TEOLOGISKA HÖGSKOLAN STOCKHOLM

Programmet i mänskliga rättigheter och demokrati, 180 hp Kandidatuppsats, VT 2014

Yttrandefrihet i den politiska debatten

Författare: Ellen Wolbe

Handledare: Mona Samadi

Ämnesord: Yttrandefrihet, hets mot folkgrupp, politik, Europadomstolen, Högsta domstolen.

2

Abstract

This study describes the right to freedom of expression in the political debate and focuses on racism and xenophobia. The study uses a legal dogmatic approach and examines international, regional, and national law. Three recent cases in Swedish court where active politicians have been indicted for incitement to racial hatred, is also examined and analysed as the cases differ both in their construction and in their outcome. The study concludes that neither the European Court of Human Rights nor the Swedish courts are consistent in their judgments concerning free speech restrictions in the politic debate. There is a trend that suggests that politicians have a greater responsibility to be objective in a political discourse, but still it is difficult to know in advance how a court would reason and judge. However, it is clear that the circumstances surrounding an offensive statement are a decisive factor in the Court's outcome.

3

”Självklart ska vi stötta Lars Vilks rätt att rita profethundar. Det är en oerhört viktig rätt, utan vilken vår sekulära demokrati inte har en chans att överleva. Vi ska värna den, men då borde vi i rimlighetens namn också värna nazisters rätt att förneka Förintelsen och kreationisters rätt att lägga fram teorier om att en skäggig farbror skapade jorden på sex dagar. […] När vi får se Aftonbladet ge en krönika till Åke Green. När vi får se Neo upplåta serverutrymme till någon som förnekar Stalins brott mot mänskligheten. När vi får se Judisk Krönika med bidrag från David Irwing eller bilder som Piss Christ och Ecce Homo i tidningen Dagen. Väck mig då.”1

Magnus Betnér, SVT Debatt 2010

1 http://www.magnusbetner.com/2010/03/mer-om-yttrandefrihet/

4

Innehållsförteckning

1   Inledning ............................................................................................................................... 8  

1.1   Syfte och frågeställning .............................................................................................. 10  

1.2   Metod .......................................................................................................................... 10  

2   Filosofiska perspektiv på yttrandefrihet ............................................................................. 12  

3   Reglering av yttrandefrihet ................................................................................................. 14  

3.1   Allmänt om yttrandefriheten ....................................................................................... 14  

3.2   Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna ...................................................... 14  

3.3   Internationella konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna ........ 15  

3.4   Internationella konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering ... 17  

3.5   Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de

grundläggande friheterna ..................................................................................................... 18  

3.5.1   Vägledande domar från Europadomstolen .......................................................... 20  

3.5.1.1   Féret v. Belgium ........................................................................................... 20  

3.5.1.2   Jersild v. Denmark ....................................................................................... 21  

3.5.1.3   Erbakan v. Turkey ........................................................................................ 21  

3.5.1.4   Le Pen v. France .......................................................................................... 22  

3.6   Yttrandefrihetens reglering i den svenska lagen ......................................................... 22  

3.6.1   Regeringsformen ................................................................................................. 22  

3.6.2   Tryckfrihetsförordningen ..................................................................................... 23  

3.6.3   Yttrandefrihetsgrundlagen ................................................................................... 23  

3.6.4   Hets mot folkgrupp .............................................................................................. 24  

5

3.6.4.1   Praxis ............................................................................................................ 25  

4   Politiska yttranden som åtalats för hets mot folkgrupp ...................................................... 28  

4.1   Artiklar på hemsida åtalade för missaktning av homosexuella och romer i fallet NJA

2007 s. 805 II ....................................................................................................................... 28  

4.2   Politiskt tal åtalades för att uttrycka missaktning av invandrare i fallet B 7166-07 ... 29  

4.3   Politiker åtalades för rasistiska uttalanden på en blogg i fallet B 1487-12 ................. 31  

5   Analys ................................................................................................................................. 33  

5.1   Slutsats ........................................................................................................................ 36  

6   Källförteckning ................................................................................................................... 38  

6

Förkortningar

BrB – Brottsbalken

Brå – Brottsförebyggande rådet

HD – Högsta domstolen

IKMPR – Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter

JK – Justitiekanslern

KMR – Kommittén för Mänskliga Rättigheter

NJA – Nytt Juridiskt Arkiv

Prop. – Proposition

RF – Regeringsformen

TR – Tryckfrihetsförordningen

YGL – Yttrandefrihetsgrundlagen

7

Definitioner

Hatbrott – innebär att någon angriper en person eller en grupp av människor på grund av deras uppfattade etniska bakgrund, religion, sexuella läggning eller könsöverskridande identitet. Även om oenighet råder om vad som bör inkluderas i begreppet hatbrott råder internationell enighet om att händelsen är ett resultat av bristande respekt för mänskliga rättigheter och människors lika värde.2

Hate speech – är en form av hatbrott och innebär specifikt uttalanden som uppviglar till hat mot en individ eller en grupp på grund av en distinktion såsom etnicitet eller sexualitet. Europarådet definierar ”hate speech” som ”alla former av uttryck som sprids, hetsar, främjar eller motiverar rashat, främlingsfientlighet, antisemitism samt andra former av hat som bygger på intolerans, inklusive: intolerans uttryckt av aggressiv nationalism och etnocentrism, diskriminering och fientlighet mot minoriteter, invandrare och människor av utländsk härkomst.”3 HD:s definition av ”hate speech” är att det är ett uttryckssätt som sprider, förespråkar, uppmuntrar eller rättfärdigar hat grundat på intolerans.4

Extreme speech – ett begrepp som sammanfattar alla uttalanden som är av extrem och intolerant karaktär. Innefattar i denna uppsats bland annat ”hate speech”, främlingsfientliga yttranden samt förnekelse av; Förintelsen, nazistisk förföljelse av judar, Nürnberg-rättegångarna och brott mot mänskligheten under andra världskriget.5

Proportionalitetsprincipen – en rättssäkerhetsprincip som innebär att även om ett offentligt ingrepp mot enskilda rättssubjekt har laga stöd får ingreppet inte gå längre än vad som klart behövs för att uppfylla det bakomliggande syftet. Det ska råda balans mellan mål och medel och målet ska sannolikt uppnås av medlet.6

2 Brottsförebyggande rådets definition. http://www.bra.se/bra/nytt-fran-bra/arkiv/press/2009-06-29-ny-hatbrottsdefinition-fangar-upp-fler-hatbrott.html

3 Council of Europe, Committee of Ministers, Recommendation No. R (1997) 20, of the Committee of Ministers to Member States on ”Hate Speech”.

4 NJA 2005 s. 805.

5 Mona Samadi, Defamation of Religion (Örebro: Örebro Universitet, 2012), s. 142.

6 Ulf Bernitz m.fl., Finna rätt – Juristens källmaterial och arbetsmetoder, (Stockholm: Norstedts Juridik, 2012), s. 69.

8

1 Inledning Den 12 januari, 2010, skrev ordförande för ett politiskt parti i Örebro på sin blogg att: ”somaliska islamister och muhammedaner generellt har en fruktansvärd syn på kvinnan” och att ”[…] många av männen sitter hemma och tuggar droger och smider planer mot de otrogna, där vi Svenska kristna inkluderas”.7 Är detta ett lagligt debattinlägg i en politisk diskussion om muslimer i Sverige? Denna uppsats har intentionen att besvara bland annat den här frågan utifrån internationell, regional och nationell gällande rätt.

Yttrandefrihet är en mänsklig rättighet som innebär att alla människor har rätt att fritt uttrycka sin åsikt samt ta emot och sprida information och tankar. Yttrandefrihetens många fördelar till trots kan inte råda bot på, att det skrivna eller talade ordet kan skapa lidande.8 Därför kan yttrandefriheten begränsas under särskilda omständigheter. När andra personers rättigheter eller anseende behöver skyddas eller när den nationella säkerheten är i fara, så är inskränkningar i yttrandefriheten i vissa fall nödvändiga. 9 FN har fastställt hur yttrandefriheten ska regleras i sina mest grundläggande folkrättsliga dokument, såsom FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och den internationella konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna. Europas regionala system för mänskliga rättigheter, den Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, statuerar också yttrandefrihetens betydelse och i vilka situationer som den bör begränsas. Även om yttrandefriheten inte är en absolut rättighet så har den en framträdande roll i folkrätten. FN:s generalförsamling yrkade på yttrandefrihetens fundamentala roll och statuerade att friheten är en förutsättning för alla andra friheter som sammanställts av FN.10 Kommittén för mänskliga rättigheter håller med om yttrandefrihetens relevans, då de har uttryckt, att åsikts- och yttrandefrihet är grundstenar i alla fria och demokratiska samhällen.11 Den Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har fastställt i domar, att ett fungerande offentligt samtal är en förutsättning för många andra former av friheter, därav politiska rättigheter, mötesfrihet samt föreningsfrihet.12

Yttrandefriheten har diskuterats av flera välkända filosofer såsom John Stuart Mill, Lee C. Bollinger och Ronald Dworkin. Deras olika argument för yttrandefrihetens betydelse förenas i att de alla anser att fri kommunikation mellan medborgare är en förutsättning för ett demokratiskt samhälle. Som medborgare i en demokrati är det varje människas fundamentala rättighet att ha möjlighet att uttrycka sin åsikt utan censur eller repressalier.

7 B 1487-12, s. 4.

8 Sandra Coliver, Striking a Balance: Hate Speech, Freedom of Expression and Non-discrimination (London: University of Essex, 1992), s. 363.

9 Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, 19:3.

10 General Assembly Resolution, Calling of an International Conference on Freedom of Information, 59 (I) of 14 December 1946.

11 Human Rights Committee, General Comment No. 34, 11-29 July 2011, CCPR/C/GC/34, s. 1.

12 Se Socialist Party v. Turkey, Application no. 21237/93, of 25 May, 1998, supra, note 90; “the protection of opinions and the freedom to express them is one of the objectives of the freedom of assembly an association as enshrined in Article 11 (European Convention).”

9

En av de grunder på vilka inskränkningar av yttrandefriheten är tillåten är, när yttranden hetsar eller uppviglar till hat på grund av en individs eller en grupps etniska bakgrund, religion, sexuella läggning eller könsöverskridande identitet. Detta då det historiskt sett, när rasistisk hetspropaganda inte har kontrollerats utan fått gehör, har fått förödande konsekvenser.13 När en befolkning utvecklar en moralisk likgiltighet inför hets och hat av en folkgrupp kan hela det demokratiska samhällets värdegrund vara i fara. På grund av detta har beslutsfattare och lagstiftare i västvärlden infört allt fler begränsningar av yttrandefriheten under de senaste 50 åren.14 Förutom det övergripande hotet mot demokratin, är även de historiska konsekvenserna av bland annat förintelsen under andra världskriget och dagens mångkulturella samhällen, anledningar till att inskränkningar mot yttrandefriheten under vissa omständigheter är nödvändiga. Ett växande behov av att upprätthålla samhällsfred mellan olika folkgrupper med olika kulturer i den globaliserade världen har lett till att yttrandefrihetslagstiftningen har varit tvungen att utvecklas.15

Mot denna bakgrund framkommer det ständigt aktuella dilemmat för varje enskild stat; att förena en vidtagen yttrandefrihet med att skydda medborgarna mot diskriminering. I den svenska politiska debatten hörs ständigt odemokratiska yttranden som går tvärtemot de universella mänskliga rättigheterna. Rasister och nazister kan i Sverige lagligt organisera sig och verka i både offentligheten och på internet. FN:s rasdiskrimineringskommitté har riktat kritik mot Sverige för att inte, i enlighet med Rasdiskrimineringskonventionen 16 , ha kriminaliserat webbplatser, tidningar och musik med rasistiskt innehåll.17 Sveriges svar på detta är, att det är upp till varje enskild stat, att välja vilka metoder man vill för att efterleva konventionernas regelverk. Sverige hävdar att konventionens regler uppfylls eftersom rasistiska yttranden är kriminaliserade genom lagen om hets mot folkgrupp.18 I svensk praxis finner man att yttrandefriheten i nästan alla avseenden segrar över brott med motiv att främja eller motivera hat mot en individ eller en grupp. Under åren 2008 – 2011 ledde i genomsnitt 7 % av (i genomsnitt 5 567 st.) de polisanmälda hatbrotten till fällande dom.19 Denna statistik föranleder yttrandefrihetens starka rättsliga position i Sverige. Sveriges tradition av en

13 Under folkmorden i Rwanda 1994 dödades ca en miljon tutsier. Etnisk hatpropaganda låg bakom krigets uppkomst. Journalister dömdes av den Internationella Brottsmålsdomstolen till uppvigling då de i massmedia spridit hatpropaganda och hetsat till våld.

14 Jan Andersson, Yttrandefrihetens dilemma (Uppsala: Uppsala Universitet, 2004), s. 33, Coliver, s. 2. Ett undantag är USA som har världens mest liberala reglering av yttrandefrihet i och med första tillägget i de Förenta staternas Bill of Rights.

15 Andersson, s. 33.

16 Internationella konventionen om avskaffande av all slags rasdiskriminering, 1969.

17 Concluding Observations of the Committee on the Elimination of Racial Discrimination, 30 August 2013, CERD/C/Sweden/CO/19-21, s. 4.

18 Se Sveriges tolfte (CERD/C/280/Add.4) samt fjortonde (CERD/C/362/Add.5) rapport till FN:s rasdiskrimineringskommitté.

19 http://www.bra.se/bra/statistik/hatbrott/uppklarade-hatbrott/uppklarade-hatbrottsanmalningar.html

10

vidsträckt yttrandefrihet kan dock begränsas genom lag.20 En av de lagar som reglerar yttrandefrihetsbrott i Sverige är lagen om hets mot folkgrupp.21

1.1 Syfte och frågeställning Det övergripande syftet är att fastställa hur yttrandefriheten och dess begränsningar uttryckt enbart genom lagen om hets mot folkgrupp, regleras i Sverige. Ett politiskt maktperspektiv kommer att genomsyra uppsatsen. Detta för att begränsa omfånget och åskådliggöra ett aktuellt sätt att se på rättigheten.

För att uppnå syftet kommer uppsatsen att beskriva internationell och regional rätt som Sverige har förbundit sig att följa. Även det svenska rättsystemet runt yttrandefriheten kommer att klarläggas. Gällande lagstiftning kommer att analyseras utifrån internationella och regionala instrument, men fokus kommer att läggas på svensk rättspraxis för att fastställa gällande lagstiftning i Sverige.

Uppsatsen syftar således till att undersöka politiska makthavares rätt till yttrandefrihet och begränsningar som faller under diskrimineringskategorin hets mot folkgrupp. Lagen om hets mot folkgrupp kommer att beskrivas för att undersöka ifall lagen gör någon skillnad mellan politiker och enskilda som uttrycker sig diskriminerande om en folkgrupp.

1.2 Metod Den valda metoden är den rättsdogmatiska, utifrån vilken yttrandefriheten och dess gränsdragningar samt diskrimineringsförbudet hets mot folkgrupp kommer att granskas utifrån de lege lata. Utgångspunkten i den valda metoden är att undersöka rättskällor (normativa system) utifrån deras inbördes hierarki. Artikel 38 i den Internationella domstolens stadga statuerar att dessa inom folkrätten är följande: konventioner, sedvanerätt, allmänna rättsgrundsatser (allmänna principer som existerar i alla rättsområden över hela världen), doktrin/praxis samt soft law. De rättskällor som kommer ligga till grund för uppsatsens granskning av gällande rätt i Sverige är i fallande ordning: grundlag, vanlig lag, annan författning och slutligen förarbeten/praxis. Ett visst beaktande bör tas till den svenska rättstraditionen som förkunnar att Sverige är mer inriktat på den skrivna lagtexten inklusive författningar och förarbeten, än praxis av lagarnas tillämpning.22

För att ge en större förståelse kring yttrandefrihetens begränsningar kommer även dess grundläggande idéhistoriska värde att nämnas i form av en beskrivning av yttrandefrihetens fundamentala argument samt dess berättigande i en demokrati. Vidare kommer uppsatsen fokusera på de lege lata i form av en beskrivning av vilka åtaganden Sverige har för att skydda, samt begränsa yttrandefriheten utifrån internationell, regional och nationell rätt. Uppsatsen kommer även att beskriva hur lagarna tillämpas i Sverige och hur svenska domstolar dömer i fall som berör yttrandefrihet. Fokus ges åt fall som berör diskrimineringsgrunden hets mot folkgrupp å ena sidan och yttrandefrihet å andra sidan.

20 Regeringsformen [RF], (SFS 1974:152), 2 kap. 2 § (RF 2:2).

21 16 kap. 8 § brottsbalken (BrB 16:8), Lagen om hets mot folkgrupp.

22 Bernitz m.fl., s. 28.

11

Användandet av en rättsvetenskaplig metod för att analysera grundläggande mänskliga rättigheter bör ges särskild hänsyn, eftersom folkrätten även inkluderar andra vetenskapliga inriktningar. Eftersom syftet är att fastställa rådande rätt så passar dock den rättsvetenskapliga metoden bäst.

12

2 Filosofiska perspektiv på yttrandefrihet Att yttrandefrihet i form av fri kommunikation, är starkt förknippad med demokratins existens finns stipulerat i svensk grundlag.23 Rättfärdigandet av en liberal yttrandefrihet har många filosofer försökt sig på i flera hundra år. Att gå till källan av yttrandefrihetens innersta väsen och försöka svara på frågan varför yttrandefrihet egentligen behövs är, och har varit, ett populärt ämne för stora tänkare.

Det kanske mest välkända argumentet för yttrandefrihet myntades redan på 1850-talet av den brittiske filosofen och nationalekonomen John Stuart Mill. Argumentet har kommit att kallas sanningsargumentet, eftersom kärnan ligger i att all form av nedtystande av åsikter leder till att sanningen urholkas och kan förstöras. Mill ansåg, att detta är av stor fara då sanningen innehar ett särskilt högt värde i samhället.24 Att förbjuda eller begränsa idéer och åsikter genom att påstå att de är falska är fel, påstod Mill, då det skulle betyda att några människor är mindre felbara än andra. Uttalade åsikter ska utsättas för diskussion och motstånd för att inte omformas till fördomar och dogmer, sade Mills. I fall det skulle ske inskränkningar i yttrandefriheten så är det omständigheterna kring yttrandet som avgör i fall det ska tillåtas eller inte. Varje yttrande som anses ligga i en moralisk gråzon måste bedömas utifrån dess kontext, menade Mill.25 Den amerikanske filosofen Alexander Meiklejohn höll med Mill i att begränsningar i yttrandefriheten endast skulle ske under reglerade former och att samhällets första instinkt mot anti-demokratisk propaganda borde vara att visa återhållsamhet. 26 I övrigt fokuserade Meiklejohn, som verkade runt sekelskiftet, på ett demokratiskt samhälle där folket indirekt styr staten genom att de som befinner sig i styrande positioner betraktas som tjänare åt folket.27 För att medborgarna skulle kunna sköta sin granskning av de styrande skikten på ett tillfredställande sätt, behövde de tillgång till relevant information för att kunna ta ställning huruvida de styrande fattade rätt beslut.28 Detta sätt att bedöma yttrandefrihetens nytta genom att se på rättigheten som en trampolin för demokrati kallas för demokratiargumentet och ligger lite grann i linje med toleransargumentet som framfördes av Lee C. Bollinger på 80-talet. Toleransargumentet baseras på att yttrandefrihetens nytta ligger i att rättigheten skapar ett tolerant samhälle med toleranta samhällsmedborgare. Att beskriva yttrandefrihetens gagn på detta sätt är mer psykologiskt betingat då Bollingers teori bygger på att individen inte är särskilt tolerant i sig utan behöver utsättas för pluralism.29 Att ge oliktänkande och rent av omoraliska åsikter möjlighet att höras i samhällsdebatten lär i sin tur hela staten att sådana meningar existerar. Tanken bakom toleransargumentet är att medborgarna lär sig acceptera oliktänkande även om de inte alla gånger uppskattar det. En rättsfilosof som spinner vidare på individens autonomi är Ronald Dworkin, som verkade på 1900-talets andra hälft. Meddelarautonomi handlar om att ingen anses kunna göra en rättvis bedömning av åsikters

23 RF 1:2.

24 Ulf Petäjä, Varför Yttrandefrihet (Växjö: Växjö Universitet, 2006), s. 42.

25 Petäjä, s. 155.

26 Andersson, s. 43.

27 Petäjä, s. 63.

28 Petäjä, s. 65.

29 Petäjä, s. 70.

13

värde. Alla åsikter och dess konsekvenser ska kunna yttras och inte kunna begränsas av några andra samhällsintressen. En av dess förespråkare, Ronald Dworkin, hävdar att meddelarautonomi inte bara skyddar politiska yttranden (såsom demokratiargumentet gör gällande) utan även konstnärliga yttranden och uttryck för olika moraluppfattningar.30 Detta autonomiargument kan även ses ur ett publikt perspektiv och förespråkas av bland andra den amerikanske filosofen Thomas M. Scanlon. Scanlon utgår ifrån sin millianska princip31 då han låter förstå, att autonomi är ett värde, som i sig är ett tillräckligt stort skäl för att begränsa statens inflytande över individen. Att staten skulle begränsa vissa yttranden, även om det avser att försöka skydda befolkningen, ser han som ett otillåtet maktutövande från statens sida, då han anser, att staten inte ska kunna påverka befolkningens åsikter. 32

Det alla de ovanstående argumenten för yttrandefrihet har gemensamt är, att de syftar till att skapa en pålitlig kommunikationsprocess. 33 De filosofiska argumenten för yttrandefrihet bottnar således i att utan yttrandefrihet; ingen sann demokrati. Vidare kommer yttrandefriheten inte bara varje enskild medborgare till nytta i form av friheten att få säga sin mening och få möjlighet att välja vilka perspektiv och idéer (oavsett dess moraliska korrekthet eller sanningshalt) som hen vill ta del av. Det finns även ett större syfte; att främja demokratin.34 Ur detta perspektiv bör inskränkningar i friheten endast komma till stånd när de pålitliga kommunikationsprocesserna saknas. 35

30 Andersson, s. 23.

31 Mills skadeprincip innebär att varje individ ska få säga vad den vill så länge det inte skadar någon annan.

32 Thomas Scanlon, A theory of Freedom of Expression, (Philosophy & Public Affairs, vol. 1. nr. 2, 1972) s. 222.

33 Petäjä, s. 150.

34 Petäjä, s. 177.

35 Petäjä, s. 177.

14

3 Reglering av yttrandefrihet 3.1 Allmänt om yttrandefriheten Yttrandefrihetens betydelse uttrycktes på FN:s generalförsamlings första session där dess fundamentala karaktär beskrevs som en stötesten för alla andra friheter som Förenta Nationerna grundar sig på.

Freedom of information is a fundamental human right and the touchstone of all the freedoms to which the United Nations is consecrated. Freedom of information implies the right to gather, transmit and publish news anywhere and everywhere without fetters. As such it is an essential factor in any serious effort to promote peace and progress of the world. Freedom of information requires as an indispensible element a willingness and a capacity to employ its privileges without abuse. It requires as a basic discipline the moral obligation to seek the facts without prejudice and to spread knowledge without malicious intent. Understanding and cooperation among nations are impossible without an alert and sound world opinion, which, in turn, is whole dependent upon the freedom of information.36

Yttrandefriheten i folkrätten verkar både horisontellt och vertikalt i den bemärkelsen, att den opererar både mellan stat och individ (horisontellt) och individer sinsemellan (vertikalt). Dess kvalificerade karaktär innebär att staten har rätt att inskränka yttrandefriheten när rikets säkerhet står på spel eller under andra kontrollerade och speciella former.37

3.2 Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna Yttrandefriheten finns inskriven i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna genom artikel 19 som lyder:

Envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser.

Rättigheten sträcker sig bortom verbaliserandet av tankar till att även inkludera det skrivna ordet i press, artistiska uttryck och fanor som svingas i protest.38

I den allmänna förklaringen är inte yttrandefriheten i sig begränsad utan den ska ses i ljuset av bestämmelserna som författats i artikel 29 i samma deklaration. Artikeln 29 säger, att en inskränkning av rättigheterna och friheterna i förklaringen måste vara skriven i den nationella lagen med syfte, att skydda andras friheter och rättigheter. Rättigheterna får inte heller nyttjas för ändamål som inte överensstämmer med FN:s. Det är alltså inte tillåtet för en stat, individ eller grupp att använda sin yttrandefrihet för att exempelvis sprida argument för att någon, som tillhör ett visst etniskt ursprung, nationalitet eller har en viss hudfärg inte ska ha tillgång till undervisning eller arbete.39

36 General Assembly Resolution, Calling of an International Conference on Freedom of Information, 59 (I) of 14 December 1946.

37 Samadi, s. 120.

38 Samadi, s. 122.

39 Se artikel 30, 26 och 23 i FN:s allmänna förklaring.

15

3.3 Internationella konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna

I den internationella konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna (IKMPR) författas yttrandefriheten, såsom den vanligtvis hänvisas till i juridisk mening. I artikel 19.2 stadgas, att rätten till yttrandefrihet innebär, att ”alla människor har rätt att söka, motta och sprida information och idéer hur man helst vill oavsett territoriella gränser”. Alla former av yttranden är skyddade i paragraf 2 av konventionen, det gäller tal, skrift, teckenspråk samt icke-verbala yttranden såsom bilder och konstverk.40

Friheten är dock belagd med ansvar enligt artikel 19.3, där det beskrivs att inskränkningar endast får ske, om de är angivna i lag och nödvändiga för att respektera andra personers rättigheter eller anseende, samt för att skydda den nationella säkerheten. Med angivet i lag menas, att en inskränkning inte kan vara av en traditionell, religiös eller sedvanerättslig karaktär. 41 Begränsningen av yttrandefriheten ska dock användas i ljuset av proportionalitetsprincipen och genomsyra inte bara lagtexten, utan även implementeringen av lagen i rättssystemet.42 Undantaget är åsiktsfriheten, som är absolut i form av, att varje människa har rätt till sina egna tankar och åsikter.43

IKMPR såsom den allmänna förklaringen markerar tydligt, att det är skillnad på åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Dock har Kommittén för mänskliga rättigheter (KMR), som i form av oberoende experter övervakar konventionsstaternas efterlevnad av IKMPR uttalat, att båda friheterna är snarlika och att yttrandefriheten är redskapet för att dela och utveckla åsikter.44

Yttrandefrihetens omfattning avkunnas även i artikel 17 i IKMPR, som beskriver den regel som förpliktar staten, att skydda sina medborgare mot ”olagliga angrepp på sin heder eller sitt anseende.” Både ovanstående artikel och artikel 2045 i samma konvention tar upp regleringen av ”hate speech”, som innebär uttalanden som uppviglar till hat mot en individ eller en grupp på grund av en distinktion såsom etnicitet eller sexualitet. Avgörande i artikel 20 är att det inte är förbjudet att framföra sina ondskefulla åsikter, utan det är själva uppviglandet till att även åhörare ska börja hata eller diskriminera en grupp eller individ som är förbjudet.46 Flertalet västerländska stater uttryckte under skapandet av artikel 20 en oro för, att stater skulle kunna utnyttja sin ”margin of appreciation”47 och på så sätt kunna kuva politiskt

40 Shin v. Republic of Korea, Communication No. 926/2000, U.N. Doc. CCPR/C/80/D/926/2000.

41 Human Rights Committee, General Comment No. 32, 23 August 2007, CCPR/C/GC/32, s. 5.

42 Human Rights Committee, General Comment No. 27, 2 November 1999, CCPR/C/21/Rev.1/Add.9, § 14.

43 IKMPR, artikel 19.1.

44 Human Rights Committee, General Comment No. 34, 11-29 July 2011, CCPR/C/GC/34, § 2.

45 Artikel 20 i IKMPR lyder: 1. All propaganda till förmån för krig skall vara i lag förbjuden. 2. Allt främjande av nationalhat, rashat eller religiöst hat, som innebär uppvigling till diskriminering, fiendskap eller våld, skall vara i lag förbjudet.

46 Samadi, s. 132.

47 Termen “margin of appreciation” refererar till det handlingsutrymme som EUs organ är villiga att ge nationella myndigheter att uppfylla sina skyldigheter enligt Europakonventionen. Steven Greer, The Margin of

16

oliktänkande, genom att staten helt enkelt deklarerar sin rätt till att förbjuda påstått nationalhat och således urholkar rätten till yttrandefrihet.48 I ett omtalat fall, där klaganden var 20 kvinnor från Mauritius vilka ansåg, att Mauritius lagar diskriminerade gifta kvinnor, dömde KMR att ingen överträdelse av konventionen hade begåtts då ”… the legal protection or measures a society or a State can afford to the family may vary from country to country and depend on different social, economic, political and cultural conditions and traditions.”49 Kommittén för mänskliga rättigheter50 har gett ett mycket begränsat skydd för ”extreme speech”51 och har förlitat sig på olika tekniker för att neka ett sådant skydd i vägledande domar. Exempelvis fastställde kommittén, i fallet Faurisson v. France, att Frankrike handlat i enlighet med konventionen då den f.d. professorn Faurisson och hans publicist dömts för att ha förnekat att brott mot mänskligheten skett i Nazityskland.52 Bedömningen grundade sig på att Faurisson, i en artikel, påstått att han tvivlade på att det förekommit gasning i syfte att utrota judar i nazisternas koncentrationsläger. Begränsningen av Faurissons yttrandefrihet ansågs, i enlighet med artikel 17, vara nödvändig för att respektera rättigheter och anseende av andra, i detta fall medlemmar av den judiska gemenskapen, så att de skulle kunna leva sina liv utan oro för antisemitism.

Paradoxalt nog har kommittén i sin senaste ”general comment” förklarat att:

"laws that penalize the expression of opinions about historical facts are incompatible with the obligations that the Covenant imposes in States parties in relation to the respect for freedom of opinion and expression. The Covenant does not permit general prohibitions of expressions of an erroneous opinion or an incorrect interpretation of past events. Restriction on the right to freedom of opinion should never be imposed and, with regard to freedom of expression, they should not go beyond what is permitted in paragraph 3 or required under Article 20.”53

Konventionen ska således tolkas så, att åsiktsfriheten aldrig ska kunna inskränkas och yttrandefriheten även ska omfatta tolkningar av historien. I Ross v. Canada upprätthöll KMR Kanadas beslut, att omplacera en lärare till en position utan undervisning, eftersom han (på sin fritid) publicerat antisemitiska åsikter. Han hade aldrig uttalat sina uppfattningar vid undervisning och det var heller inte straffbart i kanadensisk lag, ändå hade Kanadas handlande varit i enlighet med konventionen, bedömde kommittén.54 I fallet JRT and WG Party v. Canada upprätthölls Kanadas dom mot de klagande, som hade fällts för att ha distribuerat bandinspelningar som hetsat lyssnare till hat mot judar. Kommittén dömde, att det Appreciation: Interpretation and Discretion under the European Convention on Human Rights (Council of Europe, 2000) s. 5.

48 Samadi, s. 133.

49 Shirin Aumeeruddy-Cziffra and 19 other Mauritian women v. Mauritius, Communication No. R.9/35 (2 May 1978), U.N. Doc. Supp. No. 40 (A/36/40) at 134 (1981), § 9.2. 50 Som förutom att agera översynsman för efterlevnaden av IKMPR även tar upp enskilda klagomål från medborgare i stater som ratificerat det fakultativa protokollet till IKMPR.

51 Innefattar i den här kontexten förnekelse av; Förintelsen, nazistisk förföljelse av judar, Nürnberg-rättegångarna och brott mot mänskligheten under andra världskriget. Samadi, s. 142.

52 Robert Faurisson v. France, Communication No. 550/1993, U.N. Doc. CCPR/C/58/D/550/1993(1996).

53 Human Rights Committee, General Comment No. 34, § 49.

54 Ross v. Canada, (2001) 10 BHRC 219, U.N. Doc. CCPR/C/70/D/736/1997.

17

var rätt av Kanada att kriminalisera handlingen på grund av bestämmelserna i artikel 20, som behandlade uppgiften för den enskilda staten, att förbjuda advokatyr av ras- och religionshat. Inte i något fall som berört inskränkningar av yttrandefriheten i form av tal har KMR dömt till en förespråkare av ”extreme speech” fördel.55 Den arena där yttrandefriheten har fått störst spelrum, enligt KMR, är i den politiska sfären, förutsatt att den äger rum i ett demokratiskt samhälle.56 Kommittén har även statuerat, att omfattningen av friheten inte skall bedömas i förhållande till "margin of appreciation”.57

3.4 Internationella konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering

Den av Sverige ratificerade Rasdiskrimineringskonventionen kräver, att konventionsstaterna eliminerar all rasdiskriminering och sträcker sig längre än artikel 20 i IKMPR, vad gäller krav på staternas implementerande av lagstiftning som kriminaliserar rasistiskt förtal.58, 59

Konventionen repeterar vikten av yttrandefrihet men artikel 4 skapar ett undantag, eftersom den förpliktigar staten att förbjuda rasistisk propaganda och organisationer som sprider rashat. Artikeln innehåller även krav på att inte tillåta ”hate speech” som baseras på etniskt ursprung, vilket innefattar invandrare och utlänningar. För att staten ska följa konventionen ska dessa gärningar kriminaliseras genom lag. Även finansiering av rasistiska handlingar ska straffbeläggas. Inte heller myndigheter eller offentliga institutioner tillåts främja eller uppmana till rasdiskriminering.

Trots raskommitténs60 insisterande av den obligatoriska karaktären av artikel 461 valde de att exempelvis inte skriva en ”general comment” och förbjuda muntligt eller tryckt yttrande vad gäller hädelse av religion i samband med de danska Muhammedkarikatyrerna 2006. Istället kritiserade Raskommittén de danska politikernas ”hate speech” i sin landrapport om Danmark.62 De uttryckte även i sina kommentarer till Danmarks egen landrapport angående efterlevnaden av konventionen från samma år (2006), att de ville påminna de danska allmänna åklagarna, att det är av stor vikt att åtala rasistiska handlingar och rasistiskt motiverade

55 Samadi, s. 136.

56 Human Rights Committee, General Comment No. 34, § 34.

57 Shin v. Republic of Korea.

58 Sverige ratificerade den internationella konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering (kallad Rasdiskrimineringskonventionen) i slutet av 1971. Konventionen trädde i laga kraft, genom transformering året därpå. http://www.manskligarattigheter.se/sv/manskliga-rattigheter-i-sverige/konventionerommanskliga-rattigheter-som-sverige-har-anslutit-sig-till

59 Rasdiskrimineringskonventionen, artikel 6.

60 Raskommittén är det övervakande organet som kontrollerar konventionsstaternas efterlevnad av konventionen samt avgör i enskildas eller gruppers klagomål mot staten.

61 Se General Comment 15 on organized violence based on ethnic origin, March 23, 2003; General Recommendation 30 on Non-Citizens, October 1, 2009.

62 Concluding Observations of the Committee on the Elimination of Racial Discrimination, U.N.Doc. CERD/C/DEN/CO/17, 19 October 2006.

18

förseelser.63 I Ahmad v. Danmark, drog Raskommittén slutsatsen att Danmark brutit mot artikel 6, som statuerar att varje stat ska tillförsäkra verksamt skydd och verksamma rättsmedel mot varje rasdiskriminerande handling i behöriga, nationella domstolar. Detta då fallet handlade om, att en lärare hade kallat en elevs familj för ”en grupp apor”, eftersom de uppehållit sig på skolan när eleven hade ett prov. Läraren hade även ringt polisen för att familjen vägrade lämna skolan. Polisen ingrep inte i uppståndelsen och den allmänna åklagarens beslut att inte väcka åtal kunde inte överklagas.64

I L.K. v. Netherlands fastställde Raskommittén att Nederländerna inte brutit mot sina förpliktelser gentemot konventionen enligt artikel 4, eftersom de gärningar som låg till grund för anmälan var förbjudna däri. Anmälan behandlade en grupp medborgare som hade blivit bemötta med tillrop av slaget ”Inga fler utlänningar”, samt hot om att deras hus skulle brännas ner. Raskommittén ansåg att dessa yttranden var motiv till rasdiskriminering och våldshandlingar mot persongrupp av viss hudfärg eller visst etniskt ursprung.65

3.5 Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

Även i den Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (hädanefter kallad Europakonventionen) garanteras yttrandefriheten. Där stadgas i artikel 10.1, att yttrandefriheten innefattar åsiktsfrihet samt rätt att sprida uppgifter och tankar utan inblandning från offentliga myndigheter.

1. Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser. Denna artikel hindrar inte en stat att kräva tillstånd för radio-, televisions- eller biografföretag.

I artikel 10.2 fastställs att friheterna i 10.1 inte är absoluta.

2. Eftersom utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter, får det underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet, till den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolars auktoritet och opartiskhet.

Europakonventionens artikel 17 fångar upp olämpliga yttranden som inte hamnar under artikel 10.1 och 10.2, då den stadgar att ingenting i Europakonventionen ”får tolkas så att det medför en rätt för någon stat, grupp eller person att bedriva verksamhet eller utföra en handling som syftar till att utplåna någon av de fri- och rättigheter som angetts i konventionen”. I både fallet Jersild v. Denmark (se en utförligare beskrivning under punkt

63 Concluding Observations of the Committee on the Elimination of Racial Discrimination, CERD/C/DEN/CO/17, 19 October 2006, § 11.

64 Kashif Ahmad v. Denmark, Communication No. 16/1999, U.N. Doc. CERD/C/56/D/1999 (2000).

65 L.K v. Netherlands, Communication No. 4/1991, U. N. Doc. CERD/C/42/D/4/1991 (1992).

19

3.5.1.2. nedan) och Lehideux och Isorni v. Denmark66 har Europadomstolen ålagt skydd för rasistiska och anti-semitiska yttranden, då yttrandena kunde påvisas vara del av en aspekt av en bredare debatt med tydligt samhällsintresse. Emellertid är skydd för sådana yttranden ytterst begränsade, då domstolen gjort gällande att ”extreme speech”, som innefattar förnekelse av Förintelsen, nazistisk förföljelse av judar, Nürnberg-rättegångarna och brott mot mänskligheten under andra världskriget, faller utanför Europakonventionens skydd och kan bara i undantagsfall förlitas på att bli inkluderade under artikel 17 i Europakonventionen.67 Denna approach av Europadomstolen har dock fått kritik då den per automatik exkluderar betänkandet av det påstådda brottets storlek och möjligheten att ett klagomål baserat på diskriminering i anslutning till artikel 10 sannolikt kan göras. 68 Vidare har Europadomstolens vida tillämpning av artikel 17 fått kritik för att ge för lite utrymme för ”extreme speech”, baserat på att skyddet för yttranden som väcker anstöt, chockerar eller besvärar staten eller någon del av befolkningen i enlighet med artikel 10 i samma konvention således försvagas. 69

Det är inte bara yttranden som grundar sig på förnekandet av ”otvivelaktig historisk sanning” utan även uttalanden som kontrasterar till Europakonventionens fundamentala värderingar som berörs av artikel 17. ”Förnekandet eller omskrivning av denna sorts historisk fakta underminerar de värderingar som kampen mot rasism och antisemitism är baserad på och utgör således ett allvarligt hot mot den allmänna ordningen.”70 Likväl har Europadomstolen statuerat att ”Artikel 10… bör inte tolkas på ett sådant sätt som begränsar, avviker från eller urholkar rätt till skydd mot rasdiskriminering enligt FN-konventionen.”71 Domstolen har vidare klargjort, att ”yttranden som syftar till att hetsa mot folkgrupp i samhället för att sprida idén om en överlägsen ras kan inte göra anspråk på något skydd enligt Artikel 10 i konventionen”72 och att ”uttryck som syftar till att sprida, hetsa och rättfärdiga hat på grund av intolerans, [...] inte åtnjuter det skydd som artikel 10 omfattas av”73, och slutligen att ”konkreta ord som utgör hatpropaganda som kan vara kränkande för individer eller grupper, är inte skyddade under Artikel 10.”74

Historiskt sett har Europadomstolen stöttat rättigheten att sprida åsikter som inte alltid är väl mottagna av majoriteten av befolkningen. Många gånger om har domstolen konstaterat, att yttrandefriheten är en av de väsentliga grundvalarna i ett demokratiskt samhälle och en av de 66 I fallet Lehideux och Isorni v. France så hade en text publicerats där de två klaganden hade argumenterat att Marshal Pétain, som dömts till döden för krigsförbrytelser under andra världskriget, skulle rentvås och ges upprättelse. Efter klagomål från den nationella sammanslutningen av tidigare medlemmar av motståndsrörelsen så fälldes de båda för försvar av krigsbrott samt för försvar av samarbete med fienden under krigstid. Lehideux och Isorni klagade således till Europadomstolen och yrkade på att deras yttrandefrihet hade blivit kränkt.

67 Samadi, s. 142.

68 Samadi, s. 143.

69 Lingens v. Austria, Application no. 9815/82, of 8 July 1986, § 31.

70 Garaudy v. France, Application no. 65831/01, of 24 June 2003.

71 Jersild v. Denmark, Application no. 15890/89 of 23 September 1994.

72 Aksoy v. Turkey, Application no. 28635/95 of 10 October 2000.

73 Günduz v. Turkey, Application no. 35071/97, of 4 December 2003. (2003-XI Eur. Ct. H. R. 257, 275).

74 Press release Erbakan v. Turkey, Application no. 59405/00 of 6 July 2006.

20

grundläggande förutsättningarna för dess framsteg och för individens självförverkligande. Det gäller inte bara upplysningar eller idéer som anses positiva, harmlösa eller ointressanta, utan även uttalanden som sårar, chockar eller besvärar staten eller befolkningen. Sådana är kraven för att pluralism, tolerans och vidsynthet ska råda, utan vilka det inte finns något demokratiskt samhälle.75 I en politisk diskurs är aggressivt76 och sarkastiskt77 språk accepterat.

3.5.1 Vägledande domar från Europadomstolen Europakonventionen såsom svensk grundlag sedan 1995 har redovisat i flertalet uppmärksammade domar hur de bedömer att yttrandefrihet och ”hate speech” ska behandlas. Högsta domstolen har flera gångar förkunnat att svenska domstolar ska använda sig av konventionsform tolkning, vilket innebär att svensk lag ska tolkas så, att den stämmer överens med konventionens bestämmelser.78 Följande fall är vägledande för svenska domstolar och de refereras till i flera avgöranden i högsta domstolen.

3.5.1.1 Féret v. Belgium

Féret var vid den aktuella händelsen en belgisk parlamentsledamot och ordförande för det politiska partiet Nationaal Front i Belgien. Under en valkampanj hade partiet delat ut broschyrer med diverse slagord inklusive "Stå upp mot islamiseringen av Belgien", "Stoppa integrationspolitikens bluff" och "Skicka hem utomeuropeiska arbetssökande". Féret dömdes i nationell domstol för anstiftan till rasdiskriminering med påföljden samhällstjänst, samt förvägrades parlamentariska befogenheter under de nästkommande 10 åren. Féret hävdade att en kränkning av hans rätt till yttrandefrihet i enlighet med artikel 10 i Europakonventionen hade skett.79

Europadomstolen ansåg dock, att det inte hade skett någon kränkning av artikel 10, då syftet med uttalandena klart och tydligt uppviglade till rashat. Då budskapen spreds i samband med val, fann Europadomstolen, att yttrandena fått en omfattning som framförallt ledde mindre allmänbildade medborgare bakom ljuset. Domen mot Féret var således motiverad för att förebygga oordning samt skydda andras rättigheter, i detta fall medlemmar av gruppen invandrare.80

75 Se Müller and Others v. Switzerland, Application no. 10737/84, of 24 May, 1988, § 33 och Handyside v. United Kingdom, Application no. 5493/7, of 27 December, 1976. I den senare förkunnas att politiskt tal inte bara behöver innehålla upplysningar eller idéer som anses positiva, harmlösa eller ointressanta, utan även uttalanden som sårar, chockar eller besvärar staten eller befolkningen. Sådana är kraven för att pluralism, tolerans och vidsynthet ska råda, utan vilka det inte finns något demokratiskt samhälle.

76 Lopez Gomes da Silva v. Portugal, Application no. 37698/97 of 28 September 2000.

77 Katrami v. Greece, Application no. 19331/05 of 6 December 2007.

78 Bernitz m.fl., s. 83.

79 Féret v. Belgium, Application no. 15615/07 of 16 July 2009, s. 1.

80 Féret v. Belgium, s. 2.

21

3.5.1.2 Jersild v. Denmark

Jersild var en dansk journalist som hade gjort en dokumentär, vilken innehöll utdrag från en tv-intervju med tre medlemmar från en ungdomsgrupp, som kallade sig för "the Greenjackets". Gruppen hade uttalat sig kränkande och nedsättande om invandrare och etniska grupper i Danmark.81 I den nationella domstolen hade sökanden dömts för medhjälp till spridning av rasistiska kommentarer.82 Jersild hävdade att hans rätt till yttrandefrihet enligt artikel 10, hade blivit kränkt.

Domstolen gjorde en distinktion mellan medlemmarna i "the Greenjackets", som hade gjort öppet rasistiska kommentarer, och Jersild, som i sin tur, hade försökt att avslöja, analysera och förklara hur gruppens medlemmar reflekterade angående sina extrema åsikter. Domstolen fastställde också, att dokumentären i sig inte hade syftat till att sprida rasistiska åsikter och idéer, utan att informera folket om en social fråga, som hade ett stort allmänneligt intresse.83 Europadomstolen konstaterade, att Jersilds yrke som journalist och samhällelig ”vakthund” gjorde, att en fällande dom allvarligt skulle kunna skada nyttan av en fri press, som för fram åsikter av intresse för allmänheten.84 Följaktligen fann domstolen att en överträdelse av artikel 10 hade skett.

3.5.1.3 Erbakan v. Turkey

En turkisk politiker, som vid tidpunkt för den aktuella händelsen, var ordförande för Refah Partisi (det turkiska välfärdspartiet) blev flera år efter han hållit ett tal i samband med ett lokalt val, åtalad för att i talet ha hetsat åhörarna till hat och fientlighet mellan olika religioner, raser och regioner. Erbakan dömdes till ett års fängelse och böter. Domstolen yrkade, att de yttringar som skett i talet (som rätten tagit del av genom en privat inspelning som Erbakans försvar starkt uttryckte tvivel om) hade överskridit den tillåtna gränsen vad gäller yttrandefriheten i en politisk debatt.85

Europadomstolen statuerade, att det alltid var viktigt att undvika användandet av argument, som kan leda till intolerans i den politiska sfären. Dock ansåg de, att domen mot Erbakan inte stod i proportion till den åtalade gärningen. Detta på grund av att omständigheter kring yttrandena var svåra att fastställa, då det hade gått 4,5 år från händelsen inträffade tills Erbakan blev åtalad och fälld och att man hade förlitat sig på en videoinspelning, som inte var helt fastställd, samt att påföljden varit väldigt hård mot en så etablerad politiker. Mot denna bakgrund beslöt Europadomstolen, att Turkiet inte hade hållit sina konventionsåtaganden vad gäller artikel 10.1. Rätten anförde, att i ett demokratiskt samhälle är en fri politisk debatt av stort samhälleligt intresse.86

81 Jersild v. Denmark, s. 4.

82 Jersild v. Denmark, s. 9.

83 Jersild v. Denmark, s. 17.

84 Jersild v. Denmark, s. 16.

85 Press release Erbakan v. Turkey, Application no. 59405/00 of 6 July 2006, s. 1.

86 Press release Erbakan v. Turkey, s. 2.

22

3.5.1.4 Le Pen v. France

En fransk domstol fällde Jean-Marie Le Pen, ordförande för det nationalistiska Front National, till böter för uttalanden som han gjort i två franska tidningsintervjuer. Uttalandena behandlade invandringen av muslimer och han sa bland annat att ”the day there are no longer 5 million but 25 million Muslims in France, they will be in charge”. 87 För detta dömdes han för anstiftan till etnisk och religiös diskriminering, hat och våld. Den nationella domstolen yrkade på, att Le Pen hade satt den franska befolknings säkerhet i relation till hur villiga de var att avvisa det muslimska samfundet.88

Le Pens klagan i Europadomstolen ledde till att domen fastställdes med hänvisning till att den var proportionerlig och nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Domstolen konstaterade, att uttalandena hade skett i en allmän debatt om invandring och att yttranden kopplade till invandring bäst prövas i nationella domstolar. Le Pens yttranden hade, enligt Europadomstolen, kunnat leda till fientlighet och på så vis utsätta det franska samhället för en ofrivillig konflikt med det muslimska samfundet.89

I ovanstående mål från Europadomstolen påvisas, att syftet att offentligt sprida uttalanden, som kan uppfattas som hatfulla och diskriminerande även bör ta hänsyn till det yrke, som personen som sprider dem innehar. Jersild, med sitt journalistiska syfte, skiljer sig från de övriga tre då hans avsikt med den aktuella handlingen var att informera medborgarna om ett socialt problem. De tre politikerna yttrade sina åsikter i samband med val och i två av fallen (Férét, Le Pen) förklarade domstolen, att uttalandena kunde leda till fientlighet och konflikter i samhället. Det skulle förmodligen ha skett även i fallet Erbakan v. Turkey, men här tar proportionalitetsprincipen vid, då Europadomstolen fastställde, att begränsningar av yttrandefriheten måste stå i proportion till den åtalade gärningen, samt att bevisningen måste hålla en hög tillförlitlighet. Domarna vittnar även till att Europadomstolen gärna lämnar ansvaret av inskränkningar av yttrandefriheten på grund av främlingsfientlighet på staten. Detta visar på hur känsliga och svårtolkade fall som behandlar hur en persons åsikter, idéer och tankar ska kunna utdömas ett rättsligt ansvar, överhuvudtaget är.

3.6 Yttrandefrihetens reglering i den svenska lagen 3.6.1 Regeringsformen I Regeringsformen (RF) fastslås, att varje medborgare gentemot det allmänna ska vara tillförsäkrad yttrandefrihet, det vill säga att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor.90 Denna rättighet kan dock begränsas genom vanlig lag.91 I RF skyddas därmed alla former av yttrandefrihet.

87 Press release Le Pen v. France, Application no. 18788/09 of 7 May 2010, s. 1.

88 Press release Le Pen v. France, s. 1.

89 Press release Le Pen v. France, s. 2.

90 RF 2:1.

91 RF 2:12.

23

3.6.2 Tryckfrihetsförordningen Tryckfrihetsförordningen92 är en av Sveriges 4 grundlagar och reglerar rätten till att ge ut skrifter utan statlig censur. Tryckfriheten skyddas bland annat genom ensamansvar och meddelarskydd. Ansvarssystemet som skapats i TF bygger på att en på förhand anmäld person kan förutse och ta ansvar för det som publiceras och att det i efterhand, med säkerhet, kan konstaterats vad som yttrats. 93

I TF formuleras vilka gärningar som räknas som tryck- och yttrandefrihetsbrott.94 De är bland annat högförräderi, spioneri, uppvigling, hets mot folkgrupp och förtal. De två huvudtyperna tryck- och yttrandefrihetsbrott är otillåtet yttrande och otillåtet offentliggörande. För att ett otillåtet yttrande, som är det som behandlas i denna uppsats ska bli straffbart, så måste det inte bara vara ett brott, enligt TF och YGL, utan även Brottsbalken (BrB).

Justitiekanslern är exklusiv åklagare i förmodade tryckfrihetsbrott och ska, liksom de som dömer i fall som rör yttrandefrihetsbrott, ta hänsyn till den s.k. instruktionen. Instruktionen säger, att den som dömer över missbruk av tryck- respektive yttrandefrihet eller vakar över dessa friheter skall betänka, att de utgör grundvalar för ett fritt samhällsskick, uppmärksamma syftet mer än framställningssättet och hellre fria än fälla.95

3.6.3 Yttrandefrihetsgrundlagen Yttrandefrihetsgrundlagen har TF som förlaga och skyddar yttranden som förs fram i radio/tv, film och ljudupptagningar.96 I och med den tekniska utveckling som skett sedan lagen skapades 1992 så föranleds YGL även av en omfattande följdlagstiftning, exempelvis tillämpningslagen97 och en ansenlig revision, som trädde i kraft år 2003. Advokatsamfundet har gett YGL skarp kritik, då de anser, att lagen ger privata hemsidesanvändare ansvarsfrihet, som de menar är gjorda för att skydda de som granskar staten.98

Både brott enligt TF och YGL har relativt kort preskriptionstid då aktualiteten av yttrandet är av stor vikt. Åtal för tryck- och yttrandefrihetsbrott utförs av JK som ensam behörig åklagare.

De båda grundlagsskyddade tryck- och yttrandefriheterna gäller som framgått endast för offentliga yttranden. Detta då de framställningsformer som grundlagsskyddats är de som

92 Tryckfrihetsförordningen [TF] (SFS, 1988:32).

93 Hans-Gunnar Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna (Stockholm: Norstedts Juridik, 2012), s. 30.

94 Se TF 7:4 och 7:5.

95 TF 1:4.

96 YGL 1:1.

97 Lagen med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden (LTY/tillämpningslagen), (SFS 1991:1559), tillkom för att ytterligare kristallisera grundlagsregleringen genom att flytta över sådant som anses tyngande till vanlig lag. Hans-Gunnar Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna (Stockholm: Norstedts Juridik, 2012), s. 26.

98 Civil Rights Defenders (tidigare Svenska Helsingforskommitéen för mänskliga rättigheter), Hatets språk – om gränsen mellan hatpropaganda och yttrandefrihet (Stockholm: Civil Rights Defenders, 2003), s. 30-31.

24

frekvent används för att sprida information till en stor mängd människor, s.k. massmedier. 99

Därmed gäller inte framställningar där kommunikationen med allmänheten är direkt, såsom det förmedlas via utställningar, teaterföreställningar, opinionsmöten eller demonstrationer.

3.6.4 Hets mot folkgrupp Den ursprungliga bestämmelsen om hets mot folkgrupp tillkom i efterkrigstiden år 1948. Lagen utgör en begränsning av den i grundlag fastställda yttrandefriheten, närmast med hänvisning till allmän ordning och säkerhet.100

Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller om brottet är ringa, till böter.

Är brottet grovt döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om meddelandet haft ett särskilt hotfullt eller kränkande innehåll och spritts till ett stort antal personer på ett sätt som varit ägnat att väcka betydande uppmärksamhet.101

Brottet hets mot folkgrupp innebär, att någon hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp eller annan sådan grupp med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning.102 Lagtexten är i stort sett utformad likadant som i TF förutom att BrB:s tolkning även inkluderar att uttalandet måste ha en viss spridning. Detta regleras på sätt och vis i grundlagen som innefattar ett krav på utgivning.103 Objektet för brottet stämmer också väl överens med grundlagens och det var i samband med ratificeringen av Raskonventionen som skyddet för objektet breddades. Sedan dess är det oförenligt med lag att uttrycka sig nedsättande om en hel folkgrupp i något sammanhang utanför en direkt sluten krets. 104 Folkgruppen (eller annan likartad heterogen grupp) behöver dock inte finnas representerad i landet och det är även förbjudet att hylla en etnisk grupp som överlägsen annan/andra, om det utförs på ett sätt som är nedvärderande. 105, 106

År 2003 gjordes en lagändring i BrB 16:8 och i förarbetena sades det, att det straffbara området inte ska vara så vidsträckt, att en saklig diskussion om, eller kritik av objektet ska inkluderas. Vidare konstaterades, att kriminaliseringen inte heller ska utgöra hinder mot opinionsfriheten eller ett hot mot den fria åsiktsbildningen. Påståenden som bäst bemöts eller tillrättaläggs i en fri och öppen debatt ska inte omfattas av kriminaliseringen.107 När det gäller 99 Axberger, s. 29.

100 Prop. 2001/02:59, s.14.

101 BrB 16 kap. 8 § (SFS, 2002:800).

102 TF 7:4, § 11.

103 TF 1:6 resp. YGL 1:10.

104 Prop. 1986/87:151, s.104.

105 Prop. 2001/02:59, s.23.

106 Prop. 2001/02:59, s.16.

107 Prop. 2001/02:59, s. 35.

25

prövning av den gärning som innefattas i brottet hets mot folkgrupp så har regeringen uttalat att gärningen alltid ska dömas i sitt sammanhang. Gärningens motiv bör således beaktas. Ett visst utrymme för straffria kritiska uttalanden ska finnas.108 Avsikten med 2003 års lagändring var att uppfylla de förutsättningar för begränsningar av yttrandefriheten som följer av vårt konstitutionella skydd för denna, liksom av Europakonventionen.109 Man får således i en saklig diskussion föra fram argument som kan upplevas kränkande och åtalspraxis tydliggör att framställningen bör vara närliggande hets eller ”hate-speech” för att Justitiekanslern (JK) ska åtala.110,111 Att det är JK som fattar beslut om åtal är för att hets mot folkgrupp är ett brott mot allmän ordning och därmed faller under allmänt åtal. I yttrandefrihetssammahang fattas dessa beslut av Justitiekanslern.112

3.6.4.1 Praxis

Sedan 2005 har totalt fyra vägledande domar, som behandlar yttrandefrihet och hets mot folkgrupp, getts ut från HD. Tre av dem kommer att sammanfattas nedan, den fjärde kommer att ges mer utrymme i nästa kapitel. Detta då uppsatsens fokus ligger på när lagen om hets mot folkgrupp används utifrån diskrimineringsgrunderna ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, det vill säga är kopplade till rasism.

Det medialt uppmärksammade fallet där pingstpastorn, Åke Green, stod åtalad för missaktning av homosexuella, är en vägledande dom i hur lagen om hets mot folkgrupp bör tolkas. Fallet behandlade huruvida Åke Green gått över gränsen för vad som är en saklig diskussion om homosexualitet under en predikan med rubriken: ”Är homosexualitet en medfödd drift eller onda makters spel med människor?”. Inför cirka 50 personer anförde Åke Green att homosexualitet är en abnormitet som utgör en cancersvulst på hela samhällskroppen.113 Högsta domstolen fann att uttalandena överskred gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion beträffande homosexuella i enlighet med BrB 16:8.114 För att säkerställa att Högsta domstolens bedömning av fallet inte skulle strida mot Sveriges

108 Prop. 2001/02:59, s. 41.

109 Prop. 2001/02:59, s. 34.

110 Axberger, s. 101.

111 Ett exempel på detta är JK:s beslut den 1 oktober 2010 (dnr 5555-10-31) då Sverigedemokraterna (SD), i samband med valet 2010 publicerat en film på en webbplats som omfattades av YGL. Filmen blev anmäld av flera personer som ansåg att filmen uppfattas ge uttryck för missaktning mot gruppen invandrare och framförallt invandrare med muslimsk trosuppfattning. JK ansåg inte att filmen utgjorde hets mot folkgrupp eftersom ”[…] yttranden som av en bred allmänhet uppfattas som stötande eller direkt missvisande måste ha (det finnas, författarens ändring) ett vidsträckt utrymme. I detta ligger också att sådana påståenden som bäst bemöts eller tillrättaläggs i en fri och öppen debatt inte ska omfattas av kriminaliseringen.”

112 TF 9:2 resp. YGL 7:1.

113 Han härledde även uppkomsten av AIDS till homosexualitet och uttryckte ett samband mellan homosexuella och tidelag, perversitet och gosseskändning (pedofili). Vidare påstod Åke Green att homosexualitet är något man väljer, någonting sjukt, samt att man kan byta detta mot en frisk och ren tanke och således befrias från denna djävulska makt. NJA 2005 s. 805, s. 2-3.

114 Detta då de avsedda uttalandena, enligt HD, inte kunde härledas till bibeltext (vilket Åke Green påstod) samt att de visade missaktning mot den sexuella läggningen i sig, inte den utövade homosexualiteten (som Åke Green ville påvisa). NJA 2005 s. 805, s. 7-8.

26

konventionsåtaganden vägde HD in Europadomstolens praxis på området ”hate speech”. 115 Rätten fann att domstolen i olika mål framhållit betydelsen av en vidsträckt yttrandefrihet i politiska sammanhang 116 , i religiösa sammanhang 117 och med hänsyn till yttrandenas spridning118. HD ansåg mot denna bakgrund att det vore sannolikt ”att Europadomstolen, vid en prövning av den inskränkning i Åke Greens rättighet att förkunna sin, i bibeln grundade, uppfattning som en fällande dom skulle utgöra, skulle finna att inskränkningen inte är proportionerlig och därmed skulle utgöra en kränkning av Europakonventionen.” 119 Bedömningen av Åke Greens yttranden refererades det till i prejudikatet, som behandlade fallet där fyra aktivister ur Nationell Ungdom spridit flygblad med titeln ”VARNING för den svensk-fientliga skolan!” på en gymnasieskola i Söderhamn. Flygbladens syfte var att ge eleverna argument för att initiera en debatt om den svenska skolans objektivitet.120, 121 HD hänvisade således till Åke Green-målet genom att styrka, att en konventionstolkning av inskränkningar i yttrandefriheten ska ges företräde över nationella förarbeten av lag och rättspraxis.122 HD fann, att en begränsning av de tilltalades yttrandefrihet var befogad i och med att utdelningen av flygbladen hade skett i en skola och att de tilltalade inte hade haft tillträde till lokalerna, som ansågs vara skyddade från politiska aktioner, samt att placeringen av flygbladen på, och i, elevers skåp fråntagit eleven valet, att ta emot flygbladet eller inte. HD konstaterade, att syftet med de åtalade skrivningarna i flygbladen hade kunnat uppnås, utan de nedsättande uttalandena. Detta såg de som en skillnad från Åke Green-målet, där uttalandena skedde utifrån bibeltext och inför pastorns egen församling. Mot denna bakgrund valde Högsta domstolen att således ändra hovrättens dom och fälla alla fyra inblandade för hets mot folkgrupp. Två domare uttryckte genom en skiljaktig mening att männen skulle frias på grund av att de ansåg att påståendena i flygbladet skulle ha bemötts i en fri och öppen debatt och att yttrandefrihetsintresset i detta fall borde ha fått överhanden.123 Detta avgörande behandlades senare i Europadomstolen som kom fram till, att ingen överträdelse av artikel 10 i konventionen hade skett.

En hel del av hatbrotten som sker idag äger rum på internet och det visar sig i fallet om kränkande uttalanden om homosexuella på den kristna webbsidan Bibeltemplet. Även detta fall restes till Högsta domstolen och är numera en vägledande dom. Sajtens innehavare Leif Liljeström åtalades för både sina egna meddelanden av kränkande karaktär samt för att ha 115 NJA 2005 s. 805, s. 9-10.

116 De jämförde t.ex. domstolens domar den 27 februari 2001 i målet Jerusalem v. Austria, § 32 och den 10 juli 2003 i målet Murphy v. Ireland, § 67.

117 Här jämförde de med domen i Kokkinakis v. Greece, § 31.

118 Se t.ex. Jersild v. Denmark.

119 NJA 2005 s. 805, s. 15.

120 NJA 2006 s. 467, s. 5.

121 I flygbladen kunde man bland annat läsa att homosexuella var ”avarter” och att homosexualitet var moraliskt nedbrytande för folkkroppen. HIV och AIDS hade till stor del uppstått ur homosexuellas leverne påstods det. Vidare kunde man även läsa att ”homosexlobbyns organ” verkade för att avdramatisera (legalisera) pedofili. NJA 2006 s. 467, s. 8.

122 NJA 2006 s. 467, s. 11.

123 NJA 2006 s. 467, s. 35-36.

27

underlåtit sig att radera meddelanden från en av sajtens besökare. Den aktuella texten behandlade ämnet homosexuella och statuerade bland annat att de borde dö ”genom att hängas på pålar på stadens torg” för sin sexuella läggning. Leif Liljeström åtalades för hets mot folkgrupp enligt BBS-lagen124 (som reglerar privata aktörers uppförande på internet när de utnyttjar ”en tjänst för elektronisk förmedling av meddelanden”).125 Tingsrätten dömde Liljeström för båda gärningarna, medan Hovrätten friade honom för den egna artikeln. Högsta domstolen valde att gå på Hovrättens linje och framhöll att precis som i Flygblads-målet, så ska hänsyn tas till yttrandefrihetsintresset i enlighet med 2 kap. 13 § RF samt i enlighet med artikel 10 i Europakonventionen.126 HD bedömde, att inläggen hade anknytning till bibeltexter från Gamla testamentet, samt att yttrandena inte innehöll falska påståenden om fakta, utan att de endast var utformade på ett kränkande sätt. Kommentarerna hade skett genom ett samtal mellan personer som aktivt valt att befinna sig på webbsidan samt gästboken. HD avslutade med att benämna att sådana påståenden som bäst bemöts eller tillrättaläggs i en fri och öppen debatt inte skall omfattas av kriminaliseringen. 127 Två stycken justitieråd var däremot skiljaktiga och ansåg att uttalandena var straffbara enligt BrB 16:8 även om man beaktade både grundlag och konventioner. De ansåg, att Liljeström skulle ses som gärningsman och inte medhjälpare på grunderna av att själva spridningen skedde genom att han underlåtit sig att ta bort meddelandena.128

Alla ovanstående, kort beskrivna, prejudikat har tagit hänsyn till Europadomstolens praxis inom området ”yttrandefrihetens förhållande till hets mot folkgrupp”. Inte något av yttrandena i fallen ansågs av majoriteten handla om ”hate speech”. Skillnaderna i utfallen grundade sig i omständigheterna kring de aktuella uttalandena.129 I Flygblads-målets fällande dom, handlade det om hur spridningen hade skett. Den skiljaktiga meningen i Flygblads-målet, liknar majoritetens beslut i målet om den kristna hemsidan. Högsta domstolen har varit i oenig i de två senare fallen och det får antas illustrera yttrandefrihetens kontroversiella karaktär. Sammanfattningsvis verkar Högsta domstolen ha lagt ribban högt för att ett uttalande ska kvalificera sig till att dömas för hets mot folkgrupp.

124 BBS-lagen, SFS (1998:112), § 5 säger i korthet att den som tillhandahåller en tjänst för en elektronisk anslagstavla har ansvar att förhindra spridning av meddelanden som uppenbart strider mot lagen om hets mot folkgrupp.

125 BBS-lagen, § 1.

126 NJA 2007 s. 805, s. 7-8.

127 NJA 2007 s. 805, s. 12.

128 NJA 2007 s. 805, s. 14-16.

129 NJA 2007 s. 805 II, s. 8.

28

4 Politiska yttranden som åtalats för hets mot folkgrupp

4.1 Artiklar på hemsida åtalade för missaktning av homosexuella och romer i fallet NJA 2007 s. 805 II

Fallet gällde två artiklar som publicerats av partiet Nationalsocialistisk front på deras hemsida den-svenske.com. Den ansvarige utgivaren för hemsidan, Göran Jonsson åtalades av Justitiekanslern för hets mot folkgrupp. Den ena artikeln berörde ämnet homosexualitet med titeln ”Konsekvenser av homosexualitetens hov”.130 I den andra artikeln som behandlade ämnet zigenare (romer) med rubriken ”Kraftig ökning av zigenare att vänta”, uppgavs bland annat att utvidgningen av EU år 2004 skulle leda till en ”invasion av zigenare”. Artikeln avslutades med att citera Bonniers Konversationslexikon från 1948 som beskrev att zigenare hade ett utseende av en ”utpräglad parasitkaraktär”, att de hade en oförmåga för regelbundet arbete samt att en zigenares främsta inkomstkällor var stöld, tiggeri samt spådoms- och trolldomskonster.131

Tingsrätten dömde Jonsson till en månads fängelse och tog därmed med hänsyn till hans ringa ålder (19 år) för missaktning av grupperna homosexuella och zigenare. Domstolen förlitade sig på en förarbetstrogen tolkning av lagen om hets mot folkgrupp och tog inte upp Europadomstolens praxis överhuvudtaget. Domen överklagades till hovrätten där utfallet blev ett annat: åtalet mot Göran Jonsson ogillades på grund av att domstolen fann att det skulle innebära en oproportionerlig inskränkning av hans yttrandefrihet i fall han skulle dömas för den åtalade handlingen. Detta med bakgrund i Europadomstolens praxis i liknande fall.

Högsta domstolen konstaterade, att åtalet i detta ärende avsåg ansvar enligt yttrandefrihetsgrundlagen och att yttrandefrihetsbrott framgår av de gärningar som beskrivs i TF 7:4-5. Dessa bestämmelser överensstämmer med innehållet i BrB 16:8 förutom att lagen i TF saknar en motsvarighet till spridningsrekvisitet. Således beslutade HD, kunde rätten dra slutsatser från domar där yttrandefrihetsbrott åtalats utifrån brottsbalken.132 Särskild hänsyn i bedömningen av fallet, skulle tas till yttrandefrihetsintresset såsom det kommit till uttryck i RF 2:13, den s.k. instruktionen i YGL samt artikel 10 i Europakonventionen. Då alla fyra steg133 fastställts för att säkerställa att konventionens bestämmelser följts, blev utslaget att

130 Häri benämndes homosexualitet som en ”pervers sexuell morbiditet” samt att den aktuella sexuella läggningen inte hade något med kärlek att göra och att ”frivillighetsargumentet” endast kunde godtas av dem som även accepterade pedofili, incest, nekrofili och tidelag. NJA 2007 s. 805, s. 5.

131 NJA 2007 s. 805 II, s. 5.

132 NJA 2007 s. 805 II, s. 4.

133 Domstolen konstaterade att Europadomstolen använder sig av fyra steg för att säkerställa att konventionens bestämmelser efterlevs. Först undersöks ifall en fällande dom skulle inskränka en rättighet som beskrivs i Europakonventionen. Det aktuella fallet uppfyller detta kriterium då en fällande dom skulle innefatta en inskränkning av yttrandefriheten såsom de förkunnas i artikel 10 i Europakonventionen. Vidare bedömer Europadomstolen ifall inskränkningen finns författad i nationell lag. I Sverige får yttrandefriheten inskränkas enligt RF 2:13. Tredje steget behandlar huruvida inskränkningens grunder stämmer överens med konventionsartikelns grunder och i detta fall bedömdes de överensstämma då domstolen uttryckte att inskränkningen skedde på bekostnad av ”annans goda namn och rykte eller rättigheter”. Slutligen ska inskränkningen av, i detta fall, artikel 10 i Europakonventionen anses vara nödvändig i ett demokratiskt

29

Högsta domstolen hade att ta ställning till i fall en inskränkning av yttrandefriheten som en fällande dom skulle innebära, kunde anses vara nödvändig i ett demokratiskt samhälle.134 Vad rörde skriverierna i den artikel som JK ansåg utgöra missaktning av gruppen homosexuella, så uttrycktes visserligen att homosexualitet är skändligt, men granskningen fann inga hot och inte heller uttalandena som kunde anses utgöra ”hate-speech”. Texten behandlade inte heller falska påståenden om fakta, utan förmedlade endast ett kränkande värdeomdöme, menade HD. Mot bakgrunden att webbsidan åtnjuter ett särskilt grundlagsskydd och att artikeln endast kunde läsas av personer som aktivt sökte upp hemsidan, ansåg HD, att de inte kunde fälla Göran Jonsson för hets mot folkgruppen homosexuella.135 Av de uttalanden som skedde i artikeln om romer, så förkunnade domstolen att de främst handlade om en redogörelse av de händelser, som författaren förväntade sig ske i samband med utvidgningen av EU. Citatet av romers egenskaper föreföll dock som helt irrelevant i sammanhanget och kunde troligtvis inte ha haft ett vidare syfte än att sprida missaktning för gruppen romer, men trots detta utgjorde det inte, enligt HD, hot eller ”hate-speech”. Eftersom citatet var okommenterat och från en äldre text, så förelåg det inte enligt rätten tillräckliga skäl för en fällande dom. Högsta domstolen fann med tre röster mot två att åtalet mot Göran Jonsson skulle ogillas. 136

Två justitieråd lämnade gemensamt en skiljaktig mening där de tog upp varför de ansåg att Jonsson bestämt skulle ha ställts till svar för hets mot folkgrupp på grund av innehållet i de två publiceringarna. De ansåg, att uttalandena i artikeln om homosexuella inte kunde anses mindre kränkande än de uttalanden som låg till grund för den fällande domen i Flygblads-målet. Vidare ansåg de, att yttrandena hade utformats i strid med plikten att undvika omotiverat kränkande uttalanden som utgör angrepp på andras rättigheter, såsom förkunnas i artikel 10 i Europakonventionen och som framförts i praxis av Europadomstolen. De aktuella yttrandena om romer anser de skiljaktiga nämndemännen vara faktapåståenden och allvarligt kränkande. Att artiklarna legat tillgängliga på webbsidan under en relativt lång tid ansåg de utgöra omständigheter, som tillåter att döma Göran Jonsson till ansvar för hets mot folkgrupp. Brottet kunde de heller inte anse som ringa.137

4.2 Politiskt tal åtalades för att uttrycka missaktning av invandrare i fallet B 7166-07

Den 6 juni 2006 höll Björn Björkqvist ett tal för vilket han greps på plats utav polis och åtalades för hets mot folkgrupp. Björkqvist var medlem i Nationalsocialistisk front och höll talet i Rålambshovsparken i anslutning till firandet av Sveriges nationaldag. I talet redogjorde han för de omständigheter och grunder på vilka han i ett tidigare tal blivit fälld för hets mot folkgrupp. Björkqvist berörde även ämnet ”våldtäkt av svenska tjejer utfört av ”invandrarhorder”. Vidare talade han om ”negrer” och vikten av rasindelning samt om att invandrare är överrepresenterade i stort sett all brottslighet. Björkqvist påstod, att det samhälle. Detta sista steg är det som oftast står i fokus i Europadomstolens prövningar vad gäller yttrandefriheten då friheten även omfattar rätten att framföra sådan information och sådana åsikter och tankar som kränker, chockar eller stör. NJA 2007 s. 805, s. 9.

134 NJA 2007 s. 805 II, s. 5-6.

135 NJA 2007 s. 805 II, s. 8-9.

136 NJA 2007 s. 805 II, s. 9-10.

137 NJA 2007 s. 805 II s. 11-12.

30

”mångkulturella året” (han avsåg kulturåret 2006) inletts genom att invandrare ska ha mördat varandra. Han avslutade med vad åklagaren påstod var en antydan till Hitlerhälsning då han uppmanade publiken att ”signalera (uttalat siegnalera enligt åklagaren) till samhället att Sverige ska bli vårt…”138

Tingsrätten dömde Björn Björkqvist för hets mot folkgrupp enligt BrB 16:8, till fängelse i 2 månader med hänvisning till hans osakliga tal som, enligt rätten, ämnade peka ut invandrare som kriminella och förkastliga. Talet ansågs ha spridits till de 800-900 åhörare som befunnit sig på platsen, där en, enligt vittnen, stark invandrarfientlig stämning rått. Rätten hänvisade till Europakonventionen artikel 10.2, då den ansåg att Björkqvists yttrandefrihet inte blivit kränkt i beaktande till Europakonventionen, då inskränkningen varit nödvändig för att förebygga allmän oordning.139

Målet mot Björn Björkqvist överklagades till Hovrätten, då åklagaren ville se ett längre fängelsestraff än det tingsrätten fastslagit. Hovrätten förkunnade, att de skulle granska om de uttalanden som Björkqvist dömts för utgjorde hets mot folkgrupp med hänsyn till praxis från Högsta domstolen och Europadomstolen. De tog därmed i beaktande, att yttrandena skulle ses utifrån sitt sammanhang, snarare än från en textkritisk granskning av formuleringarna. Rätten skulle även (och här hänvisade de till Åka Green-målet) fastställa i fall syftet med talet var att uttrycka missaktning.140 Hovrätten lade stor vikt vid att betona att uttalandena hade avkunnats från en talarstol på ett politiskt möte och att syftet med talet således var att sprida ett politiskt budskap. Vidare förkunnade domstolen att talet skulle ses som ett debattinlägg gällande svensk invandringspolitik, massmedias bevakning av kriminalitet bland invandrare samt det mångkulturella samhället. Talet gav intryck av att vara ironiserande och raljerande i sin ton.141 De yttringar som handlade om Björkqvists tidigare dom, ansåg hovrätten, låg inom ramen för en saklig och vederhäftig diskussion, då det ville väcka debatt om lagstiftningen i detta fall varit passande.142 Tillämpningen av ordet ”neger” bedömde hovrätten skulle kunna vara ett korrekt begrepp. Detta sett i sitt sammanhang där Björkqvist ironiserar kring att det inte anses som politiskt korrekt att dela upp människor i raser. Ingen missaktning mot mörkhyade personer hade inträffat då Björkqvist enbart kritiserat ett förbud mot en användning av ett begrepp.143 Hovrätten rentvådde även de yttranden som innefattade ordet ”signalera” som ”siegnalera” då de ansåg att ”sieg” insmuget i ett annat ord är för vagt för att erkännas som ett nazistiskt budskap.144

De uttalanden av talet som hovrätten höll med om föll inom ramen för lagen om hets mot folkgrupp var de som berörde gruppen invandrare som kriminella samt de som handlade om att invandrare skulle kastas ut ur landet. Dessa bedömdes utifrån Europadomstolens praxis huruvida en kriminalisering av de specifika uttalandena kunde anses nödvändig i ett 138 B 139298-06, s. 3-5.

139 B 13298-06, s. 6-7.

140 B 7166-07, s. 2.

141 B 7166-07, s. 3.

142 B 7166-07, s. 3.

143 B 7166-07, s. 3.

144 B 7166-07, s. 4.

31

demokratiskt samhälle samt ifall inskränkningen av yttrandefriheten kunde tyckas stå i proportion till intresset att skydda gruppen invandrare från den kränkning som yttrandena innebar. Hovrätten valde enhälligt att ändra tingsrättens dom och ogilla åtalet mot Björn Björkqvist då de sammantaget inte funnit att omständigheterna i den åtalade gärningen gett fog till en begränsning av yttrandefriheten på politiska möten som en fällande dom skulle medföra.145

4.3 Politiker åtalades för rasistiska uttalanden på en blogg i fallet B 1487-12

Dåvarande ordförande i Sverigedemokraterna (SD) i Örebro, Lennart Johansson, åtalades för uttalanden på sin blogg, som han drev i egenskap av politiker. Han påstod däri, att ”somaliska islamister och muhammedaner generellt har en fruktansvärd syn på kvinnan, att många av männen sitter hemma och tuggar droger och smider planer mot de otrogna, där vi Svenska kristna inkluderas”146. Johanssons egen tolkning av budskapen i meddelandet var att de innehöll saklig kritik, samt att en fällande dom skulle utgöra ett hot mot den fria åsiktsbildningen.147 I tingsrätten konstaterades att Johansson gjort sig skyldig till hets mot folkgrupp och att en inskränkning i hans yttrandefrihet under artikel 10 i Europakonventionen inte stred mot Europadomstolens praxis.148 Rätten bemötte Johanssons påstående om att han som dåvarande politiskt aktiv borde innefattas av en vidsträckt yttrandefrihet med att det helt klart är av yttersta vikt att värna yttrandefriheten för politiker och andra. Detta, svarade tingsrätten, ges uttryck i lagbestämmelsen i och med att det bara är yttranden som ”fullt klart” överskriver gränsen för en ”saklig och vederhäftig diskussion” som ska bedömas som hets mot folkgrupp.149

När fallet restes till hovrätten kontrollerades först huruvida den påstådda kvinnosynen kunde utgöra hets mot folkgrupp. De hänvisade till ett uttalande från första lagutskottet som sade, att när det är fråga om ett uttalande om en åsikt hos gruppen (i detta fall ”en fruktansvärd syn på kvinnan”), så torde det inte tolkas som ett uppsåt att missakta gruppen som sådan. För ett sådant uttalande kan således inte ansvar för hets mot folkgrupp motiveras.150 Vad gäller yttrandet om tuggandet av droger och smidandet av planer mot de otrogna, så delar hovrätten tingsrättens bedömning, att skrivelsen är förklenande och klart uttrycker missaktning av den aktuella gruppen samt att det inte utgör ett led i en saklig och vederhäftig diskussion i en allmän debatt, som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor.151 Domstolen ansåg därmed, att Johansson skulle kunna tillges ansvar för hets mot folkgrupp vad gäller det spridningskriterium, som yttrandena måste ha för att ansvar ska kunna tilldömas. Även här delas tingsrättens bedömning, att meddelandet spridits i laglig mening, eftersom det inte skett

145 B 7166-07, s. 5.

146 B 1487-12, s. 4.

147 B 1487-12, s. 1-2.

148 B 3829-10, s. 4.

149 B 3829-10, s. 3.

150 B 1487-12, s. 3.

151 B 1487-12, s. 4

32

i den privata sfären.152 Sammantaget finner hovrätten, att beslutet att Lennart Johansson ska dömas för hets mot folkgrupp är en konventionsenlig tillämpning, som inte strider mot Europadomstolens praxis.153

152 B 1487-12, s. 3.

153 B 1487-12, s. 4.

33

5 Analys Yttrandefrihetens framträdande roll för ett välfungerande demokratiskt samhälle fastställs i alla de ovan redovisade dokumenten. Friheten att få uttrycka sin åsikt utan censur är inskrivet i flera internationella och regionala konventioner som Sverige har förpliktelse att följa. I Sverige är yttrandefriheten en starkt skyddad rättighet i och med att den är skyddad i tre av fyra grundlagar.

Det svenska rättsväsendets gränsreglering kring yttrandefriheten kan ses överensstämma med FN:s allmänna förklaring. Lagen om hets mot folkgrupp, som är en av de lagar som begränsar yttrandefriheten i Sverige har tillkommit för att säkra respekten för andras fri- och rättigheter, vilket är en godkänd inskränkning av rättigheten enligt artikel 29.2 i förklaringen. Yttrandefriheten är starkt förankrad i grundlagar, vilket samspråkar med förklaringens rekommendation; att ge alla medborgare rätt till åsikts- och yttrandefrihet.

För att de nationella domarna ska vara konventionsenliga till IKMPR bör de överensstämma med KMRs rådande praxis. Här kan man finna vissa skillnader mellan KMRs tillämpning och Högsta domstolens och hovrättens avgöranden. Alla aktuella uttalanden påvisar uppenbarligen likheter då åklagaren åtalat vederbörande för brott mot lagen om hets mot folkgrupp och yttrandefrihetsgrundlagen. Skillnaderna mellan de åtalade yttrandena i de tre fallen154 var, att Göran Jonsson var åtalad för yttrandefrihetsbrott enligt YGL och Björn Björkqvist och Lennart Johansson till detsamma, men med hänvisning till BrB:s lag om hets mot folkgrupp. Vidare skiljde sig spridningen åt, då Jonsson publicerat artiklar på en nationalsocialistisk hemsida, Björkqvist framfört ett politiskt anförande under ett nationalsocialistiskt firande av nationaldagen och Johansson i egenskap av ordförande för SD hade uttalat sig på en blogg. De hade alla uttalat sig i egenskap av politiskt aktiva. Huruvida den fällande domen, med villkorlig dom och böter till följd mot Johansson var proportionerlig i enlighet med konventionen, kan ses i ljuset av hur KMR bedömde utfallet i Ross v. Canada, (där det upprätthölls att en man som blivit av med sina arbetsuppgifter för att han, vid sidan av jobbet, hade uttryckt sig antisemitiskt i offentligheten). Enligt KMR var denna lagskipning proportionerligt enligt artikel 19.3, då de fann att begränsningen var nödvändig för att respektera andra människors rättigheter eller anseende. Det verkar mot denna bakgrund osannolikt, att inskränkningen av Johanssons yttrandefrihet inte skulle vara proportionerlig enligt konventionen. Det som skulle kunna problematisera bedömningen av Sveriges tolkning av konventionen är att KMR gått ut med, att politiker har en särskild skyddad yttrandefrihet i ett demokratiskt samhälle.

Uttalandena från Göran Jonsson torde enligt konventionen tolkas som, att det citat som uttryckte missaktning avseende romers biologiska utseende, samt deras otvivelaktiga leverne uppviglar till både hat och diskriminering. En jämförelse kan göras mellan Göran Jonssons uttalanden på sin politiska tillhörighets hemsida och de bandinspelningar som KMR utdömde var rätt att kriminalisera i enlighet med artikel 20 i IKMPR. KMR fann, att möjligheten att ringa ett nummer och få kränkande uppfattningar upplästa om judar stred mot IKMPR:s artikel 20.2, där det statueras att uppvigling till rashat ska vara förbjudet i konventionsstaterna. Utifrån denna bedömning torde Jonssons uttalanden inte ges skydd av konventionen. Med tanke på att KMR även gått ut med att ingen stat ska ha möjlighet att utnyttja sin ”margin of appreciation” när det handlar om bedömningar av yttrandefriheten, så

154 Se kapitel 4.

34

skulle man kunna tänka att den, i svensk lag, upphöjda ”instruktionen” inte borde ges det traditionellt vidsträckta utrymme, som den enligt svensk praxis har kommit att få. Att Jonssons uttalanden ges ett utökat grundlagsskydd jämfört med de andra yttrandena skulle, utifrån detta perspektiv, kunna tänkas inte vara helt samstämmigt med konventionen.

Björkqvists tal som propagerade mot invandring torde, enligt konventionen, utgöra en form av ”extreme speech”, eftersom yttrandena inte respekterade gruppen invandrare och således inte kunde garantera att gruppen skulle få ett liv utan oro för rasism.155 Konsekvenserna av Björkqvists uttalanden skulle kunna vara förenliga med de krav till inskränkningar som författats i artikel 19.3 i IKMPR. I den svenska rätten finns både en lag som reglerar begränsningar av yttrandefriheten (lagen om hets mot folkgrupp) och den har liknande kriterium som i IKMPR, dvs. för att en inskränkning ska vara konventionsenlig bör den anses nödvändig för att respektera andra människors anseende. I detta fall är det gruppen invandrares anseende som står på spel. Den avgörande faktorn torde i detta fall bli att fastställa i fall yttrandena skulle tyckas passa i en fri och öppen politisk debatt. Med KMR:s praxis i baktanke så borde Björkqvists uttalanden ligga i farozonen för att inte skyddas av konventionen.

En granskning av Sveriges tillämpning av lagar som reglerar yttrandefriheten visar på att det finns vissa väsentliga skillnader gentemot de åligganden som Sverige genom ratificering av Rasdiskrimineringskonventionens har åtagit sig att följa. Det som kanske är mest problematiskt är, att Sverige inte har följt konventionens krav på att förbjuda rasistiska organisationer, webbsidor eller tidningar. I de aktuella fallen blir det uppenbart att Sverige inte har lyckats med sitt konventionsåtagande då två av de vederbörande har anknytning till nationalsocialistiska föreningar, som antagligen skulle kunna klassas som otillåtna organisationer i enlighet med konventionen. Även om Raskommitténs praxis, i de två fall som redovisas under punkt 3.4, inte riktigt sammanfaller med de tre fallen som här granskas, kan vissa jämförelser göras. Själva yttrandena kan tyckas stämma överens i sin syftesformulering. Björkqvist och Johansson pratade om invandrare som våldsutövare och att Sverige skulle tas tillbaka, vilket kan påstås tillhöra samma kategori av ”hate speech”, som i fallet L.K. v. Netherlands där ”Inga fler utlänningar” skanderades. Raskommitténs beslut att motivet i ovanstående fall var rasdiskriminering skulle kunna tänkas vara detsamma i de två svenska målen. Om Jonssons yttranden om romers uppenbarelse och deras egenskaper ska betraktas som rasdiskriminering i enlighet med artikel 4 i konventionen kan jämföras med de uttalanden som tas upp i Raskommitténs utlåtande i fallet Ahmad v. Danmark. Omständigheterna är inte desamma, men yttrandena kan te sig likna varandra.156 Eftersom Danmark, enligt kommittén, brutit mot artikel 6, som endast kan brytas mot i fall rasdiskriminering har varit en del av fallet, så skulle yttrandena kunna jämföras i en rättslig bemärkning. En annan problematisering vad gäller denna artikel, som säger att varje rasdiskriminerande handling ska prövas i nationell domstol, handlar om Sveriges tradition av att endast en myndighet, JK, har möjlighet att väcka åtal mot rasdiskriminering och ”hate speech”. Sett utifrån denna företeelse bryter Sverige klart och tydligt mot sitt konventionsåtagande gentemot rasdiskrimineringskonventionen.

155 Se Faurisson v. France, Communication No. 550/1993.

156 Danmark hade misslyckats med att skydda Ahmad från rasdiskriminering samt inte gett honom möjlighet till en rättslig prövning. Se Kashif Ahmad v. Denmark.

35

Europadomstolen har sedan Åke Green-målet 2005 haft stort inflytande på svenska HD-domar i rättsfall som berört yttrandefriheten. HD har konstaterat att en, i enlighet med Europakonventionen, konventionstolkning av inskränkningar i yttrandefriheten ska ges företräde över nationella förarbeten av lag och rättspraxis. Fall som berört politikers rätt till yttrandefrihet och inskränkningar av denna mänskliga rättighet, har tagits upp flertalet gånger. Dock har Europadomstolen inte varit konsekvent i sina bedömningar vilket även HD uppmärksammat. Det är således svårt att tyda Europadomstolens praxis, men utifrån de fall som tagits upp i denna uppsats så skulle man kunna urskilja en förskjutning i praxis från de principer som fastställdes i bland annat Handyside v. United Kingdom.157 I de senare fallen Féret v. Belgium och Le Pen v. France har Europadomstolen utdömt ansvar till de politiker som offentligt uttryckt sig nedlåtande mot invandrare respektive muslimer. Det ansvar som förpliktigas i artikel 10.2 i Europakonventionen har i dessa fall ansetts viktigare än yttrandefrihetsintresset. I linje med denna nya praxis ligger den fällande domen mot Lennart Johansson, där hovrätten påpekade, att yttrandena om muslimer var osakliga och hörde inte hemma i en politisk debatt. Jonsson och Björkqvist friades, eftersom domstolarna ansåg, att deras yttrandefrihetsintresse vägt tyngst. Om man granskar huruvida Göran Jonssons dom var konventionsenlig utifrån samma bakgrund (att politiska åsikter ska hålla sig inom ramen för en saklig och vederhäftig diskussion för att skyddas av Europakonventionen) och jämför särskilt med fallen Féret v. Belgium och Le Pen v. France skulle det kunna tänkas att Jonssons uttalanden inte skulle ges skydd av artikel 10.1 i konventionen. Dels med tanke på att Europadomstolen ansåg att Férets broschyrer klart och tydligt uppviglade till rashat och att Le Pens dom (med höga böter som följd) var proportionerlig och nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Dels för att båda målsägandena, enligt Europadomstolen, gjort sig skyldiga till otillåtna faktapåståenden. Justitieråden, som motsatte sig en fällande dom mot Göran Jonsson, ansåg, att hans uttalanden varit beskrivna som just fakta. Dessa omständigheter skulle kunna ge upphov till att HD inte tolkat Europadomstolens praxis vad gäller artikel 10 i konventionen, på ett tillfredställande sätt. Beaktande borde även tas till, att domstolen uttryckt att fall som handlar om yttrandefrihet kontra ”hate speech” mot invandrare bäst avgörs i nationella domstolar. Detta innebär dock inte, att praxis inom yttrandefriheten och dess begränsningar i liknande fall kan förbises. Speciellt inte då Europadomstolen har fastställt att artikel 10 i Europakonventionen inte ska stå i kontrast med bestämmelserna i Rasdiskrimineringskonventionen, som ger ett mer långtgående skydd mot raspropaganda än Europakonventionen.

I fallet om det nationalpolitiska talet, som hölls av Björn Björkqvist, valde HD, att motivera sin friande dom med att en inskränkning av yttrandefriheten på politiska möten i den grad som en fällande dom skulle innebära, inte var proportionell. Sett utifrån den inställning, som hovrätten visade i den fällande domen mot Johansson, som påpekade att politiska uttalanden har ansvar och skyldigheter, så verkar även denna granskning peka på, att det inte existerar en enhetlig praxis i hur Europadomstolens beslut används i svensk lagstiftning.

I en konventionsenlig bedömning bör hänsyn även tas till att Europadomstolen använder sig av ”margin of appreciation” då nationella domar avgörs. Detta skulle kunna ses som en form av europeisk kulturell relativism, då rättigheterna i Europakonventionen således har ett, dock begränsat, tolkningsutrymme i varje enskilt konventionsland. En intressant iakttagelse av detta skulle kunna vara varför Sverige således inte använder sig av sin tillåtna ”margin of appreciation” i fall som berör yttrandefrihet och dess begränsningar? I stället för att använda sig av detta koncept i sin tolkning av den svenska lagen om hets mot folkgrupp, så har 157 Se Handyside v. United Kingdom, § 49.

36

nationella domstolar i allt högre grad valt, att använda sig av Europadomstolens praxis och inte använda sig av förarbetena och praxis vad gäller lagen om hets mot folkgrupp inom den svenska rätten.

I prejudikat från år 2005 och framåt har domstolen förkunnat att om yttranden utgör ”hate speech” ska de inte ges något skydd i lag. Om ett yttrande inte lever upp till detta, så är det de samlade omständigheterna kring gärningen som bedöms, en s.k. proportionalitetsbedömning. Alla aktuella uttalanden från de tre åtalade männen utgjorde missaktning av antingen romer, invandrare eller muslimer, ansåg domstolarna. Detta skulle ha varit tillräckligt för att utdöma ansvar enligt lagen om hets mot folkgrupp, men efter den praxis som utvecklades i Åke Green-målet har kriteriet för vad som enligt förarbetena utgjorde missaktning i BrB 16:8, höjts. Omständigheter som har diskuterats i de aktuella fallen är bland annat hur yttrandena har spridits. Till följd av att Göran Jonssons uttalanden skett på en grundlagsskyddad hemsida bedömde HD, att dessa endast nådde ut till personer, som aktivt uppsökt hemsidan och att spridningen således var ringa. En liknande förklaring gavs i den friande domen, tillika prejudikatet, mot Leif Liljeström. Även i Åke Green-målet visade sig spridningen väga in i den slutliga bedömningen. Motsatsen skedde i flygbladsmålet, där frånvaron av frivillighet att ta del av meddelandena blev en avgörande omständighet. Detta torde visa på att omständigheterna av yttrandena tolkas till fördel för den som sprider missaktning på internet. Intressant att iaktta är att hovrätten, i Lennart Johanssons fällande dom, gjorde en helomvändning och framhöll att publiceringen på hemsidan (bloggen) fått till följd att meddelandet fått en större spridning.

Ytterligare ett, ur ett omständighetsperspektiv, aktuellt bedömningskriterium som tagit plats i HD:s praxis är, att ett yttrande kan tolkas vara antingen ett faktapåstående eller ett värdeomdöme. Precis som i Liljeströms fall, bedömde domstolen, att Jonssons yttranden var kränkande värdeomdömen i stället för påstående av fakta. Tilläggas kan, att två av fem justitieråd som dömde i Jonssons mål, ansåg, att hans citat gällande romer var allvarligt kränkande faktapåståenden. Eftersom de flesta av de svenska rättsfallen som tagits upp i denna uppsats har varit oense om utfallet i respektive dom, verkar det som att det finns två läger inom området, dels de som i alla lägen vill värna om yttrandefrihetsintresset och dels de som vill se en strängare tillämpning av lagen om hets mot folkgrupp. Man skulle, utifrån denna iakttagelse, kunna påstå att en bedömning av vilket uttalande vad som utgör en kränkning av en folkgrupp är relativt godtyckligt. Detta bekräftas av att en minoritet i högsta domstolen och i underinstanserna skiljer sig från majoriteten i HD-domarna. Följaktligen finns det fortfarande ingen enhetlig svensk praxis. Möjligheten finns således att byta riktning på vad som är ett yttrandefrihetsbrott eller inte, även om det inte verkar så troligt.

5.1 Slutsats Konflikten mellan de två mänskliga rättigheterna, där å ena sidan friheten att förespråka osmakliga åsikter eller att förmedla förvrängd eller falsk information och å andra sidan den konkurrerande rättigheten att inte bli ett offer för diskriminering och fördomar, är en svår balansgång. När detta ska fastställas i nationell gällande rätt för en politisk makthavare bör hänsyn tas till rådande praxis samt statens konventionsåtaganden. En politikers särskilda skydd har fastställts enligt praxis från Kommittén för Mänskliga Rättigheter och Europadomstolens avgöranden. Dock har man i senare fall i Europadomstolen även bedömt, att politiker har ett stort ansvar att framföra sakliga argument i en politisk debatt. Även i svensk rättspraxis har man kunnat ana en trend som följer i Europadomstolens spår; att uttrycka missaktning av en folkgrupp utgör inte ett led i en saklig och vederhäftig diskussion i en allmän debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor. Således verkar det

37

som att politiska makthavare har rätt till en vidsträckt yttrandefrihet, men även tillskrivs ett ansvar att vara saklig i sina anföranden. Att fastställa vad som är en kränkning eller vad som hör hemma i en saklig och vederhäftig diskussion är väldigt svårt att avgöra och rådande praxis visar på det.

38

6 Källförteckning Deklarationer och konventioner

Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, 1948.

Internationella konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna, 1976.

Internationella konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering, 1969.

Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, 1949.

Lagtext

SFS 1974:152 Regeringsformen. Stockholm: Riksdagen

SFS 1998:32 Tryckfrihetsförordningen. Stockholm: Riksdagen.

SFS 1991:1469 Yttrandefrihetsgrundlagen. Stockholm: Riksdagen.

SFS 2002:800 Lagen om hets mot folkgrupp. Stockholm: Riksdagen.

SFS 1998:112 Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor. Stockholm: Riksdagen.

Dokument från FN

Committee on the Elimination of Racial Discrimination, CERD General Comment No. 15 on organized violence based on ethnic origin, March 23 2003.

Committee on the Elimination of Racial Discrimination, CERD General Recommendation XXX (30) on Discrimination Against Non Citizens, 1 October 2002.

Concluding Observations of the Committee on the Elimination of Racial Discrimination, U.N. Doc. CERD/C/Sweden/CO/19-21, 30 August 2013.

Concluding Observations of the Committee on the Elimination of Racial Discrimination, UN Doc. CERD/C/DEN/CO/17, October 19 2006.

General Assembly Resolution, Calling of an International Conference on Freedom of Information, 59 (I) of 14 December 1946.

Human Rights Committee, General Comment No. 32, Right to equality before courts and tribunals and to a fair trial, U.N. Doc. CCPR/C/GC/32, 23 August 2007.

Human Rights Committee, General Comment No. 34, on Article 19, U.N. Doc. CCPR/C/GC/34, 11-29 July 2011.

39

Dokument från EU

Council of Europe, Committee of Ministers, Recommendation No. R (1997) 20, of the Committee of Ministers to Member States on ”Hate Speech” (1997).

Greer, Steven, 2000: The Margin of Appreciation: Interpretation and Discretion under the European Convention on Human Rights. Council of Europe.

Press release Erbakan v. Turkey, Application no. 59405/00 of 6 July 2006.

Press release Le Pen v. France, Application no. 18788/09 of 7 May 2010.

Propositioner

Prop. 1986/87:151 om ändringar i tryckfrihetsförordningen m.m.

Prop. 2001/02:59 Hets mot folkgrupp.

Rättsfall

Kommittén för mänskliga rättigheter

JRT and WG Party v. Canada, Communication No. 104/1981.

Robert Faurisson v. France, Communication No. 550/1993.

Ross v. Canada, Communication No. 736/97.

Shin v. Republic of Korea, Communication No. 926/2000.

Shirin Aumeeruddy-Cziffra and 19 other Mauritian women v. Mauritius, Communication No. R.9/35 (decision of 2 May 1978).

Rasdiskrimineringskommittén

Kashif Ahmad v. Danmark, Communication No. 16/1999.

L.K. v. Netherlands, Communication No. 4/1991.

Europadomstolen

Aksoy v. Turkey, Application no. 28635/95, of 10 October 2000.

Erbakan v. Turkey, Application no. 59405/00, of 6 July 2006.

Garaudy v. France, Application no. 65831/01, of 24 June 2003.

Günduz v. Turkey, Application no. 35071/97, of 4 December 2003. (2003-XI Eur. Ct. H. R. 257, 275.)

Handyside v. United Kingdom, Application no. 5493/7, of 27 December 1976.

Jersild v. Denmark, Application no. 13470/87, of 20 September 1994.

40

Jerusalem v. Austria, Application no. 26958/95, of 27 February 2001.

Katrami v. Greece, Application no. 19331/05, of 6 December 2007.

Lingens v. Austria, Application no. 9815/82, of 8 July 1986.

Lopez Gomes da Silva v. Portugal, Application no. 37698/97, of 28 September 2000.

Manoussakis and others v. Greece, Application no. 18748/91, of 26 September 1996.

Murphy v. Ireland, Application no. 44179/98, of 10 July 2003.

Müller and Others v. Switzerland, Application no. 10737/84, of 24 May 1988.

Socialist Party and Others v. Turkey, Application no. 21237/93, of 25 May 1998.

Högsta domstolen

NJA 2005 s. 805.

NJA 2006 s. 467.

NJA 2007 s. 805 I.

NJA 2007 s. 805 II.

Hovrätten

B 1487-12.

B 7166-07.

Tingsrätten

B 3829-10.

B 5574-12.

B 139298-06.

Litteratur

Andersson, Jan, 2004: Yttrandefrihetens dilemman. Uppsala: Uppsala Universitet.

Axberger, Hans-Gunnar, 2012: Yttrandefrihetsgrundlagarna. Stockholm: Norstedts Juridik.

Bernitz Ulf m.fl., 2012: Finna rätt – Juristens källmaterial och arbetsmetoder. Stockholm: Norstedts Juridik.

Coliver, Sandra, 1992: Striking a Balance: Hate Speech, Freedom of Expression and Non-discrimination. London: University of Essex.

41

Hatets språk – om gränsen mellan hatpropaganda och yttrandefrihet. 2003. Utg. av Civil Rights Defenders (tidigare Svenska Helsingforskommitéen för mänskliga rättigheter). Stockholm: Civil Rights Defenders.

Petäjä, Ulf, 2006: Varför yttrandefrihet? Växjö: Växjö Universitet.

Samadi, Mona, 2012: Defamation of Religion: The Right to Freedom of Expression in International and Islamic Law. Örebro: Örebro Universitet.

Scanlon, Thomas, 1972: A Theory of Freedom of Expression. Philosophy & Public Affairs, vol. 1. nr. 2.

Elektroniskt hämtade källor

Brottsförebyggande rådet, 2009: Ny hatbrottsdefinition fångar upp fler hatbrott. (2014-05-18) http://www.bra.se/bra/nytt-fran-bra/arkiv/press/2009-06-29-ny-hatbrottsdefinition-fangar-upp-fler-hatbrott.html

Brottsförebyggande rådet: Hatbrott. (2014-05-18) http://www.bra.se/bra/statistik/hatbrott/uppklarade-hatbrott/uppklarade-hatbrottsanmalningar.html

Magnus Betnér, 2010: Mer om yttrandefrihet. (2014-05-18) http://www.magnusbetner.com/2010/03/mer-om-yttrandefrihet/

Regeringens Webbplats om Mänskliga Rättigheter: Konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige har anslutit sig till. (2014-05-20) http://www.manskligarattigheter.se/sv/manskliga-rattigheter-i-sverige/konventionerommanskliga-rattigheter-som-sverige-har-anslutit-sig-till