningsakten och har ingen an-nan användning. Expressiver har ett visst slags basbetydelse eller basfunktion (till exempel just som uttryck för avsky eller hälsning), vilket gör dem mer lika innehållsord än grammatiska funktionsord.

Traditionellt har man gjort en indelning i primära och sekun-dära interjektioner. Många av expressiverna kan i en sådan indel-ning anses vara primära interjektioner, dvs. ord som mjau, ack och pst har användningar bara som expressiver. Sekundära in-terjektioner är ursprungligen hämtade från andra ordklasser, till exempel fan är (också) ett substantiv och förlåt ett verb i modus imperativ. I den lexikaliserade expressiva funktionen kan associa-tionen till ursprungsordet och dess funktioner så småningom för-svagas. Vi kanske inte tänker på »den onde« så mycket när vi i ett känslosvall säger »fan«.

Vissa imperationer angränsar till diskurspartiklar och kan också användas i en samtalsreglerande funktion. Det finns dock ofta skillnader i den fonetiska realisationen som motsvarar den funktionella differentieringen. När till exempel nå och så används som imperationer, till skillnad från som diskursmarkörer, är de be-tonade, ibland också reduplicerade, och har därtill tendensen att utgöra en egen prosodisk enhet (J. Lindström 1999, s.139):

Talets enheter


65

8) Nå, nå! Sakta i backarna!9) Så, så, lugna dig nu.

Performativer utför olika sociala konventioner och de intar na-turligt nog en position mellan imperationer och diskurspartiklar. Betecknande för detta är att verbens ursprungliga imperativfor-mer kan bli lexikaliserade som imperationer eller performativer, och småningom även som diskurspartiklar, till exempel hör (du), se, titta, tänk, vänta, förlåt, ursäkta, var så god. Det finns en viss släktskap mellan dessa funktioner: sociala konventioner innehåller ofta en nyans av uppmaning, begäran eller vädjan och samtalsreg-lerande signaler vädjar likaså ofta till lyssnarens uppmärksamhet och samarbetsvilja.

Ord eller uttryck som till övervägande del används för att reglera samtalet, diskursen, kallas här diskurspartiklar. Hit hör responsord (ja, nej), lystringssignaler (hördu, vetdu) och en hel del modifierande uttryck som ba, liksom och ju. Diskurspartiklar utgör ett kommu-nikativt smörjmedel. De är ägnade åt att föra samtalet vidare och kan fungera som responser eller uppbackande bidrag. De kan också markera övergångar i sekvenser av yttranden samt fokusera eller modifiera ett yttrande eller ett led i ett yttrande. Allmänt gäller att det är svårt att definiera enskilda bestämda funktioner för diskurs-partiklar varken generellt eller i lokala kontexter. Beroende på kon-text och även position i yttrandet kan vissa potentiella funktioner bli mer framträdande än andra. Den rätt schematiska, diskursiva funktionen gör att diskurspartiklar liknar grammatiska funktions-ord. På detta sätt skiljer de sig också från de mer betydelsebärande expressiva interjektionerna. En mer ingående beskrivning och sub-kategorisering av diskurspartiklar görs i kapitel 4.

Vid sidan av diskurspartiklar talas det ofta också om diskurs-markörer. Här reserveras termen diskurspartikel för ett slags ordklassbeteckning: det är fråga om ord och uttryck som antingen primärt eller endast förekommer i en samtalsreglerande funktion. Beteckningen diskursmarkör kan emellertid användas såväl om reguljära diskurspartiklar som om ord från andra ordklasser som ibland kan uppträda i motsvarande funktioner, till exempel kon-junktioner (och, eller, men), adverb (alltså, förresten, i och för sig),

Talets enheter


66

verb (tänk, vänta) och pronomen (du, så här). Med en viss analogi till kategoriseringen av interjektioner till primära och sekundära kunde ord som ibland uppträder som diskursmarkörer kallas för sekundära diskursmarkörer medan diskurspartiklar är ett slags primära diskursmarkörer (se vidare s. 78).

3.3 KonstruktionerFörenklat kunde man säga att grammatiken består av ord och kon-struktioner i vilka orden grupperas på ett sätt som bestäms av den språkliga, i sista hand sociala, konventionen. Språkliga konventio-ner som bestämmer på vilka sätt orden grupperas i konstruktioner utgör ett språks syntax. Syntaktiska konventioner bestämmer var-för till exempel en enhet som mycket vacker är grammatisk medan vacker mycket inte är det.

Konstruktioner är naturligtvis relevanta också i samtalsspråk. Talaren uttrycker sina språkliga handlingar genom att konstruera yttranden enligt ett begripligt, i språksamhället accepterat, möns-ter. När talaren inleder projektionen av en igenkännbar konstruk-tion, till exempel en påstående sats, säkras rätten till talarturen tills projektionens (satsens) slut har uppnåtts. För de andra deltagarna är det väsentligt att kunna identifiera när en konstruktion påbör-jas, hur den kan tänkas utvecklas och vad som möjligen behövs för att konstruktionen fullbordas. Genom att kunna förutse kon-struktionens slutpunkt kan den lyssnande också förutse en möjlig slutpunkt för talarturen. En sådan kunskap om språkets konstruk-tioner kan bidra till smidiga turväxlingar i samtalet.

För att underbygga resonemang av detta slag, och speciellt ka-pitel 6 om turdesign, erbjuds i det följande en kort översikt över vissa centrala grammatiska konstruktioner. Eftersom tal och sam-tal här huvudsakligen analyseras i ett temporalt perspektiv hän-visas till positionsgrammatiska beskrivningar som också har en motsvarande, lineär orientering vid beskrivning av satsens struk-tur (Diderichsen 1946, SAG 4 s. 528, Hultman 2003, s. 289–298).

Talets enheter


67

Ord och konstruktionerTraditionellt har man gjort en skillnad mellan enskilda ord och konstruktioner, som snarast uppfattas som ordgrupper. Ett en-skilt ord aktiverar dock ett antal konstruktionsmöjligheter, dvs. tänkbara syntagmatiska, på kombinationsmöjligheter baserade, mönster i vilka ordet kan ingå. Tar vi till exempel pronomenet min kan vi utifrån vår språkliga kompetens sluta oss till att ordet kan förekomma i en konstruktion av typen min bok eller också i en konstruktion av typen boken är min. Ett ord kan också ingå i paradigmatiska, på alternativa möjligheter baserade, mönster med ord av samma typ. Till exempel ordet min associeras med böjnings-paradigmet min, mitt, mina och paradigmet för possessivprono-men: min, din, sin (hans, hennes), vår, er, deras.

Också konstruktioner har syntagmatiska och paradigmatiska sidor. Dels finns det regler för i vilken ordning enskilda led (ord) inordnas i en konstruktion, dels är det bestämt vilka slags led som kan inta vissa positioner i en konstruktion. Detta exemplifieras i schema 3.2 som illustrerar den inre strukturen för en definit no-minalfras med ett substantiv som huvudord.

Definit bestämning Adjektivisk bestämning Substantiv

dessa gamla favoritermina nya tankarlärarens spännande exempel

Schema 3.2. Exempel på nominalfras med definit bestämning (se SAG 3 s. 3).

Varje enskilt led i varje kolumn kan bytas ut mot ett annat i samma kolumn och kombineras med resten av leden i en lineär genom-gång från vänster till höger, till exempel dessa spännande tankar, lärarens gamla exempel. Trots att frasens konkreta form och frasens speciella betydelse ändras i de olika kombinationerna, kvarstår ett identifierbart och generaliserbart syntaktiskt mönster. Det är ett slags konstruktionsschema som i detta fall byggs ut med en kedja av bestämningar framför huvudordet:

[Definit bestämning [Adjektivisk bestämning [Substantiviskt huvudord]]]

Talets enheter


68

Brott mot konstruktionsschemat uppstår då kolumnernas ordning rubbas, till exempel i sådana kombinationer som tankar lärarens nya och gamla mina exempel.

Till skillnad från orden, som kan hämtas i språkets lexikon, är konstruktioner till sitt väsen mindre konkreta enheter. Konstruk-tioner erbjuder ett nät i vilket orden kan fästas så att det delinne-håll som de enskilda orden står för kan modifieras och berikas på ett oändligt sätt.

I likhet med orden i de olika klasserna uppvisar också kon-struktioner vissa form–funktion-korrelationer; satsens ordföljd kan till exempel visa om talaren vill uttrycka ett påstående eller en fråga (Hon ler och Ler hon?).

Fraser och satserGrammatiken identifierar två grundläggande typer av konstruk-tioner: fraser och satser. En sats kännetecknas av att den innehål-ler ett finit verb och andra satsled, oftast åtminstone ett subjekt, som i till exempel Det regnar, Sover du?, Vad gör du?

Satsled utgörs av fraser av varierande inre komplexitet eller av satser som är underordnade en huvudsats. I följande sats (10) åtskiljs den överordnade och underordnade satsen med dubbla streck, fraserna som utgör led i satserna åtskiljs med enkla streck:

10) Dessa spännande exempel | belyser || hur | konstruktioner | alstras.

En syntaktisk fras har ett huvudord, som kan vara det enda ordet som utgör frasen. Men en fras kan och måste ibland byggas ut med andra ord som utgör bestämningar till huvudordet (jfr schema 3.2). Enligt huvudordets ordklass indelas fraserna i en del klasser, såsom nominalfraser och verbfraser. I (10) kan vi identifiera nomi-nalfrasen dessa spännande exempel, där exempel är det »nominala« – egentligen substantiviska – huvudordet, och verbfrasen belyser hur konstruktioner alstras, där belyser är huvudordet. Den underordnade satsen hur konstruktioner alstras innehåller vidare en nominalfras (konstruktioner) och en verbfras (alstras).

I svenskan har både fraser och satser en mycket strikt reglerad

Talets enheter


69

inre syntax. Som schema 3.2 visar har leden i en nominalfras en fast inbördes ordning. Satsledens ordningsföljd låter sig lika bra beskrivas i ett konstruktionsschema. I schema 3.3 visas exempel på satsmönster för två typer av huvudsatser: en ja/nej-fråga och en påstående sats. I ett jämförande perspektiv kan den förra satstypen anses sakna ett inledarled som vanligen är obligatoriskt i påstå-ende huvudsatser.

Inledarfält Mittfält Slutfält

Inledare Verbal1 SubjektAdver- bial1 Verbal2

ObjektPredikativEgentligt subjekt

Adver- bial2

har ni öppet på lörda-morron

sju å tretti kan ni ju komma

Schema 3.3. Konstruktionsschema för huvudsatser.

Gemensamt för alla satser är att de för satsstrukturen centrala elementen förekommer i det så kallade mittfältet: här inordnas satsens finita verb (verbal1), subjekt och i förekommande fall sats-adverbial (adverbial1) på sätt som är karakteristiska för en huvud-sats respektive en bisats. I en bisats är mittfältets ordning subjekt–adverbial1–verbal1; alternativt kan man tänka sig att alla verben i bisats intar position verbal2 där de följer varandra: [eftersom]I [ni]S [ju]A1 [kan komma]V2.

En sats kan sluta i och med mittfältet, eftersom subjektet och finitet utgör den strukturellt minimala satsen, till exempel hon so-ver, sover hon, eftersom hon sover. Det är emellertid vanligt att sat-sen görs informativt fylligare och således strukturellt komplexare. Specifikare information uppträder då vanligtvis i satsens slutfält, där den kan bäras av ett semantiskt huvudverb i infinit form (ver-bal2), av led fungerande som objekt, predikativ eller egentligt sub-jekt och av beskrivande adverbial av varierande slag (adverbial2). Mittfältet (och inledarfältet) kan då bestå av närmast grammatiskt nödvändiga funktionsord som inleder satsens strukturella och

Talets enheter


70

funktionella projektion, till exempel Det är inte , Har ni inte…, Inte har du… Ur turtagningens synvinkel kan man konstatera att det blir avsevärt lättare att förutse en strukturell (eller pragmatisk) slutpunkt för satsen – och yttrandet – när satsens konstruktion har nått slutfältet.

Både fraser och satser kan vidare utvidgas med element som inte utgör led i deras interna grammatiska konstruktion. När så-dana element anknyts till en sats placerar de sig i ett förfält eller i ett efterfält enligt den positionsgrammatiska beskrivningen som i schema 3.4 (SAG 4, s. 6). Förfält Inre sats Efterfält

Hörrö du vet inte om Bengt har grejer hemma från revyn ellerDier har ni dom diabilder

Schema 3.4. Exempel på en sats med förfält och efterfält.

Elementen i för- och efterfält påverkar inte den syntaktiska ut-formningen av en sats, till exempel ordföljden. I stället kontex-tualiserar de den handling som uttrycks. På så sätt utgör leden i för- och efterfältet en typ av bestämningar till ett yttrande på pragmatisk nivå snarare än till en fras eller en sats på den inre syn-taktiska nivån. Element i för- och efterfältet är ovanliga i skrift-språket men synnerligen vanliga i samtal. Därför ägnas dem ett särskilt intresse vid analys av turdesign.

Konstruktioner som yttrandebildareDe konkreta yttranden som fälls i samtal utgörs av olika varia-tioner av fras- och satsformade konstruktioner. Konstruktionerna kan ha en enkel eller komplex inre struktur, vilket illustreras med tablå 3.4.

YttrandenFrasformade Satsformade

Enkla Komplexa Enkla Komplexa

Tablå 3.4. Typer av konstruktioner som bildar yttranden.

Talets enheter


71

I en dialogisk sekvens bildar yttranden talarturer, och i detta per-spektiv är ett yttrande lika med en turkonstruktionsenhet. Men det bör noteras att en grammatiskt komplex TKE inte resulterar i en komplex, flerledad tur, dvs. en tur som innehåller fler än en TKE (eller fler än ett yttrande). En tur kan alltså vara enledad även om turkonstruktionsenheten som bildar den är grammatiskt komplex.

Med enkla frasformade yttranden avses här yttranden som utgörs av en fras bestående av ett huvudord (t.ex. burkar) eller ett huvudord med en bestämning (t.ex. många burkar). Alla frastyper, dvs. nominalfraser, verbfraser, adjektivfraser m.m., kan bilda enkla frasformade yttranden. Exempel på yttranden med enkel fraskon-struktion återfinns i utdrag (11): svaren ja och .schu (dvs. ’jo’ ut-talat på inandning), vilka utgörs av interjektionsfraser, samt den kontrollerande frågan burkar som utgörs av en nominalfras.

11) Enkelt frasformat (lexikalt) yttrande. Polisförhör: polisen (P) förhör misstänkt (M) för tillgrepp av öl (TemaK:P5).

01 P: de va vanli folköl?= 02 M: =ja¿=03 P: =burkar?=04 M: =.schu

I utdrag (12) består svaret på rad 2 också av en enkel fras men med en mer utbyggd inre struktur, dvs. prepositionsfrasen ti klockan aderton:

12) Enkelt frasformat (frasalt) yttrande. Biljettbokning: institutionellt telefonsamtal till en biljettjänst; kund (K) och expedit (E) (H:Service).

01 K: hur länge e Luckan öppen02 E: ti klockan aderton

Två eller fler fraser kan kombineras med varandra så att de bildar ett yttrande även om det inte råder något syntaktiskt fast samband mellan dem. Sådana komplexa frasformade yttranden påmin-ner om satser men de saknar dock finit verb (SAG 4, s.782–831). En typ av komplex frasfogning återfinns i (13) på rad 3 i yttrandet roli den dära (vettu), som består av adjektivfrasen rolig och nominal-frasen den dära.

Talets enheter


72

13) Komplext frasformat yttrande. Sjuk häst. Privat telefonsamtal (PTS).

01 A: ne: >hon sa< ä Linda tyckte’nte de sa hon02 B: jaha:haha ne:[j03 A: [roli den dära vettu, 04 B: ja:

Dessa fraser kunde kanske i en annan kontext kombineras med ett finit led, till exempel den där e rolig. Ytterligare fogas partikeln vettu som ett kontextualiserande led till yttrandet.

Med enkla satsformade yttranden avses yttranden som be-står av en sats, vilken i minimifallet definieras som en konstruk-tion bestående av subjekt och finit verb. Ett enkelt satsformat yttrande består i typfallet av en huvudsats som inte inkorporerar underordnade satser, till exempel de va vanli folköl i (11) och hur länge e Luckan öppen i (12). Satser med bisatsform kan också bilda yttranden ensamma; ett konventionellt exempel på det är expres-siva satser som Om du var här! eller Vilken fin bil du har! Men även allmännare, beroende på den sekventiella kontexten, kan for-mellt sett »underordnade« satser utgöra yttranden. Så fungerar till exempel satsen om du kan åka å hämta mig då i (14). I sekvensen förhandlas när C kommer fram till staden där T bor. På rad 6 frå-gar C om A eller någon annan kunde plocka upp henne när hon kommer med tåget. Den interrogativa, dvs. frågande, handlingen görs med en sats som har formen av en konditional bisats.

14) Om-sats som ett satsformat yttrande. Privat telefonsamtal (A. Lindström 1999, s. 113–114).

01 T: Tju:go över tre: när var’u här då:,02 (0,4)03 C: Ti:e i fy::ra,04 (2,0)05 T: Ha,06 C: Om du kan åka å hämta mej då,07 T: Mm.08 C: Eller nå:gon,09 T: Mm:¿10 (1,8)11 T: Kan ja gör,12 C: Mm:

Talets enheter


73

Komplexa satsformade yttranden utgörs i typfallet av huvud-satser som inkorporerar en eller fler underordnade satser, som i (15).

15) Komplext satsformat yttrande. Samtal vid en familjemiddag (KO).

01 A: ja undra hur dom bär sej åt nä dom skriver

Yttrandet börjar med matrissatsen ja undra, som inkorporerar den indirekta frågesatsen hur dom bär sej åt, som i sin tur inkorporerar den temporala bisatsen nä dom skriver.

En talspråksegen komplex satstyp är sammansmälta satser, också kallade för apokoinou-fenomen. I dessa konstruktioner har två finita verb ett gemensamt satsled som verkar finnas vid en satsgräns. Till det första verbet utgör den delade konstituenten ett slutfältskomplement, vilket också fungerar som inledare i den senare satsen. Ett exempel finns i (16):

16) Sammansmälta satser. Kafferep: samtal mellan fyra äldre väninnor (Norén 2007, s. 269).

01 A: (för ve-) >(ja) brukar< cykla dit på hö:starna >brukar ja< ((…))

De sammansmälta elementen är satsen jag brukar cykla dit på hös-tarna och en senare »sats« där infinitivfrasen utnyttjas som inle-dare, cykla dit på höstarna brukar jag. Jämför även konstruktionen hon sa (ä Linda tyckte’nte de) sa hon i (13) (Norén 2007).

Frasala enheter och satser kan utvidgas också genom samord-ning med hjälp av konjunktioner eller utan förbindande led, till ex-empel burkar och flaskor; burkar, flaskor, kanistrar; jag tror inte det men jag ska se. Samordning komplicerar inte en konstruktion i sig utan genererar en serie konstruktioner av samma slag; konstruktioner som alltså inte ingår i varandra. I samtal kombinerar samordning inte alltid just konstruktionsled med varandra, som till exempel fra-ser eller satser för att en större fras eller sats ska uppstå, utan mer konkret yttranden och de handlingar som yttrandena står för. Sam-ordningen bygger i sådana fall snarast ut diskursen. Ett exempel på bruket ses i utdrag (17) där en diskursenhet utvecklas genom en serie samordnade, grammatiskt enkla yttranden som introduceras med konjunktionen och. I en sådan användning fungerar konjunk-tionen som en typ av diskursmarkör (se vidare s. 101).

Talets enheter


74

17) Diskursutbyggande samordning. Berättelse om att plocka svamp (GSLC).

01 A: me:n e: (0,6) så i (0,8) gå:r (1,1) när ja var uppe där så hitta ja (1,2)02 flera stycken kantareller där breve å så hitta ja (1,6) en tre fyra stycken03 fi- riktigt fina (1,3) e: (0,6) Karl Johanssvampar (0,7)04 å så såg ja på e- (0,6) litet avstånd så såg ja (1,4) nå- nåra till05 Karl Johanssvampar >å ja tänkte< å dom ska ja gå å ta ((…))

En speciell utbyggande företeelse består i så kallade annex som kan knytas an till fraser och satser utan att de är led i dessa konstruk-tioner, till exempel dislokationer av typen Dior, har ni dom? (SAG 4, s. 438–458). I positionsgrammatisk analys intar annexen för- eller efterfältet enligt schema 3.4. Också satsformade enheter kan stå i ett annexliknande förhållande till varandra; till exempel i utdrag (13) står hon sa före satsen ä Linda tyckte’nte de utan att den senare skulle vara i en entydig underordnad relation till den förra. Man kunde säga att annexen komplicerar en konstruktion utifrån, utan att på-verka konstruktionens inre organisation. De bildar dock en funk-tionell enhet, och därmed en större, komplex konstruktion med kärnkonstruktionen (t.ex. satsen) som de är associerade med. Den lösa syntaktiska förbindelsen mellan annexet och kärnkonstruktio-nen tyder på att annexen är pragmatiskt motiverade bestämningar till en hel yttrandebildande fras eller sats snarare än något som styrs inifrån av huvudordet i en fras eller satsens verbfras.

Prosodiska enheterTermen prosodi syftar på språkets ljudegenskaper som intona-tion, rytm och dynamik. Dessa aspekter är relevanta för segmente-ring av talet i ord, fraser och yttranden (Bruce 1998). Ur samtals-grammatikens synvinkel är det av ett speciellt intresse att utreda hur prosodin spelar in vid projektion av turförlopp och talarturers möjliga slutpunkter som sedan kan identifieras och nyttjas vid tur-tagning.

Yttranden som bildar turer kan bestå av en eller flera proso-diska fraser, dvs. prosodiskt sammanhållna enheter som kan om-fatta ett ord, en ordgrupp eller en sats (jfr Hansson 2003). Några enkla exempel på detta kan observeras i utdrag (18) som tagits från början av ett telefonsamtal mellan två väninnor.

Talets enheter


75

18) Prosodiska fraser och gränser. Privat telefonsamtal mellan två väninnor (PTS)

01 A: tjena: har ni kommi hem nu från02 (.) semestrar å liknande¿=03 B: =ja: nu så,04 A: nu ä re kla:rt,05 B: nu ä re klart. å du har vari ute å rest 06 hörde ja?=07 A: =a: ja har vart öh:: >ska vi se här< ja 08 vart i Sy:dsta¿

A:s första tur, rad 1–2, innehåller funktionellt sett två olika led, hälsningen tjena och frågan om hemkomsten. Detta hörs också i den prosodiska grupperingen där tjena: framstår som en egen prosodisk fras. Förnimmelsen av en prosodisk gräns blir tydlig i och med att inledningen av frågan har ni kommi hem hörs som en ny början och inte som något som ingår i samma intonations-projektion som påbörjats med tjena. Däremot har frågan en sam-manhängande tonkurva som dalar tydligt mot slutet. Den lilla rytmiska mikropausen på rad 2 ändrar inte detta helhetsintryck. Samordningen semestrar å liknande är en hörbar fortsättning av den föregående turdelen genom att den fortsätter att sjunka i den tonala utvecklingen. Alldeles i slutet sker en liten tonal uppgång vilken markerar att det är en fråga.

En av prosodins, och speciellt intonationens, viktigaste upp-gifter i talad svenska verkar vara disambiguering av gränser inom yttranden. Å ena sidan kan ett prosodiskt brott markera en stark (funktionellt motiverad) gräns, som mellan tjena och har ni kommit hem på rad 1. En liknande prosodisk gräns dras också mellan kvit-teringen nu ä re klart och den följande frågan å du har vari ute på rad 5. Å andra sidan kan prosodiska medel också visa sammanhang över en syntaktisk eller rytmisk gräns, som mellan kommi hem nu från och semestrar å liknande på rad 1–2. Vidare kan prosodin peka ut turdelar som finns utanför den sammanhängande projektionen. Till exempel ordsökningsmarkören ska vi se här på rad 7 bildar en egen prosodisk fras. Ordsökningsmarkören är en funktionell och syntaktisk parentes i yttrandet, och det är den också prosodiskt. Frasen uttalas något uppsnabbat och med minskad röststyrka. Pa-rentesen utgör på detta sätt en egen tongrupp som inte startar en

Talets enheter


76 Talets enheter

ny projektion men inte heller förhåller sig till den projektion som satts i gång i början av turen (ja ha vart).

Vid disambigueringen av prosodiska gränser respektive sam-band mellan yttranden och yttrandeled spelar återställning av normaltonhöjden (F0) eller avsaknaden av den en avgörande roll. I en sammanhängande prosodisk projektion börjar intonations-kurvan så småningom dala ju längre yttrandet framskrider; man säger att intonationen har en deklination. Även tillägg som följer pauser och syntaktiska gränser och som talaren vill markera som tillhörande samma yttrande introduceras med en anpassning till den övergripande deklinationen. Resultatet är således ett proso-diskt kontinuum. Om talaren däremot producerar ett yttrande som inte ingår i samma enhet avbryts deklinationen genom att det nya yttrandet påbörjas på en tonhöjd där talaren vanligen star-tar prosodiska fraser. I relation till den föregående, dalande into-nationsenheten hörs början av den nya prosodiska frasen – dvs. återställandet av tonens normalnivå – som en tonhöjning. Just detta sker vid de prosodiska gränserna på rad 1 och 5 i utdrag (18) (Hansson 2003, s. 124).

Prosodin i naturligt förekommande, sammanhängande svenskt samtalsspråk är ett outforskat område. De studier som finns visar dock att det finns en rätt bra, om än ingen otvetydig, överens-stämmelse mellan prosodisk frasering och syntaktiska enheter i yttranden. Prosodiska gränser sammanfaller ofta med syntaktiska gränser, och uppfattningen om en prosodisk gräns styrka kan vara relativ till den syntaktiska gränsens styrka; där man till exempel identifierar ett satsslut är man rätt benägen att höra ett proso-diskt slut (Hansson 2003, s. 114). Däremot är relationen mellan turgränser och prosodiskt markerade turbytesplatser mer kvistig. Det förefaller som om prosodin inte spelar en avgörande roll för var talarna i svenska samtal utnyttjar en turbytesplats. Turbyte kan ske utan att ett tydligt prosodiskt slut, till exempel en tonnedgång, förekommit. Det är emellertid vanligare att en turbytesplats är prosodiskt såväl som syntaktiskt orienterbar (Bockgård 2007).

Det finns skäl att notera att det förekommer regional variation i intonationsmönstren och uppfattningen om prosodiska kvalite-


77Talets enheter

ters betydelser. Det kan också gälla den prosodiska fraseringen i ett yttrande och den prosodiska projektionen av finalitet. Därför kan det vara svårt att operationalisera och generalisera prosodins betydelse som till exempel markör av turbytesplatser för hela det svenska språkområdet. Prosodins roll för turbyten är möjligen mer avgörande i vissa andra språk än i svenskan, till exempel i engelskan (Ford & Thompson 1996).


78

4Diskursmarkörer

Diskursmarkör används här som en samlande beteckning för ord och uttryck som fungerar som samtalsreglerande signaler eller som modifierande bestämningar till yttranden. Diskurs-markörer ingår inte i yttrandets bärande semantiska innehåll och dess övergripande syntaktiska struktur. Dessa funktionsord kan således i princip utelämnas utan att basinnehållet i yttrandet ändras eller att yttrandets grammatiska form blir lidande. Ex-empel på diskursmarkörer finns i följande mening inom spets-parenteser:

1) {men/hördu/i och för sig} det är {ju/väl/nog} inte så konstigt {vetdu/va/eller}

Diskursmarkörer är grammatiskt perifera i och med att de flesta av dem inte ingår i syntaktiska beroenderelationer med andra yttrandeled. Trots detta finns det en viss grammatisk ordning för hur dessa element placeras i yttranden. Diskursmarkörer är vidare semantiskt perifera i det avseendet att de inte direkt påverkar det som i grunden sägs i ett yttrande, till exempel att »något inte är så konstigt« i (1). Däremot kan diskursmarkörer på ett avgörande sätt påverka mottagandet, eftersom de signalerar på vilket sätt ytt-randet är relevant i sitt diskurssammanhang, hur talaren förhål-ler sig till yttrandet och dess mottagare, och hurdan respons som emotses (Schiffrin 1987).

Som diskursmarkörer fungerar dels en särskild kategori uttryck vars primära eller enda funktion är att reglera samtalet, dels vissa uttryck från andra ordklasser som har samtalsreglering som en av sina möjliga funktioner. De förra kallas här diskurspartiklar (ett slags primära diskursmarkörer), och de bildar en särskild kate-gori i ordklassen interjektion. Partiklarna kan delas in i dialogreg-lerande (ja), yttrandebestämmande (vetdu), fokuserande (liksom)

Diskursmarkörer


79

och modaliserande (ju) undergrupper. Den senare huvudtypen av diskursmarkörer kallas här sekundära diskursmarkörer, för det diskursiva är inte dessa ords enda eller kanske inte ens primära funktion. Som sådana diskursmarkörer uppträder vissa expressiva interjektioner (hej), konjunktioner (men), verb (vänta) och prono-men (du) (jfr tablå 3.3, s. 62).

Diskursmarkör är alltså den samlande termen för diskurspar-tiklar och sekundära diskursmarkörer. Tablå 4.1 illustrerar den övergripande kategorisering av diskursmarkörer som tillämpas.

Diskursmarkörer

Diskurspartiklar Sekundära diskursmarkörerDialogpartiklar Vissa expressiverYttrandepartiklar Vissa konjunktionerFokalpartiklar Vissa verbModalpartiklar Vissa adverb

Vissa pronomen

Tablå 4.1. Den övergripande kategoriseringen av diskursmarkörer.

En närmare presentation av diskursmarkörer följer nedan. Den utgår från kategorin diskurspartiklar och övergår sedan till sekun-dära diskursmarkörer.

4.1 DiskurspartiklarDiskurspartiklar kan karakteriseras som en typ av grammatiska funktionsord. Deras egenbetydelse är rätt schematisk: de specifi-cerar relationer mellan yttranden eller vissa delar av dem snarare än förmedlar ett referentiellt innehåll. Diskurspartiklar ger sek-ventiellt relevant tolkningskontext åt talarens handlingar, kontrol-lerar deltagarrelationer under interaktionen och fokuserar eller modifierar aspekter av det sagda. Utifrån dessa generella funk-tionella egenskaper kunde man rentav avgränsa diskurspartiklarna till en egen ordklass som rätt tydligt avviker från expressiva inter-jektioner.

Vid en närmare betraktelse bildar diskurspartiklar emeller-tid inte en uniform kategori. Följaktligen har man försökt med

Diskursmarkörer


80

olika slags subkategoriseringar, av vilka den mest omfattande och välgrundade kanske finns i den stora finska referensgrammatiken (ISK, s. 770–772); den har också genererat en tillämpning på is-ländska (Hilmisdóttir 2007). Med inspiration från samma källa identifieras här fyra klasser av diskurspartiklar som är motiverbara på svensk grund (samma klasser som i tablå 4.1). Klasserna baserar sig på hur partiklarna kan inordnas i en dialogisk sekvens, i ett yttrande eller i en grammatisk konstruktion som en sats.

Fyra klasser av diskurspartiklar1. Dialogpartiklar som kan bilda ett eget yttrande i ett dialogiskt

utbyte.2. Yttrandepartiklar som knyts an parentetiskt till ett moderytt-

rande.3. Fokalpartiklar som kan ha en affokal placering inom ett ytt-

rande.4. Modalpartiklar som kan integreras i yttrandets satsstruktur.

De strukturella dragen hos partiklarna sammanfaller också med vissa övergripande funktionella egenskaper. Partiklar i den första klassen fungerar till övervägande grad som responsord, till exem-pel ja, nej, aha. Eftersom dessa ord ensamma kan stå för en rele-vant handling i en dialog kan de kallas för dialogpartiklar.

Partiklar i den andra klassen fungerar inte så gärna som dialog-ord, utan de inramar yttranden initialt eller finalt, ibland kan de också förekomma som inskott i yttranden, till exempel vetdu, ser-du, ja menar. Utgående från anknytningen till ett innehållsligt mer bärande yttrande kan denna grupp kallas för yttrandepartiklar.

Partiklar som bara, liksom och typ hör till den tredje klassen och de kan fokusera något element inom yttrandet, till exempel ett ordval eller ett anfört segment, genom att stå framför och ibland efter det som fokuseras. Möjligheten till en sådan affokal place-ring ger gruppen beteckningen fokalpartiklar.

I den fjärde klassen finns små modifierande ord som ju, väl och nog. Denna klass definieras såväl inom samtalsgrammatiken som inom traditionell grammatik som modalpartiklar. Syntaktiskt

Diskursmarkörer


81

kännetecknas modalpartiklarna av att de, med vissa begränsningar, kan inordnas i satsens struktur på samma sätt som satsadverbial.

De två första underkategorierna (1, 2) – partiklar som dels upp-träder ensamma, dels i yttrandens yttre marginaler – är orienterade mot reglering av deltagar- och yttranderelationer. De två senare underkategorierna (3, 4) – partiklar som är rörliga inom yttranden – fokuserar och nyanserar innehållet i det som sägs. Därför kan de fyra klasserna av diskurspartiklar delas in i två övergripande grup-per bestående av »reglerare« och »modifierare« (Tablå 4.2).

Reglerare Modifierare

Dialogpartiklarmm, a, ja, jo, nej, näaha, jaha, nähä, jassånå, hördu, va, okej

Fokalpartiklarliksom, typ, sär, ba

Yttrandepartiklareh, äh, öhvetdu, serdu, förstårdu, ja menarnå, då, va

Modalpartiklarju, väl, nog, nu

Tablå 4.2. Två övergripande grupper av diskurspartiklar.

Mer renodlade funktionella indelningar av diskurspartiklar och -markörer är också möjliga, men de resulterar i mindre tydliga kategorier. I slutet av detta kapitel presenteras dock sammanfatt-ningsvis en funktionell översikt över diskursmarkörer. Diskurs-partiklar och andra diskursmarkörer diskuteras ytterligare i an-slutning till turens segmentering i funktionella faser (s. 209).

DialogpartiklarDialogpartiklar kan bilda ett eget yttrande som utgör en tur i en dialogisk sekvens utan att bidraget behöver tolkas som elliptiskt. De kan således uppfattas som språkets minsta enheter med vilka talaren kan delta i en interaktion. Många dialogpartiklar är också minimala i sin utformning och har inte alltid uppfattats som rik-tiga ord, som mm, hm, a, nä. Mer utbyggda varianter är dock van-liga, till exempel jaha, nähä, jasså, jajamen. Bland funktionella un-

Diskursmarkörer


82

dertyper kan man urskilja responsgivande partiklar (responsiver), uppmanande eller appellerande partiklar samt frågande partiklar.

Den största gruppen bland dialogpartiklar består av responsi-ver som mm, ja, jo, jå (den sistnämnda typisk för finlandssvenska), nej, nä, ne, aha och aj (finlandssvenska) med olika varianter. Dessa partiklar kan ensamma bilda minimala responser vilka prototy-piskt utgör ett svar på en ja/nej-fråga. Exempel finns i utdrag (2) som hämtats ur ett domstolsamtal där målsäganden (M) svarar på åklagarens (Å) frågor:

2) Responsiver som svarsord. Domstol: huvudförhandling i brottmål (trafikförseelse); åklagare (Å), målsägande (M) (Tema K:A51)

01 Å: lämna han inte namn o:ch, (.) adress vi de tillfället.02 M: nej,03 Å: nej. (.) bad ni å få de då.04 M: nej,05 Å: n:ej men han sa inte de själv i alla fall.=06 M: =nej.07 Å: nej,

Noteras kan att även åklagaren svarar på responserna genom att upprepa dialogpartikeln nej som en typ av bekräftande återkopp-ling. Detta tyder på att det innehåll som en responsiv partikel för-medlar ofta är komplexare än ett enkelt jakande eller nekande svar. Till exempel ja (eller a) kan med en karakteristisk stigande ton signalera något mittemellan, ett villkorligt eller tveksamt jakande eller ibland rentav ett avböjande (A. Lindström 1999, s. 140):

3) Responsiv som tveksamhetsmarkör. Hundpensionat: telefonsamtal mellan hundägare, prospektiv kund (K) och föreståndare (E) (PTS).

01 K: Åttatiden på lörda (.) hur [går de:?02 E: [Ja: uh: (.) sju å tretti kan ni ju komma:.

En del av responsiverna ger återkoppling som så kallade upp-backningar som har en förbleknad svarsfunktion. Speciellt van-liga i denna funktion är mm, ja och jo .

Diskursmarkörer


83

4) Responsiv som uppbackning. Samtal vid en familjemiddag (KO).

01 A: de iafa:ll så här, Johan ringde å prata me mej i går nämligen.02 B: mhm:03 A: o:ch då ska:e Johan me:

5) Responsiver som uppbackningar. Privat telefonsamtal mellan mor (A) och vuxen son (B) (PTS).

01 B: Malena å ja satt här inne,= 02 A: j[a 03 B: =[>(de va en)< fredamorron för en vecka sen,04 A: ja= 05 B: =i fredas [då. 06 A: [ja

De nekande motsvarigheterna nej och nä används bland annat när den utsaga som backas upp innehåller ett negerande element som inte, aldrig, knappast. Man kan då säga att uppbackning på svenska har en känslighet för negativ polaritet (Green-Vänttinen 2001).

6) Negationsberoende uppbackning. Berättelse om svampplockning (GSLC).

01 A: å: ja va där uppe häromda:n å skulle plocka02 men de var nästan mörkt så då så ja inte så bra03 B: nä:e04 (1,0)05 A: me:n e: (0,6) så i (0,8) gå:r (1,1) när ja var06 uppe där så hitta ja (1,2) flera stycken kantareller där breve ((…))

Uppbackande responsiver signalerar att den andre hänger med, eller åtminstone lyssnar, och kanske accepterar vad den talande sagt och att denne väntas fortsätta med sitt bidrag till samtalet.

Responsiven nej (nä) har ytterligare specialfunktionen att mar-kera självreparation, dvs. initiering av en ändring eller korrigering av något i talarens eget igångvarande yttrande (se vidare s. 152):

7) Responsiv som reparationsmarkör. Kafferep: ett samtal mellan fyra äldre väninnor (SÅI NF 2:1)

01 A: men vet ni fem karlar na- nubba nä va heter de,02 B: nob[ba03 C: [nobba

Diskursmarkörer


84

I (7) kommer talaren (A) inte på rätt ord och märker detta efter att ha producerat försöken na- och nubba. Det felaktiga nubba skjuts undan med negationen nä, ytterligare följt av uttrycket va heter de som signalerar ordsökning. Dessa problemmarkeringar får de andra deltagarna att erbjuda en korrigering, nobba.

Partiklar av typen ha, aha, jaha, jaså signalerar att man tagit emot ny information, och på så sätt kan de också användas som uppbackningar.

8) Responsiv som uppbackande insiktsmarkör. Hemtjänsten: samtal mellan vårdbiträde (V) och pensionär (K) (SÅI HT IIID2:2).

01 A: ha ru fått ny altan här?02 0,4)03 B: (ja) de ä länge sen de.04 (0,4) 05 A: jaha:¿= 06 M: =(när dom la) rampen där gjorde de samtidit.

Partikeln okej fungerar som ett slags klartecken; den anger allmänt att det som sagts har tagits emot och accepterats som grund för en fortsättning i samtalet. Eftersom okej på detta sätt kvitterar något som pågått tidigare kan den fungera sekvensavslutande. Sådana användningar påträffas till exempel vid avslutningar i telefonsam-tal.

9) Responsiv som klartecken. Giftinformationscentralen: institutionellt telefonsamtal; uppringare (U) och informatör (I) (GIC).

01 I: ja men ring nittitusen då¿ då så får du göra upp02 me dom hur du ska göra¿03 U: okej, 04 I: jaa:=05 U: =>ta:ck så< mycke06 I: varsego 07 U: hej då,

Uppmanande interjektioner, så kallade imperationer, har som en av sina funktioner att påkalla den andres uppmärksamhet (se vi-dare s. 100). Därför är det vanligt att imperationer också kan an-vändas som, eller utvecklas till, appellerande dialogpartiklar med en förbleknad uppmanande betydelse. Speciellt i finlandssvenskan

Diskursmarkörer


85

används partikeln nå som en signal som uppmanar den andre att fortsätta med sin projektion:

10) Fortsättningssignal. Radiosamtal om »Stora machoboken«; 2 studiovärdar, tre gäster (SAM:RS3).

01 A: jå (.) ja: ja: ja ha två åsikter om de här02 på sam[ma gång03 B: [nå04 A: dels e dels tycker ja som Staffi å dels så tycker ja ((…))

Responsiven ja används allmännare som en motsvarande fortsätt-ningssignal:

11) Fortsättningssignal. Kafferep: ett samtal mellan fyra äldre väninnor (SÅI NF 2:1).

01 A: .hh men hörrö du när ja eh berätta de här02 om da:nsen kommer ja ihåg¿ e:hhhe he03 B: ja:.04 A: måste ju berätta.

Det appellerande och vagt uppmanande hördu kan ensamt bilda ett initiativtagande yttrande då talaren vill förvissa sig om motta-garens uppmärksamhet. Den andre kan bekräfta sin beredskap att lyssna genom att producera en kvittering som a i (12).

12) Lystringssignal som egen TKE. Privat telefonsamtal mellan mor (A) och vuxen son (B) (PTS).

01 A: ja du ä dukti. .h hör du du:=02 B: =a:=03 A: =(j)amen (.) tän:k >va rolit<, känns de inte br:a:04 att- kä:nns de inte bra att få le:va¿ ((…))

Problem med hörande eller förståelse signaleras med den frågan-de partikeln va, som då har ett kortstavigt uttal. Partikeln anger att det inte finns förutsättningar för en oproblematisk fortsättning av dialogen förrän man åtgärdat problemkällan i interaktionen.

Diskursmarkörer


86

13) Va som reparationsmarkör. Kafferep: ett samtal mellan fyra äldre väninnor; värdinna (A) och gäster (SÅI NF 2:1).

01 A: Sti :g in. Nä du får ha sko r på de:j, ( . ) Doris. 02 D: Nä ja vill inte ha nåra. 03 B: Vi kanske ska gå. 04 D: Får ja inte gå så hä:r då¿ 05 A: Va? 06 D: Får ja inte gå så hä:r då¿ 07 A: Ne::j. 08 D: Va? 09 A: Du kanske har fotsvamp. he::[haha: 10 D: [Nej. Faktiskt inte. 11 A: Nej Doris, Doris ja skoj- 12 D: Ja de fatta ja v-

I vissa användningar har va övergått till en typ av interjektion som betecknar förvåning eller bestörtning:

14) Va som expressiv interjektion. Döma fotboll: privat telefonsamtal (PTS).

01 A: i:morron kväll ä de dags,02 B: imorron kväll e ja,=03 A: =ha04 (1,0)05 B: ja får väl säja ett återbu::d,06 A: va?07 B: (för) ja ha:r fått träningsvärk,

Här har mottagaren (A) inga problem att höra, och den andre (B) behandlar inte heller va som reparationsinitiativ (i ett sådant fall kunde B ha upprepat det han sagt före va). I stället går B vidare till att förklara varför han måste lämna ett återbud.

Trots att dialogpartiklar ensamma kan bilda yttranden, och således turer i samtal, är det mycket vanligt att de uppträder i an-slutning till ett mer utbyggt yttrande, antingen i inledningen (15) eller avslutningen av yttrandet (16).

15) Lystringssignal som TKE-initial markör. Låna peruk. Privat telefonsamtal (PTS).

01 E: hörrö du: vet inte om Bengt har grejer hemma från revyn eller?

Diskursmarkörer


87

16) Responsiv som TKE-final markör. Symöte: samtal mellan fyra äldre väninnor, värdinna (C) och gäster (SAM:V2).

01 A: ja dricker gärna te [( )02 B: [+har du kok-+ 03 färdi[kokt kaffe04 C: [ja har alla sorter jå:å

Den funktionella gränsen mellan dialog- och yttrandepartiklar är alltså inte definitiv. Det är också möjligt att en dialogpartikel med tiden utvecklas i riktning mot en yttrandepartikel. På denna ut-vecklingslinje finns till exempel nå, va och hördu.

YttrandepartiklarDiskurspartiklar som ansluter sig till ett yttrande, snarare än bil-dar ett självständigt yttrande, kallas yttrandepartiklar. Yttrande-partiklar kan sägas vara specialiserade på att kontextualisera ett visst yttrande. De positionerar den handling som yttrandet utför i den aktuella situationen och sekvensen. Partiklarna kan accentuera samförståndet talarna emellan, antyda poängen i en redogörelse, peka på en orsaksrelation eller markera en reparation.

De flesta yttrandepartiklar kan uppträda såväl initialt som fi-nalt i yttranden och i mediala inskott. En del förekommer bara initialt (nå) eller finalt (va). Många yttrandepartiklar har ett ap-pellerande moment, framför allt vetdu (du vet), serdu och förstårdu, som också har korresponderande plurala former i vetni, serni och förstårni. Talaren riktar sig till en viss (eller vissa) mottagare och vädjar till gemensam kunskap eller förståelse.

I utdrag (17) diskuteras en hunds löptid: A:s första tur utgör ett godkännande av en föregående upplysning som ingår i en pro-blematisk förhandlingssekvens. Att man nått till ett resultat i för-handlingarna signaleras med det inledande då som kan tolkas kon-sekutivt ’i så fall’: ja då e’re nog inte så falit. Partikeln vetdu som på rad 2 avrundar den senare delen av turen, markerar yttrandet som ett erbjudande om en utväg ur problemet. Talaren gör gällande att det finns chanser att etablera ett samförstånd i situationen. Vägen till samförstånd byggs vidare upp genom A:s och B:s efterföljande yttranden (Nordenstam 1989).

Diskursmarkörer


88

17) Vetdu som samförståndsmarkör. Hundpensionat: telefonsamtal mellan hundägare, prospektiv kund (K) och föreståndare (E) (PTS).

01 A: Ja >då e’re nog inte< så falit de e värre02 mot m:itten å slute ve[t dö¿03 B: [Ja:¿04 (0,4)05 B: Ne de e inte så att hon släpper till nån[ting¿06 A: [(A) nej just de:.

Partikeln vetdu/vetni kan också signalera att något (i princip iden-tifierbart) nytt införs i samtalet. Något av den funktionen kan anses finnas i (17), men den är mest framträdande då partikeln förekommer i början av ett yttrande som i (18). Här verkar vetni förbereda mottagarna för poängen i en redogörelse.

18) Vetni som poängmarkör. Symöte: samtal mellan fyra äldre väninnor (SAM:V2).

01 A: .h å vetni där hör å häpna gick ju Dallas på en kanal

Partikeln serdu kan vädja till att mottagaren identifierar, och alltså ser, något konkret närvarande i samtalssituationen. Utöver detta har serdu en förklarande funktion. I denna användning påminner partikeln om en kausal eller konsekutiv konjunktion som för att och så att. Mottagaren förväntas alltså »se« något samband mellan de sakförhållanden som blivit aktuella (19).

19) Serdu som explanativ markör. Kafferep: ett samtal mellan fyra äldre väninnor (SÅI NF 2:1).

01 B: men eh de e för att ja dricker 02 .hh så f-blir vätska, å då klara inte hjärtat 03 av’et [då då då går då g-=04 A: [nähä:,05 A: =mm::.06 B: ja måste ut me vätskan serru,07 C: då sviktar de¿08 B: ja: då sviktar de rätt ut.

Interrogativa, dvs. frågande, led har potentialen att anta sam-talsreglerande funktioner: att fråga om respons är en naturlig handling, eftersom man i allmänhet vill ha respons på sina bi-drag. Sålunda har ett kortstavigt, obetonat va utvecklats till en

Diskursmarkörer


89

yttrandefinal partikel med en försvagad interrogativ funktion (Nordenstam 1989).

20) Va som vädjande markör. Privat telefonsamtal mellan två väninnor (PTS).

01 G: v[a va re då rå¿02 V: [först- först- ja vi hade en tid klockan två va?=03 G: =mm04 V: ((harkling)) .h och eh d- ja menar komma in å vä:ga05 å: å mäta¿ >de brukar ju gå ganska< fo:rt? [va:¿06 G: [a:

Det finala va är vanligt i resonerande eller berättande sekvenser, där förståelse och samförstånd mellan talarna kan kräva bekräf-telse.

Det verbavledda tro kan fogas till antaganden och frågor. Då signalerar partikeln talarens undran och vädjar samtidigt om en assisterande respons.

21) Tro som vädjande markör. Samtal i Göteborg (SIG).

01 A: ja vad heter den här med Gösta Ekman tro 02 B: En vandring i solen

Det temporala och kausala adverbialet då används ibland som en yttrandepartikel. Detta då, ibland även dubblerat dårå, har i någon mån liknande funktioner som yttrandepartikeln va. Partikeln då uppträder normalt finalt i frågor, förmodanden eller även påstå-enden som utgör led i berättelser och resonemang. Det har också lexikaliserats som ett påhäng till vissa responsivt använda ord, till exempel hejdå, ojdå, jodå, vardå, vaddå. I dessa kombinationer mar-kerar då att ordet (eller yttrandet där ordet ingår) syftar tillbaka på något som redan aktualiserats i dialogen.

Som yttrandepartikel har då en försvagad temporal-kausal innebörd. Generellt har då ett kontrollerande och tillbakasyftan-de signalvärde, till exempel vid formulering av en begäran eller leverans av ny information. I kontrollerande frågor anger då att frågan motiveras av det som sagts i det föregående, som i (22), rad 6 (Landqvist 2003).

Diskursmarkörer


90

22) Då i kontrollerande fråga. Giftinformationscentralen. Institutionellt telefonsamtal; uppringare (U) och informatör (I) (GIC).

01 U: ja ringer angående min lille pojk här på femton02 månader, [han ehm kröp in i ett (.) rum här å (0,4)= 03 I: [mm04 U: =fick tag i en (0,8) sån här alladinlampa, å stog å05 sög på de här de e ju sån här la:mpolja i:,06 I: ja just de:, å sög på den här veken då:¿=07 U: =ja.

I berättande sekvenser kan då betona yttrandets förklarande eller specificerande syfte, som i tillägget i fredas då i (23), rad 5. Efter-som användningen är typiskt final har partikeln också potentialen att signalera att en utsaga är färdig.

23) Då som explanativ markör. Privat telefonsamtal mellan mor (A) och vuxen son (B) (PTS).

01 P: Malena å ja satt här inne,= 02 K: j[a 03 P: =[>(de va en)< fredamorron för en vecka sen,04 K: ja= 05 P: =i fredas [då. 06 K: [ja

Av allt att döma är då mitt i en grammatisk utveckling och de dis-kursiva och adverbiella användningarna lever sida vid sida. Dessa styrs tydligen också av positionen i yttrandet. När då, otypiskt för diskurspartiklar, är satsinledare tolkas det snarast som ett konse-kutivt adverbial; jfr då e’re nog inte så falit i (17).

Den vagt uppmanande partikeln nå, som också har använd-ningar som dialogpartikel (10), inleder ofta frågor och responser, särskilt i finlandssvenskan. I denna funktion har partikeln konnek-tiva drag: den signalerar övergång till något nytt, till exempel till ett nytt tema (24) (Lehti-Eklund 1992).

Diskursmarkörer


91

24) Nå som övergångsmarkör. Symöte: samtal mellan fyra äldre väninnor, A är värdinna (SAM:V2).

01 A: ni få- ni får kaffe å sånt på,02 (1,3) 03 A: å te. 04 (8,0) 05 B: nå Asta hu mår ditt barnbarn 06 C: jå riktit bra ja va just där

Imperationen nå kan användas i förebrående syfte (s. 64), vilket kan förklara att den förekommer i inledningen av disprefererade handlingar, till exempel i en avböjande eller ifrågasättande respons som i (25).

25) Nå i ifrågasättande handling. Herrmiddag: samtal mellan sex män i 30-årsåldern (SAM:V1).

01 A: sen så beslagstos huse å, (0,5) dom flytta tibaka ti (0,7) ti Hamburg (å) 02 B: nå flytta å flytta men ja menar va (.) fan kan du göra

Den lexikaliserade satskonstruktionen ja menar har utvecklats till en yttrandepartikel som är vanlig i förklarande kontexter. Parti-keln påminner sålunda om en kausal eller konsekutiv konjunktion av typen för att och så att (jfr serdu). Vanliga användningar är då ta-laren återupptar, preciserar, omformulerar eller korrigerar något som man sagt tidigare (26) (Saari 1986).

26) Ja menar som omformuleringsmarkör. Giftinformationscentralen: institutionellt telefonsamtal; uppringare (U) (GIC).

01 U: sen har vi en sak till, å de e ju den här 02 penseltvätten som också ja menar de e ju också lite 03 slabbit å man får på huden å (så där),

Ja menar kan förekomma tillsammans med andra markörer av en alternativ synvinkel på sakförhållanden, till exempel men ja menar, för ja menar, eller ja menar. Placeringen är oftast initial i ett ytt-rande som utgör ett fortsättande led i en flerledad tur. Då länkar ja menar tillbaka till ett tidigare bidrag och inleder en specificering av vad talaren ville ha sagt i det (27).

Diskursmarkörer


92

27) Ja menar som explanativ markör. Radiosamtal; 2 studiovärdar, 4 gäster (SAM:RS1)

01 A: ((…)) men de:e svårt att bli hatad för att02 man e (.) man e e: [finländare=03 B: [m04 A: =ja menar folk kan va hatade ute i världen fö att05 di e israeler eller amerikaner eller ((…))

En annan partikel i jag-form är vetja som har en vagt uppmanande eller instruerande karaktär. Med vetja signalerar talaren att det finns goda grunder att tro på det som sägs, jfr ’så vitt jag vet’. En sådan markering av egna, om än inte helt kategoriska, kunskaper kan anses finnas i A:s användning av vetja i (28) där hon är inne på en familjehistorisk berättelse.

28) Vetja som instruerande markör. Kafferep: samtal mellan fyra äldre väninnor (SÅI NF42, Norén 2007, s. 224).

01 A: ja du vet de [va ju en- en stall så här som=02 B: [egentligen har vi ju upple:vt=03 A: =dom kom å hade hä]starna i stall[e ]=04 B: =mycke hörrö du. ] [m]05 A: =här på .hh på Blomstergatan >vet ja<

En speciell kategori av yttrandepartiklar utgörs av ansatsljud, som e(h), ä(h), ö(h), (h)m. Dessa förekommer vid talavbrott som kan or-sakas av ordsökning eller omstart, men de kan också inleda yttran-den om det är just inledningen som talaren »söker« (29, 30). Då dessa partiklar är förknippade med produktionsproblem kan de anses utgöra en typ av reparationsmarkörer (Steensig 2001, s.183; s. 149 nedan).

29) Ansatsljud som reparationsmarkör. Hundpensionat: privat telefonsamtal (PTS).

01 K: Men eh: mm (0,2) ja vet ju’nte hur de blir i helgen¿

30) Ansatsljud som reparationsmarkör. Biljettbokning: institutionellt telefonsamtal till en biljettjänst; kund (K) (H:Service).

K: äm (1,1) vänta nu (0,5) ä: (.) Sonja Lindqvist¿

Ansatsljuden utgör också en praktik med vilken talaren i allmän-het kan göra anspråk på turen (s. 207).

Diskursmarkörer


93

FokalpartiklarDen tredje kategorin av diskurspartiklar kallas fokalpartiklar. I den kategorin ingår till exempel liksom, typ och ba. Dessa partiklar skil-jer sig från dialog- och yttrandepartiklar genom att de i allmänhet är rörligare inom yttranden och kan fokusera ett visst led inom ett yttrande. I detta avseende påminner fokalpartiklar om foku-serande satsadverbial, som bara, åtminstone, framförallt, vilka kan placeras relativt fritt inom satsen framför det uttryck de bestäm-mer, dvs. affokalt (SAG 4, s.154). Liksom många av de fokuserande satsadverbialen kan inte fokalpartiklar uppträda som fundament i huvudsats. Med dialog- och yttrandepartiklar har fokalpartiklar det gemensamt att de inom en satsformad konstruktion har in-skottskaraktär och en tunn egenbetydelse som inte påverkar ut-sagans proposition nämnvärt.

Strikt taget hör fokalpartiklar som liksom och typ ursprung-ligen till andra ordklasser; till exempel liksom är en kompara-tiv subjunktion (jfr Jag liksom min bror är födda i april.). I språk-utvecklingen har dessa uttryck dock vid sidan av den ordinarie funktionen fått mer och mer karakteristiska diskursfunktioner och till dessa kopplade syntaktiskt emanciperade och prosodiskt försvagade drag. I dessa senare användningar har led av typen liksom i praktiken glidit över till kategorin fokalpartikel, och sammanfallet med till exempel subjunktionen liksom är närmast skenbart.

Av fokalpartiklar är just liksom synnerligen mångfunktionell och syntaktiskt rörlig. Partikeln kan förekomma initialt, finalt eller med stor placeringsvariation medialt i yttranden. Någonting av den ursprungliga komparativa betydelsen verkar oftast hänga kvar; talaren avväger på sätt och vis ett uttrycks eller en hel utsagas träffsäkerhet. Sålunda kan liksom ibland förekomma vid vad som påminner om ordsökningar (31) eller också för att avgränsa anfört tal (Londen 1997, Eriksson 1997, Kotsinas 2004).

Diskursmarkörer


94

31) Liksom vid ordsökning. Tjejkväll med fika: trepartssamtal; värdinna (A), hennes syster (B) (SAMGRAM 5:1).

01 A: nu tänker ja på allt som kan >hända hela tiden<. 02 (0,4)03 B: mm:.04 (1,0)05 B: viss[t¿06 A: [>elle< (0,2) tänker man på de då blir man (0,4)07 liksom a:vtrubbad efter ett tag.

Partikeln typ har användningar som är besläktade med liksom, men har en mer påtaglig exemplifierande funktion. I (32) presenteras smör eller margarin som exempel på något som är fett; också ut-trycket till exempel förekommer i utdraget.

32) Typ som exemplifierande markör. Giftinformationscentralen: institutionellt telefonsamtal; uppringare (U) och informatör (I) (GIC).

01 I: e:h >vi brukar väl rekommendera< typ smör eller 02 margari:n, ett par matskedar,03 U: jaha: [ja04 I: [på på en smörgå:s till exempe:l, eller på sked05 om han gillar de:, [(0,4) så mycke.06 U: [ja ja ja

Även ba klassificeras här som en fokalpartikel i användningar där det placeras fokalt framför ett anfört segment i yttrandet (33), eller ibland även när det står efter (34). De anförda segmenten markeras prosodiskt med ändrad röstkvalitet, i utdragen återgivna med citattecken.

33) Ba som initial anföringsmarkör. Samtal på sommarkoloni (Eriksson 1997, s. 159).

A: ja ba »du kan lyssna på din freestyle«

34) Ba som final anföringsmarkör. Samtal med ungdomar (Eriksson 1997, s. 159).

A: i Göteborg å de där »kan ni inte få- får ni gå om« ba

Detta ba har sitt ursprung i det fokuserande satsadverbialet bara, och det är synnerligen vanligt i ungdomsspråk (Eriksson 1997, Kotsinas 2004, Jönsson 2005).

Bland fokalpartiklar kan man också räkna uttrycket sär som kan härledas till pronomen av typen sådan här, sådan där, så här

Diskursmarkörer


95

och så där. Partikelformen sär fyller delvis samma funktioner som liksom, typ och ba och kan även samförekomma med dem. Sålunda kan sär utpeka att ett ordval är belastat på något sätt (35), till ex-empel beträffande lämplighet eller specifikhet, eller att talaren, mer eller mindre rättvisande, citerar någon (36) (Öqvist 2000).

35) Sär som ordvalsmarkör. Samtal i en TV-studio (Öqvist 2000).

01 A: men du (.) Anna du som e sär trendguru på hiphop02 känns inte hiphop liksom (.) gammalt liksom?

36) Sär som anföringsmarkör. Samtal i en TV-studio (Öqvist 2000).

01 A: ja ringde överallt sär hej e de löv på drottninggatan?

På samma sätt som liksom uppvisar sär en stor rörlighet inom och mellan yttranden och de konstruktioner som bildar dem. Även de pronominella ursprungsformerna så här, så där, sådan här och sådan där har diskursfunktioner som liknar en del av de funktioner sär har. Diskursiva funktioner hos de fullständiga pronominella formerna redovisas i samband med sekundära diskursmarkörer (s. 113).

ModalpartiklarLiksom de flesta diskurspartiklar är de så kallade modalpartik-larna till formen korta, enstaviga och oftast obetonade ord. Ur grammatikens synvinkel utgör modalpartiklarna, till exempel ju, väl, nog och nu, en något obestämbar kategori. Syntaktiskt sett är de inte interjektioner, vilket kännetecknar de andra diskurspar-tiklarna, även om fokalpartiklarna också utgör en gränskategori i det avseendet. Vanligen förs modalpartiklarna till satsadverbial, eftersom de i mittfältet intar de typiska positionerna för adverbial1 i huvudsats och bisats (s. 69, schema 3.3). De är dock inte typiska satsadverbial i alla avseenden.

Alla modalpartiklar kan inte användas på samma placeringar i satsen som ordinarie satsadverbial; till exempel ju och väl kan inte uppträda som fundament. Bara nog, och eventuellt det icke-temporala nu, kan inta alla adverbialpositioner inom satsramen. Ibland kan modalpartiklarna också uppträda i satsens efterfält, till

Diskursmarkörer


96

exempel Hon älskar dig, ju. Däremot kan de inte ensamma bilda re-sponsyttranden, till skillnad från många andra modala satsadver-bial. Sålunda duger inte ju, väl eller nog som respons på påståendet i exemplet nedan, medan antagligen, möjligtvis och kanske gör det:

– Beatles är bättre än Beethoven.– {*Ju/ *Väl/ *Nog/ Antagligen/ Möjligtvis/ Kanske}.

Modalpartiklar påträffas även i skrift men de är speciellt vanliga i svenskt talspråk, vilket tyder på att de är viktiga i kommunika-tion där behovet av intersubjektivitet kommer i förgrunden. Som namnet antyder inför dessa partiklar en modal dimension till ett yttrande, dvs. vad gäller talarens bedömning av utsagans sannings-halt. Till skillnad från modala satsadverbial, som antagligen, sanno-likt, troligtvis, är modalpartiklarnas innebörder svåra att ringa in. Partiklarna kan uppfattas som nyanserande tillägg till yttranden, varvid de inbjuder samtalsdeltagarna till ett gemensamt betydel-seskapande arbete. Den relativt tänjbara betydelsepotentialen kan också anses vara en återspegling av partiklarnas stora frekvens i språkbruket och understryker deras karaktär av diskursiva funk-tionsord.

Ju är den vanligast förekommande modalpartikeln. Generellt anger den att kunskapen om ett visst sakförhållande är tillgäng-lig antingen genom talarens egen eller deltagarnas gemensamma tidigare erfarenhet. På så sätt antyder ju att mottagaren har goda orsaker att omfatta det som talaren säger. Typiska användningar ser man i (37) där man diskuterar små barns olyckor. Partikeln ju hänvisar och vädjar till den delade kunskapen om hur det är med små barn och fulla människor som ramlar omkull.

Diskursmarkörer


97

37) Ju som markör av delad kunskap. Tjejkväll med fika: trepartssamtal; värdinna (A), hennes syster (B) och kamrat (C) (SAMGRAM 5:1).

01 A: .hhh å sen >har ja hört< att om man s:pänner när man 02 ramlar så slår man sä mera. 03 (0,6)04 A: å dom e ju bara som tras do[ck or.05 C: [mm:¿06 (0,4)07 A: dom har ju’nte förstånd att: sp[änna kroppen >utan<¿08 C: [°nä?°09 C: nä men (0,2) [(de e ju) f:ulla människor som faller¿10 A: [( )11 A: ja¿12 (0,6)13 C: dom: (0,4) kan ju klara va som helst,

Partikeln väl presenterar en utsaga som ett antagande eller ett för-slag. Den vädjar till mottagarens förstånd och samarbetsvilja när yttrandets innebörd och konsekvenser ska utvärderas (38). Par-tikeln väl kan också göra en utsaga till en frågande eller instru-erande handling (39).

38) Väl som markör av antagande. Döma fotboll: privat telefonsamtal (PTS).

01 A: var nånstans tar ja upp dej?02 (0,7) 03 B: a: de ä lika bra du tar opp mej (.) v- ve Rådhuse rå,04 A: a:¿05 (0,7) 06 B: för vi är väl färdia i den tiden kan ja tro,=07 A: =a:

39) Väl som instruerande markör. Låna peruk: privat telefonsamtal (PTS).

01 A: tror du ja får lå[na den? 02 B: [ja tror att (han) har en sån.03 A: ja:, (0,4) du kan väl (.) k:olla så [kan-04 B: [ja måste tänka05 så han [inte behöver= 06 A: [jahh 07 B: =ha’n själv,

I (38) markerar väl talarens bedömning som sannolik men inte absolut säker, vilket också understryks med kan ja tro (rad 6). Den

Diskursmarkörer


98

lätt instruerande aspekten träder fram i (39) där väl på rad 3 mar-kerar förslaget som sannolikt möjligt eller rimligt att godta (Eriks-son 1988).

Nog signalerar i princip att talaren har tillräckligt goda grun-der att anse något som sant (högre grad av visshet) eller sanno-likt (mindre grad av visshet) (Borgstam 1977, Nilsson 2005). Ofta verkar nog vara en reaktion på någon kontrast i samtalet. I (40) talas det om hur »långt gången« K:s hunds löptid är och huruvida hunden då kan lämnas på ett hundpensionat bland hanhundar. E:s kommentar på rad 5, då e’re nog inte så falit, kontrasterar med den aktualiserade möjligheten att hundens löptid skulle vara i ett »farligt« skede. När E hört K:s redogörelse anser sig E alltså ha tillräckliga grunder för att säga det hon säger, och därmed avvisa det negativa antagandet om »farlighet«.

40) Nog som sannolikhetsmarkör. Hundpensionat: telefonsamtal mellan hundägare, prospektiv kund (K) och föreståndare (E) (PTS).

01 E: Hur långt e hon gången med de då hörrö:¿=02 K: =Hörrö du hon har väl: ehm: pt blödit nån: da såhär.03 T- tredje dan tror ja de e ida¿=04 E: =Jaha: (.) 05 E: Ja >då e’re nog inte< så falit de e värre mot m:itten06 å slute ve[t dö¿07 K: [Ja:¿

Det kontrastiva mellan två ståndpunkter är ännu mer framträdan-de då nog är satsinledare, som i (41), rad 3. Ordföljden är karakte-ristisk för responsyttranden.

41) Nog som kontrastmarkör. Samtal mellan ungdomar (BSI).

01 A: Flicker ska inte va poliser för de kan inte slåss 02 B: ((s k r a t t))03 A: [Fy faan nog vet man tjejer som kan slåss allti04 C: [de kan dom väl

Nog är synnerligen vanligt i finlandssvenskan, där det uteslutande har innebörden av en rätt hög grad av visshet hos talaren.

Ordet nu kan användas modalt, och då är det obetonat, ofta också kortstavigt, vilket är till skillnad från det temporala adverbet

Diskursmarkörer


99

nu. Till funktionen är nu koncessivt, dvs. det nedgraderar utsagans fulla betydelse eller verkan. Med den koncessiva innebörden sam-manhänger att modalt nu är vanligt i underskattande responser (42), reparationsliknande parenteser (43) eller irreellt formulerade kommentarer (44).

42) Nu i underskattande respons. Symöte: samtal mellan fyra äldre väninnor (SAM:V2).

01 A: (de här e ett va-) de här e riktit fint [foto02 M: [jå03 ja to nu så att ja fick (.) rullen s:[lut vet du=04 A: [jå05 M: =så att ja fick

43) Nu i tvekande kommentar. Tjejkväll med fika: trepartssamtal (SAMGRAM 5:1).

01 A: hon har ski:lt sej från sin (0,4) >eller hur de nu va<02 (om-) av >uh< från sin (0,2) fruktansvärt elaka man å så,

44) Nu i irreell kommentar. Kafferep: ett samtal mellan fyra äldre väninnor (SÅI NF 2:1).

01 D: å champinjoner kan man gå å plocka hur mycke som helst 02 (vid) Fyrislundsgatan om man nu skulle villa de, (0,8)03 men de vill man ju’nte.=04 B: =nä. (.) de vill man inte

Partikeln nu är vanlig i finlandssvenskan där den i vissa användning-ar, i synnerhet i satsinledande position, kan tolkas som en variant av nog, till exempel {nu/nog} vet man tjejer som kan slåss (Saari 1995).

4.2 Sekundära diskursmarkörerOckså andra typer av ord än regelrätta diskurspartiklar kan upp-träda i diskursfunktioner, dvs. kontextualisera yttranden och de handlingar som utförs med dem. Dessa ord kallas för sekundära diskursmarkörer och bland dem förekommer vissa expressiva in-terjektioner, konjunktioner, adverb, verb och pronomen.

Den funktionella bestämningen av ord som diskursmarkörer kan jämföras med den funktionella bestämningen av satsled vid satslös-ning. Ta till exempel substantiv, som hänvisar till en ordklass; när

Diskursmarkörer


100

substantiv analyseras funktionellt i en sats kan de uppträda bland annat som subjekt, objekt och predikativ. På samma sätt fungerar till exempel inte alla adverb som adverbial i satser utan i vissa fall kan de också fungera som diskursmarkörer i yttranden.

I det följande ges några exempel på sekundära diskursmarkö-rer. Exemplifieringen är ingalunda uttömmande utan illustrerar snarast vissa mönster i denna funktionella kategori. Gränsen mel-lan diskurspartiklar och sekundära diskursmarkörer är inte heller absolut. Vissa uttryck används så systematiskt som diskursmarkö-rer att det är på väg att bli deras primära funktion vilket kunde ge dem status som diskurspartiklar. Således tycks det ibland snarare finnas ett historiskt än reellt funktionellt samband mellan uttryck som används i den karakteristiska ursprungliga ordklassfunktio-nen (t.ex. som adverbial i en sats) och i funktionen som diskurs-markör (jfr Fokalpartiklar, s. 93).

ExpressiverAv expressiverna är det främst subtypen imperationer (t.ex. hallå, hej) som kan uppta samtalsreglerande funktioner. Lystringssignalen hallå kan användas som en spontan protestmarkör mot något som nyss sagts, eller som ett sätt att styra samtalet i en annan riktning. Hallå uppträder då ofta i kombination med konjunktionen men.

45) Hallå som övergångsmarkör. Gymnasisters språk- och musikvärldar: samtal kring bedömning av musikprov och -stilar (GSM).

01 A: ja just de (.) nu e du också blond så du *ska inte säja nåt* 02 B: jag e inte-< jag e väl inte blond?03 A: hon e blond nu >passa dej Magnus<04 C: va?<05 A: passa dej (.) ¡de va nånting¡<B: han sa att du va blond<06 C: °sa ja inte alls de° (.) men hallå ska vi ta de här i stället för blondinskämten nu<

I stället för funktionen hälsningsord eller imperation kan in-terjektionen hej, särskilt i finlandssvenskan, markera en oväntad vändning. Uttrycket är typiskt för situationsrelaterade yttranden

Diskursmarkörer


101

och andra plötsliga utannonseringar. I utdrag (46) kan man notera nyhetsannonseringen vet ni va i anslutning till hej. Det verkar som om talaren behöver ta till dessa uppmärksamhetsfångande prakti-ker för att göra sig hörd.

46) Hej som övergångsmarkör. Radiosamtal: på riksdagens café; 2 studiovärdar, 4 gäster (SAM:RS4).

01 A: man funderar ju på (1,1) man +funder+- 02 hej vet ni va man=03 B: +vi se så+ ( ) (.) stora04 A: =funderar ju på om ni hade [betalt=05 B: [((skrattar))06 A: =dom hä annonsena

Imperationer riktar sig till en annan part och har därför en appel-lerande funktion. De lämpar sig väl för att dra den andres upp-märksamhet till en abrupt vändning i samtalets gång.

KonjunktionerKonjunktioner, till exempel att, eller, fast, men, och, förekommer i talet i funktioner som påminner om diskursmarkörer. Inte sällan påträffas konjunktioner i anslutning till en annan diskursmarkör. Speciellt gäller detta men som kan kombineras med dialog- och yttrandepartiklar samt med adverb med diskursfunktion, till exem-pel jo men hördu, ja men ja menar, ne men alltså, jo men i alla fall. Konjunktioner som uppträder som diskursmarkörer anger i hu-vudsak additiva (och) eller kontrastiva (fast, men) relationer mellan yttranden.

På samma sätt som yttrandepartiklar står konjunktioner i ett syntaktiskt parentetiskt förhållande framför eller ibland efter ett moderyttrande. Konjunktionella diskursmarkörer kombinerar då yttranden med varandra och kan utvidga turer. Det innehållstun-na att inleder specificerande yttranden som bygger vidare på ett tidigare yttrande (Lehti-Eklund 2002, Anward 2003):

Diskursmarkörer


102

47) Att som specificeringsmarkör. Privat telefonsamtal mellan två väninnor (PTS).

01 A: a: de har gått rätt- han har blivit rätt stor nu överhuvudtaget tycker ja,02 B: för ja tyckte han va rätt stor då?03 A: a[:04 B: [att han liksom dro iväg¿

Detta att har en vag konsekutiv (slutledande) funktion som går ut på att antyda ett samband mellan något som yttrats tidigare av samma talare, som i (47), eller också av en annan talare. Enheten som att inleder kan tolkas som något slags följd av, eller som en omformu-lerande specificering av, det som sagts i det föregående. Att har en liknande funktionell motivering också i sammansatta konjunktioner av typen för att och så att samt i men att; den sistnämnda är karakte-ristisk för finlandssvenska (Londen & Lindström 2007).

Den kopulativa konjunktionen och har en generell förbindan-de funktion också som diskursmarkör. Konjunktionen markerar att det som följer utgör ett tillägg till det föregående, men till skillnad från att är tillägget ofta av mer självständig art. Och kan länka samman yttranden som bildar en serie sammanhängande handlingar i berättelser eller yttranden som ingår som led i en agenda. Den senare funktionen känns igen från olika service- och konsultationskontexter där de seriella handlingarna utgör rutiner för den ena parten (institutionsrepresentanten). Exempel på detta och, i uttalsformen å, återfinns i utdrag (48) som kommer från ett samtal till en biljettförmedling.

48) Och som seriebildande markör. Biljettbokning: institutionellt telefonsamtal till en biljettjänst; kund (K) och expedit (E) (H:Service).

01 A: hördu den här ehm (.) andliga sånger Christer Sjögren,02 (0,2)03 B: m[m:m04 A: [i Johanneskyrkan, (.) hur e de me biljetter¿05 B: de finns¿06 A: de finns07 B: jå08 A: kan ja reservera två stycken09 B: jå de går bra de¿ två stycken. å va namne Klockars10 A: Snickars11 B: Snickars12 A: jå

Diskursmarkörer


103

13 B: å förnamne14 A: Ingbritt15 B: Ingbritt. å när kan du komma å lösa ut dem16 A: mm m mm i moron

Eftersom konjunktioner antyder en fortsättning kan en del av dem också användas som uppmaningar till den andre att fortsätta tala. I (49) ses exempel på och i en sådan funktion, med ett karakteristiskt k-uttal, och i (50) används men på samma sätt.

49) Och som fortsättningssignal. Samtal vid en familjemiddag, mor (A) och dotter (B) (KO).

01 A: de e no de hon mena den barmhärtige samariten02 å de ä ju ett kri:stet budskap [(de’re ju) 03 B: [ja 04 A: Ja:h.05 (0,2)06 B: ja:a (0,3) ock07 (0,5)08 A: OCk (.) dom skulle få lära de hu de gå till i praktiken

50) Men som fortsättningssignal. Privat telefonsamtal mellan två väninnor (PTS).

01 A: .h du: ja kommer me en tråki nyhet.02 nej men (.) Fiffi e så (0,5) då:li å:,03 du vet sådär som hon va förut¿ 04 B: vaddå rå? 05 A: eller hon börja hosta å, 06 B: men? 07 A: trött å sådär.

Adversativa konjunktioner som men och fast anger motsatsrela-tioner och diskrepanser mellan samtalsbidrag. Yttrandeinledande men signalerar att talaren säger något annat eller något ur ett an-nat perspektiv än vad som sagts i det just föregående yttrandet (Londen 2000a). Ett sådant kontrastivt perspektiv blir aktuellt mellan talarna B och C i utdrag (51), där deltagarna formulerar åsikter om en viss musikstil. Notera att nog här också används som modal kontrastmarkör (s. 98).

Diskursmarkörer


104

51) Men som kontrastmarkör. Gymnasisters språk- och musikvärldar. Samtal kring bedömning av musikprov och -stilar; samtalsledare (S) och gymnasister (GSM).

01 S: .hh tycker ni om de då.02 (0,3)03 A: .hh onä jag e inte så förtjust04 B: nä:e: >elle ja<. (.) de beror på (.) vissa låtar kan va bra men (0,3) de mesta gillar05 jag inte.=06 C: =jo men: >jag tycker nog< >de går no:g< å lyssna på 07 men (.) Jumper e väl (0,7) strået vassare >i såna fall<

En liknande kontrastfunktion har fast, som dock signalerar en mer reserverad hållning hos talaren. Detta framgår av utdrag (52) som är hämtat från ett samtal mellan en gravid kvinna (K) och gyne-kolog (G). I yttrandet på rad 10 som K inleder med fast godkänner hon inte för sin egen del den generalisering som G i den föregå-ende turen gör.

52) Fast som markör av reservation. Samtal mellan gravid kvinna och gynekolog (TemaK 6:4L).

01 G: så tittar man å se (man ditt) blotryck.02 >som ligger precis som< de ska:¿ de ligger ofta03 lite lågt när man e gravid.04 K: ä ja ha lågt.05 G: i vanlia fall oc[kså ja:¿06 K: [ja har allti haft lågt,07 jä[ttelågt.08 G: [så man känner sej lite yrsli när man09 res[er på sej¿10 K: [ mm:. >fast de< känner inte ja, för ja ha 11 allti[: legat (.) jättelågt,12 G: [du e van¿

Konjunktionen eller introducerar ett alternativ till det nyss sagda. Ofta är det fråga om en korrigering under den pågående yttrande-konstruktionen eller ett tillägg av en specificering, som i (53) (se Reparation, s. 146).

Diskursmarkörer


105

53) Eller som reparationsmarkör. Kafferep: ett samtal mellan fyra äldre väninnor (SÅI NF 2:1).

01 D: å sen va heter de för nånting eh, så va de min02 svå:ger då:, som fick sin dom i (.) missommardan,03 (0,5) han hade mellan ett å ett å ett halvt år04 på sin höjd. (1,0) (blod)leukemi.05 B: hårda bud de.06 D: eller akut [(blodleukemi)07 C: [visst ä de

Eller fungerar också som en typ av påhäng i ja/nej-frågor. Detta finala eller signalerar att den proposition som frågan innehåller kan innebära en felaktig slutledning. Den som ställer frågan tän-ker sig alltså att svaret kan bli nekande. I (54) utgår frågan från propositionen ’partyt var slut’, vilken dock markeras som möjligen felaktig med eller. Den tillfrågade nekar faktiskt också till det anta-gande som frågan innehåller.

54) Eller som slutledningsmarkör. Kafferep: ett samtal mellan fyra äldre väninnor (SÅI NF 2:1).

01 B: men ja va tvungen å gå öh gå in ja gå å lägga mej¿02 de där e:hh ts [ö ts avsluta de hela.03 C: [mm04 A: näe men de va:=05 C: =va pa:rtyt slut¿ eller,06 B: nä.07 C: va de inte,08 B: nä. (0,5) n.ähh

Ytterligare ingår eller i olika påhängda generaliserande fraser, så-som eller nånting, eller så (där), eller va heter de. Dessa kan komplet-tera uppräkningar eller göra en utsaga mindre kategorisk genom att antyda någon alternativ karakteristik i sammanhanget (Norrby 2002; s. 115 nedan).

Diskursmarkörer


106

55) Eller i generaliserande markör. Gymnasisters språk- och musikvärldar: samtal kring bedömning av musikprov och -stilar (GSM).

01 A: jag har hört den förut02 B: [[ja03 C: [[barock eller nåt (.) kommer därifrån04 [de e en sån term man lärde sej på=05 B: [ja de kan va nåt ( )06 C: =högstadiet [((skrattar))07 B: [Bach- Bach eller Mozart eller nåt08 nä ja vet inte

Dessa påhängsuttryck med eller kan sägas ha en generell approxi-merande, exemplifierande och typifierande funktion som liknar funktionen hos fokalpartiklarna liksom, typ och sär (s. 93).

AdverbMånga adverb, speciellt sådana som kan fungera som satsadverbi-al, kan användas som diskursmarkörer. Detta är ganska naturligt, eftersom satsadverbial utgör en kommentar till den handling som utförs genom ett yttrande, till exempel markerar handlingen som en specificering (alltså), en utvikning (förresten) eller något bekla-gansvärt (tyvärr). Adverb som uppenbart har funktionen diskurs-markör placerar sig i satsens för- och efterfält på samma sätt som dialog- och yttrandepartiklar: {vetdu/alltså} de har inga pengar kvar. Adverb, liksom yttrandepartiklar, kan också förekomma inne i ett yttrande, varvid det är svårt att skilja mellan funktionerna diskurs-markör och satsadverbial: de har {vetdu/alltså} inga pengar kvar.

Den vanligaste typen av diskursadverbial utgörs av de kon-junktionella satsadverbialen. Liksom konjunktionerna men och fast, uttrycker också många av dessa adverb kontrastiva relationer mellan yttranden. Så är det bl.a. med i alla fall och i varje fall som i berättande episoder markerar en återgång från en utvikning till handlingens huvudlinje (Eriksson 1997, Ottesjö 2005). Exempel på användningen ses i utdrag (56) från ett mötessamtal där man diskuterar anskaffning av ekologiskt producerad mjölk. Diskussio-nen har hamnat på ett spår där man talar om returförpackningar, men ämnet börjar ebba ut. Talaren D, som har information om en potentiell leverantör, gör en återgång till agendan på rad 16 och

Diskursmarkörer


107

markerar det med i varje fall. Denna diskursivt kontrastiva funk-tion förstärks ytterligare med konjunktionen men som uppträder tillsammans med i varje fall.

56) I varje fall som återgångsmarkör. Styrelsemöte på ett dagis; ordförande (A) och fyra andra deltagare (SAM:M1).

01 A: (.h) men ja kan int tänka mej vetdu02 att di om di om di går in för att sälja (.)03 i större partier att di int hittar på en sån dän större04 (0,9)05 B: ja: 06 A: nån- nånting 07 B: tvåliters (.) (h-) 08 C: kan[ske att man har till å me nå sån dänt (0,8)=09 A: [m femliter ( )10 C: =retursystem #att man kan#=11 A: =jå12 (1,5) 13 C: ºint vet ja senº 14 (1,2)15 A: ºde:e juº (.) ºde:e ju derasº 16 D: pt men i varje fall hon e då på Milka17 (0,6)18 D: så ja menar om du vill ta kontakt me henne ((…))

Adverbet i och för sig har en koncessiv funktion, dvs. det används för att markera att ett motsatsförhållande mellan två yttranden medges. Talaren signalerar att det finns två perspektiv på en före-teelse, av vilka det senare relativiserar eller utmanar det förra (Nilsson 2005).

57) I och för sig som koncessiv markör. Privat telefonsamtal mellan två väninnor (PTS).

01 A: a: Jo:nas va: (0,8) sexti: eh fem tror ja¿02 B: a: 03 A: sist (.) vi vägd- mätte honom, 04 B: a just de, 05 A: .hjah06 B: men när >eh< Felix hade-07 på två: måna(de)r har han dragi iväg fem centimeter här¿ 08 A: a: 09 B: i å för sej de ä ju’nte eh dom mäter ju så konstit också ibland¿

Diskursmarkörer


108

Det ursprungliga konklusiva satsadverbialet alltså är synnerligen vanligt i samtalsspråk och utvecklas mot att bli en reguljär yttran-departikel. Diskursmarkören alltså har ett vagt semantiskt innehåll och den signalerar närmast att det som sägs är någon typ av vida-reutveckling, specificering eller korrigering av det föregående. I (58) kan man märka att talare A utvecklar ämnet som först anges gälla »infektionen« och specificerar i det (jo) alltså-inledda yttran-det att det är fråga om »giftstruman«.

58) Alltså som specificeringsmarkör. Privat telefonsamtal mellan mor och (A) vuxen son (B) (PTS).

01 A: nä den (där) den där själva::eh: infektionen02 den där, de ä borta de liksom¿= 03 B: =ja:=04 C: =gif[t- 05 A: [jo alltså giftstruman va: borta06 om den inte har kommi(t) tillba:k[s¿07 C: [jaha[:?08 A: [(de vet ja ju in[te.09 B: [nänej

Eftersom diskursmarkören alltså är specificerande till sin natur inleder den ofta tillägg till redan möjligen avslutade yttranden. Tillägget gör en retrospektiv specificering och kan ibland ha ka-raktären av en reparation som i (59):

59) Alltså i turtillägg. Domstol: huvudförhandling i brottmål (trafikförseelse); åklagare (Å), målsägande (M) (Tema K:A51)

01 M: då gjorde vi de.02 (0,4) 03 Å: kom polisen?04 (0,2 ) 05 M: a:, (.) dom kom. 06 Å: å va hände då. (.) (asså) efter när att polisen kommit,

Konjunktionella satsadverbial av additiv (allmänt tilläggande) ka-raktär används också som diskursmarkörer, till exempel för det första, till sist, på tal om (det), förresten, i övrigt, från det ena till det andra. I vardagligt samtalsspråk är möjligtvis förresten det vanligaste av des-sa. Det markerar ett yttrande som en utvikning från ett överordnat ämne (60) eller som en abrupt inledning till ett nytt ämne (61).

Diskursmarkörer


109

60) Förresten som utvikningsmarkör. Polisförhör: polisen (P) förhör misstänkt (M) för tillgrepp av öl (TemaK:P5).

01 P: +men (.) sen hade du (.) två lottsedlar på re¿+02 M: ja03 (1,4)04 P: å (.) var hade du köpt dom nån stans.05 (0,2)06 P: va de dina förresten.07 M: ja:¿08 P: de ä re.09 M: a:¿10 P: var har du köpt dom¿11 M: i Storvreta¿

61) Förresten som övergångsmarkör. Privat telefonsamtal mellan mor och (A) vuxen son (B) (PTS).

01 B: nämen man ä man ä väl som man vill att folk ska va 02 eg[entligen.>de ä så bara.< 03 A: [ja: just ja å å s- men visst tycker du eh04 visst ( . ) känner man väl sjä:lv när man blir05 liks- ja lite äldre å barnen blir vuxna=06 B: =mm= 07 A: =att de ä rolit att dom <är som dom är>.=08 B: =ja: 09 A: >inte sant?<=10 B: =jorå:, >.h< Malena har köpt bil förresten, 11 A: har hon köpt¿ 12 B: a: 13 A: ah[(e he he)14 B: [hon har köpt bil,

Adverb med modal (kommenterande, evaluerande) innebörd kan också fungera som diskursmarkörer, till exempel naturligtvis, egent-ligen, faktiskt, tyvärr. De anger talarens inställning till innehållet i det sagda tydligare än de generellt konjunktionella diskursmarkö-rerna. Uttryck som faktiskt (62) och allvarligt (talat) (63) signalerar till exempel att talaren kategoriserar sin handling som befogad eller uppriktigt menad.

Diskursmarkörer


110

62) Faktiskt som modal markör. Giftinformationscentralen: institutionellt telefonsamtal; uppringare (U) och informatör (I) (GIC).

01 U: ((…)) .hh men hur farlit e de? 02 I: ja tror inte att de e så farlit, faktist.

63) Allvarligt som modal markör. Gymnasisters språk- och musikvärldar: samtal kring bedömning av musikprov och -stilar; samtalsledare (S) och gymnasister (GSM).

01 S: men du sa att (.) man kan de på folk (.) ( ) se02 A: ja de gör man (.) de-°03 S: hur syns de att de e?- 04 B: nä jag vet inte de e såna som spelar basket 05 ((skrattar)) +näe+ men- (.) allvarligt jag vet inte06 (.) de syns (.) keps ofta tycker ja

Modala satsadverbial är besläktade med modalpartiklarna ju, väl, nog, nu, och förs också samman med dem i de flesta grammatiker. Från modalpartiklarna avviker de dock genom att adverben är semantiskt mer specificerade och används i olika adverbialpositioner i satsen, främst som inledare och i mittfältet (se Modalpartiklar, s. 95).

Fokuserande (framhävande) satsadverbial, till exempel i alla fall x, åtminstone x, till exempel x, kan tolkas som diskursmarkörer när det fokuserade elementet introducerar en kommentar till ett yttrande. Det fokuserande adverbet anger att kommentaren bör uppfattas som en gardering, inskränkning eller reservation i för-hållande till det nyss sagda (64) (Nilsson 2005).

64) Åtminstone och i alla fall som fokuserande markörer. Gymnasisters språk- och musikvärldar: samtal kring bedömning av musikprov och -stilar (GSM).

01 A: ja menar såna (.) som e inkörda speciellt dom02 kan ändå just klassiskt sätta på03 B: ja04 C: m (.) de e möjligt05 D: m06 A: åtminstone såna som jag träffat i alla fall07 man tänker att eh (.) de här går aldrig å eh (.)08 kombinera men de (.) går bra ändå ((skrattar))

Restrospektiva kommentarer av detta slag har drag av turtillägg, för de kan ses som förlängningar av en tur (s. 194).

En grupp adverb, till exempel precis, exakt, absolut, används i

Diskursmarkörer


111

diskursfunktionen uppbackning, och liknar därför dialogpartiklar av typen mm, ja, jo, nej. Ofta uppträder uppbackande dialogpartik-lar och adverb i kombination med varandra, till exempel ja exakt, nä exakt, vilket även framgår av utdrag (65) (Nilsson 2005).

65) Exakt som uppbackning. Gymnasisters språk- och musikvärldar: samtal kring bedömning av musikprov och -stilar (GSM).

01 A: men ja tycker de e ju snarare att de inte e nåt02 speciellt [som gör att] man kallar (.) den för pop=03 B: [nä exakt04 A: =tycker ja05 C: m06 D: nä07 E: aae alla låter låter (ju) likadant (.) nästan08 (.)09 B: ja exakt10 A: de e ett fak[tum11 E: [de e ingen skillnad tycker ja12 A: mm13 B: exakt

Uppbackande adverb signalerar medhållande och ger stöd åt den som talar. Även korta responsyttranden bestående av adverb som definitivt, naturligtvis, säkert, visserligen, visst m.fl. angränsar till uppbackningar (s. 187).

VerbVissa verb i imperativ kan fungera som sociala rutinord, som förlåt och ursäkta. Många enskilda imperativer, som tänk, titta, kolla och vänta kan vidare fungera som diskursmarkörer, också hör och se (si) som numera har en något ålderdomlig prägel.

Utdrag (66) visar ett exempel på tänk som inleder yttrandet och signalerar att det bidrar med något oväntat, dvs. fungerar som en övergångsmarkör (Hellberg 1985).

Diskursmarkörer


112

66) Tänk som övergångsmarkör. Privat telefonsamtal mellan mor och (A) vuxen son (B) (PTS).

01 K: .h å sen <har ja r:ingt> te Elin <Sven::sson>.02 P: a:= 03 K: =du ve:t¿ gamla sömm:ersk[an,04 P: [ja ja ja 05 K: .h å >tänk, hon ble så gla så hon nästan,<06 ja hon ble bruten i rös:ten,.h nämen Ka:rin >hej< 07 får ja <hö:ra din rö:s[t,> 08 P: [a:

Verben har inte förlorat sin ursprungliga lexikala betydelse i de diskursiva användningarna, men de har genomgått en förblekning och generalisering. Till exempel tänk i (66) är inte så mycket en uppmaning att tänka hårt, utan en markör av att något i allmänhet är ’otänkbart’, dvs. överraskande.

I (67) används vänta i en diskursfunktion som i enlighet med verbets grundbetydelse är generellt uppehållande, dvs. som mar-kör av ordsökning.

67) Vänta som ordsökningsmarkör. Biljettbokning: institutionellt telefonsamtal till en biljettjänst; kund (K) och expedit (E) (H:Service).

01 K: ja undra: finns de ännu biljetter till Johanneskyrkan02 den här (.) Christer Sjögrens den här (0,5) kon[serten= 03 E: [jå?04 K: =va ska ja säja.=05 E: = .hh jå: me andliga sånger jå de f-06 K: jå?07 E: de finns de¿08 K: vänta de e nu sjätte,09 E: sjätte i fjärde de e en onsda å de e klockan nitton¿

Den bokstavliga betydelsen av vänta är något förbleknad i (67); det är inte klart om verbet utgör en uppmaning som riktas till den andra parten. Snarast reglerar vänta kommunikationens gång i den aktuella sekvensen. Talaren upplever ett möjligt problem, förmåga att kom-ma på ett visst datum, och signalerar att ett uppehåll behövs för att problemet ska kunna åtgärdas. Man måste med andra ord »vänta« tills lösningen på problemet är producerad innan det övergripande ärendet i interaktionen, bokningen av biljetter, kan fullföljas.

Diskursmarkörer


113

Diskursmarkörer som bildats till imperativ uppträder syntak-tiskt perifert i början av det yttrande som markören ansluter sig till. Den nakna imperativen kan ibland modifieras lexikalt, till ex-empel med adverbet nu, som i vänta nu, varvid adverbet gör upp-maningen akutare.

PronomenDet personliga pronomenet du kan ensamt såväl som i den lexi-kaliserade kombinationen hördu användas som diskursmarkör. På grund av att du har en appellerande funktion används det som en lystringssignal i början av yttranden.

Det ska förstås finnas någon orsak till att mottagarens upp-märksamhet kontrolleras i en viss samtalssituation. Ofta är det fråga om övergångar från ett ämne till ett annat eller från en sam-talsfas till en annan. I (68) inleder du ett yttrande (rad 3) som utgör övergången till uppringarens egentliga ärende.

68) Du som övergångsmarkör. Hundpensionat: telefonsamtal mellan hundägare, prospektiv kund (K) och föreståndare (E) (PTS).

01 K: Då vet du vem ja e v[a¿02 E: [Jajamensa:n¿03 K: A va bra:¿ pt .h Du ja undrar eh v- vi ska åka04 till Fin:la:nd i hel:gen05 (.)06 E: [Ja:¿07 K: [>Ja undrar< finns de plats på pensionat:et¿08 E: De gör de nu hörrö:¿

Syntaktiskt konstrueras du som ett parentetiskt segment framför satsen som uttrycker den bärande språkhandlingen. I detta avse-ende påminner alltså du om diskurspartiklar eller andra tilltals-fraser: {Hördu/Snälla Monika}, har du en sax?

Diskursmarkören du föregås ofta av diskurspartikeln hördu (69), vilket i praktiken gett upphov till en ny variantform där det pronominella elementet fördubblas: hördu du.

Diskursmarkörer


114

69) Hördu du som övergångsmarkör. Kafferep: ett samtal mellan fyra äldre väninnor (SÅI NF 2:1).

01 A: .hh men hörrö du när ja eh berätta de här om da:nsen 02 kommer ja ihåg¿ e:hhhe he03 B: ja:.04 A: måste ju berätta. (0,4) tur att man inte e (.) fallen eh åt att .hh=05 B: =>sätta sej å< gråta¿06 A: sätta sej å gråta,

De pronominella fraserna sådan här, sådan där och så här, så där har varit källan för fokalpartikeln sär (s. 94). Också de fullständiga formerna av pronomenen kan användas som diskursmarkörer. De diskursiva funktionerna överlappar de flesta av fokalpartiklarnas typiska funktioner, till exempel att exemplifiera en typreferent, in-troducera en igenkännbar referent (70), att hänvisa till en gemen-sam kunskapsbas (71) eller att markera citerade ord (Silén 2002).

70) Sån där som fokuserande markör. Samtal kring ett bordsrollspel (Silén 2002, s. 141).

01 A: de e (0,8) ni står då i en sån där gång i sån där02 T-korsning å där (0,8) i mitten då så finns de en sån där (.) pelargång ((…))

71) Så där som fokuserande markör. Ungdomar: informell intervju om språk, fördomar och framtidsplaner; samtalsledare (S), ungdomar på gymnasium (HUSA) (Silén 2002, s. 163).

01 A: har ni nå fördomar mot nån (.) speciell folkgrupp02 B: int egentligen03 C: egentligen int nä04 A: va betyder egentligen05 C: nå alltså om dom kommer nu så dä störande 06 ((fnissar)) eller så där,07 (.)08 B: påträngande09 C: ja (.) [eller de (.) brukar va så10 A: [jå

Som fokalpartiklarna liksom och typ implicerar sådan här/där och så här/där en jämförelse mellan olika typer av referenter i en viss kategori. I och med att de pronominella fraserna fokuserar lämp-ligheten i ett ordval eller en beskrivning kommer de också till an-vändning då talaren söker efter ett visst uttryck. Sådan här/där och så här/där får då rollen av en ordsökningssmarkör (72). Notera även frasen va heter de.

Diskursmarkörer


115

72) Sån här som ordsökningsmarkör. Giftinformationscentralen: institutionellt telefonsamtal; uppringare (U) och informatör (I) (GIC).

A: ja: hej, (.) ja h- (.) >grunner på en sak< för ja har (0,8) ja har s- hållt i en: (0,3) sån här (0,3) pt >va heter de¿< (0,5) hh kvicksilvertermometer¿ I: mm, U: å så hade ja sönder’en i ha:nna¿

Särskilt i finlandssvenskan förekommer de demonstrativa prono-minella fraserna dedär respektive dehär, med varianterna dedäran, dehäran, som ordsökningsmarkörer, vid sökning efter en fortsätt-ning i en framställning (73) eller vid sökning efter en lämplig re-spons (Londen 2000b).

73) Dedär som ordsökningsmarkör. Radiosamtal; 2 studiovärdar (S), fyra gäster (SAM:RS1).

A: å så sku ja dessutom bli missionärB: ja[haS: [mhmA: men dedär men ja ha nu varken blivi sjukskötare eller missionär ((…))

En del av de pronominella uttryck som diskuterats här förekom-mer vidare i olika påhängda fraser som introduceras med konjunk-tionerna och och eller, till exempel å sånt här, eller så där (s. 149).

Utvidgade diskursmarkörerI den här presentationen har diskursmarkörer som har formen av ett ord eller en lexikaliserad ordförbindelse fokuserats. En del av dem har också drag av en produktiv konstruktion eller ingår ofta i en sådan, till exempel vetdu-vetni, hörrru du, eller nåt. Det finns många andra halvidiomatiska ordkombinationer som används som en typ av utvidgade diskursmarkörer. Nedan nämns bara några exempel på företeelsen.

En minimal sats bestående av ett generiskt kognitivt verb och ett personligt pronomen ligger bakom en del vanliga diskurspartiklar som ser-du, vet-du, förstår-du, vet-ja och ja-menar. Också vissa paren-tetiska eftersatser som tycker jag och tror jag används liksom lexikali-serade diskursmarkörer. I utdrag (74) finns ett exempel på tycker jag som läggs till efter en möjligen avslutad tur (Karlsson 2006).

Diskursmarkörer


116

74) Tycker jag som modal markör. Gymnasisters språk- och musikvärldar: samtal kring bedömning av musikprov och –stilar (GSM).

A: =jo men: >jag tycker nog< >de går no:g< å lyssna på men (.) Jumper e väl (0,7) strået vassare >i såna fall<B: mm[:.]A: [äv]en fall de inte e så stor skillnad på dom. (0,6)A: >tycke ja<.

Markören omdefinierar den föregående utsagans sanningsvillkor: med tycker jag signaleras en personlig åsikt – talaren gör alltså inte anspråk på att ha kommit med någon universell sanning.

Satsbaserade markörer är också »ifrånsäganden« av typen jag vet inte eller inte vet jag. När dessa uttryck används diskursivt syf-tar de inte i första hand på talarens bristande kunskaper utan sig-nalerar osäkerhet på dialogens förutsättningar, potentiellt skilda talarperspektiv, ovilja att samarbeta eller vilja att avsluta en sam-talsepisod. I (75) markerar ja vet inte en smärre åsiktsskillnad – B »vet inte« om hon kan skriva under på A:s föregående slutsats. Eftersom uttryck för oenighet i princip är disprefererade kan ja vet inte också vara ett uttryck för handlingens potentiella käns-lighet. Den initiala osäkerhetsmarkören fördröjer den bärande handlingen och gör den mindre direkt (s. 141).

75) Jag vet inte som kontrastmarkör. Tjejkväll med fika: trepartssamtal; värdinna (A), hennes syster (B) och kamrat (C) (SAMGRAM 5:1).

A: nu tänker ja på allt som kan >hända hela tiden<. (0,4)B: mm:. (1,0)B: viss[t¿A: [>elle< (0,2) tänker man på de då blir man (0,4) liksom a:vtrubbad efter ett tag. (1,0)A: °>om man<° (0,4) <när man haft barn >(i) nåra år>¿ (2,2)B: ja vet inte ja brukar tänka på det ja får i blann såna här hemska visioner om otäcka saker som kan hända me mina barn,

Formellt mer utbyggda diskursmarkörer finns också bland mar-körer för ordsökning och talplanering, till exempel vad heter det,

Diskursmarkörer


117

(vad) ska jag säga, så att säga (jfr ex. 72). En planerad projektion för ett yttrande eller en sekvens kan uppehållas eller skjutas undan med uttryck som hur som helst, eller hur de nu var (76).

76) Eller hur det nu va som ordsökningsmarkör. Tjejkväll med fika: trepartssamtal (SAMGRAM 5:1).

01 A: hon har ski:lt sej från sin (0,4)02 >eller hur de nu va< (om-) av >uh<03 från sin (0,2) fruktansvärt elaka man å så,04 (2,2)05 A: >eller hon >tror att han e< +dö:d+ eller nånting¿

Konventionella uttryck som projicerar vissa typer av handlingar angränsar till diskursmarkörer. Till exempel så kallade fråge-ramar, som jag undrar, jag bara funderar, får jag fråga, en {fråga/sak} bara, förbereder marken för en potentiellt känslig eller en i sek-vensen mindre självklar fråga (77).

77) En fråga bara som frågeram. Giftinformationscentralen: institutionellt telefonsamtal; uppringare (U) och informatör (I) (GIC).

01 I: =.hh en fråga bara, var i landet ringer du ifrån förresten?= 02 U: =ifrån Borås. 03 I: Borås, men då har du ju (.) nä:ra in ocks[å,= 04 U: [.ja

I likhet med diskursmarkörer är de frågeinramande uttryckens syntaktiska position parentetisk i början av yttranden (Lindholm & Lindström 2003; s. 219 nedan).

En del konstruktionsformat, snarare än specifika lexikalise-ringar, kan ha strukturerande funktioner i samtal och på det sättet likna diskursmarkörer. Om-inledda villkorssatser kan till exempel användas som markörer av hur en kommande utsaga bör uppfattas (Om sanningen ska fram, han är opålitlig, SAG 4, s. 453). Eftersom ett villkor ger en typ av bakgrund till den konsekvens som följer, är det inte så underligt att om-satser också kan fungera som markörer av turens sekventiella status och förbereda för dess konsekvenser. I (78) använder läkaren en om-konstruktion för att föreslå en över-gång till en ny fas vid konsultationen, dvs. en närmare beskrivning av patientens smärta.

Diskursmarkörer


118

78) Om-sats som övergångsmarkör. Läkarmottagning: samtal mellan läkare (L) och patient (P) som lider av fibromyalgi (INK).

01 L: >alltså?< (0,5) om du beskriver närmare den här (0,2) (h) smärtan02 (2,3)03 pt hu:r när känns de? känns de dygne runt å å:? 04 [hur i]ntensiv e den å:05 P: [nä: ] (0,2) näe int dugn, men då ja ska stå?

Vissa villkorskonstruktioner har lexikaliserats som garderingar, till exempel om man säger så, och fungerar därför som diskursmarkö-rer (Nilsson 2005).

Självständiga handlingar, dvs. hela yttranden, kan också använ-das för att strukturera diskursen och för att kommentera kom-mande eller utförda handlingar. Ett sådant exempel finns i utdrag (79), hämtat från ett domstolssamtal. Domaren (D) förbereder sin kommande fråga till vittnet (V) genom att hänvisa till frågan med yttrandet då har rätten lite frågor här också (Hofvendahl 2000).

(79) Ett frågeinramande yttrande. Domstol: turväxling mellan domare (D) och vittne (V) (Hofvendahl 2000, s. 66).

01 D: eh: då har rätten lite frågor här också.02 (1,0)03 eh de va mörkt.04 V: de va mörkt, ja.

Man kan säga att det finns ett kontinuum som går från speciella diskursiva funktionsord (diskurspartiklar) till uttryck som har den-na funktionella potential som en av sina användningar (sekundära diskursmarkörer), och som vidare fortsätter till mer eller mindre konventionella konstruktioner (t.ex. frågeramar) eller också pro-duktivt formulerade självständiga handlingar som används i dis-kursorganiserande syften (Tablå 4.3).

Diskursmarkörer


119

Diskurspartiklar Ord med särskild diskursorganiserande funktion, t.ex. mm, vetdu, liksom, väl.

Sekundära diskursmarkörer

Ord med diskursorganiserande potential, t.ex. hallå, men, alltså, vänta, du.

Diskurs-konstruktioner

Konstruktionsformat med diskursorganiserande funktion, t.ex. eftersatser av typen tycker jag, frågeramar som jag undrar.

Diskurshandlingar Löpande formulerade yttranden med diskursorganiserande funktion.

Tablå 4.3. Diskursorganiserande medel av olika formella typer.

4.3 Indelning enligt diskursfunktionDen indelning av diskursmarkörer som gjorts i denna bok har va-rit syntaktisk-funktionell. Bland annat har markörerna delats in i två huvudgrupper: ordinarie kategorimedlemmar (diskurspartik-lar), och optionella medlemmar som formellt sett hör till olika ordklasser (sekundära diskursmarkörer). Indelningen av diskurs-partiklarna utgår från partiklarnas benägenhet att inta olika po-sitioner i en sekvens och i ett yttrande. Detta ger grupperna dia-logpartiklar, yttrandepartiklar, fokalpartiklar och modalpartiklar. Mer specialiserade och individuella funktionella egenskaper hos diskurspartiklar och sekundära diskursmarkörer har tagits upp i samband med de enskilda exemplen.

Fördelen med den syntaktisk-funktionella indelningen är att den resulterar i entydigare och färre kategorier än enbart en dis-kursfunktionell indelning. Helt entydigt grupperar sig inte mar-körerna här heller; va kan till exempel vara dialogpartikel (be-tonat) eller yttrandepartikel (obetonat, finalt), och hördu finns i gränsområdet mellan dialog- och yttrandepartiklar.

Mer renodlade funktionella indelningar kunde emellertid ock-så göras. I tablå 4.4 presenteras en sammanfattande funktionell karakteristik över diskursmarkörer. För en del markörer är det svårt att definiera en entydig kärnfunktion; alltså uppträder de i flera funktionskategorier. Härtill kommer vissa »homonymer« av typen va både som dialog- och yttrandepartikel. Ifall någon funk-

Diskursmarkörer


120

tion anses vara mindre typisk än en annan funktion, har diskurs-markören satts inom parentes i den funktionen.

Funktion MarkörResponsivAllmänt responsivDispreferensmarkerandeNyhetsmottagande

mm, ja, jo, nej, nå, exakt, precisja:, nå, (i och för sig)aha, jaha, okej, sidu

AppellerandeAllmänt appellerandePoängmarkerande

du, hördu, hallå, hejvetdu, serdu, förstårdu, se, tänk

FrågandeKontrollerandeEliciterande

vava, väl, eller, då, tro, (vetdu, serdu, förstårdu)

KonnektivAdditivKontrastivAlternativ

att, och, så, alltså, förresten, jamenar, dåfast, men, iallafall, i och för sigeller, (jamenar)

NyanserandeTypifierandeGarderandeEvaluerandeEpistemisk

ba, liksom, typ, sär, sån här/där, så här/däriallafall, åtminstone, i och för sig, vetja, nuallvarligt (talat), faktisktju, väl, nog

ReparerandeOrdsökandeKorrigerande

eh, äh, öh, hm, dedär, liksom, väntanej, jamenar, eller, alltså

Tablå 4.4. Några diskursfunktionella indelningar av diskursmarkörer.

I den funktionella kategoriseringen går den syntaktiska bestäm-ningen, som från grammatisk synpunkt är en viktig beskrivande aspekt, ofta förlorad. Till exempel diskursmarkörer som generellt sett är appellerande utgörs dels av potentiellt självständiga dialog-led, såsom dialogpartiklar och expressiver (hördu, hallå), dels av yttrandebundna led som yttrandepartiklar (vetdu, tänk). Formellt sett är det väsentligt att gruppera hördu som en typ av »partikel«, eftersom uttrycket konsekvent används i partikeltypiska sekven-tiella och funktionella sammanhang, medan detta är mindre till-talande vad gäller pronomenet du, som snarast sekundärt kan

Diskursmarkörer


121

uppta en samtalsreglerande funktion jämförbar med hördu.Att förse enskilda diskursmarkörer med bestämda funktionella

etiketter förefaller många gånger för strikt. Orsaken är att många av markörerna är betydelsetunna och får en påtagligare innebörd först i användningskontexten – en egenskap som är typisk för funktionsord. Ett exempel är uttrycket ja menar, som i grunden fungerar konnektivt (additivt eller explanativt) mellan två utsagor eller delar av dessa. Ibland verkar det dock vara rättare att definie-ra vissa användningar av ja menar som markering av en alternativ formulering, och härifrån är det inte ett långt språng till den ibland förekommande användningen som reparationsmarkör (t.ex. hon bor i Södertörn, nej ja menar i Södertälje). Ett annat problem med enbart funktionell analys är att det är svårt att säga hur många olika funktionella grupper som egentligen behövs. Det finns alltså risk för en viss godtycklighet i en funktionell indelning.

Den funktionella indelningens förtjänst är att den samman-taget bildar en karta över de diskursiva domäner där talarna of-tast behöver särskilda dialogiska markörer. Det är fråga om kon-taktskapande och kontaktupprätthållande praktiker, sekvens- och yttrandebindning, yttrandenyansering och yttrandestrukturering. Ett funktionsbaserat studium utmynnar alltså i en översikt som liknar en ordbok och som ger värdefull kunskap om en enskild markörs funktionella profil. Vid ett grammatiskt studium tar man steget vidare och försöker se de funktionella egenskaperna som en återspegling av systematiska strukturella användningar. Då ser man i bästa fall hur formen – de olika syntaktiska benägenheterna – korrelerar med funktionen och hur de båda bestäms av språk-användningen.

Slutligen kan man konstatera att diskursmarkörer, och speci-ellt vissa typer av dem, har stilistiska effekter. Många diskursmar-körer har en generell närhetsskapande interpersonell funktion. Till exempel markörer av typen hördu, vetdu och serdu anslår en familjär ton och kan signalera förtrolighet talarna emellan. En del markörer, som ba, typ och liksom, är mer typiska för en ungdomlig samtalsstil. Vidare kan en del markörer vara regionalt präglade, som nå, tro och vetja. Men det finns också diskursmarkörer som är

Diskursmarköre


122

stilistiskt neutrala och som förekommer även i sakpräglade samtal. Sådana markörer utgörs till exempel av responsiver, konjunktio-ner och konjunktionella adverbial samt många ordsökningsmar-körer – dvs. ord och uttryck som är oumbärliga för att upprätthålla koherens i interaktionen.

Diskursmarköre


123

5Organisering av interaktionen

I samtal tilldelas deltagarna turer som bildar en typ av talarord-ning. Turerna utgör utrymmen där deltagarna kan utföra sociala handlingar, till exempel yttra en åsikt om någonting, ge en in-struktion eller ställa en fråga. Turtilldelning innebär att man van-ligen inte talar i munnen på varandra, utan en av talarna har ordet vid ett tillfälle varefter det går över till en annan talare. Identi-fiering av turbytesplatser bygger i hög grad på talarnas förmåga att identifiera syntaktiskt, prosodiskt och pragmatiskt bestämbara enheter som utgör de fysiska manifestationerna av turer. De gene-rella principer som organiserar turtilldelning och turkonstruktion utgör samtalets system för turtagning.

När en tur går över till en ny talare finns det förväntningar om att talaren orienterar sig mot – kommenterar, besvarar, utvecklar – det som sades i den föregående turen. Turer bildar på detta sätt sammanhängande serier, vilket utgör samtalets sekvensstruktur (s. 138). Vidare finns det en preferens för enighet eller tillmötes-gående talarna emellan: får man till exempel ett erbjudande är det socialt mer prefererat att acceptera än att avböja det. Detta kallas samtalets preferensstruktur (s. 141).

Grammatiskt intressant är att turerna, dvs. de sociala hand-lingarna, har en språklig struktur och att denna struktur samman-hänger med handlingen i turen, med turens sekventiella position samt med turens preferensstatus. Allt går emellertid inte alltid rätt när turer produceras: talaren hittar inte rätt ord, vill ändra på innehållet eller strukturen under turkonstruktionens lopp, eller den andra deltagaren hör eller förstår inte det som sägs. Praktiker som är avsedda för att råda bot på problem av detta slag kallas reparation (s. 146).

Organisering av interaktionen


124

5.1 TurtagningTurtagning är en beteckning för de principer som organiserar bidragen i interaktionen, framför allt att deltagarna försäkras egna talarturer och att turövergångarna sker smidigt. En av de centrala komponenterna består i turtilldelning, dvs. de principer som deltagarna orienterar sig mot vid talarval. En annan central komponent utgörs av turkonstruktion som bygger på deltagar-nas språkliga kompetens gällande grammatiska, prosodiska och pragmatiska faktorer. Genom denna kompetens förmår talarna utforma sina yttranden till interaktionellt framgångsrika bidrag i just de kontexter där de produceras. Samma kompetens är till nytta när deltagarna ska identifiera turbytesplatser som blir orien-terbara genom yttrandenas grammatiska struktur, prosodiska drag och sekventiella position. Vidare kan turtagningssystemet varieras och anpassas beroende på deltagarroller, antalet deltagare och den övergripande verksamhetsformen som kan ge deltagarna speciella rättigheter och förpliktelser i interaktionen.

TurtilldelningDet dialogiska växelspel som resulterar i att man talar i turer kan anses vara en manifestation av allmänna sociala koordinerande principer som reglerar individers aktivitet i en kollektiv verksam-het. Turtagning och turtilldelning kännetecknar alla former av interaktion. Till exempel bygger olika lekar, spel och väjningsreg-lerna i trafiken på turtagningssystem. Utan turtagning skulle det sociala umgänget helt enkelt hamna i värsta sortens kaos.

Bristande respekt för talarturer skulle leda till samtidigt tal. Då skulle man inte höra så bra vad den andre säger och man skulle inte veta vem man egentligen borde lyssna på. Respekten för turer innebär att samtidigt, överlappande tal minskar och fokus på det som sägs upprätthålls.

En annan konsekvens av turtilldelningssystemet är att tur-övergångar sker smidigt. Samtidigt som överlappning undviks minimeras också pauser mellan turerna. Det är enklare att som nästa talare ta ordet när man »vet« när man är berättigad, eller till och med förpliktad, att göra det. Vanligen finns det pauser på bara



125

några tiondels sekunder mellan bidragen. Pauser som är längre än en sekund kan redan tyda på något lokalt problem i interak-tionen.

Liksom i spel finns det också i samtal regler för hur turerna delas till deltagarna. Följande modell för turtilldelning har grund-läggande status inom samtalsforskningen och den ger deltagarna tre valmöjligheter (Sacks m.fl. 1974):

1. Talarnominering: A B

Den som har ordet (A) väljer nästa talare (B).

2. Självnominering: A | B

En deltagare (B) väljer sig själv som nästa talare, när den som just haft ordet (A) blivit färdig med sitt bidrag.

3. Inget talarbyte: A | A

Den som haft ordet (A) fortsätter att hålla turen om ingen annan deltagare tar ordet, trots att bidraget som talaren kommit med kunde ha ansetts vara färdigt.

Den sociala preferensordningen mellan valmöjligheterna är den-samma som anges ovan: om någon väljs ut som nästa talare väljer ingen annan sig själv som nästa, och ett slutfört bidrag som inte innehåller talarval följs i första hand av talarbyte och i andra hand av fortsättning av samma talare. Preferensordningen avspeglar emellertid inte nödvändigtvis vad som är vanligast i samtal. Stra-tegi 1 kan vara det vanliga till exempel i ett förhör, medan ett vardagligt samtal mellan nära vänner, i synnerhet en dyad, kanske för det mesta löper enligt strategi 2.

Samma förhandlingsprocedur som beskrivs ovan blir i princip aktuell varje gång ett talarbyte blir relevant och med samma pre-ferensordning mellan övergångsmöjligheterna, från valen 1 till 3.

Nästa talare kan väljas ut med hjälp av olika tekniker. En av dem är att påkalla den andres uppmärksamhet till exempel genom



126

tilltal eller någon appellerande diskursmarkör som du, hördu, för-stårdu. Genom att ställa en fråga väljer man också i praktiken nästa talare, dvs. den som kan tänkas svara på frågan. Praktikerna kan också kombineras med varandra, som i (1) där nästa talare utpekas genom tilltal (Snälla Monika) och en interrogativ handling:

1) Talarnominering. Symöte: samtal mellan fyra äldre väninnor, värdinna (M) och gäst (A) (SAM:V2).

01 A: Snälla Monika har du en sax.02 (.)03 [#nära nånstans#=04 M: [Jå

Talarval kan också ske icke-verbalt: genom att rikta blicken och kroppspositionen till en viss deltagare signalerar man att just den-na person väntas respondera på det som sägs.

Även om nästa talare inte uttryckligen väljs ut finns det vanligen en förväntning om att det sker ett talarbyte vid avslutningen av en utgående tur. I sådana fall förekommer då självval: den talare som hinner och anser det vara interaktionellt lämpligt tar ordet. Exem-pel på detta ser man i utdrag (2) från ett trepartssamtal som handlar om nya filmer. Turerna växlar mellan parterna A, B, C utan att ta-larna i den verbala utformningen riktar sig till en viss deltagare:

2) Självnominering. Tjejkväll med fika: trepartssamtal; värdinna (A), hennes syster (B), kamrat (C) (SAMGRAM 5:1)

01 A: >å så tänkte ja att,< (0,4) dom måste man ju se.02 B: º hm º (0,2) ja tro’nte ja har sett en enda av dom där filmerna.03 (1,2)04 B: ja av nån orsak så e e tycker ja att många 05 svenska filmer e ganska dåliga.06 (0,2)07 B: (°tycke ja°) #aktar me allti för dom#.=08 C: = svenska komedier brukar va väldit bra tycker ja.09 (0,4)19 B: mm:?11 (0,8)12 C: men: eh:, 13 (2,4)14 B: men de e helt fel å tänka så.



127

15 (1,0)16 C: fast den där ögat¿17 (0,6)18 C: den lät ju s:pännande.

Det är inte sällsynt att ingen ny talare tar ordet trots att ett talar-byte vore relevant. Sådana punkter finns till exempel på rad 3 och 5 i utdrag (2) där B slutfört möjliga, fullbordade yttranden som också följs av små pauser. I sådana fall återstår alternativ 3: den hittillsvarande talaren fortsätter att tala. Vid fortsättning förekom-mer två huvudsakliga praktiker: talaren kan förlänga sitt tidigare bidrag med ett kortare tillägg (jfr rad 3 i utdrag 1), eller talaren kan producera ett nytt fullvärdigt yttrande som kan omtolkas som ett led i en flerledad tur; detta sker på rad 4 och 7 i (2). Vid av-slutningen av dessa bägge typer av expansioner blir talarbyte åter relevant enligt preferensordningen 1–3 i modellen ovan.

TurkonstruktionCentralt för turtagning och smidiga turövergångar är talarnas för-måga att identifiera en turs tänkbara omfattning och det lämpliga ställe där den egna turen kan inledas. Det är här som den språkliga turkonstruktionen spelar en avgörande roll, eftersom turer för det mesta har en verbal uttrycksform. Talarnas kommunikativa kom-petens möjliggör att de kan identifiera olika slag av enheter som kan vara turbildande. Dessa enheter utgörs väsentligen av gram-matiskt bestämbara konstruktioner – fraser och satser.

När en talare väl har fått turen har talaren rätt, men också skyl-dighet, att producera och slutföra minst en turkonstruktionsen-het (TKE), dvs. ett yttrande som kommunicerar en i situationen meningsfull handling. Vid utgången av varje TKE blir talarbyte i princip relevant och punkten där talarbyte sker eller kunde ske kallas för turbytesplats. Detta är enkelt och samtidigt intrikat, eftersom en turkonstruktionsenhets utformning är relativ till den kontext och sekventiella position där den produceras. Således är det kutym att tala om i kontexten möjliga turer, som består av möjliga turkonstruktionsenheter, som slutligen utmynnar i möj-liga turbytesplatser (Londen 1995).



128

En turkonstruktionsenhet är ett yttrande som kan ha formen av ett ord, en ordgrupp (fras), en sats, en satsförbindelse eller en kombination av dessa. Generellt gäller att en TKE utgör en gram-matiskt slutförd enhet vare sig det i det enskilda fallet rör sig om ett ord, en fras eller en sats. Vid en identifierbar grammatisk full-bordan öppnar sig en möjlig turbytesplats, medan ofullständiga ord, fraser och satser tenderar att reservera rätten till turen tills ett element som fullföljer den grammatiska projektionen produceras. I utdrag (3) slutförs turen – och den stakigt framåtskridande TKE:n – först när talaren kommer underfund med den bestämning som lämpligen fullbordar satsen och i den ingående prepositionsfra-sen: då står ja vid den där parkeringen som ä utanför där.

3) Fördröjt slutförande. Privat telefonsamtal (PTS).

01 A: .h men då står ja vid eh: då står ja vid02 eh: va heter de på: m pt a: eh vi den där03 parkeringen som ä utanför där rå¿04 B: a de e ju efter gatan där vi polisen

Man kan säga att alla slags språkliga enheter, från ord till satser, projicerar möjliga fullbordade versioner av sig när deras produk-tion en gång startats. En sats som Då står jag projicerar som ett tänkbart komplement en adverbiell bestämning som anger var man står (vid parkeringen), och en preposition som vid projicerar en rektion (parkeringen). Språkbrukarna är medvetna om de struk-turella projektionerna och tenderar att invänta en projektions slutförande innan de gör anspråk på talarturen. Ifall projektionens fullföljning dröjer, som vid enheten å sen så ska i (4), kan den andre uppmana talaren att komma med ett slutförande:

4) Fördröjt slutförande. Samtal vid en familjemiddag (KO).

01 A: å sen så ska,02 (.)03 B: ja:h?04 (1,2)05 A: å så kosta ju liftkort men sen så06 .hh men ja fundera asså. snowboard allså,07 de e svi:ndyrt å hyra de.



129

Huruvida en grammatisk konstruktion bildar en TKE beror på om konstruktionen uttrycker en meningsfull handling i den sekventi-ella kontexten. En möjlig TKE är således inte bara grammatiskt slutförd utan också tillräckligt komplett i pragmatiskt avseende. Till exempel en sats som Då står jag uttrycker en pragmatiskt full-ständig respons på ett yttrande som Den här stolen är inte ledig. Men samma sats förmedlar knappast en meningsfull handling i en situation där man kommer överens om var man ska träffas; jfr då står jag vid parkeringen i (3).

En TKE bildar vanligen också en prosodiskt bestämbar enhet där intonationen och aspekter av röstkvaliteten kan ge vinkar om den är slutförd eller inte. Utdrag (5) manifesterar en del exem-pel på detta. Man kan notera att många av yttrandena slutar med en småningom nedgående intonationskurva; slutpunkten för en sådan deklination markeras med punkt i transkriptionen, som på raderna 1, 3, 6, 8, 9, 15 och 19. I dessa fall sammanfaller den pro-sodiska enheten med en grammatisk enhet, en sats.

5) Prosodiska aspekter på TKE:n. Tjejkväll med fika: trepartssamtal; värdinna (A), hennes syster (B), kamrat (C) (SAMGRAM 5:1).

01 A: >å så tänkte ja att,< (0,4) dom måste man ju se.02 B: º hm º (0,2) ja tro’nte ja har sett en enda av03 dom där filmerna.04 (1,2)05 B: ja av nån orsak så e e tycker ja att många 06 svenska filmer e ganska dåliga.07 (0,2)08 B: (°tycke ja°) #aktar me allti för dom#.=09 C: = svenska komedier brukar va väldit bra tycker ja.10 (0,4)11 B: mm:?12 (0,8)13 C: men: eh:, 14 (2,4)15 B: men de e helt fel å tänka så.16 (1,0)17 C: fast den där ögat¿18 (0,6)19 C: den lät ju s:pännande.



130

Här förekommer också prosodiska grupperingar som inte sam-manfaller med en grammatisk enhet. En sådan finns på rad 1, å så tänkte ja att som uttalas med ett uppsnabbat tempo – antagligen för att talaren rusar in i en fortsättning för att kunna behålla turen (notera det additiva å i turinledningen). Denna enhet har en rak tonkurva, vilket signalerar att »något mer« är att vänta. På rad 13 noteras konjunktionen men som uttalas med förlängning och på samma sätt med en ton som förutser en fortsättning. Den lämnas dock i luften tills en annan deltagare, B, producerar en tänkbar fortsättning som kunde inledas med men i sammanhanget. Vidare producerar C på rad 17 enheten fast den där ögat (=namnet på en film) som slutar på en svagt uppgående ton. Detta ger en förvänt-ning om en komplettering som ska föra tonkurvan, och samtidigt bidraget, ner »i mål« (vilket sker på rad 19).

I inga av dessa fall föreligger ett yttrande som en annan del-tagare kan respondera på. Den icke-finaliserande prosodin signa-lerar således att ingen TKE ännu har bildats. Visserligen sker ett talarbyte efter det utdragna men på rad 14, men den rätt långa pausen (2,4 sekunder) antyder att de andra är observanta på en fortsättning, och när en sådan inte kommer producerar en annan talare (B) en fortsättning i C:s räkning, men de e helt fel å tänka så.

Alla syntaktiska slutpunkter är förstås inte prosodiska slut-punkter. Ett exempel finns på rad 9 i (5), där satsen svenska kome-dier brukar va väldit bra kunde utgöra en grammatiskt och prag-matiskt fullgod enhet. Men i den prosodiska projektionen ingår också den pragmatiska markören tycker ja vid vars avslutning in-tonationskurvan först når en hörbar final punkt. Således kan man säga att samspelet mellan prosodi och syntax inte är totalt vid definieringen av möjliga slutpunkter för TKE:n och av möjliga turbytesplatser. Det bör dock observeras att prosodiskt markerade slutpunkter i praktiken alltid sammanfaller med syntaktiska, vilket också är fallet i (5) då markören tycker ja producerats (jfr Karlsson 2006, s.171).

Intonationen är inte den enda prosodiska vinken som talar om en möjlig, annalkande turbytesplats. Som terminativa signaler förekommer också minskad röststyrka och knarr i röstkvaliteten.



131

Exempel på detta finns på rad 8 i (5). Här producerar B den tredje TKE:n (aktar me allti för dem) i sin flerledade tur med en låg och något knarrande röst. Detta förefaller vara en extra signal om att turövergången är mycket relevant; i hennes tur har redan två möj-liga men outnyttjade turbytesplatser förekommit, på rad 4 och 7.

Ett intonationsförlopp som definierar en TKE behöver inte alltid sluta med en tydlig »dal«. Final uppgång kan förekomma till exempel i samband med frågor. Ett sådant signalvärde är emel-lertid inte entydigt, eftersom uppgående intonation också kan sig-nalera att bara en komponent av ett yttrande producerats, som på rad 17 i (5), och att lyssnaren därför ska vara uppmärksam på en fortsättning. Man kan då tänka sig att prosodin utpekar de defini-tiva TKE-gränserna, men den syntaktiska gränsen är också vägle-dande för hur starka de prosodiska gränserna uppfattas.

Inom samtalsforskningen har man diskuterat mycket vilken av de tre faktorerna syntax, pragmatik eller prosodi som är vikti-gast för identifiering av gränser mellan TKE:n och markering av möjliga turbytesplatser (t.ex. Ford & Thompson 1996). Allt tyder på att de tre faktorerna samspelar så att en pragmatiskt relevant handling vanligen utformas som en syntaktisk och prosodisk hel-het. Syntaktisk fullbordan är relativ till det innehåll man behöver uttrycka i en viss situation, vilket kan ses som en återspegling av principen att grammatikalitet inte kan skiljas från vad som är se-mantiskt och pragmatiskt meningsfullt. Prosodin å sin sida grup-perar innehållet i en TKE i syntaktiskt och pragmatiskt motive-rade doser och kan förtydliga var ett yttrandeslut är eller inte är (Bockgård 2007).

Sammanfattningsvis kan man säga att en TKE, som alltså bildar en möjlig tur, är en enhet som inte har en fortsättande inre projek-tion i syntaktiskt, pragmatiskt eller prosodiskt avseende. När de inre projektionerna i turkonstruktionen har fullföljts – och en tur således möjligtvis fullbordats – träder i stället en yttre projektion i kraft. Den förutsätter ett nytt bidrag som utgör någon orientering mot vad som sagts i den nyss slutförda TKE:n. Huruvida detta görs genom talarbyte eller talarfortsättning beror på hur princi-perna för turtilldelning tillämpas på turbytesplatsen.



132

Turbytesplats och turövergångsområdeI sin temporala utveckling utmynnar en turkonstruktionsenhet småningom i en avslutningspunkt. Som diskuterats i föregående kapitel blir en sådan avslutningspunkt identifierbar genom ett samspel av syntaktiska, pragmatiska och prosodiska egenskaper hos yttrandet. En TKE:s (möjliga) avslutningspunkt sammanfaller i praktiken med en (möjlig) turbytesplats.

I en transkription kan det te sig som om turerna utgör färdiga paket som först på en viss avslutningspunkt eller turbytesplats ut-löser en ny tur, som om det var frågan om välinövade repliker i en pjäs. Detta är naturligtvis en för statisk syn på vad som försiggår i interaktionen. Eftersom turkonstruktionsenheter är projicerbara är det sannolikt att talarna från första början, när en TKE satts igång, orienterar sig mot vad som kan leda till TKE:ns fullbordan. Med detta har man förklarat talarnas förmåga att med förbluf-fande stor exakthet starta nya turer på en bråkdels sekund efter att den hittillsvarande talaren »talat färdigt«. Ibland finns det ingen som helst paus mellan två turer och det är inte heller ovanligt att nästa talare startar i överlapp med de allra sista elementen i en utgående tur. Det tyder på att man utifrån projektionen i den pågående TKE:n kan förutse den inkommande turbytesplatsen. Den aspirerande talaren är med andra ord färdig att inleda en ny tur redan innan turbytesplatsen materialiserats (se Steensig 2001, s. 72).

Följande utdrag från början av ett telefonsamtal får exempli-fiera olika typer av smidiga turövergångar. Det finns pauslösa, omarkerade turövergångar, omedelbart fasthakade övergångar (som i transkriptionen markeras med symbolen /=/ i slutet av den slutförda och i början av den inledda turen) samt turövergångar med finalt/initialt överlapp, som markerats med grå färgläggning.



133

6) Smidiga och tidiga turövergångar. Privat telefonsamtal mellan två väninnor (PTS).

01 A: >Krokenerius¿<02 B: hej Viveka, de ä Ge:rda¿03 A: ja: tje:na[re¿04 B: [tjena: har ni kommi hem nu från05 (.) semestrar å liknande¿=06 A: =ja: nu så,07 B: nu ä re kla:rt,08 A: nu ä re klart. å du har vari ute å rest hörde ja?=09 B: =a: ja har vart öh:: >ska vi se här< ja vart i Sy:dsta¿10 (0,4)11 A: ja: ja ju[st de¿12 B: [(j)a: de va jätteskö:nt, vi hade ju sånt kanonväder,13 A: >hur länge har du< varit då?14 (0,4)15 B: <#i: en dry:g ve:cka#> har ja [varit.16 A: [å: härli:thh?=17 B: =a: de va toppen¿18 A: ja: (de-) jättebr[a¿19 B: [ja: hur ä re mä Felix¿20 A: jo de e bra: >han< sitter här å leke:r,

Omfattningen hos en TKE och en möjlig tur kan ibland vid si-dan av handlingens, språkstrukturens och prosodins kompletthet också härledas från själva samtalsfasen. Till exempel utgör öpp-ningssekvenserna i ett telefonsamtal ett mönster som inbegriper yttranden av ett visst slag både vad gäller innehåll och form. Ofta är det fråga om korta yttrandepar av typen hälsning–svarshälsning och fråga–svar, varvid det kan vara lätt att förutse vad och hur mycket den andre tänker säga. De snabba och smidiga turväxling-arna i början av utdrag (3) är sålunda relaterbara till en pragmatisk kunskap om »möjliga turer« i en viss samtalsfas.

Sammantaget är turbytesplatsen inte något statiskt objekt för samtalsdeltagarna, utan något som man kan orientera sig mot un-der hela den tiden som en TKE:s produktion är i gång. Talarnas aktiviteter omkring turbytesplatser tyder på att det finns ett tur-övergångsområde som börjar lite före den möjliga turbytesplat-sen och som vidare sträcker sig en bit in i början av en ny tur tills talaren etablerat rätten till turen, och genom detta avvärjt överlap-pande tal (s. 200 Övergångsområde och turfaser).



134

Variationer av turtagningTurtilldelningssystemet utstakar de generella principer enligt vilka turövergångar lokalt förhandlas om. Beroende på antalet samtalsdeltagare samt aktivitets- och verksamhetstyp förekommer variationer av det basala mönstret för turtagning.

I ett tvåpartssamtal, en dyad, tar talare A och B ordet i tur och ordning enligt principen ABABAB. När A tystnar är det förväntat att B tar ordet, och om så inte sker kan A fortsätta. Situationen är annorlunda om deltagarna är tre. Då är det ingenting som säger att turväxlingen ska gå fulla varv i ordningen ABC, utan C kan till exempel prata efter A eller det kan uppstå konkurrens om ordet mellan B och C efter att A pratat färdigt. Ökar man deltagaran-talet till fyra är det möjligt att två parallella samtal uppstår: A och B kan börja prata med varandra om ett ämne och C och D om ett annat (Londen 1995).

Enligt grundregeln blir turbyte relevant efter varje igenkänn-bar turkonstruktionsenhet, dvs. efter varje relevant handling. Samtal kan emellertid inrymma aktiviteter där en talare får ha or-det en längre tid. Turtilldelningen fungerar således tillfälligt på ett avvikande sätt så att en av talarna har rätt till flera möjliga turkonstruktionsenheter efter varandra, medan de andra får av-hålla sig från turen eller komma med uppbackande bidrag. Det finns alltså fall där den »relevanta handlingen« består av ett större sjok prat än en enskild TKE.

Exempel på aktiviteter som vanligen kräver flera TKE:n tills de är slutförda är berättelser, råd eller förklaringar. Ett exempel på en sådan aktivitet, en vardaglig berättelse, finns i (7). Den ut-löses av en händelse omkring samtalet (att spilla kaffe), och den tillfälliga kopplingen till denna händelse markeras med uttrycket apropå, rad 1. Samtidigt markerar frasen apropå kaffe som jag höll på att spilla här övergången till en redogörande samtalsfas. Berät-telsen kommer att handla om information om brännskador som berättaren (A) fått ta del av på barnavårdscentralen.



135

7) Diskursenhet, berättelse. Tjejkväll med fika: trepartssamtal; värdinna (A), hennes syster (B), kamrat (C) (SAMGRAM 5:1).

01 A: (>ja sku-<) apropå kaffe som >(ja höll på å)<02 spilla här (0,2) som (0,8) vi hade en sån dä:r 03 pt .hhh information om (0,2) >olycksfall. (0,6) 04 på (.) barnavårdscentralen.05 B: mm?=06 A: =>å så fick [man< se små (0,2) snuttar ur=07 C: [°mm:?°08 A: =filmer på (0,6) oly- olyckor som kan hända.09 B: mm,10 (0,8)11 A: å de- en >av dom< vanliaste olyckorna va skållskador.12 B: mm,13 A: å så fick man s[e va hemst de va.14 C: [mm,15 (0,4)16 (A): pt .hhh17 A: >å dom sa att< en (0,4) baby som va 18 åtta månader: (0,6) kan nå: (.) dubbelt 19 så långt som sin arm.20 (0,4)21 A: så om dom sitter vi ett bord å- (1,0)22 sträcker (0,2) sä så här långt så (0,2)23 tro ma:n,24 (0,6)25 C: m[m,26 A: [<tror man’te att dom når< längre.27 (0,2)28 A: dom kan nå dubbelt så långt.=29 B: =mm[:¿30 A: [.hhh å få tag i en (0,2) kaffekopp31 å dra över [sej.32 B: [mm,33 C: de värsta e att [dom e så snabba?34 B: [°mm:°

Med apropå-draget gör A anspråk på berättarrollen och reser-verar därigenom primär rätt till samtalsrummet, dvs. A ska »ha ordet«. Yttrande för yttrande utvecklar hon redogörelsen, som då och då varvas med minimala uppbackande signaler (mm) av de två andra deltagarna. Det blir utrymme för mer omfattande bidrag från B och C först när redogörelsen nått en punkt som anknyter till början och temat ’kaffe’, rad 30. En sådan cirkulär



136

struktur kunde tyda på slutet av berättelsen.Det visar sig dock att A inte är helt färdig utan övergår ännu

till att redogöra för andra typer av olycksfall. Ett definitivt slut på hennes berättelseprojekt nås när hon drar en konklusion av allt hon sagt: så man gick från de här mötet me skräck, rad 1 i (8). Övergången signaleras också genom ett skifte från berättandets återgivande då-plan till ett kommenterande nu-plan: nu tänker ja på allt som kan hända hela tiden, rad 7. Efter denna punkt börjar en annan deltagare (B) småningom styra åt sitt eget håll med en inte helt medhållande kommentar, ja brukar tänka på de, som introdu-ceras med markören ja vet inte, rad 18.

8) Diskursenhet, berättelse. Tjejkväll med fika: trepartssamtal; värdinna (A), hennes syster (B), kamrat (C) (SAMGRAM 5:1).

01 A: .hh ja så man gick från de här mötet me <skräck>.02 C: hm hm ((fniss))03 (0,8)04 A: ehhh all(h)a möjlia (eh) hemska skräcki- injagande05 berättelser >i huvudet å<.06 C: mm,07 A: nu tänker ja på allt som kan >hända hela tiden<. 08 (0,4)09 B: mm:. 10 (1,0)11 B: viss[t¿12 A: [>elle< (0,2) tänker man på de då blir man 13 (0,4)14 liksom a:vtrubbad efter ett tag.15 (1,0)16 A: °>om man<° (0,4) <när man haft barn >(i) nåra år>¿17 (2,2)18 B: ja vet inte ja brukar tänka på det ja får i blann 19 såna här hemska visioner om otäcka saker20 som kan hända me mina barn,

Den långa redogörelsen i utdrag (7–8) är ett exempel på en dis-kursenhet (s. 57). Dessa har vanligtvis en identifierbar början där aktivitetstypen utannonseras på något sätt. Berättelser kan till exempel utannonseras med konventionella fraser som jag måste berätta en sak …, på tal om x …, apropå x … eller genom en fråga som introducerar ett tema, till exempel har ni sett filmen x? Ut-



137

annonseringen är en signal för de andra deltagarna om att de nor-mala turtilldelningsreglerna sätts ur spel tills aktivitetsepisoden, till exempel en berättelse, nått ett igenkännbart slut. I ett sådant perspektiv kan diskursenheter anses utgöra turkonstruktions-enheter på makronivå, som om de var stycken, t.o.m. kapitel i talet. En turbytesplats uppstår inte reellt sett efter varje möjlig syntak-tisk/prosodisk TKE utan vid avslutningen av den hela aktivitets-bestämda diskursenheten.

När en diskursenhet är på gång blir deltagarrollerna tillfälligt mer fixerade. Den som till exempel har berättarrollen är för stun-den primärtalare medan de andra antar en icke-konkurrerande lyssnarroll. Det uppstår med andra ord en speciell deltagarram och till denna hörande samtalsidentiteter. På primärtalarens an-svar ligger att vidareföra och även slutföra diskursenheten. De som har lyssnaridentitet har rätt till ackompanjerande, stödjande och värderande turer som är underordnade den övergripande aktivi-tet som primärtalaren, solisten, svarar för (se Underordnade turer, s. 184). Dessa bidrag tävlar inte om samtalsgolvet med primärtala-ren utan de snarast ratificerar dennes rätt att ha golvet i besittning. Först när en speciell episod, som en berättelse, nått sin fullbordan kan den dittills aktuella deltagarramen upplösas och samtalarna återvänder till ett läge där enskilda TKE:n potentiellt avgränsar talarbyten (Goffman 1979, Bublitz 1988, Norrby 2004).

Deltagarramen kan också påverkas av talarnas institutionella roller som tilldelar deltagarna olika rättigheter och skyldigheter. Ett extremt exempel är sammanträdet där ordföranden delar ut talarturer och agendan bestämmer vad man ska tala om. Men in-stitutionella roller påverkar också olika slags interaktioner mellan lekman och expert. På en läkarmottagning eller i ett polisförhör bär experten ansvar för samtalets agenda och ställer frågor, medan lekmannen i första hand svarar på frågor. I samtal mellan kund och expedit kan det snarare vara kunden än representanten för insti-tutionen som har rätt att ta initiativ och söka information, medan expediten väntas leverera de önskade tjänsterna (Linell 1998).

Som i vanliga samtal kan deltagarramen justeras också i insti-tutionella inramningar så att till exempel patienten ställer frågor



138

till läkaren. Det är emellertid vanligt att avvikelser från en verk-samhetsbunden normalram kräver extra arbete av talarna. Detta kan då också få språkliga uttryck i form av modifierande och gar-derande formuleringar i de »avvikande« dragen. De kulturellt be-stämda förväntningarna om hur interaktionen som regel pågår i olika institutionella situationer styr sålunda avsevärt dynamiken vid turtagning och ger sig till känna i att den har mer asymmet-riska inslag än i vardagliga, familjära samtalssituationer.

5.2 SekvensstrukturTurerna i samtal existerar naturligtvis inte i isolation från andra turer. En tur responderar på det som sagts i en tidigare tur och samtidigt utgör den ett nytt initiativ som nödvändiggör en respons i nästa tur. Turens orientering mot den föregående kontexten och förnyande av kontexten för nästa tur åsyftas med begreppet dubbel kontextualitet. Till samtalandets väsen hör med andra ord att turerna kommer i kedjor som kan bilda mer eller mindre strukturerade tursekvenser. Det är emellertid inte fråga om vilka händelsekedjor som helst. Sekvenserna bygger på villkorlig rele-vans: när ett första drag producerats kan man vänta sig ett andra drag som är motiverat av det första (se Norrby 2004, s. 41).

När man talar om samtalens sekvensstruktur menar man alltså att man identifierar systematiska grupperingar där en tur föranle-der en annan, eller flera andra, responderande turer. Med andra ord: en tur kräver orientering av samtalspartnern, och den ska helst komma omedelbart i nästa tur. Om A till exempel har talat om sin högskoleexamen ska inte B respondera genom att tala om vädret, och om A ställt en fråga ska B försöka svara i nästa tur.

Yttranden som bildar turer är sålunda vanligen sekventiellt implikativa – de är avsedda för att bli kommenterade i samtalets fortsatta förlopp. Genom detta bildar deltagarna tillsammans en väv av turer och sekvenser, som på ett övergripande plan bildar sammanhängande topiker, episoder och aktiviteter i hela samtalet. Men en sekvens är inte synonym med begrepp som åsyftar äm-nesstrukturering, utan en sekvens innebär närmast att deltagarna



139

uppvisar ett koherent socialt växelspel i interaktionen.En speciell typ av sekvens är yttrandepar, där en första tur

(förstadraget) förutsätter en andra tur (andradraget) bestående av en viss typ av handling. Förstadraget snävar med andra ord in de handlingsmöjligheter som talaren har i andradraget. Exempel på yttrandepar är en hälsning som kräver en svarshälsning, en fråga som kräver ett svar, ett erbjudande som kräver ett bemötande och en värdering som gör en kommentar relevant. När man analyse-rar samtal kan man börja med att försöka identifiera potentiella yttrandepar, vilken typ av handling de representerar och hurdan större sekvenstyp de ingår i (Linell & Gustavsson 1987).

Renodlade binärt strukturerade sekvenser hittar man lättast i dyader, till exempel i telefonsamtal, eftersom turtagningen i dessa fall automatiskt leder till ett ABAB-turbytesmönster.

9) Binära tursekvenser. Döma fotboll: privat telefonsamtal (PTS).

01 ((ringsignal))02 A: Ljunggren¿03 B: tjena¿ Ny:man¿04 A: tjena Ny:man?05 B: hur ä re:?06 A: jo dä ä fint dö,07 B: jaha¿ va har du dömt för matcher rå?08 (0,3)09 A: ja har döm:t eh: juniorlagen?

I (9) föranleder ringsignalen en mottagaridentifierande respons (Ljunggren) på rad 2, sedan hälsar uppringaren (B) den uppringde och presenterar sig, vilket föranleder en svarshälsning på rad 4. Med en konventionell artighetsfras (hur e de) och en lika konven-tionell respons på den (de ä fint) utvidgas hälsningsepisoden, rad 5–6. Härefter närmar sig uppringaren orsaken till samtalet genom en temaspecificerande fråga om att döma matcher, och den andre levererar ett svar på frågan. Alla dessa turer, inklusive ringsigna-len, bildar yttrandepar som i sig är små sekvenser. Utdraget i sin helhet kan anses bilda telefonsamtalets öppningssekvens, där det sista yttrandeparet på rad 7 och 9 leder in i själva samtalets kärna.

Ibland händer det att andradraget i ett yttrandepar blir upp-



140

skjutet av ett mellanliggande yttrandepar. En sådan inskjuten sek-vens kan till exempel reda upp möjligheterna för leverans av det ursprungligen eftersökta andradraget. I (10) ställs en fråga gäl-lande när kunden (K) ska lämna sina hundar på ett hundpensionat (när kommer ni me dom?), rad 1. Frågan besvaras inte omedelbart utan följs av en fråga av kunden som reder ut öppettiderna (har ni öppet på lörda morron?) som tillsammans med det åtföljande svaret ja bildar en inskjuten sekvens på raderna 2–3. När öppettiden be-kräftats levererar kunden en respons på frågan på rad 1, förslaget åttatiden på lörda, rad 5.

10) Inskjuten sekvens. Hundpensionat: privat telefonsamtal; föreståndare (E) och hundägare, prospektiv kund (K) (PTS).

01 E: >men när kommer ni me’rom< då:¿02 K: Eh: har ni öppet på lördamo:rron elle[:r¿03 E: [Ja::¿04 (1,0)05 K: Åttatiden på lörda (.) hur [går de:?06 E: [Ja: uh: (.)07 sju å tretti kan ni ju komma:.=08 K: =A: (0,2) jättebra:,

Inskjutna sekvenser, och det faktum att talaren inom en tur kan både leverera andradraget och producera ett nytt förstadrag, gör att sekvensstrukturen inte alltid är så uppenbart delbar i binära initierande och responderande turer som i (9). Ett exempel på en dubbelt orienterande tur ser vi också i (10) där åttatiden på lörda i kundens tur på rad 5 levererar det uppskjutna andradraget, medan den senare turdelen hur går de utgör ett förstadrag som kontrol-lerar huruvida förslaget kan godtas. Detta genererar ett andradrag i form av responsiven ja i början av expeditens tur, som å sin sida på rad 7 övergår till ett nytt initiativ, förslaget sju å tretti kan ni ju komma. En kvittering följer i ett andradrag på rad 8 (a jättebra), och så fortsätter turväxlingen med detta något komplexa mönster bestående av turer med både respons- och initiativaspekter.

Från grammatisk synpunkt bestämmer sekvensstrukturen de yttre syntaktiska ramarna för de verbala bidragen och påverkar grammatiska val. Somliga partiklar är typiska för sökande första-



141

drag, som då och eller, andra är benägna att inleda andradrag, som a, ja, jo och jaha. Vissa typer av konstruktioner, till exempel ini-tial dislokation och frågeramar, är anpassade till att utforma och förbereda grunden för förstadrag (s. 215). Andradrag kan ha en syntaktisk utformning som är en följd av deras sekventiella, re-sponsiva position. Sålunda kan responser utelämna material som suppleras av förstadraget (vilket kallas responsellips) eller så kan responser på ett markant sätt återanvända material från förstadra-get genom upprepning.

Ibland kan en förberedande handling utformas som en egen tur som söker en bekräftande respons som andradrag. Då bildas en försekvens, som till exempel kan utforska möjligheterna att ställa en fråga, att leverera en begäran eller en invit eller att be-rätta en historia. I (11) projiceras en frågande handling och när projektionen godtagits med mm i andraled ställer talaren den mer specificerade fråga som han hade i tankarna (rad 3).

11) Försekvens. Polisförhör: polisen (P) förhör misstänkt (M) för tillgrepp av öl (TemaK:P5).

01 M: men ja vill bara fråga en- en grej om körkorte?02 P: mm:¿03 M: om man får sån här. (0,2) heter nåt ei- (.) 04 e e en er a en, (0,8) va innebär de?05 (1,1)06 M: er in ra:n står de nog.

Försekvenser utnyttjas i situationer där det inte är självklart att en viss handling kan introduceras eller att den kan accepteras av den andre. På så sätt anknyter försekvenserna till samtalandets gene-rella, sociala preferensstruktur.

5.3 PreferensstrukturNära förknippat med samtalets sekvensstruktur är handlingarnas prefererade relationer till varandra. Att en fråga bör få ett svar manifesterar förstås också en typ av preferens: om svaret uteblir uppfattas detta som en avvikelse som bör förklaras. Men härtill kommer att vissa mer specifika typer av frågor, till exempel en



142

invit eller begäran, kan besvaras på sätt som generellt kan anses vara socialt prefererade eller icke-preferade. Det är mer prefere-rat att acceptera en invit än att avböja den eller att leverera en begärd tjänst än att förneka den. Allmänt taget kan man säga att det finns en preferens för handlingar som skapar och upprätthåller enighet och sammanhållning framför sådana som kunde resultera i oenighet och splittring mellan samtalsdeltagarna. Att producera en socialt mindre prefererad handling kan anses utgöra ett inter-aktionellt markerat drag. Detta har också konsekvenser för den språkliga utformningen av sådana drag, emedan de tenderar att vara även språkligt markerade, strukturellt komplexare jämfört med socialt prefererade drag (Pomerantz 1984).

Prefererade responser är oproblematiska för deltagarna. Så-ledes produceras de vanligen utan fördröjning och utan större språklig elaborering. I (12) lägger A fram en önskan som B lovar uppfylla. B:s handling kan anses vara av prefererad art, och den produceras omedelbart efter A:s tur i en konventionell, rätt mini-mal form (A. Lindström 1999).

12) Prefererad respons. Privat telefonsamtal (PTS, A. Lindsröm, 1999, s. 34).

01 A: Mm: du kan väl hälsa till Malena att ja har ringt då,02 B: Ja: de ska ja göra,

Detta exempel kan jämföras med (13) där en icke-prefererad re-spons produceras. A frågar om B vill komma ut och simma, men B måste avböja denna invit.

13) Icke-prefererad respons. Privat telefonsamtal (PTS, A. Lindström, 1999, s. 35).

01 A: Ja tänkte höra om du ville simma me mej?02 B: Nu?03 A: Ja:?04 (.)05 B: Nej de vill ja inte ida:, men ja vill de gärna sen,06 A: Ja,07 B: nån annan da:,08 A: Ja de va-09 B: Fast ja kom just hem innanför dörren e så hungri10 så ja håller på å dö:r,11 A: Jajaja.



143

Följaktligen produceras responsen med fördröjning, först uppe-hållen av en inskjuten sekvens med den kontrollerande frågan nu (rad 2), sedan produceras den avböjande handlingen (rad 4), följd av ett delvis tillbakatagande (men ja vill gärna sen nån annan dag) och vidare av en förklaring som har mer med talarens förmåga (hunger) och inte vilja att acceptera inviten att göra (ja kom just hem innanför dörren e så hungri så ja håller på å dör) (A. Lindström 1999, s. 36).

Talarnas medvetenhet om att de är på väg att producera en icke-prefererad respons återspeglas i att dylika responser föregås av pauser, tvekljud och andra uppehållande praktiker som ger tid för formulering av handlingen. I inledningen av icke-prefererade andradrag utnyttjas också vissa karakteristiska diskursmarkörer som utdraget ja, de nasala varianterna nja, mja, speciellt i finlands-svenskan nå, samt hördu och du som signalerar ett brott i inter-aktionens flyt. Allt detta kan anses vara sätt att börja svara på ett initiativ utan att jaka eller neka, utan närmast med att tveka. Också särskilda finala markörer är återkommande, som skratt eller vagt kausala och till den intersubjektiva förståelsen vädjande partiklar som hördu, vetdu, se, serdu och förstårdu. Vidare kan försäkrande eller vädjande modalpartiklar som väl och nog nyansera icke-pre-fererade yttranden.

En del av dessa drag finns i följande utdrag. I (14) kan B inte bidra med efterfrågad information och den negativa responsen förses med du och finalt sörre. I (15) och (16) finns klarare avbö-janden där den tillfrågade (B) nekar en begäran. De nekande ytt-randena har fördröjande prosodiska inslag (långsammare tempo, paus), de modifieras med partiklar som se och väl, och följs av för-klaringsförsök.

14) Icke-prefererad respons. Döma fotboll: privat telefonsamtal (PTS).

01 B: .hja å ikväll: skulle han: (.) döma fotboll <hörde ja<¿02 A: jaha [ja hade tänkt å höra om han hade: (.) möjlihet=03 B: [a04 A: =å döma (.) på freda ja¿05 B: ha du de vet ja’nte [sörre,06 B: [ne de: känner du’nte till¿



144


01 A: hörrö du ja tänkte höra om du: kunde döm:a vår (B-sväng)02 på freda?03 B: <nä går inte alls de s[e>,04 A: [(jasså) de kunde ja väl ge mej05 fan p[å,06 B: [a=07 A: =a08 (0,6)09 B: för då ä Per upptagen, då ä han- jobbar han förstårdu,10 A: jaha:


01 A: i:morron kväll ä de dags,02 B: imorron kväll e ja,=03 A: =ha04 (1,0)05 B: ja får väl säja ett återbu::d,06 A: va?07 B: (för) ja ha:r fått träningsvärk,

I (16) kan man dessutom märka att B på rad 2 tydligen använ-der en partiell repetition av A:s kontrollerande yttrande i morron kväll ä de dags som en uppehållande praktik snarare än som en bekräftande respons. Även en paus följer innan själva avböjandet produceras.

Preferensstrukturen ger sig inte till känna enbart i andradrag utan talaren kan också beakta den i utformningen av förstadraget. Ett sätt att förhålla sig till social preferens är att projicera en hand-ling innan den reellt utförs. Detta resulterar i försekvenser där ini-tiativtagaren kontrollerar vilka möjligheter den andre har att pro-ducera en prefererad respons. Ifall möjligheterna inte verkar vara bra produceras kanske den egentliga begäran eller inviten aldrig. I (17) kommer B med en begäran som underbyggs med företalet va gör du då; det för att kontrollera om A är tillgänglig för leverans av en tjänst. Responsen inget särskilt tyder på att A är tillgänglig, och då är det fritt fram för B att gå vidare med sitt egentliga ärende som gäller vem som ska hämta tvätten (A. Lindström 1999).



145

17) Försekvens med företal. Privat telefonsamtal (PTS, A. Lindström, 1999, s. 36-7).

01 A: Hej,02 B: .hh Va gör du då,03 (0,8)04 A: Inget särski:lt hh,05 B: Nehej .hh vet du va ja frå- ville att du skulle gå ut06 å ta u:t in tvätten som hänger ba:ksidan .hh

Deltagarna kan också orientera sig mot preferensstrukturen ge-nom att med erbjudanden föregripa en begäran. Detta hänger ihop med att det är socialt mer prefererat, eller mer okomplicerat, att till exempel be om en tjänst, ifall den andre redan signalerat att han är beredd att utföra tjänsten. Något av detta kan observeras i utdrag (18) där A gissar att B har en fråga, möjligen en begäran att introducera. A hjälper B på traven med den föregripande frågan va har du på hjärtat då (rad 16), som ger B möjlighet att utan omsvep presentera sitt ärende.

18) Föregripande fråga. Döma fotboll: privat telefonsamtal (PTS).

01 A: Ljunggren¿02 B: tjena¿ Ny:man¿03 A: tjena Ny:man?04 B: hur ä re:?05 A: jo dä ä fint dö,06 B: jaha¿ va har du dömt för matcher rå?07 (0,3)08 A: ja har döm:t eh: juniorlagen?09 B: jaha juni[orlagen¿ nä ja tänkte om du visste=10 A: [( )11 B: =hur de har gått för Vittvalla¿12 A: nej fa:n heller,13 B: ( )14 A: ne15 B: nehä:16 A: jaha va har du på hjärtat då?17 B: hörrö du ja tänkte höra om du; kunde döm:a vår (B-sväng) på freda?

Talarna har alltså en hel del olika samtalspraktiker och språkliga medel i sitt förfogande när det gäller att beakta preferensstruk-turen. Medvetenheten om preferensstrukturen ger talarna möj-lighet att anpassa sina handlingar på ett finkänsligt sätt till det



146

sociala samspelets krav. Ytterst är det fråga om att försöka spara både initiativtagarens och respondentens sociala ansikten.

5.4 ReparationReparation innebär en rad praktiker med vilka samtalsdeltagare försöker åtgärda problem som uppstår vid talproduktion, hörbar-het och förståelse. Det är alltså fråga om en organiserande resurs med vilken deltagarna kan upprätthålla och återinföra intersub-jektiv förståelse under interaktionens gång här. Termen repara-tion introducerades ursprungligen därför att det inte behöver vara fråga om egentliga (språkliga) fel och deras korrigering utan snarast gäller det att återställa grunderna för talarnas ömsesidiga förståelse som kan ha råkat i fara av många olika orsaker. Det är inte heller alltid fråga om att ersätta något som redan sagts, utan reparationens föremål kan vara något som kommer att bli sagt, som vid ordsökning (Schegloff m.fl. 1977, Schegloff 1979).

Reparation kan vara ett uttryck för att talaren upplever ett brott eller en osmidighet i samtalandets sekventiella flyt, men praktiken används också för att modifiera och expandera igång-varande yttranden och de grammatiska strukturer som utgör dem. Reparationen har således konsekvenser för turkonstruktion och sekvensstruktur. Den styrs av preferensstrukturen i och med att upphovsmannen, dvs. den som producerar något som blir föremål för reparation, vanligen ges företräde för reparationsinitiativet, el-ler åtminstone reparationsutförandet, framför andra deltagare.

Reparation är en process som upptar ett visst segment i en tur eller en sekvens av turer. Det är med andra ord en avgränsbar ak-tivitet med en början och ett slut. Reparationsprocessen utlöses av en problemkälla: talaren kommer till exempel inte på ett egennamn mitt i en redogörelse. Problemkällan följs av ett reparationsinitia-tiv eller en reparationsmarkör (t.ex. produktion av ett tvekljud), och reparationssegmentet slutförs i och med själva reparationen, dvs. produktion av det sökta elementet. Exempel på detta ges i (19) där den talande avbryter yttrandets, och mer bestämt satsens, syntaktiska gång på ett ställe där ett adverbiellt, platsangivande led



147

vore väntat: å svänger in. Problemkällan utgörs av sökningen efter namnet på platsen, vilket orsakar ett uppehåll i turen. Initiativet till reparationen markeras med en paus och ett tvekande ljud, eh::. Själva reparationen produceras i och med prepositionsfrasen vid Odal som alltså innehåller det sökta ortnamnet.

19) Självinitierad reparation, ordsökning. Domstol: huvudförhandling i brottmål (trafikförseelse); målsägande (M) (Tema K:A51)

01 M: å sen händer ingenting utan vi åker efter honom02 hela vägen å svänger in, (2,0) eh:: vid Odal,

Initiativ till en reparation kan tas av talaren som har ordet, så som i (19), eller av en annan deltagare. Det senare sker i (20) där A stäl-ler den reparationsinitierande frågan va sa du på rad 5.

20) Annaninitierad reparation. Tjejkväll: samtal mellan väninnor (SVESTRA).

01 A: >så far du en bit till å så viker du till höger02 å kör sex kilometer så hamnar du i Voitby< (1,1) så03 B: [[e de som vid nån villa eller]04 C: [[in the middle of the woods ]05 A: va sa du?06 B: e de som vid nån villa eller [e de vid stranden07 A: [nä: <de e vi mikaels föräldrar> e de

Problemkällan utgörs här av att B:s fråga på rad 3 hamnar i över-lapp med ett annat yttrande och inte kan höras av A.

Det typiska reparationssegmentet utvecklas alltså så här:1. problemkälla (t.ex. ett namn man glömt, överlappande tal)2. reparationsinitiativ (t.ex. paus, eh, va sa du)3. reparation (t.ex. produktion av det sökta namnet, upprepning

av det som blev överlappat)

Reparationens utfall är ofta framgångsrikt, dvs. man löser det ak-tuella problemet, men reparationen kan också misslyckas och pro-blemet skjuts undan till förmån av fortsatt interaktion.

Reparationspraktiker kan på en överordnad nivå indelas i ty-perna självinitierad, dvs. talarinitierad, och annaninitierad, dvs. mottagarinitierad, reparation. Vid sidan av att det självfallet gör en



148

viss skillnad vilken deltagare som sätter igång reparationsproces-sen, förekommer det vid själv- och annaninitierad reparation olika initierande språkliga markörer och sekventiella strukturer.

Indelningen i själv- och annanreparation hänger ihop med i vilken sekventiell position initiativet till reparation tas. Självinitie-rad reparation kan ske inom ramen för samma tur där problem-källan förekommit: inom en turkonstruktionsenhet eller i över-gångsområdet som aktualiseras vid ett TKE-slut. Annaninitierad reparation upptar »nästa tur«, dvs. turen som följer den talares tur som innehållit problemkällan. Som en typ av retrospektiv oriente-ring kan självinitierad reparation vidare ske i en »tredje tur«, dvs. efter den tur där problemkällan förekommit och efter en annan deltagares mellanliggande tur. Annaninitierad reparation kan vi-dare i vissa mer sällsynta fall förekomma i en »fjärde tur« räknad från turen som innehåller problemkällan. Dessa sekventiella in-delningar av reparationer sammanfattas i tablå 5.1.

Reparationsinitiativ i förhållande till problemkällanSjälvinitierade Annaninitierade

I samma TKEI turövergångsområdetI tredje tur

I nästa turI fjärde tur

Tablå 5.1. Indelning av reparationsinitiativ enligt initiativtagare och sekventiell position.

De sekventiella möjligheterna till initiering av reparation vittnar om att det problem som reparationen gäller åtgärdas omedelbart, helst så fort problemet uppkommer i samtalets flöde. På ett sätt är repara-tionen i tredje tur talarens sista chans att försöka rätta till ett föregå-ende problem och därmed uppehålla samtalets »naturliga« gång.

Ett centralt inslag i reparation är att praktiken legitimt kan blockera den just pågående aktiviteten: konstruktion av ett ytt-rande, övergången till nästa tur, fortsättning av en berättelse. På grund av detta har man ansett att reparation utgör ett slags »överordnad syntax« i samtalsspråket – något som åsidosätter den



149

gängse syntaxen för turkonstruktionsenheter (t.ex. satser), turtag-ning och diskursenheter (Schegloff 1979, Steensig 2001, s. 177).

Oberoende av skillnaderna i vem som initierar reparationen och var detta sekventiellt sett äger rum kan föremålet för de olika reparationsinitiativen utgöras av i stort sett samma slags problem-källor. I det följande presenteras reparationspraktikerna närmare utifrån de sekventiella indelningar som gjorts ovan.

Självinitierad reparation inom en TKEReparationer som initieras av talaren själv inom en turkonstruk-tionsenhet faller in i tre undertyper: ordsökning, ersättning och utbyggnad av en struktur. Termen »ordsökning« bör uppfattas generöst: det kan handla om ett visst ord eller uttryck som tala-ren inte kommer på, eller också om namn, datum, klockslag m.m. Elementet man söker kan vara specifikt till sin natur (t.ex. ett visst personnamn) eller till synes enkelt, såsom nästa syntaktiska kons-tituent i en sats. I det senare fallet handlar det kanske snarare om att talaren måste bestämma i vilken ordning och enligt vilket syn-taktiskt mönster informationen i yttrandet ska presenteras.

Ordsökningar kan inträffa vid turstarten eller senare i turen. I (21) tvekar talaren, efter den inledande konjunktionen men, angå-ende hur hon ska formulera sig. Typiska markörer för en sökande aktivitet är pauser och tvekande ljud som eh och mm.

21) Ordsökning. Hundpensionat: privat telefonsamtal; hundägare, prospektiv kund (K) (PTS).

K: Men eh: mm (0,2) ja vet ju’nte hur de blir i helgen¿

Vid ordsökningar förekommer ofta också förlängda ljud, stak-ningar, repetitioner, komparativa pronomen eller adverb (sån här, så där) och konventionella sökningsmarkörer som va heter de. Inte sällan förekommer flertalet av dessa drag i ett knippe som i (22).



150

22) Ordsökning. Giftinformationscentralen: institutionellt telefonsamtal; uppringare (U), informatör (I) (GIC).

01 U: ja: hej, (.) ja h- (.) >grunner på en sak< för ja har02 (0,8) ja har s- hållt i en: (0,3) sån här (0,3) pt >va heter de¿< (0,5) hh

kvicksilvertermometer¿ 03 I: mm, 04 U: å så hade ja sönder’en i ha:nna¿

Utöver pauserna kan man i (22) notera upprepning av nexusför-bindelsen ja har, fonetisk förlängning av artikeln en, det kompara-tiva pronomenet sån här och den explicita ordsökningsmarkören va heter de. Åtminstone delvis verkar uppehållen i turens progression förorsakas av sökningen av det rätt specifika och långa ordet kvick-silvertermometer. En annan orsak är att det överhuvudtaget kan vara svårt att välja hur man ska presentera sitt ärende i ett institutionellt samtal som (22), dvs. ett samtal till giftinformationscentralen.

En ordsökning kan fungera som en vädjan om andra deltagares hjälp att fylla i det sökta elementet. Detta sker i (23) där talaren dröjer sig vid en namnsökning, först med den sökande formule-ringen va heter hon och sedan genom att stanna vid och repetera det sökta elementets första led, förnamnet Anna.

23) Ordsökning. Kafferep: ett samtal mellan fyra äldre väninnor (SÅI NF 2:1).

01 A: ja:h, ja du. (0,6) ja hörde, va heter hon eh (0,6)02 Anna eh, Anna e:h?03 B: Nordlinger?04 A: Nordlinger, hon åkte ju ti- i må:ndas, åkte hon ju till No:rge¿

De uppenbara problemen med att föra TKE:n till slut får en an-nan part (B) att assistera med en ifyllnad som anger den andra komponenten i den sökta enheten, efternamnet Nordlinger. Re-parationssekvensen startar alltså med talarens initiativ men själva reparationen produceras av den andra parten. Sekvensen avrundas genom att A godkänner reparationen med en kvitterande upprep-ning.

Ersättande reparation består typiskt i ordavbrott. Avbrottet markerar stället där ett problem identifieras och en omstrukture-ring av utsagan påbörjas. Exempel på detta ser man till exempel i A:s andra tur i (23), till relevanta delar återgiven i (24):



151

24) Ersättande reparation. Kafferep: ett samtal mellan fyra äldre väninnor (SÅI NF 2:1).

01 A: Nordlinger, hon åkte ju ti- i må:ndas, åkte hon ju till No:rge¿

Talaren avbryter en enhet som låter som ti, vilken kan tolkas som en ansats till prepositionen till – för hon kan vara på väg att säga till Norge, vilket också utsägs i slutet av turen. I och med detta avbryts en struktur mitt i dess produktion och ersätts av en an-nan, den förmodade prepositionsfrasen till Norge till förmån för prepositionsfrasen i måndas. Liknande avbrott förekommer i (22): vid h-, en möjlig ansats till verbet ha, och vid s-, som kunde inleda pronomenet sån där. De avbrutna enheterna följs av turutbyggan-de specificeringar, men de möjliga fulla formerna till de avbrutna leden produceras senare i turen.

Ett exempel på en felsägning som avbryts före ordets slut-förande och ersätts med en korrekt formulering, återfinns i (25).

25) Ersättande reparation. Kafferep: ett samtal mellan fyra äldre väninnor (SÅI NF 2:1).

01 D: ja:a, å då i alla fall så var hon02 va heter de för nånting e:h03 Marie va väldit depp- dämpad.04 B: undra på de¿

Svårigheter med att hitta rätt ord signaleras med den sökande fra-sen va heter de för nånting, sedan följer ett avbrutet försök i depp- och en reparation i formen dämpad.

Liksom ord kan också syntaktiska konstruktioner avbrytas och sedan ersättas eller byggas ut med andra lösningar. Skillnaden mellan ord och konstruktion är här inte absolut. Ord är delar av större konstruktioner och vid ordavbrott avbryts vanligen också en igångvarande konstruktion. Syntaktiska avbrott kan bestå i ett enkelt avbrott före en strukturavslutning, såsom vid ja har (hållit) i (22). Ersättande reparationer kan också signaleras med parafras-markörerna alltså, eller (26) och ja menar (27).

26) Ersättande reparation. Tjejkväll med fika: trepartssamtal (SAMGRAM 5:2).

01 A: sen: (.) efter ti:e år eller (0,2) ja hhh02 sju åtta år i alla fall (0,6) så upptäckte ja att han so:v ju.



152

27) Ersättande reparation. Giftinformationscentralen: institutionellt telefonsamtal; uppringare (U) (GIC).

01 U: sen har vi en sak till, å de e ju den här 02 penseltvätten som också ja menar de e ju också lite 03 slabbit å man får på huden å (så där),

I (26) avbryts en igångsatt struktur (sen efter tie år) av en modifieran-de parentes, varefter den inledda satsramen upptas med adverbet så och slutförs därefter (upptäckte jag att han sov ju). En strukturändring äger rum i (27) där en inledd som-bisats (penseltvätten) som också er-sätts med en kommenterande huvudsats: de e ju också lite slabbit.

En stor del av självreparationer behöver inte strikt taget tolkas som korrigeringar av misstag, utan de kan bestå i förtydliganden och omstruktureringar av informationsföljden. Misstag förekom-mer emellertid också, varvid korrigeringen markeras med nega-tion (nej), dvs. med ett avvisande av den nyss producerade enheten. Exempel på bruket ser vi i (28), där felsägningen nubba avvisas av talaren med nä och reparationen nobba erbjuds av de andra.

28) Korrigering. Kafferep: ett samtal mellan fyra äldre väninnor (SÅI NF 2:1).

01 A: men vet ni fem karlar na- nubba nä va heter de,02 B: nob[ba03 C: [nobba

Ett annat exempel på korrigering ser vi i (29) där början av ett möjligt ortnamn (ja ä i) Väs- avvisas med nej fan. Korrigeringen omfattar till slut hela den inledda satsstrukturen ja ä i Dala i mor-ron kväll.

29) Korrigering. Döma fotboll: privat telefonsamtal (PTS).

A: nej ja ä i: Väs- nej fan ja ä i Dala imorron kväll,

Den negerande partikeln fungerar alltså responsivt gentemot det som korrigeras, vilket är tydligt i (30). Talaren gör ett förslag i ett segment i frågeform (ä re nie) och gör reparationen i form av ett negerat svar på det föregående förslaget (nej åtta ä de no):



153

30) Korrigering. Hemtjänsten: samtal mellan vårdbiträde (V) och pensionär (K) (SÅI HT IIID2:2).

01 V: +när gick starten då (.) å:tta i morse va eller+?02 (1,0)03 K: (eh) ja: (hörru:) (.) ä re nie nej åtta °ä de no va°.04 (0,6)05 V: åtta har ja för mej.

Generellt kännetecknande för reparationer inom en TKE är att reparationsinitiativet föregriper en möjlig strukturell slutpunkt som kunde avrunda en grammatisk enhet, därmed kanske en hel TKE. Avbrottet kan till exempel placeras mitt i ett ord eller i en syntaktisk struktur som saknar ett grammatiskt eller pragmatiskt förutsatt led, såsom i depp -ad, jag har hållit.

Självinitierad reparation i turövergångsområdetNär ett bidrag förefaller sekventiellt och i praktiken syntaktiskt fullbordat, kan det bli relevant för ett turbyte och då är det möj-ligen försent för talaren själv att genomföra en reparation. Tur-övergångsområdet är trots detta ett frekvent anlitat ställe för själv-initierade reparationer. Det är som om talaren i efterhand kommer på att det som just sades, och möjligen slutfördes, kunde preciseras eller annars omformuleras. En sådan reparation finns i (31) där tala-ren tar tillbaka en för kategorisk, minimal kommentar (näe).

31) Ersättande reparation. Gymnasisters språk- och musikvärldar: samtal kring bedömning av musikprov och -stilar; samtalsledare (S) och gymnasister (GSM).

01 S: .hh tycker ni om de då.02 (0,3)03 A: .hh nä ja e inte så förtjust04 B: nä:e: >elle ja<. (.) de beror på (.) vissa låtar kan05 va bra men (0,3) de mesta gillar jag inte.

Näe kunde tolkas som en fullbordad, bekräftande kommentar i sekvensen. Dock ändrar sig talaren fort, och med ett uppsnab-bat tempo producerar hon reparationsmarkören elle ja, som slätar över den möjligt uppstående turbytesplatsen. Själva reparationen består i en koncessiv formulering som inleds med enheten de beror på (Wirdenäs 2002, s. 188).



154

I (32) införs reparationen efter en potentiellt avslutad längre tur och markeras med asså.

32) Preciserande reparation. Mödravårdscentral: samtal mellan gravid kvinna (K) och barnmorska (B) (TemaK:BU3).

01 K: dom sa på i Sydsta när ja fick Henrik, (.) att nästa 02 gång så skulle dom sätta igå:ng mej två veckor 03 tid[iare¿04 B: [ m:m mm05 K: asså innan beräk[nad förlossning,06 B: [a: ja förstår hur du menar, .mm

Reparationen innebär här ett förtydligande, dvs. talaren precise-rar den punkt som tidsangivelsen två veckor tidigare förhåller sig till (innan beräknad förlossning). Lyssnarens förståelsesignaler (mm) produceras på rad 4 i överlapp med den utgående turen och i det öppnade turövergångsområdet. B:s mer substantiella respons, som bekräftar den intersubjektiva förståelsen (ja förstår hur du menar), produceras när A på rad 5 genomför reparationen.

Utdrag (32) visar att reparationen ofta går ut på det talaren »menar«. Själva uttrycket jag menar kan markera sådana repara-tioner, ibland i kombination med en annan markör som alltså och eller (33).

33) Preciserande reparation. Giftinformationscentralen: institutionellt telefonsamtal; uppringare (U), informatör (I) (GIC).

01 U: de de e nånting som kan eh dyka upp här, 02 eller >ja menar de behöver inte komma nu03 de kan komma om en timme< eller:¿=04 I: =jaa, (.) de kan de ju vara,

En reparation i turövergångsområdet initieras ibland med kon-junktionen eller jämte upprepning av problemkällan (34).

34) Ersättande reparation. Mödravårdscentral: samtal mellan gravid kvinna (K) och barnmorska (B) (TemaK:BU3).

01 K: å. (.) dom sa, (.) hon va ju, (0,3)02 första gången fick hon ju en liten pojke:.03 [eller liten, han va ganska stor.04 B: [mm



155

Upprepningen lyfter otvetydigt fram problemet, som i (34) består i huruvida adjektivet liten gäller eller inte.

En strukturellt mer utbyggd variant av denna typ av förhand-lande reparation utgörs av den så kallade x-och-x-konstruktionen, där det reparerade ledet upprepas två gånger i en samordning med och, så som små å små i (35) (Lindström & Linell 2007; se vidare s. 163).

35) Reparerande x-och-x-konstruktion. Samtal om svampplockning (GSLC).

01 A: °nu har ja° (1,0) gjort färdi kantarellerna (0,5)02 å va lite de blev du03 B: ja:¿ men [( ) ]04 A: [bara tre] små burkar. (.) °ja små å små men,° 05 (.) i alla fall tre burkar utav alla dom kantarellerna.

Det finns en viss tydlighetsskala bland reparationsinitiativen i turövergångsområdet. Det vanliga är att initiativet tas med en markör för en alternativ formulering, som eller, alltså och ja menar. Problemkällan kan vid behov demonstreras tydligare genom upp-repning av den, antingen i en enkel repetition eller i en identisk samordning av typen x-och-x.

Gemensamt för reparationer i turövergångsområdet är att de kommer efter ett bidrag som kunde ha tolkats som en fullgod, slutförd tur på syntaktiska, pragmatiska och prosodiska grunder. Efter det möjliga slutförandet – eller efter den punkt där slutfö-randet kunde te sig identifierbart för lyssnaren – vill talaren lägga till en precisering eller erbjuda en alternativ formulering till nå-got eventuellt problematiskt eller flertydigt i det nyss sagda. Detta sker så snabbt att andra deltagare inte ännu hunnit ta ordet, eller åtminstone hamnar deras turövertagande handlingar i överlapp med den självinitierade reparationen (i utdrag 32 och 34). Lik-nande självreparationer kan emellertid initieras retroaktivt efter att en annan part hunnit ge respons på den tur där problemkällan finns. I dessa fall äger den självinitierade reparationen rum i repa-rationssekvensens tredje tur (se vidare s. 163).



156

Annaninitierad reparation i nästa turDen naturliga platsen för reparationer som initieras av den and-ra samtalsparten är i turen som följer den tur där problemkällan förekommit, dvs. i »nästa« tur. Till saken hör att reparationsini-tiativet besvaras i form av en reparation eller en bekräftelse av en erbjuden reparation i sekvensens tredje tur av den part som producerat problemkällan. En sådan reparationssekvens kan be-skrivas enligt följande uppställning, där T står för ’tur’ och A och B är talarsymboler:

T1 A: Producerar ett bidrag innehållande en problemkällaT2 B: Initierar reparationenT3 A: Orienterar sig mot reparationsinitiativet

Reparationsinitiativet (T2) bildar en egen turkonstruktionsenhet.En vanlig källa för reparationer i nästa tur är problem med den

föregående turens hörbarhet eller dess pragmatiskt sett oväntade innehåll. I (36), där reparationsinitiativet görs med den enkla par-tikeln va, finns exempel på båda problemtyperna. Det första va på rad 5 handlar om att A inte uppfattar den föregående frågan (får ja inte gå så här då?), det senare va på rad 8 är tydligen en förvånad reaktion på en socialt oväntad handling (svaret på frågan: nej). Ut-draget är från början av en inspelning där gästerna kommer in och värdinnan ber dem att inte ta av skorna.

36) Öppet reparationsinitiativ. Kafferep: ett samtal mellan fyra äldre väninnor; värdinna (A) och gäster (SÅI NF 2:1).

01 A: Sti :g in. Nä du får ha sko r på de:j, ( . ) Doris. 02 D: Nä ja vill inte ha nåra. 03 B: Vi kanske ska gå. 04 D: Får ja inte gå så hä:r då¿ 05 A: Va? 06 D: Får ja inte gå så hä:r då¿ 07 A: Ne::j. 08 D: Va? 09 A: Du kanske har fotsvamp. he::[haha: 10 D: [Nej. Faktiskt inte. 11 A: Nej Doris, Doris ja skoj- 12 D: Ja de fatta ja v-



157

Skillnaden kommer till uttryck också i själva reparationens form. Problem med hörbarhet repareras vanligen genom upprepning av det problematiska draget, rad 6: får ja inte gå så här då? Förståel-seproblem kan repareras med tilläggsförklaringar, rad 9: du har kanske fotsvamp.

En vanlig orsak till försämrad hörbarhet och reparationsinitia-tiv som följer av detta är överlappande tal, speciellt då i flerpersons-samtal. Turtagningssystemet begränsar förekomsten av samtidigt tal, men det är just vid turgränser, där turövergången förhandlas, som överlappning trots allt ofta sker. Talstarten kan överlappa slu-tet av en utgående tur eller två talare kan inleda turen samtidigt vid en turbytesplats, till exempel när en paus uppstått (37). När en tur drabbas av försämrad hörbarhet utgörs reparationsinitiativet ofta bara av partikeln va (36) eller den konventionella frågan va sa du? (37).

37) Öppet reparationsinitiativ. Kafferep: ett samtal mellan fyra äldre väninnor (SÅI NF 2:1).

01 A: var bor hon?02 B: hon bor i Lillköping normalt alltså¿03 C: jaha:, (0,5) (de e[ ju )04 B: [så att eh, >va sa du?<05 C: ja de e (ju) närma:re för henne¿06 B: jovisst asså så att slipper man hålla på å åka07 å ka:rka, så myc[ke asså¿08 B: [mm,

Reparationen i (37) består tydligen i en upprepning av det som inte hördes; jfr raderna 3 (de e ju …) och 5 (de e ju närmare för henne).

Ett något formellare reparationsinitiativ kan göras med artig-hetsfraserna förlåt och ursäkta. I (38) används båda för att markera ett hörbarhetsproblem: den tilltalade personen (A) befinner sig i ett annat rum och hör inte B:s fråga; B hör inte heller A:s uppehål-lande svar och initierar således också en reparation.



158

38) Öppet reparationsinitiativ. Kafferep: ett samtal mellan fyra äldre väninnor; värdinna (A), gäst (B) (SÅI NF 2:1).

01 B: Astrid¿ va ä de eh hunden heter?02 A: (ursäkta¿) ((från köket))03 B: förlåt?04 (0,8)05 A: ursäkta¿ ett ögonblick, (0,7) ((kommer tillbaka))06 va sa: du?07 B: a ja ba fråga va e re hunden heter?08 A: Joy.

Med förlåt och ursäkta ber talaren om förlåtelse för att inte ha kun-nat uppfatta vad den andre sagt, och på så vis inte ha varit tillgäng-lig i interaktionen. Detta påminner om konkretare användningar av dessa fraser; det är till exempel vanligt att man ber om ursäkt om man kommer för sent till ett möte eller annars misslyckas fylla andras förväntningar. En viss sådan dubbelhet mellan en konkret ursäkt (för ett dröjsmål) och markering av reparation (p.g.a. hö-rande) gäller även användningen av ursäkta framför allt på rad 5. Till slut använder A, när hon är inom hörhåll, den frågeformade reparationsmarkören va sa du, rad 6.

Uttryck som va, va sa du och förlåt är öppna, ospecificerade reparationsinitiativ. Initiativet kan också ringa in problemkällan tydligare. Detta kan göras med hjälp av frågeord som utfrågar ett visst led och inte hela yttrandet, till exempel var, när, vem, vil-ken eventuellt kombinerade med ytterligare specificerande led. Så fungerar reparationsinitiativet av vem då i (39), rad 8, med vilket B är ute efter en specificering av den persons identitet som gett en teve åt A.

39) Utfrågande reparationsinitiativ. Tjejkväll med fika: trepartssamtal; värdinna (A), hennes syster (B), kamrat (C) (SAMGRAM 5:1).

01 A: har ja sagt att ja har fått en teve¿02 (1,8)03 A: de e >såhär< stor händelse i mitt li:v.04 (0,4)05 H: mm [hm?06 A: [den fick ja i tisdas.07 (0,4)08 H: av vem då? <=



159

09 A: =elle:,10 (0,6)11 A: ja lånar den. ja e f::odervärd åt den,12 (0,2)13 A: a[v Jonna å Bosse¿14 ?: [hm¿15 H: (okej)?

I dessa sekvenser utgör reparationsinitiativet första ledet i ett ytt-randepar och själva reparationen andra ledet. Sekvensen är med andra ord inte slutförd förrän andraledet producerats. I (39) kan man notera att A inskjuter en självreparation, initierad med eller på rad 9, mellan den andres reparationsinitiativ, av vem då, och reparationen som hon slutligen levererar, av Jonna å Bosse.

Reparationsinitiativet kan göras specifikare också genom en partiell upprepning av problemkällan, såsom i (40) där D kontrol-lerar att han hört rätt.

40) Upprepande reparationsinitiativ. Domstol: huvudförhandling i brottmål (trafikförseelse); domare (D), målsägande (M) (Tema K:A51)

01 D: ha, (0,6) vicket födeseå:r har du.02 M: sexti nollsju sjutton.03 D: sexti?04 M: mm:

En speciell strategi för lokalisering av problemkällan består i den så kallade lucklämnande frågan. Dessa reparationsinitiativ uppre-par det problematiska yttrandet fram till den punkt där man vän-tar sig att den andre fyller i med den sökta informationen, dvs. reparationen. En sådan samkonstruktion bestående av ett repara-tionsinitiativ (han skulle) och en ifyllande reparation ([han skulle] lasta av kranen) återfinns i (41) (se vidare s. 189, Ifyllnader).



160

41) Lucklämnande fråga. Domstol: huvudförhandling i brottmål (trafikförseelse); åklagare (Å), målsägande (M) (Tema K:A51)

01 M: och sen då att han hade brådis: (.) till de här stället02 han skulle lasta av ett kra:n, 03 (1,0) 04 Å: han [sku]lle?05 M: [ å ]06 M: han skulle lasta av en kra:n07 Å: kran.08 M: a:a=09 Å: =mm10 (1,4)11 M: pt och han hade inte tid å prata me oss för de va12 brådis >till de där stället.<

En återkommande typ av problemkälla utgörs av otydliga prono-minella syftningar. I (42) är B inte säker på vad de i A:s yttrande prata du inte me honom om de avser, när hon producerar repara-tionsinitiativet om akademiska? Initiativet inte bara utfrågar utan också erbjuder en kandidat till reparation, dvs. kandidaten indike-rar B:s förståelse av A:s bidrag.

42) Förståelseindikation. Kafferep: ett samtal mellan fyra äldre väninnor (SÅI NF 2:1).

01 A: jo men vem e:h va: de som sa att du inte fick dricka mer¿02 B: ja de: >har ju akademiska< sagt, (0,5) 03 när ja lega in[ne,04 A: [nämen prata du inte me honom om de då?05 B: om akademiska?06 A: ja:.07 B: så självklart.

En variant av reparationsinitiativ med förståelseindikation be-står i påhängda frågor, som utgör en strukturellt och pragmatiskt tänkbar fortsättning av den föregående, nyss avslutade turen. Ett exempel finns i domstolssekvensen i (43) där åklagaren (Å) med turen mellan er å Holmlund på rad 14 efterlyser bekräftelse för sin förståelse av målsägandes (M) rapportering. Åklagarens tur anpas-sas till den strukturella ram som M:s föregående tur erbjuder: å då växlas de ytterligare några ord mellan er å Holmlund.



161

43) Påhängd fråga. Domstol: huvudförhandling i brottmål (trafikförseelse); domare (D), åklagare (Å), tilltalad (T), vittne (V), målsägande (M) (Tema K:A51)

01 M: pt (0,8) a då visa se att han skulle till Ab Hydraul,02 (1,0) odär, (.) de ligger lite längre in, (.) på 03 Årsta.o (1,2) så att eh:: (1,6) a: vi eh: (2,4)04 kom överens om att vi skulle visa vägen dit helt enkelt.05 Å: visa honom vägen.06 M: mm::07 Å: ha=08 M: =så vi åkte före. 09 (0,4) 10 M: å han efter.11 Å: mm12 M: å då växlas de ytterligare några ord.13 (1,0)14 Å: mellan er å Holmlund,15 M: a:

Vi kan också notera Å:s tur på rad 5 som består av en partiell upp-repning av innehållet i M:s föregående tur med tillägg av elemen-tet honom (visa honom vägen). Upprepningen påminner något om en påhängd fråga och utgör ett bekräftelsesökande reparations-initiativ. M:s kvittering mm tyder på att han behandlar Å:s bidrag som initiativ till reparation.

Ett tydligt sätt att demonstrera mottagarförståelse är att inrama reparationsinitiativet med en matrissats av typen (så) du menar (44).

44) Formulering. Kafferep: ett samtal mellan fyra äldre väninnor (SÅI NF 2:1).

01 D: hon tyckte att hon hade en lite tråkig eh reseledare bara.02 (1,0)03 A: du menar eh tråkiga eh värdinner?04 D: a:

Med denna praktik, som i samtalsanalys kallas formulering, initie-ras inte bara en reparation, utan initiativtagaren formulerar också den tänkbara reparationen, till exempel reseledare värdinna. En sådan reparation kan också markeras genom en motsvarande på-hängd eftersats, menar du (Heritage & Watson 1980).



162

45) Formulering. Läkarmottagning: samtal mellan läkare (L) och patient (P) som lider av fibromyalgi (INK).

01 P: nu e de så att ja ha fundera på de här att (1,8)02 då man ha: sådä: >°hemst mycky värk°<03 no har de ju å göra me (.) blodcirkulationen04 (0,4)05 L: ö: värken menar [#du#.06 P: [ja.

Sammanfattningsvis kan man säga att reparationsinitiativ som in-leds av mottagarparten varierar i förmåga att specificera problem-källan. Initiativen bildar härvid en skala som återspeglar den följd i vilken de diskuterats ovan. Skalan återfinns i tablå 5.2 och den börjar med de öppna, minst specificerade initiativen och slutar med de mest specificerade (Schegloff m.fl. 1977).

Öppna reparationsinitiativ va, va sa du

Utfrågande reparationsinitiativ (x) vem, vilken (x)

Repeterande reparationsinitiativ partiell upprepninglucklämnande fråga

Uttolkande reparationsinitiativ förståelseindikationpåhängd frågaformulering: (så) du menar x

Tablå 5.2. Typer och grader av reparationsinitiativ i påföljande tur.

De mest ospecificerade initiativen utgörs av öppna frågor som va och va sa du, som kan avse hela det föregående yttrandet. Mer spe-cificerade initiativ utgörs av frågeord som fokuserar något mer be-stämt i problemyttrandet, till exempel en person (av vem) eller ett föremål (vilken bil). Partiella repetitioner och lucklämnande frågor snävar in den möjliga reparationen ännu mer genom att minska den andres handlingsutrymme. Slutligen erbjuder påhängda frå-gor (mellan er å Holmlund) och formuleringar (du menar x) en möj-lig kandidat för reparation och demonstrerar hur initiativtagaren har förstått den andre. Producenten av problemkällan väntas i



163

dessa fall bara bekräfta den föreslagna reparationens riktighet, el-ler avvisa denna och komma med ett adekvat uttryck.

Liksom den självinitierade x-och-x-konstruktionen har också den annaninitierade varianten reparerande inslag (46): det är ju fråga om att inleda en förhandling om hur intersubjektiviteten i samtalet kan bevaras (Lindström & Linell 2007).

46) Reparerande x-och-x-konstruktion. Samtal mellan en kvinnlig läkare (L) och gravid kvinna (K) (TemaK:B9:4:6, Lindström & Linell 2007).

01 L: =du har (.) haft många inspelade samtal eller¿02 K: ja-eh (.) många å många men de e nåra stycken

Segmentet många å många upprepar och således demonstrerar det som är möjligen problematiskt för den gemensamma förståelsen, vilket påminner om reparationer som görs med upprepning. Re-petitionen följs av en reviderande formulering av hur talaren (K) kan godta det som sagts i det föregående. Detta å sin sida påminner om formulerande reparationsinitiativ (jfr du menar några stycken). Den reviderade, reparerade versionen lyfter fram en sådan aspekt av det potentiellt problematiska som kan omfattas av båda talarna och som sålunda kan bevaras som utgångspunkt för den fortsatta diskussionen (t.ex. många i bemärkelsen ’ett rätt stort antal’ men inte ’ett väldigt stort antal’).

Självinitierad reparation i tredje turTalaren (A) kan själv initiera en reparation ännu i en tredje tur räknad från den tur där problemkällan förekommit. Reparationen utförs sålunda i en tur som inte direkt följer den problematiska turen: en annan talare (B) har tagit en tur (T2) där emellan i re-parationssekvensen:

T1 A: Producerar ett bidrag innehållande en problemkällaT2 B: Responderar på T1T3 A: Reparerar problemkällan

Det finns två varianter av dessa reparationssekvenser: i) reparatio-nen i tredje tur bortser från den andres bidrag i sekvensens andra



164

tur, eller ii) reparationen föranleds speciellt av den mellanliggande responsen (Schegloff 1997).

Reparationen bortser från T2Reparationer som äger rum i sekvensens tredje tur, utan att orien-tera sig mot den andres mellanliggande bidrag, kan anses utgöra försenade alternativ till självreparationer i turövergångsområdet (s. 153). Det är alltså reparationer som följer en avslutad tur och orienterar sig mot den. Det speciella är att den andre har hunnit utnyttja den möjliga turbytesplatsen och formulerat en egen tur, och först efter denna blir det utrymme för självreparationen.

Utdrag (47) är ett exempel på att det kan vara ont om utrymme för försenade självreparationer i samtalets sekventiella flöde. Ta-laren (A) producerar först en felsägning (skalad potatis) i en inter-rogativ tur som är potentiellt slutförd, rad 1. Denna tur förutsätter ett svar som den andre (B) utan fördröjning börjar producera. På rad 5, i överlapp med svarsturen, reparerar (A) felsägningen: re-parationen omgärdas av markörer av en alternativ formulering elle oskalad allså.

47) Reparation i överlapp med T2. Samtal vid en familjemiddag; dotter (A) och mor (B) (KO).

01 A: hh mamm- varför kan ni inte ta skalad potatis 02 de få vi ti å me i sko:lan, 03 B: ja men du hallå den är för dåli 04 [kvalite: på potati]sen för å ha oskalad¿ 05 A: [elle oskalad allså]

B har tydligen uppfattat vad A menat och signalerar inga förståelse-problem i sitt svar, som dessutom innehåller den korrekta for-muleringen oskalad. Reparationen initieras av producenten själv (A) och hamnar sekventiellt sett i en tredje, delvis med T2 över-lappande tur.

Ett typiskt mönster för reparationer i en tredje tur är att pro-blemturen och reparationsturen skiljs åt av en uppbackande kom-mentar, till exempel hårda bud de i (48) och mm och visst i (49).



165

48) Reparation efter uppbackande respons. Kafferep: ett samtal mellan fyra äldre väninnor (SÅI NF 2:1).

01 D: å sen va heter de för nånting eh,02 så va de min svå:ger då:, som fick sin dom i (.)03 missommardan, (0,5) han hade mellan ett å ett å04 ett halvt år på sin höjd. (1,0) (blod)leukemi.05 B: hårda bud de.06 D: eller akut (blodleukemi)

49) Reparation efter uppbackande respons. Tjejkväll med fika: trepartssamtal; värdinna (A), hennes syster (B) (SAMGRAM 5:1).

07 A: nu tänker ja på allt som kan >hända hela tiden<. 08 (0,4)09 B: mm:.10 (1,0)11 B: viss[t¿12 A: [>elle< (0,2) tänker man på de då blir man (0,4)13 liksom a:vtrubbad efter ett tag.14 (1,0)15 A: °>om man<° (0,4) <när man haft barn> (i) nåra år¿

Orsakerna till reparationen varierar från direkta missar eller fel-sägningar (47) till preciseringar (48) och nedtoningar av för starka påståenden (49).

Reparationen föranleds av T2Det finns också självreparationer som är speciellt avsedda för den sekventiella tredje turpositionen (T3). I dessa fall är det mottaga-rens respons i T2 som föranleder reparationsinitiativet. T2 är inte i sig ett reparationsinitiativ, utan signalerar ett missförstånd som orsakas av innehållet i T1. Den sekventiella följden illustreras med följande uppställning (Schegloff 1997):

T1 A: Producerar ett bidrag innehållande en problemkällaT2 B: Responderar på ett sätt som tyder på problem med T1T3 A: Responderar på T2 genom att reparera problem- källan

Ett exempel på en sådan reparationssekvens återfinns i (50), som hämtats från ett domstolssamtal. Problemkällan finns i målsägan-



166

des (M) svar på domarens (D) fråga som kontrollerar formen på ett företagsnamn. Sekvensens kärna har markerats med grå färg-överstrykning, själva reparationen med fetstil.

50) Reparation i tredje turposition. Domstol: huvudförhandling i brottmål (trafikförseelse); domare (D), åklagare (Å), målsägande (M) (Tema K:A51)

01 D: och sen nästa gång ni talas vid de e när han02 kommer fram till, va hette nästa företag.03 M: Ab Hydraul.04 D: å- (.) åby hydraul05 M: [ab]06 Å: [ab] ab07 D: [AB ]08 Å: [Adam] (.) Adam Bertil09 D: jaha10 (1,0)11 D: Ab Hydraul.

Sekvensen bör tolkas så att M:s svar Ab Hydraul är det i något av-seende problematiska T1, och T2 utgörs av domarens kvittering Åby Hydraul. Denna respons avslöjar att D delvis uppfattat fel T1 (Åby), vilket föranleder en reparation från M:s sida i form av en upprepning (ab). Även en tredje deltagare, åklagaren (Å), kommer med samma reparation i överlapp med M. Reparationens mot-tagande bekräftas av att D med tydlig röst upprepar ab; vidare förtydligar Å det som avses med hjälp av namnen Adam Bertil. Till slut bekräftar D ännu med insiktsmarkören jaha och upprepning-en Ab Hydraul att han nu uppfattat innehållet rätt i M:s svar. Det är säkert mot bakgrunden av att sekvensen är från en domstolsför-handling, där tydlighet av naturliga orsaker är av högsta prioritet, som reparationssekvensen får en så pass omständlig säkerställande eftersekvens.

Ett annat exempel, också hämtat från ett domstolssamtal, finns i (51). Utdraget är från slutet av domstolsförhandlingen, och frå-gan som domaren (D) ställer till vittnet (V) hör inte till själva pro-cessen som gällt en trafikförseelse. I stället verkar D vara nyfiken på hur mycket det kostade att reparera en viss typ av skada på en bil. V tolkar dock frågan som hörande till processen och att den



167

kunde gälla huruvida det föreligger krav på ersättning av skador-na; sådana krav finns inte, eftersom V redan fått skadorna ersatta.

51) Reparation i tredje turposition. Domstol: huvudförhandling i brottmål (trafikförseelse); domare (D), vittne (V), (Tema K:A51)

01 D: hur mycke gick skaderna på å reparera02 (0,2)03 D: har’u nån, (.) [( )]04 V: [ja vi] va, (.) vi ha ju fått’et då i: 05 D: ja06 V: ekonomisk ersättning så,07 D: jo men ja menar hu- hur de va bara de eh08 rent perifert hur mycke gick eh: de att reparera,09 (.) hur mycke: kostade de att reparera,10 V: a vi va på: Plåt å Svets här i stan, (.) och=11 D: =a=12 V: =dom räkna snabbt på, (.) över fyra tusen13 D: ha

Den inledande frågan på rad 1–3 är reparationssekvensens T1, en handling vars mål visar sig vara oklart i sammanhanget. V:s »protokollenliga« svar på rad 4 och 6 är T2 och det avslöjar för D att syftningen i hans fråga missuppfattats. Detta föranleder D:s reparation i T3 som på rad 7 initieras med partikelkedjan jo men ja menar och påpekandet att frågan om bilens reparationskostnader är av perifer art. Efter den språkliga reparationen följer då rätt svar på rätt fråga, vittnets besked över fyra tusen på rad 12.

Också för dessa typer av reparation finns det en styrke- eller tydlighetsskala. Den omarkerade reparationen består av en upprep-ning, som vanligen åtgärdar ett hörbarhetsproblem (50). Vid mer intrikata förståelseproblem, som kunde gälla den språkliga formu-leringen (51), kan reparationen initieras med markörer som skjuter undan den föregående, mellanliggande responsen i T2 (jo, men) och projicerar ett kommande omformuleringsförsök (ja menar).

Annaninitierad reparation i fjärde turNågot ovanligare är det med reparationer som introduceras av den andre i en reparationssekvens fjärde tur. En sådan sekvens börjar med en tur (T1) som får den andre att reagera på ett felaktigt sätt i



168

T2. I T3 produceras inte nödvändigtvis något reparationsinitiativ utan snarare en utveckling av det projekt som startats i T1. Ut-vecklingen i T3 innebär dock samtidigt en specificering av vad som åsyftats i T1. Detta får B att inse att den egna orienteringen i T2 varit felaktig, och sålunda producerar B en reparation i T4. En sådan reparationssekvens belyses med uppställningen som följer (Schegloff 1992).

T1 A: Producerar ett bidrag innehållande en problemkällaT2 B: Responderar på T1 på ett felaktigt sättT3 A: Utvecklar det som sagts i T1T4 B: Responderar genom att producera en reparation

I dessa sekvenser finns på ett sätt två problemkällor som repareras. Å ena sidan är T1 så pass flertydig eller på annat sätt problematisk att B missförstår den. Å andra sidan är B:s respons på T1 också en miss. Båda problemen åtgärdas i och med T4.

Följande exempel som antecknats i ett spontant samtal får tjä-na som exempel på en typ av reparation i »fjärde tur«.

52) Reparation i fjärde turposition. Turväxling inför en akademisk disputation (antecknad av JL).

01 A: ja tror de e första gången vi har en holländsk disputation02 B: ja fast visst hade vi Gunvor lite tidigare03 A: ja men en hol- holländsk- eh04 B: ja av en holländare, de e första gången, ja

I sådana sekvenser gör B i T2 en feltolkning av sekvensens första drag. I (52) tolkar B referensen »holländsk« i T1 i generella ter-mer, dvs. som något som har med Holland att göra. I T3 inleder A något som kunde uppfattas som ett reparationsinitiativ, vilket får B att göra en omvärdering av T1 och producera reparationen av en holländare i T4 – referensen »holländsk« i T1 avsågs alltså som en nationalitetsbeteckning.

Exemplet visar att reparationer i sekvensens fjärde tur är be-släktade med annanföranledda reparationer i tredje turposition (s. 164). A kunde ha utfört en reparation i tredje turen i (52). Den gjordes slutligen dock av B i den därpå följande turen antagligen



169

därför att B gjorde en större miss än A genom den missriktade korrigeringen i T2. Identifieringen av en miss i T2, och en flerty-dighet i T1, kan utlösa en insiktsmarkör i inledningen av repara-tionen, till exempel ja, aha, jaha, och ett rätt energiskt förtydligan-de i reparationsutförandet, såsom betoningen i ordet holländare och den fortsatta elaborerande kommentaren i (52).

Reparation och grammatikalitetEtt centralt inslag i reparation är att praktiken blockerar den just pågående aktiviteten: konstruktion av ett yttrande, övergång till nästa tur, en berättelseepisod. Eftersom reparation förorsakar av-brott av olika slag kan en samtalstext ibland se förvirrande, till och med »ogrammatisk«, ut med en hel del resulterande ofullbordade eller stakigt formulerade meningar. Sådant brukar man inte se i en färdigskriven text. Som regel producerar talarna dock korrekta, helt grammatiska strukturer fram till den punkt där ett avbrott som banar utrymme för en reparation sker. Detta manifesteras i (53) som innehåller flera avbrott och omstarter.

53) Turkonstruktion med mellanliggande reparationer. Giftinformationscentralen: institutionellt telefonsamtal; uppringare (U) (GIC).

01 U: ja: hej, (.) ja h- (.) >grunner på en sak< för ja har02 (0,8) ja har s- hållt i en: (0,3) sån här (0,3) pt >va heter de¿< (0,5) hh

kvicksilvertermometer¿

Reparationer av olika slag inträffar här i följande syntaktiska gränspositioner:

Subjekt + (finit predikatsled) ja h- (grunner)Subjekt + finit hjälpverb + (infinit verbfras) ja har s- (hållt i)Artikel + (demonstrativt pronomen) + (substantiviskt huvudord) en: (0,3) sån här (0,3) va heter de (0,5) (kvicksilvertermometer)

Dessa är helt korrekt formulerade delar av svenska grammatiska konstruktioner som är på väg att uppstå i talproduktionen trots pauserna och de språkliga metakommentarerna. Hela den kon-



170

struktion som till slut produceras är också en grammatisk enhet, dvs. satsen ja har hållt i en (sån här) kvicksilvertermometer.

Exemplet tyder på att konstruktioner och syntax utnyttjas på ett strategiskt sätt vid reparation. När det gäller självreparationer som sker inom en turkonstruktionsenhet är talarna benägna att initiera reparationen innan den enhet som ska repareras är färdig. Detta kan gälla ett visst led inom TKE:n (t.ex. ett ord) eller själva TKE:n (t.ex. satsens sista led). Följande strukturella regelbunden-heter för placering av reparationsinitiativ och reparationer kan observeras:

Placering av reparationsinitiativ och reparationer

Ord. Efter ordrot / före ändelsemorfem:depp- / -ad

Namn. Efter första led / före andra led:Anna / Nordlinger

Nominalfras. Efter obestämt pronomen / före huvudord:ett / barn en sån här / kvicksilvertermometer

Prepositionsfras. Efter preposition / före rektion:på / Blomstergatan

Verbfras. Efter finit (eller nexus) / före verbfraskomplement:jag har / hållit i en sån här kvicksilvertermometer

Huvudsats. Efter fundament / före finit:efter tie år / så upptäckte jag att han sov

Bisats. Efter bisatsinledare (och ev. satsadverbial) / före finit:som också / de e ju också lite slabbigt

Mening. Efter konjunktion / före första satsled:men / jag vet ju inte hur det blir i helgen



171

Den gemensamma nämnaren för dessa strukturer är att de vid sin inledning sätter i gång en utveckling mot en identifierbar kon-struktion och att denna projektion måste fullföljas med ytterligare något led efter det ställe där talaren hejdat sig. Först när en sådan komplettering ägt rum har något syntaktiskt färdigt och prag-matiskt meningsfullt producerats. Man kunde också säga att av-brottsställena representerar viktiga grammatiska kontrollpositio-ner, vilket gör behovet av kompletteringen ännu akutare. Sådana kontrollpositioner föreligger bland annat mellan en preposition och dess rektion, mellan ett attribut och ett substantiviskt huvud-ord, mellan en konjunktion och en sats, mellan fundament och satskärna samt mellan ett finit verb och bestämningar till detta (jfr Schegloff 1996, s. 93).

Reparation förekommer alltså inte primärt för att talarna sagt något språkligt felaktigt eller har svårt att producera grammatiskt korrekta konstruktioner. Snarare är det fråga om att komma ihåg exakta uppgifter (t.ex. namn) eller alla detaljer (t.ex. tider och plat-ser) när man talar i realtid. Eftersom mycket verkar handla om inordningen av information och dess träffsäkerhet resulterar re-parationen i expansion, modifiering och annan strukturändring i yttranden, såsom illustreras nedan.

Reparationens resultat

Expansion. Yttrandet utvidgas med en temporal angivelse (i måndas).Hon åkte ju ti- i måndas, åkte hon ju till Norge.

Modifiering. Ett attribut (liten) i föregående yttrande relativiseras.Första gången fick hon ju en liten pojke.Eller liten, han va ganska stor.

Strukturändring. En åsikt presenteras i en huvudsats i stället för en bisats.De e ju den här penseltvätten som också,ja menar de e ju också lite slabbit.

En expansion kan samtidigt innebära strukturändring, såsom i ytt-randet Hon åkte ju ti- i måndas, åkte hon ju till Norge. Det tillagda



172

temporala elementet i måndas verkar först ersätta en platsangivel-se som verbfraskomplement (ti- = förmodligen till Norge). Sedan behandlas det som fundament till resten av utsagan åkte hon ju till Norge. Helheten blir inte en ideal sats i traditionellt grammatiskt avseende, men dock en fungerande sammansmältning av två satser, där ledet i måndas fungerar som argument till två separata finita verb, de upprepade förekomsterna av åkte (Norén 2007, s. 67):

Hon åkte ju i måndas, ( i måndas) åkte hon ju till Norge.

En modifiering består av en reviderad version av en utsaga som är antingen för generellt eller annars oklart formulerad, till exempel blodleukemi akut blodleukemi, en liten pojke han va ganska stor (för att vara nyfödd). Strukturändringar kan resultera i en bättre informationsföljd eller en enklare yttrandestruktur, till exempel matrissats + attributiv bisats enledad huvudsats + enledad hu-vudsats (de e ju den här penseltvätten, de e ju också lite slabbit).

Ibland inträffar emellertid också felsägningar som resulterar i felaktig information. Sådana utsagor kan avvisas tydligt (t.ex. med negationen nej) och reparationen består av en ersättning med rätt(are) form.

Ersättning. Produktionen av ett ortnamn avbryts, ersättning med korrekt form.Ja ä i Väs- nej fan ja ä i Dala i morron kväll.

I liknande fall kan talarens orientering mot »riktighet« ge sig till känna i reparationsmarkören eller rättare sagt (54). Man kan dock notera att komparativen rättare implicerar att det föregående kan-ske inte var helt felaktigt.

54) Reparation med orientering mot riktighet. Mödravårdscentral: samtal mellan gravid kvinna (K) och barnmorska (B) (TemaK:BU3).

01 K: a ja har en beka:nt som ska få ett (.) ett barn 02 samti:digt som ja¿ eller rättare sagt vi s- februari.03 mitten på februari. (0,7) å hon har en son som e lika04 gammal som Henrik då,05 B: mm



173

Problemen och lösningarna i (54) har med självreparationer i ta-larens egen tur att göra. I stort sett är problemkällorna av samma typ i alla slags reparationer, men speciellt kännetecknande för re-parationsinitiativ som tas av den andre är yttre störningar, oklar syftning och oväntad vändning i interaktionen. Dessa kallar på karakteristiska former av reparation som kan bestå av upprepning, precisering och motivering av det sagda.

Upprepning. Försämrad hörbarhet p.g.a. att talarna är i olika rum.B: Astrid va ä de hunden heter?A: Va sa du? ((från ett annat rum))B: A ja bara fråga va e re hunden heter

Precisering. Det förblir implicit vem som gett A föremålet i fråga.A: Den fick ja i tisdas.B: Av vem då?A: Av Jonna å Bosse.

Motivering. B:s respons (nej) är pragmatiskt oväntad och bör motiveras.A: Får ja inte gå så här då?B: Nej.A: Va?B: Du kanske har fotsvamp.

Annanföranledd men självinitierad reparation i tredje turposition förorsakas vanligen av felhörning eller feltolkning av det sagda. Reparationen består av upprepning eller precisering av det som sagts i sekvensens första tur.

Upprepning. B hör (tolkar) förkortningen ab som ett ortnamn.A: Ab Hydraul.B: Åby hydraul.A: Ab.



174

Precisering. B tolkar A:s fråga som ett led i rättegångsprocessen.A: Hur mycke gick skaderna på å reparera?B: Vi har ju fått’et då i ekonomisk ersättning.A: Jo men ja menar hur de va bara rent perifert, hur mycke kostade de att reparera?

På samma sätt som det finns en viss spridning mellan typerna av problemkällor och typiska lösningar på problemen finns det en viss sekventiell spridning mellan reparationsmarkörer. Självrepa-rationer i olika sekventiella positioner har följande karakteristiska initierande markörer:

Reparation inom en TKE.ordavbrott (depp-)paustvekmarkör: tvekljud (eh), ljudförlängning (en:), repetition (ett ett)va heter det (nånting), sån där/härja menar, alltsåeller, (eller) rättare sagtnej, nä

Reparation i övergångsområdet / tredje tur.eller, (eller) rättare sagteller + repeterat led (eller liten){eller +/ja +} x-och-x (ja små å små)ja menar, alltså

Reparation i tredje tur (föranledd av T2).{jo/ja/a} men ja menar

Annaninitierad reparation som sker i nästa tur efter problemkäl-lan initieras med olika interrogativa och eliciterande strategier.



175

Reparation i nästa tur.hörbarhetsmarkör: va, va sa du, förlåt, ursäktafrågeord: vem, vilketfrågeord och repeterat led: vilken (bil)repeterat ledförståelseindikation (förslag av reparation)formulering initierad med så, (så) du menarpåhängd fråga, lucklämnande fråga

Det kan noteras att man i finlandssvenskan mycket ofta använder den ursprungliga demonstrativa markören dedär som en uppehål-lande markör vid reparationer som sker inom en TKE (55) (Lon-den 2000b).

55) Reparationsmarkör, finlandssvenska. Radiosamtal (SAM:RS1).

01 A: men dedär men ja ha nu varken blivi sjukskötare eller missionär ((…))

En indikation på att reparation inte uttryckligen handlar om grammatikalitet är att talarna kan låta grammatiska fel eller in-kongruenser som inte hotar intersubjektiviteten passera obemärkt och okorrigerat. Till exempel i (56) uppstår genusinkongruens mellan artikeln en och det följande substantivet stall:

56) Icke-reparerad grammatisk miss. Kafferep: samtal mellan fyra äldre väninnor (SÅI NF42, Norén 2007, s. 224).

01 A: ja du vet de [va ju en- en stall så här som=02 B: [egentligen har vi ju upple:vt=03 A: =dom kom å hade hä]starna i stall[e ]=04 B: =mycke hörrö du. ] [m]05 A: =här på .hh på Blomstergatan >vet ja<

Senare i sekvensen använder A de grammatiskt kongruenta for-merna stalle och ett stall. Detta tyder på att talarna vid reparation i första hand orienterar sig mot kommunicerbarheten i det sagda snarare än mot fullständig språkriktighet. Naturligtvis går dessa två aspekter ofta hand i hand med varandra.



176

6Turdesign

Turerna har varierande språkliga uttrycksformer, varierad design. De kan utgöras av minimala »hummanden« eller av invecklade se-rier av yttranden. Utformningen av den handling som utförs i en tur är beroende av den interaktionella uppgiften. Ett initiativ kan behöva en mer invecklad utformning än en respons, en berättelse behöver mera utrymme än ett kommenterande bidrag. Beroende på hur talarna lyckas förhandla om turens omfattning kan innehåll och strukturer som hör ihop med en viss tur expanderas med ta-larens tillägg och lyssnarens ifyllnader. Strukturella variationer av vad som kan konstituera turer kallas här turmönster.

Det som sägs inom ramen för en tur utvecklas temporalt och i denna lineära utveckling utlöser olika interaktionella faser var-andra. Talaren responderar på en föregående handling, lägger fram ett eget bidrag till samtalet och gör slutligen nästa handling relevant. En sådan tredelning av uppgifter kan ge sig till känna i turens språkliga struktur, till exempel i ett yttrande som kom-menterar, ett annat som utvecklar ämnet och ett tredje som efter-frågar det som står i interaktionens fokus. Liknande praktiker kan också inta distinkta faser inom en enskild turkonstruktionsenhet, där till exempel diskursmarkörer kan fylla responsgivande och re-sponspåkallande funktioner. Det är vidare relevant att undersöka vilka grammatiska medel talarna utnyttjar för att etablera, hålla kvar och slutföra sin tur. Grammatiken står här till interaktionens tjänst på flera systematiska sätt. Dessa frågor belyses med hjälp av en modell för tursegmentering. Den utgår från turens temporalt framskridande interaktionella faser och deras språkstrukturella återspeglingar i turens organisation.

Turdesign


177

6.1 TurmönsterI samtalets sekventiella organisation har inte alla turer samma funktionella status eller utformning. En viktig strukturell skillnad går mellan enkla, enledade turer, och komplexa, flerledade tu-rer. En enledad tur består av en turkonstruktionsenhet, flerledade turer av fler än en TKE (jfr s. 71).

Somliga turer har en sekventiellt underordnad status i och med att de snarast underbygger eller understöder det som kom-mer att sägas eller har sagts i en pragmatiskt överordnad tur. Så-dana underordnade turer utgörs av företal, uppbackningar och ifyllnader.

Det finns också yttrandesegment som på olika sätt är tillfogade till en viss tur. Funktionellt såväl som strukturellt underordnade turtillägg kan retrospektivt bygga ut en tur som redan kunde ha varit slutförd. Tillägget tolkas som en del av den utbyggda turen, även om det karakteristiskt produceras efter en möjlig, men inte utnyttjad, turbytesplats. Turutbyggnad kan också ske med paren-teser som produceras mitt i turens strukturella och innehållsliga utveckling. En tur innehållande en parentes kan i många fall anses utgöra en speciell typ av flerledad tur.

Tablå 6.1 sammanfattar de nämnda centrala variationerna av turmönster.

Överordnade turer Underordnade turer Tillägg till turer

Enledade turer Företal Turtillägg

Flerledade turer Uppbackningar Parenteser

Ifyllnader

Tablå 6.1. Några variationer av turmönster.

I följande avsnitt diskuteras variationerna av turmönster utifrån den indelning som redovisas i tablå 6.1.

Turdesign


178

Enledade turerEn tur består av minst en turkonstruktionsenhet, dvs. av ett ytt-rande som kan ha formen av en fras eller en sats. Ifall turen inte omfattar fler än en TKE kan den kategoriseras som enledad, som ett slags strukturellt minimal tur. De enklaste tänkbara turerna utgörs av interrogativa eller responsiva partiklar, såsom va och nej nedan.

1) Responsiver i enledade turer. Kafferep: ett samtal mellan fyra äldre väninnor; värdinna (A) och gäst (D) (SÅI NF 2:1).

01 D: får ja inte gå så hä:r då¿02 A: va?03 D: får ja inte gå så hä:r då¿04 A: ne::j.

Men också de repeterade frågorna i (1) utgör enledade turer. Sat-serna utgör i kontexten relevanta handlingar på samma sätt som de minimala responsiva partikelturerna.

I allmänhet är turer som utför en responsiv handling benägna att ha en enkel enledad struktur på frasnivå. Turen som efterfrågar en respons är däremot strukturellt fylligare och supplerar de led som responsen verkar undvika att repetera (2).

2) Frasal enledad tur. Giftinformationscentral. Institutionellt telefonsamtal; uppringare (U) och informatör (I) (GIC).

01 I: vet du ungefär hur mycke han väger? förre[sten,02 U: [a tolv tolv kilo ungefär .

I sådana responsstrukturer bygger alltså responsen delvis på de led som suppleras av initiativet, vilket illustreras i schema 6.1.

Initiativled Supplerat led Responsled

(vet du) ungefär hur mycket han väger?(han väger) tolv kilo ungefär.

Schema 6.1. Den underförstådda strukturen i en respons.

Turdesign


179

Sekvenser av det slag som i (2), där en fråga följs av ett kortfattat svar, är synnerligen typiska för institutionella verksamheter som förhör och specialistkonsultationer (t.ex. läkare–patient). Men också frågor kan vara sekventiellt beroende till formen och bygga på material som blivit tillgängligt genom ett föregående drag. I (3) fungerar polisens (P) tur för bil? som en följdfråga som söker specificering av det som det föregående yttrandeparet röjt, dvs. att den misstänkte (M) har körkort för någon typ av fordon.

3) Följdfråga som enledad tur. Polisförhör: polisen (P) förhör misstänkt (M) för tillgrepp av öl (TemaK:P5).

01 P: körkort har du?02 M: mm 03 P: för bil? 04 M: nej (0,2) motorcykel. 05 P: jaha

Vidare bygger M sin specificerande respons motorcykel på samma sekventiellt underförstådda mönster som P genom att byta ut den nominala komponenten (rektionen) i prepositionsfrasen för bil. Den sekventiellt uppbyggda yttrandestrukturen för (3) illustreras i schema 6.2.

Tidigare led Supplerat led Följdled

körkort har du? (körkort har du) för bil?((körkort har du) för)) motorcykel.

Schema 6.2. Den underförstådda strukturen i en sekvens bestående av fråga–(respons)–följdfråga–respons.

I denna lokala sekvens underförstås sålunda att P:s följdfråga är utbyggbar till Körkort har du för bil? och M:s respons till Körkort har jag för motorcykel. Yttrandenas form bygger på det som sek-vensen supplerar, vilket också gör de korta yttrandena beroende av sekvensens språkmaterial. Som lösryckta handlingar vore de – motorcykel och för bil – i praktiken obegripliga.

Vissa responsiva satsformade TKE:n expanderar en föregå-ende jakande (ja) eller nekande responspartikel (nej). Också dessa

Turdesign


180

turmönster kan betraktas som enledade, eftersom partikeln såväl som den bekräftande satsen pekar åt samma håll och tillsammans bildar en gemensam handling. Också här har turstrukturen ten-densen att vara enklare eller mindre självständig än i den tur som talaren responderar på, till exempel genom att en del element som introducerats i initiativet är pronominaliserade. Responsen i (4) upprepar bara det finita hjälpverbet (vilja), medan resten av verb-frasen representeras av det anaforiska det.

4) Enledad tur med responspartikel i turens spets. Privat telefonsamtal (PTS, A. Lindström 1999, s. 110).

01 A: hörru ja tänkte höra i fall ni ville ha en liten påhälsning¿02 V: ja: de vill vi gärna?

En typisk hemvist för korta enledade turer finns i yttranden som ingår i rituella samtalsfaser, till exempel i hälsnings- (5) och av-skedssekvenser (6). Det som sägs i dessa sekvenser är i hög grad sociokulturellt bestämt: turerna består av presentationer, identi-fikationer och hälsningar och svar genom konventionella uttryck som tjena, hur är det, det är fint, ha det så bra.

5) Enledade turer i hälsningssekvens. Döma fotboll: privat telefonsamtal (PTS).

01 ((ringsignal))02 L: >Lindgren<¿ 03 N: tjena¿ Ny:man¿ 04 L: tjena Ny:man? 05 N: >hur ä re:?< 06 L: jo dä ä fint dö,

6) Enledade turer i avskedssekvens. Döma fotboll: privat telefonsamtal (PTS).

01 N: då säjer vi så¿ 02 A: du ä välkommmen Per. 03 N: vi säjer så:, 04 A: vi säjer så:. 05 N: ha de så bra, 06 A: du å: 07 N: hej då¿08 A: hej,

Sekvensstrukturen består här av initiativled som förutsätter ett visst slags responsled. Inte sällan erbjuder responsen en kvittering

Turdesign


181

genom att repetera, och därigenom implicit godkänna initiativet, till exempel vi säjer så på rad 3 och 4 i (6).

I princip förses enledade turer rätt ofta med initiala eller finala markörer som inte bildar en egen turkonstruktionsenhet utan an-sluter sig till en sådan. Ett exempel har vi i N:s sista responstur i (5), rad 6: jo dä ä fint dö. Den inledande partikeln jo utgör inte en självständig kommunikativ handling som kunde fungera som ett rimligt svar på frågan hur ä re?. I stället godkänner jo frågan och antyder en positiv, kanske väntad respons. Det finala dö ’du’ är inte heller en egen TKE utan tillägger en familjärt tilltalande ton till den respons som levereras i turens centrum, de ä fint. På detta sätt kan enledade turer ha en komplex intern uppbyggnad utan att man behöver tolka dem som flerledade, bestående av flera TKE:n (s. 71). TKE-initiala och -finala markörer diskuteras närmare i av-snittet om tursegmentering (s. 200).

Allmänt taget är enledade satsformade TKE:n ett vanligt turmönster i vardagliga samtal. Icke-satsformade enledade turer betingas tydligare av den sekventiella kontexten. Sådana turer är responsivt anknutna till den föregående turen, vilket också kan rö-jas av deras syntaktiska beroende form av den tur de är responser på, till exempel genom ordföljd, pronominalisering och underför-stådda led.

Flerledade turerEn flerledad tur byggs upp av fler än en turkonstruktionsenhet. Men för den skull behöver den flerledade turen inte vara en lång och strukturellt komplicerad helhet. Vi kan återgå till hälsnings-sekvensen som diskuterades i (5), och som är representerad i (7), och särskilt betrakta sekvensens andra verbaliserade tur på rad 3.

7) Flerledad tur i hälsningssekvens. Döma fotboll: privat telefonsamtal (PTS).

01 ((ringsignal))02 P: >Lindgren<¿ 03 N: tjena¿ Ny:man¿ 04 P: tjena Ny:man? 05 N: >hur ä re:?< 06 P: jo dä ä fint dö,

Turdesign


182

Talaren gör i turen två saker: han hälsar den andre (tjena) och övergår sedan till att presentera sig (Nyman). Hälsning och pre-sentering är två olika handlingar, även om de görs i en och samma tur här: sålunda används det två olika TKE:n för att klä hand-lingarna i ord. Man kan notera att det vore möjligt att antingen utelämna hälsningen eller presenteringen. Utelämning av presen-teringen skulle förutsätta att den andre trots detta kan identifiera uppringaren, medan en hälsning kunde komma senare i sekvensen (t.ex. inkorporerad i uttrycket hur ä re? på rad 5).

Turer som inleds med en responspartikel (ja, nej) med efterföl-jande expansion kan tolkas som enledade i vissa fall, till exempel i (4) där expansionen mer eller mindre upprepar eller specificerar det som partikeln uttrycker. Men det finns fall där responsparti-keln tydligt utgör en egen TKE och turfortsättningen en annan. Ett sådant finns i (8), tidigare representerad i (3). Responsparti-keln (nej) på rad 4 nekar till det föregående antagandet, varefter talaren i samma tur övergår till att leverera en korrigering. På så sätt inkorporerar turen nej – motorcykel två olika handlingar, vilka vardera kunde ha stått ensamma i denna sekventiella position.

8) Flerledad tur med negation och korrigering. Polisförhör: polisen (P) förhör misstänkt (M) för tillgrepp av öl (TemaK:P5).

01 P: körkort har du?02 M: mm 03 P: för bil? 04 M: nej (0,2) motorcykel. 05 P: jaha

Det finns givetvis flerledade turer med synnerligen invecklad och elaborerad inre struktur. Sådana förekommer speciellt då talaren fått ta ett större turutrymme, till exempel i redogörelser och be-rättelser, och antagit rollen som den primära talaren. I följande sekvens (9) berättar A om en pojke som fått brandskador. Berättel-sen utvecklas sats för sats i yttranden som kan anses bilda turkon-struktionsenheter och möjliga enskilda turer som i princip kunde följas av en turbytesplats. De potentiella TKE:na är numrerade med en upphöjd siffra i början av enheten.

Turdesign


183

9) Flerledade turer utgör en diskursenhet. Tjejkväll med fika: trepartssamtal; värdinna (A), hennes syster (B) och kamrat (C) (SAMGRAM 5:1)

01 A: 1>å så var e en liten pojke som man fick se som hade 02 klättrat upp< (.) 2han hade öppnat den här u:ndersta03 luckan på spisen.04 (0,2)05 B: [.hm06 A: [3å (0,2) stigit upp där med båda fötterna.07 (0,8)08 A: 4å för[sökt sträcka sej efter nåt 5då hade= 09 C: [°mm:.°10 A: =hela (0,6) spisen tippat över honom.11 C: ah[::12 A: [har ni (.) >fallskydd eller va heter de?13 (0,8)12 B: på spi[sen¿13 A: [på spisen,14 B: nej de ha vi(’nte).

De fem tänkbara TKE:na utgör här snarast en lång tur, en typ av diskursenhet, som organiseras kring intonationsenheter och pau-ser. Noteras kan också att satserna i TKE 3 och 4 (rad 6 och 8) konstrueras utan subjektet han som återfinns i TKE 2. På detta sätt görs de subjektslösa TKE:na till sekventiellt beroende till-läggsled som i en annan analys kanske kunde ses som retrospek-tiva utvidgningar av TKE 2. Lyssnarna, B och C, kommer dock med minimala responssignaler (hm, mm) i närheten av potentiella TBP:n – raderna 5, 9, 11 – men gör inte anspråk på turen med dessa signaler utan snarast stöder berättaren. En ändring i del-tagarramen sker mot slutet av utdraget då A ställer en fråga (har ni fallskydd) och sålunda öppnar turutrymmet för normal turväxling.

Vid sidan av berättelser och redogörelser kan också frågor ha en flerledad struktur. Till exempel i medicinsk kommunikation kan läkaren använda en fråga bestående av två interrogativa TKE:n för att ringa in ett problem effektivare (10) (Lindholm 2003).

Turdesign


184

10) Flerledad fråga. Läkarmottagning: samtal mellan läkare (L) och patient (P) som lider av fibromyalgi (INK).

01 L: 1hur tål du (0,4) bastuvärmen? 2blir du sjuk efteråt?02 (0,6)03 P: nä:ä fak[tist ] sant [de de ha ja (mm) ha ja klara riktit bra04 L: [bra ] [just så

Mönstret i (10) är typiskt: en frågeordsfråga introducerar ämnes-sfären och följs av en ja/nej-fråga som fokuserar ett möjligt svars-alternativ.

Flerledade turer är inte ovanliga. Talarna använder dem när flera handlingar måste inrymmas i ett bidrag, när en samman-hängande längre diskursenhet ska produceras eller när en fråga ska specificeras. Flerledade turer är emellertid en markerad före-teelse såtillvida att de strider mot det socialt normativa idealet att varje talare äger rätt till (minst) en turkonstruktionsenhet vid vars avslutning det blir relevant med ett talarbyte.

Underordnade turerSom underordnade turer räknas här företal, uppbackningar och ifyllnader. Det »underordnade« består i att dessa turer uttrycker handlingar som assisterar ett framgångsrikt genomförande av en mer vägande handling och att de kräver eller rentav existerar i symbios med den överordnade handlingen.

FöretalBland turer som är ägnade åt särskilda interaktionella uppgifter bildar företal en distinkt kategori. Företalets funktion är att för-bereda för en senare »egentlig« handling. I en typisk användning förbereder talaren en invit eller begäran med hjälp av en fråga som utreder möjligheterna att få ett positivt bemötande av den andre. I (11) frågar B i företalet va gör du då huruvida A är tillgänglig för en begäran, vilket A bekräftar med responsen inget särskilt. Efter denna försekvens – bestående av företalet och responsen – presen-terar B sitt riktiga ärende, en önskan om att A ska hjälpa till med tvätten (A. Lindström 1999).

Turdesign


185

11) Rekognoscerande företal. Privat telefonsamtal (PTS, A. Lindström 1999, s. 36).

01 A: hej,02 B: .hh va gör du då,03 (0,8)04 A: inget särski:lt hh,05 B: nehej .hh vet du va ja frå- ville att du skulle gå ut06 å ta u:t in tvätten som hänger ba:ksidan .hh

Med företalsfrågor söker alltså talaren information om huruvida det överhuvudtaget lönar sig att utföra en invit eller begäran. Om en positiv respons erhålls är det lättare att gå in för den egentliga handlingen, eftersom chanserna till ett positivt, socialt prefererat svar har ökat.

Också vissa typer av språkhandlingar, till exempel frågor, kan projiceras genom ett företal, speciellt då övergången till hand-lingen annars kan te sig abrupt. I utdrag (12), som hämtats från ett polisförhör, utannonserar den misstänkte (M) ämnet för sin kom-mande fråga i ett företal på rad 6. Denna fråga »om körkortet« har inte med den föregående turväxlingen att göra.

12) Frågeprojektion som företal. Polisförhör: polisen (P) förhör misstänkt (M) för tillgrepp av öl (TemaK:P5).

01 P: men då när du snackar me henne om den här02 inspelningen så [ska ja] fösöka å fixa så att=03 M: [ mm ] 04 P: =du kan: (.) få kvittera ut lotterna nu också.05 (0,9)06 M: men ja vill bara fråga en- en grej om körkorte?07 P: mm:¿08 M: om man får >sån här<. (0,2) heter nåt ei- (.) 09 e e en er a en, (0,8) va innebär de?10 (1,1)11 M: er in ra:n står de (nog).

En speciell typ av handlingsprojektion utgörs av utannonsering-ar av berättelser. Dessa är viktiga för dynamiken i turtagningen, för efter en godkänd utannonsering har den ena talaren fått rätt till ett utvidgat turutrymme, dvs. turen är säkrad tills berättelsen förts till ett identifierbart slut. Utannonseringen kan göras med en handlingsprojektion: ett berättelseintro av typen jag måste be-rätta en sak (13) eller en berättelseinledning som hänvisar till en

Turdesign


186

startpunkt för händelserna i det förflutna, en gång när jag … (14) (Eriksson 1997).

13) Berättelseintro som företal. Samtal på sommarkoloni (Eriksson 1997, s. 73).

01 A: *ja måste berätta en sak sen* [((skratt))02 B: [berätta då rå

14) Berättelseinledning som företal. Samtal mellan mor (A) och dotter (B) (GSLC, Ottesjö & Lindström 2006, s. 93).

01 B: fresten en gång nä ja å Sofia va ute å plocka sva:mp.02 A: ja:a03 B: då så e: (0,7) va e: hon gick före mej på stigen då?04 A: ja:a05 B: så: (0,8) i:: va hon nära å trampa (0,2) på:e: (.h)06 (0,3) °i:° i nåra kantareller (0,3) nåra gånger då 07 .h (0,4) ho:n trampa alldeles framför dom men att (e) 08 så såg *j(h)a* d(h)om* °så:° (0,4) som tur va så plocka 09 vi rom också

Också kortare referentintroduktioner (15), anrop och lystrings-signaler (16) kan fungera på ett motsvarande sätt som företal och utgöra en försekvens tillsammans med responsen.

15) Referentintroduktion som företal. Samtal mellan fyra äldre väninnor (Eriksson 2002, s. 16).

01 A: ja dom e billia på blommer (dom)02 C: jaa (.) näe har inte torka ett dugg i sommar ja (1,2)03 h- har inte orka ett dugg me blommer04 A: Eriksson här nere05 B: a:06 A: han brukar (ju) ha så fina pelargoner men han orkar inte07 i år håll[a på ( ) ]08 C: [han orkar inte nä han orkar inte]

16) Lystringssignal som företal. Privat telefonsamtal; mor (A) och vuxen son (B) (PTS).

01 A: ja du ä dukti. .h hördu du:=02 B: =a:=03 A: =(j)amen (.) tän:k >va rolit<, känns de inte br:a: 04 att- kä:nns de inte bra att få le:va¿

Alternativt kan introducerande handlingar av ovanstående typ in-bakas i en och samma tur, vilket skulle resultera i konstruktions-

Turdesign


187

typer av grammatiskt sett andra slag. Företalet i (15) kunde kon-strueras som initial dislokation (Eriksson här nere, han brukar ha så fina pelargoner) och lystringen hördu du i (16) kunde stå som TKE-initial markör (Hördu du, känns det inte bra?). Här är det fråga om talarnas val: huruvida den ena talaren vill lämna utrymme för en kvittering, och huruvida den andre aktivt utnyttjar utrymmet för en respons efter ett introducerande led.

UppbackningarI samband med utdrag (9) konstaterades att vissa responssignaler inte gör anspråk på turutrymmet i egentlig mening utan snarast backar upp den talare som har ordet. Utdraget återges på nytt i (17) där de uppbackande responserna utgörs av B:s hm och C:s mm och ahhh.

17) Uppbackningar. Tjejkväll med fika: trepartssamtal; värdinna (A), hennes syster (B) och kamrat (C) (SAMGRAM 5:1).

01 A: >å så var e en liten pojke som man fick se som hade 02 klättrat upp< (.) han hade öppnat den här u:ndersta03 luckan på spisen.04 (0,2)05 B: [.hm06 A: [å (0,2) stigit upp där med båda fötterna.07 (0,8)08 A: å för[sökt sträcka sej efter nåt då hade= 09 C: [°mm:.°10 A: hela (0,6) spisen tippat över honom.11 C: ah::

Uppbackningarna kommenterar minimalt det som den andre sä-ger men är inte själva något som blir föremål för kommentarer. Att uppbackningarna inte är kommenterbara gör dem till mindre typiska turer. Ett annat speciellt drag är att de ofta produceras i överlapp och således underordnat i relation till en annan, i verk-samheten primär tur. Dessa överlappningar är inte problematiska eftersom de inte uppfattas som konkurrerande bidrag. Tvärtom, uppbackningarna placeras ofta i närheten av en möjlig turgräns, varvid uppbackaren signalerar att den som har ordet gärna kan fortsätta över gränsen och att det inte finns problem vid motta-gandet (Green-Vänttinen 2001).

Turdesign


188

Att uppbackningar inte utgör fullvärdiga turer, utan i stället stödjande bidrag, återspeglas i deras minimala form. Bland de vanligaste uttrycken finns hummanden som mm och hm vilka kan produceras utan att talaren öppnar munnen. Detta kunde anses vara en ikonisk egenskap hos uttrycket i och med att det på så sätt signalerar att talaren inte på riktigt ämnar börja tala. Andra vanliga uppbackningar är svarsorden ja och nej, vars jakande och nekande innebörder är förbleknade i den uppbackande använd-ningen. Snarast signalerar de att lyssnaren är på samma våglängd med talaren, har förstått det sagda och att den talande således kan fortsätta med sitt projekt, till exempel en berättelse (18).

18) Svarsord som uppbackningar. Samtal mellan mor (A) och dotter (B) (GSLC, Ottesjö & Lindström 2006, s. 93).

01 M: fresten en gång nä ja å Sofia va ute å plocka sva:mp.02 A: ja:a03 M: då så e: (0,7) va e: hon gick före mej på stigen då?04 A: ja:a05 M: så: (0,8) i:: va hon nära å trampa (0,2) på:e: (.h)06 (0,3) °i:° i nåra kantareller (0,3) nåra gånger då 07 h (0,4) ho:n trampa alldeles framför dom men att (e) 08 så såg *j(h)a* d(h)om* °så:° (0,4) som tur va så plocka 09 vi rom också

Responsiverna ja och nej följer också den uppbackade utsagans polaritet. Innehåller utsagan ett negerat element används nej som uppbackning (19).

19) Negationsberoende uppbackning. Kafferep: ett samtal mellan fyra äldre väninnor (SÅI NF 2:1).

01 A: =joo de va en till som bjö upp mej, han dansa väldit bra02 han han satt därbortåt ö: i ff- eh i:nte i:nte där 03 chauffören satt, vid Gunhild å där¿ [>där< dom satt=04 C: [nä:e. 05 A: =men e[hhh bordet framfö:r,06 C: [ ja just de

Också vissa mer substantiella uttryck för medhåll och förståelse, som absolut, exakt, precis, det är klart och ja just det kan användas uppbackande; se (19), sista raden.

Turdesign


189

IfyllnaderIbland händer det att en annan talare slutför eller kompletterar det yttrande som talaren som har ordet är på väg att producera. I dessa fall fyller den andre i med ett yttrandeled som passar ihop med den identifierade syntaktiska strukturen och det pragmatiska innehåll som verkar vara lämpligt i den aktuella situationen. Det är typiskt att ifyllnaden utgörs av det sista ledet i en sats och att talaren som har ordet signalerat problem med produktion av det-ta led, till exempel genom pauser och ordsökande praktiker (20). Ifyllnaden har i så fall en assisterande karaktär (Bockgård 2004).

20) Assisterande ifyllnad. Symöte: samtal mellan fyra äldre väninnor (SAM:V2).

01 A: >vetdu< j- ja börjar jobba svart nu02 B: mhm03 (1,4)04 A: tänker int ge opp nånting va ja (.) donar1 05 ((skrattar till)) [(>ja e så nervös<)06 B: [bara du i- sedan int blir07 (0,5) blir dedär (0,6) så här (0,6)08 A: omfångsbeska[ttad09 B: [omfångsbe- ((ngt skramlar)) får någå10 sån dän nöjesskatt på dej att hur e de du egentligen försörjer dej

I (20) är det uppenbart att B i sitt spontant kommenterande bidrag har problem att hitta den rätta skattetekniska termen. Efter de tvekande signalerna erbjuder A, som verkar vara insatt i temat, or-det omfångsbeskattad som passar in innehållsligt och kompletterar syntaktiskt en passivbildande bli-verbfras med ett perfekt particip (bara du inte blir ). Typiskt för ifyllnadssekvenser är att den vars tur ifylls på något sätt godkänner eller kommenterar ifyllnaden. Ett vanligt medel är att repetera ifyllnaden, vilket också B gör på rad 9, delvis i överlapp med A:s ifyllnad. Ifyllnaden är kanske inte alltid exakt det som den talande var ute efter utan repetitionen kan kombineras med en modifiering eller följas av en alternativ for-mulering. Också B fortsätter genom att byta till en annan, skämt-samt avsedd term, nöjesskatt på rad 10.

1 Dona [du:na] = ’syssla, jobba med ngt’, Helsingforssvensk slang.

Turdesign


190

Ett annat exempel på en ifyllnad i satsslut finns i (21). Här be-står ifyllnaden av den infinita verbfrasen sätta sej å gråta.

21) Assisterande ifyllnad. Kafferep: ett samtal mellan fyra äldre väninnor (SÅI NF 2:1).

01 A: .hh men hörrö du när ja eh berätta de här02 om da:nsen kommer ja ihåg¿ e:hhhe he03 B: ja:.04 A: måste ju berätta. (0,4) tur att man inte e (.)05 fallen eh åt att .hh=06 B: =>sätta sej å< gråta¿07 A: sätta sej å gråta,08 B: hehahahah09 A: ( ) eller att känna sej mindervä::rdig?

A är på väg att introducera en berättelse om ett något olyckligt danstillfälle, och efter berättelseintrot måste ju berätta kommer hon med en parentetisk kommentar om sitt lynne på rad 4–5. Små signaler av osäkerhet förekommer vid produktionen av vad A »inte är fallen åt« att göra. B erbjuder på rad 6 kvickt den potenti-ellt passande ifyllnaden sätta sej å gråta. Det uppsnabbade tempot i ifyllnaden tyder på att B är rätt ivrig att komma in på denna punkt, antagligen för att visa för de andra samtalsdeltagarna att hon känner till berättelsen. Också i denna sekvens upprepas först ifyllnaden men den byts sedan ut mot en alternativ formulering, känna sej mindervärdig, rad 9 (Bockgård 2004).

Som utdrag (21) antydde är inte ifyllnader bara assisteran-de, utlösta av den andres produktionsproblem, utan de kan vara tecken på aktivt lyssnarskap och på det sättet likna uppbackningar (Green-Vänttinen 1998). Detta är klarare i (22) där talaren som har turen inte signalerar problem, men trots detta får B in en ifyll-nad vid en syntaktisk gräns som sammanfaller med en minimal, prosodiskt grupperande paus på rad 6–7.

Turdesign


191

22) Kompletterande ifyllnad. Dyad i ett radioprogram (Lindström & Linell 2007).

01 B: man .hh sen ska man då dedär å- å elda en massa ved;02 eller en massa flis; el[ler >på någo sätt<03 A: [mm04 B: fö att vi har vi har vant oss vid att tiexempel att05 här i norr så brukar vi .h trots att de e tjugo grader06 kallt ibland utomhus,07 A: så vill vi ha varmt inne=08 B: =så vill vi ha tjugo varmt inom[hus09 A: [de e no: sant jå

Ifyllnaden repeteras återigen på rad 8 i en modifierad och re-toriskt effektivare form genom parallellismen tjugo grader kallt – tjugo varmt. Exemplet manifesterar den typ av ifyllnader där en tvåledad meningsstruktur kompletteras med ett rätt väntat senare led, dvs. konstruktionen trots att x – så y. Andra liknande konstruk-tioner är om x – så y, när x – så y (Lerner 1991, Bockgård 2004).

Ifyllnader är ett både interaktionellt och grammatiskt intres-sant fenomen. De visar att samtalsdeltagarna är fokuserade inte bara på det innehåll som produceras utan också på formen med vilken innehållet förmedlas. Den som fyller i har identifierat vad den andre vill ha sagt såväl som vilken grammatisk konstruktion som den andre är på väg att producera. Syntaxen är således bevis-ligen orienterbar för samtalarna. Samtidigt visar ifyllnadsprakti-kerna hur talarna i mycket konkreta termer kan vara engagerade i en kollektiv produktion av betydelse och form. Av denna orsak har ifyllnader också kallats för samkonstruktioner och samprodu-cerade enheter (Bockgård 2004).

Ifyllnader är ett »lyssnarens medel« liksom också uppback-ningar. De uppvisar lyssnarens aktivitet och stöd till den som har ordet. De är vanligen inte turkrävande utan underordnade den primära talarens projekt. Detta manifesteras i ifyllnaders syntak-tiskt parasitiska, kompletterande form och av att den vars yttrande ifyllts omedelbart tar tillbaka ordet, ofta också genom repetition av ifyllnaden. Repetitionen har den dubbla funktionen att god-känna ifyllnaden och skapa en fortsättning till det pågående pro-jektet som om ifyllnadspraktiken aldrig hade ägt rum.

Ifyllnader är till den syntaktiska utformningen besläktade med

Turdesign


192

turtillägg som talaren kan foga till sin egen tur (s. 193). Man kun-de således göra en indelning i »egentillägg« (turtillägg) och »an-nantillägg« (ifyllnader) som tillsammans utgör turexpanderande praktiker.

En annan företeelse besläktad med ifyllnader är den påhängda frågan. Frågor av denna typ utgör en egen fullvärdig handling men anknyter till det föregående yttrandets syntaktiska utform-ning som om de var en fortsättning av den (23) (Bockgård 2004).

23) Påhängd fråga. Tjejkväll med fika: trepartssamtal; värdinna (A), hennes syster (B) och kamrat (C) (SAMGRAM 5:1)

01 A: har ni (.) >fallskydd eller va heter de?02 (0,8)03 B: på spi[sen¿04 A: [på spisen,05 B: nej de ha vi(’nte).

Här ställer A först en fråga vars referens inte är helt entydig för B, varvid B på rad 3 formulerar en specificerande fråga i form av prepositionsfrasen på spisen. Prepositionsfrasen kunde vara en tänkbar strukturell fortsättning av den föregående frågan: har ni fallskydd – på spisen? I överlapp med B:s fråga producerar A samma prepositionsfras som ett turtillägg, möjligen av samma specifice-ringsbehov som får B att producera den påhängda frågan. Dessa parvisa handlingar påvisar således turtilläggets och den påhängda frågans formella och funktionella släktskap.

En speciell praktik som bjuder in en ifyllnad av den andra parten består i den så kallade lucklämnande frågan. Praktiken är en spegelbild av den påhängda frågan såtillvida att det är svaret i stället för frågan som kan uppfattas som en ifyllnad. Ett exempel finns i (24) där åklagaren på rad 4 inleder en reparationsliknande fråga som söker specificering av vad målsäganden just sagt. Frågan har en påstående struktur som lånats från M:s föregående bidrag. Påståendesatsens slut lämnas öppet (han skulle), eftersom det är här, genom verbfrasens bestämningar som det ifyllande svaret bör komma in (lasta av en kran) (Bockgård 2004).

Turdesign


193

24) Luckifyllande svar. Domstol: huvudförhandling i brottsmål (trafikförseelse); åklagare (Å), målsägande (M) (Tema K:A51)

01 M: och sen då att han hade brådis: (.) till de här stället02 han skulle lasta av ett kra:n, 03 (1,0) 04 Å: han [sku]lle?05 M: [ å ]06 M: han skulle lasta av en kra:n07 Å: kran.08 M: a:a=09 Å: =mm10 (1,4)11 M: pt och han hade inte tid å prata me oss för de va12 brådis >till de där stället.<

Påhängda frågor och luckifyllande svar liknar ordinarie ifyllnader genom att de utnyttjar en samkonstruktionsmetod över två olika talares bidrag. De kan emellertid inte kategoriseras som i lika hög grad »underordnade« bidrag som egentliga ifyllnader, eftersom de uttrycker fullvärdiga och självständiga handlingar, dvs. frågor och svar.

TilläggEn turs utveckling från en identifierbar början till ett definitivt slut bör i teorin vara okomplicerad: en pragmatiskt relevant handling utförs, en enhetlig prosodisk kontur och fullbordad grammatisk konstruktion produceras. I praktiken förlöper dock produktionen inkrementellt, dvs. bit för bit, och talaren kan av olika interak-tionella orsaker besluta sig för att expandera det som sägs inom ramen för en tur. Den syntaktiska utbyggbarheten av fraser och satser samt deras projektiva kraft utnyttjas vid produktion av till-lägg till turer. Att producera tillägg är sålunda samtidigt en inter-aktionell och grammatisk fråga: interaktionella behov motiverar tilläggen och grammatiska praktiker utformar dem. I det följande diskuteras retrospektiva tillägg, så kallade turtillägg, samt mediala tillägg, dvs. parenteser.

Turdesign


194

TurtilläggIbland producerar talaren i efterskott något språkligt material som strukturellt och pragmatiskt hör till den tur som nyss före-fallit syntaktiskt, prosodiskt och pragmatiskt fullbordad. Dylika turtillägg specificerar den föregående handlingen på olika sätt, till exempel genom att klargöra referensramen för det sagda (25) (Eriksson 2002, Landqvist 2005).

25) Turtillägg efter påstående. Samtal mellan fyra äldre väninnor (SÅINF 3:10, Eriksson 2002, s. 14).

01 C: han e- han e väl hemma igen han nu för han ha operera ögona.02 (0,4)03 C: Persson04 A: ja jo: men han va ju hemma i tisdags

Behovet av ett tillfogat förtydligande upplevs ofta på grund av bristande mottagarrespons. Den just fullbordade turen kanske följs av en paus eller av en respons som inte verkar adekvat eller tillräcklig. Detta kan ske vid påstående turer som i (25) och vid frågande turer, som (26), i A:s bidrag på rad 9.

26) Turtillägg efter fråga. Tjejkväll med fika: trepartssamtal; värdinna (A), hennes syster (B) och kamrat (C) (SAMGRAM 5:1).

01 B: men nu >bara ja< tänker på dom så tycker ja dom e dåliga¿ 02 (0,4)03 C: ja minns in[te º( )º 04 B: [stenhårda otäcka små syrliga saker¿ 05 (0,6)06 A: finns dom.07 (0,6)08 B: .hhh09 A: fortfa[rande¿10 B: [(nä: men) de va så dom va (0,4) de minns ja(hhh).

Turtillägget resulterar i en förlängd tur där moderyttrandet och tillägget bildar en grammatiskt kontinuerlig enhet, till exempel Finns dom fortfarande? i (26). Det typiska turtillägget är något slags underordnat led i en större syntaktisk struktur, vanligtvis någon optionell bestämning till verbfrasen som adverbet fortfa-

Turdesign


195

rande i (26). Sådana led brukar förekomma i slutet av satser och är således material som lämpar sig för retrospektiva specificeringar. Också andra typiskt efterställda led påträffas i turtillägg, såsom nominalfraser som kunde tolkas som final dislokation (25), han har opererat ögonen Persson, bisatser (27), det slutade tio över sju

som jag minns, och verbinledda eftersatser (28), det måste ju vara det tycker jag.

27) Bisats i turtillägg. Tjejkväll med fika: trepartssamtal; värdinna (A), hennes syster (B) och kamrat (C) (SAMGRAM 5:1).

01 C: nä ja(h) har sett Drutten å Jena lite grann.02 (0,4)03 B: .HHHH ((B befinner sig med barn och make i ett intilliggande rum))04 C: men (ja) minns inte så mycke de väl mest (Marie-Louise) som har¿05 A: .hhh å de slutade tio över sju.06 (0,4)07 A: som ja minns.08 C: mm :.09 A: visst va de så Hanna att Drutten å Jena började10 klockan sju å slutade tio över sju.11 (0,4)12 B: de minns ja’nte,

28) Eftersats i turtillägg. Privat telefonsamtal (PTS, Karlsson 2006, s. 162).

01 A: så att då går dom väl efter vad dom tycker att [eh]02 B: [va]03 man har jo- lagt ne[r ja, ]04 A: [ne- (.)] ne- nerlagt arbete [ja, ]05 B: [mm:]06 jo: de måste ju va de.07 (0,5)08 B: [tycker ] ja. th09 A: [( ) ja:a,]10 B: heh [bo:]rde va så för de har dom ju=11 A: [( )]12 B: =gjort me dom här större också,13 A: a:.14 B: för Linde har ju alltid gjort me[r ] (.)=15 A: [.ha]16 B: =stort jobb. hh

Turtilläggen i utdrag (25–28) kan anses utgöra förlängningar av den syntaktiska strukturen hos den turkonstruktionsenhet som de

Turdesign


196

fogas till. Tillägget expanderar den grammatiska konstruktionen med en konstituent till, och resultatet blir en mer utbyggd kon-struktion. Led som är tolkningsbara som final dislokation eller fi-nala V1-satser (av typen tycker jag, tror jag, säger hon) är visserligen inte konstituenter i en föregående sats, men med moderyttrandet bildar de en större enhet där tillägget i alla fall uppfattas som en syntaktiskt kongruent fortsättning av yttrandet.

Turtilläggen kan också erbjuda ett alternativ till eller en ersätt-ning av det som sagts, varvid tillägget kan likna en reparation. Ett exempel finns i (29) där tillägget alltså nästa sommar fungerar som en alternativ specificering av tidsuttrycket i sommar i moderytt-randet.

29) Ersättande turtillägg. Styrelsemöte: samtal vid styrelsemöte på ett dagis; ordförande (A) och andra deltagare (SAM:M1).

01 A: eh di kommer att ha målare i sommar02 (0,9)03 A: alltså nästa sommar [(.hh) å då (.) då ska di göra=04 B: [mhm 05 A: =alla di här06 (1,0) 07 V: fö [att08 A: [föns- den här liksom den här ( ) sidan

I vissa mer sällsynta fall kan turtillägget komma för sent för att ett syntaktiskt idealt yttrande ska kunna uppstå. Det är fråga om led vars normala placering är någonstans tidigare i fras- eller sats-strukturen än finalt i yttrandet. Ett dylikt fall finns i (30) där expe-diten (E) vid en biljettförmedling redogör för hur ofta förmedlings-byråns samarbetsparter bör lämna in sina försäljningsrapporter.

30) Strukturellt försenat turtillägg. Biljettbokning: institutionellt telefonsamtal till en biljettjänst; kund (K) och expedit (E) (H:Service).

01 E: .hh a- två gånger, (1,0) [kanske räcker.02 K: [mm.03 (0,3)04 K: jå05 (0,2)06 E: i veckan.07 K: just.

Turdesign


197

Expeditens frekvensuppskattning formuleras, syntaktiskt bit för bit men prosodiskt sammanhängande, i satsen två gånger kanske räcker (rad 1). Efter en syntaktisk, prosodisk och pragmatisk av-slutning lägger hon till den relevanta tidsenheten i veckan, rad 6. En grammatiskt mer ortodox enhet skulle vara två gånger i veckan kanske räcker, men detta alternativ blockeras genom att adverbfrasen som skulle byggas ut (två gånger) står i början av en redan slutförd sats. Utdrag (30) visar ytterligare att ett turtillägg sekventiellt sett kan följa smärre mottagarresponser, något på-minnande om placeringen av självreparationer i reparationssek-vensens tredje tur (s. 163).

Liksom ifyllnader vittnar turtilläggen om att talarna kan orientera sig mot syntaktiska strukturer inkrementellt; de är alltså utbyggbara med hjälp av en serie mindre byggstenar, till exempel satsled. Vid produktion av tillägg utnyttjar talarna an-tingen grammatikens syntagmatiska, utbyggande axel, eller grammatikens paradigmatiska, ersättande axel. Dessa formella möjligheter att bygga ut eller omformulera det sagda står till tjänst vid lösning av lokala interaktionella uppgifter och problem som uppstår i den strategiska turgränspositionen. Där borde ju turen avslutas och gå smidigt över till den andre. De interaktio-nella behoven bakom tilläggen varierar, men i många fall är det fråga om att säkra (adekvat) mottagarrespons och att specificera eller annars situationsanpassa innehållet i det sagda. Behöver tu-rens gräns justeras kan också den grammatiska konstruktionens gräns justeras.

ParenteserUr turorganisationens synvinkel kan parenteser betraktas som till-lägg som placeras mitt i ett yttrande som utvecklar sig, och uttryck-ligen innan TKE:n, och turen, nått en slutpunkt. Här utnyttjas syn-taxens projektiva kraft på ett annat sätt än vid turtillägg. Parentesen skjuts in i en syntaktisk ram, som först inletts och sedan avbrutits till förmån av det parentetiska inskottet. Parentesen följs av en åter-gång till den inledda syntaktiska ramstrukturen som sedan förs till sin fullbordan (jfr Routarinne 2003, Ottesjö 2006, s. 51).

Turdesign


198

En kort parentes utgörs av den pragmatiska markören jag vet inte i (31). En projektion av en sats har påbörjats i och med de tänkbara lätta subjekts- och predikatsleden i (fast) de e. Ett predi-kativ vore att vänta, men i stället produceras något som inte hör ihop med projektionen, dvs. det inskjutna ja vet inte. Efter inskot-tet återgår talaren till början av projektionen och fullföljer den till slut: de e bra …

31) Ordsökning som parentes. Gymnasisters språk- och musikvärldar: samtal kring bedömning av musikprov och -stilar (GSM).

01 A: fast de ee (.) jag vet inte (.) de e bra02 om man sitter me skolarbete framför datorn iallafall

Parentesen i (31) har dröjande och således reparerande inslag. Re-parationspraktiker som görs inom en TKE resulterar de facto i en typ av parenterser (32).

32) Reparation som parentes. Tjejkväll med fika: trepartssamtal; värdinna (A), hennes syster (B) och kamrat (C) (SAMGRAM 5:1).

01 A: sen: (.) efter ti:e år eller (0,2) ja hhh sju åtta år02 i alla fall (0,6) så upptäckte ja att han so:v ju.

Här uppstår en progressiv turstruktur som är representativ för pa-renteskonstruktioner i allmänhet:

a. Inledande ram: sen efter tie årb. Parentes: eller ja, sju åtta år i alla fallc. Återgång och fullbordan: så upptäckte ja att han sov ju

Talaren inleder med att producera ett adverbiellt led (a) som är tolkningsbart som fundament till en huvudsats. Satsens struk-turella utveckling avbryts vid det här laget med det reparerande inskottet (b), varefter återgången till den inledda satsramen mar-keras med ett så som konventionellt överbrygger mellan ett ad-verbiellt fundament och satskärnan (c). Bortsett från parentesen (b) produceras en konventionell sats: Sen efter tio år så upptäckte jag att han sov ju.

Ett något mer elaborerat exempel återfinns i (33) där patienten

Turdesign


199

(P) under en medicinsk konsultation introducerar en fråga (jag bara funderar) och sedan inleder en struktur som verkar projicera en ja/nej-fråga (finns det inte). Den frågande satsen avbryts på den-na punkt och följs av ett förklarande, parentetiskt segment (inte efterlyser jag mediciner …).

33) Explanativ parentes. Läkarmottagning: samtal mellan läkare (L) och patient (P) som lider av fibromyalgi (INK).

01 P: ja >bara funderar (.h) alltså< finns de int (.)02 int int efterlyser >ja mediciner för int e ju03 de man e ute [efter me]n< (.h) (.)04 L: [nä ]05 P: men finns de ingenting som sätter fart. (.)06 sprätt på b- blodcir°kulation° ((snörvlar))07 L: °egentligen int°

Återgången från parentesen till den interrogativa handlingen signaleras på rad 3 med konjunktionen men, som allmänt anger ett brott från det omedelbart föregående. En explicit markering av återgången består i en modifierad repetition av den frågande satskonstruktion som avbröts i början av turen (finns det ingen-ting …). Resultatet blir en tur där flera handlingar inkorporeras i en: en fråga och en motivering av frågan (Lindholm & Lindström 2003).

I (31) och (33) markeras återgången från parentesen genom att talaren backar tillbaka till början av den grammatiska projektion som förekom parentesen (de e, finns de inte). Repetition av andra led, till exempel pragmatiska markörer, kan tjäna samma funktion. I (34) upprepas det frågeinramande uttrycket ja undrar efter ett parentetiskt inskott (vi ska åka till Finland i helgen). Repetitionen visar alltså att det som finns mellan den första och den repeterade instansen av ja undrar är något som avbröt en påbörjad projek-tion. I (34) handlar det om projektionen av en fråga, dvs. målet för »undringen«.

Turdesign


200

34) Frågeram följd av parentes. Hundpensionat: telefonsamtal mellan hundägare, prospektiv kund (K) och föreståndare (E) (PTS).

01 K: A va bra:¿ (pt) .h Du ja undrar02 eh v- vi ska åka till Fin:la:nd i hel:gen 03 (.)04 E: [Ja:¿05 K: [>Ja undrar< finns de plats på pensionat:et¿

Parentesers funktionella motivering har rimligen med deras in-skottskaraktär att göra. Parentesen är något som talaren vill ha sagt innan turen förloras; därför infogas parentesen mitt i en syntaktisk struktur, före strukturens och därigenom yttrandets möjliga slutpunkt. Sådana interaktionella behov som det kan vara skäl att åtgärda innan turen är färdig är till exempel korrigeringar eller andra specificeringar som utökar chanserna till turens fram-gångsrika mottagande. Detta är synnerligen påtagligt i (33) där patienten med den förklarande parentesen verkar försöka avvärja eventuella protester från doktorns sida.

6.2 TursegmenteringDet är enkelt att konstatera att turerna i samtal avgränsas av talar-byten. Som vi, bland annat i diskussionen av turtillägg, noterat är övergången från en talare till en annan bara en slutpunkt i en process som har en viss utveckling och riktning i interaktionen. Det återstår att identifiera vad som egentligen pågår vid turöver-gången och leder till att den för det mesta fungerar så smidigt som den gör. Interaktionella praktiker och grammatiska resurser går hand i hand här, vilket i det följande beskrivs närmare med hjälp av en modell för segmentering av turens interna struktur (jfr Sacks m.fl. 1974, Schegloff 1996, Steensig 2001, Lindström 2005, Karlsson 2006).

Övergångsområde och turfaserCentralt för förståelsen av turstrukturen är att turen ses i sitt sam-manhang, dvs. som ett led i en sekvens bestående av föregående och efterföljande turer. En tur är vanligtvis en respons på något tidigare

Turdesign


201

samtidigt som den gör en ny respons relevant. Skarvarna mellan turer i vanliga, vardagliga samtal är dock sällan rigorösa, utan man brukar kunna identifiera ett övergångsområde där en viss tur håller på att utgå och en annan inträder. Ett tecken på att talarna oriente-rar sig mot övergången och förhandlar om den är att överlappande tal, som man i övrigt undviker, kan förekomma »omkring« slutet av en utgående tur och början av en inträdande tur. Exempel på sådana finala/initiala överlappningar finns i (35) och (36).

35) Överlappning vid satsslut. Läkarmottagning: samtal mellan läkare (L) och patient (P) som lider av fibromyalgi (INK).

01 L: (.h) var i kroppen ha du haft [värken02 P: [hördu ja kan nästan säj03 de:e hela kroppen

36) Överlappning vid final diskursmarkör. Hundpensionat: telefonsamtal mellan hundägare, prospektiv kund (K) och föreståndare (E) (PTS).

01 E: ja >då e’re nog inte< så falit de e värre mot m:itten02 å slute ve[t dö¿03 K: [Ja:¿

Företeelser av detta slag tyder på att det finns aspekter av en turs – och en turkonstruktionsenhets – slut som gör det orienterbart för en turövergång. Här spelar syntaktisk och prosodisk projektion samt särskilda finala diskursmarkörer in, till exempel vet du i (36). Men man kan också notera att början av en tur, och en TKE, kan anpassas för övergången med särskilda initiala markörer, såsom hördu i (35). Det finns därtill något som etablerar turen strax efter att den inletts och således utesluter konkurrerande bidrag; det är inledningen av en ny syntaktisk och prosodisk projektion.

Övergångsområdet är således ett kontinuum som strukturellt sett innefattar en bit av den utgående turens slutfas och en bit av den inträdande turens inledningsfas. Dessa faser, som i schema 6.3 åskådliggörs utifrån exemplen (35) och (36), utgör utgångspunk-ten för en analys av turers och turkonstruktionsenheters interak-tionella och grammatiska organisation.

Turdesign


202

Utgående tur Inträdande tur

Övergångsområde

TKE-slut TKE-början

Var i kroppen ha du haft värken? Hördu ja kan säja de e hela kroppenDe e värre mot mitten å slute vet du Ja.

Schema 6.3. Två turer i förhållande till turövergångsområdet.

Tar vi en enskild tur i fokus finns det övergångsområden både i början och i slutet av den. De förhållandevis korta turerna i föl-jande sekvens (37), där en hundägare (K) förhandlar med förestån-daren för ett hundpensionat (E) om avhämtning av sina hundar, får illustrera detta.

37) Markörer av turfaser. Hundpensionat: telefonsamtal mellan hundägare, prospektiv kund (K) och föreståndare (E) (PTS)

01 K: Å så hämtar dom om vi hinner02 på söndakväll d[å:¿03 E: [ Ja preci:s,04 K: (pt)05 E: Nämen de fungerar nog sörrö:¿=06 K: =Ja: de vore jättebra:.

I det initiala övergångsområdet gör talaren ofta en länk till före-gående tur i form av någon konnektiv eller responsiv praktik. Så-dana länkar utgör i (37) konjunktionen å (rad 1) samt partiklarna ja (precis) (rad 3 och 6) och nämen (rad 5). Eftersom dessa praktiker är till hjälp när talarens bidrag ska tolkas i samtalskontexten kan de uppfattas som turens initiala kontextualiseringsfas. Denna fas följs av själva bidraget, kontributionen till samtalet. Kontri-butionen är den bärande språkhandling som talaren behöver ut-föra, till exempel för att föreslå något (rad 1–2), för att kvittera och acceptera förslaget (rad 3 och 5) samt för att evaluera och bekräfta utgången av förhandlingen (rad 6).

Efter kontributionen kommer ofta en final kontextuali-seringsfas där talaren gör en länk till nästa bidrag eller retro-spektivt kommenterar den just utförda handlingen. Första turen

Turdesign


203

i (37) avslutas med partikeln då (rad 2) som markerar och därmed »kontextualiserar« handlingen (förslaget) som en konsekvens av en tidigare argumentation och förhandling. Partikeln sörru ’ser du’ i slutet av turen på rad 5 riktar sig på ett explanativt sätt till nästa talare och inbjuder den andra parten att respondera.

Schema 6.4 illustrerar de tre överordnade turfaserna i en topo-logisk segmentering av turerna i (37).

Turkonstruktionsenhet

Initialt övergångsområde Finalt övergångsområde

Kontextu-alisering Kontribution

Kontextu-alisering

Å så hämtar dom om vi hinner på söndakväll då:¿Ja preci:s,Nämen de fungerar nog sörrö:¿Ja: de vore jättebra:.

Schema 6.4. De tre överordnade turfaserna inom en TKE.

Som schema 6.3 tidigare antytt finns det också för interaktionen strategiska faser i den centrala kontributionsfasen. Kontribu-tionen består av någon form av konstruktion – en fras eller en sats – som har en karakteristisk inledning och avslutning. Kon-tributionens begynnelse utgör startpunkten för dess syntaktiska projektion. Som en sådan begynnelse kan till exempel satsens fundament fungera. Samtidigt är det här som det initiala turöver-gångsområdet slutar. Kontributionens möjliga avslutning består av den aktuella konstruktionens projicerade avslutning, till exem-pel av verbfrasbestämningar som objekt, predikativ eller adverbial. Den projicerade kontributionsavslutningen blir också startpunk-ten för turövergångsområdet och föregriper således kommande turbytesplats. Med dessa faser i kontributionens utveckling kan vi komplettera den topologiska segmenteringen av turens interna organisation, i schema 6.5.

Turdesign


204



Kon- text

Kontribution Kon- textBegynnelse Projicerat slut

Å så hämtar dom om vi hinner på söndakväll då:¿Ja preci:s,Nämen de fungerar nog sörrö:¿Ja: de vore jättebra:.

Schema 6.5. Segmentering av TKE:n i interaktionellt motiverade faser.

Segmenteringen av turer och TKE:n i olika faser och fält är givet-vis inget självändamål. Men segmenteringen för med sig många lärdomar om turkonstruktionens väsen och de täta kopplingarna mellan interaktionella praktiker och grammatiska strukturer. Det är inget sammanträffande att segmenteringsmodellen som pre-senteras i schema 6.5 har likheter med positionsgrammatikens satsschema (se schema 3.3, s. 69). Båda schemana bygger på en lineär uppfattning om ett yttrandes progression och att det finns paradigmatiskt motiverade ställen – kolumner för yttrandeled av vissa slag – längs den syntagmatiska linjen som går från vänster till höger. Ytterligare bör man notera att modellen för tursegmen-tering är, liksom satsschemat, maximal till sin uppbyggnad: alla faserna kan vara representerade i ett konkret yttrande men de be-höver inte vara det. Således kan vi notera att det till exempel inte finns ett finalt kontextualiserande segment i alla turer i (37) (se vidare s. 269).

Men det finns förstås också skillnader mellan den interaktio-nella och grammatiska segmenteringen av yttranden. För det för-sta utgår man i den förra från ett sekventiellt handlingsperspektiv och identifierar snarare faser för talarens handlingar i turens för-lopp än grammatiskt fastslagna positioner. Därför föredras pro-cessinriktade allmänna termer som kontextualisering, kontribu-tion och begynnelse framför strukturellt kategoriserande termer som subjekt, predikat och objekt. För det andra är tursegmente-ringen här fokuserad på de yttre gränserna för yttrandet, dvs. det

Turdesign


205

som primärt infaller i turövergångsområdet. Detta står i en bjärt kontrast till den traditionella syntaktiska analysen där det centrala området i yttrandet, satsen, fått mest uppmärksamhet (se s. 270: Grammatikens centrum och periferi).

Tursegmenteringen återspeglar naturligtvis i mångt och mycket sådant som talaren gör i olika produktionsfaser. Samma faser är dock lika väsentliga för mottagarens orienteringar. Rol-lerna talare och mottagare byts ju kontinuerligt vid interaktion, och den som just varit talare blir efter en viss övergång mottagare och vice versa. Segmenteringen identifierar således faser där del-tagarna oberoende av sina roller för stunden blir uppmärksamma på när den talande är på väg att avsluta sin kontribution, när de kan komma in med sin egen kontribution och när det gäller att ge utrymme åt andras kontributioner.

I det följande görs en fördjupning i tursegmenteringen fas för fas. Beskrivningen fokuserar de karakteristiska praktiker och grammatiska mönster som kännetecknar varje fas. För enkelhetens skull tillämpas beskrivningen på den inre organisationen hos en enledad tur, som alltså är en tur som inte innehåller fler än en turkonstruktionsenhet. För flerledade turer bör segmenteringen tillämpas rekursivt för varje ny turkonstruktionsenhet.

Initial kontextualiseringTur- och TKE-inledningen består ofta av praktiker som ger en första signal om turövertagande och som kontextualiserar den kommande språkhandlingen genom att länka den till de(n) före-gående. Samtidigt ges också en vink om den nya handlingens art, hur talaren kommer att förhålla sig till det som man talar om och till dem som man talar med. Kontextualiseringen stöder alltså den bärande språkhandlingen, som i sig vore en tillräcklig TKE, och knyts an till denna. Vanliga initiala kontextualiserande medel be-står i ingressiva artikuleringar, diskursmarkörer och en rad speci-aliserade praktiker som referentförhandling, handlingsprojektion och talarpositionering.

Turdesign


206

IngressiverVid turstart kan talaren på olika sätt visa beredskap att ta över turen. Detta kan göras icke-verbalt, till exempel genom att den som är på väg att ta över vänder kroppen mot, och etablerar blick-kontakt med, den som talar. Liknande effekt kan uppnås med olika ingressiva ljud som signalerar att den artikulatoriska apparaten sätts i gång. Dylika ingressiver är inte egentliga konventionali-serade språkljud eller ord, utan de består av ljud som inandning, smackning eller harkling samt vissa »tvekljud« som i skrift återges bland annat med former som eh, äh och öh. Dessa artikulationer kan emellertid praktiseras aktivt vid interaktion och fungera som effektiva ansatser till talstart. Ingressiver får nämligen de andra parterna att rikta sin uppmärksamhet på näste talaraspirant och ge utrymme för ett potentiellt kommande bidrag till samtalet (Scheg-loff 1996, Steensig 2001).

En hörbar inandning kan uppfattas turkrävande i och med att talaren behöver andas in en mängd luft för att sedan kunna pro-ducera tal. Man kan också tänka sig att ju kraftigare inandningen är desto mer tal är det på väg. Det finns en tendens att talaren som introducerar en ny samtalsfas, och samtidigt eventuellt ett längre projekt som till exempel en berättelse, inleder sin tur med en no-terbar inandning. Praktiken kan observeras i utdrag (38), där ett tidigare samtalsämne ebbar ut, och efter en paus på 1,2 sekunder tar A ordet och introducerar en berättelse. Den introducerande turen inleds med en hörbar inandning (.hh), övergångsmarkören men och lystringen hörru du. Alla dessa initiala markörer pekar åt samma håll: ett nytt bidrag med en viss ny vändning och av någon varaktighet är att vänta.

38) Inandning som talansats. Kafferep: ett samtal mellan fyra äldre väninnor (SÅI NF 2:1).

01 B: ja måste ut me vätskan serru,02 C: då sviktar de¿03 B: ja: då sviktar de rätt ut. 04 (1,2)05 A: .hh men hörrö du när ja eh berätta de här om da:nsen06 kommer ja ihåg¿ e:hhhe he07 B: ja:.08 A: måste ju berätta. (0,4) ((…))

Turdesign


207

Ingressiver kan också ha en fördröjande effekt vid turstarten. De signalerar att deltagaren är på väg att börja tala, men ännu inte sagt något, och därmed gör en första reservation för turutrymmet. Förlängda ingressiver och serier av dessa påträffas inte oväntat då talaren har svårigheter att formulera sig. På så sätt kan ingres-siver vara ett tecken på en problematisk, eventuellt disprefererad respons. I (39) kan vi först notera att A:s frågande tur är ett nytt initiativ som kommer efter en liten paus i turväxlingen och fak-tiskt inleds med inandning. Mer påfallande är dock inledningen till B:s svar som innehåller flera signaler om problem: svaret föregås av en paus, inleds med ett smackande ljud (pt) samt med en inand-ning följd av en utandning, ytterligare en paus; slutligen formule-ras svaret på ett lågmält, undvikande sätt.

39) In-/utandning och smackning som talansats. Tjejkväll med fika: trepartssamtal; värdinna (A), hennes syster (B) och kamrat (C) (SAMGRAM 5:2).

01 A: .hhh hur gammal va Petra när hon sa sina första ord.02 (0,8)03 B: pt .hhh hhh (0,2) °# de minns ja faktist inte¿ #°

Ett inledande, enstaka smackande ljud, transkriberat som pt, pro-duceras när tungan lämnar tandvallen när munnen öppnas. Ljudet är sålunda en motsvarande signal om en talansats som en hörbar inandning. Smackningsljud används därtill som ett slags initiala tvekmarkörer, vilket passar ihop med den tveksamma formule-ringen av yttrandet på rad 3 i (39).

Den tvekande komponenten är tydligare närvarande vid pro-duktionen av vissa förlängda mediala vokalljud som e:, ä: och ö:. På samma sätt som andra ingressiver markerar de turingång, men de associeras också med fördröjning av den verbala formuleringen av turen. Till exempel i (40) får K av E ett visst besked om tidsramen för en aktivitet och börjar sedan formulera sitt svar på ett smått fördröjande, reflekterande vis (då ska vi se här). Intrycket förmed-las av den initiala inandningen, vokalljudet eh samt den knarriga röstkvaliteten.

Turdesign


208

40) Fördröjande talansats. Hundpensionat: telefonsamtal mellan hundägare, prospektiv kund (K) och föreståndare (E) (PTS).

01 E: Hörru du efter klockan arton å tretti brukar vi säja02 (de) e stopp vet dö:[:¿03 K: [.hh #eh# då ska vi se: här04 <vi åk:er klockan halv fyra halv tre::,>

I praktiken fungerar ljud som eh som en typ av reparationsmar-körer. Vid sidan av turinledningar påträffas de också inne i turen i samband med ordsökande praktiker (s. 52).

Eftersom ingressiver utgörs av ljud som kan orsakas av rent fysiologiska faktorer, utan att behöva »betyda« något, kan deras eventuella projektion överges till förmån av ett konkurrerande bidrag eller fördröjas tills det konkurrerande bidraget kommit undan. I (41) ställer E en flerledad fråga som K, av placeringen av inandningen att döma, försöker börja besvara direkt efter den första interrogativa satsen. Hon hör dock att E fortsätter sin tur, varvid K väntar ut till nästa möjliga responspunkt, dvs. till slutet av den andra interrogativa TKE:n (Hur reagerar han då?), där K producerar en ny ansats till turstart (eh ja:).

41) Fördröjd talansats. Hundpensionat: telefonsamtal mellan hundägare, prospektiv kund (K) och föreståndare (E) (PTS).

01 E: Ja: men ja menar (eh) hur e:h reagerar han på henne02 dårå¿ [Hur (0,2) reagerar han då[:?03 K: [.h [#Eh ja:# han e ju ((…))

Ingressiver ger talarna således en möjlighet att ännu vid tur-ingången synkronisera turstarten med en adekvat, senare upp-kommande turbytesplats. En sådan möjlighet till smidighet och lokal justerbarhet i turövertagande praktiker är en viktig resurs i interaktionen, eftersom den i viss mån förhindrar samtidigt tal. Det är också här, i regleringen av turtagningen och turingången, som ingressiverna har sin viktigaste funktion. För det turkontex-tualiserande arbetet spelar de en mindre roll eftersom de saknar egentligt språkligt innehåll.

Turdesign


209

TKE-initiala markörerOlika slags diskursmarkörer är frekvent förekommande i den TKE-initiala kontextualiserande fasen. Till skillnad från ingressiver är diskursmarkörerna språkliga enheter med specialiserade pragma-tiska betydelser. Synnerligen vanliga som TKE-initiala markörer är responsiva, adresserande och vagt modala diskurspartiklar samt konjunktioner och vissa konnektiva adverb. Med dessa småord sig-nalerar talaren hur det kommande bidraget till samtalet passar in i talsammanhanget, dvs. i relation till tidigare bidrag (s. 78).

Responsiverna visar om talaren är på väg att acceptera eller avvisa det som sagts i det föregående. De initiala ja i E:s och K:s turer i (42) fungerar som godkännande kvitteringar, vars positiva orientering bekräftas i de efterföljande turdelarna (precis, de vore jättebra).

42) Responsiver som TKE-initiala markörer. Hundpensionat: telefonsamtal mellan hundägare, prospektiv kund (K) och föreståndare (E) (PTS).

01 K: Å så hämtar dom om vi hinner på söndakväll02 d[å:¿03 E: [ Ja preci:s,04 K: (pt)05 E: Nämen de fungerar nog sörrö:¿=06 K: =Ja: de vore jättebra:.

Responsiverna har emellertid många mer nyanserade funktioner som att tona ned en alltför positiv eller negativ tolkning, signalera tvekan eller plötslig ny insikt, markera reparation eller övergång. En del av dessa specialfunktioner hänger ihop med den formella eller prosodiska variationen av responspartikeln. Också i (42) kan vi notera den sammansatta formen nämen i E:s fortsatta tur på rad 5. Med denna kombination av den negerande partikeln nä och den ad-versativa konjunktionen men skjuts den föregående förhandlingen undan som något avklarat (och därmed oproblematiskt); så banas det väg för en övergång mot slutet av det aktuella telefonsamtalet.

Vid sidan av den responsiva är det just den konnektiva kontex-tualiseringen som är vanligast i en TKE:s spets. Konjunktioner, som också samordnar satser och fraser, är vanliga länkande enhe-ter mellan turer och yttranden. Det adversativa, kontrasterande

Turdesign


210

men är den allra vanligaste i TKE-initial position. Ett exempel på ett TKE-inledande men finns i C:s sista yttrande i (43).

43) Konjunktion som TKE-initial markör. Tjejkväll med fika: trepartssamtal; värdinna (A), hennes syster (B) och kamrat (C) (SAMGRAM 5:1).

01 M: de va en flicka som hade fallit fr[ån,02 H: [hm hm 03 (1,2)04 M: (>va de va<) (0,2) <fjärde våningen¿05 [(hh) å ba: klara sä me en (0,6) hjärnskakning.06 ?: [mm,07 L: mm¿08 (1,0)09 L: men dom: eh: (0,8) dom e ju så mjuka i kropp ar na dom.

Yttranden som inleds med men markeras som på något sätt av-vikande från det som varit aktuellt i det föregående. Det »avvi-kande« kan handla om en annan eller alternativ synvinkel i argu-mentationen, som i (43), en introduktion av en ny topik eller en återgång till en tidigare topik. Möjligen är just men en vanlig kon-nektiv inledare därför att den normala sekventiella förväntningen är att yttranden som följer varandra har direkt med varandra att göra och följer på samma argumentativa linje. Särskild markering blir aktuell först då ett brott mot linjen sker. I andra fall kan argu-menteringen bestå av flera successiva och förklarande steg, som i berättelser och resonemang, i vilka fall konjunktioner som addi-tivt eller temporalt successivt å, kausalt för (att) och konsekutivt så (att) kommer i användning (Londen 2000a, Londen & Lindström 2007).

Också en del konnektiva adverb som alltså och i alla fall är van-liga i en TKE:s initiala inramning. Av dessa konstrueras alltså syn-taktiskt som en konjunktion utanför satsen, dvs. adverbet är inte satsled, fundament. Detta gäller ibland också i alla fall som har den karakteristiska funktionen att markera slutet av ett sidoordnat för-lopp och återgången till argumentationens huvudlinje eller poäng. Ett exempel på funktionen visas i (44); yttrandet i fokus återfinns mot slutet av utdraget, rad 20.

Turdesign


211

44) Konjunktionellt adverbial som TKE-initial markör. Tjejkväll med fika: trepartssamtal; värdinna (A), hennes syster (B) och kamrat (C) (SAMGRAM 5:1).

01 A: [ja han har LÅss:as (.) han har LÅssas >att= 02 C: [jaha::.03 A: =han har< dött,04 (2,0)05 A: >men i själva< verket har han gillrat upp massa 06 kamror i hela huset.07 (1,6)08 C: mm,09 (0,4)10 A: >så att< han: (0,2) (ska) (0,2) filma allt hon gör11 A: hela tiderna.12 (0,4) 13 B: mm¿14 (0,6)15 A: >hon blir räddare å räddare< för de händer s- 16 mystiska saker.17 (1,2)18 A: liksom hon hör (0,2) hör ljud,19 (1,0)20 A: .hhh ja >i alla fall< i går läste ja att (0,6) 21 de finns en liten hm::22 (0,8)23 A: de finns en massa filmer som hanlar om dom sju24 dödssynderna.25 (0,6)26 B: mm¿=27 C: =ja?28 A: ja (.) å de här skulle vara en (0,2) i [serien.=29 B: [>ja just de.<

I (44) har A börjat berätta om en film som hon sett, och eftersom den är obekant för de andra deltagarna förklarar hon en hel del om intrigen. Detta visar sig dock inte vara A:s egentliga projekt, utan det intressanta är att informera om att filmen ingår i en tematisk serie filmer. Således avrundar A på en viss punkt den sidoordnade redogörelsen för den enskilda filmens intrig; avrundningen marke-ras med ja i alla fall, som signalerar en avvikelse från det tidigare, men samtidigt en avvikelse som bevarar något av relevansen i det som sagts. Det vill säga, talarens poäng har med den enskilda filmen också att göra, även om det mest intressanta är att det finns en hel serie filmer som handlar om de sju dödssynderna (Ottesjö 2005).

Turdesign


212

Noteras kan att i alla fall, såväl som alltså, ofta förekommer tillsammans med andra kontextualiserande markörer som respon-siverna ja och jo, vilka markerar yttrandet som en reaktion på det tidigare, samt konjunktionen men, som accentuerar kontrastfunk-tionen. Alla tre typer av markörer kan bilda kedjor som ja men alltså, jo men i alla fall.

Speciella förklarande och motiverande markörer med en vag modal innebörd, i och med att de signalerar något om talarens positionering av sig själv i interaktionen, utgör de ursprungliga satsfragmenten ja menar och vetja. Synnerligen vanligt är ja menar, som introducerar något slags klargörande i interaktionen: omfor-mulering av talarens poäng eller initiering av en reparation. I (45) diskuteras vilka slags föremål, till exempel lampor, som kan fånga ett spädbarns intresse.

45) Diskurspartikel som TKE-initial modal markör. Tjejkväll med fika: trepartssamtal; värdinna (A), hennes syster (B) och kamrat (C) (SAMGRAM 5:2).

01 A: ja: va ska dom [hålla på å säja var e lampan för.02 B: [hhh heh ( )03 .hhh ja men ja: funderar också på de 04 >men de e väl antaglien för att lampor finns i alla rum¿05 (0,2) å lampor ser alltid (0,2) li[kadana u-= 06 A: [ly:ser. 07 B: =dom lyser å dom [syns tydlit. .hhh >ja menar man=08 C: [mm:.09 B: =skulle kunna säja< var e gardinen:10 men de[(‘nte) riktit lika [rolit å titta= 11 A: [hhh 12 C: [nä(h):¿13 B: =på en gardin.

B kommer med egenskaper hos lampor som kan göra dem in-tressanta för små barn. I det fortsatta resonemang som syftar till att göra B:s poäng klarare inleder ja menar en TKE där ett till synes lika möjligt alternativ till lampor som intresseobjekt lyfts fram, dvs. gardiner. Detta alternativ skjuts sedan undan som mindre sannolikt. Positionen i inledningen av en senare TKE i en flerledad resonerande tur är typisk för ja menar, men parti-keln kan också inleda en tur som är en respons på interaktionella

Turdesign


213

oklarheter i en tidigare turväxling (se ja menar i utdrag 41).Diskurspartiklar med ett appellerande moment som hördu och

vetdu uppträder ofta vid initial TKE-kontextualisering. Genom den tilltalande komponenten (du) påkallas den andres uppmärk-samhet. Orsaken till en sådan lystrande handling är att den nya turen introducerar något sekventiellt extra noterbart. Speciellt hördu, ofta kombinerat med vokativen du, riktar uppmärksamhe-ten till en (eventuellt abrupt) växling till ett nytt ämne eller ett nytt skede i samtalet, till exempel till en berättelse, en längre redo-görelse, en viktig fråga eller själva avslutningen till samtalet. I ut-drag (46), taget från inledningen av ett telefonsamtal, markerar hörru du övergången från den inledande identifieringssekvensen till behandlingen av uppringarens ärende.

46) Diskurspartikel som TKE-initial övergångsmarkör. Låna peruk: privat telefonsamtal (PTS).

((fyra signaler))01 B: >(sex sju två fyra)¿<02 E: >hej de e E:va. har du mamma hemma¿<03 B: näe:.04 E: e(r) >pappa hemma då?<05 B: näe:.06 E: hä.e ru sjä lv hemma?07 B: nej: men ja e hemma hos Veronika,=08 E: =jaha. .hh hörru hörre du: har du nån Pippi09 Långstrumpsperuk¿ de ä Henriks mamma, .hh

Partikeln vetdu, och varianten du vet, syftar på att det som sägs är värt att veta eller också bekant från tidigare för deltagarna. Det är således inte ovanligt att vetdu (eller vetni vid kollektivt tilltal) introducerar berättelser och framför allt anmärkningsvärda delar av dem. I (47) står den mer utbyggda markören vet ni va vid in-gången till en berättelse, och senare mot slutet markerar vet ni själva höjdpunkten i den.

Turdesign


214

47) TKE-initiala markörer av nyhet och poäng. Kafferep: ett samtal mellan fyra äldre väninnor (SÅI NF 2:1).

01 A: ((…)) vet ni va, då va ju vi två då värdinner där,02 på på: eh å å ja ja .hh jah sprang å fjanta me,03 >äh men< i alla fall (.) .hh så så tänkte ja såhär,04 nä man kanske skulle da:nsa lite grann¿05 å så börja ja ehöh bjö upp alltså, 06 men vet ni fem karlar na- nubba nä va heter de,07 B: nob[ba08 C: [nobba09 B: FE:m gubbar¿10 A: fe m stycken,

Vid sidan av diskursmarkörer förekommer också regelrätta vo-kativer, såsom personnamn som kontextualiseringspraktiker. De används delvis för att fånga en viss deltagares uppmärksamhet (48) men också för att skapa en ton av förtrolighet eller intimitet (49).

48) Vokativ som TKE-initial markör. Herrmiddag: samtal mellan sex män i 30-årsåldern (SAM:V1).

01 E: Mats (.) ids du skicka en bit brö02 M: vicken av dom

49) Vokativ som TKE-initial markör. Herrmiddag: samtal mellan sex män i 30-årsåldern; värd (E) och gäst (A) (SAM:V1).

01 A: hördu (0,5) Erik (.) Gabriel (.) de här de-02 dehär e ju smak(lit) ( )03 vi e vi e vi e slagna me häpnad=04 E: =de gläder mej att de smakar

TKE-initiala markörer, genom att de intar första yttrandeposition, har en generellt viktig roll vid förhandlingar om turen. Med dessa markörer gör talaren tydligt anspråk på turen och de utnyttjas inte sällan vid tidiga talstarter, vilka delvis överlappar avslutande ele-ment i föregående tur. Ofta är det just den TKE-initiala markören som hamnar i överlapp, vilket också gör att själva kontributionen, det egentliga bidraget, inte drabbas av samtidigt tal och försämrad hörbarhet. Viktigare än funktionen att »absorbera överlapp« är dock att TKE-initiala markörer bildar en länk till en föregående

Turdesign


215

tur och således kontextualiserar den nya turen. Markörerna proji-cerar en centralare handling inom turens ram, och ger därmed en prognos för den kommande handlingens pragmatiska art (Scheg-loff 1987, Lindström 2002).

I en grammatisk segmentering hamnar de TKE-initiala mar-körerna utanför den inre satsens ram då de anknyts till en satsfor-mad TKE. I den topologiska grammatikens termer kan man säga att markörerna intar det så kallade förfältet (dvs. initial extrapo-sition). Det är den normala positionen för interjektioner, kon-junktioner och vokativer. För adverbiella led är det en alternativ, funktionellt markerad position som uppgraderar adverbens status i den lokala användningen som diskursmarkör.

Andra initiala kontextualiserande praktikerVid sidan av TKE-initiala diskursmarkörer står också flera andra funktionellt liknande kontextualiserande praktiker till buds i den initiala turfasen. Dessa utgår från det referentiella innehåll som är aktuellt i den pågående sekvensen och involverar också vissa strukturella särdrag. I det följande presenteras sådana speciella kontextualiserande praktiker som referentförhandling, hand-lingsprojektion och talarpositionering.

ReferentförhandlingAtt införa och specificera referenter samt styra ämnesutveckling-en i samtal hör till de centrala interaktionella och intersubjektiva uppgifterna. Yttranden handlar ofta om specifika platser, tider och personer. Det är därför naturligt att det finns särskilda praktiker för hur den intersubjektiva förståelsen om dessa kan etableras. I vissa samtalskontexter är det vanligt att referenten som yttrandet handlar om tas upp i den initiala kontextualiserande fasen, dvs. före själva kontributionen som sedan utsäger något om den intro-ducerade referenten. Ett exempel på en sådan förhandlingsprak-tik finns i utdrag (50), hämtat från början av ett telefonsamtal till en biljettförmedling. Efter att kunden (K) presenterat sig övergår han till sitt ärende som gäller Christer Sjögrenskonserten.

Turdesign


216

50) Referentförhandling med fristående referent. Biljettbokning: institutionellt telefonsamtal till en biljettjänst; kund (K) och expedit (E) (H:Service).

01 K: ja dehär e Patrik Söderqvist hej.02 E: hej¿03 (0,5)04 K: dedär: (eh) Christer Sjögrens konserten,05 går de att beställa såhär på telefon¿06 E: de: går bra.

Själva presentationen av referenten (konserten) är inte ett tillräck-ligt bidrag till samtalet, utan utannonserar vad bidraget kommer att handla om. Den initiala fristående referenten utgör således en stödjande första turfas och har en del gemensamt med det in-teraktionella arbete som TKE-initiala markörer står för. En yt-terligare likhet består i att den nominala referenten (Christer Sjö-grenskonserten) står syntaktiskt utanför den följande satsen som utsäger något om referenten.

Besläktade med konstruktioner med fristående referent är re-ferentförhandlingar som utnyttjar den grammatiska formen av en initial dislokation. Dislokationer kännetecknas strukturellt av att den spetsställda referenten åsyftas med ett pronomen i kontribu-tionsdelen av TKE:n. Exempel på en dislokation finns i utdrag (51), ett samtal inspelat på en turistbyrå, där en kund (K) vill läm-na in en annons till en informationsbroschyr. Annonsen ska till avdelningen evenemangstipset, och detta mål för handlingen in-troduceras i TKE:ns spets, föregånget av en kvitterande hälsning (hej). Efter introduktionen följer kärnhandlingen, frågan om hur man ska gå till väga vid inlämning av evenemangstips. Pronome-net (det) som syftar tillbaka på den dislokerade referenten finns i satsens slut (är de här man fixar de?).

51) Referentförhandling med dislokation. Turistinformation: institutionellt samtal; kund (K) och expedit (E) (H:Service).

01 K: hej02 E: hej03 K: hej (.) evenemangstipset¿ är de här man fixar de (.)04 en liten annons05 E: till på gång sidan eller på [( )06 K: [a just de

Turdesign


217

Referentförhandlingar utförs typiskt i sammanhang där det är väntat att vissa ärenden ska avhandlas, men det är inte nödvän-digtvis klart exakt vilket ärende. Referenten finns således någon-stans i aktivitetens kontext, till exempel i en specifik kundtjänst, men den behöver specificeras.

På samtalsnivå kan fristående referenter eller dislokationer också användas för att återinföra samtalsämnen som behandlats tidigare. Ett exempel finns i (52), hämtat från en medicinsk kon-sultation. Värken som läkaren (L) introducerar i den initiala dislo-kationen den hä värken då anknyter till utredningen av patientens (P) allmänna värkkänningar och inte till huvudvärken som kort behandlas i den föregående turväxlingen. Den demonstrativa in-ledningen (den hä) och partikeln då kring referenten värken signa-lerar en återgång till något som redan aktualiserats i samtalet.

52) Referentförhandling som återgång till topik. Läkarmottagning: samtal mellan läkare (L) och patient (P) som lider av fibromyalgi (INK).

01 L: huvuvärk02 (0,4)03 P: jå ibland? å ibland i[nt]04 L: [jå] °jå°05 (1,4)06 L: (.h) (0,6) pt >den hä< (0,4) värken då 07 hu påverkar den (0,2) °ditt privatliv då°

TKE-initiala referentintroduktioner verkar således vara väl äg-nade åt målinriktade interaktioner där ett visst ärende eller pro-blem ska ringas in. Sådana aktiviteter, som servicesituationer och läkarkonsultationer, har en viss agenda och hör till den överord-nade genren institutionella samtal. Det är således ingen slump att referentförhandling också är en praktik som utnyttjas på mö-ten där man utgår från en fast agenda. Ett illustrerande exempel finns i (53), där referentförhandlingen utgår från punkten andra höstaktiviteter på agendan för ett dagis styrelsemöte. Referent-introduktionen konstrueras som en dislokation från den fortsatta kontributionen som adresserar en av deltagarna (de e Viola som vet nånting om de).

Turdesign


218

53) Referentförhandling på agendapunkt. Styrelsemöte: samtal vid styrelsemöte på ett dagis; fem deltagare, ordförande (A) och andra deltagare (SAM:M1).

01 A: de:e just de (.) [de:e in- de:e int rolit 02 B: [mm03 A: å de ska ju va rolit helst (1,1) #för att bli04 ti nånting# (.hh) (.) andra höstaktiviteter (.)05 va kom- va de:e eh (0,6) Viola som vet nånting om de06 C: >alltså< på kommande då07 A: jå

Det som tas upp för referentförhandling blir det ärende som sam-talet under en viss tid kommer att handla om.

Referentförhandling förekommer givetvis också i vardagliga samtal. Med hjälp av dislokation fokuseras deltagarnas intresse på en viss referent, till exempel dess indentitet bland konkurrerande referenter och vad som överhuvudtaget sägs om referenten. Så för A in »Matilda« i (54), en tidigare ointroducerad referent och en icke-närvarande person som får en prominent roll i den lokala sekvensen: Matilda ger röst åt en komplimang till A, varvid A und-viker att låta skrytsam (Öqvist 2005, s. 167).

54) Referentförhandling vid fokusering av person/källa. Privat telefonsamtal mellan mor (A) och vuxen son (P) (PTS, Öqvist 2005, s. 167).

01 A: ja ska säja dej Per att ja ä ö:dmjukt tacksam över min familj.02 P: aha=03 A: =Matilda hon sade, (.) Astrid >de ska du veta .h04 att du har en familj som inte ä li:k andra,05 P: a(h)a: .h06 A: b- de: deh alltså eh: ni ä: juni ä: ju snälla, 07 ni ä trevliga, ni ä- (.) ni ä br:a::.

Referentförhandlingar som utförs i den initiala kontextualise-ringsfasen äger särskild vikt, eftersom de utnyttjas då samtalet ska ledas in i en ny fas som utgår från den introducerande referenten. I korta servicesamtal, till exempel vid kundtjänster på telefon el-ler en informationsdisk, kan den introducerade referenten utgöra det enda ärendet som hela interaktionen mellan kund och expedit handlar om (Lindholm & Lindström 2004).

Turdesign


219

HandlingsprojektionMed handlingsprojektioner avses praktiker som utannonserar vil-ken slags språkhandling eller aktivitet talaren är på väg att enga-gera sig i, till exempel huruvida handlingen består av en fråga eller en berättelse. Ett vanligt sätt att utföra en handlingsprojektion är att låta den bilda en egen tur i en försekvens (s. 184). Ett annat alternativ är att göra handlingsprojektionen i anslutning till en TKE som en typ av initial kontextualisering. I det senare alterna-tivet bildar handlingsprojektionen ingen egen TKE utan en stöd-jande TKE-del som föregår kontributionen, dvs. den projicerade handlingen.

Frågeramar utgör en återkommande typ av handlingsprojek-tion som påträffas inom en enskild turkonstruktionsenhet. Fråge-ramar består av små sats- eller frasformade uttryck av typen ja undrar, ja funderar, får ja fråga, en fråga bara, en fråga till. Dessa inramande uttryck projicerar oftast just en fråga, men kan också introducera någon annan besläktad typ av handling som ett anta-gande, ett förslag eller en begäran. I (55), hämtat från början av ett telefonsamtal till en biljettförmedling, introducerar kunden (K) sitt ärende, dvs. frågan som gäller bokningen av biljetter, med ett inramande ja undrar.

55) Frågeram vid ärendeintroduktion. Biljettbokning: institutionellt telefonsamtal till en biljettjänst; kund (K) och expedit (E) (H:Service).

01 K: jo de här e Berit Rekola från Mårtensdal hej02 E: hej hej03 K: ja undra: finns de ännu biljetter till Johanneskyrkan04 den här (.) Christer Sjögrens den här (0,5)05 kon[serten va ska ja säja.06 E: [jå?07 E: .hh jå: me andliga sånger jå de f-08 K: jå?09 E: de finns de¿

Det är typiskt för frågeramar av typen ja undrar och ja funderar att de just introducerar det egentliga ärende som ska avhandlas. Med ramen signaleras att frågan, eller åtminstone lösningen på problemet som tas upp i frågan, inte uppfattas som självklar, och

Turdesign


220

att handlingen föregåtts av en del kognitiv aktivitet, en »undring« eller »fundering«. Dessa inramande uttryck är vanliga speciellt i frågor som innebär begäran av en tjänst eller annan hjälp. De an-vänds också i kontexter där frågarens rätt att ställa frågan är min-dre uppenbar, till exempel då patienter ställer frågor till läkaren. De senare kan dock i vissa fall använda interrogativa frågeprojek-tioner av typen får ja fråga i (56) (Lindholm & Lindström 2003).

56) Frågeram vid känslig fråga. Läkarmottagning: samtal mellan läkare (L) och patient (P) som lider av fibromyalgi (INK).

01 P: .hh (0,2) men så (0,2) <sa han som> (0,9) diag<nosticera>02 den här fibromyalgin så sa han att 03 di hjälper int för diafragmabråcke (.h)04 (1,1)05 L: får ja fråga vem va de som diagnosticera [de här 06 P: [Rönnberg07 Erik Rönnberg

Läkarens projektion av frågan beror inte primärt på att han inte skulle ha rätt att ställa frågor; motiveringen är snarast den att rätten till vissa, potentiellt mer känsliga frågor inte kan tas för given. Den inramande praktiken har således en deontisk modal effekt (krav, medgivande, önskan) som förmedlas av verbet få (SAG 4, s. 286).

Frågeprojektioner, och i viss mån även referentförhandlingar, är anknutna till institutionella verksamheter som servicesituatio-ner, medicinska eller juridiska konsultationer och klassrumsinter-aktion. Dessa verksamhetskontexter kännetecknas av en rollför-delning där den ena parten har expertstatus och den andra har mindre självklar rätt att ställa frågor och sämre kännedom om vilka svar som är rimliga. Det är givetvis också vanligt att frågan-det utgör kärnan i dessa verksamheter som ofta handlar om att re-levant information för att nå interaktionens mål söks, till exempel vid bokning av biljetter eller fastställande av en diagnos.

Till sin utformning liknar vissa av frågeramarna (ja undrar, ja funderar) satsbaserade diskurspartiklar som ja menar och du vet. De liknar också matrissatser som saknar sin underordnade objektssats. I stället för att ha statusen av fullvärdiga satser liknar frågeramar-na funktionellt diskursmarkörer, och som dem kan de analyseras

Turdesign


221

som isolerade enheter i det syntaktiska förfältet till den syntaktiskt oberoende sats som utgör den egentliga, projicerade frågan.

Utöver frågeramar är andra slags handlingsprojektioner inom TKE:ns initiala kontextualiseringsfas mindre vanliga. Berättelser projiceras ibland med det generiska uttrycket vet ni vad, som kan tolkas som ett slags pragmatisk markör i en TKE:s spets som i (47), trots att uttrycket också har potential att fungera som en hel TKE i ett företal. För påståenden finns andra kontextualiserande prak-tiker än regelrätta handlingsprojektioner. En del av dessa prakti-ker diskuteras nedan som realisationer av talarpositionering.

TalarpositioneringMed talarpositionering avses här praktiker med vilka talaren signa-lerar sin hållning till den handling som uttrycks i kontributionen. Många slags medel står till buds, bland annat modalpartiklar (ju, väl), satsadverbial (kanske, möjligen) och vissa attityd- eller sägeverb (tro, tycka, mena, säga) (Karlsson 2006). De flesta av dessa markörer konstrueras dock som en modifierande del av själva kontributionen, dvs. inne i den sats som uttrycker den, och inte som en pragmatiskt och grammatiskt distinkt praktik vid TKE-initial kontextualisering. En orsak till detta är att positionering och handling lätt kan uppfat-tas som ett: båda utgår från talaren, det handlande subjektet.

Till exempel nexuskonstruktioner som jag tror och jag tycker fungerar i praktiken alltid kontributionsinledande där de proji-cerar ett objekt för troendet eller tyckandet och därmed en slut-punkt för kontributionen: jag {tror/tycker} {det/(att) det är bra}. Nexusledens integrering med kontributionen ger sig tydligare till känna om objektet inleder den och en så kallad satsfläta uppstår: det {tror/tycker} jag är bra. Ett markant undantag utgörs av uttryck-et jag menar som i sin ena funktion kan konstrueras på samma sätt som tro och tycka och då ange bokstavligt vad talaren »menar«: jag menar {det/(att) det är bra}. Alternativt kan ja(g) menar fungera som en TKE-initial markör och föregå kontributionen som en kontextualiserande markör. I denna funktion, som exemplifierats ovan i (45), introducerar ja menar något klargörande, till exempel genom att tillägga en ytterligare synpunkt eller även en reparation

Turdesign


222

som ger handlingen en ny riktning (s. 91). Detta ja menar uppträ-der inte heller i konstruktion med satsfläta, eftersom det fungerar som en helfras, dvs. som en diskurspartikel vars inre struktur inte påverkas av den syntaktiska positionen i satsen.

Fallet med ja menar illustrerar emellertid att någon typ av pragmatisk specialisering kan drabba uttryck som regelbundet an-vänds vid initial kontextualisering. Specialiseringen kan då bland annat ske i riktning mot talarpositionering, vilket konstruktionen jag vet inte (alternativt inte vet jag) visar. Konstruktionen kan gi-vetvis användas som en vanlig sats och TKE i svar på frågor, till exempel Vem är Finlands president? – Jag vet inte, där talaren helt enkelt nekar sina kunskaper om det som utfrågas. Vid TKE-kon-textualisering är denna innebörd förbleknad i och med att jag vet inte inte står för den centrala handlingen. I stället fungerar frasen modifierande och anger att talarens hållning till den kommande handlingen är på något sätt osäker. Användningen exemplifieras i utdrag (57) som är hämtat från ett samtal till ett hundpensionat. Samtalet har vid det här laget kommit till förhandlingar om när hundägaren (K) kan hämta sina hundar, och hon föreslår hämt-ning på söndag kväll. Förslaget inramas med ett prosodiskt något utdraget ja vet inte.

57) Rekognoscerande talarpositionering. Hundpensionat: telefonsamtal mellan hundägare, prospektiv kund (K) och föreståndare (E) (PTS).

01 E: Hörrudu: eh när e[h tänker ni åka rå:¿02 K: [v- v- ehh 03 .hh Vi sku åka på lörda morron å komma tillbaka04 på sönda kvä:ll¿=05 E: =Mm::?06 K: Å ja v:- vet inte: (.) kan vi hämta dom på sönda07 kväll eller hur brukar ni gö:ra då:,08 (0,5)09 E: Hörru du efter klockan arton å tretti brukar vi10 säja >de< e stopp vet dö::¿

I den sekventiella position där turen med inledande ja vet inte kommer in skulle en substantiell respons av E vara på plats: E har ställt en fråga om K:s restider och K har formulerat ett adekvat svar på frågan. Svaret följs dock av en uppbackning som avses som

Turdesign


223

fortsättningssignal. Således får kunden ta fortsatt initiativ men po-sitionerar sig som osäker. Ja vet inte markerar här att vissa grunder saknas för den inkommande, sekventiellt sett »nästa« handlingen: en söndagskväll hör inte till de självklara tjänstetiderna i veckan och det är snarast E som driver hundpensionatet som kan komma med besked i sammanhanget. Den efterföljande frågan i K:s tur (eller hur brukar ni göra då) är en explicit formulering av talarens osäkerhet och den överlämnar avgörandet till E. Den osäkra, ne-gativa inramningen av kundens förslag förhåller sig till preferens-strukturen såtillvida att E härmed ges större möjlighet att komma med ett (generellt mindre prefererat) negativt svar. Hennes svar är också rätt bestämt gällande när det är »stopp« för avhämtning.

Ett sekventiellt annorlunda exempel på ett kontextualiserande ja vet inte finns i (58), där frasen inleder en respons. I detta samtal mellan tre väninnor har A berättat om åtskilliga olycksfall där små barn drabbats av skållskador. Här kommer hon med den avrun-dande kommentaren att hon nu tänker på »allt som kan hända hela tiden«. Möjligen på grund av uteblivna större responser eller ett icke-inträffat turbyte tar hon delvis tillbaka det sagda i ett slags reparation inledd med eller. När A är klar uppstår en paus på 2,2 sekunder varpå B tar turen där hon inte följer A:s förmildrande formulering utan hävdar att hon nog »ibland« har hemska visio-ner, m.a.o. är hon inte »avtrubbad«.

58) Kontrasterande talarpositionering. Tjejkväll med fika: trepartssamtal; värdinna (A), hennes syster (B) och kamrat (C) (SAMGRAM 5:1).

01 A: nu tänker ja på allt som kan >hända hela tiden<. 02 (0,4)03 B: *mm:.04 (1,0)05 B: viss[t¿06 A: [>elle< (0,2) tänker man på de då blir man07 (0,4) liksom a:vtrubbad efter ett tag.08 (1,0)09 A: °>om man<° (0,4) <när man haft barn >(i) nåra år>¿10 (2,2)11 B: ja vet inte ja brukar tänka på det ja får i blann12 såna här hemska visioner om otäcka saker som kan13 hända me mina barn,

Turdesign


224

Den något oeniga responsen inleds med uttrycket ja vet inte som positionerar talaren som mindre kategorisk i sin avvikande, och något oväntade, handling. Genom denna kontextualiserande prak-tik slätas således en handling som har disprefererade drag över (se även s. 116).

Eftersom initial kontextualisering utgör det första som sägs i en tur eller TKE är det väntat att den också kan innehålla ut-präglade responspraktiker. En sådan strukturellt påfallande praktik utgörs av den så kallade x-och-x-konstruktionen, som i en reduplikativ samordning tar upp och i viss mån utmanar den karakteristik som levererats i ett föregående yttrande. Ett exempel finns i (59) där läkaren (L) förmodar att patienten (P) varit med om många inspelningar. Patienten reagerar på kvan-tifieraren många som hon repeterar i formen många å många i responsens inledning.

59) Utmanande talarpositionering. Läkarsamtal på en mödravårdscentral; kvinnlig läkare (L) och blivande mamma (M) (LiCTI: B9) (Lindström & Linell 2007).

01 L: du har (.) haft många inspelade samtal eller¿02 M: ja-eh (.) många å många men de e nåra stycken så de-

Med x-och-x-konstruktionen positionerar talaren sig i relation till den karakteristik som den andre bidragit med. Det är fråga om att förhandla i vilken mån karakteristiken är adekvat i talsamman-hanget och hur det väsentliga av den kan bevaras. I (59) är således många godkänt om det kan tänkas avse nåra stycken, såsom talaren formulerar det i sin kontribution, men kanske inte om det syftar på ett stort antal och en betydande erfarenhet av inspelningar. I och med att praktiken i viss mån handlar om »rätta ordet« i kon-texten har den inslag av reparation, vilket blir mer framträdande i reaktioner på vad talaren själv sagt. Exempel på denna användning finns i (60) där A kommenterar hur mycket svamp det blev kvar efter rensningen av dem.

Turdesign


225

60) Reviderande talarpositionering. Vardagligt samtal mellan A och B om att plocka svamp (GSLC:A3212011).

01 A: °nu har ja° (1,0) gjort färdi kantarellerna (0,5)02 å va lite de blev du03 B: ja:¿ men [ ( ) ]04 A: [bara tre] små burkar. (.) °ja små å små men,° 05 (.) i alla fall tre burkar utav alla dom kantarellerna.

Här är tydligen attributet små en underdrift som talaren backar ifrån i den kommenterande TKE:n i sin tur. Backandet görs med x-och-x i TKE:ns spets och följs av en formulering av det som kan bevaras av den föregående kontributionen, dvs. att antalet burkar inte var fler än tre. Den bevarande funktionen understryks med adverbet i alla fall, som här har en åtminstone-betydelse (SAG 4, s. 165).

Som en TKE-initial kontextualiserande praktik utgör x-och-x vanligen inte en egen TKE, dvs. ett tillräckligt bidrag till samtalet. Som exemplen ovan visat följs den i stället av något som kan betrak-tas som den egentliga kontributionen, dvs. en formulering av hur talaren tolkar den andres bidrag eller modifierar det egna. Liksom andra kontextualiserande praktiker är x-och-x inte obligatoriskt för en meningsfull kontribution men ger den pragmatisk tilläggsbety-delse. Till exempel turväxlingen i (59) kunde också fungera så här: Du har haft många inspelade samtal? – Ja-eh de e nåra stycken.

Grammatik och prosodi i initial kontextualiseringsfasDet finns många korrelationer mellan den initiala kontextualise-ringen av en TKE och den grammatiska utformningen av de kon-textualiserande praktikerna. Den mest uppenbara korrelationen är att initial kontextualisering sker i det som man kallar förfältet eller initial extraposition i positionsgrammatiska beskrivningar. Det är alltså en position som är utanför satsens konstruktion och som inte påverkas av eller påverkar satsens ordföljd (SAG 4, s. 23). Även den traditionella grammatiken placerar konjunktioner, interjektioner, vokativer och dislokationer i förfältet. Som utdragen har visat kan denna syntaktiska position omfatta en del diskursmarkörer samt handlingsprojicerande och talarpositionerande praktiker vilka karakteristiskt sker initialt, som inramningar av en språkhandling

Turdesign


226

(vilken i många fall har formen av en vanlig inre sats). Vi kan dra den slutsatsen att den initiala syntaktiska extrapositionen är en grammatisk markering av kontextualiseringspraktiken. Kontextu-alisering är med andra ord något annat än själva kontributionen, det bärande bidraget till samtalet, och kodas då också som något annat än som en del av kontributionen (jfr Auer 1996 för tyska).

Vid initial kontextualisering kan flera markörer och praktiker kombineras med varandra. De intar en ordningsföljd som i viss mån är jämförbar med regelbundenheterna vid inordning av element i syntaktiska frasstrukturer. Till exempel en nominalfras byggs upp så att attributen placeras i en viss inbördes ordning före huvudordet, bl.a. definit attribut före adjektivattribut: dessa gamla favoriter (*gamla dessa favoriter). På ett något motsvarande sätt utgör en del kontex-tualiserande led och praktiker paradigmatiska kategorier som place-rar sig i en favoriserad inbördes ordning. Följande fallande ordning återspeglar typiska mönster för den lineära progressionen:

1. ingressiver, dvs. olika markörer av talansats: inandning, smack-ning, eh, ljud som utgör början av ett möjligt ord

2. responsiver, dvs. främst jakande och nekande dialogpartiklar i olika fonologiska variationer: ja, jo, nä, jaha, nähä, nå, nåja

3. konjunktioner: men, fast, och4. yttrandepartiklar, adverbiella diskursmarkörer: hördu, vet-

du, ja menar, alltså, i alla fall5. vokativer: du, tilltal vid namn6. andra kontextualiserande praktiker: referentförhandling,

handlingsprojektion, talarpositionering

Det är givetvis ovanligt att det uppstår maximalt långa kombina-tioner av de olika kontextualiserande medlen, utan kombinationer av två eller tre är vanligast. Återkommande kombinationer röjs av lexikaliseringar som jamen, jomen, nämen och hördudu. Allmänna kollokationer är också men alltså, ja men ja menar, jo men i alla fall. Det är också vanligt att en diskursmarkör föregår mer pregnanta kontextualiserande praktiker: alltså föregående möte, det var i oktober (diskursmarkör före referentförhandling); du ja undrar, har ni plats

Turdesign


227

på pensionatet? (vokativ före handlingsprojektion); näe alltså pamp å pamp, jag tillhör dom här som tycker att man ska faktiskt våga (dis-kursmarkör före talarpositionering).

De initiala praktikerna kunde i princip indelas i fyra överordnade kategorier som utgår från praktikens funktionella orientering i den dialogiska sekvensen. Dessa funktionella kategorier utgör grunden för motsvarande »ordföljdsfält« i den första yttrandefasen.

Ordningsföljd för TKE-initiala kontextualiserande praktiker

1. Ansats: ingressiver och ordsökningsmarkörer som gör en förs-ta ansats till att ta ordet.

2. Dialogram: praktiker som ger yttrandet en dialogiskt kohe-rent inramning; responsiver och konjunktioner

3. Yttranderam: praktiker som inramar yttrandet med interper-sonliga markörer; yttrandepartiklar och många andra diskurs-markörer samt vokativer.

4. Referensram: praktiker som inramar yttrandet med mer spe-cifik orientering om referent, handlingstyp och talarposition.

Exempel på hur praktikerna placerar sig i förhållande till varandra ges i schema 6.6. Exemplen är hämtade från det studerade samtals-materialet men är i vissa fall något förenklade av utrymmesskäl.

Initial kontextualisering Resten av TKE:n

Ansats Dialog- ram

Yttrande- ram

Referensram

.hh men hörru du när ja berätta de här om dansen …men vetni fem karlar nobbaja men ja menar hur reagerar han på henne dårå¿

.hhh ja i alla fall i går läste jag om en film …alltså föregående möte de va nionde oktober.du ja undrar vi ska åka till Finland i helgen,

näe asså pamp å pamp ja tillhör dom här som tycker …

Schema 6.6. Exempel på ledföljden vid komplext utformade initiala kontextualiserings-faser i TKE:n.

Turdesign


228

Ordningsföljden mellan de kontextualiserande praktikerna mo-tiveras av graden av orientering mot föregående, respektive innevarande, bidrag. Responsiver svarar direkt på det som sagts i förgående tur och konjunktioner uttrycker en relation mellan det föregående och det nya bidraget i den dialogiska sekvensen. I den inbördes ordningen föregår responsiver konjunktioner, dvs. ja men snarare än men ja.

I det följande fältet kommer yttrandepartiklar som dels har lystrande (vetdu), dels modifierande funktioner (ja menar). Dessa praktikers egenart motiverar deras rätt tidiga men dock senare placering i förhållande till responsiver och konjunktioner. Något besläktade yttrandemodifierande men också konnektiva praktiker uttrycks med adverbiella och en del andra slags diskursmarkörer (alltså, i alla fall, tänk). Dessa följer markörer för dialogramen, dvs. ja men alltså snarare än alltså ja eller alltså men. På grund av den besläktade funktionen kombineras de mera sällan med yttrande-partiklar; det finns således inga klara belägg för den prefererade ordföljden i fältet yttranderam (alltså vetdu eller vetdu alltså?).

Vokativer följer responsiver, konjunktioner och andra diskurs-markörer i turens spets, till exempel ja men hördu Erik snarare än Erik hördu eller något annat (jfr även hördudu där det sista du bör tolkas vokativt). Det kunde motivera ett eget fält för vokativer som följer fältet yttranderam, men det finns också funktionella likheter med appellerande diskursmarkörer som hördu, vetdu och förstårdu.

För de mer elaborerade referensskapande praktikernas del kan man säga att redan en viss »viktprincip« motiverar placeringen av lättare TKE-initiala markörer framför dem. Samtidigt är speciellt referentförhandling och handlingsprojektion något som klart är mer orienterat mot vad den kommande kontributionen handlar om än responsivt i förhållande till vad som sagts tidigare. Dessa praktiker används när det är skäl att signalera att den projicerade kontributionen leder in i något nytt i interaktionen, dvs. när ett nytt ämne eller ärende introduceras.

Det finns också grammatiska faktorer som motiverar katego-rierna och relationerna dem emellan i den initiala kontextualise-

Turdesign


229

ringsfasen. Responsiver består av dialogpartiklar vilka kan fungera som självständiga turer; således är de bra kandidater för element som tar första positionen också när de ansluter sig till en längre tur. Konjunktioner står alltid i början av den konstruktion (fras eller sats) som de länkar ihop med en annan, detta gäller även när konjunktioner länkar turer och TKE:n till varandra. Yttrandepar-tiklar och andra besläktade diskursmarkörer uppträder däremot alltid i anslutning till en TKE, dvs. inte som egna turer, och därför följer de snarare än föregår dialogpartiklar.

Referentförhandlingar, handlingsprojektioner och talarposi-tioneringar står i ett närmare syntaktiskt förhållande till själva kontributionen. Det dislokerade ledet har ju en pronominell ko-pia i satsen som utgör kontributionen. Den frågeinramande mar-kören, till exempel ja undrar, projicerar själva »undringen« som nästa led.

Komplexa kontextualiserande segment utgör kanske inte »konstruktioner« i en traditionell grammatisk bemärkelse. Det finns knappast några inre grammatiska beroenderelationer mellan leden (och praktikerna de uttrycker) på samma sätt som mellan bestämningarna i till exempel en nominalfras. Men samtidigt ma-nifesterar komplexa kontextualiseringar den allmänna grammatis-ka tendensen att ordningen mellan bestämningar som står framför det som bestäms i stor utsträckning är syntaktiskt fixerad (SAG 3, s. 5). I detta fall kunde vi säga att det handlar om inordningen av bestämningar till ett yttrande (eller till en kontribution), och att bestämningarna verkar ha olika räckvidd i förhållande till varandra. En konjunktion har till exempel en större funktionell räckvidd än en yttrandepartikel och står därför framför den, medan yttrande-partikeln har en närmare funktionell relation till moderyttrandet och därför står den närmare yttrandet än konjunktionen.

Vad gäller prosodin finns det inget enhetligt mönster som skulle vara kännetecknande för alla TKE-initiala kontextualise-rande praktiker. De flesta utförs dock med minskad prosodisk pro-minens, vilket bidrar till tolkningen av dem som underordnade praktiker i förhållande till den bärande handling som de ger kon-text åt. Detta gäller diskurspartiklar och konjunktioner men också

Turdesign


230

frågeramar och talarpositionerande uttryck som ja vet inte. De ut-talas obetonat, lågmält, ibland påfallande uppsnabbat eller i vissa fall utdraget. Däremot kan vokativer, led vid referentförhandling och x-och-x-konstruktioner ha prosodisk prominens och därmed relativt stor informativ vikt.

Skillnaderna i den prosodiska prominensen korrelerar med skillnader i den prosodiska anknytningen till resten av den TKE som kontextualiseras. Relativt korta och prosodiskt icke-promi-nenta uttryck kan fogas smidigt till själva kontributionen sam-tidigt som de dock är identifierbara som en fonologiskt reducerad tongrupp. Prosodiskt prominenta kontextualiserande enheter har tendensen att bli separerade från kontributionen genom att de också kan ha, på grund av sin relativa längd, en egen tonkurva. I vissa fall, till exempel vid referentförhandling, kan den prosodiska separeringen accentueras av en liten paus. Tendensen till en re-lativ prosodisk separering från kontributionen kan anses vara en disambiguering av den initiala kontextualiseringen som en egen funktionell enhet i TKE:n.

Trots de paradigmatiska skillnaderna är de övergripande funk-tionella och formella likheterna mellan de TKE-initiala kontex-tualiserande praktikerna och uttrycken för dem det väsentligaste. Den formella likheten består i att de kontextualiserande markö-rerna står syntaktiskt isolerade från den konstruktion som utgör kontributionen i TKE:n. I viss mån återspeglas detta också i den prosodiska kodningen av kontextualiseringen som en mindre pro-minent eller separat tongrupp. Men det allra viktigaste är den ge-mensamma interaktionella motiveringen. Initial kontextualisering utgör en assisterande snarare än en central, fullbordande språk-handling. Kontextualiseringen positionerar talarens bidrag i just den sekvens där det produceras; den anger om bidraget utgör en fortsättning på ett föregående bidrag eller en initiering av en ny fas i samtalet, om bidraget kommer att innebära ett godkännan-de eller ett avvisande av ett föregående bidrag eller om bidraget innebär en känslig eller på ett annat sätt avvikande handling.

Turdesign


231

KontributionDet som här kallas för kontribution utgör den centrala, bärande språkhandling som görs i en tur. Det är med andra ord fråga om det egentliga bidraget till samtalet, något som ur strikt informa-tiv synvinkel kunde stå för sig självt utan någon initial eller final kontextualisering. Kontributionen utgör i sig en möjlig tur och konstituerar därmed en turkonstruktionsenhet. I grammatikens termer består en sådan enhet av en fras eller en sats eller av ett komplex av dessa. Många kontributioner – och således TKE:n – antar satsform. Det är emellertid också vanligt att kontributio-nen har en elliptisk grammatisk form och byggs upp med stöd i material som suppleras av den kringvarande sekvensen och den föregående kontributionen. Detta gäller speciellt responser på frågor (se s. 178).

I det följande fokuseras kontributioner som har en mer eller mindre fullständig satsform. På detta sätt kan beskrivningen göra reda för ett slags maximalt mönster för turens utveckling. Kontri-butioner där något i strukturellt avseende underförstås kan lämp-ligen anses som avledningar från de maximala mönstren. Det som sägs om kontributionens strukturella och interaktionella progres-sion torde alltså gälla också den del av progressionen som realise-ras i en strukturellt komprimerad (elliptisk) kontribution.

Ur det interaktionella växelspelets synvinkel, där deltagarnas handlingar samordnas och synkroniseras med varandra för en framgångsrik tillämpning av turtagning, är det av särskild vikt att undersöka hur början och slutet av kontributionen konstrueras. Beskrivningen utgår därför från begynnelsen för kontributionen och dess strukturella projektion. Den andra fokala punkten utgörs av det projicerade slutet av projektionen, dvs. delar av kontri-butionen som antyder dess möjliga, annalkande slut och som kan göra andra deltagare uppmärksamma på att göra sig färdiga för en smidig turövergång. Detta är interaktionella uppgifter där del-tagarnas analytiska kännedom om språkets grammatiska struktu-rer kommer till användning. Det är många basala grammatiska företeelser och begrepp som behövs vid beskrivningen av kontri-butionsbegynnelsen och dess projicerade slut.

Turdesign


232

Begynnelse för projektionenGenom att producera en kontributionsbegynnelse etablerar tala-ren sin rätt till ordet. I och med detta slutar turövergångsområdet och de andra deltagarna ger talaren utrymme att slutföra den på-började turen. Begynnelsen utgörs rimligtvis av något som på ett identifierbart sätt tjänar som startpunkt för den centrala delen av en TKE, den bärande språkhandlingen. Denna turfas skiljer sig från de praktiker som utförs i den initiala kontextualiseringsfasen, vilka dels består av rätt slutna paradigm av diskursmarkörer, dels av karakteristiska smärre pragmatiskt inramande konstruktioner.

Att initial kontextualisering och kontributionsbegynnelse verkligen behandlas olika av talarna ger sig till känna vid omstar-ter som inträffar i TKE-början. En tur måste avbrytas och inledas på nytt till exempel ifall inledningens hörbarhet störts av överlap-pande tal, skratt eller andra ljud från omgivningen. Ett exempel ses i (60) där B inleder sitt svar något för tidigt, dvs. innan A angett alternativen i sitt erbjudande för dricka: kaffe eller te. B inleder responsen med partikeln hördu, som gör A uppmärksam på att sva-ret innebär ett möjligen oväntat moment; det fullföljs också med en förklaring varför B den här gången föredrar te framför kaffe (förklaringen har lyfts upp i transkriptionen från en något senare sekventiell position för att spara utrymme).

60) Upprepad begynnelse. Symöte: samtal mellan fyra äldre väninnor; värdinna (A) och gäst (B) (SAM:V2).

01 A: nu måst (.) ni säja va ni ska dri[cka kaffe eller] te02 B: [hördu ja (.) ]03 ja dricker hemst gärna te för att ja ha: ((druckit04 kaffe tre gånger i dag))

Eftersom svaret kommer för tidigt, i överlapp med A:s tal, hejdar B sig efter hördu ja(g), varpå hon tar sats på nytt och formulerar svaret ja dricker hemst gärna te. Vad som är notervärt är att den TKE-initiala markören hördu inte reproduceras i omstarten. Där-emot upprepas första ledet i den sats som uttrycker B:s kontribu-tion, dvs. pronomenet jag.

Ett annat exempel finns i (61) där den initiala diskursmarkö-

Turdesign


233

ren alltså inte bevaras i omtagningen i början av B:s kontribution, som i första försöket hamnat under A:s skratt. Omstarten omfattar således satsbörjan de e den där reagan(ska), där också en deiktisk justering från den här till den där görs.

61) Upprepad begynnelse. Herrmiddag: samtal mellan sex män i 30-årsåldern (SAM:V1).

01 A: [((skrattar))02 B: [alltså de:e den här reagan- (.) de:e den där reaganska03 juttun2 att man int kan dalla3 utan att=04 (0,5)05 ?: [jå06 B: [=tugga tuggummi samtidit

Ett sekventiellt annorlunda exempel som belyser samma struktu-rella fenomen som i (60) och (61) ses i (62). Här måste A upprepa sin fråga eftersom de andra deltagarna signalerat förståelsepro-blem och initierat reparerande frågor av vilken-typ.

62) Upprepad kontribution. Symöte: samtal mellan fyra äldre väninnor (SAM:V2).

01 (6,4)02 A: nå hu ble de me den där timmen då03 (2,5)04 B: [vilken tim-=05 C: [vilken ( )=06 A: =hu blir me me den där (.) upptagningen

I den upprepade versionen av frågan reproduceras inte den initia-la, övergångsmarkerande partikeln nå, ej heller den finalt kontex-tualiserande, anaforiska markören då. Återstår den sökande hur-inledda frågesatsen, där ytterligare vissa temporala och lexikala justeringar och specificeringar gjorts (Londen 1995).

Initiala kontextualiserande led tenderar att falla bort vid om-starter och upprepningar av kontributioner, eftersom kontextuali-seringen skulle komma i en ny sekventiell position med en ändrad effekt. Länken till föregående tur har med andra ord redan gjorts med den första kontextualiseringen i turens spets, och att upprepa den länkande handlingen senare i turen skulle innebära en onö-

2 Juttu = ’grej, historia’ [juttu], urspr. finska, även Helsingforssvensk slang.3 Dalla = ’gå (omkring)’, Helsingforssvensk slang.

Turdesign


234

dig och i många fall malplacerad pragmatisk projektion. Klarast framgår detta i (62) där den interrogativa handlingen föregåtts av en paus i samtalet. Partikeln nå bryter pausen och gör deltagarna uppmärksamma på en övergång till något nytt. Vid den uppre-pade instansen av frågan är det inte längre relevant att signalera en övergång, eftersom den de facto redan skett, om än ackompan-jerad av förståelseproblem. Ifall talaren upprepade nå i den senare versionen av frågan skulle hon i själva verket låta otålig i och med att nå i den nya positionen skulle förhålla sig till reparationsini-tiativen och signalera talarens påskyndande av en övergång från reparationssekvensen.

Exempel av detta slag vittnar om att punkten där projektionen av en hel konstruktion och innehållsenhet begynner äger relevans för talarna. Satsinledaren verkar vara omistlig då talaren avbryter konstruktionen av en satsformad kontribution och backar tillbaka för att göra en omstart. TKE-initiala kontextualiserande markö-rer projicerar ingen särskild konstruktion som skulle följa efter dem – i stället projicerar de typen av handling, inställning och re-lation – och därför behöver de inte omfattas av omstarten (Scheg-loff 1987).

Att satsinledare utgör en utgångspunkt för kontributionen är rimligt också därför att satsinledaren pekar på vilken typ av kon-tribution det är frågan om, till exempel huruvida satsen uttrycker ett påstående eller en fråga och vad som tas som utgångspunkt för påståendet eller frågan. Frågeordsfrågor är speciellt välidenti-fierbara utifrån det första interrogativa ledet (vad, var, vem, hur osv.), ja/nej-frågorna har också ett tämligen distinkt begynnelse-element i det finita verbet (typen Kommer han hem?), och direktiva satser har ett verb i imperativ i begynnelsen (t.ex. Kom hit!). Man kan kanske utgå från förväntningen att om satsen (kontributio-nen) inte inleds med någon av dessa nämnda typer av element handlar det sannolikt om ett påstående. Det finns nämligen ing-enting inbyggt i de element som vanligen inleder en påstående sats som skulle göra dem just till inledare av påståenden. Dock är det mycket typiskt att inledaren är ett lätt anaforiskt eller deiktiskt pronomen som det, jag, vi, du. Detta hänger ihop med att yttran-

Turdesign


235

den i samtal ofta anknyter till det som sagts i tidigare yttranden, till det som talaren själv upplevt eller till sådant som är närvarande i talsituationen.

Det är inte nödvändigtvis så att identifieringen av kontribu-tionens och projektionens begynnelse utgår från ett enda element i satsinledningen. Satstypen och projektionens art fastställs säk-rare när kombinationen av satsinledare och finit verb producerats: subjekt + finit, adverbial + finit, finit + subjekt osv. Att så kan vara fallet antyds av vissa fonetiskt och strukturellt lätta inledande pro-jektioner där de satsinledande elementen dras ihop eller rentav smälter samman: de:e (eller bara de), e de, de va, ha’ru, va’ru. Ofta används dessa för att man ska få en kontribution och projektion i gång, men de strukturellt lätta och betydelsetunna inledning-arna kan sedan följas av en planeringspaus och till och med av en omkonstruktion av yttrandet. Ett exempel ses i B:s bidrag på rad 6 i (63). Efter det instämmande segmentet ja de e de följer en möjlig turbytesplats. B hastar förbi den genom att direkt inleda en ny kontribution med vilken han kan föra samtalet vidare. Inled-ningen görs med de betydelsetunna elementen de e vilka följs av en fortsättning som i slutet visar sig vara en hel ny sats: folk som mediterar mycke använder’e liksom.

63) De e som projektionsenhet. Gymnasisters språk- och musikvärldar: samtal kring bedömning av musikprov och -stilar; samtalsledare (S) och gymnasister (GSM, Norén 2007, s. 337).

01 S: ä dä här go musik då.02 (0,4)03 A: #a:: jo::i# (.) ja d[e: ]04 B: [#na]:::# hh: ((suckar))05 A: jo de e >fruktan< avslappnande musik.06 B: ja¿ de e de. de [e [fo]lk som ] mediterar=07 C: [ja[: ]08 A: [de] e liksom- ]09 B: =[mycke] >använder’e liksom<.10 D: [ ja: ]

Grammatiskt leder den lätta begynnande projektionsenheten de e till en så kallad apokoinou där ett annat finit verb tar den tänk-bara predikativa bestämningen till de e som satsinledande subjekt:

Turdesign


236

de e–folk som mediterar mycke–använder’ e (Norén 2007).Det finns också lexikala medel för avgränsningen av kontribu-

tionens begynnelse. Ett sådant består i den talspråkliga så-kon-struktionen, där adverbet så står mellan en adverbiell satsinledare och det finita verbet, dvs. typen I går så var vi i Karlskrona. Med detta så inskjutet mellan en möjlig satsinledare och finitet uppgra-deras tolkningen av det förra ledet som utgångspunkt för kontri-butionen. Man kan kanske tänka sig att subjektet är den omarke-rade utgångspunkten som inte behöver avgränsas med så, medan andra, mindre prototypiska inledare gärna avgränsas.

Det förekommer också att talarna »vilar på« så som om de ville vinna tid för att komma underfund med hur fortsättningen av kontributionen kunde konstrueras. »Vilandet« är möjligt efter-som begynnelsekandidaten och så klart markerar att en projektion med något slags utgång är att vänta och därmed är turutrymmet reserverat tills denna utgång producerats. Ett exempel finns i (64) där B:s turfortsättning på rad 5 inleds med ja av nån orsak och följs av så och tvekande öh öh samt en vidareutvecklad sats i vars fort-satta projektion finitet tycker intar andra ledpositionen.

64) Avgränsning av begynnelsen med så. Tjejkväll med fika: trepartssamtal; värdinna (A), hennes syster (B) och kamrat (C) (SAMGRAM 5:1).

01 A: >å så tänkte ja att< (0,4) dom måste man ju se.02 B: º hm º (0,2) ja tro’nte ja har sett EN enda av03 dom där filmerna¿04 (1,2)05 B: ja av nån orsak så öh öh tycker ja att många 06 svenska filmer e ganska dåliga.07 (0,4)08 B: ja aktar me allti (för) dom.09 C: svenska komedier brukar va väldit bra tycker ja.

Detta avgränsande så kan anses vara vagt besläktat med konklusivt så som projicerar fortsättningar i till exempel berättelser och som då också kan leda in i ett slut av berättelsen. Exempel på denna användning ses i första turen i utdrag (64), där så kombineras med den additiva konjunktionen å: å så tänkte ja … På ett något mot-svarande sätt som det i berättelsen projiceras ett nytt, eventuellt

Turdesign


237

konkluderande och avslutande led utlovar det begynnelseavgrän-sande så en projektion som leder till slutförandet av den inledda kontributionen (Ekerot 1988, Ottesjö & Lindström 2006).

Den begynnelseavgränsande potentialen hos så har generalise-rats allra mest i finlandssvenskt talspråk, där så kan stå också efter satsinledande subjekt. Ett exempel ses i C:s tur i utdrag (65) som är hämtat från ett mötessamtal, där man undrar vem som kan bli vice ordförande i en förenings styrelse. Själva kontributionen inleds med det betonade namnet Ulla som konstrueras som satsinledande subjekt med ett så inskjutet före det finita verbet (Ivars 1993).

65) Avgränsning av begynnelsen med så. Årsmöte i en ungdomsorganisation; fem deltagare, ordförande (A) och andra deltagare (SAM:M2).

01 A: å vem sku bli viceordförande02 (0,8)03 B: vem va de nu04 C: men nu va de ju (lit-) besvärlit för att (.)05 alltså Affe sku väl va: me: här (.) å sen dehär06 Ulla (.) så va intresserad (.) men sen sen sk-07 försökte vi kontakta Eivor Sundell men vi ha int08 fått tag på henne ännu09 B: ja tycker att Ulla sku va viceordförande

Kontributionens tänkbara begynnelse kan i ett visst avseende också »saknas«. Detta är typiskt för svar på frågor som hämtar sin »begynnelse« i den föregående frågan. Genom denna praktik – att svaret inte levereras i full form – görs svaret sekventiellt beroen-de, dvs. svaret utgör en handling som är strukturellt identifierbart som andraled i ett yttrandepar. Till exempel i (66) anknyts den efterfrågade informationen tolv kilo till det som i frågan presente-ras som givet, dvs. han väger.

66) Sekventiellt underförstådd begynnelse. Giftinformationscentralen: institutionellt telefonsamtal; uppringare (U) och informatör (I) (GIC).

01 I: vet du ungefär hur mycke han väger? förre[sten,02 U: [a tolv kilo ungefär .

En variant av praktiken att börja en kontribution utan en be-gynnelse består i de för talspråket typiska verbinledda deklarati-

Turdesign


238

verna. Dessa avviker från grundregeln som förutsätter ett (men bara ett) satsled före det finita verbet i en påstående huvudsats. I stället inleds dessa satser med finitet, varvid de kan komma att strukturellt likna ja/nej-frågor (Mörnsjö 2002). De verbinledda, eller »oinledda«, deklarativerna uttrycker kontributioner som i något avseende är sekventiellt beroende. Typiska kontexter är vidareutvecklande kontributioner i berättelser och redogörelser som består av flera TKE:n, men strukturen påträffas också i korta kommenterande turer som då har en utpräglad responsiv, ibland nästan uppbackande funktion. Exempel på den senare använd-ningen finns i (67) där A redogör för häftiga regnfall som ställt till med svårigheter för potatisodlingen.

67) Verbinledd deklarativ. Kafferep: ett samtal mellan fyra äldre väninnor (SÅI NF 2:1).

01 D: vettu, dom visste visste ju’nte hur dom skulle02 få upp dom, alltså¿ (0,4) det fanns inte tillräckligt 03 mycke (0,8) va heter de för nånting: eh¿ (0,6) (träull)04 (0,8)05 B: va dy:r potatisen ska bli å såna där saker.=06 D: =a:=07 C: =mm, kommer ju å gå upp,

Här är B:s och C:s bidrag kommenterande handlingar som också upptar karakteristiska former för sådana: B:s kontribution ut-trycks med en expressiv sats (va dyr potatisen ska bli) och C:s med en uppbackning (mm) jämte en verbinledd påstående sats (kommer ju å gå upp), där möjligen potatisen underförstås som en sekventiellt supplerad satsinledare (Lindström & Karlsson 2005).

I (68) ser vi ett annat, men besläktat bruk av den verbinledda deklarativen. Där producerar talaren först en kontribution, B:s nä aldri på rad 2. När hon tänkt efter lägger hon till en modifiering i form av en ny tur där kontributionen konstrueras i form av en V1-sats (tror’nte de, sista raden). Att denna kontribution så att säga saknar begynnelse signalerar dess anknytning till och beroende av ett tidigare dialogiskt drag (nä aldrig), dvs. som en tematisk och strukturell fortsättning.

Turdesign


239

68) Verbinledd deklarativ. Tjejkväll med fika: trepartssamtal; värdinna (A), hennes syster (B) och kamrat (C) (SAMGRAM 5:2).

01 B: hade han aldrig sagt dom ljuden ihop fö[rut.02 A: [nä: aldri¿03 B: nä ok[ej¿04 C: [aha05 (0,6)06 C: hm¿07 (0,4)08 C: (ja kan[ske)¿09 A: [>tror’nte< de.

Att kunna konstruera en identifierbar begynnelse för kontribu-tionen, och därmed etablera rätten till en tur som talaren får och också är förpliktad att föra till ett slut, är en viktig interaktionell uppgift. Den effektivaste begynnelsen utgörs av element som star-tar en pragmatisk och syntaktisk projektion som kan tänkas ha en viss konventionell räckvidd. Inte sällan utgår projektionen från en satsinledare som kombineras med ett finit verb, vilket å sin sida kräver en rad bestämningar och resulterar i en sats. Men kontribu-tioner kan också anta reducerade former, något som åsyftats med begreppet ellips i grammatiken. Inleds kontributionen »utan« en begynnelse är detta ett tecken på turens sekventiella beroende: det kan vara fråga om ett andraled i ett yttrandepar, ett senare led i en flerledad tur eller en parentetisk kommenterande handling.

Projicerat slutI ett skede av turens gång börjar det bli uppenbart att kontribu-tionen kommer att nå sin slutpunkt. När slutet blir projicerbart, identifierbart för deltagarna, skapas ett övergångsområde där det blir relevant med ett talarbyte. Den oftast pauslösa övergången mellan turer vittnar om att deltagarna kunnat förutse en annal-kande möjlig avslutning genom någon analys av strukturen i den ännu pågående kontributionen. Att kontributionen har ett proji-cerat slut är sålunda en mycket central tillgång för interaktionen och för synkronisering av deltagarnas handlingar.

En viktig resurs för projicering och identifiering av möjliga kontributionsslut erbjuds av syntaxen i och med att grammatiska

Turdesign


240

konstruktioner har regelbundna ledföljder och potentiellt full-bordade former, till exempel nominalfraser har vissa principer för inordningen av inre bestämningar och en sats innehåller vanligen ett subjekt och en finit verbfras som tar bestämningar av vissa slag. Ju längre fram temporalt och strukturellt en konstruktion utveck-lar sig, dvs. blottar mer och mer av sig, desto större blir möjlighe-terna att förutse vad som krävs för att fullborda den. Deltagarnas grammatiska, analytiska språkförmåga är av stor betydelse för en framgångsrik orientering mot projicerade kontributionsslut.

Grammatiken och syntaxen är emellertid inte de enda faktorer som bidrar till projektionen. Kontributionen har också en pragma-tisk och prosodisk progression. Först när en handling är begrip-lig och relevant i dess sammanhang kan den anses vara slutförd. Det prosodiska förloppet har också karakteristiska drag i slutet av projektionen: intonationskurvan kan vara fallande, eventuellt ac-kompanjerad av minskad röststyrka och knarr i rösten, eller också stigande speciellt då respons och bekräftelse söks. Till detta kom-mer ytterligare den kroppsliga interaktionen, kroppspositionen och blickkontakt mot eventuell nästa talare. Trots de bidragande vinkarna kan dock inte den grammatiska projektionens betydelse för identifiering av kommande kontributionsslut underskattas: den prosodiska och pragmatiska avslutningen brukar finnas där en rimlig syntaktisk avslutning också finns. En kontributions projek-tion begynner med stöd i en påbörjad syntaktisk projektion, och kontributionens slut blir bitvis mer och mer projicerbart genom att olika etapper i den syntaktiska projektionen uppnås.

Evidens för att talarna aktivt orienterar sig mot kontributio-nens slut som något projicerbart kan hämtas i så kallade tidiga tal-starter. Dessa är inte avbrott eller egentliga konkurrerande bidrag utan försök att smidigt placera inledningen av den egna turen där det kunde vara legitimt för den nya talaren att ta ordet. Tidiga talstarter överlappar således möjliga avslutande element i en ut-gående kontribution så att överlappningen som regel drabbar ett projicerat sista grammatiskt led, till exempel ett kompletterande satsled, eller bara en del av det, till exempel sista stavelsen i ett ord som avrundar en möjlig konstruktion. Sådant beteende hos

Turdesign


241

deltagarna tyder på att de har kunnat förutse ett kommande slut för kontributionen: slutet har med andra ord varit projicerat. I det följande ges exempel på några strukturella regelbundenheter för var tidiga talstarter typiskt inträffar och var projektionen av kon-tributionsslut och turbytesplats verkar vara uppenbar (se Steensig 2001, s. 256).

En typ av tidiga talstarter sker i överlapp med element som inte hör till den syntaktiska, och inte heller strikt taget till den pragmatiska projektionens räckvidd. Sådana element uppträder i en TKE:s finala kontextualiseringsfas och består bl.a. av dis-kursmarkörer. Ett exempel på detta ses i (69), ett utdrag ur ett telefonsamtal där deltagarna diskuterar hur »långt gången« B:s tik är med löptiden. Mottagandemarkören ja som B producerar i slutet av utdraget överlappar den finala partikeln vetdu i A:s föregående tur.

69) Turstart efter avslutad kontribution. Hundpensionat: telefonsamtal mellan hundägare, prospektiv kund (K) och föreståndare (E) (PTS).

01 E: Hur långt e hon gången med de då hörrö:¿=02 K: =Hörrö du hon har väl: ehm: pt blödit nån: da såhär. T- tredje dan tror ja de e ida¿=03 E: =Jaha: (.) Ja >då e’re nog inte< så falit04 de e värre mot m:itten å slute ve[t dö¿05 K: [Ja:¿

Den tidiga starten signalerar antagligen en hög grad av samar-betsvilja och igenkännande, något som också A gör gällande ge-nom att infoga den appellerande markören vetdu i slutet av sitt bidrag. TKE-finala markörer projiceras inte av satsens syntaktiska struktur utan uppträder utanför dess konstruktionsschema (se s. 69, schema 3.3). I (69) är det sålunda troligt att B – i stället för ett turslut – orienterar sig mot ett projicerat och också uppnått sats-slut som består i den adverbiella enheten mot mitten å slute.

Slutprojektionens kraft är i (69), och i de flesta fall, summan av flera strukturella faktorer, bortsett från bidragande pragmatiska och prosodiska vinkar. A:s föregående tur är flerledad och sanno-likheten att hon nått sin pragmatiska poäng i och med den andra satsen de e värre mot mitten å slute, som motiverar konklusionen i den föregående satsen då e’re nog inte så falit, är stor. Det adverbi-

Turdesign


242

ella ledet mot mitten å slute är en sådan bestämning som fyller ut utsagan de e värre på ett begripligt sätt i sitt sammanhang och är således ett tänkbart avslutande led. Ytterligare kan man notera att själva samordningen mitten å slute är en typ av definitiv »lista« vars finalitet ökar när det andra samordningsledet produceras.

Liknande placeringen av ja i (69) produceras uppbackningar markant ofta synkront med led som kunde utgöra det syntaktiska slutet av en kontribution. Detta är fallet också med B:s uppback-ningar i (70), den första bestående av mm och den senare av nä.

70) Uppbackningar vid potentiellt avslutad kontribution. Tjejkväll med fika: privat samtal; värdinna (A) och hennes syster (B) (SAMGRAM 5:1).

01 A: .hhh å sen >har ja hört< att om man s:pänner02 när man ramlar så slår man sä mera. 03 (0,6)04 å dom e ju bara som tras do[ck .05 B: [mm:¿06 (0,4)07 A: dom har ju’nte förstånd att: sp[änna kroppen >utan<¿08 B: [°nä?°

Uppbackningarna synkroniseras med verbfraskomplement, mm med predikativet som trasdockor, nä med en infinitivfras som mo-difierar en nominalfras i objektsposition, dvs. (har) förstånd att spänna (kroppen). Det är strukturellt och pragmatiskt möjligt att kontributionssluten inträffar på dessa ställen. I det förra fallet ac-centueras förutsägbarheten av att det projicerade slutledet också är en sammansättning, dvs. en flerledad struktur i sig vars förled tras- projicerar ett lexikalt rätt väntat efterled (-dockor). Vidare ger den poängterande prosodin (på tras-) vid det möjliga avslutande ledet en terminativ vink. I det senare fallet placeras nä något »för tidigt« med tanke på att infinitiven ännu följs av objektet kroppen. Kontextuella vinkar talar dock för en möjlig avslutning vid det in-finita verbet spänna, som förtydligar vad som avses med uttrycket ha förstånd. A har nämligen använt den enkla formen spänna också i sin tidigare tur (första raden), och inte till exempel spänna sig el-ler spänna kroppen.

Att det finns en tendens att placera uppbackningar i närheten

Turdesign


243

av möjliga kontributionsslut hänger ihop med att man genom att backa upp den andre just vill signalera att den kan fortsätta. Så-dan simultanuppbackning ger då talaren möjlighet att tillägga nya TKE:n i sin redogörelse.

Exemplen på placeringen av uppbackningar i (70) visar att del-tagarna har en god uppfattning om vart den syntaktiska projektio-nen leder. Det märks också vid turstarter som inträffar synkront med den syntaktiska projektionens möjliga slut. Av naturliga orsaker händer detta i satsens topologiska slutfält där olika typer av bestäm-ningar till verbfrasen produceras. Samtidigt är slutfältet också rikast på satsens semantiska innehåll, vilket ökar den pragmatiska förut-sägbarheten hos kontributionen. Många adverbiella bestämningar är strukturellt vagt projicerade, dvs. inte strikt taget obligatoriska. De kan därför lätt hamna under en förutseende talstart. Exempel på detta är starten i (71) som placeras synkront med förut.

71) Turstart vid optionell bestämning. Tjejkväll med fika: trepartssamtal; värdinna (A), hennes syster (B) och kamrat (C) (SAMGRAM 5:2).

01 B: hade han aldrig sagt dom ljuden ihop fö[rut.02 A: [nä: aldri¿

Minst lika vanligt är det att placera starten synkront med struktu-rellt starkt projicerade, obligatoriska slutled, såsom vid predikativ, objekt och verbkedjor. Sådana starter kan te sig en aning »djär-vare« eftersom talet inleds innan den innevarande talaren hör-bart »talat till punkt«. I (72), en medicinsk konsultation, sker final överlappning vid ledet värken som är ett obligatoriskt objekt till verbet har (haft), i (73), ett kafferepssamtal, överlappas infinitiven dricka som är underordnad hjälpverbet ska.

72) Turtstart vid projicerad bestämning (objekt). Läkarmottagning: samtal mellan läkare (L) och patient (P) som lider av fibromyalgi (INK).

01 L: (.h) var i kroppen ha du haft [värken02 P: [hördu ja kan nästan säj de:e hela kroppen

Turdesign


244

73) Turstart vid verbkedja. Symöte: samtal mellan fyra äldre väninnor, värdinna (A) och gäst (B) (SAM:V2).

01 A: nu måst (.) ni säja va ni ska dri[cka kaffe eller] te02 B: [hördu ja ] (.)03 ja dricker hemst gärna te för att ja ha: ((…))

I dessa exempel är det möjligen av betydelse att den struktur som projicerar en verbfrasbestämning har en viss längd: i (72) följer objektet värken en sammansatt tempuskonstruktion ha du haft, och i (73) avrundar dricka en sats som är underordnad en intro-ducerande matrissats (nu måste ni säja). Längden gör det möjliga slutet mer orienterbart både i grammatiska och rent temporala termer. I och med längden klarnar också den pragmatiska projek-tionen: i (72) utgår läkaren från patientens kropp, vilket förankrar frågan i den pågående utredningen av patientens kroppsliga värk (notera även den bestämda formen värken); i (73) gör värdinnans inledande uppmaning gästerna uppmärksamma på att det är rele-vant att komma med en önskning i kontributionens slut.

Det är förstås inte alltid entydigt vad som gör slutet proji-cerbart eftersom den syntaktiska projektionen samspelar med en pragmatisk och prosodisk. Således kan lyssnaren ibland också orientera sig »fel«. Ett sådant gränsfall finns i (74) där responsen nä i B:s andra tur kommer in tidigt: det är möjligt att B orienterar sig mot A:s bidrag som färdigt när hon hört satsen så de va inte en film. Prosodiskt, och även syntaktiskt som det visar sig, projiceras dock en längre konstruktion, en så kallad utbrytning som tar ett relativsatsliknande slutled, (som) du såg. En alternativ analys är då att B känt igen den tvåledade utbrytningskonstruktionen som be-står av en fokal del innehållande ny, efterfrågad information och en senare del med givet, och därmed umbärligt innehåll.

Turdesign


245

74) Turstart vid utbrytning. Tjejkväll med fika: trepartssamtal; värdinna (A), hennes syster (B) och kamrat (C) (SAMGRAM 5:1).

01 B: hade dom ett rik tit barn där allså.02 (0,2)03 A: ja[:?04 B: [så de va inte en film du [såg.05 A: [nä:?06 (0,2)07 A: de va s:må (.) dokumentär (0,4) snuttar.

Deltagarna kan också visa orientering mot att ett projicerat slut saknas, till exempel på grund av en paus i turens och konstruktio-nens utveckling. I sådana fall kan de bjuda in slutförandet med en fortsättningssignal, såsom C:s mm i (75). De kan o ckså fylla i med ett led som kunde vara tänkbart som projektionens slut.

75) Uteblivet slut. Tjejkväll med fika: trepartssamtal; värdinna (A), hennes syster (B) och kamrat (C) (SAMGRAM 5:1).

01 A: så om dom sitter vi ett bord å- (1,0)02 sträcker (0,2) sä så här långt så (0,2) tro ma:n,03 (0,6)04 C: m[m,05 A: [<tror man’te att dom når< längre.

Tidiga talstarter placeras alltså i förhållande till projicerade möj-liga slut. Starterna synkroniseras regelbundet med två- eller fler-ledade grammatiska strukturer som har någon inbördes beroen-derelation. I sådana fall sker överlappning med ett senare, i något avseende underordnat strukturellt element, såsom illustreras i lis-tan nedan (projicerade slutled som kan överlappas med en tidig start är markerade med fetstil):

optionellt eller obligatoriskt adverbiellt verbfraskomplement hade han aldrig sagt ljuden ihop förut

obligatoriskt predikativ dom är ju bara som trasdockor

obligatoriskt objekt var i kroppen har du haft värken

infinit verb i en verbkedja vad ni ska dricka

Turdesign


246

Vidare kan man beakta möjligheten att synkronisera talstarten med:

andraled i en tvåledad satskonstruktion som utbrytning det var inte en film du såg

andraled (bestämning) i en nominalfras förstånd att spänna kroppen

andraled i ett ordpar eller en lista mitten och slutet

andraled i en sammansättning trasdockor

Synkroniseringen med pågående syntaktiska strukturer vittnar om att samtalsparterna kan orientera sig mot konstruktioners projektioner på olika hierarkiska nivåer. Medan en sats utgör en överordnad konstruktion för en potentiell turkonstruktions-enhet, utgör satsleden och deras frasuppbyggnad underordnade konstruktioner som har sina egna inbördes beroenderelationer och projicerade slut. Alltså innebär orienteringen mot ett möjligt konstruktionsslut i många fall en identifiering av både ett möjligt satsslut och ett frasslut. Sålunda gäller det både vid produktion och tolkning av yttranden att man kan identifiera konstruktioner som om de vore paketerade i varandra. Fler och fler paket öppnas allteftersom konstruktionen utvecklar sig.

Det är skäl att notera att tidiga talstarter är en speciell företeel-se som kastar ljus över det som normalt praktiseras vid turtagning: att turövergången vanligen sker på en bråkdel av en sekund efter en uppnådd möjlig syntaktisk avslutningspunkt och kontribu-tionsavslutning. Detta skulle antagligen inte vara möjligt om del-tagarna inte hade förmåga att orientera sig mot konstruktioners och kontributioners projicerade slut innan sluten är producerade (Schegloff 1996).

Kontributionsslutet kan följas av TKE-finala markörer som inte är en del av kontributionen utan kontextualiserar den (jfr TKE-initiala markörer, s. 221). Talarna behandlar således kontri-butionsled och finala markörer olika. I (76) kommer detta fram i

Turdesign


247

den upprepade frågan (rad 6) som gäller den pågående inspelning-ens framgång. Den finala, anaforiska partikeln då reproduceras inte i upprepningen, liksom inte heller den initiala övergångsmar-kören nå, vilka båda finns i den första leveransen av frågan på rad 2 (se även utdrag 62).

76) Upprepade kontributioner. Symöte: samtal mellan fyra äldre väninnor; värdinna (A) och gäster (SAM:V2).

01 (6,4)02 A: nå hu ble de me den där timmen då03 (2,5)04 B: [vilken tim-=05 C: [vilken ( )=06 A: =hu blir me me den där (.) upptagningen

Fall som dessa visar att kontributionen står för det väsentliga kärn-innehåll som kommuniceras, medan kontextualiserande markörer i detta perspektiv är något »umbärligt« – trots att de pragmatiskt sett är långt i från det.

Final kontextualiseringPå samma sätt som kontributionen kan inramas initialt med en rad kontextualiserande, stödjande praktiker kan den också följas av motsvarande företeelser. I den finala kontextualiseringsfasen orienterar sig talarna retrospektivt mot den just realiserade hand-lingen och modifierar eller specificerar den så att den i den sek-ventiella kontexten kan tolkas mest fördelaktigt. Av den finala pla-ceringen följer det att många av dessa praktiker i viss mån söker styra riktningen för nästa tur, till exempel så att den ska ge signaler om mottagarens förståelse eller medhåll. Liksom initial kontex-tualisering består också den finala av olika diskursmarkörer och praktiker som har med talarpositionering och referentförhandling att göra.

Turdesign


248

TKE-finala markörerOlika slags TKE-finala markörer är frekvent förekommande kontextualiserande medel. Bland dessa finns diskurspartiklar med ett adresserande inslag som hördu, vetdu, serdu, förstårdu, responsi-ver, vissa konnektiva diskursmarkörer, till exempel adverb som för-resten eller konjunktioner som så att. Vidare förekommer speciellt finala partiklar som va, då och andra responssökande vändningar som eller hur. Speciellt för final kontextualiseringsfas är också fö-rekomsten av olika varianter av generaliserande markörer av ty-pen å så och eller nåt.

I (77), det från tidigare bekanta utdraget från hundpensionats-samtalet där löptiden hos kundens (K) tik diskuteras, finns ett fler-tal TKE-finala markörer. Detta gäller speciellt bidrag som produ-ceras av föreståndaren (E) till hundpensionatet.

77) TKE-finala markörer. Hundpensionat: telefonsamtal mellan hundägare, prospektiv kund (K) och föreståndare (E) (PTS).

01 K: .hh Men: hon doftar väldit gott.02 (0,5)03 E: Ja: men ja menar (eh) hur e:h reagerar han04 på henne dårå¿ [Hur (0,2) reagerar han då[:?05 K: [(.h) [Eh 06 ja: han e [ju-07 E: [Hur långt e hon gången med de då hörrö:¿=08 K: =Hörrö du hon har väl: ehm: pt blödit nån: da såhär.09 T- tredje dan tror ja de e ida¿=10 E: =Jaha: (.) Ja >då e’re nog inte< så falit11 de e värre mot m:itten å slute ve[t dö¿12 K: [Ja:¿

I E:s första interrogativa tur, som bitvis utvecklas mot en flerledad tur, kan man notera variationer av partikeln då (dårå) i slutet av varje TKE. Dessa markörer förekommer ofta i frågor men också i bidrag som för ett berättande resonemang vidare. I stället för att vara en regelrätt frågepartikel signalerar då(rå) att det sagda byg-ger på en slutledning som baseras på det som kommit upp tidigare i samtalet. På så sätt har då(rå) en viss anaforisk karaktär: det gör gällande att deltagarna förväntas kunna identifiera handlingens syftning. I (77) orienterar sig frågorna mot vad E fått veta om K:s

Turdesign


249

hundar, dvs. att det finns både en hanhund och en tik, och E ställer frågorna utgående från denna information.

Den flerledade frågande turen avslutas med partikeln hörrö ’hördu’, som i TKE-initial position gör mottagaren uppmärksam på att talaren kommit till sin sak och att detta kan innebära en i viss mån avvikande vändning sekventiellt sett. Den funktionella motiveringen är sådan också i den aktuella finala positionen: frå-gornas fokus växlar från hanhundens beteende till tikens löptid, och hörrö gör tydligen mottagaren uppmärksam på växlingen som görs i den sista interrogativa TKE:n. Samtidigt överlämnar den appellerande partikeln turen naturligt nog till K. Att K inleder sin tur med samma partikel kan bero på en viss symmetrieffekt, men initialt i responser uttrycker hördu också ofta att turen positione-ras i ett visst förtroligt, ibland även allvarligt läge och att turen kanske leder in i ett utbyggt resonemang. Noteras kan att K:s svar också tar två TKE:n för att bli fullbordat (Hakulinen m.fl. 2003).

Partikeln vetdu som avrundar E:s respons på K:s resonerande svar fortsätter att förankra interaktionen i en viss förtrolig ton som hördu redan i de tidigare turväxlingarna antytt. Därtill signalerar vetdu att E:s kontribution syftar på sådant som kunde vara bekant också för K och således något som hon kan väntas respondera för-stående på (ungefär: ’det vet du säkert’).

Responsiver, vars främsta placering är vid initial kontextuali-sering, kan också förekomma finalt i TKE:n. Speciellt gäller detta ja som i final position markerar att kontributionen registrerar och erkänner det som den andre sagt som adekvat och att deltagarna har en delad uppfattning om det som kommuniceras. Vid initialt kontextualiserande responsiver bekräftas eller nekas det föregåen-de draget mer direkt. Exempel på både initiala och finala respon-ser ses i (78) där rätt benämning på en hundägare diskuteras. Det finala ja markerar A:s bidrag som en godkännande registrering av C:s förslag mattemor (Bockgård 2005).

Turdesign


250

78) Finalt ja vid godkännande respons. Kafferep: ett samtal mellan fyra äldre väninnor (SÅI NF 2:1).

01 A: han sitter å väntar mera go::dis, den där rackarn,02 B: nä du han vill att man ska klia honom. 03 (0,7) för de gör aldri (0,2) mormor.04 nej [mormor (.) hon gör de aldri.05 C: [mattemor, mattemor,06 A: mattemor, blir de ja.07 B: ja mattemor då.

B initierar sitt accepterande med ja utan anspråk på tidigare eller delad kunskap om det som diskuteras.

Finalt ja begränsar jakandet till just det som är gemensamt bekant för deltagarna, eller just det som kan erkännas på en viss punkt. I (79) har man diskuterat B:s höftbesvär, och A:s fråga huru-vida B anser sig ha blivit lite bättre syftar just på detta. B:s svar fungerar förtydligande genom en partiell repetition av strukturen i A:s fråga: att hon blivit bättre i höften. Det finala ja bekräftar alltså att frågans presupposition stämmer vad gäller just den här punkten. Mer generella implikationer av att »ha blivit bättre« vill B dock avvärja, och antyder i fortsättningen att hon har andra be-svär som A kanske inte har information om.

79) Finalt ja vid partiellt godkännande. Kafferep: ett samtal mellan fyra äldre väninnor (SÅI NF 2:1).

01 A: men men du tycker att du har blivit lite bä:ttre, va?02 B: ja har blivi bättre i hö ften, ja.03 A: ja,04 B: de e här som skillnaden e som (hos alla damer)05 (0,5)06 B: *ja har blivi lite risi vettu, på sjukhuse¿*

Eftersom finala responsiver markerar kontributionen som ett godkännande av just den formulering som använts – med ett eventuellt förtydligande av formuleringen – och på så sätt registre-rar den gemensamma förståelsen, är de användbara i utredande verksamheter som medicinsk och juridisk interaktion. Med detta sammanhänger också att det finala ja kan kvittera en reparations-sekvens i en tur som bekräftar mottagandet av reparationen. Detta sker i barnmorskans tur Sofie ja i utdrag (80); jfr även (78).

Turdesign


251

80) Finalt ja vid kvittering av reparation. Mödravårdscentral: samtal mellan gravid kvinna (K) och barnmorska (B) (TemaK:BU3).

01 B: ((…)) Karlsson¿ Cajsa Sofia (.) kallas [Ca:=02 K: [e- Sofie.03 B: Sofie ja. kallas Cajsa. ((…))

Ett exempel på den typiska finala diskurspartikeln va återfinns i den första turen i (79) där den avrundar den deklarativt formule-rade frågan du tycker att du har blivit lite bättre va? Man kan tänka sig att partikeln säkrar tolkningen av bidraget som en fråga, men framför allt söker va en bekräftelse på antagandet i frågan, dvs. frågaren, utifrån sina kunskaper, förväntar sig ett bekräftande svar. Funktionen är närvarande också i användningar där va avgränsar led i ett berättande resonemang. Utdrag (81), som ger exempel på flera finala partiklar, illustrerar detta. A:s första tur leder in i berättelsen; det finala vettu syftar på att det handlar om en nyhet som har med talarnas (mammornas) gemensamma referensram att göra, dvs. det gäller något de »vet« om.

81) Vädjande TKE-finala markörer. Privat telefonsamtal mellan två väninnor (PTS).

01 A: ((…)) vi va- vi va ju- a de va ju en cirkus i 02 förrgår, då va vi ju ti BVC [vettu¿03 B: [nej men Gu d,04 får ja höra¿05 A: pt a: de va ju rena cirkusen. h 06 B: v[a va re då rå¿07 A: [först- först- ja vi hade en tid klockan två va?=08 B: =mm09 A: ((harkling)) .h och eh d- ja menar komma in å vä:ga10 å: å mäta¿ >de brukar ju gå ganska< fo:rt? [va:¿11 B: [a:12 A: .hh men halv tre: hade ja fortfarande inte kommit 13 in förstår ru¿14 B: a 15 A: pt [ti förs:ta-16 B: [de ä som vanlit då¿17 A: ja men ti fö:rs:ta[:¿ 18 B: [(första stationenh) he h[a19 A: [å då20 kände ja ju att ja va ju så irriterad va=21 B: =a:

Turdesign


252

När B på rad 4 bjudit in berättelsen kommer A i gång och ger bak-grundsinformation om när hon och hennes barn hade tid för en rutinkontroll (klockan två). Detta berättelseled avrundas med va och följs på rad 8 av B:s respons mm. På rad 9 bestämmer A orsaken till besöket och att det borde ha gått fort, vilket igen avrundas med va, på rad 10. Man kan säga att va i dessa fall markerar att väsentlig basinformation levererats. Talaren utgår också från att det är okom-plicerat för mottagaren att registrera och förstå det som sagts. Van-ligen framkallar detta va också en accepterande mottagandemarkör av typen a, javisst, a de e klart. I princip på samma sätt fungerar även det tredje va på rad 20: där presenteras vad resonemanget i grunden handlar om, att A blev mycket irriterad (Nordenstam 1989).

På samma linje med va är också det finala förstår du, som på rad 13 avrundar bidraget. Att den kontextualiserande markören här är förstår du i stället för va beror på att A når en större gräns i resone-manget: va har strukturerat bidragit med bakgrundsinformation, förstår du markerar en viss konsekvens av det som sagts hittills. Således efterfrågas mottagarens »förståelse« snarare än uppmärk-samhet i allmänhet.

Vissa konjunktioner används som finala kontextualiserande markörer, speciellt att i olika kombinationer som i så att. I dessa användningar projicerar konjunktionen inte nödvändigtvis nå-gon fortsättning utan markerar kontributionen som villkorligt avslutad, ifall andra deltagare är färdiga att ta ordet. Å andra si-dan markerar konjunktionen att det skulle vara möjligt för talaren att fortsätta om det visade sig att ingen annan tar turen. Exempel finns i utdrag (82), ett samtal till Giftinformationscentralen. Upp-ringaren (U) har blivit stucken av en geting på tungan och frågar om råd. Konjunktionen så att avslutar U:s tur på rad 9: vid det här laget har han presenterat sitt problem och den aktuella kontribu-tionen gör ett slags fokuserande summering av situationen.

Turdesign


253

82) Konjunktion som TKE-final markör. Giftinformationscentralen: institutionellt telefonsamtal; uppringare och informatör (I) (GIC).

01 U: =ja ville ringa å kolla¿ [för att 02 I: [.ja03 U: om de e nånting speciellt, ja hade hört att de04 att tunga- sv- .hh s- s- s- svullnat så pass05 så [att, eh= 06 I: [mm mm, 07 U: =man inte [får nån luft då,08 I: [mm, 09 U: [>å de här< e ju uppe på tungan så att.10 I: [.hh11 I: de ä re¿12 U: [(mm,)13 I: [ja tycker att du ska åka in ti sjukhus.

Det finala så att antyder att den levererade kontributionen kan ha vissa konsekvenser och den andre bjuds in att formulera slutsat-serna. Konjunktioner som används TKE-finalt fungerar således inte bara turöverlämnande utan de lägger också upp en plattform för hur nästa kontribution kan relateras till den avslutade. En så-dan orientering gör informatören (I) i sitt konkluderande råd på rad 13.

En speciell kategori av finala kontextualiserande markörer ut-görs av generaliserande eller approximerande påhäng av typen å så, eller nånting, å sånt (där). I dessa markörer ingår ett uttryck av ett pronominellt slag och en konjunktion som kombinerar mar-kören med ett föregående led så att en typ av lista uppstår, till exempel soul å sånt. Samtidigt som dessa markörer utgör sista le-det i en samordning är de påfallande ofta det sista som sägs i en TKE. I och med detta kan de ses som orienteringar mot hela den föregående kontributionen och dess status i interaktionen: hur det sagda avses och att talaren kanske nått en uttömmande punkt i argumentationen och därmed ett turslut (Norrby 2002).

I (83) redogör A för intrigen i en film och i redogörelsen före-kommer två finala generaliserare: å så i slutet av den första turen (rad 3), och eller nåt i A:s andra, reparerande tur (rad 5).

Turdesign


254

83) Generaliserande TKE-finala markörer. Tjejkväll med fika: privat samtal; värdinna (A) och hennes syster (B) (SAMGRAM 5:1).

01 A: hon har ski:lt sej från sin (0,4)02 >eller hur de nu va< (om-) av >uh<03 från sin (0,2) fruktansvärt elaka man å så,04 (2,2)05 A: >eller hon >tror att han e< DÖ:D eller nånting¿06 (0,6)07 B: [jaha::.08 A: [ja han har LÅss:as (.) han har LÅssas09 >att han har< dött,

På grund av tvekande markörer – som eller hur de nu va på rad 2 – och reparationer kan å så och eller nånting uppfattas som ut-tryck för talarens osäkerhet i (83). Mer än så signalerar de öppna, generaliserande uttrycken att det som sagts inte avses kategoriskt utan som en orientering om hur något framstår för talaren. Mar-körerna inbjuder således till ett kollektivt betydelseskapande och liknar i så måtto uttryck som du vet, liksom och va. Ibland förekom-mer dessa uttryck tillsammans i en tur, vilket tyder på en likriktad funktion (84).

84) Orienterande markörer. Kafferep: ett samtal mellan fyra äldre väninnor (SÅI NF 2:1).

01 A: ((…)) .hh >du vet han e ju lite< bestä:md 02 å såhär va¿= 03 B: =ja men de e klart ja.

Eftersom TKE-finala markörer per definition är något som intar sista positionen i ett yttrande och inte är nödvändiga för formu-leringen av den bärande kontributionen kan de också uppfattas som markörer av ett turslut. Ett talarbyte sker vanligen efter, el-ler också i överlapp med, dem. En del finala markörer har vidare en adresserande, responssökande form (förstår du, va), vilket kallar på en kommentar och ett eventuellt turövertagande drag av den andre.

Turdesign


255

Andra finala kontextualiserande praktikerUtöver regelrätta diskurspartiklar och -markörer utnyttjas en del andra språkliga och interaktionella kontextualiserande praktiker i TKE-final position. Dessa har strukturellt och funktionellt be-släktade motstycken vid initial kontextualisering. Också final kon-textualisering kan bestå av diverse praktiker för referentförhand-ling och talarpositionering.

ReferentförhandlingInitial yttrandeposition används av naturliga skäl för introduktion och etablering av referenter som kontributionen och det fortsatta samtalet sedan kommer att handla om. Initial dislokation är en ka-rakteristisk konstruktion som nyttjas på ett sådant sätt: referenten produceras i en första kontextualiserande yttrandefas och kontri-butionen säger något om den, till exempel evenemangstipset, är det här man fixar det?. En spegelbild av denna struktur uppkommer när referenten läggs till efter kontributionen som en typ av final kontextualiserande praktik, kallad final dislokation. Ett exempel på användningen ses i första yttrandet i (85), ett utdrag ur ett sam-tal mellan en barnmorska (B) och en gravid kvinna (K). I utdraget diskuteras järntabletter och deras biverkan.

85) Dislokation som referentförhandling. Mödravårdscentral: samtal mellan gravid kvinna (K) och barnmorska (B) (TemaK B13:2:8, Linell 2005b, s. 292).

01 K: >°ja tycker° dom e så jobbia dom där tabletterna.<02 B: ja. du har prövat nån gång?03 K: ja:, >så fort ja tar- de räcker att ja tar en tablett<04 (.) så-eh05 (.)06 B: blir du hård i magen.07 K: ja

Kontributionen består av utsagan ja tycker dom e så jobbia, den kontextualiserande praktiken av nominalfrasen dom där tablet-terna. Det verkar som om referentförhandlingen motiverades av behovet att specificera vad pronomenet dom i kontributionen syftar på. Men detta är knappast den enda, eller ens den primära orsaken till att yttrandet konstrueras på detta sätt. Mer troligt

Turdesign


256

är att det är kognitivt och interaktionellt lönsamt med en viss ledföljd här: positionering (ja tycker) + värdering (dom e så jobbia) + tema (dom där tabletterna). Med denna turstruktur utgår tala-ren från sin egen upplevelsevärld där handlingen (värderingen) förankras, och det enklaste sättet att formulera en värdering är att inleda med lätta subjekts- och predikatsled (dom e) och kom-plettera med uttrycket för värdering (så jobbia). Själva temarefe-renten produceras då utanför den rätt enkelt utformade satsen, men också senare i yttrandet där informativt tyngre led gärna har sin plats.

Pronomenets referens är knappast otydlig i (85), eftersom »ta-bletterna« är det aktuella samtalsämnet. Snarare är den finala re-ferentförhandlingen ett sätt att göra en känd referent »ännu mera känd« genom att den finala kontextualiseringen erbjuder en viss utpekande och definierande effekt. Referenten som man sagt nå-got om är således i hög grad definit och det som sagts om den kan analogt betraktas som definitivt. Med den utpekande funktionen sammanhänger att ett finalt nominalt led vanligen förses med de-monstrativa pronomen av typen den där (dom där). Den definie-rande effekten ger sig till känna i användningar av ett speciellt karakteriserande ord om referenten, som den där rackarn i (86). Turväxlingen gäller en hund som är närvarande i samtalssituatio-nen, så någon oklarhet om referens kan inte föreligga.

86) Dislokation som karakteriserande referentförhandling. Kafferep: ett samtal mellan fyra äldre väninnor (SÅI NF 2:1).

01 A: ((…)) eeh hhe va sitter du å [kla-02 D: [ja.03 B: han sitter å väntar mera go::dis, den där rackarn,04 D: nä du han vill att man ska klia honom.

Den definitiva effekten av finalt upptagna referenter kan också uppfattas som avrundande, med andra ord att yttrandet är defini-tivt slut. I sådana fall är det inte så mycket fråga om att förhandla om en referent, utan final kontextualisering kan i själva verket upprepa ett pronominellt led, som frasen de nu också i (87).

Turdesign


257

87) Dislokation som TKE-avrundning. Symöte: samtal mellan fyra äldre väninnor (SAM:V2).

01 A: då ja va ung så gick ja allti å sjöng fö mej själv allti hemma02 B: jå03 A: de ha tagi slut de nu ock[så04 C: [hördu de:e nog hemst05 ja ha märkt att ja aldri ha sjungi vet ni fö ja kan int sjunga

I sin första tur berättar A om sin vana att sjunga då hon var ung, sedan fortsätter hon med en kommenterande tur som har en viss pes-simism över sig (de ha tagi slut de nu också). Redan som en utvidgande kommentar har turen en viss avrundande funktion, vilket också ac-centueras av innehållet (»slut«). Vidare skapar den finala kontextuali-seringen de nu också ett definitivt intryck genom att införa tidsbestäm-ningen nu som kontrasterar med då (ja va ung) i inledningen av A:s tur på rad 1. Adverbet också anknyter det sagda till en större tematik, åldrandets vedermödor, och kontextualiserar således A:s kontribution som ett relevant bidrag till denna överhängande topik.

Trots att referentförhandling i TKE-final position har vissa strukturella paralleller med den TKE-initiala varianten, dvs. det handlar om en dislokationskonstruktion, skiljer sig dessa kontex-tualiserande praktiker från varandra funktionellt. När den initiala varianten introducerar en referent kring vilken den fortsatta in-teraktionen kommer att kretsa, utför den finala referentförhand-lingen en tillbakasyftning på en referent. Den finala referent-förhandlingen ger således värderande yttranden en viss ton av fullständighet och säkerhet, i andra fall kan den visa hur kontri-butionen anknyter till något som är aktuellt i samtalet och för ta-larna. Vidare kan den finala placeringen av ett längre, mer explicit referentled motiveras av att yttrandet kommer i gång med lättare led som också är lättare för talaren att processa.

Att specificera en oklar pronominell syftning är inte ett givet motiv för användningen. Referentförhandling kan dock i vissa fall också retrospektivt klargöra syftningsrelationer, men då har något slags problem mer tydligt gett sig till känna, till exempel i form av bristande mottagarreaktion. Den typiska turfasen för sådana specificerande referentförhandlingar är sålunda postfinal kon-textualisering, dvs. i en typ av turtillägg (s. 263).

Turdesign


258

TalarpositioneringKorta verbinledda satsformade uttryck som tycker jag, tror jag, sa hon är vanliga TKE-finala talarpositionerande markörer. Dessa markörer inför antingen en modifiering av säkerheten i det som talaren sagt (epistemicitet) eller precisering av vem eller vad som är källan för det man sagt (evidentialitet). Samtidigt markeras vem som är »subjektet« som tycker eller säger något (Karlsson 2006).

Till de vanligaste finala modala markörerna hör tycker jag och tror jag. Ett exempel på tycker ja finns i slutet av B:s tur på rad 9 i (88).

88) Modal talarpositionering. Tjejkväll med fika: trepartssamtal; värdinna (A), hennes syster (B) och kamrat (C) (SAMGRAM 5:1).

01 B: ja av nån orsak så öh öh tycker ja att många 02 svenska filmer e ganska dåliga.03 (0,4)04 B: ja aktar me allti (för) dom.05 C: svenska komedier brukar va väldit bra tycker ja.06 (0,4)07 A: mm:?08 (0,8)09 B: men: eh: 10 (2,4)11 A: men de e helt fel å tänka så.

Här har B på rad 1–2 uttalat sig om kvaliteten på svenska filmer, dvs. att de enligt hennes tycke är »ganska dåliga«. C formulerar på rad 5 en kontribution som delvis står i en motsättning till vad B sagt: åtminstone kan svenska komedier vara bra. Detta uttalande avrundas med markören tycker ja. Den finala placeringen tillåter att turen inleds med det som har mest substans i kontrast till den föregående kontributionen. Ett annat alternativ vore att talaren fokuserar kontrasten mellan två olika tyckanden genom en inled-ning med jag tycker (att).

C:s handling, som inte helt omfattar det som B sagt, kan dock uppfattas som utmanande och således som mindre prefererad. Det finala tycker ja är således möjligen en reaktion på preferensstruktu-ren: det gör C:s uttalande mindre kategoriskt genom att åberopa ett subjektivt omdöme. På så sätt kontextualiserar hon sitt bidrag

Turdesign


259

som ett i en serie personliga tyckanden som talarna har rätt och också en viss skyldighet till, jfr tycker ja i A:s tur på rad 1. Genom de subjektiva inläggen, som dels avvisar och dels omfattar det som den andra sagt, lyckas deltagarna navigera sig fram till något som blir basen för ett kollektivt samförstånd. Detta erbjuder också B:s avrundande inlägg men de e helt fel å tänka så (att man ska undvika svenska filmer) på rad 11.

En del sägeverb kombinerade med ett vederbörligt pronomen utgör finala markörer som specificerar källan för en utsaga, till ex-empel säjer hon, sa han, sa ja(g). Utdrag (89) innehåller exempel på (e du sur) sa hon i slutet av rad 4 och (äej) sa ja på rad 6. Markörerna ingår i A:s berättelse, som är en typ av diskursenhet vars led ibland varvas med B:s uppbackningar.

89) Källmarkering. Privat telefonsamtal mellan två väninnor (PTS).

01 A: .hh å- å sen så va re en tjej före rå:¿02 B: mm =03 A: =>å så gick hon in, å sen va re< vår tur.04 >så fråga hon, .h ja e du- e du su:r¿ sa hon, 05 B: mm06 A: .h äe:j sa ja men ja ä b:ara irriterad, 07 >för att ja tycker liksom finns de ingen< orsak heller08 då (.) behöver man ju’nte vän:ta:¿09 B: nej

Dessa anföringsmarkörer är vanliga i berättelser, och att ange käl-lan för en utsaga är knappast deras enda funktion. Källmarkörer-na strukturerar den större diskursenheten, eftersom de inte bara sammanfaller med slutet av det anförda talet utan också med slutet av möjliga turkonstruktionsenheter. På så sätt markerar sa hon och liknande uttryck också ställen där lyssnarbidrag är välkomna, som på rad 4–5 i (89).

Som synes har de diskuterade finala positioneringsuttrycken den karakteristiska syntaktiska formen av en verbinledd sats: Vfin + subjekt. Denna grammatiska struktur hör till eftersatser som inte är konstituenter i föregående sats eller yttrande men förutsätter en sådan för sin existens. Pragmatiskt sett följer många eftersatser en språkhandling som i sig kunde vara komplett och stå för sig

Turdesign


260

själv, till exempel Det här är bra (tycker jag). På grund av det före-faller en del vanliga korta eftersatser av typen tycker jag fungera som diskursmarkörer i en viss formell och funktionell analogi med partiklar som vetja(g), vetdu och serdu (s. 115). Det är möjligen just den finala placeringen som gynnar en sådan tolkning: dessa finala element uppfattas lätt som parentetiska i förhållande till kontribu-tionen just därför att de följer den.

Uttrycket jag vet inte (inte vet jag), som också används i initial turfas, kan utnyttjas som en final talarpositionerande markör. Med ett jag vet inte som tillfogas i yttrandeslut signaleras att talaren inte har full täckning för det som sagts eller att talaren inte kategoriskt står bakom det som sagts. I stället framstår det sagda som ett osä-kerhetsmarkerat förslag som i (90). Samtalet handlar om romer, och de två intervjuade elevernas (A, B) uppfattning om dem som våldsamma. Samtalsledarens (S) fråga va kan de bero på på rad 1 är en uppföljning på temat.

90) Osäkerhetsmarkering. Ungdomar: informell intervju om språk, fördomar och framtidsplaner; samtalsledare (S), ungdomar på gymnasium (HUSA).

01 S: va kan de bero på02 (0,4)03 A: sidu ja (.) de e just de ja också fundera på04 S: m:m (0,2) [nånting kulturellt kanske (0,2) mm05 B: [de kan ju vara (.) levnadsstandarden06 int vet ja. de kan ju vara problem hemma å (0,3) sånhänt

B försöker formulera ett svar på samtalsledarens fråga och hänvi-sar i svaret till faktorn levnadsstandard (rad 5). I slutet av denna TKE återfinns uttrycket int vet ja som anger att talaren har du-bier om sin kontribution och dess hållbarhet eller träffsäkerhet. Andra förslag till svar (»problem hemma«) formuleras sedan i en ny TKE, som ytterligare avrundas med den generaliserande mar-kören å sånhänt. Turfinalt ja vet inte kan också uppfattas som en terminativ, avståndstagande markör med vilken talaren visar att den pågående aktiviteten är avslutad, att det inte finns mer att säga om ett visst ämne.

Turdesign


261

EgressiverSom exemplen visat finns det många slags signaler om ett annal-kande eller ett uppnått turslut. Kontributionens slut, som också kan innebära turslut, blir projicerbart genom syntaktiska, prag-matiska och prosodiska vinkar. Ifall kontributionen följs av kon-textualiserande praktiker, till exempel TKE-finala markörer som vetdu, va, eller nånting, fungerar dessa samtidigt som signaler om att turen, eller åtminstone en TKE, nått sitt slut. Dessa språkligt identifierbara slutsignaler gör smidiga och snabba turövergångar möjliga. Ibland blir det emellertid också utrymme för andra slags, inte direkt språkliga signaler som antyder att talaren är färdig med sin tur. Till sådana egressiva praktiker hör artikulationer som i princip kan ha en fysiologisk grund, till exempel hörbar ut- eller inandning, suckar och skratt (jfr ingressiver som förekommer i den initiala turfasen, s. 206).

Exempel på final utandning ses i (91) på rad 7, och motsva-rande inandning i (92) på rad 3.

91) Utandning som avslutningssignal. Giftinformationscentralen: institutionellt telefonsamtal; uppringare och informatör (I) (GIC).

01 I: =du får ju vi- välja vicket sjukhus du vill, i å02 för [sej¿03 U: [ja:, de e bara å åka in på akuten asså,04 I: ja just [de,05 U: [ sätta sej där.06 I: mm,=07 U: =ha ja de: e bäst å ta ditt, hh08 I: ja, [okej09 U: [.ja okej, tack ska [du ha, hej.10 I: [hej.

92) Inandning som avslutningssignal. Kafferep: ett samtal mellan fyra äldre väninnor (SÅI NF 2:1).

01 B: nä du e för pigg å go >sa han<. 02 A: å du du får inte opereras (heller),03 B: man ska gå me käpp, å me rulla:tor, å allt man ska .hh.

Andningspraktikerna kan anses vara ikoniska i så måtto att utand-ning i ett yttrandeslut kan tänkas korrelera med att talaren inte

Turdesign


262

har mer luft för att kunna yttra någonting. Vid final inandning har talaren just uttömt luftvägen och alltså möjligen också yttrat sig uttömmande. Dessa praktiker kan också ha modala inslag, till exempel en final utandning kan övergå till ett uppgivet suckande, vilket delvis kan vara fallet i (92) där talaren producerar en något klagande lista.

Skrattet utgör en egressiv praktik som också har modala och speciella interpersonella funktioner. Skratt som följer en TKE kan vara en reaktion på en oväntad vändning i den föregående tur-växlingen. Det är fallet i (93) som hämtats från ett telefonsamtal mellan ägaren till ett hundpensionat (E) och en hundägare (K). Skrattet inleds efter E:s kontribution de har de på rad 7.

93) Skratt som final kontextualisering. Hundpensionat: telefonsamtal mellan hundägare, prospektiv kund (K) och föreståndare (E) (PTS).

01 K: >ja undrar< finns de plats på pensionat:et¿02 E: de gör de nu hörrö:¿03 K: de gör de¿04 E: ja:?05 K: har de nån betydelse att My lö:per¿06 (0,6)07 E: (n):ja: de har de heh [heh heh heh hih jaha[hahah.hh08 K: [de ha:r de¿ hhhehe: [.hh hon-09 uh de ä inte så att hon höglöper allså10 hon- för vi har ju hanhund själv då men-11 E: ja:¿ 12 K: .hh men: hon doftar väldit gott.

I utdraget ser vi först att E ger ett oproblematiskt, tillmötesgående svar på kundens inledande fråga om plats på hundpensionatet (rad 2). En komplikation införs dock på rad 5 i kundens fråga har de nån betydelse att My löper? Detta får ett svar som kan tolkas som dis-prefererat (de har de), för det nekar tillgång till det som K önskar och dessutom tar tillbaka det tidigare oproblematiska löftet om plats. Skrattsegmentet som följer E:s svar kan således tolkas som en reaktion på det brott mot preferensstrukturen som uppstår i denna turväxling, samtidigt som skrattet överslätar bryskheten i E:s lakoniska svar ja de har de. Det är också typiskt för skrattet att det inviterar den andre att delta i skrattandet, såsom också i (93).

Turdesign


263

Deltagandet kan uppfattas som ett tecken på att man har etablerat och bekräftat ett visst kollektivt samförstånd i situationen (Adel-swärd 1991, Haakana 1999).

Postfinal kontextualiseringSegmenteringen har hittills utgått från turkonstruktionsenheter, och därmed från möjliga turer, som har en sammanhängande de-sign med turfaserna initial kontextualisering, kontribution och fi-nal kontextualisering (se schema 6.4, s. 203). Detta kan betraktas som ett grundmönster för den TKE-bildning som samtalsdelta-garna strävar efter och orienterar sig mot. Av i en sekvens lokalt uppstående orsaker, till exempel problem med att få mottagar-respons, kan talaren komplettera sin fullbordade tur med ett led som fungerar som ett nytt, alternativt slut på turen. Sådana turtil-lägg utformas som om de vore syntaktiskt och pragmatiskt kon-gruenta utvidgningar och samtidigt inherenta delar av den TKE som de retrokompletterar. Att det är fråga om ett tillägg ger sig till känna i att kompletteringen följer ett prosodiskt brott eller rentav en paus när ett sekventiellt sett fullgott yttrande (TKE) redan producerats (s. 194).

En del turtillägg består av praktiker som kunde ha utgjort en regelrätt final kontextualiseringsfas om det tillfogade elementet hade producerats i direkt anslutning till kontributionen. I sådana fall sker kontextualiseringen retrospektivt, efter en kontribution vars slut kunde ha stått för ett TKE- och turslut också. Eftersom det på detta sätt är möjligt att komplettera en tur retrospektivt är det skäl att i tursegmenteringen identifiera ytterligare en turfas där talaren gör postfinal kontextualisering.

Postfinala kontextualiserande praktiker består bland annat av talarpositionerande markörer av typen tycker jag och tror jag samt av anföringsmarkörer av typen säjer hon. Exempel finns i (94) där talaren A på rad 1 levererar en karakteristik av en gemensam be-kant i en form som vädjar om medhåll: visst va hon käck? På rad 5 upprepar A karakteristiken i en påstående men också uppgraderad form: hon e fantastist käck. Här sker ett litet avbrott, varpå A läg-ger till markören tycker ja som understryker kontributionens sub-

Turdesign


264

jektiva vinkling. Genom detta tillägg modifieras och nedgraderas utsagans giltighet i någon mån; ungefär: ’åtminstone jag tycker så här’ (Karlsson 2006, s. 164).

94) Modal tilläggskontextualisering. Kafferep: ett samtal mellan fyra äldre väninnor (SÅI NF 2:1).

01 A: visst va hon kä:ck?02 C: m[m,03 D: [jaha.04 B: (men de va bra,)05 A: hon e fantastist käck, (.) tycker [ja.06 B: [ja.07 vi ha ju vi ha ju umgåtts mycke:,08 A: uhm,

Den postfinala subjektiva positioneringen föranleds dels av den starka uppgraderade evaluering som A på rad 1 gör, och som då kan vara i behov av nyansering, dels av att responserna inte tar någon entydig ställning till A:s evaluering. En orsak till det senare är att åtminstone deltagare B verkar ha mera kännedom om den person som evalueras och vill markera att det som A säger inte är några nyheter för henne (jfr konstaterandet vi ha ju umgåtts mycket).

Ett exempel på postfinalt tror jag finns i utdrag (95) där A först beskriver hur svårt det tidigare var för henne att koncentrera sig på flera saker samtidigt. Sedan, efter en paus på 0,8 sekunder, konstaterar hon att hon nu kan det (rad 7). Efter en ny paus och i överlapp med en minimal respons (mm hm) på rad 10 lägger hon till den positionerande markören tror ja, som delvis tar ud-den av hennes självsäkra påstående. Fortsatt postfinal modifiering i samma riktning följer i det adverbiella tillägget i alla fall ganska bra, på rad 11.

Turdesign


265

95) Modal tilläggskontextualisering. Tjejkväll med fika: trepartssamtal; värdinna (A), hennes syster (B) och kamrat (C) (SAMGRAM 5:2).

01 A: förut kunde ja bara en sak. (.) ja kunde02 tyckte de va irriterande .hh om man skulle sitta03 å prata me nån å så va de [ett barn (0,4) me=04 ?: [°°mm,°°05 A: =(>hela tiden<) för ja kunde inte koncentrera mej.06 (0,8)07 A: men [nu kan ja de¿08 C: [mm,09 (0,6)10 C: mm h[m¿11 A: [tror ja (0,4) >i alla fall< (0,2) ganska bra.

Referentförhandling, som grammatiskt kunde analyseras som fi-nal dislokation, sker ibland i postfinal turfas. Praktiken kan följa en kontribution som redan försetts med en TKE-final markör, såsom va i (96). I detta utdrag från ett fokusgruppssamtal om gen-modifierad mat berättar A hur tokigt det kan vara att stirra på billiga priser om kvaliteten på produkten ändå är dålig. På rad 8 förtydligar han poängen i yttrandet de va ju de hon titta på som slutar med diskurspartikeln va och söker igenkännande responser. För att säkra dessa lägger A till en precisering av vad man tittade på: prislappen allså, rad 10.

96) Referentförhandling som tilläggskontextualisering. Lantbrukare. Fokusgruppssamtal om genmodifierad mat; samtalsledare och fem deltagare (TemaK:GML4).

01 A: den där skiten går’le inte(h) å äte sa ja men 02 [(0,4) jo men si de e billit sa hon.03 B: [he he he04 A: hhh he [ heh =05 C: [he he he06 ?: [.hhhh07 D: [ja:¿08 A: =.hh å de va ju de hon [titta på va. 09 E: [mm:.10 A: [prislappen allså.11 B: [ja:.12 D: mm:.

TKE-finala markörer som diskurspartiklar (t.ex. vetdu, du vet, förstårdu) och en del andra diskursmarkörer (t.ex. alltså) uppträ-

Turdesign


266

der sällan ensamma i postfinal turfas. Där praktiker som talarpo-sitionering och referentförhandling kan ha en retrospektiv, och på så vis en reparationsliknande, orientering mot det potentiellt avslutade yttrandet, bär TKE-finala markörer mer sällan på en reparerande funktion då de står ensamma. Diskursmarkörer kan emellertid ansluta sig till tillägg som har preciserande eller re-parerande drag som alltså i (96). Ett annat exempel på ett sådant mönster finns i (97), ett utdrag från ett telefonsamtal. A berättar för sin vuxne son (B) att hon ringt till en viss Elin Svensson. Efter detta yttrande lägger hon till en kontrollerande precisering som utgörs av en appositionsliknande beskrivning (gamla sömmerskan), på rad 5. Tilläggets kontrollerande karaktär signaleras med den appellerande markören du vet.

97) Kontrollerande tilläggskontextualisering. Privat telefonsamtal mellan mor (A) och hennes vuxne son (B) (PTS).

01 A: för där eh dit har ja blivi ombedd att komma ida.02 [.h å sen <har ja r:ingt> te=03 B: [va e de för-04 A: =Elin <Sven::sson>.05 B: a:=06 A: =du ve:t¿ gamla sömm:ersk[an,07 B: [ja ja ja

Efter tillägget du vet gamla sömmerskan ger B en nästan övertydlig identifierande respons genom att reduplicera responsiven ja.

Vad gäller turtilläggen överlag, dvs. också sådana som inte be-står av TKE-finala markörer och motsvarande praktiker, kan man anta att de generellt sett är uttryck för kontextualiserande hand-lingar i den postfinala turfasen. Ett av motiven för turtillägg är ju att talaren försöker göra sitt bidrag mer tillgängligt för responser genom att tillfoga information som ökar möjligheterna att tolka bidraget på ett adekvat sätt i den aktuella samtalskontexten.

Grammatik och prosodi i final kontextualiseringDen finala kontextualiseringen inordnas syntaktiskt i en TKE på ett motsvarande sätt som den initiala: final kontextualisering förekom-mer utanför satsens konstruktionsram i det topologiska efterfältet.

Turdesign


267

Den traditionella grammatiken placerar här interjektioner, vokativer och dislokerade led (SAG 4, s. 23). Tursegmenteringen som presente-ras här visar att det syntaktiska efterfältet ytterligare bör innesluta dis-kursmarkörer, konjunktioner och talarpositionerande markörer som tycker jag, sade hon, jag vet inte. Den syntaktiskt isolerade kodningen av dessa praktiker kan anses återspegla den finala kontextualiseringens särskilda funktionella status i en TKE: den finala turfasen är inte en del av kontributionen. I stället anger den finala kontextualiseringen hur kontributionen bör tolkas i sitt sammanhang och vad talaren vän-tar sig av andra deltagare vid den uppstående turgränsen, till exempel en igenkännande respons eller en slutledning.

Jämfört med den initiala kontextualiseringsfasen förekommer det inte lika markant hopning av markörer i den finala kontex-tualiseringen. Det vanliga är att en markör (t.ex. va, vetdu) eller praktik (t.ex. referentförhandling, talarpositionering) ensam utför det kontextualiserande uppdraget.

När kontextualiseringen sker postfinalt, dvs. i form av ett tur-tillägg, kan förklarande eller reparationsindikerande markörer ansluta sig till det kontextualiserande tillägget. På ett sådant sätt förhåller sig markörerna du vet och alltså till de postfinala specifi-ceringarna av referenten i (98) och (99).

98) Kontrollerande tilläggskontextualisering. Jfr ex. (97).

01 A: .h å sen <har ja r:ingt> te Elin <Sven::sson>.02 B: a:=03 A: =du ve:t¿ gamla sömm:erskan,

99) Referentförhandling som tilläggskontextualisering. Jfr ex. (96).

01 A: .hh å de va ju de hon [titta på va. 02 E: [mm:.03 A: prislappen allså.

Som utdrag (99) visar kan postfinal kontextualisering tillfogas efter en tidigare kontextualiserande markör (va) som varit i direkt anslutning till kontributionen i moderyttrandet (de va ju de hon titta på). Det orsakar då en typ av retrospektiva kedjor av finala markörer efter en tur som kunde betraktas som en helhet.

Turdesign


268

I övrigt finns det inte starka preferenser vad gäller ordnings-följden mellan de finala markörerna. En TKE kan avslutas med en diskursmarkör eller en annan praktik som definierar yttrandets och talarens referensram (referentförhandling eller talarpositio-nering). Det postfinala tillägget består typiskt av en praktik som gäller referensramen och denna kan föregås eller följas av en yt-terligare kontextualiserande diskursmarkör som du vet och alltså. Dessa mönster för inordningen av finala och postfinala kontextua-liserande uttryck visas i schema 6.7.

Moder-TKE Tillägg

Kontribution F-kontext Pf-kontext

D-markör D-markör Referensram D-markör

de va ju de hon titta på va. prislappen allså.sen ha ja ringt te Elin Svensson.

du vet¿ gamla sömmerskan,

Schema 6.7. Några mönster för ordningsföljden mellan TKE-finala och -postfinala markörer och praktiker (F-kontext=final kontextualisering, Pf-kontext=postfinal kontextualisering, D-markör =diskursmarkör).

Det finns vissa tendenser till en särskild prosodisk markering av de finala TKE-leden. De är obetonade men också ofta lågmält eller uppsnabbat producerade yttrandeled. Led av denna typ kan dock sägas ingå i turkonstruktionsenhetens prosodiska projektion i och med att de i vanliga fall utgör den finala fallande eller ibland något uppåtgående delen av intonationskurvan. Postfinala kontex-tualiserande led ingår däremot inte i den prosodiska projektionen i moderyttrandet utan följer ett yttrande som strukturellt och pro-sodiskt kunde ha varit avslutat (Karlssson 2006).

Att det finns en ytterligare postfinal turfas som retrospektivt fogas till en TKE innebär att denna fas i förekommande fall borde ha en plats i segmenteringsmodellen (jfr schema 6.5, s. 204). Sche-ma 6.8 visar en uppdatering av modellen som beaktar möjligheten till postfinal kontextualisering i det sjätte, dvs. sista, segmentet när schemat läses från vänster till höger.

Turdesign


269



I-kontext

Kontribution F-kontext

Pf-kontext

Begyn- nelse

Pro-slut

Men nu kan ja de¿ tror ja.hh å de va ju de hon titta på va. prislappen allså..h å sen ha ja ringt te Elin

Svensson.du vet¿ gamla sömmerskan,

Schema 6.8. Ett schema för tursegmentering, utökat med postfinal kontextualiserings-fas (Pf). (Andra förkortningar: I-kontext=initial kontextualisering, Pro-slut=projicerat slut, F-kontext=final kontextualisering).

Man kan för det första notera att den projicerade avslutningen på kontributionen (pro-slut) inleder öppningen av ett turfinalt övergångsområde, eftersom kontributionsslutet innebär ett möj-ligt turslut och således möjlighet till turövergång. Ofta ingår dock någon ytterligare kontextualiserande praktik i turkonstruktions-enheten, till exempel en TKE-final markör som va. För det andra noteras här att en TKE, som redan kunde ha tolkats som ett avslu-tat och färdigt bidrag, eventuellt inklusive ett kontextualiserande segment, kan förlängas med ett tillägg som består av någon annan kontextualiserande praktik, till exempel en talarpositionerande markör som tror ja. Dessa tillägg sker i turövergångsområdet, på gränsen mellan den utgående och den inträdande nya turen. Det postfinala draget kan produceras innan en annan deltagare hun-nit inleda en ny tur, i överlapp med inledningen av en ny tur eller också efter en minimal uppbackande respons, som då inte behand-lats som en turövertagande praktik.

Generellt sett kan de finala kontextualiserande praktikerna an-ses ge en definitiv utgångssignal för den tur de knyts an till, även om detta inte är deras enda eller ens primära funktion. Efter ett finalt kontextualiserande led projiceras ju ingenting mer syntaktiskt, pro-sodiskt eller pragmatiskt; tvärtom efterlyses ofta en respons med

Turdesign


270

markörer som va, vetdu, eller. Eftersom kontextualiseringen inte projiceras syntaktiskt – de finala markörerna ingår till exempel inte i en sats struktur – och inte heller pragmatiskt, utgör de finala ele-menten i hög grad optionella led och något som därför lätt kan hamna i överlapp med en ny tur som startas »tidigt« (se s. 241).

6.3 Grammatikens centrum och periferiDen modell för tur- och TKE-segmentering som presenterats i schema 6.8 har manifesterat strukturella och funktionella regel-bundenheter i yttrandens lineära interaktionella organisation:

en TKE produceras i faser där distinkta interaktionella prakti-ker blir relevanta och avlöser varandra i en viss ordningturfaserna intar regelbundna positioner i en TKE:s utvecklingturfaserna, och praktikerna som utförs i dem, sammanfaller i hög grad med vissa grammatiska praktiker

Till exempel i den initiala TKE-fasen säkras det nya yttrandet sek-ventiellt relevant tolkningkontext. Dessa initiala praktiker ingår inte i yttrandets egentliga innehållsliga kontribution till samtalet, vilket också accentueras i den grammatiska kodningen såtillvida att kontextualiserande praktiker inte ingår i kontributionens inre grammatiska struktur, till exempel som satsled. En motsvarande poäng kan göras om den finala TKE-fasen. Det utgående yttran-det ges en tolkningskontext som är relevant i synnerhet med tanke på nästa inkommande bidrag. Den finala kontextualiseringen sker också utanför kontributionens inre grammatiska uppbyggnad.

Kontributionen behöver inte uttryckas i en sats: en enskild partikel som till exempel ja kan göra ett relevant och fullvärdigt bidrag till samtalet. Många kontributioner har emellertid formen av en sats eftersom satsen ger möjlighet att beskriva ett rikare innehåll än en enskild, i sekvensen indexikalt fungerande partikel. Interaktionellt sett har satsen en struktur som är en tillgång när deltagarna samordnar sina handlingar med varandra. Satsens be-gynnelse, som består i inordningen av ett tematiskt basled och ett

Turdesign


271

finit led, initierar en projektion som gör konstruktionstypen och språkhandlingens art identifierbara, till exempel som påstående (bas+finit), fråga (finit+subjekt), presentering (det är …) eller sido-kommentar (ej satsbas före finitet). Ju längre satsens konstruktion framskrider, desto mer projicerbart blir dess slut också, dvs. det som behövs för att fullborda satsen. När en deltagare hört eller till och med gissat sig fram till en relevant verbfrasbestämning, till exempel ett infinit huvudverb, objekt, predikativ, adverbial, kan den turaspirerande deltagaren göra sig färdig för inledningen av det egna bidraget till samtalet.

Företeelser av det här slaget vittnar om att samtalsspråket är grammatiskt – det följer vissa mönster och är regelbundet. Att beskriva turens interaktionella förlopp och till exempel satsens grammatiska konstruktion är alltså inte väsensskilda företag. Sna-rare behövs de båda för en analytisk förståelse av turkonstruktion och satskonstruktion. Den stora skillnaden består däri att när man tar de interaktionella praktikerna i förgrunden får den gramma-tiska beskrivningen andra tyngdpunkter än i de traditionella re-presentationerna.

Det centrala ur samtalsinteraktionens synvinkel är att redo-göra för vad talarna språkligt (och därmed socialt) gör och vad de har till sitt förfogande vid turtagning och turkonstruktion. Målet är då inte att isolera ett enda yttrande för en analys utan snarast att innesluta en sekvens av yttranden som gör ett visst yttrande i det sekventiella sammanhanget bättre analyserbart. Det som då blir centralt är inte så mycket vad som sägs och görs i ett yttrandes kärna, utan det som sägs och görs i övergångsområdet som finns mellan yttranden och mellan olika talares turer. För den struktu-rella beskrivningen innebär detta onekligen en gestaltväxling, dvs. en situation där bakgrunden till en bild plötsligt blir dess förgrund när vi tittar på bilden noggrant. Detta grammatiska fokusskifte lyfts fram i schema 6.9; schemat utgår från ett smått bearbetat yttrandepar baserande sig på exempel (37/41):

A: Den fungerar nog serru. (.) datorn.B: Ja de vore jättebra¿

Turdesign


272

Turövergångsområde

Kontribution Kontribution

Tur 1 proslut kontext tillägg kontext begynnelse Tur 2

Den fungerar

nog serru. datorn. Ja de vore jättebra¿

Schema 6.9. TKE-segmentering med turövergångsområdet i fokus.

När satsers och meningars struktur diskuteras i traditionell, men också inom mer teoretisk grammatik, är det frågor gällande olika slags syntaktiska och semantiska relationer som får mycket upp-märksamhet, till exempel tempus, kongruens, ordföljd, samord-ning, underordning och satsledsfunktion. Bara marginellt, om alls, kommenteras företeelser som verkar förekomma i utkanterna av en sats och utsaga, till exempel interjektioner, diskursmarkörer och dislokationer. Men också i princip »syntaktiska« frågor, som starten och slutet av satsens projektion samt valet av inledarled och avslutande led, har en mindre given plats i de strukturella re-sonemangen.

Schema 6.9, som sammanfattar samtalsgrammatikens fokala intressen ur tursegmenteringens synvinkel, visar att det som varit marginellt i de traditionella beskrivningarna i samtalsgrammatiken blivit det centrala. När inte bara det som sägs i kontributionen utan också det som sägs i skarven mellan två kontributioner är intres-sant, får alla slags »småord« (ja, serru), projektionsinledande (den) och avslutande element (nog) samt tillägg (datorn) speciell upp-märksamhet. Tack vare detta får många mindre beskrivna element i svenska språket en noggrannare behandling. Men också element med en hävdvunnen plats i grammatikböcker, såsom subjekt, finit predikatsverb, objekt och fundament, belyses i ett nytt, interaktio-nellt relevant perspektiv. Samtalsgrammatiken kompletterar således nödvändigt bilden av det svenska språkets struktur och användning, samtidigt som den strukturdrivna grammatiken också kompletterar den samtalsgrammatiska beskrivningen. Den viktigaste poängen är dock att den grammatiska beskrivningens fokus och de verktyg som behövs ska kunna anpassas till studieobjektets natur. Samtalet ställer

Turdesign


273

andra krav på analysverktygen än vad en prosatext gör.Det finns också en annan typ av gestaltväxling inbyggd, en som

i föreliggande framställning haft en mer implicit ställning. När vi studerar strukturen i yttranden, turer och sekvenser relateras strukturen i sista hand till frågor som blir aktuella i växelspelet mellan fler än ett yttrande och en tur. Bakom yttrandena finns det fler än en aktör som medverkar i det sociala samspelet, dvs. minst två deltagare som utför och samordnar sina handlingar sinsemel-lan i de växlande talar- och lyssnarrollerna. Det viktiga att notera är att den som lyssnar inte är passiv utan orienterar sig aktivt mot det som talaren gör. Också turfaserna kan skådas mot den bak-grunden: de olika faserna gör komplementära handlingar från den talandes och den andra deltagarens sida relevanta. Ett försök att beskriva dessa samordnade aktiviteter under en TKE:s progres-sion presenteras i schema 6.10. Progressionen ska läsas vertikalt, uppifrån och nedåt (se Steensig 2001, s. 270).

Turfas Talare Andra deltagare

Initial kontextualisering

Gör anspråk på turenRelatera till förra bidragetPositionera eget bidrag

Visa uppmärksamhetGe uppbackningStarta konkurrerande bidrag

Kontributions-begynnelse

Initiera en projektionEtablera turen

Visa uppmärksamhetAvbryt konkurrerande bidrag

Kontributionsmitt Producera kärninnehållFölj upp projektionen

Visa förståelse av taletUndvik konkurrerande bidrag

Projicerat kontributionsslut

Fullfölj projektionenVar redo för turövergång

Ge uppbackningProducera tidig talstart

Final kontextualisering

Positionera eget bidragFörbered för responsSignalera turövergång

Producera tidig talstartGe uppbackningTa inte turen

Postfinal kontextualisering

Producera tilläggFörbered för responsSignalera turövergång

Gör anspråk på turenGe uppbackningTa inte turen

Schema 6.10. Turfaser relaterade till talarens och andra deltagares komplementära aktiviteter i varje fas.

Turdesign


274

Schemat illustrerar att den andra deltagaren har flera alternativ i varje turfas och att alternativen är olika relevanta i de olika tur-faserna. Vid initial kontextualisering gör en av deltagarna anspråk på turen, men talarrollen är ännu inte etablerad. Andra deltagare kan välja mellan att visa uppmärksamhet på den nya talstarten och anta en lyssnarroll, eller alternativt kan de försöka starta egna konkurrerande bidrag. När den talande inlett en strukturell och innehållslig projektion avgörs rätten till turen: de andra deltagar-na avbryter sina eventuella konkurrerande bidrag till förmån för principen att en person i taget talar. De andra blir uppmärksamma på vartåt talarens kontribution riktar sig och visar att de följer med.

När slutet på den talandes kontribution blir projicerbart kan den som varit i lyssnarrollen bekräfta fortsatt lyssnarskap genom uppbackning eller alternativt göra sig färdig för turövergång och en turövertagande handling. Vid final kontextualiseringsfas är möjligheten till turbyte uppenbar. De andra kan inleda en ny tur här, antingen efter kompletteringen av den kontextualiserande praktiken eller också i överlapp med den. Alternativt kan de avstå från att inleda en ny tur, varvid den som haft ordet får producera en fortsättning. Postfinal kontextualisering och andra turtillägg produceras just i en fas där turövergången blivit relevant. Den postfinala praktiken utgör då en typ av fortsättning som följt en möjlig men inte utnyttjad turbytesplats.

Segmenteringen av en TKE i interaktionellt relevanta faser utgår således från handlingar och orienteringar som talaren och andra deltagare kan utföra i sina för tillfället aktuella samtalsroller. Turtagning är en faktor som styr deltagarnas handlingar under förloppet av en turkonstruktionsenhet: introduktionen av en tur, etableringen av turrätten, slutförandet av turen och avståendet från den. Det är med andra ord inte bara på en viss punkt i en TKE, vid en (möjlig) turbytesplats, som turtagningen har rele-vans för deltagarnas beteende och orientering mot varandra, även om denna punkt i sig innebär avgörandet av vem som blir nästa talare.

En viss förenkling har varit nödvändig för presentationen av

Turdesign


275

principerna för tursegmentering. Framställningen har utgått från yttranden som utgör en enskild syntaktiskt, pragmatiskt och proso-diskt sammanhängande turkonstruktionsenhet. Inom denna enhet har man identifierat interna faser som korrelerar med strukturellt och pragmatiskt identifierbara delpraktiker och produktionsför-lopp: initial kontextualisering, en kontribution, som kan indelas i en begynnelse- och avslutningsfas, och final kontextualisering. Vill man beskriva strukturen i en flerledad tur kan man anta att de nämnda faserna, med de markörer och praktiker som är typiska för respektive fas, har möjlighet att bli realiserade i varje del-TKE som bygger upp den flerledade turen. Tanken är således att tur-faserna, och den analytiska tursegmentering som avser beskriva och blottlägga dem, kan förekomma rekursivt i turkonstruktions-enheter, vare sig de ensamma eller tillsammans i en serie bildar en tur.

Turdesign


276

7Avslutning och kommande turerAtt förstå den samtalande människan förutsätter att man förstår något av systematiken i de sociala krafter som styr hennes bete-ende och som i sin tur får ett språkligt uttryck. På ett motsvarande sätt är det väsentligt för förståelsen av de språkliga uttrycken att se vad de är användbara för i riktiga kommunikativa uppgifter. Ge-nom att på detta sätt studera förhållandet mellan språkliga struk-turer och interaktionella praktiker kan vi öka vårt medvetande om språkbruket – de funktioner som uttrycks genom språket och de sociala behov som språket är uttryck för.

En strukturell beskrivning av samtalsspråk är i sina utgångs-punkter naturligtvis specifik och empiriskt grundad.Yttranden är inte isolerade, autonomt existerande studieobjekt, utan deras form och funktion kan analyseras och förstås i relation till den konkreta sekvens och verksamhet där yttrandet fälls. Grammatikens utma-ning för samtalsstudier är kravet på generalisering, att man kan abstrahera fram mönster som gäller för många olika yttranden. Samtalets utmaning för grammatiken är att dess gränser bör om-prövas. Med utgångspunkt i samtalsspråk behöver vi identifiera vissa andra ordklasser och funktionella led i yttranden än de som identifieras i skrift; konstruktionerna behöver dynamiska analyser där de uppfattas som utbyggbara; reparationspraktiker ska inte ses som missar utan som ett sätt att operera med konstruktioner. Och grammatiken behöver inte sluta i och med satsen. Det kan vara minst lika viktigt att fokusera analysen på området mellan två sat-ser – eller rättare sagt mellan två yttranden och turer och vad som där pågår strukturellt och interaktionellt. Vad som är centralt och perifert för den grammatiska analysen ligger i hög grad i betrak-tarens öga.

Analysen av samtalsspråk har alltså mycket att ge åt beskriv-ningen av svensk grammatik. När grammatiken omfattar struk-

Avslutning och kommande turer


277

turer och praktiker som är utmärkande för talet gör den förstås nya landvinningar, men den kan också se egenarten i skriftsprå-kets strukturer tydligare, i ett dialektiskt förhållande till det talade språket. Det är lika klart att grammatiken har mycket att ge åt be-skrivningen av samtal och samtalsspråk. Den hjälper oss att han-tera strukturella mönster analytiskt och systematiskt, den hjälper oss också att identifiera dem.

Ingen grammatik för svenskt samtalsspråk är färdig i och med den här boken. Boken har tagit fasta på sådant som uppenbart har försummats i den allmänna grammatiktraditionen, såsom dis-kursmarkörer och yttrandenas design i faser – inte bara i fraser och satser. Samtidigt har detta varit områden som fått mycket uppmärksamhet i samtalsstudier där de dock lidit av en splittrad behandling i separata mindre studier som saknat ett sammanhål-lande kitt. Det kitt som erbjuds här består av samtalsanalytiska upptäcktsmetoder kombinerade med grammatiska instrument för bearbetning av upptäckterna.

Framtida studier i samtal och grammatik kan ta två vägar. Den ena är att gå djupare in på samtalsspråkets egna förutsättningar. Fokuserade studier av språkstruktur och prosodi i naturliga inter-aktionella inramningar råder det brist på. Hur är det med prosodi och turbytesplatser i sista hand, och finns det regionala skillnader i prosodins relativa vikt för interaktionella avgöranden? Systema-tiska kartläggningar av språkstruktur och aktivitetstyp skulle också kasta mer ljus över kopplingen mellan samtalsspråkets formsida och funktionssida. Påkallar till exempel servicesituationer och domstolsförhandlingar karakteristiska interaktionella praktiker och därmed karakteristiska grammatiska konstruktioner? Vidare kunde den yttre syntaktiska beskrivningen, dvs. sekventiellt de-finierbara tursteg, ägnas mycket mer uppmärksamhet och for-maliseringsförsök. I den här boken har sådana yttre syntaktiska mönster lyfts fram närmast i samband med beskrivningen av vissa reparationssekvenser.

Den andra vägen är att gå den strukturella och mer teoridrivna grammatiken till mötes. Vi har till exempel inte någon grammatiskt förankrad analys av med vilka strukturella regelbundenheter repara-



278

tion i svenskan verkställs i yttranden. Den samtalsgrammatiska be-skrivningen har inte heller i någon större omfattning hunnit nå kom-plexare, hierarkiska syntaktiska strukturer som underordning. I vilken utsträckning förekommer bisatser, vilka typer är de och i synnerhet till vilken interaktionell nytta är de? Att bisatser inte behandlats stort i samtalsstudier kan peka på att de inte har en så framträdande roll vid turkonstruktion som i skriven prosa. Men det är också möjligt att de hamnat i ett slags blind fläck i den gestaltväxling som fokuseringen av turväxlingar och turernas yttre gränser påkallat. Sådana blinda fläckar ska förstås inte få existera i samtalsgrammatiken.

Den grammatiska beskrivningen knyts ofta till en viss modell. I den här presentationen har positionsgrammatiken tjänat som en fond mot vilken den lineära, interaktionellt baserade fasindel-ningen av turer har kunnat relateras. Men det finns också andra verktyg som kan lämpa sig för beskrivningen, till exempel kon-struktionsgrammatiken som har en viss popularitet bland interak-tionella lingvister. Genom konstruktionsgrammatikens heuristiska beskrivningsapparat kan man kanske i bästa fall kombinera syn-taktiska, pragmatiska och prosodiska aspekter av en sociospråklig praktik. För att detta ska lyckas behövs det emellertid satsningar just av samtalsforskare som har känsla för på vilka punkter den teoretiska modellen behöver utvidgas och anpassas.

Det är rimligt att fråga om samtalsgrammatiken har relevans för praktiska tillämpningar. Studiet av samtal och grammatik hjäl-per ju oss att bättre förstå hur och var vi egentligen utnyttjar vår språkliga kompetens i helt vardagliga situationer. Samtalsgram-matiska rön kan sålunda vara till nytta när man undersöker för-utsättningarna för språk och interaktion i olika arbetsuppgifter, vid språkinlärning och också vid hantering av nedsatt språk- och interaktionsförmåga. Vidare är det tänkbart att man lär ut samtals-grammatik vid sidan av traditionell grammatik. Särskild under-visning med utgångspunkt i samtalsgrammatiska frågeställningar kan tänkas vara relevant i olika typer av fortbildning inom yrken där språk och interaktion är centralt. Kännedom om bruket av ett språks diskursmarkörer är säkert också till nytta vid främmande-språkundervisning.



279

En av idéerna med den här boken har varit att den ska kunna väcka nyfikenhet på grammatik genom att fokusera ett språkbruk som känns igen i vardagen och genom att öppna nya perspektiv på grammatikens kanske en aning dammiga begrepp. Grammatiken kan tyvärr ha förmåga att ta död på en så levande, mångfasette-rad och dynamisk företeelse som det mänskliga språket. En del grammatikböcker inleds också med ursäkter för ämnets allmänna tråkighet. Detta kan förstås ibland översättas med saklighet och tydlighet, vilket det inte finns skäl att ge avkall på i en samtals-grammatik heller. Men i stället för med ursäkter är det kanske bättre att avsluta den här boken med förhoppningar; förhopp-ningar om att framställningen åtminstone i någon mån kunnat göra rättvisa åt det i så hög grad livfulla studieobjektet, samtalet, och genom detta kunnat hålla läsarens intresse vid liv.



280

Termförklaringar

Följande alfabetiserade lista tar upp centrala termer i gränssnit-tet mellan grammatik och samtalsforskning, i synnerhet sådana som är nyskapade eller annars mindre självförklarande. Asterisk vid ett ord anger att ordet finns som uppslagsord på termlistan (*yttrandepar). Till uppslagsord med besläktat innehåll hänvisas med förkortningen »jfr« (jfr *förstaled). En del av de gramma-tiska termerna i termlistan ingår i registret i Svenska Akademiens grammatik (band 1), och i förekommande fall hänvisas till den re-levanta sidan i registret, t.ex. »Se SAG 1, s.154«.

andraled, yttrandet som responderar på initiativhandlingen i ett *yttrandepar, t.ex. fråga–svar där svaret är andraled (jfr *förstaled).

annaninitierad reparation, när talaren producerat en problem-källa signalerar den andra deltagaren att bidraget innehållit ett problem som bör åtgärdas, dvs. repareras, t.ex. A: Prata du inte med honom om det då? [problemkälla] B: om akademiska? [annaninitie-rad reparation] A: Ja [bekräftelse av reparationen]. Även om den andre initierar reparationen kan själva reparationen (eller bekräf-telsen av den) lämnas åt talaren som producerade problemkällan (*självinitierad reparation, *reparation).

annex, ett yttrandeled som inte ingår som led i satsen, men som i princip kunde inordnas i satsen, t.ex. *fristående referent och *dis-lokation. Se SAG 1, s.154.

ansikte mot ansikte-samtal, samtal där deltagarna delar ett fy-siskt rum och kan se varandra.

apokoinou, en strukturell företeelse där två satser på sätt och vis smält samman så att två finita predikatsverb utnyttjar ett och sam-ma led som verbfraskomplement, t.ex. adverbialet på slutet i föl-jande exempel: Sen så blir det också lugnare på slutet blir det trängre i magen (*sammansmälta satser).

Termförklaringar


281

arrangerade samtal, samtal som inte utgår från deltagarnas egna behov att komma i kontakt med varandra eller att sköta sina prak-tiska ärenden.

begynnelse, led som inleder den strukturella och innehållsliga projektionen för kontributionen, t.ex. satsens inledare: nå [dis-kursmarkör] hur [begynnelse] blev det med den där timmen då?

conversation analysis (CA), en mikrosociologisk inriktning som studerar social interaktion med utgångspunkt i etnometodologi och med en särskild hänsyn till hur interaktionen i samtal är orga-niserad (jfr samtalsanalys).

deklarativ, en påstående sats: jag dricker hemskt gärna te. Se SAG 1, s. 161.

deklination, en stegvis fallande intonationskurva.

deltagarram, en uppsättning roller som talarna har i en sekvens, samtalsfas eller aktivitet, t.ex. primärtalare, sekundärtalare, till-talad och icke-tilltalad deltagare. En viss deltagarram kan råda vid produktionen av en berättelse, men när berättelsen avslutats och ersatts med en annan aktivitet ändras också deltagarramen och samtalsdeltagarnas roller därmed (jfr *samtalsidentitet).

dialog, ett utbyte som organiseras i initiativ- och responshand-lingar, t.ex. fråga–svar, värdering–kommentar.

dialogpartikel, en diskurspartikel som ensamt kan utgöra en full-värdig handling i dialog, t.ex. *responsiverna mm, ja och nej.

diskursenhet, en tur som består av flera turkonstruktionsenheter och utgör en pragmatiskt identifierbar helhet, t.ex. en berättelse, for-mulering av ett problem eller ett råd (jfr *turkonstruktionsenhet).

diskursmarkör, ett led som reglerar interaktionen och modifie-rar de handlingar som talarna utför i interaktionen. Som diskurs-markörer används diskurspartiklar (*primära diskursmarkörer), vissa ord från andra ordklasser (*sekundära diskursmarkörer) eller också en del längre, fasta fraser (*utvidgade diskursmarkörer) (jfr *diskurspartikel).

diskurspartikel, en typ av funktionsord som är ägnade åt att reg-lera interaktionen och modifiera de handlingar som talarna utför i

Termförklaringar


282

interaktionen. Indelas vidare i *dialogpartiklar, *yttrandepartiklar, *fokalpartiklar och *modalpartiklar (jfr *diskursmarkör).

dislokation, en grammatisk konstruktion som utnyttjas vid refe-rentförhandling. En dislokation består av ett referentidentifierande led som står initialt eller finalt utanför satsens inre syntaktiska schema, medan satsen innehåller ett led som kan anses vara en pronominell kopia av det dislokerade ledet: Evenemangstipset [dis-lokation] är det här man fixar det? (jfr *fristående referent).

dubbel kontextualitet, ett begrepp som syftar på att ett yttrande vanligen utgör en respons på det föregående yttrandet, men också i sin tur kräver en respons.

dyad, ett tvåpartssamtal.

efterfält, position efter den inre satsramen där *TKE-finala mar-körer och andra uttryck för finala kontextualiserande praktiker placeras. Se SAG 1, s. 165.

egressiv, ljud som kan uppfattas som signaler om att talarens tur är definitivt slut, t.ex. utandning och skratt (*ingressiv).

enkelt frasformat yttrande, ett yttrande som består av en enda syntaktisk *fras.

enkelt satsformat yttrande, ett yttrande som består av en enda *sats.

enledad tur, en tur som består av en enda *turkonstruktionsenhet.

expressiv, en grupp interjektioner som (till skillnad från *dis-kurspartiklar) kan uppfattas som innehållsord i och med att de uttrycker känslor (aj, oj, usch), instruktioner (schas, stopp), sociala konventioner (goddag, förlåt) eller ljudimitationer (pang).

fas, turens och den enskilda turkonstruktionsenhetens förlopp kan indelas i faser där distinkta interaktionella och grammatiska praktiker äger rum, t.ex. *initial kontextualiseringsfas–*kontribu-tion–*final kontextualiseringsfas.

final kontextualiseringsfas, en turfas som följer yttrandets kärna, *kontributionen, och ger interaktionellt relevant kontext åt den: Halv tre hade jag fortfarande inte kommit in [kontribution] förstår du [final kontextualisering].

Termförklaringar


283

flerledad tur, en tur som består av fler än en *turkonstruktions-enhet.

fokalpartikel, en diskurspartikel som kan fokusera ett visst ele-ment i yttrandet och som därigenom är tämligen rörlig syntak-tiskt, t.ex. ba, liksom, typ, sär.

formulering, ett yttrande som sammanfattar och tolkar kärn-innehållet i ett föregående yttrande. En formulering inleds typiskt med en konsekutiv eller parafrasmarkör: så (att), du menar.

fras, en grammatisk konstruktion som består av frasens huvud-ord och dess eventuella bestämningar, t.ex. nominalfras (första [bestämning] stationen [huvudord]), verbfras (har [huvudord] haft [bestämning] värken [bestämning]), prepositionsfras (i [huvudord] mitten [bestämning]). Se SAG 1, s. 172.

fristående referent, ett referentidentifierande led vid referentför-handling. Den fristående referenten står initialt i ett yttrande utan-för satsens syntaktiska struktur, men till skillnad från *dislokation innehåller inte satsen något led som syftar tillbaka på den fristå-ende referenten: Christer Sjögrenskonserten [fristående referent] går det att beställa så här på telefon? (jfr *dislokation).

frågeram, mer eller mindre konventionella uttryck som projicerar en interrogativ handling, t.ex. jag undrar, jag funderar, får jag fråga, en fråga bara.

fundament, första satsled i satser där det finita predikatsverbet konventionellt intar andra ledposition, t.ex. i påstående huvudsats. Se SAG 1, s.173.

företal, en förberedande handling som bl.a. kontrollerar möjlig-heterna att fånga den andra partens uppmärksamhet eller bered-skap att acceptera en invit. Företalet söker en respons och bildar en *försekvens med den.

förfält, position före den inre satsramen där *TKE-initiala mar-körer och andra uttryck för initiala kontextualiserande praktiker placeras. Se SAG 1, s. 175.

försekvens, en sekvens bestående av ett *företal och responsen på det: Vad gör du då? – Inget särskilt.

Termförklaringar


284

förstaled, en initiativhandling som kräver en respons av ett visst pragmatiskt slag, t.ex. en fråga kräver ett svar i *andraled.

handlingsprojektion, en praktik där talaren föregriper en kom-mande, i kontexten central, språkhandling eller aktivitet, t.ex. en begäran, fråga eller berättelse: får jag fråga [handlingsprojektion] vem ställde den här diagnosen? [kärnhandling]. (Jfr *frågeram.)

ifyllnad, ett yttrande som strukturellt och innehållsligt komplet-terar ett yttrande som en annan part inlett: Bara du inte blir så här … – Omfångsbeskattad (*samkonstruktion).

ingressiv, ljud som kan uppfattas som ansatser till tal- och tur-start, t.ex. inandning och ett enskilt smackande ljud (*egressiv).

initial kontextualiseringsfas, en turfas som föregår yttrandets kärna, *kontributionen, och ger interaktionellt relevant kontext åt den: Ja menar [initial kontextualisering] man skulle kunna säga var e gardinen [kontribution].

inkrementell, sättet att producera yttranden och grammatiska konstruktioner bit för bit i ett temporalt, lineärt förlopp.

inre syntax, regler för yttrandets interna organisation i gramma-tiskt såväl som interaktionellt avseende.

institutionella samtal, samtal där åtminstone den ena deltagaren representerar en samhällelig institution (inom statsförvaltning, medicin, företagsvärld m.m.) och där man syftar till att nå ett in-stitutionellt mål (ett myndighetsbeslut, en diagnos, ett kommer-siellt avtal m.m.).

interaktion, en form av kommunikation där det mellan deltagar-na förekommer en ständig växelverkan som organiseras i initiativ och responser.

interaktionell lingvistik, ett studium av språkstruktur och språk-användning med hjälp av metoder som hämtas från både samtals-analys och språkvetenskap (jfr *conversation analysis).

interjektion, en ordklass vars medlemmar kännetecknas av att de är oböjliga och inte inordnas som led i satser (*diskurspartikel, *expressiv). Se SAG 1, s. 185.

interrogativ, en frågande handling.

Termförklaringar


285

komplext frasformat yttrande, ett yttrande som består av fler än en *fras.

komplext satsformat yttrande, ett yttrande som består av fler än en *sats.

kontribution, yttrandets kärna, turfasen där talaren uttrycker den bärande språkhandlingen. Kontributionen kan omgärdas av ini-tiala och finala kontextualiserande praktiker: Nämen [initial kon-textualisering] det fungerar nog [kontribution] serdu [final kontex-tualisering].

lucklämnande fråga, ett yttrande som avsiktligt lämnas gram-matiskt och pragmatiskt ofullbordat för att man ska kunna bjuda in en respons som »fyller i« den ofullbordade projektionen: Han skulle? – Han skulle lasta av en kran (jfr *samkonstruktion).

medierade samtal, samtal som arrangerats för en TV- eller radio-sändning (*arrangerade samtal).

modalpartikel, en diskurspartikel som modifierar yttrandets san-ningsvärde och som syntaktiskt uppträder som satsadverbial i sat-sens mittfält, t.ex. ju, nog, nu, väl.

moderyttrande, ett potentiellt fullbordat yttrande som (möjligen efter en paus) följs av ett kompletterande led i form av *turtillägg: Det slutade tio över sju [moderyttrande]. Som jag minns [turtillägg].

parentes, ett segment inom ett yttrande som avbryter dess struk-turella och innehållsliga projektion: Efter tio år [begynnelse för projektion] eller sju åtta år i alla fall [parentes] så upptäckte jag att han sov ju [uppföljning av projektionen].

postfinal kontextualiseringsfas, en kontextualiserande praktik (t.ex. en referentförhandling) som läggs till efter att talarens tur nått en möjlig syntaktisk, pragmatisk och prosodisk slutpunkt: Det var ju det hon titta på [kontribution] va. [final kontextualisering]. Prislappen alltså [postfinal kontextualisering] (*final kontextuali-seringsfas).

preferensstruktur, en social organiserande princip enligt vilken somliga handlingar uppfattas som prefererade, okomplicerade att genomföra, medan andra handlingar uppfattas som dispreferera-

Termförklaringar


286

de, mer komplicerade att genomföra. Enligt preferensstrukturen är det t.ex. prefererat att acceptera en invit och disprefererat att avböja en.

primära diskursmarkörer, led som speciellt används vid orga-nisering av interaktionen och modifiering av yttranden, dvs. *dis-kurspartiklar.

primära interjektioner, ord som enbart eller åtminstone primärt hör till ordklassen interjektion, t.ex. aj, oj, schas, äsch (jfr *sekundära interjektioner).

processyntax, gestaltning av syntaktiska strukturer i en temporal, *inkrementellt framskridande process.

produktsyntax, gestaltning av syntaktiska strukturer som färdiga helheter.

projicerat slut, led som avslutar den strukturella och innehålls-liga projektionen för kontributionen, t.ex. bestämning till satsens verbfras, och vars art i många fall kan förutses av deltagarna: Var i kroppen har du haft [pågående projektion] värken [projicerat slut] (*projicering).

projicering, förutsägbarheten i yttrandets strukturella förlopp, omfattning och innehåll när yttrandets produktion inletts och förs vidare.

prosodi, ett samlande begrepp som syftar på språkets ljudegen-skaper som intonation, rytm och dynamik.

prosodisk fras, en prosodiskt sammanhängande enhet som kan omfatta ett ord, en ordgrupp eller en sats.

påhängd fråga, en interrogativ handling som konstrueras som en syntaktisk fortsättning av den föregående talarens yttrande: Har ni fallskydd? – På spisen? (jfr *samkonstruktion).

referentförhandling, en praktik där talaren introducerar en refe-rent i samtalet och kontrollerar att den andra deltagaren identi-fierar referenten. Praktiken kan bestå av konstruktion med fristå-ende referent (Christer Sjögrenskonserten, går det att beställa så här på telefon?) eller dislokation (Den här värken, hur påverkar den ditt privatliv?, Jag tycker dom är så jobbiga, dom där tabletterna).

Termförklaringar


287

reparation, en samling praktiker som syftar till att återställa inter-subjektiviteten talarna emellan då den hotats av problem förknip-pade med hörbarhet, förståelse eller yttrandets produktion.

responsiv, en undertyp av *dialogpartiklar som har en svarande funktion, t.ex. ja, jo, nej (*diskurspartikel).

samkonstruktion, en företeelse där två olika talares yttranden tillsammans bildar en enhetlig grammatisk konstruktion: Trots att det är tjugo grader kallt ibland utomhus. – Så vill vi ha varmt inne. (Jfr *ifyllnad).

sammansmälta satser, två satser vars respektive finita predikats-verb utnyttjar ett och samma led som verbfraskomplement, t.ex. adverbialet på slutet i följande exempel: Sen så blir det också lugnare på slutet blir det trängre i magen (*apokoinou).

samtal, muntlig form av kommunikation som förs i en omedelbar växelverkan mellan två eller fler deltagare.

samtalsidentitet, deltagarens roll i den pågående samtalssituatio-nen, t.ex. (primär) talare och lyssnare.

sats, en grammatisk konstruktion som består åtminstone av ett subjekt och ett finit predikatsverb. Se SAG 1, s. 221.

satskärna, satsen minus dess inledare: Hon [inledare] trampade all-deles framför dem [satskärna]; Trots att [inledare] det är tjugo grader kallt [satskärna]. Se SAG 1, s. 222.

satsled, fras i dess syntaktiska funktion, t.ex. subjekt, objekt, ad-verbial. Se SAG 1, s. 222.

segment, en del av ett yttrande eller en tur som inte analyseras närmare i funktionella eller strukturella termer.

sekundära diskursmarkörer, vissa ord från varierande ordklasser som vid sidan av andra funktioner kan uppta interaktionsregleran-de och yttrandemodifierande funktioner (*primära diskursmarkö-rer, *diskurspartiklar).

sekundära interjektioner, ord som ofta används i samma, t.ex. känslobetonade, funktioner som *primära interjektioner, men som härstammar från andra ordklasser, t.ex. fan, bingo, gud, kors.

Termförklaringar


288

sekvens, en serie yttranden som bildar en interaktionellt sam-manhängande kedja, t.ex. fråga–svar, påstående–kommentar.

sekvensanalys, en analys av turväxlingar där turernas förhållande till och beroende av varandra bestäms närmare, t.ex. initiativ– respons, förstaled–andraled, företal–fortsättningssignal.

sekvensstruktur, samtalets organisation i kedjor av turer (hand-lingar) som hänger ihop med varandra och föranleds av varandra.

sekventiell implikation, ett yttrande är sekventiellt implikativt då det gör ett annat, responderande yttrande relevant.

självinitierad reparation, talaren producerar en potentiell pro-blemkälla och signalerar självmant att problemet ska lösas, dvs. repareras, t.ex. Sen efter tie år [problemkälla], eller ja sju åtta år i alla fall [självinitierad reparation], så upptäckte jag att han sov ju (*annaninitierad reparation, *självreparation).

självreparation, talaren reparerar problemkällan som förekom-mit i det egna bidraget till samtalet: Marie var väldigt depp- [pro-blemkälla] dämpad [reparation] (*reparation).

syntax, systemet av regler för hur ord fogas samman till fraser och satser. Se SAG 1, s. 230.

talarpositionering, en praktik där talaren signalerar sin inställ-ning till den handling som uttrycks i turens kontribution, t.ex. jag vet inte [talarpositionering] jag brukar tänka på det ibland [kontri-bution]; Svenska komedier brukar vara väldigt bra [kontribution] tycker jag [talarpositionering].

TKE-final markör, led som förekommer i turens finala kontex-tualiseringsfas: *egressiver, *diskursmarkörer och *vokativer.

TKE-initial markör, led som förekommer i turens initiala kon-textualiseringsfas: *ingressiver, *diskursmarkörer och *vokativer.

tur, ett utrymme i ett dialogiskt utbyte där talaren är i tur att ut-föra en social handling, ett bidrag till samtalet.

turbytesplats (TBP), en punkt där talaren slutfört en sekventiellt sett relevant handling varvid turen kan gå över till en annan del-tagare.

Termförklaringar


289

turkonstruktion, ett komplex av metoder (grammatiska, pragma-tiska, prosodiska) med vilka talaren ger yttrandet en viss form.

turkonstruktionsenhet (TKE), en grammatiskt, pragmatiskt och prosodiskt bestämbar enhet i talet, som i sin aktuella sekvens ut-gör en möjlig *tur, dvs. relevant handling (*yttrande).

turmönster, generiska strukturella gestaltningar av talarturer i enledade, flerledade och underordnade (uppbackningar, turtillägg, parenteser) turer.

tursegmentering, uppspaltning av turens eller turkonstruktions-enhetens inre organisation i interaktionellt och strukturellt dis-tinkta faser, t.ex. initial kontextualiseringsfas–kontribution–final kontextualiseringsfas.

turtagning, systematiken som organiserar talet i turer och tur-konstruktionsenheter.

turtilldelning, en samling principer som styr valet av talare vid *turbytesplatser.

turtillägg, ett stycke tal som produceras efter en möjligen slutförd tur, som en strukturell och innehållslig förlängning av föregående turkonstruktionsenhet: Snälla Monika har du en sax? [möjligen slut-förd tur] Nära nånstans. [turtillägg].

turövergångsområde, ett kontinuum där förhandling om tur-övergång är relevant. Området finns i praktiken mellan den utgå-ende turens *projicerade slut och *begynnelsen för projektionen i den inträdande turen.

uppbackning, stödjande signaler (t.ex. mm, ja, nä) som anger att den talande kan fortsätta med sitt bidrag och att den lyssnande hänger med. Uppbackningar är inte *sekventiellt implikativa.

utvidgade diskursmarkörer, helt eller delvis lexikaliserade fler-ordsuttryck som används som samtalsstrukturerande eller yttran-demodifierande markörer, i princip som en typ av *sekundära dis-kursmarkörer, t.ex. vad heter det, om man säger så, jag vet inte.

vardagliga samtal, samtal som närmast har en social funktion och som typiskt förs mellan vänner och bekanta, varvid de känneteck-nas av informalitet och spontanitet. Uppfattas som en urtyp av

Termförklaringar


290

samtal som andra typer av samtal på olika sätt är avledda från (*in-stitutionella samtal, *arrangerade samtal, *medierade samtal).

vokativ, en praktik för att tilltala som kan utföras med namn (Erik), andra substantiviska tilltal (killar!) eller vissa diskursmarkörer (du). Se SAG 1, s. 238.

yttrande, en grammatiskt, pragmatiskt och prosodiskt bestämbar enhet i talet (jfr *turkonstruktionsenhet).

yttrandepar, en sekvens som har en fast *yttre syntax: ett visst slag av yttrande i parets förstaled kräver ett visst slag av yttrande i parets andraled, t.ex. hälsning–svarshälsning, fråga–svar, erbju-dande–bemötande.

yttrandepartikel, en diskurspartikel som ansluts till början eller slutet av ett yttrande men som inte fungerar som satsled, t.ex. du vet, förstårdu, va.

yttre syntax, regler enligt vilka en sekvens av turer byggs upp, t.ex. i *yttrandepar.

Termförklaringar


291

Material

I den här förteckningen hänvisas till de materialkällor som sam-talsutdragen hämtats från. Listan utgår från de inspelningskoder som varje utdrag i boken försetts med. Observera att en del av utdragen hämtats från andra publicerade undersökningar; i sådana fall hänvisas till publikationen i fråga i samband med det anförda utdraget. De flesta inspelningarna ingår i större materialsamlingar som beskrivs närmare i en annan publikation; för dessa finns en källhänvisning vid varje post på listan.

BSI. Ett samtal mellan skolbarn i Eskilstuna, utgående från ett for-mulär med stödfrågor. Inspelning inom projektet Barnets språkliga identifikation (BSI) 1977–1979. Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. (Eriksson 1997.)

GIC. En korpus av telefonsamtal till Giftinformationscentralen i Sverige. Samtalen är inspelade år 1995; vetenskapligt ansvarig Bengt Nordberg, transkription av Ulrika Sjöberg, Håkan Land-qvist och Karin Ridell. Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. (Landqvist 2001.)

GSLC. Gothenburg Spoken Language Corpus. Vetenskapligt an-svarig Jens Allwood. Institutionen för lingvistik, Göteborgs uni-versitet (www.ling.gu.se/projekt/tal).

GSM. En korpus av arrangerade samtal där gymnasister från Göte-borgsregionen bedömer musikprov och -stilar; deltagare: sam-talsledare och fyra gymnasister per inspelning. Inspelningen gjor-des 1995 i projektet Gymnasisters språk- och musikvärldar (GSM); vetenskapligt ansvarig Lars-Gunnar Andersson, flera transkrip-törer. Institutionen för svenska språket, Göteborgs universitet. (Wirdenäs 2002.)

H:Service. En korpus av telefonsamtal till en biljettförmedling i Helsingfors. Inspelning och transkription av Charlotta af Häll-

Material


292

ström i samband med en insamling av samtal i servicesituationer från Sverige och Finland, mitten av 1990-talet; vetenskapligt an-svarig Mirja Saari. Institutionen för nordiska språk och nordisk litteratur, Helsingfors universitet.

Hgym. Intervjuer med gymnasister i Helsingfors; deltagare: in-tervjuare och en gymnasieelev per inspelning. Inspelningsår 1970. Institutionen för nordiska språk och nordisk litteratur, Helsing-fors universitet.

HUSA. En korpus av arrangerade samtal där elever från gymnasier och läroverk från Helsingforsregionen diskuterar språk, fördomar och framtidsplaner; deltagare: samtalsledare och 2–4 ungdomar per inspelning. Inspelningen gjordes i projektet Språk och attityder bland helsingforssvenska ungdomar (HUSA) i mitten av 1990-talet; vetenskapligt ansvarig Mirja Saari, transkription av Charlotta af Hällström. Institutionen för nordiska språk och nordisk litteratur, Helsingfors universitet. (Löfström 1995.)

INK. En korpus av samtal mellan läkare och patienter inspelade på läkarmottagningar i södra Finland och Österbotten. Inspel-ningarna gjordes i projektet Interaktion i en institutionell kontext (INK) i mitten av 1990-talet; vetenskapligt ansvarig Anne-Marie Londen, transkription av Camilla Lindholm (Lieselott Nordman, Åsa Mickwitz). Institutionen för nordiska språk och nordisk lit-teratur, Helsingfors universitet. (Lindholm 2003.)

ISK:TT3. Medierat samtal; ett avsnitt ur ZTV-serien Tryck till. I programmet visas nya musikvideor som diskuteras och recenseras av en programledare och tre studiogäster. Inspelningsår 1997; veten-skapligt ansvarig Jan Anward, transkription av Jenny Öqvist. Institu-tionen för språk och kultur, Linköpings universitet. (Öqvist 2005.)

KO (Korpus Ottesjö). En korpus av vardagliga samtal som spelats in i familjekretsen kring middagar. Inspelning och transkription av Cajsa Ottesjö. Institutionen för lingvistik, Göteborgs universi-tet. (Ottesjö 2006.)

PTS. En korpus av privata telefonsamtal. Samtalen är inspelade i början av 1990-talet; vetenskapligt ansvarig Anna Lindström, transkription av Kristina Musslinder. Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet. (Lindström 1994.)

Material


293

SAM:M1. Ett samtal vid styrelsemöte på ett dagis, fem deltagare. Inspelningen gjordes i projektet Svenska samtal i Helsingfors (SAM) år 1990; vetenskapligt ansvarig Anne-Marie Londen, transkrip-tion av Ylva Forsblom-Nyberg. Institutionen för nordiska språk och nordisk litteratur, Helsingfors universitet. (Londen 1993.)

SAM:M2. Ett samtal som förs på årsmötet för en ungdomsorga-nisation, fem deltagare. Inspelningen gjordes i projektet Svenska samtal i Helsingfors (SAM) år 1993; vetenskapligt ansvarig Anne-Marie Londen, transkription av Maria Mannil. Institutionen för nordiska språk och nordisk litteratur, Helsingfors universitet. (Londen 1993.)

SAM:RS1. Medierat samtal; ett samtal om livet, personliga öden och erfarenheter, Rundradion i Finland (YLE). Deltagare: två studiovärdar och fyra gäster i olika åldrar. Inspelningen gjordes i projektet Svenska samtal i Helsingfors (SAM) år 1989; vetenskapligt ansvarig Anne-Marie Londen, transkription av Hanna Lehti-Ek-lund och Ylva Forsblom-Nyberg. Institutionen för nordiska språk och nordisk litteratur, Helsingfors universitet. (Londen 1993.)

SAM:RS3. Medierat samtal; ett samtal om »Stora machoboken« i programserien Magasinet, Rundradion i Finland (YLE). Delta-gare: två studiovärdar (kvinnor) och tre manliga gäster. Inspel-ningen gjordes i projektet Svenska samtal i Helsingfors (SAM) år 1990; vetenskapligt ansvarig Anne-Marie Londen, transkription av Ylva Forsblom-Nyberg och Monica Londen. Institutionen för nordiska språk och nordisk litteratur, Helsingfors universitet. (Londen 1993.)

SAM:RS4. Medierat samtal; ett samtal som förs på riksdagens kafé i Helsingfors, Rundradion i Finland (YLE). Deltagare: två studio-värdar och fyra gäster. Inspelningen gjordes i projektet Svenska samtal i Helsingfors (SAM) år 1991; vetenskapligt ansvarig Anne-Marie Londen, transkription av Ylva Forsblom-Nyberg och Mo-nica Londen. Institutionen för nordiska språk och nordisk littera-tur, Helsingfors universitet. (Londen 1993.)

SAM:V1. Ett vardagligt samtal mellan sex män i 30-årsåldern kring en middag i hemmiljö. Inspelningen gjordes i projektet Svenska samtal i Helsingfors (SAM) år 1990; vetenskapligt ansva-

Material


294

rig Anne-Marie Londen, transkription av Hanna Lehti-Eklund och Ylva Forsblom-Nyberg. Institutionen för nordiska språk och nordisk litteratur, Helsingfors universitet. (Londen 1993.)

SAM:V2. Ett vardagligt samtal mellan fyra äldre väninnor i hem-miljö. Inspelningen gjordes i projektet Svenska samtal i Helsing-fors (SAM) år 1990; vetenskapligt ansvarig Anne-Marie Londen, transkription av Ylva Forsblom-Nyberg. Institutionen för nor-diska språk och nordisk litteratur, Helsingfors universitet. (Lon-den 1993.)

SAMGRAM 5:1, SAMGRAM 5:2. Ett vardagligt samtal mellan två systrar och deras gemensamma kamrat i hemmiljö. Inspel-ningsår 2000; vetenskapligt ansvarig Bengt Nordberg, transkrip-tion av Henric Bagerius. Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet.

SIG. Ett vardagligt samtal mellan två kvinnor i medelåldern. In-spelningen ingår i korpusen Samtal i Göteborg som gjordes i pro-jektet Språksociala studier i en talspråklig databas i slutet av 1970-talet. Vetenskapligt ansvarig Sture Allén. Språkdata, Göteborgs universitet. (Löfström 1988.)

SVESTRA. Ett vardagligt samtal mellan sex väninnor i tjugo-årsåldern på en hemmafest i Österbotten. Inspelningen gjordes i projektet Finlandssvenska samtalsstrategier (SVESTRA) år 2001; vetenskapligt ansvarig Mirja Saari, inspelning och transkription av Åsa Mickwitz. Institutionen för nordiska språk och nordisk lit-teratur, Helsingfors universitet.

SÅI NF 2:1. Ett vardagligt samtal mellan fyra äldre väninnor i hemmiljö. Inspelningen gjordes i projektet Samtal, åldrande och identitet år 1998. Vetenskapligt ansvarig Mats Eriksson, transkrip-tion av Karin Ridell. Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. (Eriksson 2001.)

SÅI HT IIID2:2. Inspelning vid ett hemtjänstbesök; deltagare: vårdbiträde, patient och hennes make. Inspelningen gjordes i pro-jektet Samtal, åldrande och identitet år 1998. Vetenskapligt ansvarig Anna Lindström, transkription av Gustav Bockgård och Kristina Musslinder. Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. (Lindström 2000.)

Material


295

TemaK:6:4L. Ett samtal på gynekologbesök; deltagare: gynekolog och gravid kvinna. Inspelningsår 1992; vetenskapligt ansvarig Per Linell, Margareta Bredmar, transkription av Karin Ridell. Tema Kommunikation, Linköpings universitet. (Bredmar 1999.)

TemaK:A51. Huvudförhandling i brottmål (trafikförseelse) vid en mellansvensk tingsrätt; deltagare: domare, åklagare, tilltalad, vittne och målsägande. Inspelningsår 1988; vetenskapligt ansvarig Per Linell, transkription av Niklas Norén. Tema Kommunikation, Linköpings universitet. (Jönsson 1988.)

TemaK:BU3. Samtal mellan gravid kvinna och barnmorska på en mödravårdscentral. Inspelningsår 1990; vetenskapligt ansva-rig Per Linell, Margareta Bredmar, transkription av Karin Ridell. Tema Kommunikation, Linköpings universitet. (Bredmar 1999.)

TemaK:GML4. Ett fokusgruppssamtal om genmodifierad mat; deltagare: samtalsledare och fem lantbrukare. Inspelningsår 1997; vetenskapligt ansvarig Per Linell, Victoria Wibeck, transkription av Henric Bagerius. Tema Kommunikation, Linköpings universi-tet. (Wibeck 2002.)

TemaK:P5. Polisförhör; en kriminalinspektör förhör misstänkt för tillgrepp av öl. Inspelningsår 1986; vetenskapligt ansvarig Per Linell, Linda Jönsson, transkription av Niklas Norén. Tema Kom-munikation, Linköpings universitet. (Jönsson 1988.)

Material


296

LitteraturAdelswärd, Viveka (1991). Prat, skratt, skvaller och gräl och annat vi

gör när vi samtalar. Stockholm: Bromberg. Allwood, Jens (red.) (1999). Talspråksfrekvenser. (Gothenburg

Papers in Theoretical Linguistics S21.) Göteborg: Göteborgs universitet.

Ameka, Felix (1992). Interjections: the universal yet neglected part of speech. Journal of Pragmatics 18, s. 101–118.

Anward, Jan (2003). Att. Språk och stil 13, s. 65–85.Anward, Jan & Nordberg, Bengt (2005a). Inledning. I Anward,

Jan & Nordberg, Bengt (red.). Samtal och grammatik. Lund: Studentlitteratur, s. 5–9.

Anward, Jan & Bengt Nordberg (red.) (2005b). Samtal och gram-matik. Studier i svenskt samtalsspråk. Lund: Studentlitteratur.

Auer, Peter (1996). The pre-front field in spoken German and its relevance as a grammaticalization position. Pragmatics 6:3, s. 295–322.

Auer, Peter (2005). Projection in interaction and projection in grammar. Text 25:1, s. 7–36.

Bockgård, Gustav (2004). Syntax som social resurs. En studie av sam-konstruktionssekvensers form och funktion i svenska samtal. (Skrifter utgivna av institutionen för nordiska språk vid Uppsala univer-sitet 64.) Uppsala.

Bockgård, Gustav (2005). Små ord som förändrar världen. Om några användningar av responspartiklar i svenska samtal. I An-ward, Jan & Nordberg, Bengt (red.). Samtal och grammatik. Lund: Studentlitteratur, s. 157–184.

Bockgård, Gustav (2007). Syntax och prosodi vid turbytesplatser. Till beskrivningen av svenskans turtagning. I Engdahl, Elisabet & Londen Anne-Marie (red.). Interaktion och kontext. Lund: Studentlitteratur, s. 139–180.

Borgstam, Stina (1977). Nog är tillräckligt. Nysvenska studier 57, s. 217–226.

Bredmar, Margareta (1999). Att göra det ovanliga normalt: kommu-

Litteratur


297

nikativ varsamhet och medicinska uppgifter i barnmorskors samtal med gravida kvinnor. (Linköping Studies in Arts and Science 195.) Linköping: Linköpings universitet.

Bruce, Gösta (1998). Allmän och svensk prosodi. (Praktisk lingvistik 16.) Lund: Institutionen för lingvistik, Lunds universitet.

Bublitz, Wolfram (1988). Supportive fellow-speakers and cooperative conversations. Discourse topics and topical actions, participant roles and »recipient action« in a particular type of everyday conversation. Amsterdam: Benjamins.

Diderichsen, Paul (1946). Elementær dansk grammatik. Køben-havn: Gyldendal.

Ekerot, Lars-Johan (1988). Så-konstruktionen i svenskan. Konstruk-tionstypen »Om vädret tillåter, så genomföres övningen« i funktio-nellt grammatiskt perspektiv. Lund: Lund University Press.

Engdahl, Elisabet & Londen Anne-Marie (red.) (2007). Interak-tion och kontext. Nio studier av svenska samtal. Lund: Studentlit-teratur.

Eriksson, Mats (1988). Ju, väl, då, va, alltså. En undersökning av talaktsadverbial i stockholmskt talspråk. MINS 26 (Meddelan-den från Institutionen för nordiska språk vid Stockholms uni-versitet), s. 75–120.

Eriksson, Mats (1997). Ungdomars berättande. En studie i struktur och interaktion. (Skrifter utgivna av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet 43.) Uppsala.

Eriksson, Mats (2002). Syntaxens sociala sida. En inledande diskus-sion av turtillägg i samtal. I Språk och stil 11 (2001), s. 5–24.

Ford, Cecilia E. & Thompson, Sandra A. (1996). Interactional units in conversation: Syntactic, intonational, and pragmatic resources for the management of turns. I Ochs, Elinor m.fl. (red.). Interaction and grammar. Cambridge: Cambridge Uni-versity Press, s. 134–184.

Geluykens, Ronald (1992). From discourse process to grammatical construction. On left-dislocation in English. Amsterdam: Benja-mins.

Goffman, Erving (1979). Footing. Semiotica 25:1/2, s. 1–29.Goodwin, Charles (1981). Conversational organization. Interaction

between speakers and hearers. New York: Academic Press.Green-Vänttinen, Maria (1998). Ifyllnad i samtal. I Lehti-Eklund,

Hanna (red.). Samtalsstudier. (Meddelanden från Institutionen

Litteratur


298

för nordiska språk och nordisk litteratur vid Helsingfors uni-versitet B:19.) Helsingfors, s. 71–80.

Green-Vänttinen, Maria (2001). Lyssnaren i fokus. En samtalsanaly-tisk studie i uppbackningar. Helsingfors: Svenska litteratursäll-skapet i Finland.

Haakana, Markku (1999). Laughing matters: a conversation analyti-cal study of laughter in doctor-patient interaction. Diss., Institutio-nen för finska språket, Helsingfors universitet.

Haapamäki, Saara (2002). Studier i svensk grammatikhistoria. Åbo: Åbo Akademis förlag.

Hakulinen, Auli, Keevallik Eriksson, Leelo & Lindström, Jan (2003). Kuule, kule, hördu. Projicerande praktiker i finska, est-niska och svenska samtal. I Nordberg, Bengt m.fl. (red.). Gram-matik och samtal. Lund: Studentlitteratur, s. 199–218.

Hansson, Petra (2003). Prosodic phrasing in spontaneous Swedish. (Travaux de l’institut de linguistique de Lund XLIII.) Lund: Lunds universitet.

Hellberg, Staffan (1985). Scandinavian sentence-types. (Färsk forsk 9.) Institutionen för nordiska språk, Göteborgs universitet.

Hellberg, Staffan (2005). SAG och samtalet. Språk och stil 15, s. 193–195.

Heritage, John & Watson, Rod (1980). Aspects of the properties of formulations in natural conversations: some instances analy-sed. Semiotica 30:3/4, s. 245–262.

Hilmisdóttir, Helga (2007). A sequential analysis of nú and núna in Icelandic conversation. (Nordica Helsingiensia 7.) Helsingfors: Institutionen för nordiska språk och nordisk litteratur vid Hel-singfors universitet.

Hofvendahl, Johan (2000). Flerledade frågor i institutionella samtal. Magisteruppsats. Tema K, Linköpings universitet.

Houtkoop, Hanneke & Mazeland, Harrie (1985). Turns and dis-course units in everyday conversation. Journal of Pragmatics 9, s. 595–619.

Hultman, Tor G. (2003). Svenska Akademiens språklära. Stockholm: Norstedts.

ISK = Hakulinen, Auli, Vilkuna, Maria, Korhonen, Riitta, Koivis-to, Vesa, Heinonen, Tarja-Riitta & Alho, Irja (2004). Iso suomen kielioppi. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura.

Ivars, Ann-Marie (1993). Så-konstruktionen i finlandssvenskt tal-

Litteratur


299

språk. I Ivars, Ann-Marie, Lehti-Eklund, Hanna, Lilius, Pirkko, Londen, Anne-Marie & Solstrand-Pipping, Helena (red.). Språk och social kontext. (Meddelanden från Institutionen för nordiska språk och nordisk litteratur vid Helsingfors universitet B:15). Helsingfors, s. 229–241.

Josefsson, Gunlög (2005). Ord. Lund: Studentlitteratur.Jönsson, Linda (1988). Polisförhöret som kommunikationssituation. (Stu-

dies in communication 23). Linköping: Linköping University.Jönsson, Linda (2005). Tal i tal. Grammatiska konstruktioner av

anföring i tonårsflickors samtal. I Anward, Jan & Nordberg, Bengt (red.). Samtal och grammatik. Lund: Studentlitteratur, s. 89–108.

Karlsson, Susanna (2006). Positioneringsfraser i interaktion. Syntax, prosodi och funktion. (Göteborgsstudier i nordisk språkvetenskap 5.) Göteborg: Göteborgs universitet.

Kotsinas, Ulla-Britt (2004). Ungdomsspråk. Uppsala: Hallgren & Fallgren.

Landqvist, Håkan (2001): Råd och ruelse: moral och samtalsstrategier i Giftinformationscentralens telefonrådgivning. (Skrifter utgivna av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet 55). Uppsala.

Landqvist, Håkan (2003). Om partikeln då i kontrollfrågor. I Nordberg, Bengt m.fl. (red.). Grammatik och samtal. (Skrifter utgivna av Institutionen för nordiska språk och nordisk littera-tur vid Uppsala universitet 63.) Uppsala, s. 217–229.

Landqvist, Håkan (2005). Turtillägg – förslag till svenska termer. I Bäcklund, Ingegerd, Börestam, Ulla, Melander Marttala, Ulla & Näslund, Harry (red.). Text i arbete/Text at work. Uppsala: ASLA och Institutionen för nordiska språk vid Uppsala univer-sitet, s. 90–99.

Lehti-Eklund, Hanna (1992). Användningen av partikeln nå i hel-singforssvenska samtal. I Hellberg, Staffan, Kotsinas, Ulla-Britt, Ledin, Per & Lindell, Inger (red.). Svenskans beskrivning 19. Lund: Lund University Press, s. 174–184.

Lehti-Eklund, Hanna (2002). Om att som diskursmarkör. Språk och stil 11 (2001), s. 81–118.

Lerner, Gene (1991). On the syntax of sentences-in-progress. Language in Society 20, s. 441–458.

Lindholm, Camilla (2003). Frågor i praktiken. Flerledade frågeturer

Litteratur


300

i läkare-patientsamtal. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland.

Lindholm, Camilla & Lindström, Jan (2003). »Får jag fråga?« Frå-geramar i institutionell interaktion. Språk och stil 13, s. 35–64.

Lindholm, Camilla & Lindström, Jan (2004). Dislokationer och fristående topiker. Två annexkonstruktioner i talad svenska. I Melander, Björn, Melander Marttala, Ulla, Nyström, Cathari-na, Thelander, Mats & Östman, Carin (red.). Svenskans beskriv-ning 26. Uppsala: Hallgren & Fallgren, s. 196–207.

Lindström, Anna (1994). Identification and recognition in Swe-dish telephone conversation openings. Language in Society 23, s. 231–252.

Lindström, Anna (1999). Language as social action. Grammar, proso-dy, and interaction in Swedish conversation. (Skrifter utgivna av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet 46). Uppsala.

Lindström, Anna (2000). Om konsten att spela in naturligt före-kommande social interaktion. Erfarenheter från inspelningar i hemtjänsten. I Byrman, Gunilla, Levin, Magnus & Lindquist, Hans (red.). Korpusar i forskning och undervisning. (ASLA:s skrift-serie 13.) Uppsala, s. 182–191.

Lindström, Anna & Bagerius, Henric (2002). Uppmanande aktivi-teter i hemtjänsten. I Sundman, Marketta & Londen, Anne-Marie (red.). Svenskans beskrivning 25. Åbo: Åbo universitet. s. 132–141.

Lindström, Jan (1999). Vackert, vackert! Syntaktisk reduplikation i svenskan. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland.

Lindström, Jan (2002). Från satsschema till turschema? Förfältet i fokus. Språk och stil 11 (2001), s. 25–80.

Lindström, Jan (2005). Grammatiken i interaktionens tjänst. Syn-taktiska aspekter på turorganisation. I Anward, Jan & Nord-berg, Bengt (red.). Samtal och grammatik. Lund: Studentlittera-tur, s. 11–53.

Lindström, Jan (2006). Interactional linguistics. I Verschueren, Jef & Östman, Jan-Ola (red.). Handbook of Pragmatics (2006 Install-ment, 1–9). Amsterdam: Benjamins.

Lindström, Jan & Karlsson, Susanna (2005). Verb-first construc-tions as a syntactic and functional resource in (spoken) Swedish. Nordic Journal of Linguistics 28, s. 97–131.

Litteratur


301

Lindström, Jan & Linell, Per (2007). Roli å roli. X-och-x som sam-talspraktik och grammatisk konstruktion. I Engdahl, Elisabet & Londen Anne-Marie (red.). Interaktion och kontext. Lund: Stu-dentlitteratur, s. 21–91.

Linell, Per (1998). Leken och avgörandet: försök till en elementär samtalstypologi. I Lehti-Eklund, Hanna (red.). Samtalsstudier. (Meddelanden från Institutionen för nordiska språk och nord-isk litteratur vid Helsingfors universitet B:19.) Helsingfors, s. 155–164.

Linell, Per (2005a). The written language bias in linguistics. Its na-ture, origins and transformations. London: Routledge.

Linell, Per (2005b). En dialogisk grammatik? I Anward, Jan & Nordberg, Bengt (red.). Samtal och grammatik. Lund: Student-litteratur, s. 231–328.

Linell, Per & Gustavsson, Lennart (1987). Initiativ och respons: om dialogens dynamik, dominans och koherens. (SIC 15.) Linköping: Tema Kommunikation.

Londen, Anne-Marie (1993). Svenska samtal i Helsingfors. Pre-sentation av ett pågående projekt . I Muittari, Veikko & Rahko-nen, Matti (red.). Svenskan i Finland 2. (Meddelanden från Insti-tutionen för nordiska språk vid Jyväskylä universitet 9.) Jy-väskylä, s. 133–156.

Londen, Anne-Marie (1995). Samtalsforskning: en introduktion. Folkmålsstudier 36, s. 11–52.

Londen, Anne-Marie (1997). Då e man ju fri liksom. Om använd-ningen av partikeln liksom i ett finlandssvenskt radiosamtal. I Haapamäki, Saara (red.). Svenskan i Finland 4. (Skrifter från In-stitutionen vid Åbo Akademi 3.) Åbo, s. 101–118.

Londen, Anne-Marie (2000a). men int behöver du ta Carl-Johan me dej. Några iakttagelser av turinledande men i ett symötessamtal. I Gunnarsdotter Grönberg, Anna, Lundqvist, Aina, Norén, Kerstin, Wallgren-Hemlin, Barbro & Wirdenäs, Karolina (red.). Sett och hört – en vänskrift tillägnad Kerstin Nordenstam på 65-årsdagen. Göteborg: Institutionen för svenska språket vid Göteborgs universitet. s. 227–240.

Londen, Anne-Marie (2000b). ådedär(an) å. Att leta efter ord på fin-landssvenska. I Keski-Raasakka, Kyllikki & Söderholm, Pirjo (red.). Svenskan i Finland 5. Joensuu: Joensuu universitet. s. 150–163.

Londen, Anne-Marie & Lindström, Jan (2007). Att komma till en

Litteratur


302

konklusion. Konjunktionerna så att och men att i svenskt sam-talsspråk. I Engdahl, Elisabet & Londen, Anne-Marie (red.). Interaktion och kontext. Lund: Studentlitteratur, s. 93–138.

Löfström, Jamima (1995). Språk och attityder bland helsingfors-svenska ungdomar. En projektpresentation. I Saari, Mirja & Lindström, Jan (red.). Svenskan i Finland 3. (Meddelanden från Institutionen för nordiska språk och nordisk litteratur vid Hel-singfors universitet B:16.) Helsingfors, s. 116–123.

Löfström, Jonas (1988). Repliker utan gränser. Till studiet av syntak-tisk struktur i samtal. Diss., Institutionen för nordiska språk, Göteborgs universitet.

Melin, Lars (2000). Människan och skriften. Tecken, historia, psykolo-gi. Stockholm: Norstedts Ordbok.

Mörnsjö, Maria (2002). V1 declaratives in spoken Swedish. Syntax, information structure, and prosodic pattern. Lund: Lundastudier i nordisk språkvetenskap.

Nilsson, Jenny (2005). Adverb i interaktion. (Göteborgsstudier i nordisk språkvetenskap 4.) Göteborg: Göteborgs universitet.

Nordberg, Bengt, Keevallik Eriksson, Leelo, Thelander, Kerstin & Thelander, Mats (red.). (2003). Grammatik och samtal. Studier till minne av Mats Eriksson. (Skrifter utgivna av Institutionen för nordiska språk och nordisk litteratur vid Uppsala universitet 63.) Uppsala.

Nordenstam, Kerstin (1989). Tag questions och dylika påhäng i svens-ka samtal. (Färsk forsk 14). Institutionen för nordiska språk, Göteborgs universitet.

Norén, Niklas (2007). Apokoinou in Swedish talk-in-interaction. A family of methods for grammatical construction and the resolving of local communicative projects. (Linköping Studies in Arts and Sci-ence 405.) Linköping: Linköping University.

Norrby, Catrin (2002). Svenska påhängsuttryck av typen å så och eller nåt. En diskussion av deras förekomst och funktion(er) i ett samtida ungdomsmaterial. Språk och stil 11 (2001), s. 183–210.

Norrby, Catrin (2004). Samtalsanalys. Så gör vi när vi pratar med varandra. 2. uppl. Lund: Studentlitteratur.

Nylund, Mats (2000). Iscensatt interaktion. Strukturer och strategier i politiska mediesamtal. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland.

Ochs, Elinor, Schegloff, Emanuel A. & Thompson, Sandra A.

Litteratur


303

(red.) (1996). Interaction and grammar. Cambridge: Cambridge University Press.

Ottesjö, Cajsa (2005). Iallafall som diskursmarkör. I Anward, Jan & Nordberg, Bengt (red.). Samtal och grammatik. Lund: Stu-dentlitteratur, s. 201–229.

Ottesjö, Cajsa (2006). Att fortsätta och att återgå. Studier i koherens-skapande praktiker i vardagliga flerpersonssamtal. (Gothenburg Monographs in Linguistics 29). Göteborg.

Ottesjö, Cajsa & Lindström, Jan (2006). Så som diskursmarkör. Språk och stil 15, s. 85–127.

Pomerantz, Anita (1984). Agreeing and disagreeing with assess-ments. I Atkinson, J. Maxwell & Heritage, John (red.). Structu-res of social action. Studies in conversation analysis. Cambridge: Cambridge University Press, s. 57–101.

Routarinne, Sara (2003). Tytöt äänessä. Parenteesit ja nouseva sävel-kulku kertojan vuorovaikutuskeinoina. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura.

Saari, Mirja (1986). Jag menar. I Saari, Mirja, Londen, Anne-Ma-rie & Nilsson, Kim (red.). Xenia Huldeniana. En vänskrift tilläg-nad Lars Huldén på hans 60-årsdag 5.2.1986. (Meddelanden från Institutionen för nordiska språk och nordisk litteratur vid Hel-singfors universitet B:10.) Helsingfors, s. 329–337.

Saari, Mirja (1995). Det mångfunktionella nu i helsingfors-svenskan. Svenska landsmål och svenskt folkliv 1995, s. 311–320.

Sacks, Harvey, Schegloff, Emanuel A. & Jefferson, Gail (1974). A simplest systematics for the organization of turn-taking for conversation. Language 50, s. 696–735.

SAG = Teleman, Ulf, Hellberg, Staffan & Andersson, Erik (1999). Svenska Akademiens grammatik. Stockholm: Norstedts Ord-bok.

Schegloff, Emanuel A. (1979). The relevance of repair for syntax-for-conversation. I Givon, Talmy (red.). Syntax and semantics 12. Discourse and syntax. New York: Academic Press, s. 261–288.

Schegloff, Emanuel A. (1987). Recycled turn beginnings: A pre-cise repair mechanism in conversation’s turn-taking organisa-tion. I Button, Graham & Lee, John R. E. (red.). Talk and social organization. Clevendon, PA: Multilingual Matters, s. 70–85.

Schegloff Emanuel A. (1992). Repair after next turn: the last struc-turally provided defense of intersubjectivity in conversation.

Litteratur


304

American Journal of Sociology 97, s. 1295–1345.Schegloff, Emanuel A. (1996). Turn organization: one intersection

of grammar and interaction. I Ochs, Elinor m.fl. (red.) Interac-tion and grammar. Cambridge: Cambridge University Press, s. 52–133.

Schegloff, Emanuel A. (1997). Third turn repair. I Guy, Gregory R., Feagin, Crawford, Schiffrin, Deborah & Baugh, John (red.). Towards a social science of language. Volume 2: Social interaction and discourse structures. Amsterdam: Benjamins, s. 31–40.

Schegloff, Emanuel A., Jefferson, Gail & Sacks, Harvey (1977). The preference for self-correction in the organization of repair in conversation. Language 53, s. 361–382.

Schiffrin, Deborah (1987). Discourse markers. Cambridge: Cam-bridge University Press.

Selting, Margret & Couper-Kuhlen, Elizabeth (red.) (2001). Stud-ies in interactional linguistics. Amsterdam: Benjamins.

Silén, Beatrice (2002). De pronominella fraserna sån där och så där i helsingforssvenskt talspråk. Språk och stil 11 (2001), s. 119–181.

Steensig, Jakob (2001). Sprog i virkeligheden. Bidrag til en interaktio-nel lingvistik. Aarhus: Aarhus Universitetsforlag.

Teleman, Ulf (1983). Har tal- och skriftspråk olika grammatiker? Nordlund 3 (Småskrifter från Institutionen för nordiska språk i Lund), s. 3–23.

Wibeck, Victoria (2002). Genmat i fokus: analyser av fokusgruppssam-tal om genförändrade livsmedel. (Linköping Studies in Arts and Science 260.) Linköping: Linköpings universitet.

Wirdenäs, Karolina (2002). Ungdomars argumentation. Om argu-mentationstekniker i gruppsamtal. (Nordistica Gothoburgensia 26.) Göteborg: Göteborgs universitet.

Öqvist, Jenny (2000). Jamen förr i tiden så va re ju mera sär «å vick-en vacker hatt du har«. Om partikeln ’sär’s funktioner i samtal. Till-gänglig: <http://www.liu.se/isk/research/gris/pdf/oqvist_ja-men-forr.pdf>. (07-11-21). Institutionen för språk och kultur, Linköpings universitet.

Öqvist, Jenny (2005). När man talar om trollen. Personreferens i svenskt samtalsspråk. (Linköping Studies in Arts and Science 320). Linköping: Linköpings universitet.

Litteratur


305Register

adverb 248adverb, konnektivt 210adverbial 203, 271affokal 80, 93anaforisk 43, 180, 233, 234, 247,

248andradrag 139, 144andraled 56, 237, 239anföringsmarkör 94, 259, 263annaninitierad reparation 147annex 74ansats 227ansikte mot ansikte-samtal 29apokoinou 73, 235arrangerade samtal 30

begynnelse 231, 232, 270berättelseinledning 185berättelseintro 58, 185, 190betydelseord 60

CA 33conversation analysis 33

deiktisk 233, 234deklarativ 238deklarativ, verbinledd 237deklination 76, 129deltagarperspektiv 36deltagarram 137, 183demonstrativ 115, 169, 175, 217,

256dialog 12dialogpartikel 80, 229dialogram 227direktiv sats 234

diskursenhet 57, 136, 183, 259diskursmarkör 62, 65, 79, 126, 143,

201, 209, 215, 226, 228, 232, 241, 248, 265, 267

diskurspartikel 63, 65, 78, 248, 265dislokation 34, 187, 216dislokation, final 195, 255dislokation, initial 141disprefererad 91, 116, 207, 224,

262dubbel kontextualitet 138dyad 29, 134, 139

efterfält 70, 266, 267eftersats 115, 161, 195, 259egressiv 261ellips 42, 141, 239elliptisk 41, 47, 63, 81, 231enkla frasformade yttranden 71enkla satsformade yttranden 72enledad 71enledad tur 177epistemicitet 258evidentialitet 258expressiv sats 238expressiver 63

fas 56felsägning 151, 152, 164, 172final dislokation 195, 255final kontextualiseringsfas 202finit verb 68, 69, 72, 73, 171, 234,

235, 238 finlandssvenska 32, 82, 84, 90, 98,

99, 100, 102, 115, 143, 175. 237flerledad 71

Register


306

flerledad fråga 184flerledad tur 177, 239flerpartssamtal 29fokalpartikel 80fokuserande satsadverbial 93, 110fonologi 38formulering 161fortsättningssignal 85, 103, 245fras 68frasformade yttranden, enkla 71frasformade yttranden, komplexa

71fristående referent 216fråga, flerledad 184fråga, lucklämnande 47, 159, 192fråga, påhängd 161, 192 frågeordsfråga 234frågeram 117, 141, 200, 219fundament 93, 95, 170, 171, 198,

203, 272funktionsord 60, 121företal 144, 177, 184förfält 70, 215, 221försekvens 141, 144, 184förstadrag 139, 144förstaled 56

handlingsprojektion 185, 215, 219, 228

icke-verbal 126, 206ifyllnad 177, 189imitationer 64imperationer 64impulsioner 64indexikal 61, 64, 270ingressiv 206initial dislokation 141initial kontextualiseringsfas 202inkrementell 45, 193, 197inledare 73, 110, 234, 236inre syntax 43, 69inskjuten sekvens 140, 143institutionellt samtal 30, 217

interaktion 14, 29, 32, 36, 49, 79, 122, 123, 124, 176, 200, 205, 208, 212, 239

interaktionell lingvistik 33interjektion 62, 267interjektion, primär 64interjektion, sekundär 64interrogativ 72, 88, 89, 126, 164,

174, 178, 219intersubjektiv 143, 146, 215intersubjektivitet 96, 163, 175

ja/nej-fråga 234

kausal 88, 89, 91, 143kollokation 226kommunikativt projekt 57komplexa frasformade yttranden

71komplexa satsformade yttranden

73koncessiv 99, 107, 153konjunktion 228, 248, 252, 267konjunktionella satsadverbial 106,

108konnektivt adverb 210konsekutiv 88, 91, 102konstruktionsschema 67, 69, 241kontextualiseringsfas, final 202kontextualiseringsfas, initial 202kontextualiseringsfas, postfinal

257, 263kontraherad 60kontrahering 16kontribution 202, 231korrigering 152, 182

lexikalisering 60, 226lucklämnande fråga 47, 159, 192

matrissats 244medierade samtal 30 mittfält 69modal 109, 212, 220, 258, 262

Register


307

modala satsadverbial 96, 110modalpartikel 80, 221moderyttrande 194, 196, 229, 267morfologi 25, 38, 39, 43morfologisk 59

negativ polaritet 83

objekt 47, 203, 221, 243, 271omstart 92, 232, 234ordsökning 84, 92, 93, 112, 116,

146, 149, 198ordsökningsmarkör 114ortografi 15, 25

paradigmatisk 67, 197, 204parentes 177, 193, 197performativer 64polaritet 83, 188positionering 264postfinal kontextualisering 257, 263pragmatik 38, 39predikativ 47, 203, 235, 243, 271preferensstruktur 123, 223, 258, 262primär diskursmarkör 66, 78primär interjektion 64primärtalare 58, 137problemkälla 146 processyntax 44produktsyntax 44projektion 47, 52, 66, 75, 128, 131,

198, 201, 208, 232, 240, 246, 271projektionsenhet 235projicerat slut 231, 239projicering 47prosodi 39, 49, 53, 74, 130, 229prosodisk 129, 143, 193, 201, 240,

263, 268prosodisk fras 74påhäng 253påhängd fråga 161, 192 påhängsuttryck 106påståendesats 234

reaktiv konstruktion 40referensram 227referentförhandling 215, 228, 255,

265regional variation 32reparation 44, 123, 196, 198, 224reparation, annaninitierad 147reparation, självinitierad 147reparationsinitiativ 146reparationsinitiativ, öppna 158responsiv 82, 188, 209, 228, 249

samkonstruktion 42, 191sammansmälta satser 73samtal 14samtal, arrangerade 30samtal, institutionellt 30, 217samtal, medierade 30 samtal, vardagliga 30samtalsanalys 33samtalsidentitet 58, 137samtalsreglerande signaler 78samtalsrummet 135sats 68sats, direktiv 234satsadverbial 69, 81, 95, 106, 221satsadverbial, fokuserande 93, 110satsadverbial, konjunktionella 106,

108satsadverbial, modala 96, 110satsfläta 221satsformade yttranden, enkla 72satsformade yttranden, komplexa

73satskärna 53, 171, 198satsled 68satsschema 204segment 56sekundär diskursmarkör 66, 79sekundär interjektion 64sekvens 56sekvens, inskjuten 140, 143sekvensanalys 36sekvensstruktur 123

Register


308

sekventiellt implikativ 138semantik 38självinitierad reparation 147självreparation 83skratt 262slutfält 69, 70, 243språkhandling 47, 53, 61, 185, 202,

205, 219, 225, 232, 271stilistisk 121stilistisk variation 32subjekt 69, 72, 235, 236, 240syntagmatisk 42, 67, 197, 204syntax 25, 38, 43, 49, 53, 66, 130,

148, 170, 191, 197, 239så-konstruktion 236sägeverb 221, 259

talarpositionering 215, 221, 258tidig talstart 240, 246TKE 127TKE-final markör 248TKE-initial markör 187, 209tur 29, 54tur, flerledad 177, 239turbytesplats 54, 127, 274turfas 273turkonstruktion 124turkonstruktionsenhet 54, 127, 231turmönster 176tursegmentering 176turtagning 29, 37, 123, 274turtilldelning 124turtillägg 110, 177, 192, 193, 194,

263turutrymme 57, 183, 187turövergångsområde 133

uppbackning 83, 111, 177, 187, 238, 242

utbrytning 244utvidgad diskursmarkör 115

vardagliga samtal 30variation, regional 32variation, stilistisk 32verbfrasbestämning 203, 271verbfraskomplement 47, 242verbinledd deklarativ 237verbkedja 243visuella signaler 49vokativ 214, 228, 267

x-och-x-konstruktion 41

yttrande 53yttranden, frasformade 71yttranden, satsformade 72, 73yttrandepar 41, 56, 139, 159yttrandepartikel 80, 228yttranderam 227yttre syntax 43, 46, 50, 56, 140

återgångsmarkör 107

öppna reparationsinitiativ 158övergångsområde 239, 269, 271överlapp 45, 132, 147, 155, 164,

187, 214, 254, 269, 274överlappning 124, 157, 201, 240,

245

Register


Transkriptionsnyckel[ överlappning inleds] överlappning slutar= 1. yttranden hakas på varandra utan hörbar paus 2. yttrandet fortsätter på en annan rad(.) en mikropaus = en paus under 0,2 sekunder(1,2) en paus uttryckt i sekunderja:a legatouttal (kolon mellan två identiska vokalljud)ja: förlängt ljud (kolon efter ett vokal- eller konsonantljud)ja: förlängt vokalljud med samtidig tonuppgångja betonad stavelse#ja# tal med knarr i rösten*ja* tal med skratt i rösten>>ja<< förställd röst (t.ex. vid återgivet tal)JA högre röststyrka än i omgivande tal (kort segment)+ja+ högre röststyrka än i omgivande tal (längre segment)ja lägre röststyrka än i omgivande tal

>ja< snabbare tal än i omgivande tal<ja> långsammare tal än i omgivande talja- plötsligt avbrottju’nte kontraherad uttalsform (’ju inte’).ja ordet sägs på inandning.h/.hh inandning (kortare/längre)h/hh utandning (kortare/längre)pt smackande ljud(ja) transkriptionen är osäker?: talarens identitet är osäker( ) ohörbart((skratt)) transkriberarens kommentarer((…)) transkriptionen fortsätter men är utelämnad, rak intonation (fortsättningston). fallande intonation? tydligt stigande intonation¿ något stigande intonation

lokal tonhöjning lokal tonsänkning

Tur och ordning.Forsats.indd 1 08-01-18 15.07.26

ErrataDessa korrigeringar gäller pdf-versionen 2016-08-31. I dentryckta boken är de åtgärdade.

Exempel#

Sida # Korrigering

5 54 fetstil: nära nånstans på rad 03tecknet = ska bort från slutet av rad 03

6 57 gråton ska börja först från replikraden7 59 gradtecknet som är i stället för ”o” i

ordet ”honungsmelon” på rad 03 skabort

20 89 klamrarna är inte exakt justerade undervarandra, rad 01-02

16 73 fetstil: cykla dit på höstarna28 92 ej gråton vid en- en stall (rad 01) och

stall[e] (rad 03)fetstil: vet ja i slutet av rad 05

58 108 ej parentestecken i början av replikrad08

1 126 ej = i slutet av rad 0322 150 ej gråton vid radnumret på rad 02,

gråton rå rad 02 så att också det sista hhtäcks med den

23 150 fetstil: Nordlinger på rad 0424 151 gråton över resten av replikraden: ti- i

måndas, åkte hon ju till Norge47 164 högerklamrarna ] ska vara exakt under

varandra på rad 04-05,49 165 gråton ska inte täcka radnumret och

utrymmet för talarsymbolen på rad 13

50 166 gråton ska inte täcka radnumret ochtalarsymbolerna

51 167 gråton som ovan;högerklarmrarna ska vara exakt undervarandra på rad 03-04

52 168 gråton över repliken ”ja fast visst havevi Gunvor lite tidigare” rad 02,gråton över repliken ”ja av enholländare, de e första gången, ja” rad04

53 169 det som står i fetstil i exemplet skatäckas av gråton i stället



22 191 gråton över B:s replik, rad 05-06 trots attde e tjugo grader kallt ibland inomhus;gråton över det som är i fetstil på rad 07så vill vi ha varmt inne


59 224 ska vara gråton på ordet många på rad01

60 225 rad 04: ska vara gråton på förstaförekomsten av ordet små

68 239 rad 09: vinklarna runt tror’nte ska intestå i fetstil

73 244 högerklarmrarna på rad 01-02 ska varaexakt under varandra

74 245 vänsterklamrarna på rad 03-04 ska varaexakt under varandra

75 245 ska vara gråton över pausangivelsen

(0,6) på rad 03TRANSKRNYCKEL

normala citattecken runt >>ja<< på rad13, dvs. »ja«

INSTUDERINGSFRÅGOR I

Jan LindströmTur och ordningInstuderingsfrågor

1. Introduktion

I det följande har jag formulerat en rad instuderingsfrågorsom du kan lösa med hjälp av stoffet i boken Tur ochordning. Avsikten med frågorna är att ta upp de centralaaspekterna i bokens samtalsgrammatiska framställning samtstödja läsningen av boken. Om du märker att du inte kansvara på någon av de här frågorna bör du gå tillbaka tillmotsvarande avsnitt i Tur och ordning. Frågorna är grupp-erande enligt bokens kapitelstruktur. Frågorna till kapitel 1har med transkribering att göra och har karaktären avtillämpad övning. De övriga frågorna kan också görastillämpande genom att du försöker identifiera de fenomensom frågorna tar upp i ett samtalsmaterial du spelat in (ochtranskriberat) eller på andra sätt fått tillgång till.

INSTUDERINGSFRÅGOR II

2. Kapitel 1: Inledning

1. Spela in ett kort samtal eller en del av ett samtal (förslags-vis 2–3 minuter) via tv, radio eller i en levande miljö. Görsedan en grov transkription av samtalet (jfr exempel 1 på s.17).

2. Hur skiljde sig transkriptionsskrivandet från att skriva påett vanligt sätt?

3. Använde du standardortografi eller ville du göratalspråksenliga anpassningar i skrivsättet? Varför valde dudet ena eller det andra?

4. Skriv om den transkriberade texten så att den motsvarar envanlig skriven text som t.ex. kunde publiceras i entidningsartikel. Fick du lämna ut eller lägga till något?

5. Hur skulle du kunna berika den grova transkriptionen, dvs.göra den ”finare” (jfr exempel 2 på s. 19)? Vilka förfiningarkänns mest angelägna?

6. Om ni är flera som transkriberar samma inspelning kan nijämföra resultatet. Ni löste kanske vissa frågor på olika sätt –varför?

INSTUDERINGSFRÅGOR III

3. Kapitel 2: Orientering om samtals-

grammatik

1. Varför kan det tyckas att talad och skriven svenska harolika grammatiker?

2. Vad ska man i utgångsläget observera när man beskriversamtalsspråk i stället för skriftspråk?

3. Vilka typer av institutionella samtal känner du till ellerkanske har erfarenhet av? Vad är speciellt ”institutionellt”med dessa samtal?

4. På vilka olika sätt kan det svenska samtalsspråket variera?

5. Vilka två alternativa och kompletterande utgångspunkterkan man ha när man analyserar samtalsspråk enligt inter-aktionell lingvistik?

6. Vad avses med begreppen inre syntax och yttre syntax?Vilka strukturella fenomen i samtalsspråk motiverar använd-ningen av dessa begrepp?

7. Vad avses med processyntax? Vilka fenomen i samtals-språk vittnar om att de lyder under processyntax?

8. Vad är projicering? Kan du ge exempel på det?

INSTUDERINGSFRÅGOR IV

4. Kapitel 3: Talets enheter

1. Varför kan det vara bra att skilja mellan begreppenyttrande och turkonstruktionsenhet?

2. Hur skiljer man mellan en tur och en turkonstruktions-enhet?

3. Vad är en diskursenhet? Kan du ge några exempel på dis-kursenheter?

4. Vilka klasser av ord fungerar ofta som diskursmarkörer?

5. Vilka slags indelningar kan man göra inom ordklasseninterjektion?

6. Hur kan yttranden kategoriseras utgående från deras gram-matiska komplexitet?

5. Kapitel 4: Diskursmarkörer

1. Vilka gemensamma (formella, funktionella) drag har dis-kursmarkörer?

2. Vad är skillnaden mellan begreppen diskursmarkör ochdiskurspartikel?

INSTUDERINGSFRÅGOR V

3. Vad menas med primära diskursmarkörer och sekundäradiskursmarkörer?

4. Hur definieras grupperna dialogpartiklar, yttrande-partiklar, fokalpartiklar och modalpartiklar inom kategorindiskurspartiklar?

5. Vad är skillnaden mellan följande diskursorganiseranderesurser: a) diskurspartiklar, b) sekundära diskursmarkörer,c) diskurskonstruktioner, d) diskurshandlingar?

6. Kapitel 5: Organisering av interaktionen

1. Vilka är de centrala principerna för turtilldelning?

2. Turtagningssystemets uppgift är att eliminera samtidigt tal.Överlappning förekommer dock i vanliga samtal. Varför? Ivilka turpositioner förekommer samtidigt tal oftast?

3. Vad kännetecknar turbytesplatser i grammatiskt, proso-diskt och pragmatiskt avseende?

4. Vad innebär sekvensstuktur?

5. Vad är turtillägg och hur kan man känna igen dem?

6. Vad innebär preferensstruktur? Hur skiljer sig prefereradeoch icke-prefererade handlingar från varandra?

INSTUDERINGSFRÅGOR VI

7. Vad är reparation? Hur ser en typisk reparationssekvensut?

8. I vilka turpositioner kan reparation förekomma?

9. I vilka grammatiska positioner kan reparation förekomma?

10. Hur kan ett initiativ till reparation markeras?

7. Kapitel 6: Turdesign

1. Vad är enledade och flerledade turer? Kan du ge exempelpå sådana?

2. Vilka underordnade typer av turer finns det?

3. Vad är uppbackningar och hur kan de identifieras somfenomen?

4. Vad menas med ett turövergångsområde?

5. Varför är det motiverat att dela in en TKE/tur i inter-aktionella utvecklingsfaser?

6. Vilka interaktionella funktioner kan ingressiver ha?

7. Vilka funktioner har TKE-initiala markörer?

INSTUDERINGSFRÅGOR VII

8. Vad menas med frågeramar och vad gör man med dem?

9. Vad menas med talarpositionering och hur görs det?

10. Varför är kontributionsbegynnelsen interaktionellt viktig?

11. Vilka strukturella egenskaper kan göra TKE-slutet pro-jicerbart? Varför är det interaktionellt viktigt att TKE-slutetär projicerbart?

12. Vilka slags finala kontextualiserande praktiker kan detförekomma vid TKE-bildning?

13. Vad menas med postfinal kontextualisering? Vad kan denbestå av?

Documents

Tur och ordning. Introduktion till svensk samtalsgrammatik